Berzelius Reseanteckningar/London sommaren 1812

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Utgifvarens förord
Reseanteckningar
av Jöns Jacob Berzelius

I. Dagbok under vistandet i London sommaren 1812
II. Dagbok under resan 1818–1819  →


[ 1 ]

I.
DAGBOK
UNDER VISTANDET I LONDON SOMMAREN 1812.

[ 3 ]29 juni. Måndag. Paketen ankrade på redden af Harwich kl. 5 på morgonen. Kl. ½ 7 blefvo passagerarne afhämtade i land; vi gingo upp till värdshuset Three Cups, mr Bull, och läto servera oss med frukost. Jag hade föreställt mig, att det skulle vara en ganska angenäm känsla efter så många dagars gungning på skeppet att känna fast grund, men tvärtom saknade jag nu den svängning, hvarvid kroppen begynt vänja sig, och det var förmodligen mina egna rörelser, som gjorde, att jag i hvart ögonblick tyckte, att hus och rum gungade med mig. Vi serverades med en tämmeligen god frukost, och kl. 9 fick jag besök af mr Billingsley från Alien Office1 för att besiktiga mitt pass. Han förkunnade mig nödvändigheten att genast resa med extrapost till London; min värd förde mig till polisen, där mitt af Billingsley erhållna pass viserades och där jag fick afhämta mina saker efter skedd visitation. Några föreställningar om möjligheten att få uppskjuta min resa till aftonen, då allmänna postvagnen går, blefvo fruktlösa, då de efter all sannolikhet voro stridande mot mr Billingsleys och mr Bulls förenade intresse. Som min kassa ej var beredd på denna dyrare skjuts, så måste jag begagna den utväg mr Billingsley genast erböd, att af honom låna engelska penningar, hvilka af min fullmäktige skulle i London till hans återbetalas. Jag lånte 10 pund sterling, för hvilka genast erlades 7 shillings i intresse; fick så en liten uppsats på hästombytena och hvad som skulle där betalas, satte mig därpå i postschäsen, som var en ganska snygg täckvagn, och reste af mot London kl. 9 f. m. Resan var ganska [ 4 ]angenäm såväl i anseende till bekvämligheten af åkdonet som till de nya föremål, som nu presenterade sig oupphörligt. Man var här och där sysselsatt med att afskära gräset. Bondfolkets kostym och maner var så likt våras, att man kunde misstaga sig därpå, men hvad jorden bar, var helt annorlunda. Jag såg ingen äng, som icke i afseende på sin bördighet var jämngod med de yppersta jag sett i Sverige, och på den väg af tio svenska mil, från Harwich till London, jag i dag genomfor, har jag passerat, utom en oräknelig mängd herregårdar och farms, ej mindre än 7 städer. Landets utseende är alldeles eget: det är icke slätt, utan består af oupphörligt afväxlande små höjder, som alla äro kultiverade och där sällan ses en åker i träde. Åkrar äro skilda från ängar och ägor från ägor genom små jordvallar, på hvilka växa ogenomträngliga häckar, i hvilka träd äro planterade på korta afstånd; dessa träd äro till större delen almar och hafva, så långt ögat når, enahanda, mindre behaglig skapnad, därigenom att de blifvit afkvistade för att ej skugga jorden för mycket. Rundt omkring stammen sitta små täta löf, och öfverst utbreder sig en liten platt krona ungefär som en parasoll. Då boskap på några ställen förekom betande, så syntes mig betesmarken lik en äng, snart färdig att slås, och själfva boskapen är, som man vet, gigantisk.

Öfverallt på poststationerna bevisade man mig mycken attention, och jag har sedan fått veta, att detta är händelsen med hvar och en ensam person, som kommer i postschäs, emedan endast ganska rika personer kunna färdas med denna enormt dyra skjuts. Hvarje svensk mil kostar omkring 4 rdr b:ko, men med andra oundvikliga expenser steg den mig till emellan 5 och 6 rdr b:ko, så att jag vid min ankomst till London fann mig hafva betalt dessa tio mil med 57 rdr b:ko. Jag kan icke neka, att denna onyttiga utgift sved i mig; men den som ger sig i lek, måste tåla lek. I sista poststationen innan London, en liten stad kallad Rumford (märkvärdig för mig däraf, att en utmärkt [ 5 ]amerikansk naturforskare, som blifvit upphöjd till greflig värdighet, fått sitt namn af denna lilla stad),2 tog jag ett slags diner kl. 6, bestående af ost och bröd samt en butelj så kalladt bottled ale. Jag drack däraf blott ett glas, men blef under vägen till London för en halftimme fullkomligt rusig. På halfva vägen emellan the city of London och Rumford begynna husen blifva så täta, att inom kort en gata formeras, som räcker nära en svensk mil, fullt så bebodd och med handelsbodar försedd som någon gata inuti staden. Ändtligen hade jag på denna eviga gata hunnit till Londons östra förstad kl. 8 e. m. och begaf mig där till Wellclose square, där svenske pastoren dr Brunmark bor, till hvilken jag beslutat vända mig för att få goda råd i afseende på ett bekvämt och välbeläget härberge. Dr Brunmark var nu icke hemma; men hans piga visade mig till en svensk traktör ett par hus därifrån vid namn Olson, hvilken hade den godheten att göra sig all möda för att skaffa mig ett rum där i grannskapet, hvilket jag äfven erhöll på Well street, strax vid Wellclose square, hos en änka, som handlade med postlin; vårt ackord uppgjordes för en vecka till 1 £ för rummet och till 1 shilling om dagen för frukosten. Jag superade med Olsons och gick sedan till hvila i mitt logis, trött, underlig efter sjöresan, besvärad af den beständiga stenkolslukten och den tunga, oklara luften, och kunde ändå svårligen somna, emedan jag fått lakan af ett särdeles bomullstyg och en säng, stor som en vindskammare, men utan hufvudgärd.

30 juni. Tisdag. Jag återvände klockan kring 10 till Olsons för att framtaga några saker, medförda för dr Brunmarks räkning, hvilka jag genast tillställde honom. Han hade den complaisancen att erbjuda mig sitt sällskap till envoyéen Rehausen, för hvilken jag medförde ett bref. Vår promenad begyntes med ett besök hos hr Tottie, till hvilkens kontor jag hade kreditiv på den summa jag [ 6 ]af regeringen fått till min resa. Vi sökte sedan, alla tillsamman, sir Joseph Banks, som ej var hemma; därpå gjorde vi visit hos Rehausen eller rättare hos kommissionssekreteraren Engström, hos hvilken ministern håller till på postdagarna. Rehausen emottog mig utmärkt höfligt, och jag förnam sedan, att denna artighet till en stor del härrörde från de rekommendationer jag i brefvet medförde såväl å h. exc. statsministerns3 vägnar som å Hans K. Höghet kronprinsens. Från ministern gingo vi att söka Davy, hvars logis vi likväl ej funno. Därifrån gingo vi till Board of — —4 för att träffa sekreteraren, en lärd botanist, mr M'Lee, därifrån till Alien Office, där jag gjorde min deklaration, d. ä. besvarade skriftligen åtskilliga tryckta frågor rörande min ålder, födelse, hemvist etc. för att sedan erhålla licens att kvarblifva i staden. Vi gingo med en båt från Westminster bridge floden utför till London bridge, hvarifrån vi hade ganska nära till Brunmarks. Jag åt middag i sällskap med Brunmark och hans ämabla fru5 och skref på aftonen några bref till Sverige. Efter en kort aftonpromenad gick jag hem.

1 juli. Onsdag. Mitt logis vid Wellclose square var så aflägset från alla mina tillkommande litterära bekantskaper, att Brunmark och Tottie rådde mig att flytta därifrån 12 svensk mil längre mot västra ändan af staden i Leicester square. Jag hade därföre föresatt mig att i dag utse mitt nya boningsställe. Jag började min dag med ett besök hos min förmyndare Brunmark, som oaktadt sina många göromål förde mig till Tottie, dit jag omöjligen skulle hafva hittat ensam. Från Tottie beledsagades jag ytterligare af en ung svensk, hr Langenberg,6 till Leicester square, där jag ackorderade om ett par snygga rum till 1 guinea i veckan och frukost till 1+12 shilling om dagen. Därifrån gingo vi till en skräddare, där jag beställde mig åtskilliga nya kläder, hvaraf jag nu var i behof. Därifrån begåfvo vi oss till Albemarle street till Royal [ 7 ]Institution för att efterfråga Davys logis, hvilket icke var långt därifrån på Berkeley square nr 16. Han var nu icke i staden, men sades komma till följande dag kl. 4. Jag lämnade mitt kort. I återvägen lät jag klippa mitt hår och pracka på mig en butelj honey-water. Vi mötte på Royal Exchange (börsen) Tottie och Burén7 samt Engström och gingo så till Brunmark, där vi dinerade à l'anglais, d. ä. sedan man ätit, tages duken af, frukt framsättes och för hvarje person två vinglas; därpå begynna två eller stundom flera buteljer af olika vin vandra bordet ikring, och så sitter man helt beskedligt sina två runda timmar och passerar tiden rätt angenämt för den, som icke dricker vin. Man sade mig, att jag omöjligt skulle kunna undvika dricka vin; jag försökte, blef pirum och mådde följande halfva dag därefter. Jag har sen sett, att det går an att låta bli. Vi skildes ej åt förr än kl. 12 12.

2 juli. Torsdag. Jag flyttade i dag från Well street till Leicester square nr 27, Bath-Hotel, mr Leven. Kring kl. 11 for jag till sir Joseph Banks, som jag träffade hemma, och åt hvilken jag öfverlämnade det paket, jag från Vetenskapsakademien medförde.

Sir Joseph är en man af något mer än vanlig kroppsstorlek, men af gikt kontraherad i höftlederna, så att han icke kan gå rak, utan måste långsamt steg för steg vandra i en stupande och mycket förkortad ställning. Hans ålder synes vara kring 70 år. Hans tal och åtbörder äro vänliga och angenäma, och jag tyckte mig finna, att hans sätt att umgås med lärda var ungefär såsom en äldre brors. Resten af dagen passerade jag med Engström. Vi sågo panorama af Lissabon, ett ganska väl arbetadt stycke, samt därefter miss Linwoods exhibition. Denna består i en mängd taflor, kopierade efter några af de bästa mästare, men icke målade utan sydda med silke. Väggen af en stor salong var därmed tätt behängd, ögat kunde på tre alnars afstånd icke upptäcka sömmen, allt syntes måladt och väl [ 8 ]måladt. Emellertid begynner nu silket att urblekas, och färgerna äro på långt när icke så lifliga, som de fordom voro. Miss Linwood, som på dessa arbeten uppoffrat sin hela lifstid, har således den ledsamheten att se deras förstöring af tiden, under det hon likväl äger den förnöjelsen att genom denna exhibition hafva samlat en ganska betydlig förmögenhet. I ett särskildt rum hade man tillställt några schöne rariteten, bestående af grottor, där ett matt ljus inföll genom färgade glasrutor och i hvilkas fond stycken föreställande mer eller mindre rysliga ämnen voro insatta. Jag tyckte ej om dessa. Entréen till exhibition syntes mig nog dyr. Den betaltes med två shillings.8

Vi togo vår middag på ett värdshus. På dessa ställen äro rummen afdelta i små lafvar eller bås, som emellan sig formera en bred gång. I hvar och en af dessa lafvar står ett litet bord, lagom för tvenne personer. Den som kommer utan sällskap, tager ett sådant bord och kan vara säker, att ingen sätter sig där. Kommer någon gång waitern och frågar, om en annan gentleman skulle få sätta sig vid samma bord, så svaras nästan alltid: »I'm rather alone», och den sistkomne får söka sig ett annat ställe. Man serverade oss på silfver, ganska elegant, och vår middag kostade för två rätter mat och några glas tallstruntdricka (spruce beer) 7 shillings hvardera (= 3 rdr 24 sk. rgds),9 och detta ansågs för en ganska fattig middag. Många af gästerna låta afduka sina bord, begära papper, penna och bläck och sätta sig att expediera sin post, hvilket i synnerhet är bekvämt för dem, som ha långt hem. Jag har sett en och annan lägga sig på bänken och sofva sin middag. Uppassarne på dessa ställen kallas waiters; de äro ganska eleganta herrar och tjäna sin husbonde utan lön, men hvar och en, som äter på dessa värdshus, måste gifva waitern drickspengar, och man får sura miner, om man bjuder till att gifva mindre än en shilling. Den delen af London, som tror sig vara comme il faut, äter icke sin middag förr än kl. 12 6 och le suprême bon [ 9 ]ton ej förr än half 7 eller mot 7. Barn, tjänstefolk och den arbetande klassen äta sin middag kl. 2. Däremot är frukosten här ett mål vid dukadt bord, ehuru den i hus af god ton endast består i kaffe, te, smörgås och ett par ägg. Teet är vanligen grufligt starkt och kaffet så eländigt, att båda äro lika svåra att förtära.

