Ett varningsord

Ett varningsord av Sven Hedin

ETT VARNINGSORD

AF

SVEN HEDIN

STOCKHOLM

AFTONBLADETS TRYCKERI

1912

Tidens tecken.

Liksom en tung och skymmande dimma i den mörka hösten utbreder sig i dessa dagar en förnimmelse af smygande oro öfver Sveriges folk. Redan i somras började vår horisont att mulna, då vi märkte att försvaret, från den upphöjda och oantastade ställning det borde intaga, drogs ned och förvandlades till en lekboll i dagens politiska partistrider. Knappt fyra månhvarf ha förgått sedan ett styrande parti slutade sin bana för att öfverlåta makten i andra händer. Under det förras ledning skänktes oss en rad af utredningar i försvarsfrågan.

Så stego de nya männen, af andra färger, till maktens tinnar. Måhända skulle de skänka oss hvad vi kräfde och efterlängtade. Och hvad fingo vi? Jo, nya utredningar, hvilkas resultat, sannolikt efter årslånga meningstorneringar, skulle växa till nya hekatomber af papper.

Vi sökte att hålla oss lugna i afvaktan på nästa steg. Längre kunde man väl icke gå. Jo, steget blef taget, och det gick fortare än vanligt för vårt folk att bli spritt vaket. Beslut, som i grundlagens orubbliga helgd blifvit fattade af konung och riksdag gemensamt, upprefvos rakt för ögonen på ett folk, som från barnaår fått lära att det lefver under grundlagens hägn.

Då hade vi fått nog och öfver nog. Då kunde vi icke längre stillatigande afvakta nya öfverraskningar och icke under tystnad åse hur lifsvillkoret för rikets tillvaro som själfständig stat gjordes till föremål för ödesdigra experiment och förfuskades i partistridernas yra. Vi, som icke ränt omkring på folkmöten för att lyssna till de tomma talen och som förstå att yttre faror, till motsats mot Jerikos murar, icke trumpetas omkull, vi, som aflämna våra valsedlar, utan att hugga in i valstriden till förmån för vare sig högerns eller vänsternas makt — det är vi, som nu resa oss såsom en man för att tillropa hela vårt folk ett ljungande och allvarligt »gif akt»!

Här gäller en strid om landets väl eller ve. Det duger icke längre att sofva. De sofvande måste väckas upp ur sin sekellånga dvala.

Om frid och endräkt rådde öfver jordens länder, kunde vi slå oss till ro. Men hur är det i verkligheten? Säg mig om spänningen mellan folken under flera tiotal af år varit så nära den stora urladdningen som nu! Hörde vi inte nyss, hur det i somras hängde på ett hår att ett par stormakter sammandrabbat i en kraftmätning, där gränser flyttas och värden kastas om? Når oss icke i denna stund från alla håll och kanter bullret af förpostfäktningarna! Förstår man icke att hvar och en af dessa framkallats af den allmänna spänning, under hvilken folken lefva öfverallt? Det jäser i alla utkanter, man väntar något utomordentligt, man vet att alla, med eller mot sin vilja, komma att dragas in i striden, och att äfven om diplomaterna för ögonblicket lyckas strö aska öfver elden, den likväl när som helst kan flamma upp i full låga. Den som tror att mina ord innebära en öfverdrift, kan ju öppna dagens tidning. Dess datum är likgiltigt. Det brinner ändå alltid på flera håll.

Med feberaktig brådska vidtaga alla stater energiska åtgärder till sitt försvar, för att stå färdiga och rustade då kriget bryter ut.

Hur är det i Norge just nu? Jag vill minnas att vi nyligen förnummo ett och annat från våra grannar i väster, som förr så länge försummat sitt sjöförsvar. Norrmännen hade kringgärdat sig med hela murar af traktater och fredsförsäkringar. De trodde, liksom åtskilliga svenskar, att garantier och öfverenskommelser voro ett tillräckligt skydd mot alla yttre faror.

Då timade i somras en händelse som i ett slag visade norrmännen att traktater äro värdelösa. Ryska pansarflottor började att manövrera i fjordarna på Norges kust, som om de varit herrar i eget hus — under den oskyldiga förevändningen att besättningarna skulle få se sig omkring och beredas en liten rekreation efter den stränga exercisen i hemlandets farvatten. Man ber icke om tillåtelse hos en makt som icke själfmant slår ifrån sig med näbbar och klor, och som icke har vett och vilja att försvara sina egna kuster. Och den förolämpade kastar inga papperstraktater och fredsförsäkringar i halsen på gäster, som komma på pansarbåtar. Norrmännen fingo en ganska försmädlig påminnelse om sin dödlighet. De lärde sig, att det icke är nog att vara liten och aflägsen och krypa in i fjordar och dalar samt ligga där och önska att få vara i fred och år efter år annonsera sin fredskärlek med tillhjälp af svenska prisbelopp.

Liksom en rad af gränsfästningar raserades i en handvändning pappersförsvaret. Norrmännen begrepo att här räckte tiden icke till för några långrandiga och tvifvelaktiga utredningar. De insågo att den som icke genast beställer om sitt hus, kan krossas under dess instörtande tak innan hanen gal. Pratet dog bort och man tog skyndsamt mått och steg att skaffa medel till sträckandet af tvänne pansarfartygs kölar.

Ligger Sverige mera fjärran än Norge? Ja. På sätt och vis. Ty när den första stöten kommer i Atlanten eller i norska och danska farvatten, så är Norges läge naturligtvis farligare än Sveriges. Men också Sverige har en skäligen lång västkuststräcka, som ligger blottad för sjökrigets sannolika skådeplats. Och det är inte värdt att tro, att ett nordvästeuropeiskt sjökrig begränsas till atlantiska farvatten. Några af schackbrädets rutor täcka Östersjön!

Men vår historia lär oss genom århundraden, att vi först och främst och alltid måste hålla den östra fronten klar. I öster skall det gälla en gång. Se efter i Hallendorff och Grimberg. Tag fram dem och läs dem nogra, om ni glömt de ryska mordbrännarflottornas härjningar utmed hela Östersjökusten efter Karl XII:s död. Och hur var det sedan Finland slitits ifrån oss år 1809! Ströfvade icke då ryska trupper omkring i Norrland? Gingo icke midt i smällkalla vintern ryska kårer öfver Kvarken? Öfversvämmades icke Åland och sprängde icke Kulneff med sina ryttarskaror öfver till Grisslehamn? Det var nära då! De tre invasionskårerna hade stämt möte i Stockholm för att där tvinga oss på knä. Det är närmare nu med våra dagars förbättrade samfärdsleder och förfinade tekniska hjälpmedel. Vår timme hade den gången icke slagit. Men vår förtjänst var det sannerligen icke. Hade icke Gud allsmäktig i sin oändliga godhet tagit hand om oss, så hade också de sista sandkornen fått rinna genom våra timglas, och Sverige för alltid utplånats ur de själfständiga staternas tal. Och detta hände för hundra år sedan. En obetydlighet då man kastar blicken öfver det förflutna. En oändlighet då man ser framåt emot dunkla öden, där dårskaper, begångna under en enda votering, kunna förlama ett folk och besegla dess öde, icke för ett århundrade, utan för alltid.

Äga vi någon garanti, att icke dylika händelser när som helst vid lämpligt tillfälle kunna återupprepas? Hvad har timat under de hundra åren, som förändrat vårt läge, och gjort det tryggare än 1809? Intet! När äro tillfällena lämpliga då? Jo, när de öfriga stormakterna äro i vapen mot hvarandra. Ingen bildad människa har glömt, hur nära det var, att Marocko tändt krigets flammor öfver oöfverskådliga vidder af Europa. Fråga första bästa officer ur Tysklands och Englands mariner, om han tror på ett stundande krig mellan dessa makter, en strid på lif och död om herraväldet öfver hafven, världshandeln och kolonialområdena. Han skall småle i känslan af sin flottas härliga och oöfvervinneliga kraft och utan ett ögonblicks tvekan svara ja!

Hvem hindrar, medan de andra stormakterna slåss, den stora kontintentalmakten Ryssland från att gå sina egna vägar? Ingen!

Men hvad angår det oss? Ha vi dåligt samvete gent emot Ryssland? Ha vi icke i hundra år lefvat i djupaste fred med vår östra granne? Har något händt på sistone, som skulle berättiga våra farhågor, och råder i denna stund skymten af spänning mellan Sverige och Ryssland? Nej, ingalunda!

Men Ryssland äger, hvad vi sakna, ett klart utrikespolitiskt mål. I två hundra år har Ryssland obevekligt sträfvat efter att komma fram till världshafvet.

Än Östersjön då, är den icke nog för ryssarnas behof?

Nej, de nöja sig icke med Östersjön.

Hvarför icke?

Jo, därför, att deras Östersjöhamnar äro stängda af is en stor del af året, och dessutom ha de mäktiga grannar med starka flottor, som under vissa förhållanden kunna stoppa Rysslands sjöfart och hindra alla ryska eskadrar från att tvinga sig ut genom de trånga farvattnen i Sundet och Bältena.

En makt med Rysslands stora och lifskraftiga ekonomiska utveckling kan icke i längden finna sig i ett så kringskuret läge. Ända sedan tsar Peters tid ha ryssarna försökt att tränga sig fram till någon kust vid öppet haf. De måste ut för att få luft. Aldrig har denna deras sträfvan varit mera målmedveten och energisk än under de allra sista tiotalen år. Ingen har glömt de beundransvärda ansträngningar och fabelaktiga uppoffringar i folk och pengar de underkastade sig för det enda målet att tränga sig ut till kusten i den yttersta östern och beröfva japanen herraväldet öfver Stilla hafvets handel. Men när Togo tillintetgjorde den ryska flottan, och när den ryska garnisonen sträckte gevär inför Port Arthurs eröfrare, då hade den östra utfartsvägen tills vidare blifvit stängd.

Ryssland tvingades att uppgifva, eller åtminstone undanskjuta sina planer på Stilla hafvet.

Nu ha sex år förflutit, sedan en graflik tystnad åter utbredde sig öfver Mandschuriets slagfält. Och redan forcerar Ryssland en ny framryckningslinje mot världshafvet. Det gäller Indiska oceanen. Inom loppet af sex år ha ryssarna kastat sin front från Japan till Persien, därmed visande, att det är fullkomligt likgiltigt för dem, till hvilken del af världshafvet de framtränga, och hvilka länder de nedtrampa och underkufva på sin väg mot målet. Ett ögonblick har det sett ut, som om England icke lade hinder i vägen för Rysslands framryckande. Vi minnas, att den engelska regeringen till och med rådde den persiska att gifva efter för Rysslands ultimatum.

Detta Englands medhåll är endast tillfälligt och skenbart. I samma ögonblick ryska trupper taga ett steg in på det område af Persiens södra hälft, som England af ålder kallat sin intressesfär, ändras signalerna i London. Ty då är det brittiska väldet öfver Indien, då är Englands storhet och ära i fara, och då brista dagens tillfälliga ententer. Då skall England spänna det yttersta af sina krafter både till lands och sjöss för att utestänga moskoviterna från de indiska farvattnen. Man känner engelsmännen dåligt och uppskattar föga den dyrbaraste juvelen i Storbritanniens krona, om man tror, att England skulle offra Indien utan en strid, i jämförelse med hvilken det hårdnackade boerkriget med all dess nationella stolthet och hänförelse vore en ren barnlek.

Betänka vi svenskar, hur nära denna strid kan ligga oss i tiden? Hörde vi icke ännu sistlidne december, att ryska trupper sammandrogos utanför Teherans portar? Teheran är den sista etappen på vägen till den engelska intressesfären, som utestänger Ryssland från hafvet. Hvarenda engelsman i Indien vet, att Skobeleff framlade för tsaren en detaljerad plan till Indiens eröfring. Några år senare trängde ryska trupper in på afganskt område och hotade Herat, en af nycklarna till Indien. Det var år 1855. Det vore nyttigt för oss att minnas, hur man då i Stockholm väntade att hvilken dag som helst få se engelska flottor kryssa i Östersjön. Nå än sedan då? frågar ni. Jo, man väntade, att en begäran skulle framställas till vår regering om tillåtelse att få upprätta kolstationer på Gottland. Operationer mot ryska Östersjökusten kunde icke företagas utan Gottland som bas. Man kan tänka sig följderna om vår regering i en sådan belägenhet svarade ja — och om den svarade nej. Har man maktmedel till sitt förfogande, så kapitulerar man inte, då försvarar man sin neutralitet, om det gäller.

England skall hellre kämpa, tills den sista rödjackan stupat, än att låta ryssen känna saltdoften af de ljumma vindarna från Persiska viken.

Hvart skall Ryssland sedan rikta sina blickar? Mot norr till Ishafvet? Vi svenskar, de enda, som fullbordat kringseglingen, veta bäst, att norra Ishafvet är obrukbart för regelbunden navigation och för anläggande af flottstationer. Äfven längst i väster är hafvet tidtals isbundet, och man riskerar inga krigsskepp i vinterdimmorna kring Nordkap.

Då Ishafvet icke kan tagas med i räkningen, återstår blott en tredje utfartsväg — Atlanten^[1]. Skall Ryssland nöja sig med den stump af nordligaste Norge, som af norska män kallats en »afkrok»? Nej, en stormakt nöjer sig aldrig med en enda fattig hamn vid kusten, en hamn, hvilken liksom en pendel hänger i ändan af en lång järnvägslinje, framdragen genom folkfattiga obygder, hemsökta af ett bistert klimat.

Nu, efter japanska krigets lärdomar, och sedan vi sett, hur Ryssland, innan det slog sitt stora och sista slag, lade väldiga landområden, odlade och befolkade, under sin spira, ja, nu finnes väl ingen, som tror, att en betryggad världshandel och en varaktig maktställning på norra Atlanten kan stödja sig på en enda liten hamn bland norska kustklippor.

Om ryssarna vilja fatta fast fot vid kusten och vinna makt på hafvet, måste de, liksom i den fjärran östern, underkufva och göra sig grundligt hemmastadda i så vidsträckta områden och i ett så rikt och gifvande uppland, att stora flottor och flottstationer från dess inre kunna draga till sig alla sina lifsförnödenheter.

Tag fram Roth och kasta en blick på norra Skandinavien. Se efter hur långt söderut gränsen måste flyttas, innan man kommer till trakter i Sverige och Norge, som äro tillräckligt rika på resurser. Det är klart, att förbindelselinjerna med dylika uthamnar vid en fjärran kust kräfva högst ansenliga truppstyrkor för sitt betryggande; att flottans fabriker, verkstäder, varf och dockor, befästningarna, upplagen och handelshusen fordra en ordentligt tilltagen personal för driften; att handeln och herraväldet på Västerhafvet icke kan vidmakthållas utan massor af folk. Och det är klart, att alla dessa nyanläggningar och den arbetarstam, som hölle dem i gång, icke kunde existera, utan ett uppland, tillräckligt rikt på befolkning, säd och boskap. Ägde det dessutom ändlösa skogar och outtömliga malmberg — så mycket bättre. Att draga till sig alla dessa förnödenheter frän det inre Ryssland, vore stört omöjligt. Finland skulle icke förslå att leverera allt.

