Raskolnikov (Brott och straff)/4

←  Tredje delen

Raskolnikov (Brott och straff) av Fjodor Dostojevskij Översättare: Okänd Fjärde delen

Femte delen  →

RASKOLNIKOV

FJÄRDE DELEN.

I.

»Jag undrar, om det är en fortsättning av drömmen?» tänkte Raskolnikov ännu en gång. Han betraktade den objudne gästen med misstrogna blickar.

»Svidrigailov! Nej, det är omöjligt!» sade han slutligen högt.

Främlingen tycktes icke bliva förvånad över detta utrop.

»Jag har kommit till er av två skäl. För det första önskar jag göra er personliga bekantskap, emedan jag för länge sedan hört mycket gott om er, och för det andra hoppas jag, att ni inte nekar att vara mig behjälplig vidkommande en angelägenhet, som direkt angår er systers intressen. Om ni inte rekommenderar mig, vill hon kanske inte ens släppa in mig i sin förstuga, men med er hjälp —»

»Räkna inte på mig», avbröt honom Raskolnikov.

»Tillåter ni mig framställa en fråga? Ha inte er mor och syster anlänt hit i går?»

Raskolnikov svarade icke.

»Jag kom själv hit i förrgår. Ser ni, Rodion Romanovitj, jag kommer inte hit för att urskulda mig, ty det är alldeles överflödigt. Men säg mig, vad har jag gjort för ont?»

Raskolnikov fortfor att under tystnad stirra på honom.

»Ni klandrar mig väl, därför att jag i mitt eget hus förföljt en värnlös flicka? Men besinna bara, att också jag är en människa och nihil humanum ... med ett ord, att också jag kan bli kär, kan älska, och sedan kan ju allt förklaras på det naturligaste sätt. Då jag gjorde föremålet för min passion det förslaget, att hon skulle fly med mig till Amerika eller Schweiz, hyste jag för henne de vördnadsfullaste känslor och hoppades, att vi båda skulle bli lyckliga. Jag har själv gjort mig olycklig, därför får ni visa mig barmhärtighet.»

»Om ni har rätt eller orätt det vet jag inte, men ni väcker min avsmak, och jag får bedja er gå er väg.»

Svidrigailov skrattade.

»Ni låter inte bringa er ur fattningen», sade han. »Något obehag hade inte kommit i fråga, om inte det där uppträdet i trädgården varit. Marfa Petrovna —»

»Marfa Petrovna har ni dödat.»

»Har ni också hört talas därom? Vad den frågan beträffar, är mitt samvete ganska lugnt. Läkaren, som undersökte henne, konstaterade, att hon dog av ett slaganfall, förorsakat därav, att hon badade strax efter middagen, till vilken hon druckit en hel flaska vin. Men jag har möjligtvis någon gång sårat hennes moraliska känsla. Jag slog henne med mitt ridspö och — hon lät strax spänna för och åkte in till staden.»

Nu var det Raskolnikovs tur att skratta.

»Vad är ni då rädd för? Varför skrattar ni? Men tänk då: jag slog henne bara två gånger med ridpiskan, det blev till och med inga märken efter det ... Men anse mig bara inte för en cyniker. Jag vet nog, att det var avskyvärt gjort av mig. Men lika bra vet jag, att Marfa Petrovna i själva verket var glad åt, att jag förlöpte mig. Historien om er syster var ingen nyhet längre. Marfa Petrovna hade fått sitta hemma tre hela dagar, hon hade ingenting att springa omkring med i den där eländiga staden. Med brevet (ni vet väl, att hon läste upp det högt) hade hon redan tröttat ut alla människor. Så falla plötsligt de där piskslagen ned liksom från himlen! Det första hon gjorde var ... att låta spänna för vagnen! Jag vill nu inte alls tala om, att en förolämpning är mycket, mycket välkommen för fruntimren ibland, om de också visa sig förargade däröver.»

För att få ett slut på detta samtal hade Raskolnikov stor lust att gå sin väg. Men nyfikenhet och beräkning höllo honom kvar.

»Ni tycker väl det är roligt att dela ut slag?» sade han i tankspridd ton.

»Nej, det kan jag just inte säga. Jag slog nästan aldrig Marfa Petrovna. Vi levde lyckligt med varandra och hon var alltid mycket nöjd med mig. Ridspöet har jag endast begagnat två gånger under vårt sjuåriga äktenskap. Första gången hände det två månader efter bröllopet och andra gången slog jag henne strax före hennes död.»

Svidrigailov fortfor att berätta och det blev allt mera begripligt för Raskolnikov, att mannen hade en hemlig avsikt med sitt besök.

»Ni kan inte tro, vad jag har tråkigt här i staden. Jag har verkligen mycket glatt mig åt att göra er bekantskap. Bliv inte ond, Rodion Romanovitj, men ni förefaller mig vara så besynnerlig, ni har något i ert sätt, som ... Rynka inte pannan, jag skall inte säga mera.» Raskolnikov såg mörkt på honom.

»Jag har hört, att ni har många bekanta i staden. Om så är, varför söker ni då upp mig? Ni måste ha någon avsikt därmed?»

»Att jag har bekanta det är ganska sant», genmälte Svidrigailov utan att svara på huvudfrågan, »men jag intresserar mig inte längre för dem. Jag har varit här i tre dagar och ännu inte besökt en enda av dem. För åtta år sedan drev jag mycket omkring här i staden och hade många vänner. Vi förstodo att döda tiden och till vårt sällskap räknade vi både poeter och kapitalister. Vi spelade mycket, spelade falskt, och en eländig »grek» lät slutligen sätta in mig på gäldstugan. Vid samma tid kom Marfa Petrovna hit. Hon inledde underhandlingar med honom och köpte mig fri för trettiotusen silverrubel. Vi inträdde genast i det heliga äkta ståndet och hon förde mig bort till byn, som om jag varit en stor skatt. Hon behöll förfarande dokumentet rörande de trettiotusen — det var utfärdat under ett främmande namn — på det att hon skulle kunna hålla mig i tygeln i händelse jag ville göra uppror.»

»Om nu dokumentet inte funnits till, skulle ni då ha rymt ifrån henne?»

»Det vet jag verkligen inte. Jag önskade inte, att någon förändring skulle äga rum. Marfa Petrovna föreslog två gånger, att jag skulle resa till utlandet för att roa mig, men jag brydde mig inte därom. Man blir bara dyster av att se alla dessa soluppgångar, neapolitanska havsvikar och trädgårdar. Men det mest motbjudande är ändå, att man kan få hemlängtan. Nej, hemma är det bättre. Här kan man då åtminstone kasta skulden på andra, när det går tokigt, och själv gå fri. Jag vore kanske i stånd att sluta mig till en nordpolsexpedition ... Ah, man säger ju, att Berg skall stiga upp med en luftballong om söndag i Jussupovträdgården och tager med passagerare mot betalning, är det sant?»

»Hade ni kanske lust att följa med?»

»Jag? Nej ... det vara bara ...» mumlade Svidrigailov, som om han verkligen tänkte det.

»Han är visst inte riktigt klok», tänkte Raskolnikov.

»Nej, dokumentet förorsakade mig ingen förargelse», sade Svidrigailov i begrundande ton. »För ett år sedan återgav Marfa Petrovna mig det på min namnsdag jämte en större penningsumma. Hon hade en stor förmögenhet.»

»Ni känner er väl ensam, sedan hon gått bort?»

»Jag? Åh ja, det gör jag. Apropå, tror ni på spöken?»

»På vilka spöken?»

»På vanliga spöken, naturligtvis. Finns det andra också?»

»Men tror ni på dem själv?»

»Nej, det vill säga — jo, det gör jag.»

»Har ni sett några?»

Svidrigailov såg på honom med ett egendomligt uttryck.

»Marfa Petrovna brukar hälsa på mig ibland», sade han och förvred munnen till ett besynnerligt leende.

»Vad säger ni? Hälsar hon på er?»

»Ja, hon har redan varit hos mig tre gånger. Första gången såg jag henne på begravningsdagen en timme efter vår återkomst från kyrkogården. Det var dagen före min avresa till Petersburg. Andra gången såg jag henne tidigt på morgonen vid Lilla Vischeras station och tredje gången för en timme sedan i rummet, där jag bor. Jag var alldeles ensam.»

»Och vaken?»

»Fullkomligt vaken alla tre gångerna. Hon kommer, talar en minut med mig och går sedan ut genom dörren. Man kan nästan höra hennes steg.»

»Tänkte jag inte, att något liknande skulle hända er!» utbrast Raskolnikov. Han var mycket upprörd.

»Verkligen? Är det möjligt?» sade Svidrigailov förvånad. »Sade jag inte, att vi hade något gemensamt med varandra?»

»Det har ni inte sagt, nej, det försäkrar jag», svarade Raskolnikov i barsk ton.

»Har jag verkligen inte sagt det?»

»Nej.»

»Jo, jag tror det. Då jag kom hit och såg, att ni låg med slutna ögon och låtsade sova, sade jag till mig själv: Det är han!»

»Vad skall det betyda? ... Vad menar ni?»

»Jag vet verkligen inte, vad jag menar», mumlade Svidrigailov förvirrad.

De tego båda en lång stund.

»Vad talar ni med henne om, när hon kommer?» frågade Raskolnikov slutligen.

»Vi tala i de vanligaste ämnen ... bara om småsaker.»

»Det är kanske osanning allt vad ni säger», sade Raskolnikov.

»Jag ljuger sällan», svarade Svidrigailov tankfull; han tycktes icke märka det förolämpande i frågan.

»Har ni aldrig sett några spöken förr?»

»Jo, en gång, bara en gång i mitt liv. Jag hade en betjänt, Filka, som nyligen blivit begraven. En gång ropade jag i tankspriddhet: »Filka, giv mig en pipa!» Han kom in och gick rakt fram till piphyllan. Jag tänkte genast, att han ville hämnas på mig, ty strax före hans död hade jag grälat på honom. »Hur vågar du komma hit in med hål på armbågarna? Ut med dig, din slyngel!» utropade jag. Han gick ut och kom inte mera igen. Jag talade inte om det för Marfa Petrovna.»

»Tala med en läkare.»

»Att jag är sjuk det vet jag nog själv, ehuru jag inte kan förstå, vad som fattas mig. Tror ni på spöken?»

»Nej, jag tror inte under några omständigheter på spöken!» utropade Raskolnikov nästan rasande.

»Vad säger man vanligtvis i dylika fall?» mumlade Svidrigailov för sig själv, under det han såg åt sidan och böjde ned huvudet, »man säger: du är sjuk och det är bara hjärnspöken utan verklighet. Är det logiskt kanske? Så långt är jag av samma åsikt som de, att spöken bara visa sig för sjuka. Men det bevisar bara, att spökena endast kunna visa sig för sjuka människor, men inte att de inte existera i och för sig!»

»Det finns inga spöken!» upprepade Raskolnikov hårdnackat.

»Tror ni verkligen det?» fortfor Svidrigailov långsamt och såg på honom. Därpå började han utveckla sin teori om de andra världarna och om huru de sjuka stå i beröring med dem och sade slutligen: »Om ni tror på ett liv efter detta, så kan ni också tro därpå.»

»Men jag tror inte på ett liv efter detta!» sade Raskolnikov.

Svidrigailov satt försänkt i tankar.

Sedan han kommit fram med några fantastiska åsikter om det eviga livet och dess beskaffenhet, så att Raskolnikov till sist icke visste, vad han skulle tro, sade han slutligen: »Tänk bara, för en halvtimme sedan hade vi aldrig sett varandra och nu ha vi talat så förtroligt. Hade jag inte rätt då jag sade, att vi äro besläktade själar?»

»Vill ni göra mig den tjänsten och förklara, varför ni gör mig den äran att komma hit, ty jag har inte tid att dröja längre, jag måste gå bort.»

»Er syster, Avdotja Romanovna, ämnar ju gifta sig med Peter Petrovitj Lushin?»

»Jag får bedja er inte göra någon fråga om min syster. Jag förstår inte, hur ni bara vågar att nämna hennes namn — om det verkligen är sant, att ni är Svidrigailov.»

»Men det är just därför jag kommit hit. Hur skall jag då kunna undvika att uttala detta namn?»

»Gott! Tala då, men skynda er!»

»Jag är säker på att ni redan bildat er en mening om Peter Petrovitj Lushin, som är en släkting till min hustru. Han är ingen passande man för Avdotja Romanovna. Enligt min åsikt uppoffrar hon sig mycket ädelmodigt för — sin familj. Efter allt vad jag hört om er anser jag, att ni bör bli mycket belåten, om detta giftermål inte kommer till stånd. Nu, sedan jag personligen lärt känna er, är jag alldeles övertygad därom.»

»Det är mycket naivt av er — eller, förlåt att jag säger det, mycket ... oförskämt», sade Raskolnikov.

»Ni tror, att jag talar i mitt eget intresse. Ni kan vara lugn, Rodion Romanovitj. Om jag ville befrämja mina egna intressen, skulle jag knappast tala så öppet. I detta hänseende vill jag avslöja en psykologisk hemlighet för er. Jag vill således bekänna, att jag i detta ögonblick inte hyser den ringaste böjelse för henne. Det förvånar mig, ty jag har hyst en varm kärlek till henne.»

»När fick ni denna åsikt?»

»Jag har redan länge trott, att min böjelse var slut, men det blev mig först riktigt klart vid min ankomst till Petersburg. Men då jag var i Moskva, tänkte jag verkligen att anhålla om Avdotja Romanovnas hand och göra Peter Lushin rangen stridig.»

»Förlåt, att jag avbryter er ... var god och var så kort som möjligt. Jag har bråttom att komma åstad.»

»Med största nöje. Sedan jag kommit hit och beslutat mig att företaga en resa, ville jag göra nödiga tillrustningar. Mina barn ha stannat hos sin tant. De äro rika och behöva mig inte. För min del behåller jag endast det, som Marfa Petrovna skänkte mig för ett år sedan. Före min resa ville jag emellertid göra ett slut på min affär med herr Lushin. Han var orsak till, att jag blev ovän med Marfa Petrovna, då jag fick veta, att det var hon som arrangerat giftermålet med Avdotja Romanovna. Nu önskar jag träffa henne för att övertyga henne om, att hon inte har den ringaste fördel av att gifta sig med Lushin, utan att hon tvärtom blir olycklig med honom. Jag vill också bedja henne om förlåtelse för allt det obehag jag förorsakat och bedja om tillåtelse att få giva henne tiotusen rubel för att på detta sätt underlätta hennes brytning med Peter Petrovitj Lushin.»

»Men är ni rent tokig? Hur vågar ni understå er att säga något sådant?»

»Jag kunde nog tro, att ni skulle bli häftig; men jag försäkrar er, att jag inte behöver dessa penningar. Jag erbjuder dem utan baktanke, utan det ringaste förbehåll. Framtiden skall visa det. Jag vill så gärna giva henne denna gåva, emedan jag förorsakat henne ledsamheter. Jag vill helt enkelt göra henne en tjänst. Dessutom ämnar jag snart gifta mig — mycket snart. Bliv inte ond, Rodion Romanovitj, utan tänk lugnt på saken.»

Svidrigailov var själv mycket lugn och kallblodig, då han sade detta.

»Jag ber er sluta med edra oförskämdheter. Ni är alltför oförsynt.»

»Inte det minsta. Skulle då i den här världen den ena människan aldrig få göra den andra ont utan att också en gång ha rätt att göra henne gott? Det vore alltför tokigt. Om jag t. ex. dog och testamenterade er syster denna summa, skulle hon också då vägra att taga emot den?»

»Det är mycket möjligt.»

»Nej, det tror jag inte. Men ... under alla omständigheter ber jag er meddela Avdotja Romanovna, vad jag har sagt.»

»Nej, det gör jag inte.»

»I så fall nödgas jag själv söka upp henne.»

»Det skall inte lyckas er.»

»Kanske, om vi lärde känna varandra —»

»Tror ni, att vi kunna bliva närmare bekanta?»

»Varför inte?» frågade Svidrigailov skrattande, varefter han tog sin hatt och reste sig upp. »Det var inte min avsikt att besvära er så länge, ehuru jag redan i morse fäste mig vid ert ansikte.»

»Har ni då sett mig förut?» frågade Raskolnikov oroligt.

»Ja, tillfälligtvis ... det förefaller mig alltjämt som vore det ett sympatiskt band oss emellan ... Men bliv inte otålig, jag brukar inte tränga mig på ...»

»Men tillåt mig fråga: tänker ni resa snart?»

»Resa? Vart då?»

»Ni talade ju nyss själv därom ...»

»Aha, ja den resan, det är riktigt!! ... Jag talade med er om en resa ... Nå, det är en vidlyftig sak. Om ni visste, vad det betydde, som ni nu frågade om», tillade han och skrattade. »I stället för att resa gifter jag mig kanske. Man håller på att skaffa mig en fästmö.»

»Här?»

»Ja.»

»Hur kommer det till?»

»Men Avdotja Romanovna ville jag ändå gärna träffa än en gång. Jag ber er enträget därom ... Nå ... farväl ... ah ... det hade jag så när glömt. Rodion Romanovitj, vill ni meddela er syster, att Marfa Petrovna testamenterat tre tusen rubel åt henne. Om två eller tre veckor kan hon lyfta penningarna.»

»Talar ni sanning?»

»Rena sanningen. Säg henne det ... Farväl. Jag bor inte långt härifrån.»

Då han gick ut, mötte han Rasumichin i dörren.

II.

Klockan var redan nära åtta. De skyndade sig åstad för att infinna sig hos de båda damerna i Bakalejevska huset före Lushin.

»Nå, vem var det?» frågade Rasumichin, då de kommo ned på gatan.

»Det var Svidrigailov, godsägaren, i vars hus min syster blev förolämpad, då hon var där som guvernant. Han sökte vinna hennes gunst och därför blev hon bortkörd av hans hustru, Marfa Petrovna. Men Marfa Petrovna bad sedermera Dunja om förlåtelse. Hon dog helt plötsligt för inte längese’n. Jag vet inte varför, men jag är rädd för den där människan. Han har kommit hit alldeles efter hustruns begravning ... Det tycks, som han visste något ... Vi få lov att skydda Dunja för honom ... det var det, jag ville säga dig ...»

»Skydda? Vad kan han väl vilja göra Avdotja Romanovna? Tack skall du ha, Rodja, för att du talar till mig på det sättet. Vi skola beskydda henne, ja, det skola vi! Var bor han?»

»Det vet jag inte.»

»Varför frågade du inte det? Så dumt? Men jag skall nog ta reda på det.»

»Såg du honom?» frågade Raskolnikov efter en stunds tystnad.

»Ja visst, jag lade noga märke till honom!»

»Såg du honom verkligen, riktigt tydligt?» fortfor Raskolnikov.

