Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Minne af Carl Gustaf Leopold

Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Fjerde Bandet av Carl Gustaf af Leopold Minne af Carl Gustaf Leopold, af L. M. Enberg

MINNE
AF
CARL GUSTAF LEOPOLD.

Men han är slutad här, den sista Sången,

Den skönaste af vår Gustaviad.

Tegnér.

En tröst gifves för vänskapen och vitterheten, vid en stor författares bortgång: hans namn segrar öfver tiden, och hans arbeten innehålla en trogen och varaktig bild af hans själ, af hvad vi hos honom högst älskat och beundrat. Denna tröst mildrar saknadens djupa känsla vid Leopolds graf. Efter att i nära ett halft sekel hafva helgat sitt stora snilles verksamhet till Svenska litteraturens upphöjelse, i dess flerfaldiga, olikartade områden, bortgick han, för tidigt för våra önskningar, icke för sin ära. Denna skall lefva, förvarad i hans förträffliga skrifter, så länge det gifves ett Svenskt språk, och ett sinne, som förstår att värdera klassiska författare.

Ehuru skickligare händer redan framställt en fullkomnad bild af Leopolds förtjenster, torde likväl en teckning af hans lefnad och författare-bana, äfven här, framför hans efterlemnade arbeten, icke böra saknas.

Carl Gustaf Leopold föddes i Stockholm den 2 April 1756. Hans fader var Carl Adam Leopoldt, då Kontrollör vid tullverket i hufvudstaden, och modren Märta Christina Hobel. Ännu ett barn, följde han sina föräldrar till Norrköping, der fadren i sin tjensteväg erhållit befordran. Sonens qvicka natursgåfvor röjde sig snart, och fingo sin första utveckling af en i Norrköping boende Fransman. Vid 10 års ålder förbyttes enskilt undervisning mot den allmänna i Söderköpings trivialskola; och den unge Leopold fick derigenom njuta förmånerna af en offentlig uppfostran, som lär ynglingen att lefva med andra, att jemföra sig med dem, att blifva hvarken blyg eller inbillsk. Under handledning af Rektor Wimmermark, en utmärkt lärare, den han alltid med synnerlig vördnad omtalade, tillbragte han här flera år; sedermera tvenne i Linköpings gymnasium, och derefter ännu af egen drift någon ytterligare tid hos nämde lärare, för att förkofra sig i de gamla språken. På detta sätt förvärfvade han en grundlig underbyggnad af lärdom och vetenskapliga insigter, dem han sedan i hela sin lefnad ökade. De voro det ämne, hvarutur hans snille hämtade näring och kraft. Och förutan en sådan näring, hvad är snillets låga annat, än en fladdrande meteor, som onyttigt förlustar, eller vådligt förvillar?

Anländ till Upsala Universitet år 1773, fick han der tillfälle, att, kort före deras nedergång, beundra den Svenska lärdomens ljus, en Linné, en Ihre, med flera, äfvensom att ingå en närmare vänskapsförbindelse med åtskilliga snillrika unga män, som i en sednare tid gagnat och prydt staten, kyrkan eller vetenskaperna.^[1] Vistandet vid Universitetet blef dock ej långvarigt. Fattigdomen, snillets vanliga följeslagare, nödgade honom att söka sin fortkomst såsom informator; och lyckan förde honom i ett hus, der förtroende och välvilja, förenad med belefvenhet och fin bildning, gjorde honom vistandet ej mindre angenämt, än nyttigt.^[2]

Under tiden hade han i Norrköping vunnit bekantskap med den berömde Professor Lidén. Denna omfattade snart den unge lärdoms-idkaren med utmärkt välvilja, samt öppnade för honom utsigt att blifva anställd såsom Bibliotekarie vid den ansenliga boksamling, som Lidén förärat till Upsala bibliotek, med anslagen särskilt lön för dess vårdare. Förut borde likväl den filosofisika graden tagas; och i detta afseende reste Leopold till Akademien i Greifswald, der han år 1781 blef promoverad till Filosofie Magister. Följande året blef han derstädes Docens i Lärdomshistorien, och samma år Bibliotekarie vid Stralsunds betydliga Bibliotek, hvilket han i ordningställde, efter en egenhändigt författad katalog.^[3] På denna tid biträdde han äfven Professor Möller vid utarbetandet af ett Tyskt och Svenskt lexikon, och erhöll öfver denna sin åtgärd ett hedrande vitsord i företalet till nämde bok. Sjelf erkände Leopold ofta och gerna sin förbindelse till Greifswalds lärde, bland hvilka flera voro utmärkt grundlige män. Ännu i sena åldern bibehöll han en liflig och angenäm hågkomst af deras tillgänglighet, deras älskvärda humanitet, deras färdighet, att ur blotta minnet, i ordning och sammanhang meddela ett vidsträckt kunskapsförråd. Den fria tillgång han ägde till deras enskilta biblioteker, begagnade han flitigt. Också både han samlat en icke vanlig skatt af litterära och humanistiska kunskaper, då han år 1784 återvände till fäderneslandet, hvarest han samma år tillträdde den Lidénska bibliotekarie-sysslan i Upsala.

Vi nalkas här vändningspunkten i Leopolds lefnad. Ända till 28 års ålder hade han, på de allvarsamma kunskapernas bana, framgått med säkra, men obemärkta steg, ännu ej skild från mängden af lärdomsidkare: nu tog hans fulldanade snille den högre flygt, hvartill naturen det bestämt, och lyckan skänkte honom dervid den dubbla förmån, att ledas af Kellgrens föresyn, och att lifvas af Gustaf III:s skyddsblick. Hans medfödda håg för poesien hade röjt sig tidigt. Redan som barn tyckte han om att läsa vers. Ibland hans älsklings-författare voro isynnerhet Dalin och den utmärkte auktorn till Min Son på Galejan.^[4] Nästan samtidiga med denna kärlek till verskonsten lära hans egna försök deruti varit, och i flera sådana både han tvifvelsutan pröfvat sina krafter, innan han, vid 14 års ålder, på Rådhuset i Norrköping år 1770, höll ett Tal på vers till åminnelse af Kronprinsen Gustafs födelsedag. Hans första bekantskap med Kellgren var en strid, föranledd af det Ode, som han författade vid Kronprinsen Gustaf Adolfs födelse-år 1778, och som, bland starka drag, ägde brister af öfverspänning, dem Kellgren i Stockholms Posten utan skonsamhet afhöljde. Leopold jäfvade väl i början granskningen, men hans rena förstånd erkände snart dess rättvisa, och att till smakens fullkomlighet något ännu fattades honom. Således inträffade åter ett mellanstånd af hans sångmös tystnad, till dess han, kort efter återkomsten från Tyskland, på en gång framblixtrade med sina Erotiska Oder, snart följda af Sången öfver Sleincour. Från detta ögonblick vändes på honom den allmänna uppmärksamheten, föregången af kännares bifall. Kellgren var den förste att göra honom rättvisa: och dessa stora snillen kände sig värdiga hvarandras vänskap. Samma förtjenta beundran egnades honom af Creutz, Gyllenborg, Oxenstjerna, Rosenstein. Och icke blott som skald hade han redan förvärfvat ett namn; äfven såsom skarpsinnig granskare och utmärkt prosaist uppträdde han i sina år 1785 utgifna Kritiska anmärkningar vid tåget öfver Belt. Det blef således en naturlig följd, att också Leopold snart skulle erfara verkan af den mäktiga dragningskraft, hvarmed Gustaf III förenade sitt lands yppersta snillen kring sin thron. På Oxenstjernas föranstaltande begaf han sig i Februari 1786 till Stockholm, der han blef Monarken föreställd.^[5] Genast af hans första samtal fattade Gustaf III för honom ett lifligt tycke,^[6] gaf honom rum på slottet och tillträde i sin af vittra och snillrika män bestående aftoncirkel. Hans göromål blefvo nu att biträda konungen i litterära sysselsättningar. Sedan konungen vid Svenska Akademiens stiftelse sjelf utnämt 13 ledamöter, blef Leopold af dessa utvald att fylla ett af de återstående rummen. Samma år återvände han till Upsala för att, i konungens närvaro, åt den af honom redan besjungna Sleincours minne hembära en skön gärd af talarens förmåga. År 1787 utnämdes han till Bibliotekarie vid Drottningholm; samt år 1788 till konungens Handsekreterare. Genom, de härmed följande löner, samt några sedermera genom konungens ynnest tillagda inkomster, blef Leopold satt i stånd att utan embetsmannaomsorger lefva ensamt för vitterheten: en lycka, som han hade gemensam med Kellgren, och som, till afsaknad för vitterheten, så sällan vederfarits snillen i vårt Fädernesland.

