Mazepa/VIII
| ← Den stora efterräkningen |
|
VIII.
MAZEPA I KONSTEN OCH I DIKTEN.
1.
MAZEPA I KONSTEN.
Det dunkel, som vilar över Mazepas födelseår och dödsdag, sträcker sig även till hans yttre person, vars utseende har varit föremål för en mängd olika funderingar.
Nordberg talar i sin historia om Mazepas ögon »med brinnande eld», och Krmann fäste sig vid hans »allvarsamma uppsyn». Men på dessa fåordiga utsagor konstruerar man icke fram ett levande porträtt. En säkrare ledning erbjuder Adlerfelts karaktäristik: »Medelstor till växten, mager, med allvarsam uppsyn och mustascher på polskt sätt».
På grundvalen av dessa tre åsyna vittnen kan man sålunda antaga, att Mazepa haft ett angenämt yttre: en välbildad, smärt figur, glänsande ögon och ett allvarsamt utseende, som gömde på stora planer, ehuru man vet, att han i sina gladare stunder kunde vara mycket språksam och lustig av sig. Och Adlerfelts notis om »de polska mustascherna» undanröjer den genom ett långt senare kopparstick traditionella uppfattningen, att han skulle ha haft ett par långa skäggspetsar på hakan eller rent av ett stort skägg. Både såsom f. d. polsk hovman och såsom lillrysk kosackhövding måste Mazepa hava prytt sig med väl ansade knävelbårar, och om han eljes skulle ha haft benägenhet att låta skägget växa, hade hans store välgörare Peter I säkerligen varit den förste att låta sin reformatoriska barberaresax göra Mazepas kinder släta. Det heter ju också, att tsaren en gång på sitt skämtsamma vis ryckte sin lillryske vasall i knävelbararna för att känna efter, huru pass säkert huvudet satt på axlarna, liksom han gjorde med Lev Tolstojs adlige stamfader.
Den nitiske samlaren av material till Peter den stores historia, den f. d. köpmannen Golikov (d. 1801), sökte ock på grundvalen av äldre uttalanden göra sig en bild av Mazepa, och den överensstämmer i huvudsak med Adlerfelts uppfattning: »Något över medellängd, magert ansikte, smärt figur, tankfull uppsyn och en stolt, dyster blick».
I två hundra år hava historieforskare och konstkännare sysslat med frågan om Mazepas utseende, och den torde aldrig bliva tillfredsställande löst. Delvis beror detta på den vandalism, varmed tsar Peter efter »förräderiet» sökte utplåna allt, som erinrade om Mazepas tillvaro. Visserligen finnes i behåll från 1700-talet en mängd s. k. Mazepa-porträtt, spridda i Petersburg, Moskva, Kiev, Poltava och Tjernigov samt i östra Galizien, men intet enda har ett autentiskt värde, och åtskilliga äro varandra så olika, att de icke ens kunna hänföras till en och samma person. Några förskriva sig visserligen från det första årtiondet av det adertonde århundradet, men – frånsett deras obetydliga konstnärsvärde – tyckas de snarare vara alster av en godtyckligt idealiserande fantasi än av ett personligt iakttagande och återgivande.
Äldst i tiden är i dubbel mening den mycket omtvistade oljemålning av Mazepa, som finnes i Kievs Grottekyrka eller, rättare sagt, har funnits där, enär den vägg, varpå han var avbildad, numera är överkalkad. Innan denna vandaliska »restaurering» gjordes, togs år 1884 en autotypi därav (se illustrationen sid. 53), och det uppgavs då till och med, att bilden var försedd med underskriften: »Ivan Stepanovitj Mazepa Hetman». Att i denne unge man igenkänna den blivande hetmanen kräver onekligen en stark tro eller fantasi. Såsom bevis för orimligheten av att denna något ödmjuke och beskedlige hovman eller skrivare skulle vara identisk med Grottekyrkans mäktige gynnare har det framhållits – särskilt av Umanets och prof. Lazarevskij – att tsar Peter omöjligen kunde hava skonat bilden av sin hatade fiende i Rysslands allra heligaste kyrka.
Men betraktar man figuren närmare, finner man det kanske ändå inte så otänkbart, att denne skenbart blygsamme unge man med den drömmande blicken dock skulle kunna vara den »adlade kosacken» från Jan Kazimirs hov, som med väl spelad ödmjukhet förstod att tjusa både tsaren och kvinnorna. En lycklig slump kunde ju från de moskovitiska bildstormarenas raseri hava åt den skumma väggen bevarat denna bild, i vilken tsarens män ej längre kände igen den grånade hetmanen. Och den angivna underskriften kunde hava tillkommit senare, då man ej längre hade skäl att förtiga den gudlöses namn. 1 alla händelser har man här framför sig en viss historisk person från slutet av 1600-talet, och det måste hava varit en vän av den ortodoxa kyrkan, eftersom han fick den utmärkelsen att bliva avmålad i Lauran biand änglar, apostlar och helgon. Någon annan lekman från denna tid kan man näppeligen rikta misstanken på.
I den historiska årskalendern »Die Europäische Fama» av år 1704 finnes i träsnitt en bröstbild av hetmanen – ett rent fantasiporträtt, som dock ofta har gått igen, särskilt i fråga om den krigiska rustningen; bland annat reproducerades det 1835 i den polska tidskriften » Przyjaciel ludu». Tavlan är försedd med underskriften »Cosaccorum Zaporoviensium supremus Belli-Dux», eller på en variant: »Veldheer der Zaporovischen Cosakken». Här är Mazepa försedd med nedhängande mustascher, hakskägg samt kort skägg på kinderna, klädd i pansar och stödjande bulavan (kommandostaven) mot ett bord. På vänstra axeln hänger en pelsfodrad mantel, och mot bakgrunden på sidan avtecknar sig ett tält.
De vanligaste, ytterligt försämrade reproduktionerna av Mazepas konterfej äro tagna från en i Petersburgs konstakademi befintlig duk, som varken har historiskt eller konstnärligt värde. Den föreställer en krigare med vulgär, vild eller lömsk uppsyn, grova anletsdrag, knotiga kindben och
en oroligt lurande blick. Så har Mazepa helt visst icke sett ut, ty här saknas totalt den fina, tjusande smidighet, som var hans främsta egenskap. Men porträttet är karaktäristiskt såsom uttryck för den officiella uppfattning, som man i Petersburg gjorde sig av en »förrädisk» lillrysk hajduk. Bland de petersburgska konstnärerna har man gissat på Nikitin (d. 1744). I alla händelser är det icke Mazepa, som Nikitin eller någon annan dåtida gravör tecknat, utan snarare Polubotok eller någon annan kosacköverste från Mazepas tid.
