En målning
En målning.
Man drack för värden, drack glaset ut;
Constantian är äkta och middagen slut,
En middag, som “icke var illa“:
Det är den rike grossören, som ser
Sina vänner, sin slägt och en fest dem ger
På sin vackra, luftiga villa.
Och med glada sinnen och fryntlig min
Och blickar, som tändts af det eldiga vin,
Nu gästerna skjuta på stolen;
Se’n armen åt damerna! Ut skall man gå:
På verandan finns vårvind med curaçao,
Och cigarrerna sedan — och solen.
Sjelfva gummorna dricka sitt kaffe der
Och lära hvarandra — hvad sannt nog är —
Att de somrarna äro för sköna;
Men flickorna små, som aldrig sig lärt,
Hvad ett stycke siesta i grunden är värdt,
De kasta re’n krans i det gröna.
Ah, ser du den ungmön? En dråplig figur
Med ögon och lockar af sydländsk natur,
Men med nordiska trotset på pannan.
På barmen bo tusen bevingade spratt,
Och på läpparne dallrar ett klingande skratt,
När hon fångar en krans från en annan.
Och kastar hon kransen, så flyger han opp
I svindlande fart öfver lindarnas topp,
Så att flickorna undra och hissna;
Men förtjust hon sig höjer så lätt på tå,
Som ville hon flyga mot skyn också,
För att slippa på jorden att vissna.
Dock hvad nu? Har hon tröttnat, den stolta mö?
Till marken hon sänker sitt smidiga spö
Och blickar mot husets veranda;
Och barmens vågor gå högre än,
Medan ögat spanar och spanar igen,
Likt en irrande and, som vill landa.
Se der! Nu fann hon sitt mål helt visst:
Der står han ju stödd emot pelarens list,
Den unge, vackre studenten;
Student — det ser man på mössan lätt,
Litet konstnär — det märks ju på hållning och sätt,
Högst bildad — det hörs på accenten.
Hon såg honom. Genast hon törstig är,
Så grufligt törstig! “På stund är jag här,
Men måste gå in för att dricka.“
Det är nu en svaghet, som jemt hon har.
Att hon lider af törst både nätter och dar,
Den stolta, ståtliga flicka.
Hon står vid hans sida. “Hör, Albert, du skref
Och lofvade mig i ditt senaste bref,
Att i sommar du snäll skulle vara
Och ge mig en liten teckning ibland
Af verandan, af grottan, af insjöns strand
Och hvad helst jag bestämde bara.
Och om du nu hade tid och lust,
Så vore det riktigt roligt just,
Om du satte dig der under eken
Och ritade litet. Der ingen dig ser,
Och — kanhända jag sjelf går med dig dit ner,
Ty nu har jag tröttnat på leken.
Nå, det var det ena. — Se’n ville jag ock
Ett ord dig säga i hemlighet. — Dock
Det kan just göra detsamma!
Men jag har mina små planer för mig, —
Nej, icke just det — små planer för dig,
Som jag uppgjort med pappa och mamma.“
En minut förgick och med stift och plån
Under ena armen, han smög derifrån,
Med sin flicka under den andra.
Nu sitta de tu vid grottans bord,
Nu hviska de tu så månget ett ord
Under ekens hvalf till hvarandra.
Och han tecknar och tecknar, och flickan ser på,
Men hviskar ett glädtigt ord då och då
Om de framtidsplaner, hon hade:
Att fast Albert bestämdes att blifva prest
Af sin salige far, det vore dock bäst,
Om presten åsido han lade;
Ty hennes far, grosshandlaren, var
Båd’ granne och vän till Alberts far
Och älskade Albert så mycket;
Och pengar — det har hennes pappa i mängd,
Och en konstnärs bana får ej bli stängd:
Han skall följa det fria tycket.
“Ack, fordom,“ hon sade, “målade vi
I vår barndoms glädtiga fantasi
En tafla af lycka och ära:
Hur’ du blef en konstnär och rik blef jag,
Hur’ ditt namn blef vida berömdt en dag,
Och — hur’ jag fick det namnet bära.
Så långt jag minnes, vi älskat hvarann;
Nu vår lyckas tafla du måla kan:
Ty jag tror på din kraft och ditt snille.
Och — jag vet, att du ej är skapad till prost,
Och ej jag till att söla med kalfvar och ost;
Ah, Albert, du kan — om du ville.“
“Du stolta, du kära,“ blef ynglingens svar,
“Du törstar då än som i forna dar
Efter glans och ära på jorden? —
Välan! — Gif en kyss till farväl åt din prest,
Som, när han kysser sin flicka härnäst,
Hennes stolthet väl värdig är vorden!“
Ett famntag, en kyss, ett rop af fröjd,
Och bland lummiga träden, af ingen röjd,
Hon redan till gästerna hunnit.
Men visst är, att just då under ekens hvalf
Af fröjd och bäfvan ett hjerta skalf,
Som sin önskan, sin varmaste, vunnit.
Der sitter den unge. Är allt en dröm,
Der han ser sin framtid en klarblå ström,
Som med lust mellan klipporna dansar,
Och lagerskogar beskugga hvar strand,
Och derinne det knyts af en älskad hand
Åt konstnärn de friskaste kransar?
Ja, han drömmer, lutad mot ekens stam. —
Men hvem der? — som en elfva sväfvar hon fram,
Så smärt och så gullgulhårig!
Det är blott en liten flicka ändå
Med ljusa lockar och ögon blå,
Helt liten, blott tioårig.
Och när hon den drömmande vännen ser,
Förtroligt en kyss hon åt slumraren ger
Och skrattar så godt, när han vaknar:
“Nå såg jag väl maken? Fy, kära kusin,
Du måste gjort heder åt onkels vin!
Men fort! Vid soupern man dig saknar.
Och Bertha har sagt, att hon sett dig gå hit,
Och deruppe man sagt, att du gjorde din flit
Med att rita en tafla åt henne.
Du har henne kär; men jag älskar ju dig,
Och du ger väl en tafla äfven åt mig:
Ty nog kan man bli kär i tvenne!“
Så jollrar hon, medan de gå framåt,
Och hviskar förstulet efteråt:
“Men nu skall jag ha lön för min kyss, du;
Du log i sömnen så godt, då jag kom:
Så berätta mig nu hvad du drömde om,
När jag kom och väckte dig nyss, du!“ —
“Jag drömde, jag drömde — ja, det har jag glömt;
Men tala du om hvad du sjelf har drömt!
