Försök Til en liten Hushålls-Cateches
| ← Fattig Mans Wisthus och Kök |
|
Titel och innehåll → |
Försök
Til en liten
Hushålls-Cateches,
huru man skall förehålla
Unga Flickor
Deras rätta Bestämmelse i werlden.
Förestäldt i Frågor och Swar
Af
Fru Anna Maria Rückerschöld.
STOCKHOLM,
Tryckt hos Anders Jac. Nordström,
1800.
Fråga.
Hwartill är Människan skapad i werlden?
Swar:
Til Skaparens ära och egen lycksalighet.
Månne detta ändamål ärnås om wi upfödas ifrån barndomen uti lättja, sjelfswåld och okunnighet?
Nej, wi måste då hafwa goda Ledare för at en gång kunna rätt leda oss sjelfwa, wår wilja bör wara lydig och god, för at fatta de kunskaper, som wid stadgad ålder skola utgjöra wår lycka och wälgång.
Då Adam efter Syndafallet fick domen at föda sig uti sin anletes swett, månne Ewa blef derifrån frikallad?
Så mycket mindre, som hon war skapad Mannen til nytta och hjelp.
Men, som hon efter sitt fall fick sitt eget bittra straff, månne hon nu ej kunde frikallas ifrån deltagande uti Mannens bekymmersamma näring af jorden?
Nej, wist icke, hälst det war hon, som först åstadkom Adams och hela Människo-slägtets förderf och elände.
Huru skal då Qwinnan nu godtgjöra Mannen denna iråkade olycka?
Hon skal enligt sin rätta bestämmelse, ifrån ungdomen låta underrätta sig uti de stycken, som kunna utgjöra en werklig hjelp för en man, deräst någon är henne beskärd.
Äro då intet några Qwinnor undantagne ifrån denna hjelpen?
Ingen enda, så framt de wilja ära sin Skapare och befordra deras egen lycksalighet.
Men är det wäl möjeligt, at Damer af Stånd och wärde kunna åstadkomma något biträde i sina Herrars arbets mödor?
Ja, på mångfaldigt sätt: igenom sitt odlade förstånd och insigt i de sig tilhörige kunskaper, blir hon en rörlig perpendikel, som drifwer alla Hushållshjulen uti hans hus, ock som derigenom befordras ordning och en huslig lycksalighet uti alt det som hörer til kroppens nöje och underhåll, befredas han sjelf så mycket bättre, at arbeta på det allmännas bästa, i hwad stånd och ämbete han wara må.
Huru många, eller hwilka wetenskaper fordras då til en Flickas upfostran?
Inga andra än sådana, som odla hennes begrep at blifwa en rätt förnuftig Människa.
Hwartil skal hon då anwända sitt odlade förnuft?
Til en huslig lycksalighet i framtiden.
Men kan wäl en skicklig upfostran bestå utan de prydliga wetenskaperna, såsom språk, musique, rita, brodera, dansa, med et ord alt det som i Skolar utgör sjelfwa hufwudsaken af Flickors upfostran?
Det wore annars olyckligt; en gång då hon ingår i hushålls-ståndet, hälst desse endast höra til yttre artigheter och bewisa då snart sin onytta, deräst de kundskaper ej dermed äro förenade, som höra til en Flickas rätta bestämmelse i werlden.
Skal då en Flicka afhållas ifrån de prydliga kundskaperna?
Sådant ställes aldrig i fråga, der stånd och wärde det kräfwer, der förmögenheten det tillåter och Flickans egit genie och lätta begrepp gjör mödan och tiden kort til deras fattande, allenast de icke utgjöra hufwudsaken uti hennes upfostran.
Är icke Språk-kunskapen så wäl nyttig för Flickor som Gossar?
Icke så länge de hafwa tilfälle at på Modersmålet få all den uplysning, som hörer til deras bestämmelse.
Men kan det wäl betagas Flickor, at blänka litet med denna grannlåten?
Ja, just derföre at många som kunde slippa, bråka sina hjernor och försumma sin kostbara ungdomstid med denna brödlösa konsten, endast för at blänka. Detta modet skadar landet mera än man tror på Fruntimmers sidan. Det borttager en betydlig tid ifrån de lärdomar, som i synnerhet tilhöra Flickor, ock hwars afsaknad, då de blifwa Hustrur och Matmödrar, utgöra så många förförda och olyckliga hushåll.
Bör då aldrig denna slags wetenskap komma i fråga i deras upfostran?
Hwar sak har sina undantag, ibland högre Stånds-Personer blir det en nödwändighet, i synnerhet med det Franska språket, som nyttjas uti alla Europeiska Håf. Ty i den krets de lefwa, kunna de ej undgå at tala med Utlänningar, och lika så mycket det wanställer en Flicka af lägre Classen at pråla med en illa bruten Fransyska när det icke behöfs, skulle det misskläda en Dame af stånd, om hon ej kunde swara en Utländsk Minister.
Men bör man hindra dem som yttra håg och wilja dertil?
På et klokt sätt bör man hindra dem ifrån alt det som icke gagnar, så framt naturen ej utwisar en lust och tillika fattlig förmögenhet, som icke låter gerna qwäfwa sig, och som då försigtigt bör ledas til det goda och nyttiga.
Är då Lectur skadlig för Flickor?