(I Petersburgs konstakademi.)
En annan konventionell Mazepa-typ från sjuttonhundratalets förra hälft, varav en duk även finnes i Petersburgs konstakademi, föreställer däremot Mazepa såsom en ganska välmående magnat med polsk anstrykning i mörkgrön kontusj (rock) över en vit dräkt, med eller utan ordensband och furstevapen.
I Warschaus Krasinski-bibliotek förvaras ett intressant kopparstick av Daniel Galachowski 1708, förhärligande hetmanen på höjdpunkten av makt och ära. Klädd i riddardräkt, lyfter Mazepa med vänstra handen sin bulava och
(Efter ett oljeporträtt ur D. J. Evarnitskijs samling i Jekaterinoslavls museum.)
stöder den högra mot en vapensköld. Här har han långa knävelbårar och kortklippt skägg. En kvinna räcker honom kalken, evangeliet och två nycklar. Pa andra sidan synas åtskilliga kvinnogestalter – det är icke Mazepas älskarinnor, utan allegoriska personifikationer av konster och vetenskaper, som frodats i hans hägn. Över denna grupp svävar den heliga trefaldigheten, och under synas städer, som Mazepa tagit, jämte ett citat ur Horatius: »Si fractus illabatur orbis, impavidum ferient ruinæ».[1] I Poltavas historiska museum finnes en fotografisk kopia av detta konstverk.
Besläktad med detta kopparstick är en samtida gravyr, som akademien (den lärda skolan) i Kiev förärade Mazepa till tack för hans kyrkliga nit. Bland kyrkor, som byggts under hans hägn, och bland Kievs helgon med apostelen Andreas i spetsen står Mazepa omgiven av muserna. Var originalet hamnat, är mig obekant; men Tarnovski-museet i Tjernigov bevarar en fotografi därav bland sina tretton fotografiska reproduktioner av Mazepa-porträtt. Detta berömda zaporog-museum, som i sitt porträttgalleri har oljeporträtt av många hetmaner och Mazepas samtida, däribland av Kotjubej (men varken av Orlik eller Vojnarovskij), besitter också tre dukar [därav två kopior] med bröstbild av Mazepa. Den första, som i kopia även finnes i Poltavas museum, ger oss den Petersburgska »hajduk»-typen med uppknäppt krage; den andra, vartill ett motstycke finnes i Kievs museum (V. N. Butovitj’ samling), framställer den »polske» magnaten med isterhaka, svart hår och små, svarta mustascher, och över den röda västen lyser Andreas-ordens band med stjärna, samt vapensköld i hörnet. Den tredje duken, något erinrande om pansar-riddaren i »Europäische Fama», visar den idealiserade stridshjälten i harnesk med röd mantel, med bulavan i högra handen och med en liten pelsmössa på huvudet. I bakgrunden till vänster skönjas konturerna av en drabbning. På baksidan är antecknat med blyerts: »Original ur baron de Chaudoirs[2] samling, gåva till V. V. Tarnovskij».
Det ojämförligt största konstnärliga värdet har den gravyr, som i slutet av 1700-talet utfördes i Warschau av den franske målaren Jean Pierre Norblin de la Gourdaine (d. 1830). Denne konstnär, som 1770 kallades till polska huvudstaden, där han grundade en målarskola, har i sitt, måhända av Galachowski något påvärkade kopparstick skapat ett utmärkt »karaktärshuvud», som låter Mazepas förnämsta egenskaper komma till sin fulla rätt: smilande förslagenhet, vinningslystnad och maktbegär samt en av yttre belevenhet dämpad sinlighet. De hopprässade, tunna läpparna, den stora näsan, de små lurande och stickande ögonen och den något teatraliska hållningen – allt ger den inre totalbilden av Mazepas yttre personlighet.
Men att han värkligen har sett ut så som Norblin tänkte sig honom på grundvalen av polskt material i bild och skrift, härför har man ej det minsta sannolikhetsbevis. Frånvaron av mustascher och tillägget av de för östra Europa högst ovanliga skäggflikarna på hakan är allt annat än ryskt eller polskt för denna tid, och den sällsamma dräkten med den höga, plymprydda mössan och medaljongkedjan kring halsen värkar ej äkta (se titelplanschen).
Detta i alla händelser ypperliga konstverk återgavs i Kraszewskis tidskrift »Atheneum» i Wilna, dock icke direkt, utan efter en reproduktion, som en viss Marcelli Zurowski hade hittat i – Innsbruck, något som tyder på att Norblins gravyr var tämligen känd i Europa. Men här är den karaktäristiska bilden totalt förfuskad: av det gamla lejonet med rävens slughet har blivit en beskedlig getabock med ett svärmiskt, nästan lidande ansiktsuttryck.
(Fotografi efter ett träsnitt i polska tidskriften »Atheneum» 1842.)
En säregen ställning intager den kopia av ett okänt original, som finnes på furst Sanguszkos slott Podhorce i nordöstra Galizien. Detta slott, som på 1600-talet tillhörde släkten Koniecpolski och sedan kom i familjen Rzewuskis ägo, inrymmer mycket av historiskt intresse, däribland flera målningar av bataljer, vari svenskarna deltagit (vid Klissow och Piotrków).
Denna oljemålning, varav prof. Quennerstedt i Lund har en god kopia, utmärker sig ej i konstnärligt avseende, men erbjuder stort intresse, därför att den, i strid mot alla andra framställningar, söker ge en individuell, om ock för nutida ögon en smula karrikerad bild av den åldrige hetmanen. Denne nästan ömklige gubbe med de stora ögonen och den fårade pannan ger i själva verket, vid sidan av Norblins huvud, som lägger huvudvikten på den diplomatiska slugheten och kraftfullheten, den bästa föreställningen om Mazepas karaktär, med starkt betonande av det sjukliga vankelmodet och fegheten. Och alldeles omöjligt vore väl icke, synes mig, att denne något narraktige, skröplige gubbe, som har svårt att hålla den tunga härskarspiran i sin kraftlösa hand, ändå vore identisk med den unge, blygsamme man, som på Kievs kyrkovägg står i en avvaktande ställning, beredd att fånga lyckan och utnyttja framtida möjligheter .....
Efter ett porträtt på slottet Podhorce i Galizien.
(Kopia i oljefärg hos professor Quennerstedt i Lund.)