Se så — var icke förlägen!“ —
“Nej,“ hviskar hon, “nej, men en annan gång!“
Och med rodnande kinder och lätta språng
I ett nu vek hon af från vägen.
“Hvad kan hon ha drömt? Hur ögat brann!
Att dölja sin rodnad den lilla försvann.
Hvad vill hon? Minsann jag förstår’et.“
Så tänker han, stannar, vänder sig om,
För att se hvart hon sprang — i detsamma som
Bak’ hans rygg hon smög fram ur snåret.
Med ett hopp slår hon armarna kring hans hals:
“Jag drömde, jag drömde — just ingenting alls,“
Hon hviskar så tyst och förtroligt.
“Vi gingo tillsammans i prestgårdsallén,
Och — jag tror jag har glömt hvad jag drömde se’n —
Men vi hade så rysligt roligt.
Och är icke det en dröm som går an?“ —
“Jo,“ svarar han, “riktigt vacker minsann,
Riktigt vacker — det har du rätt i;
Och till tack för den drömmen lofvar jag att,
Om icke i natt, så härnäst det blir natt,
Jag skall drömma om dig, lilla Betti!“
Så sade den unge, men tänkte dervid:
“Du är glad, du är god, du har hjertats frid;
Det är hemgift, som duger att gömma.
Stackars Betti är fattig, hon som jag,
Och båda bero vi af onkels behag,
Men aldrig jag henne skall glömma!“
Och soupern var serverad, soupern tog slut:
Man drack för värden, drack glaset ut
Helt förbindligt med gladeligt hjerta.
Snart Albert sig hvilar från dagens strid
Och tänker på Betti och hjertats frid,
Men se’n drömmer han — om äran och Bertha.
I morgondrägten, hvit och nätt,
Uti sitt rum i staden
Hon sitter vid sin toalett
Och läser tidningsbladen.
En gäspning, blott en liten en,
Den vackra munnen drager:
Helt visst är följetongen klen
Och politiken mager.
Men politik och annat godt
För hennes blick försvinna:
Hon läser tyska bladen blott
Att konstnotiser finna.
Rätt mången morgon så hon satt
Se’n trenne år tillbaka:
Från fjerran land hon söker att
På Alberts lycka vaka.
Sitt första blad hon lägger bort —
Det andra — Upp hon flyger;
Hvart andedrag så tungt och kort
Ur höjda barmen smyger.
Se, ögat morgnas i ett nu!
Det ej ett ord vill mista.
Hvad är det? Hjertat klappar ju,
Som om det ville brista.
Hvad är det? Det är ärans krans,
Som trogen kärlek vinner;
Det är en dag af fröjd och glans,
Hvars morgonrodnad brinner.
“Hans tafla är,“ berättarn skref,
“Ett litet mästerstycke;
Af kännare hon erkänd blef
Och vann publikens tycke.
En folkfest man på duken ser,
En sommarfest i söder.
Hur skälmskt hvar gosses öga ler,
Hur jungfrukinden glöder!
En liten äng med skog omkring —
Se der den enkla scenen,
Der muntra späda slå sin ring
Om spelman’ der på stenen.
Från taflans förgrund skjuter opp
En mast, med olja glattad;
Den starke, som kan nå dess topp,
Som dagens kung blir skattad.
Man då kring segrarns lockar slår
Den krans, deruppe grönskar,
Och — bäst af allt — en kyss han får
Af hvilken mö, han önskar.
I mångens blick man läser klart,
Bland ynglingarnas leder,
Att han försöket gjort, men snart
Med harm fått glida neder.
Men åt hvar flicka konstnärn har
Ett öga gett som tänker:
Jag undrar, hvem den kyssen tar,
Och hvem den kyssen skänker.
Just nu har oron nått sin spets,
Ty högst der kransen sitter
En ungersven sig gör tillreds
Att ta den, om han gitter.
För vinden fladdrar korpsvart hår
Kring hvita linnekläder;
Om en minut — han kransen når
Och dagens tron beträder.
Man ser, att på sin högra arm
Som på en vän han litar;
Med den sin muskelspända barm
Mot stången fast han nitar.
Hans venstra arm, som frigjord är,
Mot kransen sakta höjes —
Men ögat ser till marken, der
Det bästa priset röjes.
Dock ej till jorden når hans blick;
Den möter blott en annan,
Der står hon blyg, i höfviskt skick,
Med blomsterkrans om pannan.
Vid stångens fot hon ensam står
Och skild från jungfruringen;
Men hopens blick mot spetsen går,
Och flickan märks af ingen.
Af ingen? Jo, rätt väl hon märks
Af täflaren på masten:
Det är som om den starke stärks
Af ljufva ögonkasten,
Af dessa milda ögonkast,
Der säkert hopp sig målar —
Det är som hölle han sig fast
Vid detta ögas strålar.
Vi se hans styrkas hemlighet,
Som skall hans seger blifva:
Sin krans han vinner, ty han vet
Hvem han sin kyss skall gifva.
I älsklig form en sann idé
Går fram så klar, så stilla,
Och konstnärn låter oss få se
Det stora i det lilla.“
Så Bertha läste rad för rad
Om vännens vunna rykte,
Och bäfvande och segerglad
Sitt blad till hjertat tryckte;
“Han lyftas skall i ryktets famn
Till en ovansklig ära!
Han får ett stort, odödligt namn.
Ett namn — som jag får bära!“
I sin fåtölj hon sjunker ner
Med sammanknäppta händer;
En liten suck hon Honom ger,
Som sorg och glädje sänder.
Der sitter hon så stolt, så skön,
Med flammor i sitt öga,
Och hviskar fram sin glada bön
Till domarn i det höga.
Hon tror sig tacka för sin väns,
Sin brudgums vunna heder;
Men är det väl till kärlekens
Och nådens Gud hon beder?
Hans himmel — öppnar den sin dörr
På stolta brösts begäran? —
Det fanns en mäktig guddom förr,
Och än hon finnes — äran.
