Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen/Strafflagen kap 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Innehåll
Kommentar till 20 och 21 kap. strafflagen

av Thor Strömman
Strafflagen kap. 21.  →


[ 9 ]

Strafflagen kap. 20.


Hvarken 1734 års lag eller nu gällande strafflag innehåller någon definition på tjufnad.

Den år 1811 förordnade Lag-Commiteen bestämmer, i det år 1832 tryckta Förslag till allmän Criminal Lag 22 kap., tjufnad såsom olofligt tillgrepp af "lös egendom, den man vet höra annan till, i uppsåt att den sig tillegna". Därvid förutsättes, att gärningen sker utan våld eller farligt hot emot persons lif eller hälsa (jfr motiverna till Str. B., 22 och 23 kap.).

vid den revision af L. C:s förslag, som 1833 verkställdes, utbyttes – i anledning af anmärkningar från, bl. a., jurid. fakulteten i Uppsala i ett samma år afgifvet betänkande – de i nämnda förslag förekommande orden "tillgriper man olofligen" mot "tager man olofligen i besittning".

Äldre Lagberedningen har i Förslag till Straff-Balk (tryckt 1844) 23 kap. likaledes försökt sig på en definition af tjufnadsbrottet. "tillgriper man", heter det där, "olofligen lös egendom, den man vet höra annan till, i uppsåt att sig eller annan den tillegna", etc. De i detta förslag utsatta straffbestämmelser för stöld och snatteri skulle enl. 23: 1 i förslaget gälla endast, då gärningen ej "såsom annat brott efter denna lag straffas" (t. ex. såsom rån 24 kap.).

I motiverna till Lagberedningens förslag anföres, att den ändring, som 1833 vidtogs i tjufnadsbestämningen, var föranledd däraf, att man ville från tillgrepp af det, man ej har i besittning (tjufnad), skarpt skilja sådant tillägnande, som begås å egendom, hvilken i gärningsmannens besittning finnes [ 10 ](försnillning). Vid Högsta Domstolens granskning af 1833 års reviderade lagförslag hade emellertid H. D. ansett orden "i besittning" böra utgå såsom öfverflödiga och möjligtvis ledande till den oriktiga föreställning, att här kunde vara fråga om bruk och nyttjande. Lagberedningen fann därför sig föranlåten att föreslå en återgång till den i L. C:s först utgifna förslag antagna lydelsen.[1]

I K. F. d. 4 maj 1855 om ansvar för stöld och snatteri samt rån, hvilken författning i hufvudsak utgör förebild för 1864 års strafflags tjufnadskapitel, uteslöts emellertid hvarje definition af tjufnad, hvaremot 1734 års lags allmänna "stjäl gods eller penningar" bibehölls. Enhvar antages sålunda veta hvad som menas med stjäla. Gällande strafflag har inskränkt sig till att stadga straff för den, som stjäl.[2]

Svårigheten att i en definition på tjufnadsbrottet gifva en fullt uttömmande karakteristik af detsamma framgår af de olika bestämningar, som i detta hänseende gifvits såväl i förut omnämnda äldre svenska lagförslag och enligt [ 11 ]rättsdoktrinen[3] som i utländska lagar.[4] Lagutskottets yttrande vid 1854 års riksdag, (Utlåt. n:r 48 s. 6) att det tillhörde en bland de svåraste uppgifter att definiera tjufnadsbrottet, lärer nog ännu äga giltighet.

De mest utmärkande kännetecknen på tjufnad enligt svensk rättsuppfattning torde vara:

1:o) orättmätigt (rättsstridigt) tillgripande;
2:o) af annan person tillhörig och i annans besittning

befintlig lös sak;

3:o) i afsikt att tillägna sig eller annan (någon tredje)

saken;

4:o) utan våld å person eller användande af hot, som

innebär trängande fara.[5] (Jfr 21: 1 Str. L.)

Den följande framställningen, som har till ändamål att angifva den allmänna karaktären af tjufnadsbrottet,[6]




[ 12 ]

I. Föremålet för tjufnad.

Objektet (föremålet) för tjufnad är en annans lösa sak. Strafflagens uttryck i 20: 1 är "gods eller penningar".

Blott en sak, ej en lefvande människa, kan vara föremål. för ifrågavarande brott. Strafflagen gifver i 15 kap. speciella bestämmelser, som bereda människor skydd mot olofligt bemäktigande.[7]

Endast s. k. res corporales (materiella ting) äro objekt. Man kan ej stjäla rättigheter. "Litterär stöld" är ej tjufnad.

Flytande och gasformiga föremål få väl antagas kunna utgöra objekt för tjufnad. Man kan stjäla vatten ur en vattenledning och gas ur en gasledning genom ämnets afledande, förutsatt nämligen, att öfriga betingelser, såsom tillägnelseafsikt etc., föreligga. I detta hänseende är att märka lag den 27 juni 1902, som till 20: 3 fogat det tillägg, att såsom stöld eller snatteri skall anses olofligt bortledande (i tillägnelseafsikt) af elektrisk ström från elektrisk anläggning.[8]

Saken skall till sin naturliga beskaffenhet vara lös. Då lagen använder uttrycket "gods", menas därmed löst gods eller, med andra ord, rörliga, flyttbara saker.[9] Själffallet är, att det är sakens flyttbarhet i naturlig mening, som härvidlag är afgörande, sålunda oberoende af de civilrättsliga reglerna (t. ex. i lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895). Dörrar och fönster i en byggnad. höra sålunda till byggnaden och hänföras under det civilrättsliga begreppet fast egendom, men dylika delar af [ 13 ]byggnaden kunna skiljas från sambandet med densamma och utgöra föremål för olofligt tillgrepp.

Str.L 10 kap. 20 § är tillämpligt, då någon egenmäktigt skiljer annan från besittningen af en fastighet.

Str.L. 12: 11 angår svikligt rifvande eller flyttande af gränsmärken.

Hvad angår naturprodukter äro dessa enligt svensk rätt objekt för tjufnad, försåvidt människor nedlagt arbete på deras frambringande eller tillgodogörande. Jfr 20 kap. 3 § enligt detta lagrums ursprungliga lydelse i. 1864 års strafflag samt Kungl. Maj:ts proposition n:r 21 vid 1890 års riksdag. Man kan sålunda stjäla växande fruktträd,[10] frukter af sådana träd, planterade jordfrukter, växande sådt gräs, af mejadt gräs (= hö), växande eller skuren säd, i skogen upphuggen ved eller därstädes liggande bearbetadt timmer samt torf, som skurits ur jorden och upplagts till beredning.

Däremot äro sådana naturprodukter, hvilka genom naturens åtgärd utan mänskligt arbete uppkommit (växa vildt), icke föremål för tjufnad. Tillägnande af torf ur torfhålan eller af växande men ej sådt gräs (= gräs å naturlig äng) faller endast under 24 kap. (åverkan).

Härvid är emellertid att bemärka 20 kap. 2 §, hvilket lagrum under vissa betingelser (hvarom närmare vid utvecklingen af denna §:s innehåll) till tjufnad hänför tillgrepp af i skog eller mark växande skogsprodukter.




Saken, som tillgripes måste vara (och för gärningsmannen te sig såsom) en annan persons (nämligen än gärningsmannens) tillhörighet, vara under den andres äganderätt.

Saker, som icke äro i någons ägo (res nullius) kunna ej vara föremål för tjufnad.

[ 14 ]Djur, hvilka befinna sig i vildt tillstånd, kunna sålunda ej stjälas. Förseelser, som kränka vederbörandes ockupationsrätt i sådant afseende, falla under 24: 13, 14 Str.L.

Tillägnande af djur, som fällts, fångats eller instängts, kan däremot vara tjufnad. I öfverensstämmelse härmed upptog 20 kap. 3 § enligt lagrummets äldre lydelse i 1864 års strafflag såsom tjufnadsbrott tillägnande af fåglar eller andra djur ur jaktredskapen, fisk ur nät, mjärdar, katsor eller annat fisketyg, samt fisk ur dammar (utan aflopp) och sumpar. Beträffande vilda djur i hägnad jaktpark eller djurgård gäller emellertid, att tillägnande af sådana straffas såsom oloflig jakt enligt 24: 12.

Saker, som väl i allmänhet äro föremål för äganderätt, men som för tillfället icke äro i någons ägo, kunna ej heller vara objekt för tjufnad. Till denna grupp höra saker, hvilka öfvergifvits eller bortkastats af sin ägare (res derelictæ) samt saker, som förlorats eller tappats (res deperditæ). Jfr Prom. L till Str.L. § 16 mom. 2-4 och Str.L. 22: 19.


Man kan ej stjäla något som öfver hufvud taget icke står under privat äganderätt (res extra commercium), icke ur den fria luften eller ur öppna hafvet.

Lik och likdelar äro ej objekt för tjufnad. Olofligt upptagande af lik straffas enligt 11: 4 Str.L. Med lik begrafna föremål få anses vara under den aflidnes arfvingars äganderätt och kunna följaktligen olofligen tillgripas. Jfr Holm: 1888: 550.

1734 års lag hänförde i M.B. 42: 4 och 46: 4 till tjufnad dels då man stjäl af "någon död människa", dels de fall, då man "stiäl i något likhus" eller "gräfver upp död kropp och tager svepning, kista eller klädnad". 1864 års strafflag (20: 5 mom. 3) bedömde såsom kvalificerad tjufnad, om man stjäl från död människa eller något i likhus eller graf. 20 kap. enligt 1890 års lag innehåller ej några bestämmelser i sådant afseende, utan tillgrepp af egendom från död person etc. straffas såsom enkelt' tillgrepp, under försvårande omständigheter.



[ 15 ]Saken måste vara en annans (än gärningsmannens) egendom. Man kan ej stjäla sin egen sak, icke ens om denna besittes af annan, som innehar saken med själfständig rätt (ex. hyrestagare, pantinnehafvare). Det blir ej tjufnad, om konkursgäldenär tillägnar sig en sak ur eget konkursbo. Återtager man egenmäktigt sina egna tillhörigheter, som befinna sig i annans besittning, kan 10: 20 (oloflig själftäkt) komma S att tillämpas. Jfr 15: 22 (rättsstridigt tvång) och 22: 13 (ang. återtagande af pant etc.).

Gifvas flera meddelägare till saken, kan den ene delägaren stjäla från den andre.

Härvid äro emellertid att märka de privilegierande bestämmelserna om bodräkt i 22 kap. 20 §, för den händelse tillgrepp sker emellan äkta makar, af barn från föräldrar eller fosterföräldrar samt emellan stärbhusdelägare eller andra, som i samfälldt bo eller bolag äro.[11]

Nehrman säger i Jurisprud. crim. s. 354 § 63, att anledningen till att tillgrepp emellan makar ej betraktas såsom stöld är, att makarna hafva "gemensam egendom och Wälfärd".

Redan 1734 års lag hade i M.B. 51: 1 ett mot gällande bestämmelser om bodräkt svarande, ehuru något mindre omfattande lagbud. Ett äldre rättsfall, refereradt i Backmans Lags. III: 171, utmärker, att för nämnda lagbuds tillämplighet fordrades, att tillgreppet skedde emellan samboende familjemedlemmar. D. S. hade från sin fader medelst inbrott tillgripit en häst med sadel och betsel. Kungl. Maj:t förklarade genom utslag den 4 februari 1818: att som upplyst vore, att D. S. haft egen bostad och således icke vid ifrågavarande tid varit i gemensamt bo med sin fader, fann Kungl. Maj:t tillgreppet icke kunna såsom bodräkt anses. Fallet bedömdes såsom stöld. Jfr dock Schmidt XXVI: 447.

Ett rättsfall i Holm 1902: 286 förtjänar att här att anmärkas. I., som sedan flera år ej haft sin bostad hos sin fader, [ 16 ]tilltalades, för det han med råd främjat en af P. hos L:s far föröfvad inbrottstöld. H.R:n dömde L. för delaktighet i inbrottstöld. Hof-R:n ansåg bodräkt föreligga, hvaremot H.D. (5 Just. Råd) fastställde H.R:ns utslag.

Ett nyligen inträffadt fall är refereradt i Holm 1905: 97, där H.D. (5 Just. Råd) yttrade: Enär H. genom hvad i målet förekommit vore lagligen öfvertygad att, på sätt mot honom angifvits, hafva den 8 juli 1904 i sin faders bostad i Bergsgården, dit han under. de inneboendes frånvaro beredt sig tillträde medelst den på ett af honom kändt ställe förvarade dörrnyckeln, tillägnat sig en rock, men H., för hvad honom sålunda till last låge, ej gjort sig förfallen till svårare ansvar än efter ty i 22 kap. 20 § strafflagen sades, dömdes H. till ansvar för bodräkt. (H.R:n, Hof-R:n och 1 Just. Råd bedömde fallet enligt. 20: 12).

Hagströmer, Sv. straffrätt s. 663, anser, att om en son medelst inbrott tillgriper något från sina föräldrar, och tillgreppet sålunda är förbundet med en kvalificerande omständighet (inbrottet) och en privilegierande (tillgrepp från föräldrar), bör bodräktstadgandet vara ensamt tillämpligt. Jfr K.Br. den 17 juli 1795 (i Backmans Lags. III:171), hvarigenom förklarades, att ett tillgrepp, som till sin verkliga egenskap är bodräkt, icke förlorar denna sin karaktär, därför att det är förenadt med inbrott.

Den omständighet, att tillgrepp föröfvats af en anhörig till den bestulne, kommer icke en delaktig, som ej är i sådant släktskapsförhållande, tillgodo. Å


Saken måste i och för sig hafva värde. Lagen förutsätter nämligen i 20: 1, att saken har ett verkligt värde. Jfr 2: 14.

Är saken värdelös eller af försvinnande litet värde (t. ex. en tändsticka, en knappnål) föreligger ej tjufnad.

En sak, som endast har så kalladt affektionsvärde (t. ex. ett gammalt bref från eller porträtt af en kär anhörig, en vissnad brudbukett), är ej föremål för tjufnad.

[ 17 ]I ett rättsfall, infördt i Holm 1900: 36 blef tillgrepp af bref, som, så vidt man visste, icke innehöll penningar eller andra värdeföremål, icke bedömdt såsom tjufnad. Gärningsmannen dömdes, för det han sig till nytta öppnat andras förseglade bref, till ansvar enligt 22: 10.[12]

[ 18 ]Tillägnande af dokument hvilka utgöra bevis på förmögenhetsrättigheter, såsom testamente, gåfvobref, lagfartsbevis etc., är icke att bedöma såsom tjufnad, ty dylika handlingar hafva i och för sig icke något värde.

Däremot kan olofligt tillgrepp ske af sådana handlingar, som i innehafvarens hand hafva värde, exempelvis till innehafvaren ställda skuldebref.

Rättsfall i Holm 1892 not B 497. G. tilltalades af K. för stöld af två utaf G. till innehafvaren utfärdade skuldebref jämte tre andra såsom hypotek till K. lämnade intecknade reverser. Hofr:n yttrade: Enär G. vore öfvertygad att hafva från K. olofligen tillgripit fem skuldebref, dömdes G. till ansvar enligt 20: 1, 14. H. D., där G. besvärade sig, fann genom hvad i målet förekommit G. vara lagligen förvunnen att hafva dels från K. stulit två af G. till innehafvaren utfärdade, hos K. belånade skuldebref, dels svikligen återtagit öfriga tre förbindelser, hvilka varit af G. lämnade såsom pant för G.:s skuld till K.; och gjorde H. D. jämlikt 20: 1, 14 samt 22: 13 och 4: 1 ej ändring i det straff, som ådömts G.

