Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Missgerningsbalken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Handelsbalken
Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 5
Lagkommissionens förslag, 1698-1718.

Wilhelm Sjögren (red.)
Utsökningsbalken  →


[ 281 ]
MISSGERNINGSBALKEN



[ 282 ] [ 283 ]

II. Förslag till Högmålabalk 1713.

Högmålabalk.

Cap. I. Om affall ifrån Gudi och christeliga trone, och förbund med satanom.

§ 1. Kunde någor finnas så förgätin af sino heliga dop och christendoms förbund, at han försakar och afsäger sig ifrån Gudi, som en alsmächtig alla werldenes skapare och herre är; halshugges han tå, och i båle brännes.

§ 2. Ware lag samma om then, som på hwariohanda sätt förbinder sig satanom och hans anhang, til umgänge, tienist och lydno; eller anropar the onda andar, och söker sålunda at läggia möte med them; eller om hielp och råd anliter.

§ 3. Är thenna grofwa missgiärning ingom androm, än Gudi och syndaren, eller them i synden delachtige äro, bekant, och samme syndare henne för Guds ords tienarom bekänner och ångrar, utlofwandes bättring; förfares tå thermed som Kyrkiolagen[1] innehåller: men uppenbarar han samma grofwa afgudiska synd och styggelse androm förr, än han therföre hos domaren angifwes och lagföres; ångrandes äwen, och bediandes, at Guds församling wille för honom til Gud trogna och christeliga förböner giöra; tå må han med lindrigare straff, efter omständigheterna, anses; och ther han lifwet, af konungens nåde, får behålla, stånde uppenbara skrift och kyrkioplicht.[2]


[ 284 ]

Cap. II. Om truldom, och widskepelse.

§ 1. Hwar som genom hwariehanda diefwuls konster förtrullar och skadar annan til lif, lekamen, eller ägendom, och honom sådant med klara skiäl, eller witnom öfwerbewisas kan, eller att egna bekännelse rätteligen skier, bestående af klara och säkra omständigheter;[3] stegles mannen, och konan i båle brännes.[4]

§ 2. Låter annar giöra androm skada igenom slika fördömeliga konster, eller eliest råder ther til, hielper och förfordrar sådana ogiärning, så at hon wärkeligen therigenom fullkomnad warder; ware lag samma.[5]

§ 3. Eho som far med Spådom, signeri, löfweri, och slika widskepelse; straffes första gången med fyrtijo daler, eller, i brist af penningar, med tre weckors fängelse wid watn och bröd: giör han thet annan gång, straffes dubbelt: kommer han åter tridia gången; straffes tå med gatulop och landsflycht, ther hans mansperson är; men qwinna med risslitande, och fängelse wid watn och bröd efter the fördubbling som nu är sagd.[6]

§ 4. Söker någor råd hos sådana signara eller spåmän; låter giöra efter thet som bortmist är; begäret bot mot siukdom; eller uppenbarelse i ene eller annor måtto; eller annat slikt: plichte med tretijo daler; eller ther han ey orkar botum, med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd.


Cap. III. Om affall ifrån wår rätta läro.

§ 1. Hwilken som faller ifrån wår rätta christeliga läro, såsom the samma uti Kyrkiolagen är beskrefwen, til några wilfarande, och theruti hårdnackad framhärdar, och sig icke rättar; förwises han riket, och med thes arf och ägendom förhålles, som i Erfdabalkenom i 14 cap.[7] förmäles.

[ 285 ]§ 2. Kommer någor in i riket, eller är i rikeno boende, som med tal, eller skrifter upsåteligen söker at giöra irringar uti wåro rätta läro; straffes han till lifwet.

§ 3. Kan någor öfwertygas, at hafwa några för sig nya irringar i rätta lärone, och sig icke märkeliga rättar; warde aldrig betrodder om läroämbete här i rikeno; eller wärdig at niuta några förfordring.[8]


Cap. IV.- Om Guds, thes ords och sacramenters försmädande.

§ 1. Hwar som upsåteligen munt- eller skrifteligen, nöchter eller drucken, försmädar Gud, hans heliga ord och sakramenter, och warder öfwertygad igenom tu laga witne; miste lifwet, samt tungo, eller hand.[9]

§ 2. Pröfwas orden wara framkomna af hastighet, och han som them fält hafwer, sig ångrar och om nåde beder; plichte med fyratijo daler: orkar han ey botum; straffes tå med gatulopp eller risslitande, eller fängelse wid watn och bröd, och stånde, ehwad han botum orkar, eller ey, kyrkioplicht:[10] förbryter han sig på sådant sätt annan gång; plichte dubbelt, men för tridia gången straffes till lifwet, samt efter saksens omständigheter till tungo, eller hand.

§ 3. Giör han eliest gäckeri af gudstienisten, Guds ord och te heliga sacramenter utan sådana försmädelse, hwarom förr sagdt är, allenast af lättsinnighet och oförstånd; plichte med tretijo daler, gatulop eller risslitande, eller fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, och stånde kyrkioplicht: kommer han andra gången; straffes dubbelt: men tridia resone miste lifwet.[11] Om gudeliga böners och låfsångers missbruk til gäckeri wari lag samma.[12]


Cap. V. Om eder och swordom.

§ 1. Hwilken som förtörnar Gud med bannor, eder och swordom, och på första eller andra åtwarning sig ey rätta låter; straffes, om han är öfwermagi, med ris af sinom målsmanne, i närwaro af rättens ther til förordnadom betientom; sedan, ther han framhärdar, [ 286 ]med stocken wid kyrkiodörena:[13] är han til laga åhr kommen; stämmes tå till rätta, och böte en daler, eller sitte i stocken en söndag wid kyrkiodörena: lagföres han för sliko brått annan gång; böte fem daler, eller sitte i stocken twå söndagar: tridia resone böte tijo daler, eller sitte tre söndagar i stocken, och stånde ther til uppenbara skrift: framhärdar han än widare med swordom och banskap; warde afsatt ifrån sino ämbete, om han något hafwer, och gånge under kyrkioplicht, utståendes sedermer swårt arbete på wissa åhr, eller hela sin lifstid, som saken är til.

§ 2. Öfwar någor upsåtelig swordom under warande gudstienst, eller inför sittiande rätt, böte femtijo daler, och stånde uppenbara kyrkioplicht, eller löse sig med femtijo daler: giör thet någor wid annat samqwem uti hus, eller på gatu, krogar, eller källare; böte tiugufem daler.

§ 3. Giör någor mened för rättenom; bötes hundrade daler, och stånde uppenbara kyrkioplicht, och wari aldrig mer witnesbär.[14]

§ 4. Prester och andre wederbörande warin plichtige at först warna, och sedan, ther the thermed något icke uträtta kunna, angifwa them som the höra eda och swordom begå, wid samma straff, om sådant angifwande upsåteligen försumas, som the, hwilke sielfwe sig sålunda förbryta. Likaledes förplichtes huswärdar, ther samqwem, krogar och källare äro, strax, eller dagen efter, sådant hos wederbörande at angifwa.[15] Saksökiarena i städerna och på landet skola sedan anklaga och utföra saken: böter för ofwannämde mål tilfalla kyrkione, hospitalet, eller sochnens fattigom, samt angifwarenom och saksökiarenom til treskiptes. Begår prester sådana swordom; gånge thermed som Kyrkiolagen stadgar i 19 cap. 23

§ 5. Hwilken som falskeligen föregifwer med ede, eller utan ede, sig wara behäftad med fallandesot, eller annarledes laman och bräckeligan, therigenom at bedraga åt sig penningar och almoso, eller annor hielp; plichte med risslitande, eller fängelse wid watn och bröd. Giör någor sig i lika måtto til fullan med sår, döfwan, eller [ 287 ]dumban, eller besattan, ey rådande sinnom eller skiälom sinom, eller rasande, wari lag samma.[16]


Cap. VI. Om Guds ords predikans föracht, och sabbatsbrott.

§ 1. Om någor på sön- och högtidsdagar förfallalös aldeles förlåter Guds ords åhörande, eller sitt husfolk håller och hindrar therifrån, til andra syslor; böte tijo daler:[17] men finnes han så ogudachtig, at han sällan, eller aldrig kommer til kyrkio, och söker att förswara ett sådant kyrkioföracht; stånde then samme uppenbara skrift, och plichte med swårt arbete på wissan tid, eller framgent, som brotten äro til.

§ 2. Hwilken som under gudstienstene kommer drucken, eller eliest oliud och förargelse i kyrkio; eller annarstads ther Guds församling är, och när tingspredikningar förrättas i länsmansgårdarna, ther tingsställen något ifrån kyrkiorna äro aflägna; böte femtijo daler, och stånde kyrkioplicht.[18] Giör någor på andre ställen, än nu sagdt är, om sön- och högtidsdagar oliud och förargelse med rop, skiutande, slagsmål, dobbel, spel, dryckenskap, eller annor otilbörlighet; böte tiugufem daler, och för giärningen dubbelt emot thet, som annan tid skier.

§ 3. Gånger man fram til then heliga nattwarden drucken, oskriftader, eller af prestenom warnader för skiäliga orsaker at hålla sig therifrån, sålunda kommandes åstad förargelse; förfares tå med honom som i Kyrkiolagen urskils i 11 cap. 9 §. Hafwer han gått till skrift, och sedan en annan öfwerfallit, men icke thes mindre oförlikter framgådt och anammat Herrans nattward; wari lag samma.[19]

§ 4. Håller, eller begifwer sig någor uti offenteliga spelhus til comoedier, eller at spela boll, kort, tärning, och slikt om sön- och högtidsdagar; plichte med tiugufem daler så then som spelhuset håller, som then ther spelar.

§ 5. Ther någor på landet, eller i stadenom handtwärkare och [ 288 ]giärningsman, eller af annor handtering om sön- och högtidsdagar arbetar, eller idkar thet hans handtwärk eller handtering andra dagar tilhörer; böte tijo daler, eller ther han ey orkar botum, plichte med otta dagars fängelse* wid watn och bröd.[20] Samma lag wari om kramlådor, eller andra bodar ypnas the dagar til salu: doch mågo källare och krogar, och hökara samt bagara bodar i städerna ypnas om aftonen efter förrättad gudstienist, så at the torftige tå må få kiöpa thet the tarfwa til sitt uppehälle. Uppå Apostladagar förhålles, som Kyrkiolagen förmäler. Om handel i båtum och farkostom på samma tider stadgas i Handelsbalkenom.[21]

§ 6. Sammaledes bör och afstås med alt resande til siös och lands, skiutande och fiskiande under samma plicht:[22] är någor på landet uppå resone stadder, ridande, kiörande, eller å watn roande; försume ey eller tå gudstienistena wid nästa kyrkio, och tage therpå bewis: kan then til siös är resande icke komma till kyrkio; hålle tå bön, och prise Gud ther han är: äro fiskelekar för handene, och fahre är, at rätte tiden til theras nyttiande förflyter; tå mågo the efter förrättad gudstienst skiötas och i acht tagas. Under thesso förbud ware icke, när fahre, eller förderf eliest är förhandene, och icke tillåtas kan något upskof; särdeles wid bärgsbruk, hwarest under tiden efter syslornas beskaffenhet stundelig acht, upsicht, och omsorg fordras.


Cap. VII. Om förrädeliga stemplingar emot konungen,

och thes rike.

§ 1. Hwar som något förrädeligen stemplar- emot riksens herra och konung, drotning och rättsägande til riket, williandes them några wåldsgiärningar tilfoga; eller förer afwogan skiöld emot sin konung och riket; eller söker på någrohanda förrädeliga sätt at skada och förderfwa riksens fästningar, skiep, och annat slikt; hafwi then samme, och alle the med honom warit, fast än the ingen skada giöra kunnat, förbrutit äro och lif, och gånge thera gots så rörligit som orörligit under kronone ewärdeliga ägo.

§ 2. Samma lag wari om then, som ett sådant förräderi med bref, råde, eller hwariohanda bistånd wetandes och wiliandes underhielper och befordrar.

[ 289 ]§ 3. §. Eho som ock wet sådana förrädeliga stemplingar å färde wara, och efter macht och förmågo ey afwäriar, eller i tid uppenbarar; wari han under samma rätt.

§ 4. Sammaledes plichte och then, som hafwer konungens hemliga rådslag och skrifter om händer, och sig fördristar något thet ringesta theraf, som hemligit hållas bör, på hwad sätt thet och skie kan, uppenbara; eller utan laga lof och tilstånd androm meddela och yppa.[23]

§ 5. I lika måtto straffes och the, som wid utrikis beställningar af konungenom brukade blifwa, och sig understå uti någro, som them kan anförtros at wärkställa, sin egen nyttighet, förmedelst gåfwors anammande, och ingiälders åtniutande af främmande herrskap; eller något thylikt förehafwande, in- eller utrikes, sökia och befrämia til konungens och riksens skada.[24]

§ 6. Nu rymer förrädaren af lande, sitt wälförtiänta straff at undgå, och förthenskul icke kan fångas; ey eller efter Rättegångsbalken i riket inkommer i sine sak lagligen at swara, och therefter dömas; sättes tå hans afbild med afstympado hufwud, och thertil hörande öfwerskrift wid kåken, och tilfalle hans gots så rörligit som orörligit, thet han i rikeno hafwer, konunge och thes krono ewärdeligen.[25]


Cap. VIII. Om lasteligit tal emot konungen och thes råd.

§ 1. Hwilken som talar, eller uti koppar, eller eliest, utsticker, skrifwer eller trycka låter något lasteligit emot körningen, thet ware sig i form af samtal, rim, wisor, eller annor art; eller eliest sig smädeligen utlåter öfwer konungens regemente och riksens styrelse; hafwi han förwärkat sitt lif.[26] Sker sådana försmädelse emot drotningen, eller rättsägande til riket; wari lag samma.[27]

§ 2. Talar någor nesligen å konungens råd, en, eller flera, uti thy som theras äro och ämbetes heder angår; miste lifwet.

§ 3. Finnes orden annarledes, at the icke röra theras ämbetes [ 290 ]heder och äro; giöre tå offentliga afbön, och böte fyratijo daler, eller ligge fiorton dagar i kronones häftelse wid watn och bröd.


Cap. IX. Om förgripelser emot konungens höghet och

i rättigheter.

§ 1. Hwar som utom konungens uttryckeliga befallning pålägger konungens undersåtarom någon skatt, giärder, förslor eller annan tunga, under hurudana skien thet tå wara må; emottager, eller infordra låter til sina nytto; upbiuder, eller behåller sitt underhafwande krigsfolk, sedan konungen thet afdankat hafwer; eller olofligen wärfwar lands eller båtsfolk, och anten thet, eller andra konungens undersåtare af rikeno förer, och til andra herrskaper i tienist öfwerlåter; slår mynt; eller eliest på hwariohanda andro sätt tilegnar sig och brukar the förmoner och rättigheter som thy höga kongeliga wälde enskylt tilhöra, och i Konungsbalkenom upräknas; hafwi förwärkat äro och lif.[28]


Cap. X. Om sak thes, som wåldsgiärning, eller orätt giör

emot then, som konungen hafwer tagit i sin frid.

§ 1. Hwilken som wet, at konungen hafwer tagit någon i sin frid genom särskilt bref, eller påbud, och likwäl å then samma wåld giör uti the mål han friden fått; hafwi förwärkat lif och lösöra.

§ 2. Ingen som leidabref af konungenom fått hafwer; antingen han in- eller utrikis sig på flychtene undanhållit, at han ey kunnat fångas, niute något beskydd af konungens leide utom thet mål, som i konungens leidabrefwe uttryckt är: hafwer han tilförene något giordt, eller sedermer något giör emot lag; plichte tå efter lag.[29]

§ 3. Hwar som wetandes öfwerfaller höga främmande herrskapers sänningabud; straffes, som giärningen, och hans ämbetes wärde, som öfwerfallen blef, bör anses, til lif, eller fängelse, eller eliest, som honom, eller hans höga herrskap skiäligen til nöje wara kan.[30]


[ 291 ]

Cap. XI. Om myteri och upror.

§ 1. Eho som uphissar och styrker gemena man til olydno emot sin rätta konung och herra; straffes til lif och ägendom. Skier thet emot them, som på öfwerhetens wägnar biuda och befalla, och han således kommer buller och upror åstad; hafwi förbrutit sitt lif; och stånden alle, som uti samma upsåt med warit, samma straff, ändoch the ingen skada giöra kunnat.

§ 2. Blifwer någor, som kommer til, samma upror at stilla, dräpen; eller någor af them, som å ämbetes wägna rätteliga befalt hafwa: straffes tå dråparen, och alle the som buro hugg och slag på honom som dräpen blef, med stegel och hiul, och hafwin ther hos förwärkat sina lösöra: men warder någon dräpen af them, som i then uproriska samnadenom woro; ligge ogill.

§ 3. Hwar som sådana uproriska weterligen hysar och hägnar, eller på hwariohanda andro sätt tilhanda går, eller til theras upror samtyckt, eller råd gifwit; wari han samma straff underkastad, som the uproriske sielfwe.[31]

§ 4. Kan någor uti sådana samnade kommen wara af enfaldighet, eller twång, och sedermera icke söker efter all möjelighet at söndra sig therifrån, plichte tå then samme med gatulop, fängelse wid watn och bröd, eller landsflychtighet, eftersom han mer, eller mindre brotslig finnes.

§ 5. Ther någor om sådana samlingar wetat förrut, men icke uptäckt och för wederbörandom uppenbarat, utan sielfwa uproret therpå fölgdt; eller eliest i ene eller andra måtto giordt sig theraf delachtig; lämpes tå straffet therefter, antingen til fängelse wid watn och bröd, gatulop, eller risslitande, eller landsflycht, aldeles såsom omständigheterna thet kunna fordra.[32]

§ 6 Hwilken som upstutsar then enfaldiga allmogan til oskiäligit klagomål; eller i ondo upsåt wrångwisliga uttyder konungens stadgar och förordningar; eller annat slikt förehafwer, som några tredsko eller owilia emot öfwerheten förorsaka kan; straffes til lif, fängelse, eller landsflychtighet, eftersom saken kan wara til.


[ 292 ]

Cap. XII. Om utspridande och uphof af falska tidningar, som

röra riksens säkerhet.

§ 1. Hwar som i skadeligo upsåt updichtar, eller löper kring landet med lögner och falska tidningar, som röra riksens säkerhet; eller kommer något allment buller therigenom och owäsende åstad; plichte tå then samme efter som brottet kan wara til, med lif,[33] fängelse wid watn och bröd, gatulop, eller landsflycht.


Cap. XIII. Om then som tager störra utlagor och tull än han bör; eller försnillar och förminskar kronones gods och ingiälder.

§ 1. Understår sig någor at upbära högre tull, skatt och utlagor af in- eller utländskom mannom än med konungens påbud och ordningar enligit är; betale målsägandenom allan theraf tagnan skada, och straffes thertil dubbelt emot annan tiufnad.

§ 2. Hwilken upbördsman som förslöser kronones ingiälder och räntor, wari sig i penningar eller wahror; upfylle skadan, och stånde tiufsrätt.

§ 3. Drager någor swikeligen under sig kronones skattskyldiga iord, eller andra kronones inkomster; wari lag samma.[34]


Cap. XIV. Om then som utan sak angifwer; eller falskeligen

witnar emot annan.

§ 1. Nu kan någor oskyldig, på falskt, eller emot bättre wetandens giorda angifwande, eller witnesbörd, wärkeligen komma at lida til kropp, äro, eller lif: gången tå både angifwaren och witnen under samma straff, som the öfwer then andre förorsakadt hafwa: men skulle then angifne, eller anklagade komma at befrias; straffes tå then, som således sökt then oskyldiga til äro och lif at beliuga, med arbete, fängelse, eller landsflychtighet, och wari ärolös, samt giälde allan bewislig skada. Om then som icke angifwer, eller anklagar någon, utan eliest munteligen, eller med smädeskrifter utförer och [ 293 ]beliuger honom til äro, eller lif, som oskyldig är, och kommer honom i rop och ondt rykte; wari lag samma.[35]

§ 2. Hwar som förtalar annan hos sin öfwerhet, honom thermed at förolämpa, eller i obestånd at försättia; then samme dömes, när saken blifwer til rätten förwist, at ther offenteligen taga sina ord igen, giöra afbön, och plichta med fängelse, eller böta til the fattiga, efter som brottet, och personerna kunna wara til. Angår saken lif eller äro; plichte som förra är sagdt.


Cap. XV. Om förfalskande af mynt och allmänna skrifter,

samt konungens och collegiernas hand och insigel.

§ 1. Slår man, eller giuter falskt mynt, och thermed någon bedrager; upfylle skadan, och hafwi förbrutit äro och lif. Sammaledes straffes och then, som thertil i råde warit, wärket hulpit och förfordradt hafwer, at giärningen ther igenom skiedd är.[36]

§ 2. Hafwer han icke således med honom warit i råde och ther til lika wållande, utan sedan giärningen blifwit giord, wetandes thet falska myntet utprånglat, upfylle skadan, och straffes med fängelse wid watn och bröd, eller gatulop, eller risslitande, eftersom bedrägeri kan wara til.[37]

§ 3. Blifwer någor med falsko mynteslag sielfwer bedragen, och sådant wetandes til andra utgifwer; upfylle skadan, och straffes til fängelse.

§ 4. Hwar som klipper mynt af hurudana slag thet wara kan; eller thet på hwariohanda sätt förfalskar, eller förringar; giälde skadan åter, och plichte med fängelse wid watn och bröd, gatulop, arbete, eller landsflycht.[38]

§ 5. Förfalskar man, eller missbrukar konungens namn, eller insigle til förkränkning af konungens höga rätt, samt riksens skada; [ 294 ]eller til annars förfång; eller til sin, eller annars fördel: ersätte han skadan, och hafwi ther til förgiordt lif sitt.

§ 6. Hwilken några falskhet föröfwar uti konungens, rättens, befallningsmäns, häraders, eller städers namn; wari ärolös, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller arbete: giör han och thermed skada; giälde then samma åter, och böte dubbelt emot annan tiufnad.

§ 7. Eho som förfalskar domböcker, rättens handlingar, tänkieböcker, och andra räkningar, skrifter och böcker, som till allmenna nytto och efterrättelse wara böra; upfylle skadan, och stånde offenteligen wid pålan, samt plichte med arbete, eller landsflychtighet.


Cap. XVI. Om mordbrand.

§ 1. Hwar som förrädeligen sätter eld på konungens hus, slott och fäste, skiep, krut, förråd, tyghus, eller något annat sådant; straffes som om förrädarom stadgat är, til äro, lif och gots, och sedan å båle brännes. Om them som ther til biuda, råda och hielpa wari lag samma.[39]

§ 2. Sätter någor upsåteligen eld i annars mans hus; halshugges och i båle brännes, och skadan återgiäldes af hans lösa och fasta ägendom. Skier thet ock at tillika bränna up folk, och sådan skade iemte fölier; warde lefwandes råbråkad, och sedan steglas.[40]

§ 3. Bär man wiliandes eld på annars skog, sädes- hö- eller halmstack; straffes til lifwet, och upfylle skadan.

§ 4. Bäres mordbrand på annan; straffes med risslitande, eller arbete, ändock elden släckt blifwer, och ingen skade skier.[41]

Cap. XVII. Om mord och nidingswärk.

§ 1. Hwilken man eller kwinna som mördar annan, antingen han lägger a lön, eller ey; halshugges, man stegles, Och qwinna i båle brännes. Then som thertil biuder, leger, råder, samtycker och hielper stånde samma rätt.[42]

[ 295 ]§ 2. Tager man annan med wålde, rifwer ut ögon, eller tänder på honom, skär af tungo, näso, eller annan lem; hafwi förwärkat lif och lösöra.

§ 3. Samma lag wari om then, som dräper öfwermaga minna är tyo åhr; eller man sofwande, simmande, badande, tarfwa sina niutande, eller then som af ålder och siukdom oförmögen är sig sielfwan at wäria.[43]


Cap. XVIII. Om sielfspillingar.

§ 1. Nu kan så illa åtbäras, at någor wiliandes förgiör sig sielf af harm, skuld, otålighet, eller förtwiflan, huruledes thet tå hälst hända kan: tå skal han af bödlenom til skogs föras och nedergrafwas: pröfwes han så från sinnom warit hafwa, at han ingom wåda wägia wetat; tå må han i stillhet nedergrafwas afsides i kyrkiogårde.

§ 2. Kan thet ock så hända, at någor kommer til at skära neder någon som sig uphängdt hafwer, eller eliest fria then som på hwariohanda andro sätt sig förgiöra welat: lände sådant honom, som hielpa wille, til ingen wanheder; utan näpses then, som således sökt sig sielf lifwet at afhända och hulpen warder, med fängelse, eller annor kropsens plicht, efter saksens omständigheter.

§ 3. Finnes någor döder, och ingen weta kan, huru han är omkommen; begrafwes tå then samme hederligen: men hafwer han ett ogudaktigt lefwerne fördt; lägges afsides i kyrkiogårde.


Cap. XIX. Om dråp föräldrar och barn emellan.

§ 1. Dräper fader eller moder med wilia barn sitt, stiufbarn, eller måg; barn fader sin, eller moder sina, stiuffader eller stiufmoder, swärfader eller swärmoder; man hustru sina, eller fästoqwinno, eller hon honom; broder eller syster; eller någon som för föräldrar, eller barn räknas kan:[44] stegles tå man, och qwinna i båle brännes.

§ 2. Slår barn fader, moder, eller them, som theraf namn bära, och således rätteliga anses böra; miste lifwet. Bannar någor fader, eller moder; wari lag samma.[45]


[ 296 ]

Cap. XX. Om dråp och oförrätt emot sin husbonda,

och förman.

§ 1. Dräper någor tienare med wilia sin husbonda, eller matmoder; miste hand, hufwud, och lösöra, och warde thertil man steglad, och qwinna i båle bränd.

§ 2. Bär någor upsåteligen hugg och slag på sin husbonda, eller matmoder, ändoch ingenthera theraf död liuter; miste lifwet.

§ 3. Skier slag i hastighet på husbonda, eller matmoder; plichte man med nijo gatulop, qwinna med risslitande, eller månads fängelse wid watn och bröd.

§ 4. Upsätter sig någor emot någon thera med hot, eller wanwördnade; plichte med fängelse.

§ 5. För oqwädins ord böte fyradubbelt; och i allom thessom målom giöre then, som med lifsstraff ey belägges, sinom husbonda eller matmoder offenteliga afbön.

