Svenska teatern/Spelåret 1837-1838

←  Dagligt Allehandas artikel augusti 1837 om Kungliga teatern och dess styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 7. Under Karl Johanstiden : 1835-1838 av Nils Personne Spelåret 1837—1838

Anmärkningar och tillägg  →

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1837–1838De under spelåret 1837—1838 uppförda pjäserna, med nyheterna kursiverade, voro i bokstafsordning: Adèle de Sénanges (1), Afsked och återseende (10), Alphyddan (12), Andebesvärjningen (1), Angelo Malipieri (2), Axel och Valborg (4), Barberaren (5), Baschan och slafvinnan (3), Begge arrestanterne (2), Beverlei (2), Califen (1), Cendrillon (1), Crispin medicus (2), Domis död (5), Don Carlos (6), Don Juan (5), Drottning Christina (3), Eckensteher Nante (1), En duell under Cardinal Richelieus styrelsetid (3), En egendom till salu (3), Epigrammet (2), Ett besök på dårhuset (4), Familjen Riquebourg (8), la Famille des innocens (2), Felix och Stefanie (5), Felsheims husar (1), Figaros bröllop (kom. 2), Figaros bröllop (op. 3), Fiskaren (4), Fostersonen (3), Fra Diavolo (4), Friskytten (9), Fullmagten (5), Fästmön från hufvudstaden (4), Fästningen i Boston (4), Föregifna skatten (1), Förmente prinsen (1), Förposten (7), Förställda enfaldigheten (1), de Förtrogne (1), Giftermålet på befallning (2), den Girige (5), den Giriges dotter (6), Gustaf Adolph i München (9), Hamlet (1), Hedvig (2), Hemkomsten (6), Hernani (7), Hvita frun (3), Jag bedrar mig aldrig (1), Johanna af Montfaucon (2), Konung Edvards söner (3), Korsfararne (4), Kronfogdarne (6), Kärlek och hämnd (26), Lilla slafvinnan (2), Lägret för Montauban (1), Löjliga mötena (7), Maria Stuart (2), Marie (7), Marie de Sivry (4), Maskeraddivertissementet (3), Misstroende och list (3), Mistress Siddons (6), Numro 777 (2), Nya garnison (3), Okände sonen (2), Orleanska jungfrun (3), Pariserpojken (5), Pas de deux (2), Passionen och förnuftet (1), Paul Clifford (4), Preciosa (5), Qväkarne (1), Qväkarn och dansösen (2), Robert le diable akt 4 (4), Ryno (3), Röfvarbandet (2), Sanningsvännen (1), Sedan solen gått ned! (11), Sen er i spegeln (3), Shakespeare kär (3), Silkesstegen (1), Sista kämpen (2), Smekmånaden (2), Småstadsfruntimmerna (5), Stamfrun (2), Studenten och grefvinnan (5), den Stumma (4), den Stumma akt 2 (1), Tartuffe (1), Thérèse (2), Två ord (2), Två års giftermål (3), Unga gifta mannen (1), Universalarfvingen (2), Vattendragaren (1), Zampa (6), Zoë (1), Ålderdom och dårskap (2), Öfverraskningen (2), Örnnästet (1). Af dessa 103 stycken voro 26 musikpjäser, hvaraf 3 nyheter, 72 talpjäser, hvaraf 15 nyheter, och 5 baletter, hvaraf 2 nyheter. Dessutom gåfvos 6 konserter, men inga maskerader.

Första representationen ägde rum onsdagen 23 augusti kl. 1⁄2 7, då "Svartsjuka hustrun" uppfördes med Charlotte Erikson i titelrollen och Almlöf som hennes man. Därefter gafs "Crispin medicus" med Karl Hjortsberg i titelrollen, Sevelin som Mirobolan och Malla Höök som Dorine. Man spelade i början hvarannan dag, ehuru utan något större tillopp af åskådare. Icke ens 30 september, då en herr Schmidt, "medlem af Franska industri-akademien samt Philharmoniska föreningen i München", mellan pjäserna lät höra ett af honom uppfunnet instrument kalladt Apollolyra, blef huset fylldt mer än till hälften. Namnet förefaller något egendomligt, ty den blåstes, och det öfverensstämmer just ej med det begrepp man gjort sig om Apollos lyra, men ljudet lär ha varit vackert och likt det i en dragharmonika. En gengångare från forna dagar, Kotzebues fyraaktsdram "Epigrammet" gafs som förpjäs i ny instudering, som dock ej bidrog att öka styckets värde. De enda kvarvarande af den gamla uppsättningen voro Almlöf som doktor Busch och Karolina Bock som assessorskan Wärning. Kapten Klinker, "mönstret för alla fullkomligheter", hade fallit på Karl Hjortsbergs lott, och den trogna älskarinnan Karolina spelades af mamsell Lindman. "Det vore intressant att veta", säger Aftonbladet, "hvad Kotzebue skulle sagt, om han hade fått se sin pjäs."

Den första nyheten blef "Paul Clifford" 4 september, skådespel i två akter af Mélesville i Djurströms öfversättning. "I och för sig själf är pjäsen en medelmåttig produkt", säger Aftonbladet, "som man ej förstår, hvarför Kungliga teatern skulle ge, om icke för att komplettera samlingen af Antonia, Blykamrarne, Osynlige bröderne, m. m. Men sammanställer man den med det utmärkta arbete, hvars titel den usurperat, blir det något så lumpet, så dvärgartadt att vi förmoda direktionens afsikt varit att åskådliggöra, huru litenheten begår helgerån på snillets skapelser. Man får ej bestrida att denna afsikt lyckats fullkomligt. Bulwers hjälte väcker deltagande, men denne är en vanlig, oblyg, tilltagsen äfventyrare. De öfriga karaktärerna äro svagt tecknade och dialogen matt". Hyckert i titelrollen hade visserligen något af den lättsinnige och sentimentale ynglingen, men ingenting af den djärfve sjöröfvaren. Bland de tunnsådda åskådarna — huset var icke halft — funnos likväl några, på hvilkas känslosträngar stycket tycktes slå an, i synnerhet lära ett par bastanta näfvar på femte raden röjt mycket deltagande för det, men det försvann från affischen redan efter fjärde representationen. — Under månaden gafs för öfrigt repriser af "Giftermålet på befallning", där mamsell Emilie Frösslind en gång under Högquists frånvaro fick försöka sig som Lotta; af "Fiskaren", där titelrollen, som fordom kreerades af Karsten, nu utfördes af Robach, Arnljot Gelina af Almlöf, Klara af Charlotte Ficker och Erik af Jenny Lind; af "Beverlei eller Spelsjukan", senast gifven i november 1824, med Almlöf och Charlotte Erikson i de bägge makarnas roller och Dahlqvist som den falske vännen; samt af "De begge arrestanterne", där Charlotte Ficker med lif och känsla utförde Klaras roll. — Närmaste nyhet blef prinsessan Amalias af Sachsen fyraaktskomedi "Afsked och återseende" som i öfversättning af Fredrik af Wannqvist gafs 28 september. "Huset var godt", säger Allehanda, "åtminstone jämförelsevis med den förfärliga tomhet, som, med få undantag, under innevarande termin yppats". Publiken tycktes emellertid ej varit lika förtjust i detta som i författarinnans föregående arbete. Den trettisexåriga änkegrefvinnan (Charlotte Erikson) har två pupiller, den tjuguårige baronen (Stjernström) och den sextonåriga Ida (Ficker). För deras giftermål arbeta Idas onkel (Svensson), Idas gamla tjänarinna (fru Bock) och Ida själf. Emellertid brinner baronen af kärlek till grefvinnan. Förnuftet besegrar dock den kvinnliga fåfängan hos henne, men alldenstund ett direkt afslag skulle ha den fördärfbringande verkan, att han kastade sig i nöjenas hvirfvel för att döfva sin förtviflan, lofvar hon honom sin hand, då han skapat sig en framtid, för hvilken han har de mest lysande utsikter. Detta hennes löfte åtföljes af en förseglad skrifvelse, som han ej får öppna förr än på deras förlofningsdag. Ida skickas till en pension i staden, och därmed slutar andra akten. Två år förflyta. Idas uppfostran är fulländad och baronen har nyss återkommit som legationssekreterare. Bägge ha glömt sin forna passion. Hans bref till grefvinnan ha blifvit allt ljummare, och då han nu återser Ida, känner han för henne hvad hon fordom kände för honom. Grefvinnan gläder sig däråt och underrättar baronen till hans bestörtning, att deras förlofning skall firas samma afton och erinrar honom om den förseglade skrifvelsen. Denna, som uppläses inför det inbjudna sällskapet, innehåller en förklaring, att baron Robert numera icke behöfde hennes ledning och att hon afstod honom åt den flicka hans hjärta valt. Allmän beundran. Hon förenar Robert och Ida, och ridån faller. Komedien tillhör det finare slaget och röjer en människokännedom, som endast en högt bildad kvinna kan äga. Fru Erikson återgaf förträffligt den person hon föreställde och lade som vanligt i dagen den bekantskap med god ton, hvari hon på vår scen dittills aldrig varit öfverträffad. Stjernström spelade visserligen med liflighet och värma och klädde sig elegant, men saknade ännu något af den fint bildade världsmannen. — Dagen därpå debuterade såsom Filip i "Johanna af Montfaucon" herr Oskar Andersson, som längre fram kom att intaga en framstående plats inom svenska landsortsteaterns historia. — "Den stumma" återupptogs 4 oktober och skänkte teatern ändtligen några fulla hus. På grund af att den legat så länge borta, voro emellertid de spelande alls icke säkra i sina partier. Den hade behöft flera repetitioner.

Rifauts "Förposten"Måndagen 9 oktober gafs för första gången en opéra-comique i en akt "Förposten eller Den bortglömde vedetten" med musik af Louis Rifaut (1798—1838), ackompanjatör vid Operan i Paris. Libretten behandlar den välbekanta anekdoten, huruledes under ett af Napoleons fälttåg i Tyskland en post blir bortglömd vid den franska kårens afmarsch från en by; huru denne post efter att förgäfves ha väntat på aflösning slutligen tvingad af hunger och törst vänder åter till byn, där får ett godt kvarter, förälskar sig i husets dotter, som besvarar hans ömma böjelse, stannar kvar och förvandlar sig till tysk bonde, och huruledes han, då hans regemente efter många månaders förlopp tågar förbi på hemväg till Frankrike, får det sinnrika infallet att taga på sig sin mundering, lägga geväret på axeln och ställa sig på samma plats, där han blifvit kvarlämnad, sägande att han stått där, sedan han blef ditställd, och väntat på aflösning; samt huruledes detta påhitt så behagade hans förman, att denne både förlät honom och medgaf, att han tillsvidare glömdes bort i byn. Musiken saknar ej en viss fransk liflighet med mycket trummor och basuner, men är föga ägnad att slå an på känslan, och den lämnade publiken alldeles oberörd, ehuru en duett mellan soldaten (Sällström) och hans fästmö (Jenny Lind) var nära att framkalla en applåd. Man fruktade, att pjäsen snart skulle komma att med fullt skäl heta "den bortglömde vedetten". Och så inträffade också.

Henriette Widerberg och hennes afskedsrecettSedan ett par år hade förhållandet mellan direktionen och den nyckfulla Henriette Widerberg icke varit det bästa på grund af hennes onekligen något själfsvåldiga sätt att sköta sin tjänstgöring vid teatern. Direktionen ville ha några garantier för att detta icke skulle fortfara och sade upp hennes kontrakt våren 1835. Den sköna Henriette ville emellertid icke höra talas om några förändringar och tillskref Westerstrand några temperamentsfulla rader,

Faksimile af Henriette Widerbergs handstil 1835. Originalbrefvet i författarens samlingar.

som finnas i min ägo, och hvaraf här meddelas ett faksimile för att visa hennes handstil, lika vårdslös som hon själf. Direktionen gaf denna gång vika för den populära artisten och förnyade hennes engagemang på de gamla villkoren i förhoppning att hon skulle taga detta som en varning och bättra sig. — Emellertid började hennes publikgunst märkbart aftaga under de följande åren, dels på grund af att hennes röst numera icke alltid var hvad den fordom varit, dels på grund af hennes mer och mer framträdande likgiltighet, då hon icke var hågad, hvilket tyvärr inträffade alltför ofta. Dessutom kom man på kansliet underfund med att hon några gånger anmält sig sjuk, utan att vara det. Teaterchefen beslöt nu att göra slag i saken. — På hösten spridde sig ett rykte, att direktionen icke förnyat kontraktet med henne för löpande spelår. Den där tiden ansågs ännu icke en skådespelares, ja, icke ens en primadonnas göranden och låtanden vara af samma vikt som t. ex. störtandet af en ministär eller ett presidentval i Förenta staterna, hvadan tidningarnas dåvarande ringa utrymme alls icke belastades med ett bekräftande eller ett vederläggande af en sådan nyhet. De intresserade höllos sålunda i stark spänning, ehuru flertalet betraktade hela historien som något alldeles otänkbart. Så mycket större blef uppståndelsen, när annonserna förkunnade, att hennes afskedsrecett var utsatt till 17 oktober med "Figaros bröllop" på programmet. Salongen var öfverfull, och ett brusande bifall ljöd henne tillmötes genast vid ridåns uppgång. Förvirrad, nästan snyftande af rörelse kunde hon på en lång stund ej få fram ett ord. Visserligen var hon öfvertygad, att sångens vänner skulle komma att sakna henne, men hon var ej beredd på en sådan hyllning, en sådan opinionsyttring. Susanna hade ju alltid varit hennes triumf, men aldrig hade man lyssnat till denna ljufva och intagande röst med så stor förtjusning som denna afton. Hvarje hennes scen, hvarje sångnummer följdes af de lifligaste bifallsyttringar, och den sköna arian i F-dur "Ändtligt nalkas den stunden" begärdes da capo med både händer och fötter. Efter sista ridåfallet framropades hon och visade sig beledsagad af Sällström. En storm af bravorop mötte henne, som helt naturligt befann sig i ett mycket upprördt själstillstånd. En lagerkrans inkastades på scenen med därvid fästa verser, hvilka af Sällström upplästes:

"Susanna-Henriette, så ofta har Din sång
med tjusning fängslat här hvart hjärta, hvarje sinne,
att vi ej öfverge det hopp att än en gång
få Dig här återse, så kär uti vårt minne.
Du allas älskling är; Din änglalika röst
har genom silfverklangs behag utan exempel
blott milda känslor väckt i Dina vänners bröst;
var då välkommen än i våra sångmörs tempel,
där Du en prydnad är och vi nu sakna Dig.
Kom, svenska Philomèle, för länge har Din stämma
för scenen varit tyst, till ny triumf nu stig;
i höjden af Din flykt låt inga hinder hämma
den fart Du taga bör, hvar känsla är Dig blid;
Du liflig tacksamhet kan vänta af Publiken
som i Dig alltid ser en tjusande Armide,
en ren och ädel tolk af himmelska musiken."