Titta på Roth ett slag igen! Tror ni att sydgränsen på detta uppland kunde dragas en hårsmån norr om Ångermanland, Jämtland och Trondhjem? Det gäller ett väldigt block af egentliga Sverige. Det vore klokt at oss att med spänd uppmärkhsamhet följa den nya frammarschen. Måhända skulle de första härvägarna föra öster om Torne och Muonio älfvar till Lyngen fjord. Hur länge skulle man stanna där? Steg för steg skulle man följa kusten söderut till Trondhjem. Då blefve Norrland på tre sidor kringrändt af ryssar. Sedan skulle snarorna dragas åt och vårt land strypas. Skola vi med vanlig dådlöshet afvakta händelsernas gång?^[2]

Gör man rätt i att öppet beröra så ömtåliga ämnen? Lockar man icke därmed fienden öfver sig? Ack nej, ingen stormakt låter locka sig till krig af diskussionens uppslag. Det är bättre, att dryfta faran, ty då är man beredd när den blir verklighet en gång. För ryssarna har vårt politiska och strategiska läge inga hemligheter.

De vakna behöfva inga upplysningar från de sofvande, de hitta själfva. Den som tänkt sig in i dessa frågor låter ej bedåra sig af lofsånger för freden, sjungna än af äldre, välmenande fruntimmer, än af fina herrar, pösande som tuppar i beundran af sitt eget galande. Ja, det är vi som af gammal inrotad vana, en vana, som vi omhulda och dyrka likt en religion, skjuta ifrån oss allt, som är obehagligt och besvärligt; det är vi, som så länge fallit undan för Norges kraf, att farten kan räcka till äfven för Rysslands. Sedan Axel Oxenstiernas dagar har Sverige knappt haft en verklig statsman. Därför har utrikespolitiken försummats, och försummelsen blifvit en tradition som ingen får röra vid. Vi se ej längre än i stugväggen; hvad därutöfver är existerar ej för oss. Vi lefva, som om tanken på ett krig vore en vidskeplig reminiscens från forna, barbariska tider. Vi hafva sannerligen tillräckligt länge lefvat på Guds försyn, för att ändtligen också själfva taga i med hårda händer — innan det blir för sent.

Har icke Ryssland sedan två hundra år trängt framåt mot Atlanten lika målmedvetet, sakta och säkert som mot Stilla hafvet och Indiska oceanen? Har man glömt, hur tsar Peter fäktade för att vräka undan alla hinder, som höllo honom utestängd från Östersjön, hur han sträfvade att kufva de landområden, som lågo och hotade hans nya rike, och hur han lyckades, och grundlade den hamn vid kusten, som var en förebild af den drömda framtidshamnen vid världshafvet? Då röko Östersjöprovinserna med sina svenska kyrkor och grafvar. Det var första steget mot Atlanten. Det andra togs för hundra år sedan, då Finland slets ifrån oss. Tack vare sin jämförelsevis fria ställning i förhållande till eröfraren, har Finland dock i hela hundra år tjänat som en buffert mellan oss och det egentliga, det ortodoxa, heliga Ryssland.

Den fröjden är förbi. Nu spelar historien i hastigare tempo från år till år. Märkte vi icke hur under de sista åren af 1800-talet det kompakta, moskovitiska Ryssland smygande, tyst och stilla som koleran, tärde sig in i Finland och steg för steg nalkades vår östra gräns? Hur var det med Bobrikoff! Jag har hört sägas, att bönderna i Tornedalen skulle kunna berätta ett och annat om hans regemente där uppe. Men vi behöfva icke fråga dem. Vi ha ju dagspressens vittnesbörd. Läs bara! Ser det ljusare ut för Finland nu än då? Ha finnarna kanske haft frihet att förfoga öfver sina järnvägsbyggen? Tillätos de att nedlägga alla sina medel i banor, tjänande de finska intressena och i riktningar, som bäst passade den borgerliga samfärdseln? Nej, Finland tvingades att offra sina surt förvärfvade pengar på järnvägar, afsedda för rysk trupptransport. De tvingades att lägga öfverbyggnad och broar så starka, att de tunga trupptågen kunde gå fram öfver dem.

Nyss har det finska järnvägsnätet knutits ihop med det ryska, medelst den mäktiga järnbro, som i Petersburg spänts öfver Nevan. Spårvidden är densamma i Finland och Ryssland. Nu kastas när som helst trupper från hjärtat af Ryssland raka vägen upp till Torneå, utan en enda omlastning. Finlands järnvägar äro icke afsedda för handeln och den fredliga odlingen, de äro byggda för krig. Krig, med hvem!

Har ni sett i er tidning att den finska militären blifvit indragen, och att i finnarnas kaserner, byggda för finska pengar, endast ryska trupper hålla hus. Minns ni ukasen om de finska millioner, som hädanefter årligen skola insändas till ryska krigskassan, såsom bidrag till kostnaderna för Rysslands här och flotta — kanske i den yttersta östern eller till bajonettpromenaden genom Persien.

Ha icke under de sista två åren gång på gång nya truppförband från det innersta Ryssland flyttats öfver till Finland och stegvis och tyst skjutits allt längre och längre upp mot norr?

Står man icke i begrepp att lägga det finska lotsverket, som hittills varit enbart finskt, under ryska tjänstemän? Vidgas icke dagligen den ryska polisens makt öfver allt Finland, och tror ni det är värdt att söka klara sig fram mellan de tusen sjöarna utan ryska polispass?

Tvingas icke ryska språket på finnarna med all makt? Hur gärna såg icke Ryssland fennomanernas förbittrade kamp mot allt hvad svenskt språk och svensk litteratur hette! I stridens yra glömde de finsktalande finnarna att de beredde jordmånen för ryska språkets framträngande. Snart skall tjinovnikarnas och själfhärskardömets modersmål ljuda öfverallt i Finland. Äfven detta är ett steg mot väster. Det sker ej för att plåga finnarna, det sker för att utplåna bufferten och flytta oss kosackgränsen in på lifvet. Det är blott en länk i en kedja.

Hör på nu, alla valmän och ni, som gjort politiken, icke till en fosterländsk plikt full af ansvar, utan till ett yrke! Har ni märkt med hvilket olympiskt lugn man under de allra sista åren från Petersburg iakttagit den urgamla svenska författningens dödskamp i Finland? Hur fåfängt patrioterna kämpat för dess bevarande och hur den slutligen sönderbrutits och tillintetgjorts under trycket af moderna demokratiska tidsströmningar? Ju längre de nya formerna gingo mot ytterligheter, desto bättre — ur rysk synpunkt!

I ännu ett afseende fingo finnarna bevara ett sken af en försvinnande frihet, en frihet, icke i ordets egentliga bemärkelse, utan fattad som det slagord, som blifvit utslitet och missbrukadt på otaliga folkmöten jorden rundt. De fingo nämligen fritt genomföra en valreform, som visat sig vara den yppersta jordmån åt förlamande partistrider, där de olika riktningarna inte tänkte på annat än att rifva ögonen ur hvarandra, och där de lidelsefulla striderna helt och hållet skymde bort de stora — verkliga — gemensamma — yttre farorna.

Ha vi anledning till jämförelser eller ej? Hur var det under 1911 års valrörelse här i landet? En rad af föga uppbyggliga partistrider! Man häpnar öfver den fullkomliga likgiltighet, hvarmed dagens flyktiga celebriteter behandla de händelser, som under tiden tima utanför våra egna portar och som fylla hela kolonnader i pressens telegramafdelningar.

Den svenska bonden är kärnfrisk, med karaktär och sundt förnuft. Det är på tiden att han noga öfverväger Finlands öde. Pressen har upplyst honom om händelsernas gång. Jag har inte berättat något nytt här ofvan. Från generalkonsulatet i Helsingfors ha säkert också otaliga rapporter skickats till vårt utrikesdepartement.

Vi skulle få fria och lediga händer, sades det, att ägna oss åt yttre, verkliga faror, sedan vi blifvit af med Norge. Nu ha vi partipolitiken att tacka för att vi fått ett nytt Norge, sju resor värre än det förra, flyttadt inom våra egna gränser. Och under tiden ligger Finland som en florhöljd sarkofag i öster. Spåren förskräcka — om man känner fotgängaren.

Hvem bar ansvaret för utgången af 1808-1809 års krig? Efter uppvaknandet skyndade alla de skyldiga att kasta skulden på Gustaf IV Adolf. I verkligheten var det hela svenska folket, förslöadt och vilseledt under frihetstidens usla och för utländska pengar köpta styrelse, som bar ansvaret för olyckorna. I sin förnedring behöfde detta folk en syndabock, för att i sina egna, utlandets och eftervärldens ögon rentvå sig — åtminstone från skenet af skam och vanära. Då offrades kungen, anklagades, hånades, afsattes och kördes ur riket. Och likväl var han, snart sagdt, den ende, som var obrottsligt rättrådig, och i mycket såg han klarare än alla andra. Men han var omgifven af pultroner och ynkryggar. I en nyligen utkommen bok får man veta, hur det gick till under fångenskapen på Gripsholm. Hjältarna, som nyss blifvit besegrade af underlägsna ryska härar, darrade som asplöf vid tanken på att konungen kunde slippa lös. Man rodnar af skam, då man tänker därpå.

Hur sköttes Norge år 1905? Hur kunde det gå som det gick? Hvem bar då ansvaret? — Jo, hela svenska folket. Aldrig har väl vår indolens, vår sömnaktighet framträdt inför hela världen i en skarpare dager än då, i junisolens glans. Att aldrig vilja se själfva saken i ögonen, att aldrig taga i med hårdhandskarna, att aldrig vilja göra oss reda för, hvad det verkligen gäller för oss och våra efterkommande, utan bara skjuta åt sidan det besvärliga och riskabla, väja undan för de stora svårigheterna, krypa bort på händer och fötter för att gömma oss bakom struntsaker och bagateller. Att låta unionen åka och sedan jubla öfver den lysande segern i Karlstad, att låta oss öfverrumplas och aldrig vara färdiga, ehuru en händelsekedja, som med orubblig könsekvens och planmässighet gått fram genom nittio år, borde ha lärt oss hvart det bar!

Äfven då var det hela svenska folket, som bar ansvaret. Äfven då behöfde vi en syndabock och skulden till upplösningen kastades på Oscar II. Åren 1809 och 1905 gällde det Finland och Norge, våra buffertar, skyddsstater i öster och väster. Nu, 1912, känna vi oss som eremitkräftan, sedan hon beröfvats sitt skyddsskal. Då gällde det utanverken. Nu gäller det Sverige själft. NU gäller det hela vårt folk, vår frihet, vår existens. Nu gäller det moderlandet, våra urgamla svenska, aldrig af främlingar underkufvade landskap, våra röda stugor, våra fält och åkrar, våra vägar, kyrkobyar och städer.

Erfarenheterna från 1809 och 1905 borde ha lärt oss, att folket ensamt bär ansvaret för vårt öde. Nu hjälper det icke längre att kasta fram en syndabock. När Sveriges konung träder fram och talar allvarsord till sitt folk, då är fara å färde, och då är tiden inne för Sveriges folk att samla sig kring sin konung och skänka honom sitt stöd. Blott en gång i vår historia har det lyckats partierna att tysta konungen. Det får icke upprepas! För hvarje dag som går, kryper frihetstiden in öfver oss, smygande och förrädisk, lismande och lockande, lättsinning och indolent. Inför den hotande faran måste hela vårt folk resa sig som en man, uppskjuta alla dagens obetydliga omsorger och samla sig till försvar af urgammal frihet och själfständighet. De vilseledda massornas tid måste vara förbi. Turen har kommit till den mogna, själfständigt tänkande delen af folket, att säga sitt ord. Vi fingo nog af namnstämpeln under frihetstiden!

Alltså, Peter den stores framträngande till Östersjön och Östersjöprovinsernas förlust var första steget. Eröfringen af Finland var det andra. Det tredje steget tages inför våra ögon, då Finland förvandlas till en rysk provins, lika rysk som något guvernement i tsarriket.

Hvad är det nu som skiljer egentliga Ryssland från Atlanten? Tag fram Roth och mät upp med passaren. Från Torneå, de finska banornas slutpunkt, till Lyngen är det 43 mil fågelvägen — till Narvik endast 40. Från Vasa till Umeå är det 11 mil och från Åland till Grisslehamn 4 mil. Redan för hundra år sedan visade ryssarna att en promenad öfver Kvarken kunde företagas. Och hvad betyda dessa afstånd för en nation, som kastat ut jordens längsta järnväg genom skogar, öfver tundror och moras; — och för en armé, som är van att operera åtta hundra mil från sitt hemland!

Genom vår egen lojhet och kortsynthet förlorade vi den trygghet, som unionen innebar. Därför befinna vi oss år 1912 i samma läge som 1809, då vi, på samma gång som vi måste slåss med ryssarna i öster, hade norrbaggarna i ryggen, alltid påpassliga att hugga in så fort vi voro i trångmål. Har trycket på västra gränsen upphört, eller är vår trygghet måhända mindre hotad nu än 1809? Är det slut med det långa grälet och kunna vi med lugn betrakta våra västra grannar som vänner, pålitliga i alla väder? Hur var det med Grisbådarna? Nu är renbetesfrågan på tapeten, och framdeles kan det bli fråga om malmutförseln till Narvik. Och för öfrigt, kan Norge behandlas som en verkligt suverän makt, som själf i allt bestämmer öfver sina politiska linjer? Hur var det med garantimakterna? Den som iklädt sig ansvar för en annan har, inom det privata lifvet, ett och annan att säga öfver sin skyddsling. Hur är det stater emellan?

Vi ha sålunda, både i öster och väster, grannar, mot hvilka vi alltid måste vara på vår vakt.

Svensken i allmänhet förstår tillvaron af denna fara och vet att den när som helst kan komma öfver oss som en verklighet. Men han slår döförat till därför och skjuter undan de mörka tankarna, för att ostördt kunna glamma vid punschbålen och spelbordet, i ölstugor och på krogar. Han har glömt, nej, han har aldrig betänkt hvad det betyder, att ha fiendehärar inom sina egna landamären. Hur är det möjligt? Jo, vi ha under våra tallösa krig alltid kämpat i främmande länder och endast erfarit helt korta fientliga påhälsningar inom Sveriges gränser. Vi äro det enda folk i Europa, kanske på hela jorden, som aldrig varit underkufvadt af främlingar. Danskarna försökte visst en gång, men de jagades ut som boskap. Därför bevara vi icke ens några förbleknade, uråldriga traditioner om träldom och gissel. Det är en erfarenhet, som aldrig fått insteg i vårt medvetande. Vi tro icke på möjligheten däraf. Vi dansa boston på randen af en vulkan, sorglösa, lättsinniga och likgiltiga, som om vi lefde på himmelska privilegier om ett ostördt lugn till domedag.