Twertom, den är både nyttig och nödwändig, när de under en klok handledning få läsa sig passande böcker, med tillämpning på egna sinnen och seders förbättring, i annat fall är äfwen den tiden bortflugen utan nytta.
Hwaruti består då nyttan af deras Lectur?
Deras begrep får et slags ljus, som werkar på hjertats förbättring, deras sinnen ledas småningom til det goda och nyttiga. De lära sig at härska öfwer mindre goda böjelser, at öfwa saktmod, tålamod, undergifwenhet och människo-kärlek. De lära inse, huru behagsjuka, lättja och fåfäng granlåt, altid warit det säkraste förderf för könet, de hafwa wid sina ensamma stunder et lärorikt sällskap i nyttiga böcker, och äfwen i dem en tilförlitlig tröst wid påkommande bedröfwelse-stunder.
Således kan man ju icke påstå at läsning är skadelig för Flickor?
Långt ifrån skadelig, är den en nödwändig artikel i deras upfostran, hwars afsaknad snart wisar sig i det allmänna hushålls-ståndet.
Hwarföre begabbas då den Flickan merendels, som fått någon insigt i den wägen?
Derföre, at hon läst utan handledning, ty om hon är född med et eldigt snille, fattar hon gerna til böcker på egen hand, förbjudas de henne, blir begäret större, hon stjäl sig at läsa alt det skadliga, som klagans wärdt oftast kommer ifrån prässen, med hwilket hon sedan bröstar sig ibland sina likar, likasom af en werklig kunskap; är då klokt folk tilstädes, som märker hennes misstag, blir hennes anspråk på lärdom et ämne för löje och begabberi, och således förderfwas en kostbar naturens gåfwa i brist af rätt handledning.
Men huru skola då unga Flickor blifwa rätt handledda, när deras upfostringssätt så wida skiljes från Gossarnes?
I denna fråga ligger hela knuten, ock så länge den icke uplöses af kloka och nitiska Patrioter, få de länge nog klaga öfwer Könets brister i förståndswägen, i hushålls-kunskapen, i upfostrings kännedomen med mera, länge undwika äkta förbindelser, länge nog med känslolösa hjertan sprida faderlösa uslingar kring landet, och sluteligen finna utaf ärfarenheten, hwad ondt Flickors wårdslösa upfostran werkar uti et land.
Men huru skall man lämpeligast komma til et så nyttigt ändamål?
Som til andra nödwandigheter i wår lefnad här på jorden, igenom omtanka, goda påfund, och framför alt en god wilja at werkställa dem.
Men hwarföre slumrar eftertankan uti et så kallat uplyst tidehwarf, då ärfarenheten wisar den frätande kräftan som förtär Riks-kroppen förmedelst Flickors wårdslösade upfostran?
Twifwelsutan derföre, at den förfinade uplysningen ej finner nog tid, at befatta sig med werkställigheten af små kunskaper, men lämnar det åt efterwerlden.
Mån då kroppens naturliga behofwer äfwen fordra handräkning för sin del?
Då nöd och behof blifwa i den delen rätt känbara, måtte man hoppas at uplysningen ändteligen kastar några strålar til Könets låga däld, och efter klok grundläggning anstaltar om deras nyttigare odlande, hälst som uplysarena sjelfwa få skörda bästa frukten deraf.
Månne icke wissa Lärohus så wäl i Städer som på Landet, för Flickor kunde inrättas?
Om sådana inrättningar skedt för Femtio år sedan, hade nu säkert Männer sluppit at söka efter goda boqwinnor, och ursäkta celibatet med deras brist i landet.
Men nu torde det wara för sent, at sätta en dylik anstalt i fråga?
Snarare bör man hoppas at tidepunkten nu är inne, så wäl i den updagade sanningen af skadan, som wårdslösheten i deras upfostran medförer, som den allmänna böjelsen för barmhertighet, hwilken nu wisar sig mera än någonsin tillförene: och större ärestoder kunde rättsinnige Medborgare ej resa sig för efterwerlden, än om de med samlad nit påtänkte och werkställde förbättringar i Könets upfostran, jämte tjenliga utwägar för dem som nu hoptals sucka efter bröd, och finna inga medel at förwärfwa sig det, oaktadt den ifrigaste arbets håg.
Men huru skal man hjelpa saken på förhand, så länge sådana anstalter ej äro at tilgå, och tör hända aldrig komma i werket?
Då bör åtminstone en Moder, som har Döttrar, wid allmänt answar wara förbunden, at ifrån spädare åren inöfwa dem til deras rätta bestämmelse.
Hwad grundläggning kan wäl ske hos de späda som ännu ej kunna gjöra sig begrepp om sin bestämmelse?
Lydnad är första bokstafwen, och den bör grundläggas så snart barnet wisar tecken at det kan åtskilja personer; denna egenskap är så mycket angelägnare at djupt inprägla hos Flickor, som de äro dömde til undergifwenhet.
Små saker, eller någon liten frihet torde dock icke skada dem, så länge de äro späda?
Som desse bewiljade små saker leda til täta och större begär, böra de med noggranhet undanrödjas, hälst derigenom den skadliga enwisheten upwäxer, som är roten til en misslyckad upfostran.
Wid hwad ålder skal man börja at lära dem läsa?