Ett annat fall finnes omnämndt i Holm 1898 not B. 375. Sedan H.R:n, där P. åtalades för det han olofligt tillgripit och förstört två skuldebref, dömt P. till ansvar för bedrägeri enligt 22: 1, 2 och 22, yttrade, på besvär af såväl åklagaren som P., Hofr:n: Som P. genom hvad i målet förekommit måste anses lagligen förvunnen att hafva dels olofligen tillgripit ett af P. till Skånes enskilda Bank eller order utfärdadt skuldebref dels ock svikligen återtagit ett annat skuldebref, som varit af P. lämnadt såsom pant för hans skuld enligt förstnämnda skuldebref, dömdes P. till ansvar för stöld och bedrägeri enligt 20: 1, 14; 22: 13 och 4: 1.

Ett ytterligare rättsfall, refereradt i Holm 1901 s. 442, angifver, att olofligt tillägnande af en å L. eller order utställd. postremissväxel ej ansetts vara olofligt tillgrepp, då växeln icke varit försedd med öfverlåtelse af L. och följaktligen icke i annans hand än L:s ägt något värde.

[ 19 ]I fråga om skuldebref bör anmärkas 21: 5, hvilket lagrum utmärker, att utpressande af skuldebref hånföres till rån.

Ett äldre prejudikat af den 17 aug. 1801, refereradt i Backmans Lagsaml. III, sid. 68, utmärker, att tillgrepp af inlösta öfverkorsade Riksgäldskont:s kreditsedlar, hvilka, efter det makuleringen borttagits, utprånglades, ej bedömdes såsom tjufnad.

Tillgrepp af sparbanksbok har, på den grund att sådan bok ej i och för sig har något värde, ej bedömts såsom tjufnad. Därest gärningsmannen under uppgifvande af falskt namn utkvitterar penningar å den tillgripna sparbanksboken, blir han förfallen till ansvar för förfalskning (Naumann 1864: 286, Holm 1894: 386).

Jfr Holm 1895: 594.



Den yttre handlingen.


Handlingen består däri, att gärningsmannen tager en annans lösa sak, bringar saken ur den andres besittning i sin egen.

Lagen 20 kap. använder förutom "stjäl" och "begår stöld" olika uttryck: "tillgripa", "tager", "tillgrepp", "det tillgripna".

I 2 § heter det i fråga om tillgrepp af träd m. m.: "varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat".

I 5 §, som afhandlar inbrott, karakteriseras inbrott i förvaringspersedel så, att man med våld eller list öppnar densamma "utan att den borttaga". Jfr 21: 1 "af annan tager" samt "gitter ej rånet genom tillgrepp fullborda". Stjäla anses sålunda likbetydande med taga, borttaga, tillgripa.[13]

[ 20 ]Enligt svensk rätt är tjufnadsbrottet fullbordadt, då gärningsmannen tagit saken, då han satt sig i besittning af saken (apprehensionsteorien).

Stölden är begången, då saken är i tjufvens hand, då man stoppat på sig saken eller lagt in saken i en för bortförandet afsedd förvaringspersedel, t. ex. en säck. Vid större föremål, som ej kunna tagas om hand i vanlig mening, tillkommer helt naturligt fordran på förflyttande från platsen såsom förberedelse till föremålets bortförande. Sådan åtgärd måste vidtagas med föremålet, att besittningstagande kan sägas hafva ägt rum. Man stjäl en vagn ur en vagnbod, då man dragit ut vagnen, en häst ute på marken, då man satt grimma på hästen; det är ej nog, att man står i begrepp att draga ut vagnen (håller i skaklarna) eller att man tagit hästen i manen.

För att ett tjufnadsbrott skall anses fullbordadt, är ej tillräckligt, att gärningsmannen i tjufaktigt uppsåt vidrört saken (kontrektationsteorien), och man får ej fordra så mycket, att det, som gärningsmannen velat tillägna sig, under alla förhållanden verkligen blifvit bortfördt och bragt i säkerhet (ablationsteorien).

Olivecrona (a. a. s. 21) har såsom exempel på ett för fullbordad tjufnad erforderligt besittningstagande anfört, att gärningsmannen, efter att hafva utdragit lådorna i en annans byrå, upptagit en sak och antingen ännu håller saken kvar i hand eller bär den på sig i sina kläder eller annorledes eller ock lagt saken så nära bredvid sig, att mannen i händelse af öfverraskning för sakens återtagande icke behöfver gå från platsen.

Att af ordalagen i 2 § "ändå att han det icke bortfört" draga den slutsats, att i andra fall, än denna § afhandlar, bortförandet af saken är. afgörande, torde icke vara riktigt.

Enligt Lag-Com:s Förslag till Crim. Lag (22: 10 S. B.) ansågs tjufnadsbrottet "fullbordadt, när gärningsmannen till sig tagit eller af stället flyttat det tillgripna, ändå att han ej hunnit det bortföra"

[ 21 ]Äldre Lagberedningens förslag innehöll (med uteslutande af orden "af stället flyttat" såsom möjligen vilseledande), att olofligt tillgrepp var fullbordadt, när gärningsmannen "till sig tagit det tillgripna, ändå att han ej hunnit det bortföra". "Till sig tagit" får väl anses likbetydande med: satt sig i besittning utaf.

Det är nog, att gärningsmannen en gång tagit saken, äfven om han sedan kastar bort den.

Tjufnad förberedande handlingar och försök till tjufnad äro straffria (märk dock de positiva bestämmelserna i 20: 5, 13). Jfr Naumann 1873: 538.

I Schmidts arkif XIV: 216 finnes refereradt ett rättsfall, utmärkande att tillgrepp af till blekning utlagda väfvar icke ansetts fullbordadt, då gärningsmannen ej hunnit hoprulla väfvarna.


Förutsättning för att tagandet skall, från gärningsmannens sida sedt, blifva tillgrepp är, att saken öfver hufvud taget kan vara under någons besittning, och vidare, att en annan än gärningsmannen har saken i sin besittning.

Saken måste vid tiden för tillgreppet vara i någons besittning för att tjufnad skall föreligga.

Med besittning förstås här det faktiska rådandet öfver en sak. Då det gäller att afgöra, om en sak är i en persons besittning eller icke, får man i hvarje särskildt fall taga i betraktande objektets beskaffenhet, personens i fråga förhållande till föremålet och äfven huru dessa omständigheter te sig för den, hvilken gör intrång i förfogandet öfver saken. Ägaren till en landtfastighet har i sin besittning hemdjur, som gå i bete å utmarken, och jordbruksredskap å åkern (tjufnad kan här ifrågakomma). En dylik fastighetsägare kan däremot icke, åtminstone ej under alla omständigheter, anses besitta en bok, som han lagt ifrån sig i en skogsbacke ute å ägorna. Vissa föremål såsom kreatur och redskap för jordens brukande äro af den beskaffenhet, att de icke alltid kunna vara under ägarens tillsyn. Andra föremål såsom böcker äro i regel under omedelbar uppsikt af ägaren. I 20 kap. 3 § enligt lagrummets [ 22 ]ursprungliga lydelse i 1864 års strafflag omtalas sålunda olofligt tillgrepp af "åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark" samt "saker, som till blekning eller torkning eller för annan sådan orsak utlagda eller utställda äro"; och i nuvarande 4 § 7 mom. af 20 kap. stadgas straff för den, som stjäl kreatur, som går i bete ute å mark.

För bedömande, huruvida besittning föreligger eller ej, måste, såsom ofvan nämnts, tagas hänsyn till, huru förhållandet ter sig för en främmande person. Om någon ute i skogen finner ett klädstreck, därå våta kläder upphängts, bör han hafva klart för sig, att kläderna upphängts för torkning, och att ägaren sålunda icke ämnat öfvergifva dem. Tillägnandet lärer i sådant fall bedömas såsom tjufnad.


Till saker, hvilka icke stå under någons besittning, höra förlorade saker.

En sak är förlorad, då den siste innehafvaren icke längre vet, hvar saken finnes, eller saken i allt fall är för honom oåtkomlig. En person, stadd på färd med vagn, anses hafva förlorat en till vagnen hörande del, t. ex. en skruf, om han ej vet, hvar ofallet skedde, eller om han väl har reda därpå, men skrufven på grund af vissa förhållanden, exempelvis svårt väglag, icke kan af honom omedelbart tillrättaskaffas.

Bortsprungna husdjur, som tappat spåret till hemmet, eller djur, som Prom.L. till Str.L. § 16 mom. 4 benämner "driftefä", äro härmed likställda, hvadan tillägnande af sådana djur ej kan anses vara tjufnad.

Ägaren behåller besittningen af ett husdjur, så länge detsamma kan antagas återvända af sig själft eller djuret befinner sig å ett ställe, där ägaren i regel vill söka det. (Jfr Hagerup a. a. s. 16.)

Har ägaren förlorat saken, är själfva upptagandet ej straffvärdt men väl underlåtenheten att "lysa" det hittade (se Str.L. 22: 19).*[14]

[ 23 ]Tillfälligtvis förlagda, afglömda och undangömda saker äro väl att skilja från förlorade.

Har ägaren till saken lagt undan densamma i sitt hus på ett ställe, som han sedan i hastigheten ej kan ihågkomma, har han vidare glömt att taga med sig saken från ett ställe, i hvars närhet han dock fortfarande befinner sig, eller har han gömt saken på en af honom för ändamålet afsedd plats, så behåller ägaren besittningen af saken, och olofligt tillgrepp af saken kan förty ifrågakomma.

Rättsfall i Naumann 1865: 514. O. M. hade vid besök i en teaterrestaurant aflagt sin ytterrock på en stol, därvid hans plånbok ur ytterrocksfickan fallit på golfvet. Pigan A. S., i tjänst hos källarmästaren, tilltalades för tillgrepp af plånboken. RR:n dömde A. S. till ansvar för stöld. Hofr:n yttrade: Enär ej ens uppgifvet än mindre styrkt blifvit, att A. S. åtkommit plånboken annorledes än så, att hon densamma morgonen, efter det den af O. M. under besök å teaterhuskällaren förlorats, å golfvet därstädes anträffat och upptagit, samt åtkomsten följaktligen icke i sig själf varit oloflig, utan hon först därigenom förfarit brottsligt, att hon, oaktadt O. M. efterfrågat plånboken, förtegat förhållandet, dömdes A. S. för förtigande af hittegods. H. D. (4 ledamöter) ej ändring i Hofr:s utslag. Tre ledamöter af H. D. fastställde RR:s utslag.

I norsk rättspraxis har (enligt Hagerup a. a. s. 16) ur, liggande på golfvet i en danssal, icke ansetts såsom tappadt (således föremål för tjufnad). Tillägnande af silfvermynt, liggande på golfvet, där ägaren kunde antagas söka detsamma, bedömdes såsom tjufnad. En fällknif, funnen å afträdet i den gård, där ägaren uppehöll sig, ansågs såsom tappad (ägaren kunde ej antagas genast söka efter sin knif), hvaremot tagandet af en sked, som slagits ut med diskvattnet, kom under tjufnad.

[ 24 ]Den omständighet, att besittningshafvaren aflidit, är i förevarande hänseende ej af någon betydelse, då besittningen öfvergår på arfvingarne eller dödsboets vårdare. Men fall låta tänka sig, då någons död kan verka därhän, att besittningsförhållandet rent af upphör, t. ex. då en ensam fjällvandrare omkommer. Hans tillhörigheter kunna ej stjälas.


Saken måste, för att den skall kunna tillgripas, befinna sig i en annans än gärningsmannens besittning.

Härigenom skiljes tjufnad från försnillning, hvilket sistnämnda brott karakteriseras däraf, att det utgör orättmätigt tillägnande af lös egendom, som är i gärningsmannens egen besittning.

Det utmärkafnde för tjufnad är, att den kränker en annans rådande öfver saken (jfr tyska doktrinens "Gewahrsam"). Denna kränkning äger jämväl rum, då man tillägnar sig det uteslutande disponerandet af en sak, som man blott besitter i förening med en annan person, antingen så att de olika besittarne äro likställda i besittningsförhållandet (t. ex. då saken är under samäganderätt), eller då den ene endast har saken om hand på den andres vägnar och under hans stadigvarande uppsikt eller kontroll. (Jfr Hagerup a. a. s. 8, 17.) Det förutvarande besittningsförhållandet är nämligen icke upphäfdt därmed, att ägaren öfverlämnar saken i annans besittning, förutsatt dock att ägaren bibehåller uppsikten öfver saken. Under denna förutsättning kan olofligt tillgrepp ske: af varor ur en handelsbod från vederbörande bodbiträdens sida; af husgeråd m. m., som lämnats åt tjänare att af dem tillses och vårdas; af arbetsmaterialier, som arbetsgifvaren lämnat arbetaren till bearbetande i arbetsgifvarens egna arbetslokaler; af virke i skogen, som arbetaren fäller för skogsägarens räkning; af saker, som lämnats en fånge till bruk; af saker, som lämnats åt en kusk till förvar i' vagnen eller åt ett stadsbud för transport, då ägaren följer med; af servis, som en restauratör framlagt till gästens begagnande, samt af en koffert, som en föregående innehafvare af ett [ 25 ]hotellrum med den nuvarande gästens samtycke lämnat kvar i rummet.[15]

I alla dessa fall har gärningsmannen rättsenligt kommit i besittning af godset, men blir genom detsammas tillägnande ändå förfallen till ansvar för tjufnad, ty ägaren är fortfarande. i besittning af (behåller en oaflåtlig uppsikt öfver) godset, fastän han öfverlämnat saken åt den andre att försäljas, bearbetas, för tillfället nyttjas, transporteras etc.

Försnillning enligt 22: 11 föreligger exempelvis, då en handelsresande, som för sin firmas räkning medför varor att försälja, tillägnar sig dessa, eller då en skräddare, som af kunden bekommit tyg till kläder, förskingrar tyget. I dessa och liknande fall har gärningsmannen i förhållande till godset en viss själfständighet, som utesluter stadigvarande tillsyn från ägarens sida. (Jfr Hagerup a. a. sid. 18.)

Hvad vår positiva rätt angår, äro dock att märka bestämmelserna i 20: 3, enligt hvilka försnillning af enskild tjänare (af gods, som helt och hållet. utan ägarens uppsikt lämnats i tjänarens vård) samt af forman, som transporterar gods på eget ansvar, straffas såsom tjufnad.

Rättsfall i Holm 1893: 417. Ledamoten i föreningen Verdandis biblioteksnämnd F. tilltalades för olofligt tillgrepp af penningar ur bibliotekskassan, som omhänderhades af föreningens bibliotekarie J. Då detta förfarande, oafsedt F:s medlemskap i föreningen och äfven om det finge antagas, att F., såsom han påstått, varit gemensamt med J. och öfriga ledamöter i biblioteksnämnden inför föreningen ansvarig för kassan, lagligen vore att hänföra till tjufnadsbrott, dömdes F. af H. D:s pluralitet (4 ledamöter) till ansvar jämlikt 20: 1. [ 26 ]Tre justitieråd förklarade sig anse att tjufnadsbrott ej förelåg (endast förskingring).