Vi tillbragte resten af aftonen på Lyceum, ett skådespel. Man gaf där en alldeles ny pjäs kallad The blue stockings (Blå strumpor, men säges alltid om lärda fruntimmer). Oaktadt jag icke förstod engelska, blef jag likväl ganska förvånad, då jag i pjäsen fick ofta höra ordet chimist, ammonia, late discoveries concerning ammonia o. s. v. Jag tänkte för mig själf, att detta land måtte vara ganska kemiskt; men som jag tyckte mig märka, att meningen var att ridiculisera, och hörde namnet Davy då och då, så blef jag tillika litet förbittrad. Jag har sedan utrönt, att som damerna här i England nu allmänt tala kemi, till och med skrifva i kemiska ämnen, så hade man här sökt förlöjliga en sådan lärd och fåfäng dam; hennes dräng hade man gifvit namnet Davy, jag vet ej hvarföre, och hon hade skrifvit ett poem öfver ammonia. Genom ett misstag, hvars tillställning ej förtjänar hågkommas, får en person den idéen, att ammonia är ett skönt fruntimmer, som den lärda ladyn vill gifta med honom, och alltsamman går ut på att vid detta tillfälle få säga några ord med dubbla meningar. »The late discoveries concerning ammonia» tager denne för upptäckten af en kärlekshändelse, och då skaldinnan vill utreda det med tillägg af »the discoveries with the spark», hvilket senare ord betyder både gnista och sprätthök, tager han den senare betydelsen och stärkes i sina misstankar; ladyn svarar: »No, with the spark from the battery», och han explicerar ordet batteri, som nyttjas om en stor elektrisk stapel, för ett batteri från artilleriet, och för att begagna denna dubbla mening af ett ord, som kan betyda på en gång gnistan från ett elektriskt batteri och en sprätthök bland [ 10 ]artilleriofficerarne, synes hela pjäsen vara hopsmord. Den var i det hela eländig, oaktadt aktörerna voro tämligen jämngoda; det fanns väl ingen just utmärkt talang, men också ingen utmärkt dålig. Efteråt gafs en fars, kallad Highgate-tunnel, ett krogstycke. Engelska farsen är ett af de osmakligaste och mest öfverdrifna skådespel man kan se; det komiska är stundom drifvet så långt på andra sidan om det behagliga, att det oftast är ett gyckel, som har intet afseende hvarken på pjäsens utgång eller på den karaktär, som spelas, och är ej sällan i en alldeles motsatt stil mot karaktären. Men ganska få af den publik, som stojar fram sina förnöjsamhetsbetygelser på dessa teatrar, ha sinne för det sanna i konsten, och aktörerna eftersträfva mängdens, ej konstdomarens bifall. Highgate-tunnel uppfördes med ett så obändigt komiskt raseri, att den rent af blef obehaglig, och vi lämnade spektaklet, innan pjäsen var halfspelad; klockan var likväl redan emellan 11 och 12.

3 juli. Fredag. Jag sökte Davy. Man sade mig, att han nu var i staden men vore till finnande på Royal Institution. Jag hade sökt honom i går med förfrågan, när han vanligast vore hemma, och då tillsagt, att jag på denna timme skulle i dag infinna mig. Att han nu ej var hemma, förtröt mig alldeles icke, men jag kunde omöjligen göra mig kvitt den tanken, att jag ej hade gjort på lika vis. Jag kom till Royal Institution, man införde mig där i ett mineralkabinett och tillsade mig att vänta. Det dröjde ungefär tio minuter, innan sir Humphry Davy syntes till. Han kom ändtligen. Man hade beskrifvit mig denne märkvärdige man såsom en ganska vacker karl, i högsta grad älskad af könet. Jag var alltså i första ögonblicket osäker, om det var han, ty beskrifningen syntes icke passa. — Vi sade hvarandra några höfligheter, jag öfverlämnade Vetenskapsakademiens diplom för Davy att vara dess ledamot, och han sade mig, att vid första sammankomst af Royal Society jag hade att vänta detsamma. — Davy är [ 11 ]en liten karl, lagom satt och ej illa växt. Hans ansikte är mera långt än rundt, hans ögon lifliga af gråaktigt blå färg och hans haka lång samt något kullrig. I hvilande ställning har han air af en förfelad galant, men då han talar, blir han hel och hållen eld. Hans ålder är 33 år och några månader. Af complaisance för mig talade han franska, hvilket han annars gör både ogärna och, i anseende till det engelska uttalet, otydligt. Då han talade sitt modersmål, var hans mål behagligt, språket ganska rent och meningen i hög grad klar och tydlig. Han förde mig ned i laboratorium, ett tämmeligen väl inrättadt rum, där den ena hälften var laboratorium och den andra auditorium. Här fanns den slags oordentlighet, som är oundviklig i hvart och ett laboratorium, där man arbetar och där allt måste ligga prompt för händer, utan att man skall behöfva springa i skåp eller hyllor hvar gång det skall nyttjas. Då jag såg denna mängd af sönderslagna glas, af hopsmälta, slaggiga retorter, dessa bord fulla af märken efter syror, kaustika alkalier, med ring i ring efter glas, ur hvilka massan jäst öfver, med täta saltinkrustationer, dessa illa åtgångna platinadeglar, spräckta postlinsskålar, alla järnsaker rostade af sura ångor, all mässing grön, japaneringen till hälften bortfrätt från blecksaker, samt filar, knifvar, tänger, ventiler m. m. huller om buller i alla bordslådor, — då kunde jag begripa hvad Correggio kände, då han i sin själs fullhet lät undfalla sig: Anch'io son pittore. — Jag fick nu den glada öfvertygelsen, som förut endast varit en aning, att ett städadt laboratorium utvisar en lat kemist.

Efter ett kort samtal i laboratorium berättade mig Davy, att i dag Royal Society hade ett möte på observatorium i Greenwich, att det kanske skulle intressera mig att vara där närvarande, och han gaf mig för detta ändamål ett rekommendationsbref till mr Pond, royal astronomer. Jag gick genast därifrån till Charing Cross, satte mig i en postvagn, som kort därefter gick till Greenwich (beläget något mer än 12 svensk mil från London), och kom [ 12 ]för 2 shillings dit inom mindre tid än 34 timme, sedan jag lämnat Davy. Observatorium i Greenwich ligger i en skön park på en höjd och behärskar hela trakten. Det är omgifvet af en liten gårdsplan, som helt och hållet är använd till en blomsterparterr af utmärkt skönhet. I observatorium presenterade jag mitt bref till mr Pond och blef genast emottagen i de lärdas samfund. De personer jag här träffade voro sir Joseph Banks, dr Herschel, dr Wollaston, mr Tennant, mr Howard, dr Thomas Young, mr Watt m. fl., som mindre intresserade mig för deras från mitt skilda yrken. Då man på en gång oförmodadt råkar i sällskap med personer, som man i långa tider lärt sig att värdera, men som man alltid på afstånd betraktat med den liksom medvetenheten att aldrig få se eller råka, och nu på en gång ser dem alla lifslefvande för sina ögon och med deras uppmärksamhet fästad åtminstone för några ögonblick på ens person, så väcks inom oss en känsla, som ingen kan göra sig begrepp om och som måste erfaras för att bli känd. Jag vill för det närvarande kalla det ett rus. — Jag har förut omtalat sir Joseph. Den bekante astronomen dr Herschel är nu en mycket ålderstigen man men rask, liflig och af ett intagande väsende. Han är liten till växten, lagom satt, något litet hjulbent och bär en modern peruk, som föreställer eget hår. Han hade den godheten att invitera mig till sig i Slough, där han bor, omkring 4 svenska mil från London, helt nära till Windsor. Dr Wollaston, sekreterare för Royal Society, bekant för sina många upptäckter i kemien och fysiken, är en man emellan 40 och 50 år af ett ganska behagligt utseende, högst enkla manerer, redighet och klarhet i sitt tal, intérêt i den minsta åthäfva och begåfvad med en sådan esprit de justesse och en sådan moderation i sina påståenden, att det blifvit ett allmänt ordspråk, att den, som disputerar med Wollaston, har orätt. Det är så mycken likhet i åtbörder, utseende och naturliga anlag emellan Wollaston och J. Gottl. [ 13 ]Gahn, att man skulle taga dem för söner af en far. Mr Tennant är nu en gammal man af ett ovårdigt och slurfvigt utseende, en egen slags originalité i tal och åtbörder, blandad med mycken kvickhet. Hans umgänge är äfven utom scientifika föremål i hög grad underhållande och blandadt med små distraktioner, som merendels rätt väl kläda honom. Han har en gång rest i Sverige från Göteborg till Jönköping och därifrån till Helsingborg, och sedan den tiden bär han alltid en karta af Sverige i fickan, hvilken i anseende till långvarigt bruk nu var blefven både smutsig och utsliten. Tennant talar fransyska både väl och gärna. Mr Howard är bekant för upptäckten af knallkvicksilfret och för de första vetenskapliga bevis för meteorstenarnas nedfallande från himmelen samt deras sig emellan analoga sammansättning. Howard härstammar från en mycket hög familj, hvars caput är duke och Howards morbror. Han är en liten karl med ett stort, ganska fult ansikte af en sjuklig rodnad och en missnöjd min. Till religionen är han katolik och ganska intolerant. Är för öfrigt en stilla, beskedlig och arbetsam man, som likväl i anseende till en svag och sjuklig kroppskonstitution föga hinner uträtta. Dr Thomas Young, bekant för sin teori om ljuset såsom en våglik oscillation i etern, sin matematiska lära om det motstånd artererna och deras böjningar kunna göra på blodets omlopp, samt några kemiska skrifter, är en man om 35 à 36 år af ett agreabelt, alldeles icke engelskt utseende, har rest mycket och talar flera främmande språk med färdighet; han synes mig vara ett mer omfattande än genomträngande hufvud. Den gamle hedersmannen Watt är öfver 70 år gammal; han var Joseph Blacks lärjunge och vän och har dels i hans sällskap och dels på egen hand gjort de flera intressanta upptäckter, på hvilka det i England numera allmänna bruket af ångmaskiner (eller eld- och luftmaskiner) beror. Utom dessa personer, till hvilka jag blef introducerad, förtjäna att ihågkommas sir John Staunton, som skall hafva en full [ 14 ]kännedom af kinesiska språket, och mr Dollond, son af den namnkunnige opticus10 och, som man säger, en värdig son af honom. — Jag förbigår med flit observatorii instrumenter, hvilkas användande är mig obekant, och jag blygs att bekänna, det jag vid detta tillfälle hellre njöt den sköna utsikten öfver Themsen och London från observatorii salong än följde instrumenternas besiktning. — Sällskapet dinerade tillsamman på ett skönt, stort värdshus, beläget på Blackheath nära observatorium. Jag hade Wollaston och Young till grannar. Obekant med engelska maneret att begära hvad mat man vill hafva, och okunnig om rätternas namn, blef min middag visserligen ganska knapp, men jag njöt sällskapet så mycket mer. Dinéen betalades pr quota och kostade en guinea (10 rdr 24 sk. rgds) på person. Jag har aldrig haft så stort nöje för så civilt pris som detta. Efter måltiden togs te och kaffe tillsamman hos mr Pond och serverades af hans fru. Det föreföll mig besynnerligt nog att se kaffe serveras i kopp utan fat, som blef kvarstående på bordet. — Jag gick hem i sällskap med dr Young under hvarjehanda intressanta vetenskapliga samtal.