§ 6. Hwilken som dräper sin förman, eller then som står i husbondans ställe; stegles man, och qwinna brännes.

§ 7. Eho som slår sin förman, eller then husbondans ställe förträder; böte fyradubbelt.

§ 8. För oqwädins ord plichtes tredubbelt; för hot och wanwyrdande, med fängelse.

§ 9. Swentienare, kneckter och rotebåtsmän, som thera rusthållare och rotebönder, eller thera hustrur, eller barn och legohion på någro sätt missfyrma eller skada till kropp eller ägendom tilfoga; giörin the offenteliga afbön, och plichten med dubbla böter så till straffet som skadans ersättiande: orka the ey botum; plichte tå med kropp, gatulop, fängelse, eller arbete.[46]


Cap. XXI. Om belgmord.

§ 1. Förgiör moder, eller fördrifwer sitt foster; eller någor annar sådana giärning med råde och hielp witterligen befordrar; hafwi förwärkat lifwet.

§ 2. Hafwer någor tilbudit at fördrifwa fostret; böte fyratyo daler, fast än wärkan therpå ey är fölgd. Orkar then ey botum; plichte med fängelse, gatulop, eller risslitande.


[ 297 ]

Cap. XXIII Om barnamord, och fosters utkastande.

§ 1. The kona, som genom olåflig beblandelse finner sig hafwande, thet för ingom uppenbarar förr födslen, eller söker enslighet wid eller i födslone, eller ock efter födslona lägger fostret å lön; hielpe icke från lifsstraffet hennes föregifwande, at fostret war dödt födt, eller ey fullgånget, utan halshugges ena sådana kona, och i båle brännes. Framkommer fostret, och pröfwas thet icke fullgånget, eller hafwa något tekn til wåldsamt handterande; straffes tå modren med risslitande, eller fängelse, och arbete.

§ 2. Angifwer sig kona strax sielf, och kan bewisa sig haft missfödsel, timad antingen af olförmodeligo fall, eller annor händelse; plichte tå allenast för lägersmål efter lag.

§ 3. Kastar eller wräker kona af arghet, eller wanskiötsel ut sitt foster på mark eller gatu, så att thet af hunger, kiöld eller annor händelse blifwer dödt; hafwi förwärkat lifwet.

§ 4. Kommer fostret therigenom eliest at lida til sina helso; straffes tå then som thet utwräkt med risslitande: men får fostret ingen skada; plichte then thet utkastadt hafwer med fängelse.

Cap. XXIII. Om någor bär förgiärninga å annan.

§ 1. Bär man eller qwinna förgiärninga å annan, ehwad han theraf tager skada, eller ey; stegles tå man, och qwinna brännes i båle, samt thera lösöra gången til treskiptes.

§ 2. Samma lag wari om then, som på hwariohanda sätt förgiftar något, hwad thet hälst wara kan, i upsåt thermed menniskior, eller tamda creatur til lif, hälso, eller trefnadt at skada.

§ 3. Öfwertygas någor hafwa såldt, eller tilredt förgift i upsåt thermed någon at förgiöra, eller warit i samma råd och giärning; miste lifwet.

§ 4. Sälie ingen apothekare, eller någor annar, eho han wara kan, något förgift åt någrom, som icke hafwer med sig sedel af trowärdigom manne, eller qwinno, med åhr och dag, til bewis, om therefter något frågas, eller eliest omträngia skulle; och förware thertil förgiftet i papper försegladt wid straff af femtijo daler: skier och therigenom skade; böte dubbelt.[47]


[ 298 ]

Cap. XXIV. Om twegifto.

§ 1. Går man, eho han är, ifrån sine laggifta maka, fäster, eller låter sig wigia med andro, och then samma häfdar, emedan then förra lefwer, och icke är lagligen ifrån henne skild; straffes til lifwet. Om qwinno wari lag samma.

§ 2. Faster gifter man, eller laggifta hustru sig annan, och ey häfdar; böte sextijo daler: låter sig med then samma wigia; böte dubbelt. Och stånde then skyldiga therefter i thessom målom uppenbara kyrkioplicht.[48]


Cap. XXV. Om tidelag med fä, eller androm oskiäligom diurom.

§ 1. Hwilken människia, som af satanom, och sine onda begärelse så långt låter förföra sig, at han hafwer ena onaturliga och wederstyggeliga beblandelse med fä någro, eller androm oskiäligom diurom; halshugges han tå, och i båle brännes, samt diuret tillika dödes, och nedergräfwes i iordene.

§ 2. Nu nekar någor til sådana giärning, men tilstår likwist upsåtet ther til; stånde tå then samme, om häfdande ey bewijsas kan, uppenbara kyrkioplicht, och arbete sedan i iärne ett helt, eller halft åhr efter saksens omständigheter.




[ 299 ]

II. Förslag till Edsöresbalk 1713.

Edsörisbalker.

Cap. I. Hwad edsöre är.[49]

§ 1. Edsöre är then ed och frid, som konungen af urminnes tider efter lag framgent, tå han först til konungs togs, sworit hafwer allom sinom undersåtarom, så högom, som lågom, i åminnelse hafwa at hålla och styrkia; både i gemen, som är allmanna landsfrid och säkerhet; som och i synnerhet, kyrkiofrid, rättegångsfrid, hemfrid och qwinnofrid: och kallas therföre ännu konungens edsöre, at hans trogne undersåtare försäkrade lefwa mågo, at konungen alla rättwiso, och allan frid hålla och styrckia wil; så i anseende til the måhl gammal lag förmälat hafwer, och i thenna balk inryckta, som til the af konungen sedermer för sådana förklarade äro: så att eho, wari sig under lands eller stadsrätt lydande, emot ofwannämda frider giör dråp, sår, blånad, eller blodwite, eller andra wåldsamhet, som i thesso balke beskrifwes, han skal och straffas efter thy som liusliga här efter stadgas i 7 capitlo.


Cap. II. Om kyrkiofrid, rättegångsfrid, borg- och slottsfrid.

§ 1. Kyrkiofrid, tings- och rådstufwufrid räknes ifrån ens huse til kyrkio, ting eller rådstufwu, och therifrån åter hem: tager man sig annan wäg, eller ärende före; hete tå then frider, som nu är uptalder, ey bruten.

§ 2. Ligger någor i försåt för androm, eller med staddo råde öfwerfaller annan å kyrkiowäg, tå han far til, eller ifrån gudstiensten; [ 300 ]eller sin rätta wäg til tings eller stadsrätten på sin wederpart stemning at begära; eller sak sina för rättenom at angifwa: hwar thet giör thes wiliande någon ifrån sådana laga ärender at hindra, eller uppehålla, och kommer dråp, sår, blånader, eller blodwite innom; hafwi tå brutit edsöret, hwad skadan skier i fram- eller återresone.

§ 3. Nu dräper ey then som i försåt sitter, ey eller sårar, eller annan skada tilfogar som edsöre rörer, och nu sagdt är; utan eliest skadar ens ök, eller redskap; eller rifwer hans kläder; eller bryter hans wapn; eller stöter, eller skuffar honom; eller andra sådana giärning giör, hwaraf hans onda upsåt rönas kan: ersätte tå skadan, och böte dubbelt emot annat slagsmål, samt fyratijo daler för fredsbrott.

§ 4. Eho som uti kyrkio, ware sig när gudstienst ther hålles, eller ey, å tinge eller i rådstufwu drager knif, eller blottar sina wäria til slagsmål; ändoch han ey gitter skada giöra; eller eliest någon med hugg och slag ther öfwerfaller: straffas til lifwet; men dräper han någon; miste högra hand sina och lif.[50]

§ 5. Skuffar eller stöter någor annan i kyrkio, anten gudstienst ther hålles, eller ey: böte hundrade daler; eller plichte med risslitande, eller sex gatulop, eller en månads fängelse wid watn och bröd, och stånde thertil uppenbara kyrkioplicht.[51] The som träta och kifwa uti Guds hus; böte femtijo daler, eller ther the ey orka botum, plichte halfwo mindre med risslitande, gatulop, eller fängelse, som sagdt är, och gånge thertil under uppenbara kyrkioplicht. Skier sådant annarstads ther Guds församling är, och när tingspredikningar hållas i länsmansgårdarna, ther tingsställen något ifrån kyrkiorna äro belägna; wari lag samma.[52] Om annor oliud i kyrkior och Guds församlingar, och på andra ställen om sön- och högtidesdagar förmäles i Högmålom.

§ 6. Drager någor med wredes wilia sin knif, eller wärio; eller slår någon på kyrkiogårde, rådstufwu- eller tingsplatse; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen: men giör han skada som edsöre rörer; straffes tå som annar edsöres brytare.

§ 7. Hwem som dräper eller sårar någon, eller eliest sådana skada tilfogar som edsöre rörer och förr är upräknad, til at hämnas therföre, at han wid ting eller rådstufwu lagligen angifwit[53] och [ 301 ]förswarat sak sina; eller at han sitt wittnesbörd för rättenom aflagdt hafwer: eller hämnas å rättsliga afgiort eller förlikt mål; tå hafwi han, och alle the med honom woro i samma giärning, brutit edsöre.

§ 8. Hwilken som med hugg och slag öfwerfaller domare uti, eller för thes ämbetes förrättning; hafwin förwärkat lif och lösöra: dräper han honom; miste thertil handena: giörs thet emot någon annan konungens ämbetsman uti thes ämbete; straffes han som thes skyddebref förmår.

§ 9. Trugar någor eller undsäger bemälta ämbetsmanne uti, eller för thes beställning, eller gifwer honom skimfliga ord; böte hundrade daler: pröfwas orden äroröriga; böte dubbelt och wari ärolös: orkar han ey botum; plichte med fängelse wid watn och bröd; eller med gatulopp eller risslitande: men tilfogas någrom sådant utom ämbetes förrättning; straffes tå efter allmanna lagen.

§ 10. Eho som anklagar kongeliga hofrätten, eller andra öfwerrätter, at hafwa illa och otilbörligen rättwisona skipat, eller rätten förwägrat rättsökiandenom; eller för annat som thera ämbetes heder angår, och sitt klagomål ey fulltyga gitter; straffes tå til lifwet. Anklagas således andre rätter; böte then thet giör hundrade daler, och wari ärolös.

§ 11. Föres annor obewislig klagan, eller någor eliest angriper kongeliga öfwerrätter, eller collegier med schimfeliga ord och utlåtelser; giöre offentelig afbön, och böte hundrade daler: men giör han thet någrom androm werldslig eller kyrkiorätt, böte halfwo mindre.


Cap. III. Om them som öfwerfalla konungens och thes ämbetsmäns, eller rätters utskickada och betienta uti thera förrättningar.

§ 1. Öfwerfaller någor med hugg och slag uti allmanna rum konungens, och thes ämbetsmäns, eller städernas betienta, när the sina tienist och ämbete tillbörligen förrätta; miste lif: skier thet annarstads, enär the uti sina rätta ämbetes förrättningar utskickade eller begrepne äro; böte som för edsöre: gifwes them smädeord; liggin the i twebotum; så och annat, som icke edsöre rörer.[54]

§ 2. Giör någor sådan betiente, eller utskickad uti sine [ 302 ]förrättning någrom androm wåld eller orätt med ordom eller giärningom; böte han och dubbelt mer än en annar.


Cap. IV. Om fängelse, och them som fängelse bryta, och

fångar lösa giöra.

§ 1. Alla fångahus inrättas så, att missdådare säkert ther kunna förwaras, och the fängslige män och qwinnor ey komma mågo at sittia tilhopa uti eno huse och rum, och således tilfälle hafwa til andra stora och grofwa synder och förargelser.[55]

§ 2. I lifssak må ingen tillåta borgan. Nu kan någor gå för enom i löfte, som en grof missgiärning giordt: kommer tå then skyldige at ryma; skaffe löftesman sielfwa missgiärningsmannen åter, eller gånge under samma straff, som then andra pröfwas hafwa förskylt.[56]

§ 3. Hwar som bryter kronones fängelse; eller weterligen thertil lånar tyg och redskap; eller wåldsamligen förswarar någon missgiärningsman emot them som komma honom at fånga, så at then brotslige therigenom undslipper: sware til saken, såsom sielfwe missgiärningsmannen. Släpper man någon fånga med wilia, eller med hwariohanda list uthielper; wari lag samma.

§ 4. Tager någor med wålde någon fånga ifrån them som honom förwara; eller til fängelse, ting, rådstufwu, annan rätt, eller rätteplatsen föra skulle: hafwi förbrutit lifwet: giör han wid thet samma sår, blånad, blodwite eller hemfridsbrott; hafwe förwärkat lif och lösöra: och alle the thermed woro i råd och samnadenom med samma wilia stånde samma rätt.[57]

§ 5. Släpper någor wachtmästare, profoss,- och andre sådane, som om fångar böra wård hafwa, någon fånga af försummelse, eller wangiömo; hafwen förwärkat tienisten, och plichten thertil med penningaböter, fängelse, arbete eller gatulop, efter som thera försumelse, och thens undankomnas brott kunna wara til.

§ 6. Then fånge som sielfwer kronones fängelse bryter, sig lösan giör, och sedan igentagen warder; plichte för fängelsebrott med gatulop, och straffes för sak sine.[58]


[ 303 ]

Cap. V. Om hemfridi.

§ 1. Hwilken som upsåteligen och i wredes mode kommer in på annars tomt, som med hus och gård intagen är; eller uti the innan eller utom gården stående hus, som bonden antingen sielfwer åbor, eller till sina nytto eller nöije bygdt hafwer; eller går i hans hus, som them legt eller lånetagit; eller går i annars farkost eller skiep, antingen thet är hyrt, länt, eller egit, och ther sammastads dräper bondan sielfwan, hans folk, eller giäst;[59] eller far efter then, som sina skiäliga förswarelse och undanflycht til annars hus sökt hafwer, slår, kastar, eller skiuter, så att thet tager honom sedan han tijt, i tomt, eller hus kommit, och död theraf får: hafwi tå, och alle the andre, som i samma wilia med woro, förbrutit thera lif och lösöra.

§ 2. Giör han annan skada med sår, blånade, eller blodwite;[60] straffes som framdeles skils i 8 capitlo.

§ 3. Nu tilfogas ingen skade i tomt, huse, skipi och farkoste, eller gårde, utan man drages ther utur wåldsamligen, och sådana giärning sedan thermed skier utom huset eller gården, på wäg, eller gatu; wari lag samma.[61]

§ 4. Gånger en, eller flere hem åt androm at the wilia sådana skada giöra, men gita ey; böte tå så många the äro, hwar för sig, fyratijo daler för hemgångona. Slås något sönder, eller på hwariohanda sätt fördärfwas; dörr, bord, kista, fenster, eller hwad thet wara kan; eller annat skier, och kommer icke nogot emellan them, som edsöre rörer: gånge thermed som i slika mål sagdt är i 2 cap. 3 §.

§ 5. Får någor skada förr än han kommer inom skip eller farkost, gård eller hus, hwart han fly tänkte; eller om then som hemsökes, löper utur skipi eller farkoste, huse eller gårde sinom, och antingen skadar annan, eller sielfwer skadder blifwer: hete ey hemfrid bruten.

§ 6. Händer thet så, at någor kommer i annars mans hus, ther sitt barn eller tienistahion at aga och straffa; ther är ingen hemfrid bruten.[62]

[ 304 ]§ 7. Kommer man fredligen i annars mans farkost, eller hus och sedan af brådom skilnade slagsmål skier; ther är ey brutit edsöre: utan han gånger therutur wreder, och kommer åter, och skada giör; ther icke pröfwas kan, af tidsens korthet, warit ett sammanhang, och i samma skilnade skadan skiedd.[63]

§ 8. Kastar någor i annars farkost eller gård med wredes wilia sten, stång, eller annat, hwarmed skade giöras kan; böte tolf daler: kommer såramål, eller annar skade i;[64] uprätte skadan, och böte dubbelt.

§ 9. Hwar som utom öfwerhetens bud och befallning wåldsamligen antastar, eller binder någon, utan uppenbara sak, eller giärning; eller med wålde och orätteliga tager hans hustru, barn, eller hion, eller giäst utur hans egno, eller annars huse; eller af gatu, wäg, eller annarstads, och förer them bort emot theras wilia i fängelse, eller til annan ort: hafwi han brutit edsöre, oachtat han ingen annan skada giorde.

§ 10. Rånar man, eller tager med wålde af androm i hans huse, å gatu, eller wäg något af hans ägendom, thet han ther hafwer, eller bär, eller med sig förer, wari sig mer eller mindre; hafwi brutit edsöre, och förwärkat lifwet.

§ 11. Går någor i annars mans trägård som lukter är, tager frukt med wålde, och äganden, eller thes hion therwid kommande sitt at förswara blifwa dräpne, eller sårade, eller få blodvite: ther är edsöre brutit; straffes som 8 cap.[65] urskilier.[66]

§ 12. Hwar någor af ondsko nederhugger, förderfwar, eller på hwariohanda sätt onytteliga giör annars mans fruktbärande trä; eller the man til gårdsens prydnadt, eller annarstads planterat hafwer; uprätte wärdet och skadan, som them rätteliga mätin warder; och ther the ifrån främmande land förskrefne och kiöpta äro, theras fulla wärde och kostnadt i införslen, så wäl som allan skada ägandenom enskylt: men för wåldswärkan på hwart stort och nyttigt trä tolf, för mindre och ey bärande sex daler til treskiptes.

[ 305 ]§ 13. Rifwer man utan rätta nöd med wålde neder ens annars bygning, plank, eller förderfwar; böte tiugu daler: är thet gärdsgård; böte tijo daler, och uprätte och i thessom målom allan skada. Bryter han och rifwer annarledes; böte som i Byggningabalkenom förmäles uti 9 cap. 10 §.[67]

§ 14. Går någor upsåteligen åstad til at skada bondan, eller hans folk, tå han arbetar på sin åker, eller äng, med plog, trästock, åkerharfwo, eller lija; eller om någor drifwer annan af sinom tegi och ägodelo uppå annars, och giör ther giärning å honom; böte fyratyo daler för wåldet, och skadan med twebotum. Och enär wåldswärkan skier i androm också fallom; wari bot fyratijo daler, ther annarledes i lagen ey urskils.

§ 15. Uptager någor annars mans fä lagligen i sino korn eller gräs, och til thes besichtning skiedd är öfwer skadan, och rätta wärdering, inom hägnadt, dör eller lås insätter; eller innehafwer, sedan syn och werdering skiedt: kommer then som fäet äger, och med wålde thet igentager; böte fyratijo daler: och ther i huseno skade honom eller hans folke tilfogas; wari edsöris brott. Borttager han thet lönligen; böte som lag säger i Bygningabalkenom uti 14 cap. 4 §.


Cap. VI. Om allmanna lands och wäga frid.

§ 1. Lägger sig en eller flere til at röfwa, til lands eller watn, på landet eller i stadenom; straffes för edsöre och til lifwet så. månge the äro, thet ware sig mer eller mindre som röfwat är, och förr är sagdt. Öfwerfalla the någon, och gitta ey sin onda wilia fullborda, miste lifwet.

§ 2. Beträdes någor och öfwerbewises, at hafwa dag eller natt anrättadt falska eldar, andra tekn, eller wisare, i upsåt at förstöra then allmanna säkerheten i siön, och förleda the siöfarande, och sålunda gifwa tilfalle til skiepsbrott:[68] plichte then samme med siu gatulop, oachtat, ingen skade therpå folgdt hafwer: gånge ock then under lika straff, som af samma upsåt bortrifwer och tager lagda wettar och wisare utaf siögrunden och strandene, eller med stenkistor, och annat slikt fyller, och giör siöar, eller strömar grunda på the orter rätte segel- eller båtaleden är; och säti thesutan sådant alt i sitt förra stånd: kommer ther skada af och skiepsbrott; halshugges tå then brotslige [ 306 ]och stegles, samt gånge först thes lösa, och sedan fasta ägor til skadans wedergiällning. Kan någor öfwertygas, wåldsamligen hafwa anfallit the skepsbrutna, och af händt någrom lifwet; blifwe han lefwandes råbråkad, och sedan steglad, samt hafwi therhos förwärkat sitt lösa gots. Sårar någor och illa handterar sådana nödlidande til thera kropp; misten lif och lösöra, hwilka i thy mål deles konungen och målsäganden emellan. Then som tänder eld på någon strandad, eller til lands fluten farkost, hwad ther är folk om bord, eller ey; miste äwen så lif och lösöra, och gånge thes lösa och fasta ägendom målsägandenom til betalning. Eho som wåldsameligen tager och röfwar något af sådana strandada och til lands drefna farkoster, så länge skiepsfolket när äro, eller gotset bärga wilia och kunna; warde straffad til lifwet och steglad, ehwad han them litet eller mycket med wålde afhänder, och gånge först thens brotsligas lösa, och sedan fasta ägendom målsägandenom til ersättning för skadan. warin och lika ansedde och straffade the i råd äro, hielpa och förfordra sådana ogiärning, eller wetande dölia til sina nytto med then brotsliga, eller delachtige finnas af then strandada och sålunda röfwada ägendomen; som then, hwilken godset röfwat, eller tagit hafwer.[69]

§ 3. Rånar man eliest i wådeld, watunöd, wåldswärkom; eller ther fienden öfwergår; eller undan fahran något kan wara bärgat och hulpit; eller uti fahrsot och pestetid: hafwi i thessom målom förwärkat högra handena, lif och lösöra.[70] om stad wid sådana tilfällen stadgas i Tiufwamålom.

§ 4. Råkar något sin tiuf, som hans tagit hafwer, och tiufwer wil thet förswara; får äganden, eller hans hion slag, sår, blånad, eller blodwite; miste tå tiufwer lifwet: kommer ey slag i; böte för tiufnaden, och ther til fyratio daler rånsbot.[71]

§ 5. Hwar som med wålde drifwer annan ifrå sinom fasta ägendom, eller med arga list, orätt och någrohanda åtgiärd onyttigan giör för honom sig thensamma at tilegna; giälde åter alt thet rätte äganden kan wisa sig therigenom bortmist hafwa, och säti alt i förra stånd [ 307 ]igen, samt böte ther til fyratijo daler, och hwar then thermed war i samma giärning.[72]

§ 6. Öfwerfaller någor annan upsåteligen på allmanna wäg och gatu; böte skadan efter lag, och fyratijo daler för fridsbrottet: giör han thet under jula- marknads- eller androm i Kyrkiolagen, och eliest påbudna fridi; böte dubbelt.

§ 7. Uphäfwer, eller förderfwar någor allmanna broar; kullkastar milestolpar eller stenar; eller annor märke och wärk, som till allmanna nytto, eller prydnadt upsatta äro; böte fyratijo daler, och skadan åter.[73]

§ 8. Sönderhugger någor, eller förderfwar annars plog, åkerharfwo, wält, trästock, selar, tömmar, wagnar, kiälkar, och annat slikt til hans arbete hörer; betale skadan, och böte thertil tiugu daler: skier thet enom resande manne emot warning med wålde; betale skadan, och böte dubbelt.

§ 9. Hwar som beder, eller biuder och befaller androm manne, eller leger, eller i råde med androm thertil warit, eller hielper til at giöra, eller befordrar några ogiärning, som therigenom skier och förorsakas; stånde han samma rätt, som ogiärningsmannen sielfwer: finnes någor annarledes brotslig ther i; straffes tå, som lag säger om hwario sak efter thes omständigheter, i stad sinom.[74]


Cap. VII. Om qwinnofridi.

§ i. Tager man qwinno emot hennes wilia med wålde, samt främiar sin onda lusta med henne; eller med swåra hotelse til lifwet henne til lägersmål med sig twingar, och sådant lagligen bewisas kan: miste lifwet, och kvinnan förklares fria för allo tilwitelse: men kommer han ey at häfda henne; böte tå hundrade daler: warder han i thy dräpen som wåldet giör; wari ogilt. Skier thet emot ena afwito, som ingom wåda wägia wet; eller sofwande; eller ena, som än icke fyllt siu åhr; wari lag samma.[75]

[ 308 ]§ 2. Råder någor, eller hielper til thenna wåldsamma giärning, för hwilko orsak thet tå skie kan; stånde samma rätt.[76]

§ 3. Säger sig qwinna wåldtagen wara, och sådant hos ärligit folk, strax icke angifwer; ey eller hindralös ther öfwer klagar hos domare, eller konungs befallningshafware, eller andra trowärdiga i mening sådant at kungiöra innan nästa otta dagar; hafwi hon efter thenna tid inga macht at klaga öfwer wåldet.

§ 4. Hwar som med wålde tager och bortförer annars hustru, eller fästeqwinna emot thes wilia; hafwi förwärkat lifwet; oachtat han henne icke häfdat hafwer: men häfdar han ock henne; hafwi thertil förwärkat sina lösöra.

§ 5. Skier thet andro mö eller enkio som ey förlåfwad är; hafwi förgiordt lösörom sinom, och plichte ther til med fängelse wid watn och bröd en månad; häfdar han henne emot hennes wilia; miste lif och lösöra.

§ 6. Nu förlöper qwinna ifrån manne sinom, eller omyndigt barn ifrån föräldromen; straffes tå then som them bortfördt hafwer med penningaböter, fängelse, risslitande, eller arbete, efter som brottet och omständigheterna kunna wara til. Sammaledes plichte ock hustrun, eller barnen. Kommer ock thertil lägersmål; plichte tå som om hor och lägersmål sagdt är i Lägersmålom: och hafwi then sin maka förlöper förwärkat thet i Giftomålabalke förmäles; woro ock[77] utur boet något mer, eller mindre tillika bortfördt, och af them upnött; betale hustrun skadan af sino: men förlåter mannen henne brottet, som sägs i Giftomålabalkenom; gånge tå thermed, så wäl som med barnomen, som lag i Tiufwamålom om bodrätt stadgar.

§ 7. Eho som dräper ena qwinna, som han wet hafwande wara; miste hufwud sitt och lösöra.

§ 8. Slår man ena sådana, så at fostret förgås therigenom, giälde mansbot.


[ 309 ]

Cap. VIII. Om edsöris straff, och huru therföre bötas må.

§ 1. Begår någor edsöris brott, och blifwer rätteliga ther til wunnen, och dömas skal; hafwi han tå förbrutit alt thet han äger som löst är, och wari, så framt han icke lifwet också förwärkat, biltoger öfwer alt Sweriges rike: för sår, blånade, eller blodwite han uti sine wåldsamhet giordt hafwer; löse af fasto gotse sino hand sina med femtyo daler:[78] bryter han annan gång edsöre; fördubblas tå böterne af hans fasta ägendom sina hand thermed at lösa: äger han icke något fast; plichte med fängelse wid watn och bröd, eller gatulop, som theremot swara kunna:[79] och antingen edsöris brytare blifwer i sine wåldsamma giärning dräpen, eller efter dom lif mister, eller ey; wari alt hans som löst är, förwärkat.[80] Äro flere i samnadenom och samma giärning; stånden alle samma rätt.