Oinskränkt var äfven Leopolds tacksamhet och vördnad för sin konung och välgörare. Om dessa ädla känslor vittna de flera sånger han honom egnade. Kallad 1789 till Finland, der konungen, skild från sin vittra omgifning, längtade efter vederqvickelsen af Leopolds umgänge, tillbragte han flera månader i högqvarteret. En rättvis beundran skall alltid skänkas ej mindre åt den fredälskande skalden, som midt under vapnens gny författar odödliga sånger; än åt den krigförande konungen, hvilken under stridens åskor lyssnar till lyrans ljud, och med en hög själs ostörda lugn —

Ser, vänligt blickande, emellan dunderslagen,
På sångmön, konsterna, behagen,
Som sorglöst lekte vid hans fot.

Uppmuntrad af konungen, skref Leopold tragedien Oden, som första gången uppfördes 1790. Det var vid dess uppförande, som konungen skickade honom en lagerkrans, hämtad från Virgilii graf: en smickrande ärebevisning, rättvist egnad att med minnet af Latiens mest harmoniska skald förena hyllningen åt hans Svenska medtäflare. Om ingen djupare än Leopold kände sig träffad af konungens död, så har äfven ingen skönare än han tolkat sin och fäderneslandets saknad. Orden till musiken vid Gustaf III:s begrafning utgöra en af titlarna till Leopolds ära.

Vid denna tid fördes i Svenska vitterheten en strid emellan dem, som i snillets verk älskade regelbundenhet; och dem, som fordrade en laglös frihet. I spetsen för de förra hade Kellgren redan länge, med segrande styrka, försvarat förnuftets och smakens häfdvunna rättigheter. För de sednare stridde Thorild, en man af snille, men utan måtta i tankar och stil; som stundom träffade det stora, emedan han alltid syftade till det öfverdrifna. Den kritiska lansen, fälld af Kellgrens nästan döende hand, upptogs af Leopold, som med lika kraft, både i allvar och stickande skämt, förde den emot Thorild, och sedermera emot Enebom, Blix, med flera, samt slutligen i den upplysta allmänhetens omdöme behöll segern.

Om Gustaf III:s död var beklagansvärd för medborgaren och menniskovännen, så blef den äfven särskilt smärtande för sånggudinnornas dyrkare. Deras röster förstummades för en tid. Politiska moln sammandrogo sig öfver vitterhetens tempel. Ibland dem, som enskilt rönte obehag af de maktägandes missnöje, var Leopold. Anledningen dertill togs af en artikel i Extra Posten, hvari Leopold var medarbetare. En emot honom tillämnad rättegång blef väl genom en lycklig händelse afvänd; men så väl denna vidrighet, som ekonomiska orsaker, förmådde honom att emot slutet af år 1793 flytta till Linköping, der han bodde till hösten 1795. Under denna hans bortovaro blefvo Svenska Akademiens sammankomster och arbeten, på regeringens befallning, i början af år 1795 inställda. Emellertid hvilade ej Leopolds verksamma snille. Flera skaldestycken, och ibland dem den sublima Sången öfver Religionen, tillhöra denna tid. Och när hans vän och mefltäflare Kellgren i sin bästa ålder bortrycktes, höjde Leopold åt hans förtjenst en af de skönaste minnesstoder, som det öfverlefvande snillet någonsin helgat åt det bortgångna.

Återvänd till hufvudstaden med ökad ära, emottogs han af sina vänner med desto lifligare glädje, ju mera hans frånvaro låtit dem känna saknadens tomhet. Då efter Gustaf Adolfs anträde till regeringen Svenska Akademien å nyo öppnades, uppdrogs åt Leopold det arbete, som hade till föremål att stadga grunderna för Svenska språkets rättskrifning. Under samma tid arbetade han jemte Stenhammar, Silfverstolpe, Sjöberg, i den af hans ungdomsvän, nuvarande Exellensen Herr Grefve Georg Adlersparre, utgifna, allmänt lästa och värderade tidskriften Läsning i blandade ämnen, der flera både poemer och prosaiska uppsatser af honom förekomma. Af den då ännu nya Kantiska filosofien var han i vårt land en bland de första att taga närmare kännedom, hvarom äfven några uppsatser i nyssnämde tidning vittna. Så sträckte sig hans omfattande snille till allt och forskade i alla ämnen. År 1799 uppfördes hans andra Tragedi Virginia, och samma år gaf anledning till författandet af det Slutande Århundradet. Hans rykte stod nu på sin höjd. Beundrad inom och utom fäderneslandet, eftersöktes han af vittra och lärda samfund, som täflade att tillegna sig hans förtjenst. År 1803 blef han ledamot af Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien. Sedermera af Musikaliska Akademien, af Skandinaviska Litteratur-Sällskapet i Köpenhamn, af l'Academia Italiana i Pisa, och af La Société Academique des Arts et des Sciences i Marseille. Äfven medborgerliga belöningar uteblefvo ej. Redan 1798 hade han blifvit utnämd till ledamot af Nordstjerne-Orden: året derpå nämdes han till Kansliråd, och efter regementsförändringen 1809 blef han af konung Carl XIII upphöjd i adeligt stånd.

En ny period inträdde, Leopold, som med glädje helsade den uppgående, lagbundna samhällsordningen, tolkade vid åtskilliga tillfällen sina undersåtliga och medborgerliga tänkesätt i lyrans skönaste samljud. Såsom filosof, med sin varma känsla för menniskorätt och menniskoväl, kunde han ej vara främmande för den sanna frihetens läror, och äfven på detta fält för tänkarens och statsmannens forskningar var hans mogna förstånd en upplysande ledare. Många af de utmärktare, verkande personerna år 1809 stodo till honom i närmare vänskapsförhållande; flera bland dem, som fått sig uppdraget att utarbeta grundlagen, samlades ofta hos Leopold i förtroliga samqväm, meddelade honom sina tankar öfver de vigtigaste förhandenvarande frågor, och emottogo hans skarpsinniga anmärkningar, hvilka ej blefvo utan inflytande på deras egna omdömen, och på det slutliga afgörandet.^[7] Redan före Riksdagens början hade Leopold blifvit förordnad till ledamot i en kommité, nedsatt att bereda förslag till en ny tryckfrihetslag. Det af denna kommité uppgifna projekt blef väl ej i sin helhet antaget; men åtskilligt af hvad Leopold hade föreslagit gillades dock, och inrycktes i den af ständerna sanktionerade tryckfrihetslagen. Af Leopold är också den med rätta berömda och i sjelfva vår grundlag förvarade definitionen på tryckfrihet, så bestämd till sitt innehåll, och så ädel till sin syftning, att, utan störande af allmän eller enskilt trygghet, befrämja samhällets förädling genom upplysningens obehindrade utbredande.^[8]

Emellertid syntes den öfvertygelse vilja utbreda sig, att vitterheten, ej mindre än staten, behöfde en ny lagstiftning. En vitter skola uppstod, som utan egentligt sammanhang med Thorilds, likväl kunde anses såsom en fortsättning deraf. Hennes lärjungar voro i den ålder, då man är benägen att förföras af en falsk smak, innan man ännu känner den rätta: då urskillningens svaghet och känslornas öfvervigt lättligen förvilla om konstens både ändamål och medel. Med en i sig sjelf icke oberömlig, men för mycket uteslutande kärlek för Tyska vitterheten, klandrade man, utan åtskillnad, de Svenska författare, som i stil och ton ansågos närma sig den Fransyska smaken: emot Leopold i synnerhet riktades anfallen, och ju högre hans beröm förut skallat, desto mer sökte motsatta röster nu att nedtvinga det. Dessa anfall hafva likväl ej kunnat skada hans rykte: ett bevis att hans förtjenst var verklig, och nog stark att uthärda alla prof. Hans svar till sina motståndare voro några poetiska stycken af skämtsamt innehåll, och föröfrigt en tystnad, som anstod hans år och förtjenster. Beklagade han sig stundom för vänner, så var det mindre öfver personliga oförrätter, än öfver faran af den allmänna förnuftsodlingens, den sunda smakens återfall till den lägre ståndpunkt, hvarur en föregående bättre tid dem upplyftat. Sjelf egnade han de återstående åren af sin lefnad dels åt granskning af sina arbeten, hvaraf en ny upplaga under hans egen tillsyn började utgifvas; dels och hufvudsakligen åt filosofien, med afseende på de nyare former den i Tyskland antagit. Från yngre åren hade denna vettenskap. utgjort ett af hans favoritstudier. Och han återtog den nu emot aftonen af sin lefnad, stadgade den öfvertygelse han redan fattat om dess hufvudsakligaste föremål, och följde dervid den af honom så högt älskade skaldens föreskrift, hvaraf de första orden äfven innefattade hans valspråk:

Quid verum et decens curo et rogo et omnis in hoc sum;
Cendo et compono quæ mox depromere possim.