4 juli. Lördag. Jag gick efter skedd invitation till Davy på dejeuner. Jag infördes i ett rum en trappa upp i ett förmak, där så mycken magnificens rådde, att jag begynte tro mig hafva gått vilse och att det fanns en annan sir Humphry än kemisten. Men saken är den: Davy efter att hafva väckt Europas uppmärksamhet väckte äfven sin egen nations och blef i afseende på sitt stora rykte ett så kalladt godt parti för ett rikt fruntimmer, som önskade att vinna anseende. Han fann detta fruntimmer i mistress Jane Kerr, en ung änka[1] af 4,000 pund sterling i årlig [ 15 ]reveny, och har för en eller par månader sedan gift sig. Man har sagt mig — jag kan icke gå i borgen för sannfärdigheten däraf — att mistress Kerr, ej alldeles förnöjd med titeln af mistress Davy, föranledde sin älskare till en negociation att af regeringen blifva nämnd till knight, hvarmed följer titeln af sir framför hans dopnamn och titeln af lady för hans fru. Dessa fruntimmerstitlar hafva i England ett så mycket större värde, som en man ej här på ärligt svenskt maner nämner sin hustru vid sitt döpelsenamn och kallar henne vårt ovärderliga du, utan sir Humphry säger: lady Davy, you etc., och mister N. N. säger mistress N. N. åt sin hustru. Om Davy har gjort denna negociation, så är det utan tvifvel ej en manlig karaktärs handling, och hans bästa vänner skona honom ej heller därför i hans frånvaro, men det är ursäktligt, om det varit för att göra hans älskarinna ett litet nöje, som hon dessutom skulle så rikt betala honom. Med få ord, man skyller det nya paret att i sitt nya stånd något hafva öfverdrifvit idéen om den elegans och den präktighet, som ägnar riddaren och hans lady, och att en produkt af detta fel, som vanan visserligen skall korrigera, var orsaken till min häpenhet, då jag inträdde i kemistens förmak.

Han var ännu ej där men kom efter några ögonblick. Vi togo vår dejeuner under hvarjehanda samtal. Bland annat gaf han mig den så obehagliga underrättelsen, att han nästa tisdag skulle anträda en resa till Skottland, hvarifrån han ej kunde återkomma förr än vid början af nästa år, och att vi således i dag skulle se hvarandra för sista gången. Jag tillstår, att denna nyhet kostade bra på mig; ty oaktadt de öfriga kemisternas stora meriter så kan man likväl säga, att Davy är bland dem till snille, arbetsamhet och intresset af sitt umgänge som månen bland stjärnor. Jag skall icke glömma denna angenäma dag jag i hans sällskap framlefde, ty oaktadt kortheten af vår samvaro har ingen ingifvit mig så mycket förtroende och öfverhufvud varit så intressant för umgänget som han.

[ 16 ]Vi entamerade bland annat en dispyt öfver hans chlorine,12 hvaremot jag lämnade honom några argumenter skriftligt. Dessa argumenter bero till större delen på läran om bestämda proportioner, sedd från samma synpunkt, som jag tagit den, och där syret är den allmänna måttstocken, och som man ännu ej här har den minsta idé om dessa ämnen, så inser jag nog, att dessa argumenter ej äro för andra, hvad de äro för mig. Davy gaf mig i anledning af vår diskurs däröfver några idéer om sin lära om bestämda proportioner, där allt mätes efter vätet och som synes gifva inga utvägar till beräkningar, utom det att en och annan kropp är sammansatt af 2 molekuler A och 3 molekuler B m. m. Davy visade mig nu ett verk, som han höll på att utgifva13 och hvaraf sista arket nu var under korrektur. På hans begäran lämnade jag honom några numerära resultat af försök gjorda i Stockholm på åtskilliga metalloxiders sammansättning. Däribland fanns äfven analys af antimonoxiderna;14 Davy uppläste för mig bitar af sitt arbete och däribland paragrafen om antimonoxiderna. Jag tog mig den friheten att anmärka ett fel, hvilket han upptog på ett ganska obligeant och värdigt sätt med begäran, att jag efter arbetets utgifvande ville meddela, hvad jag funne anmärkningsvärdt; men han lade bort boken.

Under det vi frukosterade, gjorde lady Davy oss ett besök; hon syntes vara af hans ålder eller kanske ett år äldre. Hon är väl icke vacker men också icke ful, hennes min föreföll mig rätt behaglig, ehuru öfver det hela låg utbredd ett slags förnäm (ej högdragen) languissant tåpighet. Hon talade franska någorlunda väl och syntes affektera att vara ett fruntimmer af beläsenhet. På bordet framför en soffa, som hon intog, lågo Petrarca, Rousseaus Emile och några nyss publicerade engelska poetiska skrifter, och på fortepianot låg en hop briljant inbunden musik af italienska operor. Fru Davy har rest i Frankrike och i Schweiz och talar med förtjusning om de sköna färgerna på de [ 17 ]schweiziska bergen. Hon har stor tillgifvenhet för Napoleon och är franskt sinnad. Denna omständighet, sammanlagd med kanske liten brist på metod att vara med mindre studerade fruntimmer, gör att hon ej är omtyckt af fruntimmerna, och i allmänhet moquerar man sig, hvar jag hört talas om dem, öfver detta parti. Jag misstänker mycket, att afundsjuka talar hos båda könen, ty det synes mig otroligt, att lady Davy med alla dessa fel kan vara annat än ett älskvärdt fruntimmer. Bland beskyllningar, som jag fann löjliga, var den att fru Davy affekterade att draga sin man från sina kemiska yrken och göra honom till en stor herre, i kraft hvaraf Davy nu vore i begrepp att lämna såväl sin profession som sin sekreterarebeställning i Royal Society, samt att lady Davy gjort allt detta för att låta världen beundra sitt välde öfver den store Davy. Jag frågade Davy, om dessa förmodade intentioner att lämna dess kemiska platser voro sanna, hvarpå han svarade, att det var alltsamman historier uppgjorda däraf, att han funnit de föreläsningar han hittills gifvit och beledsagat med experimenter upptaga för mycken tid och vara ändå icke annat än schöne rariteten, hvarföre han uppdragit dem åt en yngre kemist, som kunde sysselsätta sig därmed någon tid; men att han icke ämnade lämna sin professorssyssla, utan ville härefter gifva föreläsningar för dem, som mera egentligen ämnade blifva vetenskapsidkare. Denna förklaring förefaller mig så naturlig och riktig, att jag icke tviflar på dess sannfärdighet. — Frun inviterade mig till middag kl. 12 6, och Davy förde mig sedan på laboratorium i Royal Institution. Jag gjorde där bekantskap med S. exc. Souza, comte de Fonchal, portugisisk minister och en skickligt god amatör i kemien, med en portugisisk medicine doktor de Carro och dessutom med tvenne yngre kemister, mr Edmund Davy, sir Humphrys kusin, och mr More. Davy visade oss ett artigt försök. En lufttom, fuktig retort, hvari låg en liten bit svafvel, fylldes med syrgas och tillslöts; svaflet förbrändes till [ 18 ]syrlighetsgas, och nitrös gas inpressades. Båda förenades och kondenserades, under det den nitrösa gasen på det öfverblifna syrets bekostnad förvandlades till salpetersyrlighet. Föreningen af de båda syrligheterna (eller af svafvelsyran med kväfoxiden) kristalliserade på glaset, och mera nitrös gas insöps i förhållande därefter i retorten. Då vatten tillsläpptes, utdrefs nitrösa gasen med fräsning, och koncentrerad flytande svafvelsyra återstod. Davy ansåg detta såsom ett bevis emot Cléments och Desormes idéer öfver svafvelsyrans bildning. För mig synes detta väl innehålla ett nytt faktum och visa existensen af en ny förening, men icke ge anledning till en förändring af förklaringssättet.15 — Jag gick från laboratorium hem för att kläda mig till middagen och för att kunna efterkomma Davys ämabla invitation att vara honom och hans fru följaktig i deras loge på operan, där etiketten fordrar skor och strumpor.

Vår middag var splendid på allt sätt. Hofmästare utan och lakejer med livré lupo omkring oss som myror, och allt syntes mig vara le suprême bon ton, drifven, som här ofta sker, till pedanteri och metodism. Då jag såg Davy sitta såsom en värd comme il faut, tänkte jag för mig själf: Är det en kemist, den där? — Att han är det, därpå tviflar ingen, men om han inom sig tyckte, att allt detta lapprit var roligt eller tillfredsställande, det skulle jag gärna vilja veta. Han hade haft den complaisancen för mig att tillika invitera trenne andra kemister: dr Wollaston, som ej kom, samt mr Tennant och mr Knox. Efter maten pratades och dracks länge; frun for ifrån och till operan, och för att följa le suprême bon ton i allt så skulle vi icke heller vara så tåpiga och komma, medan det ännu var någonting kvar af pjäsen; ty det förnäma London kommer vid slutet af sista akten för att se baletten och för att slippa höra operan. Men — c'était écrit là haut, att jag i dag skulle hafva en mängd af njutningar; konversationen begynte tryta, och vi kommo på operan strax efter början af andra akten. Pjäsen var Le nozze di Figaro. Knappt [ 19 ]hade presentationen för Davys kamrater i logen, sir John Sebright och hans döttrar, slutats, förrän den sköna duetten »sotto i pini del boschetto» begyntes af Catalani och mistress Dickons. I början syntes mig Catalani ej svara mot hvad jag föreställt mig, men smått efter hand begynte jag tycka, att min rygg gick i vågor, och helt involontärt kramade jag alldeles ihop pjäsen, som jag nyss köpt, utan att jag själf visste något däraf, förrän duetten var slut och en ny scen kom. Man föreställer sig ingenting sådant som Catalanis röst, den utgöres af det största välljud, förenadt med den största förmåga i konst och en sann känsla af den goda smaken. Hon syntes mig vara en fullkomligt god actrice och mankerade icke ett enda ögonblick sin roll, så att hon ibland, då så behöfdes, sprang och sjöng och gjorde därunder sina passaggi lika otvunget; hvilket af den engelska publiken, som kanske i allmänhet har mer känsla för det svåra än för den sanna skönheten, häftigt beklappades. Olyckligtvis hade hon intet sammanhängande stycke mer än: »Deh, vieni o gioia bella» att sjunga, men det blef också sjunget med kraft; jag hör ännu de sista orden: »Ti vo' la fronte incoronar di rose.» — Slutligen kom baletten. Man gaf Aline, reine de Golconde, illa sammansatt och gement dansad. Unge Vestris är numer precis en sådan lurk som Casagli, skuttar som en skrämd bagge högt i vädret och gör åtskilliga tours de force mästerligt; han väcker samma känsla som en lindansare. Ett par jättinnor gjorde honom sällskap. En liten flicka dansade med grace. Vår operabalett var i sin tid mycket bättre. Jag afbidade ej slutet.

5 juli. Söndag. På envoyéen Rehausens invitation reste jag med Engström till den förstnämndes landställe West Wickham, två svenska mil söder om London. — Vi blefvo väl emottagna. Man har beskrifvit fru Rehausen såsom enfaldig och obehaglig. Jag fann henne vara ganska tyst, men hon synes icke vara dum och är dessutom ett [ 20 ]rätt vackert fruntimmer. Vi promenerade omkring i den vackra naturen, som jag bättre kan minnas än beskrifva och som engelska trädgårdsskötseln förstått så oändligt försköna. Akacier, lagrar af flera species, viburnum, rhododendrum, äkta kastanjer, cedrar m. fl. pryda alléerna, och gångarna omgifvas af de skönaste blommor, som nu stodo i sin högsta fägring. Den delen af engelska trädgårdsparker, som hvarken är gång eller blomsterhäck, är vanligen planerad och betäckt med ett lågt, fint och tätt gräs, som ger den skönaste anblick åt fältet och tillika är en mjuk, angenäm matta, som icke skadas af promenaden därpå. Det är ojämförligt angenämare att, då man satt sig på en bänk, hvila fötterna på en sådan gräsmatta än i sanden som hos oss. Dessa så beredda gräsvallar äro i synnerhet undersköna, då marken är regelbundet ojämn och backig. — Månne de icke kunna produceras hos oss, eller vilja vi icke förlora den smula hö, som blandadt med hundkäx växer på våra pelouser? — Vi besågo den undersköna trädgården vid West Wickham court, ett ställe som fordom beboddes af den olyckliga drottningen Anna Bullen. Vi reste tillbaka till staden kring kl. 9.