Och efter äran först och sist
Hon törstar, unga Bertha;
Hon känner ingen annan brist
Och ingen annan smärta.
Guld, guld — det saknar hon ju ej,
Är frisk och skön som våren,
Och re’n hon gaf sitt stolta nej
At mången högvälboren.
“En grefve eller en baron,
Hvad kunna dessa duga,
Då det ej hör till tidens ton
För anorna att buga?“
Ett namn, som än har klangen qvar,
Den unga bära ville
Och derför helst till make tar
“Ett stort, ett firadt snille.“
Men — vackert snillet vara bör
Och vara ungt tillika;
Och litet vanskligt blifva tör
Att leta efter slika.
Hvar finna dem på jordens ring,
Och helst när man har brådtom?
Dess värre, dessa underting
Har jorden icke godt om.
Ja, att få unga snillen fatt
Går tiden kring och trefvar,
Men får väl nöjas med sin skatt
Af sina unga grefvar;
Och derför Bertha gaf med fog
At Albert första rangen:
Han vacker var så det förslog
Och — odlas kan talangen.
Och derför var det dubbel fest
Den dag, då hon fick veta,
Hur’ han, i stället att bli prest,
Fick i sin konst arbeta.
Då var hon bara sexton år:
Att vänta tungt väl kännes,
Men han har snille, tiden går,
Och — snart är mästarn hennes.
Och derför ger hon korgen käckt
Åt friarenas skara,
Af hvilken vigt, af hvilken slägt
De arma än må vara;
Och derför flammar hennes blick,
När hon får ess i trumfen,
När hon i bladet läsa fick
Om taflan och triumfen.
Och derför högt hon spritter till,
Då nu på dörrn det ringer;
Hon kan ej, kan ej sitta still,
Till spegeln fram hon springer:
“Är det väl möjligt att han kan -
Ah nej, det är ju löjligt!“
Men genom dörren svarar han,
Att det är mycket möjligt.
“Omöjligt, ja, är intet alls
För dig.“ — Med blick, som ljungar,
Hon ropar så och kring hans hals
Den mjuka armen slungar:
“At mästarn ger jag denna kyss,
At vännen denna andra.
Välkommen! — Ack, det var ej nyss
Vi famnade hvarandra!“
Med sakta hand han löst igen
Den varma, hvita knuten
Och håller nu sin barndomsvän
Intill sitt hjerta sluten.
Han står så stolt, han står så skön,
Men — släckt är ögats flamma.
Har han ej fått sin segers lön?
Ar Bertha ej densamma?
Det var dock hennes bild, som stod
I kampen vid hans sida
Och gaf den unge kraft och mod
Att för sin ära strida.
Hur ofta i den flydda tid
Han tänkt på denna dagen!
Och dock — nu målas ingen frid
I vackra anletsdragen.
Blott första bägarn drack han dock,
Som ärans drottning räckte;
Men drycken gick till hjertat och
Dess första låga släckte. —
Af kärleksfacklan ledd, till slut
Ät bruden vann han gåfvan;
Men facklan — facklan blåstes ut
På ryktets höjd derofvan.
När obemärkt i fjerran land
Sin framtid han beredde,
Då var det som om vännens hand
Till målet honom ledde.
När lyckan kom och bonade
Med ljus hans nya bana,
Då — vännens röst förtonade,
Ty nya röster mana.
Förfärligt! Bruden vunnen är
Och kärleken förkolnad.
Den Bertha, som han famnar här,
Är blott den förras vålnad:
En vacker flicka — intet mer —
Som honom rik skall göra. —
Men se, han går, om ursäkt ber:
Sitt gods han hem skall föra.
Dock först ett famntag, som sig bör,
Ett: “Kommer genast åter.“
Då skrattar det derutanför:
Så underligt det låter!
Månn’ någon himlens ängel ler
Åt verldens lumpna dårar
Och sedan åt de arma ger
Sin oskulds bästa tårar?
Kanhända! — Dörren öppnas lätt:
“Förlåt att jag er störde;
Men svårt det var att ta reträtt,
Då Alberts röst jag hörde!“
En liten flicka var det då,
Så smärt, så guldgulhårig,
Med ljusa lockar, ögon blå,
Helt ung, blott trettonårig.
“Välkommen, Albert! Hvilket spratt
Du gjorde oss! Hur mår du?
Här ha vi längtat dag och natt
Att råka dig, förstår du!“ —
“Tack, Betti, jag rätt väl förstår,
Hur ej du glömt att skämta.“
Så sagdt, från brud och vän han går
För att — sin koftert hemta.
Det är i det gamla slottet, en nattlig timma,
Halftannat år se’n Albert kom lyckligt hem.
Bak’ djupa fönsternischen de mildaste stjernor glimma,
Men konstnärn framför taflan han ser ej dem.
Det är i det gamla slottet. I flygeln satt han,
Arbetande för slottsherrn, en mecenat som få.
Fundersam konstnärn satt der; det märktes, att han
Var högst orolig och förvånad också.
Han grubblat hela dagen (hvad mer begära?)
Och än i natten ses han med plånet i hand:
Det gäller att i hemmet häfda sin ära.
Det gäller att skära lagrar i eget land.
Det gäller hans framtid. Grefven står nära tronen.
Kan nästan skapa snillen på sätt och vis;
Dessutom — taflan skall till expositionen:
Det vore förskräckligt, om ej hon toge pris.
Framåt, framåt! Nu har han ej tid att förlora
En enda timme på små idyller mer.
Den stor vill bli må hålla sig till det stora —
Och stora ämnen väljer han nu, som man ser.
Taflan — ett berg i öknen hon föreställer,
Der gudamenskan frestas med list och hån.
Frestarn har lyckats präktigt; men nu det gäller
Att ge de rätta dragen åt menniskones son.
Man ser blott sjelfva spetsen af berget, det höga;
I nästan kroppslig storlek personerna sig te.
Frestarn har lyckats präktigt: med ormens öga
Han lånat skick och mantel af en ung farisé.
Men den guddomlige! — Konstnärn på plånet redan
Så många bilder tecknat. — Det vill ej gå!
Hvad nyss han tyckte bra, han förkastar sedan:
“Det der är väl oklanderligt, men — ack, ändå!