---

Under främmande ok.

Låt oss försöka att tänka oss in i följderna af fientliga trupper inträngande öfver gränsen. De sprida sig öfver landet, de tåga genom bygderna. Tänkom oss en socken i Östergötland, där fientliga trupper blifvit inkvarterade i akt och mening att stanna en tid under något uppehåll i rörelserna. Skörden har nyss inkommit. Den är långt öfver medelmåttan. Under fredliga tider brukade bonden alltid afskilja det, som behöfdes for utsädet, från det förråd, som under vintern skulle förvandlas till bröd eller säljas. Men nu är kriget öfver bonden och hans ägor. En befallning, som inte tål någon motsägelse, bjuder honom att inom tre dagar köra in den nyss tröskade säden till ett magasin, som upprättats vid kyrkobyn.

Hans hästar och fordon tagas i bruk för invasionshärens milslånga transporter. Begär bonden ersättning, så får han från öfvermodiga knektar svar i hotelser, knytnäfvar och knutpiskor. Handelsmannen vid stationen får utan betalning lämna ifrån sig hela sitt lager af mjöl, ost, smör, sill och allt annat, som duger att äta. I de röda stugorna under tallar och björkar äro soldater inkvarterade, och mor måste utan att mucka hålla kaffepannan puttrande hela dygnet om. Ber hon om pengar för sin möda, så skrattar man henne i synen. Bonden själf, hans söner och döttrar, hans drängar och pigor, som förr skötte den fredliga gårdens bruk, få nu passa upp som trälar. Alla vagnar, slädar och åkerbruksredskap vräkas ut från lider och logar för att lämna plats åt folk och hästar och för att användas som bränsle om det är kallt. Allt hvad halm och hö heter uppsnokas och stryker med till foder och strö. Är vinter rådande, så köres husets folk ut ur de eldade rummen, där trupperna slå sig ned och lefva röfvare med lösöret, och gammelfar och hans gumma kastas ut på backen huller om buller, och officerare flytta in i deras ställe.

Det går inte till som under våra fälttjänstöfningar, då truppen bara stannar öfver en natt och vid uppbrottet, till punkt och pricka och litet till, betalar den dryga räkningen för husrum och nedtrampad gröda och skada på gärdesgårdar och ungskog, och där militären ändå icke alltid bemötes med vänlighet. I krig tar man. Kriget förråar. All aktning för egendom, ålder och kön upphör. Det är inte fråga om en natt eller ett par, det kan räcka i månader. Boskapen slaktas ned efter hand, skogen härjas utan spår till försyn. Man struntar i alla klagomål. Bonden kan bespara sig mödan att skicka insändare till sin tidning. Det hjälper inte med anonyma skrifvelser till civilkommissioner. Och när truppen drar dädan, ligga bondens äger så platt öde, att hvarken hund eller hane höres i hult och hagar.

Salongshjältarna, de eldröda tidningsredaktionerna, folkedarna, bohêmen inom konst och litteratur, alla dessa, som nu äro så modiga, men spårlöst försvinna då de lukta krut, de skola säga att jag öfverdrifver och söker skrämma bonden till förmån för försvaret. Kunna de med lefvande bevis gifva sin ståndpunkt trovärdighet? Vår upplysta tid, civilisationen, kristendomen! Europas stormakter tillåta inga barbariska härjningar i våra dagar! Haag, fredskongresserna, fredspropagandan omöjliggöra barbariet! Så säger man ja. Och det finns många som tro därpå. Hur mådde kineserna mellan Kharbin och Mukden under ryska härens frammarsch? Tidningarna ha kunnat berätta hur turkarna ha det i Tripolis för närvarande. Våra svenska officerare i Persien äro i tillfälle att på nära håll göra sina iakttagelser. Vi kunna nöja oss med krigstelegrammen. Härom dagen lästes i hvarenda svensk tidning ett telegram skildrande tillståndet i Aserbejdschan och Tabris. Tabris är en stad på 293,000 invånare. Där, och i dess omnejd, äro ryska trupper förlagda. Perser och tatarer, som tredskas, skjutas ned som hundar.^[3]

Ty sådan är krigets lag. Men den råder ibland människors barn allt sedan den dag, då kungarna i Sodom och Gomorra kämpade i Siddims dal mot konung Kedor Laomer af Elam och jagades ned i jordbecksgroparna på Döda hafvets strand. Och den råder ännu i dag med oförminskad kraft. Den enda förmildrande omständigheten, ambulansen och Röda korset, dämpar icke krigets råhet. Den räddar spillrorna och förbinder såren, det är allt.

Skall kriget då aldrig upphöra? Jo bevars, när tvänne hemmansägare, som äro grannar, sluta upp med att tvista om diken, afloppsgrafvar och rågångar. När domstolarna icke längre hafva några mål att handlägga, inga stämningar för oförrätter att behandla. När höger, vänster och socialister icke ha något otaldt med hvarandra! Då försvinner kriget ifrån jorden!

Hur ser det ut i en eröfrad stad? Låt oss tänka oss Stockholm efter striden. Det är slut med mötena på Folkets Hus — där bor en främmande general. Patruller ströfva genom alla gator. Stadens borgare förbjudas vid dödsstraff att titta ut efter klockan 7. Operahuset och Operakällaren ha i en hast inredts till sjukhus, sedan man märkt, att utrymningen af Serafimerlasarettet och Sabbatsberg icke var nog för de sårade. Baren å Rydberg är förvandlad till högvakt. På Grand Hôtel och Royal bo idel fientliga officerare; i stora salen har kommissariatet ordnat sina bord i långa rader och i Bolinderska huset är krigsrätten. Skolorna användas till kaserner och barnen få hålla sig hemma. Öfver Gustaf Adolfs torg och Norrbro rida främmande kavallerister i gråa vapenrockar och med gevär öfver axeln. I Kungsträdgården är en artilleripark uppställd, och kanonvagnarna ha kors och tvärs skurit djupa spår i rabatter och planteringar. Det ser ut som på Place de la Concorde efter preussarnas inryckande i Paris. Hela lass af hö tömmas kring Karl XII:s staty, där några hundra hästar ständigt hållas i beredskap. Tid efter annan ledas de fram till Molins fontän för att dricka.

Boksynta kommissarier genomsnoka våra dyrbara arkiv och offentliga samlingar för att »rädda» allt det värdefullaste — alldeles som under Napoleons fälttåg i norra Italien. Stockholms stadsfullmäktige, med dess myndige ordförande i spetsen, få order att dagligen leverera allt, som behöfves för de främmande truppernas underhåll. Att vägra båtar föga. De hundra f. d. tyrannerna vända sig till köpmanskåren, som utan ett öres ersättning måste tömma sina lager. Bankir Gyllenhake disponerar för sig och sin familj ett af sina femton rum. Han får bo kvar mot villkor, att han dagligen serverar ett antal officerare en finare middag, där smällkorkarna hagla och de äldsta årgångarna tömmas i botten. Grosshandlar Kaffekvist får bo i köket under samma villkor. På kontoret har han inte att göra, där härja soldater, och lagret är läns.

Alla fabriker stanna, all handel och industri upphör, det dagliga lifvets maskineri stoppas på alla punkter. För export lastas icke längre några varor i hamnen. Alla hamnarbetare måste lydigt och utan betalning lossa de lifsförnödenheter, som komma öfver hafvet för invasionshärens räkning. Allting tages i anspråk. Endast de bästa husen utrymmas, och utan spår till hänsyn gör man sig hemmastadd öfverallt. Här lika litet som i östgötabondens gård har äganderätten ringaste talan. Kulturskyddet! Jo pytt! Ju högre kultur, desto mer finns att ta. Och kvinnofriden på gatorna och i hemmen! Den blir väl ändå respekterad? Nej bevars, inte i krig!

Hur ser det ut i arbetarhemmen och hos de fattiga? Ingen dagspenning utbetalas längre och allting stiger oerhördt i pris. Barnen gråta och ropa på mat och mor har intet att ge. Eländet tilltager för hvarje dag som går, och det finns ingen, som kan hjälpa de utsvultna.

Socialistiska löpsedlar ha kallat till protestmöte vid Lilljans. Den svarta massan tätnar kring en röd talarstol, där en känd mötestalare med vanlig svada och ofta afbruten af mängdens bifallsrop, utbreder sig öfver ämnet: Död åt militarismen! Plötsligt blänker i Engelbrektsgatans mynning en skog af pikar, burna af skäggiga ryttare på, små, raggiga hästar. En ring af järn slås i ett ögonblick kring hopen. Det blir tyst. Talaren ryckes ned från tribunen. De värsta skrikhalsarna plockas ut, bindas och föras mellan täta ryttarled raka vägen ned till Bolinderska huset. Där är processen kort och galgbacken är nära. Sättet känna vi från Tabris! Den öfriga mängden vid Lilljans skingras för pikarna. Att göra motstånd mot den polisen låter man bli.

Det har blifvit förunderligt ödsligt och tyst i Stockholm. Man hör blott tidtals trumhvirflar, hästtramp eller taktfast tågande soldater. Nästan all borgerlig trafik har upphört. Inga tidningspojkar höras ropa ut sina blad.

Pågående riksdag har afblåsts i villervalla och regeringen hals öfver hufvud tagit sin tillflykt till det inre af landet. De nya, eleganta husen i utkanterna af Norrmalm och Södermalm se förskräckligt kantstötta ut efter beskjutningen. Men nu är striden slut. Den har varit förtviflad, hopplös. En storstrejk är en barnlek, en urbild af lugn, ordning och öfverflöd, jämförd med en fientlig inkvartering. Den stillhet, som då råder är beklämmande. Endast tornuren förkunna tidens gång, och kyrkklockorna att prästerna och döden sköta sina sysslor såsom förr.

Ändtligen är freden sluten, Stockholm återfår sitt förra utseende, ett block af vårt land afträdes och införlifvas under segrarens välde.

Låt oss göra ett flyktigt besök i denna landsända, som icke längre är vår. Där är det slut på valmötena. Inga krypande löften gifvas och inga pockande fordringar och villkor uppställas. Man låter bli att skicka representanter att åtaga sig de underkufvades sak inför regeringen i en främmande hufvudstad. Man förleder icke längre hederliga svenska arbetare till politiska äfventyr. Man har så länge hållit vackra tal, nu håller man vackert mun. I skolorna införes ett främmande språk, som barnen tvingas att lära. Man ser inga processioner med röda fanor och de hånfullt, dåraktiga orden: Ned med tronen, altaret och penningpåsen. Det är förbjudet att i de fordom svenska kyrkorna förkunna och bekänna den protestantiska tron. Gyllne helgonbilder radas upp kring våra gamla altaren, och väggmålningar från Sturarnas och Gustaf Vasas tid målas öfver för att glömmas. Vid rätten sker icke förhöret och förkunnas icke domen på ett för svenskar begripligt språk.

Alla de unga männen utskrifvas med eller mot sin vilja för flera år, att aftjäna sin värnplikt hundratals mil från hemorten, i länder, där man gapskrattar åt civila kommissioner och anonyma klagomål. Det är förbjudet att emigrera för män under 45 års ålder, och äfven sedan får ingen resa till Amerika utan särskildt pass. Nu vankas andra bullar än i våra dagars fria Sverige, där himmel och jord röras upp, om en värnpliktig förflyttas utanför lånegränsen vid fullgörandet af sin militära tjänst, och där man endast motvilligt underkastar sig sin första och förnämsta plikt mot fosterlandet och söker undandraga sig den skuld, som måste gäldas för rättigheten att bo och bygga i ett fritt och oberoende land. Under det nya, främmande regementet tvingas man att slåss utan att veta hvarför, och mot folkslag, hvilkas namn man knappast hört nämnas och om hvilka man icke vet, hvad ondt de gjort. Man får böja sig under de strängaste krigslagar och en hänsynslös straffskala. Man får sukta efter de femtio öre om dagen man hade i Sverige och i bästa fall hålla till godo med ett par öre. Ingen frågar efter om truppöfningarna till årstiden passa för svenskens åkerbruk, eller om de tillfredsställa universitetsungdomen. Och för resten, universiteten äro nu ordnade på ett helt annat sätt, än under de svenska tre kronorna.

Medan de unga svenskarna skickas i fält, få städerna i det underkufvade landet som garnison mottaga sina nya herrars söner. Så sker i Finland, som vi minnas; på så sätt paralyseras ett land, och dess vapenföra ungdom hålles i schack.

Och skatterna! Man diskuterar icke längre den frågan. Man talar inte om att lägga skattebördorna på de bärkraftigaste skuldrorna, ty alla tryckas lika hårdt. För de hägrande sociala reformerna göres ingen propaganda längre. Den personliga friheten är död. I städerna är hvarje portvakt en polis. Yttrandefriheten har upphört. Tryckfrihetsförordningen existerar icke mer, någon justitieombudsman står icke som en räddande ängel, färdig att gripa in. Tidningarna äro skrinlagda, och om några af dem tillåtas att komma ut, äro de fullständigt färglösa. Vissa blad, som redan under den svenska tiden hade dåligt rykte, krypa för tyrannerna för att själfva vinna fördelar. Finlands öde har då kommit öfver det land vi förlorat, för att förkväfva dess kultur.

Sådan är vägen till Atlanten!

Vi, som icke förblindats af partistriderna och icke glömt farorna utifrån, vi rikta till våra landsmän af alla färger våra varningsord medan tider är. Gif akt! Gif akt på tidens tecken. Och mot dem, som bära ansvaret för den kurs vi följa, ljuder det i dag från tusentals svenska hem: vänd om, innan det blir för sent! Vårt försvar får icke stympas. Vi fordra icke allenast att försvaret bibehålles vid oförminskad styrka, utan också att det utvecklas och förstärkes, så att hela folkets kraft kan tagas i anspråk då det gäller.

Man söker lugna oss genom att jämföra vårt försvar med de minsta staternas skala. Själfbedrägeri! Ty när kriget bryter ut om vårt vara eller icke vara, då få vi att räkna med en stormakt och en stormakts tillgångar. Då måste vi stå på höjden af försvarsvilja och samlad nationell kraft.

---

Kunna vi försvara oss?

Kan Sverige försvara sin själfständighet mot en mäktig granne, samtidigt med att vår minsta granne hotar vår rygg? Svaret på denna fråga återfinnes i en liten bok, som nyligen utkommit och som icke nog varmt kan anbefallas åt alla vänner af vår frihet. Dess titel är: »Den Svenska Folkhären», af pseudonymen Keith. Jag citerar Keiths bok, delvis ordagrant, i detta kapitel om våra försvarsmöjligheter.

Är Sverige starkt och klokt rustadt, så drar sig hvilken fiende som helst för ett anfall, som kanske skulle kosta mer än det smakade. Därför är försvaret ett värn för varaktig fred, under det att afväpning lockar kriget till sig. Det är möjligt, att andra stormakter skulle underlätta vår kamp genom en vänlig hållning. Men stode vi också alldeles ensamma, vore våra utsikter långt ifrån hopplösa.