6 juli. Måndag. Jag frukosterade hos Tennant i sällskap med sir John Sebright och några flera. Tennant viste oss ett af Wollaston nyligen uttänkt försök i anledning af Leslies metod att uppväcka köld. A B är ett

Berzelius Reseanteckningar sida 020.png

rör innehållande litet vatten och gjordt lufttomt såsom ett pulsglas. Vattnet ligger i B, och den tomma kulan i A sättes i en blandning af snö och salt. Efter en stund fryser vattnet i B genom den häftiga evaporation16.

[ 21 ]Tennant visade mig och gaf mig tillika en portion kolbunden koppar i form af ett svart pulver. Äfven fick jag af honom en flaska med osmiumoxid upplöst i vatten.

Tennant och Sebright hade den godheten att föra mig omkring till instrumentmakaren Cary och till instrumenthandlaren Knight. Sebright förde mig sedan till Accum, en tysk som handlar med chemica, är skäligen god kemist, men beskylles för orättfärdighet och skinneri, så ofta han kommer åt. Mannen har godt hufvud. Jag fann honom rätt intressant, men handla med honom torde jag icke göra. Sir John Sebright obligerade mig att följa sig hem och äta middag med hans familj, hvilket jag gjorde. Här lefdes mycket stort. Sir John är en skäligt god kemist, litet pratmakare och det bästa sens commun jag här lärt känna. Lady Sebright är ett älskvärdt fruntimmer, men mycket sjuklig af cancer uteri. Tvenne döttrar voro synliga vid bordet, båda fullvuxna, väl uppfödda och skäligen hemma i kemien. Ingendera var vacker, och det såg ut, som les lignes n'arriveront jamais. — I England är seden den, att barnen ej äta med de äldre, men då duken drages af och desserten framsättes, få de komma in. Hvem kan måla min förskräckelse, då jag nu sittande emellan tvenne unga, rätt hyggliga makar och tvenne deras döttrar får se ej mindre än sex stycken till inträda, alla smala, långa, magra, fula och raka. Den äldsta af de nu inkommande flickorna hade min längd, men hela sällskapet var sans lignes och, som det syntes, n'en auront jamais. Kan någon större olycka ges i barnvägen än att vara far för åtta fula döttrar i ett land, där inga kloster finnas! Sir John såg min häpenhet och sade: »Jag bör säga er, att jag har en son, som nu är 11 år och hålles vid akademien». Detta tröstade mig något på hans vägnar.

Sir John gaf mig en fullständig underrättelse om de flesta kemister här i London och om de minutier, som alltid intressera att få veta, men som sällan kännas af andra än infödingar. Gref Rumford beskref han såsom en [ 22 ]stor skälm … Rumford har gift sig med Lavoisiers änka. I öfverenskommelse med henne sålde han en egendom, som hörde henne till och utgjorde hennes hela förmögenhet. För dessa penningar köpte han en lifränta för sin person utan att nämna henne, så att när herr grefven dör, har den stackars grefvinnan hvarken hus eller hem. — Gud ske lof den karlen är dålig kemist.

7 juli. Tisdag. Jag passerade en del af förmiddagen på laboratorium i Royal Institution under samtal med mr Edmund Davy. — Jag gick kl. 3 till Brunmark i Wellclose square, för första gången ensam och efter karta. — Jag passerade en del af aftonen tillika med dr och fru Brunmark hos Per Burén, som sedan hade den godheten att följa mig till Temple Bar, hvarifrån jag gick ensam hem…

8 juli. Onsdag. Jag gick till Laboratorium of Royal Institution, där jag hade en rendez-vous med gref Fonchal för att öfvervara åtskilliga försök med elektriska stapeln, förnämligast dekomposition af kalium och natrium. Man använde ett batteri af 200 par plåtar af 3 12 tums sida och nyttjade till fuktig ledare en blandning af svafvelsyra och salpetersyra utspädd med ganska mycket vatten. Vätgaslukten var odräglig. Dekompositionen lyckades svagt; men likväl så mycket, att metallerna syntes.

Det stora galvaniska batteriet utgöres af 2,000 par plåtar af denna storlek. Plåtarna äro lösa och kunna emellanåt upplyftas ur träget, sköljas och torkas, och den sura vätskan kan gömmas. Tråget är af postlin med afdelningar af postlin och hyser 12 par. Dessa tråg, omgifna af ett träfodral, stå alla på golfvet i en sal på nedersta bottnen i huset. Då man första gången nyttjade dem, togos de in i föreläsningsrummet, men vätgasen dref åhörarne ut. Nu har man låtit leda genom golfvet tvenne isolerade metalltrådar, som gå genom en våning upp i den tredje nedifrån, där det stora auditorium [finnes], så att [ 23 ]instrumentets, laddade poler befinna sig i auditorium, men apparaten på ett ställe, där ingen behöfver lida af vätgaslukten.

Jag åt middag med Brunmark, Wellander och Jacqués de Ron hos Uhr.17

9 juli. Torsdag Jag gjorde på förmiddagen några visiter, såsom hos Accum och hos dr Young, som följande dag skulle resa på landet. Kl. 3 reste jag med sir John Sebright till Roehampton till mr Hatchett för att dinera där med några kemister, hvilka voro dr Marcet, mr Brande och mr Warburton. — Hatchett själf är en ganska ämabel man af omkring 40 à 45 år. Hans far var en rik vagnmakare, och sonen, oaktadt vid faderns död en ryktbar kemist, har bibehållit rörelsen. Han är i ganska goda omständigheter och bebor i Roehampton en liten landegendom, bebyggd i en skön italiensk stil och förträffligt väl underhållen. Hans fru är ful ända till att skrämma skator, och han har två döttrar, af hvilka den äldsta syntes vara imbécile. Han har vid sin villa italiana ett ganska väl inrättadt laboratorium men har på länge icke arbetat — Dr Marcet är en 40 års man, som genom giftermål blifvit förmögen; han är läkare vid Guys hospital och ger tillika föreläsningar i kemien. Han är en ganska ämabel umgängesman, men ligger, såsom det synes, icke mycket djupt, ehuru han är fullkomligt au courant de la science. Han berättade mig, att han hade en dispyt med dr Pearson, som påstod, att det fria alkalit i animaliska vätskor är kali, och som däröfver utgifvit flera stridsskrifter emot Marcet. — Mr Brande är en ung man af en behaglig, mycket modern figur och ett godt utseende. Han synes vara emellan 25 och 28 år. Hans umgänge är modest. Man anser honom för en af Londons bättre kemister. Något mycket stort tror jag likväl icke att han blir. Mr Warburton är en ung physicus, som tillika teoretiskt lagt sig på kemien. Han är en ganska ämabel och intressant man.

[ 24 ]Där pratades hos Hatchett till sent på aftonen, och som jag föga förstod af hvad som sades, så hade jag rätt ledsamt. När jag då satt och kom ihåg, att vore jag icke nu här, så sutte jag sannolikt på operan och hörde Catalani i Orazie e Curiazie18 och hade obeskrifligt roligt. Det var Catalanis recett, och jag förmodar, att hon då i synnerhet vinnlagt sig att låta höra sig. — Men jag hade icke utan att vara ohöflig kunnat undvika den artighet man gjorde mig med partiet till Roehampton och måste vara nöjd.

10 juli. Fredag. Jag låg af migrän till kl. 4. Steg då upp och vandrade till Wellclose square till Brunmark, som budit mig till middagen och till hvilken jag intet återbud kunde skicka. Jag befann mig tämligen väl af promenaden och blef migrän kvitt på vanlig tid.

11 juli. Lördag. Jag sökte mr Guillemard, till hvilken jag hade rekommendationsbref från Thornton. Han var på landet. Jag gjorde sedan en visit hos dr Marcet. Åt middag med Engström på ett värdshus, kalladt Princess of Wales, i grannskapet af mitt logis. Jag gick på operan kl. 7 och hade den förnöjelsen att få höra Le nozze di Figaro från början till slut. Pjäsen gick rätt väl. Jag gick hem utan att bry mig om baletten.

12 juli. Söndag. Jag gick till mr Warburton och reste sedan med honom till Roehampton till mr Hatchett för att göra en promenad till Richmond Hill. Vi funno mr Brande för oss i Roehampton. Hatchett förde oss i sin vagn till Richmond Hill, som är en betydlig höjd vid stranden af Themsen, där floden med alla dessa härliga landställen synes till ett ganska långt afstånd; det ger en ganska skön utsikt, men luften är alltid så tjock af stenkolsrök, att man icke kan njuta utsikten till den grad som hos oss. Vi passerade dagen hos Hatchett.

[ 25 ]13 juli. Måndag. Jag frukosterade hos dr Marcet i sällskap med den rolige och intressante Tennant. Vi språkade tillsamman en god del af förmiddagen. Jag åt middag hos Brunmark.

14 juli. Tisdag. Brunmark gjorde mig en visit på morgonstunden. Vi följdes åt, först till Engström och sedan till gamle envoyéen v. Nolcken, som af ålder och behofver är decrepitus. Jag tillbragte resten af dagen att redigera ett par långa bref, som skulle gå med posten, men som slutligen kommo för sent att med den posten afgå. Jag åt middag på ett värdshus.

15 juli. Onsdag. Kring kl. 7 väcktes jag af kabinettskuriren Brolin, som hitförde depescher och icke hittade härifrån till Engström, hvarföre jag steg upp och följde honom dit. Jag tog sedan några arrangementer för att kunna hemsända böcker åt Medicinska sällskapet vid Brolins återresa. Tillika gick jag till sir Joseph Banks’ bibliotek for att få någon underrättelse, huru transaktionerna från Royal Society19 skulle kunna fås, i tanke att äfven hemsända dem. Den tyske sekreteraren, hvars namn jag ännu ej varit i stånd att få veta, lofvade att kring kl 1 föra mig till mr Lee i Somerset house, som är societetens kamererare och som skulle lämna ut dem. Jag gick därifrån till dr Wollaston, där jag passerade några högst angenäma timmar. Jag hade alltid misstänkt, att Wollaston skulle vara ett långt bättre hufvud än Davy, och det bekräftade sig nu; men Wollaston har en hög grad af modesti och har icke samma brinnande begär efter ära, som synes oupphörligt jaga Davy till verksamhet, då däremot Wollaston stilla njuter vetenskapen och sina undersökningar. Med Davys ambition skulle Wollaston troligen hafva gjort ofantliga saker. Han visade mig sitt laboratorium en miniature, där han drifvit konsten att arbeta med en eller två droppar och få goda resultat till en [ 26 ]otrolig höjd. Han hade den godheten att undersöka en bit af öfverste Aminoffs sten för att finna, om den var cystic oxide, hvilken han för kort sedan upptäckt, eller urinsyra20; och detta gick så till, att på en glasremsa af 1 tums bredd och 4 tums längd lade han en liten bit af stenen, stor som hufvudet af en drottningnål, därpå släppte han en droppe salpetersyra och upphettade det öfver lågan af en lampa till torrhet, hvarvid massan blef röd. Stenen var alltså urinsyra. Han skänkte mig ett stort stycke af en sten, innehållande cystic oxide, hvilken present var så mycket mer att värdera, som där ännu icke blifvit funna mer än trenne konkretioner af denna matière. Därefter visade han mig, huru man finner nickel i järn på ett lätt sätt. Han drog ett drag med en helt liten fil på ett nickelhaltigt nativt järn, ett enda tag; spånen, som afföllo, voro knappt perceptibla.