Hyresgästs tilltag att olofvandes ur den förhyrda lägenheten tillägna sig hyresvärdens saker har i flera rättsfall bedömts såsom tillgrepp. (Jfr Holm 1881: 412; 1882: 183, 458; 1886: 377.)

På hvilket sätt den andre kommit i besittning af saken är likgiltigt. Man kan äfven stjäla tjufgods från tjufven.

Tillgrepp förutsätter, att gärningsmannen tager saken och så att säga upphäfver den förre innehafvarens besittning (rådande öfver saken).

Upphäfvandet af den andres besittning måste vara orättmätigt och ske olofligen, d. v. s. utan ägarens samtycke.

Har man laglig rätt att taga saken (t. ex. upptager en tappad sak), blir det ej tjufnad.

Samtycke från ägarens sida utesluter tjufnad (jfr stadg. i 20: 3 mom. 5 tillgrepp från barn och afvita).[16]

Rättsfall i Schmidt XIII: 94. Som S. A., hvilken, under det hon varit i arbete hos L. I., begagnat ett par honom tillhöriga skor, förnekat, det hennes afsikt varit att olofligen sig tillägna samma skor, hvilka hon utan fördöljande nyttjat, samt L. I. vidgått, det han, då han förmärkt detta S. A:s förhållande, icke återfordrat skorna, fann H. D. förfarandet icke vara att såsom tjufnad anse.

Slutligen tillkommer beträffande tillgrepp enl. 20 kap. (stöld och snatteri) ett negativt moment, nämligen att bemäktigandet icke sker med våld å person eller användande af hot som innebär trängande fara. I detta fall föreligger rån (21 kap.).

För öfrigt är sättet, hvarpå upphäfvandet af besittningen sker, likgiltigt. Det är ej någon nödvändig karaktär på tjufnad, att den sker hemligen.

Enligt vår äldre rätt var däremot det lönnliga tillvägagåendet vid gärningen, jämte tillägnelseafsikt, just kännetecken på tjufnad, däraf ock tjufnad fick sin ännu kvarstående karaktär af en neslig, vanhederlig gärning.

[ 27 ]Jämväl medlet, hvarigenom tillgripandet sker, är utan betydelse; man kan använda ett litet barn eller en apporterande hund för stöldens be:-gående. I

Ett kroppsligt vidrörande af saken är ej nödvändigt, man kan stjäla gas genom att öppna gasledningen.

Det är tillräckligt, att saken genom tagandet blir rörlig. Sålunda tillgriper man en takränna genom att lösslita densamma från sambandet med huset.



III. Afsikten.


För tjufnad förutsättes slutligen (i subjektivt hänseende) tillägnelseafsikt. Gärningsmannen skall hafva afsikt att saken sig eller annan tillägna.

Häri ligger först och främst fordran på uppsåt (dolus)[17] och ett uppsåt, som går ut på att veta och vilja alla de moment (kännetecken), hvilka enligt den föregående framställningen ingå i tjufnadsbegreppet.

Lag-Commiteen och äldre Lagberedningen uttryckte i sina definitioner på tjufnad denna fordran sålunda, att det olofliga tillgripandet af annans lösa egendom skulle ske under medvetande, att den hörde annan till, och vidare i uppsåt att den sig eller annan (de båda sista orden enligt Lagberedningens tillägg) tillägna.

Tillgrepp af vållande (culpa) är enligt svensk rätt ej straffbart. 35:e domareregeln säger: "lngom kommer man Tiuffsak uppå med mindre än han haffuer Wetandes och medh Wilia - - tagit enom androm sitt ifrån" (ej tjufnad då man ahaffuer tagit Wildt och meent thet hafwa warit sitt, som icke War hans, eller annat sådant").

Lag-Commiteen anför (i motiv till Förslag till allmän Criminal Lag s. 21) att brott, till hvilkas väsentliga [ 28 ]kännetecken hörer en bestämd afsikt, t. ex. stöld, icke kunna tänkas blifvit af vållande begångna.

Således, om någon af misstag tillägnar sig en annans sak af samma slag (såsom exempel kan anföras ombyte af galoscher), blir det ej tillgrepp, icke ens om iakttagande af vanlig uppmärksamhet skulle förekommit misstaget.

Uppsåtet måste omfatta medvetande därom, att det åsyftade tillägnandet är orättmätigt, rättsstridigt. Gärningsmannen skall veta, att saken hörer annan till och är i annans besittning. Tror han, att saken är t. ex. tappad,[18] går han fri från tjufnadsstraff, men gärningsmannens underlåtenhet att återställa saken till ägaren kan blifva straffbar såsom försnillning. (22: 19.)

Man går fri, om man presumerar ägarens samtycke, t. ex. i en god väns bostad i dennes frånvaro tager en cigarr, under antagande, att vännen ej har något däremot, äfven om detta antagande sedermera visar sig vara falskt, vidare om man af bristande kunskap eller villfarelse om gällande civilrättsliga lagbestämmelser anser sig berättigad till ett borttagande, som i själfva verket är obehörigt, t. ex. utanför en sädeslada tager agnar i den tro, att hvem som helst får taga sådana, och möjligen, om man af en händelse råkar tillgripa något mera än man, i det ögonblick tagandet sker, afsett. Såsom exempel på detta sista fall har brukat anföras, att någon tillgriper en gammal rock för att därmed skyla sig men sedan finner en bunt sedlar insydda i rocken. Gärningsmannen skulle blifva ansvarig för olofligt tillgrepp af rocken men ej af sedlarna, i afseende å hvilkas tillägnande han skulle göra sig skyldig till ansvar för försnillning.

Gärningsmannens uppsåt måste gå ut på att varaktigt undandraga ägaren rådandet öfver saken och att med afseende på saken utöfva samma befogenhet, som ägaren i kraft af sin äganderätt utöfvar, att tillägna sig saken, att behålla saken såsom sin eller göra saken till en tredje persons egendom.

[ 29 ]Har gärningsmannen blott för afsikt att tills vidare nyttja saken och därefter återställa den till vederbörande, kan han ej straffas för tjufnad men väl enligt 22:- 12.

Tager man t. ex. en häst för att därmed fortskaffa sig och sedan släpper hästen lös på landsvägen, eller tager man en båt och, efter att hafva satt sig öfver vattendraget, lämnar den uppdragen vid stranden,.så är det ett tecken på att tillägnelseafsikt ej föreligger. Dock måste det ingå i gärningsmannens afsikt, att ägaren skall återfå sitt gods i brukbart skick och inom en ej alltför aflägsen framtid. Carlén (i kommentar öfver 1864 års strafflag) anför såsom exempel på denna sats, att den, som tillgripit en häst och sedan en lång tid flackar, riket omkring med hästen, innan han lämnar den på ett för ägaren okändt ställe, lärer få anses som tjuf.[19]

Rättsfall i Holm 1889 not B. 742. Två kronoarbetskarlar tillägnade sig en båt och använde den, såsom fortskaffningsmedel vid rymning. De ställdes under åtal för stöld af båten. Domstolarna ansågo, att olofligt tillgrepp förelåg. I H. D. var en ledamot af skiljaktig mening och fann hvad i målet förekommit icke mot de tilltalades bestridande innefatta bevis därom, att de tillägnat sig båten i annan afsikt än att, på sätt de uppgifvit, använda den såsom fortskaffningsmedel vid deras rymning, i följd hvaraf de tilltalade, för det de tagit och utan lof brukat båten, dömdes till ansvar jämlikt 22: 12.[20]

[ 30 ]Ett annat fall, som något belyser frågan, om uppsåt till tjufnad eller ej skall anses föreligga (egentligen bevisningsfråga) är refereradt i Holm 1874: 198. H. D. yttrade: Ehuru utredt vore, att W. (som för ett bolags räkning forslade bräder från en bolagets brädgård och åtalats för att han under forslingen olofligen tillgripit tre tolfter) en dag, då han varit sysselsatt att med häst och åkdon åt bolaget forsla bräder. fört ett lass in på sin gård och där aflassat bräderna samt inlagt en del däraf i sitt lider; likväl och som W. uppgifvit, att detta tilltag, hvarmed han åsyftat afhjälpa tillfälligt behof af bräder till förehafd husbyggnad, skett, icke i afsikt att tillgripa bräderna utan i förhoppning att få låna eller köpa dem, men att han icke hunnit göra framställning därom, innan förhållandet blifvit bemärkt och hos vederbörande anmäldt; alltså och då berörda uppgift icke blifvit af hvad i målet. förekommit fullt vederlagd och förty å W:s förfarande icke kunde lämpas stadg. i 20: 5 (enligt äldre lydelsen) utan samma förfarande närmast vore att hänföra till det brott, som omtalades i 22: 12, dömdes W. till ansvar enligt sistnämnda lagrum. Underrätterna hade dömt W. för stöld af gods, honom till forsling anförtrodt.

Då en person sålt annan tillhörig vagn, som han, under uppgift att vara ägare af vagnen, förmått köparen att bortflytta från den gård, där vagnen befann sig, ansågs bedrägeri föreligga, i det den brottslige genom svikligt förfarande bedragit sig till den för vagnen erhållna köpeskillingen (Holm 1899: 62).[21]

Pantsättning (då någon tager saken för att under en tid pantsätta den) har af några författare ansetts utesluta tjufnadsuppsåt, om gärningsmannen vid sakens borttagande har för afsikt att åter inlösa densamma, förutsatt dock att han befinner sig i sådan ekonomisk ställning, att han när som helst kan utlösa panten.

[ 31 ]Om en person sätter sig i besittning af en annan tillhörig sak, i afsikt att sedan föregifva, att han hittat saken, och sålunda få hittelön, föreligger ej tjufnad, ty han har icke haft afsikt att beröfva ägaren saken. Jfr Schmidt VI: 271.

Tager någon en sak uteslutande för att blifva straffad, lärer ej heller straff för tjufnad böra ifrågakomma. Jfr rättsfall i Holm 1877 not B 212: Som hvad E. å sig bekänt därom. att han, efter att hafva på anmodan af J :s hustru i makarna J :s vedbod sönderhuggit ved till bränsle, vid aflägsnandet därifrån medtagit den af honom begagnade, makarna J. tillhöriga yxa, i afsikt, såsom E. tillika uppgifvit, att yxan sig tillägna, icke kunde, helst E:s berörda uppgift motsades af hans åtgärd att genast begifva sig till stadsvaktmästaren Ö. och till denne med anmälan om förhållandet öfverlämna yxan, anses vara af beskaffenhet att till ansvar för E. föranleda, blef E. från ansvar i målet frikänd.

Afsikt att genast förstöra saken utesluter i allmänhet tillägnelseafsikt från gärningsmannens sida. Såsom exempel härpå kan anföras det fall, att en person af hämndlystnad skär svansen af en annans häst samt därefter kastar bort svansen utan att tillgodogöra sig taglet. (Straffas som skadegörelse enligt 19: 20.)

Tjufnadsbrott föreligger ej, då man har rätt till just den sak, som man tillägnar sig, och ej heller, då man tillgriper en annan person tillhörig sak, inklusive penningar, för att göra sig betäckt för en laglig fordran emot den förre besittningahafvaren.[22] Brottet bedömes såsom olaga själftäkt enligt 10: 20.

Rättsfall i Holm 1892 not B 629. Ehuru i målet vore ådagalagdt, att S. olofligen skilt P. från besittningen af ett fickur, likväl och som, med afseende å hvad i målet förekommit, finge antagas, att S. tillägnat sig uret allenast i afsikt att bereda sig vederlag eller säkerhet för fordran hos P., dömdes S. enligt 10:20. Jfr Holm 1880: 413.

[ 32 ]Ett annat rättsfall i Holm 1892 not B 701. Ö, som olofligen tillägnat sig en af honom till M. utfärdad, icke till fullo inlöst skuldförbindelse, dömdes af H. D., som med afseende å omständigheterna i målet fann Ö. icke vara öfvertygad om annat brottsligt förhållande, än att han egenmäktigt satt sig i besittning af ifrågavarande skuldebref, till ansvar jämlikt 10: 20.

Tjufnad är utesluten, om man i nödtillstånd[23] tillgriper en sak.

Det är ej karakteristiskt för olofligt tillgrepp, att det sker utan ägarens vetskap. Ägaren är exempelvis ej i stånd att hindra eller ens förbjuda tillägnandet, ehuru han vet utaf eller t. o. m. ser gärningen. Fordom rådde en annan uppfattning i detta hänseende. Sålunda karakteriserade Abrahamsson (Anm. t. landsl. 1726) stöld sålunda, att den sker lönnligen och äganden owitterligen (till skillnad mot rån, som sker uppenbarligen, dag eller natt, med öfvervåld eller rappande).

En fråga, som i rättsdoktrinen såväl i Sverige som i utlandet varit synnerligen omtvistad, är, huruvida i tillägnelseuppsåtet bör ingå begär efter vinst eller egen fördel (animus lucri faciendi). Äldre svenska rättslärde, såsom Loccenius (Synopsis juris privati), Rabenius (de infamia juris) och Solander (de furto), hafva upptagit detta kännetecken, hvaremot Olivecrona (anf. arb. s. 61 o. f.) ansett det vara oriktigt och vilseledande att bland tjufnadsbrottets karakteristika upptaga begär efter egen fördel.

Man är nog allmänt ense därom, att äfven den, hvilken tillgripit en sak för att genast skänka den åt en annan, bör straffas för tjufnad, och att sålunda den tillgripandes motiv ej nödvändigt behöfver vara att för egen del göra en vinst.

Den tyska rättsåskådningen går emellertid än längre och gör gällande, att man ej af gärningsmannen får fordra [ 33 ]uppsåt att rikta sig eller annan på den bestulnes bekostnad, till följd hvaraf den; som deponerar en ekvivalent (betalning) för det tillgripna, anses, ifall han icke kan antaga ägarens samtycke, hafva begått tjufnad. Denna vidtgående uppfattning delas, hvad svensk rätt angår, af Antell, hvilken såsom exempel på olofligt tillgrepp anfört det fall, att någon utan ägarens medgifvande tager en dyrbar tafla och i dess ställe sätter en sedel af högre värde.

Vår rättspraxis lärer emellertid icke vara benägen att i denna grad utsträcka tjufnadsbegreppet, utan man torde kunna med fog uppställa fordran, att gärningsmannen skall hafva uppsåt att öka sin eller annans förmögenhet, rikta sig eller annan på ägarens (den bestulnes) bekostnad.

Däremot får denna fordran ej förstås så, att bevekelsegrunden till brottet nödvändigt skall vara vinningslystnad.

Ett tillgrepp, som sker för vetenskapligt ändamål eller i den oegennyttiga afsikten att hjälpa fattiga medmänniskor, blir i allt fall tjufnad, om än motivet kan vinna afseende vid straffets utmätande.

Tjufnad blir däremot utesluten, om fullt vederlag lämnas för det tagna, t. ex. om man går in i en handelsbod och i bodinnehafvarens frånvaro t. o. m. mot hans vilja tager en sak, för hvilken man vid bortgåendet lämnar full betalning.

Till stöd för denna fordran, att gärningsmannen skall hafva uppsåt att rikta sig eller annan på den bestulnes bekostnad, torde (jfr Forsman, Ant. öfver de särskilda brotten s. 201) kunna åberopas, att 1734 års lag rent af bestämde straffet efter det stulnas värde och gällande strafflag konstituerar brottet, allt efter värdet, såsom stöld eller snatteri (jfr 10 § "i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft").