Vi veta sedan gammalt, att anfall från Ryssland äro sannolikare än från något annat håll. Rysslands både äldre och nyare krigshistoria lär oss, att detta land vid anfallskrig aldrig, vid försvarskrig sällan kunnat utnyttja hela sin militära kraft.

Mot oss har Ryssland endast en gång förmått uppställa hufvudmassan af sina stridskrafter, nämligen under Karl XII:s härtåg mot tsarrikets hjärta. Men under finska kriget öfversteg den mot oss mobiliserade styrkan aldrig vår reguljära armé och var i hög grad underlägsen våra samtliga mobiliserade krafter. År 1808 uppgick Rysslands reguljära armé till 400,000 man, dess samtliga stridskrafter till 850,000. Den armé, som i februari inträngde i Finland, räknade 24,000 man och hade först i september fördubblats Då meddelade tsar Alexander den i Finland kommenderande ryske generalen uttryckligen, att han icke kunde påräkna ytterligare förstärkningar. Hade Sveriges hela reguljära arme, eller 52,000 man, blifvit använd i Finland, och reservformationerna, eller 30,000 man, fått öfvertaga försvaret af våra föga hotade väst-och sydgränser, så, hade kriget ofelbart tagit en lycklig vändning, ehuru Ryssland då var i förbund med Napoleon.

År 1826 kunde tsar Nikolai glädja sig åt en armé om bortåt 700,000 man ständigt färdiga fälttrupper. Men då han två år senare förklarade Turkiet krig, kunde han ställa en operationsarmé af endast 106,000 man mot turkarnas 140,000 soldater. Mot dessa illa organiserade och dåligt ledda trupper kunde ryssarna icke vinna någon afgörande framgång. Och likväl vågade kejsaren icke bevilja sin generals fordran, att numerären skulle höjas till inemot 200,000 man, emedan Österrike sammandrog 80,000 soldater vid. sin sydöstra gräns.

När polska upproret utbröt i slutet af 1830, förfogade polackerna öfver en öfvad fältarmé om 60,000 man, som i farans stund genom folkuppbåd svällde ut till 130,000. Mot dessa kunde ryssarna i februari följande år ställa endast 113,000 man. Det berodde på andra, för polackerna olyckliga omständigheter, att de icke segrade.

Och hur var det, när Krimkriget bröt ut! Då hade Ryssland samlat 200,000 man vid Östersjökusten, 140,000 ansågos nödvändiga i Polen, 180,000 hade dragits till Bessarabien och blott 50,000 stodo på Krim. Icke förr än sommaren 1855, eller mer än ett år efter krigsutbrottet, lyckades Ryssland till Krim sammandraga 170,000 man. De allierade hade då 185,000 man på platsen. Ryssland kunde icke förjaga en jämförelsevis så obetydlig armé från sitt område.

I rysk-turkiska kriget 1877—78 gick det på samma sätt. Vid gränsens öfverskridande uppgick operationsarmén på den förnämsta krigsskådeplatsen till blott 150,000 man, och mobiliseringen skedde stegvis. Mer än två månader efter krigsutbrottet stodo blott åtta infanterifördelningar i Bulgarien, en styrka, som vid denna tidpunkt förstärktes med ytterligare fyra. De förkrossande motgångarna mot Osman Pascha föranledde ryssarna icke blott att tillkalla ytterligare förstärkningar, utan äfven att i de mest bönfallande ordalag anropa Rumänien om bistånd. Hade turkarna under fälttågets förra del haft en ordentlig ledning, skulle de utan tvifvel hafva segrat, och detta fastän de stredo i Bulgarien, hvars befolkning var allt annat än vänligt sinnad mot dem.

»Rysslands krigshistoria under de senaste hundra åren — och för öfrigt äfven förut — visar sålunda, att dess maktmedel städse varit otillräckliga. Där det slutligen gått segrande ur striden, har orsaken legat i motståndarnas — turkars och svenskars — usla krigsledning och af olika orsaker undergräfda statsväsen samt, hvad de förra beträffar, saknad af en armé med tillräcklig offensivkraft för att utdrifva motståndaren. Men där Ryssland — såsom på Krim och i Östasien — haft att mäta sig med andra och dugligare motståndare, har dess svaghet genast blifvit uppenbar. Det är under dessa förhållanden så mycket märkligare, att den ryska diplomatien så länge kunnat hålla Europa i okunnighet om Rysslands verkliga maktställning».

Hur kan det bli i framtiden? Man vet det ej. Men följande fakta hafva alltid utgjort ett hinder för Rysslands maktutveckling: »1) rikets väldiga omfång och de bristfälliga förbindelserna.; 2) nödvändigheten att vid samtliga gränser kvarhålla ansenliga truppmassor 3) hänsyn till de, särskildt i vissa provinser, vanskliga inre förhållandena; 4) missförhållanden i statsförvaltningen och 5) en alltjämt återkommande öfverskattning af det intryck, som blotta uppträdandet af en, äfven relativt obetydlig, rysk krigsstyrka väntades göra på fienden».

Att sammandraga en armé mot Sverige vore dock i närvarande tid icke svårt för ryssarna. Men man kan taga för gifvet, att de för ett sådant företag icke skulle våga att använda större delen af sina närmast oss förlagda trupper, utan snarare kasta ganska aflägset förlagda kårer mot Sverige. Ty Ryssland måste alltid kvarhålla betydande truppmassor vid sina tusentals mil långa landgränser. Från kinesiska gränsen kunna nu inga trupper tagas. Alla de öfriga asiatiska besittningarna måste bibehålla sina garnisoner orörda. De vid den europeiska gränsen förlagda trupperna kunna endast i ganska ringa mån anlitas.

Efterföljande stycke i »Den Svenska Folkhären» är för viktigt för att tillåta några förkortningar:

»Men tages jämväl hänsyn till de inre förhållandena, skall man finna, att Rysslands möjlighet att blotta nyssnämnda gränsområden trupper i ännu mycket högre grad inskränkes. I Polen har under det senaste årtiondet en glänsande renässans ägt rum — visserligen föga känd i Europa, men icke obekant för ryska regeringskretsar. Detta gör, att de elfva millionerna polacker om möjligt ännu mera än förr måste öfvervakas af ryska bajonetter. Bland Rysslands trettio millioner rutenska undersåtar har upplysningsarbetet börjat bära frukt; deras missnöje manar till skärpt militär kontroll. Trakten kring Odessa och nedåt rumäniska gränsen är en första klassens revolutionshärd. Dylika härdar finnas äfven i det inre Ryssland, hvarför trupper endast med urskiljning och i måttligt omfång kunna dragas därifrån. Hvad gränsområdena beträffar, är att märka, hurusom en liberal rysk regim icke skulle medföra några väsentliga förändringar i situationen, enär det här rör sig om rent nationella och separatistiska önskemål.

Om de allmänt kända missförhållandena inom statsförvaltningen, hvilka i Rysslands alla krig verkat hämmande, stundom förstörande på operationerna, är det vanskligt att uttala sig. Men det kan näppeligen betviflas, att striden mot byråkratismen kommer att blifva svår och långvarig.

Man kan sålunda med visshet förutsätta, att åtminstone tre af här ofvan nämnda faktorer äfven för framtiden och i förhållande till oss komma att förblifva orubbade.

Detta innebär likväl icke, att Ryssland ej skulle kunna för ett anfall mot Sverige disponera öfver en här, som är vår absolut taget öfverlägsen. Tvärtom bör det fastslås, att tsarriket — därest det ej nödgas samtidigt föra krig med en stormakt — med säkerhet kan för en invasion i vårt land förfoga öfver truppstyrkor, som öfverstiga våra.

Men här tillkommer till ofvan nämnda, Rysslands maktutveckling inskränkande omständigheter ytterligare en, som för oss är af högsta vikt. Ryssland kan nämligen, på grund af de vägar, på hvilka ett anfall mot oss måste utföras, icke förr än lång tid förflutit efter krigets början göra sin öfverlägsenhet gällande.

För ett ryskt anfall mot Sverige stå två vägar till buds: landvägen och vägen öfver hafvet. En kombinering af dessa är naturligtvis möjlig, ja, under vissa förhållanden sannolik.

För en invasion landvägen står i hufvudsak blott en enda för alla truppslag framkomlig väg till förfogande. Vidare äro underhållsmöjligheterna såväl i de trakter, hvarifrån operationerna utgå, som i de svenska områden, där invasionshären rör sig, ganska små, hvarför en stor tillförsel af förnödenheter i arméns rygg är nödvändig; men denna tillförsel måste från Torneå ske medelst landsvägskolonner, hvilka samtliga måste röra sig på samma väg som trupperna.

Dessa två omständigheter verka, dels att en invasion öfver landgränsen i norr icke kan företagas med en alltför stor styrka, dels att denna styrkas stridsberedskap blir väsentligt förringad, innan den nått fram till sådana trakter, där vägnätet medger en framryckning på bredare front.

Härtill kommer på vår sida ytterligare den fördelen, att fästningen Boden, som är af alltför stor betydelse för att kunna förbigås, endast för sin cernering kräfver en truppstyrka motsvarande halfva svenska linjearmén, såvida garnisonens rörelsefrihet verkligen skall kunna fullständigt bindas. För en belägring åter kräfvas betydligt starkare krafter.

Äfven förutsatt, att vår armés hufvudkrafter icke skulle hinna koncentreras nog snabbt för att kunna möta fienden mellan Boden och gränsen, blir vårt läge ingalunda förtvifladt, dels emedan neutraliseringen af Bodens inflytande medför ett afsevärdt försvagande af de fientliga krafterna, dels emedan vägnätet alltjämt förbjuder stora massors förflyttning på bred front. Endast successivt och efter en afsevärd tid kunna öfverlägsna ryska stridskrafter framskjutas genom öfre Norrland.

Lika stora svårigheter möta för dylika krafters förande öfver hafvet. I detta fall äro i hufvudsak två omständigheter att taga i betraktande: 1) behofvet af transportmateriel och 2) möjligheten att trygga en stor transport. Men härtill kommer äfven behofvet af snabb urlastning af de öfverförda trupperna.

Beräkningarna öfver tonnagebehofvet variera något i olika länder, men äro dock i det stora hela ganska öfverensstämmande. Man torde kunna säga, att — äfven om förläggningen ombord göres ganska tät — öfverförandet af en styrka, som i storlek motsvarar en svensk arméfördelning, kräfver minst 50,000 nettoton. Men detta innebär, att hela den i ryska östersjöhamnar hemmahörande ångbåtsflottan icke förslår för det samtidiga öfverförandet af mera än högst två fördelningar. Och skulle — hvilket är otänkbart — äfven hela den i Svarta hafvets hamnar hemmahörande ångbåtsflottan kunna användas för ändamålet, skulle i alla händelser icke så stor styrka som vår linjearmé kunna på en gång föras öfver hafvet. För att kunna samtidigt öfverföra en verkligt öfverlägsen här måste Ryssland i främmande land förhyra eller köpa minst 300,000 nettoton. Antalet fartyg beror naturligtvis på deras storlek. Sätter man medeltonnaget per fartyg till 3,000, skulle alltså 100 fartyg behöfva hyras eller köpas^[4]. Under kriget i Ostasien tillgreps sistnämnda åtgärd, fast i ringa omfattning, och det torde kunna starkt betviflas, att mera än en obetydlig del af ofvannämnda behof kan fyllas från utlandet.

Men äfven om man skulle lyckas uppbringa ett tillräckligt antal fartyg, skulle dessa under färd upptaga en så stor yta, att deras tryggande skulle möta de största svårigheter, så länge vi ännu hafva några krigsfartyg i verksamhet. En konvoj är nämligen ytterst sårbar, något, som bl. a. utrönts vid under senare år i flera land afhållna kombinerade manövrer. I verkligheten torde därför den först öfverförda truppechelongen blifva för svag att utföra en offensiv långt in i landet. Den får inskränka sig till att sätta sig fast inom ett så stort område som möjligt i landstigningsplatsens närhet, där befästa sig och afvakta ankomsten af en ny echelong. Äfven om, hvilket, såsom ännu en gång framhålles, är osannolikt, de först landsatta trupperna skulle vara nog starka att tränga in i landet, kommer denna framryckning att kräfva tid och möta svårigheter, blott vi i största möjliga utsträckning undanfört lifsmedel och transportmedel (såväl hästar som järnvägsmateriel). Ännu en omständighet är härvid att beakta. Vårt underkufvande måste vara verkställdt före högvinterns inbrott, ty under denna kunna inga nämnvärda förstärkningar eller förnödenheter tillföras den öfverförda invasionshären.

Af det ofvan sagda framgår alltså, dels att vår farligaste granne behöfver en högst afsevärd tid, innan han kan göra sin öfverlägsenhet gällande vid ett anfall mot oss, samt dels att han — när det gäller en invasion öfver hafvet — blott har en begränsad tid att påräkna, därest anfallets framgång ej skall fullständigt äfventyras».

---

Landtförsvar eller sjöförsvar?

Alltså kunna vi försvara oss om vi gitta. Dock framgår af »Keiths» utredning att vi måste anlita alla våra krafter. Halfmesyrer räcka icke till.

Åt hvilket håll skola vi först och främst rikta vår uppmärksamhet, landtförsvaret eller sjöförsvaret? Tag fram Roth igen! Det slår oss med ens, att 270 mil af Sveriges gräns utgöras af haf. Och just åt det håll, där vår farligaste granne bor, utbreder sig hafvet.

Skola vi då hufvudsakligen rikta in oss på sjöförsvaret? Nej! Ty Sverige är beläget under så höga breddgrader, att betydande delar af vårt östra haf på vintern ligga stängda af is. Därför kan ett enbart sjöförsvar icke skydda landet mot invasion. Äfven om hafvet för jämnan vore öppet, så må icke glömmas, att vi mot samma granne äga en nära femtio mil lång landgräns, öfver hvilken fienden kan tränga in, äfven om vi hade aldrig så starka flottor i sjön. Därför kan försvaret ej byggas uteslutande på sjön. Vare sig fienden kommer öfver sjö- eller landgränsen, skall landets öde i sista hand afgöras af hären.

Men lika litet som vi vore betryggade genom ett uteslutande försvar till sjöss, lika litet vore vi behjälpta blott och bart af landtförsvaret.

Låt oss tänka oss hur det kunde komma att gå. Rykten nå våra kuster att på andra sidan hafvet transportfartyg och materiel sammanföras till flera olika hamnar. Svenska armén mobiliseras så fort sig göra låter och samlas till vissa punkter. Vi känna en sorglig tomhet efter den flotta regering och riksdag vägrat oss att få. Nya rykten nå oss, mera trovärdiga än de förra och slutligen utpeka de med bestämdhet en viss kuststräcka, till exempel i Norrland, såsom landstigningsplats. Hufvuddelen af vår armé föres skyndsamt dit. Fienden börjar att landsätta trupper. Den svenska hären kastas fram mot kusten, beredd på allt. Vid framkomsten till målet finner man, att det endast är fråga om en obetydlig styrka, som utan ringaste svårighet vräkes i sjön.