Förnyade bravorop följde, men känslorna voro nu förbytta från ett farväl till ett välkommen åter!

Då hennes nonchalans i fullgörandet af hennes skyldigheter mot teatern snarare ökats än minskats under de föregående spelåren, ville emellertid direktionen förnya hennes kontrakt endast under vissa villkor, som säkerställde teatern för hennes outhärdliga nyckfullhet. Widerberg berättade i Aftonbladet 25 oktober, att öfverstelöjtnant Backman under hennes sista sjukdom muntligen förklarat för henne, att direktionen på inga villkor ville reengagera henne, och att presidenten vore högeligen uppbragt på henne, att hennes lön redan vore fördelad mellan fru Gelhaar och mamsell Ficker samt att hennes recett vore bortgifven till fru Enbom, "med flera tillägg af samma uppmuntrande beskaffenhet". På sina vänners uppmaning infann hon sig 10 september hos presidenten Westerstrand för att få bekräftelse på det muntliga meddelandet, hvilket hade till följd att ett kontrakt tillställdes henne dagen därpå, ehuru det var antedateradt 22 augusti. Genom detta skulle hon förbinda sig att uppträda trettio gånger under spelåret å dagar som direktionen bestämde mot femtio rdr bko per afton, men arfvodet afdrogs för hvarje afton hon af hvad orsak som helst skulle förklara sig icke kunna tjänstgöra. Kostymer för nya roller skulle anskaffas af teatern, men af henne själf för roller som hon förut spelat sedan 1 juli 1832, äfvensom s. k. petits ajustements. Detta förslag hade Widerberg genom en biljett till Backman icke antagit. Orden "af hvad orsak som helst" uteslöto ju äfven giltigheten af laga förfall. Hennes förra lön var 1,600 rdr, klädpengar 800 rdr, recett och tjänstgöringspengar. Den 25 oktober var hon uppkallad till presidenten, som då föreslog henne borttagandet ur kontraktet af de ofvannämnda orden samt tillägg af tjänstgöringspengar, d. v. s. 200 rdr för trettio uppträdanden, men däremot en plikt af 100 rdr för hvarje gång hon utan styrkt sjukdom uteblef från tjänstgöring. Hon afslog äfven dessa villkor. Slutligen omtalade hon, att hon ämnat från scenen framföra sitt tack till publiken, som under hennes tjuguåriga teaterbana omfattat henne med så mycken uppmuntran och öfverseende, men att hon af öfverstelöjtnant Backman blifvit förbjuden detta, och hon anhöll att i stället genom Aftonbladet få göra det. Aftonbladet tillade, att det såg ut som om förhållandena från den Pukeska regimen skulle förnyas, då man vet, att Backman kommit på sin plats genom grefve Brahes vänskap och inflytande och nu så godt som enväldigt styrde teatern. — I slutet af januari 1838 önska "några musikälskare" i en insändare, att direktionen ville gå allmänhetens önskningar tillmötes och ställa till rätta det lilla missförstånd, som uppstått i fråga om Widerbergs engagemang. De uppmana äfven henne att icke längre vägra antaga hvad direktionen senast bjudit henne och lofva att ersätta henne resten. Men först i midten af mars gaf hon vika och uppträdde ånyo några gånger.

*

Emilie Högquist intimeEmilie Högquist, som under sommaren företagit en andra studieresa till Paris, hvarunder hon gjorde personlig bekantskap med mademoiselle Mars, hvilken omfattade henne med mycken välvilja, återkom till Stockholm 14 oktober och visade sig på scenen den 18 som fru von Stern i "Fästmön från hufvudstaden". Redan åtskilliga dagar förut hade en mängd konstvänner försäkrat sig om biljetter till hennes första uppträdande, och hon mottogs af en fullsatt salong och ett flera gånger förnyadt bifall. Kort därefter spelade hon Tisbe i "Angelo Malipieri", där Dahlqvist återfått tyrannens roll.

Emilie Högquist. Efter teckning af Maria Röhl.

Det var emellertid numera icke endast på scenen som Emilie Högquist vann sina triumfer. Äfven i det enskilda lifvet var hon lika uppburen och firad. Prins Oskar hade tjusats af hennes skönhet, och äfven hon hade fattats af en lidelsefull känsla för honom, ett förhållande som räckte under flera år. Hon fick under denna tid tvenne söner, hvilka hon skämtsamt brukade kalla hertigarna af Lappland. 1837 flyttade hon från Stadssmedjegatan till entresolvåningen i numro 18 vid Gustaf Adolfs torg, det s. k. Palinska huset i hörnet af Fredsgatan och Malmtorgsgatan, Inteckningsbankens nuvarande byggnad.

Framnäs. Efter litografi af K. J. Billmark.

Där inredde hon sitt hem med en raffinerad lyx, en nästan österländsk prakt, och där lefde hon lik en modern Aspasia älskvärd, glad, fri och kvick i sitt umgänge och vann allas hjärtan genom sin godhet, vänlighet, frikostighet och outtröttliga hjälpsamhet. Hennes torsdagscirklar ansågos tillhöra de mest utsökta tillställningar inom hufvudstaden. Där rörde sig om hvarandra nästan allt hvad Stockholm på den tiden ägde af framstående personligheter inom konstens, vetenskapens, litteraturens, bördens eller börsens områden. En oförliknelig gratie präglade hvarje hennes rörelse, och det lär ha varit oförglömligt att se henne till häst göra en Djurgårdspromenad, omgifven af en skara uppvaktande eleganter. Då hon passerade Gustaf Adolfs torg gående mellan hemmet och teatern, insvept i sina dyrbara pälsverk eller ultramoderna vårtoaletter från Paris, stannade alla människor i hennes väg och gapade efter henne, fyllda af nyfikenhet eller beundran. — Somrarna brukade hon tillbringa i hufvudbyggningen på det idylliska Framnäs, som låg på en i Djursgårdsbrunnsviken utskjutande udde, och där hon ibland dröjde kvar långt fram på hösten. Hennes vistelse därstädes utgör det gamla ställets glansperiod, och krönikan vet berätta åtskilliga pikanta och stämningsfulla episoder därifrån.

Karl Gustaf von Brinkman, som då var en några och sjuttio år gammal grandseigneur, skref till hennes ära en längre dikt, däri han först prisar hennes mästerliga framställning af Orleanska jungfrun och därefter uttalar sin djupa beundran för henne såsom enskild person hemma i kretsen af hennes vänner:

"Men om du härskat som hjältinna,
guds moders tolk och sändebud,
du tjusar dubbelt som herdinna
med aflagd hjälm och vapenskrud;
när systerligt Behagen åter
sin älskling sluta till sitt bröst,
och Vänskapen af glädje gråter
att hälsas af din milda röst;

när morgonlockar åter sväfva
kring pannans stolta majestät,
och tysta västanfläktar bäfva
kring Oreadens lätta fjät;
när snillets eld i jungfruns öga
ej tändes mer af blixtens brand,
och vi med knäfall för den höga
ömt trycka få den godas hand;
när drottningen i konstens rike
ifrån sin tronhöjd stigit ner
och så förtroligt mot oss ler,
som vore hvar och en dess like — —"

Sedan han i en följd af verser varierat detta samma tema, afslutar han sin lofsång med följande sirliga tirader:

"Se där, Emilia! din bild,
förskönad ej af ynglingsyra,
blott sanning gjort den hög och mild. —
Från vår och kärlek länge skild,
din skald har krossat smickrets lyra.
Hur ömt han ock din fana svär,
han ingen vapensold begär,
och hemligt både ler och gråter,
att hjärtats flygeld slocknad är. —
Men Amor själf hos dig förlåter,
om Vänskapen hans färger bär."

Brinkman önskade göra Emilie Högquist känd äfven af den kvinnliga fina världen och, när hon firat sin stora triumf såsom Orleanska jungfrun, ställde han till en lysande dejeuner 10 december 1836, till hvilken han inbjöd sina förnäma dambekanta — på mamsell Högquist. De kommo nästan alla dels af nyfikenhet, dels måhända också af äkta kvinnligt begär att bereda henne små förödmjukelser och förtretligheter och roa sig åt hennes förlägenhet. Men de lämnade henne fullständigt öfvervunna och förtjusta af hennes behagliga sätt att skicka sig och hennes spirituella konversation. Deras dörrar förblefvo dock till Brinkmans stora grämelse alltjämt obevekligt stängda för henne. För dem var och förblef hon ingenting annat än "Sveriges märkvärdigaste hetär".

Karl XV:s kabinettskammarherre, sedermera öfverintendenten Fritz von Dardel har i sin ungdom i några få rader förträffligt tecknat hennes bild. "Denna skådespelerska", skrifver han i sin dagbok 1842, "var kanske ännu mer berömd för sin skönhet och sina behag än för sin talang. Hon var mycket lång och smärt, hade en hy af ros och lilja, små fina drag och vackert blondt hår, därtill var hon glad och älskvärd. Ej underligt därför, att hon bedårade kronprins Oskar. Deras förbindelse hade redan varat flera år, hvilket dock ej hindrat den känsloömma Emilie att då och då gifva vika för någon hastigt öfvergående nyck. — — Följande år återsåg jag i Rom denna älskvärda och fängslande kvinna, som, hvar hon än fått sin plats i lifvet, skulle ha lyst genom de utomordentliga egenskaper, hvarmed hon blifvit begåfvad."

*

"Gustaf Adolph i München"Till förmån för Almlöf gafs 30 oktober för första gången ”Gustaf Adolph i München eller Grafbruden”, historiskt skådespel på vers i fem akter med prolog af Johann Friedrich Bahrdt († 1847) i öfversättning af V. Djurström. Det var ursprungligen meningen att Bernhard von Beskows "Torkel Knutsson" skulle uppföras på denna recett (se del V sid. 131), men så fick man i stället fatt i detta i dramatiskt afseende värdelösa tyska dilettantarbete, som riktigt var i den tidens publiksmak, späckadt med knalleffekter, kryddadt med två lik, fängelse, grafkor, uppståndelse från de döda, dolkar, kanonskott, exercis och gudstjänst på scenen, allt detta garneradt med några stora historiska namn. Det kunde också gifvas nio gånger under en månad, men försvann sen för alltid från spellistan. — Bäst voro kanske Fanny Hjortsberg som den fattiga, intagande, trogna, känslofulla och änglarena Maria och Stjernström som hennes blifvande make i Max Sternbergs svåra roll. Den svenske kungen är i det hela en bifigur, men Wennbom var rätt bra maskerad. Det historiska var dock förfärligt misshandladt, och den store Gustaf "skroderar, så att man skäms för honom", efter hvad Freja skrifver. Den fanatiske, fåordige, lille gråe gubben Tilly håller ändlösa monologer och är tecknad mera som en gammal svag kvinna än som en man, hvilken lefvat hela sitt lif i fält. Han framställdes af Almlöf helt majestätisk i hållning och uppträdande. Högquist i den otacksamma rollen af Tillys sköna kärleks- och hämndlystna brorsdotter Angelika, som försöker mörda Gustaf Adolf, saknade däremot det tragiska draget, ehuru hon i synnerhet i början hade flera lyckade moment. Att den svenska hären med konungen i spetsen afsjöng en psalm på teatern väckte naturligtvis mycken uppmärksamhet, men ingen lär hafva stött sig på det, emedan scenen var af en mycket anslående effekt.

Årsdagen af sitt första intåg i Stockholm den 2 november återvände konungen till hufvudstaden efter sin två månaders långa vistelse i södra och mellersta Sverige. Kronprinsparet mötte vid Haga, och ledsagade af tre skvadroner af borgerskapets kavalleri under anförande af stadsmajor Brandelius anlände konungen och drottningen klockan fyra e. m. till Norrtull, där de hälsades af högre ämbetsmän och militärer samt fortsatte färden till kungliga slottet under salut från Skeppsholmsbatteriet. På aftonen voro kyrktornen och hela Storkyrkobrinken illuminerade äfvensom åtskilliga enskilda hus, som voro från slottet synliga. På teatern gafs "Gustaf Adolph i München" inför fullsatt, eklärerad salong. Allehanda omtalar, att vid slutet af svenska härens psalm hörde man en grof, genomträngande stämma, som skrek på folksången två gånger, men nedhyssjades. Efter pjäsens slut ljöd åter samma stämma, men nu instämdes i ropet från flera andra håll, orkestern spelade upp, och hela publiken instämde i hyllningen.