Om en tjänare tillägnar sig en sak ifrån sin husbonde i afsikt att använda saken i husbondens intresse, t. ex. en kusk emot husbondens befallning tager hö ur dennes lada för att därmed utfodra hans hästar, föreligger ej tjufnad, ty [ 34 ]tillägnandet sker icke på ägarens bekostnad.[24] Enligt tysk rätt straffas en sådan handling (s. k. "Futterdiebstahl") såsom särskild förseelse.




[ 35 ]

20 KAP.


Om stöld och snatteri.


(Enligt detta kap:s lydelse i Lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 20 juni 1890, Lag om ändrad lydelse af 20 kap. 3 § strafflagen den 27 juni 1902 samt Lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende den 17 mars 1905.)


1 §.

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, där ej annorledes här nedan stadgadt är. Äro omständigheterna synnerligen försvärande; må tiden för straffarbetet till två år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Går värdet ej öfver femton riksdaler; då skall, där ej gärningen efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Gällande strafflag har bibehållit den i äldre rätt vedertagna skillnaden emellan stöld och snatteri. Lag-Commiteen anför till stöd för denna åtskillnad, att den väl instämmer med de hos svenska folket rådande begrepp och därtill tjänar att för tillgrepp af ringare art, som ej sällan härleda sig från obetänksamhet eller ett slags lystenhet, första och andra gången afvärja de svårare och vanärande följder, tjufnadsstraffet i allmänhet medförer. Jfr motiverna till nya Lagb:s förslag af 1887 sid. 80 o. f. Skillnaden emellan stöld och snatteri ansågs böra bibehållas, då densamma kunde anses grundad på en viss olikhet i de båda brottens karaktär (mången, som hade samvete att snatta, vore därför ej villig att stjäla). Vidare anförde. Lagb., att det vore betänkligt att utvidga strafflatituden, så att den komme att omfatta såväl snatteri- som stöldstraffen. Det obetydliga tillgreppet skulle slutligen genom en sammanslagning stämplas med den nesa, som vidlådde stöld; och härigenom skulle ett stadgande om skillnadens upphäfvande i många fall medföra en mycket kännbar skärpning.

[ 36 ]Såsom stöld straffas tillgrepp af lös egendom (jfr den föregående framställningen ang. objektet för tjufnad) öfver 15 kronors värde.

Gärningen bedömes såsom snatteri, därest värdet af det tillgripna är under eller jämnt 15 kronor.[25]

De speciella bestämmelserna i 4, 6, 8 och 9 §§ äro härvid att märka. (En person, som exempelvis begått något af de kvalificerade tjufnadsbrott, som omförmälas i 4 §, dömes för stöld, änskönt värdet af det tillgripna ej går öfver 15 kronor.) En ytterligare modifikation i 1 §:s regel vållas af reglerna om partiellt gärningsmannaskap (jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 302). Därest två tjufvar medverka vid ett tillgrepp och hvardera tager gods till blott 10 kronors värde, blifva båda ansvariga för stöld. Se Str.L. 20: 11 (jfr M.B. i 1734 års lag 41 kap. "om flere stiäla med samnad hand").

Vid straffets utmätande tages hänsyn till såväl det tillgripnas större eller mindre värde som öfriga omständigheter. I 1734 års lag utgjorde däremot nämnda värde måttstock för straffansvaret. Under det att en tjuf, som utan kvalifikation stulit för öfver 15 kronors värde, före 1890 års lag ej kunde få under två månaders straffarbete och viss tids förlust af medborgerligt förtroende, kan han numera, dock endast under synnerligen förmildrande omständigheter, få sona sitt brott med lägst en månads fängelse och därmed utan påföljd af förlust af medborgerligt förtroende (jfr 14 §). Den betydliga straffnedsättning, som 1890 skedde, har följaktligen dels haft till följd en mera sammanlöpande strafflatitud för de båda arterna af tjufnad, stöld och snatteri, dels åstadkommit en modifikation i ådömandet af vanfrejdande straff.

I fråga om bestämmandet af det stulnas värde hänvisas till R.B. 17: 35 (ang. målsägandes ed) samt Str.L. 2: 14 (det värde skall gälla, som egendomen har å den tid, brottet [ 37 ]föröfvas). Afgörande är sakens värde å marknaden enligt å orten vid tiden för tillgreppet gällande pris på saker af samma slag. I tvifvelaktiga fall gäller regeln "in dubio mitius". Jfr ett rättsfall i Naumann 1870: 381.

Ehuru den ekonomiska förlust, den bestulne på -grund af hvad saken kostat i inköp "med tillägg af transport- eller andra kostnader eller med hänsyn till sakens tillverkningskostnad eller äfven i allmänhet lidit, icke får tagas i beräkning, då det gäller att afgöra, om stöld eller snatteri föreligger, göres dock å förlusten afseende vid bestämmande af det skadestånd, som enligt 6: 1 Str.L. bör tillkomma den bestulne (jfr Olivecrona anf. arb. s. 45).[26]

Affektionsvärdet, d. v. s. det särskilda värde, saken har för ägaren på grund af sakens egenskap af minne etc., har ej ens betydelse för bestämmandet af skadeståndet, ty lagen (jfr 6: 3 Str.L.) känner ej till någon ersättning för icke ekonomisk skada vid tjufnad (jfr Just.R. Herslows yttrande vid 1899 års juristmöte, ref. i förhandl. s. 161).

Frågan, huruvida värjemålsed må ådömas i fråga om de ej vanärande snatteriförbrytelserna, har varit föremål för högsta domstolens jakande bedömande i olika rättsfall, ref. i Holm 1889: 457, 482, 1890: 581, 1900: 387 samt 1903: 15.

Det viktiga spörsmålet, huruvida den bestulne har rätt att utan lösen återbekomma det stulna gods, som innehafves af tredje man, måste besvaras olika, alltefter denne är i ond eller god tro.

Är innehafvaren in mala fide, kan ägaren utan lösen återtaga godset. Detta framgår af H. B. 11: 4 och Prom.L. till Str.L. 16: 5 (jfr M.B. i 1734 års lag 49: 1, 2) och bestyrkes af ett prejudikat (ref. i Holm 1881: 77), utvisande att panttagare ansetts pliktig att utan lösen återgifva gods, som han vid belåning haft skälig anledning att misstänka vara stulet.

Innehafvare i god tro har däremot anspråk att få lösen. Kungl. Maj:ts utslag af d. 20 sept. 1855 utmärker, att en [ 38 ]person, som i god tro på en marknad köpt en stulen häst; icke ansågs pliktig att annorlunda än mot den erlagda köpeskillingen med ränta återställa hästen till dess ägare.[27]

I äldre tider var en annan uppfattning i detta ämne rådande. Sålunda säger Nehrman (Jurisprud. crim. s. 339) helt kategoriskt, att, om ägaren kan utspana, hvad honom frånstulet är, och förmår fulltyga det, äger han taga sitt åter utan lösen.


2 §.


Den, som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den

han ej innehafver eller äger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan tillägna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat, där värdet går öfver femton riksdaler.

Går det ej öfver femton riksdaler; vare lag, som i 24 kap. sägs.

I den mån vårt lands skogar, bland annat till följd af skogssköfling i stor skala, fått mera värde än tillförene, har äldre tiders föreställningssätt, då man betraktade skogen såsom snart sagdt allas tillhörighet och olofligt tillägnande af annans skogsprodukter på sin höjd endast bedömdes såsom ett kränkande af nyttjanderätten till fast egendom, fått vika för en modernare åskådning, som gifver verksamt skydd åt skogsägaren och likställer tillägnande af skog och skogsalster, i större omfattning, med tjufnad. K. F. den 16 juni 1875 har sålunda – under vissa betingelser – infört stöldstraff för olofligt tillägnande af växande skogsprodukter (i egentlig mening), därest värdet går öfver 15 kronor. Går värdet å det tillgripna ej öfver 15 kronor, föreligger åverkan. Denna värdefordran är ovillkorlig. Följaktligen om någon vid olika tillfällen verkställt oloflig afverkning af skog och först sammanlagda värdet öfverstiger 15 kronor, undgår han stöldstraff; därest en för tredje resan stöld straffad man [ 39 ]afverkar skogsalster till värde understigande eller jämnt 15 kronor, blir han endast ansvarig för åverkan, o. s. v. Enligt 1890 års lag vidtogs den förändring af 2 § enligt dess lydelse i 1875 års förordning, att orden "varde straffad såsom för stöld" utbyttes emot "varde ansedd såsom hade han stöld föröfvat". Denna ändring vidtogs (se motiven) för att utmärka, att brottet i fråga skall i allo anses lika med stöld. Bestämmelserna i 20 kap. om förlust af medborgerligt förtroende (jfr 14 §) och delaktighet enl. 10 § (jfr 12 §) äro således fullt tillämpliga på den skogsafverkande.

En jämförelse med 24: 3 o. 4 ådagalägger, att uppsåtligt tillägnande af växande gräs, som ej är sådt, af torf, som ej är skuren (d. v. s. upptages ur själfva torfhålan), och af de nedblåsta delar af träd, som komma under begreppet vindfällen, anses och straffas såsom åverkan, äfven om värdet af det tagna öfverstiger 15 kronor. "Syrande" och "bläckande" af träd faller jämväl under åverkan och kan ej under något förhållande blifva bedömdt såsom tjufnad. (Märk § 2 "fäller träd".)

Tillägnande af sådana skogsmarkens alster (af mindre betydelse) som t. ex. vilda bär, örter, svampar och mossor får anses vara enligt gällande rättsuppfattning straffritt.

Olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af växande gräs, som blifvit sådt i trädgård eller på åker, samt olofligt tillgrepp af oskuren säd, träd- eller jordfrukt ur trädgård eller på åker eller annat, som i trädgård eller på åker blifvit planteradt eller sådt, om hvilka tillgrepp i 20: 3 i 1864 års strafflag stadgades, är, såsom framgår af en jämförelse med 24: 3, att anse såsom tjufnadsbrott enligt 20: 1 och kan, oafsedt värdet å det tillgripna, aldrig bedömas såsom åverkan. (Jfr Kungl. Maj:ts prop. n:r 21 vid 1890 års riksdag.) .

Olofligt tillgrepp af skuren säd, slaget gräs (hö) samt halm, stackad eller ostackad ute å mark, äfvensom af huggen ved, timmer och gärdsel eller andra dylika bearbetade skogsprodukter, som finnas i skog eller eljest ute å mark (jfr ordalagen i 20: 3, sådant detta lagrum lydde i 1864 års strafflag), är [ 40 ]jämväl alltid att bedöma såsom tjufnadsbrott (stöld eller snatteri, alltefter det tillgripnas värde) enligt 20: 1.[28]

Brottet enligt § 2 skall föröfvas "å skog eller mark". Mark tages här i betydelse af sådan jord, som ej ligger under plogen, såsom naturliga ängar, ljunghedar etc., alltså i motsats till odlad jord, åker.

Lagbudet innebär vidare, att förbrytelser, som i nu ifrågavarande hänseende begås af delägare i skogen eller marken, innehafvare af området eller nyttjanderättshafvare till detsamma, endast kunna falla under 24 kap. (åverkan).

Stadgandena i 2 § omfatta endast träd, ej buskar. Denna skillnad kan understundom vara svår att uppdraga, t. ex. beträffande hasselbuskar, som dock böra anses som träd i lagens mening. "Nötter" äro nämligen i §:n särskildt omnämnda såsom objekt för tillägnande. Ett rättsfall, ref. i Holm 1900: 409, utvisar, att mistel, växande å ek m. m. såsom parasit, af H. D:s majoritet ej hänförts till träd.

De i §:n omförmälda delar af träd (ris, gren etc.) eller å trädet växande ollon eller nötter skola vid tagandet finnas å trädet. Tillägnande af exempelvis nedfallna nötter faller ej under §:ns straffbestämmelse.

(Jfr den föregående framställningen om föremålet för tjufnad.)


3 §.
Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjänstehjon, köpmansbetjänt, gesäll, lärling eller annan enskild tjänare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det tillägna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lämnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom

förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

[ 41 ]
3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad

dem. förtrodt är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som härbärgerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lämnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita;

6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olofligen

bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning.

1 mom. Under begreppet enskilda tjänare lärer lagen få anses inbegripa personer, som hafva fast (stadigvarande) anställning. Ett prejudikat (Holm 1879: 348) utmärker, att en handtverksarbetare, ej antagen enl. 15 § i K. F. den 18 juni 1864, och som åt verkstadsägaren på verkstaden utfört arbete på beting men haft kost och bostad annorstädes, icke ansetts såsom enskild tjänare (22: 11 tillämpades). Däremot har förvaltare (Holm 1888 not B 626) betraktats såsom enskild tjänare. En bolagsdisponent åter torde på grund af själfständig ställning anses vara utesluten från denna kategori. Motsatt förhållande med kassör, kamrerare m. fl., anställda hos bolag (= enskilda tjänare).

Brottet i 1 mom. (hustjufnad) är, hvad ock gäller om förbrytelserna i de följande tre mom., ett försnillningsbrott, som bedömes såsom tjufnad. Objektet (egendomen) förutsättes nämligen vara helt och hållet öfverlämnadt till vederbörande tjänare i hans egenskap af tjänare på den grund, att husbonden-ägaren antingen ej vill eller ej kan utöfva uppsikt öfver sitt gods.

Rättsfall finnas i Holm 1895: 559, 1898: 173 och 1901: 548.

Jfr stadgandena i 1734 års lag M.B. 42: 1 och 1723 års legostadga § 6.

2 mom. Med "lås, försegling eller annat dylikt stängsel" afses ett af godsets ägare anbringadt lås, hvartill ägaren har nyckeln, och en försegling, som verkställts af ägaren, således ej ett lås, därtill nyckeln lämnats i förvar hos gärningsmannen eller en af denne med eget sigill anbringad försegling. (Jfr Carlén, Kommentar till Str. I. sid. 342.) Med bestämmelserna i detta mom. äro att jämföra stadgandena i H. B. 12: 3. [ 42 ]Jfr äfven H. B. 12: 10. Rättsfall i Holm 1902: 46 angår brytande af anförtrodt, försegladt penningbref.

3 mom. Ang. forman se prejudikat i Schmidt VIII: 261.

Jfr best. i 1734 års lag M.B. 42: 3.

4 mom. Detta stadgande återfinnes i 1734 års lag B. B. 28: 12 och M.B. 42: 3.

5 mom. Ifrågavarande förbrytelse är egentligen ett bedrägeribrott men anses som tjufnad. "Afvita" är likbetydande med sinnessjuk.

Samtycke från barnets eller den afvitas sida utesluter ej tjufnadsstraff.[29] Eljest gäller den regel, att

ansvar för tjufnad ej inträder, då ägaren tillåtit sakens tagande, och detta, enligt Hagströmers mening (Sv. straffrätt s. 111), äfven om gärningsmannen tillnarrat sig samtycke.

6 mom. Denna best. infördes genom lag den 27 juni 1902.[30] Jfr 19 kap. 20 §.


