Raskolnikov (Brott och straff)/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Fjärde delen Raskolnikov (Brott och straff)
av Fjodor Dostojevskij
Översättare: Okänd

Femte delen
Sjätte delen  →


[ 297 ]
RASKOLNIKOV

FEMTE DELEN.

I.

Den morgon, som följde efter den ödesdigra förklaringen med Dunetjka och Pulcheria Alexandrovna, verkade mycket nedstämmande på Lushin. Till hans stora harm blev det småningom allt mera tydligt för honom, att det, som han föregående dag ansett som fantastiskt och omöjligt, hade blivit en verklighet. Det sår, hans egenkärlek erhållit, marterade hela natten hans hjärta.

Så snart han stigit upp, gick han till spegeln för att se, om ej gallan övergått i blodet. Men sedan spegeln lugnat honom, slog han sig någorlunda till ro med den förhoppningen, att han helt säkert annorstädes skulle finna en brud, som möjligen ännu bättre kunde motsvara hans fordringar.

Men knappt hade denna tanke uppstått hos honom, förrän den blev så motbjudande, att han spottade åt den, vilket framkallade ett ironiskt leende hos hans rumskamrat och unge vän, Andrej Semjonovitj Lebesetnikov. Peter Petrovitj observerade detta leende och skrev upp det på sin unge väns konto.

Han var rasande ond över att ha begått den dumheten att meddela Andrej Semjonovitj resultatet av föregående aftons sammankomst. Han hade nu begått två felsteg. I dag följde den ena obehagligheten den andra. Till och med i senaten hade han haft otur rörande en juridisk affär. Han hade även haft obehag av den husvärd, av vilken han hyrt sin våning, vari han skulle bo efter sitt giftermål och som han låtit restaurera. Värden var en tysk hantverkare, som ej på något villkor ville upphäva det nyss avslutade kontraktet, ehuru Lushin överlämnade våningen nyreparerad, och begärde till och med att få hela den summa utbetald, som han betingat sig i händelse av kontraktets brytande. Möbelhandlaren ville ej heller lämna [ 298 ]tillbaka en enda rubel av de i förskott erlagda pengarna, ehuru icke en enda av de köpta möblerna blivit förd ur butiken.

»Jag kan ju inte gifta mig för möblernas skull», tänkte han harmset. »Men är det också möjligt, att allt är förbi? Bör jag ej göra ännu ett försök?»

Tanken på Dunetjka fyllde hans själ med ljuv vällust. Det var ett kvalfullt ögonblick för honom. Om det varit honom möjligt att döda Raskolnikov genom uttalandet av en sådan önskan, skulle Lushin icke ha tvekat en enda sekund att uttala den.

»Det var också ett stort fel, att jag inte gav dem penningar», tänkte han, då han återvände till Lebesetnikovs rum. »Varför var jag så snål? Vilken beräkning gjorde sig därvid gällande? Jo, det var sant, jag ville, att de skulle göra bekantskap med nöd och elände, på det att de skulle vörda och ära mig som sin försyn. Men i stället har det gått helt annorlunda. Om jag däremot givit henne presenter för femtonhundra rubel till krimskrams och dylikt från Knoop och engelska magasinet, hade det nu sett ut på annat sätt. Då skulle de inte så lätt ha kunnat giva mig respass. Sådana människor vilja alltid, om brytning inträffar, giva tillbaka vad de fått, och det kunde kanske ha blivit dem svårt. De skulle inte heller ha velat jaga bort en människa, som varit deras välgörare. Jag har handlat mycket dumt!» Han var ond på sig själv och kallade sig en åsna ... naturligtvis utan att någon hörde det.

Han var vid sin hemkomst dubbelt så förtretad som när han gick ut. Förberedelserna till minnesfesten i Katerina Ivanovnas rum väckte emellertid hans nyfikenhet. Han undrade, om icke också han blivit bjuden, men de ledsamheter som hänt, hade kommit honom att glömma allt annat.

Han skyndade sig att inhämta upplysningar hos fru Lippevechsel, som, under det Katerina Ivanovna ännu uppehöll sig på kyrkogården, gjorde nödiga förberedelser; och av henne fick han veta, att en högtidlig begravning skulle äga rum. Nästan alla husets invånare voro bjudna. Även Lebesetnikov skulle med. Peter Petrovitj var icke allenast bjuden, utan väntades med stor längtan såsom den viktigaste och förnämste av gästerna.

Amalia Ivanovna hade med utsökt artighet blivit tillsagd att infinna sig, ehuru hon och änkan ännu lågo i strid med varandra, och hade lovat att göra alla förberedelser. Hon erfor en viss tillfredsställelse därvid och var stolt över alla de grannlåter, hon vid detta tillfälle prytt sig med.

Sedan Peter Petrovitj beskådat förberedelserna, fick han [ 299 ]ett underligt infall och gick in i Lebesetnikovs rum. Han hade nämligen fått veta, att Raskolnikov hörde till de inbjudna.

Andrej Semjonovitj var tillfälligvis hemma hela förmiddagen. Det var ett egendomligt, om också ganska naturligt förhållande, i vilket Lushin stod till denne herre.

Peter Petrovitj hatade och föraktade honom nämligen gränslöst ända sedan sin ankomst. Det var icke allenast sparsamhetsskäl, ehuru detta var förnämsta orsaken, som hade föranlett honom att inlogera sig därstädes, utan det fanns en annan orsak, som förmått honom därtill.

Redan under sitt vistande på landet hade han hört, att hans förre myndling, Andrej Semjonovitj, var en av de ivrigaste bland reformvännerna, och att han till och med i vissa mystiska och intressanta kretsar spelade en viktig roll. Detta hade gjort intryck på Lushin. Dessa mäktiga samhällsmedlemmar hade redan länge ingivit honom en hemlighetsfull, obestämd fruktan. Han hade visserligen hört, att i Petersburg funnos framstegsmän, nihilister och avslöjare, men han hade förvridit meningen av dessa benämningar. Mera än allt annat fruktade han avslöjanden, och detta var orsaken till den beständiga oro, som plågade honom, då han betänkte, att han ämnade förlägga sin verksamhet till St. Petersburg.

För några år sedan hade han haft tillfälle att observera de avslöjanden, för vilka två av provinsens maktinnehavare fallit offer. Därför hade han föresatt sig att genast efter sin ankomst till Petersburg efterforska, huru det förhöll sig med allt detta, för att i händelse det bleve nödvändigt, i god tid ställa sig in hos »vår yngre generation». Han hade hoppats att vinna Lebesetnikov för sitt syftemål.

Naturligtvis dröjde det icke länge, innan han genomskådat Andrej Semjonovitj, som var en mycket vanlig och enfaldig människa. Men dock kunde han icke känna sig säker. Han undrade, om dessa människor hade något inflytande och om han hade något att frukta av dem. Var det icke möjligt att vid tillfälle smyga sig in bland dem, om de verkligen ägde makt, blott för att sedan — draga dem vid näsan?

Andrej Semjonovitj var liten, sjuklig och kraftlös. Han var en underordnad ämbetsman, mycket blond och försedd med polisonger, som han var mycket stolt över. Han hade nästan alltid röda ögon. Hans hjärta var gott, men hans tal uttryckte självbelåtenhet och var till och med utmanande ... När man betraktade hans figur föreföll denna synnerligen löjlig. Han räknades av Amalia Ivanovna bland de bättre hyresgästerna, emedan han icke var försupen och punktligt betalade sin hyra, [ 300 ]men resultatet av det hela var ändå, att Andrej Semjonovitj verkligen var tämligen enfaldig. Han hade med passion slutit sig till »vår yngre generation». Han tillhörde den oräkneliga legionen av narrar och inbilska, halvbildade fantaster som genast bliva anhängare av varje ny idé, för att därpå göra narr av den och karikera allt, med vilket de kommo i beröring, om de också göra det i den bästa avsikt och endast vilja det goda.

Ehuru Lebesetnikov var mycket godmodig, hade han dock börjat fatta avsky för sin förre förmyndare. Det var således en ömsesidig känsla. Oaktat sin enfald hade Lebesetnikov snart upptäckt, att Lushin ljög för honom och i hemlighet föraktade honom samt att han icke ansåg honom för en av de »äkta». Han hade försökt att förklara Fourniers och Darwins teorier, men märkte, att Peter Petrovitj hörde på honom med ett uttryck, som blev allt mera sarkastiskt. På senare tiden började Lushin smått göra narr av honom. Peter Petrovitj kände nämligen instinktmässigt, att Lebesetnikov icke allenast var en obetydlig och enfaldig människa utan dessutom en pratmakare, som icke hade det minsta anseende bland sina kamrater och hade fått all sin kunskap från andra hand, och vidare tycktes han icke alls förstå sin sak, rörande propagandan, då han beständigt invecklade sig i motsägelser ... Vad var han för en avslöjare! Härtill lägges att Peter Petrovitj i början låtit lura på sig de besynnerligaste saker utan att protestera, som t. ex. att han på det kraftigaste skulle medverka vid upprättandet av en framtida kommun (någonstans i närheten av Hötorget), eller att han icke skulle lägga sig emot, om Dunetjka, vore det än under själva smekmånaden, skaffade sig en älskare, att han icke skulle låta döpa sina barn ... med mera av samma sort. Peter Petrovitj fann sig stillatigande i allt detta, ja, lät sig till och med berömmas för sin blivande medverkan ... han var mycket mottaglig för allt smicker.

Peter Petrovitj hade tidigt på morgonen växlat några fem procents statspapper. Han satt nu framför bordet och räknade sina sedlar. Andrej Semjonovitj, som nästan aldrig hade penningar, gick av och an på golvet och såg likgiltigt, nästan föraktligt på sedlarna. Peter Petrovitj ansåg det icke för möjligt, att den andre kunde med likgiltighet betrakta så många sedlar.

Lebesetnikov tänkte å sin sida med bitterhet därpå, att Lushin förmodligen åter tänkte illa om honom och att han till och med gladde sig över att kunna reta sin unge vän med de utbredda sedlarna genom att låta honom förstå den skillnad, som förefanns mellan dem båda.

[ 301 ]Lebesetnikov tyckte, att Lushin denna gång var retigare och ohövligare än någonsin, ehuru han försökt att för honom utveckla sitt favoritämne, att stifta en kommun efter nya principer. De korta invändningar och anmärkningar, med vilka han avbröt sin räkning, uttryckte oförställt hån. Men den »humane» Andrej Semjonovitj ursäktade Lushins dåliga lynne på grund av föregående dagens händelser och brytningen med Dunja och han brann av nyfikenhet att vidröra detta ämne.

»Vad är det för en minnesfest, som firas hos den där änkan?» frågade Peter Petrovitj plötsligt.

»Vet ni inte det! Jag talade ju om det i går och beskrev för er alla deras seder och bruk. Ni är också bjuden, det vet jag. I går talade ni ju med henne själv.»

»Jag kunde omöjligt vänta, att denna fattiga toka skulle på en begravningsfest bortslösa alla de penningar hon fått av den narren Raskolnikov. Då jag gick förbi, blev jag förvånad över alla de förberedelser, som gjordes. Säger ni, att också jag är bjuden? Huru? ... Det kan jag inte påminna mig. Emellertid går jag inte dit. Vad skulle jag göra där? I går talade jag i förbigående ett par ord med henne om möjligheten av att hon såsom änka efter en ämbetsman skulle kunna få pension. Måhända är det orsaken, varför hon bjudit mig. Ha ha!»

»Jag ämnar inte heller gå dit», sade Lebesetnikov.

»Ni har ju piskat upp henne en gång och därför är det helt naturligt, att ni skäms att besöka henne.»

»Vem har jag piskat upp?» utropade Lebesetnikov och rodnade.

»Ni har ju för en månad sedan givit Katerina Ivanovna ett kok stryk! Jag hörde det senast i går.»

»Det är endast osanning och förtal. Saken förhåller sig helt annorlunda. Jag försvarade mig bara. Hon kastade sig över mig och ryckte mig i skägget ... Jag tycker, att man bör ha lov att försvara sig. Dessutom fördrager jag inte, att någon anfaller mig ... av princip. Ty det är despotism. Skulle jag ha stått lugn? Nej, jag knuffade naturligtvis bort henne.»

»Ha ha ha!» skrattade Lushin.

»Jag vet, att ni gör narr av mig, emedan ni är rasande ond själv ... Det är prat alltsammans och har inte det ringaste att skaffa med kvinnofrågan! Ni har uppfattat det orätt. Jag trodde, att om det kan betraktas som ett axiom, att män och kvinnor äro lika utrustade även med avseende på fysisk kraft ... som man nu verkligen påstår, så måste det vid ett dylikt tillfälle också vara så. Naturligtvis har jag efteråt måst erkänna, att någonting sådant inte kan förekomma, ty prygel [ 302 ]kan under inga omständigheter försvaras. Sådana uppträden äro alldeles otänkbara under den blivande samfundsordningen ... det kan därför förefalla besynnerligt att dryfta det ömsesidigt likaberättigade i att utdela prygel. Så dum är jag inte ... ehuru prygel ännu finnes ... Det är ... för framtiden slut, men ännu består ... ja! för f—n ... man blir alldeles virrig! Det är alldeles inte därför, som jag inte besöker minnesfesten, alldeles inte därför. Det är av princip, som jag inte går på begravningar, det är orsaken. Man kunde nog gå dit för att driva litet ... skada bara, att ingen svartrock är med, då skulle också jag infinna mig.»

»Ni vill hålla till godo med mat och dryck av dem, som bjudit er, bara för att sedan göra narr av dem.»

»Nej, jag vill endast protestera. Därmed befrämjar jag ett nyttigt ändamål och kan göra propagandan en god tjänst. Skulle de också i början bliva förtretade över, att jag klandrar deras dumma bruk och tillställningar, skola de likväl snart inse, att jag varit dem nyttig. Så var det också med Tenebjeva, som nu tillhör kommunen. Hon övergav sin familj och skrev till sina föräldrar, att hon inte längre hade lust att leva i fördomar, utan stod i begrepp att ingå ett olagligt äktenskap. Folk talade om, att det varit hennes plikt att på ett skonsammare sätt omtala förhållandet för föräldrarna, men mildhet är inte på sin plats i ett dylikt fall. Man måste protestera kraftigt. Varenz gjorde det mera radikalt. Sedan hon varit gift i sju år, lämnade hon man och barn i sticket och skrev till honom: »Jag har nu kommit till den åsikten, att jag icke kan leva lycklig med er. Jag vill aldrig förlåta, att ni dolt för mig, att det finns en annan samhällsordning, kommunen. Helt nyligen har jag fått veta det av en högsinnad man, till vilken jag också begivit mig, och med vilken jag ämnar bilda en kommun. Jag säger det rent ut, ty jag vill icke bedraga er. Ni har er fullkomliga frihet att göra och låta som ni behagar. Hys inga förhoppningar om att återfå mig, ty det är försent. Jag önskar er lycka och framgång!» måste dylika brev skrivas!»

»Lever inte Tenebjeva redan i det tredje olagliga äktenskapet?»

»Bara i det andra. Men om det också vore i det fjärde eller femte, så hade det ingenting att betyda.»

»Alltsammans är ju bara prat. Skulle det någonsin fallit mig in att beklaga mig, därför att jag mist mina föräldrar, så vore det just för denna sak. Hur ofta har jag inte tänkt mig den protesten, varigenom jag skulle klargjort den där ståndpunkten för dem. Med flit skulle jag sökt anledning därtill. [ 303 ]Det är verkligen skada, att de inte finnas i livet ... Jag skulle riktigt förvånat dem!»

»Jaså, ni skulle verkligen förvånat dem, ha, ha, ha! Låt oss lämna det där», avbröt Peter Petrovitj honom, »säg mig hellre: känner ni den dödes dotter, den där lilla obetydliga varelsen? Är det verkligen sant, vad man säger om henne?»

»Och om så vore? Enligt min mening, det vill säga, enligt min personliga övertygelse, så är det kvinnans rätta, normala ställning. Ja, varför inte? Det vill säga ... distinguons! Under den nuvarande samfundsordningen är denna ställning inte normal, ty den är påtvungen, men i en framtid skall den bliva normal, det vill säga frivillig. Hon hade rätt även nu ... hon led. Det var hennes fond, så att säga kapital, varöver hon ägde full bestämmanderätt. Naturligtvis behövs det i det blivande samfundet ingen fond. Men där får hennes ställning en helt annan betydelse, den blir rationell ... harmonisk. Vad Sofie Semjonovna angår, så betraktar jag hennes handlingssätt såsom en energisk, personlig protest mot samfundsordningen och skänker henne min djupaste högaktning, ja, när jag ser henne, gläder jag mig över henne.»

»Och man säger, att det var just ni, som ville ha henne ur huset.»

Lebesetnikov blev alldeles vild.

»Ah! Återigen det gemenaste sladder!» vrålade han. »Det var alldeles inte meningen, alldeles inte, verkligen inte. Allt det där har Katerina Ivanovna ljugit ihop den där gången, för att hon inte begrep någonting. Jag tänkte alldeles inte på att göra mig grön för Sofie Semjonovna. Jag har helt enkelt bara sökt utveckla hennes förstånd och det av idel oegennytta. Jag har sökt att uppväcka protesten inom henne ... Jag tänkte endast och allenast på protesten, men Sofie Semjonovna kunde i alla fall inte bo längre här i huset.»

»Var hon måhända redan anmodad att ingå i kommunen?»

»Ni bara gycklar och det inte alltid så lyckat, tillåt mig bara göra den anmärkningen! Ni begriper ju inte ett nafs av allt det där. I kommunen finns inte några sådana roller. Kommunen är just stiftad för att de skulle försvinna. I kommunen mister just den där rollen sin nuvarande säregenhet. Vad som här är absurt, blir där klokt, vad som här under nuvarande omständigheter är onaturligt blir där naturligt. Allting beror av omgivningen och samhällsförhållandena. Den sociala ordningen är allt, människan intet. Med Sofie Semjonovna står jag på bästa fot, hon har aldrig ansett mig för sin fiende. Ja, jag är verkligen i begrepp att värva henne för kommunen, men på en helt annan basis. Vad är det att skratta åt? Vi [ 304 ]vilja stifta en egen kommun av en alldeles särskild art och på en mycket bredare grundval än den förra. Vi ha kommit betydligt längre i våra grundsatser. Vi förneka mycket mera! Om Dobroljabov åter kunde uppstå, ville jag polemisera med honom. Belinsky skulle jag slå till jorden, emellertid fortfor jag att utveckla Sofie Semjonovna. Hon är en utmärkt, en präktig natur.»

»Nå, och ni begagnar er naturligtvis av den där präktiga naturen, eller hur? Ha, ha, ha!»

»Nej, nej ... Åh nej ... Tvärtom.»

»Jag må säga, »tvärtom», ha, ha, ha! Det var ett ypperligt uttryck.»

»Ja, det är verkligen sant. Av vilken orsak skulle jag dölja det för er, säg mig det. Tvärtom! Det förefaller mig verkligen besynnerligt, att hon är så rädd, så kysk och så finkänslig gentemot mig.»

»Och ni ... ja, ni »utvecklar» henne naturligtvis ... bevisar henne, att all den där finkänsligheten är dumt prat?»