Knappt är kusten rensopad förrän en ordonnans kommer inrusande i högkvarteret och öfverlämnar ett telegram till högste befälhafvaren. Generalen bryter det och läser: Stora fientliga truppmassor landsatta på Smålands kust. Ha kastat tillbaka de svaga försvarstrupper, som funnos på platsen. Tränga för närvarande in mot hjärtat af landet. Bryt ögonblickligen upp mot söder med armén.

Det är lättare att gifva än att utföra en sådan order. Armén tågar i ilmarscher kolonn efter kolonn till närmaste järnvägsstationer. Tågen fyllas af väpnade män. En otalig mängd af tunga trupptåg rör sig söderut. Man kan tänka sig den villervalla, som uppkommer vid en af de större floderna, där järnvägsbron sprängts i luften af en liten fientlig truppafdelning, som blifvit landsatt vid den närbelägna kusten och, gynnad af natten, smugit fram till bron med sprängningsmaterial. Där måste, med ödesdiger tidsförlust, tågen tömmas, manskap, artilleri, hästar och tross föras öfver på provisoriska pontonbroar och timmerflottar, för att på andra stranden åter stufvas in i nya tåg. Och detsamma kan inträffa vid flera flodöfvergångar.

En arme utan flotta är blind. Dess olika afdelningar tvingas, att som yra höns springa af och an utmed de hundratals mil långa kusterna och ändå alltid komma för sent. Hur lätt och hastigt går det däremot icke att förflytta anfallstrupper på sjön till hvilken punkt af kusten som helst! Om fienden kommer in öfver landgränsen, och man vet, att trupptransporten startat på en viss järnbana, så kan man med tämligen stor säkerhet förutse hvart det pekar. Icke så på sjön. Där finnes intet, som anger målet. Där har fienden alla fördelarna af öfverraskning på sin sida. De trupper, som inskeppas i någon fientlig hamn långt ned i söder, kunna lika väl ha Norrland till mål som sydsvenska kusten. Och det finns intet, som hindrar, att trupper, hvilka, inskeppats i Finland, gå mot Småland.

Det är flottan, som skall underrätta armén, om det är sant, som ryktet säger, att fientliga trupper embarkera i den ena eller andra hamnen. Sedan tillkommer det flottan, att med sina spaningsfartyg följa den fientliga transportflottans rörelser, för att i god tid kunna lämna armén bestämda upplysningar om dess anfallsmål. Rykten äro icke alltid sanna, ty det har i alla tider legat i den anfallandes intresse att utsprida falska rykten för att vilseleda den anfallne och förleda honom till att samla sina trupper till oriktig plats och därigenom uttrötta och nedstämma honom, innan det sent omsider kommer till drabbning.

Flottan har också andra uppgifter. Vi vänta af henne, att hon ensam skall kunna afvisa landstignings företag af mindre styrkor, hvilkas syfte vanligen är att endast vilseleda, samt att hon skall kunna undsätta våra stora öar, i främsta rummet Gottland.

Vidare måste flottan vara i besittning af en sådan materiel och en sådan styrka, att fienden icke vågar sätta i gång ett allvarligt landstigningsförsök, utan synnerligen grundliga och tidsödande förberedelser. Men sådana göra mera väsen af sig, och man har större utsikt att redan i början få kännedom därom. Ja, vår flotta måste vara så stark, att en fiende icke vågar att sätta en transportflotta i rörelse, utan konvoj af kraftiga och många krigsfartyg.

Däraf följer då också, att stora sträckor af kusten på ömse sidor om den svenska flottans uppehållsplatser sannolikt komma att undgå alla landstigningsförsök. På detta sätt förkortas den för fientliga besök mera direkt utsatta kuststräckan, och hvad detta betyder för den säkerhet, hvarmed hären förflyttar sig till de kritiska punkterna och löser sina uppgifter, är icke svårt att förstå.

Med ett ord: flottan inskränker anfallspunkterna — och gör det genom sin blotta tillvaro och styrka och innan spår af strid ägt rum. Ty en flotta, som står på höjden af tidsenlig utveckling, inger alltid respekt, och mot en sådan riskerar icke ens en stormakt sina fartyg.

Nu komma vi till flottans viktigaste uppgift, nämligen att angripa fiendens transportflotta, som är så oerhördt känslig och ömtålig. Vi sågo i »Keiths» bok, att Ryssland, för att öfverföra en tillräcklig stor invasionsarme till Sverige behöfde ett hundratal fartyg om 3,090 ton, eller tre hundra fartyg om tusen ton.

Det är en väldig yta af hafvet, som täckes af en sådan transportflotta. Tag, till exempel, 300 tusentonnare och låt dem gå i tre kolonner bredvid hvarandra, således med hundra fartyg i hvarje kolonn. Råder hårdt väder eller tjocka, kunna de icke följa hvarandra närmare än på 300 meters afstånd för att undvika kollision. Alltså taga de i anspråk en sträcka af tre svenska mils längd och kunna sålunda helt och hållet täcka det öppna gattet i södra Kvarken. Det afståndet är lika långt som vägen mellan Vaxholm och Drottningholm.

Man kan då tänka sig hur lätt och tacksamt det är för vår flotta — om den har anfallslust — att kasta sig in i mellanrummen mellan några af de eskorterande och mycket glest gående fientliga krigsskeppen. Transportfartygen själfva äro otympliga åbäken, öfverfyllda med manskap, hästar, fordon, tross och kanoner.

Det kräfves ingen fantasi för att föreställa sig den förödelse, som skulle uppkomma i stormigt väder med tunga molnmassor och disig luft, i regn eller tjocka, i snöglopp eller dimma. Transportfartygen se icke hvarandra och känna icke till den farled, som valts af krigsskeppen. Dessa förlora kanske känning med transportflottan. Man hör ett ängsligt, tjutande och pipande på alla håll. Somliga transportfartyg stanna, andra sakta farten, åter andra ränna upp på sina kamrater. Man ser ingenting och vet inte hvar man är. Kaptenerna bli nervösa och handfallna. En stigande oro råder bland trupperna ombord. — Då genljuder ett kanonskott. Dess åska rullar tung och dof öfver vågorna. Hvad har händt? Ett nytt skott dånar, hotande och hemskt. Man förnimmer svagt i fjärran hjärtslitande skrik och rop efter hjälp. Ännu ett skott! Det är betydligt närmare. Se där i dimman framskymtar en mörk vålnad. Dimman förstorar. En blixt lyser upp tjockan för en sekund. En bedöfvande skräll höres då torpeden träffar transportskeppet i vattenlinjen. Den har fullgjort sitt värf och det mordiska vidundret, som icke är annat än en svensk torpedbåt, försvinner för att söka ett nytt offer. Det beskjutna fartyget sjunker hastigt med man och allt. Våra torpedbåtar och jagare rusa omkring och aflossa sina dödar till höger och vänster. Den fientliga här, som skulle landsättas, går till botten med hästar och kanoner. De simkunniga hålla sig uppe en stund, men då skymningen tätnar öfver hafvet, har den fientliga hären blifvit upprifven, redan innan den landat på Sveriges kust. Under tiden ha våra pansarbåtar sökt reda på några främmande slagskepp, och med öfverlägsen kunskap om farvatten, djup och kobbar, och dessutom gynnade af dimman, sänkt några fientliga kolosser.

Men antag, att vår flotta icke lyckats att tränga sig fram till transportflottan, utan i stället blifvit bortjagad af fiendens pansarflottor och tvingad att söka sitt skydd inom skärgården. Tro inte att hon därför är ur leken! Ty äfven om fienden lyckats landsätta sina trupper, så kräfves för deras underhåll en ständig tillförsel af proviant och materiel från hans eget land. Ju större den landsatta. styrkan är, desto tätare gå transporterna, och desto oftare yppa sig tillfällen för vår flotta att bryta fram ur någon af de otaliga utfallsportarna, i skärgården och i obevakade ögonblick kasta sig öfver de fientliga transporterna. Skötes vår flotta med kunskap, klokhet, djärfhet och mod, som vi af allt att döma ha anledning förutsätta, skall det ena dråpslaget efter det andra drabba fienden. Det blir ett slags guerillakrig till sjöss, som i längden utmattar fienden och kommer honom att förblöda. Och under sådana förhållanden är också den landsatta hären snart sagdt tillspillogifven. Redan då den första Jobsposten når honom, att en stor, efterlängtad transport förolyckats, sjunker truppernas mod. Då den andra kommer, bli förstämningen och modlösheten allmänna. Man gör sig reda för att det icke längre är fråga om eröfring, utan blott — och i bästa fall — om att rädda lifvet. Man befinner sig i ett främmande land med en kärnfrisk och sund befolkning, hvars försvarsvilja och mod upptändas allt mer för hvarje dag som går, och man är kringränd och hotad af hela svenska armén. Och därute på hafvet synas inga skepp lastade med proviant.

Sådana äro flottans uppgifter, när den stora striden står om vårt oberoende.

Gäller det endast neutralitetens betryggande, beror nästan allt på flottan. Härom skrifver kapten Otto Lybeck i en broschyr som utkom förra året:

»Men det finnes också andra fientliga företag än invasion, som öfver hafvet kunna riktas mot vårt land och däribland må i första hand nämnas blockad i afsikt att afskära förbindelserna till och från Sverige. Det bör hållas i minnet att omkring 97 %, eller praktiskt taget hela den svenska handelsomsättningen förmedlas sjövägen, och på grund däraf är det tydligt, hvilken nedsättning i Sveriges ekonomiska och industriella lif, som skulle göra sig gällande, om denna omsättning blef förhindrad. Om vi icke besitta en flotta eller endast en mycket svag sådan, kan en motståndare afstänga oss från den öfriga världen med hjälp endast af äldre eller mindre värda fartyg. Förfoga vi däremot öfver ett dugligt sjövärn, tvingas en motståndare att för blockadändamål framsända starka skepp, och dessa kan han måhända icke afse härför på grund af att de erfordras på annat håll och för andra ändamål.

En handelsblockad riktar sig också mot neutrala staters intressen, de nämligen, som under ett krig, i hvilket vi äro invecklade, genom sina handelsfartyg förmedla omsättningen till och från Sverige. För att en hamn enligt internationellt rättsliga regler skall anses blockerad, fordras att blockaden skall vara effektiv, dvs. att den skall upprätthållas af så många utanför den blockerade hamnen eller kusten förlagda örlogsfartyg, att det är förenadt med en uppenbar risk för handelsfartyg att försöka bryta blockaden. Om de blockerande fartygen undandrifvas af den försvarande, anses blockaden såsom häfd. Det framgår häraf, af hvilken vikt det är för den försvarande att besitta medel, som möjliggöra för honom att kunna undandrifva fientliga, på blockad stationerade fartyg.

Huru isoleradt vårt land verkligen är genom hafvet framgår bland annat af storstrejken 1909. Det hade väl knappast varit möjligt i t. ex. Belgien eller Bayern att i öfver en månads tid upprätthålla en strejk omfattande två till trehundratusen arbetare. Tillgång på arbetare i angränsande länder hade där säkerligen omintetgjort arbetsnedläggelsen. Det genom hafvet isolerade Sverige rönte intet inflytande af tillgång på arbetskraft från andra håll.

Sjöhandeln under egen flagga kommer under ett krig alltid att lida stor skada och delvis helt förhindras. Men den bör erhålla det skydd, som det är möjligt att lämna. Med stöd af skärgårdarna bör vår flotta alltid kunna gifva ett visst skydd och framför allt bör den kunna afvärja en handelsblockad.

Det bidrag, som sjövapnet under gångna tider lämnat till landets försvar, är icke tillräckligt kändt och uppskattadt af den nu lefvande generationen. men det skulle föra oss för långt att här göra en öfversikt däraf. Vi skola endast påpeka det faktum, att det är hafvet, som hejdat anloppen mot det forna Sveriges moderland, hela det nuvarande Sverige. Finland, Karelen, Ingermanland, Estland, Liffland, de polska hamnarna, Pommern, Wismar, Bremen och Verden hafva så småningom invaderats af främmande trupper och gått för oss förlorade, medan Sveriges moderland låg skyddadt bakom Kattegatts, Östersjöns och Bottniska vikens vatten».

---

Hären.

Huru böra nu dessa båda hufvudgrenar af försvaret vara organiserade för att kunna lösa sina uppgifter?

Vi lekmän behöfva icke och kunna icke tränga in i alla detaljer af detta spörsmål, ty nu för tiden har både härens och flottans organisation växt ut till ytterst fint och mångsidigt utvecklade vetenskapsgrenar, som kräfva ett djupgående och allvarligt studium. Men hvarje ärlig valman, som icke är en charlatan och som icke drifves som en rö af partipolitikens vindar — och i ändå högre grad hvarje folkvald representant i riksdagen, måste ha fullkomligt klart för sig de allmänna grunder, på hvilka vårt försvar bör byggas, för att i verkligheten vara ett betryggande försvar. Ty om ett väsentligt antal riksdagsmän icke grundligt satt sig in i den viktigaste af alla de frågor, som dryftas i kamrarna, då kan en öfverväldigande del af folket icke längre med blindt förtroende se upp till sin representation, och riksförsamlingen och de beslut den fattar förlora sin auktoritet.

Här har förut med obeveklig styrka framhållits att vi, då det gäller striden om oberoendet, måste vara beredda på att krossa en stormakts maktmedel, icke en småstats. Lika obevekligt framhölls i »Den Svenska Folkhären» krafvet, att vi, för att kunna trygga landet mot en stormakt, måste taga med i fält hvarenda man, som värnplikten ställer till vårt förfogande.

Är detta möjligt under nuvarande förhållanden? Nej! Ty såsom vi nu ha det ställdt, måste vi lämna hemma så godt som hälften af våra beväringsklasser, visserligen inte de yngsta och därför rörligaste, men likväl af sådana årgångar, som ännu befinna sig i full kroppslig och andlig vigör, och kommit till så pass mogen ålder och vunnit så pass säkert fotfäste i lifvet, att de lärt sig inse och betänka, hvarför de måste lära sig krigets konst och hvad de hafva att försvara: hustru och barn, ägor och ekonomiska intressen, för att icke tala om friheten från främmande förtryck.

Men hvarför måste de då lämnas hemma? Jo, först och främst därför, att så lång tid förflutit sedan de undfingo sin första, alltför korta utbildning, att de utan ringaste tvifvel förlorat de flesta af de militära färdigheter de då inhämtade. Vidare ha så stora förändringar, i afseende på truppens uppträdande, under mellantiden skett och så många nya vapen kommit i bruk, att en krigsstyrelse icke kan och icke får taga på sitt ansvar att föra mot fienden en massa, så föga beredd på de uppgifter och fordringar, som kriget uppställer. Det är därför ovillkorligen nödvändigt, att en repetitionsöfning lägges in så pass långt fram i värnpliktstiden, att manskapet fått sina militära färdigheter uppfriskade och förnyade kort före den tidpunkt, då tilläfventyrs en mobiliseringsorder för dem utgår.