Även till Sverige har en Mazepa på outransakligt sätt förirrat sig, ty år 1823 skänktes ett porträtt av okänt ursprung till Gripsholms historiska porträttgalleri (N:o 497) av excellensen greve G. L. Cederhjelm till Säby. Att det skall föreställa Mazepa lider intet tvivel, ty kopian är i huvudsak identisk med den duk, som finnes i Tjernigovs museum och påminner om harneskriddaren i »Europäische Fama». Själva ansiktet är intetsägande, och den rödletta medelålders mannen med de utstående öronen och de små ljusbruna mustascherna har alls intet tilldragande. Men man känner igen hetmanen på den med briljanter rikt sirade bulavan och på den eldröda manteln, som med ett präktigt knäppe är fästad över pansaret med guldränder.
* *
*
Dessa skiftande uppfattningar av Mazepas utseende gåvo konstnärerna ett så mycket friare spelrum för fantasien, då de ville i färger framställa den vilda jakten på hästryggen. Början gjordes i Frankrike år 1827 av målarna Louis Boulanger och Horace Vernet, den på sin tid så berömde batalj- och djurmålaren. Dennes otaliga gånger i tryck reproducerade illustration till Byrons poetiska berättelse, som blev tongivande för den allmänna litterära uppfattningen av hetmanen, var på samma gång en personlig gärd åt minnet av Vernets vän Gérécault, som kort förut hade ljutit döden genom att störta från en skenande häst. Originalduken förvaras i Avignons museum.
Ännu år 1853 behandlade den franske målaren Chasseriau ett liknande motiv: »En kosackflicka finner den på hästryggen nästan livlöse Mazepa», och år 1870 försökte Devilly att friska upp det onekligen något utnötta romantiska stoffet.
I den svenska konsten lyser professor Gustaf Cederströms bekanta tavla »Karl XII och Mazepa vid Dnjeper» (äges av hovstallmästaren Sager i Stockholm), varav en föga lyckad träsnittsreproduktion förekommer i »Ny Illustrerad Tidning» 1881. En stiltrogen historisk fantasi förnekar sig icke heller i detta arbete av karolinernas främste skildrare i färger, något som ingalunda kan sägas om de båda, ur okänd, grumlig källa härflytande träsnitt, föreställande Karl XII:s och Mazepas flykt från Poltava, som förekomma i I. F. Pavlovskijs illustrerade bok om slaget vid Poltava (Poltava 1909).
Härmed äro vi inne på kapitlet om Mazepa i dikten.
2.
MAZEPA I FOLKPOESIEN.
Mazepa hade utan tvivel något av poet i sig. Hans »romantiska» liv med de underbara kärleksäventyren, hans häftiga temperament, hans patetiska vältalighet och skiftande känsloutbrott tyda på en stämningsmänniska med en viss skaldisk läggning, och hans motståndare Kotjubej anförde ju bland sina många anklagelsepunkter, att Mazepa hade skrivit en upprorisk dikt, som uppmanade folket att gripa till vapen. Detta poem sade Kotjubej sig ha fått av en arkimandrit Nikon för tio år sedan, d. v. s. år 1697, och denne hade försäkrat, att hetmanen Mazepa själv hade »komponerat» dessa verser. För riktigheten av detta påstående talar den omständighet att diktens patriotiska innehåll i alla väsentliga stycken överensstämmer med ordalagen i det brev, som han den 16 sept. 1707 skickade till Stanislav Leszczinski. Se här några utdrag:
»Alla kunna allt ej veta. I Ukraina söndring råder. |
Mazepas något yngre samtida, översten Polubotok, som blev föreslagen till Mazepas efterträdare såsom lillrysk hetman, har efterlämnat en samling visor, som upptecknades mellan åren 1710 och 1720. Bland dessa avskrifter finnes en elegi, som anses vara författad av Mazepa. Om detta värkligen skulle vara fallet, något som dock icke kan bevisas, har han här givit ett uttryck för den äkta eller hycklade fromhet, som i ensamhetens bittra stunder fyllde hans vankelmodiga själ. Poemet, som andas ödmjuk resignation och missmod över tidens ondsko, är av följande lydelse:
»Ve mitt arma lilla huvud! Jag i världen ensam strövar. |
(Förvaras i Tjernigovs museum.)
Men om Mazepas oroliga liv gav honom föga tid att utveckla de poetiska anlag, som kunde ha slumrat inom honom, har dikten så mycket mer sysselsatt sig med honom, och hans i många avseenden dunkla personlighet med de skiftande äventyren var ju mycket ägnad att sätta folkfantasien i rörelse, hälst som det tidevarv, vari han levde, var en guldålder för den historiska folkvisediktningen i Ryssland[3]. Men folkets sunda instinkt bedrog sig icke i fråga om Mazepa, ty populär hade han aldrig varit hos sitt eget folk, och hans diplomatiska smidighet och ränkfulla vankelmod voro ingalunda egenskaper, som lämpade sig för en naiv poetisk hjältedyrkan. Han var i folkets ögon först och sist förrädaren, ty han svek icke blott sin tsariske överherre, utan ock sitt ukrainska fosterland. Och vid sidan av tsar Peters ungdomliga, obetvingliga krigargestalt måste en Mazepa krympa ihop till en dvärg. Han spelar sålunda en ganska obetydlig roll i den lillryska folkdiktningen om 1709 års tilldragelser, ty dess intresse riktade sig närmast på de populära zaporogerna, vilka »måste dricka Poltavas vatten» och »råkade lika illa ut som svensken vid Poltava», såsom två lillryska ordstäv lyda.
Ur denna lillryska folkdiktning, som står i samband med Mazepas »förräderi» och dess följder, meddelas här tre prov.
| 1. |
Österlandets tsar ej riktigt |
| 2. |
O, I arme zaporoger! |
| 3. |
Den förbannade Mazepa |
Den storryska folkvisan hade givetvis endast spott och hån åt Mazepas minne. I en något senare folkdikt om »Svenske kungen och Mazepa» heter det:
|
Ho är den, som ej hört talas om vår stora slava (ära)? |
Och den ryska skönlitteratur, som började spira upp under Peter I:s regering och på folkligt sätt prisade den stora segern 1709, hade ej nog starka ord om den stackars Mazepa. I Rjazans seminariebibliotek förvaras en handskriven panegyrik, sannolikt författad av Stefan Javorskij och sjungen vid triumfbågen i Moskva, då tsaren kom dit efter Poltava-slaget. Däri liknades Mazepa vid den giftiga ormen, en ny Herodes och Kain, »den otacksamme Absalon gent emot Rysslands David, med socker på läpparna och galla i hjärtat». Guds tempel i Ryssland hade varit stall för det svenska lejonet och ulven Mazepa. – I februari 1710 trycktes ett allegoriskt skådespel »Guds förgörande av de högfärdiga förgörarna», fullt av politiska anspelningar. Avessalon [= Absalon, Mazepa], ridande på ett halt lejon, kämpar med Davids {= Peters) krigare, men besegras, fastnar under flykten med håret i ett träd och dödas av Joab. Det halta svenska lejonet flyr o. s. v. En örn införes med devisen: »Både halta och icke halta, både grymma och icke grymma tämjer jag» o. s. v.