§ 2. All skade, som edsöresbrytare, och andra wåldswärkare få uti sine giärning, och tå the inom annars hus, gård och slikt stadde äro; wari ogill.[81]

§ 3. Högmåls, edsöres, och wåldesgiärningars böter gånge till treskiptes emellan målsägande, konungen, och häradet, eller staden;[82] förutan the mål, uti hwilkom alt löst och fast efter lag faller under kronones ewärdeliga ägo; eller konunger sig och målsägandenom förbehåller; eller eliest til tweskiptes uttryckeligen efterlåter; eller målsägandenom allena til uprättelse förunner: och erlägges thes böter som brutit hafwer af hans enskylta ägendom, och icke af hustrune rätt i bo; eller annars förmon uti innestående afrade; tyonde; giäld, som then brotslige rätteliga skyldig war förr än han edsöre bröt; icke af bolags- inlags- eller barnapenningar; eller någro thy uti edsöris brytarens hus och wärio finnas kan, som hans icke är. Hwilken ey förmår at böta; straffes han i thessa, som andra mål, med fängelse wid watn och bröd, gatulop eller risslitande, arbete, eller landsflycht, [ 310 ]som saken är til. Gifwer någor them som sitter i fängelse wid watn och bröd någon annan mat eller dryck; böte han tiugu daler, och wari sielfwer i häftilsom otta dagar wid watn och bröd; eller löse sig ther ifrån med tiugufem daler.[83]




[ 311 ]

III. Förslag till Dråpmålabalk 1713.

Om dråpmål med wilia och wåda.

Cap. I. Om then som med wilia dräper annan, binder, leger, hielper, eller råd ther til gifwer.

§ 1. Dräper någor annan med wilia, utan rätta lifsnöd; gifwi lif för lif, och hafwi ey målsägande tilstånd af honom förlikning taga, med mindre konunger wil, för wissa saksens omständigheter, honom frid gifwa.[84]

§ 2. Biuder någor androm annan at dräpa; stånde samma rätt, som han thet dråp sielfwer giordt hade: och then som efter budi drap miste ock lifwet.[85]

§ 3. Nu låter man legia sig annan at dräpa; warde tå then thet giör halshuggen, och sedan steglader, så ock then som honom ther til legde.[86]

§ 4. Öfwertygas någor at hafwa gifwit råd til dråpet; hållit then dräpna, och hulpit til; eller wisat rum och skyndat honom thijt han wiste sådana olycko honom förestå; stånde han i thessom målom lika straff med then som dråpet giorde.[87]

§ 5. Dräpa twå eller flere hwar annan uti brådom skilnade, bötes af thens ägendom som mäst ther til wållande warit hundrade daler til konungen, och äfwen så mycket til staden, eller häradet, och [ 312 ]thens andras ägendom wari för böter friad: hafwa the döde warit lika wållande til slagsmålet; bötes tå för hwariom thera til konungen, och staden eller häradet, som förmält är: kan man icke förwisso weta, hwilkendera mer eller mindre, eller om bådin lika thertil warit wållande; wari lag samma.[88]

§ 6. Om flere än en i brådom skilnade läggia handena å then som dråpen blifwer, och thet kan af thy hugg, stiung, eller slag, som å then döda finnes, eller annarledes, pröfwas, hvilken af them dödssåret hafwer gifwit; miste then samme lif sitt, och the andre bötin, hwar för sig, helan eller halfwan mansbot til treskiptes, efter saksens omständigheter, och stånde ther til uppenbara skrift.[89]

§ 7. Finnes the alle samman hafwa lagdt lika hugg eller slag å then döda; misten tå lif för lif så månge som å then döda sådana hugg och slag burit hafwa.[90]

§ 8. Hwar som med wredsmode skiuter eller kastar annan i ström, eller siö, theraf han drunknar, eller stöter ut för ställning, eller annat, hwarigenom han död får; gifwi lif för lif: kasta twenne hwarannan i ström, eller siö, ut för ställning, tak, eller annat; wari lag samma som i 5 § förmäles.[91]

§ 9. Hwar som oträngder drager knif, eller Swärd, spänner bösso, eller annor wapn åt androm, stinger, hugger, eller skiuter åt then samma, och thet råkar en annan, som theraf blifwer död; straffes then samme som för annat dråp med wilia: kan [ͻ: om] han thermed ingen skada, ey eller then som han ärnade; böte tiugu daler til tweskiptes, konunge och stadenom, eller härade.[92]

§ 10. Slår någon annan med sten, stång, wedträ, stör, kiäpp, eller annat, at han theraf nödwändeliga dö måste; eller tager annan i hals eller halsduk, at han sålunda strypes; gifwi lif för lif: slår man annan med knyttan näfwa, och han theraf dör; wari lag samma.[93]

§ 11. Manar någon annan ut til slagsmål, och honom dräper; gifwi lif för lif, och komme ingom botum wider: blifwer han sielfwer dräpen; läggis tå lik hans i kyrkiogårde afsides neder i stillhet: om [ 313 ]then som manter blifwit wari lag samma. Hwad ridderskapet och adelen, samt thera wederlika angår; hafwin the sig at rätta efter konungens therom särdeles giorda förordningar.


Cap. II. Warder dråpare, eller annar ogiärningsman dräpin i wäriande hand; eller någor sig sielfwom igenom thens andras wärio döden förorsakar, huru hwart skal dömas.

§ 1. Nu kan så hända, at någor dråpare, eller annor ogiärningsman sig ställer till wärn emot then som honom wil eller må fånga, eller ifrån rymandet hindra, och warder sålunda i wäriande hand dräpin; ligge tå ogilder.

§ 2. Warder dråpare, eller then sitt lif förwärkat hafwer, annorledes och utan wäriande hand dräpin; bötes för honom full mansbot, hundrade daler til konungen, och hundrade daler till staden, eller häradet; och icke thes mindre, för hans brott som dråpet begådt hafwer, och dräpin sedan blef, af thes ägendom full mansbot try hundrat daler til treskiptes, konungenom, målsägandenom, och stadenom, eller häradeno. i

§ 3. Kan thet fulltygas, att någor i brådom skilnade sig sielf döden af thens andras wärio, eller androm wapnom förorsakadt hafwer; bötes tå för honom full mansbot konunge, målsägande och stadenom, eller härade, och stånde then andre uppenbara skrift.


Cap. III. Huru dråparen straffas skal när han kommer på flychtena; eller med lifwet af konunge benådas, och förliker målsäganden.

§ 1. Nu rymer dråparen, och kommer på frian fot, och inom åhr och dag icke söker, eller bekommer konungens leidabref; dömes tå fridlös öfwer hela riket, och alla the andra ther til liggiande länder, och bötes af hans befintliga ägendom full mansbot så til konungen, som målsäganden, och staden, eller häradet.

§ 2. Får han konungens leidabref, och dör förr än han är dömder; bötes tå af hans ägendom, som är förmält, full mansbot, konunge, målsägande och stadenom, eller härade: dör han, sedan han är dömder, förr än hans dager ute är; ware lag samma.

§ 3. Kan dråparen, som konunger, eller thes domhafwande [ 314 ]pröfwa kunna med lifwet af konunge benådas, förlika sig med målsägandenom; böte tå til konungen hundrade daler, och lika mycket til staden, eller häradet; och målsäganden niute thet til honom är utfäst: dör han förr än målsäganden är förlikter; betalas tå af hans ägendom full mansbot konunge, målsägandenom och stadenom, eller häradeno.

§ 4. Hwilken som giör upsåteligit groft dråp, åtniute inga nåd, eftersom han inga nåd wärder är.[94]


Cap. IV. Om dråp som skier i rätta lifsnöd.

§ 1. Dråp i rätta lifsnöd är, tå dråparen icke warit sielfwer orsak til skilnaden, och ey kunnat tid, eller rum hafwa, på annat sätt lifsfaran at undkomma.[95] Pröfwe förthenskul domaren thens dräpnas brott, om, och huru han dråparen hafwer til sådana giärning twungit: och så framt thet kan med giltiga skiäl bewisas, at dråparen thet giordt trängder, och i rätta, som sagdt är, lifsnöd, sig och sitt lif allenast at rädda, och icke af lust och begärelse sig sielf at hämnas; warde han tå, efter sådana befundna omständigheter, ifrån straff aldeles befriad:[96] kan icke alt, som här til hörer, så fullkomligen bewisas; pålägges tå dråparen at förlika målsäganden; men wari fri för böter til konungen och staden, eller häradet, och stånde uppenbara skrift.[97]


Cap. V. När ingen baneman til dråpet innan natt och åhr

i härade kan finnas.

§ 1. Skier dråp i härade, hwars baneman innan natt och åhr icke kan finnas; bötin tå alle som i härade bo, ingom undantagnom, efter mantalet, hundrade daler tilsamman konunge och målsägandenom til tweskiptes.


Cap. VI. Om dråp som skier af ens förwållande, doch

utan upsåt och wilia at dräpa.

§ 1 . Lägger man af wårdslöso ifrån sig laddad och spänd bösso för barnom eller androm; eller låssar bösso opröfwada, tå then är [ 315 ]laddad, och folk är före; skiuter til måls i wägg, eller annanstads ther folk kan wara; eller efter diurom, eller fuglom, på then ort han weta kan och bör, folk plåga gå och wistas; kastar, eller falla låter stock, stång, sten, eller annat utaf hus och ställning på sådana orter, och icke warnar them som under äro; eller kastar något öfwer plank eller tak uti annars gård eller tomt, ut på allmanna gatu, eller gränd, eller igenom fenster, gluggar, och utur windar, och ser ey hwarest, eller huru det nederkommer, hwaraf folk kan död liuta, och någon theraf död blifwer: wid thessa och slika händelser straffes den brotslige med hela eller halfwa mansbot, efter som brotten äro til, och stånde uppenbara kyrkioplicht.

§ 2. Slår man annan med hand, eller annat, så at han af slaget icke dö kan, utan faller kull och stöter emot sten, wägg, eller slikt, hwaraf han får sitt dödssår; böte then honom slog fulla mansbot til treskiptes, och stånde uppenbara skrift.[98]

§ 3. Fäller man sig sielf, och stöter til döds, tå han wil undwika ens annars slag, eller kastande; böte tå then som slog efter honom halfwan mansbot. Skier thet på murställning, eller andra slika ställen, ther fahre är med; böte then som slog fullan mansbot til treskiptes, och stånde uppenbara skrift.

§ 4. Drifwer man annan till then wäg, ort, och arbete; eller uti watn, eller utur hus nattetid, eller om wintren, ther giörligen pröfwas kan, någon lifsfara med wara, och tager theraf någor sin död; bötes tå för honom fulla mansbot, och stånde then thet giorde uppenbara kyrkioplicht.

§ 5. Förorsakar någor ens annars död på hwariohanda owarsamt och sielfswåldigt wis, uti lek och skiämt, igenom eld, watn, eller annarledes, huru thet hälst wara kan; warde efter brutom sinom med hela eller halfwa mansbot straffader: hafwer then döde ock sielfwer ther til warit wållande; blifwe tå thens andras brott med mindre böter ansedt.


Cap. VII. Om dråp som händer mer af olycko, än annars

förwållande.

§ 1. Är någor i rätta lifsnöd stadder, och sig wäria wil, men annar kommer i misshugg; eller rätteliga far til at fånga, eller ifrån [ 316 ]rymande hindra then som lagligen gripas må, skiuter, eller slår åt honom, eller them honom wäria wilia, och råkar en annan; giöre tå banemannen sin ed, sådant emot sin wilia wara skiedt, och böte wådabot til målsäganden fyratijo daler, och stånde uppenbara kyrckioplicht: doch må ey mera än ett hugg, eller skott på en man för wåda anses, fast än flera sår kunna af eno skott eller hugge warda, tå the och til wåda böra räknas.[99]

§ 2.[100] Skiuter, eller kastar någor på then ort man sådant må giöra, och ey tänkia kunde något folk wara, eller oskiäligom diurom, fuglom, eller til måls, med bösso, båga, eller spiute; eller kastar sten, stång, eller något annat, hwad thet hälst wara kan, hwaraf någro menniskio skade händer til lifwet: erhålle tå baneman med sinom ede, thet wara tilkommet af wåda, och utan sino upsåt, eller wilia, och böte til målsäganden wådabot fyratyo daler, och stånde uppenbara skrift. Samma lag wari om thy som man skiuter, eller kastar, om thet tager först emot iord, eller annat ställe, sten, hus, eller stock, och tädan flyger och skadar annan til lifwet. Kan eden icke gångas; straffes som sägs uti 9 capitlo.[101]

§ 3. Hugga twenne trä, eller stene wälta; wäckia wak i siö; eller äro eliest uti lika arbete, reso, eller fahra stadde: få the båden theraf död; wari ogilt: blifwer enthera skadad, så at han theraf tager död; giöre tå then andre wåda ed och böte halfwa wådabot.


Cap. VIII. Om någon får skada til lifwet af ens annars nedfallande hus, eller handawärkom, i brunn, bro,

eller af gildrom i skoge, eller annarstads, huru tå bötas skal.

§ 1. Faller annars mans hus, tak, wägg, taktegel, eller skorsten på någon att han tager sin död ther af; böte ägaren, som ey hafwer omlagadt, wådabot then dödes arfwingars ensak:[102] är han tilförene warnad, och af wederbörandom befalter at bättra, men thet ey giordt; böte fulla mansbot. Samma lag wari, om annor handawärke [ 317 ]nederfalla; eller man tager skada til lifwet i bro, som ofärdig är, och efter warning och befallning ey lagad warder, som sägs i Byggningabalkenom 29 cap. 16 §.[103]

§ 2. Faller någor til döds uti annars mans brunn, som ey är hölgd och inbygd; böte ägaren halfwa mansbot: är han warnader then at hölia, och thet icke giordt; böte fulla mansbot, och stånde i thessom målom uppenbara skrift.

§ 3. Giör man gildror för oskiäligom diurom i skoge, eller annarstads med spiute, stång, grop eller snaro; laglyse tå them wid soknakyrkio, eller i stadenom, om the giöras på stadsens ägor, söndagen förr än han them läggia wil, och hwarest the liggia: giör han thet ey, och någor theraf får död; böte ägaren halfwa mansbot, och stånde kyrkioplicht: äro the lagligen lysta; eller skier thet inom ens tomt och gård, ther annars rätter farwäg ey är; böte ägaren wådabot.

§ 4.[104] Får man skada til lifwet af redskap, som til byggning utgifwes; eller af fartyg, som giästgifware utlega; bötes therföre wådabot: är ägaren therom warnad och tilsagd at laga, och giör thet ey; böte fulla mansbot, som i 1 § förmäles.


Cap. IX. Om barn, eller tienistahion dräpes med wåda.

§ 1. Dräper fader, eller moder barn sitt med wåda: lefwa de bådin, och enthera lagsöker then andra som dråpet giorde: kan tå then brotslige ed giöra, at thet med wåda skiedt är; böte therföre wådabot: men klagar ingenthera af them; wari saklös både för ed och bot: nu kan then brotslige icke giöra eden; anses tå thet som annat dråp. Lefwer enthera, och dråp skier af wåda; wari lag samma til wåda både ed och bot: men är thet af ene grof förseelse skiedt; böte tå fulla mansbot, och gånge med arfwet, som lag säger i Erfdabalkenom.[105]

§ 2. Lägger moder barn sitt hos sig i säng, och thet förqwäfies; stånde hon uppenbara skrift. Lägger amma spädt barn hos sig, och thet således, eller på annat sätt förqwäfies; slite ris, eller plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd, och stånde kyrkioplicht.

[ 318 ]§ 3. Ager fader eller moder barn sitt så hårdeliga, at thet dör emot thes villa; gifwi fulla mansbot, som sagdt är, och om arfwet wari som lag förmäler i Erfdabalken.[106]

§ 4. Agar någor husbonde, eller matmoder tienistahion sitt så hårdeliga, at thet i får död thäraf; straffes som annat dråp: kommer thet af wåda; gånge wådaed, och böte wådabot til målsäganden. Falds han åt edenom; plichte som förr är sagdt, tå eden icke giöras kan.


Cap. X. Om dråp af öfvermaga.

§ 1. Dräper öfvermagi, som är mera än siu åra, och minna än femton, någon med wilia; räknes thet för wåda dråp, och böte målsman af thes ägendom tretijo daler, halft til målsäganden, och andra helftena til konungen och staden, eller häradet.[107] Hafwer han icke att böta med; slite tå ris i någors närwaro, som ther til af rättenom förordnad är. Fins then brotslige wara fiorton åhr, och när til femton, och hans arghet i giärningen, efter thes omständigheter, upfylt hafwer thet öfriga; plichte tå efter thy som saksens grofhet til sina omständigheter fordrar.[108] Skier dråpet med wåda; bötes tijo daler til målsäganden.

§ 2. Är öfwermagi siu åra, eller mindre, och dräper någon med wilia; bötes af thes ägendom fem daler, och skiftes som sagdt är: skier thet med wåda; bötes til målsäganden tre daler.


Cap. XI. Om qwinna någon dräper med wåda; och om

hafwande qwinna med wåda dräpes.

§ 1. Dräper qwinna någon med wåda; wari samma lag om henne, som om manne i wådabot.

[ 319 ]§ 2. Warder ena hafwande qwinna dräpen med wåda; ökes tå thens brotsligas straff med tolf daler, målsägandens ensak.


Cap. XII. Om afwita, eller otamt diur, eller okynnis fä

någon dräpa.

§ 1. Warder man, eller qwinna afwita; tå skola hans, eller hennes näste fränder, eller slächt, som närwarande äro, eller i mangel theraf andre, som therom wetenskap bekomma sig om then samma wårda, och strax kungiöra thet grannom och soknamannom, och then afwita i häftom och förwar hålla.

§ 2. Nu blifwer then afwita icke således förwarad, eller kan komma utur häftom, och någon dräpa; räknes thet för wådadråp, och bötes af then som om honom hade bordt sig wårda, eller i tid tillkiännagifwa, tiugu daler, halft til målsäganden, och andra helftena til konungen och staden, eller häradet.

§ 3. Dräpa otamda diur, eller okynnis fä någon; böte then wådabot, som thet diur, eller fä äger, och wetat thet warit okynnis, men icke instängt hafwer: säger han sig thet icke wetat; befrie sig med sielfs sins ede. Blifwer han af wederbörandom befalter thet diur, eller fä at dräpa, men giör thet ey, och thet diur eller fä dräper annan gång man eller qwinno; böte tå äganden fulla mansbot, och stånde kyrkioplicht.[109]




[ 320 ]

III. Förslag till Såramålabalk 1713.

Om såramål.

Cap. I. Huru then böta skal, som hugger annan i ansichte, eller hals, eller afhugger någon lem, eller utslår tänder.

§ 1. Hugger man i brådom skilnade annan fullom sårom, näso af manne, öra, hand, eller fot; eller i ansichte, eller hals; eller slår ut öga, så at han ther af warder lytter; böte för hwario thera uti lytesbot femtyo daler, och för såramålen lika mycket: warda någrom twå, eller flere af samma lemmar af huggne; bötes för hwariom thera, som förr är förmält, både i lytes- och såramålen. Lytesbot tagi målsägande enskylt först ut, och såraböter gånges til treskiptes, konunge, stadenom, eller härade, och målsägandenom.

§ 2. Hugger man af androm tumelfinger, eller wrista; böte then thet giorde tretyo daler för lytet, och för såramåleno tiugu daler: hugger man af thet näst är tumelfinger; böte femton daler för lytet, och för såramåleno tyo daler: för the andra fingren åt lytet tyo daler för hwario thera, och uti såramålenom äfwen så mycket: warandes tåå så gild, som finger åt såramålom, men uti lyteno halfwo mindre.

§ 3. Warda tänder utslagna; böte then thet giorde för hwario thera i lytes botum sex daler, och uti såramålom lika mycket.[110]

§ 4. Bräckes arm eller ben; eller ben utlöses och uttages; eller hand, eller finger lam och onyttig giörs; bötes tå så för lytet, som för såramålen, efter thy som förr är sagdt i 2§.[111]

§ 5. Hugger man åt androm, wiliandes skada giöra, och annar står för och får sådana åkomo; bötes som ofwan förmält är.


[ 321 ]

Cap. II. Om köttsår, slag, kinpust och hårdrag.

§ 1. Warder man buggen, eller stungen uti kött, arm, lår, eller annarstads i kropp, ther afhugg, eller benlösning ey skier; bötes tiugu daler för sår hwario.

§ 2. Giör man mindra sår, slår annan blå, eller blodigan; böte för hwariom blånade, eller blodwite tolf daler. Slår man androm en kinpust med hand, och synes ey åkoma; böte sex daler. Skier thet med staf, eller stene; böte nijo daler: och alt til treskiptes. Om skägg- och hårdrag wari lag samma, som om kinpust med handene.[112] Warda lockar både af mö skorne, bötes tiugu daler: warder en; bötes tijo daler: och halfwo mindre för qwinnolockar: alt til treskiptes. Skuffar någor, stöter eller knubbar annan, och synes ey åkoma; böte sex daler.[113]


Cap. III. Huru sår skola synas och wårdas.

§ 1. Hwilken som af androm sårad och slagen warder, och thet skier i stadenom; angifwe han sig strax hos borgmästaren, eller rätten, som twå goda män, hälst stadsens läkiaren och bardberaren förordna skola, at bese och syna samma sår: hwilke och granneligen, til alla omständigheter, allan skada antekna, och sitt witnesbörd gifwa böra, som the thet med ede kunna stadfästa, när så påfordras. Skier thet på landet, och är tingsdagen inne, eller så när; låte tå strax stemma sin wederpart, som i thy måle skal plichtig wara til swars at komma på samma eller nästa dag han stemd warder. Är ey tingsdager inne, eller så när, eller then sårade så för, at han förmår til ting komma; låte tå häradsfogden länsmannen, eller några af nemdene, tillika med enom androm trowärdigom manne bese såren och skadan; the ther som wederbör på lika sätt skola om såren witna, som för är sagdt. Fins skadan af sådana beskaffenhet, at besichtning ey kan rätteliga af them förrättas; tages tå thertil nästa stadsläkiare och bardberare, at fullkomligen syna och witna som förr är förmält.

§ 2. Hwar som annan så slår och sargar, at han förorsakad blifwer at sökia läkiare, och hindras i sine näring; giälde thy alt som nödwändeligen ther til fordras, samt tidspillo, och underhåld uti thes siukdom, iämte all annor ting som i samma giärning förderfwades, [ 322 ]och thertil för swedo och wärk, efter som skadan och personen är til. Men blifwer någrom sin lem afhuggen, eller lam; gifwi tå then thet giorde tillika med såra- och lytesbotum ena skiäliga förnöijelse för brist i hans näring, som af domaren, efter rättwisona, pröfwas skal.

§ 3. Nu blifwer någor så stungen, eller sårad, at lilla hiärnahinnan skadas, tinningarna bråkas, eller halsgropen förderfwes; stungen i hiertat; stora slagådren skärs sönder och fördärfwas eller stora slagådren i lungorna, stora sugådren, mosådren, mospossen, magbotn, medelbalken, magmunnen, gomen och swalgluka: thesse äro dödssår och icke kunna helas.[114] Hafwer någor eliest stungit annan genom lifwet, eller så sårat, skadat och kråssat thes hufwud eller bryst, at något dödeligit theraf fölia kan; ware tå banemannen ock skyldig at wårda såret och swara för thes lif, och ther han dör, gifwa lif för lif. Kan några annor händelse thertil komma af siukdom, thes sårades eller läkiarens wårdslöshet eller andro falle; blifwe tå then såret giorde sakfälter til helan eller halfwan mansbot efter tidsens och andra omständigheter som infallit.

§ 4. Förliker sig then sårade, och sedan dör af samma sår; hafwi tå målsäganden ey widare talu; stånde doch konungenom och stadenom, eller häradeno theras rätt yppen. Men wederfares någrom sådant, tå han utskickad blifwer, sina tienist och ämbetes beställning lagligen at förrättar såsom at fånga någon för sine missgiärning, eller uti thy eliest anbefallat är; straffes som i Edsörisbalkenom förmäles, och giälle inga förlikning uti sådana, och andra öfwerdådiga grofwa mål.[115]

§ 5. Hafwer banemannen först bött för sine sak till konungen, staden, eller häradet, och målsäganden, och sedan, dör; blifwe tå wid thet som giordt är: doch fins såret så beskaffat, som lag säger i 3 § rätte sig tå domaren therefter.

§ 6. Komma män samman brådeliga och i wredesmode, får then ene sår, och then andre död; warde dråpet straffat, som lag [ 323 ]säger, men såret ogilt: gifwa the hwar androm sår, och lefwa bådin; böte hwar för sine giärning.[116]

§ 7. Blifwer någor lem ofärdig och lam innan natt och åhr, sedan then är sårad; bötes therföre lytisbot, efter thy som sagdt är, målsägandens ensak.


Cap. IV. Om qwinna slår eller sargar någon; och om man slår sina hustru, eller hustru man sin; eller husbonde och matmoder sitt tienistahion.

§ 1. Om qwinna slår eller sårar någon; wari samma lag om henne, som om manne i såra- eller lytisbotum, och bötes af hennes ägendom: warder hon slagen så at hon föder dödt barn; ökes tå bot hans, som thet giorde, til nijo daler.

§ 2. Hwilken man som af hat och ondsko, eller i druckenskap, eller för andra qwinno skuld, som han älskar, slår hustru sina blå eller bloduga, lama eller lytta; wari thet alt i twebotum: slår hustru man sin; stånde under samma rätt.[117] Näpser han henne för brott hennes skiäliga; wari saklös.

§ 3. Slår husbonde eller matmoder legohion sitt lamt, eller lytt; böte tå som för androm: men näpsa the thy för brott thes skiäliga; wari ogilt.


Cap. V. Om öfwermaga botum i såramål med wilia, och huru

bötas skal för otamt, och okynnes fä.