Tiden bestämmer sig sjelf, om man iakttager den, imedlertid bör man ej lämna deras späda sinnen utan underbyggnad för framdeles kunskaper. En rättänkande Moder underhåller deras wettgirighet med för dem begripliga Bibliska historier, hwarigenom de blifwa mer och mera bekanta med sin och hela werldens höga Uphofsman, hwars beskrifna godhet och kärlek äfwen för barnet sjelf, wäcker genkärlek, som fastare rotar sig än man torde förmoda; ock sedan de sjelfwa få börja sin Bibel-läsning, och der likasom få träffa sina bekanta, wäxer hågen och fliten blir större.
Men, när tidens uplysning tyckes wara emot en förtidig kunskap om Gud och Religion?
Om man skal rätta sig efter naturens lagar beswarar detta inkastet sig sjelf; de spädas hjertan äro som wax, hwika lättast undfå och bewara den bild, som der intryckes. Gud, som är naturens HErre, wiste det bäst sjelf, då han böd Israel skärpa lagen sinom barnom, tala med dem derom, när de gingo på wägen, skrifwa dem på sina dörrträn, och gifwa dem nöjaktiga swar på alla deras frågor.
På hwad sätt skal man föreställa alfwarsamma saker, så at Barnen til sin nytta kunna begripa dem?
Igenom en redig slutkonst sker det lättast, när man enfaldigt gifwer dem begripliga skäl til alt hwad man underrättar dem om.
När blir då rätta tiden at underwisa Flickor i deras bestämmelse uti Hushålls gjöromål?
Dertil gifwa de sjelfwa snart nog tecken, allenast man aktar der uppå. Den werksamma naturen yttrar tidigt arbetshog hos barnen, då bör man gifwa dem något at gjöra så snart lusten wisar stg. Flickan får då synål och träd, som äro de mäst älskade werktyg, samt något at klåttra på, hwilket dock så oförmärkt underhjelpes, så mycket hennes begrep kan tåla wid; detta bör dock ingalunda ske med twång, utan som en lek; ty at förtidigt twinga små Flickor wid et jämt stilla sittande med söm eller stickstrumpa, hafwa betagit mången arbetshogen wid tiltagande ålder.
Hwad för slags handa-arbeten äro de nödigaste för Flickor?
Alla sådana, som förnämligast höra til en wäl beställd hushållning, som består deruti, at hon en gång som Hustru kan innom hus förfärdiga alt det som fordras til beklädning, utan at med dryga arbetslöner betunga sin Mans Cassa.
Än spinna och wäfwa, hörer icke det också til hennes kunskaper?
Jo wisserligen, der det så passar sig, men för en Matmoder som har et stort hushåll och mycket at öfwerse, wore det skadeligt at fästa sit yrke derwid, ärfarenheten har bewist, utom några få undantag, at Matmödrar hafwa som snälla wäfwerskor warit släta hushållerskor, och i det fallet blir spånad och wäfnad för dyrt kjöpt. Kunna bägge skötas rätt, är det så mycket mera beröm wärdt.
Allahanda granlåts-arbeten höra wäl också til en Flickas bestämmelse?
De höra wäl icke til hennes rätta bestämmelse, men kunna för några blifwa nyttiga med tiden, då de i brist af utkomst på et eller annat sätt dermed blifwa i stånd at förwärfwa sin nödtorft; i annat fall, och som en ansedd nödwändighet, är en eldskjerm, en tafla och dylikt för dyrt kjöpt, om en Flicka dämed försummat den tiden i hwilken hon förnämligast bordt lära det, som efter Giftermålet blir hennes enda yrke.
Äro då alla Flickor underkastade hushålls-wetenskapen?
Så mycket mindre som Damer af högt stånd fordra en annan kunskaps wäg i sin lysande ställning, men dessa enfaldiga Reglor tilhöra endast Flickor af hushålls-Classen, hwilka äro belagde med answaret, at wara små hjelpredor til det allmänna bästa.
Men om flickor skola upfödas i sådana hwardags gjöromål, hwarifrån skola de då få beundrare uti en tid, då desse tyckas mäst befordra deras flit?
Den frågan är wigtig nog at beswara och leder snörrätt til den önskan, at Karlarne wille sammansätta sig, at icke beundra annat hos Flickor, än framsteg i de kundskaper, som Hustrur äro enligt sin bestämmelse pliktige at utföra i deras hus efter giftermålet; ty huru litet frågar Mannen sedan efter hos Hustrun det, som han beundrade hos Flickan. Instrumenterne få merendels sitt logie på winden, den förgudade sångkonsten, som kostat så stora penningar, anwändes til waggwisor, och den sublima danstakten förwillas af det dagliga hushålls-springet, emedlertid har mycken tid och kostnad häruppå blifwit anwänd, som i hushålls-kunskaper burit hundrade fallt frukt.
När är wäl rätta tiden til denna lärdoms början?
För en aktsam Moders öga wisar det sig snart. Naturen, som merendels hos hwar och en nedlagt det ämne, hwartil man är danad, röjer sig också snart nog hos Flickor. Hushållningen med deras dockor ar en rigtig efterapning, och bewisar, at deras upmärksamma ögon warit med wid det stora.
Hwaräst finner man då nog tjänliga Lärmästare i denna så nödiga wettenskap?
