Det var rätt kuriöst! I går afton så satt vi och talte om finansverkets nuvarande tillstånd, sedan kursen blivit reglerad till al pari. Det supponerades av en viss, att du vore bank och låge uti Munkens trappor. Jag krånglade mig upp till dig efter vederbörligt tillstånd. In bona fide ger jag dig min ego i underpant: du vill men jag kan inte; jag kan, men du vill inte. Skulle du då blott för omöjlighetens skull skuffa mig utför åt Lokatten och de trapplösa trapporna?
”Lokatten, Lokatten — min frände, gutår —
Där finnas fioler och jungfrur på spår:
i fönster, i gluggar, i vinklar och vrår
en kjortel, en båtsman och kärleken rår.”
”Vad frågar jag efter finans och balans,
blott fyrken och flaskan och jag gå i dans?
Medborgare, bank, al pari och fan
de kvitta mig lika, blott öl finns i stan.”
Men Italien — se nu — Holland, Spanien, månne deras politiska byggnad i anseende till achiska freden, westfaliska freden, konsilium tridentinium, börsen och inkvisitionen, kan äga bestånd?
”Består du mig brännvin och pipor och krus,
jag aktar en krona liksom en kardus,
karduser som kronor och siffror som null,
westfaliska skinkor som spiror och gull.”
”Jag skattar min flaska och sjunger min ton,
en öltunna mer än en kungelig tron.
Men finne jag råda, skull dagligt i söl
båd kung och minister få simma i öl.”