Den bilden — mäktig och stark som de gamla resar
Den — nästan som en sjukling vemodig och blek!
Den åter — majestätisk och stolt som Cæsar,
Den der — som en madonna jungfruligt vek!
När väl jag fått det ena, så saknas det andra:
Jag vill ha mensklig svaghet och guddomligt majestät.
Jag måste här dem smälta till ett med hvarandra. —
Det måste jag — det måste jag, men — kan ej det!
Jag tänkt på detta anlet i dagar och nätter,
Jag plundrat på de dragen både Balder och Frey.
Förgäfves! När jag penseln på duken sätter,
Då känner jag — då känner jag: jag kan det ej.“
Han kan det ej. Re’n natten är hälft förliden;
Snart han i ångest vrider sig af och an.
Då var det annorlunda, i den flydda tiden:
Då kunde han ju allt, och nu — så föga han kan.
Ja, i den flydda tiden då var det annorlunda,
När han förde sin pensel med styrka som en man,
När det gick så lätt, så lätt att sitt första rykte grunda:
Då stod kärlek vid hans sida! Nu är han borta, han.
Ack, kärleken är borta! — Han är den solen klara,
Som lockar diktens bölja ur lifvets frusna elf.
All verklig konst är kärlek; men Albert älskar bara —
I stället för sin konst, sin Gud — sin ära och sig sjelf.
Sjelf! Detta var sirenen, som höll honom fången,
Som höll i gyllne kedjor sin blinde träl.
Sjelf! Detta är det ord, som nu för första gången,
Der han i vanmakt sitter, tar eld i hans själ.
“Jag är fången,“ hviskar han; “förlossarn jag teckna skulle,
Jag, som i egna bojor är bunden och snärd!
Sig sjelf för verlden offrar den kärleksfulle,
Jag — skulle åt mig sjelf kunna offra en verld.“
Det börjar mulna. Mörkret alltmera tjocknar.
En vindstöt! Flöjeln gnisslar och gnisslar igen.
Men konstnärn märker intet, ej ens hur ljuset slocknar,
Hur det i pipan sjunkit för länge se’n.
Då flämtar det till. — Han ser det, och i detsamma
Hans öga föll på bilden i fariséens drägt.
Nu vid det dunkla skenet dess blick tycks flamma,
Och — för sitt eget verk blifver konstnärn förskräckt.
“Bort farisé!“ han ropar. “Ditt öga ljungar,
Men den, som frestar Gud — det är jag, det är jag. —
Se så!“ — Sin gröfsta pensel mot taflan han slungar,
Och — ormaögat släcks med ett enda drag.
Hans kraft är tömd. Han darrar i trötta leder.
Det är som den unge för sig sjelf vore rädd. —
Nu blef det mörkt i salen. Han dignar neder,
Med kallsvett öfver pannan, uppå sin bädd.
Af mattighet han somnar. Men blodet strömmar
Med ökad fart från klappande hjerta ut.
Han sofver helt oroligt i feberdrömmar,
Och — af en sådan störes hans sömn till slut.
Han är i en götisk kyrka, beundrar helt allena
De smäckra pelarradernas enkla prakt.
Från orgeln strömma toner. Mer starka än rena,
De brusa genom hvalfven i stormande takt.
Det nästan skär hans öra. — Mot koret då han hastar
Att se dess Kristusbild, om den liknade hans;
Men då han nu en blick upp mot altaret kastar,
Så ser han blott ett kors med dess törnekrans.
Men vid dess fot knäböjer — Hvem är hon? Hvem är hon?
Han är ju ej allena i templet då!
Hon är så lik en annan — och ljusa lockar bär hon. —
Ja, hon det är: nu känner han de ögon blå.
De ögon blå, som logo jemt, se nu, hur de fällde
Så stora, klara tårar vid altarets rund!
Förunderligt — det känns som om honom det gällde,
Som om för honom höjdes en bön om misskund.
Han vill skynda till henne, till bedjerskan, som gråter,
Som der för honom fäller kanske sin första tår. —
Ett sakta slag på skuldran höll honom åter;
Han ser sig om — en munk vid hans sida står.
“Min herre,“ säger denne, “den unga systern beder;
Ni får vänta, min herre, tills hon slutat sin bön.
Mellertid, om ni behagar, kan jag ju visa eder
Ett och annat i vår kyrka, som verkligen är skön.
Arkitekturn — rätt härlig! Dess make dock man finner;
Men i koren här vid sidan der hvila stora män,
Män, herre, hvilkas namn i ovansklig ära brinner;
Deras grafvar — vill ni se dem, så följ mig, min vän!“
Allt högre orgeln brusar. Men med grå kapuchongen
Öfver hjessan kastad, framför nu munken går;
Man ser ej rätt hans anlet, men i talet och på gången
Sig röjer klosterbrodern i sina bästa år.
Dörr efter dörr han öppnar. De tröga jern sig vrida.
Här hjeltarnas troféer! Der ett snilles monument!
Och hänryckt talar munken än till konstnärn vid sin sida,
Än var det som om talet till skuggorna sig vändt.
“Här sofven I,“ utropar han, “här sofven I så trygga,
I store, som försakat allt att följa ärans bud!
Den stor vill bli, han måste för intet hinder rygga;
Han spare intet offer åt äran, åt sin brud.
Hvad är väl jordens lycka och jordens rikedomar
Mot att i minnet lefva, se’n här man somnat af?
Blott minnet eger nyckeln, som öppnar grafvens bommar;
Blott äran kan med lagrar bädda mjukt i din graf.“
Och allt som munken ordar, allt högre orgeln brusar:
Den tyckes följa talet som ackompagnement;
Det bor en kraft i tonerna, som småningom berusar,
Der bor en majestätisk, en förtrollande klang.
De två nu nalkas orgeln. Då djerfdes Albert blicka
Dit upp, för att se, hvem den spelande var.
Han spritter till. — Der sitter ju äfven der — en flicka,
Men med lockar som natten och dess blixt i sitt ögonpar.
Han känner detta högburna hufvud; han känner
Denna panna, detta stolta, befallande skick.
Det liknar just en viss af hans barndomsvänner. —
Nej, det är hon; nu känner han den ljungande blick.