4 §.
Till straffarbete i högst fyra år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller af andra där i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gärningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig

undangömt;

[ 43 ]
6. om gärningsmannen för stöldens föröfvande sig med

vapen inställt eller användt ringare skräckmedel eller hot, än att gärningen till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bärgning, hvad till dylikt fartyg hörer eller därå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna § förmäles, värdet af det tillgripna ej öfver femton riksdaler; skall ändå för stöld dömas, efter ty nu sagdt är; dock må, i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas.


De kvalificerade fallen af tjufnad hafva genom 1890 års lag blifvit betydligt inskränkta.

1 mom. Kyrkotjufnad. Godset skall antingen tillhöra kyrkan (kyrkans saker) eller vara där satt i förvar, hvilket sistnämnda uttryck betyder, att kyrkan skall vara upplåten till förvaringsrum. Om någon i kyrkan kvarglömt en sak, t. ex. en psalmbok, kan tillgreppet af densamma ej betraktas såsom kyrkotjufnad.[31] (Jfr Carlén anf. arb. s.

344.)

2 mom. Poststöld. Stadgandet i detta moment afser ej blott penningbref utan äfven annan egendom, som anförtrotts åt posten. Om postmästare begår tillgrepp ur förseglade postförsändelser, som han i egenskap af ämbetsman till förvarande emottagit, tillämpas 20: 4 mom. 2, 25: 11 samt 4: 1. Tillgrepp af postbetjänt, som under förmans uppsikt har att behandla postförsändelser, bedömes enligt 20: 4 mom. 2, 25: 16, 18, 22 samt 4: 2. Jfr rättsfall i Holm 1894: 53.[32]

[ 44 ]3 mom. Brefstöld och fickstöld. Stadgandets förra del angår bref, som ej 'blifvit anförtrodt Kungl. postverket utan är t. ex. i enskildt förvar och därjämte förseglats. Förr straffades den, som olofligen uppbröt andras bref och därur tog penningar eller penningvärde, såsom för inbrott (K. F. d. 21 mars 1835). Brefvet behöfver icke nödvändigt vara tillslutet med sigill utan kan vara fasthäftadt t. ex. med gummi.

En person, som brutit ett honom till befordran anförtrodt försegladt bref och ur detsamma tillägnat sig penningar, fälldes till ansvar enligt 3 § 2 mom. (Holm 1902:46).

Bestämmelserna om fickstöld förekomma i svensk rätt första gången i K. F. den 2 december 1766, som i ingressen talar om, huru "löse och vanartige personer" af folkträngsel sig betjäna för att på listigt sätt utur fickor stjäla penningar och andra persedlar, samt angifver såsom grund för svårare straff dels "den synnerliga list och arghet de brottslige merendels därvid visa", dels svårigheten att vid trängsel "för dylika listiga och djärfva människors tilltagsenhet kunna sig till vara taga, och sin egendom behörigen vårda".[33]

I bref den 28 febr. 1817 förständigade Kungl. Maj:t vederbörande hofrätter, att ansvar för fickstöld icke borde äga. rum i sådana fall, då den, från hvilken stöld utur ficka skett, varit sofvande. Denna grundsats, som öfverensstämmer med grunden för kvalifikationen (större djärfhet och tilltagsenhet), har tillämpats af Högsta domstolen i åtskilliga dess utslag (Holm 1878: 329, 1885: 205 och 1898:43. Ett prejudikat, ref. i Holm 1888: 34, är ej häremot stridande, då den bestulne, innan tillgreppet föröfvats, blifvit uppväckt).

4 mom. Inbrottsstöld. Inbrott skall vara medlet för stöldens begående. Hvad med inbrott förstås, afhandlas under 5 §.

Senare delen af 4 mom. förutsätter, att gärningsmannen i tillägnelseafsikt bortfört förvaringspersedel och därjämte med våld eller list (begagnande af andra än vanliga medel) öppnat förvaringspersedeln

[ 45 ]Rättsfall i Holm 1885: 89. Då en person öppnat en låst byrålåda med den vanliga nyckeln, som han sett ägaren nedlägga i ett icke tillstängdt förvaringsrum, och tillgripit i byrålådan förvarade penningar, ansågs detta förfarande icke vara sådan "list", som i detta lagrum omförmäles.

En person, som tillgripit en i ett hoptråckladt säckväfsomslag inlagd packe varor och, sedan han burit bort packen, sönderskurit säckväfsomslaget, ansågs icke hafva gjort sig skyldig till ansvar enligt 4 § 4 mom. (Holm 1896: 519).

Sparbössor af lera, försedda med en springa för penningars nedstoppande men utan lås, hafva ej ansetts höra till i detta moment omtalade förvaringspersedlar. (Holm 1897: 556). Om man bemäktigar sig en sådan persedel för dess eget värde, t. ex. ett sockerskrin af silfver, eller om man blir upptäckt, innan man hunnit öppna en bortförd kista, eller om kistan, sedan den bortförts och öppnats, befinnes tom, tillämpas 20: 1.

I Lag-Commiteens och äldre Lagberedningens förslag lydde motsvarande stadgande: om gärningsmannen med våld eller list vare sig inom eller utom hus öppnat skåp etc.

Vid 1853–1854 års riksdag (se lagutskottets betänkande n:r 48) förekom ifrågavarande stadgande i den affattning, det nu har. Lagutskottet förklarade sig hysa en viss betänklighet mot stadgandet, ty om ett låst skrin stals och sedan öppnades, så kunde detta ej gärna, såsom inbrott, sägas ske i afsikt att stjäla, ty hela innehållet var redan stulet; men då stölden därigenom erhölle en vida brottsligare karaktär, än om

förvaringspersedelns öppnande ej erfordrats för att åtkomma

innehållet, borde en stöld, som utmärktes af denna försvårande omständighet, hårdare bestraffas än den icke kvalificerade.

5 mom. Stöld nattetid. Denna kvalifikationsgrund har tillkommit på initiativ af Lag-Commiteen.

För dess tillämplighet erfordras, att huset är ej blott till bostad inredt utan äfven, vid tillgreppets begående, faktiskt bebodt.

Begreppet "nattetid" har tolkats så, att därmed menas den tid, som folket på stället under den årstiden vanligen [ 46 ]använder till sömnens hvila.[34] Snarare torde dock den vanliga hvilo-(säng-)tiden på den ort, där tillgreppet begåtts, vara afgörande utan hänsyn till individuella förhållanden.[35] (Denna tid kan vara längre eller kortare än från mörkrets inbrytande till morgongryningen.)

Tillgrepp, föröfvadt af en i huset inneboende, lärer ej blifva kvalificeradt.[36]

Uttrycket "olofligen" tolkas af Carlén (a. a. s. 345) därhän att man antingen inträngt mot ägarens uttalade vilja eller ock hemligen insmugit sig. Jfr 11: 10.

6 mom. Beväpnad stöld m. m. Detta stadgande är delvis hämtadt från Lag-Commiteens förslag, som endast hade föreskrift om beväpnad stöld. Äldre Lagberedningen tillade, utan särskild motivering, bestämmelsen i sista delen.

Nya Lagb. (Motiv. s. 87) yttrar om den beväpnade stölden, att tillgreppet får en särdeles svår karaktär redan därigenom, att gärningsmannen i och för vinnande af sitt brottsliga syfte medför vapen, för hvars användande, där sådant blir af nöden, han i de flesta fall ej lär rygga tillbaka.

Ifrågasättas kan, om ej uttrycket "vapen" i detta sammanhang bör fattas i teknisk bemärkelse.[37] Svensk rättspraxis har under "lifsfarligt vapen" enl. 14: 15 hänfört ej endast huggande, stickande och skjutande instrument utan så. godt som alla slag af verktyg, som kunna brukas till en människas dödande.[38]

[ 47 ]Sista delen af mom., "ringare skräckmedel eller hot" (än vid rån), utmärker, att här ej är fråga om hot, som innebär trängande fara. Jfr 21: 1.

Själfklart är, att därest tillgrepp ej sker t. ex. i följd af att gärningsmannen blir skrämd, gärningen, då ju försök till olofligt tillgrepp (utom i fall af inbrott) är straffritt, ej kommer under straffbestämmelsen i detta moment men däremot eventuellt kan hemfalla under hemfridsbrott (11: 10) eller rättsstridigt tvång (15: 22).[39]

7 mom. Boskapsstöld. Grunden till denna kvalifikation är att söka i svårigheten för den enskilde att taga vård om (bevaka) hemtamda djur, som gå i bete ute å marken aflägse från bostaden. Stadgandet äger tillämpning ej blott på boskap i detta ords egentliga bemärkelse utan äfven å t. ex. renar (jfr Holm 1889 not B 205, 1898: 57 och 1899: 6).

Tillgrepp af t. ex. en utelöpande hund är däremot ej förenadt med straffskärpning. Detta följer däraf, att i 7 mom. talas endast om kreatur, som går i bete. Jfr för öfrigt den föregående framställningen om tillägnelseafsikt (att varaktigt undandraga ägaren rådandet öfver föremålet).

Fordringen "i bete ute å mark" innebär, att tillgrepp af kreatur, som äro ute å marken för annat ändamål, t. ex. föras ut till ett vattningsställe i en utmark, icke bedömes såsom kvalificerad tjufnad. Tjufnadsstraff uteblifver helt och hållet, om kreaturet sprungit in på annan jordägares mark, så att kreaturets ägare kan anses hafva förlorat besittningen af djuret. Jfr Str.L. 22: 19 och Carlén a. a. sid. 345. Jfr äfven Prom.L. till strafflagen § 16 mom. 4.

Genom 1890 års lag, som minskade antalet kvalifikations- grunder, bortföll äfven straffskärpning för ett med det nu ifrågavarande tillgreppet af hemdjur (de äldre lagarnas "gortjufnad") besläktadt

tillgrepp, nämligen borttagande från åker och äng af frukt och gröda, ur skog af huggen ved m. m., därå jordens ägare nedlagt arbete, äfvensom tillägnande af [ 48 ]vilda djur, som ägaren har i besittning (förvarade) och föder, såsom utestående bistock, fisk ur dammar och sumpar etc. Se för öfrigt 20 kap. 3 § enligt lagrummets ursprungliga lydelse i 1864 års strafflag.

8 mom. Därest fartyget öfvergifvits (utan folk i sjö drifver), föreligger ej tjufnad enligt dess begrepp, men fallet bedömes såsom stöld.

9 mom. afhandlar 3 sådana fall, då ägaren af nöd eller fara alldeles är urståndsatt att värja sin egendom (jfr olikheten med föregående moment). I detta moment afses äfven annan egendom än den, som genom själfva olyckshändelsen satts i omedelbar fara, t. ex. husgeråd, som det brinnande husets granne, af rädsla för eldens spridande, flyttat ut ur sin bostad.[40]

Om samtliga i §:en omtalade fall af skärpning gäller, att snatteristraff' aldrig inträder, utan gärningen bedömes, oafsedt det tillgripnas värde, på grund af den kvalificerande omständigheten, såsom stöld, ehuru 1890 års lag medgifvit, i händelse af synnerligen förmildrande omständigheter (exempelvis tillgrepp af en obetydlighet, hungerstöld), en (snatteri) latitud af en intill sex månaders fängelse. Nya Lagb. säger i motiven: l sammanhang med den nedsättning af straffet, som i 1 § medgifvits i fråga om enkel stöld, hade beredningen ansett det förutvarande väl höga straffminimum för grof stöld i 4 § böra sänkas till två månaders straffarbete. Fall kunde emellertid inträffa, då vid ringare tillgrepp straffet äfven med den sålunda föreslagna nedsättningen blefve alltför strängt i förhållande till brottets beskaffenhet, t. ex. vid tillgrepp af frukt eller dylikt efter klättring öfver plank.


5 §.


Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg;

eller

[ 49 ]
2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller

medelst inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, där tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till straff, som i

1 § för stöld utsatt är.

I denna § straffas försök till olofligt tillgrepp, om det nämligen har karaktär af inbrott. Eljest är tjufnadsförsök straffritt.

Lag-Com. angifver såsom kvalifikationsgrund gärningens dubbla egenskap af försök till tjufnad och af fullbordadt hemfridsbrott (motiv. s. 73).

I Lag-Com:s utlåtande (1834) s. 142 heter det: "Med inbrott förstås allmänneligen i lagstiftningen tjufvens inträngande i hus eller gård genom våld eller list; och grunden, hvarför särskildt straff eller förhöjning i det allmänna utsättes för sådant inbrott, ligger däruti, att det visar en stor tilltagsenhet hos tjufven och äfven lätteligen kan föranleda våldsamma uppträden, hvarigenom hus- och hemfrid i betydlig måtto störas."

I modernare kriminallagstiftning har emellertid icke så mycket hänsyn till hemfridens bevarande gjort sig gällande, som fastmer afseende fästats därå, att inbrottstjufven ådagalägger ett intensivare brottsuppsåt, då han icke drager i betänkande att med våld

eller list bryta eller öfverkomma stängsel etc., som ägaren anbringat till sina tillhörigheters skyddande eller förvarande. (Jfr Antell a. a. s. 322.)

1 mom. Lagens uttryck: "med våld å stängsel brutit sig in" innebär, att det hinder för tillträde, som stängslet afser att åstadkomma, öfvervinnes på ett sätt, som ej öfverensstämmer med stängslets beskaffenhet eller det ändamål, för hvilket stängslet anbringats, samt vidare att gärningsmannen verkligen kommit in i gården, huset etc. Det år ej nödvändigt, att stängslet skadats.

[ 50 ]Inbrott föreligger, om man lyfter dörren af dess hakar eller böjer undan de spikar, hvarmed fönstret hålles tillslutet. Däremot blir det ej inbrott, om man genom att trycka på en stängd men icke reglad dörr får den att gå upp, eller om man genom ett förut befintligt hål i fönstret sticker in handen och aflyfter fönsterhakarna. Ej heller blir det inbrott, om någon i uppsåt att stjäla hunnit att endast sönderslå fönsterrutan eller uppbryta dörren.[41] Jfr Stockholms RR:s utslag den 5 jan. 1905. Ehuru L. och E. medgifvit, att de natten till den 24 december 1904 i uppsåt att stjäla sönderslagit glasrutan i dörren till en af S. innehafd cigarrbutik och bortplockat glasbitarna ur dörren för att inkomma i lokalen, de likväl icke, vid det förhållande att de icke hunnit inkrypa genom den sålunda åstadkomna öppningen, kunde anses hafva gjort sig förfallna till ansvar för inbrott, ogillades åklagarens talan. I detta utslag, däröfver åklagaren besvärade sig, gjorde öfverdomstolarna ej ändring (dock med skiljaktigheter).

Med "gård" menas ett inhägnadt område, oafsedt om detsamma ligger i närheten af boningshus eller icke, sålunda äfven t. ex. brädgård eller trädgård, omgifven af ett så beskaffadt stängsel, att man för att bereda sig tillträde måste använda våld. "Hus" är likbetydande med en genom vägg och tak begränsad och med jorden fast förenad byggnad. (Utom boningshus exempelvis lada och magasin samt möjligen äfven marknadsstånd af större tyngd och vattenkiosk.)[42] "Rum" omfattar äfven sådana delar af huset, hvilka icke äro bebodda. Till "fartyg" kan ej räknas exempelvis en vanlig båt eller pråm.

2 mom.[43] Lagen uppräknar endast "mur,

vägg, port eller tak", men äfven plank eller staket få anses höra hit under [ 51 ]förutsättning, att de äro af den betydelse, att klättring kan ifrågakomma. Jfr rättsfall i Naumann 1872: 219.