»Alldeles inte, nej, alldeles inte. Åh, vad ni har uppfattat det där ordet »utveckla» rått, ja, dumt ... ursäkta uttrycket ... ni vill alldeles inte förstå! O, Gud, vad ni är ... litet försigkommen. Vi kämpa för kvinnans frihet, men ni har helt annat i tankarna ... Utan att vilja inlåta mig på spörsmålet om kyskhet och finkänslighet ... begrepp, som i och för sig äro onyttiga, som höra till fördomarna ... giver jag henne rätt, när hon är kysk gentemot mig, ty det beror helt och hållet av hennes egen vilja. Hon är fullkomligt i sin goda rätt. Om hon sade till mig: »Jag tycker om dig, skulle jag naturligtvis begagna mig därav, ty flickan behagar mig mycket. Men ingen kan på något sätt uppföra sig hövligare mot henne än jag ... jag väntar och hoppas ... det är allt.»

»Giv henne hellre några presenter! Jag slår vad, att det har ni inte tänkt på en gång.»

»Ni förstår inte det minsta, jag upprepar det. Flickans ställning är nu en gång sådan ... men här rör det sig om helt andra spörsmål. Ni föraktar henne helt simpelt. I den ställning hon befinner sig, föraktar ni henne, men det är endast en gammal föråldrad fördom! Och därför visar ni henne inte det undseende, hon såsom varje människa har rätt att fordra: Ni känner henne inte. Jag förargar mig bara över, att hon på senare tiden har upphört att läsa och aldrig mera lånar några böcker av mig. Förr kom hon rätt ofta hit. Skada att hon med en sådan fallenhet för en energisk och bestämd protest ... som hon redan har visat ... dock har alltför liten självständighet och oavhängighet, för litet förnekelsebehov ... [ 305 ]för att fullständigt frigöra sig från många fördomar och ... dumheter, ehuru hon förstår och uppfattar många saker förträffligt, som t. ex. handkyssandet, då mannen förnärmar kvinnan genom att kyssa hennes hand, därför att likhetslagen därigenom kränkes. Denna fråga dryftades nyligen ibland oss och vi meddelade henne densamma. Mina förklaringar över arbetarassociationen i Frankrike avhörde hon också mycket uppmärksamt. Nu håller jag på att för henne utveckla en fråga i den framtida samfundsordningen, som rör sig om allas rätt till fritt tillträde till varje enskild bostad.»

»Vad vill det säga?»

»På sista tiden har den frågan dryftats, huruvida varje medlem av kommunen kan äga rätt att vilken tid som helst inträda i en annan medlems, man eller kvinna, rum ... och det beslut har fattats, att varje medlem ägde denna rätt ...»

»Nå, men om nu han eller hon just då hade något angeläget för sig? Ha, ha, ha!»

Andrej Semjonovitj blev rasande.

»Ni kommer alltid med edra förbannade dumheter», utropade han förargad. »Vad jag var dum, som den där gången, då jag utvecklade systemet för er, nämnde något rörande de där angelägna ärendena, f—n tage dem! De äro alltid en stötesten för folk som ni, som bara skratta utan att förstå andemeningen. Jag har alltid varit av den meningen, att man först på slutet skulle göra nybörjare bekanta med den saken, först när de fattat systemet i dess helhet, och när människan i dem är utvecklad och på god väg. Säg mig, jag ber er, finner ni verkligen något så motbjudande och föraktligt i — låt oss säga t. ex. en dynggrop? Jag är den förste, som ville åtaga mig att rensa en sådan. Därtill behöver jag inte en gång lägga band på mig själv. Det är helt enkelt ... ett arbete, en ädel, för det mänskliga samfundet nyttig verksamhet, som icke behöver stå tillbaka för något annat arbete och som är högre än vilket storverk som helst av Rafael och Pushkin, därför att det är nyttigare.»

»Och noblare ... framför allt noblare ... ha, ha, ha!»

»Noblare? Vad vill det säga? Sådana uttryck begriper jag inte, när de hänföras till yttringar av mänsldig verksamhet. »Noblare, mera upphöjt» ... allt det där är prat, nonsens, föråldrade, fördomsfulla uttryck, som jag förnekar. Allt, som är nyttigt för mänskligheten, är också nobelt. Jag erkänner bara ett: det nyttiga! ... Grina ni så mycket ni behagar, så är det emellertid.»

Peter Petrovitj skrattade med full hals. Han hade slutat räkna och gömt penningarna, varav dock en del låg kvar på [ 306 ]bordet. Den där frågan om dynggroparna hade trots all sin löjlighet redan ofta givit anledning till strid och dispyter dem emellan. Den här gången hade Lushin endast velat förarga Lebesetnikov.

»Det är er otur i går som gör, att ni är så förarglig och grälsjuk», fortfor Lebesetnikov. Trots sin »oavhängighet» och sina »protester» dristade han sig icke att helt och hållet opponera sig mot Peter Petrovitj. Han hade från ungdomen haft en viss respekt för honom, som han ännu icke kunnat befria sig ifrån.

»Säg mig hellre», avbröt Peter Petrovitj högmodigt och hånande, »om ni kan ... eller rättare ... om ni verkligen står på en så förtrolig fot med den där unga personen, att ni vågar bedja henne komma hit nu strax ... ett ögonblick, i det här rummet. Jag tyckte mig höra, att de för en kort stund sedan återkommo allesammans från kyrkogården ... man kan höra dem gå därinne ... jag ville gärna se den där personen.»

»Men varför det?» frågade Lebesetnikov förvånad.

»Åh ... jag har lust att se henne. I dag eller i morgon flyttar jag härifrån och jag vill dessförinnan meddela henne något ... Ni kan gärna vara närvarande, ja, det skulle vara mig särdeles kärt om ni ville det, ty annars kunde ni tro, Gud vet vad, om mig.»

»Jag skulle inte tro någonting ... om ni har något att säga henne, är ingenting lättare än att ropa in henne hit. Det skall jag strax göra. Ni kan vara övertygad om, att jag inte skall lägga några hinder i vägen.»

Efter fem minuter återkom verkligen Lebesetnikov med Sonetjka. Hon var mycket förvånad och som vanligt förlägen. Vid sådana tillfällen var hon alltid skygg. Redan som barn var hon blyg för nya människor, nya bekantskaper, men nu ännu mera ... Peter Petrovitj mottog henne vänligt och hövligt, för övrigt med en lätt anstrykning av jovialisk förtrolighet, som enligt hans mening var tillåten en redbar och solid man som han gentemot en ung och i vissa fall så »intressant» person. Han sökte ingiva henne mod och lät henne sätta sig mitt emot honom vid bordet. Sonja satte sig och såg sig omkring ... betraktande Lebesetnikov, penningarna, som lågo på bordet, och Peter Petrovitj, från vilken hon sedan icke vände blicken. Lebesetnikov ville lämna rummet, men hejdades i dörren av Peter Petrovitj.

»Är Raskolnikov därinne?» frågade han viskande.

»Raskolnikov? Ja, han är där. Varför frågar ni det? Han kom just nu, jag såg honom ... vad är det med honom?»

[ 307 ]»Nå, då ber jag er uttryckligen att stanna här och icke låta mig vara ensam med ... med ... detta fruntimmer. Det är en småsak, men man kan lätt koka ihop, Gud vet vad, jag ville inte gärna, att Raskolnikov skulle kunna säga något åt dem därborta ... Ni förstår, vad jag menar?»

»Ja visst, jag förstår ... jag förstår», inföll Lebesetnikov. »Ni har rätt, ehuru er försiktighet, enligt min mening, går för långt ... men ni har rätt. Om ni så önskar det, stannar jag kvar. Jag ställer mig vid fönstret och skall inte genera.»

Peter Petrovitj satte sig åter mitt för Sonja och såg allvarligt på henne.

»Allra först vill jag bedja er, Sofie Semjonovna, att framföra min ursäkt till er ärade fru mor ... Inte sant, Katerina Ivanovna är ju för er i mors ställe?» började Lushin godmodigt. Man kunde se, att han besjälades av de vänligaste avsikter.

»Ja, hon är mig i moders ställe», svarade Sonja.

»Jag ber er således framföra min ursäkt till henne, ty jag är av omständigheterna hindrad att komma till minnesfesten, oaktat hennes vänliga bjudning.»

»Det skall jag genast säga henne ... nu genast», sade Sonetjka och reste sig.

»Det är inte allt», fortfor Lushin, som log åt hennes naivitet och obekantskap med sällskapslivets fordringar. »Ni känner mig föga, Sofie Semjonovna, om ni tror, att jag för en så obetydlig orsak, som blott rörde mig själv, skulle ha besvärat er med att komma hit. Jag har även något annat att säga.»

Sonja satte sig igen. De grå och regnbågfärgade sedlar, som lågo på bordet, skimrade för hennes ögon. (De grå sedlarna ha ett nominellt värde av femtio rubel och de regnbågfärgade av hundra.) Hon vände bort blicken från dem och såg på Lushin. Det föll henne plötsligt in, huru opassande det var att betrakta andras penningar. I sin förlägenhet såg hon på guldlorgnetten, som Peter Petrovitj höll i sin vänstra hand, sedan riktade hon blicken på den stora guldringen han bar ... till slut beslöt hon att se på honom själv.

Efter en paus fortfor han:

»Jag talade i går ett par ord med den olyckliga Katerina Ivanovna för att övertyga mig om, att hon befinner sig i ett — onaturligt tillstånd, om man kan begagna detta uttryck.»

»Ja, det gör hon», inföll Sonja.

»Eller för att uttrycka mig enklare och begripligare vill jag säga, att hon befinner sig i ett sjukligt tillstånd.»

»Ja ... i ett sjukligt ...»

[ 308 ]»Både av humanitetskänsla och ... så att säga av medlidande önskar jag att vara henne nyttig, emedan jag förutser det sorgliga öde, som väntar henne. Är det inte ni, som får skaffa kläder och föda åt denna olyckliga familj?»

»Tillåt mig att fråga», sade Sonja och reste sig upp, »talade ni inte i går med henne om möjligheten att hon skulle kunna få pension? Hon sade nämligen, att ni åtagit er att skaffa henne pension. Är det sant?»

»Nej inte alls. Det är bara prat. Jag nämnde endast möjligheten för änkor efter ämbetsmän att kunna få pension ... såvitt man nämligen har relationer ... men som er avlidne fader inte på sista tiden beklädde något ämbete och inte heller varit i tjänstgöring så länge lagen föreskriver, så har hon ingenting att vänta. Hon hoppas således att erhålla pension?»

»Ja ... det gör hon ... ty hon är mycket lättrogen och godmodig och tror i sin enfald allt och ... och ... det är så», sade Sonja och reste sig på nytt för att avlägsna sig.

»Ursäkta mig ... ni har ännu inte hört allt.»

»Har ni mera att säga?» frågade Sonja förlägen.

»Ja, men sätt er så länge.»

Sonja blev förvirrad och satte sig för tredje gången.

»Då jag således känner hennes och de små barnens olyckliga ställning, önskar jag såvitt möjligt är, vara dem till nytta. Men det vill säga, endast så långt som min förmåga sträcker sig. Man kunde kanske föranstalta om en insamling till deras förmån, anordna ett lotteri ... eller något dylikt. Det var detta, jag ville meddela er.»

»Vad ni är god! ... Gud skall ...» viskade Sonja.

»Det kunna vi tala om sedan, men vi kunna kanske börja redan i dag. Vi träffas i afton och kunna då språka därom. Kom till mig klockan sju. Jag hoppas Andrej Semjonovitj också kommer med ... Men en omständighet måste grundligt övervägas, och det är just därför jag besvärat er att komma hit. Enligt min åsikt kan man nämligen inte anförtro penningar åt Katerina Ivanovna, ty det skulle vara farligt. Ett bevis härpå är ... gästabudet i dag. Utan att äga en brödkant i huset ... utan att ha skor på fötterna, har hon i dag köpt jamaikarom, madeira, tror jag ... och kaffe. Jag såg det i förbigående. I morgon gör nöden åter sitt intåg hos henne ... hon är alldeles från vettet. Och därför måste vi ordna subskriptionen på så sätt, att den olyckliga änkan inte har någon aning om penningarna utan t. ex. bara ni vet om saken. Har jag inte rätt?»

»Jag vet inte. Det är bara i dag hon är sådan ... Detta händer bara en gång i hennes liv ... Hon önskade så mycket [ 309 ]att fira den dödes minne genom att visa honom denna ära — eljest är hon alltid så förståndig. Men efter som ni önskar det ... är jag er tacksam ... och Gud skall ... och de faderlösa —»

Sonja kunde icke fortsätta, ty tårar kvävde hennes röst.

»Tänk nu på vad jag sagt. Men nu ber jag, att ni å edra släktingars vägnar emottager av mig en liten skärv. Jag önskar uttryckligen, att mitt namn inte må nämnas. Håll till godo! ... Som jag själv är i små omständigheter, har jag inte råd att giva mera.»

Peter Petrovitj räckte Sonja en tiorubelsedel, som han omsorgsfullt utbrett. Sonja tog den, rodnade, sprang upp, mumlade några ord och skyndade sig att taga avsked. Lushin ledsagade henne artigt till dörren. Äntligen kunde hon slippa ut ur rummet och i största förvirring återvända till Katerina Ivanovna.

Under hela detta uppträde hade Andrej Semjonovitj dels stått vid fönstret, dels gått av och an på golvet för att icke avbryta samtalet. Men efter Sonjas bortgång trädde han plötsligt fram till Lushin och räckte honom högtidligt handen.

»Jag har hört allt och sett allt», sade han och betonade de sista orden. »Det är ädelt, jag menar humant. Ni ville undvika tacksägelserna, jag såg det tydligt. Och fastän jag av princip inte sympatiserar med den enskilda välgörenheten, kan jag inte annat än erkänna, att ert handlingssätt har ... synnerligt behagat mig.»

»Var tyst med sådant prat», mumlade Lushin något upprörd och såg ovanligt skarpt på Lebesetnikov.

»Nej, det är inte prat! En människa som ni, vilken är förnärmad och uppbragt över det, som hände er i går, men som ändå har tid att tänka på andras olycka ... en sådan människa ... om han också genom sin handling begår ett socialt fel ... är inte desto mindre ... värd aktning! Det hade jag inte väntat av er, Peter Petrovitj, så mycket mera som man ... efter edra begrepp ... vad de ändå äro er till hinders ... Så t. ex. den där oturen i går upprör er», utropade den godmodige Andrej Semjonovitj, som på en gång fick ett nytt anfall av välvilja för Peter Petrovitj, »och varför, varför behöver ni fästa så stort avseende vid det lagliga äktenskapet, min bäste, min käraste Peter Petrovitj! Varför hålla så strängt på det lagliga. Nå, ni kan ju gärna slå mig, om ni behagar, men det gläder mig verkligen att de där planerna inte gingo igenom ... så att ni är fri, att ni inte är helt och hållet förlorad för mänskligheten, det gläder mig verkligen ... Ni hör, att jag talar rent ut.»

[ 310 ]»Därför ... därför att jag inte har lust att få horn och få uppfostra andras barn i ert olagliga äktenskap ... just därför vill jag ingå ett lagligt äktenskap», svarade Lushin, blott för att säga något. Han hade synbarligen andra saker i huvudet.

»Barn? Ni talar om barn?» utropade Andrej Semjonovitj livad som en stridshäst, som får höra trumpeten. »Barnen äro en social fråga av allra största betydelse, det medgiver jag; men den löses på ett helt och hållet annat sätt. Några förneka helt och hållet barnen såsom varje annat familjeförhållande. Om barnen skola vi tala sedermera, nu skola vi behandla frågan om hornen. Jag får lov att medgiva, att detta är min svaga sida. Detta avskyvärda uttryck är alldeles otänkbart i framtidens ordbok. Vad förstås då egentligen med horn? Ack! vilken villfarelse! Vad betyder det där ordet horn? Varför skall det heta horn? Slidder, sladder! Tvärtom. I det olagliga äktenskapet ges det alldeles inga horn. Horn är blott den naturliga konsekvensen av ett lagligt äktenskap, dess fördömelse så att säga, en protest, så att ordet i den bemärkelsen inte alls har något vanhederligt med sig ... Skulle jag någonsin ingå ett lagligt äktenskap ... förutsatt att jag kunde göra mig skyldig till en sådan absurditet ... så skulle jag ändå skratta åt era fördömda horn. Min väninna, skulle jag säga till min hustru, hittills har jag älskat dig, nu aktar jag dig ... ty du har förstått att protestera! Ni skrattar Skratta ni! Det kommer sig därav, att ni inte förmår frigöra er från de gamla fördomarna! För tusan! jag kan också förstå, vari det obehagliga består, när man blir bedragen i ett lagligt äktenskap. Men när hornen ... i det olagliga äktenskapet ... äro lysta i bann av lagen, så finnas de inte mer, äro otänkbara och mista sin benämning: horn. Er hustru visar er blott sin aktning. Hon anser er inte i stånd att sätta er emot hennes lycka och håller er för att vara så förnuftig, att ni inte vill hämnas på hennes nya man. Ibland inbillar jag mig, f—n anamma, att om jag gifte mig, lagligt eller olagligt, det gör alldeles detsamma ... så skulle jag själv en vacker dag föra en älskare till min hustru, om hon dröjde alltför länge med att skaffa sig en sådan: »Kära väninna», skulle jag säga till henne, »jag älskar dig, men jag önskar också, att du skall akta mig ... se här!» Inte sant? Har jag inte rätt?»

Peter Petrovitj hade blott hört på till hälften, men skrattade ändå utan att giva synnerligen akt på hans galenskaper. Han hade någonting helt annat att tänka på. Till slut märkte Lebesetnikov hans tankspriddhet. Peter Petrovitj var på något [ 311 ]sätt upprörd, gned händerna mot varandra och gick försänkt i djupa tankar. Detta påminde sig Andrej Semjonovitj sedermera och drog sina slutsatser därav.


II.

Det skulle vara en svår uppgift att utgrunda de orsaker, som föranlett den halvt förryckta Katerina Ivanovna att föranstalta denna dårhusmässiga minnesfest. Tio rubel av de tjugofem hon erhållit av Raskolnikov hade strukit med.

Måhända höll hon det för sin plikt mot den avlidne att hedra hans minne på ett passande sätt, på det att alla grannarna och synnerligast Amalia Lippewechsel skulle veta, »att han alls inte var sämre än de, kanske till och med bättre», och »att ingen av dem ägde rättighet att rynka på näsan åt honom». Måhända var det också denna armodets stolthet, som haft inflytande på henne och som i följd av vissa bruk, vilka äro obligatoriska i vårt folkliv, locka många av de fattiga att anstränga sina sista krafter och utgiva den sista skärven för att ej bliva hånade av de andra.

Det är också mycket troligt, att Katerina Ivanovna vid detta tillfälle och just i detta ögonblick, då hon tycktes vara övergiven av hela världen, ville bevisa sina avskydda grannar, att hon ej allenast hade levnadsvett och förstod att vara värdinna, utan också att hon icke blivit uppfostrad till en så usel lott. Hon hade tvärtom erhållit sin uppfostran i en överstes fina, ja, man kunde till och med säga aristokratiska hus, och hon var ingalunda skapad att skura golv och tvätta barnens trasiga kläder.

Dylika paroxysmer av stolthet och fåfänga förekomma stundom hos de fattigaste och mest förtryckta varelser och ha en okuvlig makt över dem.

Katerina Ivanovna hörde emellertid icke till de förtryckta. Hon kunde visserligen nedslås av omständigheterna, men det var icke möjligt att undertrycka henne i moralisk mening, så att hon underkastade sig en annans vilja. Men Sonja sade sant då hon berättade, att hennes förstånd var rubbat. Man kunde väl ej med bestämdhet säga, om hon var vansinnig, men under det sista året hade hon lidit så mycket, att hennes själ blivit omtöcknad.