Bort vill han. — Men då hviskar det tätt vid hans öra:
“Ni känner dessa jungfrur! Hör, unge man, ett ord:
Vi, som det stora vilja, — allting vi offra böra
Af det lilla, af det lumpna, som dväljs på vår jord!
Minns det! Farväl!“ — Allt högre brus derofvan.
“Tack, tack! Tag här till klostret, fast gåfvan ringa är!“
Blef konstnärns svar; men munken: “Tillräckligt stor är gåfvan,
Dock — mitt kloster är så rikt. Ni känner mig. Se här!“
Han fäller kapuchongen. Hans öga hånar. —
Framför sin farisé stod den unge och skalf.
Och nu skälfver hvarje pelare, från orgeln det dånar,
Och med ett brak sig bugtar det väldiga hvalf.
Ett skri! — och Albert vaknar. Men vårsol blänker
Bak’ djupa fönsternischen i salen ner,
Och molnet på hans panna i tårars dagg sig sänker,
Tills som ett barn han gråter och som ett barn han ber.
Och solen, den vackra solen, hon skiner in i salen,
Hon speglar af sin bild i hvarenda ångrens tår;
Ty som ett barn han gråter, tills de stillas, hjerteqvalen,
Och som ett barn han ber, tills försoning han lår.
“Förlossare,“ han ropar, “din bild jag teckna skulle,
Jag, som i egna bojor var bunden och snärd!
Dig sjelf för verlden offrar du, kärleksfulle;
Jag — skulle åt mig sjelf kunnat offra en verld.“
“Ljuft är“ — så Byron sjöng om mångahanda,
Och allt blef ljuft, ty Byron sjöng derom.
Dock, mycket återstår. Hvarhelst vi landa
På verldens ö och ärligt se oss om,
Vi se så mycket ljuft, så mycket, som
Den måla bort, som kunde färgen blanda,
Så mycken onämnd fröjd och okänd lycka.
Han kanske ej det tyckt, men vi det tycka.
Och säga derför: Ljuft det är att sitta
I slottets paviljong, i skuggrik lund,
Der lindar höja sina kronors rund,
Att middagssolen ingen väg kan hitta
Till dessa blommor, som i sällt förbund
Kring fönstren klänga och förstulet titta
In i det svala rummet för att se,
Om ej ett öga mot de små vill le.
Ljuft är att uti lätta sommarkläder
På soffan hvila i alkoven der,
När göken står derutanför och qväder
I tvenne toner sin idyll så här:
“Ho, ho: nu är det riktigt vackert väder!
Ho, ho: hvad jag är glad att så det är!“
Och svar ger källan, duggande sitt vatten
På rosorna och fönstren och rabatten.
Ljuft är att hvila efter stridens timma
Med segrarns frid, ej fångens lumpna ro,
Att låta nyfödt mod ur ögat glimma
Och låta rena känslor bygga bo
I hjertat, som kan älska och kan tro,
Kan be till himlen och dess svar förnimma
Och åter kläda dig i helig skrud
Och ge sig sjelft som offer åt sin Gud.
Ljuft är, när dagens stjerna har förbrunnit,
Se nattens stjernor vinka från det blå,
Ljuft är, när hjertat frid i himlen funnit,
Att bikta för en jordisk vän också,
Att ha en enda boja qvar ändå,
Fast hvarje nät, som flärdens spindel spunnit,
Man dristigt slet och flög som myggan fri
Mot ljuset opp — om ock att dö deri.
Ljuf är vår första kärlek! Blomman bäddas
Djupt under snön, men — det blir åter vår,
Och se: på välkänd tufva än hon står,
Och än med vårregn fina kalken bräddas.
Ljuf är vår första kärlek! Allt förgår;
Men blott den blomman undan stormen räddas,
Så kan det än bli frid i brustet hjerta,
Och än bli ljuft att skrifva så — till Bertha:
“Jag hade ett ord att säga, jag,
Till min barndomsbrud, till den kära,
Som stod vid min sida på stridens dag
Och på segrens dag var mig nära.
Ett ord jag hade att spörja dig,
Och en bön till ditt hjerta jag ställer:
Det gäller om än du kan älska mig. —
O, Bertha, ej mindre det gäller.
Jag lekte konstnär. Jag drömmande stod
Och såg mot den hägrande stranden,
Då du kom och bjöd mig att fatta mod
Och satte mig penseln i handen;
Och leken blir allvar småningom,
Och — stor skall han bli, den lille!
Jag hyste ej minsta tvifvel derom.
Då båd’ hjertat och du det ville.
Vid segrens mål du din kärlek band;
Det målet måste jag hinna.
Jag måste ut i de fjerran land
Och strida och seger vinna.
Och jag stred — och jag vann — ty allt, min vän,
Allt måste för kärleken vika.
Så visst som Gud är allsmäktig än,
Och så visst han är kärlek tillika.
Du vet, hur mitt första rykte jag vann,
Och se’n — minns jag knappt hvad som hände:
Ty fröjd och kärlek och allt försvann,
Och ett mål, blott ett enda, jag kände:
Ett namn blef min endaste kärlek, ett namn,
Så stort som de störstes i verlden. —
Ack, sjelfva bruden gled ur min famn
På den skumma svindlande färden!
O ve, om du visste, hur arm man är,
När all ens kärlek försvunnit,
När den elden, som brann så varm och så skär,
I hjertats natt har förbrunnit,
När man irrar vid stranden af lifvets elf,
Och den vill under isar sig dölja,
Och man ser i dess djup blott sitt trotsiga sjelf,
Som stirrar ur stelnande bölja!
Den bilden jag såg — jag såg den en dag,
Då Gud ur dvalan mig väckte,
Och jag kände den handen så darrande svag
Som förr hvarje hinder bräckte.
O ve, om du visste, hur svag man är,
Då träl hos sig sjelf man är vorden,
Då hvar stjerna på himmelens hvalf man begär
Och ej når ens en blomma på jorden!
Ja, nu är jag svag, osägligt svag,
Men — min svaghet skall blifva min styrka:
Min brud kan jag åter älska i dag,
Och min Gud kan jag åter dyrka.
Mitt hjerta, befriadt, åt honom jag ger,
Hans verk vill på jorden jag verka;
Och tröttas jag ut, och förmår jag ej mer,
Skall den Starke åter mig stärka.
