BACCHANALISK PASTORAL,
dedicerad till herr kaptenen Daniel Kempensköld.
Un roman, sans blesser les loix ni la coûtume,
peut conduire un héros au dixième volume.
Boileau
Mollberg: Hur du dig vänder
och plirar och ler,
tanken du tänder
än längre ner.
Foten är nätt;
gången är lätt,
Ögonen blå...
Camilla: "Så!"
Mollberg: Och dina händer
mjuka och små.
Säj, min Camilla,
säj ja eller nej!
Hjärtunge lilla,
vill du, så säj?
Damon han går
i dina spår
liksom en skytt.
Camilla: "Pytt!
Er allt inbilla
är intet nytt."
Mollberg: Fritt er förtreta,
min nådiga ni!
Fruntimren heta,
och likså vi.
Men minns ändå
hur i en vrå
han kysste dig...
Camilla: "Tig!
Mollberg: Fåfängt att streta —
följ nu med mig!
Tillåt mig fråga:
vart ärnar hon sig?
Glöm Damons låga
och tänk på mig!
Vad innebär
knytet, det där
du med dig för?
Camilla: "Smör
Och till full råga
fin maglikör.
Mollberg, nej, söta,
nej, släpp min person1
Jag går att möta
vår Celadon.
Knytet är hans
med pomerans,
löjor och nors,"
Mollberg: (Kors!)
Camilla: "färska och blöta
ur havets fors."
Mollberg: Vad det skull smaka
på fisken en tår!
Kom, flaskan skaka,
låt den bli vår!
Jag ligger här;
lägg dig du där!
Vill du så säj?
Camilla: "Nej,
vår Damons maka
kniper du ej!"
Mollberg: Om hon berömmes,
Camilla, så minns,
fägringen gömmes
bäst som den finns.
Kärlekens kval
i en pokal,
dränkes galant.
Camilla: "Sant —
och trohet glömmes
vid glasets kant..."