Den andra hufvudorsaken är, att vi sakna befäl af alla grader för just de ifrågavarande årsklassernas anförande i fält. Ett så stort antal af högre och lägre grader, som kräfves för deras mobilisering, är af kostnadsskäl omöjligt att hålla på fast stat. Värnplikten måste skapa hufvudmassan af detta nu obefintliga befäl. Men för att en värnpliktig skall kunna användas till befäl, måste han åtnjuta en så pass lång utbildning, att han också kan lösa de uppgifter, inför hvilka han kommer att ställas i krig. Det är stört omöjligt att under den första korta utbildning, som nu bestås den svenska infanteristen — rekrytskola om cirka fem månader — utbilda ens den stora mängd af halftroppschefer, som för de nyssnämnda årsklassernas anförande behöfvas i krig. Och ändå omöjligare är det naturligtvis att utbilda värnpliktiga till högre befälsgrader.

Häri ligger ett af de förnämsta skälen hvarför utbildningstiden för vårt infanteri måste höjas.

Kostnaderna härför äro jämförelsevis obetydliga i förhållande till den oerhörda fördelen att i krig kunna fördubbla vårt infanteri. Och på infanteriet hänger, som vi sett och och ideligen se, i nutidens strider, i vida högre grad än någonsin förr, det sista afgörandet.

Men icke blott därför, utan också med hänsyn till karlen i ledet måste infanteriets utbildningstid förlängas. Rekrytskolan är nu så kort, att man för att inprägla endast de nödvändigaste färdigheterna för uppträdandet i fält under sommaren har att välja mellan två utvägar: antingen att totalt slopa någon viktig utbildningsgren eller ock att genomgå hela programmet på bekostnad af grundligheten. Under alla förhållanden stegras de fordringar och ansträngningar den värnpliktige måste underkasta sig i långt hastigare tempo än hans fysiska och intellektuella utveckling tillåter.

Vi få icke heller glömma disciplinen eller det medvetna underordnandet under en förmans vilja. Ingjutes den i en handvändning eller genom en rad af föreskrifter? Ånej, äfven den kräfver sin tid och kryper fram och växer sig in i medvetandet endast genom dagligt och långvarigt umgänge och intim bekantskap mellan befäl och trupp. Äfven om tiden varit tillräcklig att slå i sig alla de mekaniska färdigheterna, skulle hären icke förmå att tillkämpa sig en seger, ty den spänning af alla kroppsliga och andliga krafter, en nutida strid innebär, bemästras hvarken med blotta kunskaper, eller aldrig så glödande hänförelse — den öfvervinnes endast och allenast af en fast disciplin. Lär oss icke vår egen historia, särskildt i Gustaf Adolfs och de Pfalziska kungarnas krig, hur lätt en massa skingras som agnar för vinden, om ledaren icke håller den orubbligt i sin hand, och om truppen icke med blindt förtroende och omutlig lydnad ser upp till honom! Och att en liten, helgjuten hop, som med disciplinens band oupplösligt förenas med sin herre och sitt befäl, kastar öfver ända en till utseendet förkrossande öfvermakt, därom vittna våra trofésamlingar, de största något folk äger, därom vittna de svenska grafvarna utmed landsvägarna i Tyskland, Polen och Ryssland, därom bära också otaliga världshistoriska dagar vittnesbörd, från våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.

Skulle det bekomma våra unga män illa, vare sig lekamligen eller andligen, om öfningstiden förlängdes? Nej! Hur vet man det? Jo, redan den obetydliga förlängning vi senast fingo har märkbart förbättrat beväringens uppförande, hela dess pli och hållning. De flesta af oss ha haft tillfälle att göra personliga iakttagelser. Jämför de surmulna och kutryggiga ynglingar, som vid inryckningen till vapenöfningarna gå och slå klöfver i backarna — med den friska, glada och väderbitna ungdom, som med spänstiga och lätta steg, raka ryggar och högburna hufvud rycker ut vid öfningstidens slut! Man ser att de komma från en skola, där de förvandlats från drumlar till gentlemän. Hur såg det ut för tjugu år sedan vid en station där beväring mottogs? Hvar tredje eller fjärde man var någorlunda halfknöl, alla de andra fulla som kajor. Hur ser det ut nu? Fyllbultar äro sällsynta och skrålet i järnvägsvagnarna har aftagit.

Det är sant att nykterhetsrörelsen i väsentlig mån bidragit till detta glädjande resultat, som lofvar landet nya blomstrande människovårar. Vi minnas en tid, för icke så särdeles länge sedan, då man skrattade åt och förlöjligade godtemplare och blåbandister, utan att begripa, att man därigenom endast blottade sin egen barbariska råhet. Nu tar man af sig hatten för dem och gläder sig öfver att det finns män, som offra sig själfva och sin tid för ideella mål. Och ändå hjärtligare gläder man sig åt att läsa de ständigt stigande siffrorna öfver dem, som följa nykterhetsapostlarnas välsignelsebringande lära och, som förstå att brännvinet nästan alltid är roten och upphofvet till obestånd och pliktförgätenhet, till olyckshändelser och slagsmål, till laster och brott, till mordbrand och dråp.^[5]

Men om också beväringen på inryckningsdagen är aldrig så nykter, så är den nästan alltid smutsig, ovårdad och sjaskig. På utryckningsdagen ser den ut som idel herremän. Den har lärt sig, att man mår bara bra af att tvätta sig. Ja, rekrytskolan är inte blott en inrättning för militära öfningar, den är också en verklig, grundläggande skola för hyfsning och takt. Den är nyttig för hvarjom och enom. Men hur länge sitta lärdomarna i! Vore öfningstiden tillräckligt lång, skulle hyfsningen stanna för hela lifvet och de militära färdigheterna med lätthet kunna friskas upp tid efter annan.

Det tar också sin rundliga tid att sätta tåga i kroppen på en hop gnällstakar och mammas gossar, som jämt hänga läpp, med trumpen uppsyn lukta på soppan, och som alltid äro kinkiga, och klaga då något inte faller dem i smaken. Den medfödda butterheten är en tacksam jordmån för socialismen. Där gror missnöjet som underblåser klasshatet. I de socialistiska bladen läser man oupphörligt grälsjukt klagomål mot befälets öfvergrepp. Ofta äro klagomålen lögn, nästan alltid röra de sig om bagateller, som endast käringar och köksor gitta att tala om. För bristande humanitet kan icke den argaste socialdemokrat med rätta beskylla vår officerskår. Om en officer tilläte sig att använda ett sådant språk och ett sådant sätt mot beväringen som vissa kontorschefer, arbetsförmän och andra chefer begagna mot sina lag, skulle han få krypa in i det tysta och mörka gång på gång.

De käringar, som uppammats af den eldröda pressen, förvandlas alltså i rekrytskolan till män. Vi svenskar äro inga veklingar, om vi icke med berådt mod uppfostrats därtill. Allt pjåsk och pjunk, allt struntprat, som år ut och år in idisslas i socialistpressen, kan icke förmå oss till medlidande, blott till löje. Ett outtömligt föremål för jeremiader är öfveransträngningen under de långa marscherna. Tänk så förfärligt om de skulle bli våta om fötterna, och få snufva! Det är militarismens fel, bevars väl. Det fördömda samhället bär ensamt skulden till att beväringen får snufva. Stackars morsgrisar! Äro de gjorda af glas eller kinesiskt porslin? Gå de sönder af att hålla i ett gevär? Skola de lindas in i bomull från topp till tå för att icke förkyla sig? Smälta de ned som socker om det regnar på dem? Vilja de ha paraplyer i stället för bajonetter på gevären, och traska omkring med galoscher på bakhasorna? Går man till klagovisornas rätta forum, vore man frestad tro, att det vore riskabelt att skicka ut beväringen på vapenöfningar utan barnjungfrur och daddor, som ständigt passade på att rädda kronans pantalonger från malörer, som kunde lufta gossarna korgvagnar på skuggiga platser, som fläktade bort flugor och mygg från deras näsor, och som förde diflaskans kautschuknapp till deras rosenröda läppar, när de pepo efter mat.

Finns det verkligen sådana krukor bland karolinernas ättlingar? Ja, läs de rätta bladen under fälttjänstöfningarnas årstider! Men vid Narva sprungo 80,000 ryssar för 8,000 svenskar. Hvarför segrade vi alltid då? Därför att vi voro öfvade och drillade och hade bättre vapen! Kanske! Jag tror att vi segrade därför att vi voro svenskar. Men, man påstår att vårt folk blir bortklemadt och förstördt af struntpratet och det eviga käbblet. Inte! Våra härliga, präktiga arbetare följa nu blindt sina ledare, därför att de icke hafva någon annan användning för öfvermåttet af sin fysiska kraft och sin högborna stolthet. Men gällde det landet, blefve ljudet i pipan ett annat. Det är märkvärdigt, att de unga socialisterna nästan alltid höra till de piggaste, käckaste och mest intresserade beväringarna — när de få vara i fred. De äro roade af upptågen under patrulltjänsten och finna nöje i de nattliga öfverfallens stämning. De äro ett förträffligt soldatmaterial — blott de icke fördärfvas af andra. Men råka de i krukomakarens händer, så formas de till krukor, förstås. Ett folk, som från forntidens djup hämtat inrotade egenskaper och lynnesdrag, förändras inte på 200 år. Svenskarna äro ett kraftigt folk med kärnfriskt gry. Tänk bara på våra scouter. Det är en glädje att se dem tälta i skogarna.

Emellertid är talet om öfveransträngning under vapenöfningarna bara prat. Ingen far illa af att marschera genom skog och mark tio timmar om dagen i månader — och år, det vet jag! Det gillas därför icke, om någon förebrår mig och säger, att det icke är någon konst för den, som sitter i eldade rum, att befalla: inte resonera, bara marschera, åt beväringen. För jag har varit på fälttjänstöfningar i tolf långa år i en terräng, som är sju resor värre än Sveriges skogar och moras, och jag mår, Gud ske lof, briljant. Jag har en gång varit utan mat och dryck i sju dygn i ett land, där det inte fanns tidningar att skälla i och inga kronans kök att beskärma sig öfver. Och äfven där det fanns mat, var den icke alltid att hurra för. Ris, kornbröd och fårkött, till omväxling mot vildt — detsamma dag ut och dag in, år efter år. Jag har aldrig haft en ypperligare matsedel än den gången, då jag på Pamir fick ett förråd kosackproviant af en hygglig rysk kapten. Under min sista vinter i Asien sof jag i ett tält, tunt som ett lakan, och hade mellan 30 och 40 grader kallt hvarenda natt i tre månader, och detta i ett land, som öfverallt ligger högre än toppen af Mont Blanc och just därför saknar bränsle, och där man i bivacken förgäfves längtar efter lägereldens lågor. Ett föregående år reste jag en hel vinter, med ända till — 32 grader, — utan tält och vaknade öfversnöad i dagbräckningen. Och ändå mår jag gudomligt och har aldrig haft reumatism. Under årens lopp har jag haft många hundra tjänare, turkar, perser, kineser, afganer, tibetaner, kirgiser och mongoler. De sleto ondt. Men aldrig hörde jag någon klaga. Ingen tvingade dem att följa med. De tiggde och bådo därom. Det är ett nöje att marschera med sådant folk.

Om Ryssland har jag någon flyktig kännedom efter att hafva besökt detta land sexton gånger och rest kors och tvärs mellan den yttersta östern och Turkestan, mellan Finland och Kaukasus. I tre år hade jag fyra ryska kosacker i min tjänst och lärde känna dem ut och in genom det dagliga umgänget. De voro de yppersta tjänare jag någonsin haft, alltid glada, villiga, dugliga till allt. Till dem står jag i en ogäldbar skuld af tacksamhet. Jag ville se våra porslinsbeväringar, om en stump af Gobiöknen eller några knallar af Tibets berg inginge i programmet för deras vapenöfningar! Och jag talar af personlig erfarenhet — icke från Vaxholms fästning, där jag fullgjort min sorgligt korta svenska värnplikt, och från hvars exercis jag bevarar idel angenäma och glada minnen, utan från marscher genom ofta fientliga länder — då jag säger, att det gör beväringen innerligt godt att vara på fälttjänstöfning i lika många månader, som jag varit det i hela år.

Det var en tid, då det ansågs duktigt att dricka. Det går inte längre. En tid skall komma, då pjåsket inte längre har någon kurs. Svensken är ingen kelgris. Vår historia är en kedja af hårda och pröfvande bragder. Och deras tid är icke förbi, det är min orubbliga tro. Jag känner en svensk gubbe, som vid 84 års ålder fick sitt ena ben amputeradt ofvanför knäet för brand. Då han bars ned till operationsrummet frågade han sköterskan: »Hvar ämnar ni göra af mitt ben efter amputationen?» — »Vi begrafva det», svarade hon: — »Jaså, då får ni ursäkta om jag icke kommer med på begrafningen.» Det är två år sen dess. Han klagar aldrig, men nog kan det hända, då man uttrycker sin glädje öfver hans välmåga, att han fräser »Ja, men hela min framtid är ju förstörd.» Framtid vid 86 års ålder! Gubben är min far. Under tiden klagar beväringen, ynglingar i lifvets vår, öfver snufva och öfveransträngning efter några mil. Och ändå ha de två ben att gå på.

Efter detta afbrott må vi återvända till det svenska infanteriet.

Infanteriet lefver blott på sommaren; om vintern går det i ide liksom björnen. Det kommer in i vårsprickningen, och då höstmörkret sänker sig öfver jorden, försvinner det spårlöst. Ock dock lär oss vår historia, att, en fiende icke faller öfver oss blott under den varma årstiden ch de ljusa nätterna, och så länge marken är bar. Härom skrifves i »Den Svenska Folkhären» följande rader:

Hvad är nu det karaktäristiska för det operationsområde, där så godt som hela vår arme under ett vinterfälttåg kommer att uppträda? Där råder stark köld, dock med ytterst häftiga temperaturväxlingar; dagarna äro så korta, att förläggnings intagande och anträdande af marsch så godt som alltid måste företagas i fullständigt mörker. Inkvarteringsmöjligheterna äro visserligen goda i de stora älfdalarna, men i de mellanliggande områdena så obetydliga, att arméns största del ovillkorligen måste bivackera. Vägarna äro ofta oframkomliga utan plogning, och vägbanan är i allmänhet så smal, att inga möten kunna äga rum på densamma, och att marschkolonnerna blifva mer än dubbelt så långa som vanligt. Dessutom är vägnätet vintertiden till stor del ett helt annat än under sommaren och därjämte betydligt rikare, ty det är jämförelsevis lätt att taga upp vintervägar. Men utanför vägarna kan man blott komma fram på skidor. En stor del af de sommartiden förefintliga taktiska hinderlinjerna försvinner därigenom, att älfvarna isbeläggas, myrar och omarker snötäckas. Slutligen blifva alla detaljer af det taktiska uppträdandet modifierade genom terrängens olika utseende, skogsbrynens flerstädes helt olika karaktär m. m. d. Med ett ord sagdt, vinterförhållandena äro ofta diametralt motsatta de förhållanden, vid hvilka vår arme nu är van.

