Om konung Ahasverus och excellensen Haman
Ahasverus var så mäktig,
med en persisk krona präktig.
Ja, hans riken vore — drick, kära du —
hundratjugosju.
Ahasverus satt så gullgul och sur
som ett lejon i en jungfrubur:
vällust var hans ära...
Låt oss nu förtära
och vår flaska tömma ur!
Slottet fullt av härligheter,
och scharlakan till tapeter.
Bänkar voro där av bara gull —
aj, aj, aj, lull lull!
Stort kalas nu uti Susan var
jämt etthundraåttio dar.
Kungen själv traktera...
Låt oss dricka mera,
låt oss klinga par om par!
Ahasveri bord det prålar —
vin bars fram i gyllne skålar.
Spickeskinka, härlig sommarmat,
låg på silverfat.
Liksom hos vår konung plägar ske,
fick landshövding och överste
vid hans taffel spisa...
sjungen nu vår visa,
låt oss vänligt hjärta ge!
Man ser av de helga skrifter
Ahasverus han var gifter:
drottning Vasthi hette hans gemål...
drickom hennes skål!
Hennes majestät i Persien
bröt mot kungen som sin äkta vän:
när han ville leka,
börja hon att neka —
mången gumma gör så än.
Kungen uppå sjunde dagen,
utav vin och kärlek tagen,
skickar sina två kamrerare
att sin drottning be.
Gud nå den, som när han flickan ser,
ej går själv, men skickar sin kamrer —
den är att beklaga...
Låt oss glasen taga,
låt oss dricka mer och mer!
Drottning Vasthi vill ej lyda,
lät en ann sin krona pryda:
pigan Esther fick en gyllne skrud,
blev en kungabrud.
Hon bad en kusin, Mardochai —
judar äro skälmar, veta vi...
Skål för gamla juden!
Skål för unga bruden!
Skål för hela frieri!
Juden satt vid kungens trappa,
släppte flickor in, som klappa —
lagom syssla för en jude nog:
jungfrubur och krog.
Två kamrerare vid dörren stå,
viska att de kungen skulle slå:
saken sig förvärrar,
och de gode herrar
blevo hängda båda två.
Hör nu på hur drottning Esther
bjöd till måltids många gäster:
själv hans excellens herr Haman kom...
Gubbar, drickom om!
Ahasverus drack, och Esther grät —
skönhet gör i världen stor förtret:
Haman med dykränger
sig i galgen svänger
pussig, stinner, blå och fet.
Ahasverus, ful och bister,
såg sin premiärminister
i en galge, femti alnar hög —
säj mig, om jag lög?
Juden sen som kungens bästa vän
svängde sig i purpurmanteln
med en gyllne krona —
vacker huvudbona...
Låt oss dricka — drick! "Ja, men!"
Si, så ser man världens snara!
Höghet ofta står i fara:
lyckans tempel äör en hisklig brant —
är det icke sant?
Stolte Haman rep och mössa bär:
sådan huvudbonad gör besvär...
Ahasveri lära,
dricka och förtära,
är det enda jag begär.