Om gubben Abraham
Glada bröder, när vi dricka
våra nya vänners skål,
ska vi med ett rågat mål
tömma den till pricka.
Men en gammal stamfar bör
ännu mindre glömmas;
||: och fast han dör :||
skall hans stoft berömmas.
Abraham, den hedersgubben,
fick i sina unga år
vacker hustru som en vår —
skål för understubben!
Hälften rädd och halvt joleux,
sa han: "Om dig lyster,
||: vill jag att du :||
kallar mig din syster."
Men den stackarn blev bedragen:
kungen tog hans flicka bort.
Sådant nöje är för torrt —
dränk din harm i magen!
Nog vor hedern vacker nu,
men som kungens svåger
||: mista sin fru :||
i min smak ej dåger.
Dock om alla gifta hade
samma tröst som Abraham fick,
när som Sara hemåt gick,
glömde de sin skade.
Låt oss dricka hemkomöl —
se, vad morgongåvor:
||: åsnor och föl, :||
får och fä och håvor!
Abram var en riker bjässe,
reste fram med mycken ståt,
kunde slåss, när så bar åt,
mot en krönter hjässe.
Med sitt folk han seger vann —
drick vivat och ropa!
||: Men vad vann han :||
av dem allihopa?
Hör nu på en ting som hände —
Abram var till älskog böjd.
Han, med hustru inte nöjd,
sig till pigan vände.
Abram själv var rasker nog,
likaså hans flicka:
||: tro mig — det tog. :||
Vi sku barnsöl dricka!
Vis mig en som gör detsamma!
Abram, fulla hundra år,
laga så att Sara får
börja heta mamma:
nitti år, hon räknat har
första barnsängen.
||: Abram var karl... :||
Drick — men glöm ej drängen!
Sara dör, och Abram gråter...
Likväl skulle han till vägs
gifta sig, få söner sex
med den fruen åter.
När vid hundrafyrti år
Abram slikt uträttar,
||: dricker vår kår :||
och hans lov berättar.