§ 1. Giör öfwermagi mera än siu åra, och mindre än femton fullsår; bötes af thes ägendom halfwo mindre än för mogande mans giärning, så i lyteno, som såramålom: giör han mindre åkomo, som är blånader, eller blodwite; böte tre daler: af öfwermaga såraböter tagi halft målsäganden, och andra helftena konungen och staden, eller häradet.[118]

§ 2. Är öfwermagi minna än siu åra, och giör något sår; bötes intet therföre.

[ 324 ]§ 3. Om hwariahanda otamt och okynnis fä sargat några menniskio, och ägaren thy fä icke wårdat, eller inhäftadt hafwer; böte therföre tyo daler, som i Byggningabalkenom 15 cap. 8 § förmäles.[119] Får någor lyte theraf; böte ägaren dubbelt[120] målsägandenom enkannerliga.


Cap. VI. Om såramål, som skie af rättom wåda.

§ 1. För alla the saker och händelser, hwarom i thessom balk handlas, ther man med giltiga skiäl, och sielfs sins ede kan fulltyga, skadan utan sino upsåt och wilia, och utaf rättom wåda wara tilkommen; böte tå han så i sårom, som lyte, halfwo mindre, an stadgat är öfwer the giärningar, som med wilia äro begångna, och gifwi thertil läkisgiäf och annan kostnadt uti thes sårades siuko: falder åt ede, ware tå wåde i wilia wärkum och botum.[121]




[ 325 ]

II. Förslag till Tjufvabalk 1706.

Cap. I. Om tiufwerij.

§ 1. Stiähl någon hwad det hälst är, warder baar och wid färska giärning åtagen, then må grijpas, och till allmänt fängelse föras; tiufnaden bör straxt wederbörligen räcknas och wärderas, och ägaren sitt åthergifwas: hwilken åligger saken ofördröijeligen gifwa domaren tillkiänna, will han och den wijdare uthföra, niute i allt måhlsägande rätt, skiuter han sin tahlan ifrån sig, då bör konungens länsman å landet och stadzfiscalerne i städerne anklaga tiufwen, och tage då han måhlsägandedehlen af bötherne, som brister i tiufnaden,[122] der elliest böther falla kunna, och sedan öfwer giärningen wid landz- eller stadzrätten dömmas. Är wärdet af tiufnaden fulla sextijo dahler silfwermynt, miste lifwet, karlen hängies, och qwinnan halshugges.

§ 2. Ehwad det belöper sig öfwer eller under 60 daler s:mt, och något wore af de stuhlna saker förskingrat, då bör först af tiufwens egendomb så långt den räcker måhlsägandedehlen uthmätas och ehrsättias, anten han med arbete, kroppen eller lijfwet kommer till att plichta: kan han som slipper dödzstraffet, giällda och betahla, böthe då tredubbelt, måhlsäganden, konungen, häradet eller staden till treskifftes: orkar han eij giällda eller bötha, arbete då under förwahr, der som arbete betarfwas skulle, wid Kongl. Maij:ts slått, fästning, hus och gårdar eller och hos måhlsäganden, der han sådant will och kan åstadkomma, för skadan och måhlsägandedehlen af bötherne; desslikest för konungen och häradet eller staden, niutandes till sin [ 326 ]dageliga föda, och för hwart dagzarbete afräknas effter tijdens och orthens, deröfwer författade stadgar.

§ 3. Rymmer han och igenfås, arbete dubbelt så lång tid, som han bårto warit, försummar han en dag, arbete twå dagar för en, finnes eij arbete, plichte tå tiufwen för 8 daler s:mtz wärde med ett gatulopp fram och tillbaka, under 80 man, nembligen 40 man på hwardera sijdan, men stijger summan af wärdet högre, och gatuloppen blifwa flera, då skall hwart genomlöpande allenast räknas för ett gatulopp eller en halff månadz trählarbete emot hwart gatulopp. Är det qwinnesperson, slijte emot hwart gatulopp eller hwarje 8 daler s:mtz wärde, 4 par rijs, twå slag af hwardera, och det wid tingz- eller rådstugudörren.

§ 4. Den som dierfweligen eller wåldsammeligen bryter sig in uti något rum eller hus, ändoch han alz intet får att stiähla, plichtar för första gången med ett gatulopp åther och fram, qwinnan med rijsslijtande. Kommer någon dermed andra gången igen, straffes med dubbla gatulopp, men för 3:die och flere gånger förökes straffet dubbelt.

§ 5. Stiähl någon i åthskillige härader, städer eller orther, innan och intill dess han blifwer derföre någon gång lagförd och afstraffat, bör då eij för lijfssak upptagas, när han skulle komma på 2:dra, 3:die eller flere domställen att dömmas, men om desse flera gånger eller på flere ställen föröfwade och tillsamansräknade stölder, öfwerstiga 60 daler s:mt, straffes till lijfwet.

§ 6. Stiähl någon och warder andra gången lagförd, plichte med ett gatulopp för hwarje 8 daler s:mt såsom för första gången, och giöre dertill med en månadz trählarbete, eller der sådant arbete der å orthen eij finnas skulle, plichte då i stället med ett gatuloppz tillökning.

§ 7. Stiähl någon och warder tridie gången lagförd, dömmes till döden, ehwad han litet eller mycket stuhlit hafwer.

§ 8. Bryter sig tiufwer in uti gård och hus om nattetijd, eller sätter sig till motwärn, ware ogilt, om han såras eller dräpes, men giör han honom skada som sitt wärjer, ware ansedt för hemfredzbrått.

§ 9. Fångar någon annan tiufwen, än den som ägare ähr, eller wårda skulle det som bårtstahls, niute hwar 20:de penning af det tiufwen på sig hade.

[ 327 ]§ 10. Warder tiufwen fångat, angifwen och i förwar satt, och honom någon sedan med willia släpper och uhr wägen skaffar, densamme plichte effter det 30 cap. Edzöresbalken.

§ 11. Kyrckioplichten angående, förhålles dermed effter Kongl. Maij:tz stadgar och förordningar.


Cap. 2. Om flera tillsammans stiähla.

§ 1. Alla de som upsåtheligen sig sammansättia att stiähla, wari sig få eller många, skola hwar och en som i giärningen äre dehlachtige, afstraffas effter hela stöldens storlek och wärde, anten det går till penningeböther eller kroppzplicht.

§ 2. Stiähla flere tillhopa, eij af sammanråd eller upsåth, uthan anten någon låckar eller biuder en minderåhrig och öfwermagi, eller man sin hustru: föräldrar sine barn: förmyndare den omyndige, en förman sine underhafwande, en husbonde och matmoder sitt tienstejohn eller inhyses folck, till att stiähla, stånde densamma tiufzrätt, såsom den der andra gången stuhlit, och förbemält är: stiger stölden öfwer 60 daler silfwerm:t, dömmes han till döden, men den som blifwit låckader, och är till fulla ålder kommen, plichte han som annor tiuf effter stöldens grof het. Kommer han som låckade andra gången igen, plichte för hwarie 6 daler s:mt med ett gatulopp, öfwerstijger wärdet af tiufnaden nijo gatulopp, och eij fyller 60 daler s:mt, giöre trählarbete för det som öfwerskiuter, jembwäl bör sielfwa tiufnaden åtherbetahlas af den bråtzliges egendom så långt den räcker, fast än de andre dess stallbröder äro oförmögne, och intet hafwa något att åthergiällda.

§ 3. Der någon till tiufnaden warit så wållande, att den genom hans råd och tillhielp är timmat och förorsakat, bör han plichta lijka med tiufwen: men der elliest någon wettandes giömmer eller nöther det som stuhlit är, eller hafft kundskap om tiufnaden förr uth, att den warit å färde och intet uppenbarat, eller wettat tiufnaden warit skedd, och hulpit att döllia densamma, eller elliest giort sig i en eller annor måtto deraf dehlachtig, densamma skall straffas effter saksens och omständigheternes beskaffenhet, antingen med pänningeböther, fängelse, gatulopp eller rijsslitande.


[ 328 ]

Cap. 3. Om tienstefolkz stöldh, och det som stiähls af omyndige barn, såfwande uthe på marken, uti badstugu, eller ifrån den som är meenföhr af siukdom, under wådeld, wattnsnöd, wåldzwärkan eller allmän krigznöd, uti soth- och pästetijd, och de dödas swepning.

§ 1. Stiähl tienstefolk som ens brödh ätha, eller löhn taga, ifrån sin husbonde eller mathmoder, bryter lås, kista, dörr eller på hwarjehanda sätt försnillar och afhänder af det dem inom eller uthom huset till skiötzell, beställning eller arbete i händer gifwes, det wari sig litet eller mycket, straffas till döden.

§ 2. När skeppare, dess folck, och fohrmän, stiähla något under 60 daler s:mtz wärde af det dem warder gifwit till att föra och förwara, ware tiuf, giälde och böthe fyradubbelt, eller plichte med trählarbete, om det icke lijf angår.

§ 3. Lijka så skohla de plichta som swijkeligen afhända barn, mindre än tålf åhr, eller afwijta, kläder, smide och ehwad de på sig bära, jembwähl stiähl i badstugu, eller och så af en eller flere som äre meenföre, eller med swår siukdom behäfftade, och uthan wårdnad: såsom och af någon död, eller såfwande uthe på marcken, heller och uti allmän soot- och pästetijd, derest allt folck äre döde, så och den som bryter sig in i kyrckian och lijkhuset, och upgräfwer de döda, och stiähl swepning eller kisteklädnad.

§ 4. Stähl någon när wådeld, wattnsnöd, skiepzbrått, wåldzwärkan eller allmän fiende enom öfwergår, och förhanden är, eller och sedan något undan förberörde fara och nöd kan wara bärgat, straffas med döden, om wärdet är fulla . . . . daler s:mt, hafwer och jämbwähl förbrutit sine lösöron till treskiptes, är det mindre plichte karlen för första gången . . . .

§ 5. Bårttager och döllier någon af det skiepp och godz, som antingen skieppsfolcket hafwa öfwergifwit, eller föruthan folck är till landz kommit, warde straffat som I capit. förmähler.

§ 6. Kiöper och någon wettandes det som således stuhlit är, betahle det igen med sin egendomb, och böte äntå tredubbellt: orkar han eij bothum, plichte effter I capit.

§ 7. Stijger det kiöpte öfwer 60 daler s:mtz warde, straffes då kiöparen till lijfwet, och betahle icke dess mindre, det han således kiöpt hafwer.


[ 329 ]

Cap. 4. Om stöld uthe på marken, och som fordom sagt är,

under Gudz lås och nyckell.

§ 1. Stiähl någon uthe på marken å åker och äng, säd eller höö, skuren eller oskuren, stackat eller ostackat, boskap som gå beth inom eller uthom hengd, dömmes till döden.

§ 2. Samma lag wari med den som stiähl bijståckar, eller i trä- humble- ärte- rofwe- och kåhlgårdar, hemptar frucht, ollon eller nötter till en hel börda eller lass, tager bårt ens annars huggne wed och timmer, stiähl i sågeqwarnar, fisk uthur annars dammar, sumpar, uthlagde näth eller hwarjehanda fiske- fogell- eller jägerieredskap, eller och sielfwa redskapen alldeles bårdtstiähl.

§ 3. Hafwer tiufwer bolagzman, afrad, pant, bewijsligit och orubbat inlagzfä, barnepenningar, stiufbarnepenningar, eller sine egne barns penningar hos sig inne, såsom och hustruns fasta arfwegodz, och eij gifwes dem skulld, eller full skiähl äre, att de med stuhlit, wetterligen giömbdt eller nödt, då skall desses dehl först afskifftas; bindas de till saken, straffas jembwähl de som förr är sagt, men hwad som i det öfriga finnes i desses boo och egendom, och tillförenne der på eij lagligen förmedelst inteckning eller dom, tahlt är, deruthinnan äger han som genom tiufnaden sin egendom mist, tiufwen lagfört och dömma låtit, förmonnen och förträdet af oskipto sin betahlning att uthsökia; doch först åthertagas det som igenfinnes af sielfwa tiufnaden.

§ 4. Tager någor uthaf argheet och uthan lego annars båth eller fahrtyg som äro läste, eller och hästen som fiättrat och tiudrad är, rijder, åker eller roor, och rätta ägaren honom anträffar, fångar och sådant öfwertygar, wari tiuf; men der han förmedelst trångmåhl, och uthan ondt upsåth pröfwas sådant giordt, bethale dubbel lego, och uppfylle all bewislig skada.

§ 5. Mållkar någor annars koo, fåhr eller gietter, stånde för tingz- eller rådstugudörren en timma och skiemmes med kiärillet i handen, som målckades uti, och slijte sedan dersammastädes rijs.


Cap. 5. Om stöld på konungens slått, fästning, hus

och gårdar.

§ 1. Stiähl någon inne på konungens slätt, fästning hus eller gårdar, ammiraliteter, artollerier, proviant- kruth- tyg- och myntehus, [ 330 ]densamma dömmes wid Kongl. M:ts bårg- slåttz- ammiralitetz krigz- och artiglerierätter.

§ 2. Ehwem som konungens angelägne och tillhörige skriffter, böcker eller räckningar stiähl, miste lifwet. Skier tiufnaden uthom förbemälte orther, dömmes wid wederbörande domställen.

§ 3. Hwilken som wid domstohlarne anten i städerne eller på landet stiähl, och sådant öfwer 20 daler s:mtz wärde bestiger, miste lijfwet, är det under 20 daler, giälde åther skadan, och böthe femdubbelt.


Cap. 6. Om kyrckiotiufnadt.

§ 1. Bryter någon kyrckiofönster dörr eller lås uti kyrckian och stiähl, straffas till lijfwet och stäglas.

§ 2. Afhänder eller bårtstiähl någon uthan brått af dörr, fönster eller lås, något af de särskildte kyrckiosaker, som till gudztienstens bruk och öfning afskilde äro, som kalcken, paten, mässe- och altarkläde, bibel och handbok, miste lijfwet.

§ 3. Stiähl någon det som enskijlt till kyrckiones prydnad länder, anten af altaretaflorne, liuscronorne, eller annor prydnat på wäggiarne, och hwad elliest som man egenteligen plägar uti kyrckian förwara, så att wärdet är lo daler s:mt, miste lijfwet. Thesslijkest och der någon stiähl af det som af androm kan wara i kyrkian till förwar insatt, 15 daler s:mtz wärde miste lijfwet. Är det under, skall densamma giällda och bötha sexdubbelt, eller undergå trählarbete, och stånde dertill med uppenbara plicht.

§ 4. Then som stiähl under påstående gudztienst, antingen inne uti kyrckian af någon dess penningar eller kläder, eller uthe på kyrckiowallen, häst, fahrtyg eller hwad det är, under 20 daler s:mtz wärde, böthe femdubbelt, och jembwähl för sabbatzbrått.

§ 5. Samma lag ware och med den som stiähl uti hospitaler, uthur kyrckians waapenhus, tijondebodar, fattigbössor, på kyrkio- eller tingzwall, wid hospitaler och siukhus, på wägar eller allmänt annorstädes uthsatte.

§ 6. Stiähl någon af desse tiufwar andra gången, fördubblas straffet.


[ 331 ]

Cap. 7. Om bedrägerij falss och flärd.

§ 1. Flärd är ther man sälg [ͻ: säljer] eller uthgifwer ondt för gått, mängt för omängt, såsom miöhl eller talg under wax: falss är, ther man skyler ondt under godt, såsom koppar under gulld: steen under järn och annat sådant.

§ 2. Hafwer någon kiöpman eller någon annan förfalskat godz, eller sälljer det han antingen sielf förfalskat, eller wisste att thet förfalskat war, böthe 12 daler s:mt till konungen, häradet eller staden, och betahle honom som kiöpte dubbelt emot godzets wärde. Säger han sig eij wettat godzet wara förfalskat, wijse sin fångesman, eller om han af god frägd är, tillåtes honom ed att swärja det han owettande sådant godz hade och sålde.

§ 3. Brukar någon kiöpman, bårgare, eller ehwem som sälljer eller kiöpenskap drifwer, omärckt och falskt mått eller wickt, och warder tillwunnen, ware tiuf och plichte effter wärdet af skadan han dermed giordt.

§ 4. Gulldsmed, gulldragare, eller ehwem thet är, som smälter och arbetar gulld eller sölfwer som falskt är, böthe fyratijo daler s:mt, och then som kiöpte, äge samma rätt som här i föregående § sagt är, jembwäl skall allt det gulld och silfwer som hos någon af desse uti deras wärckstäder befinnes bedrägeligen af dem förarbetat, wara till konungen, häradet eller staden förbrutit.

§ 5. Alle andre embetzmän eller ehwem det är som falss eller flärd brukar, witterligen uthgifwer ondt för gått, gammalt för nytt, förbyter eller förfalskar materien,[123] sin fördehl och andras skada thermed söker, böthe tredie dehlen af wahrans wärde. och förnöije kiöparen på sätt och wijs som förbemält är. Allt förfalskat och förskiämbt godz upbrännes eller försänkes, att eij någon deraf bedrages, eller till sin hälsa skadas: men der något dugeligit derunder pröfwas och finnes, hemfalle sådant de fattige.

§ 6. Upbryter någon annars bref, läser eller androm läsa gifwer, uppenbarar och uthsprider, thet skrifwit är, söker dermed thens skada och neesa som thet angår, straffas som saken är till med böther eller fängelse, och uppfylle skadan.

§ 7. Der någon upsåteligen förfalskar, uthplånar, tillsätter eller förändrar bref eller signete, böcker, räckningar, handskrifter och mehra [ 332 ]sådant, dermed att skada giöra, eller och dem swijkeligen fördöllier, sönderrijfwer, förbränner, dicktar och skrifwer nya, böthe lo daler, giör det någon i sitt embete, fördubblas straffet.

§ 8. Lägger man märke å annars ting, dödt eller qwickt, will sig det tillägna; eller lägger märke å annars märke, thet förra dermed att förwilla, plichte "som tiufwer effter dess wärde och bråttet wara kan.

§ 9. Nekar någon emot sitt bättre wettande till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit eller länt är, försnillar eller förbyter det samma, plichte som för annor tiufnad.

§ 10. Sammaledes och then som af oskiffto godz något förtiger eller undandöllier för rättan arfwinge, eller bewijslig skulldfordran eller och i sådant måhl låter gifwa sig någon falsk obligation och förskrifning, skulldfordraren till skada.


Cap. S. Om hittegodz och huru det bör oplysas.

§ 1. Alt hwad man hittar, skall eij af härade eller stad föras, uthan sådant kungiöras de wägfarande som honom föllia eller möta, jemwähl låta giästgifwaren dijt han först anländer detsamma weta, såsom och låta föra detsamma till nämbsta by, hus prästgård och stad, och dersammastädes uti 2:ne ährlige bofaste mäns närwaru insättias, förseglas eller märckias, hwilka skole åliggia nästfölliande allmänna söndagar tingz- och rådstugudagar låta allt sådant uplysa, tre gånger effter hwarandra. Kommer den det effterfrågar, och will till sig kiänna, skall han dess märke och kiännetecken, sampt med sielf sins ede stadfästa, om dommaren så nödigt pröfwar, och skiähl äre till twifwelsmåhl: kommer den som mist hafwer innan tredie gången lyst är, säger märke och som förmält, til sig kiänner, tage sitt åther uthan lösn, doch eij uthsluten bewijslig omkåstnad. Kommer han effter lysningen, tage then som hitte tridung och ägande twå låtter: kommer ingen ägare innan natt och åhr, tage konungen twå låtter, och tridung den som hitte.

§ 2. Uhrminnes nedergrafwen skatt eller mera sådant, der ingen ägare är till, tage konungen halftt och hälftten han som hitte. Men angående strandwrak och bottnfynd, ther ägaren eij finnes til, dömmes effter Kongl. Maj:tts siölag och Siöskadebalcken.

3 §. Finner någon några gambla saker, anten uti gammallt [ 333 ]mynt, gulld, silfwer, koppar, metall eller andra rara stycken i konstarbete, och han det icke tillkiänna gifwer, och sin andehl icke först konungen till sahlu, och för en skiählig betahlning uplåter och hembiuder, han skall ansees för en sådan som försnillar konungen dess rätt, och derföre blifwa afstraffat.

§ 4. Hittar man drifftefä, taambd häst eller sto, oxe, koo eller hwad nyttiefä det är, behålle det hos sig, uplyse, och tage lysninga wittne, om han inom häradet eller staden är: är den som hitte uthom häradz eller stad, indsättie och låte lysa som förr är sagt. Med slijke creatur må man arbete giöra, sine ährender fara och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnit är, sedan en gång lyst, och wittnen till äro, giör thet någon förr, böte 3 daler s:mt till treskifftes. Kommer den som mist hafwer, sedan lyst är, och lagligen till sig winner tage sitt åther utan lösn, och den som hitte, der tillfälle gifwes till misstankar, giöre sig uhrtiufwa med lysninga wittne och sielf sins ede, att han det eij arglisteligen, uthan som rätt drifftefä uptagit, kommer han eij innom natt och åhr, behålle då then som hitte och war inom häradet eller staden. war han uthom, tage halfft som hitte, och andra dehlen han som sattes till och wårdade. Är det otambt och eij nyttiefä, uplyses och nedersätties sammaledes, kommer rätter ägande inom natt och åhr betahle då till honom som uplyste eller wårdade, foderlön och omkåstnad effter mätismanna ordom, och tage sitt åther, kommer han eij, behålle då den som hitte, är han uthom häradz, tage tå halfft emot honom som wårdade och skiötte.

§ 5. Hittar eller finner man bij på sina egna ägor, eller skog ther man lått uti hafwer, ware hans som hitte. Hittar man på annars mans ingiärdes ägor, hafwe ingen hittelön. Hittar uthgiärdes i annars skog, tage then som hitte triding, och byamän eller jordäganden twå låtter: säija twänne sig hafwa hitt samma bijståck, niute then hittelöhnen som först lyste. Eij må man bij uplysa, uthan en them på annors mans ägor finner, tå tage han, som förr är sagt, triding som hitte och uplyste, och jordäganden twå låtter, lyser man eij och dock borttager, ware som annor tiufnader. Upsätter man toom bijståck i skogen, bijnen thermed ifrån theras wanlige boning och hemwist att låcka, böthe 3 daler s:mt, och gifwe dem tillbaka.

§ 6. Hittar nu någon, och eij som omtalt är, uplyser, gifwe ägaren sitt, och böthe dubbellt emot wärdet som hittat är, eller och det, som af hittegodzet försnillat och förtegat warder.


[ 334 ]

Cap. 9. Om olåflig handell.

§ 1. Kiöper någon wetterlig tiufnad, wari tiufwer, och han tage sitt åther som widkiännes, och lagligen till sig winner. Men kiöper någon sådant godz, som skiähligen pröfwas wara misstänkt, böthe derföre 10 daler s:mt och åthergifwe det han så kiöpte, enär ägaren det lagligen åtherwinner.

§ 2. Grijper någon till ledsen, säger det som klandrades, kiöpt eller qwarsatt, lego eller låntagit, och säger sig sin fångesman eller wittne weta, tå skall thet samma godz till twänne ährlige bofaste män afsättias, och han sin fångesman eller wittne framhafwa, inom den tijd som Rättegångzbalcken, angående stämbningar förmähler, kommer han inom förelagde tijd, ware tå han saklös som ifrån sig ledde, och den sware som ledes till: kan han eij wijsa laga förfall, eller brister åth wittne, gifwe ifrån sig det som klandrades, och befrije sig med sielf sins ede, om dommaren finner der till skiähl och omständigheter. Gitter han eij eden gånga, böthe eller plickte som tiuf: hafwer han wittnen, fast han eij fångesman framskaffa kan, ware frij.

§ 3. Är mäcklare och wittnen till, tage then sitt uthan lösen, som lagligen till sig winner, men then som kiöpte, sökie mäcklaren om han derom någon kundskap hafwer, om sitt skadestånd, och mäcklaren sökie den som sållde. Åre eij wittnen till, och mäcklaren nekar, befrije tå han sig som söker från sig leda, som förr är sagt.

§ 4. Samma lag ware med qwarsättning lån och lego.


Cap. 10. Om snatterij.

§ 1. Snattar någon mindre än 8 daler s:mt, den samma dömmes eij till tiuf, uthan gifwe det han olåfligen afhändt, tillbaka: eller betahle det effter dess wärde, och hälfften så mycket dertill. Men har han det samma förskingrat, och orkar eij bötha, arbete då därföre wid Kongl. Maij:tz slått och hus, eller hos måhlsäganden, blifwandes af den bråtzliges summa 9 öre silf:mt om dagen afräcknade, och icke dess mindre honom till uppehälle gifwes wanlige fångepenningar. Finnes eij arbete, eller den bråtzlige eij skulle förmå arbeta, då plichtar han med fängelse wid nästa stad, slått eller der fängelse är inrättat, och afräcknas 24 öre s:mt för hwart dygn: den som sig förseer andra gängen, och eij bryter lås eller wijsar någon särdeles arghet, betahle [ 335 ]dubbellt, eller plichte på förberörde sätt. Men bryter han lås, eller och den som kommer tredie gången igen, dömmes till tiuf, betahle tredubbelt, eller straffes med spöö eller rijs, att 3 slag af ett par spöö swara emot twå och en half dahler s:mts böther, och äfwen så för ett qwinfolck, 3 slag af ett par rijs.


Cap. 11. Om öfwermagi.

§ 1. Stiähl öfwermagi, eller den som är under fembton åhr, så offta det skier, gifwe tiufnaden åther, rijses och näpses af föräldrar, måhlsman, eller och den de det befalla. Men hwilken som denne låckar eller tubbar att stiähla eller att draga undan förälldrarne, straffas effter det 2 cap. och 2 §.


Cap. 12. Om bodrätt.

§ 1. Drager mannen lönligen undan hustrun, hustrun undan man, barnen undan förälldrar, och således giör boodrätt: stånde det dem emellan, om de hwarannan lagsökia willia, och till dommarens skiärskådan, uti hwad upsåth det kan wara skiedt, lempandes straffet dereffter.


Cap. 13. Huru man skall sitt wederkiännas och åtherwinna, androm tiufnad tillbinda, och effter tiufnad ransaka.

§ 1. Ingen må det han widkiännes, ehwad det är honom ifrånstuhlit eller bårtappat, sielfwilligt och olagligen åthertaga, uthan wederbörande dommares eller befallningzhafwares wettskap eller handräckning, så frampt personen icke lösker och nog misstänckt är, giör thet någon annorlunda, böthe trediedehlen af det han olagligen åthertog.