Många vinsorter funnos visserligen inte på bordet, men dryckesvaror hade hon dock anskaffat. Där fanns brännvin, rom och vin från Lissabon av den avskyvärdaste sort, men i tillräcklig mängd. Av matvaror funnos förutom kutja, den [ 312 ]risgröt, som icke får saknas vid ett gravöl, endast två eller tre rätter, som alla voro tillagade i Amalia Ivanovnas kök. Dessutom pryddes bordet av två samovarer, vilka voro ditställda för deras räkning, som ville ha te eller grogg efter måltiden.

Inköpen voro gjorda av Katerina Ivanovna och en av de andra hyresgästerna, en fattig polack. Han sprang också i dag omkring överallt och gjorde mycket väsen med sin brådska. Han besvärade henne slutligen så mycket genom sin alltför tjänstaktiga iver, att hon nästan blev sjuk då hon såg honom, fastän hon i början varit förtjust över hans beredvillighet. Det var nämligen ett egendomligt karaktärsdrag hos Katerina Ivanovna, att hon prydde den förste, bäste med de vackraste dygder, överhopade honom med överdrivet beröm och tillade honom förtjänster, som han icke ägde — för att sedan plötsligt utan anledning övergå till en motsatt ytterlighet.

Av naturen hade hon en glad och fridsam karaktär och var böjd att se allt från den ljusa sidan, men sorg och olycka hade förändrat henne och hon ville med våld och förbittring skaffa sig den glädje och det lugn hon saknade. Den ringaste motgång kunde bringa henne i raseri; hon förbannade sitt öde och kastade från sig allt, vad hon hade i händerna.

Amalia Lippewechsel hade plötsligt fått en ovanlig betydelse i Katerina Ivanovnas ögon och hade skaffat sig hennes välvilja genom sitt ivriga deltagande i förberedelserna till festen. Hon hade åtagit sig att duka bordet, att anskaffa porslin och duktyg och att laga maten i sitt eget kök. Katerina Ivanovna överlämnade allt åt henne, ty hon ville själv vara med på kyrkogården.

Och allt var ordnat på bästa sätt. Bordet var ordentligt dukat med tallrikar, knivar, gafflar, ölglas och tekoppar, som visserligen representerade många olika sorter, emedan de voro lånade av hyresgästerna, men nu stodo på sin rätta plats i god ordning.

Amalia Lippewechsel emottog med en viss stolthet de återvändande. Hon var iförd sin bästa dräkt, en mössa med sorgband och en svart klänning. Men denna stolthet, ehuru fullt berättigad, misshagade likväl Katerina Ivanovna. »Det såg ju verkligen ut, som om man inte kunde duka bordet utan Amalia Lippevechsels hjälp». Mössan med de nya banden misshagade henne också och hon tänkte: »Jag tror sannerligen, att det dumma, tyska fruntimret kråmar sig över, att hon som värdinna har av barmhärtighet nedlåtit sig att hjälpa sina fattiga hyresgäster. Av barmhärtighet! Hos min far, som varit överste, ja, nästan guvernör, dukades ofta för fyrtio [ 313 ]personer och en sådan som Amalia Ivanovna hade inte ens fått vara i köket ...»

Katerina Ivanovna beslöt emellertid att behålla sina känslor för sig själv, huru hon föresatt sig att innan dagens slut taga alla stolta tankar ur hennes huvud. Hon behandlade henne därför med en viss köld.

Men hennes retlighet hade även sin grund i en annan orsak. Av alla de grannar, som voro bjudna till begravningen, hade nästan ingen infunnit sig med undantag av den lille polacken, som till och med fått tid att följa med till kyrkogården.

Men till minnesfesten, det vill säga till mat och dryck, hade endast de fattigaste infunnit sig. Många av dem voro icke ens riktigt nyktra. De äldre och förmögnare tycktes ha kommit överens att utebliva.

Och Peter Petrovitj Lushin, som var den förnämste bland dem, hade icke infunnit sig. Det var så mycket förargligare, som Katerina Ivanovna föregående afton funnit tillfälle att berätta för Amalia Lippewechsel, Poletjka, Sonja och den lille polacken, att han var den ädlaste människa man kunde tänka sig och därtill förnäm och rik. Han hade varit en av hennes förste mans vänner och hade nu lovat att göra allt vad som stod i hans makt för att skaffa henne en betydlig pension.

Här måste vi likväl anmärka, att om också Katerina Ivanovna skröt med sina förnäma och rika bekantskaper, skedde det helt och hållet utan personlig beräkning, av ett övermått av välvilja, blott för att ha nöjet att tillägga ännu större betydelse åt den, som för tillfället berömdes.

Näst efter Lushin saknades den avskyvärde Lebesetnikov. Vad inbillade sig den där karlen? Han hade blivit bjuden av barmhärtighet och emedan han bodde i samma rum som Lushin. De hade icke kunnat undvika att bjuda honom. En »fin dam med sin övermogna dotter» hade icke heller infunnit sig. De hade endast bott ett par veckor hos Amalia Lippewechsel, men hade redan beklagat sig över oväsendet från Marmeladovs rum, synnerligast när mannen kom hem i berusat tillstånd. Katerina Ivanovna hade naturligtvis fått veta det och det hade givit anledning till en träta med Amalia Lippewechsel, som hotade att köra ut henne och med full hals ropade, att de störde hennes »fina hyresgäster».

Därför hade Katerina Ivanovna just föresatt sig att bjuda denna dam och hennes dotter, så mycket hellre som de alltid högmodigt vände sig bort, när de någon gång mötte henne.

De skulle nu få veta, att här tänkte och kände man så ädelt, att man bjöd dem utan att ihågkomma deras elakhet. De skulle [ 314 ]också få se, att Katerina Ivanovna icke var född och buren att leva i så usla förhållanden.

Hennes plan var att under måltiden låta dem få veta detta, ävensom att omtala sin salig fars fordringar på guvernörstiteln. Vid detta tillfälle ville hon i förbigående göra dem uppmärksamma på, att det icke var fint att vända sig bort, när man mötte någon, och att det endast var ett bevis på dumhet.

Den tyske överstelöjtnanten, egentligen en avskedad kapten, hade ej heller infunnit sig. Men han var tillräckligt ursäktad, ty han hade ännu icke sovit bort ruset från föregående dag.

De enda som infunnit sig voro den lille polacken och en döv och blind f. d. postskrivare samt en avdankad löjtnant (egentligen en f. d. proviantförvaltare), som alltid skrattade så opassande högt och som, »tänk bara», vid detta tillfälle uppträdde utan väst.

En av dem hade genast satt sig till bords, utan att ens buga sig för värdinnan, en annan hade i brist på en mera passande dräkt infunnit sig i nattrock — men detta var dock så opassande, att han med Amelia Lippevechsels och polackens förenade bemödanden blev kastad på dörren.

Polacken hade för övrigt medtagit två landsmän, som icke bodde hos Amalia Ivanovna och voro fullkomligt obekanta för det övriga sällskapet.

Allt detta förargade Katerina Ivanovna. »För vem hade hon väl gjort alla dessa förberedelser?» För vinnandet av mera plats skulle barnen icke sitta vid bordet, som upptog hela rummets bredd. På kofferten, i en vrå av rummet, hade man dukat åt dem. De två små sutto på en liten bänk och Poletjka skulle ha uppsikt över dem, giva dem mat och putsa deras näsor.

Katerina Ivanovna ansåg som sin skyldighet att emottaga de få gästerna med dubbelt så mycket stolthet som eljest. Några av dem mätte hon från hjässan till fotabjället med en sträng blick och lät dem förstå, att de kunde få sätta sig.

Men Amalia Ivanovna fick underligt nog böta för alla dem som undvikit att komma, och hon blev naturligtvis rasande över en dylik orättvisa. En sådan början lovade icke ett gott slut.

Äntligen satte man sig till bords.

Raskolnikov hade infunnit sig vid samma tid som de övriga ankommo från kyrkogården. Katerina Ivanovna var mycket glad över att se honom, för det första emedan han var »den ende bildade» bland alla hennes gäster och emedan han »som bekant, om ett par år skulle få en professur vid härvarande [ 315 ]universitet»; för det andra emedan han genast aktningsfullt bad om ursäkt därför att det oaktat hans innerliga önskan varit honom omöjligt att bevista begravningen.

Hon bemäktigade sig honom strax och satte honom vid sin vänstra sida. Vid den högra satt redan Amalia Lippewechsel.

Oaktat det kostade henne stort besvär att servera maten och hon beständigt plågades av en allt mera tilltagande hosta, skaffade hon sig likväl tid att oupphörligt vända sig till Raskolnikov och i halvt viskande ton anförtro honom sin rättvisa harm över den misslyckade festen. Men stundom gav sig hennes ovilja luft i det mest obesvärade skratt på de övriga gästernas bekostnad.

»Den där gamla ugglan är skuld till alltsammans», viskade hon. »Ni förstår nog, vem jag menar. Se bara, så hon spärrar upp ögonen! Hon märker, att vi tala om henne, men hon vet inte, vad vi säga, ha, ha, ha!» Ett hostanfall avbröt henne. »Vad tror ni hon menar med att vara klädd i den där mössan? Har ni lagt märke till, att hon låtsar sig beskydda mig och att hon anser sig visa mig en ära genom sin närvaro? Jag bad henne bjuda några hyggliga människor bland den avlidnes bekanta och se nu, vilka hon skrapat ihop! Och de där polackerna! Ingen av oss har någonsin sett dem förr och varför ha de kommit hit? Se, så stelt de sitta! Pane (polsk benämning på »min herre»), har ni fått någon pannkaka?» utropade hon till en av dem. »Tag för er av rätterna! Vill ni ej ha öl eller brännvin? ... Se bara, så han springer upp och så han skrapar med foten, när han bugar sig! Se då, se! De stackarna äro troligtvis mycket hungriga. Det skadar inte. De må gärna äta sig mätta. De uppföra sig åtminstone hyfsat — men icke dess mindre blir jag ängslig, när jag tänker på värdinnans silverskedar ... Amalia Ivanovna», fortfor hon nästan högt, »om edra skedar bli stulna, säger jag i förväg, att jag inte vill åtaga mig något ansvar rörande den saken. Ha, ha, ha!»

Hon gapskrattade och vände sig på nytt till Raskolnikov, medan hon pekade på värdinnan och roade sig över sitt infall.

»Hon förstår mig inte ... hon förstår mig inte det minsta. Se bara på det ugglebelätet, en riktig uggla ... en hornuggla med nya band, ha, ha, ha!»

Hennes skratt avbröts av ett nytt hostanfall, som varade i fem minuter. Näsduken blev fläckad av blod, svetten rann i tunga droppar från hennes panna och rodnaden på kinderna blev allt mera bjärt. Under tystnad visade hon Raskolnikov blodet; men knappt hade hon hunnit hämta sig, förrän hon livligt inföll:

»Hon skulle bjuda den där damen och hennes dotter ... ni [ 316 ]vet nog, vem jag menar. Det hade hon naturligtvis bort göra med den mest utsökta takt. Men i stället hade hon burit sig så åt, att den högfärdiga lantlollan inte endast försmått att komma hit, utan också underlåtit att framföra sin ursäkt och det endast därför att hon är änka efter en major och har kommit hit för att tigga sig till en pension. En sådan där som sminkar sig med både rött och vitt, fastän hon redan är femtiofem år ... Jag kan inte heller begripa, varför Peter Petrovitj håller sig undan. Men var är Sonja, vart har hon tagit vägen? Ah, där kommer hon äntligen! Var har du varit, Sonja? Det är besynnerligt, att du är så föga punktlig på din fars begravningsdag. Rodion Romanovitj, vill ni ha godheten att giva henne en plats vid er sida. Sätt dig här, Sonetjka ... Ät, vad du har lust att äta! Tag litet av den i gelé inkokta fisken! Den är mycket god. Nu skall du strax få kakor. Har du också givit barnen något? Poletjka, haven I fått av allt? Nå, det var bra. Var nu snäll, Lydia! Kolja, du får inte dingla med benen. Sitt stilla såsom det anstår ett aristokratiskt barn. Vad har du att säga, Sonetjka?»

Sonja skyndade sig att frambära Lushins ursäkt och bemödade sig att tala riktigt högt, för att alla skulle höra henne. Hon begagnade de mest artiga och vördsamma ordalag, som hon med vilja lade i Lushins mun. Slutligen bifogade hon, att Peter Petrovitj uttryckligen bett henne meddela, att han snart skulle besöka Katerina Ivanovna för att se, vad han kunde göra för hennes framtid o. s. v.

Sonja visste, att hon på detta sätt skulle lugna sin styvmoder och att detta skulle bliva en välkommen upprättelse för hennes sårade stolthet.

Hon satte sig bredvid Raskolnikov, gjorde en flyktig hälsning, men såg sedan uppmärksamt på honom. Hon tycktes vara tankspridd, ehuru hon beständigt blickade in i Katerina Ivanovnas ögon för att gissa sig till hennes önskningar.

Ingendera av dem bar sorgdräkt, men de voro båda iklädda sina vanliga mörka klänningar. Katerina Ivanovna ägde ej flera kläder än dem hon bar på sig.

Sonjas meddelande om Peter Petrovitj hade gjort god verkan. Styvmodern avhörde henne med värdighet och frågade i nedlåtande ton efter hans hälsotillstånd. Sedan viskade hon i tämligen hög ton till Raskolnikov, att det verkligen skulle ha förefallit egendomligt för en så rik och aktningsvärd man som Peter Petrovitj att vistas i ett så »ovanligt» sällskap oaktat hans tillgivenhet för hennes familj och hans gamla vänskap för hennes far.

[ 317 ]»Därför är jag er också mycket tacksam, Rodion Romanovitj, att ni inte försmådde att äta salt och bröd hos mig — fastän jag inte hade något bättre sällskap att bjuda er. Jag är alldeles säker på, att det endast var ert förtroliga vänskapsförhållande till min salig man, som förmådde er att hålla ert löfte.»

Hon såg med stolthet på sina gäster och frågade ivrigt den döve gamle mannen, om han icke ville ha mera stek och om han druckit av vinet. Han svarade ej och kunde icke begripa, vad hon ville honom, ehuru hans grannar till höger och vänster knuffade honom i sidorna. Han såg från den ene till den andre med gapande mun och framkallade därigenom ett allmänt skratt.

»En så’n tölp! Varför har man bett honom komma hit? Men vad Peter Petrovitj beträffar, har jag alltid varit säker på ...» fortfor Katerina Ivanovna och vände sig till Raskolnikov. Men sedan vände hon sig hastigt mot Amalia Lippewechsel, såg strängt på henne och fortfor: »Han kan naturligtvis inte jämföras med edra utspökade kvinnfolk, som min far inte ens skulle ha velat taga till kökspigor. Min avlidne man skulle kanske av överdriven godmodighet ha gjort dem äran att taga emot dem.»

»Ja, han tyckte mycket om en sup, det gjorde han. Han tyckte mycket om våta varor!» utropade plötsligt den avskedade proviantförvaltaren, sedan han gömt den tolvte supen under västen.

»Min salig man hade verkligen den svagheten, det veta vi alla», inföll Katerina Ivanovna häftigt, »men han var likväl en god och ädel man, som älskade och ärade sina anhöriga. Det enda ledsamma var, att han så ofta av idel godmodighet ingick kamratskap med simpelt folk — några av dem voro inte värda så mycket som hans skosulor. Tänk bara, Rodion Romanovitj, vi funno en tupp av pepparkaksdeg i hans ficka! Berusad och förvirrad som han var, tänkte han ändå på barnen!»

»En tupp? Sade ni en tupp?» frågade proviantförvaltaren.

Katerina Ivanovna bevärdigade honom icke med något svar. Hon föll i tankar och suckade djupt.

»Ni tror visst också liksom alla andra, att jag var för sträng mot honom», sade hon till Raskolnikov. »Jag försäkrar er, att det är ett misstag. Han högaktade mig och värderade mig högt. Han var en god själ. O, huru ont gjorde det mig inte ofta om honom, när han satt därborta i vrån och såg på mig! Många gånger hade jag lust att smeka honom, men tänkte alltid: Smeker du honom nu, super han sig genast full! Endast med stränghet kunde man hålla honom därifrån!»

[ 318 ]»Ja, ni har ofta ryckt och slitit honom i hårtestarna», sade proviantförvaltaren och sköljde ner ett nytt glas brännvin.

»Många åsnor måste man inte endast draga i håret, utan också piska med kvastkäppar. Den här gången är det inte om den avlidne jag talar», utbrast Katerina Ivanovna.

De röda fläckarna på hennes kinder blevo allt mera bjärta och hennes bröst flämtade. Många av de närvarande skrattade och gåvo mannen en knuff, i förhoppning att han skulle börja ett gräl med henne.

»Vad menar ni egentligen?» började han. »Har ni betänkt, att — men hon är ju änka, en stackars änka! Jag förlåter henne ... je passé!» och ett nytt glas brännvin bekräftade hans beslut.

Raskolnikov satt tyst och åhörde med ovilja deras tal. Endast av artighet smakade han på de rätter Katerina Ivanovna bjöd honom. Han gav akt på Sonja med stor uppmärksamhet.

Men hon blev alltmera orolig och bekymrad. Hon anade också, att minnesfesten icke skulle taga ett fredligt slut och hon varseblev med ångest det uppretade uttrycket i Katerina Ivanovnas ansikte. Hon visste att hon själv var förnämsta orsaken till de båda främmande damernas uteblivande.

Amalia Ivanovna hade berättat, att den äldre damen blivit förolämpad och frågat: »Huru skall jag kunna låta min dotter sitta bredvid den där mamsellen?» Sonja anade, att styvmodern hade reda på detta. En förolämpning mot Sonja betydde mera för Katerina Ivanovna än en förolämpning mot henne själv, mera än en förolämpning mot barnen, ja, mot hennes egen far, och hon visste, att Katerina Ivanovna icke skulle giva sig tillfreds »förrän hon bevisat dessa utspökade kvinnfolk, att de inte voro goda nog att vara hennes fars kökspigor».

Vid andra ändan av bordet fick en av gästerna det infallet att skicka Sonja en tallrik, på vilken lågo två av brödsmulor bildade hjärtan, genomborrade av en pil. Strax blev Katerina Ivanovna utom sig och sade mycket högt att den, från vilken gåvan kom, var »en full åsna».

Amalia Lippewechsel beslöt att giva samtalet en annan riktning och började därför att på bruten ryska berätta en lång och enfaldig historia, men avbröts av Katerina Ivanovna, som gjorde den anmärkningen, att hon för framtiden helst borde undvika att berätta ryska anekdoter. Den andra blev naturligtvis stött och förmådde knappt behärska sig.

»Nej, hör på den ugglan! Så hon rådbråkar språket», sade Katerina Ivanovna till Raskolnikov. »Har ni nå’nsin hört maken till sladder? Alla dessa Petersburgs-utlänningar, i [ 319 ]synnerhet de tyskar, som hemsöka oss, äro bra mycket dummare än vi andra. Har ni inte också lagt märke därtill? Ack, den tossan! Hon tror, att hon talat om en riktigt fin, rörande historia och anar inte, hur dum den var. I mitt tycke är den där försupne proviantförvaltaren mycket klokare än den där ugglan. På honom kan man då se, att han är en broder liderlig och att han druckit bort allt förnuft han haft. Hon däremot låtsar sig vara så förnuftig, så allvarlig ... se bara på henne, så hon stirrar framför sig. Hon är ond, hon är ond, ha, ha, ha!»