Men konstnär, Bertha, jag nästan vet,
Att den lotten mig himlen ej unnat.
Hvad jag var, din kärlek mig gjorde till det,
Och nu han gjort allt hvad han kunnat.
Jag saknar den offrande, segrande kraft,
Som allt får, medan allt hon gifver,
Och den vackra dröm, som vi båda haft,
Är borta, och borta han blifver.
Jag gåfve väl allt, om han komme igen
Som sanning och dröjde sedan;
Ty hårdt är att svika sitt hjertas vän,
Som tillräckligt jag svikit redan.
Men, kommer han ej, o Bertha, säg,
Om du utan båd’ rykte och ära
Kan följa en — prest på hans ensliga väg!
Ett svar vill din Albert begära.“
Och Albert slöt. I lätta sommarkläder
Han sitter lutad i alkoven der,
Och göken står derutanför och qväder
I tvenne toner sin idyll så här:
“Ho, ho: nu blef det riktigt vackert väder!
Ho, ho: hvad jag är glad att så det är!“
Och svar ger källan, duggande sitt vatten
På rosorna och fönstren och rabatten.
“God morgon, Bertha! Hvem skrifver du till?
Du käraste, så du ser ut!
Så stolt och hemsk, att jag skrika vill.
Har du fattat då ditt beslut?
Skall du ge det sämsta, det lumpnaste svar
På det vackra bref han dig gett?
Har du glömt, hvem han är, hvem han blir och var?
Har du glömt både heder och vett?
Nu först har han segrat, nu först han är
En konstnär. Begriper du ej?
Och nu skall du krossa hans hjerta så här?
Nej, Bertha! Jag säger dig, nej!”
Och den femtonårigas öga brann,
Och den mjuka stämman fick klang;
Och förr’n Bertha ett ord att svara hann,
Tog den lilla brefvet och sprang.
Den stolta flög efter. “Mitt bref, mitt bref!
Du otäcka unge, hör!
Dig angår det ej, hvad svar jag skref,
Och till lek är jag ej vid humör.”
Och brefvet tog hon, hon kom igen,
Vid pulpeten hon sitter på nytt.
Och nu är hon ensam. Den varnande vän
Är borta. Ängeln har flytt. —
Nyss var hon blott stolt. Hon nästan stred
Med sin känsla, men skref ändå;
Dock — så kom Betti, så Bertha blef vred,
Förfärligt vred — och så —
Och så skref hon bort sin lefnads ro
Och hädade hjertats Gud;
Hon skref och glömde båd’ ära och tro
För att följa — ärans bud.
Hon började lugnt, men i slutet hon sagt
Långt mer än hon ämnade. — Ack
Se nu är det re’n i kuvertet lagdt:
Ett sorgbref med purpurlack!
Det är gjordt. Hon häftigt i strängen tog,
Hon vill ringa, brefvet skall bort. —
Hvad var det? Hon sänkte handen, och log,
Hon vill göra historien kort.
“Han väntar, den stackarn! För länge se’n
Jag bort svara. Han älskar och — märk:
Han bär tvenne stjernor på bröstet re’n
Och är chef för ett kungligt verk.
Han älskar mig mycket, ja gör han det,
Och — i hufvudstaden han bor!
Och ett snille är han, som hvar man vet,
Ja, det är han visst — som jag tror.”
Så tänker hon och ur portföljen tar
En rosenfärgad biljett.
En stund – och ordet hon skrifvit har,
Och det hela är prydligt och nätt.
Nu klingade klockan. Betjenten kom.
“Till posten!“ hon säger. En blick
Förskräcker den gode gubben, som
Med en bugning tog brefven och gick.
Hon visste ej, att i vägen också
Han till “mamsell Betti“ gick in
Och lade ett tredje bref till de två,
Och blef mäkta bestört i sitt sinn’:
“Ty hans lilla mamsell, hon plägade då
Just ej lipa för ro skull ju.“
Nu har ögat fällt tårar. Der skälfva de små
På kindens rosor ännu.
“Och på brefvet, som hon i handen höll,
Var det sudd. Det var alls icke bra.“
Men från klara ögat en tår nyss föll
Rakt ner på ett prydligt A.
Om Bertha vetat, när Betti gått,
Att hon skref till sin vän och kusin,
Att hans bittra kalk hon skall mildra, blott
Med en droppe af ädelt vin;
Om hon sett, att i brefvet ett ord der stod
Om ett straff, som han fick för sin skuld,
Och sedan en maning att fatta mod:
Gud vore den ångrande huld;
Och sist en bön, en vacker bön
Att förlåta hvad Bertha gjort,
Ty god hon vore så visst som skön
Och glömde sin vrede så fort;
Då kanske det röda bladet, som ljög,
Än varit från svärta rent,
Och den suck, som till slut ur barmen sig smög,
Ej kommit, som nu, — för sent.
Och år hade flytt, och nu klingar
Musiken till sprittande dansen,
Och blomma kring blomma sig slingar.
Han lefver, den skimrande kransen!
En artighet — damerna niga;
Ett stickord — och herrarne buga;
Och der stå de dumma och tiga,
Och här stå de qvicka och ljuga.
Och här står den sköna, den glada,
Som gerna en hvar ger sin hyllning.
Guld brinner kring pannan, men skada
Att glädjen derpå är förgyllning!
Att dansa hon ej kan bevekas;
Hon får blott stå lugn och betrakta.
“Nog ville hon gerna, men nekas
Af doktorn, som helsan vill akta.“
Men vid hennes sida man spelar,
Och der är den älskade mannen,
Som, medan han korten fördelar,
Ser opp mot den tjusande grannen.
Der står hon, den blomstrande, höga,
Och räds ej för doktor och lunga.
Men väl för sin gubbe, som föga
Fördrar, “att de gamla bli unga.“
Rätt sällsynt! Der stod hon allena
Och fri från beundrarnas skara,
Och på hennes panna, den rena,
En glädje sig målade bara;
Ty stundom på allvar sig sänkte
En skugga kring ögonens rundning,
Som om på ett minne hon tänkte
I drömmande, stilla begrundning.
“I dag var det födelsedagen,
Hans dag, som hon firat så gerna!