Berzelius Reseanteckningar sida 026.png

Dessa lade han nu på sin glasskifva, släppte 2 droppar salpetersyra på, upplöste järnet öfver lampan och torkade in det till en röd massa. Nu tilldröp han en stor droppe ammoniak, upphettade blandningen och lät droppen sedan sakta flyta ned på sidan af oxiden. Då tillsatte han en droppe blodlut, och om ett ögonblick var massan mjölkad af blåsyrad nickel. — Ett annat icke mindre märkvärdigt försök, som han viste mig, var att med ett enda galvaniskt par frambringa ignition. En skräddarfingerborg af koppar var hoptryckt till denna form cd. Midt uti satt med lack eller oledande kitt fästad en zinkskifva a. Zinken kommunicerade med kopparen genom en liten bit platinalöf, bragt till den yttersta möjliga tunnhet och fästadt å båda metallerna; b är en kommunikatör från zinkskifvan, som med lack är skild från den uppstående ff; e är det lilla platinalöfvet. Då denna lilla [ 27 ]apparat doppas till tre fjärdedelar i utspädd saltsyra, så kommer platinalöfvet i full hvitglödgning och lyser som en stjärna. För att få detta löf tager Wollaston en mycket fin tråd af platina, virar den i spiral om en tjockare koppartråd, lägger den emellan två kopparskifvor af en styfverslants tjocklek och valsar ut alltsamman, till dess att kopparskifvorna icke kunna bringas till större tunnhet — Wollaston inviterade mig till middagen. — Jag gick därifrån till Banks' bibliotek för att få veta, huru jag skulle kunna utbekomma Phil. Transactions för Svenska vetenskapsakademien. Bibliotekarien hade den complaisancen att följa mig till Somerset house till ombudsmannen för societeten, mr Lee, hvilken mot mitt kvitto utlämnade de 20 volymer, som felades. Jag hade ämnat sända dem med kuriren, men det blef för voluminöst. På Banks' bibliotek såg jag dr Domeyer21, som icke kände igen mig och som jag icke heller låtsade känna. Man sätter här intet värde på honom, och hans lärda dryghet gör honom till ett föremål för åtlöje. Jag dinerade hos Wollaston i sällskap med dr Marcet. Det var visserligen, näst den på Greenwich, den intressantaste jag haft. Wollaston berättade mig ett försök han anställt att utröna, om icke elektriciteten vore i nära samma predikament som flogiston, hvilket han hoppades utreda genom bruket af lika tunga och likdiametriga pendlar, den ena af zink och den andra af smält salpeter. Den förra skulle innehålla mycket flogiston och den senare intet. Försöket slog ut efter hans förmodan och fortsattes i sex månader. Tvenne salpeterpendlar gingo hvarandra lika. Men då han efter sommarens förlopp skulle återtaga sitt försök för att fullt verifiera dess riktighet och därtill gjorde en tredje pendel, befanns att denna gick alldeles lika med zinkpendeln, och vid närmare granskning fann han, att de förra pendlarna spruckit under afsvalningen, hvilket gifvit det bedrägliga resultatet. — Sådan bör en naturforskare vara.

[ 28 ]16 juli. Torsdag. Jag följde magister Nibelius22, som dagen förut kommit hit, till Alien Office och uttog med detsamma min egen licens. Jag uppköpte därefter böcker för Medicinska sällskapet, hvilka jag inpackade för att sändas med Brolin. Skref till Gadelius och Rothoff. Dinerade i stort sällskap hos sir John Sebright, där Chenevix och hans fru äfven voro. Jag passerade aftonen rätt roligt i dessas sällskap.

17 juli. Fredag. Efter iordningställning af hvad kuriren Brolin skulle medföra till Stockholm, reste jag med sir John Sebright till Clapham för att dinera med dr Marcets familj. Dr Marcet är gift med dottern af en schweizare, mr Haldimand, som genom en fördelaktig handel med silke blifvit en ganska rik man. Han syntes vara en ganska ämabel man. Fru Marcet, hans dotter, är utan att just vara ful icke vacker. Hon har ett ganska angenämt sätt att vara och discourerade ganska mycket kemi med mig med en connaissance, som förvånade mig. Jag fick på hemresan veta, att hon skrifvit ett arbete i två volymer, kalladt Samtal i kemin (Conversations on chemistry). Dr Marcet har sedan skänkt mig sin hustrus bok, och jag finner den vara den bästa inledning till populär kemi, som utkommit. Den är upplagd ända till 3 särskilda gånger23. Anledningen till detta arbete var, att Marcet gaf åt sin fästmö och sedan åt sin unga fru en kurs af kemiska föreläsningar, hvarvid hon gjorde små anteckningar sig till minnes. Då man gör allt för att behaga läromästaren, kommer lärdomen gemenligen snart, och efter slutad kurs visade hon Marcet sin minnesbok öfver hvad de genomgått. Hon hade där föreställt sig själf såsom den där lärde ut hvad hon fått lära, och hade förstått att gifva en oväntad grad af enkelhet och klarhet åt allt hvad som under föreläsningarna hade förekommit henne svårt att förstå, så att klarheten i hennes arbete vida öfverträffade det vanliga föreställningssättet. [ 29 ]Marcet roade sig åt detta lyckliga försök och visade det åt Tennant, som genast föll på den idéen, att det skulle stufvas upp litet och tryckas. Fru Marcet var i början rädd, men ändtligen kom man öfverens, att det skulle ske under den strängaste anonyme. Hon utarbetade nu sin minnesbok vidlyftigare, och arbetet genomlästes och kanske rättades något här och där af Marcet och Tennant. Hon föreställer däri en guvernant, som ger föreläsningar öfver allmänna kemiska idéer åt tvenne unga flickor, hvilka emellanåt infalla med enfaldiga frågor, men i de flesta fall precis desamma, som ofta uppstodo hos mig, då jag studerade kemien, och som jag så väl behöfde att få förklarade för att kunna med sammanhang gå vidare. Den sista editionen har fått några små tillägg af Wollaston och Davy; men anonymen, oaktadt bibehållen på bokens titel, har genom för många förtroenden upphört att vara det i publiquen.

Jag passerade dagen rätt angenämt med Marcets, Wollaston, Hatchett, Sebright och en ung Pictet, son af den namnkunnige schweizaren, som är svåger med Marcet.

18 juli. Lördag. Jag frukosterade hos dr Marcet, hvarefter vi företogo försöken med svafvelbundet kol24. Vi destillerade den gula oljan, som erhölls fullkomligt vattenklar.

Därefter gick jag på Royal Institution och dess laboratorium för att träffa dr de Carro. Vi gingo i sällskap med mr E. Davy till instrumentmakaren Newman, där jag beställde en hop instrument till kemiska och fysiska behof.

Jag åt middag med dr de Carro hos Pagliano, en italienare som håller värdshus, där vi åto nästan bättre än på de grannare ställen, där jag förut varit, men där maten kostade blott hälften så mycket. Jag gick med de Carro till Astleys teater i Westminster för att bivista [ 30 ]spektaklet; som vi kommo efter kl. 129, erhöllo vi entré för halfva priset. Detta spektakel bestod i lindansning, ridning och slutligen i en pantomim, som likväl icke dansades, där man tillställde många rätt löjliga taskspelerier och tours d'adresse, men där farsen var drifven långt på andra sidan om det löjliga.

19 juli. Söndag. Jag gick i svenska kyrkan och hörde Brunmark; jag har knappast hört något bättre tal från predikstolen. B. syntes mig där så lyckligt hafva förenat den enfald i föreställningssättet och den sakrikhet i orden, som utgöra den mästerliga predikanten.

Jag promenerade ett stycke med dr och fru Brunmark efter gudstjänsten och gick sedan till mr Guillemard till middagen. Jag förundrade mig att hos min värd finna en slags angenäm och förekommande höflighet, som jag förut icke rönt hos de öfriga af mina bekanta i England, och detta fortfor att sätta mig i förundran, till dess att han händelsevis kom att säga mig, att hans farfar var en fransman, som satt sig ned i England. Det är intressant nog, att nationallynnet kan så bibehålla sig i flera generationer. Jag gjorde här bekantskap med mr Gibelin och med mistress Beddoes, änka efter den namnkunnige dr Beddoes, som gjort så många försök med inandning af gasarter såsom läkemedel emot sjukdomar. Vi talade mycket om Davy, som länge varit i dr Beddoes' hus; kuriöst nog, att ingen människa berömmer honom, när fråga blir om hans privata lif. Jag sade, att jag fann honom se välvillig och vänlig ut. Hon småskrattade och sade: »Det är ej min tanke.»

20 juli. Måndag. Jag gjorde visit hos Sebright, som likväl ej var hemma. Gick sedan till Chenevix kl. 12 till 1. Han var då ännu ej uppstigen. Därefter var jag hos Engström och gick slutligen hem kl. 2 för att vara Brunmark till mötes, som kom med en postschäs, för [ 31 ]att vi skulle tillsamman resa till Windsor, där ett möte för ett bibelsällskap var utsatt till följande dag.

Dessa bibelsällskaper äro nu högsta modet i England. Deras ändamål ar att publicera bibeln i alla länder och på alla språk för att sprida upplysning och sann kristendom, och de hafva redan på den korta tid de fortfarit låtit trycka bibeln på 48 särskilda språk och ikringskicka exemplaren för det mesta gratis i alla länder att bland behöfvande familjer utdelas, efter omständigheterna två eller flera till hvar familj, så att då en son eller dotter utrustas från föräldrarna, de må hafva en bibel att aflåta till det nya hushållet. Brunmark, som förrättar nu tjänsten af utländsk sekreterare, berättade mig, huru angenämt det var att se det varma nit, hvarmed detta hedrande företag drifves, och huru alla särskilda sekter af den engelska kyrkan, som ofta nog äro intoleranta mot hvarandra, här alla med lika enighet och vänskap samlas för att sträfva till ett gemensamt mål.

Vi togo vår middag i Staines, ett ganska godt värdshus ej långt från Windsor, och foro på aftonen till sistnämnda ställe. Vid vår ankomst fingo vi veta, att mötet blifvit uppskjutet och att Brunmark således gjort denna resa förgäfves.

21 juli. Tisdag. Windsor är en liten stad vid foten af en ej synnerligen hög, men något lång kulle, på hvilken slottet ligger. Den är ingenting mindre än vacker eller briljant, och ingenting gaf där minsta anledning, att kungl. familjen nu bodde där. Drottningen och prinsessorna gå ofta utan någon talrik svit på torget och samlingsställena i Windsor och prata med landsgummorna, som komma in med grönsaker och landsprodukter, och man finner här, att det är alldeles som det bör vara; men förmodligen finnes också i intet land ett konungahus, som är så älskadt som detta. Obegripligt nog att prinsarna, som äro söner af konungen, kunna vara så litet aktade. [ 32 ]Samme man, som med devotion talar om den gamle konungen, har jag hört säga: »The prince regent is a blackguard», och verkligen har det händt, att denne (prinsen) för icke länge sedan fick så mycket stryk, att han icke kunde visa sig på lång tid för blånor och blodvite i ansiktet. Historien häraf är den, att prinsen älskar Bacchus och Venus och gemenligen aldrig den senare, förrän han mycket offrat på den förres altare. Vid en festivitet, tillställd af lord Yarmouth, fästade den muntrade prinsen nog mycket sin uppmärksamhet på den sköna lady Yarmouth, som syntes besvara prinsens ömhet. Yarmouth märkte det, och då han vid balen händelsevis saknade sin hustru och prinsen, gick han att göra en rekognoscering, som slog illa ut för de sympatiserande. Lorden begynte smörja på prinsen-regenten, som sträfvade att försvara sig med boxning, men fick så mycket stryk, att han måste retirera och blifva osynlig i flera dar. Man föregaf, att han vrickat sig i foten. Men tre dagar därefter köpte man öfverallt i London ett poem, som beskref hela händelsen. — En annan anekdot har helt nyligt inträffat med duke of York. Han hade en mätress, af hvilken han styrdes, och som han är Englands generalissimus, hände det, att mången blef oförtjänt befordrad på mätressens rekommendation. England såg icke detta länge, förrän mätress och hertig båda voro instämda för parlamentet, hertigen suspenderad från sin militära befattning och mätressen arresterad samt dess papper granskade. Alla kärleksbref från prinsen, bland hvilka en del voro ofantligt dumma, genomlästes i parlamentet, och som de gåfvo bevis för riktigheten af anklagelsen, så blef prinsen förbuden att mera se en mätress, som förledt honom till så många dumheter. Under allt detta tryckte man i alla tidningar rannsakningen af detta ämne, och en mängd af brefven gåfvos i extrakt. Bäst som detta påstod, blef en död, ofantligt stor hvalfisk drifven på land till engelska kusten. Den släpades upp till London och upptog nu publikens och [ 33 ]tidningarnas uppmärksamhet, så att den stackars hertigen ändteligen blef glömd. Men prompt utkom en karrikatyr, föreställande aset af den döda fisken, inför hvilket hertigen af York knäböjande utgjuter sin tacksägelse för den barmhärtighet aset bevisat honom, därigenom att det dragit den allmänna uppmärksamheten från hans blottade svagheter.25

Vi frukosterade hos en annan af bibelsällskapets sekreterare, som äfven ditrest förgäfves, och gingo sedan att bese slottet i Windsor. Det är byggdt i en gammal gotisk stil och öfver all beskrifning fult. Denna otingligt stora, oregelbundna, mörka stenhusmassa skulle gifva den bästa näring för imagination hos en romanskrifvare, som håller på att hopdikta en spökelsehistoria. Rummen inuti slottet äro djupa och mörka, för det mesta behängda med målningar af bättre och sämre sort. Vi gingo för hastigt igenom rummen, for att jag kunde fästa någon uppmärksamhet vid något af dessa stycken i synnerhet.