Till Kungl. teaterns pensionskassas förmån återupptogs "Orleanska jungfrun" 17 november inför en fulltalig publik, hvilken Högquist som vanligt förtjuste med sitt talangfulla spel. I denna titelroll och i den samtidigt repriserade "Marie de Sivry" hade hon sina bästa roller dittills. Men för öfrigt var det samma fel med "Jungfrun" som med "Den stumma" månaden förut. Den hade behöft flera repetitioner efter så lång bortovaro från scenen. Effekten af åtskilliga ensemblescener gick alldeles förlorad t. ex. tvekampen mellan Burgund och Dunois, liksom föröfrigt all strid och all flykt utförda af höfdingarna själfva röjde för litet rörelse, eld och lif. När systrarna i fjärde akten tala om svårigheten att komma fram för folkträngseln, fanns icke ett spår af folk vid kyrkdörren.

Tvenne små komedier af ScribeEn af Scribes bättre enaktare "Familjen Riquebourg" gafs f. f. g. 20 november. För trettio år sedan stod en fattig yngling i en liten bod i Marseille och gjorde strutar, sålde peppar och vägde såpa, nu är han miljonär och vräker ut pengar för sin hustrus skull (Svensson). Han är dock samme tarflige, rättframme, hjärtans gode och hederlige varelse som förr. Hans hustru Hortense (Högquist) är ung, skön, talangfull, af en högförnäm familj, som revolutionen bragt till tiggarstafven, och af denna såld till den något till åren komne bankiren. Ett mönster af dygd och karaktär finner hon sig emellertid i sitt öde. Bankirens brorson Georges (Stjernström), så godt som son i huset, en älskvärd, förträfflig yngling, tillber Hortense och lider däraf. Hon försöker under ett samtal med honom att få reda på orsaken till hans sorgsna utseende. "Du lider — anförtro mig din sorg." — "Jag älskar, men hopplöst." Hortense förstår, att det är henne det gäller, och hon darrar för sig själf. Hon ber sin man att få resa bort till deras landtgods på en tid. Han kan icke resa för sina affärer, och hur skulle han kunna vara af med henne. Denna dag ber hon dock enträgnare än vanligt. Bankiren svarar nej. Hon bönfaller, hon besvär honom. Han börjar misstänka, att det ligger något under, och afslår ånyo. Hon bekänner nu allt för mannen, utan att förråda Georges. Bankiren erinrar sig vicomte d'Heremberg (Hyckert), som nyss gjort visit och begärt hans brorsdotters, den vackra Elise (Fanny Hjortsberg), hand. Han tror frieriet bara är en förevändning för att träffa Hortense och ämnar rusa i väg, men möter Georges, som lyckas afvända stormen. Georges har lofvat Hortense att resa, om hans känslor vore besvarade, och hon manar honom nu "Nåväl, res!" Hortense har å sin sida lofvat sin man att säga namnet på sin tillbedjare, om han ger Elise åt vicomten och icke åt Georges, som han tänkt sig. Det blir så, och bankiren begär nu få veta hemligheten. "Den som du älskar, hvem är han?" — "Han har rest!" Sista scenen mellan Hortense och Georges är verkligen väl skrifven och spelades förträffligt liksom hela pjäsen af Högquist och Stjernström. Äfven Svensson passade för sin rätt svåra roll. Hyckert får af kritiken påskrifvet för sin bristande elegans både i hållning och toalett. Till efterpjäs gafs första kvällen "Den girige", där Sevelin nu som förr var en alldeles ypperlig Harpagon.

På Lars Kinmansons recett 27 november repriserades två gamla roliga pjäser. Den första var Dupatys femaktskomedi "Fästningen i Boston" i alldeles ny instudering. Recettagaren spelade fångvaktarens tacksamma roll, Jenny Lind hans dotter Fanchette, Emilie Högquist den unga änkan Sophie de Merville, Stjernström och Hyckert de unga officerarna, och Sundberg soldaten Georges, Fanchettes tillbedjare. Därefter gafs "Kronfogdarne" med Lasse Kinmanson som Polykarpus, Sevelin i sin gamla roll som Bryngel, Robach som Vilhelm, Jenny Lind som Lovisa och Håkansson som fader Ambrosius. Publiken skrattade lika mycket som i forna dagar, och det muntra stycket kunde med fördel gifvas sex gånger under spelåret.

Scenbild ur "Kronfogdarne". Efter lavering i Musikhistoriska museet.

"Hvita frun", som länge varit uppskjuten på grund af den stora sjukligheten inom lyriska scenen, uppfördes ändtligen på kronprinsens namnsdag 1 december inför en eklärerad salong, men gick ganska illa. Den ende som utförde sitt parti klanderfritt var Fredrik Kinmanson. — Ytterligare en liten komedi af Scribe i två akter "Studenten och grefvinnan" uppfördes f. f. g. 4 december. Två studenter, Ferdinand, en hygglig och anständig ungdom, som studerar lagfarenhet, och en glad och munter odåga, medicine studiosus Corbineau, bo hos en rik tapetserare Dupré, hvars dotter får det infallet att förälska sig i Ferdinand, som är alltför höflig att icke besvara hennes ömma låga. Pappa ser det icke med blida ögon, men måste ge med sig, och pjäsen börjar med det, hvarmed andra pjäser sluta: en förlofning. Men moln uppstiga på deras lyckas himmel. En förnäm och vacker dam öfverhopar Ferdinand med presenter och kommer själf på besök med anledning af att han utför en rättegång för henne. Det går för långt, och pappa Dupré och hans dotter vilja ej mer veta af Ferdinand, utan köra honom på dörren. Men Corbineau har redan fått en annan våning för billigt pris av den älskvärda värdinnan lady Wilton, som just är Ferdinands klient och beskydderska. Pappa Dupré och dottern ha fått i uppdrag att anordna våningen utan att ana, det ägarinnan är samma person, som de sett hos Ferdinand. Vid upptäckten blir det scener af svartsjuka och försoning mellan de unga, och Ferdinand begär förklaring af lady Wilton. Då får han ett bref från sin far, om hvilken han förut ej hört talas. En ung engelska hade förälskat sig i hans far, men förbjöds att gifta sig med honom. De göra detta likväl i hemlighet och fly till Frankrike. Kriget med Ryssland bryter ut. Han följer Napoleons armé och försvinner under återtåget från Moskva. Ensam, utan stöd återvänder hon till sin far, för hvilken hon dock ej vågar yppa sin förbindelse, och nödgas därför lämna sin Ferdinand åt en pålitlig väns vård. Vid faderns dödsbädd omtalar hon emellertid allt och vinner hans förlåtelse. Hon skyndar nu till Frankrike och söker upp sonen samt erhåller i detsamma underrättelse, att hennes man ännu lefver och efter sluten fred är att vänta hem igen. Ferdinand igenfinner sin mor, och en postvagn höres. Det är fadern, som kommer. Alla skynda honom till mötes, och ridån faller. — Dålig är just icke komedien och har som alla Scribes pjäser en ledig dialog och många roliga poänger. Fru Erikson spelade ladyn med vanlig finess och elegant hållning. Lasse Kinmanson var bra som Dupré. Hyckert hade fått en roll i sin genre och lyckades flera gånger få publiken att skratta. Sundberg och m:ll Fundin som det älskande paret voro svaga. Vackert ansikte och behaglig organ ägde båda, men saknade den finare nyanseringsförmåga och den fart i utförandet, som kunde ge intresse åt sådana roller som dessa. De visade dock båda, i synnerhet Sundberg, lofvande anlag.

Johan Berwalds konsertHofkapellmästaren Johan Berwald, hvilken under flera år ej gifvit någon konsert å Kungliga teatern, annonserade en sådan till 9 december med ett lockande program, som förskaffade honom fullt hus, oaktadt biljettprisen voro de dubbla. Det mest dragande numret var väl fjärde akten ur Meyerbeers nya opera "Robert le diable" med kör och balett och med Henriette Widerberg i Isabellas parti. Den stormande och långvariga entusiasm, hvarmed hon hälsades såväl vid ridåns uppgång som efteråt, då hon framropades, bevisade att publikens deltagande och dess tänkesätt i tvistefrågan mellan henne och direktionen icke förändrats, utan snarare vunnit i styrka. Hon sjöng med både lif och känsla, men partiet låg ej bra för hennes röst, ehuru det blifvit transponeradt. Roberts roll var för ansträngande för Sällström men hans kostym och mask voro lyckade liksom hans hållning, och han rönte mycket bifall, fast han emellanåt sjöng falskt. Priset togs dock af Jenny Lind, ty oaktadt en heshet i mellantonerna vidlådde hennes röst, var den likväl ljuf att höra, och hon utförde sitt lilla parti med så mycken glöd och mimiskt behag, att hon förtjuste hela salongen. Konsertgifvarens inledande uvertyr till "Birger Jarl" gick tämligen spårlöst förbi, men så mycket mer behagade hans utförande af en violinkonsert af Kreutzer, som han spelade med den milda, smältande ton och det lätta, smakfulla, graciösa föredrag, som var honom eget, och hvari han af ingen bland våra virtuoser var upphunnen. Hans hustru sjöng med mycket bifall en operaaria af Rossini. Mindre lyckligt återgaf hon den Mozartska arian ur "Titus", hvars karaktär icke så väl öfverensstämde med hennes naturanlag. Du Puys serenad för blåsinstrument, hvari basuner och bastrumma flitigt begagnas, "tycktes mera beräknad på att väcka upp grannskapet, än att inför den sköna tolka en älsklings känslor och förhoppningar". Crusells musik till "Den siste kämpen" är just icke utmärkt af några hänförande idéer, och Almlöfs organ var för mycket entonig för att behörigen tolka Geijers poetiska tankar. Kuhlaus uvertyr till "William Shakspere" är nog en frisk och fullblodig komposition, men i saknad af några egentliga snilleblixtar. — Då samma fjärde akt ur "Robert" skulle ges vid de ordinarie spektaklen, nekade Widerberg att sjunga hvarför fru Enbom i stället utförde partiet.

"Don Juan" blef 20 december på ett bedröfligt sätt afbruten. Huset var nästan fullsatt och spelet började. Under tredje scenen i duetten mellan Anna och Octavio fick Lindström ett svindelanfall, hvarigenom han endast med största svårighet förmådde afsluta den. Pjäsen kunde ej fortsättas längre än till och

Fanny Westerdahl. Efter teckning af Maria Röhl.

med Elviras andra aria, då ridån måste gå ned. Efter en kvarts timme framträdde herr Almlöf och underrättade publiken om hvad som inträffat och att herr Lindström blifvit åderlåten. Under tiden hade man hunnit anordna "Alphyddan", som gafs med mycket bifall. Lindströms tillstånd var dagen därpå ganska betänkligt, men han kryade till sig så småningom.

Reprisen af "Hernani"Påföljande afton återupptogs "Hernani" med Stjernström, Dahlqvist och Fanny Hjortsberg som Hernani, don Carlos och doña Sol, och de tre ungdomarna bestodo jämförelsen med sina utmärkta föregångare med all heder. Aftonbladet skrifver: "Fru Hjortsbergs älskvärda naturanlag hafva ännu aldrig visat sig i en så fördelaktig dager som i detta fängslande stycke. Det är väl kanske icke hela denna söderländska glöd och styrka, som man endast kan träffa i en stor och yppig växt, svarta ögon och mörka lockar, men det är likväl en värma, en sanning, en innerlighet, en finhet, ett spel i hvarje ansiktsmuskel vid den hänförda kärlekens entusiasm och den lyckliga brudens idylliska fantasier, likasom en energi i scenerna af älskarinnans mod eller förtviflan, som väcker förvåning och beundran, och hvarigenom fru Hjortsberg i alla afseenden visat sin kallelse till en sann konstnär. Hr Stjernström fyller väl icke hr Torsslows plats, men förtjänar likväl allt loford; hans spel och gester voro sanna, naturliga och utgingo ur själen, och han har ännu endast att öfvervinna den vekhet i rösten, som i första och andra akten ger honom en nästan nog sentimental och larmoyant karaktär, hvilken ej rätt anstår röfvaren. Hr Dahlqvist med sin vackra figur och sköna organ äger nästan öfverallt ett bestämdt företräde framför hr Collberg, blott i fjärde aktens monolog tro vi, att ett noggrannare studium af textens innehåll skulle föranleda honom att något förändra deklamationen i vissa partier, som tycktes oss utmärka för litet hållning och för mycken växling af passioner. Hr Almlöf hade i denna pjäs nu som förr en af sina triumfer, och man kan svårligen hafva en sannare njutning af den dramatiska konsten än hans spel i tredje och femte akterna. Huset var också nästan fullt. Omkring klockan nio anlände H. M:t drottningen och bevistade spektaklet till dess slut." De nya rollinnehafvarna blefvo efter sista ridåfallet inropade.