Medan han på detta sätt lefde i ett filosofiskt lugn, obekymrad om popularitetens flyktiga ära, uppbar han beständigt af alla den äkta förtjenstens upplyste värderare samma odelade hyllning. Af öfverhetens nåd emottog han äfven förnyade prof, då han år 1815 nämdes till Kommendör af Nordstjerne Orden, och år 1818 erhöll titel af Stats-Sekreterare.

År 1790 hade Leopold ingått äktenskap med Sara Petronella Fehman, dotter af Danska Justitie-Rådet Petter Petterson Fehman och dess fru Brigitta Johanna Goës. Fru Leopold var ett intagande och snillrikt fruntimmer, som delade hans kärlek för litteraturen och ägde stor beläsenhet både i den Fransyska och Engelska. Hennes förstånd värderades högt af Leopold, och ofta förtrodde han pröfningen af sina verk åt hennes fina smak.^[9] Deras långvariga husliga lycka afbröts år 1819, då begge angrepos af en svår feberartad sjukdom. Denna qvarlemnade hos fru Leopold outplånliga verkningar, först af en ytterligt uppdrifven nervretlighet och sinnesängslan, och sedermera af en lika ytterlig liknöjdhet och känslolöshet för allt, vare sig umgängesnöje eller sysselsättning; hvilket tillstånd varade till hennes död. Hennes man var bestämd att erfara ett sorgligt öde, som skulle äfven i fysiskt afseende gifva honom likhet med hans själsförvandter Homerus, Milton och Delille. Hans helsa hade aldrig varit stark. Med ett högst ömtåligt nervsystem, detta, som det synes, den stora talangens nödvändiga villkor, klagade han ofta öfver krämpor. Den allmänna sjukligheten lade sig slutligen på ögonen, och verkade, efter en förutgången svår ögonsjuka, tilltagande svaghet i synförmågan, samt slutligen fullkomlig blindhet. Denna inträffade under loppet af år 1822, då redan hans maka var nedsänkt i det hjelplösa tillstånd, som nyss är beskrifvet. Med undergifven ståndaktighet böjde sig Leopold under försynens skickelse. Ehuru blind, fortsatte han, med främmande tillhjelp, sina litterära sysselsättningar, läste, skref, granskade sina gamla, och författade nya arbeten; bland de sednare ett poëtiskt: Sång vid aftäckande af Carl XIII:s stod. Under denna tid fulländades äfven de flesta prosaiska, rörande den tyska filosofien, äfvensom några i estetiken. Tillika följde han uppmärksamt de litterära och politiska tilldragelserna, så väl inom som utom fädernesladnet. Hvarje märkvärdigare utländsk eller inhemsk vitter produkt skyndade hans vänner gemenligen att för honom läsa och deröfver inhämta hans tanka, alltid säkre att få höra det skarpa vettets sannaste omdöme. Ända till halftannat år före sin död syntes han äfven i Svenska och Vitterhets-Akademiens enskilta sammankomster. Då han fyllde sitt sjuttionde år förenade sig några af hans vänner och beundrare, att öfver honom låta slå en minnespenning, som till honom öfverlemnades den 2 April 1826, och som föreställer å ena sidan hans bröstbild med omskrift: På Leopolds sjuttionde Födelsedag, och i exergen: Född den 2 April 1756; samt på frånsidan lyrans stjernbild, med omskrift: lyser och vägleder.

År 1829 den 3 Maj afled hans maka, och ehuru djupt bedröfvad af detta slag, fann han dock ett slags tröst deruti, att hon föregått honom. Sjelf var han ej ämnad att längre än ett halft år öfverlefva henne. Om morgonen den 8 Nov. angreps han oförmodadt af en häftig bröstkramp. Dess första anfall stillades dock för några timmar, hvarunder han besöktes af flera vänner. De hoppades hans vederfående: fåfänga hopp! plågorna återkommo med förnyad styrka, och varade till kl. 1⁄2 1 förmiddagen den 9 November, då döden beröfvade Sverige ett af de största snillen, som någon tid prydt eller skola pryda dess vitterhet.

Vid underrättelsen om hans död beslöt Svenska Akademien att anlägga sorg efter denna sin högtförtjenta och äldsta ledamot, samt öfver honom uppresa en minnesvård på Clara församlings kyrkogård, der hans jordiska öfverlefvor skulle förvaras, och dit de beledsagades af en talrik samling af medborgare. Vid jordfästningen i kyrkan hade Kongl. Hofkapellet af högaktning för den aflidne sjelfmant åtagit sig att uppföra Cherubinis Reqviem. Som Leopolds äktenskap varit barnlöst och hans adliga ätt nied honom utslocknade, blef hans vapen krossadt af en af Rikets Herrar, Herr Grefve Skjöldebrand, som, genom vänskapens och gemensamma snilleyrkens band fästad vid den bortgångne, nu med ädel och rörande känsla tolkade hans minne.

Också skaldekonsten kände sig vid hans grift uppmanad, att egna honom förtjenta offer. Flera anonyma författare höjde saknadens sköna stämma till hans lof: och lydande samma kallelse, har Biskop Tegnér emot Leopolds minne uppfyllt samma pligt, som Leopold fullgjort emot Kellgrens. Må, till Svenska vitterhetens heder, denna lysande sångarekedja fortsättas! Må likaså, i kommande dagar, det stora skaldesnillet, tacksamt mot de nu lefvande, betala dem fosterlandets skuld, och ära sig sjelft, då det upphöjer sina likar!

Leopold var af medelmåttijg längd och smärt kroppsbyggnad. Hans yttre väsende tycktes, vid första åsynen, endast röja det fina uttrycket af en belefvad verldsman. Snart förrådde sig dock inbillningens återhållna rörlighet, hvilken åt samtalet gaf lif och värma. I umgänget var han afmätt och förekommande, med ständig uppmärksamhet på en grannlaga höflighets fordringar. Att en själ, sådan som Leopolds, var öppen för snarväckta sinnesrörelser, behöfver knappt sägas; men anmärkas bör, att hjertats välvilja och förståndets eftersinning styrde hans vandel. Förolämpningar glömde han lätt, tillgaf gerna, och hämmades ofta genom välgerningar.^[10] Böjlig, kunde han foga sig efter andras tankar och ändra sina åsigter i enskilta fall; men stod manligt fast vid de allmänna hufvudgrunderna för hvad han funnit rätt och sant. Han ägde många och tillgifna vänner: deribland fäderneslandets förnämsta litteratörer i Gustaf III:s tid och den påföljande, ända intill våra dagar. Med alla dessa äfvensom med en mängd andra utmärkta personer, hvaribland flera vittra och bildade fruntimmer, hade han varit i brefvexling. Likaså med flere utländske lärde. Tacksam förtjenster, bibehöll han dem i en stadigvarande hågkomst, och talte ofta med värma om de personer, som ledt hans första steg på kunskapernas bana, eller som i något afseende befrämjat hans lycka; bland de sednare, främst om sin konungsliga välgörare, beskyddare och vän, Gustaf III: då eldades hans blick, då höjdes hans röst; då flödade ur det varma hjertat den rena tillgifvenhetens, vördnadens och beundrans oskrymtade offer. Åt goda författare, till hvad land eller klass de än hörde, gjorde han rättvisa, lade vigt på deras förtjenster, mer än på deras brister. Till och med i sina motståndares medelmåttiga snilleprof prisade han det någon gång lyckade eller mindre odugliga. Likaså värdigt han fördrog tadlet, lika blygsamt emottog han berömmet; ej öfvermodig, då hela Sverige med enhällig förtjusning hyllade hans snille i glansen af dess middagshöjd; ej nedslagen, då agget hväste och smädelsen utgöt sin illska mot hans person och skrifter: lugn i känslan af sitt värde, ömkade han sig mera än förbittrades, och såg med filosofens liksinnighet yran svalna, villan sansa sig, det allmänna bifallet åter ljuda kring hans namn och upphöja hans förtjenst, klarare genom pröfningen, större än afunden. Så satt omsider den gamle, med den hvita, lagerhöljda hjessan, lik en patriark i snillets verld, omgifven af ett yngre slägte, som vördnadsfullt lyssnade till hans ord: så satt, i qvällmötets glada stund, den blinde, spridande ljus öfver alla ämnen; den åldrige med ungdomens varma, lifvande samtalet; den minnesrike tänkaren och skalden, meddelande de valda frukterna af sin vidsträckta läsning och verldskännedom, stundom upprepande hela sidor af de berömdaste författare, lärorik och underfaållande i allt, ifrån kritiska och filosofiska undersökningar af det högsta slag, ända ned till det nya för dagen. Det var såsom en krets af lärjungar, som tycktes säga till sin mästare:

Teach me, like thee, in various Nature wise,
To fall with dignity, with temper rise;
Form'd by thy converse, happily to steer
From grave to gay, from lively to severe;
Correct with spirit, eloquent with ease,
Intent to reason, or polite to please.