I 1864 års strafflag 20 kap. 9 § hade andra afdelningen i ifrågavarande moment följande lydelse: "medelst inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning". Nya Lagberedningens förslag bibehöll samma lokution, men på initiativ af lagutskottet vid 1890 års riksdag upptogs i förevarande moment "fönster" jämte glugg och skorsten, hvarjämte ordet "sådan" bortföll. Fönstret måste emellertid vara trångt eller beläget högt upp, så att gärningsmannen är nödsakad att inkrypa genom fönstret. Äldre rättsfall före 1890 års lag finnas i Holm 1888: 254, 256. Inbrott genom "annan till ingång ej ämnad öppning" kan exempelvis begås, då man inkryper under en port, som ej sluter tätt till marken, eller då man krypande bereder sig tillträde till ett hus genom ett hål, som uppkommit därigenom att en stock murknat.

Såsom "falsk" nyckel är att anse hvarje nyckel, som af den person, hvilken har rätt att förfoga öfver låset, icke är afsedd att användas till låset. Sålunda faller härunder äfven en riktig nyckel, som ägaren förlorat men ersatt med en ny, samt en riktig nyckel, som mot ägarens vilja behållits af någon, t. ex. en tjänare, som förut haft befogenhet att använda nyckeln.[44] Rättsfall i

Holm 1880: 359. Verkstadsarbetare hade med sin principals samtycke åt sig förfärdigat en nyckel för att hvilken tid som helst kunna inkomma i verkstaden. Sedan han lämnat sin anställning, tillgrep han i verkstaden, dit han beredde sig inträde med begagnande af berörda nyckel, en del saker. Dömdes för inbrottsstöld.

3 mom. Under "förvaringspersedel" komma, utom de i lagen uppräknade skåp, kista och skrin, exempelvis skrifbord med lådor, korgar, säckar etc.[45]

[ 52 ]Förvaringspersedeln skall vara tillsluten med lås, försegling eller annat dylikt stängsel. Inbrott föreligger ej, då man t. ex. knyter upp ett snöre, hvarmed en kista är tillsluten.

Jfr under 4 § 4 mom. refererade rättsfall.


Ur motiven till 1890 års lag må anföras hvad nya Lagberedningen säger om straffet för inbrott: "I öfverensstämmelse med hvad för närvarande äger rum, har inbrott likställts med enkel stöld i fråga om straffet. Om detta sålunda hädanefter (efter 1890) någon gång kan blifva strängare än enligt nu gällande lag - något som för svårare fall torde finnas vara väl befogadt –, har å andra sidan möjlighet beredts att jämväl för detta brott under mildrande omständigheter ådöma fängelse, i hvilken händelse förlust af medborgerligt förtroende ej inträder. Genom den föreslagna likställigheten af nämnda brott, första gången föröfvade, undgår man ock att vid återfall uppställa skilda straffskalor för enkel stöld och för inbrott, en åtgärd, som ej lärer vara påkallad af något förefintligt behof men skulle göra bestämmelserna i detta ämne ganska invecklade"


6 §.
Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom

hade han första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök därtill, stöld eller inbrott, skall ock såsom stöld anses.

Stadgandena om återfall i 6 och 7 §§ inbegripa jämväl sådana brott, som i afseende å bestraffningen äro likställda med snatteri och stöld.[46]

6 § är lika lydande med 10 § i 20 kap. i 1864 års strafflag. Andra resan snatteri föranleder ej straffskärpning utan

utgör endast en försvårande omständighet.

[ 53 ]Jfr bestämmelserna i 4: 11 och 5: 4 samt rättsfall, refererade i Holm 1893: 573, 1894: 258, 1895: 3, 19, 1896: 355.


7 §.
Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i

högst tre år; dock må, där omständigheterna. äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst fyra. år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

Kommer han åter fjärde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med sex år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök därtill, där sådant förut

begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.


Stadgandena i 20: 11 enligt 1864 års strafflag med däri 1872 vidtagna ändringar, hafva genom 1890 års lag undergått väsentlig förändring, som af nya Lagb. (1887) motiverats sålunda:

"I 20 kap. 11 § hade straffsatserna för andra och tredje resorna stöld uttryckts genom stadganden om tillökning i tiden för det straffarbete, som bort följa på gärningen första gången föröfvad. Denna form för straffbestämmelsernas affattning afveke från den eljest i strafflagen använda, och för en sådan afvikelse funnes ej tillräckliga skäl. Då dessutom, sedan fängelsestraff införts i latituden för första resan såväl enkel som grof stöld, formella hinder mött att bibehålla den förutvarande affattningen af de två första momenten i 11 §, hade Lagb. funnit sig böra föreslå själfständigt bestämda strafflatituder jämväl för andra och tredje resorna stöld. Lagb. hade därvid satt maximum för andra resan ett och för tredje resan två år högre än maximum för första resan, hvilka straffmått ansetts tillfyllestgörande för att iterationen äfven i svårare fall skulle kunna vinna tillbörligt afseende. Hvad [ 54 ]minima beträffade, så hade dessa bestämts lika med de för första resan föreslagna, dock att fängelsestraff ansetts böra ifrågakomma endast vid andra resan enkel stöld. Den förutvarande sammanslagningen, vid fjärde och följande resor, af straffen för enkel och för grof stöld hade vid den enkla stölden föranledt till en ofta och ej utan skäl öfverklagad stränghet. Lagb. hade därför ansett sig böra uppställa särskilda straffskalor för nämnda två grupper af förbrytelser, hvilket föranledt en väsentlig nedsättning af straffmaximum för den enkla stölden. Vidkommande åter straffmaximum för den grofva stölden, så enär lifstids frihetsstraff enligt den uppfattning, som numera torde vara den allmänna, icke lämpade sig för förbrytelser, som riktats ensamt mot egendom, samt, där det ådömdes, så godt som alltid blefve efter tio års förlopp i nådeväg efterskänkt, hade Lagb. föreslagit, att detta straff icke vidare finge för ifrågavarande brott ådömas. Straffminima hade Lagb. ansett böra nedsättas för den enkla stölden till sex månaders och för den grofva stölden till ett års straffarbete, då, därest dessa minimafsattes högre, iterationen tvifvelsutan i vissa fall skulle erhålla större betydelse, än som rätteligen tillkomme densamma"

Vid tillämpningen af 7 § äro väl att märka bestämmelserna i 4: 11 och 5: 4. Jfr de under 6 § anmärkta rättsfall.

Pröfning, huruvida det brott, som ett föregående domstolsutslag afser, verkligen begåtts, får ej af domstolen verkställas. heller får domstolen undersöka, huruvida brottet blifvit i förra utslaget rätt bedömdt. Har någon t. ex. för en gärning, som bort bedömas såsom förskingring, dömts till straff för stöld, måste han för ett följande tjufnadsbrott fällas till straff för andra resan stöld.

En oundgänglig förutsättning för tillämpning af straffskalan för exempelvis tredje resan är, att brottslingen straffats för andra resan. Har han väl begått två stölder men för stölden n:o 2 af misstag ådömts straff för första i stället för andra resan, kan han för ett senare begånget tjufnadsbrott [ 55 ]icke fällas för tredje resan utan detta behandlas såsom andra resan.[47]

Ett rättsfall i Naumann 1869: 147 angår det fall, att en person, som dömts för andra resan stöld, blifvit af misstag frigifven i förtid och sedan gjort sig åter till ansvar för tjufnadsbrott förfallen. Detta sistnämnda ansågs för tredje resan stöld, oaktadt brottslingen sålunda icke till fullo utstått straff för andra resan.


8 §.
Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å

särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, där det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton riksdaler, för stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton riksdaler; straffes efter

ty i 4 kap. 3 § stadgadt är.

Genom bestämmelserna i 8 och 9 §§ har begreppet fortsatt brott utsträckts att gälla fall, som enligt allmänna regler skulle hafva bedömts såsom särskilda förbrytelser (reellt sammanträffande af brott).[48]

Förutsättning för, att 8 och 9 §§ skola kunna vinna tillämpning, är att dom ej kommit emellan tillgreppen.

8 § 1 mom. är lika lydande med 12 § 1 mom. i 20 kap. af 1864 års strafflag.

I nya Lagb:s (1887) motiver till 8 § anfördes: "Det hade anmärkts såsom en oegentlighet, att enligt förutvarande 12 § den, som begått två snatterier till ett sammanlagdt värde af mera än femton kronor, blefve mildare bedömd, om det senare snatteriet föröfvats efter det han blifvit dömd eller till och med dömd och straffad för det förra, än om båda snatterierna föröfvats utan att dom mellankommit. Denna oegentlighet [ 56 ]skulle till en del undanröjas, om man stadgade, att redan andra resan snatteri skulle straffas såsom stöld; men ett sådant stadgande skulle innebära en skärpning, som Lagb. ansett ingalunda vara att förorda. Vikten af ofvannämnda anmärkning komme däremot att i väsentlig mån förringas, om, på. sätt Lagb. föreslagit, straffsatserna för snatteri och första resan stöld delvis täckte hvarandra. Dessutom borde ej förbises, att, om man öfvergåfve grundsatsen om brottens bedömande efter sammanlagda värdet af det tillgripna, en annan oegentlighet skulle uppstå, icke mindre stötande än den nu anmärkta, i ty att den, som vid åtskilliga tillfällen tillgripit gods till ett sammanlagdt belopp kanske mångdubbelt högre än stöldvärdet, ehuru hvarje gång understigande detta, skulle dömas allenast för snatteri, medan en annan, som vid ett enda tillfälle tillgripit helt obetydligt öfver femton kronors värde, ej kunde undgå att straffas för stöld. Därtill komme äfven, att ett öfvergifvande af den hittills följda grundsatsen skulle i hvarje förekommande fall nödvändiggöra en pröfning, huruvida en fortsatt förbrytelse eller flera från hvarandra fristående brott förelåge. Men en dylik pröfning skulle utan tvifvel i praxis ofta medföra betydande svårigheter och lämna fritt rum för skiftande meningar inom domstolarna. På dessa grunder hade Lagb. i den nya 8 § upptagit förut gällande bestämmelse i detta ämne, hvarjämte i ett tillagdt moment uttryckligen uttalats den hittills allmänneligen följda men endast på analogi grundade regeln, att, där någon för flera snatterier på en gång lagfördes och det tillgripna godset ej uppginge till stöldvärdet, bestämmelserna i 4 kap. 3 § skulle lända till efterrättelse."

En jämförelse med 9 § visar, att domstolen ej får ådöma en tilltalad person, under en lagföring, ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri (jfr äldre rättsfall före 1890 års lag i Holm 1880: 237 och 1885: 91). Under en lagföring har tilltalad dömts till ansvar särskildt för rån och särskildt för snatteri (Holm 1887 not B. 526). Likaledes har under en lagföring samma person ådömts särskildt ansvar för [ 57 ]snatteri och särskildt ansvar för s. k. efterföljande delaktighet i tjufnadsbrott enligt 3: 10 (Holm 1897: 533).

Rättsfall i Holm 1890: 268 och 1901: 12'ådagalägga, att, då samtliga snatterier föröfvats mera än två år fore åtalets början, tillämpades preskriptionsbestämmelserna i 5: 14, oaktadt värdet af det tillgripna sammanlagdt gått öfver 15 kronor.

Jfr anm. under följande §.


9 §.
Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller

inbrott, eller sådant brott och snatteri, och varder han därför på en gång lagförd; straffes efter ty i 4 kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall öfverskrida tio år.

9 § har sin motsvarighet i 12 § 2 mom. och 13 § i 20 kap. af 1864 års strafflag men innehåller ett tillägg, att bestämmelserna i 4 kap. 3 § skola äga tillämpning jämväl, då någon på en gång lagföres för snatteri och stöld eller inbrott.

Jfr, beträffande 8 och 9 §§, föreskrifterna i 4 kap. 8 och 9 §§.[49]

8 och 9 §§ i 20 kap. hafva ansetts icke vara tillämpliga, då ansvar enligt 12 § ådömts tilltalad, för det han med vetskap om den olofliga åtkomsten innehaft gods, som tillgripits å särskilda ställen och tider (Holm 1898 not B. 377, 1903: 554, 1904: 246).

Jfr anm. under föregående §.


10 §.
Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd

främjat, såsom i 3 kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller

eljest af brottet vinning haft; straflies som vore han själf gärningsman.

Denna § är lika lydande med den 14 § i 20 kap. i 1864 års strafflag.

[ 58 ]Den särskilda föreskrift rörande delaktighet (medhjälp) i tjufnad, som den 10 § meddelar, utgör en afvikelse från de i 3 kap. 4 § gifna bestämmelser. Ansvaret för den mindre delaktighet, som består i gärningens främjande, dels före brottets utförande och dels vid detsamma fastän ej i hufvudsaklig måtto, har skärpts så tillvida, att den delaktige ådrager sig samma ansvar som hufvudgärningsmannen, förutsatt nämligen att den delaktige tagit del i det tillgripna eller eljest haft vinning af brottet. Detta innebär, hvad beträffar tjufnadsbrottet, ett erkännande af grundsatsen, att hvar och en, som medverkar till brott i eget intresse, är att anse såsom hufvudgärningsman.[50]


11 §.
Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktiga äro, såsom

gärningsmän straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela

värde för hvar af dem afsedt.

11 § är lika lydande med den gamla 15 §. Stadgandet har sin förebild i äldre lagstiftning (M. B. i 1734 års lag 41: 1).


12 §.
Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten,

emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring däraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 7 § sägs, där han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver

femton riksdaler.

[ 59 ]§:n i fråga öfverensstämmer med den äldre 16 §.

Bestämmelserna i 12 § afhandla, hvad tjufnadsbrottet angår, det slag af s. k. efterföljande delaktighet, som benämnes reell faution.[51] Jfr 3 kap. 9 §. Det afgörande vid gärningens bedömande är ej, såsom i 3: 9, omfattningen af hufvudbrottet, utan värdet af det, hvarmed fautor tagit brottslig befattning. Stadgandet i fråga förutsätter, i motsats mot 3: 9, ej för sin tillämplighet något tillhandagående gent emot hufvudbrottslingen. Äfven den, som med vetskap om den olofliga åtkomsten emottagit stulet gods såsom gåfva eller till förtäring, blir ansvarig enligt 12 §.[52]

Lagbudet omfattar enligt ordalydelsen endast "hvad stulet är" men har i praxis utsträckts att gälla äfven, då någon tager befattning med sådant gods, som erhållits genom realisation af det stulna. Sålunda har i ett rättsfall, refereradt i Holm 1899: 30, en tilltalad person, hvilken tagit befattning med gods, som, enligt hvad han afvetat, inköpts för tillgripna penningar, dömts till ansvar enligt 12 §.

I subjektivt afseende fordras, att fautor haft vetskap om den olofliga åtkomsten, hvilken fordran enligt praxis tolkas därhän, att sådana omständigheter förekommit i målet, att fautor måste antagas hafva ägt sådan vetskap.[53] Jfr Holm 1904 not B. 21, 310.