*

Det nya året utmärkte sig icke på dess första dag för någon särdeles liflighet eller gratulationsrörelse på gatorna, vare sig därför att det saknades slädföre, eller att det blifvit modernt att skicka omkring vaktmästare med nyårskorten. Men äfven den sedvanliga börsbalen var mindre besökt än vanligt, särdeles hvad uniformerna beträffar. Också Fredrik Kinmansons recett 2 januari hade ej på långt när lyckats samla fullt hus. "Mistress Siddons", som var ämnad att gifvas, måste uppskjutas på grund af att Emilie Högquist farligt insjuknat. I stället uppfördes "Adèle de Sénanges" med Stjernström f. f. g. i Anatoles roll samt "Barberaren i Sevilla" med Habicht f. f. g. som Almaviva. Figaros roll passade Sällström utmärkt, och han återgaf den också con amore; likaså utförde Matilda Gelhaar sin Rosina på ett särdeles konstnärligt sätt. Mindre nöjd var man med Habichts Almaviva. Både rollen och sångpartiet lågo syn- och hörbarligen utom och öfver hans förmåga.

Reprisen af "Don Juan"Den före jul afbrutna "Don Juan" gafs åter 4 januari med herr Pfeiffer som don Octavio. Han gjorde berömvärda bemödanden att behärska både sin röst och sina armar, och om detta också icke fullkomligt lyckades, höll dock publiken honom räkning för hans goda vilja och uppmuntrade honom genom en applåd efter hans aria. Zerlinas parti hade man lämnat åt den unga eleven Vilhelmina Fundin, som sjöng det mera som ett barn än som en skälmsk spanjorska. Hon hade visserligen en rätt behaglig röst, men alldeles för svag för en stor sångroll i en Mozartsk opera.

Antonio Tamburini. Efter teckning af A. Lacauchie.

Den som redde sig bäst af de nya rollinnehafvarna var Charlotte Ficker i doña Annas svåra parti, för hvilket verkliga sångerskors krafter knappt befunnits tillräckliga. Hennes röst var icke stor, men särdeles angenäm att höra och påminde i någon mån om hennes frändes Henriette Widerbergs. — Det kan ju hafva sitt intresse att erinra sig namnen på de storheter, som i Paris samtidigt sjöngo i "Don Juan" på Italienska operan, hvilken 14 januari, en half timme sedan ridån fallit efter det Mozartska mästerverket, gick upp i lågor, därigenom att en enda fackla ej blifvit ordentligt släckt. Don Juan sjöngs af Tamburini, guvernören af Lablache, Ottavio af Rubini, Anna af Grisi, Elvira af Persiani och Zerlina af Assandri.^Anm

En ny pantomimbalett i två akter af Selinder "Baschan och slafvinnan" gafs trettondagen inför nästan fullsatt salong. Baletten var vacker och med författarens vanliga smak anordnad samt mottogs med mycket bifall, ehuru maskineriet första kvällen gick ganska knaggligt. Paschan spelades af Håkansson och hans favoritsultaninna af Adolfina Fägerstedt, ett par bortröfvade greker af Selinder och Sophie Daguin, och Abulaina af den adertonåriga premiäreleven Charlotta Lindmark, som blef mycket applåderad för ett solo i andra akten.

*

Anders SelinderAnders Selinder var son till hofjuveleraren och guldgravören med samma namn och hans hustru Helena af Modée. Född i Stockholm 4 november 1806 kom han tidigt in vid Kungliga teaterns balett, där han blef figurant 1 juli 1823. Redan under sina tidigare år hade Anders d. y. i Stakens gränd öppnat en barnteater, som 1823 flyttades till den s. k. källargropen vid Oxtorget, där nu Baptistkapellet står. Det var där den elfvaåriga Emilie Högquist tog sina första fjät på tiljan, och där den med Selinder jämnårige baron Ludvig Manderström var den främste habituén bland de ungdomar, som med 6 à 8 sk. bko

Anders Selinder. Efter litografi 1839 i författarens samlingar.

betalade sina inträdesbiljetter. När den förbindlige excellensen på gamla dagar stötte ihop med balettmästaren, hade han alltid något roligt halfsekelminne att påminna honom om. August Blanche och Orvar Odd ha bägge i sina arbeten skildrat denna skådeplats. Till danslärare på Karlberg antogs Selinder 1832 och innehade denna befattning ända in på 1860-talet. Balettmästare blef han 1833 och var den förste, som på vår scen införde de äkta svenska folkdanserna. Ett af dessa divertissemang roade konung Karl Johan så mycket, att han skänkte Selinder medel att företaga en studieresa till Paris. Han fick göra den 1839 i sällskap med sin ungdomsväninna Emilie Högquist och hennes trogne riddare notarien Fredrik af Wannqvist, och denna resa blef hans gladaste och oförgätligaste minne, hvarom han ännu på äldre dagar talade med hänförelse. Det var i Paris han lät litografera det här afbildade porträttet, men i så få exemplar att våra porträttsamlare blott känna till fyra eller fem stycken, efter hvad Birger Schöldström meddelat.

Davidsons paviljonger vid Drottninggatan.

Ett annat minne från denna Parisfärd är fransäsen, som han efter sin återkomst införde i Stockholm i stället för den förut brukliga kadriljen. — Selinder har komponerat omkring åttio olika baletter och divertissemang, dels själfständiga, dels inlagda i tal- och sång-pjäser. Den grace, som utmärkte hans skapelser, har ingen af hans många efterföljare i Sverige kunnat öfverträffa. Däribland torde "Ett maskeraddivertissement" (december 1834) och "Sylphiderna" (maj 1852) på Kungliga teatern samt "Pas de fleur" (januari 1858) och "Blommorna" (december 1861) på Ladugårdslandsteatern vara de, som gjort största lyckan.

Då Selinder lämnade Kungliga teatern, vaknade på nytt hans forna begär att upprätta en teater. Han samlade omkring sig några fattiga barn, som fingo en fristad i hans eget hem, och hvilka han utbildade till små sujetter, som utförde baletter samt smärre komedier och sångspel. Hösten 1857 förenade han sig med teaterdirektör Gustaf Hessler, som då med sin landsortstrupp spelade på Ladugårdslandsteatern, och framförde där med sina små elever åtskilliga dansdivertissemang. Påföljande höst öppnade han i Wilhelm Davidsons Norra paviljong sin Barnteater, hvars första program 16 november 1858 lydde: 1:o Pas de deux. 2:o La Zingarilla. 3:o La Guitana. 4:o Stor Bolero ur operan "Den stumma från Portici". 5:o "Småstadsfruntimren eller Som man är klädd, så blir man hädd", komedi i en akt af Molière.^Anm 6:o Sylphiderna, pantomimbalett i en akt. Börjas kl. 7 och slutas kl. omkring 9 e. m. — Den 16 maj 1859 annonserades sista representationen före hösten, och då teatern 16 oktober åter började sin verksamhet, kallades den "Selinders Elef-theater", hvarjämte de uppträdande fingo titeln mamseller och herrar. Den mest omtyckta pjäsen under denna tid var den af August Säfström bearbetade sångfarsen "Mumbo-Gumbo-Gongong den store", som spelades första gången 28 november 1859 och sedan gick öfver hundra gånger där och sedermera på Ladugårdslandsteatern. Det var en verklig fröjd att se dessa ungdomar med lif och lust agera, det kan jag af egen erfarenhet intyga. Den märkligaste tilldragelsen under teaterns hela tillvaro var väl den vinterafton 1859, då drottning Lovisa med "lilla sessan" och änkedrottning Josefina öfvervoro en Mumbo-Gumbo-Gonggongföreställning. Det väckte naturligtvis på den tiden ett oerhördt uppseende. Hela den förnäma världen och alla andra också för resten måste låta sina barn gå dit och titta, och Selinder spelade hela året för utsålda hus.

Baletten "Blommorna". Efter oljemålning af A. V. Ekman. Åbo 1869.^Anm

— 1861 flyttade han med sitt unga garde till Ladugårdslandsteatern, som då ägdes af en skräddare Hellström. Det stycke, som där vann största bifallet, och som drog massor af folk till teatern, var hans förtjusande balett "Blommorna" med musik af Johan Nagel, som gafs första gången 5 december 1861, och där ungdomens omedvetna behag och okonstlade friskhet bredde sin betagande förtrollning öfver hela kompositionen.

När han blef sextio år, upplöste han sitt sällskap och ämnade slå sig till ro. Men kärleken till hans konst var honom för öfvermäktig, och redan efter ett par år var han åter i verksamhet på d. v. Mindre teatern. Spelåret 1869—1870 innehade han i kompani med J. P. Roos åter Ladugårdslandsteatern, men hans nya elevteater blef aldrig så populär som den förra. Han drog sig 1871 på allvar tillbaka i privatlifvets lugn och afled i Stockholm 6 november 1874.

Kungliga teaterns balettBland öfriga mera framstående medlemmar af Kungliga teaterns balett under den Westerstrandska regimen märkas parisiskan, m:lle Sophie Daguin (se del III sid. 141), som fortfarande obestridligen var den förnämsta dansösen, full af lif, konstnärlighet och behag; den vackra Charlotta Alm, som 1832 gifte sig med aktören Pfeiffer och afgick 1 juli 1837; mamsell Adolfina Fägerstedt, premiärdansös 1831—1844, som hade en mängd beundrare, till och med mycket högt stående och, då hon dog 1902 vid öfver nittio års ålder, efterlämnade ett särdeles präktigt bo, rikt på gammalt silfver, jämte en magnifik kaffeservis af äkta porslin. Hennes åldriga hushållerska, till hvilken hon testamenterat alltsammans, dog kort därefter, och hennes 80,000 kronor samt det praktfulla möblemanget skingrades bland Roslagens bondbassar. Vidare mamsell Charlotta Lindmark, född 1819 och premiärelev 1834—1839. Redan som yngre väckte hon uppmärksamhet genom sitt täcka och behagfulla framträdande såsom Amors representant i åtskilliga mytologiska baletter, men öfvergick sedan till talscenen, där vi framdeles träffa henne. Mamsell Karolina Granberg, sedan fru Friebel, premiärelev 1834, var en af våra allra utmärktaste dansöser och excellerade bl. a. i en af Fanny Elssler komponerad cachucha.

Maria Adolfina Fägerstedt. Efter oljemålning af K. V. Nordgren 1841, i Kungl. teaterns porträttsamling.

Bland den manliga personalen kunna vi erinra oss Karl Silfverberg, född 1810 och premiärdansör 1835. Efter sin afgång 1839 blef han danslärare för finska kadettkåren i Fredrikshamn, fick titel af kollegiesekreterare och dog 1885. — Kristian Johansson blef vid tolf års ålder elev 1829 och debuterade med sådan framgång, att kronprins Oskar, såsom förut nämnts, på egen bekostnad sände den gryende talangen till Köpenhamn för att få åtnjuta Bournonvilles ledning. Sedermera företog han med statsunderstöd en längre studieresa till Paris och anställdes därefter som premiärdansör 1837—1840. Året därpå antog han en honom erbjuden plats som balettmästare vid Kejserliga teatern i S:t Petersburg, där han vid sitt 25-års jubileum personligen komplimenterades af tsaren och fick titel af professor. Han var medstiftare af den i midten af 1870-talet där grundade Skandinaviska föreningen, till hvars hedersledamot han sedan kallades, och afled 1903 åttiosju år gammal.

Vilhelm Pettersson. Efter teckning af Th. Öberg.

— Vilhelm Pettersson var född 6 september 1814 och blef som tioårig gosse genom en ren tillfällighet elev vid Kungliga teatern. Han följde nämligen en dag en skolkamrat upp på en repetition och tillfrågades då af balettmästaren Ambrosiani, om han hade lust att på aftonen biträda i en procession, för hvilket besvär han skulle få en riksdaler. Sedan han erhållit tillstånd af sina föräldrar,

V. Pettersson såsom dalkarl i "Ett nationaldivertissement". Efter teckning af J. V. Wallander.

ett fattigt arbetsfolk, gick han dit och fann ett sådant nöje af tjänstgöringen, att han önskade fortsätta och sökte sig in i balettskolan, där han avancerade till premiärelev 1834 och sekunddansör 1835 samt var från 1838 till sin död anställd såsom premiär- och groteskdansör, i hvilken senare egenskap han ansågs särdeles utmärkt. Samtidigt var han engagerad som skådespelare, ehuru han sällan anlitades såsom sådan. Från 1846 till 1851 var han tillförordnad balettmästare. Pettersson hade ganska långa ben, som han i sina groteska danser med en vårldslös extravagans slängde omkring sig, och då han en sommar under ferierna jämte Edvard Stjernström och fru Friebel gjorde en turné i landsorten, utlofvades i Kalmartidningen, att man i ett nytt teaterhus skulle skaffa större utrymme åt herr Petterssons pas de chasse och ett slätare golf för den sylfidiska fru Friebels små söta fötter. — Trots att han ej fått någon bildad uppfostran, hade han på egen hand förvärfvat sig goda kunskaper i åtskiliga ämnen såsom historia och numismatik, hvarför han af riksantikvarien Hildebrand anställdes hos Vitterhetsakademien med arfvode såsom e. o. amanuens för att biträda vid de rika myntskatternas ordnande, och han var nära att där vinna ordinarie anställning, då döden bortryckte honom 12 juli 1854.