Modren eller Frun i huset är härtil den bästa.
Än om hon sjelf är okunnig?
Om så olyckligt är, måste man tilstå, at hon är lika oskicklig som Esopi kräfta, hwilken då hon wille lära sin dotter gå framåt, fick det swaret: at om Modren gick förut wille hon komma efter. Ty borde det så mycket häldre wara et samhälle om hjertat, at medelst klokt fogade anstalter, tilldana kunniga och käcka Hustru-ämnen, på det at slägtet måtte få en lyckligare wändning til Statens nytta och förbättring, i synnerhet som den arbetande delen af Könet, äfwen mer och mera tyckes swänga sig åt granlåts sidan, hwars påfölgd blir mera märklig en gång, än man nu föreställer sig.
Men, som små barn kunna de ju icke gjöra nytta i Köket, då anses de gerna der som hinderliga, hwarföre de pläga slängas in i Barn-kammaren?
Se här det allmänna felet, och likafullt påckas alla Hushålls-kunskaper af dem sedan de blifwa Hustrur, ehuru det så allmänhet tilgår, at de stängas ifrån åsigt och handläggning derwid när lusten är som störst, at de sättas i grannlåts-skolar, der lusten för tarfliga sysslor förswinner, och wid återhämtningen derifrån, ofta hoppa i Brudsängen, och som Hustrur och Matmödrar då befinna sig uti en helt ny werld, och en aldeles främmande ställning emot deras förra. En sådan finner sig då wara hufwudstyret uti en Mans hus, hwars bestånd är ändamålet för hans ungdoms flit. Om hon då lyckligt wis har förstånd och wilja at upfylla sina skyldigheter, får hon börja et nytt studium, i hwilket hennes dyrt köpta ungdoms-kunskaper aldeles förswinna; men der snillet, hogen och minnet förwandladt sig uti en slags dåfnad, är mäst alt hopp ute om förbättring, och en uptäckt ordsak til många olyckliga ägtenskap.
Men hwad gagn kan en Flicka om 5 a 6 år gjöra i Köket?
Här är ännu ej fråga om gagnet, allenast om den nödiga tildaningen; låt henne få något af hwarje at bestyra med för egen räkning. När hon skämmer bort för sig, så wisa henne ordsaken til felet för den gången, hwad gäller — hennes hjelp skal snart nog blifwa behaglig för Mamma, hälst det äro många små göromål i Köket, som kunna bestridas af barn.
Deras närwarelse och hjelp torde dock wara onödig wid andra tilfällen, än då granlåts och konst-kokningar äro för hand?
Sådant kommer ej ännu i fråga, men allenast grundläggningen til gjöromålen. En konst-kokerska förgår sig ofta på grundämnet, hwars rätta beredande skulle på smakens och ofta på nyttans wägnar gifwa hennes rätter dubbelt wärde, som hon nu nödgas förbättra med många konstiga tillblandningar.
Icke må det wara nödigt, at de skola wara med wid de sysslor, som bestridas af Tjenst-Pigor?
Som det är en märkelig skillnad imellan dessa sysslor och toiletten, så kan man icke beswara denna frågan utan at blifwa förhatlig för wår tids Kön.
Men det wore ju orimligt, at fordra pigkunskaper af bättre mäns Döttrar?
Misslyckan, den ständigt öfwerklagade misslyckan uti de betydligaste hushålls-delarna leder sitt mästa ursprung ifrån Matmodrens egen okunnighet i rätta grundläggningen af hwarje syssla, hwarföre det ej tyckes wara för mycket begärdt, at Flickor ifrån barndomen få insigt uti alt det, som hörer til en wäl beställd hushållning, såsom baka, brygga, slagta med mera, hälst de som wistas på landet. I spädare åren fästes all ting bättre i minnet, och kommer wäl til pass, då hon får högst okunniga Pigor, som klaganswärdt äro upfödde och inöfwade af slarfaktiga Mödrar, som aldrig kunnat och aldrig wilja weta något bättre. När en Matmoder således sjelf förstår tillställningen, kommer aldrig misslyckan i fråga, ej eller fruktar hon för ombyte af Tjenstehjon, då sjelfwa hushålls-roret ligger uti hennes egna händer.
På hwad sätt skola då dessa gröfre kunskaper kunna inhämtas af et Barn?
Under den tiden kan ingen annan underwisning äga rum, än at Flickan obehindrad får wara med, och får rigtiga och underwisande swar på alla sina frågor om de sysslor som hafwas för hand; hennes frågwishet är naturens rätta signal til hennes bestämmelse, ty böra de wara tåliga, rediga och för hennes begrepp fattliga. Så obetydlig denna method tyckes wara i början, blir den henne wid sundare begrep och i framtiden en säker skattkammare at tilgå.
Men huru skal man muntra unga Flickor at hågfällas för denna kunskapen?
De böra aldrig hotas eller stängas ifrån de rum, der hussysslor äro för hand, hälst när Mamma sjelf är med, som altid blir bästa lärmästarinnan; man bör gifwa dem sitt egit köks-förkläde, som lifwar hågen mera än man tror, emedan de af detta teknet fatta den lofliga inbillningen, at de äro gagnande på stället. Man bör öfwerlämna dem små gjöromål, som äro afpassade efter deras styrka, nagelfara dem sedan de äro gjorda, uptäcka felen, berömma det wäl gjorda, och då belöna deras wälförhållande med ett eller annat husgeråd i dockskåpet.