Den nationalhjälte, som den lillryska folkfantasien sökte
sig under denna ödesdigra tid, fann den i Palej, ett av
Mazepas många offer. Denne Palej hade av zaporogerna
fått detta namn, som betyder: förbrännaren, men hette
egentligen Semen Filippovitj Hurko (Gurko) och var född i Borzna.
År 1688 föreslog han Mazepa, att Bialacerkiew och Fastov
skulle införlivas med zaporogrepubliken; men Mazepa
avböjde detta, enär dessa städer i högra Dnjeper-landet stodo
under polsk överhöghet. Palejs politik gick, likasom
Chmielnitskijs, ut på att rycka hela Ukraina från Polen och
förena trakterna på båda sidor av Dnjeper under Moskvas protektion. Mazepa blev allt mer avundsjuk över den
oförskräckte Palejs växande popularitet och inflytande bland
kosackerna; han umgicks visserligen vänligt med honom,
men följde den vanliga taktiken att göra honom misstänkt
i Moskva: »Palej är en man med obetydligt förstånd och
ofta dödfull», heter det i en av Mazepas rapporter till
tsaren. Sa fort han får sin lön, super han upp den, tar på
sig en sobelmössa och skryter med den, att alla skola se,
hur nådig monarken är mot honom.»
År 1704 kände sig Mazepa så sadelfast, att han vågade fängsla Palej i Berdistjev, dit han lockade sin rival, och året därpå förvisades denne till Tomsk. I en folkvisa framställes han sjungande till sin bandura[4]: »Bittert är att leva i världen. Den ene, som har sålt sin själ, låter sy sig kläder av guld; men den andre måste irra kring i Sibirien, som i en vild skog». Först efter Mazepas avfall från tsaren kom Peter ihåg den deporterade Palej och lät honom återkomma till Ukraina. Han dog visserligen kort därefter (1710), men hann dock personligen deltaga i slaget vid Poltava på tsarens sida och gjorde Mazepa – följaktligen även Karl XII – stor skada genom att med sin efter martyrskapet fördubblade popularitet öka misstron mot Mazepa och avhålla kosackerna från att sluta sig till honom.
Tarnowski-museet i Tjernigov bevarar bland andra intressanta föremål en gammal oljemålning, föreställande ett gästabud. I värden, som räcker ut armen för att skåla med en gäst, igenkännes det konventionella porträttet av Mazepa, och den, som han skålar med, är tvivelsutan Palej, ty i dörröppningen visa sig soldater, som stå i begrepp att fängsla hedersgästen. Det är en tidstrogen illustration till folkvisorna om Mazepas svekfullhet mot Palej:
Varpå ruvar du, Mazepa? fägnande med gröna vinet Där ock sitter Maksim Iskra.
Palej Semen härtill mäler, |
En så stor roll spelade denne kosack i den folkliga uppfattningen, och därför är det ej heller underligt, att Palej i en annan folkvisa framställas såsom den egentlige segraren vid Poltava, för vilken Karl XII och Mazepa måste fly.
Späd står humlen än i grönska, Och så flydde alla dädan |
Många folkliga sägner på prosa om Palej och hans hjältedater hava ock upptecknats i Lillryssland. I en folksägen framställes Mazepa såsom kung och Semen Palej såsom hans general; men en gång råkade de i träta, och Mazepa lät mura in Palej. När svenskarna tågade till Platava, kunde de ej tränga genom de djupa skogarna, utan måste hugga sig väg med yxor. Då Peter undrade, huru man skulle kunna undsätta staden, gav en gubbe anvisning på Palej, som lössläpptes ur fängelset. Han laddade sin bössa med en silverkula och sköt, just då Karl XII och Mazepa sutto till bords och åto middag. Kulan trängde rakt in. »Nu är Palej på fri fot», sade Mazepa ängsligt; bägge togo till flykten och halshöggo varandra. Enligt en variant blev Palej inspärrad av Mazepa i en ihålig stenpelare, försedd med en glugg, genom vilken bröd stacks in åt honom, och i en tredje sägen hämtades Palej från Sibirien med »snabba fåglars eldiga post».
En kostlig historia förtäljer ock, att tsar Peter stod fadder åt Mazepas son. Då kosacken Stepan Placha spådde tsaren, att gudsonen skulle bekriga honom inom trettio år, fick han stryk och inspärrades i ett fängelse, där han endast fick till kost – tobak i ett horn. Men gudsonen, »Mazepenko», växte upp och blev så stark, att han kunde lyfta upp en kanon och skjuta ända till en avlägsen kyrka. Då blev tsaren rädd och släppte lös den alldeles utmagrade Placha. När Stepan Placha brände Mazepenko livslevande (Palej = brännaren), blev tsaren dock vredgad och beslöt att föra krig med Ukraina.
Denna folkpoetiska och med det historiska sakförhållandet delvis överensstämmande uppfattning om Mazepa såsom den usle förrädaren mot sitt eget land, tog sig också uttryck i den lillryska konstdikten. I Kulisj’ (d. 1897) straffdikt över Mazepa lyder den första strofen:
»Mazepa! I ditt svek du följde fäders seder, |
3.
MAZEPA I KONSTPOESIEN.
Det ensidigt stränga omdöme, som den folkliga uppfattningen i Stora och Lilla Ryssland fällde om Mazepas politiska karaktärslöshet, slog över till en nästan motsatt ytterlighet i det nittonde århundradets sköna litteratur, i det Mazepa av byronismen och av romantiken i Frankrike och Tyskland uppfattades snarare såsom en politisk martyr för Ukrainas frihetsidé, såsom representanten för det äkta kosackväsendet i dess ursprungliga friskhet och vildhet. Och härtill kom det erotiska elementet: Voltaires historiska legend om den vilda jakten på hästryggen gav vingar åt de romantiska pegasernas flykt i det poetiska Ukraina, och den i själva verket ömkligt löjliga roll, som Mazepa spelade både i denna kärleksaffär och i äventyret med Kotjubejs dotter, adlades av mer eller mindre framstående skalder till en nästan tragisk konflikt, där det löjliga förvandlades till det sublima. Skaparen av denna poetiska uppfattning var lord Byron.