Hvad innebära dessa för vårt land karaktäristiska vinterförhållanden? Först och främst måste allt infanteri, som öfver hufvud taget kan utbildas i skidlöpartjänst, erhålla dylik utbildning. Skidans roll under ett vinterfälttåg kan helt enkelt icke öfverskattas: den i skidlöpartjänst öfverlägsne blir sannolikt segrare. Men ett infanteri utan skidor är oanvändbart. Truppen måste vidare hafva en fullständig vana att — äfven i mörker — anordna förläggning i tälthyddor samt skydd mot vind och kyla (nyingar, vindskärmar). Hvarje man måste kunna handtera sitt gevär i den starkaste köld samt marschera i full vinterutrustning på tunga vägar, han måste också kunna hitta i vinterterräng. Patruller- och truppafdelningar måste hafva fullständig vana att taga hänsyn till de speciella taktiska vinterkrafven.

Uppfyllas icke dessa kraf, då blir armén nödsakad att uppgifva halfva vårt område, och komma med all säkerhet tusentals af våra soldater att utan nytta dömas till en eländig död. Det ligger en stor sanning i en förf:s yttrande, att saknaden af all vinterutbildning är en riksfara för ett land, hvars sannolikaste krigsskådeplats ligger strax nedom polcirkeln.

Som det nu är ställdt saknar svenska armen sitt hufvudvapen under hälften af året, ett läge, som icke kan få fortfara. Hvar skola de kust- och gränsfästningar, hvilkas ändamål är att skydda landet för öfverrumpling, taga sina besättningar ifrån under de sex månaderna?

Hufvudmålet för härens utveckling är därför att öka utbildningstiden för infanteriets värnpliktiga till en sammanlagd längd af omkring ett år och en första tjänstgöringsperiod af minst 8 månader.

Genom att i någon mån öka utbildningstiden för armens öfriga vapenslag, skulle man också vinna den fördelen, att man kunde ersätta en afsevärd del af den mängd volontärer, som nu måste hållas på fast stat med värnpliktiga. Under nuvarande förhållanden är man nödsakad att rekrytera allt underbefäl från denna kategori, som ofta nog består af moraliskt och fysiskt rätt undermåliga individer, och hvilka dessutom i ålder icke nått den mognad och det vett, icke den allmänbildning, som de behöfde för att kunna upprätthålla sin myndighet gent emot de värnpliktiga. Och för öfrigt, är icke rekryteringen på sådana grunder helt och hållet beroende af konjunkturerna inom arbetsmarknaden? I dåliga tider strömmar ett onödigt stort antal till, men äro goda tider och höga aflöningar rådande inom industrien, kunna volontärsplatserna icke på långt när fyllas, och de sökande pläga då till större delen utgöras af mindrevärdiga element. Kan ett antal menige volontärer indragas, så ställas penningmedel till förfogande att förbättra de äldre och pålitliga korpralernas löneförmåner, hvarigenom dessa kunna förmås att förnya sina anställningskontrakt. Och utsikter finnas, att i större utsträckning än nu kunna rekrytera underbefälet ur de värnpliktigas led.

Härmed ha vi slutbehandlat hufvudfrågan i härens organisation.

Det är dock tydligt, att, en liten armé i ändå högre grad än en stor måste tillgodogöra sig tidens tekniska uppfinningar. Vi behöfva till exempel gnisttelegrafmateriel, som kan följa trupperna i fält, flygmaskiner och annat. Men det vore ett ödesdigert misstag att tro, att vi, t. e. genom anskaffandet af flygmaskiner, kunde göra indragningar på vårt fåtaliga kavalleri. Ty då infanteriets styrka fördubblas, kräfvas egentligen nära nog dubbelt så många, genom långvarig träning utbildade spanare, det är ryttare, som förr.

På vissa håll tycks man tro, att flygmaskiner skulle kunna ersätta kavalleriet. Men man glömmer, att ofantliga områden af vårt starkt kuperade och skogbevuxna land omöjliggör alla iakttagelser från luftskepp, Och man får icke jämföra Sverige med ökenländer, sådana som Tripolis, ej heller med Tysklands och Frankrikes öppna slätter, där flygmaskinerna kunnat göra förträfflig tjänst. Det kan vara fördelaktigt att rida på dromedarer genom Sahara, men i Norrland passa de icke. Därtill kommer, att flygmaskinen, till motsats mot kavalleristen, är stenblind under natt och dimma. Det måtte höra till det beryktade svenska folklynnet att blossa upp och svärma för alla nyheter och samtidigt kasta bort det gamla goda, det bepröfvade, som vi utvecklat genom århundraden och lärt känna ut och in. Då en undervattensbåt uppfinnes af en fiffikus, tror man bara på undervattensbåtar, och då flygmaskiner surra öfver Stockholms tak och torn, vill man slopa Skånska husarerna.

Om vi för en gångs skull kunde afstå från halfmesyrer i härordningsfrågan och taga steget fullt ut. Då skulle vi med det ypperliga soldatmaterial, hvaröfver vi förfoga, kunna uppställa en armé, som äfven för en stormakt blefve en hård nöt att knäcka. I forna tider hafva inga uppgifter varit omöjliga, inga hinder oöfverstigliga för svenska hären. Vi ha tågat söderut genom halfva Europa. Vi ha tågat österut till Asiens tröskel, nästan alltid segrande. I en sträng och kraftfull hand och under en höfding, som vet hvad han vill, som är soldaternas vän och kamrat, men som icke pjåskar bort dem, skall den nya svenska folkhären förmå att för all framtid hålla rikets inkörsportar stängda med bommar och lås. De svenska härar, för hvilka Europa fordom darrade, voro alltid små. Nu begära vi blott att få vara i fred. Och ett starkt försvar är i våra dagar det säkraste, ja det enda skyddet för freden. Afväpningen, bristen på god vilja, är liktydig med frivillig inkompetensförklaring, nationell uppmjukning och dekadans. Afväpningen leder till krig och underkastelse.

---

Flottan.

Tror någon, att svenska flottan förr i tiden skulle hafva varit i stånd att lösa en enda af de uppgifter vi berört i det föregående, därest den varit sammansatt på ett sådant sätt att den nödgats söka sin trygghet innanför skären, utan att någonsin våga sticka stäfvarna utanför de yttersta kobbarna! Att bygga sitt sjöförsvar på sådana grunder, är att godvilligt låta fienden korka igen de skärgårdsområden, där våra eskadrar tagit sina förnämsta uppehållsorter. Det är att med berådt mod och fri vilja och till skänks bjuda fienden tillfälle att oantastad styra kurs till hvilka landstigningspunkter som helst.

Våra partier ha på sistone utkämpat hårda strider om typer. Till leda har man trakterat oss med F och DI. Och dessa olycksaliga F och DI ha till den grad sjunkit ned till rena partibeteckningar, att man totalt förlorat hufvudsaken ur sikte. Under valstriden har man ridit öfver land och rike på tomma fraser. Här är icke fråga om bokstäfver, här gäller blott: för eller mot en sjögående flotta. Icke en af flottans, i det föregående berörda, hufvudupppgifter, kan lösas utan fartyg, hvilka förmå att operera i öppen sjö. Och icke nog därmed. De måste också vara fullständigt oberoende af väder och vind.

Vi tacka för de jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar, riksförsamlingen skänker oss. De behöfvas blott alltför väl! Äfven på dem ställas viktiga kraf. Jagarens uppgift är, att som en spårhund uppspana fienden och hålla hans mindre fartyg på afstånd. Torpedbåtar spränga fientliga fartyg i luften nattetid, undervattensbåtar sänka dem vid dager.

Men våra jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar skulle icke förmå att tränga sig fram till sitt mål — vare sig det gäller slagskepp, kryssare eller transportfartyg — om de icke vore åtföljda och beskyddade af pansarfartyg, utrustade med kanoner af sådan kaliber, att de sloge igenom det vanligast förekommande pansarskyddet. Och dessa pansarfartyg måste dessutom besitta en sådan bärighet (»deplacement»), och sådan höjd öfver vattnet (»högt fribord») att de icke allenast kunna skjuta i stickande storm och hög sjö — ty det kunna äfven Göta och Oscar II — utan också och framför allt träffa!

Hvarje gång en ny pansarbåtstyp föres fram och förordas, måste vi fråga: uppfyller den dessa villkor? I motsatt fall måste den hänsynslöst förkastas för kustflottan, ty då är den, med nutidens sjömilitära utveckling, inte mycket värd. Det absoluta krafvet på kanonkaliber och sjöduglighet anger minimigränsen för pansarbåtens deplacement. Maximigränsen fastslås naturligt och oryggligt af djupet i våra viktigaste militärleder. Ty svenska pansarbåtar måste vara i stånd att operera i och i omedelbar anslutning till våra skärgårdsområden.

Redan en flyktig blick på Sveriges karta öfvertygar oss om att en flotta, som ovillkorligen måste söka skydd i skärgården och icke är byggd för att verka i öppen sjö, är oförmögen att bryta sig fram utefter våra öppna kuststräckor^[6] för att lämna hjälp på en mera aflägset belägen hotad punkt. Försöker den att titta ut, så kastas den genast tillbaka in ibland skären. Den degraderas till en lokalstyrka, som väl kan stoppa en viss led, men för öfrigt förblir bunden och förlamad. Och på krigets utgång kan den icke utöfva det ringaste inflytande.

Vi få icke bygga vårt flottprogram enbart på sjögående eskadrar och än mindre uteslutande på lokalstyrkor. De förra äro för stora och dyrbara att användas till lokalförsvaret. De senare äro oanvändbara för att lösa de stora anfallsuppgifterna, hvilka alltid äro hufvudsak så väl till sjöss som till lands, äfven då kriget är ett rent försvarskrig. Försöker man att hos fartygstypen förena alla de egenskaper, som kräfvas i öppen sjö med dem, som fordras till lokalförsvaret, så. blir resultatet en bastardtyp, som, i likhet med alla kompromisser, hvarken duger till det ena eller andra. Förmodligen skulle en sådan tingest komma att starkt påminna om den nya danska pansarbåt af monitortyp, som visserligen kan bära groft artilleri, men som har så lågt fribord, att kanonkommendören vid inriktningen icke ser en skymt af det fientliga målet, om sjön häfver sig aldrig så litet. Trots 30-centimeterskanoner kan en sådan båt vara tillspillogifven om den anfalles af kryssare och svaga pansarbåtar med bestyckning af mindre kaliber, men med högt fribord. Den sjunker ned till rangen af pansrad pråm och kan aldrig uppnå tillräcklig fart.

Skiljer man däremot obrottsligt och konsekvent mellan de båda uppgifterna, så kan man för lokalförsvaret nöja sig med relativt små och grundgående fartyg, hvilka dels äro billigare, dels också förmå att snärja sig in i alla våra trånga farleder och söka sitt skydd i labyrinterna mellan skärgårdens oräkneliga öar. Sådana pansrade artillerifartyg, som uteslutande äro afsedda för lokalförsvaret och sällan ha i öppen sjö att göra, kunna då också byggas så låga öfver vattenytan, att de redan därutinnan äga ett förträffligt skydd.

Därför måste vår flotta, i stort sedt, äga följande beståndsdelar:

1. En kustflotta, bestående af pansarbåtar, jagare, första klass torpedbåtar, första klass undervattensbåtar, m. fl. fartyg, alla fullt sjödugliga och af tillräcklig storlek.
2. Lokalstyrkor, hvilkas viktigaste fartyg äro andra klass torpedbåtar och andra klass undervattensbåtar, stödda af tredje klass pansarbåtar m. fl. fartyg.^[7]

I nio fall af tio sakna lekmän alla förutsättningar att kunna bedöma detaljerna i olika fartygskonstruktioner. Blott den tionde har haft tillräcklig ambition för egen idel och intresse för själfva saken, för att tränga till djupet af landets för närvarande förnämsta lifsfråga. På det att de breda lager af vårt folk, som icke ha säte och stämma i riksförsamlingen, för framtiden måtte förskonas från de föga uppbyggliga strider om konstruktionsdetaljer hos fartyg, som endast fackmän begripa, och på det att vi måtte slippa att höra sådana dispyter, som under förra året gingo af stapeln både i riksdag och press och under valkampanjen — är det absolut nödvändigt att till flottans förfogande ställes ett årligt fast nybyggnadsanslag. Huvuddragen af flottans sammansättning i kustflotta och lokalstyrkor måste fastslås af konung och riksdag gemensamt, men de tekniska detaljfrågorna måste räddas undan partiernas inbördes kif. Sjökrigsmaterielen är för dyrbar för att dragas ned till leksaker i händerna på första bästa agitator, som för egen del vill skaffa sig ett mandat mot löftet att befria massorna från krigsbördor.

Ett fast nybyggnadsanslag är också ett absolut oundgängligt villkor för ett ekonomiskt och planmässigt användande af de summor, som offras på sjöförsvaret. Hvem helst, som tänker sig för ett ögonblick, skall inse att det är stört omöjligt för varf och kanonverkstäder att arbeta, ja, att existera under nuvarande förhållanden, då under vissa år stora och brådskande beställningar ingå från staten, under det att byggandet och gjutandet andra år helt och hållet inhiberas. Verkstäderna våga helt enkelt icke nedlägga de kolossala kostnader, som äro förbudna med och kräfvas af effektiva beställningar. Lika litet är det möjligt att inlära och uppfostra en kunnig arbetarstam, för att icke tala om omöjligheten af att kvarhålla sina arbetare under så sväfvande och oberäkneliga förhållanden. Under den nu rådande osäkerheten är det solklart, att staten måste betala betydligt drygare pengar för sina fartyg, än om varf och verkstäder kunde motse en jämn, fortlöpande och för lång tid framåt planlagd och fastslagen ström af beställningar.

---

“Försvarsbördorna.”

Här i landet äro vi vana vid att höra förtviflade nödrop öfver de olidliga försvarsbördorna, så fort det blir tal om utveckling af försvaret, vare sig till lands eller sjöss. Men se vi oss omkring, så märka vi tvärtom, att just under de årtionden då vårt försvar lyfts upp ur sitt djupa förfall, ett bestämdt och för enhvar skönjbart uppsving ägt rum inom alla det ekonomiska lifvets områden, industri, handel, sjöfart, export — allt.

Hur är det med lefnadssättet inom olika lager af befolkningen? Inte kan man märka några spår af att vårt folk, dignande under skattebördor, blifvit satt på förknappning. Titta in i ett köpmanshus, ett arbetarhem eller en bondes gård, och ni skall inte undgå att märka hur mycket bättre och i alla afseenden rymligare man lofver nu än förr. I fråga om nöjen och lyx ser det ut som om ingen behöfde neka sig något — hvar efter sin art. Aldrig ha väl olycksprofeterna bebådat mörkare öden, hårdare tider och mera betryckta förhållanden för vårt folk, än den gången, då de nittio dagarna skulle igenom. Redan 1901 var det bättre, då hördes endast smärre profeter och svagare stämmor. Och nu, då de stora, ödesdigra och för vår framtid afgörande karlatagen skola tagas! Få, se om inte ändå folket vaknar. Få se om inte vårt i grunden så präktiga och ofördärfvade folk nu fått klart för sig att krafterna växa i mycket hastigare tempo än bördorna.