Ty sådan var tonen af dessa förtroliga samqväm, dem ingen som dem bevistat lärer någonsin förgäta. De fortforo ända till tvenne aftnar före hans död; och det förtjenar i anledning deraf slutligen anmärkas, att Leopold, ehuru pröfvad af försynen genom mångahanda vedermödor och saknader, likväl derunder fick åtnjuta en stor och tröstande förmån, den, att icke öfverlefva sig sjelf. Hans snille tycktes ej hafva någon ålderdom; hans minne och skarpa förstånd icke af tyna; han bibehöll alla sina sällsynta själsgåfvor ända till det sista; och likasom örnen på starka vingar lyfter sig mot solen, så, med hela kraften af sin medfödda och förvärfvade fullkomlighet, höjde sig hans från gruset renade ande till sitt oändliga Upphof.

---

Efter denna korta skillring af Leopolds lefnad och karakter, vändom ett ögonblicks uppmärksamhet på hans egenskaper, såsom författare. Han hörer till deras antal, som förvärfvat sig rätt till Skaldens och Filosofens dubbla lager, och bör derföre betraktas under begge dessa synpunkter.

Främst bland skaldens arbeten, både genom svårigheten och ny-skapningen, framställa sig hans Tragedier. Sverige ägde väl före hans tid sorgespel, som ej saknade förtjenst; men honom var det förbehållet, att gifva exempel af en underhållen lyftning i tankar, ton och uttryck, hvarigenom han ställde sig i bredd med Greklands och Frankrikes berömda stora Tragici. Hans Oden gör i detta afseende epok i vår vitterhet, genom stilens fullkomlighet och taflornas skönhet. Med samma förtjenst af formens fulländning har Virginia, i ännu större grad, den af rörande belägenheter samt af handlingens stigande interesse. Om, hvad händelsernas anläggning beträffar, anmärkningar kunna göras vid begge dessa stycken, så är detta något, som lärer inträffa med de flesta och bästa tragedier, äfven hos andra nationer; men, under medgifvande häraf, skall man, det oaktadt, alltid beundra passionernas sanna och naturliga språk, själsstorheten hos de Schytiske och Romerske hjeltar, de ömmare känslornas ljufva och rörande uttryck, diktionens högsta glans och versernas oafbrutna välljud; och hvarje vitterhetens vän skall beklaga, att Svenska scenen ej fått emottaga flera sorgespel af samma hand.

Man har förebrått Leopold, att hafva misskänt den Engelska och Tyska tragediens förtjenster, och uteslutande hafva hyllat den Fransyska. Denna förebråelse är ogrundad. Det verkligen goda hos de begge förstnämde nationernas författare värderade han uppriktigt, följande deruti hvarje sant snilles naturlag, att icke kunna tillsluta ögonen för det verkligt sköna, hvarrhelst det finnes. Om Shakespeare dömde han på samma sätt, som de ypperste kritici bland Shakespeares egna landsmän. "Geniet," säger han om denne författare, "öfverglänser råheten: se der hemligheten af hans beröm." Likaså beundrade han Schillers stora och mera felfria förtjenster. Men det är sant, att han ansåg fransyska tragedien, såsom den till formen mest fulländade,^[11] och att han tog dess yppersta författare närmast till föresyn. Och skulle han väl derföre böra tadlas, då han hos sig kände styrka att likna dem? När man talar om Frankrikes stora tragedi-skrifvares bästa stycken (och efter dem lärer väl den fransyska tragedien böra mätas), så måste man erkänna, att de i det väsendtliga tillfredsställa en billig kritiks fordringar. Att de icke alltid äga nog lokalfärgor, och att deras samtal stundom äro för långa, detta må medgifvas; det första felet hafva de gemensamt med Shakespeare, och det sednare med nästan alla nationers tragici; men deremot hvad beröm förtjena de ej i afseende på handling, karakterer, passioner, stil? Med hvilken eld och styrka måla de ej hjertats rörelser, lidelsernas strid! Man läse, utan förutfattade meningar, Zaire och Othello, som skillra samma passion: man dömme sedan, ej om företrädet i konstriktighet, naturlighet, värdighet, ty derom kan ej blifva en fråga; men om snillets djup i målningen af menniskohjertat, och man skall nödgas erkänna att den Fransyske författaren öfverträffar Engländaren. Jag nämde värdighet: äfven af denna har man velat göra Fransmännen, ej mindre än Schiller ett fel: likasom denna värdighet ej tillhörde tragediens väsende, och likasom koturnens språk ej fordrade en viss lyftning, ehuru den ej behöfver vara, och hos Fransmännen icke heller är, densamma för alla personer. Med ett ord: Frankrikes stora författare och Schiller, som dem liknar, så mycket en ypperlig skribent af en nation kan likna dem af en annan, synas gifva det rätta måttet på hittills uppnådd förträfflighet i tragedien, betraktad såsom ett efter reglor bildadt konstverk.

Man skulle dock mycket missförstå det nu anförda, om man tillade författaren det påståendet, att den fransyska tragedien bör slafviskt härmas af andra nationer, eller att för konsten i allmänhet bör sättas någon annan gräns, än det allmänna förnuftets och den menskliga snilleförmågans. Nej, må tragedien i våra dagar fritt syfta till nya djup eller nya höjder; må en omvexlande händelse-målning och romantisk värma gifva åt hennes framställningar förr okända bebag; må snillet tjusa äfven i trots af reglor: jag önskade endast kunna bibringa den för unga författare nyttiga öfVertygelse, att, hvilka förändringar af ton och sätt som den tragiska konsten må komma att undergå, skola, det oaktadt, Corneille, Racinne, Voltaire, alltid förtjena att beundras såsom store mästare i konsten att med en ädel regelbundenhet förena ett starkt intryck på bildade sinnen: att, under det talangen utvidgar våra nöjen och ökar förrådet af våra själsnjutningar, vi dock äfven böre vara tacksamme för dem, som han fordom skänkt oss, och icke akta våra gamla skatter mindre, derföre att vi lyckas förvärfva nya. Sjelfva bemödandet att vara ny, är det ej en hemlig hyllning åt de gamle mästarne, från hvilka vår tid likasom tvingas att aflägsna sig, emedan den icke kan täfla med dem i deras eget slag, utan att förlora på jemförelsen? Det är en aif det moderna Frankrikes mest omtyckte författare, som fäller detta omdöme.^[12] Det instämmer också fullkomligt med hvad en af ålderdomens snillrikaste författare yttrat, och hvars yttrande här förtjenar anföras, emedan det synes innehålla i sammandrag en vitterhetens historia för vår tid och för alla tider: "Snillet näres af täflan: afunden äggar, beundran upplifvar det. Fortskyndad af en mängd uppsträfvande talanger, stiget vitterheten till sin höjd; men man stannar ej vid sjelfva fullkomligheten; då man ej kan gå fram går man tillbaka: i början eldades man att uppnå dem, som man ansåg för mästare; men då man förtviflar att kunna öfverträffa eller likna dem, så slocknar ifvern tillika med hoppet; man upphör att följa de mönster, dem man misströstar att hinna; man öfvergifver ett redan upptaget fält, och söker sig nya banor."^[13]

Äfven om den versifierade komedien har Leopold utmärkta förtjenster genom öfversättning af Metromanien och Talande Taflan samt det lilla originalstycket: Pjesen på stund. Svårigheterna på vårt språk af en komisk dialog, som förenar ledighet och naturlighet med en viss ädelhet uti uttrycket, liknande hvardagstalet i dess fria och okonstlade, ej i dess vårdslösa beskaffenhet — dessa svårigheter har han fullkomligen öfvervunnit. Hans nyssnämde arbeten äro mönster af en sann konisk stil, och derigenom dyrbara skänker åt vår litteratur i ett af dess vigtigaste och förut minst odlade områden. Sjelf gjorde han ock i detta afseende all rättvisa åt en yngre Medtäflare, den ende af inhemske författare, som med honom i denna talang kan jemföras.^[14]

Till de af Leopold för teatern författade arbeten hörer äfven Operan Frigga, uppförd och tryckt år 1787. Den är ett divertissement, utmärkt ibland dylika arbeten, lika mycket som dess författare ibland mängden af poeter, ehuru han ej ansett det böra upptagas i samlingen af sina skrifter.