I ett af rummen låg på en särskild guéridon en hvit flagga med förra franska vapnet, tre gyllene liljor. Denna flagga är ett minne af duke of Marlboroughs seger öfver fransoserna, men den har tillika en annan betydelse: staten förlänte åt honom ett stort gods och byggde där ett präktigt slott. Detta går i arf till hans efterkommande såsom en forläning från staten, hvilken icke är deras egendom och hvilken staten, om den så funne för godt, kunde återtaga. På det duke of Marlborough aldrig må glömma denna dépendence, måste han hvarje år den sista augusti inskicka en sådan fana. Glömmer han det, så upphör hans äganderätt till det skönt godset. — Detta synes vara ett lappri i början, men då man erinrar, huru ofta en förläning genom häfd öfvergår till egendomsrätt, så skall man finna detta försiktighetsmått rätt nyttigt. Om t. ex. ägaren af Helleforsen i Västmanland fått lof att årligen påminna om naturen af sin besittning, så hade detta verk visserligen aldrig blifvit abalieneradt från kronan.26 — På [ 34 ]samma sätt har jag sett på vägar, dem konungen ensam håller och där hvar och en således åker på nåder, fastställdt, att konungen upplåter denna väg till allmänt bruk utom den 31 oktober, då ingen får ridande eller åkande där färdas. Detta gör, att nation aldrig glömmer konungens ovillkorliga rätt att disponera om vägen, ifall han skulle finna för godt att göra en ändring däri.

Vi reste därifrån till Slough till dr Herschel, hvars stora tub redan på afstånd tillkännager astronomens boning. Slough ligger en knapp svensk mil från Windsor, alldeles gentemot slottets fasad. Herschel emottog oss ganska artigt och förde oss efter en liten stunds samtal ut i sitt observatorium, som förmodligen är det enda i sitt slag. Förgäfves söker man här ett högt torn; Herschel har i all sin dar gjort sina observationer under bar himmel. Hans tuber stå på en gräsplan i den lilla vackra och ganska väl soignerade trädgården, där man undanröjt alla träd, som kunde hindra utsikten åt horisonten. Vi uppstego på altanen vid öppningen af hans stora, världsbekanta teleskop, där gubben med en ganska ringa möda flyttade altanen högre eller lägre efter behof. För tubens rörande fordrades alltid en särskild hjälpare för sidorörelserna, som annars också gå ganska lätt.

På gräsplanen stodo fyra stycken tuber, alla så konstruerade, att de förblifva ute i alla väder och årstider. De voro af olika storlekar och alla spegelteleskoper. Herschel berättade oss en mängd fadaiser, som blifvit honom sagda af okunniga franska resande. En förundrade sig öfver, att han ej sett en sådan tub på observatorium i Paris, en annan sade, att om Herschel hade gjort honom den äran att rådfråga honom vid tubens uppsättande, skulle han hafva furnerat med ett byggnadsämne, som tillsamman endast skulle hafva vägt 12 till 1 ℔, o. s. v. Jag resonerade åtskilligt med gubben om den sista kometen, på hvilken han gjort ganska många och goda observationer.27 Herschel tror den vara en rörlig nebulosa, [ 35 ]skapad såsom en ihålig kon, och vill däraf förklara dess synliga skepelse. Om nebulosorna tror han, att de äro en homogen materia, som smått efter hand mer och mer kondenseras och slutligen bilda planeter. Dormitat interdum bonus Homerus. Herschel berättade oss i korthet sitt lefnadslopp. Han är född tysk och hade i ungdomen visat mycken håg för musiken; hans far lät undervisa honom däri. så att han i ynglingaåren tjänte vid ett preussiskt regemente såsom klarinettblåsare. Hans skicklighet att spela orgelverk förskaffade honom ett litet renommé, och händelserna fogade sig så, att [han] blef antagen till organist i Bristol i England. Den myckna lediga tid denna syssla lämnade honom, föranledde honom att studera astronomien, hvilket han gjorde med den framgång, att han några år därefter upptäckte planeten Uranus. Denna upptäckt ådrog honom konung Georgs uppmärksamhet, som kallade honom från Bristol, skänkte honom den lilla egendomen i Slough och satte honom i tillstånd att utan biomsorger sysselsätta sig med astronomien. Här har han nu bott i trettio år och ständigt riktat sin uppmärksamhet åt aflägsna främmande världar med en utmärkt framgång. Här har han uppfunnit sitt stora teleskop, det enda i sitt slag på jordens hela vida rund. Han har äfven gjort en för kemien och fysiken ganska viktig upptäckt, den att solstrålarna i spectrum prismaticum äro mycket varmare i den röda ändan än i den violetta.28 Herschel synes vara en man af mycken kvickhet men kanske af föga djupsinnighet, kanske har han i sina raska dagar haft mera uppfinningsgåfva än förmåga att redigt utgrunda; så tycker jag mig åtminstone finna af den del af hans skrifter, som jag forstår.

Portugisiske ministern Souza, comte de Fonchal, hade haft den godheten att lofva, att i händelse vädret varit vackert, skulle han hafva mött mig i Slough för att öfvertala Herschel att aftäcka spegeln i sin stora tub och visa oss månen, som nu var nära sin fyllnad; men väderleken [ 36 ]var så ojämn och blandad med regn, att vi togo för afgjordt, att gref Fonchal ej skulle komma, och reste därföre därifrån. På aftonen blef det likväl rätt skönt väder; emellertid hade ministern blifvit afskrämd liksom vi.

I återvägen till London foro vi genom Richmond, besågo åter Richmond Hill och dinerade i ett magnifikt värdshus just på toppen af kullen, där vi njöto den härligaste utsikt. Efteråt gjorde vi visit hos lord Crawford,29 en ganska estimabel och förmögen man; han gjorde oss present af sina poetiska skrifter och förbehöll sig, att vi någon dag skulle komma dit och äta middag. Vi togo vägen från Richmond genom Chelsea, där vi gjorde visit hos konsuln Grills fruntimmer. Fru Grill är ett hyggligt fruntimmer och hennes döttrar fullvuxna och något mera till. Mamsellerna förstodo icke ett enda ord svenska, utan man måste för dem uttyda innehållet af några ord, som jag sade åt modern, oaktadt jag för ett par år sedan hörde dem tala svenska skapligt väl i Stockholm.30 Hvilket förträffligt dragarepar vid svarta tjurens resa uppför glasberget! — Och hvad jag hatar grufligt sådana ynkryggar, som hålla sig för goda att vara svenskar.

22 juli. Onsdag. Jag frukosterade hos Edmund Davy och W. More. Vi passerade en stor del af dagen på laboratorium i Royal Institution. Jag åt middag hos Brunmark.

23 juli. Torsdag. Frukost hos Marcet. Vi fortsatte försöken på svafvelbundet kol, som brändt i syrgas producerade kolsyra. Jag åt middag med Engström hos Pagliano's, hvarefter vi sågo spektaklet i Haymarket, som hvarken var bra eller dåligt. En af aktörerna utmärkte dg i rollen af engelsk low spirit på ett alldeles förvånande sätt.

24 juli. Fredag. Migrän höll mig på soffan till kl. 6 e. m., då jag steg upp och klädde mig för att dinera [ 37 ]hos gref Fonchal, som budit mig på envoyéen Rehausen, hvilken ej kom. Gref Fonchals gäster voro för öfrigt den ryktbare mineralogen gref Bournon och Edmund Davy. Vi talade mycket mineralogi, som jag icke förstår. Bournon är såsom fransos något pratande, men en man med ett ganska klart och rent omdöme.

25 juli. Lördag. Försöken fortsattes hos Marcet till kl. 1. Jag gick då för ett par timmar till laboratorium i Royal Institution. Åt middag ensam hos Pagliano och gick därefter på operan. Pjäsen var Ginevra di Scozia, musiken af Pucitta. Catalani spelte Ginevra och Tramezzani Ariodante. Det är visserligen omöjligt att uppfylla sina partes bättre än dessa tvenne gjorde det i afton, och oaktadt alla de andra spelte och sjöngo som skolpojkar, så har aldrig någon pjäs gifvit mig en så innerlig förnöjelse som denna. Efteråt gaf man »Zephyrs äktenskap med Flore», en väl imaginerad och ej illa utförd balett. En sak, som väckte min förundran, var att se Vestris, som i all sin tyngd gjorde sin sak som Zephyr rätt bra, midtunder dansen fara af i vädret i en ganska graciös ställning och försvinna i ena hörnet af taket, utan att jag med det skarpaste bemödande kunde upptäcka något snöre och utan att minsta tecken syntes, hvar ett sådant skulle vara fästadt vid kroppen. Som han icke svängdes ikring, så förmodar jag, att han bars af en ståltråd, som väl kunde vara så smal. att den ej syntes, och ändå hålla. En stund efter flög Flore också för fan i våld. De återkommo, och pjäsen slöts med, att Zephyr tog Flore i famn och flög upp halfvägs i taket, där de stannade midt öfver teatern i en så fullkomligt skön och graciös ställning, att det var ett verkligt nöje att se det. Äfven denna gång kunde ej minsta tecken till snöre eller ståltråd synas, äfven då jag ställde mig tätt vid orkestern. Oaktadt Flore var en jättinna till dansös, så höll Vestris henne ändå med så mycken styrka och blott med en arm, att [ 38 ]icke den minsta darrning kunde förmärkas. Båda hade hvar sin arm utsträckt för att ge gruppen utseende att vara ogenerad, hvilket ock lyckades.

26 juli. Söndag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag hade ondt i hufvudet och mådde illa men gjorde det oaktadt kring kl. 1 visit hos Chenevix, som jag sedan följde på visit till lady Sebright. Hon böd oss till middagen. Vi efterkommo invitationen och hade rätt roligt.

27 juli. Måndag. … Jag var hemma hela dagen och skref på en afhandling om djurvätskor, som jag lofvat Marcet för Medical and Chirurgical Society.31

28 juli. Tisdag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag dinerade pa Kemiska klubben, införd af dr Wollaston. Närvarande voro Marcet, Warburton, Wollaston, Hatchett och Howard. Denna klubb äter tillsamman hvaran nan tisdag, och om någon af ledamöterna, som alla äro kemister och 15 till antalet, skulle bjuda främmande på den dagen, så år han skyldig att betala de andras middag på klubben. Om vintern, då man arbetar, kommunicerar man här efter maten små försök, berättelser om experimenter och dylikt.

29 juli. Onsdag. Försöken öfver svafvelbundet kol fortsattes hos Marcet. Jag gick därefter med Engström till middag hos Matthews, en engelsman som varit i svensk tjänst och som en gång varit hos mig i Stockholm.

30 juli. Torsdag. Jag besåg i sällskap med Engström S:t Pauls kyrka, denna ryktbara byggnad, som i storlek ofverträffas endast af S:t Peter i Rom och som är byggd något nära i samma stil. Den ar innantill mest [ 39 ]tom, och den egentliga kyrkan är ej annat än ett litet inneslutet kapell i ena ändan af denna ofantliga stenmassa. Alla schöne rariteten man där visar, t. ex. grafkor, hviskningsgalleri, stora klockan, biblioteket, geometriska trappan m. m. äro bara lappri och alldeles icke värda de skillingar de kosta, emedan de intet särdeles uppseende förtjäna. Modellen, huru byggmästaren Wren hade önskat få göra kyrkan, är det enda, som har något stort värde, men äfven detta har den endast för konstkännaren. Däremot är utsikten från öfre och nedre altanen kring den sköna domen af ett alldeles oförlikneligt värde och ersätter fullt hvad man förlorat på att se det andra lapprit. Här ligger London slöjadt i sin rök som cn otydlig karta under fötterna, och ögat fattar på en gång hela denna ofantliga husmassa, där 1,200,000 människor sammanträngt sig och samlat inom en liten fläck hela världens härlighet. Till hvilka betraktelser ger icke denna litenhet anledning. Blott några hundrade trappsteg lägre ned, och jag är i en stad, emellan hvars extremiteter jag knappast hinner gå på tre timmar. Vi hade den nyfikenheten att vandra stegarna uppföre till kulan. Då ändtligen blott en enda liten stege återstod, hände det mig den förtreten, att min mage var något för diger för att komma igenom. Med liten pressning lyckades det likväl att komma emellan, och jag kom ut i spiran. Engström kröp upp i kulan, där han fann säten för tolf personer, hvilka säten likväl hvardera kunde rymma två personer.