»Ja, det gjorde jag ... Jag kommer mycket väl ihåg hans drag och kunde känna igen honom bland tusen. Jag har gott minne för personer.»

De tego ånyo.

»Hm ... just därför ...» mumlade Raskolnikov, »jag tänkte nämligen ... det förekommer mig alltid ... som om det bara var ett hjärnspöke ...»

»Vad talar du om? Jag förstår dig inte riktigt.»

»Ni säga ju alla», fortfor Raskolnikov och förvred munnen till ett leende, »att jag är tokig. Och nu tycktes det mig, som om jag verkligen blivit tokig och bara hade sett ett spöke.»

»Men, hur kan du då? ...»

»Vem vet? Kanske är jag galen och kanske är allt vad som skett de sista dagarna bara en inbillning.»

»Åh, Rodja. Nu har du blivit upprörd igen ... Vad hade han väl att tala om ... vad ville han dig?»

Raskolnikov svarade icke. Rasumichin tänkte efter en stund.

»Nu vill jag tala om för dig, vad jag har uträttat. Jag var hos dig, medan du sov. Så åto vi middag och därefter gick jag till Porphyrius. Sametov satt ännu kvar hos honom. Jag ville börja tala med honom, men det ville inte gå. Jag kunde inte få något passande uppslag. Det var, som om ingen av dem ville förstå något. Men de voro inte alls förlägna. Jag drog Porphyrius till fönstret och började tala med honom, men jag kunde inte få något ur honom. Han pratade om ett och jag om ett annat. Till sist höll jag knytnäven framför ansiktet på honom och hotade, att jag på familjens vägnar skulle krossa skallen på honom. Men han bara såg på mig ... jag spottade och gick min väg. Det är alltsammans. Det var mycket dumt. Med Sametov talade jag inte ett ord. Jag trodde nämligen i början, att jag hade gjort någon dumhet. Men så fick jag i trappan en idé, som gladde mig: varför pina och plåga vi oss egentligen? Om det verkligen vore någon fara å färde eller något dylikt, då ... Men vad rör allt det här dig? Du har ju inte det minsta att göra därmed. Spotta åt alltihopa!»

»Det är klart!» svarade Raskolnikov. »Vad skall du säga i morgon?» tänkte han för sig själv. Underligt nog hade den tanken inte en enda gång fallit honom in: »vad skall Rasumichin säga, när han får veta det?» Härunder såg han några ögonblick på Rasumichin. Dennes berättelse om besöket hos Porphyrius hade föga intresserat honom.

I korridoren träffade de Lushin. Alla tre trädde in på en gång, men utan att se eller hälsa på varandra. De unga männen gingo först, Peter Petrovitj dröjde litet i tamburen för att taga av sig överrocken. Pulcheria Alexandrovna kom ut för att taga emot honom på dörrtröskeln. Dunja sade god dag åt sin broder.

Därpå visade sig Peter Petrovitj och hälsade rätt hövligt men mycket allvarsamt på damerna. Han såg förresten ut, som om han vore något förlägen och ännu icke hade hämtat sig riktigt. Pulcheria Alexandrovna bjöd herrarna att taga plats vid det runda bordet, på vilket samovaren stod och kokade. Dunja och Lushin stodo mittemot varandra, Rasumichin och Raskolnikov mittemot Pulcheria Alexandrovna, Rasumichin bredvid Lushin och Raskolnikov vid systerns sida.

Peter Petrovitj tog fram en fin, parfymerad näsduk och putsade sin näsa med ett dygdigt uttryck såsom en människa, vilken känner sin värdighet sårad och fordrar en förklaring.

»Jag hoppas, att ni haft en angenäm resa?» sade han i stel ton och vände sig till Pulcheria Alexandrovna.

»Ja, Gud ske lov, Peter Petrovitj.»

»Det gläder mig mycket. Känner ni er inte trött, Avdotja Romanovna?»

»Jag är ung och stark och tröttnar inte så lätt. Men min mor var alldeles uttröttad», svarade Dunja.

»Ja, våra ryska landsvägar äro mycket besvärliga. Oaktat min innerliga önskan var det mig inte möjligt att taga emot er i går. Men jag hoppas, att ni inte hade för stort bryderi.»

»Om inte vår Herre sänt oss Dimitrij Prokofjitj, hade det varit ganska obehagligt för oss», sade Pulcheria Alexandrovna och tillade: »Jag får härmed presentera honom för er.»

»Jag hade det nöjet att träffa honom i går», mumlade Lushin och såg fientligt på Rasumichin. Sedan rynkade han pannan och teg. Peter Petrovitj hörde till de människor, som i sällskapslivet kunna vara mycket älskvärda, men som, så snart ett eller annat misshagar dem, genast mista sitt goda humör och mer likna mjölsäckar än angenäma och underhållande kavaljerer. Raskolnikov höll sig tyst. Avdotja Romanovna ville icke heller bryta tystnaden, förrän det blev hennes tur. Rasumichin hade intet att säga, varför Pulcheria Alexandrovna åter fick bringa samtalet i gång.

»Har ni hört, att Marfa Petrovna är död?»

»Ja, och jag kan även tillägga den underrättelsen, att Arkadij Ivanovitj Svidrigailov strax efter begravningen reste till Petersburg.»

»Reste han hit?» frågade Dunetjka oroligt och utbytte en blick med modern.

»Herre Gud, han måtte väl åtminstone låta Dunja vara i fred?» utbrast Pulcheria Alexandrovna.

»Ni behöva inte vara oroliga ... såvida ni inte ha i sinnet att själva träda i förbindelse med honom. Jag skall nog giva akt på honom.»

»O, Peter Petrovitj, ni kan inte tro, så ni skrämde mig», fortfor modern. »Jag har bara sett honom två gånger och han förefaller mig att vara riktigt stygg. Jag är säker på, att han förorsakat Marfa Petrovnas död.»

»Det är omöjligt att döma i den saken. Jag är emellertid fullt och fast övertygad om, att denne man kommer att sluta sina dagar på en gäldstuga. Av kärlek till sina barn har Marfa Petrovna säkerligen icke kommit ihåg honom i sitt testamente. Om hon givit honom något, är det helt visst en högst obetydlig summa.»

»Låt oss inte längre tala om Svidrigailov, ty detta ämne är mig i högsta grad obehagligt», sade Dunja.

»Han har just nyss varit hos mig», sade Raskolnikov, som för första gången blandade sig i samtalet.

Alla vände sig emot honom och till och med Lushin tycktes vara intresserad.

»För halvannan timme sedan kom han till mig, medan jag sov. Han var ganska munter och sade, att han hoppades bli närmare bekant med mig. Bland annat bad han, att jag skulle förskaffa honom ett möte med dig, Dunja. Han ville göra dig ett förslag, som han närmare utvecklade för mig. Dessutom försäkrade han, att Marfa Petrovna en vecka före sin död testamenterat tretusen rubel åt dig, Dunja, och att du snart kan utbekomma denna summa.»

»Gud ske lov!» utropade Pulcheria Alexandrovna och gjorde korstecknet. »Bed för henne, Dunja, bed!»

»Är det verkligen sant?» utbrast Lushin.

»Vad sade han vidare?» inföll Dunja.

»Han sade, att själv var han inte rik och att hela förmögenheten skulle tillfalla barnen och att han bosatt sig i ett hus, som inte var beläget långt härifrån; var vet jag inte; jag frågade honom inte därom.»

»Men vad är det för ett förslag han vill göra Dunja?» sporde Pulcheria Alexandrovna oroligt. »Sade han dig det?»

»Ja, det gjorde han.»

»Nå, vad?»

»Det skall jag säga er sedan ...» Raskolnikov teg och fortfor att dricka te.

Peter Petrovitj såg på sitt ur och yttrade, att han var tvungen att avlägsna sig.

»Stanna hos oss, Peter Petrovitj. Ni skrev ju, att ni ville bedja min mor om en förklaring», sade Dunja.

»Ganska riktigt, det var verkligen min mening, men jag har inte lust att yttra mig därom i — andras närvaro. Dessutom har min bön inte blivit uppfylld ...»

Lushin tog på sig en förolämpad min och teg.

»Er bön, att min bror inte skulle vara närvarande vid vår sammankomst blev enligt min begäran inte uppfylld», sade Dunja. »Ni skrev, att ni blivit förolämpad av min bror. Jag fordrar nu en förklaring och hoppas, att ni försona er med varandra. Om Rodja verkligen har förolämpat er, måste och skall han bedja er om förlåtelse.»

»Det finnes sådana förolämpningar, Avdotja Romanovna, som inte kunna glömmas.»

»Kan ni inte förstå», avbröt Dunja honom otåligt, »att hela framtiden beror av, att detta ledsamma förhållande blir utrett? Jag upprepar, att om min bror förolämpat er, skall han bedja er om ursäkt.»

»Om jag också tillber er, Avdotja Romanovna», sade Lushin, som blev allt mer och mer uppretad, »så hindrar det dock inte, att jag kan ogilla, om någon av edra anförvanter uppför sig oskickligt. Ehuru ni lyckliggör mig med er hand, är jag dock inte skyldig att åtaga mig ...»

»Peter Petrovitj», sade Dunja innerligt, »visa mig nu att ni är så ädel och förståndig, som jag alltid ansett er vara. Jag har givit er ett allvarligt löfte, jag är er fästmö, tro mig därför i denna sak och var viss om att jag kan döma opartiskt. Att jag övertager en domares roll är lika överraskande för min bror som för er. Ni bör kunna förstå, att om ni inte försona er med varandra, nödgas jag välja antingen er eller honom. Om jag väljer er, måste jag bryta med min broder, väljer jag honom, måste jag bryta med er.»

»Avdotja Romanovna», sade Lushin och såg ut, som vore han förolämpad, »ni uttalar ord, som äro högst sårande för mig i betraktande av det förhållande jag står till er. Dessa ord innebära möjligheten, att ni skulle kunna svika ett till mig givet löfte. Ni sätter mig i jämbredd med en pojke och det kan jag inte finna mig uti. Ni säger »antingen er eller honom» och visar alltså därmed, av vilket ringa värde jag är för er ... det kan jag inte finna mig i, när jag tänker på det förhållande ... som råder mellan oss.»

»Vad?» utbrast Dunja, »jag sätter er i jämbredd med honom, som hittills varit mig dyrbarast i hela världen, och ni känner er förolämpad, emedan jag tillägger er ett alltför ringa värde.»

Raskolnikov skrattade hånfullt. Rasumichin var uppbragt. Men Peter Petrovitj fäste sig icke vid hennes invändning, utan blev däremot allt mer och mer förbittrad.

»Kärleken till er blivande make måste vara högre än kärleken till brodern», sade han tillgjort, »och under alla omständigheter vill jag inte sättas i jämbredd med ... Jag vill nu vända mig till er vördnadsvärda mor för att bedja henne om en förklaring. Min fru, er son förolämpade mig i går i denne herres närvaro genom att illa uttyda några ord, som jag yttrade, då jag en gång drack kaffe hos er. Jag yttrade, att enligt min mening var det inte allenast betryggande för den äktenskapliga lyckan, utan också i moralisk mening bättre att gifta sig med en fattig flicka, som redan gjort bekantskap med livets sorger, än att ingå äktenskap med en flicka, som blivit van vid överflöd. Er son har med uppsåt överdrivit mitt yttrande. Jag ber er därför meddela mig, i vilka uttryck ni återgivit mina ord i ert brev till Rodion Romanovitj.»

»Det kommer jag inte ihåg. Jag vet inte heller, vilka uttryck Rodja begagnat. Han har kanske överdrivit; men ett bevis på, att Dunja och jag inte ha misstytt edra ord är, att vi ha kommit hit.»

»Det är rätt, mamma», sade Dunja bifallande.

»Således är felet på min sida», svarade Lushin förnärmad.

»Peter Petrovitj, ni anklagar alltjämt Rodja, men varför har ni talat osanning om honom i ert brev?» sade Pulcheria Alexandrovna djärvt.

»Jag kan inte erinra mig ha sagt någon osanning.»

»Ni skrev», sade Raskolnikov i skarp ton, »att jag inte givit pengarna åt änkan utan åt dottern, vilken jag aldrig sett förrän i går. Ni skrev detta för att väcka oenighet mellan mig och mina kära och ni har därför i ovärdiga uttryck omtalat denna unga flickas uppförande, ehuru ni inte känner henne. Detta är uselt och eländigt.»

»Förlåt, min herre», svarade Lushin och darrade av vrede, »i mitt brev talade jag om era egenskaper och ert uppförande endast av det skäl, att er mor och syster hade bett mig att meddela dem mitt sammanträffande med er och det intryck ni gjorde på mig. Vad mitt brev vidkommer, ber jag er bara visa mig en enda rad, som inte stämmer överens med sanningen, det vill säga, bevisa, att ni inte givit bort pengarna och att det inte finnes ovärdiga personer i denna olyckliga familj.»

»Efter min mening är ni med alla era företräden inte värd så mycket som denna stackars flickas lillfinger.»

»Det skulle alltså kunna falla er in att införa henne i er mors och systers sällskap?»

»Det har jag redan gjort, om ni äntligen vill veta det. Jag lät henne i dag sätta sig vid sidan av min mor och Dunja.»

»Rodja!» ropade Pulcheria Alexandrovna.

Dunja rodnade. Rasumichin rynkade ögonbrynen. Lushin log hånfullt och högdraget.

»Ni ser själv, Avdotja Romanovna, att här är ingen försoning möjlig. Jag vill nu avlägsna mig för att inte ytterligare störa återseendets glädje. Men för framtiden vill jag bedja att bliva förskonad från flera sådana möten.»

Pulcheria Alexandrovna kände sig stött.

»Det tycks, som om ni redan ville underordna oss under er makt och myndighet, Peter Petrovitj. Dunja har ju sagt er, varför er önskan inte kunde uppfyllas», sade Pulcheria Alexandrovna. »Hennes avsikt var god. Säg mig, skola vi verkligen betrakta edra önskningar som befallningar? Jag får tvärtom göra er uppmärksam på, att det är er plikt att vara mycket förekommande och hänsynsfull emot oss. Ty vi ha för er skull lämnat allt i sticket och rest hit på god tro, så att vi nästan äro i er makt.»

»Det förhåller sig inte alldeles så, Pulcheria Alexandrovna, i synnerhet i det ögonblick, då ni just fått underrättelse om arvet efter Marfa Petrovna.»

»Att döma efter denna anmärkning kunde man verkligen antaga, att ni hade gjort räkning på vår hjälplöshet», svarade Dunja bittert.

»Nu kan jag under alla omständigheter inte göra räkning därpå ... emellertid vill jag inte längre hindra er bror från att meddela er Svidrigailovs önskningar, som kanske skola lyckliggöra er.»

»Åh, du min Gud!» utbrast Pulcheria Alexandrovna.

Raskolnikov kunde icke längre hålla sig lugn.

»Nå, syster, blygs du inte nu?» sade han.

»Jo, jag blygs, Rodja», svarade Dunja. »Peter Petrovitj, gå er väg!» sade hon till honom och bleknade av vrede.

Det tycktes, som hade Peter Petrovitj icke väntat en sådan utgång. Han hade varit alltför säker på sin makt och sina offers hjälplöshet; han trodde icke heller nu sina öron. Han bleknade och hans läppar darrade.

»Avdotja Romanovna, om jag nu går ut genom denna dörr och tager med mig en sådan avskedshälsning så ... lägg märke därtill ... kommer jag aldrig tillbaka. Tänk er därför för ... jag håller ord.»

»Så oförsynt!» ropade Dunja och reste sig, »jag önskar för intet pris, att ni skall komma tillbaka.»

»Vad? Står det så till?» skrek Lushin, som till det sista ögonblicket icke kunde tro, att saken skulle taga en sådan vändning och därför nu alldeles miste fattningen. »Står det så till? Men ni vet väl, Avdotja Romanovna, att jag har rätt att protestera däremot?»

»Vad för en rätt?» utbrast Pulcheria Alexandrovna, »hur kan ni protestera däremot? Skulle jag väl giva min Dunja till en sådan som ni? Gå er väg, lämna oss en gång för alla! Hade jag vetat ...»

»Men, Pulcheria Alexandrovna», fortfor Lushin rasande, »ni har givit ert ord, som ni nu tager tillbaka ... och dessutom ... dessutom har jag ... har jag ... fått vidkännas utgifter...»

Detta sista argument stod i sådan överensstämmelse med Lushins karaktär, att Raskolnikov, som var blek av vrede, började skratta högt.

»Peter Petrovitj, gå er väg!» sade Avdotja Romanovna.

»Jag går, men först vill jag säga ännu ett ord. Ni och er mor ha troligen glömt, att jag ville gifta mig med er i trots av de rykten, som voro i omlopp i staden rörande ert uppförande. Då jag för er skull trotsade den offentliga meningen och medelst mitt frieri gav er tillbaka det rykte ni förlorat, hade jag trott mig kunna göra anspråk på er tacksamhet. Nu inser jag, hur överilat jag handlade ...»

»Jag undrar, om den karlen har mer än ett huvud att förlora!» utropade Rasumichin och sprang upp.

»Ni är en elak människa», sade Dunja.

»Inte ett ord mer! Inte en rörelse!» ropade Raskolnikov och höll tillbaka Rasumichin. Därpå gick han nära inpå Lushin och sade sakta, men i det han uttalade vart ord långsamt och tydligt:

»Var god och gå er väg! Och inte ett ord mer eller ock...»

Peter Petrovitj såg på honom några sekunder. Hans ansikte var blekt och förvridet av vrede. Så vände han sig om och gick ut. Sällan har en människa hyst ett så stort hat i sitt hjärta som Lushin mot Raskolnikov. Honom allena gav han skulden till allt. Underligt nog inbillade han sig ännu, då han gick ned för trappan, att hans sak kanske icke var alldeles förlorad, ja, att den till och med vad damerna vidkom mycket lätt kunde bringas i ordning igen.

III.

Saken var den, att han ända till sista ögonblicket ansett en sådan utgång för omöjlig. Ännu i det sista var han övertygad därom och hade icke den minsta aning om, att två värnlösa och fattiga kvinnor skulle kunna undandraga sig hans makt. Denna övertygelse var till största delen att tillskriva hans fåfänga och ytterliga självkänsla, som man bättre kunde kalla: självtillbedjan. Peter Petrovitj hade arbetat sig upp från en ringa ställning och hade den sjukliga vanan att beundra sig själv, han satte sitt förstånd och sin förmåga mycket högt och koketterade till och med i ensamma timmar med sitt ansikte i spegeln. Men mera än allt annat i världen älskade och värderade han sina penningar, som han hade skrapat ihop med arbete och på annat sätt. De ställde honom, menade han, i jämnhöjd med allt och alla.

