Hoppa till innehållet

Hur du dig vänder

Från Wikisource, det fria biblioteket.
(Omdirigerad från Fredmans sång n:o 46)
←  Om ödet mig skull' skicka
Om Mollberg och Camilla
av Carl Michael Bellman

ur Fredmans sånger, n:o 46
Bacchus snyfta, grät och stamma  →
På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.

BACCHANALISK PASTORAL,
dedicerad till herr kaptenen Daniel Kempensköld.
 
Un roman, sans blesser les loix ni la coûtume,
peut conduire un héros au dixième volume.
Boileau

Mollberg: Hur du dig vänder
                och plirar och ler,
                tanken du tänder
                än längre ner.
                Foten är nätt;
                gången är lätt,
                Ögonen blå...
Camilla: "Så!"
Mollberg: Och dina händer
                mjuka och små.

                Säj, min Camilla,
                säj ja eller nej!
                Hjärtunge lilla,
                vill du, så säj?
                Damon han går
                i dina spår
                liksom en skytt.
Camilla: "Pytt!
                Er allt inbilla
                är intet nytt."

Mollberg: Fritt er förtreta,
                min nådiga ni!
                Fruntimren heta,
                och likså vi.
                Men minns ändå
                hur i en vrå
                han kysste dig...
Camilla: "Tig!
Mollberg: Fåfängt att streta —
                följ nu med mig!

                Tillåt mig fråga:
                vart ärnar hon sig?
                Glöm Damons låga
                och tänk på mig!
                Vad innebär
                knytet, det där
                du med dig för?
Camilla: "Smör
                Och till full råga
                fin maglikör.
                
                Mollberg, nej, söta,
                nej, släpp min person1
                Jag går att möta
                vår Celadon.
                Knytet är hans
                med pomerans,
                löjor och nors,"
Mollberg: (Kors!)
Camilla: "färska och blöta
                ur havets fors."

Mollberg: Vad det skull smaka
                på fisken en tår!
                Kom, flaskan skaka,
                låt den bli vår!
                Jag ligger här;
                lägg dig du där!
                Vill du så säj?
Camilla: "Nej,
                vår Damons maka
                kniper du ej!"

Mollberg: Om hon berömmes,
                Camilla, så minns,
                fägringen gömmes
                bäst som den finns.
                Kärlekens kval
                i en pokal,
                dränkes galant.
Camilla: "Sant —
                och trohet glömmes
                vid glasets kant..."