I de flesta fall, då våra domstolar tillämpa 20: 12, finnes, kan man säga, ej någon hufvudbrottsling. Bevisningen i målet har ej varit tillräcklig för att kunna med visshet [ 60 ]konstatera, att den för tjufnad tilltalade begått brottet. Han fälles då till ansvar (såsom fautor!) enligt 20: 12. Jfr rättsfall i Holm 1905 not B. 131: som i målet vore utredt, att ett till tre kronor värderadt fickur, som den 9 juli 1904 vid Stendal tillgripits från (målsägaren) A., den 16 i samma månad anträffats hos (den tilltalade) M. P., utan att han kunnat för åtkomsten af detsamma nöjaktigt redogöra, samt han förty åtminstone måste anses öfvertygad att hafva med vetskap om den olofliga åtkomsten emottagit uret, tillämpades 20: 12.

3 kap. 10 § innehåller straffbestämmelse för det fall, att någon, utan vetskap om brott, som annan person föröfvat, tillhandagått denne, oaktadt han haft skäl att misstänka den andre. Detta lagrum har tillämpats vid tjufnadsbrott exempelvis i rättsfall, ref. i Naumann 1874: 48.

Beträffande 20: 12 hänvisas till de under 20: 9 anmärkta rättsfall.

Bestämmelsen i 2:a stycket af 12 § i 20 kap. innebär ett undantag från stadgandet i 1:a stycket. Efterföljande delaktighet straffas här enligt 3: 9.

Jfr stadgandet ang. skadestånd vid efterföljande delaktighet i 6 kap. 5 § strafflagen.


13 §.
Har man, i uppsåt att inbrott, som i 5 § sägs, föröfva,

förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat

slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna § öfverensstämmer med 17 § i 20 kap. i 1864 års strafflag.

Lagbudet i fråga stadgar straff för förberedelser till inbrott och delaktighet i sådana förberedelser, under förutsättning naturligen att något inbrott ej verkställes.[54]

[ 61 ]
14 §.
Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig

förfallen till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig. Lag den 17 mars 1905.

Stadgandet i denna § har ersatt 18 § i 1864 års lag. Ur motiven till nya Lagb:s förslag (1887) anföres: Då straffarbete, som efter något stadgande i detta kapitel ådömes, alltid är förenadt med påföljden förlust af medborgerligt förtroende, har åt ifrågavarande 14 § kunnat gifvas en förenklad lydelse, hvilken dessutom äger företrädet att ej i något fall lämna rum för tvekan om stadgandets tillämplighet. Jfr stadg. i 2: 19 och 5: 2, 3.

Lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende den 17 mars 1905 har till 14 § fogat ett tillägg i öfverensstämmelse med grundsatsen i nämnda lag, att förlust af medborgerligt förtroende ej må förenas med ringare straff än straffarbete i sex månader.


Jfr stadg. i Str. I. för krigsmakten den 7 okt. 1881 §§ 113–116, 119–122.



[ 62 ]
20 kap.


Om stöld och snatteri.


(Enligt detta kapitels lydelse i 1864 års strafflag med förändringar före 1890.)


1 §. (1864)

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, där ej annorledes här nedan stadgadt är.


1 §. (1875)

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader, där ej annorledes här nedan stadgadt är.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gärningen ej utmärkt med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses skall: då kallas den snatteri; och vare straffet därå böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. (K. F. d. 16 juni 1875.)


2 §. (1864) Jfr 1 § enl. 1875 års förordning.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gärningen ej utmärkt med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses skall; då kallas den snatteri; och vare straffet därå böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.


2 §. (1875) Jfr 2 § i 1890 års lag.

Den, som å skog eller mark, däri han ej äger del eller den han ej innehafver eller äger rätt att nyttja, olofligen fäller träd,i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan tillägna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, straffad såsom för stöld, där värdet går öfver femton riksdaler. Går det ej öfver femton riksdaler, vare lag, som i 24 kap. sägs. (K. F. d. 16 juni 1875.)


[ 63 ]
3 §.

Begår någon stöld eller snatteri af säd, skuren eller oskuren, hö eller halm, stackadt eller ostackadt, ute å mark; växande fruktträd; träd eller jordfrukt ur trädgård eller på åker, eller annat, som där planteradt eller sådt är; huggen ved, timmer, gärdsel eller annat dylikt i skog eller eljest ute å mark eller å flottled, åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark; uteliggande malm vid grufva eller redskap, som till grufvedrift hörer och ej instängd är; utestående bistock, fisk ur dammar, sumpar, nät, mjärdar, katsor eller annat fisketyg, eller ock själfva fisketyget, som ute ligger; fåglar eller andra djur ur jaktredskap eller själfva redskapen ute å marken; ankare eller tåg, hvarmed uteliggande fartyg förtöjdt är; eller ock saker, som till blekning eller torkning eller för annan sådan orsak utlagda eller utställda äro; eller mjölkar man annans ko, får eller get, i uppsåt att mjölken sig eller annan tillägna, eller tager man olofligen tagel ur man eller svans på häst, under det kreaturet går i bete ute å mark; det varde, vid straffets bestämmande, såsom försvårande omständighet ansedt; och må, i ty fall, vid stöld, tiden för straffarbetet till ett år höjas.

Går, vid stöld, värdet af det tillgripna öfver ett tusen riksdaler; då må ock sådan förhöjning af tiden för straffarbetet ske, som nu sagd är.


4 §. (Jfr 3 § i 1890 års lag.)

Begår någon stöld eller snatteri i konungens slott eller af det, som veterligen tillhörer staten eller mild stiftelse eller inrättning till fattigas försörjning eller sjukas vård; eller föröfvas stöld eller snatteri af tjänstehjon, köpmansbetjänt, gesäll, lärling eller annan enskild tjänare från sitt husbondefolk eller deras gäst, eller af handtverkare eller annan arbetare från den, hos hvilken han arbetar; vare lag, som i 3 § sägs.

Har tjänstehjon, köpmansbetjänt, gesäll, lärling eller annan enskild tjänare uppsåtligen förskingrat eller, i uppsåt att sig eller annan det tillägna, undandolt hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lämnadt är; varde ock därför, efter ty nu är sagdt, såsom för stöld eller snatteri, straffad. Lag samma vare, om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är.


5 §. (Jfr 3 § i 1890 års lag.)

Till straffarbete i högst ett år dömes:

1. Om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som härbärgerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, stjäl från resande eller gäst, eller om denne stjäl från värden;

[ 64 ]2. om man stjäl från badande eller simmande, eller från sofvande ute å marken, eller från den i svår sjukdom ligger, eller från död människa;

3. om man stjäl något i likhus eller graf eller, under gudstjänst, från annan inne i kyrka eller annorstädes, där gudstjänst hålles, eller ute å kyrkovall.

Såsom för stöld, efter ty i denna § sägs, skall ock dömas, om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt är att föra eller förvara, eller om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som härbärgerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lämnadt är; så ock om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år, eller från afvita.


6 §. (Jfr 4 § i 1890 års lag.)

Till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år dömes:

1. om man stjäl något i kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller af andra där i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 9 § sägs, eller, för brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gärningsmannen olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig undangömt;

6. om gärningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt eller eljest användt ringare skräckmedel eller hot, än att gärningen till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller utan folk i sjö drifver, eller, under bärgning, hvad till dylikt fartyg hörer eller därå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.


7 §. (Jfr 4 § sista stycket i 1890 års lag.)

I de fall, som här ofvan i 5 och 6 §§ nämnda äro, skall, såsom för stöld, dömas efter ty där sägs, ändå att det tillgripnas värde ej går öfver femton riksdaler.


[ 65 ]
8 §. (Märk 4:1 mom. 2.)

Nu kunna, vid samma stöld, två eller flera af de i 3, 4, 5 och 6 §§ sagda fall sammanträifa; då må tiden för straffarbetet ökas med högst ett år utöfver det, hvartill den brottslige för det svåraste fallet pröfvas hafva gjort sig skyldig.


9 §. (Jfr 5 § i 1890 års lag.)

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller

2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;

dömes, där tillgrepp ej sker, för inbrott, till straffarbete i högst sex månader.


10 §. (= 6 § i 1890 års lag.)

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade han första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök därtill, stöld eller inbrott, skall ock såsom stöld anses.


11 §. (1864.)

Begår någon andra gången stöld; skall tiden för det straffarbete, hvartill han för den gärning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med minst två och högst sex år utöfver hvad för den gärning första gången följa bör.

Kommer han åter fjärde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök därtill, där sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.


11 §. (1872). Jfr 7 § i 1890 års lag.

Begår någon andra gången stöld; må tiden för det straffarbete, hvartill han för den gärning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

[ 66 ]Begär någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med högst fyra år utöfver hvad för den gärning första gången följa bör.

Kommer han åter fjärde gången eller oftare; dömes till straffarbete från och med fyra till och med tio år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två är nedsättas. Inträffar fall, som i 6 § nämnes; då må. till straffarbete på lifstid dömas.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses ifråga om förhöjning af straff efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök därtill, där sådant förut begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall. (K. F. d. 19 juli 187.2.)


12 §. (Jfr 8 och 9 §§ i 1890 års lag.)

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, där det tillgripnas sammanlagda värde öfverstiger femton riksdaler, för stöld straffas.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, därför han på en gång lagföres; varde straffad efter ty i 4 kap. 3 § sägs; och må tiden för straffarbetet ökas med högst ett år. Sammanträffa därvid sådana fall, hvarom i 8 § sägs; gälle ock hvad där stadgadt är.


13 §. (Motsvarar 9 § sista stycket i 1890 års lag.)

Straffarbete, där det för stöld skall å viss tid sättas, må ej genom sådan förökning, som i 8, 11 eller 12 § sägs, i något fall öfverskrida tio år.


14 §. (= 10 § i 1890 års lag.)

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom i 3 kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han själf gärningsman. .


15 §. (= 11 § 1 1890 års lag.)

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktiga äro, såsom gärningsmän straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för hvar af dem afsedt.


16 §. (1864.)

Den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring däraf, skall med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 eller 2 §, vare ock lag, som i 10 eller 11 § sägs, där han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill begått.


[ 67 ]
16 § (1875). Motsvarar 12 § i 1890 års lag.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring däraf, skall med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 §, vare ock lag, som i 10 eller 11 § sägs, där han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver femton riksdaler. (K. F. d. 16 juni 1875.)


17 §. (Motsvarar 13 § i 1890 års lag.)

Har man, i uppsåt att inbrott, som i 9 § sägs, föröfva, förfärdigat eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.


18 §. (Jfr 14 § i 1890 års lag.)

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 6 eller 11 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid förlustig, och den, som gjort sig förfallen till straff för stöld efter 1, 3, 4 eller 5 § eller till ansvar efter 9 §, varde till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid dömd.