*

Heinrich Springers gästspelLördagen 13 januari inträffade spelårets märkligaste tilldragelse, då publiken fick det oskattbara nöjet att första gången på scenen se en människa spela apa. Redan i början af november omtalades i pressen, att den tyske "balettmästaren" Heinrich Springer ankommit till Stockholm för att öfvertala direktionen att låta honom få uppträda i en komisk balett, som i hans hemland gjort stort uppseende. Backman lär ha varit emot förslaget, men Westerstrand biföll hans begäran. Och så begaf det sig, att "Kärlek och hämnd eller Den amerikanska apan", melodram i två akter, införlifvades med Kungliga teaterns repertoar, och apan Domi uppträdde på samma scen, där en gång Paul German dansat på lina, och längre fram i tiden Jackson Haines fick visa sina eleganta skridskokonster i Meyerbeers "Profeten", och manege-feeriet Bockfotens jätteskepnader

Heinrich Springer. Efter etsning af M. Darell i författarens samlingar.

figurerade i Saint-Saëns "Simson och Delila". — Den franske aktören Masurien föll på den idén att omkring 1825 framställa "apan Jocko" på en af Paristeatrarna och gjorde därmed en utomordentlig lycka, liten som han var, med en ytterst smidig kropp, en oerhörd vighet och styrka och med tillräcklig skarpsinnighet för att efterhärma en apas alla egenheter. Apan vandrade sedan omkring på de flesta af Europas teatrar med samma storartade framgång öfverallt och kom slutligen äfven till oss. Dramats innehåll är i största korthet, att en neger på S:t Domingo (Almlöf) har förälskat sig i en rik plantageägares gifta dotter (m:ll Lindman), och då han naturligtvis afvisats, blifvit kaparekapten och ämnar till hämnd röfva bort den unga fruns späde son, medan han sofver, men denne räddas af apan. Springer var kanske litet för storväxt för rollen, men ägde i stället, trots sina fyrtio år, en utomordentlig ledighet, säkerhet och styrka, hoppade upp och ned på stolar och bord, genom fönster, klängde upp i trän, o. s. v., och hans första snattring mottogs med en handklappning, som upprepades efter hans flesta språng och upptåg. Apans lek med barnet, hans smeksamma framkrypande till dess fötter, striden med ormen, hans flykt med barnet undan röfvaren och fallet utför klippan, när han träffats i armen af en kula, allt detta var af en obestridlig dramatisk effekt och väckte publikens lifligaste bifall. Efter styckets slut inropades Springer, för hvilket han tackade såsom en apa anstår med ett skutt och en snattring, hvilket åstadkom en förnyad applådsalfva. Han medförde då den lille gossen, som riktigt bra framställdes af den tioåriga baletteleven Emma Rosengren. Huset var alldeles fullsatt och efter den första uppseendeväckande framgången blef det en jämn ström af personer, som på kansliet antecknade sig för kommande representationer. Stycket gick tjugusex gånger och inbragte icke mindre än 33,351 rdr 24 sk. rgs, hvilket räddade hela spelårets ekonomi. "Vi ha sett" — säger Allehanda — "de grånade håren resa sig på ett och annat hufvud, som minnes Gustaf III:s tider, då de fått skåda en apa inskutta och hälsas med ärebetygelser, som aldrig vederforos en Karsten, en Stenborg, en Stading, en Müller! — Men i Stuttgart gafs helt nyligen ett galaspektakel, där en mindre skicklig apa än Springer uppträdde i ett ännu längre apstycke än detta. Man vrålar på de öfre raderna, så att man på parkett ej hör hvad aktörerna säga, hvilket också kan göra detsamma. På amfiteatern har man funnit, hur unga eleganta herrar öfvat sig för sig själfva att snattra som apan". — Första kvällen apan uppträdde gåfvos som förpjäser "Sen er i spegeln", hvari Emilie Högquist åter visade sig på scenen efter sin långvariga och farliga sjukdom, hälsad med de hjärtligaste bifallsyttringar, och "Califen i Bagdad", som beklagligen gick ganska illa. Fru Gelhaar (Fatme) måtte varit särdeles indisponerad, ty hon misslyckades i både sång och dans, och hvad Habicht beträffar, var det ju alltid svårt att hitta på roller, som passade honom, men någon som mindre ägnade sig för honom än kalifen kunde väl näppeligen uppletas. — 12 mars förstärktes melodramen med en fortsättning och slut på apans historia, kallad "Domis död". Det lilla barnets mor blir fångad af banditen och förd till en klyfta, som apan upptäcker och förmår hela plantagen att följa honom dit. Man befriar modern, men upptäckes. Sjöröfvaren samlar sitt folk, och en strid utkämpas, hvarunder banditen ihjälstickes jämte hela hans följe. Men den snälle Domi har blifvit dödligt sårad och dör. "Frid med ditt stoft", utbrister Orvar Odd, "du, hvars ädla anda alltför bittida lämnade din ludna päls". En afton, då fru Bock helt hastigt blef opasslig, roade sig Emilie Högquist, för att rädda spektaklet, med att ikläda sig hennes dräkt och spela fru Agrippina, hvarigenom en ännu större entusiasm än vanligt uppväcktes hos publiken, då apan slösade sina karesser på den bedagade matronan, slog omkull henne på golfvet, ref sönder hennes negligé, o. s. v. Rollen öfvertogs sedan af fru Wennbom.

"Mistress Siddons eller Den engelska aktrisen", som var ämnad att gifvas på Fr. Kinmansons recett, men måste uppskjutas på grund af Emilie Högquists sjukdom, uppfördes för första gången 16 januari. Det är en komedi i två akter, öfversatt från franskan, och innehåller historien om, huruledes den stora aktrisen (Högquist) af ungdomsvänskap till Georgina (Fanny Hjortsberg) botar hennes man (Almlöf) från hans passion för henne själf. Under de tre månader kuren varar har hon själf intagits af kärlek till honom, men hon spelar dock sin roll till slut, och med förkrossadt hjärta sliter hon sig från de äkta makarnas försoningsscen för att lämna det land, där hon ej mer kan vänta sig någon glädje. Högquist spelade med en känsla och sanning, som framkallade tårar och snyftningar i hela salongen, men hvarken under eller efter pjäsen rörde sig en hand till applåd, hvilket bestämdt var en orättvisa mot henne. Men pjäsen är dålig, det kan man med godt samvete säga. I England kallas hustrun till en sir, som bekant, alltid lady, icke mistress, och ingen sir namnes vid sitt tillnamn allena. Titeln måste ovillkorligen följas af förnamnet. Det visste visserligen icke fransmännen på den tiden, och katten vete, om de hafva reda på det ännu, trots den kordiala ententen, men öfversättaren borde hafva uppmärksammat och rättat detta. Almlöf passade icke alls för sir Arthur och lär ha spelat "så litet väl, som det är möjligt för en skådespelare med hans stora talang i många roller, att kunna göra", efter hvad Allehanda säger, och hvari Aftonbladet instämmer.

Den tjuguårige figuranten Rudolf Forssberg, hvilken 23 november året förut debuterat som Lionel i "Orleanska jungfrun", fick 21 januari göra sin andra debut som Julius i "Banditbruden".^Anm Han hade en bra figur och en vacker organ, men saknade lif och värma. Han blef emellertid engagerad från och med följande spelår och kvarstannade sex år, under hvilken tid han spelade en mängd hjälteroller, såsom Rudolf i "Korsfararne" m. fl. Därefter tog han engagemang i landsorten, anställdes som styresman för Djurströmska truppen och ansågs såsom en af den ambulerande teaterns bästa krafter. Han dog 1 juli 1879.

En ny balett "Hemkomsten" af August Bournonville, uppsatt af premiärdansören Kristian Johansson gafs 22 januari som efterpjäs till "Hernani", men ansågs icke i uppfinning kunna mäta sig med Selinders bästa kompositioner. Johansson, som föreställde en voltigör vid franska gardet, vann publikens lifliga bifall genom den smak, lätthet och elegans han utvecklade i sin dans. Voltigörens fästmö framställdes af Sophie Daguin, hans syster af Adolfina Fägerstedt, hans yngre bror af eleven Charlotte Norberg. Föräldrarna voro Wennbom och m:ll Born och en dräng Vilhelm Pettersson. Huset var fullt, och Johansson blef under kraftiga bifallsyttringar framropad.

Bayards "Den giriges dotter"Sevelins recett 29 januari inleddes med en nyhet, en tvåaktskomedi af Bayard "Den giriges dotter" i öfversättning af F. N. Berg. Den vackra Eugenie Grandet har fått besök af sin kusin Charles, som kvällen förut anländt till hennes pappas egendom, och har åt honom lagat i ordning en frukost, helt lukullisk mot den, som vanligen bestås hos hennes girige fader. Hennes tillbedjare, den beskedlige Isidor, har därför fått hjälpa henne att hacka sönder socker och springa till staden efter bakverk. Eugenie blef smått betagen i sin kusin, genast hon fick se honom. Hans far är nära att göra bankrutt med en skuld af 400,000 frcs och har beslutit att icke öfverlefva sin vanära. Han sänder därför sonen till sin svåger med ett bref, hvari han ber honom taga vård om denne. Detta bref får Eugenie se och besvär sin far att rädda honom, men denne girigbuk bara skrattar åt henne. Händelsevis får hon veta, att hennes mödernearf är just 400,000 frcs, och att hon blir myndig om några dagar. Om hon skulle gå dessa dagar i förväg? Hon vet, hvar nyckeln till faderns skattkammare sitter — om det är en synd eller icke har hon ej tid att öfverväga. Hon vågar steget. I nästa ögonblick reser hennes trogne Isidor till Paris med skatten, och hon andas lättare. Emellertid får Charles reda på innehållet af faderns bref. Den arme ynglingen är af en vek natur. Han dånar, han rasar och hoppar slutligen ut genom fönstret, kastar sig upp på en häst, som står sadlad på gården, och ilar till Paris. Samtidigt upptäcker Grandet, att han är bestulen, och dånar i sin tur. Han sätter hela grannskapet i rörelse för att förfölja Charles, ty ingen annan än han har begått stölden. Nu omtalar Eugenie för sin far, att det är hon, som är den brottsliga. Han vredgas i början, men kan icke länge vara ond på henne, och innan man vet ordet af, är pappa Grandet som en omvänd hand. När Charles under bevakning återföres, får han veta, hur ädelt hans kusin handlat, och Grandet faller på den idén att gifta dem med hvarandra. I detsamma återkommer Isidor och omtalar att de 400,000 francsen blifvit aflämnade och fadern räddad. Slutet saknar all motivering, men pjäsen har sina poänger, och den girige gubben är väl tecknad. Samtliga de spelande utförde sina roller tillfredsställande. Fanny Hjortsberg var en betagande Eugenie, Karolina Bock som vanligt en dyrbar trotjänarinna, Sevelin en förträfflig Harpagon, Stjernström en elegant parisare, och Hyckert en riktigt trefligt dum och tölpig Isidor. — Som recettens andra nummer hade Granbergs treaktskomedi "Andebesvärjningen" blifvit framdragen efter sexton års hvila (se del III sid. 63). Den saknar i betänklig grad allt intresse, ehuru dialogen här och där är rätt liflig, och de rysliga don Juanska djäflarnas uppträdande med sina niktfacklor förfelade icke sin effekt på de öfre raderna. Programmet afslutades med den nya baletten.

Hérolds "Zampa"Hérolds mästerverk "Zampa eller Marmorbruden", komisk opera i tre akter af Mélesville, uppfördes första gången hos oss på Sällströms recett 19 februari. Med anledning af benämningen "komisk" opera må man med skäl fråga, om det verkligen kan vara komiskt att fara till afgrunden? Ämnet är dock tragiskt och innesluter samma stoff, hvaraf Dalayrac skapat ett drama af den innerligaste, mest rörande kärlek och Mozart ett skakande mästerverk. Zampa är sjöröfvare till sitt yrke, men grefve till födseln. Många kvinnor ha behagat honom, men för ögonblicket är han kär i grefvedottern Camilla. Hennes omätligt rike fader har förlofvat henne med en grefve de Monza, som sedan befinnes vara Zampas broder. Zampa bemäktigar sig faderns person och infinner sig hos Camilla med ett bref från honom, hvari han ålägger henne att frälsa honom från döden genom att gifta sig med den, hvars fånge han är. Medan hon besinnar sig, fästes röfvarens uppmärksamhet vid en staty, som föreställer en viss Alice de Manfredi, hvilken blifvit förförd och öfvergifven af honom. Han hånar hennes bild och sätter den åt Camilla bestämda förlofningsringen på hennes finger. När han vill återtaga den, drar statyn tillbaka handen till de närvarandes fasa. Kort före vigselceremonien visar hon sig ånyo för Zampa, hotande och varnande, och då han om aftonen vill träda i brudsäng, framträder hon ur alkoven och griper hans hand, hvarefter bägge nedsjunka i jorden omgifna af eldslågor under åska och blixt. Scenen förvandlas till en sjöstrand, där Alices staty står på sin piedestal, omgifven af bondfolk på knä. Camilla och Alfonso möta hennes far, som landstiger från en båt, och ridån faller efter en kör. — Uvertyren innehåller flera intagande melodier, liksom första aktens introduktion är mycket täck, och den följande trion och kvartetten vid Zampas inträde vacker och målande. Präktig är andra aktens duett mellan Camilla och Alfonso äfvensom finalen; förtjusande barkarollen i tredje aktens början, och Zampas och Camillas duett hör till operans bästa nummer och är högeligen dramatisk. Emellertid fordras utmärkta röster för denna musik, men Sällströms hade då blifvit för klen att återgifva en vild sjöröfvares roll, hvilket i synnerhet märktes i tredje aktens duett, där Zampa bör utveckla den högsta kraft och passion. Att han detonerade behöfver ej sägas, och tredje

Jean Chollet, societär vid Opéra comique, såsom Zampa 1831.

gången operan gafs, var han i sin stora aria under en lång stund alldeles borta. Matilda Gelhaar var i synnerhet lycklig i utförandet af balladen "Stammad ifrån höga fäder, skön uti sin ålders vår", men saknade som vanligt all dramatisk glöd i sitt spel. Hvad iscensättningen beträffar, påpekade Aftonbladet, att den där kvinnostatyn i första akten hade "en förvillande likhet med sådana där tingestar, som om sommaren sättas ut i hampåkrarna". Zampa hade man styrt ut i ordenskedja och kraschan, något som hvarken passade för tiden eller stycket! Utan tvifvel hade ett sådant musikverk kunnat vinna en större framgång äfven på vår scen, om uppsättningen icke varit så under all kritik, att hela effekten gick förlorad, ty att salongen redan tredje gången var glest besökt var hvarken de agerandes eller orkesterns fel, det låg otvifvelaktigt hos styrelsen. — Före "Zampa" gafs på recettföreställningen af Springer en komisk scen "Der Eckensteher Nante", som möjligen kunde roa en tysk publik, men som var alldeles oförståelig för en svensk, då den berörde för oss alldeles okända förhållanden.