Då han inför Dunja berömde sig av, att han hade för avsikt att gifta sig med henne oaktat hennes dåliga rykte, talade han av inre övertygelse och kände till och med djup avsky för en sådan »svart otacksamhet». Icke desto mindre var han redan, då han friade till Dunja, fullkomligt övertygad om det grundlösa i allt det prat, som Marfa Petrovna ju också offentligt hade tagit tillbaka och som hela staden för länge sedan hade upphört att tro på. Ja, han skulle till och med även nu icke ha nekat till, att allt redan då hade varit honom bekant. Det oaktat satte han sitt beslut att höja upp Dunja till sig mycket högt och ansåg det för en ädel gärning. Då han nämnde detta för Dunja, hade han satt en av sina kära, hemliga tankar i ord och kunde icke förstå, att icke de andra beundrade denna handling i samma grad. Då han den där dagen avlade sitt besök hos Raskolnikov, trädde han in med känslan av att vara en välgörare, som står i beredskap att skörda frukten av sina goda gärningar och få höra angenäma lovord. Det var därför icke att undra över, att han kände sig på det högsta förolämpad och misskänd, då han gick ned för trappan.

Men Dunja var honom alldeles oumbärlig; att avsäga sig henne var honom otänkbart. I flera år hade han svärmat för ett giftermål, men han sparade alltjämt tillsammans mera penningar och väntade. Han hakade sig fast vid det förtrollande, hemlighetsfulla hoppet, att en väluppfostrad, fattig flicka (fattig skulle hon vara), mycket ung, mycket vacker, ädel och bildad, mycket blyg och som hade genomgått många lidanden, skulle alldeles underkasta sig honom och hela sitt liv igenom anse honom för sin räddare, vara färdig att dö av vördnad för honom, göra sig honom underdånig och beundra honom och endast honom. Hur många scener, hur många enskildheter hade han icke redan i inbillningen målat ut för sig av detta förföriska och älskliga tema. Och nu hade alla dessa års drömmar nästan gått i uppfyllelse. Avdotja Romanovnas skönhet och bildning hade fängslat honom, hennes hjälplösa ställning hade eggat honom till det yttersta. Här fann han till och med mera än han hade drömt om: en stolt, karaktärsfast, dygdig ungmö, vars bildning och andliga utveckling voro större än hans (det kände han), och ett sådant väsen skulle sitt liv igenom vara honom slaviskt tacksam för hans ynnest och vördnadsfullt böja sig i stoftet för honom, medan han vore obegränsad och allsmäktig härskare! Det föll sig tillfälligtvis så, att han kort förut efter lång överläggning hade beslutat att vända sin levnadsbana in på ett annat spår och söka sig en större verkningskrets, för att därigenom komma högre upp i samhället, på vilket han länge med längtan hade tänkt. Han hade med få ord bestämt sig att söka sin lycka i Petersburg. Han visste, att man kunde uppnå mycket, ganska mycket genom kvinnors inflytande. En vacker, dygdig och bildad kvinnas tjusningskraft kunde oändligt försköna hans levnad, göra hans hus tilldragande och breda en gloria omkring honom ... och nu ... hade allt störtat samman! Denna plötsliga, förfärliga brytning hade samma verkan på honom som ett åskslag. Det var nog bara ett fruktansvärt skämt ... ett narrstreck! Han hade ju bara gjort sig litet viktig, hade icke en gång ännu fått tillfälle att säga sin mening; han hade bara skämtat litet, låtit sig ryckas med, och det skulle få en så allvarsam utgång? Han hade till och med fått Dunja kär på sitt vis, han härskade redan i inbillningen över henne ... och nu med ens ...! Nej, i morgon, i morgon, måste alltsammans ordnas igen, bringas i lag på nytt. Men först och främst måste denna högmodiga pojke, denna gröngöling, som var skuld till allt, oskadliggöras. Med en obehaglig känsla kom han ofrivilligt att tänka på Rasumichin ... men i det hänseendet lugnade han sig snart, »det fattas bara, att han skulle uppträda på samma sätt som den andre!» Men den han i verkligheten mest fruktade var Svidrigailov ... Med ett ord, han hade huvudet fullt av bekymmer.

— — — — — —

»Nej, jag har den största skulden», sade Dunja medan hon omfamnade och kysste sin mor. »Hans rikedom frestade mig, men jag svär, min bror, att jag inte anade, att han var en så usel människa! Fördöm mig ej, min bror!»

»Gud har räddat oss», viskade Pulcheria Alexandrovna, ehuru hon knappast ännu förstod allt, vad som tilldragit sig.

De voro allesammans glada och fem minuter därefter skrattade de till och med. Men Dunetjka rynkade då och då ögonbrynen och bleknade, när hon tänkte på, vad som förefallit.

Rasumichin var förtjust, ehuru han icke vågade öppet visa sin glädje. Men Raskolnikov satt på samma plats, mörk och dyster. Dunja trodde, att han ännu var ond, och Pulcheria Alexandrovna såg med rädda blickar på honom.

»Vad sade Svidrigailov till dig?» frågade Dunja och gick fram till honom.

»Ack ja, vad sade han?» utbrast Pulcheria Alexandrovna.

Raskolnikov lyfte upp huvudet.

»Han vill skänka dig tiotusen rubel och önskar träffa dig i min närvaro.»

»Träffa henne? Inte för allt i världen!» ropade Pulcheria Alexandrovna, »och hur kan han våga att erbjuda henne pengar!»

Raskolnikov meddelade dem kort och gott sitt samtal med Svidrigailov.

»Vad svarade du honom?» frågade Dunja.

»I början sade jag, att jag inte ville framföra hans hälsning, men då sade han, att han på allt möjligt sätt skulle försöka träffa dig. Han yttrade, att hans kärlek till dig nu var alldeles utplånad. Jag får bekänna, att hans tal var något förvirrat. Han säger, att han vill resa långt bort, med säger strax därpå, att han vill gifta sig och att han redan valt sig en brud. Hans tal var besynnerligt och Marfa Petrovnas död har säkert gjort ett djupt intryck på honom.»

»Gud give henne den eviga vilan!» utbrast Pulcheria Alexandrovna. »Jag skall evigt, evigt bedja för henne! Herre Gud, Dunja, vad hade det nu blivit av oss, om inte hon kommit ihåg dig i sitt testamente!»

Dunja var mycket bestört över Svidrigailovs förslag. Hon stod ännu försänkt i tankar.

»Han har visst något förfärligt i sinnet», viskade hon rysande för sig själv. Raskolnikov lade märke till denna ovanliga oro.

»Jag skall bevaka honom», sade Rasumichin. »Rodja har bett mig beskydda sin syster. Tillåter ni det också, Avdotja Romanovna?»

Dunja smålog och räckte honom handen, men det bekymrade uttrycket försvann icke från hennes ansikte.

Snart voro de alla fördjupade i livligt samtal. Till och med Raskolnikov hörde på uppmärksamt, om han också icke talade själv. Den som talade mest, var Rasumichin.

»Varför vilja ni resa härifrån?» frågade han livligt. »Huvudsaken är ändå, att ni bli här tillsammans alla tre, ty ni ha behov av varandra. Mig måste ni upptaga som en vän, som kompanjon i ert förbund och jag försäkrar, att vi skola börja ett präktigt företag. Jag har en onkel, en hederlig gammal man, som äger ett kapital på tusen rubel, som han erbjudit mig att låna. Sedan lämnar ni ett tusen av de tre, som Marfa Petrovna testamenterat er, och vi ingå kompanjonskap med varandra.»

Därefter utvecklade Rasumichin sin plan för dem. Han ville bliva förläggare och översättare, synnerligast som han var förtrolig med tre europeiska språk. För ett par dagar sedan sade han verkligen, att han icke var mycket hemma i det tyska, men det gjorde han endast för att övertala Raskolnikov att åtaga sig översättningen. Han hade ljugit den gången och Raskolnikov visste också, att han icke talat sanning.

»Det kommer visserligen att kosta mycket arbete, men vi skola arbeta, Avdotja Romanovna och Rodion. Vi skola både vara översättare och förläggare. Jag kan vara eder till stor nytta, ty jag har erfarenhet. Under de två sista åren har jag alltjämt haft att skaffa med förläggare och känner alla deras krokvägar. Under alla omständigheter kunna vi förtjäna vårt livsuppehälle.»

Dunjas ögon strålade.

»Vad ni nu säger, Dimitrij Prokofjitj, behagar mig mycket», sade hon.

»Jag förstår det inte», inföll hennes mor, »men om det är nödvändigt, skola vi stanna här någon tid.»

»Vad är din tanke, Rodja?» frågade Dunja.

»Det är en mycket god idé. Jag känner också ett verk, som helt säkert skall göra lycka. Men vi ha ju tillräcklig tid att en annan gång ordna om den saken.»

»Hurra!» utropade Rasumichin. »Men vänta litet! Här i huset finns en våning på tre rum, som inte står i förbindelse med dessa hotellrum. Den är möblerad och hyran är tämligen billig. Denna våning böra ni genast hyra, så att Rodja kan bo tillsammans med er ... Men varthän ämnar du dig, Rodja?»

Dunja såg förvånad på brodern, som höll mössan i handen och stod i begrepp att avlägsna sig.

»Ni se ju ut, som om ni ämnade begrava mig eller som om vi för alltid skulle säga farväl åt varandra», sade han med ett tvunget löje.

»Och det är ju möjligt, att vi aldrig mera se varandra», bifogade han.

Han trodde, att han endast hade tänkt dessa ord, de hade undsluppit honom ofrivilligt.

»Vad fattas dig, Rodja?» utbrast systern.

»Då jag kom hit, ämnade jag säga eder att vi böra skiljas för den närmaste tiden. Jag är inte frisk och skall nog komma igen, när jag kan ... Jag skall inte glömma er ... Vad som än må hända, måste jag nu vara ensam ... Glömmen mig, det är det bästa ... Möjligen kan allt bliva gott igen ... Om ni inte låta mig gå, kommer jag att hata eder — det känner jag ... Farväl!»

Modern och systern betraktade honom med förfäran. Till och med Rasumichin var rädd.

»Rodja, Rodja, försona dig med oss och låt allt vara som förr!» utropade den stackars modern.

Han vände sig om och gick långsamt ut ur rummet. Dunja skyndade efter honom.

»Broder, vad är det du gör?» viskade hon med en förfärad blick.

Han såg sorgset på henne.

»Det är ingenting ... jag kommer ju tillbaka», mumlade han halvhögt, som om han icke visste, vad han skulle säga.

»Känslolöse egoist!» utropade Dunja.

»Van-sin-nig är han, men inte känslolös!» viskade Rasumichin och tryckte hårt hennes hand.

»Jag kommer strax tillbaka», sade han till den halvt vanmäktiga Pulcheria Alexandrovna, varefter han sprang efter Raskolnikov, som väntade honom vid slutet av korridoren.

»Jag trodde nog, att du skulle komma efter», sade han. »Stanna hos dem ... stanna hos dem i morgon och alltid ... Jag kommer kanske igen, om det är möjligt. Farväl!»

Han gick utan att räcka honom handen.

»Men vad fattas dig? Hur kan du bära dig åt så där?» utbrast Rasumichin.

Raskolnikov stannade.

»Fråga mig aldrig om något! Jag har intet svar att giva dig ... Kom inte heller till mig, kanske kommer jag till er ... Lämna mig nu, men lämna inte dem, som äro därinne. Förstår du mig?»

De stodo bredvid en lampa och under en minut sågo de tyst på varandra. Denna minut kom Rasumichin ihåg under hela sitt liv. Raskolnikovs glödande och stela blick tycktes med varje stund bliva mera strålande och trängde in i Rasumichins själ, in i hans medvetande. Det var som ett onämnbart något hade svävat förbi honom. En tanke, en antydan, något förfärligt, rysligt, som de bägge förstodo, dök upp emellan dem. Rasumichin blev blek som ett lik.

»Förstår du mig nu?» sade Raskolnikov slutligen med smärtsamt förvridet anlete. »Vänd tillbaka, gå in till dem!» tillade han, varefter han hastigt avlägsnade sig.

Jag vill icke berätta, vad som tilldrog sig samma afton hos Pulcheria Alexandrovna, sedan Rasumichin återvänt till dem, huru han sökte lugna dem, besvor dem att lämna Rodja i fred, så länge han var sjuk, och sade, att hans kropp och själ icke voro i normalt tillstånd och att man icke finge oroa honom. Han, Rasumichin, skulle vaka över honom, skaffa honom en läkare, en skicklig läkare, den allra bäste, ja, hela fakulteten.

Med ett ord, under denna afton blev Rasumichin för dem en son och en broder.

IV.

Raskolnikov begav sig direkt till det hus vid kanalen, som beboddes av Sonja. Han sökte upp portvakten och fick av honom underrättelse om skräddare Kapernaumovs bostad. Sedan han i en vrå av gården funnit den branta trappan och hunnit upp i andra våningen, kom han ut i ett galleri, som gick längs med huset åt gårdssidan. Medan han irrade omkring i mörkret, öppnades plötsligt en dörr strax bredvid honom. Han fattade genast tag i den.

»Vem är det?» frågade ängsligt en kvinnlig röst.

»Det är jag ... jag söker er», svarade Raskolnikov och trädde in i den lilla förstugan. Här stod en ljusstake med ett brinnande ljus.

»Är det ni?» utbrast Sonja.

Raskolnikov undvek att se på henne och gick in i hennes rum.

En minut senare trädde Sonja in med ljuset och ställde sig framför honom; hon var obeskrivligt ängslig och beklämd över hans oväntade ankomst. Hennes bleka ansikte blev plötsligt rött och hon fick tårar i ögonen. Hon kände sig svag, hon blygdes och likväl erfor hon en känsla av glädje. Raskolnikov vände sig om och satte sig på en stol bredvid bordet. Han kastade en flyktig blick på rummet. Det var stort, men mycket lågt; till vänster syntes den stängda dörr, som förde till Kapernaumovs bostad, och på motsatta sidan syntes också en dörr, men den var igenspikad. Sonjas rum liknade en lada, det hade form av en oregelbunden fyrkant och såg därför mycket ruskigt ut. Det ena hörnet var mycket spetsigt, det andra mycket trubbigt. Väggen med de tre fönstren åt kanalen till tycktes avskära rummet på snedden. Det spetsiga hörnet var på grund av den knappa belysningen så mörkt, att man icke kunde se, var det slutade. Endast få möbler funnos i detta stora rum. Till höger en säng och vid sidan av den en stol; vid samma vägg, alldeles vid dörren till den främmande lägenheten, stod ett tarvligt bord, betäckt med en blå duk och där bredvid två rörstolar. På den motsatta väggen stod en simpel byrå, det var alltsammans. De gulaktiga, smutsiga, urblekta tapeterna hade svarta fläckar i hörnen; om vintern måste här vara fuktigt och kvavt. Fattigdomen blickade emot en överallt; sängen hade icke en gång gardiner.

Sonja såg tigande på sin gäst, som betraktade hennes rum så uppmärksamt och ogenerat. Hon började darra av rädsla, som stode hon framför en domare och sitt ödes styresman.

»Jag kommer sent ... Klockan är visst redan elva», sade han slutligen utan att se på henne.

»Ja, hon slog nyss elva», svarade Sonja.

»Jag kommer till er för sista gången», fortfor Raskolnikov dystert, »och ändå är jag nu här för första gången ... Troligtvis ser jag er aldrig mera ...»

»Skall ni ... resa bort?»

»Det vet jag inte ... det får morgondagen utvisa ...»

»Således infinner ni er inte hos Katerina Ivanovna i morgon?» sade hon med darrande röst.

»Jag vet inte ... Jag har kommit hit för att säga er något ... men därom rör det sig inte nu ...»

Han slog upp ögonen, såg vänligt på henne och märkte då, att han satt, medan hon ännu stod framför honom.

»Varför står ni? Sätt er ned!» sade han med förändrad och innerlig röst.

Hon satte sig. Han såg vänligt och medlidsamt på henne.

»Så mager ni är! Edra fingrar äro ju genomskinliga, alldeles som på en död.»

Han tog hennes hand. Sonja smålog.

»Sådan har jag alltid varit», svarade hon.

»Då ni var hemma också?»

»Ja.»

»Nåja ... naturligtvis», sade han kort.

Hans ansiktsuttryck och röst hade åter förändrat sig. Han såg sig omkring på nytt.

»Ni hyr alltså detta rum av Kapernaumov?»

»Ja.»

»Bor han där bakom dörren?»

»Ja ... han har också ett sådant här rum.»

»Bo de i ett rum allesammans? ...»

»Ja, allesammans.»

»Jag skulle vara rädd i deras rum om natten», sade han dystert.

»Det folk jag bor hos är mycket vänligt och hyggligt», svarade Sonja, som ännu icke hade återvunnit fattningen, »alla möblerna, allt ... allt, som finns här, är deras. De äro mycket snälla, barnen komma ofta in till mig ...»

»Han stammar ju?»

»Ja, han både stammar och haltar. Och hans hustru också ... men hon stammar just ändå inte ... det är, som om hon inte kunde säga ut allt ... hon är mycket snäll; hon tjänade förut, de ha sju barn ... bara det äldsta stammar, de andra äro väl också sjukliga av sig, men de stamma inte ... Men hur vet ni det?» tillade hon förvånad.

»Er far har talat om allt för mig ... likaledes att ni gick bort vid sextiden och kom tillbaka klockan nio ... och hur Katerina Ivanovna låg på knä framför er säng.»

Sonja blev förlägen.

»Jag tyckte nästan, att jag såg honom i dag», viskade hon tvekande.

»Vem?»

»Pappa. Jag gick på gatan strax här bredvid, vid tiotiden, och då var det, som om han gick framför mig. Alldeles som om det varit han. Jag höll på att gå till Katerina Ivanovna ...»

»Var ni ute och gick?»

»Ja», viskade Sonja återigen förlägen och med nedslagna ögon.

»Slog Katerina Ivanovna er, medan ni ännu bodde hos er far?»

»Ack nej ... vad tänker ni på, nej, nej!»

Hon såg riktigt ängsligt på honom.

»Ni håller då av henne?»

»Av vem, av Katerina Ivanovna? ... ja visst ...» sade hon långsamt och klagande, i det hon knäppte ihop händerna. »Hon är ju alldeles som ett barn ... hon har lidit till sitt förstånd ... av sorg och hon var så klok, så högsinnad ... så god. Ni vet det inte, ni kan inte veta det ... ack!»

Sonja sade allt detta som i förtvivlan. Hon led, var häftigt upprörd och vred händerna. Hennes bleka kinder blossade åter upp och hennes ansikte uttryckte djup smärta. Man kunde se på henne, att en mycket smärtsam sträng i hennes inre hade blivit berörd; att det fanns något, som hon gärna skulle vilja säga, försvara, tala om. Ett gränslöst medlidande stod att läsa i hennes drag.