Hans poetiska berättelse »Mazeppa»[5], som författades i Italien 1818, citerar Voltaires historia om Karl XII och John Barrow: Memoir of the Life of Peter the Great, men torde för sin litterära tillkomst ock hava att tacka Byrons personliga bekantskap i Venedig med den polske skalden Malczewski, som kanske muntligt hade givit lord Byron uppslaget till hans dikt. Då den polska hjältinnan i poemet kallas Theresa, har detta givit anledning till en förmodan, att Byron i »Mazepa» skulle velat antyda sitt kärleksförhållande till den italienska grevinnan Teresa Guiccioli, något som dock ingalunda kan vara fallet, enär han gjorde hennes bekantskap först år 1819.
Byrons medryckande fart i den gamle hetmanens lidelsefulla skildring av sin ungdoms vildaste jakt och hans mästerliga versifikation förneka sig icke heller här, och dock synes mig »Mazeppa» vara ett av hans svagare alster på grund av dess icke blott historiska, utan framför allt psykologiska orimlighet, ty Mazepa var överhuvud säkerligen den siste, som självmant rörde vid Paseks historia om den avklädde älskogsjägaren, och under flykten till Bender, då denna episod tankes försiggå vid lägerelden, hade den gamle Mazepa helt visst annat att tänka på än sin ungdoms lättsinniga snedsprång. Dessutom kunde han ej gärna i ett sådant fall hava haft en otacksammare åhörare än den för allt kärleksjoller och för erotiska lidelser alldeles oemottaglige Karl XII, och det enda psykologiskt sanna i dikten är väl det fyndiga slutet, då Mazepa fick förklaringen på att den svenske kungen var så tyst: han hade redan för länge sedan somnat ifrån hela historien!
Denna dikt påvärkade utan tvivel de redan nämnde franske målarna Louis Boulanger och Horace Vernet, vilkas dukar i sin ordning inspirerade Victor Hugo till hans ståtliga ode »Mazeppa» i diktsamlingen »Les Orientales» (1828). För den franske romantikerns inbillning växte den på hästryggen bundne kosacken till en nationalhjälte, till en personifikation av det fjättrade Ukraina, som en gång skall krossa bojorna, och till symbolen för det mänskliga snillets obetvingliga strävan uppåt och ut i det okändas näjder.
»Ur lidandet fram hans storhet okuvad skall träda. |
Så lyder ett utdrag ur den svenska översättningen av A. J. Ling, som dock varken i den sublima tonen eller i den jublande rytmen kan mäta sig med originalets praktfulla strofer.
»Eh bien! ce condamné qui hurle et qui se traîne, |
* *
*
I slavernas moderna vitterhet infördes Mazepa av den
ryske poeten Kondratij F. Rylejev genom hans av
byronismen starkt påvärkade berättelse »Vojnarovskij» [1825], till
vilken författarens kamrat, gardeskaptenen A. O.
Kornilovitj, fogade en kortfattad biografi över Mazepa och
dekabristen A. Bestuzjev en dylik om Vojnarovskij.
Skådeplatsen är förlagd till bortre Sibirien, där G. F. Miller
råkade hitta den landsförvisade Vojnarovskij, vilken för den
lärde forskaren berättar sin levnadshistoria: sin ungdoms
soliga kärlekslycka, sin vanvettiga kamp för frihet mot
tsardömet, nederlaget vid Poltava, flykten till Bender och
morbrodern-hetmanens begravning. Mazepas dunkla, svekfulla
karaktär är ganska väl träffad, och hans fega ängslan efter
»förräderiet», med det sjuka samvetets visioner av Kotjubejs och hans dotters anklagande vålnader, saknar icke
psykologisk trohet. – Dessutom påbörjade Rylejev en
lyrisk-episk diktcykel om Mazepa, men därav finnes blott ett
par fragment om Palej.
Rylejev var icke en stor skald, men han var en ädelsinnad, känsligt vek människa och medborgare, vars hjärta klappade varmt för alla förtryckta, icke minst för det olyckliga Ukraina, till vilket han genom sin sydländska börd kände sig särskilt dragen. Och i hans »Vojnarovskij» känner man igen den ödmjukt resignerade Rylejev själv, som fick lida grymt för sin av de ädlaste uppsåt förestavade strävan att störta självhärskardömet genom att ansluta sig till »dekabristernas» sammansvärjning vid slutet av Alexander I:s regering. I dikten låter skalden hjälten bliva tröstad av sin maka, som frivilligt uppsöker honom i det sibiriska vinterhäktet. Denna glädje förunnades icke Rylejev själv, men så slapp han också dela Vojnarovskijs öde: redan året efter denna dikt blev han av Nikolaj I hängd i galge.
Vad Rylejev påbörjat, fick sin konstnärliga fulländning av Alexander Pusjkin i hans poetiska berättelse »Poltava»[6] (1828), vars titel ursprungligen skulle hava varit »Mazepa». Det är ett ståtligt äreminne över Peter den store, och med utomordentlig skicklighet har den ryske mästaren här förstått att poetiskt tillgodogöra sig det historiska malerialet. I den första sången friar den gamle vällustingen Mazepa till Kotjubejs yngre dotter Maria, som han tjusar, och när föräldrarna vägra, enleverar han henne. Kotjubej smider då hämndeplaner, samtidigt med att
»Krönt med en gagnlös äras lager, |
I den andra sången har Maria ett långt, av svartsjukans tvivel upprört samtal med sin åldrige tillbedjare, men tvekar ej i valet mellan fader och älskare, i fall den ene måste offras. Kotjubej, som fängslats av Mazepa med tsarens medgivande, besökes i fängelset av Orlik, som vill avprässa honom en bekännelse, var han gömt sina pängar. Då Maria av sin mor får veta, att Kotjubej skall avrättas, försvinner hon spårlöst. – I den tredje sången förhärligas Peter i den praktfulla skildringen av Poltava-slaget. Härunder skjutes av Vojnarovskij en kosack, som av svartsjuka söker döda Mazepa. Dä denne under flykten till Bender rastar på steppen, ter sig för honom den vansinniga Maria, som än med vilda förbannelser, än med besinningslösa smekningar ökar hans själskval.