Hos de flesta stora Skalder igenkänner man vissa dem utmärkande drag, vissa egna förträffligheter, som utgöra likasom karakteren af deras skaldekonst. Leopolds rika och mångfaldiga snille förenade en mängd olika skaldegåfvor, så att det är svårt att säga, i hvilket slag han är mest lycklig, eller att åt hans poesi gifva någon annan karakter än den, att i allmänhet vara skön och fulländad. Hans röst uppstiger alltid till det ämne, som eldar honom: han är hög som Gyllenborg; känslofull, qvick, satirisk, som Kellgren; ljuf, som Oxenstjerna. Odet öfver ett Odödligt Namn täflar med det öfver Själens Styrka: skämtet hvässer ej sin pil finare uti Mina Löjen och Jordens Skapelse, än uti Tid och Rum, Hatten, Talismanen; Förtviflan målas ej dystrare af Kellgren, än den bedragna Vänskapen af Leopold; och Disas skald berättar ej med mera naivt behag, mera dramatisk liflighet, än Graziosas. Då Kellgren om de Erotiska Oderna yttrade "att de förena Propertii djupa och brinnande känsla med Ovidii behag," skulle han ej hafva dömt om det Slutande Århundradet, att det förenar Horatii lyriska kraft med Virgilii versklang? Och hvarest, hos våra egna eller främmande författare, finna den husliga sällheten skönare skillrad, än, uti Eglé och Annett, eller hjeltestorheten kraftigare tecknad, än i Den 26 Januari 1814? Med denna flerfaldighet af snille, som böjer sig efter alla ämnen, skall det dock kunna hända, att hans förtjenst ej tillbörligen skattas af dem, som uteslutande älska en viss tonart, eller värdera ett visst slag af poesi; ty få personer äga samma mångsidighet i smak, som Leopold ägde i snille. Mången skall således frestas att gifva företrädet åt någon viss författare såsom mera känslofull, åt en annan såsom mera bildrik; detta må äfven medgifvas, men det blir dock en sanning, att Leopold äger alla snillets tjusningsmedel i sin makt, att han äger tankens hela styrka, känslans hela lif, bildningsgåfvans hela rikedom, alltefter den ton hans sångmö uppstämmer och ämnet påkallar.

Bland de kännetecken, som mera enskilt tillhöra Leopolds poesi, bör dock nämnas fullkomligheten af hans versbyggnad. Det är icke blott språkets renhet, rimmens felfrihet, aktsamheten att ej för ofta eller otjenligt låta meningen löpa öfver från en rad till en annan; icke blott det sorgfälligaste undvikande af hårda vändningar, af misshagliga ordställningar, som hos honom förtjenar beröm: hans stora och öfverlägsna förtjenst består i välljudet, denna poesiens mest utmärkande egenskap, som uppkommer icke hufvudsakligen genom rimmet, men genom versens rika och fulla tonfall, genom de omvexlande takthvilorna, genom den imitativa harmonien. Alla kännare äro ense om, att han med en ojemförlig konst behandlat det svåra Alexandrinska verslaget, och att han lyckligen besegrat dess största fiende, enformigheten. De skönaste verser af detta slag, som vi uti arbeten af större längd äga på vårt språk, äro hans Oden och Virginia; och utan att genom öfverdrift i beröm träda sanningen för nära, torde man kunna påstå, att han i versifikationens förtjenst af ingen äldre eller nyare skald öfvergås. Den rytmiska klangens tvenne store mästare, Virgilius och Tasso, hvälfva ej större massor af harmoni: deras sång flyter ej lenare, brusar ej mäktigare af detta strömmande välljud, hvars melodiska vågor hänföra känslan och inbillningen. Samma språkets musik förtjusar i alla hans smärre stycken, vare sig på Alexandriner eller i mindre versformer, i Årens Flykt eller i Sommar och Vinter; i Försakelsen eller i Sällheten; i De tvenne Nunnorna eller i Sethos. Särskilt bland dessa framstår genom formens nyhet det Slutande Århundradet, der äfven den för poetisk välklang minst känslige skall beundra denna förening af alltid klingande ord, detta alltid härmande välljud, denna majestätiska och befallande rytm, och der, efter en lärd konstdomares yttrande^[15] "meter och rim förena sig till den fullkomligaste harmoni, som i vers torde kunna åstadkommas." Med tystnad böra icke heller förbigås de förträffliga stycken Leopold lemnat i det brutna versslaget. Ju lättare detta synes vara, såsom saknande bestämda reglor för omvexlingen af långa och korta verser, desto mera sällsynt att finna denna omvexling fullkomligen afpassad både efter tankarnas gång och välljudets hemliga fordringar. Den som läser Det svåraste Miraklet och författarens öfriga poemer af samma art, skall utan tvifvel erkänna, att dessa fordringar aldrig blifvit bättre uppfyllda.

En annan utmärkande egenskap af Leopolds Sångmö är den Filosofiska Stämning, som herrskar i hans flesta skaldestycken af blandadt innehåll. Hans röst är rösten af en vis, som sjunger för att behaga, men ock för att upplysa och förädla sitt slägte. Man har i våra dagar velat ur poesien bannlysa allt moraliskt, och snart sagdt, allt filosofiskt innehåll, under förebärande, att sådant skulle skada poesiens frihet och förnedra henne till en tjenarinna åt förståndet. Men är det väl en förringande tjenst, att gagna förnuftet och menskligheten? Är den icke, tvertom, det yppersta herradöme? Har musiken blifvit använd att bilda menniskor till sedighet och laglydnad, målarekonsten att föreviga minnet af märkvärdiga händelser och belöna stora män; hvarföre skulle ej poesien få användas, att försköna dygdens bud, att i en behaglig drägt framställa ett för sammanlefnadens förädling och lycksalighet vigtigt ämne? Fåfängt skall någon teori härutinnan jäfva den allmänna smaken och hvarje menniskas oförvillade känsla; ty denna känsla utesluter ej mera från sitt bifall ett ypperligt didaktiskt eller filosofiskt skaldestycke, som för tanken lifligt framställer nyttiga sanningar, än ett poem, som för inbillningen framtrollar romantiska diktsyner. Ingen för snillets mästerverk känslig läsare har mindre beundrat Virgilii Georgica, Essay on Man, La Religion Naturelle, Uppfostraren eller Nattvardsbarnen, derföre att deras sköna form omsluter ett lärorikt innehåll.

Leopolds skaldestycken i det allvarsamma slaget äro förträffligt egnade att vederlägga denna fördom. De innehålla alltid en väl ordnad sammanställning af de renaste, ljusaste, vigtigaste tankar: det är ämnets kärna öfvergjuten med bildernas, färgornas, harmoniens behag: det är en oskiljaktig förening af idéernas redbarhet och uttryckets liflighet; kraft utan öfverspänning, känsla utan häfning, och sundt förnuft utan hvardaglighet. Allt hvad åtankan på Försynen har stort och tröstligt, allt hvad Religionen har upplyftande och ljuft, allt hvad ett Tillkommande har förfärande för lasten eller glädjerikt för den dygdige, det intryckes outplånligen djupt i läsarens själ. Med hvilken lågande ifver skillrar han den af medelmåttan och afunden förföljda Förtjensten? När framställdes väl en sannare spegel af en äkta regentstorhet, än i det makalösa Skaldebrefvet till Gustaf III efter dess hemkomst från kriget år 1790? När hördes lefnadsvisheten mera rörande och mildt ljuda från poesiens läppar, än uti Predikaren? När ljöd snillets, förnuftets och sinnesvärdets lof med högre och kraftfullare stämma, än i Sången öfver Kellgrens död? Hvad han der säger om denna sin store medtäflare:

Nej — Sångens höjd var ej hans höjd af ära,
Nej han var rösten blott åt filosofens lära.

det gäller med lika rätt om honom sjelf. Harmonien och Sanningen voro hans gudomligheter; och det var genom den förras tjusningskraft han sökte utbreda den sednares dyrkan. Han har blifvit kallad Nordens Voltaire; och han liknar utan tvifvel den namnkunnige Fransmannen uti rörligt snille, lekande qvickhet och filosofisk anda; men om den söderländske författaren öfverträffar den nordiske uti mängden af skrifter, så har den sednare, såsom filosof, företrädet i grundlighet och allvar, samt såsom författare i allmänhet, deruti, att så väl hans filosofi, som hans poesi är väsendtligen moralisk och religiös. Med afseende på denna förtjenst skulle han kanhända snarare kunna kallas Sveriges Pope; i fall en dylik främmande benämning någonsin kunde rätt passa på ett sjelfständigt snille, till hvars väsende det hörer att "vara sig och ingen annan."