Vi gingo från S:t Paul till Brunmarks till middagen, hvarifrån vi först ganska sent återvände, emedan Wellander ditförde på aftonen sin fästmö, fröken Bjerkén, som skulle logera här…

31 juli. Fredag. Jag frukosterade hos E. Davy, hvarefter vi följdes åt till gref Bournon, som visade oss sin mineralsamling. Den är helt vetenskaplig och går till största delen ut på att visa samma minerals mångfaldigt [ 40 ]olika kristallisationsformer. De timmar jag här passerade, voro i högsta grad lärorika. Vi följdes därefter, Davy och jag, till Lowry, en ganska skicklig gravör, som ej är okunnig i kemien. Han var icke hemma, men hans fru, som är en stark mineralog, emottog oss och sade mig, att dr Pearson länge önskat råka mig. Vi gingo härifrån rakt till Pearson, mötte Lowry på vägen och togo honom med oss. Pearson var en rätt liflig och munter man, litet snuskig och litet charlatan men ej utan hufvud och instruktion. Jag gick därifrån till mr Warburton, där jag åt middag i sällskap med Marcet, Greenough, Pepys och dr Babington, i hvilken sistnämnde jag fann en högst angenäm man. Han var ganska väl hemma i kemien och är en af Londons bästa och mest eftersökta practici.

1 augusti. Lördag. Jag frukosterade hos Greenough. Denne är en ung, ganska ämabel man, som mycket lagt sig på mineralogien. Hans far var en empiricus, som sålde en tinktur, hvarmed han samlade en förmögenhet af 100,000 pund sterl. att lämna denne enda son. Hos Greenough såg jag en samling af de olika fossila produkter, hvilka man funnit i distriktet emellan London och Bristol, emellan hvilka städer jag ämnade att resa följande dag. Därefter följdes vi till Geological Society's samlingsrum, där Greenough visade mig en geologisk karta öfver England, på det jag skulle få kännedom af det invärtes skicket af den landbit jag kom att öfverfara, hvilket för mig var rätt intressant, oaktadt jag föga känner af geologien. Jag gick därpå till Marcet för våra experimenter och sedan till Tottie och uttog penningar, 20 pund sterl., för min resa, samt åt sedan middag hos Brunmark … Jag gick tidigt hem, köpte på vägen en liten koffert och arrangerade mig att följande morgon resa till Bath.

[ 41 ]2 augusti. Söndag. Jag steg upp kl. 126 och gick till White horse cellar i Piccadilly, där jag intog den för mig beställda platsen i en stagecoach för att afresa till Bath.

Sättet att resa med skjuts i England är icke såsom i Sverige. Man reser antingen i extrapost eller med posten (the mail) eller i stagecoaches. Af extraposten har jag redan vid min resa från Harwich till London gifvit ett litet specimen. The mail är en bekväm täckt vagn på fjädrar, som går med fyra hästar och förer posten. Fyra personer sitta inuti och tvenne utanpå. Dessutom åker här en postiljon, som är ansvarig för brefven och som är väpnad. Fördelen att gå med mailen är den att komma snart fram och på en precist utsatt tid; men den har den ofördelaktigheten att vara dyrare än stagecoachen och att oafbrutet gå natt och dag. En insides passagerare betalar dubbelt mot en utsides, men han får därvid också föra 20 skålpunds tyngd obetald, då däremot utsides passageraren far betala för hvart skålpund han förer öfver 10. Stagecoach är den allmännaste resevagnen. Den går med fyra hästar, är täckt och vanligen mycket väl målad och lackerad, och dess direktion står utsatt på alla sidor med stora gyllene bokstäfver. Inuti vagnen sitta fyra personer, jämte kusken en person, sex stycken på taket och tre stycken baktill i ett slags liten schäs, hvarunder är en stor packlåda för sakerna. Det hela står på fjädrar, som utgöra åtta par och gifva vagnen en angenäm och lagom skakning. Hvart par fjädrar har detta utseende

Berzelius Reseanteckningar sida 041.png

och borttaga känningen af vägens ojämnhet utan att slänga åt sidorna. Insides passageraren betalar dubbelt [ 42 ]emot utsides och får här liksom i mailen föra 20 skålpund obetaldt.

Jag hade låtit taga en insides plats, emedan det såg regnlikt ut den föregående dagen, men det fick jag ångra, ty vi hade vackert väder, och i vagnen var det brännhett. För resan till Bath, som är något öfver 15 svenska mil, betalte jag 2 pund 14 shillings eller 27 rdr rgds. De första hästarna gingo till Salthills, två svenska mil. Där stod frukosten färdig, bestående i te, kaffe, ägg, smör och bröd samt kall skinka och kallt kött. En halftimme bestods till ätningen. och frukosten betaltes med 3 shillings (1 rdr 24 sk. rgds). Vi genomforo sedan en mängd småstäder och den större, ganska väl byggda staden Reading. Vi åto middag i Newbury, som kostade 5½ shillings, och vi framkommo till Bath kl. 11 på aftonen. Man hade på några ställen i sluttningen af branta backar aftagit gräsvallen och blottat den underliggande, hvita kalkjorden; detta hade skett i skapnad af en häst och var ganska väl gjordt.32 På ¼ mils afstånd såg det alldeles ut såsom en hvit häst och hade i skymningen någonting så spöklikt, att det säkert skrämt många spökrädda resande.

En af de resande inuti vagnen var en engelsk officer från Ostindiska kompaniets armé i Ostindien, som skulle gå till Clifton för att nyttja baden till sin hälsas återvinnande; han uppgjorde med mig, att vi följande dag skulle tillsammans fara till Bristol.

3 augusti. Måndag. Jag steg upp i tid och satte mig att läsa i Nicholsons Journal för att vara färdig, när den engelske officern skulle säga mig till om resan. Jag gick ändtligen ned i kafferummen kl. ½ 10 och fick där höra, att min karl gått med första stagecoachcn, och man sade mig, att nu ingen sådan skulle gå mer förr än kl, 4 e. m. Som jag visste, att Tennant väntade mig på måndagen, så trodde jag det nu icke vara annan råd för mig än att med postschäs gå till Bristol, som kostade nära [ 43 ]lika mycket som hela resan till Bath, oaktadt det endast var ett par svenska mil, och när jag kom till Bristol, sade man mig, att den dagen ingen stagecoach skulle gå till Bridgewater, utan att jag måste vänta till kl. 6 följande morgon. Jag lät därpå åter narra mig att taga postschäs; men saken hängde så ihop, att från det värdshuset gick ingen sådan stagecoach, och man ville därföre förtjäna pengar på postschäsen. Inrättningen är sådan, att i hvar och en stad af något värde äro 4, 5 till 6 sådana värdshus, som hålla stagecoaches, och hvart helst man vill gå, kan man vara säker på, att hvarannan timme afgår en stagecoach åt det hållet. Hvarken mailen eller stagecoachcn är kronans; båda äro privata kompaniers, och af dessa har man så många, att det icke är en enda fläck af England, dit man icke kan komma på hvad tid man behagar. Somliga af dessa kompanier äro så stora, att deras handhafvare ej sällan kan köpa 1,000 hästar i en vecka, och dessa kompanier anses vara ganska lukrativa.

Tennant hade underrättat mig, att han kanske ville möta mig vid Churchill turnpike; men som jag nu kom mycket tidigare, än som skulle hafva skett, om jag hade funnit vagnen till Bridgewater, så måste jag af landsfolket söka anvisning till hvar han bodde. Stället heter Shipham och är ett enstaka hemman i församlingen af samma namn. Vägen var svår och blef slutligen så elak, att jag måste låta postschäsen stanna och gå fram, hvilket lyckligtvis ej var synnerligen långt. Tennant kom emot mig och lät genast sadla en häst, på det att jag skulle kunna rida tillbaka till schäsen och ordinera om mina sakers uppförande och kuskens betalning. Själf följde han mig till fots, hvilket gjorde mig så mycket mer ondt, som smutsen var knäsdjup och han nyss satt på sig hvita, rena strumpor. Vi gjorde från schäsen en liten promenad kring ett af hans hafrefält, hvarvid han förde mig på en höjd, ifrån hvilken jag hade en ganska skön utsikt öfver en bred och vidsträckt dal, där utom en mängd enstaka gårdar lågo staden Axbridge och [ 44 ]byn Cheddar så godt som alldeles under våra fötter. Hela denna trakt är en samling af kullar, bland hvilka somliga äro ganska höga, men alla ända till toppen i det skick, att de antingen äro odlade eller kunna odlas. Efter promenaden dinerade vi, och Tennant trakterade mig med svenska smultron och grädde. Efter maten gjorde vi åter en promenad, båda till häst, åt en annan sida af gården. Vi bestego då en icke odlad höjd, fullt beväxt med ulex unedo och med pteris aquilina; det var i början någon svårighet att få hästarna fram emellan den taggiga och täta ulex, men vi hunno ändtligen toppen. Där låg ett annat fält for vår åsyn, förträffligt odladt och fullt af enstaka gårdar, på andra sidan om detta hafsviken Bristol Channel med sina öar Steep Holme, Flat Holme och Salt Holme och på andra sidan om viken höjde sig det bergiga och skogbetäckta Wales likasom ett annat Sverige. Vi passerade aftonen med åtskilligt kemiskt och annat snack till kl. 1.

4 augusti. Tisdag. Före frukosten gjordes en promenad till häst till Tennants hafrefält. Han hade upptagit sluttningen af en tämmeligen vidsträckt kulle om 100 acres och besått den med hafre; innan såningen var jorden blandad med vissa portioner osläckt kalk i en afiagande proportion från den ena ändan till den andra, där slutligen ett stycke var utan kalk. I samma proportion var också hafren i ett aftagande förhållande från den mest kalkade sidan, så [att] den på den okalkade jorden var ganska klen. På den mest kalkade sidan var den ganska grof men för mycket gången i halm, så att en viss kalkportion producerade den bästa äringen. Vi redo därifrån till kalkugnarna, där kalken brändes för åkerbruket. De hafva någorlunda skapnaden af våra masugnar och äro dels gräfda, dels murade i sluttningen af en höjd. For att med mindre arbetare få ett större utbyte af bränd kalk hade Tennant låtit bygga en kalkugn af tre gånger större kapacitet än den vanliga, men därvid yppades den olägenheten, att [ 45 ]massan ej blef genombränd och att lågan gick ut endast i ugnsöppningens periferi. Tennant önskade finna orsaken till detta fenomen, som alldeles hindrade bruket af den nya ugnen, och vid närmare granskning af saken fanns den bestå däri, att ugnen nedantill ej hade större tillgång på frisk luft än de vanliga smärre kalkugnarna, hvarigenom således en kall luftpelare instörtade midt uti ugnen. — Efter frukosten gjorde vi ånyo en promenad till häst för att bese ett i England ganska märkvärdigt berg, kalladt Cheddar Cliffs, som ligger ungefär en fjärdingsväg från Shipham. Detta berg, som hufvudsakligen består af en grå kalksten, har vid en af jordklotets större revolutioner spruckit längsefter midt itu och den ena halfvan störtat på sned in i en jordkavitet, som till större delen uppsväljt den, och hvarvid den blifvit sönderslagen i smärre stenar och klyfter; dess genomskärning har ungefär följande figur:

Berzelius Reseanteckningar sida 045.png

Den stupande väggen räcker ungefär en engelsk mil och utgör den skönaste och vildaste åsyn. Den blottade ytan af bergets kvarstående hälft är bruten i tusende olika skepnader och öfverallt i springorna klädd med en skön vegetation och med murgrön, som klättrar sig upp öfverallt; hvarje liten krökning af den brådstupande ytan framställer en ny scen, och på flera ställen af berget äro djupa grottor, af hvilka en är bebodd af en vansinnig kvinna, som tror sig vara ägarinna af detta stora slott och fordrar, att man skall kalla henne mylady. Vid bergets [ 46 ]västra ända framstörtar ur en af dessa hålor en kristallklar bäck, som ett stycke därifrån faller in i en liten å, hvaraf ett pappersbruk drifves tätt vid bergsfoten. Vi besågo detta pappersbruk, där likväl ingenting förekom, som jag icke förut sett på våra svenska pappersbruk. Därifrån fortsatte vi vår promenad till byn Cheddar, som är ganska stor och nära stadslik, och togo från Cheddar en annan väg tillbaka till Shipham. Vi besågo här på vägen ett ganska stort förråd af bitterkalk (carbonas calcico-magnesicus), som endast bestod af lösa, större och mindre stenblock, strödda på kullarna, utan att de inre jordlagren innehöllo något däraf. Dessa stenblock hafva uppenbarligen blifvit ditförda, sedan jordytan där en gång var formerad. — För flera år sedan hade man erfarit, att dessa stenblock, brända till kalk och nyttjade sedan på åkerjorden, förstörde all bördighet däri. Detta gaf Tennant anledning att undersöka denna slags kalkstens sammansättning, vid hvilket tillfälle han upptäckte den kaustika talkjordens skadliga och förstörande inflytelse på växtriket.