Detta är blott den yttre handlingen i en alltigenom poetisk framställning, där Mazepas snikenhet, feghet, sinnlighet och hämndlystnad tecknas med både historisk och psykologisk trohet. Och över hela dikten vilar det behag, som Pusjkins smältande verskonst förlänar, t. ex. i naturmålningen av dessa sydländska näjder, som Pusjkin endast i förbifarten fick se en skymt av under sin nödtvungna resa till Svarta havet:
»Ukrainas natt är tyst och ljum. |
Vilket fint förstående för de dåtida händelsernas verkliga innebörd Pusjkin hade, framgår kanske bäst av det förord, varmed han försedde sin dikt. Vad han här yttrade såväl om Karl XII som om Mazepa, röjer en fördomsfri uppfattning och förtjänar väl att upprepas:
»Den svenske kungens missgrepp har övergått till ordspråk. Han klandras för oförsiktighet, och man finner hans tåg till Ukraina meningslöst. Men av kritiker skall man ej vänta tacksamhet, allra minst om man misslyckats. Genom detta tåg undvek Karl XII dock Napoleons ryktbara fel och kom ej fram till Moskva. Och kunde han beräkna, att det alltid oroliga Lillryssland icke skulle ryckas med av sin hetmans exempel och resa sig mot Peters färska överhöghet; att Lewenhaupt skulle bli slagen tre dar å rad och att slutligen 25,000 svenskar, kommenderade av sin konung, skulle fly för flyktingarna från Narva? Själva Peter tvekade och undvek en huvuddrabbning såsom varande en mycket vågad sak. I detta tåg litade Karl mindre än någonsin på sin lycka – den måste vika för Peters snille.»
»Mazepa är en av de märkligaste personerna i denna tid. Några författare ha av honom velat göra en frihetshjälte, en ny Bogdan Chmielnitskij. Historien framställer honom såsom äregirig, med inrotad slughet och illvilja: han baktalade sin välgörare Samojlovitj, han mördade sin olyckliga älskarinnas fader, han förrådde Peter före hans seger, Karl efter hans nederlag. Hans minne, bevarat i kyrkans anatema, kan ej heller undgå mänsklighetens förbannelse. I en romantisk berättelse har Mazepa framställts såsom en gammal pultron, bleknande för en väpnad kvinna och hittande på fina fraser, passande för franska melodramer. Men bättre vore att utreda och förklara den rebelliske hetmanens verkliga karaktär utan att godtyckligt förvränga den historiska personligheten.»
Efter Pusjkins dikt skrevs libretton till Czaikowskis opera »Mazepa», som dock anses för ett av tonsättarens minst lyckade sceniska alster[7]. Ett ryskt drama av A. A. Sokolov och en historisk berättelse om Mazepa av S. Izvolskij (1879) äro längesedan glömda, och det samma gäller ock om den mångfrestande Bulgarins novell »Mazepa» (1833), vari hjälten skildras såsom mycket intelligent, men »saknande dygd, utan vilken ingen verklig lycka finnes». Berättelsen, som saknar det erotiska elementet och all egentlig karaktärisering, rör sig huvudsakligen om Mazepas konflikt med Palej och furstinnan Dolskas ränkspel. Efter nederlaget gripes Mazepa av ånger och tvingas av Palejs kosack att taga gift, sedan det upptäckts, att denne kosack är Mazepas egen fader. – Lika konventionell och fantasilös är den polske författaren Franciszek Gawronski (psevd. Rawita) i sin berättande skildring av kampen mellan Peter och Karl och Mazepas dubbla spel (1887).
Den lillryska vitterhetens förnämsta verk om Mazepa är en episk dikt i tre sånger av Stepan Rudanskij (1860). Den ännu omyndige Karl håller ett krigiskt tal till sina atamaner, Ljubko (= Lybecker) och Lviholovo (lejonhuvud = Lewenhaupt!), enär Livlands söner hotas av två falkar, den ryska och den polska. Därpå antydas Karls segertåg och de lockande anbuden till den tveksamme hetmanen. Den andra sången behandlar kärlekshistorien med Motra Kotjubej samt Mazepas övergång till svenskarna, och i den tredje skildras slaget vid Poltava och slutet i Bender. Det hela är okonstnärligt, utan färg, karaktäristik eller fantasi. Men avslutningen är vacker: Ingen känner till eller bryr sig om Mazepas grav på steppen. Varken det höga gräset eller vinden eller den svartvingade korpen yppar platsen, där han vilar. Blott någon enstaka tjumak (forkarl), som med oxar kör salt på steppen vid Bender, anar det och erinrar sig flyktigt Mazepas namn. – Ett lillryskt folkskådespel av Miroslavskij låter i sex tablåer scenerna från Kotjubejs lantgård till Poltava passera revy; det saknar litterärt värde, men förfelar ännu i dag icke sin patriotiska verkan på sin anspråkslösa publik.
Liknande anmärkningar kunna i kanske ännu högre grad göras mot tjechen Josef Frič’ tragedi »Ivan Mazepa» (1865) som blott är en torr dialogisering av vanställda fakta. Marje, änklingen Kotjubejs dotter, förklarar själv sin kärlek till den gamle sluge Mazepa. Då han yppar, att han har sin värste fiende i hennes far, som åt tsaren förråder hans hemliga planer, dör hon av förtvivlan. I sista akten, som utspelas vid Vorsklas strand, förgiftar sig Mazepa av fruktan att falla i fiendens våld. Den slavo-böhmiske författaren bifogade också några »historiska» noter, varav man bland annat får veta, att Mazepa dog i ett kloster i Galatz tre år efter nederlaget och att Orlik 1720 omkom vid Rhen i största fattigdom ....
Den polska vitterhetens uppfattning av Mazepa
erbjuder vida mer av ästetiskt och psykologiskt intresse, enär
den sköt åsido de rent politiska motiven och nästan
uteslutande befattade sig med Mazepas känsloliv. För de
polska romantikerna var Mazepa den ridderlige, galante,
lidelsefulle hovmannen vid Jan Kazimirs glada hov, den
där föll offer för kabal och kärlek.