§ 2. Will någon ohemult sig tillägna något, och eij hafwer full skiähl och ofehlbare kiänneteckn eller wittnen, som förr är sagt, så och om så nödigt pröfwas, eij gitter med sielf sins ede betyga att det hans är, och emot hans willia honom frånkommit, wärie tå then som i handom hafwer med sielf sins ede, eller twänne wittnen om det som klandrades war hans egit: war thet hittat eller kiöpt, och som tillförne omtalt är, uplyst eller wittnen till, ware tå han frij: men then som af arghet ohemult kiändes wid, böthe hälfften af wärdet, och ware icke man dess bättre.

§ 3. Ingen må androm tiufnad tillwijta, uthan en är baar [ 336 ]åtagen, eller tiufnaden med laga ransakning igenfunnen, och som straxt häreffter förmähles. Giör det någon, och eij fulltygar, stånde den samma rätt, som han enom androm gaf sak före.

§ 4. Eij må någon sielfwilligt annars hus ransaka, uthan warder stuhlit och wåhn eller kundskap är, hwar tiuf eller tiufnaden är kommen, tå skall then ransaka will, af häradzhöfding, fougden, eller borgmästare och råd låf begiära, säija hwad som stuhlit är, så och sine skiähl, niuter han låf, hwilket eij bör tillåtas uthan skähl och orsak till misstanka, som äre, att antingen sporr in till by och hus leeda, kundskap är att den misstänckte om nattetijd uthe warit, och ther tiufnaden skiedde, näst tillförenne sedder, sampt andre flere och skiählige orsaker, eller och att han tillförende med tiufnad beträdd är, få tå med sig länsman och en nembdeman, eller twänne edsworne stadztienare, fare till nampngifne by eller hus, ther skohla the byamän eller husbonda tilltahla, och säija att de af häradzhöfding, befallningzman, eller af borgmästare och råd sände äro, sampt sig wijsa, att de uthan knyte, kappa eller bijråck i hus ingå, men then ransakan begiärte, stånde uthanföre: finna de något i gårdzhusen, ther bonden sielf, eller hustru och barn wårda lås och nyckell till, och eij är glugg eller windhål på, antingen öfwerhölgt, nedergrafwet, eller på hwarjehanda sätt dölgt, ware tå han sielf tiuf eller hustrun eller barnen om the bråtzlige äro, och honom frijgiöra: är det glugg eller windhåhl, och eij tiufnaden dölgd, öfwerhölgd eller nedgrafwen, eller oläst uthhus och lada, tå äger han witzord att befrija sig med sielf sins ede, att han eij weth huru thet är ther inkommit: finnes thet under tienstefolckz eller husgiästens enskyllte lås-och wårdnad, eller och i en af androm dersammastädes indsatt kista: wäri tå sig den det fantz hos, eller den kistan tillhörde för tiufnad om han gitter. Finnes intet ware thå then saak- och skadeslös som ransakades hos, och han som ransakan begärte, fylle skadan, om någon är skedd å hus eller egendom när som ransakades, och giöre jembwähl ed, att han sanfärdeligen stuhlin är, och eij af illwillia ransakning sökte.

§ 5. Ransakar någon sielfwilligt i annans hus eller emot åthwarning, och eij finner, böthe 40 daler s:mt.

§ 6. Sättia sig byamän eller husbonda till motwärn, och eij willia tillåta ransakan, umgiälle som i Edzöresbalcken förmähles.




[ 337 ]

III. Förslag till Tjufvabalk 1713.

Om tiufweri.

Cap. I. Om tiufwer warder wid färska giärning tagen; och hwad fulder tiufnader är, eller mindre; såsom och om tiufwer rymer; wåldsamliga sig inbryter; eller stiäl i åtskilliga härader, städer, eller orter; en eller flera gånger; om annar fångar tiufwen, än rätter målsägande; eller någor honom, sedan han fångad är, släpper, eller ur wägen skaffar; och om kyrkioplicht.

§ 1. Stiäl någor hwad thet hälst är, och warder å färska giärning tagen; gripes han tå, och i allmenna fängelse föres, och werderes strax tiufnaden wederbörligen, samt till ägaren återgifwes: wil han ofördröijeligen saken hos domaren angifwa och utföra; niute i allo sin rätt: will han ey, utan skiuter talu sina ifrån sig; anklage tå å landet länsmannen för häradsrättenom, och i staden för stadsrättenom å ämbetes wägnar saksökiaren, och tagi målsäganda rätt i botum, ther böter falla kunna: är wärdet til fulla sextijo daler; miste tiufwer lifwet: man skal hängias, och qwinna halshuggas.

§ 2. Ehwad tiufnaden belöper sig til fulla, eller under sextijo daler, och något wore af the stulna saker förskingrat; utmätes tå först af tiufwens ägendom, så lång then räcker, målsäganda skade, och ersättes, antingen han med kroppen, eller lifwet kommer att plichta: kan han, som slipper dödsstraff, giälda och betala; böte tå tredubbelt til målsägande, konungen, häradet, eller staden til treskiptes: orkar han ey giälda, eller böta; arbete tå under förwar ther som arbete betarfwas wid konungens slott, fästning, hus och gårdar, och hos målsäganden, ther han sådant wil och kan åstadkomma, för skadan och målsäganda delen af botum; theslikest för häradet, eller [ 338 ]staden, niutandes sina dagliga födo, och för hwario dagswärke at afräknas nijo öra högst, men wäl mindre.[124]

§ 3. Rymer tiufwer tå han arbeta skal, och igenfås; arbete dubbel så lång tid som han borto warit: försummar han en dag; arbete twå dagar för enom: finnes ey arbete; plichte tå tiufwer för otta dalers wärde som han stulit hafwer med eno gatulop fram och åter under ottatijo man, fyratijo på hwaria sido: men stiger wärdet högre, och gatuloppen blifwa flera; räknas tå hwart genomlöpande för ett gatulop, eller halfmånada trälarbete emot hwart gatulop. Ey må tiufwer gatulop löpa för the tredubbla böter, utan allenast för tiufnadens wärde.[125] Stiäl qwinna; slite hon emot hwart gatulop, eller otta dalers wärde, fyra par ris, tu slag af hwario thera, och thet wid tings- eller rådstufwudörena.

§ 4. Hwar som dierfweligen, eller wåldsamligen bryter sig in uti något rum eller hus, ändoch han als intet får at stiäla; plichte första gången med ett gatulop af och til: men qwinna med risslitande. Kommer någor thermed andra gången igen; straffes med dubbla gatulop; och för tridia och flera gånger förökes straffet med fördubblande.

§ 5. Stiäl någor i åtskilliga härader, städer, eller orter, innan och in til thes han blifwer therföre någon gång lagförder och afstraffader; dömes tå ey til lifsstraff när han skulle komma på andra, tridia, eller flera domställen at dömas: men om the flera gånger, eller på flera ställen föröfwade, och til samman räknade stölder öfwerstiga sextijo daler; straffes til lifwet.

§ 6. Stiäl någor, och warder andra gången lagförder; plichte med eno gatulop för hwaria otta daler, såsom för första gången, och giöre ther til månadadag trälarbete, eller ther sådant träla arbete ther å orten icke finnas kunde; plichte tå i stället med ett gatulops tilökning.

§ 7. Warder tiufwer tridia gången lagförder för tiufnade, dömes til döden, ehwad han litet, eller mycket tå stulit hafwer.

§ 8. Bryter sig tiufwer in igenom fenster, eller eliest in uti gård och hus om nattatid; eller sätter sig til motwärn; wari tå ogilt om han såras eller dräpes: men giör han androm skada som sitt wäria wil; blifwe ansedt för hemfridsbrott.

[ 339 ]§ 9. Fångar någor annar tiufwen, än then som målsägare är, eller wårda skulle thy som bortstals; niute hwarn tiugunda penning af thy tiufwen med och på sig hade som hans egit war.

§ 10. Warder tiufwer fångader, angifwen och i förwar satter, och honom någor sedan med wilia släpper, eller ur wägen skaffar; plichte then samme efter 4 cap. i Edsörismålom.[126]

§ 11. Kyrkioplichten angående; förhålles thermed efter konungens kyrkiolag, och at the som sitt werdsliga straff utstådt hafwa, kyrkioplichten sedan undergå: utan så är, at thet werldsliga straffet skal gå längre ut, och komma at bestå i fängelse eller arbete på längre tid; gånge tå kyrkioplichten förr ut;[127] hwilken och fördubblas, när the åter med samma synd blifwa beträdde, och therföre dömde: men the som begå gement tiufweri, och snatta eller stiäla första gången under otta daler, förskones för then wanliga kyrkioplichten, och i thes ställe gången under aflösingen i stillhet i sacristione.[128]


Cap. II. Om flere med samnade hand stiäla; eller någre ther til lockade blifwa; eller eliest i hwariohanda måtto theraf delachtige finnas.

§ 1. Alle the som upsåteligen sig samman sättia at stiäla, warin sig få, eller många; afstraffes tå hwar och en i giärningen således delachtig efter hela stöldens storlek och wärde, utan anseende til några fördelning them mellan, antingen straffet går til penningaböter, eller kropsplicht.

§ 2. Stiäla flere tilhopa, ey af samråde eller upsåt, utan antingen någor lockar, eller biuder androm som minderårig och öfwermagi är; eller man tubbar, eller twingar sina hustru; föräldrar sina barn; förmyndare then omyndiga; förman sina underhafwande; husbonde och matmoder sitt tienistahion, eller inhysesfolk til at stiäla; stånde then thet giör samma tiufsrätt, såsom then ther andra gången stulit, och förbemält är: stiger wärdet af stölden öfwer, eller fyller sextijo daler; dömes han til döden:[129] och then som blifwer lockader, och är til fullan ålder kommen; plichte som annar tiufwer efter [ 340 ]stöldens grofhet: kommer han, som lockade, andra gången igen; plichte för hwaria sex daler med ett gatulop: öfwerstiger wärdet af tiufnaden nijo gatulop, och icke fyller sextijo daler, giöre tå träla arbete för thet som öfwerskiuter. Och ehwad som stiäls, betales åter, som sagdt är, af thens brotsligas ägendom så långt then räcker; fast än the andre thes samlagar och stallbröder äro oförmögne, och icke hafwa något at återgiälda.

§ 3. Hafwer någor til tiufnaden warit så wållade, at then genom hans råd och tilhielp är timad och förorsakad; plichte lika med tiufwen: men ther eliest någor wetandes giömer, eller nöter thet som stulit är; eller haft kundskap om tiufnaden förrut, at then warit å färde, och icke uppenbarat; eller wetat tiufnaden warit skiedd, och hulpit at dölia then samma; eller eliest giordt sig i ene eller annor måtto theraf delachtig; straffas then samme efter saksens omständigheter och beskaffenhet til penningaböter, fängelse, arbete, gatulop, eller risslitande.


Cap. III. Om tienistafolks stöld, och thy som stiäls af omyndigom barnom, såfwandom ute på markene, uti badstufwu, eller ifrån then som är wanför af siukdom, under wådeld, watnnöd, wåldswärkan, eller allmanna krigsnöd, uti fahrsotartid, och af thes döda swepning.

§ 1. Stiäla tienistafolk som ens bröd äta ifrån sinom husbonda, eller matmoder, bryta lås, kisto, dör; eller på hwariohanda sätt försnilla och afhända något af thy them inom, eller utom huset til skiötsel, beställning, eller arbete i händer gifwes, wari sig litet, eller mycket; straffes til döden: om them som thertil råda och hielpa wari lag samma. Nöta the eliest af thy som stulit är, eller i annor måtto warit delachtige; plichte som uti 2 cap. förmäles.

§ 2. Nu stiäla skieppare, thera folk, och fohrmän något under sextijo dalers wärde af thy them warder gifwit til at föra och förwara: warin tå the tiufgiällde, och böten fyradubbelt, eller plichten med träla arbete.

§ 3. Likaledes plichten och the, som swikeliga afhända barnom, som mindre äro än tolf åra, eller afwitom kläder, smide, eller annat, och ehwad the på sig bära: iämwäl the, som stiäla i badstufwu; eller af enom, eller flerom som mehnföre äro, eller med swår siukdom [ 341 ]behäftade, och utan wårdnade. Samma lag wari, ther någor stiäl af then som döder är, eller såfwande ute på markene; eller uti allmanna fahrsotartid therest alle äro döde; eller ther någor i kyrkio och likhus upgräfwer någon dödan och stiäl swepning, eller kistoklädnadt.

§ 4. Stiäl någor, när wådeld, watnnöd, skiepsbrott, wåldswärk, eller annar fiende enom öfwergår, och för handene är; eller sedan något undan förberörda fahra och nöd kan wara bärgat; straffes han med döden om wärdet fyller . . . daler,[130] och hafwi thertil förbrutit sina lösöra til treskiptes: är thet under; böte sexdubbelt, eller gånge under träla arbete, och stånde uppenbara kyrkioplicht. Giör han sådant andra gången, wari sig litet eller mycket, miste lif och lösöra.

§ 5. Borttager eliest, och dölier någor något af skiepino och thy gotse, som antingen skiepsfolket hafwa öfwergifwit, eller utan folk är kommet til lands; warde straffad som i 1 cap. förmäles.

§ 6. Kiöper någor wetandes thet som således stulit är; betale thet igen, och böte ther til tredubbelt. Orkar han ey botum; plichte ock efter thy som stadgat fins i 1 cap.

§ 7. Stiger thet kiöpta öfwer, eller fyller sextijo dalers wärde; straffes tå kiöparen til lifwet,[131] och betale icke thes mindre thet han i sådana måtto kiöpt hafwer.


Cap. IV. Om stöld skier ute på markene och, som fordom

sagdt är, under Guds lås och nykil.

§ 1. Stiäl man ute på markene af annars åkre eller äng, säd skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat, boskap som gå i bet, inom, eller utom hägnadt; dömes til döden.

§ 2. Samma lag wari, om en stiäl bistockar; eller hemtar frukt i trä- humbla- rofwo- och kålgårdar, ärter och bönor a åkre, eller i andra örtagärdar, ålden, eller nötter, til ena helan bördo, eller lass; tager bort ett lass af ens annars huggen wed och timber; stiäl och hemförer annars giärdsgård;[132] stiäl i sågeqwarnar; fisk utur annars [ 342 ]dammar, sumpar, nätiom; eller af hwariahanda fiske- fogla- eller iägeri redskap; eller sielfwa redskapen aldeles bortstiäl. Stiäls mindre utur bemälta gårdar, eller af ärta- och bönoåkre än til ena helan bördo, eller lass; stånde tå med thy som stulit är en tima i handene wid tings eller rådstufwu dörena, och slite ther sedan ris.[133]

§ 3. Hafwer tiufwer bolagsman, afrad, tijond, pant, bewisligit och orubbat inlagsfä, barnapenningar, stiufbarnapenningar, eller sina egna barnapenningar hos sig inne, hustrune fasta arfwegots, och ey gifwes them skuld, eller fulla skiäl äro, at the med stulit, weterligen giömt eller nött hafwa; afskiftes tå först hwad them tilhörer: bindas the och til saken; straffes iämwäl the som förr är sagdt: men hwad som öfrigit är i hans bo och ägendom, och tilförene therpå ey lagligen förmedelst intekning eller dom talt är; therutinnan ägi then som genom tiufnaden sitt bortmist, tiufwen lagfördt, och döma låtit, förmon och förträde af oskipto sina betalning at utsökia; doch återtages aldraförst thet som igen finnes af sielfwa tiufnaden.

§ 4. Tager någor utaf arghet, och utan lån eller lego, annars båt, eller fartyg, som äro lästa; eller häst, som fiätrad och tiudrad är, rider, åker, eller ror, och rätter ägare honom anträffar, fångar, eller eliest lagligen honom öfwertygar; wari tiufwer: men ther han förmedelst trångmål, och utan ondt upsåt pröfwas sådant giordt hafwa; betale dubbla lego, och upfylle allan skadan åter.

§ 5. Molkas annars ko, fåhr, eller getter; stånde then thet giör för tings eller rådstufwu dörena en tima och skiämmes med kärillet i handene som molkades uti, och slite sedan ther sammastads ris.

§ 6. Rifwer någor annars giärdan gård, och stiäl in fä i åker, eller äng, eller andra ägor; plichte som sägs i Byggningabalkenom 13 cap. 6 §.


Cap. V. Om stöld på konungens slott, i fästning, hus och

gårdar, och wid domstolar.

§ 1. Stiäl någor på konungens slott, i fästning, hus eller gårdar, wid ammiralitetet, utur artollerie- magazins- krut- munitions- eller tyg- och myntehus; dömes wid konungens bårgs- slotts- ammiralitets- krigs- och artiglerierätter.[134]

§ 2. Hwar som konungens och kronones angelägna och [ 343 ]tilhöriga skrifter, handlingar, böcker, eller räkningar borttager, eller upsåteligen förskingrar, försälier och förytrar; blifwe han ansedder och afstraffader, som konungens och kronones tiufwer, och miste lifwet.[135] Hwilket straff wari iämbwäl then skyldig at undergå, som slika skrifter, och konungenom tilhöriga handlingar och böcker sig tilhandlar, och thet på wederbörligit wis och ställe icke uptäcker och angifwer.

§ 3. Skier tiufnaden utom förbemälta orter; dömes tå wid wederbörande domställen.

§ 4. Hwilken som wid domstolarna, antingen i stadenom, eller på landet stiäl, och thet öfwergår eller fyller tiugu dalers wärde; miste lifwet: är thet under tiugu daler; giälde åter skadan, och böte femdubbelt.


Cap. VI. Om kyrkiotiufnade.

§ 1. Bryter någor kyrkiofenster, dör, eller lås uti kyrkio, och stiäl; straffes til lifwet, och stegles.

§ 2. Afhänder eller bortstiäl någor utan brott af dörene, fenster, eller lås, något af the tyg och kyrkiosaker, som til gudstienstens bruk och öfning afskilda äro: såsom kalk, paten, mässokläde, altarakläde, bibel, och handbok; miste lifwet.

§ 3. Stiäl man thet som enskylt til kyrkioprydnadt länder; såsom af altarataflor, liuskronor; eller annor prydnadt på och wid wäggiarna, och hwad eliest egenteligen plägar i kyrkio förwaras, så at wärdet är tyo daler; miste lifwet. Stiäl någor af thy, som af androm kan finnas i kyrkio til förwar insatt, femton dalers wärde; miste ock lifwet. Är thet under; giälde och böte then samme sexdubbelt, eller gånge under trälarbete, och stånde thertil uppenbara kyrkioplicht.

§ 4. Then som stiäl under påstående gudstienist, antingen inne uti kyrkio, eller ther tingspredikning, och uppenbar gudstienist hålles, af någrom thes penningar, kläder, eller annat; eller ute på kyrkiowallen häst, fartyg, eller hwad thet är, under tiugu dalers wärde; böte femdubbelt, och iämwäl för sabbatsbrott:[136] hafwer han icke at böta med; gånge under träla arbete, och uppenbara kyrkioplicht. Stiger wärdet öfwer, eller fylles; straffes til lifwet.

§ 5. Samma lag wari med then som stiäl uti hospital, utur kyrkio wapnhus, tyondbodom, fattigbösso, som å kyrkio eller [ 344 ]tingswalle, wid hospital och siukhus, wäg, eller allment annan-stads utsatter är.

§ 6. Stiäl någor af thessa tiufwar andra gången, och tiufnaden rörer ey lifwet, fördubbles straffet. Och i allom ofwansagdom målom, ther tiufwen behåller lifwet, stånde han uppenbara kyrkioplicht.


Cap. VII. Om bedrägeri, fals och flärd.

§ 1. Fals är, ther man skyler ondt under godo: såsom koppar under gulde, sten under iärne, och annat sådant med tunnogotse eller eliest. Flärd är, ther man sälier, eller utgifwer ondt för godt, mängt för omängt.[137]

§ 2. Hafwer någor kiöpman, eller annar förfalskat gots; eller sälier thet han antingen sielfwer förfalskadt hafwer, eller wiste at thet förfalskat war; böte tolf daler til konungen, häradet, eller staden, och betale honom som kiöpte dubbelt emot gotsets wärde: säger han sig icke wetat gotset warit förfalskat; wise sin fångaman; eller om han af godan frägd är, tillåtes honom ed, och swärie så, at han owetande sådant gots hade och sållde.

§ 3. Brukar någor kiöpman, borgare, eller eho som sälier, eller kiöpenskap drifwer, omärkt och falskt mått, eller wigt, och warder tilwunnen; hete tiufwer och plichte efter wärdet af skadan han thermed giordt hafwer.

§ 4. Guldsmeder, gulddragare, eller eho han är, som smälter och arbetar guld, eller silfwer som falskt är; böte fyratijo daler, och then som kiöpte äge samma rätt, som i § 2 sagdt är: skal ock alt thet guld och silfwer, som hos någon af thessom uti theras wärkstäder befinnes bedrägeligen af them förarbetat, wara til konungen, häradet eller staden förbrutit.

§ 5. Alle andre ämbetesmän, och handtwärkare, eller eho then är, som fals eller flärd brukar; weterligen utgifwer ondt för godt, gammalt för nytt; förbyter, försnillar, eller förfalskar ämnet til sin fördel och annars skada; böte tredia delen af thes wärde til treskiptes, och förnöije kiöparen på sätt och wis som förbemält är. Alt förfalskat och förskiämt gots upbrännes, eller försänkes, at någor theraf ey bedragen, eller til sina hälso skadad warder: men ther något dugeligit ther under pröfwes och finnes; hemfalle sådant them fattigom.

[ 345 ]§ 6. Upbryter någor annars bref, läser, eller androm läsa gifwer, uppenbarar och utsprider thet skrifwit är, söker thermed thens skada och neso, som thet angår; straffes, som saken är til, med penningaböter, eller fängelse, och upfylle skadan.

§ 7. Nu kan så hända, at någor upsåteligen förfalskar, utplånar, tilsätter, eller förändrar namn, bref, eller signete, böcker, räkningar, handskrifter, och mera sådant, thermed at skada giöra; eller them swikligen fördölier, sönderrifwer, förbränner, diktar och skrifwer nya; böte then thet giör tyo daler, och ersätte skadan. Giör han thet i sino ämbete; wari thet tå i twebotum, och miste thertil sitt ämbete. Förfalskas allmenna skrifter, som til allmanna nytto och efterrättelse wara böra; gånge ther med, som i Högmålabalkenom förmäles i 15 cap. 7

§ 8. Lägger man märke å annars ting dödt eller qwickt, sig thet at tilägna; eller lägger märke å annars märke, thet förra thermed at förwilla; plichte som annar tiufwer, efter thy thet wärdt är, och brottet pröfwas kan.

§ 9. hwar som nekar emot sitt bättre wetande til inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant taget, eller länt, och borgat är, försnillar, försälier, eller förbyter thet samma; gånge therom, som om annan tiufnad.

§ 10. Om någor af oskipto gotse något förtiger, eller undandölier för rättom arfwinge; eller när bewislig skuld fordras; eller i sådana mål falskeligen låter gifwa sig några förskrifning och förbindelse, skuldfordrarenom thermed at skada; wari lag samma.

§ 11. Hwar som beträdes och öfwertygas kan, upsåteligen af swek och arghet under tilbudi af sins ägendoms afstående, eller genom andra bedrägeliga grep och påfunder, som icke allenast kunna iämföras emot annat groft tiufweri, utan och ofta, efter sina omständigheter, öfwergå samma last, at. wilia bedraga sina skuldfordrare, och theras medel olofligen under sig bringa, eller förslösa; warde then samme äfwen som andre falsare och bedragare, med allmenna skam och neso, såsom ärolös, utmärkter, samt wid en påla offentligen, på allmanna platser eller torg til ett nesligit åskådande utsätter, och iämwäl sedan efter brutom sinom, och thera rätta beskaffenhet, med fängelse wid watn och bröd och träla arbete afstraffader:[138] men the som [ 346 ]igenom blotta olyckor, utan slöseri, och motwilligt förwållande af sig komma; warin ifrån straff befriade, när the af wederbörandom domarom ögenskienligen befinnes utom sitt förwållande, eller brott wara komne på skada och olycko. Tagin doch skuldfordrande i bådom fallom sina betalning af theras ägendom, så långt then räcker, hwar efter sin rätt och .förmon.


Cap. VIII. Om fynd som man hittar, och huru man bör hwad

som funnit är lagligen uplysa.

§ 1. Alt hwad man hittar föres ey af härade, eller stadenom, utan kundgiöres strax them wägfarandom som honom fölia, eller möta: iämwäl låte giästgifwarenom, tit han först kommer, thet samma weta, och låte thet föra til nästa by, hus, prestegård, eller stad, och thet sammastads uti tweggia ärliga och bolfasta manna närwaro insättias, förseglas, eller märkias: hwilkom skal åligga, nästföliande söndagar, och allmanna tings- och rådstufwudagar alt sådant uplysa låta tre gånger, hwarn efter annan: kommer tå then thet efterfrågar, och wil til sig känna; stadfäste han rätt sin med märken och kännetekn, samt sielfs sins ede, om domaren så nödigt pröfwar, och skiäl äro til twifwelsmål: kommer then som mist hafwer innan tridia gängen lyst är, säger märke, och, som förmält är, til sig känner; tagi sitt åter utan lösn, och betale bewislig omkostnadt: kommer han efter tridia lysningen; tagi then som hitte tridiung, och äganden twå delar: kommer ingen ägare innan natt och åhr; tagi konungen twå delar, och tridiung han som hitte.

§ 2. Urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat sådant, ther ingen ägare är til, tagi konungen til twå delar, och tridia han som hitte, ehwar thet finnes. Men angående strandwrak och skipsfynd, ther ägaren ey när är; dömes efter Siölagen och Siöskadebalken.[139]

[ 347 ]§ 3. Finner någor sådana skatt, eller några gamla saker, antingen uti gammalt mynt, guld, silfwer, koppar, metall, eller andra sällan findtliga. stycken i konstarbete, och han sådant döliandes, först konungenom til salu för ene skiäliga betalning sin andehl ey uplåter och hembiuder; anses han tå för then som försnillar konunge thes rätt, upfylle skadan, och afstraffes, som urskils i Högmålabalkenom uti 13 cap.