»Om hon slog mig? Vad tänker ni väl på! Herre Gud ... om hon slog mig! ... Och till och med om hon hade slagit mig, vad hade det väl gjort! Vad kunde det skada? Ni vet ingenting, vet alldeles ingenting! Hon är så olycklig, ack, så olycklig ... och så sjuk ... Hon söker rättvisa ... hon är så ren ... Det är hennes övertygelse, att det råder rättvisa överallt och hon fordrar rättvisa av envar. Hon förstår inte att människorna inte alltid kunna vara rättvisa, och därför är hon alltid ond ... som ett barn, alldeles som ett barn. Hon är rättvis och fordrar rättvisa av andra.»

»Vad tänker hon nu taga sig till?»

Sonja såg frågande på honom.

»Hon ligger ju er till last med barnen. Ni har ju också fått sörja för henne förut; till och med den döde tiggde ju av er. Men hur skall det gå nu?»

»Jag vet inte», sade Sonja bedrövad.

»Skall ni bo hos henne?»

»Jag vet inte, de äro skyldiga för hyran där; men värdinnan lär ha sagt i dag, att de nu ovillkorligt måste flytta. Katerina Ivanovna säger själv, att hon inte vill stanna där en minut längre.»

»Med vilken rätt gör hon sig så viktig? Hon räknar väl på er?»

»Åh nej ... Ni får inte tala så! ... Vi kommo mycket bra överens», sade Sonja litet häftigt ... hon såg alldeles ut som en liten fågel, som blir ond. »Vad skall hon väl göra? ... säg mig det? hur skall hon bära sig åt?» frågade hon ivrigt. Om ni visste, så hon gråtit i dag! hon börjar verkligen bliva sinnessvag, har ni inte också lagt märke till det? Det är alldeles säkert; för det första är hon orolig för, att det inte skall gå anständigt till vid minnesfesten ... så vrider hon händerna, hostar upp blod och gråter. Så börjar hon plötsligt att springa och stöta huvudet mot väggen i förtvivlan ... så tröstar hon sig igen; hon hoppas alltjämt på er, säger, att ni skall hjälpa henne. Hon vill låna litet pengar och resa med mig till sin hemort. Där vill hon öppna en pension för unga flickor av bättre familj; jag skall ha tillsyn över dem och så skall ett nytt och härligt liv börja. Hon kysser mig, omfamnar mig och tröstar mig ... och tror fullt och fast på sina fantasier! Och däremellan tvättar hon, gör rent, lappar och stoppar oupphörligt. Med sina svaga krafter släpade hon själv in tvättbaljan i rummet, fick andtäppa och föll ned på sängen av ansträngning. I morse gingo vi i butikerna för att köpa skor till Polenka och Lydia, för de ha alls ingenting på fötterna, men vi hade inte nog pengar, det felades mycket. Hon sökte ut ett par så vackra stövlar; hon har smak, skall ni veta ... Så började hon gråta i butiken i köpmannens närvaro, därför att pengarna inte räckte till ... det var så bedrövligt att se på.»

»Nå, då är det ju i alla fall klart att ni ... måste föra ett sådant liv», sade Raskolnikov bittert.

»Och hyser ni inte också medlidande med henne? Gör det er inte ont om henne?» gentog Sonja ivrigt, »ni gav ju henne era sista pengar, innan ni visste något. Ack, Herre Gud, om ni då vetat allt! Hur ofta har jag inte kommit henne att gråta, senast i förra veckan! Ja, jag! ... Blott en vecka före hans död, var jag så hårdhjärtad! Och hur ofta, hur ofta har jag inte varit där! ... Jag har måst tänka därpå hela dagen, det gör mig så ont.»

Sonja vred händerna, då hon talade därom.

»Ni är då hårdhjärtad?»

»Ja, det är jag, det är jag! Då jag kom till dem den gången», fortfor hon gråtande, »bad min salig far mig läsa något. Jag har så ont i huvudet, sade han, läs ... där är en bok. Han hade fått låna en av Andrej Semjonytj, av Lebesetnikov, som också bor där och alltid hade så roliga böcker med sig hem. Då sade jag: nej, jag skall gå nu. Jag hade ingen lust att läsa högt och hade bara kommit dit för att visa Katerina Ivanovna några kragar och manschetter, som Lisaveta hade skaffat mig ... de voro så billiga och mycket vackra med alldeles nya mönster. Katerina Ivanovna tyckte så mycket om dem, satte dem på sig, såg sig i spegeln och kunde inte skiljas från dem: skänk mig dem, Sonja, jag ber dig, sade hon. Jag ber dig, sade hon! Men när behövde hon väl dem? Det var ju bara som ett minne från svunna, lyckliga dagar! Hon såg sig i spegeln och var så förtjust i dem, ehuru hon inte på många, många år haft några kläder, som skulle passat tillsammans med dem. Hon ber aldrig någon om något, nej, ingen — hon är så stolt och giver hellre själv bort det sista hon äger, men den gången bad hon mig om dem, så mycket tyckte hon om dem. Jag ville ogärna giva bort dem. Vad skulle du göra med dem, Katerina Ivanovna? sade jag. — Det var redan för mycket. Hon såg på mig så bedrövad. Det gjorde henne så ont, att jag kunde neka henne något. O, det var riktigt smärtsamt att se på henne! Inte för kragens skull, men för att jag hade hjärta att neka henne den; jag kunde se det på henne! Och vad jag gärna ville göra allt gott igen, taga mina ord tillbaka ... Ack ja ... men ... det där är ju er alldeles likgiltigt! ...»

»Ni kände då Lisaveta, klädmånglerskan?»

»Ja! ... ni också?» frågade hon med någon förvåning.

»Katerina Ivanovna har lungsot, svår lungsot, hon dör snart», sade Raskolnikov efter en stunds tystnad utan att besvara frågan.

»Ack, nej, nej, nej!» ... och Sonja fattade hans båda händer, liksom anropade hon honom om, att detta ej måtte ske.

»Det vore ju bättre, om hon finge dö!»

»Nej, det vore inte bättre, inte bättre, alldeles inte bättre!» fortfor hon ängsligt.

»Och barnen? Vart skola de taga vägen, om ni inte längre bekymrar er om dem?»

»Ack, jag vet inte!» utropade hon förtvivlad och grep med händerna om huvudet. Man kunde se, att denna tanke redan ofta fallit henne in och nu ånyo väcktes hos henne.

»Men om ni redan nu under Katerina Ivanovnas livstid blev sjuk och måste lägga er på sjukhuset ... hur skulle det då gå?» fortfor han obarmhärtigt.

»Oh, vad säger ni, vad säger ni! Det sker inte, det kan ju inte ske!» och Sonjas ansikte förvreds av den förfärligaste ångest.

»Varför skulle inte något sådant kunna hända?» fortfor Raskolnikov envist. »Är ni på något vis försäkrad mot sjukdom? Vad skall det då bliva av dem? Allesammans måste ut på gatan. Modern måste hosta och tigga, springa rasande omkring och slå huvudet mot väggarna såsom i dag — barnen gråta. Så ligger hon där; polisen kommer och för henne till sjukhuset ... dör ... och barnen ...»

»Ack, nej! ... Gud tillåter det inte!» bröt det äntligen fram ur Sonjas marterade bröst. Hon lyssnade med förskräckelse till sina egna ord och fattade bedjande hans händer, som om nu allt berodde på honom.

Raskolnikov reste sig och började gå fram och tillbaka. En minut förgick. Sonja var överväldigad av smärta.

»Och ... spara kan ni inte? ... För nödens dag ...» frågade han och stannade framför henne.

»Nej!» snyftade Sonja.

»Naturligtvis inte! Har ni redan försökt?» frågade han nästan hånande.

»Ja, jag har försökt!»

»Och det har inte lyckats?»

»Nej, naturligtvis, onödigt att fråga!»

Han började åter att gå fram och tillbaka. Åter blev det tyst.

»Och ni har inte förtjänst alla dar?»

Sonja blev allt mera förlägen och rodnaden steg upp i hennes panna.

»Nej! ...» viskade hon med ångest.

»Med Poletjka går det väl också på samma vis», sade han hastigt.

»Nej, nej! Så får det inte gå, nej!» ropade Sonja högt och förtvivlad, liksom hade hon fått ett knivstyng. »Gud, Gud! Något så fruktansvärt kan du ej tillstädja! ...»

»Han låter det dock ske med andra!»

»Nej, nej! Gud skall skydda henne! Gud!» återtog hon nästan besinningslöst.

»Kanhända finns det ingen Gud!» svarade Raskolnikov med en viss skadeglädje, började att skratta och såg på henne.

Sonjas ansikte förändrade sig plötsligt ... det sammandrog sig krampaktigt. Hon såg på honom med en obeskrivlig, bedjande blick, tycktes vilja säga något, men fick ej fram ett ord och började bittert snyfta och gråta.

»Ni säger, att Katerina Ivanovna förlorar förståndet. Ni förlorar det ju själv», sade han efter en kort tystnad.

Omkring fem minuter förgingo. Han gick tigande fram och tillbaka utan att se på henne. Slutligen gick han fram till henne; hans ögon glödde. Han lade sina händer på hennes axlar och blickade in i hennes förgråtna ansikte. Hans blick var tårlös, brännande, skarp. Hans läppar darrade ... Hastigt böjde han sig ned, föll på knä ... och kysste hennes fot. Sonja vek häftigt tillbaka som för en vansinnig. Han såg verkligen ut, som om han förlorat förståndet.

»Vad gör ni, vad gör ni? ... Och det för mig?» mumlade hon bleknande och en förfärlig ångest sammansnörde hennes hjärta.

Han reste sig upp.

»Inte för dig? ... För hela människosläktets alla lidanden har jag böjt knä», sade han och gick fram till fönstret. »Hör», fortfor han efter en minuts tystnad och gick tillbaka till henne, »jag sade nyligen till en baktalare, att han inte var värd så mycket som ditt lillfinger ... och att jag låtit min syster vederfaras den äran att få sitta bredvid dig.»

»Oh, det har ni kunnat säga? Och i hennes närvaro!» utropade Sonja ängsligt. »En ära — att sitta bredvid mig! Jag är ju ... ärelös! ... Och vad har ni då sagt?»

»Inte för ditt ärelösa livs och din synds skull, sade jag dig det, utan för din stora kärleks skull. Att du är en stor synderska — det är säkert», tillade han, höjande rösten — »men du är en stor synderska just därför, att du offrat — givit dig — utan nytta, utan ändamål. Och det skulle inte vara synd, inte synd att döma sig själv att leva i denna smuts, som du hatar, och dock veta med dig själv, att, om du öppnar ögonen, du ingen hjälper, ingen frälsar därmed! Ja, säg mig då», utropade han nästan utom sig, »hur kan en sådan skam och låghet låta förena sig med de heligaste, upphöjdaste känslor! Det vore väl mycket, mycket enklare, tusen gånger förnuftigare att huvudstupa kasta sig i vattnet ... så vore allt förbi!»

»Och vad skulle det då bliva av dem?» frågade Sonja skyggt, i det hon med smärta betraktade honom. Hans förslag tycktes icke förundra henne. Raskolnikov betraktade henne med ett sällsamt uttryck.

Han läste allt i hennes ögon. Hon hade då verkligen förut tänkt därpå. Kanhända hade hon redan ofta med förtvivlan övervägt, huru hon med ens skulle kunna göra slut på allt elände och det så allvarligt, att hon alls icke förundrade sig över hans förslag. Hon hade icke en gång lagt märke till hårdheten i hans uttryck. Men han förstod fullkomligt, vilken förfärlig sorg tanken på hennes ärelösa och skamliga liv måste bereda henne. Vad var det då, som ända hitintills hindrat henne att göra slut därpå? Nu först förstod han, vilken betydelse dessa små faderlösa och denna elända, halvförryckta Katerina Ivanovna hade för henne.

Men han förstod också, att Sonja med sin karaktär och den andliga utveckling hon ägde ej skulle kunna hålla ut. Han kunde knappast förstå, huru hon kunnat hålla ut så länge utan att bliva galen eller störta sig i floden. Han såg, att Sonjas sociala ställning var ett undantag, men olyckligtvis icke något ensamt stående sådant. Vad var det, som band henne vid livet? Väl icke lösaktigheten i och för sig? Nej! Icke en droppe därav hade inträngt i hennes hjärta, det såg han ... därom var han övertygad ...

»Tre vägar ligga framför henne», tänkte han, »antingen att kasta sig i floden, komma på dårhuset, eller ... eller ... också kastar hon sig i armarna på den verkliga lösaktigheten, som bedövar förnuftet och förstenar hjärtat.» Den sista tanken föreföll honom vedervärdigast. Men han var skeptiker, han var ung och abstrakt och kunde icke undertrycka den tanken, att utgången sannolikt skulle bliva den sistnämnda.

»Är det då verkligen sant?» utropade han med värme. »Skall detta väsen, som ända hittills bevarat sin själ ren och obefläckad, med fullt medvetande nedsjunka i denna avskyvärda, stinkande grav? Har detta nedsjunkande måhända redan börjat och fördrager hon allt, endast därför att lasten inte längre förefaller henne så vedervärdig? Nej, nej, det får inte ske!» ropade han liksom förut Sonja; »nej, för vattnet skyddar henne det syndiga i en sådan död och omsorgen för de andra ... och om hon inte blivit vansinnig ännu, så ... men vem säger, att hon verkligen är alldeles klok? Har hon sitt förstånds bruk i behåll? Kan man tala som hon, resonera som hon, när man är fullt normal? Kan man sitta på avgrundens rand framför den stinkande graven, färdig att i vilket ögonblick som helst störta ned däri och ändå stöta undan den varnande handen och blunda för den fara, som man visar henne? Väntar hon på ett underverk? Helt säkert! Är inte allt detta tecken till vansinne?»

Han dröjde gärna vid denna tanke. Den var honom behagligare än alla andra. Han iakttog henne uppmärksamt.

»Du beder då dagligen till Gud, Sonja?» frågade han henne.

Sonja teg; han stod stilla framför henne och väntade på svar.

»Vad skulle det väl bliva av mig, om jag inte hade Gud?» viskade hon raskt och bestämt, fäste sina strålande ögon på honom och tryckte häftigt hans hand.

»Där ha vi det!» tänkte han.

»Och vad giver dig Gud därför?» frågade han vidare.

Sonja teg länge, som kunde hon icke giva ett svar. Hennes magra bröst höjde och sänkte sig av rörelse.

»Tig! Fråga mig inte! Ni är inte värdig!» ... utropade hon, i det hon såg strängt och vredgat på honom.

»Det är sant, mycket sant», mumlade han hårdnackat för sig själv.

»Han gör allt för mig!» viskade hon och slog ned ögonen.

»Detta är alltså hennes utväg! Där ha vi förklaringen!» sade han för sig själv och betraktade henne ivrigt och nyfiket.

Med en ny, egendomlig, nästan sjuklig känsla blickade han in i detta bleka, smala, oregelbundna anlete, in i dessa ljuva, blå ögon, som kunde stråla så eldigt, med en sådan djup, energisk glans, såg på denna späda kropp, som ännu darrade av vrede och ovilja, och allt föreföll honom ännu besynnerligare och omöjligare. »Hon är fnoskig, lider av religiöst vansinne!» återtog han för sig själv.

På byrån låg en bok. För var gång han gick där fram och tillbaka hade han lagt märke till den. Nu tog han den och såg närmare på den. Det var det nya testamentet i rysk översättning. Boken var gammal och utsliten.

»Var har du fått den här ifrån?» utropade han.

»Jag har fått den i present», svarade hon utan att se på honom.

»Av vem?»

»Av Lisaveta. Jag bad henne därom.»

»Lisaveta? — besynnerligt!» tänkte han. Småningom föreföll honom allt hos Sonja så besynnerligt och underligt. Han förde boken närmare ljuset och började bläddra i den.

»Var står historien om Lazarus?» frågade han plötsligt.

Sonja såg envist på golvet och svarade icke. Hon hade till hälften vänt sig från honom.

»Om Lazarus’ uppväckelse! Sök upp det åt mig, Sonja!»

Hon såg på honom från sidan.

»Nej då! ... i fjärde evangeliet ...» sade hon häftigt och såg mörkt på honom utan att röra sig.

»Sök upp det och läs för mig», sade han i det han satte sig vid bordet och stödde huvudet i handen för att höra på.

»Om tre veckor eller så är hon väl sju verst^[1] härifrån! Kanske är jag då också där — om jag inte är på något helt annat ställe», mumlade han för sig själv.

Sonja gick motvilligt fram till bordet och tog boken.

»Har ni då inte läst den förut?» frågade hon och såg skyggt på honom. Hennes röst var sträng och allvarlig.

»För länge sedan ... då jag gick i skolan. Läs!»

»Har ni då aldrig hört det i kyrkan?»

»Jag ... går inte i kyrkan! Går du ofta dit?»

»Nej, nej», viskade Sonja.

Raskolnikov smålog.

»Jag kan förstå det ... du går väl inte heller dit i morgon på din fars begravning?»

»Jo! ... Förra veckan var jag där också ... jag lät dem läsa en själamässa.»

»För vem?»

»För Lisaveta ... hon har blivit ihjälslagen med en yxa.»

Hans nerver blevo allt mer och mer retliga; hans huvud svindlade.

»Var du god vän med Lisaveta?»

»Ja ... hon var en rättfärdig ... hon kom hit ibland ... men sällan. Vi läste tillsammans ... och talade ... Hon skall se Gud.»

De bibliska orden ljödo så underbart. Åter en nyhet: hon hade haft hemliga sammankomster med Lisaveta och båda ... voro de fnoskiga.

»Man kan själv gå och bliva halvtokig, det smittar!» tänkte han. »Läs!» ropade han plötsligt, envis och vred.

Sonja dröjde. Hennes hjärta slog häftigt. Hon vågade icke läsa för honom. Hon såg med ett visst hjärtekval på den »stackars sinnessjuke».

»Varför skall jag läsa? Ni tror ju ändå inte därpå? invände hon sakta och nästan andlös.

»Läs! Jag vill det! Du har också läst för Lisaveta!»

Sonja slog upp boken och började söka efter berättelsen. Hennes händer darrade, rösten svek henne. Två gånger började hon, men kunde icke komma över de första stavelserna.

»Och låg där en man sjuk, benämnd Lazarus av Betania ...» tvang hon slutligen fram med en ansträngning, men plötsligt klang hennes röst som en för hårt spänd sträng, som springer av, och hon förlorade andedräkten; hennes bröst snördes tillsammans.