Början gjordes av den polske Ukraina-skalden Bogdan Zaleski, som i en av sina »dumki» (visor) låter den unge Mazepa taga avsked av Warschau och dess yrande nöjen för att återvända till Ukraina, till Sitj:
|
»Glödhet sol i nacken svidit; |
I Slowackis drama »Mazepa» (1834, omarbetning 1840) har fantasien fått fria tyglar och under inflytande av Calderon alstrat ett skräckfullt skådespel om hämnd och svartsjuka. Konung Jan Kazimierz är på besök hos en wojewoda, vars unga hustru i det andra giftet Amelia blir föremål för en tredubbel hyllning: av sin styvson Zbigniew, dramats egentlige hjälte, samt av konungen och av dennes page Mazepa. Då wojewodan erfarit, att Mazepa har smugit sig in i hans makas alkov, låter han mura för den, under förevändning att det skall bliva ett bönekapell åt kungen; men denne får höra den instängde pagens stönanden och räddar honom från att bliva levande begraven. Zbigniew låtsas duellera med Mazepa, men begår i själva verket självmord, och Mazepa yppar för Amelia styvsonens brottsliga böjelse. Amelia tar in gift; den gamle wojewodan dödar sig med dolk, och Mazepa skickas bort av kungen med ett lömskt brev, som ger en antydan om att Mazepa bör göras oskadlig (fängslandet på hästryggen).
I detta drama – ett av Slowackis svagare stycken – framställes Mazepa såsom en polsk ädling comme il faut. Han är något lättsinnig och kärleksyr, men också ridderligt tapper och ädelmodig. Han sårar sig själv i handen för att avvända misstanken från kungen, som utanför Amelias fönster nattetid smugit sig i sin pages dräkt och därvid blivit sårad i handen av wojewodan eller av Zbigniew.
Starkt påverkad av Slowacki, men självständig i kompositionen och med en djupare karaktärisering än dennes äktspanska duell- och maskeringsdrama är polacken Witold Bogdankos tragedi »Jan Mazepa» (Posen 1870) likaledes i fem akter och på blankvers. Den unge hovmannen i Jan Kazimirs tjänst, Mazepa, älskar en fröken Celina, till vilken en wojewoda friar. På en slottsbal blir denne förolämpad av Mazepa, som häktas för majestätsbrott, enär förbrytelsen skett i kungapalatset. Drottningen lovar, att Mazepa skall bliva skonad till livet, om Celina – mot sitt hjärtas önskan – vill giva wojewodan sin hand.
Då Mazepa en gång uppsöker den nygifta Celina i slottskapellet, blir han ertappad av wojewodan och lovar ädelmodigt att aldrig mer olovligt besöka henne. Men när Celina nedkommit med ett dödfött barn, blir wojewodan åter upptänd av svartsjuka och hämndlust och låter binda honom på en häst, sålunda uppfyllande sitt löfte att släppa honom ur fängelset. Mazepa samlar då »hajdamaker»[8] för att storma wojewodans slott. Denne skjutes under belägringen, och Celina dödas av hans egen trotjänare för att icke falla levande i Mazepas våld.
I den tyska vitterheten infördes Mazepa i mitten av
det förra århundradet, då den romantiska
efterklangsperiodens falskt idealiserande uppfattning gjorde sig bred i
litteraturen med ordrik svada, och en fullständig
okunnighet om det historiska ämnet gav fantasien sa mycket friare
spelrum. I Münchens nationalteater uppfördes första
gången 1849 A. Mays drama »Der König der Steppe», vari
Mazepa framställes såsom en ärelysten patriot, den där
traktar efter en ukrainsk kungakrona. Han blir gift med
furst Kotschubeis dotter Natalie; efter nederlaget vid
Poltava vill hon fly med sin fängslade far och bjuder därför
Mazepa en sömndryck. Men i detsamma kommer Natalies
försmådde friare Galizin och förkunnar tsarens dödsdom
över »steppens konung» ....
År 1860 lyckliggjordes den tyska allmänheten med Adolf Mützelburgs historiska roman »Mazeppa». Här har den gamle hetmanen förvandlats till en ungdomlig polsk riddare utan fruktan och tadel, de svages värn och de armes tröst. Såsom en kysk Josef måste han fly från det lättsinniga polska hovet. Under kriget med svenskarna träder han i – Czarnieckis tjänst och får polsk grevetitel för sin tapperhet. Efter många äventyr – naturligtvis saknas icke den vilda hästjakten – fick han slutligen sin älskade Jadwiga, som skänkte honom många barn, och de levde lyckligt till dagarnas ände ....
Den tredje i detta tyska kollegium är den i år avlidne Rudolf von Gottschall, som likaledes år 1860 ökade sin ansenliga repertoar med det på tyska tiljor ofta uppförda sorgespelet »Mazeppa». Även hans fantasi tumlar ystert om på Ukrainas fria stepper. Den efter en kungakrona lystne Mazepa har rövat till sig Pultava-översten Iskras dotter Matrena, som försvinner, sedan hennes far dödats av Mazepa. Denne har en dotter vid namn Lodoiska, som älskas av Kasimir Soldansky. Denne Kasimir är en son av Sapieha, med vars första gemål Mazepa hade haft det kärleksäventyr, som slutade med den där för poeterna oumbärliga hästritten. Kosackernas generaljesaul heter Königsmark. Kasimir Soldansky är Karl XII:s utskickade, som söker locka Mazepa till förräderi mot tsaren. Då Mazepa ber honom säga något om Karl XII:s fälttågsplaner, svarar Kasimir:
»Det kan jag ej tyvärr med bästa vilja. |
Efter det stora nederlaget samlas hela sällskapet i en grotta, där ortodoxa raskolniker sjunga den katolska hymnen: »Dies iræ, dies illa».... Hit har Mazepa ädelmodigt räddats av Kasimir; hit har den vansinniga Matrena ock sökt sin tillflykt hos den gåtfulla sierskan Harpyna, som slutligen avslöjar sig såsom Mazepas övergivna ungdomsbrud Maria. Den tokiga Matrena låter sin gamle tokige älskare tömma en giftbägare och förgiftar sig själv. Vid kanondunder från Poltava, vid lillryska sekteristers latinska sorgemässa och bland alla självmördare knyta Kasimir och Lodoiska sitt äkta förbund och välsignas av Harpyna, vilken – något prosaiskt och kälkborgerligt för en romantisk tragedi – framhåller, hurusom lidelsen måste underordna sig den äktenskapliga sedelagen (icke utan en anspelning på Mazepas jakt):
»Die Leidenschaft, das wilde Ross, zerschellt – |
* *
*
I den svenska vitterheten skymtar Mazepas figur
flyktigt fram någon enstaka gång, men utan att spela någon
mer framstående roll. I den polska bibliografien av
historikern Finkel namnes en svensk tryckskrift »Mazeppa
berättar för Karl XII sina kärleksäfventyr» Stockholm 1859.