Om Leopolds lättare stycken behöfver, efter det redan anförda, knappt tilläggas, att de äro fulla af qvickhet, af filosofi blandad med glädtighet, af den belefvade tonens, det städade vettets attiska behag. De vittna om en honom egen förmåga, att gifva åt skämtet dess finaste udd, åt berömmet den utsöktaste vändning, åt välviljans och vänskapens känslor det sinnrikaste uttryck. Då man vid läsningen af dessa stycken betraktar den lenhet, böjlighet och rikedom, som modersmålet under hans hand antager, och hvarigenom det aldrig saknar ord för att beteckna de minsta skiftningar af begrepp och känslorörelse, så ledes man af sin beundran helt naturligt att fråga:

Är det dessa Göters sträfva,
Hjeltelika språk? Se lätta sväfva
Gratierna i dess drägt,
Genomskinlig, rörlig för hvar flägt —

och man lyckönskar Svenska vitterheten, att i detta afseende äga mästerverk, jemförlige med Fransmännens bästa och förträffligaste Pièces fugitives.

Leopold förenade den stora skaldens egenskaper med dem, som mera egentligen utmärka filosofen: djup eftertanka, regelbunden slutkonst, metafysisk skarpsinnighet. Med lätthet omfattade han en hel kedja af allmänna idéer, till dess grunder, sammanhang och följder. Noggrann i begreppens sönderdelande, fordrade han sträng reda för deras användning; fordrade ej mindre varsamhet och säkerhet i grundläggningen, än följdriktighet i systemets särskilta delar. Aldrig var derföre någon svårare att afspisa med blotta ord. "Från ljud till saker," var hans filosofiska grundmaxim. Honom tillfredsställde man hvarken med en skenbar djupsinnighet, eller med genialiska hugskott. Ifrån den grundlighet, som åtföljes af klarhet och öfvertygelse, skilde han noga klyftigheten, som är en fruktbar källa till villfarelser. Han hade nog snille, att genomskåda spetsfundighetens falska konst, och nog mod, att, midt i ett dialektiskt tidehvarf, vara enfaldig. Med analysens fackla dagar han det Kritiska och Schellingiska systemets dunkla irrgångar; med en lugn och oväldig granskning visar han de otillräckliga grunder, hvarpå det förra är bygdt: ådagalägger det sednares motsägelser, tomhet, och den stora skillnaden emellan hvad det lofvar och hvad det uppfyller. Kortare och sannare torde det ej kunna karakteriseras, än Leopold gjort i följande ord: "Man kan betrakta detta försök, såsom den sista förtviflade stormen, att intränga, eller synas intränga i tingens natur, och bemästra sig af den innersta hemligheten; men hvad har den filosofiska anden då ändtligen och slutligen tvungits att upptäcka? ... Att det gifves intet orimligare, intet tröstlösare system, än Idealistens, som förvandlar hela den yttre redbara naturen i blotta tankesyner: men att icke dess mindre... hela den yttre redbara naturen likväl icke består i annat än blotta tankesyner." För öfrigt, ehuru Leopold, i afseende på lösningen af de vanliga metafysiska problemerna, ej fann sig mera tillfredsställd af Kants, än af något bland de föregående försöken, hyste han likväl en uppriktig beundran för den Königsbergska filosofens spekulativa snille, och för hans system, till syftemål och metod vida upphöjdt öfver hans efterföljares. I detta afseende yttrade han en gång: "Kant var en stor tänkare med omfattande åsigter: Fichte en torr skol-lärd, som ville förbättra Kants System och hopklämde det i en mager skelettform: Schelling jagade ut Fichte ur dess egen boning, satte sig sjelf deruti, och förvandlade den till ett Romantiskt féslott. Af detta yttrande skönjes, att han ej underkände det snillrika i Shellings åsigter; han fordrade endast, att inbillningens dristiga förslagsmeningar ej måtte påtrugas såsom förnuftsnödvändiga sanningar, eller hvarannan upphäfvande påståenden anses för en väl sammanbunden vettenskap.

Några filosofer älska att alltid utvidga sina begrepp i spekulativt hänseende; andra att mera tillämpa dem till det praktiska. Bland de sednare var Leopold, som deruti närmade sig till Kants rätt förstådda system. I sjelfva verket är det egentligen osammanhanget emellan Kants första grunder och yttersta resultater, som stöter Leopold, och som träffas af hans inkast: men hvad sjelfva resultaterna beträffar, skulle begge dessa filosofer synas mig lätt förenliga. Begges herrskande grundtanke är densamma, "att filosofien ej bör vara en syllogistisk visshetslära, utan en vishetslära: att hon är omöjlig, så vida man dermed förstår bevisningen om tingens väsende och utveckling, härledd ur deras ursprungliga naturgrunder, vi må söka ursprungligheten inom oss sjelfva eller utom oss: att hennes bemödande således bör riktas ej på demonstration, utan på en ur vår moraliska natur härledd öfvertygelse om Gud och Odödlighet, efter hvilken vi förgäfves famla öfverallt annorstädes." Leopold går dock ännu ett steg längre än Kant, och äfven häruti torde den lugna sannings-älskaren villigt följa honom. Han lärer nemligen icke blott, att filosofien ej kan bevisa, men äfven att hon ej bör kunna det; och han visar den moraliska grunden till denna oförmåga. "Naturen, säger han, har velat att förnuftet skulle inse dessa stora sanningar (Gud, Försyn, Odödlighet), men ej kunna pocka sig till ovedersägligheten deraf. Hon har velat att vissheten skulle här bero af menniskosinnets upphöjning till vishetens moraliska värdighet, och den tillfredsställande öfvertygelsen sålunda blifva hos oss, på en gång, förtjenst och belöning." Denna sköna och sanna idé utgör den djupaste roten af hans filosofi: den uttrycker hans höga begrepp om menniskans moraliska värde, och huru allt, såsom han på ett annat ställe säger, "står i ett stort sammanhang till stora ändamål."

Men om han sålunda frånkänner filosofien förmåga att demonstrera, i detta ords vanliga mening, så är han derföre långt ifrån att vilja förringa dess värde, eller att, som ytligheten någongång gjort, förblanda henne med det alldagliga menniskoförståndet. Nej; han erkänner behofvet och vigten af en rätt filosofi; ty, säger han, "om det sunda menniskoförståndet än ser klart nog för att ingalunda betvifla riktigheten af nyssnämda tänkesätt (nemligen tron på Gud, Försyn och Odödlighet), äger det derföre ej hos alla nog skicklighet, att fullständigt utreda och afväga grunderna dertill. Det fordrar derföre denna tjenst af filosofien, som ej är annat än ett mera öfvadt, mera skarpsynt urskiljande och mera metodiskt ordnande förnuft. Atf nu fördenskull med all denna tankens högre förmåga trygga och stadfästa våra högsta åsigter, våra vigtigaste öfvertygelser (hvilka således måste vara förut gifna genom deras egen högsta förträfflighet), icke att på minsta sätt rubba eller vedersaka dem, detta är då filosofiens kall och ändamål. Har hon ej detta, så har hon ej något, och är ej filosofi. Hon utgör då ingenting annat än ett vildt, otygladt kunskapsbegär, som störtar sig öfvermodigt ut på det nattsvarta, oändliga naturdjupet, der det kringsväfvar utan kosa eller riktning, och der det i evighet aldrig skall finna hvarken strand eller botten." Klarare och bestämdare uttrycktes väl aldrig filosofiens egentliga väsende, och den skarpa skillnaden emellan sann och falsk filosofi. Man tycker sig i detta omdöme förnimma erfarenhetens och seklernas enhälliga röst, besvarad af genljudet ur sin egen själ. I sanning när man öfverväger Leopolds hela värde, som filosof; när man rätt uppskattar det pröfvande lugnet, den ljusa, genomträngande blicken, den utan metodisk tillrustning ordnade tankegången, framställningssättets Ciceroniska behag, och framför allt, den ädla, upphöjda syftningen af hans metafysiska begrundningar; när man ser skalden, som blott tycktes född för lyrans lekar, befara de filosofiska systemernas töckenhöljda ocean, och der, skingrande mörkret och de falska dunstbilderna, med oförryckt blick på målet, säkert utpeka för seglaren den rätta kosan: när man detta ser och öfverväger, då vill det synas, som lärdomens häfder sällan ägde att framvisa en stor Skald med så redbara förtjenster om Filosofien; eller en skarpsinnig, systematisk Tänkare med så lysande rätt till Skaldens odödliga ära.