Societetsspektakel på hofvetStatstidningen berättar, att drottningen både 3 januari och 23 februari gaf supé, hvarvid societetsspektakler uppfördes af "Les comédiens ordinaires de S. M. la Reine", såsom det hette på affischen. På nyåret gafs "Ma place et ma femme" och i februari "La femme de l'avoué" af Mélesville och "Le mari charmant" af Dumanoir. De spelande voro grefvarna Gustaf Löwenhielm, Ulrik och Karl Gyldenstolpe samt R. von Rosen, öfverste Peyron, baron Manderström, statssekreteraren och fru Due, grefvinnorna Björnstjerna och Bonde samt fröknarna Maria von Stedingk och Elise Mörner. — För öfrigt kan för februari antecknas en skarpare köld än här varit under tjugufyra år. Ålands haf låg tillfruset, och mellan Skåne och Danmark gick posten öfver på släde. Flera personer fröso ihjäl på gator och gårdar.

Mélesvilles enaktskomedi "Sedan solen gått ned!" gafs för första gången 1 mars. Byggd på stadgandet i franska lagen att en gäldenär endast kan häktas, så länge solen är uppe, är den späckad med komiska situationer och med en liflig dialog, som äger verklig kvickhet. Allt beror på hur hufvudrollen, baron d'Argentières, återgifves. Hyckert var ganska rolig och på sina ställen rentaf förträfflig, men han var äfven här för litet elegant för en herre, som umgås med de förnämste kavaljererna i Paris, samt kanske något för ungdomlig. Pjäsen spelades för öfrigt med en berömvärd ensemble, om också fru Wennbom som bankirfrun bredde på litet för mycket.

*

Jenny Lind såsom Agatha"Friskytten" återupptogs 7 mars med Jenny Lind i Agathas roll och Robach som Max. "Med hvilken entusiasm mottogs den ej för femton år sedan!" — skrifver Dagligt Allehanda — "Fulla hus tjugutre gånger efter hvarandra. Och hur gafs den icke med Sällström som Max och Widerberg som Anna. Fahlgren var då en ganska oklanderlig Kasper. Körerna talrika och väl inöfvade. Endast Agatha var dåligt besatt, och denna brist blef icke afhjälpt, då fru Enbom öfvertog partiet. Äfven hon var kall och tråkig. Det var Jenny Lind förbehållet att ge den stora allmänheten en idé om, hvad Agathas parti innebär både i musikaliskt och dramatiskt hänseende. Om vi också hört skådespelerskor med vackrare och större röst, kunna vi ej erinra oss att ha hört ett mera musikaliskt föredrag, förenadt med ett mera dramatiskt spel, och vi lyckönska teatern att ha funnit ett ämne till en sådan på en gång skådespelerska och sångerska. M:ll Linds röst tycks vidga sig för hvar gång man hör den. Den hade i Agathas parti en klang, en styrka och understundom en ljufhet, som elektriserade åhöraren, och som lät salongen vid flera tillfällen genljuda af lifliga acklamationer. Hennes mellantoner behöfva ännu klarna; de röja ibland någon heshet, som ej är behaglig. Lika mycket som af hennes sång, intogs man af hennes spel, den lefvande mimiken, de harmoniska rörelserna, den verv och känsla, som röjde sig hos henne. Uti det härliga recitativet och arian 'Hur lugnt mitt lif förflutit', där man förut varit van att höra endast ett kallt föredraget konsertstycke, visste m:ll Lind att inlägga ett dramatiskt intresse, en till själen gående melankoli, upplösande sig i den religiösa tacksamhetens fromma glädje, som, vi äro säkra därpå, pressade tårar ur månget öga, och som i synnerhet under senare hälften af stycket lämnade åtminstone för referenten intet öfrigt att önska. Också blef m:ll Lind efter skådespelets slut framropad och mottog, ledd af herr Fr. Kinmanson, med en älskvärd blygsamhet de omisskännligaste tecken af publikens tillfredsställelse. — Herr Robach som Max bör ej heller glömmas. Det är synd om denne unge man, att han så sällan får framträda, och att han tyckes så sent utveckla sig. Han sjunger rent, och när tonerna i hans röst mera skilja sig åt, d. v. s. blifva hvar för sig klarare, bestämdare och erhålla mer styrka, torde han bli en god sångare. Redan nu var han en ganska oklanderlig Max, om än ej jämförlig med herr Sällström i yngre dagar. Han härmar herr Sällström i allt, röstens uttryck, tal och åtbörder. Det utfaller icke till hans fördel. — Om fru Gelhaar vore lika mycket skådespelerska som sångerska, så skulle man måhända icke så betydligt sakna m:ll Widerberg i Annas roll. Väl vore äfven, om möjligtvis en annan Kasper kunde ersätta herr Fahlgren. Hans vackra dagar äro i sanning alldeles förbi." — Orvar Odd yttrar

Jenny Lind. Efter oljemålning af A. J. Fägerplan 1838.

i Aftonbladet bl. a. "Triumfen för kvällen tillhörde m:ll Lind. Det sätt, hvarpå hon utförde Agathas svåra parti, var väl den intressantaste överraskning, hvarpå Kungliga teatern de sista tiderna haft att bjuda publiken. Nätt och täckt har hon förut redt sig från sin lilla aria eller romans. Man har visserligen hört talas om, att hon skulle äga ovanliga musikaliska anlag, men att hon, innan man visste ordet af, skulle uppträda som en så utbildad sångerska, därtill ha säkerligen de flesta hittills funnit föga anledning i en röst, som verkligen i sig själf hvarken är särdeles stor eller briljant. Hennes högre toner äga en ovanlig styrka och klang, men de lägre vidlåda en viss heshet, som det torde bli henne svårt att öfvervinna. De utmärkta egenskaperna i hennes sång äro en i högsta grad ren intonation och en ovanlig behärskning af rösten, hvarigenom hon från det fullaste och starkaste forte förmår i ögonblicket falla ned till ett hviskande piano och åstadkommer ett mezzo di voce, som man härstädes knappast torde hos någon sångerska hört så fulländadt. Hennes föredrag är enkelt och flärdfritt, men fullt af känsla och verv, det elektriserar och hänför. M:ll Lind har den stora förtjänsten att liksom m:ll Widerberg på samma gång vara aktris och sångerska. Hon har framför sig öppen en ärofull bana, och man bör vara öfvertygad, att en artist med den entusiasm för sin konst, det allvar i sitt sträfvande, som m:ll Lind säges äga, skall i det bifall, hvarmed hon blifvit bemött vid de första stegen på denna bana, finna en uppmuntran att icke stanna på halfva vägen, icke någon anledning att tro sig redan ha hunnit målet."

Jenny Lind räknade alltid 7 mars såsom sin andra födelsedag och firade den dagen med helig andakt under hela sitt lif. "Jag gick till sängs som en ny människa", brukade hon säga, "jag hade funnit, hvari min styrka bestod". "För henne var den 7 mars en uppenbarelse, en upptäckt, någonting nytt" — skrifver Henry Holland i sin Minnesteckning. — "Det var icke så mycket en bättre upplaga af det, som föregått den. Det var ett steg ut i en ny maktsfär. Någonting hände denna afton, som aldrig förut händt. Hon visste omsider hvad hon kunde, hvad hon var och hvad hon skulle göra här på jorden. Hon fick sikte på målet. Hon hade erfarit något om sin lefnads uppgift.

Jenny Lind. Efter teckning af Maria Röhl 1838.

Ty för hennes religiösa sinne var upptäckten af en begåfning detsamma som upptäckten af en lefnadsuppgift. Hon såg det ansvar, som hvilade på henne genom den blotta besittningen af en sådan makt öfver människor. En sångerska som af Gud fått sin begåfning — det var hvad hon denna afton blef".

Af direktionen öfverlämnades till henne ett par silfverstakar "såsom en erinran af den 7 mars", efter hvad inskriften omtalade. "Vi kunna föreställa oss den glädje en sådan gåfva skulle skänka, då den var ett uttryck af frivillig beundran för den unga sjuttonåriga flickan från deras sida, som bäst kunde uppskatta, hvad hon åstadkommit. Hon höll dessa silfverljusstakar särskildt kära och testamenterade dem åt sin dotter." — Åtta gånger sjöng hon Agatha under våren, och 25 april fick hon öfvertaga titelrollen i "Marie eller Bröllopsfesten", åt hvilken hennes talang förlänade nytt intresse. "I hennes spel låg något så sant rörande, en så naturlig känsla, att man ej kan se det, utan att de mest glädjande förhoppningar för vår scen väckas till lif", säger en kritiker. — Ett litet musikaliskt alster "Hälsning från Webers skugga" kom ut i handeln och bar bland mycket annat vittne om den förtjusning åhörarna erforo vid den unga aktrisens utförande af Agathas roll.

"Tror du ej, att från min himmel
jag de sköna ljuden hör.
:||: Änglars här från jordens himmel
sångens ande till mig för. :||:

Det lilla stycket var för mången musikälskare lika välkommet som det var smickrande för Jenny Lind.

*

Henriette Widerbergs återuppträdandeHenriette Widerberg gaf omsider vika för direktionens erbjudande och visade sig åter på scenen 13 mars såsom Agnes i "Ryno". Men, sedan publiken väl fått sin vilja fram i fråga om hennes återuppträdande, tycktes den icke bry sig vidare om hela affären, ty det var mycket litet folk i salongen den aftonen. Det är nog som V. Dahlqvist säger i "Scenens egen årsrevy" december 1924:

"Publiken vill helst njuta
af en, som har fått — sluta."

Måhända direktionen hade bort visa henne den artigheten att låta henne få sjunga i ett af hennes älsklingspartier i stället för i denna något trögsmälta opera. Hon mottogs emellertid med lifliga handklappningar. Två dagar därefter fick hon sjunga Anna i "Friskytten". — Den 17 mars erhöll hofkamreraren Lindström med anledning af mångårig och berömvärd tjänstgöring vid Kungliga teatern en extra recett, som gafs för alldeles fullt hus. "Cendrillon" stod på affischen, och man kunde icke undgå att erinra sig den tid, då han sjöng prinsen och Elise Frösslind var den oförgätliga askungen, samt systrarna Wässelius och Casagli utförde Tisbe och Clorinda. Man hade förståndigt nog nu tagit bort den stora duetten i första akten samt Tisbes aria i den tredje. I andra akten dansade Emilie Högquist dagen till ära ett pas de deux med Selinder och applåderades lifligt för att hon på detta sätt velat illustrera en gammal kamrats benefice. Sedan hofkapellet spelat uvertyren till "Iphigenie i Auliden", utfördes uvertyren och andra akten af "Den stumma", där Lindström visade sig i sång och hållning hafva öfvervunnit sin långvariga sjukdom. Han mottogs med applåd och inropades efter spektaklet.