Katerina Ivanovna skrattade, tills hon plågades av ett nytt hostanfall. Hennes munterhet fortfor nu utan avbrott.

Hon berättade, att hon med tillhjälp av den väntade pensionen skulle i sin hemort, staden T., öppna en undervisningsanstalt för unga adelsdamer. Hon meddelade Raskolnikov denna nyhet och utsmyckade den med en mängd tjusande detaljer. Härvid kom på det obegripligaste sätt i dagen det diplom, om vilket Marmeladov redan talat, då han besökte krogen i sällskap med Raskolnikov. Hon berättade vidare, att hon dansat schaldansen för guvernören och många andra högtstående personer. Detta diplom skulle nu tjäna till att bevisa Katerina Ivanovnas rättighet att öppna en undervisningsanstalt.

Men ursprungligen hade det varit hennes mening att visa det för de båda utspökade kvinnfolken för att klart och tydligt ådagalägga, att hon var en förnäm dam.

»Man kunde till och med säga, att hon härstammar från ett aristokratiskt hus ... Överstedotter var hon och under alla omständigheter bättre än många av de äventyrerskor, som man nu träffade på överallt.»

Diplomet vandrade hand ur hand och Katerina Ivanovna gladde sig däröver, ty det stod verkligen där, att hon var dotter till ett dekorerat hovråd och att hon följaktligen var så gott som dotter till en överste.

Sedan hon en gång kommit i farten, började hon utförligt skildra det lysande liv hon skulle föra i T., talade om de lärare hon skulle anskaffa och om en vördnadsvärd gubbe, fransmannen Mangot, som undervisat henne själv under hennes skoltid och som nu slagit sig till ro i T. och vilken antagligen för billigt pris skulle vilja giva lektioner.

Slutligen föll talet på Sonja, »som skulle flytta till T. med Katerina Ivanovna och bistå henne med råd och dåd».

Vid detta tillkännagivande hördes gapskratt från andra ändan av bordet. Katerina Ivanovna straffade detta opassande skratt med tyst förakt men höjde dock rösten och talade [ 320 ]om Sofie Semjonovnas förträffliga egenskaper, hennes blygsamhet, tålamod, oegennytta och själsadel. Under tiden klappade hon Sonja på kinden och kysste henne hjärtligt. Flickan blev blodröd och styvmodern började helt oväntat gråta, men bad strax om ursäkt och sade sig vara en nervsvag toka och att det nu var tid att servera teet, eftersom alla hade slutat att äta.

Men nu hade turen kommit till Amalia Ivanovna. Hon kände sig djupt sårad över, att hon icke haft någon andel i samtalet och att ingen hört på henne. Hon begagnade sig därför av tillfället att våga ett sista försök.

Först gjorde hon med undertryckt bekymmer den viktiga och djupsinniga anmärkningen, att det var av stor betydelse i den blivande undervisningsanstalten att noga övervaka de unga fröknarnas rena linne och att det därför var nödvändigt att låta en pålitlig dam ha uppsikt över klädskåpen. För det andra måste man hindra de unga damerna från att läsa romaner om natten.

Katerina Ivanovna, som nu var alldeles utmattad och dödstrött, föll henne i talet och sade, att hon icke förstod sig på vad hon talade om, och att omsorgen för linneskåpen var oldfruns affär och ingalunda förestånderskans vid en aristokratisk undervisningsanstalt. Vad romanläsningen beträffar, var denna anmärkning så opassande, att hon måste bedja henne tiga.

Amalia Lippewechsel blev röd som en kokt kräfta och svarade, att hon menat väl och att hon önskade henne all möjlig framgång, men att hon redan länge varit skyldig henne för hyran.

Katerina Ivanovna svarade strax, att hon ljög, då hon önskade henne all möjlig framgång, ty ännu i går, medan den saligen avsomnade ännu låg på lik här, hade hon krävt henne på hyran. Härpå gav Amalia Ivanovna det direkta svaret, att hon inbjudit de där omtalade damerna, men att dessa icke ville komma därför att de voro fina damer och att fina damer icke besöka damer, som inte äro några fina damer. Katerina Ivanovna klarerade i ett nu ståndpunkten med yttrandet, att då hon själv var en so, så kunde hon alldeles icke bedöma, vad finhet vill säga.

De båda damernas samtal blev allt häftigare. Hotelser flögo fram och tillbaka och slutligen steg Amalia Lippewechsel upp från sin plats och började samla ihop silverskedarna. Skandalen antog ett allt större omfång och barnen började gråta. Sonja sökte förgäves lugna Katerina Ivanovna.

Den sistnämnda stod just i begrepp att rycka mössan från sin fiendes huvud — då dörren i samma stund öppnades och [ 321 ]Lushin visade sig på tröskeln. Han såg på sällskapet med en sträng och forskande blick.

Katerina Ivanovna sprang honom genast till mötes.


III.

»Peter Petrovitj, ni får lov att beskydda mig!» utropade hon. »Säg denna dumma varelse, att hon inte på ett sådant sätt får behandla en fin dam, som råkat i olycka, annars finnes det väl rättvisa i världen ... Jag skulle själv gå direkt till generalguvernören. Hon skall kallas till ansvar ... Tänk på min fars vänskap, beskydda de faderlösa ...»

»Jag har aldrig haft den äran att känna er far, vilket ni mycket väl vet, och jag har inte den ringaste lust att blanda mig i edra evinnerliga strider med Amalia Ivanovna. Jag kommer i egna ärenden och önskar genast erhålla en upplysning av er styvdotter, Sofie ... Ivanovna ... heter hon ju. Tillåt mig därför komma in!»

Katerina Ivanovna stod som slagen av blixten. Hon kunde icke fatta, att Lushin ville förneka den gästfrihet hennes far visat honom. Sedan hon själv hittat på denna saga, trodde hon fullt och fast därpå. Peter Petrovitjs torra, affärsmässiga ton, som till och med hade en föraktlig och hotande anstrykning, förskräckte henne.

Alla de övriga hade blivit tysta. Man kunde se på honom, att det var en viktig orsak, som hade föranlett honom att infinna sig i ett sådant sammanrafsat sällskap och att följaktligen en viktig händelse förestod.

Raskolnikov, som stod bredvid Sonja, lämnade plats åt honom, men han låtsade sig icke känna igen honom. Ett par sekunder senare visade sig Lebesetnikov. Han blev stående på tröskeln och såg ut att vara förvånad och nyfiken. Det tycktes, som om han på en lång stund icke kunde begripa, vad som försiggick.

»Jag ber om ursäkt att jag stör, men jag kommer i anledning av en viktig angelägenhet och det gläder mig, att vittnen äro tillstädes», sade Peter Petrovitj. »Jag ber er, Amalia Lippewechsel, att såsom husets ägarinna åhöra mitt samtal med Sofie Ivanovna. Sofie Ivanovna», fortfor han och vände sig till den förvånade och redan förskräckta Sonja, »en sedel på hundra rubel har försvunnit från bordet i min vän Lebesetnikovs rum strax efter er bortgång. Om ni på något sätt har reda på den och kan säga oss, var den finns, så försäkrar jag vid [ 322 ]min heder, och alla de närvarande kunna bevittna mina ord, att saken skall bli nedtystad. Men om jag inte erhåller någon upplysning nödgas jag vidtaga andra åtgärder — och då får ni själv svara för följderna.»

En pinsam tystnad följde på dessa ord. Även de gråtande barnen sutto orörliga. Sonja stirrade likblek på Lushin, utan att kunna få fram ett ord. Hon tycktes icke ha förstått honom. Några sekunder förflöto.

»Nå, hur förhåller det sig?» sporde Lushin och såg betydelsefullt på henne.

»Jag vet inte ... Jag vet ingenting om den saken», svarade Sonja slutligen med svag röst.

»Verkligen! Ni vet således ingenting?» frågade Lushin och teg sedan några sekunder. »Tänk efter, mamsell, tänk efter», sade han i sträng ton. »Ännu vill jag giva er tid till eftertanke. Men kom ihåg mina ord! Om jag inte vore fullt säker på min sak, skulle jag med min stora erfarenhet inte ha vågat komma fram med en beskyllning mot er. Ty för en sådan offentlig, men falsk anklagelse måste jag själv stå till ansvar, det vet jag. Tidigt i dag morse växlade jag några femprocentsstatspapper till ett värde av tre tusen rubel. Då jag kom hem räknade jag ... Andrej Semjonovitj var vittne därtill ... penningarna. Sedan jag räknat av tusen rubel, gömde jag dem i min plånbok, som jag lade i sidofickan på min rock. På bordet kvarlågo femhundra rubel, bland vilka funnos tre hundrarubelsedlar. I detta ögonblick kom ni in till mig ... på min egen uppmaning ... och hela tiden var ni synbart upprörd, så att ni till och med tre gånger reste er för att gå, ehuru samtalet ännu inte var slut. Andrej Semjonovitj kan intyga, att jag talar sanning. Sannolikt vill ni, mamsell, inte förneka, att jag lät kalla er till mig för att med er rådslå angående er styvmors olyckliga och hjälplösa ställning. Ni tackade mig och brast till och med i gråt. (Jag berättar allt detta precis som det tilldragit sig, för det första därför att jag vill återkalla det i ert minne, och för det andra emedan jag vill bevisa er, att inte ens den minsta detalj har undgått min uppmärksamhet.) Sedan tog jag en tiorubelsedel och skänkte er den såsom mitt bidrag till era anförvanter. Allt detta såg Andrej Semjonovitj. Sedan följde jag er till dörren och ni var fortfarande upprörd och förvirrad. När jag blivit ensam med Andrej Semjonovitj och språkat med honom omkring tio minuter, gick också han sin kos och jag vände mig på nytt till bordet för att lägga de kvarliggande penningarna på ett passande ställe. Till min stora bestörtning saknade jag strax en sedel på hundra rubel. Vill ni nu vara så god och tänka på saken ... Det är mig alldeles [ 323 ]omöjligt att misstänka Andrej Semjonovitj och jag blygs verkligen att sätta hans namn i förbindelse med denna sak. Räkna fel kunde jag inte, ty bara en minut före er ankomst hade jag slutat mina räkenskaper och funnit summan riktig. Erkänn själv, om jag inte i betraktande av er förvirring, er brådska att lämna rummet, den omständigheten, att ni en lång stund lät händerna ligga på bordet, vidare er samhällsställning och de därmed förbundna sedvänjorna — erkänn, att jag så gott som varit tvungen att misstänka er, även emot min vilja och med uppriktig ledsnad! Denna misstanke är visserligen kränkande ... men helt säkert rättvis? Jag upprepar emellertid ännu en gång, att oaktat min fasta övertygelse förstår jag mycket väl, att jag själv löper fara genom min anklagelse. Men ni ser, att jag inte kunnat underlåta att uppträda mot er, och jag skall säga er varför. Det är endast och allenast på grund av er svarta otacksamhet! ... Tänk själv efter! Jag ber er komma till mig i edra fattiga anförvanters intresse, jag skänker er ett efter mina förhållanden avpassat understöd av tio rubel, och ni vedergäller strax min godhet med ett sådant handlingssätt. Ett dylikt beteende förtjänar en tillrättavisning. Betänk, vad ni gör! Jag ber er därom som er sanne vän, ty en bättre vän äger ni inte i denna stund. I motsatt fall är jag obeveklig! ... Nå, hur förhåller det sig?»

»Jag har inte tagit något från er», viskade Sonja, gripen av en förfärlig ångest. »Ni gav mig tio rubel ... Där, tag igen dem!»

Sonja tog upp näsduken ur fickan, sökte efter knuten, öppnade den och tog fram sedeln, som hon lämnade Lushin.

»Ni vill således inte erkänna, att ni tagit hundrarubelsedeln?» sade han förebrående, utan att vilja taga emot sedeln.

Sonja såg sig om. Alla betraktade henne med stränga, hånfulla blickar. Hon såg på Raskolnikov ... Han stod lutad mot väggen, hans armar voro korslagda över bröstet och hans ögon flammade.

»Ack, min Gud!» utbrast hon.

»Amalia Ivanovna, ni måste skicka efter polisen, och jag ber er därför, att ni sänder bud efter portvakten», sade Lushin med låg och vänlig röst.

»Barmhärtige Gud, jag kunde just tro, att hon skulle bli en tjuv!» Och Amalia Lippewechsel slog tillhopa sina händer.

»Ah ... ni anade det?» inföll Lushin. »Ni har således haft anledning att misstänka henne? Jag ber er, högtärade Amalia Ivanovna, tänk på edra ord, som för övrigt äro uttalade i vittnens närvaro!»

[ 324 ]Alla kommo nu i rörelse och alla började tala.

Nu kom Katerina Ivanovna plötsligt till besinning och kastade sig över Lushin.

»Anklagar ni henne för stöld? Säger ni, att Sonja är en tjuv? O, ni är en skurk!»

Och hon sprang till Sonja och höll nästan på att kväva henne i sina magra armar.

»Sonja, hur har du kunnat understå dig att taga tio rubel av honom! O, vad du var enfaldig. Lämna dem genast åt mig! ... Se där ...!»

Hon ryckte sedeln ur Sonjas hand, skrynklade ihop den och kastade den rakt i ansiktet på Lushin. Den träffade hans öga och föll sedan ned på golvet. Amalia Lippewechsel skyndade sig att taga upp den. Lushin blev ond.

»Låt mig vara i fred för den tokiga kvinnan!» utropade han.

I dörren bredvid Lebesetnikov syntes tre nya ansikten och bland dem de båda främmande damerna.

»Är jag tokig... tokig, säger ni? Din narr!» utropade Katerina Ivanovna. »Det är du, som är tokig! Säger du, att Sonja tagit pengar från dig? Tror du, att Sonja är en tjuv! Hon skulle långt hellre giva dig en skänk än taga något från dig. Haven I någonsin sett en sådan narr?» Katerina Ivanovna brast i hysteriskt skratt och pekade på Lushin. »Och även du anklagar henne att ha stulit», fortfor hon, vänd till värdinnan. »Så din sladderkäring också du anklagar henne för stöld. Oh, du nedriga preussiska höna i krinolin! Oh! ... Ni ... Ni ...! Hon har ju inte varit ur rummet, utan satte sig genast bredvid Rodion Romanovitj. Undersök henne bara! Om hon inte varit ute, måste hon ju bära penningarna hos sig. Sök gärna efter dem! Men om du inte finner dem, så akta dig! Sök, sök ... så sök då efter dem! Jag går redan i dag till kejsaren, den barmhärtige kejsaren, och kastar mig för hans fötter. Jag är fader- och moderlös ... de skola nog släppa mig in till honom. Du tänker väl, att jag inte får lov att slippa in! Men däruti tar du miste. Jag tränger mig in till honom, rakt in till honom ... Du hoppades, att hon skulle bli förskräckt. Men jag är, bror lille, så mycket mera djärv. Med mig kommer du inte långt. Sök bara, sök!»

Och Katerina Ivanovna drog i sitt raseri Lushin fram till Sonja.

»Jag är beredd att åtaga mig allt ansvar ... men var då tyst, madam, var tyst! Jag har ju sett, att ni är djärv! Men vad skall man göra?» mumlade Lushin. »Det måste ske i polisens närvaro ... ehuru här finns tillräckligt med vittnen. [ 325 ]Jag är färdig ... men för en man passar det sig verkligen inte ... Måhända vill Amalia Lippewechsel vara mig behjälplig ... Men vad är här att göra?»

»Ja, kom vem som vill! Undersök henne, vem som har lust!» utropade Katerina Ivanovna. »Sonja, vänd ut och in på dina fickor! Se bara? Se, ditt avskum ... tom! Se, här är den andra fickan! Ser du! ... tom!»

Då Katerina Ivanovna vände ut och in på högra fickan, flög plötsligt ett litet papper därifrån och föll ned för Lushins fötter. Alla hade sett det och flera utrop hördes.

Peter Petrovitj lutade sig ned, tog upp papperet med två fingrar från golvet och bredde ut det för alla. Det var en tre gånger hopviken hundrarubelsedel. Peter Petrovitj lyfte upp den, så att alla kunde se den.

»Tjuvkona! Ut ur mitt hus! Polis, polis! Till Sibirien skall hon!» skrek Amalia Lippewechsel.

Från alla sidor hördes utrop. Raskolnikov teg, men tog icke blicken från Sonja. Hon stod ännu nästan medvetslös på samma plats. Men plötsligt rusade blodet till hennes huvud, hon uppgav ett högt rop och gömde ansiktet i händerna.

»Nej ... det är inte jag! ... Jag har inte gjort det! Jag har inte reda därpå!» utropade hon med ett hjärtskärande skri och störtade fram till styvmodern, som tryckte henne hårt och beskyddande intill sig.

»Sonja, Sonja, jag tror det inte ... jag tror det inte!» utropade Katerina Ivanovna och kysste innerligt hennes ansikte och händer. »Skulle du ha gjort något sådant! Vad människorna äro dumma! I veten inte, att hon har ett hjärta av guld. Hon skulle taga något ... hon! Hellre än att begå en synd, skulle hon giva bort sin sista klänning. Sådan är hon! Hon har sålt sig för mina barns skull, för att de inte skulle svälta ihjäl ... Ack, du salige! Ser du ... detta är din minnesfest! Gode Gud, så beskydda henne då ... varför stån I alla där? Rodion Romanovitj, varför beskyddar ni henne inte? Tror även ni, att det är sant? I ären allesammans inte värda så mycket som Sonjas lillfinger. Gud, min Gud, beskydda åtminstone du henne!»

Den stackars Katerina Ivanovnas skrik hade gjort ett starkt intryck på åskådarna. Det stod så mycket elände, så mycket lidande skrivet i hennes avmagrade, av smärtan förvridna ansikte, på hennes torra läppar syntes ännu blodspåren, som hostan framkallat, ur hennes bröst framträngde snyftningar, liknande ett barns jämmer, hennes tillitsfulla, förtvivlade bön om beskydd, allt uppväckte de mest förstockades medlidande. Peter Petrovitj skyndade att trösta henne.

[ 326 ]»Madam, min goda kvinna, ni har ju alldeles inte med saken att göra», sade han till henne. »Ingen vill anklaga er att ha dåliga avsikter. Jag är villig att av allt hjärta beklaga, om fattigdomen skulle ha lockat Sofie Semjonovna att taga detta steg. Men, mamsell, varför ville ni inte erkänna det? Fruktade ni den skam, som skulle drabba er? Var det verkligen första försöket? Var det endast en villfarelse? Jag förstår er, förstår er mycket väl ... Men varför ville ni göra något dylikt? Mina herrar», fortfor han, vänd till de övriga. »Av medlidande och ... barmhärtighet är jag böjd att förlåta, även sedan jag blivit personligt förolämpad. Måtte detta, mamsell, vara er en varning för framtiden! Det övriga skall jag lämna åt glömskan.»

Peter Petrovitj sneglade åt Raskolnikov och deras ögon möttes. Raskolnikovs flammande blickar hotade att förvandla honom till aska.

Under det allt detta försiggick, tycktes Katerina Ivanovna icke höra något, hon omfamnade och kysste Sonja som om hon varit galen, barnen trängde sig omkring henne från alla håll och Poletjka grät häftigt, ehuru hon icke förstod, vad som tilldragit sig, och lutade sitt av gråt uppsvällda ansikte mot Sonjas axel.