  1. Af intresse är att taga kännedom om den af Paulius i l. 1 § 3 D 47,2 gifna karakteristik af romerska rättens tjufnad: "Furtum est contrectatio rei fraudulosa lucri faciendi gratia vel ipsius rei vel etiam usus ejus possessionisve." Tjufnad är enligt denna bestämning hvarje rättsstridigt tillägnande af annan tillhörig lös sak i vinningslystet syfte. Begreppet "furtum" omfattar här icke blott olofligt tillgrepp i vår tids rätt utan äfven rån, försnillning och olofligt bruk såväl som vissa fall af bedrägeri. I våra gamla landskapslagar är tjufnad = hemligt (lönnligt) tillägnande af en annans lösegendom (i motsats mot rån, då någon bemäktigar sig annans egendom med hans vetskap). Jfr Olivecronas i litteraturförteckningen upptagna arbete s. 3 o. f. samt Nordström Sv. samhällsförf:s historia II s. 296. Äldre juridiska författare i Sverige bestämma tjufnadsbegreppet sålunda: Loccenius (Synopsis juris privati 1673): "Furtum est contrectatio fraudulosa rei alien[ae], vel possesionis ejus, lucrandi animo facta" (obs. likheten med den romerska definitionen), samt D. Nehrman, Inledning til den Senska jurisprudentiam criminalem 1756: "Lös egendoms hemliga afhändande ifrån thess rätta ägare, utan thess wilja och samtycke, och emot lagens förordnande; i thet uppsåt, at tilägna sig then samma." Jfr för öfrigt den af Olivecrona i anförda arbete sid. 3–10 gifna utförliga framställning.
  2. Lammasch säger i sitt arbete Diebstahl (Wien 1893): " Med rätta hafva blott helt få lagstiftare följt Rossis (Traité de droit pénal) och hans efterföljare Ullmanns (Ueber den Dolus beim Diebstahl s. 40) råd att lämna tjufnadsbegreppet odefinieradt, då begreppet olofligt tillgrepp (stöld) förutsättes vara gifvet i folkmedvetandet och följaktligen äfven i domarens rättsmedvetande. Blott Sverige, Danmark och Finland hafva gått denna väg."
  3. Jfr Olivecrona a. a. sid. 8: "Tjufnadsbrott är den lagstridiga handling, då någon uppsåtligen, utan användande af våld å person (eller svårare hotelse), olofligen tillgriper annan tillhörig och uti annans besittnnig varande lös egendom af penningevärde, i afsikt att densamma sig eller någon tredje person tillägna." Antell a. a. sid. 221: "Tjufnad är medvetet rättsvidrigt borttagande af främmande lös sak ur främmande värjo i afsikt att rättsvidrigt tillägna sig eller annan densamma".
  4. Tyska strafflagen af 1871, som beträffande tjufnadsbrottet i mångt och mycket erbjuder likheter med vår lag, företer följande definition: "Wer eine fremde bewegliche Sache einem Anderen in der Absicht wegnimmt, dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, wird wegen Diebstahls bestraft (den som borttager från annan en främmande rörlig (lös) sak i afsikt att rättsstridigt tillägna sig densamma, straffes för tjufnad)." Norsk "Almindelig borgerlig Straffelov" af 22 maj 1902 bstämmer tjufnadsbrottet sålunda: "Den, som uden besidderens samtykke borttager eller medvirker til borttagelsen af en gjenstand, der helt eller delvis tilhœrer en anden, i hensigt at forskaffe sig eller andre en uberettiget vinding ved dens tilegnelse, straffes for tyveri." I finska strafflagsförslaget af 1884 heter det: "Tillgriper man lös egendom, hvilken tillhör annan och man ej har i sin värjo, i afsikt att, utan laga rätt, tillägna sig eller annan den egendom" etc.
  5. Rån betraktas då såsom ett särskildt brott, ej endast såsom ett kvalificeradt tillgrepp. Jfr s. 70.
  6. Jfr von Liszt Lehrbuch s. 426 o. f., Olshausen, Kommentar s. 868 o. f., Hagerup, Formuesindgreb s. 7 o. f. och Forsman, Ant. enligt föreläsningar öfver de särskilda brotten. s. 191 o. f.
  7. Jfr Eschelsson, Bidrag till läran om besittning s. 49.
  8. Jfr Reuterskiöld, Lagskipning, i Tidsskrift f. Retsvidenskab 1902, sid. 173 och motiven till lagen den 27 juni 1902 i Holm Afd. II 1904 n:r s. 61–62.
  9. Äldre Lagberedningens förslag, 23 kap. 1 §, omnämner endast "lös egendom" (såsom omfattande äfven penningar). En ledamot, hofrättsrådet Wretman, tillstyrkte för sin del. att "penningar" måtte, i likhet med hvad 1734 års lag, M.B. 40: 1, innehöll, i definitionen på tjufnad särskildt omnämnas "jämte löst gods eller lös egendom".
  10. 1734 års lag upptog såsom särskildt brott i M.B. 20: 11 åverkan å "annars mans fruchtbärande trä eller sådana, som vid thes gård till prydnad planterade äro".
  11. Jfr Winroth, Svensk civilrätt II s. 270 o. f., III s. 100 o. f. samt IV s. 555.
  12. Spörsmålet, huruvida. tjufnadsobjektet skall hafva förmögenhetsvärde, är i teorien mycket omtvistadt.
    Olivecrona har i sin afhandling om tjufnadsbrottets kännetecken (enligt den före 1855 års tjufnadsförordning gällande svenska rätten å s. 43) uttalat den mening, att för tillvaron af tjufnadsbrott fordras, att det tillgripna skall kunna uti penningar uppskattas.
    Antell (Tillgreppsbrotten s. 232) gör åter gällande, att objektet för tillgrepp ej behöfver hafva ett i och för sig bestående ekonomiskt värde, som uppgår till den i Sverige gällande myntfots lägsta (1 öre). Antell hänför under tillgreppsbrott tillägnande af saker, hvilka hafva endast ett personligt värde.
    Hagerup, Formuesindgreb s. 8, utgår beträffande norsk rätt (jfr norska strafllagens definition införd i det föregående å s. 11, ="hensigt at forskaffe sig eller andre en uberettiged vindingw), därifrån att tjufnad har karaktär af en förmögenhetsförbrytelse, däri ligger, att föremålet måste äga ekonomiskt värde men ej penningvärde i och för sig, om blott föremålets bemäktigande är ägnadt att omedelbart tjäna ett ekonomiskt syfte. Jfr Urbye i Tidsskrift f. Retsvidenskab 1899 s. 378.
    Beträffande den danska och finska åskådningen i ämnet se Goos, spec. del II s. 315 o. f., Forsman, Ant. öfver de särskilda brotten s. 204 o. f. och Estlander, Undersökning af bedrägeribrottets kännetecken och begrepp s. 119 o. f.
    Lammasch opponerar sig i sin afhandling "Diebstahl" (Wien 1893) emot, att i förslag till ny strafflag för Österrike tjufnadsbegreppet skulle så tillvida förändras, mot hvad den äldre strafflagen i detta land innehöll, att förslaget i stället för kännetecknet, att tjufven handlar till sin egen fördel (um seines Vortheiles willen), satte rättsstridig tillägnelseafsikt (der Absicht rehtswidriger Zueignung). L förutsätter sålunda för antagandet af ett tjufnadsbrott, att gärningsmannen bemäktigar sig en sak, af hvars tillägnande han har någon förmögenhetsfördel. Denna sats får enligt L:s mening ej fattas så, att föremålet för tjufnad måste i och för sig hafva ett, om än minimalt handelsvärde. För att tjufnad skall föreligga är tillräckligt, säger L., att gärningsmannen vid tillägnandet af en sak, hvilken i och för sig ej har något värde, som kan uppskattas i minsta slag af gällande mynt, har för afsikt att däraf draga en medelbar förmögenhetsfördel.
    Binding, Die Normen II, anser, hvad tysk rätt angår (jfr tyska strafflagens definition å tjufnad, införd sid. 11 not 2) att fullständigt värdelösa saker, som stå under någons äganderätt, kunna vara föremål för egendomsförbrytelser.
    Merkel i von Holtzendorffs Handbuch des Strafrechts s. 634 afsöndrar från tjufnadsbrotten hvad han benämner rena "halmstråaffärer".
    v. Liszt, Handbuch s. 427, yttrar i detta ämne, att det är likgiltigt, om saken har ekonomiskt värde ("Tauschwert") eller ej.
    Praktiskt taget erbjuder ifrågavarande i teorien segslitna spörsmål föga intresse. Den, som tillgriper en värdelös sak, lärer i hvarje fall som helst undgå ansvar af subjektiva skäl, då han nämligen får antagas hafva presumerat ägarens samtycke till tillägnelseakten.
  13. Jfr V. G. L:s "stiæl ok takar" äfvensom uttrycken i andra landskapslagar "stiæl", "taker man olowandis" etc. Angående härledningen af ordet "stjäla" (=i hemlighet borttaga) se I. Ihre, Glossarium Suio-Gothicnm (1769).
  14. I vår äldre lagstiftning gjordes ej någon skarp skillnad mellan tjufnad och fynd. Upplandslagen (Manhelgdsbalken 22 kap.) likställde sålunda hittande med stöld, ty, säger den, "tjufvar hitta gärna, liksom klockaren hittar kalkon".
  15. Jfr von Lizt Lehrbuch s. 428 o. f., Olshausen, Kommentar II: 876Forsman, Ant. s. 269, yttrar: "Tjufven tager, försnillaren behåller orättmätigt främmande egendom" Hagerup, Formuesindgreb s. 3, bestämmer skillnaden mellan tjufnad och försnillning så, att försnillning kränker blott eganderätten, tjufnad därjämte besittningen.
    Det kan ifrågasättas, om denna skarpa åtskillnad emellan dessa båda förbrytelser med ty åtföljande olikhet i straff, hvilken åtskillnad ej har hemul i vår äldre rätt, har något verkligt berättigande. Jfr motiven i nya Lagb:s förslag (1887) s. 84, 93.
  16. Jfr Hagströmer, Svensk straffrätt s. 111.
  17. Jfr Hagströmer, Svensk straffrätt s. 176 o. f. Jfr äfven Hagerups edition af den norska strafflagen af 1902, s. 34 o. f. samt v. Liszt, Lehrbuch s. 170 o. f.
  18. Jfr Hagströmer, Svensk stratfrätt s. 207.
  19. Jfr stadgandet i yngre Västmannalagen, Manhelgdsbalken 26: 16, att, om en person, som utan lof tagit en annans båt eller häst, med det tillgripna beger sig längre bort (än på samma bys mark), skulle han "tjufwer heta", äfvensom Lagkommissionens protokoll för den 5 maj 1696, däraf framgår, att beslut fattades därom, att till den föreslagna bestämmelsen, att den, som tager och nyttiar annans båt etc., skall vara tjuf, skulle sättas: effter som domaren finner skähl och han öfwertygas hafft oppsåth att sådant annan afhända och borttaga (se Sjögren, a. a. II, 74). Domaren skulle såledespröfva, om afsikten var riktad på olofligt nyttjande eller egendoms afhändande. Jfr Lag-Commissionens förslag till Tiufwa-Balk 4: 5 (Nordinska saml.) samt M. B. i 1734 års lag 43: 3, där orden "utan ondt och argt uppsåt" betyda utan tillägnelseuppsåt.
  20. Lammasch a. a. s. 10 anser, att det är tillräckligt för tillvaron af tjufnad, att man tillägnar sig saken för dess bruksvärdes skull. Därför är det tjufnad, säger L., om en fånge för att fly tillägnar sig en civil dräkt och vid flykten beträdes med att innehafva den, eller, om flykten lyckats. underlåter återställa dräkten, sedan han kommit i säkerhet.
  21. Binding, Grundriss des gemeinen deutschen Strafrechts II: 146, anser liknande brott (enligt tysk rätt) vara tjufnad.
  22. Denna fråga sammanhänger med hvad man anser böra inläggas i tjufnadsuppsåtet, (vinningslystnad, begär efter egen fördel, syfte att rikta sig). Jfr nästa sida.
  23. Jfr Hagströmer, Svensk straffrätt, s. 121 o. f. Han erkänner nödrätt i sådana fall, då det, som hotas, är af ojämförligt större betydelse än det, som behöfver offras för dess räddning. Se äfven § 47 iden norska strafflagen af 1902 (Hagerups edition s. 44).
  24. Lammasch, a. a. s. 9, uttrycker denna sats så, att, om någon förbrukar annans sak till dennes ostridiga nytta men mot eller dock utan hans samtycke, föreligger ej tjufnad. Såsom exempel anför L., att en piga i den sjuke husbondens stuga eldar upp hans ved mot hans uttryckliga befallning, i syfte att förskaffa honom nödig värme
    L. yttrar vidare att, då det ej är tillräckligt, att den tilltalade i följd af sin handling faktiskt riktat sig, utan då han måste hafva handlat för att rikta sig, föreligger ej tjufnad, om den, som orättmätigt sätter sig i besittning af annans sak, gör detta, icke för att öka sin förmögenhet, utan för annat ändamål. Det är sålunda ej stöld, om glada studenter en natt bortsläpa en bodskylt. Jfr Hagerup, a. a. s. 28 o. f.
  25. 1734 års lag (i M.B. 47: 1) fastställde det belopp, som utgjorde gränsen mellan snatteri och stöld, till 10 daler (= tre riksdaler sexton skillingar banko eller 5 kronor), hvilken värdegräns bibehölls i 1855 års förordning.
  26. Jfr rättsfall i Holm 1898: 290.
  27. Jfr Hasselrot, Handelsbalken l delen s. 58 o. f.
  28. Anledningen därtill, att de i 20: 3, enligt lagrummets lydelse före 1890 års lag, uppräknade föremål voro särskildt skyddade genom den i sagda lagrum föreskrifna, numera efter 1890 upphäfda straffskärpning, var att söka i den omständigheten, att sagda föremål enligt sakens natur och gängse bruk ej kunde förvaras under lås och bom. (Den äldre lagtexten finnes in extenso för jämförelses skull, intagen å sid. 62 o. f.)
  29. Jfr Carlén, som i Kommentar sid. 343 säger: Under orden "svikligen tager något från barn" torde böra inbegripas jämväl den gärning, att man, begagnande sig af barnets eller den afvitas oförstånd, svikligen lockar eller tubbar barnet eller den afvita att lämna godset ifrån sig.
  30. I det ursprungliga förslaget lydde mom. 6: "om man, i uppsåt etc., bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man ej har nyttjanderätt"; i sammanhang hvarmed föreslogos tilläggsstadganden i 19: 20 och 22: 11. I anledning af anmärkningar från H. D. och med en redaktionsförändring af särskilda utskottet erhöll momentet dess nuvarande lydelse (se Holm afd. II 1904 n:r 6, s. 61–62).
  31. Att märka är, att 1890 utbyttes orden "om man stjäl något i kyrka ehvad det kyrkan tillhörer" mot "om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer". (Jfr 5 § i 1864 års lag ang. tillgrepp under gudstjänst, som 1890 borttagits såsom kvalifikationsgrund.) Stället eller rummet, där tillgreppet sker ("i kyrka"), har (jfr ofvan) betydelse. Om kyrkan tillhöriga medel deponerats hos enskilda och stjälas, blir det ej kyrkotjufnad.
  32. Postbetjänts tillgrepp af med allmänna posten befordrade bref, som såvidt kändt ej innehållit något af värde, bedömdes ej efter 4 § 2 mom. utan enl. 22: 10 och 25: 16 (Holm 1900: 36).
  33. Jfr Svea hofrätts utslag den 5 aug. 1801, däri 1766 års F. förklarades blott äga tillämpning på fickstölder föröfvade i folkträngsel.
  34. Carlén, Kommentar s. 345. Jfr Antell, Tillgreppsbr. s. 335.
  35. Jfr Goos anf. arb. II s. 394: "Sengetid, hvorved de lokale og individuelle Forhold komme i Betragtningø. Jfr v. Liszt a. a. s. 436: "Nachtzeit ist nach dem Zwecke der Bestimmung nicht die Zeit der Dunkelheit, sondern die ortsübliche Zeit der Nachtruhe."
  36. Jfr Antell a. a. s. 335.
  37. Vapen i teknisk mening har v. Liszt (a. a. s. 330) bestämt sålunda: Der Begriff der Waffe im engern (technischen) Sinne "umfasst alle zur Zufügung von Verletzungen bestimmten und bei bestimmungsgemässer Anwendung geeigneten Werkzeuge". Tödliche Waifen = solche Waifen, welche zur Zufügung von tödlichen Verletzungen bestimmt und bei bestimmungsgemässer Anwendung geeignet sind.
  38. Jfr Holm 1896 not B 480, 1898 not B 696, 1905: 73.
  39. Jfr Carlén, Kommentar s. 345.
  40. Jfr Carlén a. a. s. 346.
  41. Jfr Antell a. a.. s. 325 o. f., Forsman. Ant. öfver de särskilda brotten s. 240 och Hagerup a. a. s. 33.
  42. I K. Förkl. den 23 mars 1807 p. 17 heter det, att inbrott i hus kan ske "utan afseende på stället, hvarest huset är beläget, eller om det är bebodt eller icke".
  43. Något mot detta moment svarande stadgande fanns ej i 1734 års lag utan infördes genom K. F. den 20 december 1745.
  44. Jfr Antell a. a. s. 331 och von Liszt a. a. s. 435.
  45. 1734 års lag innehöll i M.B. 40: 6 endast stadganden om inbrott i rum eller hus. Genom K. F. den 20 december 1745 infördes straffbestämmelser för inbrott i förvaringspersedlar.
  46. Jfr Hagströmer Sv. straffrätt s. 521 o. f. och Stjernberg a. a. s. 21.
  47. Jfr Kallenberg, Återfall s. 113 samt Hagströmer, Sv. straffrätt, s. 528, 590.
  48. Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 730. Bestämmelserna om fortsatt brott i 8 och 9 §§ leda sitt upphof från K. Br. den 9 juni och den 27 oktober 1699. Jfr 1734 års lag M. B. 40: 2, K.F. den 25 november 1762 och K.F. den 4 maj 1855 § 15 (se Sjunnesson a. a. s. 131, 136, 137, 179, Antell a. a. s. 342 o. f. samt Humbla a. a. s. 70 o. f.).
  49. Se Hagströmer, Sv. straffrätt sid. 768-810.
  50. Jfr Winroth a. a. s. 192. Inom den nyare rättsdoktrinen har i fråga om medhjälp (såväl som beträffande anstiftan) gjort sig gällande den teori (1 allmänhet icke erkänd i positiv lagstiftning), att medhjälparens verksamhet bör ställas i direkt kausalförhållande till samma rättsstridiga effekt som gärningsmannens, och att förty medhjälp, rent principiellt sedt, är en art af gärningsmannaskap. Från positivt rättslig ståndpunkt har däremot den åsikt häfdats, att den delaktiges straffbarhet grundar sig å hans förhållande till en rättsstridig effekt, hvilken den delaktiges handling icke anses hafva förorsakat. Se Hellborn a. a. sid. 149 o. f.
  51. Tjufgömmare (fautor) betraktades redan enligt äldre rätt såsom tjuf. Jfr M. B. i 1734 års lag 41: 3 (döljande eller begagnande af tjufgods) och 49:1 (dess köpande eller mottagande i pant).
  52. Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 372 o. f, Nordisk Retsencyklopedi III Strafferetten speciel del s. 200 samt Carlén, Kommentar s. 61.
  53. Carlén, Kommentar s. 60 besvarar, under 3 kap. 9 §, frågan, huru fullständig den vetskap om brott, som förutsättes i detta lagrum, skall vara, sålunda, att med vetskap menas ej absolut visshet om, att brottet föröfvats, och att den för brottet misstänkte verkligen är gärningsman. I allmänhet, säger Carlén, torde vara nog, att man äger tillförlitliga skäl till det antagande, att brott skett, och skälig anledning att förutsätta, att den, som man går tillhanda, varit i brottet invecklad, vare sig såsom hufvudman eller delaktig.
  54. Jfr Carlén a. a. s. 353, Hagströmer, Sv. straffrätt s. 652.