§ 4. Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, oxa, ko, eller hwad nyttiafä thet är; behålle thet hos sig, uplyse, och tagi lysningawitne, om han inom häradet eller staden är: är han som hitte utom häradet eller staden; nedsätte tå, och låte lysa som förr är sagdt. Med slika fä må man arbete giöra, och sina ärender med fara, och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnit är, sedan en gång lyst, och witne til äro: giör thet någor förr; böte tre daler til treskiptes: kommer then, som mist hafwer, sedan lyst är, och lagligen til sig kiänner; tagi sitt åter utan lösn, och then som hitte, ther tilfälle gifwes til misstankar, giöre sig urtiufwa med lysninga witnom, och sielfs sins ede, at han thet ey arglisteligen, utan som rätt driftfä uptagit: kommer han ey innan natt och åhr; behålle tå then som hitte, och war inom häradet, eller staden: war han utom; tagi halft som hitte, och andra helftena han, hwilken sattes til och wårdade. Är thet otamt och ey nyttiafä; uplyses och nedersättes sammaledes: kommer rätter ägare inom natt och åhr; betale tå til honom, som uplyste, eller wårdade, foderlön och omkostnadt efter mätsmanna ordom, och tage sitt åter: kommer han ey; behålle tå then som hitte: är han utom häradet; tage tå halft emot honom som wårdade och skiötte.

§ 5. Hittar man bij på annars ägor, och ey uplyser, utan borttager; wari som annar tiufnader. Upsätter man toman bijstock i skoge, eller annarstads, bijen thermed ifrån theras wanliga boning och hemwist at locka; böte tre daler, och gifwe them åter. Lag samma ware om them som på hwariohanda sätt, med mat och beto, locka til sig annars dufwor, eller andra foglar. Af händer man sålunda, eller annorledes stiäl annars boskap; gånge thermed, som om annan tiufnad.[140]

[ 348 ]§ 6. Nu hittar något, och ey, som omtalt är, uplyser; gifwi tå ägandenom sitt, och böte dubbelt emot thes wärde som hittat är, eller ock thet som af hittegotset försnillat och förtigat warder.


Cap. IX. Om olåflig handel.

§ 1. Kiöper någor weterligen tiufnadt; wari tiufwer, och han tage sitt åter utan lösn, som rätteliga kändt hafwer, och lagligen til sig winner. Nu kiöper någor sådant gods, som skiäligen pröfwas kan wara misstänkt; böte tyo daler, och återgifwe thet han så kiöpte, enär ägaren thet lagligen återwinner. Om thy som weterligen kiöps af stulno skipsgotse förmäles i 3 cap. 6

§ 2. Griper man til ledsn, säger thet, som stulit är och klandras, sig kiöpt hafwa, eller qwarsatt, lego, eller låne tagit, bytt sig till, i pant, eller gåfwo bekommit, och säger sig sin fångaman, eller witne weta; afsättes tå samma gots til twå ärliga bolfasta män, och han framhafwe sin fångaman eller witne inom then tid som Rättegångsbalken angående stemningar förmäler: kommer han inom förelagdan tid; wari tå han saklös som ifrån sig ledde, och then sware som leddes til: kan han ey wisa laga fång,[141] eller brister åt witnom; gifwi från sig thet som klandrades, och befrie sig med ens sins ede, om domaren finner ther til skiäl och omständigheter: gitter han ey eden gånga; böte, eller plichte som tiufwer: hafwe han witne, fast han fångaman ey framskaffa kan; ware fri.

§ 3. Äro mäklare och witne til kiöp; tage then sitt åter utan lösn, som lagligen til sig winner; men then som kiöpte, söke mäklaren, om han therom några kundskap hafwer, om sitt skadestånd, och mäklaren then som sålde. Äro ey witne til, och mäklaren nekar; befrie tå han sig som söker ifrån sig leda, som förr är sagdt.

§ 4. Samma lag wari med qwarsättning, låne, lego, byte, gåfwo, eller pante. År thet stulit som til banken pantsatt blifwer; gånge thermed efter Bankoordningen.[142]


[ 349 ]

Cap. X. Om snatteri.

§ 1. Snattar någor mindre än otta daler; dömes ey til tiuf, utan gifwe thet han olåfligen afhändt hafwer igen; och betale efter thes wärde, och halft så mycket ther til: men hafwer han thet samma förskingradt, och orkar ey botum; arbete tå therföre wid konungens slott och hus, eller hos målsäganden, och afräknes af thens brotsligas summo nijo öra om dagen, förutan wanliga fångapenninga, tre öra om dagen, som honom til uppehälle bestås: finnes ey arbete, eller then brotslige ey förmår arbeta; plichte tå. med fängelse wid nästa stad, slott, eller ther fängelse är inrättat, och afräknes tiugufyra öra för hwario dygn: förser han sig andra gången, och ey bryter lås, eller wisar några särdeles arghet; betale dubbelt, eller plichte på förnämda sätt: men bryter han lås, eller kommer tridia gången igen; dömes til tiuf, och betale tredubbelt; eller straffes med spö, eller ris, at try slag af eno par spö swara emot twå och en half dalers böter; och äfwen så för qwinfolken try slag af eno par ris.


Cap. XI. Om öfwermagi stiäl, huru med honom skal

förfaras.

§ 1. Stiäl öfwermagi, eller then som är under femton åhr; så ofta thet skier, gifwes tiufnaden åter, och then brotslige rises och näpses af sinom föräldrom, målsmanne, eller af them the thet befalla. Men hwilken som öfwermaga lockar eller tubbar at stiäla, eller at draga undan föräldromen; straffes han efter som lag säger i 2 cap. 2 § i thessom balk.

§ 2. Hafwer öfwermagi fyllt sina fiorton åhr, skridande när in til femton, och hans arghet pröfwas så stor, at hon öfwergår eller fyller thet som i åldren kan fattas; plichte tå efter thy som saksens omständigheter fordra, och i Dråpmålom sagdt är.[143]


Cap. XII. Om bodrätt.

§ 1. Drager mannen lönliga undan hustrune, och hustrun undan mannenom, barnen undan föräldromen, och således skier bodrätt: stånde [ 350 ]thet them emellan fritt, om the hwar annan lagsökia wilia: och skiärskåde domaren, när saken under honom kommer, uti hwilko upsåt sådant kan wara skiedt, och lämpe straffet therefter.


Cap. XIII. Huru man skal sitt wederkännas, och återtaga, annan lagligen til tiufsakena binda, och efter tiufnadt ransaka.

§ 1. Ingen må thet han wederkännes, ehwad thet är honom ifrån stulit, eller borttappat, på sielfwilligt sätt, och olagligen återtaga, utan wederbörande domares, eller befallningshafwandens wetskap, eller handträckning, så framt personen icke är lösker, och nog misstänkter at ryma, eller tiufnader å färska giärning i handom tages: giör någor annorlunda; böte tridia delen af thy han olagligen återtog.

§ 2. Wil någor orätteliga sig tilägna något och ey hafwer ther til skiäl, eller witne; behålle tå then i handom hafwer: hafwer han som klandrar sanlikan liknelse för sig; wärie han som i handom hafwer med tweggia manna witnom, eller sielfs sins ede, at thet som klandras är hans egit: war thet hittat, och, som tilförene omtalt är, uplyst; wari han tå fri: men then som af arghet orätteliga kändes wid; böte helftena af wärdet; och wari ey man thes bättre.[144] Klandras thet kiöpt är, eller i annor måtto fångit; gånge thermed som förr är sagdt.

§ 3. Ingen må androm tiufnadt tillwita, utan han är bar åtagen; eller tiufnaden med rätte ransakan i hans husom igen funnen, som strax herefter förmäles; eller lagligen ledder honom å händer: giör thet någor annarledes, och ey fulltyga gitter; stånde then samme samma rätt, som han androm gaf sak före. Går then falska beskyllningen lifwet an, och then beskylte befrias; plichte som i Högmålabalkenom urskils uti 14 cap.

§ 4. Nu warder stulit, och wån eller några kundskap är, hwart tiuf, eller tiufnader är kommen; begäre tå then, som efter tiufnaden ransaka wil, af häradshöfdingen, fogdanom, eller borgmästaromen och [ 351 ]rådeno låf, och sägi hwad som stulit är, så ock sina skiäl, som äro thessa och slika: at spor in til by och hus leda; kundskap är, at then misstänkte om nattatid ute warit, och ther tiufnaden skiedde, näst tilförene sedder; at han förr med tiufnade, eller andra olåfliga giärningar beträdder blifwit; at sådana tiufsaker hos honom sedda, eller åt androm af honom sålda warit; at han håller sig undan, och såsom sak å bak tagit; eller warit i sällskap med androm som therföre kunna med skiäl beskyllas: niute tå låf at få med sig länsman, och en nämbdaman, och i stadenom twå edsworna stadstienare med byfogdanom, och fara til benämda by, eller hus, tå the ock husbondanom, eller byamännen berätta skola, at the således af häradshöfdingen, befallningsmannen, eller af borgmästaromen och rådeno utsände äro, samt sig wisa, at the utan knyte, kappar och biråckar ledige i hus ingå, och stånde then, som ransakan begärat hafwe, utanföre: finna the något i gårdshusom, ther bonden sielf, eller hustrun och barnen hafwa lås och nyckel til, och förthenskul efter lag wårda böra, och ey är glugger eller windshål på, at sådant kunnat af androm inkastas, utan eliest blifwit ther förwarat, öfwerhölgt, nedgrafwit, eller på hwariohanda sätt dölgt; wari tå bonden sielfwer tiufwer, eller hustrun, eller barnen, om the brotslige äro, och honom frian giöra: fins ther glugger eller windshål, och tiufnader ey dölgder, öfwerhölgder, eller nedergrafwen, eller i olästom husom och uthusom; ägi tå bonde witsord sig at befria med sielfs sins ede, at han ey wet huru thet ther är inkommet: finnes thet under tienistahions, eller husgiästens enskylta lås och wårdnade, eller i ene af androm ther sammastads indsatta kisto; wäri tå sig then thet fants hos, eller then kistan tilhörde för tiufnade, om han gitter: finnes icke thet som stulit war; wari tå then sak- och skadelös, som ransakades hos, och han, som ransakan begärte, fylle skadan, om någor skiedd är å hans hus eller ägendom när som ransakades, och giöre iämwäl ens sins ed, at han sanfärdeligen sitt mist hafwer, och ey af ilwilia ransakning sökt.

§ 5. Ransakar någor annorlunda af sielftagna myndighet, eller emot åtwarning, i annars huse, och ey finner tiufnaden; böte fyratijo daler och uprätte ther til skadan, om någor therigenom förorsakad är.

§ 6. Sätter sig byaman, eller bonde til motwärn, ey wiliande tillåta ransakan, utan öfwerfaller them som thertil utskickade äro med [ 352 ]hugg och slag, eller gifwer them smädesord; plichte tå som i Edsörismålom förmäles 2 cap. 1 §.

§ 7. Är ey husbonden sielfwer hema, utan hustrun; gånge i lika måtto ransakan för sig, som han hemma wore.[145] Kan han ogifter wara, och hafwa för sig annan som huset förestår, eller degio, broder, eller barn; wari lag samma.




[ 353 ]

IV. Förslag till Tjufvabalk 1717.

Om tiufwerij.

1 Cap.

§ 1. Stiäl någon hwad det hälst är, warder bar och å färska gärning tagen, then skall gripas, til allmänt fängelse föras, och hos dommaren angifwas, som deröfwer skall ransaka och ägaren sitt genast återställa. Finnes thet stulna wara wärdt fulla 100 daler, dömmes tå tiufwer till döden. Will eij målsäganden saken uthföra; klage tå then å konungens wägnar klaga bör, på landet eller i staden, och niute målsäganderätt, ther böter falla.

§ 2. Är stölden ringare; gifwe åter, thet stulit war, och böte thertill tre gånger så mycket thet wärdt war, målsäganden, konungen, häradet eller staden. Orkar han eij botum, arbete wid konungens slätt, hus eller gårdar, hwart dagsvärke räknat till 9 öre, eller plichte, man med gatulopp, och kona med risslitande efter som i Uthsökningsbalken stadgas, hwart gatulop eller tre slag med hwart par rijs emot tijo daler räknadt.

§ 3. Ehwad tiufwer för sin missgiärning straffas till lijf eller kroppen, niute målsägande först af ägandom hans thet åter, som stulit war, eller thess fulla wedergällning, effter som thet bewises wärdt wara: men hafwer tiufwer ingen ägendom, stånde då till målsäganden, ehwad han will honom til arbete bruka, eller till kroppen straffa låta, effter thy som förr sagdt är.

§ 4. Hwar som bryter sig in uti något rum eller hus, i upsåt at stiäla, ändock han ther alz intet får, plichte första gången med ett gatulopp åter och fram, men qwinna med rijsslitande, Kommer någor thermed andra gången igen, straffes med dubbla gatulopp, och för tredie och flere gånger förökes straffet med fördubblande.

[ 354 ]§ 5. Stiäl någor å flere orter innan han någon gång tingsförd och straffad warder, kommer sedan therföre på tuu, try, eller flere domställen at dömmas; wari för lifsstraffet frij, med mindre alt hwad han i the flere resor stulit, stiger tå thet sammanräknas, öfwer 100 dalers wärde, straffes tå till lifwet.

§ 6. Nu warder tiufwer andra gången lagförd för begången tiufnad, plichte som första gången effter tiufnadens wärde, och räknes ett gatulopp emot hwarje tijo daler, men ökes dock hans straff med en månads trälarbete, eller ther thet eij fins, med ett gatulopp. Kommer han tredie gången igen och warder lagförd; miste lifvet, ehwad han litet eller mycket stulit hafwer.

§ 7. Bryter sig tiufwer in genom fenster eller eliest i gård och hus om nattetijd, eller sätter sig till motwärn; wari ogilt, om han såras eller dräpes. Men giör han androm skada, som sitt wärja will; warde ansedt för hemfredsbrått.

§ 8. Fångar någor annar tiufwen, än den som målsägande är, eller wårda skulle det som bortstals; niute hwarn tiugunde penning, af det tiufwen med och på sig hade, som hans egit war.

§ 9. Warder tiufwen fångader, angifwen och i förwar satter, och honom någon sedan med willia släpper och ur wägen skaffar; plichte som i Uthsöknings- och Edsöresbalkarne stadgas.

§ 10. Sedan tiufwer således plichtat i the måhl som eij angå hans lijf; stånde uppenbara skrifft, med mindre thet ålagde straff ankommer på tijden, och består i fängelse eller arbete; gånge tå kyrckioplichten för werldslige straffet, som förr är sagdt. Men ther tiufnaden ringa är, och någor snattar eller stiäl första gången under 10 daler; skrifftes tå, effter werldslige straffet i stillhet uti sakristijan.


2 Cap. Om flere med samnade hand stiäla, eller någon thertill lockad är, eller elliest på något sätt uti tiufnaden dehlachtig finnes.

§ 1. Ehwar som två eller flere sig sammansättia att stiäla; wari ther hwar och en effter hela stöldens storlek och wärde med straff ansedd, ehwad thet går til penningeböter eller kropsplicht, och ehuru the thet stulna sins emellan kunna delt hafwa: och återgäldas thet som stulit war effter thy som uti Uthsökningsbalkens andra dehl stadgas.

[ 355 ]§ 2. Stiäla flera tillhopa eij af sammanråd eller upsåth, utan antingen någon lockar eller biuder en minderåhrig och öfwermaga, eller man sin hustru; föräldrar sine barn, förmyndare den omyndige, en förman sine underhafvande, en husbonde och matmoder sitt tienstehion, eller inhysesfolk till att stiäla; stånde tå samma tiufsrätt, som then hwilken andra gången stuhlit, therom förr sagdt är: stiger wärdet af stölden öfwer 100 daler, dömmes han till döden. Men den som blifwit låckad, och är till full ålder kommen, plichte som annor tiufwer effter stöldens grofhet. Ehwad som stiäls bör åter betalas af then bråtsligas ägendom så långt den räcker, fast än the andre thess samlagar och stallbröder äro oförmögne och intet hafwa at giälda med.

§ 3. Hafwer någor till tiufnaden warit så wållande, att then genom hans råd och tillhielp är tijmad och förorsakad; plichte lika med tiufwen. Men ther elliest någor wetandes giömer, eller nöter thet som stulit är; eller hafwer kundskap om tiufnaden föruth at then warit å färde, och icke uppenbarat; eller wetat tiufnaden warit skedd, och hulpit at döllia thensamma; eller eliest giordt sig i en eller annor måtto theraf delachtig; straffes thensamma effter saksens omständigheter och beskaffenhet till penningeböter, fängelse, arbete, gatulopp eller rijsslitande.


3 Cap. Om hustiufnad och annan nidingsstöld.

§ 1. Stiäl tienstefolk och legohion ifrån sin husbonde eller matmoder, litet eller mycket; miste lifwet. Men om the på hwarjehanda sätt försnilla och afhända af det them inom eller uthom huset till skiötsel, beställning eller arbete i händer gifwes; böte dubbelt mot annan tiufnad.

§ 2. Stiäl någor litet eller mycket, när wådeld, watnnöd, skepsbrått, wåldswärckan eller fiende enom öfwergår, och förhanden är; eller ock sedan något undan förberörde fara och nöd kan wara bärgat; straffes med döden.

§ 3. Nu stiäla skeppare, theras folck, och fohrmän något under 100 dalers wärde, af thet them warder gifwet till att föra och förwara; giälde the och böte fyradubbelt, eller plichte med kroppen.

§ 4. Lijka så skola ock the plichta, som swikeliga afhända barnom som mindre äro än tolf åhr, eller afwitom kläder smide eller annat, och ehwad the på sig bära: jämväl the som stiäla i badstufwu; [ 356 ]eller af en eller flere som mehnföre äro, eller med swår siukdom behäfftade, och utan wårdnad. Samma lag wari, ther någor stiäl af then som döder är, eller såfwande ute på markene; eller uti allmän fahrsote tijd, therest alle äro döde.

§ 5. Borttager och döllier någor något af thet skiepp och gods, som antingen skiepsfolket hafwa öfwergifwit, eller förutan folk är till lands kommit; warde straffad som 1 cap. förmäler.

§ 6. Kiöper någor wettandes thet som således stuhlit är, betale thet igen och böte äntå tredubbelt. Orkar han eij botum, plichte effter 1 cap.

§ 7. Stiger thet kiöpte till fulla 100 dalers wärde; straffes tå kiöparen till lijfwet, och betale icke thess mindre thet han således kiöpt hafwer.


4 Cap. Om stöld ute på marken.

§ 1. Stiäl någor ute på marken, på åker eller äng, säd, skuren eller oskuren, hö stackat eller ostackat, boskap som går i bet, inom, eller utom hägnadt: böte dubbelt emot annan stöld.

§ 2. Samma lag wari, om en stiäl bijstockar; eller hemptar frukt i trä- humble- rofwo- och kålgårdar; ärter och böner å åkren, eller i andra örtagårdar, ållon eller nötter; eller annars hugger wed och timber, stiäl och hemförer annars giärdsgård; stiäl i sågeqwarnar; fisk utur annars dammar, sumpar, nät, eller af hwarjehanda fiske- fogla- eller jägerijredskap; eller sielfwa redskapen aldeles bortstiäl.

§ 3. Hafwer tiufwer bolagsman, afrad, pant, bevijsligit och orubbat inlagsfä, egne barns eller stiufbarnapenningar hos sig inne, såsom och hustruns fasta arfwegods; och gifwes eij them skuld eller fulltygas kan, at the med stulit, witterligen giömt eller af tiufnaden nött hafwa; tå skall theras dehl först afskifftas. Men bindas the till saken, tå straffas jemväl the, som förr är sagdt. Men hwad som elliest finnes i hans bo och ägendom, och therpå tillförene eij lagligen genom inteckning eller dom åtalt är; therutinnan äge then som genom tiufnaden sitt bortmist, tiufwen lagfördt och dömma låtit, förmon och förträde, sin betalning att uthsökia, dock återtages först thet som igen finnes af sielfwa tiufnaden.

§ 4. Tager någor utaf arghet, och utan lån eller lego, annars båt eller fahrtyg, som äro läste; eller häst, som fiätrad och tiudrad [ 357 ]är; rider, åker, eller ror, och rätter ägare honom anträffar, fångar, eller elliest lagligen honom öfwertygar; wari tiufwer. Men ther han förmedelst trångmål, och utan ondt upsåth pröfwes sådant giordt hafwa; betale dubbel lego, och uppfylle allan skada åter.

§ 5. Molkar någor annars ko, fåhr eller getter; stånde tå han för tings- eller rådstufwudörren en tijma, och skiämmes med kärillet i handen som molkades uti, och slite ther sedan rijs.

§ 6. Rifwer någor annars giärdan gård, och stiäl in fä i åker, eller äng, eller andra ägor; plichte som sägs i Byggningabalkens 13 cap. 6 §.


5 Cap. Om then som stiäl konungens tillhörige skrifter samt

om stöld wid domstolarna.

§ 1. Hwar som konungens och kronones angelägna och tilhörige skrifter, handlingar, böcker, eller räkningar borttager, eller upsåteligen förskingrar, försällier och föryttrar; blifwe han ansedd och straffad, som konungens och kronones tiufwer, och miste lifwet. Samma straff wari jämwäl then skyldig att undergå, som slike skriffter, och konungen tilhörige handlingar och böcker sig tilhandlar, och thet på vederbörligit vis och ställe icke upptäcker och angifwer.

§ 2. Hwilken som wid domstohlarna, antingen i städerna eller på landet stiäl till trettijo dalers wärde; miste lijfwet. Är thet mindre, gälde åter skadan, och böte femdubbelt emot annan tiufnad.


6 Cap. Om kyrkiotiufnad.

§ 1. Stiäl någor i kyrkio the saker som till gudstienstens bruk och öfning afskilde äro, såsom kalken, paten, mässekläde, altarekläde, bibel, och handbok: miste lijfvet.

§ 2. Stiäles thet som enskylt till kyrkiones prydnad länder, antingen af altaretaflor, liuskronor, eller annor prydnad på wäggiarna, och hwad elliest egenteligen plägar uti kyrkian förwaras, så at wärdet är tijo daler; miste lijfwet. Stiäl någor af thet som af androm kan wara i kyrkian till förwar insatt, femton dalers wärde; miste ock lifwet. Är thet under, gälde och böte then samme sexdubbelt eller plichte med kroppen.

§ 3. Then som stiäl något af androm under påstående gudstienst, antingen inne uti kyrkian, och annorstädes, ther uppenbar gudstienst [ 358 ]hålles, eller och ute på kyrkiowallen, häst, fahrtyg, eller hwad thet är, under tiugu dalers wärde; böte femdubbelt. Är thet fulla tiugu daler; miste lifvet.

§ 4. Samma lag wari ock om then som stiäl utur likhuset, eller upgräfwer någon dödan, och stiäl swepning eller kistoklädnad, eller stiäl uti hospitaler, utur kyrkians wapnhus, och fattigbössor.

§ 5. Stiäl någor af thesse tiufwar andra gången, och tiufnaden rörer eij lijfwet; fördubbles straffet och i alla ofwansagde måhl, ther tiufwer behåller lijfwet, stånde han uppenbara kyrkioplicht.


7 Cap. Om bedrägeri, fals och flärd.

§ 1. Hafwer någor köpman eller annor förfalskat gods; eller sällier thet han antingen sielfwer förfalskat hafwer, eller wiste at thet förfalskat war, böte tolf daler till konungen häradet eller staden, och betale honom som köpte, dubbelt emot gotsets wärde. Säger han sig icke wetat gotset warit förfalskat; vise sin fångaman, eller om han af god frägd är, tillåtes honom ed, och swärie så, att han owetande sådant gots hade och sålde.

§ 2. Brukar någor kiöpman, borgare, eller ehwem som sällier eller kiöpenskap drifwer, omärckt och falskt mått eller wigt, och warder tillwunnen; hete tiufwer, och plichte effter wärdet af skadan han thermed giordt hafwer.

§ 3. Guldsmed, gulldragare, eller eho han är, som smälter och arbetar guld eller silfwer som falskt är; böte fyratijo daler och then som köpte, äge samma rätt som i 2 § sagdt är: skall ock alt thet guld och silfwer som hos någon af thesse uti theras wärckstäder befinnes bedrägeligen af them förarbetat, wara till konungen, häradet, eller staden förbrutit.

§ 4. Alle andre ämbetesmän, och handtwärckare, eller eho then är, som fals eller flärd brukar; weterligen uthgifver ondt för godt, gammalt för nytt; förbyter, försnillar, eller förfalskar ämnet, till sin fördehl och annars skada; böte trediedelen af dess wärde till treskiptes, och förnöje kiöparen på sätt och wis som förbemält är. Alt förfalskat och förskiämt gots upbrännes, eller försenkes, att någor theraf eij bedragen eller till sin hälso skadad warder: men ther något dugeligit therunder pröfwes och finnes; hemfalle sådant them fattigom.

[ 359 ]§ 5. Upbryter någor annars bref, läser, eller androm att läsa gifwer, uppenbarar och uthsprider thet skrifwet är, söker thermed theras skada och nesa, som thet angår; straffes som saken är till, med penningeböter, eller fängelse, och upfylle skadan.

§ 6. Nu kan så hända, att någor upsåteligen förfalskar, uthplånar, tilsätter eller förändrar namn, bref, eller signete, böcker, räkningar, handskrifter, och mera sådant, thermed att skada giöra; eller them swijkligen fördöllier, sönderrifver, förbränner, dicktar och skrifwer nya; böte then thet giör, tijo daler och ersätte skadan. Giör han thet i sitt ämbete; ware thet tå i twebotum, och miste thertill sitt ämbete. Förfalskas allmänne skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse wara böra; gånge thermed, som i Högmålabalken förmäles i 15 cap. 7 §.

§ 7. Lägger man märke å annars ting dödt eller qwickt, sig thet at tillägna; eller lägger märcke å annars märcke, thet förra thermed at förwilla, plichte som annor tiufwer, effter thy thet wärdt är, och bråttet pröfvas kan.

§ 8. Nekar någor emot sitt bättre wetande till inlagsfä, eller annat som wädsatt, i pant tagit, eller länt och borgat är, försnillar, försällier, eller förbyter thetsamma; gånge therom, som om annor tiufnad.

§ 9. Om någor af oskipto gots något förtiger, eller undandöllier, för rättom arfvinge, eller när bewijslig skuld fordras; eller i sådana mål falskeligen låter gifwa sig någon förskrifning och förbindelse, skuldfordrande thermed att skada; wari lag samma.