»Så nedrigt!» inföll en röst från dörren.

Peter Petrovitj såg hastigt dit.

»Så uselt!» utropade Lebesetnikov och såg honom rakt in i ögonen.

Peter Petrovitj studsade. Alla märkte det. Lebesetnikov gick in i rummet.

»Och ni vågar er till och med att åberopa mig som vittne?» sade han och nalkades Lushin.

»Vad skall det betyda, Andrej Semjonovitj? Vad talar ni om?» mumlade Lushin.

»Ni är — en bakdantare, det menar jag», sade Lebesetnikov förbittrad och såg strängt på honom med sina närsynta ögon. Han var utom sig.

Raskolnikov genomborrade honom med sina blickar och uppfångade med begärlighet varje ord. En ny paus uppstod. Peter Petrovitj var mycket förvirrad, i synnerhet i första ögonblicket.

»Är det mig ni menar?» frågade han stammande. »Har ni förlorat förståndet?»

»Jag är vid mina sinnens fulla bruk, men ni — ni är en skurk! Jag har hört allt, har med flit väntat för att kunna förstå allt, men i detta ögonblick kan jag inte rätt fatta syftet [ 327 ]med ert handlingssätt ... Varför har ni ställt till allt detta? ... Jag förstår det inte. Jag begriper det sannerligen inte.»

»Vad har jag gjort? Vill ni låta bli att tala i gåtor! Ni har kanske druckit för mycket?»

»Ni har möjligen druckit för mycket, men inte jag. Jag dricker mig aldrig full, ty det strider mot mina grundsatser. Giv akt på mina ord! ... Han har själv med egna händer givit hundrarubelsedeln åt Sofie Semjonovna ... jag såg det, jag svär, att det är sant! Han har själv givit henne pengarna», upprepade Lebesetnikov.

»Ni har visst blivit tokig ... oförskämde tuppkyckling!» utropade Lushin. »Hon står ju själv i egen person framför er. Hon bekräftade ju själv för några minuter sedan, att hon inte fått mer än tio rubel av mig. På vad sätt skulle jag ha givit henne mera?»

»Jag såg det ... jag såg det!» utropade Lebesetnikov. »Ehuru det egentligen inte stämmer överens med mina grundsatser, är jag ändå genast färdig att avlägga ed därpå inför domstolen — ty jag såg, hur ni i hemlighet stoppade sedeln på henne. Jag var en sådan narr, att jag trodde er på detta sätt vilja visa er barmhärtig mot henne. Då hon sade farväl och ni stod bredvid henne i dörren, stoppade ni med vänstra handen sedeln i hennes ficka. Jag såg det.»

Lushin hade blivit blek.

»Hur vågar ni påstå något dylikt!» utropade han fräckt. »Hur kunde ni se sedeln, då ni stod vid fönstret? Ni måste ha drömt. Och till på köpet är ni närsynt. Ni yrar!»

»Nej. Ehuru jag stod på tämligen långt avstånd, såg jag ändå alltsammans. Borta vid fönstret var det visserligen svårt för mig att urskilja sedeln ... det är sant ... men jag vet, att det var en hundrarubelsedel. Ty då ni gav tio rubel åt Sofie Semjonovna, såg jag tydligt, att ni strax därefter tog en hundrarubelsedel från bordet ... Jag stod alldeles bredvid och en aning uppstod hos mig, som gjorde att jag inte glömde, att ni höll sedeln i handen. Ni vek ihop den och dolde den hela tiden i er tillslutna hand. Sedan tänkte jag inte vidare därpå, förrän ni flyttade den från högra till vänstra handen, då ni höll på att tappa den. Då tänkte jag ännu en gång, att ni ville bevisa henne en välgärning utan hennes vetskap. Ni kan föreställa er, så jag spionerade, och jag såg tydligt, hur det lyckades er att gömma sedeln i hennes ficka. Jag såg det tydligt, det svär jag!»

Då Lebesetnikov tystnade, hördes flera förbittrade utrop. Alla de församlade trängde sig omkring Peter Petrovitj. Katerina Ivanovna störtade mot Lebesetnikov.

[ 328 ]»Andrej Semjonovitj! Jag har misskänt er! Beskydda oss! Ni är den ende, som tagit hennes parti! Hon är ju faderlös! Gud har skickat er hit! Andrej Semjonovitj, min räddare, min far!»

Och Katerina Ivanovna kastade sig på knä för honom, utan att veta vad hon gjorde.

»Åh prat!» skrek Lushin utom sig av raseri, »det är rena galenskapen ni kommer med! Jag glömde ... kom ihåg ... glömde. Vad vill det här säga? Skulle jag med uppsåt ha gömt sedeln i hennes ficka? I vilken avsikt skulle jag gjort det? Vad har jag för gemensamt med denna —»

»Ja ... det är just det, som jag inte kan förstå. Men vad jag sagt är rena sanningen, det är säkert! Jag är så övertygad om sanningen av det jag sagt ... ni eländige skurk ... att jag ännu tydligt påminner mig, att den frågan trängde sig på mig ... just då jag fattade er hand och tackade er: Varför stack han i hemlighet sedeln i hennes ficka? tänkte jag ... det vill säga, varför just i hemlighet? Var det därför att ni känner mina åsikter och vet, att jag är motståndare till all privat välgörenhet, därför att det icke bidrager att minska det onda. Nå, så tänkte jag, att ni verkligen generade er för att giva bort en så stor summa, då jag såg det. Då tänkte jag, att ni måhända ville bereda henne en överraskning, att hon skulle bliva förvånad, när hon oförmodat fann sedeln i sin ficka. (Ty det finns ju välgörare, som tycka om att på det sättet krydda sina välgärningar.) Så föll det mig in, att det måhända var er avsikt att sätta henne på prov. Det vill säga, att ni ville se, om hon skulle komma och tacka er, när hon fann pengarna. Vidare, att ni måhända ville undvika alla tacksamhetsbetygelser och att ... hur är det, det heter nu? ... den högra handen inte skall veta o. s. v... . eller någonting i den stilen ... En mängd tankar korsade varandra i mitt huvud, så att jag beslöt att närmare tänka på saken, men jag ansåg det vara påfluget att säga er, att jag kände er hemlighet. Men så föll det mig in, att Sofie Semjonovna, när allt kom omkring, kanske kunde gå och tappa pengarna, innan hon kom underfund med, att hon ägde dem; och detta var orsaken, varför jag kom hit. Jag ville ropa ut henne och tala om för henne, att ni hade stuckit hundra rubel i hennes ficka. Men först gick jag in till damerna Kobyletnikov för att lämna dem en bok, »Den positiva metodens allmänna resultat», och för att synnerligen rekommendera Piderits avhandling ... Wagners också, förresten. Därpå kom jag hit och hörde hela historien. Kunde jag väl haft alla dessa tankar, anställt alla [ 329 ]dessa betraktelser, om jag verkligen inte hade sett, att ni stuckit hundrarubelsedeln i hennes ficka?»

Sedan Andrej Semjonovitj slutat sin ordrika förklaring med dess logiska slutsats, var han så utmattad att pannan badade i svett. Han var tyvärr icke ens i stånd att uttrycka sig ordentligt på ryska och något annat språk kunde han inte heller, varför följden blev, att han kände sig riktigt utmattad. Icke dess mindre gjorde hans föredrag en oerhörd verkan. Han hade talat med sådant eftertryck, med sådan övertygelse, att alla trodde honom. Peter Petrovitj märkte, att hans sak stod på dåliga fötter.

»Vad angår det mig, att ni har haft några dumma tankar? De bevisa ingenting!» utropade han. »Ni har kanske drömt alltsammans. Jag säger er, min herre, att ni ljuger! Ni ljuger och förtalar mig för att skada mig, ty det förargar er, att jag inte vill sluta mig till edra ateistiska läror ... det är hela saken!»

Men denna undflykt hjälpte inte Peter Petrovitj. Ett allmänt knot hördes.

»Ah! menar du det!» utropade Lebesetnikov. »Ropa hit polisen, om ni vill, men jag skall avlägga ed på, att jag talar sanning. Jag kan emellertid inte förstå er avsikt. Ack, du nedriga avskum!»

»Den avsikt, som ligger bakom denna låga handling, kan jag förklara, och om det är nödvändigt skall jag avlägga ed därpå», sade slutligen Raskolnikov och framträdde.

Hans utseende var lugnt och alla förstodo, att gåtan nu skulle bliva löst.

»Jag förstår alltsammans så väl», fortfor Raskolnikov och vände sig till Lebesetnikov. »Jag anade ända från början, att det var fråga om ett skurkstreck. Jag anade det i följd av några egendomliga omständigheter, vilka jag allena känner och vilka jag strax vill meddela. Ty dessa omständigheter förklara hela saken. Men ni, Andrej Semjonovitj, har genom edra ord uppenbarat mig allt. Jag ber, att alla de närvarande må giva akt på mina ord. Denne herre», han pekade på Lushin, »friade nyligen till en ung flicka, min syster Avdotja Romanovna Raskolnikova. Men han och jag blevo ovänner vid vårt första sammanträffande och jag körde ut honom. Tvenne vittnen kunna intyga mina ord. Denne man är mycket elak. I förrgår visste jag ännu inte, att han bodde hos er, Andrej Semjonovitj, och att han följaktligen samma dag vi blevo ovänner såg, att jag i egenskap av den avlidne Marmeladovs vän gav hans hustru pengar till begravningshjälp. Strax därpå skrev han ett brev till min mor och meddelade henne, att jag inte givit pengarna åt Katerina Ivanovna utan åt Sofie [ 330 ]Semjonovna, vilken senare han talade illa om, naturligtvis därmed antydande, att ett otillbörligt förhållande ägde rum mellan henne och mig. Allt detta skrev han bara för att stifta ovänskap mellan mig och de mina, ty han försökte få dem att tro, det jag på ett ovärdigt sätt bortslösade deras sista penningar, vilka de givit mig till hjälp. I går bevisade jag honom i min mors och systers närvaro, att jag verkligen givit pengarna åt Katerina Ivanovna och att jag vid detta tillfälle ännu aldrig hade sett hennes styvdotter. Uppbragt över att hans plan inte lyckats började han slunga de orimligaste anklagelser mot mig. Följden blev naturligtvis en fullständig brytning med min syster. Allt detta tilldrog sig i går afton. Betänken nu, att om det lyckats honom att stämpla Sofie Semjonovna som tjuv, hade han ju bevisat de mina, att hans misstanke var grundad. Detta var således hela hans beräkning!»

Raskolnikov hade ofta blivit avbruten i sitt tal av de närvarandes utrop. Hans övertygande ton och allvarliga yttre hade gjort ett ovanligt intryck på dem alla.

»Ja, så är det, just så är det!» utropade Lebesetnikov entusiastiskt. »Ty Sofie Semjonovna hade knappt hunnit komma in till mig, förrän han frågade om ni anlänt, om jag sett er bland Katerina Ivanovnas gäster. Det låg således i hans plan, att ni skulle vara närvarande.»

Lushin teg och skrattade föraktligt. Men han var mycket blek. Han skulle helst ha velat springa sin väg, men det var nästan omöjligt och skulle ha tagits som ett erkännande från hans sida. Dessutom var det redan något berusade auditoriet i eld och lågor. Ehuru proviantförvaltaren icke var i stånd att fatta just någonting av saken, föreslog han dock några kraftyttringar, vilka torde bekommit Lushin mindre väl. Under den långa förklaringen hade folk strömmat till från alla håll. De tre polackerna skreko allra ivrigast.

Sonja lyssnade med spänd uppmärksamhet. Hon tog ej sina ögon från Raskolnikov, hon kände, att han allena kunde beskydda henne.

Katerina Ivanovna andades tungt och hörbart. Hon var synbarligen alldeles utmattad. Amalia Ivanovna såg dum ut, där hon stod med vidöppen mun och såg sig om med ett enfaldigt uttryck. Endast det tycktes hon begripa, att Lushin var i en svår klämma.

Raskolnikov försökte fortsätta, men det var icke möjligt. Alla skreko och trängde sig omkring Lushin med skällsord och hotelser. Men Peter Petrovitj var ingalunda feg.

»Låt mig komma fram, mina herrar!» sade han trotsigt och banade sig väg genom mängden. »Jag undanber mig alla [ 331 ]hotelser. Tjuven är överbevisad och jag ämnar anklaga henne inför domstol. Ingen skall tro, att två ateister tala sanning. Låt mig bara slippa fram!»

»Vill ni ögonblickligen lämna mitt rum! Allt är förbi mellan oss!»

»Jag har ju sagt er förut, Andrej Semjonovitj, att jag ville flytta. Nu tillägger jag blott, att ni är en narr. Jag önskar, att ni måtte återfå ert förstånd. Farväl, mina herrar!»

Han hade trängt sig genom hopen ända till dörren. Men det gjorde postskrivaren ont att låta honom avlägsna sig utan att ha erhållit något annat än skällsord. Därför tog han ett glas från bordet för att kasta det mot Lushin, men det flög i stället rakt i huvudet på Amalia Lippewechsel. Hon skrek och postskrivaren, som förlorat jämvikten, föll tungt under bordet.

Peter Petrovitj gick in i sitt rum och en halv timme senare hade han lämnat huset.

Sonja, som av naturen var lättskrämd, hade länge tänkt, att hon långt mera än någon annan kunde utsättas för att ostraffat bliva förolämpad. Men hittills hade hon trott sig kunna undvika olyckan genom att visa tillbakadragenhet och vänlighet mot alla. Hon blev således nu smärtsamt upprörd. Hon plägade kunna bära allt med tålamod och utan knot, men i första ögonblicket blev det dock henne alltför svårt. Oaktat den vunna segern var dock känslan av hennes hjälplöshet så stark, att hennes bröst hotade att sprängas och hon fick ett hysteriskt anfall.

Slutligen kunde hon icke uthärda att vara där längre, utan smög sig ut och sprang hem en kort stund efter Lushins avlägsnande.

Då Amalia Ivanovna under de närvarandes ljudliga skratt fick glaset i ansiktet, ville hon taga sin skada igen och rusade som en furie mot Katerina Ivanovna, vilken fick uppbära skulden för allt det skedda.

»Ut ur mitt hus, och det på stunden!»

Och med dessa ord tog hon den ena efter den andra av Katerina Ivanovnas tillhörigheter och kastade dem på golvet.

Den stackars änkan, som blek och utmattad nedsjunkit på sängen, sprang upp och kastade sig över Amalia Lippewechsel. Men denna knuffade med lätthet undan henne.

»Det är inte nog, att man blir förtalad på det skamligaste ... nu vill den där varelsen till på köpet köra oss ur huset! På min mans begravningsdag, sedan jag först undfägnat er alla ... jagar hon mig ut på gatan med de faderlösa. Ja, varthän skall jag gå?» snyftade den stackars kvinnan ... »Gode Gud, finns det då inte mera någon rättvisa? Vem behöver bättre [ 332 ]skydd än vi, stackars övergivna varelser? Men vi skola se, om det inte finns rättvisa ännu i världen ... jag skall finna den ... och det strax! Vänta bara, du ogudaktiga varelse! Poletjka, stanna hos barnen, jag kommer snart igen. Vi skola se, om det finns rättvisa för de olyckliga!»

Katerina Ivanovna kastade en duk kring huvudet, trängde sig igenom de täta skaror, som ännu uppfyllde rummet och sprang gråtande ut på gatan. Poletjka hade flytt till vrån bredvid kofferten, och omfamnande de små avvaktade hon med bävan moderns återkomst.

Amalia Ivanovna sprang omkring i rummet och kastade alla änkans tillhörigheter på golvet. Gästerna grälade och några av dem började till och med sjunga.

»Nu är det tid att också jag avlägsnar mig», tänkte Raskolnikov. »Sofie Semjonovna, nu vill jag höra, vad du skall säga!»

Och han begav sig till Sonjas bostad.


IV.

Raskolnikov hade försvarat Sonja varmt och ivrigt, ehuru han själv bar på en stor sorg. Men just för det han upplevat så mycket denna morgon var han glad att kunna sysselsätta sig med andra angelägenheter än sina egna, vilka blivit honom alldeles outhärdliga.

Och dessutom förestod honom sammankomsten med Sonja. Den förorsakade honom en fruktansvärd ångest. Han måste meddela henne, vem som dödat Lisaveta, och han förutsåg det förfärliga lidande, som detta meddelande skulle förorsaka honom.

Då han därför vid sin bortgång från Katerina Ivanovnas bostad utbrast: »Sofie Semjonovna, nu vill jag höra, vad du skall säga», var han ännu i en upphettad sinnesstämning, beredd till strid och stolt över den nyss vunna segern. Men ju närmare han nalkades Kapernaumovs bostad, dess mera sveko krafterna honom. Tankfull stannade han utanför porten och frågade: »Skall jag verkligen säga henne, vem som dödat Lisaveta?»

Denna fråga var besynnerlig, ty han kände, att det var omöjligt att längre förtiga rätta förhållandet, och denna pinsamma känsla av kraftlöshet tillintetgjorde honom. För att göra ett slut på allt vacklande öppnade han hastigt dörren och såg på Sonja. Hon satt vid bordet och hade gömt ansiktet i händerna. Men då hon varseblev Raskolnikov reste hon sig genast [ 333 ]upp och gick emot honom, som om hon redan länge väntat hans ankomst.

»Hur skulle det gått med mig, om inte ni varit!» utbrast hon ... det märktes tydligt, att hon hade längtat att få säga honom detta.

Raskolnikov satte sig på den stol hon nyss lämnat.

Hon stod ett par steg ifrån honom liksom dagen förut.

»Nå, Sonja», sade han och kände, att hans röst darrade, »hela denna historia var ju bara en naturlig följd av er »sociala ställning och därav följande sedvänjor ...» Har ni förr förstått detta?»

Hennes ansikte uttryckte djup smärta.

»Tala inte som ni talade i går, jag ber er därom! Jag iider tillräckligt ändå ...»

Hon försökte småle, ty hon fruktade, att denna förebråelse skulle misshaga honom.

»Det var dumt av mig, att jag sprang därifrån. Hur ha de det nu därborta? Jag höll just på att springa tillbaka igen, men tänkte ... att ni kanske skulle komma, medan jag var borta.»

Han berättade, att Amalia Lippewechsel jagat familjen från hemmet och att Katerina Ivanovna gått ut för att »skaffa sig rättvisa».

»Låt oss för Guds skull söka upp henne!» utropade Sonja och tog sin kappa.

»Ni tänker aldrig på någon annan än henne», utbrast Raskolnikov harmset. »Stanna nu här hos mig!»

»Men Katerina Ivanovna —»

»Katerina Ivanovna rymmer sannerligen inte ifrån er. Hon kommer säkerligen hit själv och söker upp er.»

Sonja satte sig, ehuru hon plågades av oro. Raskolnikov teg och föll i djupa tankar.

Utan att se på Sonja började han:

»Vi kunna ju antaga, att det inte var Lushins avsikt att sätta er i fängelse; men om det legat i hans intresse, skulle ni nu ha varit arresterad, om inte jag eller Lebesetnikov tillfälligtvis hade varit närvarande.»

»Ja», sade hon sakta ... »ja», återtog hon tankspridd och orolig.

»Jag kunde ha varit frånvarande och Lebesetnikov var bara där av en tillfällighet.»

Sonja teg.