Är det wäl möjeligt, at gjöra hushålls grundläggningar begripliga för små Flickor?
När Flickan, som sagt är får wara med wid alla hushålls företag, gifwer henne den medfödda nygirigheten anledning til frågor wid hwart och et gjöromål, hwarföre det eller det så gjöres; då bör hon icke snäsas, eller som mäst brukas med begabberi och förwända osanningar afspisas, utan tydligt och begripligt underwisas om saken.
Huru skal denna underwisning ske, at den blir begriplig för et Barn?
Denna fråga förklaras igenom följande enfaldiga exempel: Flickan ser et baktråg med mjöl inbäras i sin kammare, det tycker hon icke om, men frågar: hwarföre ostädas min kammare med det som tilhörer bagare-stugan? henne swaras beskedligt: här är warmt och der är kallt derföre måste mjölet stå här öfwer natten, annars gäser icke degen braf, och då får man elakt bröd, widare när degen andra dagen gjöres, ser hon at större delen af mjölet lägges utur tråget på bordet, innan spadet slås neder, då frågas:
Skal degen icke blifwa större?
I början nyttjas ej mera mjöl, än det som gör honom til en tjock gröt, hwilken skal klappas med armarna så länge til dess han blir smidig och skinande.
Men, hwad är det nödigt med en grof deg?
Så mycket nödigare, som brödets godhet, sundhet och dryghet ankommer på detta arbetet — Nu arbetas et par tallrickar i sänder ned i degen til dess han blir lagom hård, men ingalunda inproppas på en gång. Hwarmed i synnerhet Bond-hustrurna skada sig mera än de tro, äfwen på dryghetens wägnar.
Men, hwarföre gjöres degen up med mera mjöl sedan han gäsit upp första gången?
På det han skal få sin fullkomliga stadga innan han uppbakas til bröd, då litet eller så godt som intet mjöl behöfwes på bakbordet. Medan det ogjästa mjölet förtynger kakan och gjör brödet kärft.
Hwarföre är det så grannlaga med ugnens eldning?
Derföre, at brödets godhet sluteligen hufwudsakeligen ankommer på en wäl anstaltad bakugn.
Huru skal han då wara?
Han skal första gången eldas wäl upp med torr granwed, kålen slås wäl omkring sedan han är nedbrunnen, alla öpningar tillika med dörren wäl tiltäppas, och så stå til dess kålena äro nedfallna innan han sopas, på detta sättet blir han jämnwarm öfwer och under, så at brödet får sin rigtiga tid til gräddning, annars blir åtminstone den första ugnen, et bråbrändt och skålligt bröd.
Hwarföre lägges tjocka bullar imellan kläder straxt de tagas utur ugnen?
Derigenom mjuknar skorpan så at hon blir ätelig.
Hwarföre hänges brödet i taket emedan det är warmt?
Det blir derigenom mörare, emedan wärmen påskyndar torkningen innan det börjat segna. Dessa frågor och swar tyckes wist i första påseendet enfalldiga, men utom det, at de äro rättade efter et barns begrepp ligger i dem rätta grunden till undwikande af misslycka, och warans godhet, ock som Flickan fäster det i minnet som hon sedt och hört ifrån barndomen, får hon dymedelst en grund för alla sina hushålls gjöromal, som aldrig swiker. Widare, när hon wid brygg kommer i brygghuset:
Hwarföre lägger Pigan altid et korss af halm i karet, innan hon nedslår Maltet?
Hon har så lärdt af sin Moder, hwars förfäders widskepliga mening warit, at detta korsset skulle afböja misslyckan ifrån Brygget, men när Bryggerskan förstår sin konst rätt och med försigtighet werkställer den, behöfwer hon icke korsa i karet; i synnerhet som detta korsets wan magt likafullt wisar sig i Bond-hustrurnas gjöromål, som aldrig wilja wika för wanan och lära något bättre.
Hwarföre klappas Maltet så länge och wäl wid första nedmäskningen?
Derföre, at det första arbeter bidrager förnämligast til drickats godhet och myckenhet. Ty att det som nyttjas af Kärnan måste förädlas igenom arbete. På detta sättet swaras Flickan widare begripligt på alla sina frågor om hon får wara med til sysslans slut. Wid slagt-anstalter, torde hon också hafwa något at fråga, som til exempel:
Hwarföre hänges kreaturet upp när skinnet afdrages?
Det är högst nödwändigt så framt man will hafwa et renligt kött, ty då rinner ej allenast blodet och andra wätskor bort, utan köttet får igenom wäderdraget en stadga, som gjör det beqwämligare til huggning, och om det får sitta en eller annan dag på det sättet blir köttet mörare.
Måste man salta köttet mycket wäl om det skal hålla sig länge?
Måttligt är den säkraste methoden at få godt och hälsosamt salt kjött.
Men det kunde lätt bli bortskämdt om det blefwe för litet saltadt?
Derföre kommer saken an på kunskap och försigtighet.
Hwaruti består då säkraste konsten at man icke misstager sig och skämmer en så dyrbar wara?
Kärillet, hwaruti det skall saltas, är det första och angelägnaste werktyget. Är det ej så tätt, at det behåller laken, är all konst förlorad.