Schillers "Don Carlos""Don Carlos" uppfördes för första gången 26 mars på Emilie Högquists recett. I sina Briefe über Don Carlos säger Schiller själf, att enhet i stycket saknas, emedan så lång tid förgick mellan påbörjandet och afslutningen af detsamma. I första utkastet var det ämnadt att blifva en satir på prästväldet, därpå ett försvar för passionens rätt gent emot äktenskapet, men till sist ett förhärligande af vänskapen och folkens politiska och religiösa frihet. Prinsen, som i de första akterna är hufvudhjälten, tränges till följe däraf sedan i bakgrunden af Posa. Infantinnan säges i andra akten vara född på nyåret, men i personlistan angifves hon vara tre år, och i fjärde akten både går och talar hon. I andra akten påstår don Carlos, att han aldrig sett en rad af drottningens hand, men i fjärde akten bär han vid sitt hjärta bref från henne. Tragedien uttömmer sitt idéinnehåll mera genom reflexion och retorik än genom handling och blir därför af en tröttande längd. Men snillrikhet finnes i planen, storslagenhet i karaktärsteckningen och en stigande vältalighet i framställningssättet. Schillers djärfva bildspråk och finesser i dialogen voro emellertid alldeles bortfuskade i den dåliga öfversättningen af en notarie Wulff. "Man kunde tro", säger Freja, "att direktionen föredrager den öfversättare, som gör de flesta bockarna såväl för dess medlemmar som — i sitt manuskript". Ingen med den tiden fullt förtrogen hade öfvervakat instuderingen för att riktigt återge det spanska hof, hvars stelhet och dolskhet Schiller så förträffligt skildrat med dess egenheter och lyten. Den största pomp, stelhet, underdånighet och etikett måste iakttagas under sådana scener som i Aranjuez' park, i tronsalen, m. fl. Hvilken mäktig verkan detta kan åstadkomma har jag sett en oförgätlig afton omkring 1890 på Koenigl. Schauspiele under dess glansperiod, då Grube spelade Filip II, Anna von Hochenburger Elisabeth, Matkowsky don Carlos, Rosa Poppe Eboli och Ludwig markis Posa, samt förstklassiga skådespelare i äfven de obetydligaste roller. — Hos oss var man alldeles obesvärad i ty fall, och all verkan, all originalitet gick också totalt förlorad. Almlöf hade alldeles missuppfattat Filip. I stället för dennes själfbehärskning, inbundenhet och köld, afmätta rörelser och tonlösa, torra organ hade Almlöf en rask, ungdomlig gång och lät rösten klinga ut högljudd och kraftfull. Så som han spelade rollen, var han hvarken Schillers eller historiens Filip. "Man kan svärja dyrt på", säger Orvar Odd, "att det icke är någon annan än vår hederlige vän hr Almlöf, som gömmer sig under det gråa håret och de målade skrynkorna. Hr Torsslow spelade också Filip ute på Djurgården, men det var en Filip det, på min ära, och icke hr Torsslow." Hans kostymer voro dessutom alldeles för granna. Filip skall vara helt och hållet svartklädd. På samma sätt var Stjernström som Carlos för sprättaktigt utstyrd, där han "fladdrade fram liksom till balett, insvept i sin korta och koketta hvita sammetsmantel". Han var också för ung, "en liten Cherubin med hälsans och glädjens rosor på sina kinder". En annan kostym och en annan maskering kunde ha hjälpt upp det hela, ty han spelade med känsla, eld och liflighet och hade mer än ett lyckligt ögonblick, för hvilket publiken höll honom räkning. Högquist blef en fullkomligt färglös Elisabeth, trots hennes glänsande kostymer. Som Eboli var Charlotte Ficker ganska lyckad. Priset för aftonen tillföll ovillkorligen Dahlqvist som markis Posa. Han hade tagit ett jättesteg framåt, och den stora scenen med Filip utförde han med mycken sanning, då han numera förmådde ganska väl behärska sin vackra organ; ja, man ansåg, att han snart skulle blifva den förste vid teatern. Wennbom som den kalle, beräknande Alba hade man klädt ut som en Samiel i röd kappa och dito underkläder, i hvilka han rörde sig med en ynglings lättfotade vigör. Svensson med sitt dundrande målföre hade fått på sin lott den baksluge, lyssnande biktfadern Domingo, och ytterligare en viktig roll var förfuskad. Habicht som storinkvisitorn i hvit kolt och ett yfvigt skägg blef icke olik de där julbockarna med förgyllda horn, som man ser instoppade i en bomullstott på julmarknadsborden, efter hvad Aftonbladet förkunnar oss. — Vår publik, för hvilken pjäsen icke såsom för den tyska kunde hafva något nationellt värde, må ursäktas, om dess intresse i synnerhet med ett sådant utförande under kvällens lopp efterhand slappades. Trots den lysande kostymuppsättningen kunde stycket ej givas mer än sex gånger. Först 1862 försökte man att å d. v. Mindre teatern, i en ny af Herman Bjursten verkställd öfversättning efter den på Schauspielhaus begagnade bearbetningen, åter framföra skådespelet. Det gick då åtta gånger. Efter ytterligare tjugu år förnyades försöket på d. v. Nya teatern, men representationernas antal blef då under ett helt år endast sex.

Den godhjärtade Emilie Högquist lät af sin recett åt de fattiga utdela 100 rdr bko till hvardera af åtskilliga församlingar inom hufvudstaden. Efter generalrepetitionen bjöd hon de medverkande på "traktering och rummel på matsalen äfvensom traktering åt maskinarbetarna" enligt anteckning af verkmästaren Forsberg i hans journal. På samma sätt

Georg Dahlqvist såsom markis Posa. Efter litografi af Dimberg.^Anm

undfägnade hon arbetarna med bålar i lilla foajén efter sin Hamletrecett året förut. Också dyrkades hon formligen af de underordnade vid teatern, hvilket nogsamt synes af logevaktmästaren Bäckmans entusiastiska poetiska utgjutelse:

"Mamsell Högquist är den enda i sitt slag,
Som tänker på sin like på loge rad.
Hon bjöd alla vaktmästarna på sin resätt
Vin, punsch, snaps och smörgåsar samt efterrätt!"

Sista mars ägde hofkapellets recett för dess pensionskassa rum inför utsåld salong. Beethovens F-dursymfoni slog icke an på publiken, och den hör icke heller till dem, som öka och befästa hans ära. Man kunde icke alls förstå, hvarför just den blifvit vald. Kristian Böhme spelade ett solo för klarinett. Han fyllde väl sin plats i orkestern, men någon solokonstnär var han icke, och man ansåg, att hofkapellet icke borde låta sig representeras af andra än sina första artister. Andreas Randel hade komponerat en ny violinkonsert, som han spelade till publikens stora belåtenhet. Slutligen uppfördes "Fra Diavolo" med Widerberg som en intagande Zerlina. Märkligt nog mottogs hennes scen i andra akten med förvånande köld. Sällström däremot, som kort förut uppstigit från sjukbädden och i följd däraf urståndsatt att i musikaliskt hänseende fylla Fra Diavolos parti, öfverhöljdes af applåder. Pamelas och Lorenzos roller hade till icke särdeles fromma för dem öfvertagits af Ch. Ficker och Pfeiffer. Men om den förra icke var något att höra, var hon så mycket sötare att se på, hvilket däremot icke var fallet med Pfeiffer.

En ny enaktskomedi af Scribe "Felix och Stefanie eller Besparingarne" syntes på affischen 17 april. De bägge titelnamnen innehades af ett lyckligt äkta par (Almlöf och Högquist), hvars ekonomi blifvit rubbad, och besparingar måste göras. De räddas genom Stefanies brors arrangemanger, och en kurtisör (Habicht), som velat begagna sig af deras obestånd, blir körd på porten. Högquist var som alltid i sådana roller förträfflig, och hennes intagande, lifliga och spirituella spel lyckades hålla komedien vid lif fem gånger. — Reprisen af "Maria Stuart" 20 och 23 april slog icke lyckligt ut. Andra gången var det endast sex personer på första raden samt några och tjugu på hvar och en af de öfriga. Första kvällen inbragte 365 rdr 8 sk. bko, den följande endast 263 rdr 4 sk. bko, d. v. s. dagkostnaden blef icke betäckt. "Sundberg som Mortimer", säger Aftonbladet, "bär sig åt som en underofficer från landet, som får se en vacker huspiga". Och Almlöf fick höra, säkerligen till sin stora öfverraskning, att han icke var någon Leicester. "Leicester", säger tidningen, "var en skön vekling. Herr Almlöf är en hjälte, stor, stark, fruktansvärd". Alldeles precis som han var i alla roller.

Konserten 5 majEn fullstämmig vokal- och instrumental-konsert gafs 5 maj, men blef icke så talrikt besökt som den förtjänade. Recetten belöpte sig till endast 425 rdr 4 sk. bko. Under påsken och sedan hela våren öfverflödade konserter och tillställningar för hela landets nödlidande befolkning i synnerhet i Dalarna och för de brandskadade i Wexiö, hvilken stad svårt härjats af elden. Publiken kunde icke räcka till. Sedan hofkapellet utfört Boïeldieus uvertyr till op. "Johan af Paris", spelade Gehrman Bernhard Rombergs kvicka och vackra capriccio öfver svenska folkmelodier med en lågande inspiration, som försatte åhörarna i formlig extas. Den minskades ej under Jenny Linds utförande af den s. k. solarian ur Oberon, som hon sjöng så, att "det vore förmätet att önska den bättre föredragen", såsom en kritiker uttrycker sig. Bocks briljanta flöjtsolo bidrog att förhöja aftonens njutning, hvilken något dämpades under operakörens framförande af Voglers "Trichordium", hvilket till fullo visade hur vanlottad den var i både tenor- och bas-stämmorna. Andra afdelningen inleddes med uvertyren till "Oberon" på det mest fulländade och glänsande sätt exekverad med eld, verv och precision, hvarefter Matilda Gelhaar med mycken konstfärdighet sjöng Isabellas stora aria ur "Robert", ehuru hon mera lyste än värmde. Och så uppträdde för första gången den tjugufemårige violinisten Heinrich Wolff från Frankfurt am Main. Hufvudstadens alla musikauktoriteter voro alldeles hänförda af hans silfverrena, klangfulla, intrycksgifvande, lugna och flärdlösa, men tillika i högsta grad virtuosmässiga spel och förvånande välde öfver sitt instrument samt den lätthet, hvarmed han behandlade de mest oerhörda mekaniska svårigheter. Han hyllades också af ett rentaf ursinnigt bifall. — Heinrich Wolffs konsertDen 19 maj gaf han själf en konsert på Kungliga teatern, men under denna uppsjö på musiknöjen under ett par månader blef ej heller den fulltaligt besökt, oaktadt man utom hans eget underbara violinspel fick höra Beethovens odödliga Eroicasymfoni, Jenny Lind i scen och aria ur "Vestalen", som hon utförde med den själfullhet och dramatiska glöd, som alltmer och mer utmärkte hennes sång, och slutligen Dahlqvists med värma och sanning gjorda uppläsning af Ingelmans poem "Gustaf II Adolf", där man dock kunnat önska mer musik i versens återgifvande.

Reprisen af "Axel och Valborg"Öhlenslægers mästerverk "Axel och Valborg" (se del V sid. 85) repriserades 9 maj med Georg Dahlqvist och Fanny Hjortsberg i titelrollerna, ett försök som utföll långt öfver förmodan lyckligt. Allehanda anser till och med, att Dahlqvist i denna sammansmältning af berserk och trubadur, som man kommit öfverens om att framställa såsom våra vikingafäders urbild, var mera tragisk än Torsslow 1829, och att hans dödsmonolog återgafs närapå mästerligt.

Matilda Gelhaar såsom Rosina. Efter oljemålning i Kungliga teaterns porträttsamling.

Fanny Hjortsberg spelade hela rollen som en verklig artist och talade versen bättre än någon af teaterns öfriga sujetter, hvilka allesammans prosaiserade den. Nybörjaren Forssberg fick, i stället för att spela Vilhelm, för hvilken han möjligen passat, utföra kungen, hvartill han hade för liten scenvana, och som Almlöf borde ha fått behålla.

Matilda Gelhaar fick sig beviljad en extra recett 12 maj för att under ferierna kunna resa till södern, hvilket af läkare tillstyrkts, på det hon måtte återvinna hälsa och krafter. Man spelade Planards nätta enaktskomedi "Silkesstegen" från december 1828, där recettagerskan och hennes syster voro de unga flickorna och Almlöf och Hyckert de unga officerarna och blifvande äkta männen. Därefter uppfördes "Barberaren i Sevilla" med recettagerskan i hennes glansroll Rosina. Vid spektaklets början utförde hofkapellet Kuhlaus uvertyr till "Elverhøi", och mellan pjäserna exekverade Fredrik Gelhaar och Köbel en dubbelkonsert för klarinett, hvarefter ett pas de deux dansades af Johansson och Karolina Granberg.

Sista nyheten för spelåret gafs 21 maj: "En duell under Cardinal Richelieus styrelsetid", dram i tre akter af skådespelaren Philippe Simon. Den innehåller en mycket tilltrasslad intrig med en mängd teatereffekter, en blandning af förbjuden kärlek, svartsjuka, dueller, öfverraskningar m. m., men i saknad af all poesi. Den spelades emellertid med verklig talang. Emilie Högquist som den unga änkehertiginnan de Luynes gaf en lefvande föreställning af fransyskorna vid Ludvigarnas hof, brinnande och passionerad i fröjd och kval. Almlöf var otadlig som den beskedlige hertigen af Chevreuse och mästerlig, då han rasade som en Otello. "Han förändrades plötsligt till en vulkan, som bryter ut, vreden blixtrade ur hans ögon, och rösten dånade som åskan." Dahlqvist som grefve de Chalais gjorde stor lycka. Han hade tagit sin roll både djupt och fint och återgaf den med känsla och sanning. Redan tredje gången var det knappt halft hus, oaktadt kungl. preussiske kammarmusikus Friedrich Belcke, föregången af ett stort rykte, mellan pjäserna spelade en af honom för basbasun komponerad fantasi öfver en svensk folkvisa och en tysk melodi. Basunen är väl ett af de mest otacksamma instrument, hvarmed man kan uppträda i ett soloparti. Man förvånades visserligen öfver hans skicklighet att göra löpningar m. m., men det blef ändå i längden något tungfotadt och intresselöst att åhöra.

Reprisen af "Drottning Christina"En repris, som väckte mycken nyfikenhet, var den efter Gustaf III:s plan af Kellgren utarbetade fyraaktsdramen "Drottning Christina", hvilken återuppfördes på Charlotte Eriksons recett 5 juni. Den hade icke varit gifven på sexton år och uppsattes nu med flera nya kostymer och renoverade dekorationer samt baletten arrangerad med så mycken prakt, som teaterns tillgångar medgåfvo. Det blef också nästan fullt hus, trots de förhöjda prisen, och man fick valuta för sina pengar. Först visades en tableau vivant föreställande en scen i Dalarna efter professor Sandbergs tafla med Dahlqvist som Gustaf Vasa, Forssberg som Anders Persson och Jenny Lind som tjänstepigan, hvarvid kören bakom scenen sjöng en dalvisa. Därefter gafs den lilla täcka komedien "Misstroende och list", där recettagerskan visade sig fortfarande vara i besittning af detta behag, denna förfining, denna goda ton, hvari hon var utan rival på vår scen. Slutligen uppfördes det Kellgrenska praktskådespelet, hvars högtidliga alexandriner i sin gammalmodiga rustning föreföllo den tidens publik något långsläpiga. De agerande voro Charlotte Erikson Christina, Charlotte Ficker Ebba Sparre, Dahlqvist Karl Gustaf, Fr. Kinmanson Oxenstjerna, Almlöf Dela Gardie, Jenny Lind Segern, m. fl. I baletten förtjänade Johanssons dans allt loford.^Anm Samma pjäser gåfvos 7 och 8 juni för små recetter, sista gången endast 251 rdr bko, hvarefter spektaklerna afslutades.