»Om ni nu kommit i fängelse, hur hade det då gått? Kommer ni ihåg vad jag sade i går?»

Hon teg och han väntade på hennes svar.

[ 334 ]»Jag trodde verkligen, att ni såsom i går skulle bedja mig vara tyst», fortfor han. »Man måste ju tala om något och det skall verkligen intressera mig att veta, hur ni skulle lösa ett spörsmål, som Lebesetnikov brukar säga ... ja, jag talar allvarsamt. Föreställ er således, att ni på förhand hade reda på alla Lushins planer och visste, att dessa planer skulle leda till Katerina Ivanovnas och barnens ruin för att inte tala om er egen ... ni räknar ju er själv för ingenting och därför nämner jag det bara i förbigående ... Och Poletjka, för henne står samma väg öppen, som ni valt. Om det således berodde av er, om han eller de skulle få leva, det vill säga, om Lushin skulle få leva och begå nedrigheter och Katerina Ivanovna skulle dö, vilket beslut skulle ni fatta, vem av dem skulle dö? Jag bara frågar.»

Sonja såg på honom med bedrövelse. Av detta osäkra och famlande tal slöt hon, att något ovanligt skulle komma.

»Jag anade, att ni skulle göra en dylik fråga», sade hon och såg forskande på honom.

»Vilket val gjorde ni?»

»Varför frågar ni om det omöjliga?» sade Sonja med harm.

»Det vore således bättre, att Lushin levde och syndade! Ni vågar inte ens göra detta val!»

»Jag känner ju inte Guds vägar ... Varför frågar ni sådant, som man inte kan besvara? Hur skulle det kunna bero av mitt beslut? Och vem kan förordna mig till domare över den, som skall leva, och den, som skall dö?»

»Nej, naturligtvis! När ni tager Guds vilja med i beräkningen, har jag ingenting att säga», mumlade Daskolnikov.

»Säg hellre rent ut, vad ni vill ... Ni syftar på något annat. Har ni bara kommit hit för att plåga mig?»

Hon kunde ej längre behärska sig, utan började gråta bittert. Han såg mörkt och dystert på henne, och på detta sätt förflöto fem minuter.

»Du har verkligen rätt, Sonja», sade han slutligen och tycktes helt plötsligt ha blivit förvandlad. Det hånfulla trotset var borta och rösten hade ett mildare uttryck. »Jag sade till dig i går, att jag inte skulle komma för att bedja dig om förlåtelse ... och ändå måste jag börja därmed ... Det jag sade om Lushin och om Guds vilja, yttrade jag bara för min egen räkning ... Jag ville på detta sätt bedja dig om förlåtelse.»

Hans bleka läppar gjorde ett misslyckat försök att småle. Han lutade ned huvudet och gömde ansiktet i händerna.

Plötsligt erfor han en känsla av hat till Sonja. Han förfärades, studsade, lyfte upp huvudet och betraktade henne skarpt. Men då han mötte hennes bekymrade blickar, i vilka [ 335 ]han endast spårade en innerlig kärlek, försvann hatet med ens. Han hade bedragit sig själv, han hade förväxlat en känsla med en annan. Det betydde endast, att stunden var inne.

Han satte på nytt händerna för ansiktet och böjde ned huvudet, men hastigt bleknade han, reste sig upp och satte sig på hennes säng, utan att yttra ett ord.

Han kände, att denna stund hade en fruktansvärd likhet med den, då han stod bakom den gamla med höjd yxa. Han kände, att han icke längre hade ett ögonblick att förlora.

»Vad fattas er?» frågade Sonja ängsligt.

Han kunde icke tala. Han hade icke föreställt sig, att denna bekännelse skulle bliva så svår. Hon satte sig bredvid honom på sängen och väntade, utan att taga blickarna från honom. Hennes hjärta klappade våldsamt.

Han vände sitt dödsbleka ansikte emot henne och hans förvridna läppar förmådde icke framstamma ett ord. En förfärlig ångest sammanpressade hans hjärta.

»Vad fattas er?» upprepade hon och flyttade sig ett stycke från honom.

»Ingenting, Sonja, var inte rädd ... Vanvett! Ja visst, varför inte, när man rätt betraktar saken ... Vanvett!» mumlade han tankspritt. »Varför har jag kommit hit för att plåga dig? Ja, varför? Jag gör mig beständigt denna fråga, Sonja ...»

För en stund sedan hade han kanske framställt denna fråga, men nu var han så utmattad, att han gjorde det helt mekaniskt. Hans kropp skakades av feberrysningar.

»Vad ni måste lida mycket!» inföll hon och betraktade honom med ett medlidsamt uttryck.

»Det betyder ingenting ... Sonja, vet du vad det var jag ville säga dig i går?»

Han försökte småle, men misslyckades.

Sonja väntade oroligt, att han skulle fortsätta.

»Då jag avlägsnade mig, sade jag, att jag kanske tog avsked för alltid, men att jag, i händelse jag återvände i dag, skulle säga dig, vem som dödat Lisaveta.»

Hon började darra häftigt.

»Nu har jag ju kommit tillbaka och måste således säga dig det.»

»Det var då verkligen ert allvar i går?» viskade hon knappt hörbart. »Hur kan ni ha reda därpå?»

Hon andades tungt och hennes kinder bleknade allt mera.

»Jag vet det.»

Hon teg en hel minut.

»Har mördaren blivit upptäckt?»

[ 336 ]»Nej, han har inte blivit upptäckt.»

»Men hur kan ni i så fall veta det?» frågade hon åter i viskande ton.

Han hade inte föreställt sig, att han skulle bekänna sin synd på detta sätt.

Han vände sig emot henne och såg på henne ihärdigt.

»Gissa!» sade han med samma förvridna leende som förut.

En krampaktig rysning genomilade henne.

»Varför ... skrämmer ... ni upp mig?» sade hon med ett barnsligt leende.

»Jag är naturligtvis god vän med honom, eftersom jag har reda därpå», fortfor Raskolnikov och såg oavvänt på henne, som om han ej längre hade makt över sina blickar. »Det var inte hans avsikt att döda Lisaveta. Han ville endast döda den gamla ... medan hon var ensam. Men i detsamma kom Lisaveta hem ... och så dödade han henne också.»

Åter förflöt en minut. Båda sågo på varandra.

»Kan du inte gissa det?» sporde han plötsligt med samma känsla, som om ett kyrktorn störtat över honom.

»N—ej», viskade Sonja nästan ohörbart.

»Se riktigt på mig!»

Knappt hade han yttrat detta, förrän han överfölls av den isande känsla, han så väl kände till. Han såg på henne och varseblev i hennes ansikte samma uttryck, som Lisaveta haft, då han nalkades henne med yxan och hon drog sig tillbaka mot väggen och avvärjande utsträckte handen med en barnsligt förskräckt blick.

På samma sätt var det nu med Sonja. Lika mycket maktlös och lika förskräckt utsträckte hon vänstra handen, rörde med fingerspetsarna vid hans bröst, reste sig upp från sängen och drog sig allt längre och längre bort från honom. Hennes fasa smittade även honom. Han betraktade henne och gjorde samma barnsliga rörelse.

»Har du gissat det?» viskade han omsider.

»Min Gud, min Gud!» utropade hon ångestfullt.

Hon sjönk kraftlös ned på sängen och gömde ansiktet i kuddarna. Men i nästa ögonblick reste hon sig på nytt, tog båda hans händer, tryckte dem hårt med sina små klena fingrar och såg på honom med en fast blick.

Med denna sista, förtvivlade blick ville hon ännu en gång söka efter en skymt av hopp, men hon fann intet. Icke det minsta tvivel återstod.

När hon sedermera tänkte på denna stund, föreföll det henne underligt, att allt på ett ögonblick stod så klart och tydligt för henne.

[ 337 ]»Håll upp, Sonja! ... det är nog! Plåga mig inte», bad han med ett uttryck av djup smärta.

Han hade inte föreställt sig, att han skulle bekänna sin synd på detta sätt.

Alldeles utom sig sprang hon tipp, vred händerna, avlägsnade sig, men kom genast tillbaka och satte sig så nära honom, att deras skuldror nästan vidrörde varandra. Men plötsligt sprang hon upp såsom träffad av en dolkstöt, uppgav ett vilt rop — och kastade sig på knä för honom, utan att veta vad hon gjorde.

»Vad har ni gjort med er själv?» utropade hon förtvivlad, varefter hon slog sina armar omkring hans hals.

Raskolnikov drog sig undan och såg på henne med ett sorgset leende.

»Vad du är underlig, Sonja! Du omfamnar och kysser mig, sedan jag sagt detta ... Du vet nog ej, vad du gör.»

»Det finns ju ingen, ingen i hela världen, som är olyckligare än du!» ropade hon utom sig och utbrast plötsligt i en krampaktig gråt.

Redan länge hade en ny känsla väckts inom honom och gjort hans hjärta vekt. Slutligen kunde han inte längre behärska sig. Två stora tårar glänste i ögonen och blevo hängande i ögonhåren.

»Du skall inte övergiva mig, Sonja?» frågade han och betraktade henne nästan hopplöst.

»Nej, nej ... aldrig, aldrig!» utropade Sonja. »Jag vill följa dig, följa dig överallt! O, gode Gud! ... o, jag olyckliga ... varför har jag inte känt dig förr! Varför kom du inte till mig förr? O, min Gud!»

»Nu har jag ju kommit.»

»Nu, ja nu! ... Vad är nu att göra? Vi skola förbliva hos varandra. Jag följer med dig till Sibirien!»[1]

Han överfölls av en plötslig känsla av ovilja. Det hos honom vanliga, föraktfulla leendet lekte på hans läppar.

»Sibirien ... dit reser jag aldrig», sade han.

Sonja såg frågande på honom. Efter det första lidelsefulla utbrottet av medlidande med den olycklige återkom den förfärliga tanken på mordet. I den förändrade ton, med vilken han yttrade dessa ord, hörde hon plötsligt mördaren tala.

Hon såg på honom med bestörtning. Ännu visste hon ju så gott som intet. Hon visste varken varför eller huru eller i vilken avsikt mordet var begånget. Först nu gjorde hon sig [ 338 ]alla dessa frågor. Men på nytt betvivlade hon, att han ... att han var en mördare. Kunde det vara möjligt?

»Men hur kom det sig?» sade hon förvirrad. »Hur har ni ... en människa sådan som ni ... kunnat besluta er att utföra något sådant? Hur är det möjligt?»

»Jag gjorde det för ... att få pengar. Var förnuftig och lugna dig, Sonja», sade han trött och nästan vredgad.

Sonja stod som bedövad. Slutligen utbrast hon:

»Du var hungrig! Du ... ville hjälpa din mor? Har jag inte rätt?»

»Nej, Sonja, nej», mumlade han, vände sig bort och sänkte huvudet, »jag var just inte så hungrig. Jag ville visserligen hjälpa min mor ... men det var likväl inte detta ... Plåga mig ej, Sonja!»

Hon slog tillsammans sin händer.

»Är det verkligen, verkligen möjligt! Gode Gud, hur kan det vara möjligt! Vem kan begripa det? Hur kunde ni, som själv skänker bort den sista skärven, mörda ... för att plundra! Ah ... de pengar, som ni gav Katerina Ivanovna, voro också de ... för Guds skull ... voro också de ...»

»Nej, Sonja», avbröt han henne hastigt, »du kan vara lugn, ty de äro inte av dem. Jag fick dem samma dag jag insjuknade ... samma dag som jag gav bort dem ... Rasumichin var närvarande ... Det var han, som ... tog emot dem i mitt ställe ... De pengarna tillhörde mig, voro min egendom.»

Sonja hörde honom utan att rätt fatta vad han yttrade. Hon gjorde sig det största besvär att förstå honom.

»Men de andra pengarna ... jag vet förresten inte, om där fanns några pengar», fortfor han med låg och tankfull röst. »Jag tog en skinnpung, som hängde vid hennes hals; den var alldeles fullproppad ... jag granskade inte innehållet. Jag hade inte tid därtill. De övriga sakerna, knappar och kedjor ... alltsammans har jag gömt på en främmande gård vid W—prospektet under en sten ... Där ligger alltsammans ännu.»

Sonja lyssnade med spänd uppmärksamhet.

»Men varför ... vad menar ni därmed, att ni behövde pengar, när ni likväl ingenting har tagit?» frågade hon hastigt, som om hon ville hålla sig fast vid ett halmstrå.

»Det vet jag inte ... Jag har inte fattat något beslut ännu, om jag skall behålla dessa penningar eller ej», sade han eftertänksamt. Sedan skrattade han, som om han besinnade sig och tillade: »Jag sade en dumhet nyss ... Tycker du inte det?»

Sonja började tro, att han förlorat förståndet, men hon förjagade snart denna tanke.

»Vet du, Sonja», utropade han med hänförelse, »vet du, [ 339 ]vad jag vill säga dig? Om jag hade mördat därför att jag var hungrig, skulle jag nu ... vara lycklig

Efter en kort tystnad utbrast han förtvivlad:

»Men vad skulle det tjäna till, vilken tröst kunde det vara för dig, om jag ville tillstå mitt brott? Säg mig, till vilken nytta för dig din triumf över mig skulle kunna vara? O, Sonja, är det därför jag kommit till dig?»

Sonja tycktes vilja svara, men förmådde ej.

»Därför sade jag ju också till dig i går, att vi skulle följa varandra, emedan du är den enda, som återstår mig.»

»Varthän skola vi gå?»

»Vi skola inte gå ut för att stjäla eller mörda ... Var inte rädd!» sade han och smålog hånfullt. »Vet du, Sonja, först nu i denna stund förstår jag fullkomligt, varför jag i går uppmanade dig att följa mig. Men i går visste jag det inte själv. Då fruktade jag bara, att du kanske skulle vilja övergiva mig ... vill du övergiva mig, Sonja?»

Hon tryckte häftigt hans hand.

»Varför, varför har jag sagt dig det, varför har jag anförtrott det åt dig?» sade han och såg på henne med djup smärta. »Sonja, du väntar en förklaring av mig. Du sitter och väntar på den; jag ser det på dig. Men vad skall jag säga dig? Du skall inte förstå mig, utan bara erfara ett oerhört lidande för min skull. Nu gråter du redan och omfamnar mig! Varför omfamnar du mig? Är det kanske därför att jag inte längre själv kunde uthärda att bära bördan, utan ville lägga den på andra axlar, emedan jag tänkte: »När också du lider, skall det bliva lättare för mig!» Säg mig, kan du älska en sådan skurk?»

»Plågar du inte dig själv också?» frågade Sonja.

Samma känsla, som överväldigat honom, gjorde på nytt hans hjärta vekt.

»Sonja, mitt hjärta är hårt, kom ihåg det. Jag har kommit till dig, emedan jag är på samma gång hård och feg. Nu måste jag tala, men vet inte, varmed jag skall börja.»

Han föll i tankar.

»Ack ja ... våra naturer äro olikartade; vi passa inte tillsamman», började han på nytt. »Varför, varför har jag kommit till dig? Jag skall aldrig förlåta mig själv, att jag tagit detta steg.»

»Nej, nej, det var väl att du kom», sade Sonja. »Det är bättre att jag vet det, mycket bättre.»

Han såg sorgset på henne.

»Ja, så var det ju ... så var det ju!» sade han. »Jag ville [ 340 ]bliva en Napoleon ... därför blev jag en mördare ... nå, förstår du det nu?»

»N—ej», viskade Sonja naivt. »Men tala bara, jag skall nog förstå det, förstå det på mitt sätt

»Skall du verkligen det? Gott, vi få se!»

Han satt åter en stund fördjupad i tankar.

»Saken förhåller sig sålunda: Jag gjorde mig själv en gång den frågan, hur det skulle ha gått, om Napoleon varit i mitt ställe och om han för att kunna börja sin levnadsbana varken haft Toulon eller Egypten eller övergången av Mont Blanc, utan i stället måst döda en gammal kvinna för att taga penningar ur hennes koffert (du förstår nog ... för att kunna börja sin levnadsbana) ... nå, alltså ... skulle han väl ha beslutit sig för det senare, om inte någon annan utväg yppats? Skulle han måhända rynkat på näsan och menat, att det var föga ärorikt ... och att det var syndigt? Nåväl, jag säger dig, att med detta spörsmål har jag plågat mig så länge att jag riktigt blygdes till slut, då jag äntligen kom till det resultatet, att han varken skulle ha rynkat på näsan eller det skulle fallit honom in, att det inte var ärorikt ... han skulle inte ens ha förstått, att man kan rynka på näsan åt något dylikt. Om han inte haft någon annan utväg, skulle han helt enkelt dödat henne, innan hon fått tid att giva ett ljud ifrån sig — och utan att giva sig själv tid till eftertanke. Nå ... jag betänkte mig inte heller ... utan mördade ... medan jag följde en auktoritets exempel ... Precis så gick det till! ... Du tycker väl, att det är löjligt? Ja, Sonja, det löjligaste är, att det kanske verkligen var löjligt.»

Sonja tyckte icke alls, att det var löjligt.

»Säg hellre rent ut, utan några exempel», bad hon ännu mera förlägen.

Han vände sig mot Sonja, betraktade henne vemodigt och fattade hennes hand.

»Du har rätt, Sonja. Det är dumt prat alltsammans. Du har väl hört, att min mor är fattig? Min syster har händelsevis fått en god uppfostran och är nu dömd att draga omkring i världen som lärarinna. Jag har studerat, men kunde inte förtjäna mitt uppehälle och var således nödsakad att lämna universitetet på någon tid. Om också mina omständigheter varit mera gynnsamma, hade jag i lyckligaste fall haft utsikt att om tio eller tolv år bli lärare eller ämbetsman med en årlig inkomst av tusen rubel. Under tiden hade min moder kunnat omkomma av sorg och nöd och det hade inte varit mig möjligt att skaffa henne en sorgfri utkomst. Och min syster — ja, med henne hade det kunnat gå ännu värre. Och vad har man [ 341 ]av livet, när man, så länge man är till, måste gå förbi allt, måste vända sig bort från allt, när man måste glömma, att man har en mor och lugnt och vördnadsfullt måste fördraga sin systers smälek? Varför? Är det kanske därför att man, sedan de blivit lagda i graven, skall börja från början med andra — med hustru och barn, för att sedan dö från dem utan att lämna en kopek eller ett stycke bröd efter sig? Ja, ser du ... då beslöt jag tillägna mig den gamlas penningar och använda dem till mina första och nödvändigaste behov utan att behöva ligga min moder till last. Jag ville använda dem till mitt uppehåll vid akademien och under den närmaste tiden efter det jag slutat studierna och jag ville börja en ny bana för att skapa mig oberoende. Nå, det var naturligtvis uselt gjort av mig att döda gumman ... men låt oss inte tala mera därom.»

Han tystnade utmattad och sänkte huvudet.

»O, min Gud ... Nej, så var det inte, så kan det inte ha varit!» utbrast Sonja bedrövad. »Är det möjligt att handla på det sättet? ... Nej, det kan inte gått så till ... inte så!»

»Jag har talat uppriktigt, sagt dig hela sanningen och ändå tror du mig ej.»

»Vad är det för en sanning?»

»Jag har ju endast dödat en mask, Sonja, en onyttig, vämjelig, skadlig mask.»

»Huru ... skulle en människa vara en mask?»