Huru skola styckena huggas?
Ordentligt, och som Matmodren finner sig, allenast benen krossas och benknotorna nedbultas på hwarje stycke, så at de komma jämt i tunnan, samt wid hwart hwarf små öppningar med bitar igenfyllas, emedan det kommer an på en jämn nedpackning.
Huru mycket salt behöfwes til hwart hwarf?
Det passas efter kärilets widd, 3 a 4 händer, som strös jämt öfwer, på de tjocka styckena något drygare, en hand full krossade enebär gjör också god smak, i synnerhet på de stycken som ämnas til spicke-kött, 3 a 4 lod luttrad saltpetter, som är uplöst uti et stop watten stänkes med en wisp imellan hwarje packning. När köttet sålunda ar nedlagdt, strös flera näfwar salt på, än wid de förra hwarfwen, äfwen i botnen på tunnan innan det nedlägges något mera salt. Sluteligen slås alt det saltpetter-watnet på, som är öfrigt. En jämn botten, som går ned i tunnan lägges öfwer, och så mycket stenar som får rum, men tillses at ingen af dem så läggas ned, at sjunkningen hindras, hwilken är här wid angelägnast, emedan lakens snara uppkomst är köttets rätta bewarare.
Får stenarna tagas bort sedan laken är utkommen?
Nej då sjunker han ned, och köttet som ligger ofwanpå blir osmakligt, ty måste man beswära sig hwar gång när något tages der ifrån, at lägga stenarna tilbaka.
Håller detta köttet sig då til Sommaren?
Ja wisserlig, men då måste laken hällas wäl utaf, kokas med et par skopor watten tillslagit och 3 a 4 knäppnäfwar salt, så länge något skum wisar sig, som flitigt borttages, samt stå öfwer natten at kallna, då han slås på köttet, som bäres i källaren och belägges med stenar: detta sker emot Sommaren.
Hvad nytta kan denna saltning hafwa med sig emot den vanliga?
Det öfwerflödiga saltet drager utur köttet den lifnärande saften och förblandar den med laken, men lämnar i dess ställe en onödig återgåfwa af sin sällta, som igenom wattenläggning måste utdragas om det skal bli äteligt.
Har man då någon mera nytta af detta än det wanliga saltningssättet?
Utom det, at man bespar hälften salt, kan köttet kokas straxt det tages utur tunnan, har då sin spiritus i behåll, hwarföre det är mustigt, mört och drägligt för magen, jämte det, at spadet låter nyttja sig med smak til Soppor och Kål.
Hwarföre brukas då icke detta saltningssätt öfwer hela Riket, efter det har så mycken nytta med sig, och det hårdt saltade köttet altid är osmakligt och ohälsosamt?
Om icke egenvilliga wanor woro för mycket rådande, utan kunde åtminstone af några tänkande Matmödrar upoffras til små nya försök, så skulle godt tunnekött snart spridas kring landet, i synnerhet som det rökta eller torkade förrådet deraf till Sommaren gjorde bättte gagn än det nu wanliga, som glittrar af sällta, och ätes som et stycke träd.
Men det kan ju wara lika mycket hvad man äter, allenast det är mat?
Så ser det wäl ofta ut på tillställningen, fast både cassa och mage knorra derwid.
På desse frågor och swar, tyckes dock en Flicka ej stort winna i den wetenskapen, som rörer det granna och det prydliga, hwilka delar hon som en förståndig Wärdinna mäst lärer komma at nyttja?
Som en rätt kunnig Wardinna, är först, godt bröd, godt dricka och godt kött hennes rätta heders-tecken, i synnerhet om hon blir Landt-fru. Och om hon får wara med, som sagt är wid desse sysslor och får rätta grundläggningen i minnet, behöfwer hon ej frukta för ombyte af Tienstpigor eller någonsin klaga öfwer misslyckan.
Mat-redningen i köket lärer således ej behöfwa någon slags grundläggning?
Det skulle så tyckas, men en Matmoder, som än lika man om den så kallade hwardags-maten, at den skal bli smaklig så wäl som i högtidslag, skal snart finna at hon äfwen dertil behöfwer en slags grundläggning så ringa den kan wara. Som til exempel, hon frågar som barn i Köket:
Hwarföre slås upkokadt och saltadt watten på rått kött innan det ställes på elden?
Om köttet står betäckt dermed til dess der swalnar, drages bloden ut, det blir renadt och får en stadga som det sedan bibehåller.
Hwarföre saltas köttet så snart det är uppkokadt och skummadt?
Derigenom får både köttet och spadet en mustigare smak, som snart saknas då det efter mäst wanliga sättet ej saltas förr än det är fullkokadt.
Men är det nödigt at kött skrädes innan det blir fullkokadt?
Aldeles nödigt, om det efter fullkokningen skal se snyggt ut, ty sedan det skedt, gjör skrädningen en rifning, som blir obehaglig til utseende.
Hwarföre får icke en stek sitta qwar på spettet sedan hon är färdig, om måltids-tiden icke är inne?
Så snart man önskar spisa henne med sin rätta smak, bör hon aftagas och läggas under täckfat wid wärman när hon är färdig, men icke efter der mäst antagna sättet med spettet nedlagd för elden.
Hwarföre får ej färsk Fisk twättas i watten?