Gustaf Vasa hos Anders Persson på Rankhyttan. Efter J. G. Sandbergs freskomålning i Gustavianska grafkoret.

Man hade visserligen på högre ort önskat få "Ferdinand Cortez" uppförd på en galarepresentation för den ryske tronföljaren, hvilken från den 11 juni under flera dagar gästade vårt hof, men det befanns vara alldeles omöjligt, emedan kören ej hade mer än en tenor, som var tjänstbar!

I början af juni begåfvo sig Matilda Gelhaar och hennes man till sydligare nejder, för att hon där skulle försöka återvinna sin brutna hälsa. Kristian Johansson for till Köpenhamn på Bournonvilles anhållan för att biträda vid festligheterna under storfursten-tronföljarens besök. Stjernström och Dahlqvist företogo studiefärder till Tyskland, den senare större delen af vägen till fots, liksom han gjorde sommaren förut. "Jag går från Greifswald till Berlin", skref han till krigsrådet Forsberg, som bisträckt honom med en liten summa, "genom Dresden, Prag och Wien, där jag stannar fjorton dagar, går därifrån till Linz, München, Strassburg, öfver Chalons till Paris (dit han dock aldrig hann), där jag äfvenledes stannar fjorton dagar, och kommer sedan hem öfver Hamburg. Ingenting utom Gud skall hindra mig från denna färd, och kommer jag ej hem senast åtta dagar efter min permission, gör jag det vid densamme Guden aldrig. Dahlqvist." — Fanny Hjortsberg reste äfven med sin man och sin svärfar, gamle Lars Hjortsberg först till Tyskland, där hon, efter att ha genomgått en badkur, skulle studera teatrarna och därefter besöka Paris. Åtskilliga konstvänner hade för detta ändamål sammanskjutit 2,140 rdr bko. Bournonville, som träffade dem i den franska hufvudstaden, berättade, att de funno lifvet där öfvermåttan tråkigt och tillbragte mesta tiden med att spela vira på hotellet. Lars Hjortsberg återvände på hösten till sin gamla scen, där han under fyra år varit mycket saknad af publiken. I stället förlorade den Per Sevelin, som med detta spelår afgick, en förlust som var oersättlig. Orsaken till detta hans beslut var hans förargelse öfver den behandling direktionen låtit hans hustru vederfaras, då hon afskedades utan pension, och för att icke själf blottställas för samma öde, begärde han som villkor för reengagemang att erhålla försäkran om pension, ifall han skulle bli skild från Kungliga teatern. Genom de interimspensioner, som förunnats fruarna Erikson och Frösslind, hade direktionen gifvit ett prejudikat, hvilket hos andra lika meriterade artister väckte en önskan och till och med anspråk på att också erhålla någon säkerhet för framtiden. Äfven om direktionen icke kunnat lämna honom en dylik försäkran, borde den dock försökt att på något annat sätt godtgöra sin orättvisa mot fru Sevelin och sålunda förmått honom att stanna kvar vid inrättningen. Äfven han återvände dock efter några år.

Presidenten Westerstrands afskedWesterstrand själf, hvilken var alldeles utledsen vid teatern, önskade lämna sin chefsbefattning och inlämnade i maj sin afskedsansökan. Den beviljades dock endast i så måtto, att han erhöll tjänstledighet, men skulle tills vidare pro forma kvarstå som förste direktör. Det var just inga vänliga ord, som ägnades den afgående chefen och hans efterträdare. Allehanda yttrar, "att man ej behöfver befara att få någon, som är mindre passande till platsen än herr Westerstrand, men olyckligtvis finnes en af de dristigaste aspiranterna, som utan att äga ens det mått af litterär bildning och estetiskt omdöme som herr Westerstrand, tillika saknar den bonhommie och rättframhet herr Westerstrand ådagalagt, och i stället är en man, som genom sin kända åsikt af teaterpersonalen, i synnerhet den kvinnligas bestämmelse inom samhällslifvet, sitt intrigsinne och sina exempel, torde, därest han emot den allmänna rösten både inom och utom teatern skulle lyckas uppstiga till ifrågavarande chefsplats, snart nog störta det lilla anseende, som svenska Kungliga teatern ännu äger kvar, och hvilket utan tvifvel under en bildad och klok styresman snart skulle höjas med de flera yngre verkliga talanger herr Westerstrand testamenterar åt sin efterträdares vård och utveckling."

*

Ole Bulls konserter Den unge redan europeiskt berömde norske violinisten Ole Bornemann Bull anlände 29 maj från Åbo till Stockholm, hvilket väckte alla musikälskares stora intresse, och man undrade storligen, om han icke snart skulle låta höra sig på någon konsert. Född i Bergen 5 februari 1810 i en bildad och ansedd familj, bestämdes han för den akademiska banan och sattes i stadens latinskola, men hans musikaliska begåfning var så stor, att han samtidigt fick lära sig spela fiol och förvånade sin omgifning genom att åttaårig utföra primopartiet i en stråkkvartett. Han fick en duktig lärare i svensken K. M. Lundholm och väckte en sådan uppmärksamhet som violinist i den norska hufvudstadens musikaliska kretsar, att han trots sin ungdom 1828 valdes till orkesteranförare vid Kristiania teater. Påföljande sommar reste han till Kassel för att höra Ludwig Spohr. Genom konserter i Trondhjem och Bergen fick han medel att resa till Paris augusti 1831, där han hörde Paganini, hvilket blef bestämmande för hans utveckling. Hans tillvaro där blef rik på både motgångar och triumfer. Bestulen på allt hvad han ägde, ville han taga lifvet af sig i Seinen, men räddades och omhändertogs af en gammal rik dam, som bl. a. skänkte honom en Guarnerius. Sedermera fick han hertigen af Montebello till beskyddare, genom hvilkens hjälp han 18 april 1832 kunde ge sin första konsert i Paris med biträde af Chopin, Ernst, m. fl. framstående konstnärer. Omedelbart därefter reste han till Italien för att skapa sig ett namn. Återkommen till Paris kunde han nu på Stora Operan maj 1835 ge den konsert, som grundlade hans världsrykte som violinist. Efter en konstresa i Frankrike for han till London och skördade där liksom i flera andra engelska städer både lagrar och guld. Sedan han gift sig i Paris, uppträdde han 1837 i Tyskland och firade där stora triumfer liksom i Moskva och S:t Petersburg, hvarifrån han kom öfver till Sverige. — Han var en ung man med en lång och smärt, välväxt gestalt, med ett blekt, markeradt ansikte, där de lifliga ögonen blixtrade fram under den af ett vårdslöst nedfallande slätt, ljusbrunt hår beskuggade pannan. Hans ovanligt långa stråke var försedd med en tyngd och endast sparsamt besatt med tagel. Fiolen var utrustad med ett mycket lågt stall, där strängarna lågo nästan horisontalt, hvarigenom han kunde utföra saker, som med en vanlig fiol varit omöjliga, bl. a. fyrstämmigt spel.

Det sades genast vid hans ankomst till Stockholm, att han ej skulle offentligt uppträda, emedan han då nyss förlorat sin fader, men 13 juni spelade han på slottet under en konsert för storfursten-tronföljaren. Han fick företräde hos konungen, som förärade honom Vasaorden i briljanter, och mottog dyrbara ringar af drottningen och kronprinsen samt en kråsnål af kronprinsessan. Två dagar därefter gaf han konsert i Ladugårdslands kyrka, hvarvid han spelade tre af sina egna kompositioner. Åhörarna funno genast vid hans första stråkdrag, att det var något mer

Ole Bull. Litografi af Joh. Cardon efter K. P. Mazér.

än Nagel, något mer än Lemming, till och med mer än Wolff. Han var en bländande virtuos med alla dessas förtjänster och fel, och hans tekniska färdighet öfverträffades endast af Paganini. — Hofkapellet spelade uvertyren till Glucks "Iphigenie", Jenny Lind sjöng solarian ur "Oberon", Isak Berg cavatina ur "Årstiderna" och tillsammans en duett ur "Wilhelm Tell". — Måndagen 18 juni 1⁄2 8—9 e. m. gaf han sin första konsert på Kungliga teatern, då han äfven spelade tre af sina i sin helhet snillrika, om också måhända ej så regelrätta kompositioner. Hofkapellet utförde Beethovens A-dursymfoni, och m:ll Beata Juringius lät i tvenne nummer höra sin ljufva och täcka röst, som dock till följe af hennes långa opasslighet var mycket försvagad. — En andra konsert ägde rum 20 juni med Mozarts G-mollsymfoni utförd af hofkapellet. Jenny Lind sjöng romans ur "Robert" och cavatina ur "Trollflöjten", och Bull spelade bl. a. två af sina mest berömda kompositioner: Adagio religioso och Polacca guerriera. Vid dessa konserter hade betalats tredubbla pris. För att bereda en större allmänhet tillfälle att höra honom, nöjde han sig med dubbla pris vid den sista konserten 22 juni, då Fescas symfoni D-dur utfördes af hofkapellet, och m:ll Juringius sjöng en cavatina af Bellini och en romans af Malibran, som slog mycket an. Endast de öfre raderna voro utsålda, men publiken lika entusiasmerad för Ole Bulls fyra nummer.

I Dagligt Allehanda inflöt efter hans afresa tvenne långa, ytterst nedsablande, kritiska uppsatser, i hvilka han liksom på vissa håll i Tyskland med stor orätt behandlades nästan som en charlatan, under det han i regel öfverallt annars höjdes till skyarna. Ehrlich säger i sin "Berühmte Geiger der Vergangenheit und Gegenwart", (Leipzig 1893:) "Hans virtuositet väckte det största uppseende öfverallt, där han uppträdde, han ägde en högst glänsande teknik, hans flerstämmiga spel var enastående och hans ton vidunderligt skön." Då han vid sitt sista besök i Paris blef mindre varmt mottagen än förut, berodde det nog på att musiken slagit in på andra banor. Det virtuosa violinspelet hade råkat i misskredit, och fordringarna på en konstnär voro i stället ett själfullt återgifvande af andras verk. Men säkert är, att han var ett violingeni, som världen icke sett många af, och med full rätt sammanställdes han med en Paganini.

Som prof på hans egen uppskattning af sin talang kan följande historia tjäna. Från Stockholm reste han till Köpenhamn, och konung Fredrik VI, som icke ägde ett spår af intresse för musik, ansåg sig likväl tvungen att höra den geniale mannen, och denne kallades således upp på Amalienborgs slott en förmiddag för att spela för de kungliga och deras uppvaktning. Kungen, hvilken som bekant icke hade så lätt för att yttra sig, ansåg sig böra säga något till sin berömde gäst och frågade honom därför: "Hvem har lært dem at spille?" Nu kunde Bull ha svarat, att det ha svensken Lundholm och Ludwig Spohr, men det hade varit för enkelt. "Den som lært mig spille, deres Majestät! Det har Norges ophöjede Natur, de skummende Fosser, de rivende Strömme, de höje snæbedækte Fjelde og de mod Himlen pegende Graner." Kungen blef förargad, svängde sig om på klacken, vände den store virtuosen ryggen och marscherade direkt ur rummet, i det han i dörren sade till grefve Haxthausen: "Det er ju en Nar!" — Men skrået har ju ett stadgadt anseende för att drifva själfkulten till sin högsta potens, och i det afseendet tillhörde Ole Bull de främsta. Och det var kanske icke så underligt med ett lefnadslopp som hans, hvilket den ena stunden lät honom halfdöd af svält medelst ett språng i floden söka få ett slut på armodets elände för att strax därpå göra honom till miljonär. När han såg Europas, Amerikas och Egyptens musikaliskt bildade publik i rusig entusiasm spräcka sina handskar och formligen tillbedja honom, var det kanske icke så underligt, om han satte sitt eget snille i medelpunkten och lät det öfriga världsaltet trängas i periferien.

1848 grundade han Nationalteatern i Bergen, men kom snart i konflikt med sina medborgare och begaf sig åter till Amerika, där han inköpte stora jordområden i Pennsylvanien för att bilda en norsk koloni Oleana. Men det befanns, att säljarna ej varit rättmätiga ägare af jorden, och han förlorade hela sin förmögenhet. Han drefs därigenom återigen ut på konsertresor. — Jag fick höra honom, då han i mars 1860 ånyo konserterade på Kungliga teatern i Stockholm, och den som en gång hört honom spela "Et Sæterbesög" med den förtjusande melodien till Jörgen Moes dikt, den glömmer det aldrig. — Efter sin hustrus död bosatte han sig i Amerika, men då han kände slutet nalkas, lät han föra sig hem och dog på sin villa Lysöen utanför Bergen 17 augusti 1880. Den 23 begrofs han med hedersbevisningar, som näppeligen någonsin förut kommit en konstnär till del.

---