Raskolnikov kunde till en del förstå, varför Sonja icke kunde besluta sig att läsa för honom och ju bättre han förstod det, desto bestämdare fordrade han det. Han begrep, huru svårt det måtte förefalla henne att så prisgiva och blotta hela sitt inre liv. Han förstod, att dessa känslor voro en hemlighet från hennes barndoms dagar, från den tid, då hon ännu levde hos sin familj, hos sin olycklige fader, hos den av bekymmer vansinniga styvmodern med sina svultna barn, bland klagan och evig jämmer. Men på samma gång kände han också bestämt att, ehuru hon fruktade och var rädd för honom, var det för henne en slags kvalfull tillfredsställelse att läsa — och just för honom — nu — vad än måtte hända. Han såg det i hennes ögon, förstod det av hennes upprörda sinnesstämning. Hon bemannade sig, undertryckte den strupkramp, som i början hade hindrat henne och fortsatte att läsa elfte kapitlet av Johannes evangelium: »och många av judarna voro komna till Marta och Maria för att trösta dem. När nu Marta hörde, att Jesus kom, gick hon emot honom, men Maria blev sittande hemma. Då sade Marta till Jesus: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död; men jag vet, att vad du beder Gud om, det giver han dig.»

Här höll hon åter upp, hon anade, att hennes röst åter skulle börja darra och vägra henne sin tjänst ... »Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen. Sade Marta till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen på yttersta dagen. Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och livet; vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve. Och var och en som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen. Tror du det? Sade hon till honom (dragande smärtsamt efter andan läste Sonja långsamt, högt och tydligt, som om hon avlagt en offentlig trosbekännelse): Ja, herre, jag tror, att du är Kristus, Guds son, som komma skulle i världen.»

Hon stannade, lyfte upp ögonen mot honom, men behärskade sig strax och fortfor att läsa. Raskolnikov satt orörlig och lyssnade. Hon läste till 32:a versen.

»Då Maria kom dit, där Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död. När Jesus såg henne gråta och judarna, som voro komna med henne ock gråta, förbittrade han sig i anden och bedrövades i sig själv. Och sade: Var laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se. Och Jesus grät. Då sade judarna: Si, huru kär hade han honom. Men somliga av dem sade: Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ha så gjort, att denne icke hade blivit död?»

Raskolnikov såg upp och betraktade henne med oro: Jo, riktigt! Hela hennes kropp darrade som i feber. Det hade han väntat. Hon närmade sig det ställe, där det största och oerhördaste av bibelns underverk står beskrivet och en känsla av segerjubel genomströmmade henne. Hennes stämma klang som metall, triumf och fröjd stålsatte den och gjorde den stark och fast. Raderna lupo ihop, det mörknade för hennes ögon, men hon kunde utantill det som hon läste. Vid sista versen: »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon» sänkte hon rösten liksom för att återgiva de vantrogna och blinda judarnas tvivel, försåtlighet och tadel, dessa, som strax därefter, i nästa minut skulle falla ner såsom träffade av blixten och — tro ... Och han, han — var ju också förblindad och otrogen; han skulle också strax få höra det, skulle också bliva troende. Ja, ja, nu, genast ... for det henne i sinnet och hon darrade av glad förväntan.

»Då förbittrades åter Jesus i sig själv och kom till graven. Det var en grotta och sten rest framför. Sade Jesus: tagen bort stenen! Sade till honom Marta, hans syster, som död var: Herre, han luktar redan, ty han haver varit död i fyra dygn.» Hon lade stor tonvikt på ordet fyra.

»Jesus sade till henne: sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet. Då togo de stenen bort av rummet, där den döde lagd var. Och Jesus hov upp sina ögon och sade: Fader, jag tackar dig, att du haver hört mig. Dock vet jag, att du alltid hör mig, men för folkets skull, som häromkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sänt haver. Och då han det sagt hade, ropade han med hög röst: Lazarus, kom ut. Och han som död var, kom ut ...»

(Hon läste det med högtidlig och skarp röst, skälvande och darrande, som såge hon det försiggå framför sina ögon.)

»Och Lazarus kom ut, bunden till händer och fötter med svepkläder och hans ansikte var betäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Lösen honom och låten honom gå.»

»Då trodde många av judarna på honom, som komna voro till Maria och sågo, det Jesus gjorde.»

Hon läste icke mera och kunde icke heller läsa mera. Hon tillslöt boken och reste sig upp.

»Det är allt som står där ... om Lazarus’ uppväckelse» — viskade hon med dyster och avbruten röst. Hon stod orörlig, till hälften vänd från honom, som om hon icke vågat betrakta honom. Den feberaktiga darrningen upphörde icke. Ljusstumpen höll på att slockna i den snedböjda ljusstaken och belyste med sitt flämtande sken mördaren och skökan, som på ett så egendomligt sätt kommit tillsammans for att läsa den heliga boken. Fem minuter förgingo — kanhända mera.

»Jag har kommit för att meddela dig något viktigt», sade Raskolnikov hastigt och med rynkad panna reste han sig upp och gick fram till Sonja. Hans blick var ovanligt fast och en vild beslutsamhet lyste fram däri. Hon slog tigande upp sina ögon och betraktade honom.

»Jag har i dag övergivit de mina», sade han ... »min moder och syster. Jag går inte mera till dem. Jag har slitit alla band oss emellan.»

»Men varför det?» frågade Sonja liksom bedövad. Sammanträffandet med hans moder och syster hade på henne gjort ett djupt intryck, ehuru hon icke gjort sig själv reda därför. Underrättelsen om brytningen med dem mottog hon med förskräckelse.

»Nu har jag endast dig allena», tillade han. »Vi skola följas åt ... Därför har jag kommit till dig. Vi äro båda förbannade och därför skola vi också hålla tillhopa!» Hans ögon blixtrade »som en vansinnigs», tänkte Sonja för sig själv.

»Vart skola vi då gå?» frågade hon ängsligt och drog sig ofrivilligt tillbaka.

»Hur skall jag kunna veta det? Jag vet bara, att vi ha samma väg, det är allt, vad jag vet — vidare ingenting ... vi ha samma mål!»

Hon såg på honom utan att förstå honom. Hon förstod dock, att han måtte vara fruktansvärt, oändligt olycklig.

»Ingen av de andra skulle förstå dig, om du talar med dem», fortfor han, »men jag har förstått dig. Du är nödvändig för mig, därför har jag kommit till dig.»

»Jag förstår dig inte!» viskade Sonja.

»Längre fram skall du förstå mig. Har du inte gjort detsamma som jag? Även du har överskridit skrankorna ... har haft mod att överskrida dem. Du har lagt hand på dig själv. Du har tillintetgjort ett liv ... ditt eget (det är detsamma). Du hade kunnat leva ett sedligt och förnuftigt liv och måste nu ända det i lastens uslaste hålor. Men du skall icke kunna hålla ut! Om du är ensam, mister du till slut förståndet alldeles som jag. Du är redan på god väg, alltså måste vi följas åt på samma väg! Kom alltså!»

»Varför? Varför?» sade Sonja, som kände sig förunderligt träffad och berörd av hans ord.

»Varför? Därför, att det inte kan fortgå på det här viset — just därför. Till sist måste man dock allvarligt och öppet lära att bedöma sin ställning och inte blott barnsligt gråta och ropa till Gud, att han inte måtte låta det gå så långt. Hur skulle det gå, om man i morgon förde dig till sjukhuset? Hon, din stymor, har förlorat förståndet. Hon har lungsot, dör snart ... och barnen? Poletjka ... också hon går förlorad. Har du inte ofta i gathörnen mött barn, vilkas mödrar skickat ut dem att tigga? Jag har underrättat mig om, huru och under vilka förhållanden dessa mödrar leva. Det finns ställen, där barn inte mera äro några barn. Sjuåriga äro de redan tjuvar. Men barnen äro ju — Kristi beläten, »Dem höra himmelriket till». Han sade, att man skulle akta och älska dem. De äro det blivande människosläktet.»

»Men vad ... vad kunna vi göra däråt?» Sonja utbrast i en hysterisk gråt och vred sina händer.

»Vad är att göra? Man måste bryta ned allt och alla; en gång för alla. Man måste taga sitt kors uppå sig. Huru! Du förstår det inte? Skall snart förstå det ... Frihet och makt, makt i första rummet!... över alla dessa darrande kreatur, över hela den eländiga narrhopen! Det är målet! Minns det! Det giver jag dig med på vägen. Kanhända talar jag nu med dig för sista gången. Om jag inte kommer i morgon, skall du få veta allt; påminn dig då dessa ord. Och en gång längre fram, efter åratal, under tidernas lopp, skall du kanhända förstå det. Men om jag kommer åter i morgon, skall jag säga dig, vem som har dödat Lisaveta! Lev väl!»

Sonja sjönk tillsammans av förfäran.

»Vet ni då, vem som har mördat henne?» frågade hon och stirrade på honom med fasa.

»Ja, jag vet det och skall säga dig det ... dig, endast dig! Dig har jag utvalt. Jag kommer inte till dig för att bedja dig om förlåtelse — nej, helt enkelt för att säga dig det. Länge sedan har jag utvalt dig, redan då din fader talade om dig, medan Lisaveta ännu levde, tänkte jag därpå. Farväl! Giv mig inte din hand. I morgon!»

Han gick. Hon såg efter honom som efter en vansinnig. Själv var hon från sina sinnen. Hon kände det. Hon svindlade. »Herre Gud, hur kan han veta, vem som har dödat Lisaveta? Vad betydde dessa ord? Vad allt detta var fruktansvärt, förfärligt!» Men den tanken kunde hon inte få i sitt huvud, alls inte! »Och han måste vara förfärligt olycklig ... Moder och syster har han övergivit; varför? Av vilken orsak? ... Vad ämnar han göra? Vad var det han hade sagt till henne? Han hade ju kysst hennes fot och sagt ... (ja, tydligt sade han) att han inte längre kunde leva utan henne ... O, Gud!»

Sonja tillbragte hela natten i feberfantasier. Ibland sprang hon upp, grät, vred sina händer, så sjönk hon åter tillbaka i feberaktiga drömmar om Poletjka, Katerina Ivanovna, Lisaveta, om läsningen av evangeliet, om honom, han med de bleka dragen och de brinnande ögonen ... om huru han kysste hennes fot, grät. »O, Gud!»

Till höger bakom dörren, som skilde Sonjas rum från Gertrud Karlovna Rösslich’s lägenhet, låg ett mellanliggande rum, vilket sedan lång tid tillbaka stod oupptaget och som fru Rösslich ville hyra ut. På fönsterna utåt kanalen voro uppsatta lappar, på vilka stod att läsa: »Att hyra.» Sonja trodde, att rummet var obebott. Dock stod där under hela tiden, som Sonja och Raskolnikov samtalade, en person och lyssnade bakom dörren. Det var Svidrigailov. Då Raskolnikov hade gått, blev Svidrigailov stående i tankar en stund, därefter smög han sig på tå in i sitt eget rum, hämtade en stol och satte den ljudlöst tätt vid dörren, som förde in till Sonjas kammare. Samtalet hade förefallit honom så intressant och viktigt och behagade honom så mycket, att han gått efter stolen för att, då det åter förnyades, såsom t. ex. i morgon, icke behöva, som i dag, bliva stående en hel timma. Han ville göra det så bekvämt som möjligt för sig för att bättre kunna njuta av det behag han fann däri.

V.

Då Raskolnikov morgonen därpå precis klockan elva infann sig på polisdistriktets kontor å den avdelning, som lyder under undersökningsdomaren, och bad, att man måtte anmäla honom hos Porphyrius Petrovitj, föreföll det honom besynnerligt, att man dröjde så länge med att mottaga honom. Nästan tio minuter förgingo, innan man släppte in honom. Han hade föreställt sig, att man genast skulle bemäktiga sig honom. Men där stod han i förrummet, folk gick och kom utan att bekymra sig om honom. I rummet bredvid, kansliet, sutto några ämbetsmän och skrevo och ingen av dessa tycktes bekymra sig om vem eller vad Raskolnikov var. Med orolig och skygg blick såg han sig om för att se, om ingen väktare eller spion i hemlighet vakade över, att han icke skulle gå sin väg. Men något sådant kunde han icke upptäcka. Han såg blott ämbetsmännens affärsmässiga kansliansikten och åtskilliga andra ointresserade fysionomier. Ingen brydde sig om honom; han kunde när som helst ha stigit upp och gått sin väg. Allt mer och mer fick den tanken insteg hos honom, att om verkligen gårdagens hemlighetsfulle man, detta spöke, vilket tycktes ha växt upp ur jorden, hade sett allt och visste allt — skulle man icke låtit honom, Raskolnikov, lugnt stå här och vänta. Skulle man verkligen vänta ända till klockan elva för att se, om han behagade inställa sig. Alltså var det klart att: antingen hade den där mannen ännu icke angivit honom ... eller också visste han ingenting, hade icke sett något med egna ögon; (hur skulle det dock vara möjligt?) och då var allt det, som hänt honom, Raskolnikov, i går, endast en fantasibild, som hans upphetsade och sjukliga fantasi hade förstorat. Denna upplösning hade han tänkt sig redan i går, då han ännu befann sig i det första stadiet av oro och förtvivlan. Då han nu åter övervägde allt för att bereda sig till ny strid, kände han plötsligt, att han darrade; — han intogs av vämjelse mot sig själv vid tanken på, att fruktan för den där vedervärdige Porphyrius Petrovitj kom honom att darra. Förfärligast syntes honom att ånyo nödgas inställa sig inför denna för honom så motbjudande människa. Han hatade honom gränslöst och just därför fruktade han att detta hat kunde komma honom att förråda sig. Hans hat var så stort, att han genast undertryckte sin darrning. Han beredde sig att inträda med en kall och fräck min och lovade sig själv att tiga så mycket som möjligt, hålla ögon och öron Öppna och åtminstone denna gång till vilket pris som helst hålla sin sjukligt upprörda natur i tygeln. Han blev inkallad.

Porphyrius Petrovitj var ensam i sitt kabinett. Det var ett medelstort rum, försett med vanliga möbler, bland dem en soffa, överklädd med vaxduk. I hörnet vid den bortre väggen fanns en låst dörr. Där bakom måste således ligga några andra rum. Då Raskolnikov kommit in, låste Porphyrius Petrovitj dörren efter honom och de blevo allena. Han mottog sin gäst på det hjärtligaste och med den vänligaste min. Först efter några minuter märkte Raskolnikov någon förlägenhet hos honom — liksom om han blivit överraskad vid något hemlighetsfullt och förborgat förehavande.

»Ah, högtärade ... här är ni då ... på vår mark ...» började Porphyrius och sträckte båda händerna mot honom. »Nå, far lille, var så god och sitt! Kanske tycker ni inte om, att jag så där »tout court» kallar er »högtärade» och »far lille»? Tag det inte för närgångenhet, jag ber! ... Var så god och sitt här i soffan.»

Raskolnikov satte sig utan att taga sina ögon från honom.

»På vår mark», hans urskuldande, det franska »tout court» o. s. v., allt det där var karakteristiska tecken. Han sträckte båda händerna mot mig, utan att giva mig någon; drog dem i tid tillbaka ... tänkte Raskolnikov misstänksamt. Båda gåvo ömsesidigt akt på varandra, men då deras blickar möttes, vände de hastigt som blixten åter ögonen från varandra.

»Jag har tagit papperet med mig åt er ... angående uret ... här är det. Är det rätt uppsatt eller skall jag skriva om det?»

»Vad? Papperet? Jaså, jaså ... var ni lugn, det är fullkomligt rätt», skyndade sig Porphyrius Petrovitj att säga. Först sedan han sagt detta, tog han papperet och läste igenom det. — »Ja, alldeles riktigt ... något vidare behöves inte», tillade han hastigt och lade skriften på bordet.

»Ni sade i går, tror jag, att ni ville fråga mig — formellt — rörande min bekantskap med den där — mördade gamla kvinnan», återtog Raskolnikov ånyo. »Varför tillade jag det där ’tror jag’?» for det som en blixt genom hans hjärna. »Varför oroar jag mig över det där ’tror jag’?» var hans andra blixtsnabba tanke.

Han märkte plötsligt, att hans misstänksamhet hade i Porphyrius Petrovitjs närvaro antagit oerhörda dimensioner ... och att just däri låg en förfärlig fara ... nerverna irriterades och sinnesrörelsen stegrades. »Det är en farlig belägenhet ... jag kommer bestämt att försäga mig!»

»Ja, ja, ja! Oroa er inte! Det är god tid, god tid! ...» brummade Porphyrius Petrovitj, under det han gick fram och tillbaka utan något mål, än undvikande Raskolnikovs blick, än seende skarpt på honom. Hans lilla tjocka och runda figur föreföll helt sällsam där den som en boll rullade mellan rummets väggar och hörn.

»Vi ha ju god tid! ... Röker ni kanhända?» Han bjöd honom en cigarrett ... »Jag tar emot er här, ser ni. Min våning ligger där bakom brädväggen, min ämbetsvåning. För närvarande bor jag privatim. Här är reparation. Ja, allt är nu nära på färdigt ... En ämbetsvåning är en skön sak, en skön sak ... eller hur? Vad tycker ni?»

»En skön sak —» svarade Raskolnikov och såg nästan hånande på honom.

»En skön sak, en skön sak ...» återtog Porphyrius Petrovitj, liksom om han tänkte på helt andra saker, — »ja, en skön sak! ...» utropade han åter med hög röst och fäste, stående på två stegs avstånd från Raskolnikov, sin blick på honom. Detta enformiga, dumma uttryck stod genom sin oskadlighet i uppenbar motsägelse till den allvarliga, eftertänksamma och gåtfulla blick varmed han betraktade sin gäst.

Raskolnikovs raseri stegrades härigenom allt mer och mer och han förmådde icke längre undertrycka en hånfull och tämligen oförsiktig utmaning.

»Ni känner väl till», sade han plötsligt, i det han nästan med fräckhet betraktade sin motståndare — denna fräckhet gjorde honom gott — »att det finnes en juridisk regel, ett konstgrepp för undersökningsdomare — först börjar man långt på sidan om ämnet, talar om småsaker eller allvarliga ting för att ingiva den anklagade mod eller rättare för att distrahera honom, vagga hans försiktighet till sömns för att sedan genom en ödesdiger och försåtlig fråga gå honom på livet; är det inte så? Mig förekommer det, som om jag sett något sådant i alla regler och handlingar för jurister.»

»Alldeles riktigt, alldeles riktigt! ... ni tror således, att jag handlade därefter, då jag talade om ämbetsvåningen ... ha!» När han sade detta blinkade Porphyrius Petrovitj med ögonen. Rynkorna i hans panna utjämnades, mungiporna samraandrogo sig och han utbröt i ett nervöst uthållande skratt. Kroppen vacklade och vaggade, under det han stirrade Raskolnikov rätt in i ögonen. Denne tvang sig att också skratta, men då Porphyrius såg, att också han log, ökades hans skrattparoxysm, så att han blev blodröd i ansiktet. Full av ovilja, glömmande all försiktighet, upphörde Raskolnikov strax att skratta, rynkade pannan och betraktade under hela tiden, som det forcerade och långvariga skrattanfallet varade, Porphyrius med fientliga, oavvända blickar. Oförsiktigheten var för övrigt ömsesidig. Det tycktes, som om Porphyrius skrattade sin gäst mitt upp i ansiktet utan att bry sig om att han därmed på det högsta förargade Raskolnikov. Detta var av stor betydelse för Raskolnikov. Han insåg, att Porphyrius icke alls generat sig förut, och att han, Raskolnikov, måhända gått i en fälla. Här föregick ögonskenligen något, varom han icke hade någon aning. Kanhända var allt redan förberett, nästa minut kunde framkalla katastrofen.