Igenom twättningen förlorar han den fina och läckra smaken, som är honom medgifwen, ty måste han torkas med en snygg handduk, hwarefter som han ränsas på både in- och utsidan då han blir torr och ren.
Går detta an med all slags Fisk?
Med all slags lefwande fisk förfares på detta sättet så snart man wil äta honom i sin rätta smak, men sedan han är död måste han sköljas, ty då antager han en limaktighet, som med tvätten måste aftwås.
Hwarföre saltas i kalla wattnet när fisk kokas?
Han tager derigenom mera stadga til sig, och far en behagligare smak, i synnerhet om ratten förekommer på bordet så snart den är lyftad ifrån elden, at den icke får stå länge i spadet, ty då förlorar fisken både smak och utseende.
Är det nyttigt at man twättar nykärnadt smör i många watten?
Ganska skadeligt, och är mäst rätta orsaken til snar härsknad.
Men huru skal det annars bli renadt ifrån Mjölken?
Igenom tryckning och arbete med slefwen, til dess hwar mjölkdroppa är afhäld, alla öppningar som behålla mjölken blifwa igenom arbetet tilslutne, smöret behåller sin söta fetma, och blir derigenom bade waraktigare och smakligare.
Skal då härtil aldeles icke nyttjas något watten?
Sedan det ar håradt och saltat, slås en liten skopa watten til, hwar med det arbetas, på det saltet må smälta och gifwa lake. När det wattnet då synes klart utan mjölkblandning, bewises at smöret blifwit riktigt arbetadt.
Håller detta smöret sig så länge som det wanligt twättade?
Den som är angelägen om godt smör til förråd, bör icke rubba det utur den första inpackningen, och då lägges imellan hwarje kärning en tunn linne-lapp hwarpa strös en eller twå knappnäfwar salt, alt som widden af byttan är stor til, deruppå slås en liten skopa friskt källwatten, som drager sig efter hand in uti smöret och gjör det lakfast.
Blir denna lapp qwarliggande imellan hwar kärning?
Nej wist icke. Den tages bort wid nästa inpackning, och åtföljer endast det öfwersta hwarfwet.
Huru skal man annars bibehålla smöret godt, när man nödgas ompacka det?
På samma sätt med en linnelapp, salt och watten ofwanpå, är smöret laklöst, som mäst händer i stora byttor, skal det ofta ses efter, och när det finnes tort öka til både watten och salt, hwilket sker så länge, til dess man ser at laken står qwar: på detta sättet kan det hålla sig godt hela året, och wore önskligt, at en så dyr och nödig wara handterades bättre än som i allmänhet sker.
Men en del plägar gjöra hol i byttan, och fylla den med salt, slå dricka på til lake eller salta imellan hwarfwen wid inpackningen?
Alt detta är mera skadligt än gagneligt, och den Matmoder som är hurtig nog at ingå försakelse af egna fördomar och försöka det anförda, skal snart finna sig wäl derwid.
Men alt detta är ju allenast simple frågor: är då icke något bättre och mera underwisande at fråga för den nvgiriga Flickan?
Fråga behöfwer hon wist så länge hon lefwer, ty när hon en gång blir en rättskaffens Matmoder, är hon icke så kär i sin egen konst, at hon icke med begär forskar efter alla möjeliga hushålls wetenskaper, hörer, läser och försöker dem. För både sin nytta och heder, studerar hon då häldre sådana böcker som underrätta henne om dessa nödiga wettenstaper, an de mångfaldiga Romanerne.
Men kan wäl lusten bibehållas hos en ung Fru för så torra och alfwarsamma saker?
Sjelfwa naturen har hos Könet inplantadt den lusten, men den qwäfwes och förswinner igenom en bakwänd upfostran; kan dock återhamtas wid inträdet i hushålls-ståndet, NB. hos ett klokt och tankande Fruntimmer. När hon sjelf besluter handläggningen wid gjöromalen, wäxer lusten, hon gjör wid et eller annat ämne nya och nyttiga uptäckter, blir således gagnelig för både sig och andra, nemligen då hon ej är smittad af den lilla Fruntimmers högfärden at behålla den lyckligare konsten för sig allena.
Men har man ej rättighet, at behålla hedern allena för en konst som man sjelf påfunnit?
Aldraminst i hushålls-wägen, så framt hon är Patriot och älskar sitt Fädernesland, då bör hon med nöje underrätta andra af sitt Kön om det hon funnit wara nyttigast och smakligast, antingen hon lärdt det af andra, eller påfunnit det sjelf, annars är hon en owärdig medlem i samhället; ty som Fruntimmer aldrig haft och aldrig lära få någon wettenskaps-skola i sin metie, är det endast på detta sättet igenom förfarna Hushållerskor, som de kunna få tilfälle at inhämta en wettenskap så angelägen för dem och hela Mennisko-slägtet.
Men hwartil kunna de ofwan anförde simple kunskaper tjena?
Just i desse enfaldige underrättelser ligger grunden til det nyttiga och smakliga i hushålls wägen, hwarföre deras noga i akttagande är det första och nödigaste för en Wärdinna, hälst då hon är lika angelägen om at tillaga sitt hwardags-bord med smakliga och sunda rätter, som det största gästabud. Blandningar af granlåter öfwerskyler mäst de fel som äro begångne wid hufwudämnet, men den naturliga Guds gåfwan måtte få bestå af sitt egit wärde om hon skal smaka.