»Jag vet nog själv, att en människa inte är en mask», svarade han och såg på henne med ett sällsamt uttryck. »Jag har ljugit, Sonja», fortfor han. »Det är lögn alltsammans ... Det var inte på det sättet. Du har alldeles rätt. Helt andra orsaker voro medverkande ... helt andra. Jag har inte talat med någon på så länge och mitt huvud värker så pinsamt.»

Hans ögon glödde av feber. Han började nästan yra och ett flyktigt leende krusade hans läppar. Genom sitt uppskakade själstillstånd hade han blivit försvagad och utmattad. Sonja förstod, huru djupt han led, och även hon kände sig gripen av ett slags yrsel. Hans tal var lättfattligt, men på samma gång så besynnerligt.

»Hur har det gått till? Hur har det kunnat ske, barmhärtige Gud!»

Och hon vred sina händer i förtvivlan.

»Nej, Sonja, det var inte heller på det sättet», började Raskolnikov och lyfte plötsligt upp huvudet, som om han besjälades av en alldeles ny tankeriktning. »Det är bättre att du tänker dig ... ja, det är verkligen mycket bättre ... tänk dig således, att jag är egoistisk, avundsjuk, elak, avskyvärd, [ 342 ]hämndgirig ... ja, till och med utrustad med anlag att bli vansinnig. Jag sade, att jag under min studietid inte kunnat förtjäna mitt uppehälle. Men vet du ... det är ganska möjligt, att jag kunnat göra det. Min mor erlade alla omkostnader vid akademien och skor, kläder och bröd hade jag kanske kunnat förskaffa mig själv. Rasumichin fick ju arbete! Men jag var förbittrad i min själs innersta och ville icke arbeta. Du har ju varit i mitt kyffe, Sonja? ... Vet du inte, att själ och anda förtvina i sådana små kyffen? ... O, vad jag hatar detta usla näste. Och ändå stannade jag kvar. Hela långa dagar förblev jag därinne och ville varken arbeta eller äta, utan låg där hopkrupen på soffan. Då Nastaszja bar in mat till mig, förtärde jag den ... kom hon inte ... så försvann dagen utan att jag tänkte på att intaga någon föda. Vid aftonens inbrott tände jag inte ljus, utan låg kvar i mörkret. Jag arbetade inte ens för att kunna köpa mig ett ljus. Mina böcker ligga på bordet, betäckta med tjockt damm. Jag föredrog att ligga och drömma ... ingenting annat än drömma. Då hade jag besynnerliga drömmar, vilkas innehåll jag inte ens bryr mig om att berätta. Vid denna tidpunkt började den tanken småningom vakna till liv inom mig ... nej, så var det inte, jag pratar åter i vädret. Ser du, jag sporde beständigt mig själv, varför jag skulle vara dum, emedan alla de andra voro dumma, och varför jag inte skulle vara klokare än de andra. Och jag tänkte länge, att om jag skulle vänta tills de övriga blivit kloka, kunde det dröja alltför länge. Sedan föreställde jag mig, att denna tidpunkt aldrig skulle inträffa, att människorna aldrig förändras — och det är inte heller mödan värt. Det är en lag, Sonja. Men nu vet jag, att den, som har en fast och stark vilja, han är en härskare. Den som vågar vinner. Den som aktar ringa vad stort är, han är en lagstiftare ... den som vågar det största, han har också de största rättigheterna. Så har det varit hittills, så skall det ock förbliva ... blott den som är blind, kan inte se.»

Raskolnikov såg på Sonja, men tycktes ej bry sig om, huruvida hon förstod honom. Febern hade nu fullständigt återtagit sitt herravälde över honom. Han hade talat med dyster entusiasm.

Sonja förstod, att hans trosprincip låg i denna fanatiska trosbekännelse ... den var hans lag.

»Då gissade jag, Sonja», fortfor han exalterad, »att makt endast gives den, som böjer sig för att taga opp den. Här gäller det endast att ha mod. Då fick jag den tanken ... för första gången i mitt liv fick jag den tanken, som ingen har haft före mig, nej, ingen! Den uppsteg plötsligt inom mig ... [ 343 ]så klar som solen. Hur kommer det sig, att ännu ingen har vågat ... och att ingen, som ser på vansinnet omkring oss, vågar taga ödet i nacken och kasta det för fan i våld? Jag ... jag hade lust att våga det ... och jag mördade! ... Jag ville blott se, om jag vågade, Sonja ... det var hela orsaken.»

»O, tig, tig!» utropade Sonja och vred sina händer. »Ni har föraktat Gud och Gud har tuktat er! ... han har överlämnat er åt satan.»

»Ja, Sonja, då jag låg där i mörkret och alla dessa fantasibilder drogo förbi min själ, var det helt säkert satan, som anstiftat detta. Tror du inte, att jag har rätt?»

»Var då tyst och häda inte, gudsförnekare! Ni förstår intet, intet. O, Gud ... han vet inte, vad han gör!»

»Tyst, Sonja, jag vet, att det är djävulen, som har förfört mig. Jag har för länge sedan tänkt på allt detta och viskat det för mig själv, medan jag låg i mörkret ... Jag har genomkämpat det från början till slut. Jag vet allt, allt. Tror du, att jag börjat som en narr? Nej, jag började som en förståndig människa och just detta förstörde mig. Tror du inte att jag visste, att om jag ville spörja, om jag ägde rättighet att besitta makt, beviset var givet, att jag inte ägde denna rättighet! Eller när jag ville fråga, om människan är en mask, skulle beviset redan därmed vara givet ... att för mig är människan ingen mask, men endast för den, som inte tänker på att framställa en sådan fråga. Då jag plågade mig själv så många dagar med att gissa, om Napoleon skulle ha gjort det eller ej ... då kände jag redan tydligt, att jag inte var någon Napoleon. Alla dessa lidanden har jag genomgått, tills jag slutligen beslöt att skaka av mig allt på en gång. Jag ville mörda utan kasuistik, blott för min egen skull. Även i detta vill jag inte ljuga för mig själv. Jag blev således inte mördare för att understödja min mor, inte heller för att med tillhjälp av pengarna bliva mänsklighetens välgörare ... Nonsens! Jag har helt enkelt mördat ... utan någon biavsikt, för min egen skull, endast och allenast för min egen skull. Om jag kunde ha blivit någon välgörare eller om jag hela mitt liv som en spindel skulle ha fångat alla i mina nät för att tillintetgöra dem ... var mig då alldeles likgiltigt. Det var inte heller för pengarna jag blev mördare ... Nu vet jag, hur det kommer sig! Förstå mig rätt när jag säger, att om jag sedermera kunnat beträda samma väg, skulle jag kanske aldrig ha blivit mördare. Det var således något annat jag ville veta, något annat, som manade mig framåt. Jag ville veta det och jag ville veta det strax ... om jag var en mask såsom alla andra eller om jag var en människa; om jag var i stånd att överskrida [ 344 ]gränsen eller ej, om jag vågade böja mig ned och upptaga makten eller ej, om jag endast var en svag, darrande varelse eller om jag hade rättighet ...»

»Att döda? ... Om ni hade rättighet att döda?» utropade Sonja och vred sina händer.

»Avbryt mig inte, Sonja, jag ville endast bevisa dig en sak, nämligen att satan hade förlett mig, att han inte förrän efteråt visade mig, att jag inte ägde rättighet därtill emedan jag var precis en sådan mask som alla de andra. Han gjorde bara narr av mig och det var orsaken, varför jag kom till dig. Emottag din gäst! Om jag inte varit en mask, skulle jag väl då ha kommit hit? Hör på, då jag gick till gumman, ville jag bara försöka, om jag kunde göra det.»

»Och likväl mördade du henne ... mördade!»

»Men huru? ... Mördar man väl på sådant sätt? Giver man en människa dödshugget såsom jag gjorde det? Jag skall en annan gång berätta dig, hur jag bar mig åt. Har väl jag dödat den gamla kvinnan ... Mig själv har jag dödat, men inte henne. Stendöd är jag sedan den tiden ... död för evigt! Men det var inte jag utan satan, som dödade käringen. Nu är det nog, Sonja! ... Släpp mig, släpp mig!»

Han stödde armbågarna mot sina knän och lutade huvudet i händerna.

»O, vilka kval!» suckade Sonja.

»Vad är nu att göra, säg mig det!» sade han och lyfte upp huvudet samt såg på henne med ett ansikte, som var förvridet av förtvivlan.

»Vad som är att göra!» ropade hon och sprang upp, under det de tårfyllda ögonen strålade. »Res dig upp!» Hon fattade tag i hans axel.

Han reste sig upp och såg förvånad på henne, som fortfor:

»Gå strax härifrån! Ställ dig vid en korsväg och kyss den jord, du har befläckat? Buga dig sedan inför allt folket mot alla väderstrecken och säg: »Jag har mördat.» Om du det gör, skall Gud giva dig nytt liv ... Vill du gå? Vill du göra det?» frågade hon med darrande röst.

Sedan fattade hon båda hans händer, tryckte dem hårt och såg på honom med en varm blick. Han var helt bestört över hennes plötsliga hänförelse.

»Du tänker således på Sibirien, Sonja? Du vill, att jag skall angiva mig själv?» sporde han dystert.

»Du måste bekänna ditt brott och därigenom rädda din själ ... det skall du göra!»

»Nej Sonja ... jag går inte till dem.»

»Men hur vill du förhålla dig i framtiden? Hur skall du [ 345 ]kunna leva? Är det tänkbart att kunna leva ett sådant liv? Och hur skall du kunna tala med din moder? ... Vad skall det bliva av henne? Men det är sant ... du har ju redan övergivit din mor och syster! ... Du kände, att du måste övergiva dem! Hur kan du fortfara att leva utan att ha en enda människa att sluta dig till? Vad skall det bliva av dig!»

»Var inte barnslig, Sonja», sade han med låg röst. »Vilket brott har jag begått mot de där människorna? Varför skulle jag bekänna min synd för dem? De tillintetgöra ju miljoner människor och anse det till och med för en dygd. Skälmar och skurkar äro de alla. Och vad skall jag säga till dem? Att jag har mördat ... men inte vågat använda penningarna, att jag gömt dem under en sten», bifogade han och skrattade hånfullt. »Då skola de till på köpet skratta åt mig och säga: »Du är en narr, som inte tog dem ... en narr och en pultron!» De skola ingenting förstå och de äro inte heller värdiga att förstå det. Varför skulle jag då gå till dem? ... Jag gör det inte! Visa nu, Sonja, att du inte är något barn.»

»Du plågar dig till döds!» utropade hon och sträckte bedjande sina händer emot honom.

»Måhända har jag förtalat mig själv. Måhända är jag en människa och ingen mask och har blott av överilning fördömt mig själv. Ännu vill jag kämpa.»

Ett stolt leende krusade hans läppar.

»Och du vill under hela ditt liv bära ett sådant kval? Betänk ... hela ditt liv?»

»Jag vill vänja mig därvid», sade han svårmodigt ... »Hör nu upp att gråta. Det är tid att tala om något annat. Jag har kommit hit för att säga dig, att de söka efter mig, att de vilja fånga mig.»

Sonja uppgav ett förskräckt rop.

»Nå, varför skriker du? För en kort stund sedan ville du själv, att jag skulle angiva mig och nu är du rädd därför! Men jag låter inte fånga mig. Jag vill kämpa mot dem och de skola inte övervinna mig. De ha inga bevis. I går var jag i stor fara och trodde mig redan vara förlorad; men i dag har bladet vänt sig till fördel för mig. Alla deras bevis ha tvenne sidor. Det vill säga, jag kan använda alla deras beskyllningar till fördel för mig, förstår du? ... Det vill jag också göra ... Men det är otvivelaktigt, att de skola arrestera mig. Det är möjligt, att jag blir fängslad redan i dag. Men de måste dock till slut släppa mig lös, ty de ha inte några bevis och de skola inte heller få några, det lovar jag. Med min mor och syster vill jag ställa det sålunda, att de [ 346 ]tro allt annat om mig än detta ... Min systers ställning tycks nu vara betryggad ... och i så fall är min mors det också. Vill du besöka mig i fängelset, när jag blir arresterad?»

»Ja, det vill jag. Jag skall säkert komma.»

De sutto båda sorgsna bredvid varandra, liksom de av storm blivit uppkastade på en ödslig strand.

Han betraktade henne ånyo och kände, vilket djup av kärlek, som låg gömd hos henne för honom. Men underligt nog smärtade det honom att vara så älskad. Då han gick till Sonja, kände han, att hon var hans enda utväg. Han hade trott, att hon till någon del skulle kunna befria honom från de tärande kvalen och nu, då hela hennes hjärta vänt sig till honom, kände och erkände han sig ha blivit ännu mera olycklig.

»Sonja, det är kanske bäst, att du inte besöker mig i fängelset», sade han.

Hon svarade ej, ty hon grät. Några minuter förflöto under tystnad.

»Bär du ett kors på dig?» frågade hon oväntat. Denna tanke tycktes först nu ha fallit henne in.

Han förstod ej genast frågan.

»Har du inte något, så tag detta, som är av cypress. Jag har dessutom ett annat av mässing, som har tillhört ... Lisaveta. Jag bytte en gång kors med henne. Hon gav mig sitt och jag gav henne min lilla helgonbild i stället. Nu vill jag bära Lisavetas och du skall taga detta. O, tag det, ty det är ju mitt eget!» bad hon. »Vi skola tillsammans vandra den kvalfulla vägen och vi skola hjälpas åt att bära vårt kors.»

»Giv mig det», sade Raskolnikov, ty han ville icke bedröva henne. Men han drog strax tillbaka den utsträckta handen.

»Inte nu, Sonja! Jag vill hellre ha det sedermera», tillade han för att lugna henne.

»Ja, ja ... det är bättre, mycket bättre», sade hon. »När du tager på dig din skuld, skall du bära det. Då kommer du till mig och jag hänger det kring din hals. Vi bedja tillsammans och sedan följas vi åt.»

I detta ögonblick hördes en knackning på dörren.

»Sofie Semjonovna, får jag komma in?» frågade en bekant röst. Full av ångest öppnade Sonja dörren och den blonde Lebesetnikov stack in huvudet i rummet.


[ 347 ]

V.

Lebesetnikov såg upprörd ut.

»Jag gick hit till er, Sofie Semjonovna ... ursäkta mig ... jag trodde också, att jag skulle finna er här», sade han till Raskolnikov. »Jag tror, att ... Katerina Ivanovna har blivit vansinnig.»

Sonja uppgav ett rop.

»Det vill säga, jag förmodar det. Vi veta inte, vad vi skola göra med henne. Hon gick till Semjon Sacharytjs chef, men träffade honom inte hemma. Han var på middag hos en general. Tänk bara ... sedan begav hon sig till generalen och fordrade ... att chefen skulle stiga från bordet för att tala med henne. Ni kan föreställa er resultatet ... Naturligtvis blev hon bortkörd. Men hon säger, att han överöst henne med okvädinsord ... Jag förstår bara inte, hur hon kunnat undgå att bli arresterad. Nu berättar hon sin bragd för alla, men det är svårt att förstå henne ... hon skriker och slår omkring sig med armarna ... Hon säger, att som hon nu är övergiven av alla, vill hon taga barnen med sig och gå omkring på gatorna med ett positiv. Barnen skola sjunga och dansa och hon skall samla in penningar och var dag skall hon stå utanför generalens fönster ... »Hela världen må se, hur en välboren ämbetsmans barn måste springa omkring på gatorna som tiggare», säger hon. Lydia skall sjunga »chutoraken» och gossen och Poletjka skola dansa. Hon vill inte höra, vad man säger henne. Hur skall det gå? Det är ju förfärligt!»

Sonja tog hatt och kappa och sprang ut. Raskolnikov och Lebesetnikov följde henne.

»Hon har säkert blivit galen», sade han till Raskolnikov, då de kommit ut på gatan. »Jag vill inte oroa Sofie Semjonovna, därför sade jag bara, att jag förmodade det, men det ges inte längre något tvivel. Man säger, att det bildar sig små knutar i hjärnan vid lungsot ... Skada, att jag inte förstår mig på läkarkonsten. Jag försökte att tala förnuft med henne, men det hörde hon inte på.»

»Talade ni också med henne om de små knutarna?»

»Nej ... det vill säga, inte så öppet. Men jag menar, att då man logiskt bevisar för en människa, att hon inte har någon orsak att gråta, så borde hon höra upp därmed.»

»Det skulle alltid göra livet lättare», svarade Raskolnikov.

»Om förlåtelse ... med Katerina Ivanovna gick det inte ... men ni vet helt säkert, att man i Paris har gjort allvarliga försök att bota galenskap blott genom logiska bevis. En professor där, som nyligen dött ... en berömd man ... påstod, att [ 348 ]man kunde komma till de lyckligaste resultat på det sättet. Hans grundtanke är den, att det i organismen inte existerar någon rubbning vid galenskap, utan att den helt enkelt beror av ... så att säga, en logisk villfarelse, är ett fel i omdömesförmågan, en falsk uppfattning av tingen. Han överbevisar således de sjuka så småningom, så småningom ... och kan ni tro? Han skall ha uppnått mycket lyckade resultat. Men då han samtidigt använder duschbad, så äro resultaten av denna metod ännu underkastade tvivel ... åtminstone ...»

Raskolnikov hade icke hört på honom på en lång stund. Då han kommit till huset, där han bodde vinkade han åt honom och försvann i porten. Lebesetnikov såg sig förvånad omkring och gick vidare.

Raskolnikov gick upp till sitt rum. Han betraktade de smutsiga, urblekta tapeterna, de dammiga möblerna och soffan. Sedan gick han till fönstret och blickade ned på gården. I husets vänstra flygel stodo några fönster öppna och i fönsterkarmarna stodo blomsterkrukor med halvvissnade geranier. Utanför fönstren var linne upphängt till torkning ... allt detta kände han så väl igen. Han vände sig bort och satte sig på soffan.

Aldrig, aldrig hade han känt sig så rysligt ensam.

Ja, han trodde ännu en gång, att han hatade Sonja, sedan han gjort henne ännu mera olycklig. Varför hade han gått till henne? ... kanske för att tigga om hennes tårar? Varför ville han förbittra livet för henne? O, en sådan nedrighet!

»Jag vill vara ensam. Hon skall inte komma till mig i fängelset», sade han i fast ton.

Fem minuter senare lyfte han upp huvudet och hans ansikte ljusnade av ett underligt leende. En besynnerlig tanke vaknade inom honom.

»Kanske var det bättre i Sibirien!»

Han kunde icke komma ihåg, huru länge han suttit sålunda, medan oroliga tankar jagade varandra i hans själ, då dörren hastigt öppnades och Avdotja Romanovna inträdde. Hon stod stilla och såg på honom med samma blick, varmed Sonja betraktat honom. Sedan tog hon plats mittför honom på den stol, på vilken hon suttit dagen förut. Han såg på henne under tystnad.

»Bliv inte ond på mig, min bror. Jag stannar endast en kort stund», sade Dunja.

Uttrycket i hennes ansikte var tankfullt, men icke dystert. Hennes blick var klar och lugn.

Han såg, att även hon kommit till honom med kärlek i hjärtat.