Hur kan man förklara att försvarsbördornas olidliga tyngd blott är ett slagord utan grund i verkligheten? Svaret på den frågan får man, om man söker följa försvarsanslagens penningsummor på de olika vägar och trassliga banor, där de rulla, och om man ser efter i hvilka fickor de slutligen hamna.

Låt oss ta ett par exempel ur den väldiga högen. Hur ser matsedeln ut inom ett regementes kasern? Se där den välkända ärtsoppan med fläsket, som sedan uråldriga tider figurerat på soldaternas menyer! Ärtorna växa i våra jordbrukares åkrar, och svinen böka i svenska landtmäns stior. »Sluringen», den kraftiga och närande soppan med grynen, morötterna och grönsakerna, härleder sig också från jordbruket. Hvem har uppfödt och sålt alla de oxar, som årligen i kompakta kolonner trampa i vår väg öfver beväringens matsedlar? De komma från den svenska boskapsskötseln, som lefver och uppmuntras af denna aldrig sinande efterfrågan. Hvem fångar all den sill, som stufvas i hundratals tunnor för att hamna i soldatmagarna på krigsskepp och i kaserner? Hur många andels- och andra mejerier i Sverige leverera mjölk och ost åt hären och flottan? Och hafren, höet och halmen till härens tusentals hästar! Och hvart gå pengarna, som betalas för frakterna på otaliga godståg?

Hur många fabriker, arbetare och arbeterskor hafva sin utkomst af allt det tyg, som åtgår till att klä upp hären och flottan från topp till tå? Läderhandlare, sadel- och skomakare lära väl draga sin modiga vinst ur de summor, som slukas för remtyg, betsel, ammunitionsgördlar, sadlar, skobeklädnad, och hundrade andra ting. Räkna för ro skull efter hur många arbetare i Eskilstuna, som uteslutande finna sin bärgning af gevärs- och ammunitionstillverkningen. Hur många par händer sysselsättas med kanongjutningen för fält-, positions- och fästningsartilleriet och för flottans räkning? Under vår flottas nydaningsår ha svenska varf och verkstäder, jämte deras arbetare, inhöstat betydande summor.

Vissa lager af vårt folk betrakta de till byggandet af krigsfartyg anslagna medlen såsom kastade i sjön till ingen nytta. Samtidigt äro förslag i bane och diskuteras frågan om premier till det civila skeppsbyggeriets uppmuntrande. Är detta rim och reson!

Om det vore möjligt att uppgöra en noggrann statistik öfver alla de svenska hem, som uteslutande eller delvis hafva hären och flottan att tacka för sin utkomst, skulle man komma till förvånande resultat. Och blefve försvarsmillionerna indragna, hur många skulle icke få känning däraf!

Under den tid af i medeltal sex månader, då våra värnpliktiga klädas och födas af staten och dessutom uppbära kontanter, ligga de ingen annan till last. Den förtjänst, den värnpliktige får afstå i sin hemort, kommer under hans frånvaro någon annan till godo och är därför ingalunda förlorad.

Därför kan man, i all synnerhet efter den senaste omläggningen af beskattningen, säga att de pengar, som anslås åt försvaret, till största delen och i grund och botten icke är något annat än en öfverflyttning från vissa, och i allmänhet de bärkraftigaste lagren af folket, till andra, ofta mindre bemedlade. Och nästan alla dessa pengar stanna inom landet. Det enda, som går ut ur landet är betalningen för nya modeller och profbeställningar af gevär, artillerimateriel och någon gång ett fartyg, allt innan vi erhållit tillstånd att själfva tillverka dem hemma.

I Sverige gå anslagen så godt som oafkortade till producenterna af varor och krigsmateriel. Vi ha ännu aldrig tagit lånemedel i anspråk till försvaret. Och vi ha därför icke att till utlandet betala dryga räntor på våra försvarsutgifter. Vi stå på egna ben och klara oss själfva. Och vi orka mycket väl att göra det också i framtiden, så mycket hellre som den oerhörda omsättning i människokraft, materiel, varor och pengar, hvilken inom våra egna gränser är förbunden med försvaret, är en konstant källa till materiellt välstånd för stora lager af vårt folk — för att nu icke tala om det moraliska själfförtroende, som framspirar ur medvetandet, att man fullgör sin plikt mot sitt land och har vett och vilja att försvara det, som är ens arf och eget. Endast vapenmakten äger någon talan i vår tid. Haagkonferenser och fredskongresser äro såpbubblor. Det borde äfven den mest förstockade drömmare ha hunnit lära sig på de sista tio åren.

Det är icke min afsikt att sjunga lofsånger öfver försvarsbördorna. Jag har blott velat visa, att ingen lider skada och förtryck af dem, men att otaliga svenskar däraf draga sin bärgning.

Vi ha råd att för transittelegrafering på svenska statens linjer (Göteborg—Grisslehamn) låta Det Store Nordiske och danska staten draga en vinst af 87½ %, under det att svenska staten nöjer sig med 12½ %. På den internationella höflighetens språk heter detta att danskarna göra oss en tjänst. De göra oss många andra tjänster i samma stil!

Vi ha råd att på danska, tyska och ungerska, ofta ytterst tvifvelaktiga lotterier, kasta bort fyra eller fem millioner om året, ehuru ett svenskt statslotteri skulle kunna kvarhålla åtminstone så mycket af detta belopp inom landet, att kostnaden för pansarbåtsbygget helt och hållet uppvägdes däraf.

Vi ha råd till en införsel af 241 millioners värde från Tyskland mot en utförsel af 109 millioner till samma land (1907), och därvid är att märka, att en väsentlig del af de 241 millionerna representeras af ren smörja, som säljes till oförskämdt öfverdrifvet pris på 15-öresbasarerna — eländigt kram, som kunde tillverkas mycket billigare och bättre här i råvarans hemland.

Och vi ha råd att supa upp 168 millioner kronor om året!

Men vi klaga, när det är fråga om 3,8 millioner till en tredjedels pansarbåt!

Brännvinet förstör vårt folk. Den blott hälften så tunga försvarsbördan rycker upp oss, stärker vårt själfförtroende och vår trygghet. Och ändå klagar man och rifver upp himmel och jord och förgiftar det politiska lifvet. Man återför oss i glansen af den norska tidens sista timmar. Vill man begynna en ny slutakt inom egen hank och stör?

---

Ögonblickets kraf.

I det föregående ha vi i breda linjer tecknat försvarsfrågans hufvuddrag, utan att förlora oss i skymmande detaljer. Vi ha uppställt det mål, mot hvilket vi måste sträfva, om vi öfver hufvud taget finna det mödan värdt att stå beredda och rustade då kampen om världsherraväldet med sitt djupa, dystra allvar nått våra kuster. Den kampen nalkas oss med stora steg. Dagligen se vi dess verkningar. Det är förposterna som fäkta nu, och det är tid att hålla sitt krut torrt.

Men hur och i hvilken ordning böra vi bereda oss? Hur bör utvecklingen ske i riktning mot målet?

Landtförsvaret kan måhända ännu vänta något, ty vi ha ännu icke märkt några åtgärder till dess försvagande. Därtill kommer att något utarbetadt förslag till dess förstärkande enligt här ofvan gifna allmänna grunder ännu icke föreligger.

Men hvar dag vi skjuta pansarbåtsbygget ifrån oss medför ett direkt försvagande af vår försvarskraft till sjöss. Att icke förbättra och utveckla flottan innebär en ödesdiger marsch baklänges. Ty inom detta vapen går man baklänges när man står stilla, under det att alla grannar rusta.

Redan nu borde de fartyg vi äga börja flyttas öfver i andra linjen. Och ingen ny köl har sträckts på nio år här i landet!

Man tyckes vilja skänka oss några undervattensbåtar och en jagare, i och för sig goda vapen och alltid välkomna inom en marin, där man får finna sig i att lefva på knussel. Men det är icke detta vi begära. Med jagare och submariner står det icke för lifvet. Det är pansarflottan som håller på att råka i förfall.^[8]

Det är pansarbåtar vi behöfva. Med pansarbåtsbygget brådskar det! Det har brådskat med den saken i flera år, ehuru man blundat därför, och under tiden tröstat oss med allmän rösträtt och andra nådegåfvor. Nu tröstar man oss med fagra löften om fonder, som skola stå och ränta af sig till den dag i en okänd, aflägsen framtid, då den månghöfdade och mer än tvifvelaktiga försvarsberedningen slutat sitt söfvande och dådlösa värf och då de luntor den, till förmån för inhemsk pappersindustri, under årens lopp framfödt, hunnit att hopa sig till egyptiska pyramider.

Det är med depositionsbevis och kommittébetänkanden man vill att vi skola gå fientliga pansarflottor till mötes! Då åskorna dåna ur 30-centimeterskanoner utanför våra kuster, skola vi svara med klangen af hopadt guld. Då invasionshären föres öfver hafvet för att landstiga hvar honom bäst lyster, skall han mötas af en kustflotta af papper.

En pansarbåtstyp är så godt som enhälligt förordad af dem, som själfva en gång, då det gäller lifvet, från kommandobryggan skola föra denna nya pansarbåt i elden, och vi lekmän lita på deras omdöme. Innan årets riksdag åtskiljes, måste kölen till den första verkligt sjögående pansarbåten af ny typ sträckas. Sedan blir det tids nog att besluta hur många efterföljare den skall få.

Därför begära vi alla, som stå utanför det politiska kifvet, och vi vänta af er, våra representanter inom riksförsamlingen, att under de dagar, då femte hufvudtiteln dryftas i kamrarna, striden mellan höger och vänster afblåses. Den riksdag, som för några dagar sedan börjat sina möten, får icke åtskiljas, utan att det attentat, som riktats mot vår trygghet, blifvit grundligt och med förkrossande majoritet tillbakavisadt. Och slutligen kräfva vi att beslut, som af konung och riksdagen samfälldt och i laga former blifvit fattade, upprätthållas och obrottsligt respekteras, äfven af nya män.

---

1. Den 1 januari, gamla stilen, 1905, alltså tolf dagar efter Port Arthurs fall, lästes i den äktryska Novoje Vromja, följande ord:
   »Ryssland växer och utbreder sig öfver oöfverskådliga vidder. Vill det lösa sina historiska uppgifter, så behöfver det tillträde till världshaf, som likna det i storlek… Och begagnar man nutidens händelser som måttstock för framtiden, så får man, åt ett folk på 130 millioner och med ett storartadt förflutet, icke tillskära en för trång rock och icke sy ihop ärmarna.»
2. Redan i en liten bok, »Sverige och den stora östern», som utkom 1905, har jag berört dessa frågor. Jag kände icke då af personlig erfarenhet någon af de tre utfartsvägarna. Men sedan dess har jag besökt dem alla tre och med egna ögon sett, hvad som försiggår. — I december 1905 reste jag från Djulfa öfver Tabris till Teheran, samma väg den ryska hären nu begagnar på sin frammarsch. Jag har utförligt skildrat denna vag (»Öfver land till Indien», band I, sid. 140 till 217) och äfven berört några af förberedelserna till den invasion, som nu pågår. För kuriositetens skull inför jag här ett citat från en färd till Teheran, 1890: »Då jag en gång på en resa i Elburs samtalade med en af schahens vesirer om Persiens framtid, yttrade han: Anteckna i er dagbok, att jag i dag sagt, att Persien om tjugu år icke längre kommer att vara ett själfständigt rike.» (Konung Oscars beskickning till schahen af Persien 1890, sid. 275.) Perserna förstodo redan då den fara, i hvilken deras land sväfvade! — Den östra utfartsvägen, Port Arthur, Korea, Mandschuriet, besökte jag i december 1908 och har funnit framträngandet åt detta håll så lärorikt för oss, att jag tecknat dess hufvuddrag i en nyligen utkommen bok, som skall läsas af Sveriges barn. — Af den tredje utfartsvägen fick jag ett lifligt intryck under en färd med sir Ernest Cassel, ifrån Boden öfver Kiruna och Narvik till Nordkap sommaren 1911. Jag fick höra ett och annat både af norska och ryska fiskare i Tromsö och Hammerfest. — Det är alltså icke från kartor och böcker, utan från lefvande lifvet jag dragit mina erfarenheter.
3. Följande profbit är hämtad ur en svensk tidning:
   »Betecknande är också den ryske generalkonsulns i Tabris officiella förklaring, att inga fredsunderhandlingar kunna inledas förr än alla perser aflämnat alla sina vapen. Hvarefter de perser, som tilläfventyrs befinnas ännu innehafva något vapen, komma att behandlas såsom »förrädare» och »upprorsmakare» och massakreras efter mönstret af italienarnas uppträdande i Tripolis-oasen. Det ingår ju numera såsom en fastslagen praxis i en starkare makts eröfringskrig, att den svagare maktens fosterlandsvänner icke ha laglig rättighet att försvara sig.
   Redan meddelar också viceguvernören i Tabris, att de ryska soldaterna därstädes anställt blodbad på kvinnor och barn. Och »Novoje Vremja» återger ett uttalande af chefen för den persiska afdelningen af ryska utrikesdepartementet, att Ryssland kommer att taga rättvisan i Tabris, Rescht och Enseli i sina egna händer och icke visa någon barmhärtighet mot den revolutionära pöbel, som utgjuter ryskt blod, ty den läxa, som ges, måste vara sådan, att den stannar länge i minnet. Hvilken proklamation tidningen utfyller med en energisk begäran, att ’de persiska upprorsbanden måste utrotas och hela befolkningen straffas, ty sann humanitet kräfver i detta fall grymhet’.»
   Så långt har folkrätten kommit efter alla fredskonferenserna i Haag!
4. Medeltonnaget pr fartyg af i ryska östersjöhamnar hemmahörande ångare utger blott omkring 500 ton.
5. Hade jag tillåtit det manskap, som tjänade mig i Asien, att medtaga alkohol, så hade jag icke lyckats att utföra mina planer. I mina karavaner har aldrig funnits en droppe sprit.
6. Vi veta ju alla, att betydande sträckor af våra kuster sakna skyddande skärgårdar. Se t. ex. på kartorna öfver Skåne och Halland.
7. Därvid är att märka, att andra klass pansarbåtar äro desamma som de första klass pansarbåtar, hvilka tjänat ut sin tid i kustflottan och för sin återstående lifstid användas såsom reserv.
8. Kapten Erik Harg har beräknat att vår nuvarande pansarflotta år 1915 skall hafva förlorat mer än 50 % af det stridsvärde den ägde 1914. Att blunda och tiga inför en sådan sanning, vore förräderi mot eget land.