Såsom estetisk filosof har Leopold gjort sig högeligen förtjent af sitt lands vittra odling. Icke blott i dagblad och tidskrifter sökte han, lik sin vän och medtäflare Kellgren, att utbreda sunda begrepp öfver litterära ämnen; han har äfven utredt vitterhetens hufvudläror i fullständigare afhandlingar, hvilka dels förut tryckte, dels nu första gången utgifne, komma att intaga femte delen af hans arbeten. De förnämsta af dessa afhandlingar äro, utom inträdestalet i Svenska Akademien, den till en del omarbetade afhandlingen om Smaken, jemte en afhandling om Dikten. De förtjena att kallas med det namn, som Leopolds motståndare Thorild fordom gaf åt sina kritiska uppsatser, ty de äro i sjelfva verket "Utkast till en Lagstiftning i Snillets verld" och troligen skall man i den Europiska, nyare litteraturen länge söka omkring, innan man för vitterhetens teori finner en lika grundlig, vis och fördomsfri lagstiftare. Man skulle om denna lagstiftare kunna säga, att han är både mild och sträng: mild, emedan han medgifver en icke fördömlig olikhet i smak, efter tidehvarf, nationer, enskilt lynne och sinnesart; sträng, emedan han tillika uppställer förnufts-idealet af en allmän smak, med vissa oeftergifliga reglor. För honom är åstadkommandet af starka och lifliga intryck icke nog, ehuru af mången ansedt för en vitter författares enda skyldighet: han fordrar, derutöfver, sjelfva dessa intrycks förening med den högre sedekänslans och det riktigt skärpta omdömets bifall: fordrar, att ingen ting i sig sjelf lågt och förnedrande, vare sig för hjertat eller förståndet, måste göras till ämne, hvarken för konstens försköning eller för ädlare sinnens bifall och njutningar. Denna grundsats, praktiskt förklarad i hans skrifter, utvecklar han i teoretiskt afseende med skarp urskillning och mångsidig lärdom. Öfverallt framlyser ett upphöjdt och ädelt förnuft, en beständig kärlek till det sedligt sköna, såsom menniskans högsta regel och synmål. Vid betraktandet af dessa egenskaper påminnes man i många fall om ett annat stort, kritiskt snille, som Sverige i visst hänseende kan tillegna sig, jag menar den berömda Fru Stael. Lika omisskännelig, som osökt, är ofta likheten dem emellan i allmänna åsigter. Man tycker sig hos Leopold se tänkaren utreda och bevisa, hvad den snillrika författarinnan likasom af en finare känslas ingifvelse yttrar: "att det besynnerliga förvånar inbillningen ett ögonblick, men att tanken blott finner hvila i ordning: att ett skönt drag midt ibland grofva osmakligheter kan starkare slå uppmärksamheten, men att det hela derpå förlorar mer, än undantaget kan vinna; att litteraturen hämtar sina varaktigaste skönheter i den renaste moral; att alla den tänkande varelsens känslorörelser böra syfta till ett förnuftigt ändamål; och att det således ej är nog att röra själen, utan att man äfven måste upplysa och förädla henne".^[16] Sådan är dessa stora snillens tanka om sättet, hvarpå en skriftställare allena kan förtjena en sann ära: och ju mera man närmar sig till deras höga ståndpunkt af estetisk och filosofisk odling, ju mera skall man utan tvifvel erkänna sanningen af en estetik, grundad ej på villkorliga tycken, eller ensidiga begrepp, utan på kännedomen af menniskans ädlaste anlag och konstens yttersta bestämmelse. Det är dock lätt att förmoda, att dessa reglor skulle af Leopold mera följdriktigt tillämpas till särskilta frågor och vid bedömmandet af enskilta snilleverk. Med filosofens sammanbindande och urskiljande förmåga pröfvar han allt efter de sannaste förstånds- och känslogrunder; afmäter med opartiskhet inbillningens och förnuftets olika göromål; insätter hvardera i deras naturliga rättigheter, och stannar i det omdöme, som vitterhetens historia bekräftar, att, om förnuftets reglor någon gång förgätas eller öfverträdas med tillfällig framgång, "det likväl är det sunda, fast litet strängare omdömets bifall, som ändå slutligen skall medföra den enda sanna stämpeln af värde och varaktighet."

Det förtjenar anmärkas, att Leopold var ibland dem, som i vårt fädernesland tidigast höjde sin röst emot den franska vitterhetens envälde. I de anmärkningar han bifogat sitt inträdestal i Svenska Akademien visar han, "huru den inhemska litteraturens tillväxt förqväfves genom slafvisk härmning af en främmande; huru man lätteligen kan öfverdrifva den i sig sjelf riktiga fordran, som uttryckes med stilens värdighet: huru svår en författares belägenhet är, som måste följa naturen och fordringarna af sitt eget språk, men dömmes efter lynnet af ett främmande; samt huru förträffligheten endast kan uppnås genom uppmärksamhet på sftt eget språks särskilta lynne dch fördelar, och genom en manligt fri utbildning deraf." För denna frisinnighet i omdöme hafva de ej hållit honom räkning, hvilka sedermera i så stor mängd ifrat emot fransysk smak, fransysk vitterhet. Man var eller låtsade vara okunnig om, att Leopold långt förut sagt hvad som härutinnan med fog kunde sägas. Tvertom anföll man just företrädesvis honom, såsom den fransyska smakens förmenta upprätthållare, och afgaf dermed ett nytt bevis på den gamla sanningen, att partisinnet aldrig är mäktigt af rättvisa emot en man, som det, med eller utan skäl, anser för sin motståndare. Leopold väntade, i hvad som rörde honom enskilt, rättvisa af tiden. Men sakens allmänna vigt bevekte honom, att i några sednare uppsatser, som nu först komma att offentliggöras, försvara den misskända franska vitterheten emot okunnighetens tillvitelser; och han äger derigenom den dubbla förtjenst, att hafva bestridt den fransyska smaken, så länge fördomen yrkade dess uteslutande herravälde, och att hafva försvarat den, när en motsatt och lika falsk fördom yrkade dess fullkomliga utrotande.

Leopolds prosaiska skrifter innehålla, utom de egentliga filosofiska och kritiska, ännu en stor mängd uppsatser af blandadt innehåll, såsom tal, afhandlingar, recensioner, m. m. utmärkta af lärdom, snillrikhet och en sällsynt gåfva, att sprida intresse öfver hvarje ämne. Det är i dessa skrifter, som det var i hans samtal:

Der hvart ämne, utsökt af behagen,
Rördes i sin flygt af snillets ljus.

Genom denna stilens jemt underhållna förtjenst är Leopold ej mindre ett mönster i den prosaiska skrifarten, än i poesien. Man har med rätta anmärkt, att, om ingifvelsen ensam ofta tillskapar dråpliga skaldeverk, så fordrar den obundna skrifartens fullkomning alltid biträdet af en högre odling och en förfinad smak. Denna det Gustavianska tidehvarfvets utmärkande egenskap igenkännes också i prosans klassiska renhet, gemensam för alla dess yppersta skribenter, man må för öfrigt mera beundra Lehnbergs rikedom och harmoni, eller Rosensteins antika enkelhet, eller Kellgrens värma, eller Oxenstjernas blomstrande behag, eller Leopolds träffande egentlighet. I synnerhet hafva vi den sistnämde att tacka för en mängd nya, lyckliga ordsammansättningar, genom hvilka han aldrig felade att åt tanken gifva ett tydligt och passande uttryck. Lån utur främmande språk sökte han ej, emedan han var mån om sitt eget språks renhet; men skydde ej heller att göra sådana, när modersmålets tillgångar behöfde riktas. Hans stil, i filosofiska afhandlingar allvarlig och lugn, i offentliga tal högtidlig och upplyftad, i skämtsamma stycken lekande, har alltid klarhet, kraft, precision, äfven bilder, när de ur ämnets egen natur otvunget födas. Hans manliga vett, hans mogna förnuft, hans valda tankeförråd, se der hvad som ger innehåll och värde åt framställningen, anfingen han skingrar Vidskepelsens fördomar, eller förfäktar Religionens och Förnuftets Frihet, eller yrkar Strafflagarnas mensklighet, eller visar Anonymens misskända fördelar, eller ådagalägger Talekonstens natur och bestämmelse. Och för denna talekonst har han ej blott gifvit reglor, men efterdömen, så väl i de flera tal han hållit vid Svenska Akademiens offentliga sammankomster, som äfven i det redan nämda Talet öfver Professor Sleincour, i hvilket han, likasom det blifvit yttradt om Gyllenhjelms loftalare, kan sägas hafva "skapat sitt ämne." Med tystnad bör ej heller förbigås Sjöbergs Minnesteckning, ett ypperligt vedermäle ej mindre af författarens snille, än af vännens tillgifvenhet. I ett annat och motsatt slag, i satiren och skämtet, behöfva endast nämnas Durencran och Det Romaneska, tvenne oförlikneliga mästerstycken af den glädtigaste ironi, af den sannaste humoristiska anda. Hans kritiker och recensioner äro både genom stil och tankar att jemföra med originalarbeten af ett alltid fortfaraode värde. Om dessa kritiker liksom om andra tillfälliga stycken, der den allvarliga betraktelsen omvexlar med satiren, gäller samma omdöme, att, under det läsningen förnöjer nästan såsom ett blott tidsfördrif, utredes tillika ett vigtigt ämne och ställas några nyttiga läror i en klarare dag. Det är icke möjligt att på en gång mera behagligt och mera värdigt försvara sundt förnuft, allmänt vett, sanning, smak: det är snillet, som kläder filosofien i en förtjusande drägt, för att derigenom lättare upplysa och öfvertyga.