Han gick därför rakt på saken, stod upp och tog sin mössa.

»Porphyrius Petrovitj», började han beslutsamt, ehuru tämligen upprörd, »ni yttrade i går en önskan, att jag måtte komma till ett förhör (han betonade särskilt ordet förhör) Jag har kommit och om ni önskar något av mig, så förhör mig; varom inte, så tillåter ni väl — att jag avlägsnar mig. Jag har inte tid, har annat att göra ... Jag måste gå på den där omkomne ämbetsmannens begravning, som ni väl också vet» (då han tillagt de sista orden, blev han åter förargad), och ännu mera upprörd fortfor han: »allt det här är mig i högsta grad motbjudande, förstår ni, har länge varit det ... jag har till en del blivit sjuk härav ... med ett ord ...» han nästan skrek, liksom insåg han, att den där frasen om sjukdom ej heller varit på sin plats ... »med ett ord, antingen förhör ni mig eller låter ni mig gå och det genast! ... och om ni önskar förhöra mig ... var så god ... men formellt, som rättvisan fordrar. Annat tål jag inte; och nu farväl tillsvidare, nu ha vi ingenting vidare att skaffa med varandra.»

»Herre Gud, vad går det åt er? Vad skall jag då förhöra er om?» snattrade Porphyrius Petrovitj, som strax hade ändrat ton och slutat upp att skratta; — »lugna er, jag ber», — han började åter att rulla omkring, gick fram och tillbaka och bemödade sig att åter förmå Raskolnikov att sätta sig. — »Vi ha ju god tid, allt det där är ju småsaker. Tvärtom, det gläder mig, att ni äntligen har sökt upp mig ... jag betraktar er som min gäst. Det där fördömda skrattet måste ni verkligen ursäkta mig, far lille, Rodion Romanovitj — inte sant Rodion Romanovitj, ni heter ju så? Jag är så nervös och det kvicka i er anmärkning retade min skrattlust — det händer mig ibland, och då börjar jag att skaka — som vore jag av gummi elasticum, ibland kan det hålla i en halv timme ... Jag faller så lätt i skratt, att jag riktigt får akta mig för ett slaganfall. Men var då så god och sitt ned, varför har ni så bråttom? Jag ber er så mycket, annars måste jag tro, att ni är ond på mig.»

Raskolnikov teg, lyssnade noga och betraktade honom fortfarande med mörk, vredgad blick. Han satte sig dock åter, men utan att lägga mössan ifrån sig.

»Jag måste tala med er om mig själv, far lille, Rodion Romanovitj, giva er så att säga en förklaring över min karaktär», fortfor Porphyrius Petrovitj, i det han rullade fram och tillbaka i rummet, undvikande sin gästs blickar. »Jag är ungkarl ser ni, en människa utan något finare sällskapsvett, en okänd personlighet, som jag är, så är jag; jag har så att säga mognat och gått i frö ... och ... troligtvis har ni märkt, Rodion Romanovitj, att det ofta händer hos oss i Ryssland och i synnerhet i Petersburgkretsar, att när två personer, som högakta varandra, som vi båda till exempel, komma tillsammans, så sitta vi där bredvid varandra en hel halvtimma utan att kunna hitta på ett passande samtalsämne. Alla andra, damerna till exempel ... världsmänniskorna i de högre regionerna ... de ha alltid ett passande samtalsämne till hands, men medelklassen, sådana som vi — bliva alltid lätt förlägna och äro så litet beredda ... blott de tänkande bland oss, förstås. Vad beror det på. Ha då inte även vi något gemensamt sällskapsintresse? Eller äro vi för ärliga att ömsesidigt bedraga varandra? ... Men lägg då ifrån er mössan, det ser ju ut, som stode ni på språng för att gå er väg. Det är så »genant» ... jag är däremot så förtjust, att ...»

Raskolnikov lade bort mössan och lyssnade tyst och mörk i hågen på Porphyrius Petrovitjs tanklösa prat. »Skulle han verkligen kunna tro sig avleda min uppmärksamhet genom detta dumma pladder?»

»Jag bjuder er inte på kaffe, här är inte platsen. Men varför skulle ni inte kunna prata bort fem minuter med en vän ...» fortfor Porphyrius Petrovitj i samma anda — »alla dessa tjänsteplikter, ser ni ... men jag ber er, far lille, tag inte illa upp, att jag går så här fram och tillbaka. Ursäkta, far lille, jag fruktar ständigt att förnärma er. Rörelse är mig absolut nödvändig. Jag sitter hela dagen och är alltid så glad, om jag kan få röra litet på mig ... hemorrojder, ser ni ... har alltid föresatt mig att börja gymnastisera. Vad alltså dessa ämbetsplikter angå, dessa förhör och alla andra formaliteter ... Ni började ju själv att tala om dem, far lille ... så vet ni, far lille, Rodion Romanovitj, att dessa förhör verkligen kunna göra den förhörande mera konfys än den förhörde, som ni ju också själv för en stund sedan riktigt och så fint anmärkte.» (Raskolnikov hade alls icke sagt något sådant). »Ja, verkligen ... man invecklar sig så, att man ofta själv inte vet, var man är! Beständigt detsamma, evigt ett och detsamma! Nu skall det då äntligen göras en reform häri och vi skola få en annan — benämning, hi, hi, hi! Och vad våra juridiska konstgrepp angår, — som ni nyss så snillrikt behagade uttrycka er — så är jag helt och hållet av er mening. Säg mig själv, vilken anklagad skulle känna till — till och med den dummaste bonde vet det — att man i början genom obetydliga frågor söker invagga honom i säkerhet (ert eget lyckade uttryck) för att sedan plötsligt gå honom på livet, hi, hi, hi! gå honom på livet! ... för att just begagna er egen träffande liknelse, hi, hi, hi! Således kunde ni verkligen tro, att jag med den där ämbetsvåningen ville ... hi, hi! Vilken ironiker ni är, far lille ... Nå, nå, jag skall inte göra om det! Apropå, det ena ordet ger det andra, ni behagade ju också nämna något om formaliteterna vid förhöret, som ni måhända minnes. Den rättsliga formen är vid vissa tillfällen en ren galenskap. Ofta kommer man mycket längre genom att i största vänlighet samtala med varandra. Den rättsliga formen bör inte fängsla undersökningsdomaren vid varje steg. Hans yrke är så att säga en fri konst på sitt område, eller något dylikt... hi, hi, hi!»

Porphyrius Petrovitj måste draga andan ett ögonblick. Utan uppehåll hade han dels tröskat på tomma fraser, dels låtit gåtfulla antydningar undfalla sig för att åter strax återgå till det tommaste frasmakeri. Han rände på sina korta tjocka ben allt hastigare fram och tillbaka i rummet, stirrande envist på golvet, höll högra handen på ryggen, under det att han gestikulerade med den vänstra. Men hans åtbörder passade nästan aldrig till orden. Raskolnikov märkte, att han under sin promenad stannade ett par gånger vid den där dörren, blott ett ögonblick, som om han lyssnat ... »Väntade han väl på något?»

»Ni är i er fulla rätt», började Porphyrius åter muntert och betraktade Raskolnikov så ovanligt trohjärtat, att denne samlade all sin sinnesnärvaro för att bereda sig på ett nytt anfall, — »ja, ni har fullkomligt rätt uti att på ett så snillrikt sätt skämta med våra juristiska formaliteter, hi, hi, hi! Dessa våra djupsinniga psykologiska knep (blott några av dem naturligtvis) äro högst löjliga, ja, till och med onödiga i synnerhet, när de insnärjas i vissa formaliteter. Ja ... jag kommer tillbaka till formaliteterna. — Om jag till exempel ansåg någon, som man givit mig anvisning på, för en förbrytare ... Ni bereder er fortfarande för den juridiska vägen, eller hur, Rodion Romanovitj?»

»Ja, det gör jag ...»

»Nåväl, då har ni ett exempel, en lärdom för framtiden, så att säga; — det förstås, uppfatta det för all del inte så, som om jag skulle understå mig att lära er något, ni som själv skrivit artiklar över förbrytelser. Nej, bevare oss, bara i förbigående, som faktum, som ett litet exempel, tillåter ni mig måhända nämna det ... låt oss alltså antaga, att jag anser den eller den för en förbrytare. Varför skulle jag oroa honom förrän stunden är inne, och då jag har bevisen i min hand mot honom. En kunde jag vara förpliktad att genast gripa, med en annan kan förhållandet vara helt annorlunda, varför skulle jag då hindra honom från att gå omkring i staden, hi, hi, hi! Det förefaller mig, som ni ännu inte förstod mig rätt, jag skall försöka att uttrycka mig tydligare: Om jag till exempel griper någon för tidigt, giver jag måhända honom ett moraliskt stöd just därigenom ... hi, hi, ni skrattar?» (Raskolnikov tänkte alldeles icke på att skratta, han satt där med sammanbitna läppar och upphörde icke att noggrant fixera Porphyrius Petrovitj). »Så förhåller det sig ock verkligen med många individer, ty människorna äro mycket olika, och mot var och en enskilt måste man helt och hållet låta omständigheterna avgöra saken. Ni invänder måhända: men bevisen! Nå, låt oss antaga, att bevis funnes, men bevisen, far lille, ha i regel två sidor, och jag är undersökningsdomare, alltså bara en svag människa så att säga; det måste jag själv tillstå. Helst ville jag göra min undersökning med matematisk klarhet, så klar som att två gånger två är fyra, skulle helst önska tillvägabringa en bevisning, som i sig innebar en fullständig och obestridlig matematisk sanning. Men om jag ej kniper honom i rätta, ögonblicket ... må vara, att jag tror tiden vara inne, så avskär jag måhända för mig själv möjligheten att locka fram en fullständig och klar bevisning — varför? Därför att jag, så att säga, försätter honom i en definitiv position, i en bestämd psykologisk kategori. Då drar han sig åter tillbaka inom sitt skal och begriper, att han är en arrestant. Man påstår, att klokt folk i Sevastopol strax efter slaget vid Alma fruktade för, att fienden skulle våga ett öppet anfall och utan vidare intaga staden. Men då de sågo, att han föredrog en regelbunden belägring och då den första parallellen öppnades, då gladde sig det kloka folket mycket, mycket och blevo lugna. »Det dröjer minst två månader», sade de, »innan en riktig belägring förer till målet! ...» Nu skrattar ni igen, tror ni det icke ... kanske har ni rätt. Ja, så kan det vara, ni kan ha rätt. Allt detta är ett ensamt stående fall, därom äro vi fullt eniga. Men man måste ändå erkänna, min bäste Rodion Romanovitj, att ett sådant där allmänt fall, på vilket alla rättsliga former och regler passa in och för vilket de alla äro beräknade och för vilket de äro skrivna i böcker ... på det hela alldeles inte finnes. Ty varje tillfälle, varje förbrytelse, som förekommer i verkligheten, förvandlar sig strax till ett fullständigt, enastående fall, och till vilket? ... Jo, just till ett sådant, som inte alls har någon likhet med ett föregående. De mest komiska fall givas, som till exempel då jag låter en eller annan gå omkring alldeles oantastad, varken tager fast honom eller på något vis oroar honom, men dock bär mig så åt, att han varje timme, varje minut känner, att jag vet allt, allt intill de minsta detaljer och att jag iakttager honom natt och dag, rastlöst vakar över honom. När han alltså vet sig vara utsatt för en sådan evinnerlig misstanke, en ständig ångest ... vid Gud, till slut måste han väl ändå bliva vimmelkantig ... inte sant? Så kommer han antingen själv eller företager han sig ett och annat, som alldeles liknar det där två-gånger-två-är-fyra, och har en så matematisk form, att det sannerligen är en verklig fröjd att höra eller se det. Något sådant kan hända en dum bonde, men lika ofta har jag iakttagit det hos folk av vår klass, en modern och i en bestämd riktning utvecklad människa. Ty, far lille, det är mycket viktigt att känna, i vilken riktning en människa är utvecklad. Nerverna, nerverna ... dem får man inte glömma! Hos alla äro de nu för tiden angripna, sjuka och irriterade ... Och gallan ... Vad alla dessa människor ha gott om galla! Vid många tillfällen är den en ren guldgruva. Säg, vad skulle jag behöva bekymra mig om, att han går lös och ledig. Ja, låt honom bara gå, låt honom spatsera! — Mitt lilla offerlamm ... han kan inte löpa sin väg. Vart skulle han taga vägen, hi, hi! Till utlandet kanske? Polacken flyr till utlandet ... han gör det inte, så mycket mera som jag passar väl på honom och har tagit mina mått och steg. Skulle han kanske fly till det inre? Men där bo ju bara bönder, riktiga, grovkorniga ryska bönder. En nutidsman föredrager fängelset framför att leva tillsammans med sådana utlänningar som våra bönder äro, hi, hi, hi! Men det är alltsammans däremot prat, det är att gå till ytterligheter. Vad vill det säga: Han kan fly? Det är ju formaliteterna, inte huvudsaken; orsaken, att han inte flyr, är inte den, att han inte kan fly någonstans: psykologiskt kan han inte fly från mig, hi hi! Vad tycker ni om uttrycket? Till följd av en naturlag kan han inte undfly mig, visste han också ett ställe, där han vore säker. Har ni inte sett malen, som flyger kring ljuset? Så är det ock med honom, han är malen, jag är ljuset. Friheten blir honom en börda, han blir eftertänksam, förvirras, han trasslar in sig allt mer och mer i nätet och fladdrar sig till döds ... och det är ändock inte allt ... till sist kommer han själv och erbjuder mig att lösa ett sådant där två-gånger-två-är-fyra-problem, bara jag ger honom tid ... Ständigt kretsar han ikring mig, kretsarna bliva allt trängre och trängre, till dess han till sist ... bums, flyger rätt i gapet på mig ... och jag slukar honom ... utmärkt trevligt, hi, hi, hi! Tycker ni inte det?»

Raskolnokiv svarade icke, han satt blek och orörlig och såg Porphyrius rätt in i ögonen med samma spännande uppmärksamhet.

»Lektionen är god», tänkte han, rysande av köld, »bättre än katten och råttan i går. Är det sin makt han vill visa mig; därtill är han alltför klok. Han har alltså en helt annan avsikt, men vilken? Åh prat, bror lille, du vill bara göra mig rädd och spelar den listige. Bevis har du inte och mannen från i går finns inte. Du vill bara bringa mig ur fattningen, vill först hetsa upp mig för att därigenom fånga mig. Måhända narrar du dig själv, och när allt kommer omkring har du missräknat dig. Men varför, i vilken avsikt visar han mig sina kort? Räknar han kanske på mina sjuka nerver? Nej, kära vän, du bedrar dig, om du ännu måhända har något bakhåll. Nå, vi skola se, vad det kan vara.»

Han samlade så mycket som möjligt sina krafter och gjorde sig beredd på en okänd, måhända förfärlig upplösning. Tid efter annan kände han en obestämd lust att störta sig över Porphyrius och döda honom på stället. Redan då han var på väg till honom fruktade han för sitt raseri. Han kände att läpparna voro torra, hjärtat slog häftigt, saliven i munnen torkade bort. Men han fortfor envist att tiga. Hellre ville han icke säga ett ord än att säga det förrän då tiden var inne. Han förstod, att detta var den bästa taktiken å hans sida. På det viset skulle han icke försäga sig och hans fiende kunde måhända retas upp därigenom och kanske å sin sida försäga sig. Åtminstone hoppades han det.

»Nej, jag ser, att ni inte tror mig ännu, utan beständigt tänker, att jag driver med er», återtog Porphyrius, som blev allt mer och mer livad och ånyo började att löpa fram och tillbaka i rummet, fnissande av förnöjelse. »Det är förresten också sant; ni har alldeles rätt. Gud har nu en gång skapat mig så, att jag genom min figur blott uppväcker löje hos andra. Jag är en buffel; men vad jag vill säga er ... det är, far lille, Rodion Romanovitj ... ursäkta mig gamle man ... ni är ännu mycket ung ... i er ungdoms första blomstring så att säga och skattar därför förståndet mycket högt hos en människa, som ungdomen ju alltid gör. Förstånd och skarpsinnighet — abstrakta förnuftsslut — äro ju så förföriska! Men jag vill säga er sanningen, ren och klar, min käre vän, angående detta enastående fall. Alltså verklighet och natur, min bäste herre ... de äro viktiga faktorer, de komma ofta de skarpsinnigaste beräkningar på skam. Hör bara på vad jag, gamle man, säger. Jag talar fullkomligt allvarsamt, Rodion Romanovitj» (då han sade detta, föreföll det verkligen, som om den knappt trettiofemårige Porphyrius Petrovitj hade åldrats, även rösten hade förändrats), »och därtill kommer, att jag är en uppriktig människa ... är jag kanske inte uppriktig ... vad tycker ni? Mig förefaller det, som om jag vore i högsta grad uppriktig, när jag så här utan vidare meddelar er allt detta, utan att fordra det ringaste vederlag, hi, hi! ... Jag fortsätter alltså: Skarpsinnighet är enligt min mening en förträfflig sak, är så att säga livets naturliga prydnad ... och tänk, vilka fina hokus pokus man kan utföra därmed ... en obetydlig förhörsdomare som jag har naturligtvis ingen idé om, huru det skall förklaras, i synnerhet när han följer sin egen fantasi, som man alltid plägar göra. Han är ju blott en människa. Men så kommer den mänskliga naturen och det är den, som hjälper den stackars förhörsdomaren, det är just förhållandet! Och därpå tänker den skarpsinnige ungdomen alldeles inte, »den överskrider alla skrankor» (som ni så snillrikt behagat uttrycka er). Förutsätt, att han ville nedlåta sig att ljuga; d. v. s. människan, det enastående fallet, inkognitot, ljuga förträffligt, på sitt utmärkta fina sätt. Då skulle man väl kunna tro, att han måste triumfera, draga fördel av sin skarpsinnighet. Men i stället, hur går det? I putten! På det intressantaste, skandalösaste sätt faller han i vanmakt. Må vara att blott sjukdom och den orena luften är skuld därtill ... men lika väl! Han blir misstänkt! Han ljög utmärkt, men sin natur, den tog han ej med i beräkningen! En annan gång börjar han, hänförd av den lek hans skarpsinnighet driver med honom, att försöka göra narr av de människor, som misstänka honom, låtsar, som om han bleknar — på skämt förstås — men så bleknar han med ens alldeles för naturligt, kommer sanningen alltför nära ... och har återigen väckt misstankar. Har han ock dragit den andre vid näsan för ett ögonblick, så kommer nog denne, om han är en fiffig karl, snart underfund med hans konster. Och så går det steg för steg! Ännu värre, han går ännu längre, sticker in näsan, där man alldeles inte behöver honom, talar beständigt om saker, som han helst borde tiga med, serverar folk alla möjliga slags allegorier, hi, hi! Allt sådant där kan hända den skarpsinnigaste människa ... en psykolog och litteratör! Naturen är en spegel, den klaraste spegel som finnes, betrakta den och gläds ... det är saken ... Men varför har ni med ens blivit så blek, Rodion Romanovitj? Är här för varmt? ... skall jag öppna fönstret?»