Än skådar hon svärmarn betagen:
Sjelf är hon en femton års tärna.
Ack, allt är ett minne, dess värre!
Nu får hon ej honom bekransa.
Ack, vore nu han hennes herre,
Då — skulle hon säkert fått dansa!“
Hon kom hem, kom tidigt denna gången,
Ty hon mådde icke riktigt godt.
Emot vanan hufvudvärk hon fått,
Och det var så qvalmigt i salongen.
Mannen dröjer än. Han ämnar sluta
Sitt parti och vänta på supén.
Hans aptit, som länge varit klen,
Nu var god, och derför vill han njuta.
Hon kom hem. Hvad der? Ett bref på bordet!
Utanskrift med lätt och qvinlig hand.
Och en tår smög fram vid ögats rand:
Stilen kände hon på första ordet.
Är det möjligt? Brefvet var från henne,
Som hon fordom haft så kär, så kär.
Ödet, nu som alltid, skulden bär:
Ödet hade sedan skilt de tvenne.
Men i brefvet står, att ödet frågat,
Om ej den, som vänner skilja kan,
Ock får ge dem åter åt hvarann.
Denna fråga hade Albert vågat.
Han är icke farlig, vill ej hämnas;
Lik sig var han: än han målade,
Än hans bruna öga strålade,
När ett litet namn han hörde nämnas.
Och i brefvet stod der sedan skrifvet
Om ett vackert litet hus vid sjön,
Om hur våren snart gör skogen grön,
Om ett möte än en gång i lifvet.
Och ju mer hon läser, desto längre
Blir den suck, som öfver läppen går,
Desto hetare blir ögats tår.
Hjertat vidgas, barmen blir allt trängre.
Då — hvem kommer? Ljuft som sommarvinden
Enda barnet smög till modrens famn.
Betti var den fyraåras namn;
Betti, hon kan torka tår’n från kinden.
“Kommer du med budskap från ett hjerta
Till ett annat, då just nu du kom?“
Hviskar modren ömt, och småningom
Blir hon ljus och lugn igen, fru Bertha.
Det var väl, ty lugn hon vara borde:
Än kan väl supén ej vara slut.
Men den stackars karln ej härdat ut:
Måste hem och se — hvad Bertha gjorde
Och vågorna spela mot grönskande kust
Med sprittande lust,
Och klockorna svara från tornet i fjerran.
En klarblå söndagsmorgon det är,
En blyg och skär,
Som står lik ett bedjande barn inför Herran.
Hör, klockorna kalla! Kom med, kom med,
Och jubla och bed
I enkla templet bland furulunder!
Det känns så hjerteligt ljuft att få
“Med hopen gå“
Och akta på eviga kärlekens under.
Se, der står kyrkan i snöhvit skrud!
Åt ljuset en brud,
Hon trånande spanar mot klarnande öster;
Ett heligt rum och ett Herrans hus,
Der orgelns brus
Nu blandar sig festligt med folkets röster.
Träd in! Nu presten till altaret går.
En tafla der står,
En tafla, som sinnet kan stärka och rena:
Det är öknen, och frestarn har flytt med skam,
Guds englar fram
Till mästaren gå att tillbedjande tjena.
Visst lefvande färger den penseln har haft.
Hvad segrande kraft,
Hvad guddomsglans i den heliges öga!
Och dock är den blicken så menskligt skön:
En blick af bön,
Af tro på det evigt sanna och höga.
Och de starke hjeltar stå allt omkring
I bedjande ring,
Och barnets “små änglar“ sväfva kring dessa.
Nej se: den främste der bland de små
Har ögon blå
Och lockar af guld kring sin strålande hjessa!
Hvem har målat den taflan? Med säkerhet
Just ingen det vet,
Men — pastorn sjelf den till kyrkan gifvit;
Och folket med fröjd på hans gåfva ser,
Och mer och mer
Båd pastor och tafla dem kära blifvit.
Ja, pastorn — hur lyser hans öga af hopp
När nu han går opp
Och förkunnar, ej dogmerna blott och moralen,
Men hjertats egen teologi
Med kraft uti:
Stygn för hjertan och lindring för hjerteqvalen!
“Det gifs en rättfärdighet,“ talade han,
“Som äfven man kan
Lätt finna hos verlden och dess fariséer;
Men det gifs ock en annan, en högre än,
Och saknas den,
Ej plats i sitt rike kan kärleken ge er.“
Så var hans ämne. Han förde det ut.
Mot höjden till slut
Går bönen, på enkla tonerna buren. —
Ur kyrkan gå se’n både folk och prest;
Snart häst på häst
Trafvar fram med sin kärra bak’ kyrkogårdsmuren.
Ur vägen för prestens åkdon! Se på:
Der komma de två!
Der stego de upp, och kusken körde.
På “bocken“ sitter för längese’n
En liten en,
En sjuårspilt, som till paret hörde.
Ur vägen! Der kommer en annan vagn.
Ej ropet gör gagn;
Man trängs, ty den der är ej känd i orten.
Men Albert och Betti snart nått sitt hem
Och se ej dem,
Som nu först komma fram genom stora porten.
Ja, Albert och Betti sitt hem re’n nå;
Der ha de det så,
Som blott lyckan förbunden med kärleken har det.
Med trädgård och skog vid fräsande våg
Det hemmet låg;
En liten förtjusande prestgård var det.
Den finaste smak i allt der fanns,
En viss elegans,
Som genast visar, att “huset står sig“.
Ej under: grossörn egt millionen hel;
En tiondel
Gaf han Betti. Bertha fick resten, förstår sig.
Af rum fanns i huset ett åttatal
Samt, luftig och sval,
En veranda med utsigt åt trädgårdens dammar,
Och — hvad man väl sällan på landet får se —
En atelier
Strax innanför pastorns arbetskammar.
Rätt enslig låg prestgår’n vid hafvets strand.
Dock kom der ibland
Ett underligt folk, och sannt och visst är,
Att mor satte fram hvad hon egde som bäst
För sådan gäst,
Och att bönderna hört, att det var “arktister“.
Men allt var så tyst på gården i dag,
Och böljornas slag
Och lärkornas sång var det enda som hördes;
Och som Betti sysslar med middagen smått,
Har Albert gått
I trädgården ner, der af intet han stördes.