§ 10. Nu brukar någor upsåtelig list och arghet att thermed bedraga sina skuldfordrare, ware sig genom tillbod att upgifwa all sin ägendom eller genom andra konster, thermed han annars medel olofligen söker under sig slå, ware han ansedd som en bedragare, miste sin äro och stånde sig till skam och nesa wid en påhle offenteligen på torget, straffes ock thertill effter saksens och bråttets beskaffenhet, med fängelse på vattn och bröd, eller arbete, och betale eij thess mindre hwad han skyldig är, så långt hans gots räcker. Men ther någor elliest af nöd och olyckor utan slöserij och egit wållande tiltränger, all sin ägendom till sine skuldfordrare at afstå, och får thertill domarens samtycke, wari för straff frij, betale dock som sagdt är.

[ 360 ]

8 Cap. Om fynd och hittegods, och huru thet bör uplysas.

§ 1. Alt hwad man hittar, bör strax kundgiöras, och icke allenast trenne söndagar af predikestolarne, utan ock på tinget och rådstugu uplysas. Kommer tå then thet effterfrågar, och bewisar att thet honom tillhörer; tage sitt äter, och förnöije then skiäligen, som thet funnit hafwer. Kommer ingen ägare innan natt och åhr, tage konungen twå delar, och trediung then som hittat hafwer.

§ 2. Urminnes nedgrafwen skatt, bottnfynd, eller annat sådant, ther ingen ägande är till, tage konungen halft, och hälften han som hitte. Men strandwrak och skipsfynd ther eij ägare finnes till, dömmes effter Siölagen och Siöskadebalken.

§ 3. Finner någor sådan skatt, eller några gamla saker, antingen uti gammalt mynt, guld, silfwer, koppar, metall, eller andra sällan findtliga stycken i konstarbete, och han sådant dölliandes, först konungen till salu, för en skiälig betahlning sin andehl eij uplåter och hembiuder; anses han tå för then som försnillar konungen thes rätt, upfylle skadan, och afstraffes, som urskils i Högmålabalken uti 13 cap.

§ 4. Hittar man driftefä, taman häst, eller sto, oxe, ko, eller hwad nyttigt fä thet är, behålle thet hos sig, uplyse, och tage lysninga wittne, om han inom häradet eller staden är. Är han som hitte utom häradet eller staden, nedsätte tå och låte lysa som förr är sagdt. Med slike fä må man arbete göra, och sina ärender med fara och nyttia inom häradet och staden, ther thet funnet är, sedan en gång lyst, och wittne till äro: giör thet någor förr; böte tre daler till treskiptes: kommer then, som mist hafver, sedan lyst är, och lagligen till sig kiänner, tage sitt åter utan lösn, och then som hitte, ther tillfälle gifwes till misstanckar, giöre sig urtiufwa med lysningewitnom, och sielf sins ede, att han thet eij arglisteligen, utan som rätt driftfä uptagit: kommer han eij innom natt och åhr; behålle tå then som hitte, och war inom häradet eller staden: war han utom, tage halft som hitte och andra hälfftena han, hwilken sattes till och wårdade. Är thet otamt och eij nyttiafä, uplyses och nedersättes sammaledes. Kommer rätter ägande inom natt och åhr; betale tå till honom, som uplyste, eller wårdade, foderlön och omkåstnadt effter mätsmanna ordom, och tage sitt åter: kommer han eij, behålle tå han som hitte: är han utom härade, tage tå halft emot honom som wårdade och skiötte.

[ 361 ]§ 5. Hittar man bij på annars ägor, och eij uplyser, utan borttager; wari som annor tiufnader. Upsätter man tom bijståck i skog, eller annorstäds, bijna thermed ifrån theras wanliga boning och hemwist att locka; böte tre daler och gifwe them åter. Lag samma wari om them, som på hwarjehanda sätt, med mat och bete, lockar til sig annars dufwor eller andra foglar. Afhänder man sålunda, eller annorledes stiäl annars boskap, gånge thermed, som om annor tiufnad.

§ 6. Nu hittar någor, och eij som omtalt är, uplyser; gifwe tå äganden sitt, och böte dubbelt emot thess wärde som hittat är, eller och thet som af hittegotset försnillat och förtegat warder.


9 Cap. Om olåflig handel.

§ 1. Kiöper någor wetterligen thet som stulit är; ware tiufwer, och then sitt således mist hafwer, bekomme thet åter utan lösn. Men kiöper någor sådant gots, som pröfwes wara misstänckt; böte tijo daler och återgifwe thet han så kiöpte.

§ 2. Klandras thet som stulit är, och säger innehafwaren, sig thet hafwa kiöpt hos androm nedsatt, legdt eller låntagit, eller ock att han sig thet tillbytt, i pant eller gåfwo bekommit, och will sin fångesman eller witnen wisa; tå skall thetsamma gods hos twänne ährlige bofaste män insättias, och han sin fångesman eller wittne framhafwa: kommer han inom förelagd tijd; wari tå saklös han som ifrån sig ledde, och sware han som leddes till. Kan han eij wisa laga fång, eller brister åt witne, gifwe från sig thet som klandrades, och befrije sig från tiufsak med sielf sins ede, om dommaren finner thertill skiähl och omständigheter. Gitter han eij eden gånga, böte eller plichte som tiufwer. Hafwer han witnen, fast han eij fångesman framskaffa kan, ware frij.

§ 3. Är mäklare och witnen till kiöp, tage then sitt åter utan lösn, som lagligen till sig winner; men then som kiöpte, sökie mäklaren om sitt skadestånd, och mäklaren then som sålde. Äro eij witnen till, och mäklaren nekar, befrije tå han sig som söker ifrån sig leda, som förr är sagdt.

§ 4. Samma lag wari med insatt gots, lån, lego, byte, gåfwo eller pant.

[ 362 ]

10 Cap. Om snatteri.

§ 1. Snattar någor mindre än tijo daler; dömmes eij till tiuf; utan gifwe thet han olåfligen afhändt, tilbaka, eller betale thet effter thess wärde, och böte hälfften så mycket thertill. Orkar han hwarken gälda eller böta, arbete tå therföre wid konungens slått och hos målsäganden, och afräknes nijo öre om dagen, dock niute han wanlige fångepenningar. Finnes eij arbete, eller förmår den bråtslige icke arbeta; plichte han med fängelse wid nästa stad, slått, eller ther slikt fängelse är inrättadt, och afräknes 24 öre för hwart dygn. Förser han sig andra gången, och bryter eij lås, eller wisar någon särdeles arghet, betale åter och plichte dubbelt. Men bryter han lås, eller kommer tredie gången igen, dömmes till tiuf, betale tredubbelt, eller straffes med spö eller rijs, att trij slag af ett par spö swara emot två och en half dalers böter, och äfwenså för qwinfolken trij slag af ett par rijs.


11 Cap. Om öfvermaga stiäl.

§ 1. Stiäl öfvermaga, eller then som är under femton åhr, så offta thet skier, gifwes tiufnaden åter, och then bråtslige näpses af föräldrar eller målsman. Hwilken som öfvermaga thertill lockar eller tubbar, straffes effter thet 2 cap. och 2 §.


12 Cap. Om bodrägt.

§ 1. Drager mannen lönligen undan hustrun, hustrun undan mannen, barnen undan föräldrar; stånde thet them fritt, om the hwarannan lagsökia willia. Kommer saken för domaren; pröfwe tå han i hwad upsåt sådant kan skiedt wara, och lämpa straffet thereffter.


13 Cap. Huru man skall sitt wederkiännas, och återtaga, annan lagligen till tiufsak binda; och effter tiufnadt ransaka.

§ 1. Ingen må thet han widerkännes, ehwad thet är honom ifrånstulit, eller borttappat, på sielfwilligt sätt och olagligen återtaga, utan »vederbörande domares, eller befallningshafwandes wetskap och handräckning; så framt personen icke är lösker och nog misstänckter at rymma, eller tiufnaden å färska giärning i handom tages: giör någor annorlunda, böte trediedelen af thet han olagligen återtog.

[ 363 ]§ 2. Will någon orätteliga sig tillägna något, och eij hafwer thertill skiäl eller wittnen; behålle tå then i handom hafwer. Hafwer han som klandrar sanlikan liknelse för sig; wärie han som i handom hafwer, med tweggia manna witne, eller sielf sins ede, att thet som klandrades är hans egit: war thet hittat, och som tillförene omtalt är, uplyst; wari han tå frij. Men then som af arghet orätteliga kiändes wid; böte hälften af wärdet, och wari eij man thess bättre. Klandras thet som kiöpt är, eller i annor måtto fångit; gånge thermed som förr är sagdt.

§ 3. Ingen må androm tiufnadt tillwijta, utan han är bar åtagen, eller tiufnaden med rätte ransakan i hans huus igenfunnen, som strax härefter förmäles; eller lagligen leder honom å händer: giör thet någor annorledes, och eij fulltyga gitter; stånde samma rätt som han androm gaf sak före. Går then falska beskyllningen lifwet an, och then beskylte befrijas; plichte som i Högmålabalcken urskils uti 14 cap.

§ 4. Nu warder stulit, är och wån eller någon kundskap är hwar tiuf, eller tiufnader är kommen; begäre tå then som effter tiufnaden ransaka will, af häradshöfdingen, fogde eller borgmästare och råd låf, och säge ther hos, hwad som stulit är, så ock sina skiäl som äro thessa och slika: att spår synes in till by och hus leda; eller kundskap är, at then misstänkte om nattetijd ute warit, och ther tiufnaden skedde, näst tillförene sedder, att han förr med tiufnadt, eller andra olofliga giärningar beträdder blifwit; at sådanne tiufsaker hos honom sedda, eller åt androm af honom sålde warit; att han håller sig undan, och såsom sak å bak tagit; eller warit i sällskap med androm som therföre kunna med skiäl beskyllas. Tå gifves honom med sig länsman och nämdeman, eller tvänne edsworne stadstienare, och fare the till then namngifne by eller hus, tiltale ther byamän eller husbonda och kundgiöre att the af häradshöfding, befallningsman, eller af borgmästare och råd tijt sände äro, samt wijse sig therhos, att the utan knyte, kappor och biråckar ledige i hus ingå, och stånde then, som ransakan begiärt hafwer, utanföre. Finna the något i gårdshusom, ther bonden sielf, eller hustrun och barnen hafwa lås och nyckel till, och förthenskull effter lag wårda böra; och eij är glugger eller windshåll på, att sådant kunnat af androm inkastas, utan eliest blifwit ther förvarat, öfverhölgdt, nedgrafvit, eller på hwarjehanda sätt dölgdt; wari tå bonden sielfwer tiufwer, eller hustrun, eller barnen, om the [ 364 ]bråtsliga äro, och honom frijan giöra. Fins ther glugg eller windshål, och tiufnader eij dölgder, öfwerhölgder, eller nedergrafwen; eller fins then i olästa hus och uthus; äge tå bonde witsord sig att befria med sielfs sins ede, at han eij wet, huru thet är inkommit. Finnes thet under tienstehions, eller husgiästens enskylte lås och wårdnad, eller i någon af androm thersammastädes indsatta kisto; wärie tå sig then thet fants hos, eller then kistan tilhörde för tiufnadt, om han gitter. Finnes icke thet om stulit war; wari tå then sak- och skadelös, som ransakades hos, och han som ransakan begärte, fylle skadan, om någor skiedd är å hans hus eller ägendom, när som ransakades, och bewise eller giöre ed, at han sitt mist hafwer, och eij af illvilja ransakning sökt.

§ 5. Ransakar någor annorlunda af sielftagen myndighet, eller emot åtwarning, i annars huus och eij finner tiufnaden; böte fyratijo daler, och uprätte skadan, om någor therigenom skedd är.

§ 6. Sätter sig byaman, eller bonde till motwärn, och eij will tillåta ransakning, utan öfwerfaller them som thertill utskickade äro, med hugg och slag, eller gifwer them smädesord; plichte tå som i Edsöresmålom förmäles 2 cap. 1 §.

§ 7. Är eij husbonden sielfwer hemma, utan hustrun, gånge i lika måtto ransakan för sig, som han hema wore. Kan han ogiffter wara, och hafwer för sig annan som huset förestår; wari lag samma.




[ 365 ]

II. Förslag till Lägersmålsbalk 1713.

Om lägersmålum.

Cap. I. Om mökränkning och lönskaläge.

§ 1. Begår någor ogift man lägersmål med ogifta qwinno;[146] böte tyo daler, giör han thet annan gång med henne, eller med ene andro som ock ogift är; giälde tiugu daler: kommer han tridia resone igen; böte tretyo daler; fierda, fyratyo daler, och plichte thertil tå med halft åhrs arbete uti nästo tuchthuse, eller wid någon konungens gård. Skier af honom lönskaläger oftare; ökes tå botum med tyo daler och halft åhrs arbete hwar gång; eller löse sig ifrån hwario halfwo åre med hundrade daler. Kyrkioplickten blifwer efter Kyrkiolagen;[147] och then ther med tridia resone beträdes böte ock tu hundrade daler til kyrkiona och hospitalet, eller soknens fattiga, och stånde enom söndag på plicktepallenom, utan at få sig lösa, och sedan offenteligen skriftes och aflöses: orkar han ey thessom botum; böte tå förrän han kyrkioplichten utstår, som lag säger, med kroppen.[148] Bedrifver han fierda gången lönskaläge; böte tryhundrade daler, och stånde twå söndagar på plichtebänken: förmår han ey the penningar erläggia; ökes therefter straffet til kroppen: kommer han oftare igen; förökes sammalunda boten, och stånde doch ey mer än tre söndagar kyrkioplicht. Begår han enkelt hor förr eller emellan; förfares tå thermed, som förmäles i 3 cap. Nu kan thet hända, at någor under kyrkioplichten nekar giärningen, the han för werldslig [ 366 ]rätt ey allenast bekiändt och tilstådt, utan ock lagliga plichtadt före; straffes tå then samme med otta dagars fängelse wid watn och bröd, och gånge icke thes mindre under ett nytt skriftmål.[149] Med them främmandom ifrån wår christeliga och sanna läro, som för lägersmål och andra missgiärningar wid rätterna komma at dömas, och ey kunna, eller böra så aflösas, och i Guds församling intagas, förhålles sålunda; at the, i ställe för kyrckioplichten, böra sättias i stocken utanför kyrkiodörena på the tider och stunder, som andre then wanliga kyrkioplichten undergå skola; undantagnom them målom, hwar i tillåteligit är, med penningar sig ther ifrån at lösa.[150]

§ 2. Lägrar ogift man ena ogifta qwinno, och tager henne sedan til ächta efter thy som skils i Giftomålabalkenom; warin tå bådin saklöse både för bot och kyrkioplicht.

§ 3. Lägrar förmyndare the qwinno, som han under sine wärio hafwer; eller husbonde sina tienistapigo; eller läromästare the han lära och underwisa skal; eller någor the han til sådana otucht med sig fyllt hafwer; eller ena dumban; wari thet alt twegilt: qwinnan plichte såsom för andro lönskaläge i thessom målom.[151]

§ 4. Häfdar ogift wachtmästare, eller annar fångawaktare ena ogifta qwinno i fängelse; plichte han tå med fyra gatulop, samt för lönskaläge dubbelt: är han gifter; plichte som sagdt är, och böte för horet efter lag, och thesutan för lägersmålet, som nu sades, dubbelt. Qwinnona straff för lägersmål med honom i fängelse wari som för annor lägersmål. Skier thet med wålde; wari hon saklös, och han miste lifwet, som i Edsöresbalkenom förmäles.[152]

§ 5. Om afwita lägras; eller sofwande qwinna, eller the som än icke fyllt siu åhr; straffes tå then thet giör, som skils i Edsörismålom. Är hon äldre, dock ey manwuxen; böte han dubbelt emot annat lägersmål: orkar han ey botum; plichte med gatulop.[153]

[ 367 ]§ 6. Ena ogifta qwinna, som hafwer lägersmål med ogiftom manne; böte första gängen fem daler, androm resone tyo daler, tridia femton daler: men förser hon sig således fierda, eller flera gånger; ökes tå boten med fem daler hwario gång, och arbete thertil i nästo tuchthuse, såsom uti 1 § sagdt är.

§ 7. Beliuger någor ena qwinna, och säger sig med henne haft lägersmål, som befinnes sedan osant; plichte han tå för lögn och osanna beskyllning, men ey för lägersmåhl, som han på sig bekiändt hafwer.[154]


Cap. H. Om lägersmål under trolofning; eller ächtenskaps

låfwen; och om trolåfnings brott.

§ 1. Häfdar fästeman sina trolåfwada qwinno; eller något ena andra under ächtenskaps låfwen, men henne sedan ey ächta wil; förhålles tå thermed som uti Giftomålabalkens 5 cap. och Erfdabalkens 17 cap. förmäles.

§ 2. Begå förlåfvad och oförlåfwad lägersmål samman; böte tå then förlåfwade sextyo daler, och then som wiste honom wara förlåfwad, tretyo daler: men eliest plichte såsom för lönskaläge. För trolåfnings brott straffes som i Giftomålabalkenom stadgas.[155]

§ 3. Trolåfwar sig någor twem, och häfdar bägga; böte för lägersmålen hundrade daler: häfdar han allenast the senara; böte femtyo daler: och för trolåfningsbrott som sägs i Giftomålom 2 cap. 4 § och stånde uppenbara kyrkioplicht.[156]

§ 4. Besofwer något trolåfwad ena som androm trolåfwad är; böte hwarthera hundrade och tiugu daler.[157]


Cap. III. Huru enfalt hor straffas skal; och om lönskaläge

kommer emellan.

§ 1. Bedrifwer en ogift man hor med ena gifta qwinno; eller ena ogifta qwinna med giftom manne: böte tå then ogift är fyratyo [ 368 ]daler, och then gifte ottatyo daler. Med kyrkioplichten förhålles efter Kyrkiolagen. Hafwer thens giftas maka länge af arghet aldeles honom öfwergifwit, och owist är, om hon lefwandes eller död war, när lägersmålet af honom skiedde; tå plichte han såsom för lönskaläge: öfwergifwes så qwinna; wari lag samma, när lägersmål skier med then som ogift är.[158]

§ 2. Nu lägrar gift man ena som förlåfwad är; böte tå then gifte hundrade och sextyo daler, och then trolåfwad är hundrade och fyrtyo daler.[159]

§ 3. Bedrifwer någor enkelt hor flera resor; förökes tå straffet hwario gång, at then ogifte böter för andra horet ottatyo daler; och för thy tridia hundrade och tiugu daler: men then gifte böte annan gång hundrade och sextyo daler; och tridia resone tuhundrade och fyratyo daler, samt arbete then sig så tridia gången försedt; then ogifte ett halft, och then gifte ett helt åhr i nästo tuchthuse; eller löse sig therifrån för hwario halfwo åre med hundradedaler: kommer någor fierda gången igen; miste tå then gift är lifwet: men then ogifte böte hundrade och sextyo daler, och arbete tu åhr i nästo tuchthuse; eller löse sig med fyrahundrade daler: kommer then ogifte femte gången åter; miste tå lifwet.

§ 4.[160] Ther någor tilförene warit straffader för lönskaläger, och therefter förser sig med enkelt hor; förökes tå hans plicht och böter med tyo daler, och tre söndagars kyrkioplicht: förser han sig tridia gången med lönskaläge; achtes tå uti fördubblingene allenast enkla lägersmålsböter til summona af tretyo daler, fastän horoboten af fyrtyo, om han ogift, eller ottatyo, om han gift warit, förrut kommit emellan, så at tridia gången blifwer sammaledes tre söndagars kyrckioplicht. Begår en ogift man lönskaläge, som första gången giordt hor, och therföre efter lag och kyrkioordningen plichtadt hafwer; ökes tå boten med tiugu daler, och twå söndaga kyrkioplicht: kommer han tridia gången ock för lönskaläge at dömas; belägges tå then brotslige med tretyo dalers böter och tre söndagars kyrkioplicht, förutan thet til kyrkiona och hospitalet, eller the fattiga betalas bör, som förr är [ 369 ]sagdt. Likaledes blifwa ock konor afstraffada i anseende til the böter som them påläggias skola. Skier enkelt hor andra gången; lägges tå tilökningen efter enkelt hors boten; och ther någor äntå sig tridia resone therpå förser med lönskaläge, sedan hon bött twå gånger för enkelt hor; blifwe doch tilökningen ey högra än för tridia resone begångna lönskaläge, tretyo daler och tre söndaga kyrkioplicht; och böten konorna femton daler med tre söndaga kyrkioplicht: warande therhos wid kyrkioplichten at märkia, thet then stadnar wid tre gånger, fastän synden oftare skier.

§ 5. Bedrifwer någor hor med sine tienistapigo; eller the han under sine wärio hafwer; eller med någro andre som i 1 cap. 3 och 5 § förmäles; böte tå för horet särskilt, och thesutan för lägersmålet, som ther stadgas.

§ 6. Blifwer någor lagsökter på eno tid för flera lägersmål; böte tå hwart om sig, som lag säger.[161]

§ 7. Af botum för hor niute then oskyldige maken målsägandarätten så framt han icke behåller then brotsliga; eliest tilfalle then honom, som efter lag bör then brotsliga instemna och anklaga.[162] Hafwi ock fader, eller moder, eller målsman tridiadelen af botum för lönskaläge, ther the then skyldiga anklaga. Giöra the thet ey; hafwi tå konungens betiente samma wåld honom til sakena at binda, som målsägande, och niute samma tridia delen: men tilwiter han någrom sådant, och ey gitter honom med skiälom öfwertyga; plichte tå efter lag för olaga tilmälom.

§ 8. Med oächta och horobarna födo och arfsrätt förhålles, som uti Erfdabalkenom urskils.


Cap. IV. Om dubbelt hor.

§ 1. Giör gifter man hor med annars mans gifta qwinno; miste tå båden lifwet.

§ 2. Skier lägersmål af giftom manne med annars förlåfwada och af sinom fästemanne häfdada kono; wari lag samma.[163]


[ 370 ]

Cap. V. Om skiörlefnad och horohus.

§ 1. Håller någor horohus, eller brukar koppleri; sättes then tre dagar wid kåken, och sedan thet hud struken plichte yttermera med try åra arbete: beträdes andra gången med sådana last; warde äfwen så kåkstruken, och arbete thertil allan sin lifstid.

§ 2. The qwinnor, som uti sådana rum til skiörlefnadt finnas, mågo strax uti stadsens giömo förwaras, och straffas sedan, som brotten äro til, med böter, eller arbete i tuchthusom: beträdas the andra eller flera resor med sådana synd; ökes tå straffet med arbete, eller risslitande, som brotten äro mera.


Cap. VI. Om lägersmål i skyldskaps, eller swågerskaps spield.

§ 1. Hafwa syskonabarn sin emellan lägersmål haft, och thet bewises; böte hwart thera för sig ottatyo daler: skier thet med then som thet tilförene til ächta ägt, eller eliest häfdat hafwer; böten the tå som för lönskaläge.

§ 2. Nu kan så hända, at någor som lägersmål hafwer med sine närskylda fränko i förbudnom led, är ock gift, eller fast, eller thes husbonde, eller förmyndare, eller af slika beskaffenhet, som förr är förmälad; ökes tå boten, och böte then skyldige hwart om sig, som i 1, 2 och 3 cap. sagdt är.

§ 3. Förser sig någor andra gången med sådana lägersmål; fördubbles tå boten, och lagfälles efter brott sitt.


Cap. VII. Om blodskam.

§ 1. Hwar som sig beblandar med sine ächta eller oächta blodsfränko uti rätta upstigande och nederstigande lineone: såsom fader med sine dotter, dotterdotter, och theras affödo: son med sine moder, modermoder, eller fadermoder; miste tå lifwet, och sedan brännes å båle.[164]

§ 2. Samma lag wari om them som uti upstigande och nederstigande swågerskaps lineone sig sammanblanda: såsom man med [ 371 ]sino hustrus moder; eller stiufmoder sine; eller med sonahustru sine; sonasons eller dottersons hustru; stiufdotter, stiufsons dotter, eller stiufdotters dotter: eller qwinna med sins mans fader; eller sinom stiuffader; eller med sine dotters man; sonadotters man; eller dotterdotters man; eller med sinom stiufsons, thes, eller sine stiufdotters son; och så widare uti någrom led, som hafwer sådant anseende uppå föräldrar och barn.

§ 3. Bedrifwer någor blodskam i sidolineones första skyldskaps ledenom; miste lifwet: såsom när broder lägrar samsyster sina, eller halfsyster, ächta, eller oächta.

§ 4. Begår någor blodskam, så at then ene är i then första, och then andra uti then andra, halfwa eller hela skyldskaps ledenom i sidolineone: såsom när man ligger när sins broders dotter; syster dotter; eller thes afkommo; fadersyster, eller modersyster: eller kona häfdas af sins broders eller systers son; fader- eller moderbroder; miste tå lifwet.

§ 5. Skier ock något enkelt, eller dubbelt hor med någrom af thessom närskyldom; warde tå mannen steglad och konan bränd.

§ 6. Giör någor hor, eller lägersmål uti then första swågerskaps ledenom å sidone; miste lifwet: såsom ther man lagrar sino hustrus syster; broders enkio; eller andra twå systrar: eller qwinna ligger när sins mans broder, systers man, eller andra twå bröder.

§ 7. Häfdar någor sina swägersko uti första och andra sidolineones ledenom: såsom man sine hustrus broders eller systers dotter; fader- eller moderbroders enkio: qwinna hafwer lägersmål med sins mans broderson, eller systerson; eller med sins mans fader- eller moderbroder; plichte tå för swågerskaps brott ottatyo daler: men är enthera gift; böte tå för horet särskilt.[165]

[ 372 ]§ 8. Begår någor lägersmål med ene qwinno, ey wetandes någon af sinom närskyldom, eller beswågradom henne förr häfdat hafwa; böte tå för lägersmålet efter lag, och therhos för sådana sak til the fattiga: men then som wetandes sådana missgiärning giordt hafwer, straffes efter thy som förr är sagdt.


Cap. VIII. Om lägersmål uti andra swågerlaget.