En icke ringa del af Leopolds förtjenst om sitt fäderneslands litteratur utgöra hans arbeten i Svenska Språkläran, ehuru ej intagna i närvarande samling af hans verk.^[17] Såsom redan är nämdt, har han författat den del af Svenska Akademiens handlingar, som innehåller stafningsläran^[18]: och ett försvar för denna lära af samma mästares hand kommer att införas i en sednare del af Akademiens handlingar. I detta, som i alla öfriga ämnen, framstår han såsom en grundlig, klar och skarpsinnig tänkare. Han visste förlika Brukets och Etymologiens anspråk, i det han åt hvardera anvisade bestämda gränsor, och jemte en behöflig och tydlig etymologi erkände nödvändigheten af vissa allmänna ordningslagar för stafningen. I början bestridda, hafva dessa stafningsgrunder småningom blifvit mera allmänt antagna; och om Svenska språket ändtligen erhåller en stadgad Ortografi, stödd på enkla och naturliga grundsatser, så är det Leopold, som äran deraf egentligen tillkommer: han som, lik en fader för Svenska språket, icke blott sorgfälligt vårdat dess rot och stam, men ock utvecklat dess ädla art i de skönaste blommor och frukter.

---

Redan i sin lifstid hade Stats-Sekreteraren Leopold iordningsställt de arbeten, som nu efter hans död utgifvas. De komma att bilda trenne band, hvaraf det första, utgörande fjerde delen af hans Skrifter, härmed lemnas i allmänhetens händer. Tillika meddelas innehållet af de följande tvenne delarne, sådant författaren sjelf låtit uppsätta det. Till sista delen skola dessutom, såsom Supplement, bifogas några hittills antingen otryckta, eller dock ej i hans skrifter tryckta poemer. I öfrigt hade han uppdragit korrekturets besörjande åt en af sina yngre vänner, Herr Sekreteraren Hasselström, som ofta gått honom tillhanda vid litterära sysselsättningar. Min åtgärd har således i ringa mån varit påkallad. Men då Leopold i lifstiden flera gånger ålade mig, att hafva inseende öfver utgifvandet af hans efterlemnade skrifter, och ännu dagen före sin död upprepade denna åstundan, har jag bort lyda den i allt hvad på mig kunnat ankomma. Förut hedrad med ett dylikt förtroende af Leopolds vän, den oförgätlige Blom, huru lifligt har jag önskat, att så sent som möjligt behöfva uppfylla någonderas vilja! Den har emellertid måst uppfyllas; och för den sörjande vänskapen återstår blott, att i ett troget hjerta förvara de begråtnas älskade minne. Det är också ensamt denna vänskap, som gifver mig rättighet, att teckna mitt namn framför en stor mans arbeten, och jag känner, långt öfver hvad jag kan uttrycka, både hvilken ära mig derigenom vederfares, och huru föga jag af densamma kunnat göra mig förtjent.

Stockholm den 20 Nov. 1831.

L. M. ENBERG.

---

1. Georg och Axel Adlersparre, Fredric Ehrenheim, Tingstadius, Neikter, Lindblom, Boëthius, Göthe, Olof Rudbeck (Boråsiadens författare) m. fl.
2. Det var hos en Grefve Douglas på Stjernarp i Östergötland, hvars trenne söner han underviste i flera år.
3. Biblioteket bestod af 17000 band.
4. I sin barndom hade han personligen känt denna författare, som tyckte om den qvicka och lofvande gossen. "Jag hängde honom alltid i rocken och bad honom göra vers," berättade Leopold vid ett tillfälle. Ofta hörde man honom citera de sublima Hexametrarna öfver stormen: Herre! du viste din arm och håren restes af häpnad — och likaså det lekande qvädet: Ack Svea rikes mör, I våra hjertans kungar! m. m.
5. Konungen ville hafva dramen Helmfeldt förvandlad till Opera, och för detta ändamål föreslogo Oxenstjerna och Armfeldt att låta Leopold komma ifrån Upsala. Oxenstjernas bref härom, hvaruti han tillika skickade Leopold 50 R:dr till respenningar, är dateradt d. 9 Febr. 1786.
6. Vid denna tid talades allmänt om det af Justitiekansleren Liljestråle utgifna poem: Fideikommiss till min son, ett arbete, som i anseende till dess prosaiska innehåll och ovanligt tunga och enformiga vers var ett nog allmänt ämne för skämt och glädtiga anmärkningar. Konungens första fråga till Leopold var: Hvad tycker ni om fideikommisset till min son Ingemund? Leopold svarade, att detta poem, oaktadt dess medelmåtta, likväl hade några vackra ställen. Nå deraf ville jag väl höra något, inföll konungen. Leopold upprepade då dessa rader:

   Att störta någon annan ned, för ingen dödlig buga,
   Och akta dig inför din kung, att smickra eller ljuga,

   Det rum dig heligt vara bör, der hans person är när,
   Och sanning är den första skatt, du honom skyldig är.

   Man kan lätt föreställa sig, atl detta väl valda exempel skulle behaga konungen, och ingifva honom en god tanka om den unga litteratörens urskillning och fintlighet.

7. Bland annat, som af Leopold yrkades, var äfven det, att grundlagen ej borde anses oföränderlig, utan att möjlighet borde lemnas, att densamma förbättra, likväl med det uttryckliga tillägg, att ett förslag till förändring ej borde upptagas till afgörande vid samma riksdag, då det framställes, utan först vid den påföljande. — Denna visa stadga md sitt tillagda villkor blef äfven i grundlagen införd.
8. Denna definition, i grundlagens 86 § lyder sålunda: Med tryckfrihet förstås hvarje Svensk mans rättighet, att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter; att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna derföre straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. — Äfven den 3:dje § i tryckfrihetslagen lärer hufvudsakligen vara af Leopold.
9. Hon ägde äfven ett synnerligen godt minne, hvarföre han plägade kalla henne sitt historiska lexikon. När han letade efter en passande epigraf till sitt poëm: Den 26 Januari 1814, var det hans hustru, som gaf förslag på denna i sannilig förträffliga, hos Pope:

   Be sure, the eye of time shall see no name,
   So blessd as thine, in all the rolls of fame.

10. Sedan Enebom, känd för sina anfall emot Kellgren och för den tuktan han derföre fick erfara af Leopold, (i den bekanta visan: Pehr Enebom, Pehr Enebom! m. m.) råkat i tryckande omständigheter, skyndade Leopold, som derom fått kunskap, både att sjelf räcka honom hjelp och att förskaffa honom understöd genom insamling bland sina vänner. — På samma sätt var han emot sina öfriga litterära vederdelomän alltid färdig till bevågenhet och glömska af det framfarna.
11. Sina tankar härom har han sjelf framställt i en afhandling, som kommer att införas i 5:te bandet af hans skrifter, och hvilken utan tvifvel innehåller det bästa och redbaraste som i detta ämne kan sägas.
12. Casimir Delavigne i företalet till Marino Falieri. Hans ord äro: C'est en quelque sorte les imiter encore, que de chercher à ne pas leur ressembler, et peut-être la plus grande preuve, l'hommage le mieux senti de notre admiration pour de tels hommes est ce desespoir même de faire aussi bien, qui nous force de faire autrement.
13. Velleius Paterculus 1 boken 17 kapitlet — Hvad vitterhetens sjunkande ifrån en redan uppnådd höjd beträffar, så uttrycker Voltaire nästan samma tankar, då han talar om smakens förfall i Frankrike under Ludvig XV. "La decadence fut produite par la facilité de faire et la paresse de bien faire, par la satiété du beau et par le gout du bizarre."
14. Se företalet till Metromanien.
15. Regnér. Se hans forsök till metriska öfversättningar från forntidens skalder.
16. Se det förträffliga arbetet: De la Litterature, par Mad. Stael von Holstein.
17. Blott tvenne små uppsatser härom förekomma i 5:te Delen.
18. 1:sta Delen från 1796. Företalet är dock af Rosenstein.