»Åh, jag ber, besvära er inte», utropade Raskolnikov och började plötsligt att skratta, »jag ber, gör er för all del inte något besvär!»

Porphyrius stannade framför honom, väntade ett ögonblick och började själv att skratta. Raskolnikov reste sig upp och blev i ett ögonblick helt allvarsam.

»Porphyrius Petrovitj», sade han högt och tydligt, ehuru han knappast kunde stå på benen, så darrade de under honom, »jag inser nu äntligen klart, att ni verkligen misstänker mig för mordet på den där gamla käringen och hennes syster Lisaveta. Jag för min del säger er, att detta är mig högst motbjudande. Om ni tror, att ni har rätt att på laglig väg förfölja mig, så gör det ... att arrestera mig, så arrestera mig. Men jag tål inte längre, att ni skrattar mig rätt upp i ansiktet, att ni pinar mig ...»

Hans läppar skälvde, hans ögon flammade av vrede och hans hittills dämpade röst blev allt högre och högre.

»Jag tål det inte!» ropade han och slog handen kraftigt i bordet. »Hör ni, Porphyrius Petrovitj, jag tål det inte.»

»Men för Guds skull, vad är det nu igen!» avbröt Porphyrius Petrovitj synbarligen i största ångest, »far lille, Rodion Romanovitj! Käraste! Vad går åt er?»

»Jag tål det inte!» återtog Raskolnikov.

»Sakta, sakta, far lille, sakta! Man kan ju höra det ut. Vad skulle vi säga, betänk då!» viskade Porphyrius förskräckt och lutade sitt ansikte helt nära Raskolnikovs.

»Jag tål det inte, tål det inte!» återtog Raskolnikov, men viskande.

Porphyrius vände sig om och skyndade till fönstret för att öppna det.

»Vi skola ha in litet luft! Ni skulle dricka en klunk vatten, bäste vän. Det är ju ett riktigt anfall!» Han skyndade till dörren för att hämta vatten. Men så fick han se, att en full karaff stod i hörnet.

»Drick då, far lille», viskade han och skyndade till honom med karaffen, »kan hända det hjälper ...» Den oro Porphyrius Petrovitj visade, ja, till och med hans medlidande var så naturtroget, att Raskolnikov blev lugn och betraktade honom nyfiket. Men han drack icke något vatten.

»Rodion Romanovitj, käraste, på det där viset mister ni ju förståndet, det försäkrar jag er! Se så ... drick då, drick litet vatten.»

Han nästan tvingade vattenglaset i handen på honom. Raskolnikov förde det mekaniskt till munnen, men betänkte sig och satte det med en känsla av motvilja på bordet.

»Det var ju ett riktigt anfall. På det där viset skaffar ni er åter en sjukdom på halsen», började Porphyrius Petrovitj med vänskapligt deltagande. Han bibehöll ännu sitt bekymrade utseende. »Gud! huru kan man taga sig så litet i akt! Här kom Dimitrij Prokofjitj till mig i går ... jag tillstår gärna, att han har en giftig, ondskefull karaktär, och nu drager ni sådana slutsatser därav! ... Ack, du min Gud! Kanske kom han i era ärenden? ... Men sätt er då, far lille, sätt er då för Kristi skull!»

»Nej, han kom inte i mina ärenden, men jag visste att han gick till er ... visste också, varför han gick», svarade Raskolnikov skarpt.

»Visste ni det?»

»Ja ... nå, vad följer därav?»

»Jo, far lille, därav följer, att jag också vet andra saker om er. Jag vet allt. Jag vet också, att ni har varit ute för att hyra er en lägenhet — nattetid, i mörkret, att ni ringde på klockan, talade om blod och rentav gjorde hantverkarna och portvakterna vimmelkantiga ... men på det viset gör ni själv till slut ände på ert förnuft. Ni blir alldeles sinnesförvirrad. Harmen över alla de kränkningar ni lidit av ödet och därefter av polisen kokar inom er och så slår ni åt alla sidor för att få oss att tala, för att på detta vis få rent bord. Alla dessa dumheter och all denna misstänksamhet är er motbjudande, inte sant? Har jag inte riktigt satt mig in i er ställning? Men på det viset kommer ni inte allenast att fördärva er själv utan också Rasumichin, och det vore dock synd. Han är verkligen alltför god därtill, det vet ni själv. Hos er är det sjukdom, men hos honom är det blott och bart rättskaffenhet ... er sjukdom kunde också smitta honom ... Jag skall tala om något för er, far lille, när ni blivit lugnare ... men sätt er då, far lille, för Kristi skull! Vila er litet, ni ser ju alldeles förändrad ut, sitt då ned.»

Raskolnikov satte sig. Rysningarna upphörde, men i stället blev han het och varm. Med stor förvåning lyssnade han till den synbarligen så förskräckte och deltagande Porphyrius Petrovitjs ord. Men han trodde icke en enda stavelse, ehuru han kände en stark böjelse att tro honom. Den oväntade berättelsen om lägenheten hade gjort ett djupt intryck på honom. »Vad betyder allt detta? Vet han nu också besked om lägenheten?» tänkte han. »Och ändå talar han själv om det för mig.»

»Ser ni, jag känner ett mycket liknande fall i vår rättsliga praxis. Det var också ett sådant där psykologiskt och sjukligt fall», återtog Porphyrius hastigt, »det var också en, som tog ett mord på sig och grämde sig förfärligt. Han satte i scen en hel mängd hallucinationer, kom fram med fakta, talade om enskildheter, rörde ihop allt möjligt ... hur hängde det då ihop till slut? Han var bara till en del, och det ändå alldeles ofrivilligt, skyldig till mordet. Men då han erfor, att han hade varit mördaren behjälplig, blev han småningom sinnesförvirrad, såg spöken, blev alldeles galen och inbillade sig slutligen, att han verkligen var mördaren. Lyckligtvis kom senaten underfund med rätta sammanhanget. Den olycklige blev frikänd och satt under uppsikt. Ja, ja ... Ser ni det? På det viset kan man skaffa sig en nervfeber på halsen, när man tillåter sig sådana nervösa upphetsningar som att ringa på klockor nattetid och fråga efter blod. Denna slags psykologi studerar jag ständigt i min praktik. På det sättet händer det, att människor i ett ögonblick frestas att kasta sig ut genom fönstret eller ned från kyrktorn, det är en sådan där besynnerlig, förförisk känsla, alldeles som med dörrklockan ... Ni är sjuk, Rodion Romanovitj, mycket sjuk, och ni har inte tagit sjukdomen i beräkning. Ni borde rådfråga någon skicklig läkare och inte en sådan där tjock patron! Er inbillningskraft är upphetsad! Allt det där är ju de galnaste feberfantasier...»

Tankarna virvlade om i Raskolnikovs huvud.

»Ljuger han också nu?» for det honom genom huvudet, »kanhända, kanhända.» Han jagade dessa tankar långt ifrån sig, då han redan visste, huru de underblåste hans vrede och förbittring. Han kände, att harmen rentav hotade att fara bort med hans förnuft.

»Det var ingen feberfantasi, det var i fullkomligt vaket tillstånd!» utropade han och ansträngde alla sina sinnen för att genomskåda Porphyrius Petrovitjs spel. »Jag var vaken, vaken ... hör ni det?»

»Jag förstår det mycket väl och hör vad ni säger! Ni sade ju också i går, att ni icke hade haft några feberfantasier; ni lade särskild vikt därpå. Allt vad ni säger begriper jag fullkomligt! ... Men hör nu ni också, Rodion Romanovitj, på mig, bara denna enda lilla invändning: Om ni verkligen vore en förbrytare eller på ett eller annat sätt inblandad i denna fördömda sak ... skulle ni då så ivrigt påstå, att ni inte hade gjort allt det här i feberyrsel utan med fullt medvetande? ... Vore det möjligt eller ens tänkbart ... det frågar jag? Motsatsen måste efter mitt förmenande vara det naturligaste. Ty om ni kände er skyldig, skulle ni ju vilja låta påskina, att det just hade skett i feberyrsel. Inte sant? Är inte också detta er åsikt?»

Den ton, med vilken han frågade, hade en listig anstrykning. Raskolnikov drog sig tillbaka för Porphyrius, som böjde sig fram mot honom och stirrade honom tyst och förvirrat in i ögonen.

»Och så det där med Rasumichin angående frågan, om han i går kom till mig av sig själv eller om ni hade sänt honom? Vid detta tillfälle skulle ni naturligtvis lägga särdeles vikt på, att han kom av egen fri vilja och utan att ni visste något därom. Det oaktat döljer ni det inte utan påvisar med bestämdhet, att han kom på er föranstaltning.»

Detta hade Raskolnikov aldrig sagt. Han kände en kall rysning efter ryggraden.

»Ni ljuger», sade han långsamt och tyst, läpparna sammandrogos till ett sjukligt leende. »Ni vill åter visa mig, att ni genomskådar mitt spel och att ni känner alla mina svar på förhand.» Han kände, att han nu inte vägde sina ord tillräckligt. »Ni vill bara skrämma mig ... eller skratta ut mig.»

Han stirrade fortfarande styvt på sin motståndare, men plötsligt fick en gränslös förbittring makt över honom.

»Allt det där är lögn», skrek han. »Ni känner allt för väl, att en förbrytare gör allra klokast i att inte dölja det, som inte behöver döljas. Jag tror er inte!»

»Men vad ni då har för löjliga infall», sade Porphyrius fnissande, »man kommer ju ingen vart med er. Ni lider av någon slags monomani. Alltså tror ni mig inte? Men jag kan bevisa, att ni redan börjat att tro mig, att ni redan skänkt mig en del av ert förtroende och att jag snart skall få det helt. Jag håller verkligen av er och önskar er av hjärtat allt gott.»

Raskolnikovs läppar skälvde.

»Ja, jag vill endast ert eget bästa, jag upprepar det», fortfor han och fattade Raskolnikov helt förtroligt i armen. »Jag säger er det på fullt allvar, var då försiktig, så att ni åter kan bliva frisk. I synnerhet nu, då er familj kommit hit. Tänk då på era kära! Det är er plikt att lugna och hjälpa dem; i stället förskräcker ni dem.»

»Vad angår det er? Vad vet ni därom? Varför intresserar ni er därför? Ni bevakar mig och vill visa mig det!»

»Far lille, jag har ju hört det av er själv, varenda smula av er själv. Ni lägger inte märke till, att ni i er upprörda sinnesstämning pladdrar om likt och olikt för mig och andra. Dessutom har jag erfarit åtskilliga intressanta detaljer av Rasumichin i går. Nej, ni avbröt mig förut och jag återtager, att ni trots all er skarpsinnighet genom er misstänksamhet har förlorat er klara blick. Till exempel ... för att ännu en gång återgå till temat om dörrklockan ... en sådan skatt, ett så dyrbart faktum (ett verkligt faktum) har jag, undersökningsdomaren, lämnat i era händer. Och ni ser alls ingenting däruti? Om jag hade misstänkt er det allra ringaste, kunde jag då gått så lojalt till väga? Jag skulle väl tvärtom från början invaggat er misstänksamhet, skulle alldeles inte givit mig sken av att känna till saken, skulle avlett er uppmärksamhet därifrån, skulle lett samtalet in på en helt annan väg för att plötsligt och oväntat satt er pistolen för bröstet med frågan: Vad hade ni, min herre, att göra i den mördades boning klockan tio eller närmare elva på aftonen? Varför ringde ni då på dörrklockan? Varför frågade ni efter blodet? Varför gjorde ni portvakterna alldeles förbryllade och varför bad ni dem föra er till polisvaktkontoret? ... Så skulle jag burit mig åt, om jag hyst den ringaste gnista av misstanke. Jag hade måst hålla ett officiellt förhör, föranstaltat en husvisitation, hade kanhända varit tvungen att arrestera er! ... Därav följer, att jag inte hyser någon misstanke, då jag inte gjort något av allt detta. Men ni har förlorat er klara blick och ser allting rasande, det säger jag er.»

Raskolnikov for tillsammans så häftigt, att Porphyrius tydligt kunde märka det.

»Idel lögn!» ropade han, »jag känner verkligen inte er avsikt, men jag vet, att ni ljuger. För en stund sedan sade ni något helt annat, jag misstager mig inte ... ni ljuger!»

»Ljuger jag?» sade Porphyrius och fortsatte striden i det han låtsade sig bliva allt hetsigare, men bibehöll den förnöjda och spotska minen utan att oroa sig över, vad den där Rodion Romanovitj Raskolnikov kunde tänka om honom. »Jaså, jag ljuger?»

»Hur bar jag mig åt mot er förut, jag, undersökningsdomaren, sade jag er inte, vad ni skulle göra, och gav jag er inte alla korten på handen till er försvar? Utvecklade jag inte helt och hållet frågans psykologiska gång: sjukdom, feber, fantasier, er irriterade sinnesstämning, melankolin, polisvaktkontoret o. s. v. Eller hur? Hi, hi, hi! Alla dessa psykologiska hjälpmedel, dessa undflykter och påfund betyda visserligen inte mycket vid försvaret och kunna ses från två sidor: sjukdom, feberfantasier, drömbilder, allt det där är mycket bra ... men hur kommer det sig, att samma fantasier och inga andra beständigt återkomma under sjukdomen? Några andra kunde väl också förekomma, inte sant? Hi, hi, hi!»

Raskolnikov såg stolt och föraktligt på honom.

»Med ett ord», sade han bestämt och tydligt, i det han reste sig upp och därvid stötte Porphyrius ifrån sig, »med ett ord, jag vill veta, om ni bestämt förklarar mig fri från varje 'misstanke eller inte? Säg det, Porphyrius Petrovitj, säg mig det klart och tydligt ... och det strax.»

»Ah, vad man har mycket besvär med er, ni är en riktig plågoande!» ropade Porphyrius, icke desto mindre mycket nöjd, med ett fiffigt och ingalunda bekymrat uttryck. »Varför behöver ni veta det? Varför vill ni veta så mycket? Ingen har ju gjort er något? Ni är alldeles som ett barn, ni har en sådan lust att leka med elden. Varför är ni så orolig? Varför vill ni så gärna veta detta, av vilken orsak ... hi?»

»Jag upprepar, att jag inte längre kan tåla denna behandling!» utropade Raskolnikov förargad, »att jag inte kan stå ut längre därmed.»

»Vilket? Vad kan ni inte stå ut med? Ovissheten?» avbröt honom Porphyrius.

»Håna mig inte! Jag tål det inte! ... Jag säger er, att jag inte kan tåla det ... jag tål det inte! Hör ni, hör ni!» ropade han och slog ånyo handen i bordet.

»Nej, men lugna er då, lugna er! Man kan ju höra allt! Jag ber er allvarligt att taga er till vara, jag skämtar inte!» sade Porphyrius viskande. Men nu fanns icke i hans ansikte det ringaste spår av det förra kvinnligt, godmodiga uttrycket. Tvärt emot, nu befallde han strängt och rynkade ögonbrynen, som sönderslete han på en gång all hemlighetsfullhet och alla tvetydigheter. Men det varade blott ett ögonblick. Den förbluffade Raskolnikov åtlöd hans befallning att tala saktare, ehuru han befann sig i ett sådant utbrott av raseri.

»Jag låter inte längre pina mig», viskade han ... trots sin rörelse och sitt hat, märkte han, att han icke kunde undandraga sig befallningen och det förbittrade honom ännu mera ... »arrestera mig, förhör mig, men iakttag rättsliga former och lek inte med mig! Understå er inte att ...»

»Bekymra ni er bara inte om de rättsliga formerna», avbröt honom Porphyrius spotskt och det tycktes, som om fröjdade han sig över att kunna leka med Raskolnikov, »jag har ju den här gången bara bjudit in er i största förtrolighet, far lille, i all vänlighet ...»

»Jag vill inte veta av er vänskap, den spottar jag åt! Hör ni! Nu tar jag min mössa och går. Nåå? Vad skall ni nu säga, om ni ämnar arrestera mig?»

Han tog mössan och gick bort mot dörren.

»Men överraskningen! ... vill ni inte se överraskningen?» sade Porphyrius fnissande, i det han fattade honom i armen och höll honom tillbaka. Han började synbarligen åter bliva upprymd och pojkaktig, detta bragte Raskolnikov utom sig.

»Vilken överraskning? Varom talar ni?» frågade han och blev stående orörlig.

»Överraskningen sitter därinne hos mig, där bakom dörren.» (Han pekade med fingret på den stängda dörren i brädväggen.) »Jag har stängt in den för att den inte skulle springa ifrån mig.»

»Vad är det? Varför? Vad? ...» Raskolnikov skyndade fram till dörren för att öppna den, men den var stängd.

»Den är stängd och här är nyckeln!»

Han visade honom verkligen nyckeln, som han tog fram ur fickan.

»Återigen lögn!» vrålade Raskolnikov, som icke längre kunde behärska sig, »du ljuger, din fördömda narr», och han störtade sig över den tillbakavikande men ingalunda förskräckte Porphyrius.

»Nu förstår jag allt, allt», ropade han och rusade på honom, »du ljuger och drillar med mig så, att jag skall kunna förråda mig ...»

»Åh, förråda sig mera, det kan man då inte, far lille, Rodion Romanovitj. Ni är ju alldeles utom er. Skrik då inte så högt eller kallar jag på mitt folk.»

»Du ljuger, det är ingen fara för mig. Kalla du på dina hejdukar. Du vet, att jag är sjuk, du vill reta upp mig, göra mig rasande, för att jag skall förråda mig ... Det var din avsikt! Nej ... Hit med bevisen! Nu begriper jag allt! Du har inga bevis, bara några fattiga, värdelösa förmodanden, sametovska misstankar! Du kände min karaktär och därför ämnade du först bringa mig utom mig för att sedan giva mig nådestöten med svartrockar och jurymedlemmar. Du väntar dem? Inte sant? Varför väntar du? Hit med dem!»

»Om vilka jurymedlemmar talar ni, far lille? Vilka infall den där människan har? På det viset som ni menar plägar man ju inte formellt gå tillväga. Ni känner ju alldeles inte ärendets beredning, min käre vän ... Formaliteterna komma nog, vänta ni bara ...» brummade Porphyrius och lyssnade vid dörren.