[ 349 ]»Min bror, jag vet nu allt, allt. Dimitrij Prokofjitj har berättat och förklarat mig allt. Du blir förolämpad och förföljd på grund av en avskyvärd och enfaldig misstanke ... Dimitrij Prokofjitj sade, att ingen fara vore å färde och att du sörjer och ängslas onödigtvis. Men vad mig beträffar, så förvånar det mig inte att hela din själ råkat i uppror; men jag fruktar, att denna förbittring kan efterlämna varaktiga spår hos dig. Därför klandrar jag dig inte, att du har övergivit oss. Jag känner, att om jag själv hade att bära ett så stort lidande, skulle också jag gå ur vägen för alla. Jag vill inte tala med mamma om detta, men jag skall fortfara att tala med henne om dig och skall lova henne i ditt namn, att du mycket snart kommer till henne. Hys därför ingen ängslan för henne. Jag skall nog lugna henne. Men en och annan gång får du lov att besöka henne. Kom ihåg, att hon är din mor. Jag gick bara hit för att säga dig ... att om du behöver mig ... eller om hela mitt liv skulle vara nödvändigt för dig ... så kalla mig till dig ... och jag skall komma. Farväl!»

Hon vände sig och gick mot dörren.

»Dunja», sade Raskolnikov, i det han reste sig upp och gick fram till henne, »Rasumichin Dimitrij Prokofjitj är en riktigt god människa.»

Dunja rodnade.

»Vad menar du?» sporde hon, sedan hon väntat en minut.

»Han är en duglig, arbetsam och hederlig människa och han har förmåga att kunna älska av hela sin själ ... Farväl, Dunja!»

Hon spratt till och tycktes bliva orolig.

»Vad menar du, min bror? Skola vi verkligen skiljas för alltid, eftersom du ... giver mig ett sådant testamente?»

»Farväl!»

Hon närmade sig fönstret, såg bedrövad på honom och avlägsnade sig sedan.

Nej, han var icke kall mot henne. I sista ögonblicket hade han den största lust att innerligt omfamna henne. Men han beslöt ändock, att icke ens räcka henne handen.

»Efteråt ryser hon kanske, då hon tänker på, att jag omfamnat henne. Hon skulle säga ... att jag stulit en kyss från henne.»

»Skall hon kunna bära det eller ej?» tänkte han efter några minuters förlopp. »Nej, hon skall inte kunna bära det. Sådana människor kunna inte bära något dylikt. Aldrig!»

Sedan tänkte han på Sonja.

Från fönstret kom ett friskt luftdrag. Därute var det ej [ 350 ]längre så klart och solljust som förr. Han tog sin mössa och gick.

Han varken kunde eller ville bekymra sig om sitt sjukliga tillstånd. Men denna beständiga, oavbrutna själsskakning och all denna ångest kunde naturligtvis icke bliva utan följder.

Han drev omkring utan mål. Solen gick ned. En underlig ångest överväldigade honom. Denna känsla var just icke så våldsam, men den var icke dessmindre tärande och kvalfull och upphörde aldrig att plåga honom; synnerligast plågsam var den vid aftonens inbrott.

»I ett sådant här enfaldigt, helt och hållet fysiskt svaghetstillstånd, som kanske bara beror av solnedgången, skall man akta sig att begå dumheter. I en sådan här sinnesstämning vore man i stånd att inte allenast gå till Sonja — utan också till Dunja», mumlade han föraktligt.

Han hörde sitt namn uttalas och vände sig om. Lebesetnikov kom springande efter honom.

»Jag har varit och sökt er», sade han. »Kan ni tänka er, att hon verkligen utfört sin avsikt att gå bort med barnen! Vi, jag och Sofie Semjonovna, ha haft det största besvär i världen att finna henne. Hon slår på en kastrull och låter barnen dansa. De gråta bittert. Hon stannar vid tvärgatorna och framför butikerna. Folket är dumt nog att springa efter henne. Följ mig!»

»Och Sonja?» frågade Raskolnikov oroligt, medan han påskyndade sin gång.

»Hon är utom sig. Det vill säga, inte Sofie Semjonovna, utan Katerina Ivanovna ... Sofie Semjonovna också förresten. Men Katerina Ivanovna är alldeles galen, det försäkrar jag er, hon är alldeles galen. Polisen vill arrestera henne. Ni kan inte föreställa er, vilket intryck det gör att betrakta henne. Nu är hon vid kanalen i närheten av Sofie Semjonovnas bostad.»

Vid kanalen, tätt invid bryggan, var en hel mängd människor församlad. Man kunde höra Katerina Ivanovnas hesa röst. Ja, det var sannerligen ett skådespel, som kunde roa en gatupublik.

Katerina Ivanovna såg förfärlig ut i sin gamla svarta klänning, sin schal av drap de dame och den buckliga halmhatten, som satt på sned på hennes huvud. Hon var uttröttad och hennes bröst flämtade häftigt. Hennes avtärda ansikte såg mera lidande ut än eljest.

Med varje ögonblick blev hon alltmera upprörd. Hon kastade sig över barnen, bannade dem, visade dem, huru de skulle dansa, och lärde dem, huru de skulle sjunga, förklarade [ 351 ]varför de skulle göra det och blev förtvivlad, när de icke förstodo henne.

Sedan sprang hon bort till de åskådare, som voro bäst klädda och sade:

»Sen I, så långt har det gått med barnen av ett ädelt, aristokratiskt hus!»

Många skrattade åt henne, andra skakade på huvudet, men alla voro nyfikna att beskåda den vansinniga kvinnan och de darrande barnen.

Katerina Ivanovna slog takten med sina knotiga händer, när hon lät Poletjka sjunga, och Lydia och Kolja dansade. Hon försökte också själv att sjunga med, men avbröts genast av den plågsamma hostan.

Kastrullen, om vilken Lebesetnikov talat, syntes icke till.

Katerina Ivanovna hade verkligen försökt att skaffa barnen en sådan kostym, som gatsångare bruka bära. Gossen hade på huvudet ett slags turban av vitt och rött tyg. Han skulle föreställa en turk. Lydia var iklädd en röd, stickad yllemössa, som tillhört den avlidne Semjon Sacharytj, men denna mössa pryddes för tillfället av en vit strutsplym. Poletjka hade behållit sin vanliga dräkt. Hon såg blygt och förvirrad på modern, vek icke från hennes sida, dolde sina tårar och såg sig oroligt omkring. Gatan och de många människorna gjorde henne förskräckt.

Sonja följde efter dem och bad med tårfyllda ögon, att de skulle vända om. Men Katerina Ivanovna var obeveklig.

»Du vet inte, vad du ber om», sade hon. »Du uppför dig alldeles som ett barn. Jag har ju sagt, att jag inte vill återvända till den tyska kvinnan. Alla människor, ja, hela Petersburg må gärna se, att barnen till en adelsman måste tigga på gatan! Den usle generalen må se det! Du är bra enfaldig, Sonja! Säg mig, vad skola vi leva av? Vi ha länge nog varit en börda för dig, men nu får det vara slut. Ah, Rodion Romanovitj, ni är också här! Säg henne, att jag handlar på bästa sätt för oss alla. Den avskyvärde generalen kommer att avsättas från sitt ämbete, det skall ni få se. Vi skola ställa oss utanför hans fönster varje dag och när kejsaren åker förbi, skall jag falla på knä med barnen framför mig och ropa: »Fader, beskydda dem!» Han är de faderlösas far, han skall beskydda oss. Lydia, tenez vous droite! ... Kolja, dansa genast! Varför skriker du? Är du rädd? Herre Gud, vad skall man göra med så oförståndiga barn?»

Hon var själv färdig att gråta, då hon pekade på de stackars barnen.

[ 352 ]Raskolnikov försökte övertala henne att gå hem och för att väcka hennes hederskänsla sade han, att det icke passade henne att driva omkring på gatorna såsom positivspelerska, eftersom hon skulle bliva föreståndarinna för en undervisningsanstalt för unga adelsdamer.

»En undervisningsanstalt, ha, ha, ha! ... Nej, Rodion Romanovitj, det hoppet har jag låtit fara. Jag är övergiven av alla. Poletjka, hur mycket har du samlat? Inte mer än två kopek! Ah, de uslingarna! Vad är det du säger, Poletjka? Tala franska till mig, parles moi français. Jag har ju lärt dig några glosor. Hur skulle man eljest kunna märka, att I ären väluppfostrade barn av en adlig familj och inte tillhöra någon lindansarfamilj ... vi spela inte narrkomedi på gatan, utan sjunga fina romanser ... Nå, vad skola vi nu sjunga ...?»

Sålunda fortfor hon att prata. Hon lät barnen huvudsakligen sjunga franska visor, för att man skulle se, att de voro »adliga barn», först:

»Marlborough s’en va-t-en guerre
Ne sait quand reviendra»,

och sedan:

»Cinq sous, cinq sous,
Pour monter notre ménage»,

varefter hon klappade i händerna, då Kolja och Lydia måste dansa. Så fick hon ett förfärligt hostanfall. Därpå följde nya regler för hållning och uppförande o. s. v., o. s. v.

Slutligen framträdde en poliskonstapel genom folkmängden. Men samtidigt närmade sig en äldre herre i civil dräkt, men med en orden på bröstet och räckte under tystnad en trerubelsedel åt Katerina Ivanovna. Hans ansikte uttryckte djupt medlidande. Katerina Ivanovna tackade hövligt och ceremoniellt.

»Jag tackar er, nådig herre», sade hon. »De orsaker, som ha tvungit oss ... Tag emot pengarna, Poletjka! Det finns ändå ädelmodiga människor, som äro redo att hjälpa en stackars adlig moder i hennes olycka ... Ni ser här, nådig herre, några adliga barn med de mest aristokratiska förbindelser ... den där eländige generalen satt och åt rapphöns han ... stampade med fötterna och sade, att jag störde honom ... Ers excellens, sade jag, beskydda de faderlösa, ni kände ju den avlidne Semjon Sacharytj! hans köttsliga dotter blev på själva hans begravningsdag oskyldigt anklagad av den nedrigaste bland skurkar ... Men vad vill den där poliskonstapeln? Beskydda oss mot honom! Vad angår det där dig, din narr!»

[ 353 ]»Det är förbjudet att göra buller på gatorna.»

»Jag har lika mycket rätt därtill som positivspelarna.»

»De måste köpa sig resolution för att få tillåtelse därtill. Men på det här sättet förorsakar ni folksamling. Var bor ni?»

»Skulle jag behöva tillåtelse! Jag har i dag ... låtit begrava min man, således behöver jag väl ingen tillåtelse?»

»Lugna er, min fru», sade poliskonstapeln. »Kom nu, så skall jag följa er hem. Ni är sjuk.»

»Min herre, det förstår ni inte. Nu gå vi till Nevskij-prospektet ... Sonja, Sonja var är du? Hon gråter också? Vad går åt er allesammans ... Kolja och Lydia, vart ha ni tagit vägen?» utropade hon ångestfullt ... »Och ni, dumma barn, Kolja, Lydia, vart ha ni tagit vägen?»

Storligen förskräckta över folkhopen och poliskonstapeln hade de fattat varandras händer och sprungit sin väg. Skrikande och flämtande sprang modern efter. Sonja och Poletjka följde efter, så gott de kunde.

»Tag fast dem, Sonja, tag fast dem! ... ack ni dumma, otacksamma barn! tag dem ... Det är ju bara för deras skull, som jag ...»

Katerina Ivanovna snavade och föll.

»Herre Gud, hon blöder!» utropade Sonja och lutade sig över henne.

Alla trängde sig omkring dem, ehuru poliskonstapeln försökte hålla dem tillbaka.

»Hon dör!» utropade en av de omkringstående.

»Hon är vansinnig!» skrek en annan.

Vid närmare undersökning visade det sig, att det blod, som färgade marken, kommit från hennes bröst genom munnen.

»Sådant där känner jag till», viskade ämbetsmannen till Raskolnikov och Lebesetnikov. »Det är hektik. Blodet framströmmar plötsligt och man kvävs. Men vad är här att göra? Hon dör snart!»

»Hitåt den här vägen, kom till mig!» bad Sonja ... »jag bor strax bredvid, andra huset ... Fort, fort» — hon sprang fram och tillbaka. — »Hämta en läkare ... O Gud!»

Det lyckades ämbetsmannen att skingra folket och Katerina Ivanovna blev buren till Sonjas bostad och nedlagd på sängen. Blodet flöt ännu ur hennes mun, men hon tycktes återfå medvetandet.

Raskolnikov och Lebesetnikov, ämbetsmannen och poliskonstapeln inträdde med Sonja i rummet. Poletjka införde sina små gråtande syskon. Kapernaumov inträdde också med sin familj.

[ 354 ]Mitt bland dessa människor visade sig plötsligt Svidrigailov. Raskolnikov betraktade honom förvånad och kunde icke förstå, varifrån han kommit.

Kapernaumov fick i uppdrag att skaffa en läkare och under tiden återvände den sjukas medvetande. Hon såg med stela blickar på Sonja, som torkade bort svettdropparna från hennes panna. Sedan bad hon, att de skulle resa henne upp.

»Var äro barnen?» — frågade hon med svag stämma — »Har du fört hit dem, Polja? ... Och ni små stackare ... Varför sprungo ni er väg ... ack!»

Blodet klibbade sig fast vid hennes torra läppar. Hon såg sig omkring.

»Här bor du då, Sonja! Inte en enda gång har jag varit hos dig ... nu lämpade det sig så ...»

Hon såg sorgset på henne. — »Vi ha alldeles utarmat dig, Sonja ... Polja, Lydia, Kolja, kom hit ... Här, Sonja ... här har du dem ... jag anförtror dem i dina händer ... jag har fått mitt ... komedin är slut! Lägg mig ned, låt mig åtminstone dö i ro ...»

Man lade henne ned på kuddarna.

»Vad — en präst? ... behövs inte ... Har ni någon rubel till överlopps kanske? Jag har inga synder att ... Gud måste förlåta mig dem det förutan. Han vet nog, hur mycket jag har lidit ... Och om han inte förlåter mig ... så får det vara, som han ...»

Hon förlorade medvetandet. Reste sig åter till hälften och såg sig omkring och tycktes känna igen några av de närvarande — blev åter medvetslös.

Hon andades tungt, det sorlade i hennes bröst. Det föreföll, som om något trängt sig upp i hennes strupe.

»Jag sade till honom: Ers excellens ...» började hon åter men måste stanna mellan varje ord — »den här Amalia Ivanovna ... Ack! Lydia, Kolja ... sätt händerna i sidan, fort, fort! glissez, glissez, pas-de-basque ... stampa med fötterna ... men graciösare!»

»Du hast Diamanten und Perlen ...»

»Hur är det sedan ... den skulle vi sjunga ...»

»Du hast die schönsten Augen.
Mädchen, was willst du noch mehr!»

»Nåja, varför inte! ... Was willst du noch mehr! Ack, ja! och så:

I middagssolens glöd ...»

[ 355 ]»Ack, vad jag tycker mycket om den ... den romansen hörde jag alltid med förtjusning: I middagssolens glöd, i Daghestans dal ... hör, Poletjka, hör, din far sjöng den ... medan vi voro förlovade ... Ack, vilka dagar! ... Den skola vi sjunga! Nå, hur var det nu, hur var det, nu har jag glömt den ... så hjälp mig då att komma ihåg den ... hur var det då?» Hon var mycket upprörd och ville resa sig upp. Slutligen började hon att med skrikande, hes, bruten röst och förlorande andan mellan varje ord sjunga:

»I middagssolens glöd, i

Daghestans dal

Med kulan i hjärtat ...»

»Ers excellens!» utropade hon plötsligt med hjärtslitande tonfall, under det att tårarna strömmade från hennes ögon: »beskydda de föräldralösa. Tänk på Semjon Sacharytjs gästfrihet ... Man kan nästan säga aristokratiska ... Ha» — plötsligt for hon tillsamman, vaknade upp och såg sig förskräckt omkring, men kände genast igen Sonja — »Sonja, Sonja!» sade hon sakta och vänligt, som om hon förundrade sig över att se henne här: »Kära Sonja, är du också här?»

De reste åter upp henne.

»Nu är det nog! ... Timmen är slagen! ... Farväl, du lilla stackare! ... Öket är ihjälpinat, jagat till döds!» utropade hon förtvivlad och hotfull, i det huvudet åter föll tillbaka mot kuddarna.

Hon hade åter förlorat medvetandet, men denna gången blott för en kort stund. Det tärda, vaxbleka anletet vände sig, hon öppnade munnen, sträckte krampaktigt benen ifrån sig, drog djupt efter andan, djupt ... och var död.

Sonja kastade sig över liket och lutade huvudet mot det infallna bröstet. Poletjka kysste gråtande sin mors fötter. Kolja och Lydia förstodo ännu icke vad som hänt, men anade, att det måtte vara något förskräckligt, varför de på samma gång öppnade sina små munnar och började skrika. Den ena av dem var ännu iklädd turbanen och den andra mössan med strutsplymen.

Men hur kom det sig, att diplomet helt plötsligt låg på sängen? Det låg alldeles tätt invid Katerina Ivanovna. Raskolnikov såg det.

Han gick till fönstret och Lebesetnikov följde honom.

»Hon är död», sade den senare.

»Rodion Romanovitj, jag måste nödvändigt tala ett par ord med er», sade Svidrigailov, som nalkats dem.

[ 356 ]Lebesetnikov drog sig tillbaka och försvann. Svidrigailov förde den förvånade Raskolnikov till ett av rummets hörn.

»Allt vad som följer härefter ... jag menar begravningen och det övriga, bestyr jag om. Det behövs bara pengar och jag har ju redan sagt er, vill jag minnas, att jag har en del sådana till överlopps. Bägge barnen och Polejtka skall jag lösa in på ett barnhus, det bästa jag kan finna. För varje barn skall jag deponera femtonhundra rubel till myndighetsåldern, så att Sofie Semjonovna kan vara lugn. Henne vill jag också draga upp ur dyn; hon är en god flicka, inte sant? ... Och så kan ni meddela Avdotja Romanovna, att hennes tiotusen rubel blivit väl använda.»

»Men vilken bevekelsegrund föranleder er att utöva sådana välgärningar?» frågade Raskolnikov.

»Ack, ni misstrogna människa!» svarade Svidrigailov skrattande ... »jag sade er, att jag hade pengarna till överlopps. Helt enkelt av humanitetsskäl ... förefaller det er så omöjligt. Ni är ju ingen ’lus’, som den där gamla eländiga procenterskan ... hon som dog? Säg nu själv, vilket vore bättre, att Lushin skulle leva och begå nedrigheter än att hon här skulle dö? ... Och om jag nu inte uppträder som välgörare, går det på samma sätt med Poletjka ...»

Han sade detta med vissa blinkningar och ett tjuvpojksaktigt grin utan att vända ögonen från Raskolnikov. Denne bleknade och ryste, då han hörde upprepas samma ord, som han nyligen sagt Sonja. Han ryggade tillbaka och stirrade på Svidrigailov.

»Vad? ... Huru ... vet ni?» viskade han och kunde knappast andas.

»Jag bor här bredvid hos madam Röslich! Där bor Kapernaumov och där bor madam Röslich, en gammal, trogen väninna. Jag är Sonjas granne.»

»Ni? ...»

»Ja, just jag», fortfor Svidrigailov och skakade av skratt, »och jag kan på min ära försäkra er, käraste Rodion Romanovitj, att jag hyser ett varmt intresse för er. Jag sade er ju den gången jag besökte er, att vi till sist skulle bliva goda vänner ... Ser ni, nu äro vi det nästan. Ni skall få se, att jag är en foglig människa och att man mycket väl kan leva tillsammans med mig ...»

  1. Dödsstraffet existerar i Ryssland endast för politiska förbrytelser. Mördare dömas till tvångsarbete i Sibiriens fästningar och bergverk.