Men är det då så angelägit, at en Husfru skal förstå sig på alla delar som höra til hennes hushåll?
Det ser så ut, som den husliga lyckan endast, åtminstone til större delen, berodde af henne, efter hon merendels allena får skulden, när huset går til undergång.
Men detta är en orättwisa. Hwad del har Hustrun der uti om Mannen spelar Banquerout?
Ofta är hon oskyldig; men så händer också twärt om.
En sådan orimlighet bör ej kunna hända?
Ej annars, om hon icke är högst okunnig, då hon måste sätta sin lycka i händer på kommande och gående tjenstehjon, hwilka dels äro otrogna, dels öfwerflödiga och okunniga, som bortskämma Guds gåfwor, då de måste bortkastas och annat skaffas i stället. Det yrke hon under upfostrings-tiden idkat blir henne äfwen hinderligt i tilsynen af sitt hushåll. Täta besök hos Modekrämerskor, toiletten, wisiter, lustresor, spectakler, spelbord, instrumenter, Roman-lectur med mera dylikt, hafwa ju blifwit och äro hufwudsaker för den Frun, som wid instigandet uti er hushåll blir rätta driffjädren i detta hjulet. Då måste ju Mannen stå på guldtunnan om hushållet skal bära sig.
Men Herrarne tyckes ej allenast interessera sig för detta yrket medan Flickan är Fästmö, utan äfwen sedan hon blir Hustru?
Det är också möjeligt, at en del af de många husliga olyckorna ligger i detta felet, men då Herren i huset ej äskar andra kunskaper af sin unga Fru an de anförda, och då inre omständigheter med tiden förmörka de yttre, får man säga: Läkare läk dig sjelfwan.
Men huru skola sådana olyckshändelser förekommas i den husliga sammanlefnaden?
Medlen dertil äro både begripliga och möjeliga, allenast Herrarne sjelfwe först wille ingå i den försakelsen, at ej tycka om annat, ej smickra och berömma annat hos en Flicka, de framsteg hon dagligen gjör i den bestämmelse hwartil hon är skapad, nemligen, at wara Mannen til hjelp, och äfwen wara betänkte på et mera reelt och gagnande upfostrings-sätt för Könet. Man borde hoppas detta, när man ser så många bewis af hushålls olyckor igenom okunniga Hustrur, hwilket nu skrämer mången Man ifrån Giftermål, fast han förmått at försörja en beskedlig Flicka til sin och landets heder.
Men skola då Herrarne ej få säga de ogifta Damerna någon behaglig granlåt?
Talet blir nog behagligt, när de endast blifwa wande wid beröm, för sin husaktighet innom Föräldrarnas hus, sin flit i nyttiga sysslor, sin klädsel efter stånd och wärde, sin försakelse af täta Mode-ombyten, sin likanögdhet wid utswäfwande nöjen, sin sediga tunga, och kloka tankesätt, med mera, som kan önskas af en Hustru, i synnerhet, som Könet naturligt wis, sjelf skulle ifras för alt detta, deräst icke en aldeles förwänd upfostran wanskapade dem.
Månne detta skulle hjelpa saken?
Mera än man tror, och blir säkert til slut enda hjelpemedlet, sedan den nästan dagliga misslyckan, utwisar skadan af det wanliga smickret, et gift, så mycket olyckligare för den stackars Flickan, som det kan hända, at den tiggaren, hwilken i dag ligger för hennes fötter, kan innom få dagar som despot sparka henne med sina.
Men om Flickan har capriser som hon döljer, huru skola de rättas?
Detta är en swår punkt at beswara, ty om Modren ifrån späda åren ej med noggrann warsamhet upryckt et så förderfligt ogräs, får hon det hårda answaret på sig, at hon för framtiden flätat et ris både åt henne och hennes tilkommande Man; men så torde en förnuftig Man kunna något förbättra saken.
Huru skulle det tilgå, om han likafult wil bibehålla sin Hustrus kärlek?
Han bör ej willfara de begär, som strida emot bägges interesse, men så mycket möjeligt är wisa henne skadan om hon får sin wilja. Är hon upfödd med håg för hushållning och dess kännedom, så förswinna capriserne efter hand, och Frun får sjelf ärfara huru husets lycksalighet ankommer på hennes försigtiga tilställningar, hennes sparsamhet, hennes eftergifwenhet, tålamod, godhet och med et ord alla de prydliga dygder, som hedra en Husfru och gjöra hennes Man lyckelig.
Huru skal en så god sak komma i gång, som at tilskapa riktiga Boqwinnor?
Ingen fara; man bör hoppas alt af wårt uplysta tidehwarf, i synnerhet sedan skadan af det wårdslösade Könet nu är mera updagad än någonsin, för den som sjelf wil öpna ögonen. Man har derföre ej mera än den önskan öfrig, at begynnelsen måtte widtagas uti en sak så nyttig och oumbärlig både för allmänheten och hwart enskildt hushåll! Nu är första bokstafwen präntad med en trästicka, måtte snart en skickligare hand så zirligt rita de återstående bokstäfwerna, at de kunna röra och beweka dem, som maktena hafwa til detta storwerk ! ! !