Det tycktes verkligen, som om man kunde urskilja något buller från sidorummen.

»Åhå, nu komma de!» ropade Raskolnikov, »du har skickat efter dem! ... han väntar på dem! ... jaså, det är det, du har räknat på ... Kom hit med dem allesammans, jurymedlemmar, vittnen, allt vad ni vill ... in med dem, jag är beredd!»

Men i detta ögonblick inträffade en besynnerlig händelse, någonting så oväntat, att varken Raskolnikov eller Porphyrius Petrovitj voro beredda därpå.

VI.

Senare, då Raskolnikov erinrade sig denna händelse, föreföll det honom, som om det tillgått på följande vis.

Det buller man hört bakom dörren blev hastigt starkare och dörren sköts upp något litet.

»Vad är på färde?» ropade Porphyrius Petrovitj förargad, »jag har ju befallt, att ...»

Intet svar följde, men man kunde höra, att bakom dörren voro flera människor, som bemödade sig att hålla någon tillbaka.

»Nå, vad står på?» återtog Porphyrius Petrovitj häftigt.

»Det är arrestanten Nikolaj, som är hitförd», svarade en röst.

»Behövs inte! Bort med honom! Han får vänta ... Varför har ni stängt in honom här? Vad är det för en oordning!» ropade Porphyrius och skyndade till dörren.

»Han har ...» började samma röst åter, men tystnade plötsligt.

Två sekunder ... så omkring ... varade striden därute. Så tycktes det, som om den ene stötte den andre ifrån sig ... strax därefter trädde en mycket blek man in i rummet. Denna människa hade ett högst egendomligt utseende. Han stirrade framför sig, som det tycktes utan att se någonting. Ur hans ögon framlyste ett fast beslut, ansiktet var dödsblekt, som om han skulle föras till avrättsplatsen. Hans blodlösa läppar skälvde.

Han var mycket ung, klädd som en hantverkare, medelstor, mager, med rundklippt hår och fina, men skarpa drag.

Den person, från vilken han befriat sig, skyndade in i rummet efter honom och lyckades gripa honom i ena axeln. Det var en av poliseskorten. Men Nikolaj gjorde sig åter lös. Några nyfikna syntes i dörren. Somliga försökte att komma in. Allt detta varade blott en minut.

»Bort med honom, det är för tidigt! Vänta, till dess jag ropar på dig ... Varför ha ni fört hit honom?» brummade Porphyrius ytterst förargad, som om hans planer blivit korsade. Men Nikolaj föll plötsligt på knä inför honom.

»Vad vill du?» avbröt Porphyrius förvånad.

»Det är jag, som har gjort det. Min är skulden! Jag är mördaren!» ljud det plötsligt från Nikolaj’s mun, men med nästan andlös, ehuru tämligen hög röst.

Tystnaden varade omkring tio sekunder. Det föreföll, som om alla plötsligt blivit förstenade, till och med den eskorterande poliskonstapeln drog sig tillbaka och vågade icke mera närma sig Nikolaj. Han gick bort till dörren och blev stående där orörlig.

»Vad vill det här säga?» utropade Porphyrius Petrovitj, så snart han sansat sig något.

»Jag är ... mördaren!» återtog Nikolaj efter en liten paus.

»Vad för slag! ... Är du? ... Hur då? ... Vem har du mördat?»

Porphyrius Petrovitj hade ögonskenligen tappat koncepterna.

Efter en stund sade Nikolaj:

»Aljona Ivanovna och hennes syster Lisaveta ... har jag ... slagit ihjäl ... med en yxa. Jag var sinnesförvirrad ...» tillade han och teg åter. Han låg fortfarande på knä.

Porphyrius Petrovitj blev några ögonblick stående fördjupad i tankar, därefter bemannade han sig och vinkade bort de obehöriga åskådarna. De försvunno i ett ögonblick och dörren stängdes. Då betraktade han Raskolnikov, som stod i ett hörn och stirrade på Nikolaj. Porphyrius stod just i begrepp att närma sig honom, men ändrade åsikt, betraktande honom ånyo, vände så sina blickar till Raskolnikov, så åter till Nikolaj och rusade plötsligen beslutsamt löst på den senare.

»Vad faller dig in? Varför kommer du mig i förväg med din sinnesförvirring?» ropade han rasande. »Jag har ju alldeles inte frågat dig därom! ... Tala, har du verkligen dödat dem?»

»Jag är mördaren ... jag erkänner ...» sade Nikolaj.

»Åh, prat! Varmed dödade du dem?»

»Med en yxa, som jag höll i beredskap.»

»Sakta i backarna! Inte så hastigt! Var du ensam?»

Nikolaj förstod icke frågan.

»Om du ensam dödade dem?»

»Alldeles ensam. Mit’ka är oskyldig och har alldeles ingen del däri.»

»Så ja, så ja, det brådskar inte så mycket med Mit’ka ... Nå, hur kom det till, att ni sprang utför trappan tillsammans den där gången? Portvakten mötte ju er båda.»

»Det var bara för att avvända misstankarna ... som jag ... sprang därifrån med Mit’ka ...» svarade Nikolaj munvigt, som om han redan förberett sig på svaret.

»Nå, där ha vi det!» utropade Porphyrius förargad — »han repar upp en läxa», brummade han och såg plötsligt på Raskolnikov. Han hade synbarligen varit så upptagen av Nikolaj, att han ett ögonblick glömt Raskolnikov. Först nu besinnade han sig och syntes något förlägen.

»Rodion Romanovitj, far lille, ursäkta ... det går inte an; kom ... detta är inte något för er ... jag själv ... här kan ni se, för vilka överraskningar man är utsatt, kom, jag ber er.»

Han tog hans hand och pekade mot dörren.

»Aha! Detta hade ni, som det synes, inte väntat?» sade Raskolnikov, som naturligtvis själv icke förstod allt vad som försiggick, men som dock hade fått tid att lugna sig.

»Ni hade väl inte heller väntat er det, far lille? Så era händer darra! Hi, hi!»

»Ni darrar ju också, Porphyrius Petrovitj?»

»Gör jag? Det skulle jag inte kunna tro! ...»

De stodo redan vid dörren. Porphyrius väntade med otålighet, att Raskolnikov skulle gå sin väg.

»Men vart tog överraskningen vägen? Vill ni inte visa mig den?» sade Raskolnikov hånande.

»Ni hackar ju ännu tänderna och dock begynner ni åter, hi, hi! Vad ni ändå är för en ironisk människa. Vi se varandra åter.»

»Farväl för alltid, hoppas jag.»

»Som Gud vill, som Gud vill!» brummade Porphyrius med ett sötsurt leende.

Då Raskolnikov gick genom kontoret, märkte han, att man såg efter honom. I förmaket upptäckte han bland en hop människor de båda portvakterna, som han den där gången hade uppfordrat att följa sig till polisvaktkontoret. De stodo där och väntade. Knappast var han nere i trappan, förrän han hörde Porphyrius Petrovitjs röst bakom sig. Då han vände sig om, såg han, att Porphyrius kom springande efter honom med andan i halsen.

»Bara ett enda ord, Rodion Romanovitj ... vad den där saken m. m. angår — — — nå som Gud vill! Men för att gå fullständigt formellt tillväga, för att uppfylla allan rättfärdighet, måste jag besvära er ännu en gång ... vi träffas alltså åter ... inte sant?»

Och Porphyrius blev leende stående framför honom. »Inte sant?» återtog han. Det tycktes, som om han ämnade säga något mera ... men han gjorde det icke.

»Och jag, Porphyrius Petrovitj, jag ber er ursäkta ... att jag blev så häftig ...» sade Raskolnikov, som nu åter hade blivit herre över sig själv och kände en oemotståndlig lust att göra sig viktig.

»Betyder ingenting, ingenting!» inföll Porphyrius nästan glatt ... »jag var ju också själv ... jag har ju en sådan lättretlig karaktär, det gör mig verkligen ont! Nå, alltså träffas vi åter ... ja, om Gud vill, träffas vi snart, mycket snart igen!»

»Och så skola vi då äntligen lära att känna varandra», avbröt Raskolnikov.

»Ja, då skola vi lära att riktigt känna varandra», bekräftade Porphyrius Petrovitj och såg blinkande men för övrigt mycket allvarligt på honom. »Nu går ni således på födelsedagsfesten?»

»På begravningen.»

»Ack ja ... på begravningen. Sköt nu riktigt om er ... för all del, sköt väl om er!»

»Vad skall jag å min sida önska er? Jag vet det verkligen inte», sade Raskolnikov, i det han började stiga ned för trappan. Ännu en gång vände han sig om och sade: »Jag har lust att önska er god lycka, men ni har då en allför komisk sysselsättning!»

»Hur menar ni, komisk?» Porphyrius spetsade öronen.

»Ja, alldeles! Se på den stackars Nikolaj, som ni förmodligen har plågat och pinat i enlighet med ert psykologiska system ända till dess han slutligen givit med sig och bekänt. Både dag och natt har ni bevisat honom: du är mördaren, du är mördaren! Och nu, då han bekänt, börjar ni återigen samma lek med honom. Nu heter det åter: du ljuger, du är inte mördaren, kan inte vara det, du läser bara upp en utanläxa. Säg själv, är det inte komiskt?»

»Hi, hi, hi! Ni hörde alltså att jag anmärkte, att han kom fram med en inlärd läxa?»

»Ja, varför skulle jag inte ha hört det?»

»Hi, hi? Snillrikt, mycket snillrikt! Ingenting undgår er. Ni har ett fint, skarpt förstånd! Och just den komiska sidan uppfattar ni ... hi, hi, hi! Gogol ägde också, tror jag, denna gudagåva i högsta mått, inte sant?»

»Jo, just Gogol!»

»Alldeles ja, Gogol ... alltså, ett angenämt återseende!»

»Likaledes!»

Raskolnikov gick hem. Han hade slutligen blivit så konfys och förvirrad, att han närapå behövde en kvart för att vila ut sig och samla sina tankar, där han satt på soffan i sitt rum. Ännu vågade han icke tänka tillbaka på vad som försiggått, sedan Nikolaj uppträtt på skådeplatsen. Han kände, att han var mycket upprörd och att i Nikolaj’s tillstånd låg något oförklarligt, vidunderligt, som han nu icke kunde fatta. Men hans bekännelse var ju ett verkligt bevis. Men det var också klart, hur det skulle komma att gå: Sanningen skulle snart komma i dagen och då vore turen återigen hos honom. Men åtminstone så länge var han då fri och kunde använda tiden för egen räkning, ty faran kunde han icke undgå? Men huru stor var faran? Ställningen började bliva klarare. Då han ännu en gång lät scenen med Porphyrius draga sig förbi, kunde han icke värja sig för en känsla av fasa och räddhåga. Ännu kände han icke Porphyrius’ alla avsikter, kunde icke heller genomskåda hans beräkningar. En del av spelet låg klart och öppet framför honom och ingen kunde naturligtvis bättre än han själv bedöma, huru förfärligt Porphyrius’ schackdrag hade kunnat bliva för honom. Det hade icke felats mycket, att han hade förrått sig. Porphyrius kände till sin motståndares karaktär och sjukliga tillstånd och hade mycket riktigt förstått att begagna sig av denna kännedom. Han hade handlat hänsynslöst med ett bestämt mål för ögonen. Det kunde icke nekas, att Raskolnikov hade komprometterat sig alldeles tillräckligt, men några verkliga bevis hade man ändå icke, allt, som hitintills hade skett, var blott av en relativ betydelse. Men nu var frågan: var hans uppfattning den rätta, kanhända misstog han sig? Var verkligen något av allt det som hänt därborta förut förberett. Och i så fall, vilket? På vilket sätt hade de kommit att skiljas från varandra, om den där oväntade katastrofen med Nikolaj ej inträffat?

Porphyrius hade nästan spelat för öppet; det var vågat, men han hade gjort det och om han haft flera trumf på handen, hade han nog spelat ut dem. Så föreföll det åtminstone Raskolnikov. Vad kunde det vara för en överraskning? Var det kanhända bara en lögn. Hade det något att betyda. Dolde sig något därunder, som liknade ett faktum, en positiv anklagelse? Kanhända mannen från gårdagen? Vart hade han tagit vägen? Var fanns han? Om Porphyrius verkligen visste något med säkerhet, så måste det stå i förbindelse med denna människa.

Han satt på soffan och hängde med huvudet. Hela hans nervsystem darrade. Äntligen reste han sig upp, tog mössan och vände sig eftertänksamt mot dörren.

Han hade en obestämd aning om, att han åtminstone för i dag icke behövde frukta något mera. En känsla av fröjd genomfor honom. Han ville skynda bort till Katerina Ivanovna. Till begravningen kom han för sent, må vara, till minnesfesten hunne han dock ... där kunde han få träffa Sonja. Han förblev stående, orörlig, försjunken i tankar, och hans läppar sammandrogo sig till ett smärtsamt leende.

»I dag, i dag!» återtog han för sig själv. »Ja, just i dag ... Så är det ...»

Han stod just i begrepp att öppna dörren, då den i och med detsamma gick upp av sig själv. Han for förskräckt tillsamman och drog sig tillbaka. Dörren öppnades sakta och varligt och in trädde — den hemlighetsfulle mannen från gårdagen.

Mannen stannade på tröskeln, betraktade Raskolnikov under tystnad och trädde så ett steg närmare. Han var sig alldeles lik, samma skepnad, samma dräkt som dagen förut ... blott hans ansikte hade undergått en stor förändring. Han såg mycket bekymrad ut och suckade djupt. Det felades ej mycket, att man kunde tagit honom för en kvinna.

»Vad vill ni?» frågade Raskolnikov dödsblek.

Mannen teg och böjde sig nästan till jorden för honom. Med ett av högra handens fingrar berörde han golvet.

»Vad vill ni?» återtog Raskolnikov.

»Förlåt mig ... jag har syndat emot er!» sade han sakta.

»Varigenom?»

»Genom en ondskefull angivelse.»

De sågo på varandra.

»Jag blev så uppretad. Då ni kom den där gången ... kanhända var ni inte alldeles klar ... och bad portvakterna att föra er till poliskontoret, då ni frågade efter blod. Det förargade mig så, att man lät er gå och tog er för drucken. Det förargade mig så mycket, att jag inte kunde sova. Då jag kom ihåg er adress, gick jag hit i går och frågade ...»

»Vem gick hit?» avbröt honom Raskolnikov. Det började gå upp ett ljus för honom.

»Jag ... Jag har gjort er orätt.»

»Ni bor alltså i det här huset?»

»Ja, jag stod tillika med den andre i porten, ni har väl glömt det? Vi ha bott här länge ... vi äro buntmakare och taga hem vårt arbete ... och då blev jag så förargad ...»

Med ens framträdde scenen från i förrgår klart för Raskolnikov. Han mindes, att det förutom portvakterna hade stått andra människor i porten, däribland några kvinnor. Han påminde sig, att en röst föreslagit, att de skulle föra honom till polisen. Denna persons ansikte kunde han icke påminna sig, igenkände det icke heller nu, men han påminde sig att han den gången hade vänt sig till honom och svarat honom.

Alltså var detta orsaken till gårdagens fasa. Tanken på, att han för en så ringa orsaks skull nära på hade förrått sig själv, var honom nästan outhärdlig. Med undantag av att han hade sett på lägenheten och frågat om blodet, visste denna människa alldeles intet. Till följd därav kunde Porphyrius ej heller veta mera; hade intet annat att hålla sig till än denna feberfantasi, icke ett enda faktiskt bevis ... bara det där psykologiska, som har två sidor ... positivt alltså ... ingenting ... När så intet annat fällande bevis kom i dagen (och något sådant kunde ju icke hända) ... vad skulle de då kunna göra honom? Huru skulle de kunna överbevisa honom, om de också toge fast honom? Det där om lägenheten, hade Porphyrius alltså erfarit först nu för ett ögonblick sedan, förut hade han icke vetat något därom.

»Har ni först i dag talat om för Porphyrius ... att jag var därborta?» frågade han, föranledd av ett plötsligt infall.

»Vilken Porphyrius?»

»Undersökningsdomaren.»

»Ja, Jag sade honom det. Portvakterna ville inte gå den där gången och så gick jag.»

»I dag?»

»Bara en minut innan ni kom in till honom. Jag har hört allt, hur han pinade er.»

»Varför? Vad? Varest?»

»Därborta, hos honom, bakom brädväggen. Där satt jag hela tiden.»

»Vad! Ni var alltså överraskningen. Hur är det möjligt? Tala om för mig?»

»Då jag märkte, att portvakterna inte brydde sig om, vad jag sade, under förevändning, att det var för sent och att de voro rädda för att efteråt bliva dragna till ansvar, för att de inte hade kommit genast, förargade det mig mycket. Jag kunde inte sova och började att söka efter upplysningar. Då jag därför i går hade fått veta, hur saken stod till, gick jag dit i dag. Första gången ... var han ännu inte kommen. En timme senare ... blev jag inte mottagen. Tredje gången ... tog han äntligen emot mig. Jag började att tala om för honom, hur allt hade tillgått. Då började han att springa fram och tillbaka i rummet, och slå sig för bröstet. »Ni rövare», sade han, »vad har ni gjort? Hade jag bara vetat det, hade jag låtit hämta honom med vakten!» Så sprang han ut, ropade på en och annan och talade hemlighetsfullt med dem i ett hörn. Så vände han sig åter till mig. Jag talade om allt för honom, talade också om, att ni inte hade vågat svara mig och att ni inte hade känt igen mig. Då började han åter springa fram och tillbaka och slå sig för bröstet. Då man anmälde er ... sade han: Marsch, bakom brädväggen; sitt alldeles stilla och rör dig inte, vad du än må få höra. Kanhända vill jag fråga dig om något mera. Han gav mig själv en stol och låste in mig. Men när Mikolka kom in, förde han ut mig, strax efter sedan ni hade gått och sade, att han skulle låta hämta mig för att förhöra mig ännu en gång.»

»Förhörde han Nikolaj, medan du var där?»

»Strax efter sedan ni gått, förde han ut mig och först då började han förhöra Nikolaj.»

Mannen bockade sig åter och berörde golvet med fingerspetsarna.

»Förlåt min ondska och baktalan!»

»Gud tillgive dig!» svarade Raskolnikov, och då han hade sagt detta böjde sig mannen åter, men icke så djupt som förut, blott till livbältet, vände sig långsamt om och gick.

»Allt har två sidor ... nu har allt två sidor», återtog Raskolnikov och gick modigare än någonsin ut ur rummet.

»Nu skola vi kämpa med varandra!» sade han med ett hånlöje, under det han gick utför trappan. Men på sin modlöshet tänkte han med förakt och vämjelse.

1. Dårhuset som låg sju verst utanför S:t Petersburg.