§ 1. Förser sig något igenom lägersmål uti andra swågerlagets rätta upstigande och nederstigande lineone: såsom ther man lägrar sine afledna hustrus stiufmoder; eller stiufsons hustru; eller sins stiuffaders enkio; eller sine stiufmoders stiufmoder: eller qwinna ligger när sins mans stiuffader; eller stiufdotters man; eller sine, eller sin mans stiufmoders efterlefwande man; eller stiufmoders stiuffader, emot wederbörlig wyrdnadt; böte tå för sådana swågerlags brott ottatyo daler, och för lägersmålet särskilt: skier thet i sidolineone; anses tå som annat lägersmål.[166]





  1. Cap. VII § 2 et seq.
  2. Således är sententia optimorum qvorumcumque doctorum: och ehuruwäl Joh. à Felde uti Elementis Juris Universi i the mening är uti casu hoc posteriori, at poena corporis afflictiva ey må påläggas: finnes doch exempla rerum ita iudicatorum, som orden nu här lyda.
  3. Om sådana bekiännelse fins cap. 11 fin. Dråp m. wil. SL., Förord. 1683 aug. 22 och 1685, cad. reg. judic.
  4. Så. dömdes och af Trullcommissionen i Bållnäs, och hans högst sal. M:t konung Carl XI samma dom gillade i sino rescripto til hanc Commissionem
  5. Kongl. M:tz Förord. 1683 tit. 15 art. 87 och 1685 tit. 40 art. 243, Kgl. M:tz bref 29 jul. 1698. -
  6. Ty kona må ey landsflychtig blifwa, c. 36 Edsörisb. LL.
  7. I utkastet är 8 cap.
  8. Efter Kongl. M:tz förordningar och bref, iämwäl til Academ.
  9. Krigsarticl. 1683 tit. 1 art. 2 och Siöarticl. 1685 tit. 1 art. 2.
  10. Synes kunna så tilläggias at undfly förfrågningar och åtskilligt af åtskilligom arbitrerande. Conf. Kongl. M:ts Förord. 1683 tit. 1 art. 4 och 1685 tit. 1 art. g.
  11. Kongl. M:tz högstbemälte Förord. 1683 tit. 1 art. 3 et 4 och 1685 tit. 1 art. 1.
  12. Conferat. Kongl. M:ts Resul. til Acad. om enom student uti Dr. Scytts sak.
  13. Kongl. M:ts Förord. om eder 17 octob. 1687 art. 7.
  14. § 3 uti utkastet synes gå ut, emedan therom förr förmält är, och thenna blifwer i stället then 3.
  15. Kongl. M:ts Förord. 17 oct. 1687 art. 5.
  16. Damhouderius in Praxi rerum criminal. cap. 110 n. 56 et D. D. ad tit. C. de mendicantibus valedic. l. un. et Novell. 80 cap. 5.
  17. I Kyrkiolagen kan iag icke finna såsom uti utkastet förmäles: hwarföre synes kunna sättias, i anledning af Kongl. M:ts Förord. 17 Octob. 1687 art.1 et 3, 4, 10 dalers böter.
  18. Kongl. M. Förord. 16 Sept. 1700
  19. Kongl. M:ts Resol, 2; Sept. 1697.
  20. Kongl. M:ts Förord. 1687 art. 4 et 5, vid. Kiöpmb.
  21. NB locus capitis.
  22. Cit. constit art. 3 er 11.
  23. Kongl. M. Förord. 9 Decemb. 1696.
  24. Cit. constit.
  25. Efter jurisconsultorum skrifter ad legem Jul. majestatis, och exempel hos andra populos, til Kongl. Lagcommissionens widare godtfinnande eller correction.
  26. Conf. Kongl. M. Placat om pasqviller och smädeskrifter 21 April 1665.
  27. Kongl. M. Förordn. 2 Mart. 1683 art. n § 2.
  28. Kongl. M. Förord. 25 April 1696.
  29. Kongl. M. Rescript d. 11 Jan. 1695.
  30. Eftersom H:s högstsal. Kongl. M:t uti sitt Rescript til Swea Hofrätt 9 Febr. 1689 til ius gentium sig i thesso mål refererar, så synes och kunna thetta tilsättias efter scriptorum observationer och exempel öfwer sådana fall och händelser.
  31. Kongl. M. Förord. 29 jul. 1698.
  32. Supra cit. constit. 1698.
  33. Lägges til: lif: ty upsåteligen komma buller åstad, som rörer riksens säkerhet, är capitalt.
  34. l. R. Ius in causa positum. Samma sak fordrar samma rätt. Ubi eadem ratio, idem quoque ius, l. 32 et 52 § 2 ff. ad leg. Aqvil.
  35. Conf. c. 12 § 4 Konungsb. SL. och cap. 30 Rådstufwub. och skils i lagen ifrån them som ey orka wid sakena binda in för rättenom, cap. 11 Högmålb:r § 2 SL. et c. 20 § unic. Tingb. LL.
  36. Högstb:te Förord. 1698.
  37. Högstb:te Förordning.
  38. Efter ius Rom. är sådant delictum capitalt. Och then som sådant giör, han klipper och många som man icke får weta, och förthenskul en så stor skada icke kan således giälda. Conf. Tit. Cod. Theod. Si qvis solidi circulum exteriorem inciderit. Hwarest förmäles lika synd wara solidum circumcidere, arrodere, och falsam monetam facere.
  39. Conferantur supra cit. constitutiones.
  40. Härtil höra många præiudicata i Kongl. Hofrätterna.
  41. Här synes thetta grofwa delictum förtiena lifsstraff, fast ingen skade skier Conf. c. 23 § 1 infra h. t. Utrumque är horrendum facinus: bära mordbrand och bära mordgift. Videatur etiam Carpz. p. 1 Pr. Crim. q. 39 n. 5.
  42. Qin constit 1683 tit. 15 art. 87, 1685 tit. 40 art. 243 och Förord . 1698.
  43. Cap. 1 Arderbalk Westg. LL. § 6 [ͻ: VGL. l Orbotæ mal § 6].
  44. Regula Jwrisconsultorum: Correlativorum eadem est ratio, idemque ius.
  45. Levit. 20 v. 9. Kong. Carl. IX additament til LL. och stadfäst. på lagboken.
  46. Kongl. Senatens Rescr. och K. Swea Hofrätts bref 5 Nov. 1712.
  47. Kongl. M. Förordn. 30 Octob. 1668 art. 23.
  48. Hwad som fölier uti utkastet förmäles uti Lägersmålabalken i utkastet cap. 2 § 2, men kan blifwa ther § 3. Synes förthenskul här kunna gå ut, eftersom then casus til bemälte cap. rätteliga tyckes höra.
  49. Ehuruwäl rubrica capitis primi sålunda lyder, men sedan icke förmäler något therom: ty hafwer iag thet upfylt som fölier och giordt theraf caput primum för methoden skul som mig synes.
  50. Kongl. M:ts Rescript 19 jul. 1698. -
  51. Kongl. M:ts Förord. 22 Decemb. 1686 och förr högstb:te Förord. 1698.
  52. Kongl. M:ts Förord. 16 Sept. 1700.
  53. Om angifwandet talas om [ͻ: ock?] § 2.
  54. Ty dråp, sår, blånad och blodvite röra edsöre efter lag, och skilies i Kongl. M. Förordningar ifrån skuffa, stöta eller knubba etc. Conf. c. 1 Edsörisb. LL. et SL.
  55. Kongl. M. befallning 23 Mart. 1699.
  56. Kongl. M:ts Rescript 8 Febr. 1695.
  57. Kongl. M. Förord. 29 jul. 1698, et cap. ult. Edsörisb. SL., iuncto cap. 1 utriusque codicis et tituli eiusdem.
  58. Synes »hächtelse» kunna gå ut, eftersom fångaförtäringen tages af kronones andel af sakörom, Kongl. M:ts Rescript 3 Aug. 1698.
  59. Cap. 25 Edsörisb. LL.; l. 5 5 2 ff. de iniur.
  60. Thet som fölier uti utkastet synes här kunna gå ut, emedan therom förmäles c. ult. h. t.
  61. C. 2 Skipm.br. SL., c. ult. Skipmannab. i Siölagen 1667, c. 19 h. t. LL. et c. 18 SL.
  62. Then 6 § i utkastet synes kunna här gå ut, eftersom förr therom förmält är.
  63. Ratio: Här är icke diversus actus, utan eiusdem continuatio. Så är och efter principia moralia, samt ofta dömt, iämwäl i Kongl. Hofr.
  64. Synes med rätwisone enligit, ther annor skade therigenom kommer, then samma och så böra uprättas.
  65. Ursprungligen: straffes som förr är sagdt.
  66. C. 43 h. t. LL. et c. 25 eod. SL.
  67. Uti utkastet 9 cap. 9 §.
  68. Kongl. M:ts Påbud 6 Decemb. 1697.
  69. Kongl. M:ts högstbemälta Påbud 1697 och Kongl. M:ts Förord. 29 jul. 1698.
  70. Ratio: Är edsöre och lifssak uti annat rån, c. 4 § 9, så synes ock thetta rån något högre böra anses: hwilke casus ock så i I. R. kallas miserabiles.
  71. Uti utkastet fins ock om rånsmannom, hwilket synes strida emot c. 4 § 9 och therför här allenast infördt är om tiufwen.
  72. Thenne § syns lämpligen kunna fölia then föregående.
  73. Conf. c. 29 Bygnb. supra.
  74. Kongl. M:ts Förord. 29 jul. 1698, cap. ult. h. t. LL.
  75. Quum intellectum nullum habeant, vi qvoque stuprum censetur commissum. D. D. ad § 8 et 9 lnstit. de inutil. stipul. Om the som än icke fylt 7 åhr, vid. Carpzov, p. 2, q. 75 n. 39 et seqq.
  76. Conf. l. un. princ. verb. qvi eis auxilium C. de raptu virg; I. 54 C. de Episc., Damhoud., Prax. rer. crimin. c. 95 n. 3.
  77. Ursprungligen: i Giftomålabalken förmäles samt för förlöpande i thessa mål böte ther til hustrun med halft, och barnen med fierdedels åhrs arbete i nästa tuchthuse eller löse sig ther förre med hundrade daler: woro ock.
  78. Här hafwer iag upfylt thet som uti utkastet är utlåtet.
  79. Kongl. M:ts bref d. 14 Maji 1686.
  80. Cap. 35 tin. Edsörisb. LL.
  81. Thet som fölier uti utkastet i thenna 2 § synes icke höra hit.
  82. Synes alla kunna gå ut, som eliest i utkastet förmäles, på thet thenne § må wara enlig med thy som i thenna och Högmålabalken finnes stadgat. – Synes och här iämnte, at princ. § 4 uti utkastet kan här först införas, och therpå fölia thet som förmäles i § 3 och sedan the sidsta orden i § 4 så at nu blifwer en § theraf.
  83. Kongl. M:ts Förord. 2 Maji 1685 tit. 33 art. 218 och Kongl. M:ts Förord. ther 100 daler swara emot en månads fängelse; 50 emot half månad, och 25 altså emot 8 dagar, 22 Decemb. 1686.
  84. Rätteg. Ordin. 1614 art. 16 fin., Kong. M. bref den 31 jan. 1682.
  85. Cap. ult. Edsöre b:n LL., Kongl. M. Förord. 1683 tit. 15 art. 86, 1685 tit. 40 art. 242. -
  86. Kongl. M. högstb:te förordningar cit. articulis. Thetta dråp kallas assassinium, och fordrar störra straff. Damhoud. Prax. rerum criminal. c. 8; n. 11, Carpz. p. 1 Pr. Crim. q. 19 n. 6 et sequentibus, Joh. à Felde, Elem. juris Un. p. 11. p. 235 et seq. och är thenna communis sent. jurisconsultorum, skattande the alle thetta dråp lika emot mord och latrocinum för thes omständigheter.
  87. Thenna § 4 är then 6 uti utkastet.
  88. Thenna § 5 är 2 uti utkastet. R. J.: In dubio præsumitur qvod tutius est.
  89. Thenne § är 3 uti utkastet.
  90. Thenne § är 4 uti utkastet.
  91. Thenne är § 5 uti utkastet.
  92. Thenne är § 7 uti utkastet.
  93. Efter Guds lag Num. c. 35 vers. 17 et sequentibus, och præiudicata iämwäl i Kongl. Hofrätterne. Conf. Carpz. p. i, q. 3, n. 38 et seq. nec non leges ab eo cit
  94. Kongl. M. Rescript 18 Maji 1696, c. 15 fin. Dråpm. med wilia LL.
  95. Joh. à Felde, Elem. Jur. Univ. p. 11, p. 162 et seq. et Doctores ad l. 3 ff. de iust. et iure.
  96. Kongl. M. Rescript til Swea Hofrätt 19 Nov. 1695.
  97. Mar. Salomonius, et Doctores alii ad cit. 1. 3 de justitia et jure, ther the skilia emellan moderamen tutelæ och moderamen tutelæ inculpatæ.
  98. § 2 uti utkastet synes kunna flyttias til cap. 7, och blifwa ther § 2.
  99. C. 2 Dråp. med wåda princ. LL.
  100. Thenne § införes här af c. 6 § 2.
  101. Manifestæ confessionis est nolle iurare, l. 38 ff. de iure iurando. Regl. c. 34. Tingb:n LL. et 25 Rådstb:n: fallen åt edenom, fallen til sakena.
  102. Involuntarium ex voluntario, qvod faciendum erat, ortum habens moraliter pro voluntario habetur, Grot. lib. 2 De j. B. et P. c. 17 § 18. Samma regla fins ock c. 8 Dråp. m. wåda LL. verbis: wari i wilia wärkum och botum.
  103. Thär sägs och full mansbot, och icke half, som här står i utkastet. Conf.§ seq. Thet som föllier i thenna § 1 är satt uti § ult. huius capitis.
  104. Thenna § är tagen af 1 § fin. och hit anförd.
  105. Cap. i; § 4, men i orig. utkastet c. 7 S 4.
  106. Conf. c. 12 princ. Erfdab. LL., et c. 20 princ. Edsörb:r SL. Men synes böra efter sammanhanget med andra casibus och rättwisone så plichtas, som här utfördt är. Conf. D. D. ad 1. 5 ff. De lege Pompeja.
  107. Uti thenna § synes til böterna dråp ringare skattas än sår § 1 capitis 5 i Såramålom. Synes altså här och kunna sättias: halfwo mindre än för moganda mans giärning etc. som ther förmäles.
  108. Ratio. Mister then efter andra moratarum gentium lagar lifwet, som fylt sina fiorton åhr, och ther malitia åhren upfylt, när han när är at fylla fiorton: hwarföre må icke thet skie hos oss när han när är att fylla femton åhr, och hans ondska så stor finnes som mogandes mans? Hålles och en sådan efter Ius Rom. at wara doli capax, l. III de R. J. när han är pubertati proximus, thet är när at fylla sina fiorton, hwaraf hos Romanos in maribus pubertas skattades. Conf. Carpz. Pract. Crim. p. 3 q. 143 n. 48 et sequentibus. Är och thenna sententia Jurisconsultorum communis.
  109. Reglan fins c. 8 Dråp. med wåda SL., och är med thy samma enligit, som i slikom målom tilförene, och annarstads stadgar är. Add. l. 199 de R. J. Non potest dolo carere, qvi imperio magistratus non paruit.
  110. Uti wåra Swea lagar fins störra bot på. framtänder. Ratio, at the hålles före vocis sermonisque regimen tenere, som Plinius talar, Nat. Hist. lib. 7 c. 16.
  111. § 5 uti utkastet synes kunna blifwa här § 4 och S 4 åter i stallet 5.
  112. C. 12 Såram. med wilia SL.
  113. Cap. ult. eod. tit. SL.
  114. Conf:r Hippocrates 6:to Aphorismorum, et lib. Prædictionum, Galenus, pl. l., nec non Cornelius Celsus, De re medica, lib. 5 cap. 26 § Servari non potest; pariter cum observationibus Ronsei et aliorum ad cit. § och kallas i ordningen således: vulnus cerebelli, temporum cum fractione, ossium bregmatis, iuguli, cordis, arteriæ aortæ, venæ cavæ, ductus thoracici, receptaculi chyli, fundi ventriculi, diaphragmatis, orificii ventriculi, faucium et epiglottidis.
  115. Kongl.. M:ts Rescript 7 Aug. 1696.
  116. Synes thenne § som uti utkastet är then 7, kunna sättias näst efter § 5.
  117. Eftersom i 12 cap. § 3 i orig. utkastet af Giftomålabalken förmäles om them bådom i slika casibus, och refereras hijt; ty kan och thenne casus här inflyta.
  118. Fastän c. 18 fin. Såramål med wilia LL. et c. 19 eod. tit. SL. annorlunda förmäles; fölier jag dock herrarna Collectorum anledning i Dråpmålom med wilia c. 10 § 1.
  119. I marginalen har tillagts: och dubbla såraböter ther till, samt läkiarelön. Denna anteckning har öfverkorsats.
  120. Ändradt: dubbel lytis bot. Ändringen har öfverkorsats.
  121. Cap. 18 per tot. och cap. 23 §1 Wadamål och Sara. ÖGL., samt cap. 23 § ult. Manhb:r UpLL. och cit. capitis § 4 fin.
  122. Enligt Bd II s. 281 skulle i kap. 1 § 1 ordet: »målsegandedelen» ersättas af orden: »det som brister i tiufnaden». Då denna § delades, har genom missförstånd de anförda orden influtit såsom ett tillägg i nuvarande § 1 i stället för att, såsom meningen otvifvelaktigt varit, föranleda följande ändring af nuvarande § 2: Ehwad – – – af tiufwens egendomb så långt den räcker det som brister i tiufnaden uthmäthas o. s. v.
  123. I marginalen: embnet.
  124. Synes kunna sättias något wist, efter Kongl. M:tz Förklaring 30 Maji 1698.
  125. Kongl. M:tz Förklaring 20 Maji 1699.
  126. I utkastet står 30 cap. men äro icke så många capitel, utan skal wara här thet 4 som är i utkastet 3 i Edsörisb.
  127. Kongl. M:tz bref 29 Octob. 1698 och 14 Decemb. samma åhr.
  128. Kongl. M:tz Rescript til Swea Hofrätt 20 Maji 1699.
  129. Cap. 1 § 1 fin.
  130. Här finnes icke utsatt i utkastet: men efter såsom Kongl, M. Påbud 6 Decemb. 1697 giör stöld wid skiepsbrott lika wid then som skier i kyrkio; och then som wid wådeld föröfwas lika emot kyrkiotiufnadt: ty synes och i anledning af Kongl. M. Förordning skiäl af 15 Nov. 1698, kunna här sättias 15 daler och som sedan fölier i utkastet här efter c. 6 § 3, ehuruwäl högstb:ta Förordningar påbiuda lifsstraff, wari sig litet eller mycket så stiäls; som ock synes rättwijst i sådana miserabilibus och omänneskeliga casibus.
  131. Cap. 1 § 1 fin.
  132. Ubi eadem ratio, idem quoque ius.
  133. § 5 inf. h. c. uti utkastet.
  134. Krigs articlar 1683, tit. 17 art. 108.
  135. Kongl. M. Förbud 27 April 1695.
  136. Kongl. M. Rescript 16 Sept, 1700.
  137. C. 3 § 1 fin. Kiöpmb:r LL.
  138. Kongl. M. Påbud 14 Mart. 1699.
  139. Synes bottnfynd i insiöom, som uti krigstid kan nedsänkt wara, och ingen ägare sedan är til, kunna skillias ifrån skipsfynd i siönöd, hwarom siölagen talar cit. tit. hwarföre iag the casus och så skildt hafwer. – At thesaurus, som efter Rom. lagens ord kallas här urminnes nedgrafwen skatt, hwars ägare ey finnas kan, uti regnis europæis föres til regalia, och anslås fisco principis wisar Grotius lib. 2 De. J. B. et c. 8 § 7, thet och Fuccius med flerom til tit. Inst. De Rerum Divisioneet AD. skrifwer in plerisque locis skie, och theras leges wid handen gifwa: förmälandes ock Grotius thetta sapienter så förordnas, § 5 cit. c. ad dignitatem etiam principis sustinendam ex eiuscomodi rebus qvæ nullius sunt. Och när inventor i thenna casu får præmium inventionis, synes han icke hafwa rätteligen at klaga; särdeles när lagen ante occupationem har dominium til fiscum transfererat, som Gronovius talar ad cit. § 7 Grotii, Conf. Kongl. M. Placat om fynd 5 jul. 1684.
  140. Samme casus, som i utkastet i thenna § finnas, äro ock i Byggningabalken insatte, c. 14 § 6, och här förthenskul kunna utslutas: doch behålles the casus som hijt egenteliga synas höra. Ty furtum är contrectatio fraudolosa, lucri faciendi gratia, vel ipsius rei, vel etiam usus eius, vel possessionis, § 1 Instit. De oblig. quæ ex delicto nascuntur och l. 1 ff. § 3 De furtis.
  141. Ursprungligen: förfall.
  142. Bankoord. art. 57.
  143. Conf. Constit. Caroli V Imperat. art. 164, och Carpz. p. 2, q. 82, n. 19 et 20, hwarest och förmäles, the tiufwar som fyllt sina 14 åhr regulariter böra hängias, och the som nära ther til äro, enär theras malitia pröfwas upfyllt hafwa hwad som fattas i thy 14 ålders åhre.
  144. Æquitas naturalis fordrar, som i iure Rom. förmäles: Si actor non potuerit rem suam esse probare, manet in suo loco possessio, § 4 Instit. De interd. Add. I. 24 ff de rei vind. et l. 2 C. De probat. et DD. ad h. l.. Säger ther til Dom. regl. Eden skal wara på swarandens sido. Item: Thet är icke alt sant, som sanningen är likt.
  145. Cap. 47 § 3 Manh.b. UplL.
  146. I marginalen har tillagts: ware sig fräls eller ofräls. K. M. Bref til Swea Hofrätt 12 Febr. 1699.
  147. Kyrkiolagen cap. 9 § 4.
  148. Kongl. M. Förordning 13 jul. 1696 och 5 Febr. 1697, samt Kongl. M. Rescript 4 April, 29 Octob. och 14 Decemb. 1698.
  149. Kongl. M. Förord. 16 Nov. 1699.
  150. Kongl. Senatens Rescript 24 Sept. 1706.
  151. Conf. Joh. à Felde, Elem. Jur. Univ. p. 263 art. 6 et DD. ad tit. Instit. ult. lib. 4 § 4.
  152. Vid. constit. Electoratus Sax. 25 p. 4, Carpz. jurisp. Crim. p. 2, q. 69, n. 23 et seqq., Joh. à Felde cit. p. et seq. art. 7 et DD. ad tit. ff. et C. de custodia reorum. Så och Wurms. de concub. illic, Th. 104, och the skiäl han ther införer. Conf. etiam cap. 3 § 6 uti utkastet af Lägersm.b. hvilkens anledning iag härutinnan fölgdt hafwer angående lägersmålet, och ställes under Högl. Kongl. Lagcommissionens högwisa godtfinnande. .
  153. Hwad afwita widkommer är annat straff satt uti Edsörismålom än i utkastet af Lägersmålab. och synes then casus ock höra til Edsöresmåhl. Conf. constit. El. §. 31 p. 4 et Carpz. cit. p. et q. n. 37 et seq. nec non q. 75 n. 38.
  154. Kongl. M. bref till Swea Hofrätt 5 jan. 1697.
  155. Thenna § är hitförder för methoden skul ifrån cap. 3 § 4 i utkastet.
  156. Thenna § är tagen af§ 2 huius capitis i utkastet.
  157. Thenna § är tagen af cap. 4 § 2 och synes för methoden skull hit höra: men posterior casus uti samma § synes lämpeligen kunna föras til cap. 3 § 2.
  158. Kongl. M. bref och Förkl. til Swea Hofrätt 18 Sept. 1697 och 27 Maij 1698.
  159. I Thenna § är tagen af cap. 4 § 2 eftersom then synes höra til thetta cap. som talar om enkelt hor, och dubbelt är capitalt.
  160. Är § 3 i utkastet. Thenna § synes så kunna läsas efter Kongl. Senatens Förklaring til Kongl. Hofr. 8 Febr. 1712.
  161. Synes för methoden skul, at thenne § må ställas efter näst föregående.
  162. Kongl. M. swar til Kongl. Lagcommissionen 8 jun. 1700.
  163. Kongl. M. Rescript til Göta Hofrätt 12 Decemb. 1698.
  164. Riksens stadga 1439 och K. Gust. I 1528 art. 12; synes så kunna tilsättias, eftersom thenna styggelse är ganska stor, och kallas iämwäl veneris nefas uti hedniska skrifter, är ock olika synd med the som å sidone skier och förtienar simpelt lifsstraff.
  165. Här synes ottatyo dalers straff icke wara enligit med sådana synd. Ty regula lyder så: Qvæ damnatio valet in consangvinitate, eadem etiam locum obtinet in affinitate. Conferatur Gerhardus tomo 7 De Coniugio § 289 p. m. 422 et § 351 p. m. 520 et seqventibus: hwarest han wisar uttryckeligen thenna gradum wara iure divino prohibitum, allegerandes ock många the förnämsta Theologos orthodoxos. Slutar ock § seqventem sålunda: Breviter; secundus gradus line[ä] inæqvalis in consangvinitate et affinitate semper est prohibitus. Finnes ock klarligen Levit. c. 18 v. 14 i S. Bibelen: Tu skalt icke blotta tin faderbroders blygd, så att tu tager hans hustru. Uti grundspråket betyder så mycket, at hon är ett kiött med tinom faderbroder; eller at hon är tin fadersyster, iämväl efter Gerhardi version: amitia tua ipsa est, cum sit patrui tui uxor, et una caro cum ipso etc. Kan altså icke annat wara, än at thengraden är expresse i iure divino prohibitus, iämväl efter Lutheri senasta uttolkning, och at samma capitel är at förstå icke allenast om personer som ther upräknas, utan ock om them androm i samma gradibus. Är thertil Kongl. Senatens resolution och förklaring af åhr 1636 d. 1 Maij n. 10 til Göta Hofrätt så lydande, at then 17 puncten i Rättegångsordinantien af åhr 1614 uti 1 et 2 gradu lineæ inæqvalis bör wara iämwäl til straffet uti affinitate at observera. Hwarföre ock stor åtskilnad synes wara emellan consobrinorum (syskonabarna) lägersmål, och theras som i thenna § förmäles: kommande här til, at consobrinorum nuptiæ i Guds lag icke förbiudes: men theras i thenna § ratione affinitatis expresse. Hwaraf synes fölia, at straffen kunna stadgas åtskilliga uti thessa mål. Äfwen ock stadgas ottatyo dalers bot för lägersmål i andro swågerlaget cap. seq. ther, egenteligen at tala, intet swågerlag är, mindre i Guds ord förbiudes. Ty affinitas är allenast inter maritum et consangvineos uxoris, et inter uxorem et consangvineos mariti: hwarför ock dispensatio härutinnan skie kan, men icke i thy som i Guds lag förbiudes.
  166. Kongl. M. Förord. 3 Novemb. 1703.