I K. biblioteket är denna skrift okänd, och mitt letande i
det årets periodiska litteratur har varit fruktlöst. I alla
händelser är det en bagatell, måhända en populär
omskrivning på prosa av Talis Qualis – Strandbergs sex år förut
utkomna Byron-översättning.
Det är denna bild, som i förening med mångfaldiga reproduktioner i träsnitt och färglagna bilder av Horace Vernets tavla blev bestämmande för den svenska populära uppfattningen av Karl XII:s kosackiske bundsförvant. Den vilda ritten måste naturligtvis tjusa vår svenske Körner, den varmblodige poeten och krigaren Sommelius (»Beppo»), som i sin dikt »Anselmo» sjunger:
»Fredlös överallt på jorden
Är min själ som Falklands vorden:
Den på stormen utan rast
Tumlar om bland molnens fästen,
Rider, vid den vilda hästen
som Mazeppa fjättrad fast.»
Ja, till och med när poeten Wilhelm von Braun i ett dramatiskt utkast »Carl XII hör sagor» på sitt vanliga frivola sätt travesterade ett allvarligt ämne, kunde han ej uraktlåta att, ehuru alldeles omotiverat, på tiljan framföra Mazepa, som skrytsamt säger om sig själv:
»På egen kropp jag räknar femti sår
af kulor och af sablar, lans och värja» ....
År 1883 utkom en hjältedikt »Carl den tolfte» av »Johannes Petrus», psevdonym för tidningsredaktören och vitterlekaren J. P. Wallin. Det är kanske det längsta och mest hårdsmälta skaldeverk, som den svenska litteraturen har att uppvisa, ty det består av 24 sånger, fördelade på 231 lyrisk-episka dikter. Om man efter en mycket låg beräkning tar en medelsiffra av tio 8-radiga strofer på varje särskild dikt, gör detta en summa av i runt tal tjugotusen versrader, som med övermänsklig energi svarvats efter varandra i en högst entonig och tråkig strofbyggnad. Och allt detta endast för att, i det stora hela, omskriva salig Nordbergs krönika i rimmad form! Den har sannerligen icke blivit njutbarare därigenom, tvärtom! I den fjortonde sången »Ukraine», som börjar med dikten »Mazeppa», skildras hans förening med svenskarna och hans yttre:
»Han är en sjuttiåring: hans hår, hans skägg är hvitt.
Dock högt han bär sitt hufvud, och ögat blickar fritt.»
I den följande dikten, »I helvetets förgårdar», upprepas kärlekshistorien à la Byron, claris majorum exemplis: det skymfliga straffet, törsten i vildmarken, förföljandet av örnar och vargar etc. Men i olikhet med Byrons fyndiga avslutning somnar Karl XII icke från detta gubbprat, utan säger beskedligt:
»Ert äventyr var bra.
Men dumt att allt ni led blott för en kvinna.»
I Verner von Heidenstams »Karolinerna» (första samlingen 1897) är en skiss ägnad åt »Mazepa och hans ambassadör». Bilden av Mazepa, föregivande sjukdom omedelbart före övergången till Karl XII, är den traditionella och konventionella, och något nytt kan författaren näppeligen sägas hava avvunnit Mazepas gåtfulla karaktär. Berättelsens huvudperson är snarare den hemlighetsfulle »ambassadören», den avsatte bulgariske biskopen, som förmedlade den lönliga förbindelsen med svenskarna. I hans mystiska figur har Heidenstam med poetisk kraft framställt personifikationen av det fatum, den dunkla, men synbarligen oundvikliga nödvändighet, som sammankopplade den svenske krigarens levnadsöde med den kosackiske äventyrarens och lockade båda till fördärv hän emot de asiatiska vildmarkerna.
Mazepa i dikten är ingalunda den samme som Mazepa i den historiska verkligheten, och han behöver ej heller vara det. Men huru intressant den förre än må ha blivit framställd, synes det mig dock, att den historiske Mazepas personlighet överträffar alla de porträtt, som skaldernas fantasi skapat sig.
Och detta stärker mig i min tro, att historien själv är mänsklighetens största och bästa hjältedikt, och att godtyckligt romantiserade omdiktningar av händelser och personligheter, som tillhöra väl kända tidevarv med lätt åtkomligt material, äro – om icke överflödiga, så åtminstone av vida mindre värde än den levande poesi, som den historiska verkligheten har att bjuda på. En gammal bok, undangömd på en dammig bibliotekshylla, en svårläst brevsamling eller torra rättegångsprotokoll från förflutna tider kunna skänka mer saklig behållning och ästetisk njutning än det mest »spännande» alster av en romanförfattares inbillning. Konsten är blott att under den skrovliga, stenhårda ytan leta fram den äkta metallen.
Och Karl XII:s kämpasaga, liksom ock historien om hans ukrainske olycksbroder, är för visso en sådan hjältedikt, där historiens sånggudinna bjuder det yppersta stoffet. Ju mer de författare, som befatta sig med detta ämne, hålla sig till den historiska verkligheten, desto mer gripande och storslaget blir ock det historiska konstverket.
______________
- ↑ »Om världen all i spillror sloges, orädd han bleve av raset krossad.»
- ↑ Så uttalas namnet på franska. Men på grund av ryssarnas vana att Ijudenligt återgiva utländska namn på sitt eget språk, är det ovisst, huru det franska namnet skrives. I vanliga encyklopedier har jag ej funnit namnet på denne förmodligen franske emigrant.
- ↑ Se härom artikeln »Sverige i ryska folkpoesien», Nordisk Tidskrift 1907.
- ↑ Lillrysk luta, ital. pandora.
- ↑ Strandbergs svenska översättning (1853) har den falska betoningen: »Vid Púltava var leken slut».
- ↑ Översatt av A. G. Aminoff i Finsk Tidskrift 1898.
- ↑ Även den lillryske skalden Taras Sjevtjenko lär ha skrivit en nu mera förlorad libretto om M. till en opera av Peter Seletskij. – Bland musikaliska kompositioner om Mazepa märkes också Liszts »symfoniska dikt».
- ↑ En stark anakronism, som man icke hade väntat sig från polskt håll. Hajdamaker kallades de lillryska friskaror i det högra Dnjeperlandet, kring staden Uman, vilka anstiftade det stora bondeupproret 1768 mot den polska jordadeln med blodiga skräckscener, som poetiskt behandlats i en hjältedikt av Taras Sjevtjenko.