Lugn bor i hans blick och i hjertat frid;
Den flygtade tid
I minnet han skådade utan ånger.
Blott ljusa gestalter! — Dock finns der en bild
Från dessa skild,
Och för den har han suckat re’n många gånger.
“Två år ha flytt. Ej ett ord till svar!
Det underligt var,
Men — kanske hon kan ej, om än hon ville.“
Så står han i tankar och låtsar ej om,
Att strax bakom
Hans Berthold kommer, hans ende lille.
Men gossen gick fram och tog hans hand.
Med kinden i brand
Han står der och tittar åt sidan förlägen:
“När han lekte på yttre gården nyss,
Han fått en kyss
Af en svartklädd fru, som kom in från vägen.
Och en fin liten flicka i handen hon ledt,
Och den stora har bedt
Att Berthold den lilla för till hans pappa;
Och der kommer den lilla på gången, men
Tillbaks igen
Går han ej, för den stora vill blott honom klappa.“
Den stora, den lilla! För Alberts blick
Som hvirflar det gick;
Och nog var den der berättelsen egen.
Men se: den lilla, hon kommer der!
Ett bref hon bär,
Och till honom hon ställer de spänstiga stegen.
Hon neg, men med högburet hufvud; hon log,
Och brefvet han tog,
Men vände från flickan sin blick med möda,
Ty der stod hon: en natt i sin morgonväkt!
Så sorgens drägt
Bröt af mot de kinder så rosenröda.
Han läste, men töcken kring ögat sig göt,
Och åter han slöt,
Ty stilen han kände, och barnet han kände:
En liten cypress, men med rosor i topp,
Ett svartklädt hopp,
Hon stod der. — Han vet, hvem den lilla sände.
Hon stod der ej längre, hon låg vid hans barm,
Så rodnande varm.
Och ”Din mor, din mor?” den starke hörs stamma.
Hon tiger, men pekar mot gården ändå,
Och dit de gå;
Blott Berthold sprang in att berätta för mamma.
Men Albert skyndar till gården ner:
Hon fanns der ej mer.
Den svartklädda frun är i salen redan;
Ty Betti från fönstret den kära fått se.
Nu äro de
Derinne. Rosen omsluter resedan.
De tiga, de hvila ett ögonblick blott. —
Att tiga är godt,
När hjerta ligger vid hjerta och talar,
När en enda minut får hela de sår,
Dem långa år
Ha slagit, när Gud vår ande hugsvalar.
Men Berthold kom in och gapande såg
"Den svarta", som låg
I hans moders famn. Han begriper ej detta.
"Hm," tänker han, "nu blir väl mamma kysst,"
Och snabb och tyst
For han af som en pil att för pappa berätta.
Och han kommer, men — ryggar i salens dörr:
Densamma som förr,
Står Bertha der lugn, med högburen panna.
Ack, en ryckning kring läppar och ögonlock
Förråder dock,
Att hon kämpar, att lugnet visst ej är det sanna!
”Har Albert läst mitt bref eller ej?”
Hon frågar, och ”nej,
Jag kunde det icke!” så vännen svarar.
”Läs dock!” hon stammar. ”Det viktigt är,
Ty brefvet der
Rätt tunga ord oss båda besparar.”
Och han läste, — läste hur hjertat led,
Hvad strider det streed,
När stoltheten nekat det söka försoning;
Hur ett år hon sedan hos sjuklingen satt,
Hur dödens natt
Sist skrämt henne bort ur sin ensamma boning.
Hon hade ej vågat ge Betti ett svar:
Olycklig hon var,
Ett bref hennes ställning kunnat förråda.
Och af stolthet var hon om skenet rädd.
Vid plågans bädd,
Vid båren först fick hon sanningen skåda.
Det var blott två veckor se'n mannen dött;
Men, ensam och trött,
Från grafven hon flyr och till hemmet sig vänder;
Och — sluter ej vännen sitt hjerta till,
Hon dröja vill
En liten tid på de kära stränder.
Han slöt. Han hviskade Bertas namn,
Sitt hjerta, sin famn
För barndomsbruden öppnar han åter.
Ack, stackars Bertha! Lugnet förgick:
Ett ögonblick —
Och, med anletet gömdt vid hans bröst, hon gråter.
De gråta, som himmelen gråter ibland,
När törstande land
Välsigna hvar droppe och tegarna grönska;
Men Betti är soln, som bland skyarna ler;
I dag hon ser
Hvad länge hon fåfängt fått bedja och önska.
Hon ler. För tårar hon aldrig var svag.
Med glädtigt behag
Hon kysser till slut både honom och henne:
“Jag tror jag får visa er väg till hvarann.
Går det ej an?
Ah, Albert, än kan man bli kär i tvenne!“
De logo i tårar. De logo på nytt,
Och — tåren har flytt.
En kyss — och Betti, som tänkt med oro,
Att knappast till bordet man kunde gå
Och gråta så,
Såg glad, att tårarna borta voro.
Det var väl, ty re’n middagen väntat har:
Så rodnande klar,
Kristalln bland de rykande rätterna glöder;
Och för Betti blef det en riktig fröjd
Att se förnöjd,
Hur’ kärleken — sjelfva aptiten föder.
Och snart blef der glädje vid vännernas bord,
Ty Bertha ett ord
Har sagt: “Hon vill dröja bland syskon så kära.
Sin faders villa hon köper igen
Och bor på den.”
Den hörde till socknen, den låg helt nära.
Man drack för den lycklige värden till slut,
Man glaset drack ut.
Man sitter i ro på verandan och svalkas;
Och barnen i trädgården plocka bär,
Och trefligt är
Att se de små, hur’ de leka och skalkas.
Nu tycktes de börja att saken förstå:
Der springa de små
Och söka det rödaste bär åt hvarannan.
Och Bertha hon blef, när den leken hon såg,
Så glad i håg,
Och det sista molnet försvann från pannan.
Det är söndagsqväll. Det är ljufligt att se
De lyckliga tre;
Och klart der står i de ögonen skrifvet:
Att kärlek förmår hvad ej äran förmått,
Att kärlek blott
Ger lif åt hjertat, åt konsten — åt lifvet.