Regnväder hindrade oss att efter middagsmålet göra några ytterligare promenader.

5 augusti. Onsdag. Efter en adinterimsfrukost reste vi från Shipham on horseback för att göra ett besök på längre afstånd till en af Tennants bekanta, mr Smith på Easton Grey. Vi besågo i vägen ett par små grufvor af galmeja och blyglans, hvarpå denna trakt är ganska rik. Dessa grufvor drifvas af bondfolket på det sätt, att då årstiden eller väderleken ej medgifver att sysselsätta sig med åkerbruket, så gå de ned i grufvorna och uppgräfva dessa malmer. Som de icke ligga i berg och hvarken behöfva pumpning eller betydlig sprängning, så är uppfordringen ej synnerligt kostsam. Vi togo vägen till d:r Waklys hus, namnkunnigt för de kostnader dess ägare nedlagt därpå. Parken utanför var ganska nätt och väl skött, och husets belägenhet på en höjd, som dominerar [ 47 ]det underliggande slättlandet, var ojämförlig. Den egentligen kostsamma delen af huset bestod i ett slags bågformigt gallerverk, gjutet af tackjärn, som utgjorde altaner för första och andra våningen af huset, på hvilka blomkrukor voro utsatta. Det hela var mera likt en vägg med blompottor än ett hus, och man kunde omöjligen se, att detta gröna grötverk hade kostat 30.000 pund sterling. Vi fortsatte vår promenad till häst till Langford, dit Tennant låtit föra våra kappsäckar. Vi togo i Langford en postschäs och reste därifrån genom Clifton, Bristol och slutligen den lilla staden Sodbury till Easton Grey i Wiltshire. Detta ställe är en ganska skön landegendom, belägen i en bördig trakt vid en liten gren af Avonfloden. Ägaren, hr Smith, och hans fru emottogo oss ganska vänligt. De hade redan ätit middag och läto nu anrätta för oss en ganska delikat diner. Hr Smith är en amatör af mineralogien; han visade mig sin samling, som ej var stor men ganska elegant, och han gaf mig några sällsamma petrifikater samt några goda kristaller af wavellit (hydras aluminicus) till undersökning.33 — — Vi blefvo på Easton Grey öfver natten, och aftonen passerades rätt agreabelt med åtskillig konversation, hvarvid jag fann fru Smith hafva icke obetydliga insikter i kemien, vunna genom ett flitigt bivistande af Davys lektioner. — Jag hade här tillfälle att besanna, hvad man ofta sagt mig, att den prakt och den bekvämlighet man finner på välmående engelsmäns landgårdar, öfvergår all förmodan.

6 augusti. Torsdag. Efter frukosten beledsagades vi af hr Smith och i hans ekipage till ett litet värdshus i grannskapet, där vi afbidade en stagecoach för att föras till Bath. Den ankom också efter en halftimme och hade godt rum för oss. Vi foro tätt förbi ett ställe, där romarne fordom haft ett förskansadt läger och där förskansningarna ännu äro kvarstående. I detta läger har man i jorden funnit åtskilliga lämningar af deras vapen och mynt. Bland annat ett mynt med två händer, som vänligt fatta [ 48 ]hvarandra, på hvars baksida står Concordia militum Manlius imp. Detta mynt har sedan gifvit anledning till en värdshusskylt i grannskapet; stället kallas af skylten Cross hands. — Vi kommo kl. kring 3 till Bath, där vi dinerade tillsamman; efter maten gjorde vi en promenad till en ganska väl byggd gata kallad Poultry street,34 och sedan Tennant rest kl. 6, gick jag ensam att göra en promenad kring Bath, som icke ar större stad, än att man kan på ett par timmar genomvandra större delen däraf. Bath ligger i en fördjupning, formerad af flera sammanstötande, ganska stora kullar, och sträcker sig tämmeligen högt upp på somliga af dessa, så att man där har en ganska god vy af resten af staden. Den är nästan hel och hållen sammansatt af små palatser, byggda af portlandsten på det sätt, att flera husägare öfverenskommit att gifva deras samfällda hus på gatsidan utseende af ett enda. Vid närmare betraktande finner man likväl, att husen här liksom i London äro smala och aldrig afvika från den allmänna regeln en port och två fönster i nedersta väningen. Köken äro här som i London souterrainer. Man har i Bath mycken prédilection för en sammanställning af hus i månformig figur, hvilket också är ganska vackert, så som det här är utfördt. I detta hänseende är det runda torget, kalladt The royal circus, märkvärdigt; det är cirkelrundt, omgifvet af ganska vackra hus och har midt uti en grön plantage likasom Londons squarer. Vidare utmärker sig The royal crescent, en halfmånformig, magnifik byggnad, som ligger i sluttningen af en kulle, så att den kan ses på ganska långt afstånd. Ofvanför denna ligga på samma höjd ännu tre andra halfmånar eller så kallade crescents, nämligen Somerset place, Lansdown place och Upper Camden place, af hvilka i synnerhet de två första äro ganska vackra, men i anseende till den höjd, hvarpå denna delen af staden är belägen, äro gatorna så branta, att det är till en del besvärligt att promenera dit upp, ehuru ställets skönhet väl lönar arbetet. Hvad som gjort Baths uppkomst, är dess [ 49 ]så kallade varma bad. Detta är en ombyggd brunn af vid pass 6 alnars diameter och 1½ alns djup, belägen midt uti staden. Dess vatten är gråaktigt, halfklart, utan lukt och smakar som vanligt kokt vatten; dess temperatur är 44½ grad, så att det har en lagom och angenäm badvärme. Man kallar själfva brunnen allmänt bad; den är omgifven af en mängd nischer, i hvilka stentrappor gå ned i vattnet; till hvar och en nisch hör ett eget rum för afklädningen. Man går så afklädd ut i vattnet och badar i brunnen, på hvars släta botten man kan spatsera eller krypa efter bekvämlighet. De så kallade privata baden ligga på sidan. De utgöras af ett väl inrättadt badhus, dit vattnet inpumpas för att sedan fyllas i badkaren. Dessa senare äro af hvit marmor och ganska rymliga. På andra sidan om brunnen, gentemot badhuset, är en stor och rymlig salong, svarande emot våra brunnssalar, där brunnsgästerna gå för att dricka vattnet; detta pumpas upp från samma brunn, där dagen och aftonen förut personer af hvarjehanda skröplighet aftvått smuts, sårnader, svett, var och dylika, som jag tycker, alltför gemena kryddor för ett hälsovatten. Det drickes icke heller såsom våra brunnar, utan man tager då och då ett glas under loppet af dagen. Såvidt jag kan finna, har detta vatten inga fördelar i afseende på upplösta ämnen framför annat vatten35 och verkar således ej heller såsom annat än vanligt ljumt vatten, d. ä. kan aldrig vara nyttigt såsom fortsatt brunnskur. — Från begynnelsen af november till slutet af maj månad ar Bath frekventeradt af tusende olika sjuklingar, som komma hit för att dyrt köpa bruket af ett bad, som de hemma kunde förskaffa sig med ringa kostnad och med lika bekvämlighet. Tillika med de sjuka samla sig hit en mängd af Englands rikare och förnämare invånare, som här fördrifva vintern i hvarjehanda lustbarheter, hvarigenom sejouren för de sjuka blir ännu dyrare. Det är just genom dessa omständigheter, som Bath blifvit så briljant byggdt, och man kan med skäl anse det såsom en samling af vinterlusthus. — [ 50 ]Jag besåg de allmänna brunnshusen, spelrum, konversationsrum och assemblérum, som likväl icke äro att jämföra med hvad jag sett i Ramlösa och som kunna vara ungefär lika goda med dem vid Medevi.

Jag glömde att för gårdagen nämna något om Bristol och dess så kallade hotwells. Bristol liknar på litet afstånd Stockholm» men då man kommer in i staden, är den fullkomligt lik London. Den är till etenduen ungefär så stor som Stockholm, men den har 1⅔ gång så många invånare, Clifton inberäknadt. De märkvärdigheter jag här såg, voro egentligen endast den så kallade kanalen och dess broar. Genom Bristol faller en segelbar flod, Avon, ut i hafvet. Denna flod har kommunikation med en mängd kanaler, så att Bristols sjöfart utåt och inåt är ganska stor; men ebb och flod äro här så betydliga, att under utsjötiden floden är tom och förvandlad till en liten rännil i strömfårans botten. Denna omständighet gjorde, att skeppen i Bristol blefvo halfva dygnet kull-liggande på torr strand, hvarigenom allt arbete i dem betydligt hindrades. Man uppdämde därföre den delen af floden, som gick igenom staden, så att den håller sig alltid full, och gräfde en ny kanal utom staden för att afleda flodens vatten och för segling åt sådana skepp, som ej skola aflasta i Bristol. Detta arbete kostade 70,000 pund sterling. Broarna öfver den fyllda kanalen inuti staden äro af tackjärn utan en enda bit trä eller sten. De äro ganska vackra och se lätta ut. Clifton kallas en del af staden, som sträcker sig till flodens utlopp, hvilket sker genom en bergsrygg, som staden tvärt afskär, liksom vore afskärningen gjord med konst för utloppets skull. Clifton är byggdt på en sluttande höjd och skyllrar på afstånd långt präktigare än det är. Nära till flodens kant frambryter en ljum källa, som är alldeles öfverbyggd, så att man ej kan se den; den utgör Clifton hotwells och är mycket besökt för att drickas såsom hälsovatten och nyttjas såsom bad. En blek och [ 51 ]sjuklig figur med orakad haka och slarfviga kläder stod där och pumpade oupphörligt, hvarigenom man på en gång skaffade källan ett artificiellt aflopp, sedan man tillstoppat det naturliga, och hade därjämte vatten alltid tillreds för de drickandes räkning. Dessa äro af två klasser, fattiga och rika. De förra servera sig själfva i ett osnyggt rum, där den pumpande står; tre stycken smutsiga tenntappar stå öfver en träho, och några postlinsmuggar hänga därjämte på pinnar. Rummet för rikare är litet men snyggt: en väl klädd och täck flicka satt där och sydde; hennes göromål är att öppna en af ventilerna åt den, som kommer for att dricka. Vattnet är ej så varmt som Bathvattnet och smakar alldeles såsom nära kallnadt rakvatten. Det synes mig icke hålla någon anmärkningsvärd mängd af medicinska beståndsdelar, Olyckligtvis var vår tid så inskränkt, att jag ej hann bese badanstalterna.

7 augusti. Fredag. Jag reste med stagecoachen från Bath kl. 6 om morgonen och anlände till London kl. ½11 om aftonen.

8 augusti. Lördag. Jag gjorde kl. ½12 en visit hos dr Pearson, som emottog mig ganska höfligt. Som han var på vägen att fara ut, bad han mig följa sig i sin vagn. Han förde mig omkring till åtskilliga af sina sjuka; bland andra till en dr Bairde, som hade en besynnerlig nevrosis i händer och fötter. Därefter följdes vi åt på dr Pearsons lasarett, S:t Georgs hospital, strax vid början af Knightsbridge. Lasarettet är godt nog, ehuru ej såsom Londons öfriga sjukhus. Jag tyckte, att Pearson begick med sina sjuka ett fel, som tyskarne kalla »sich etwas zu leicht zu machen», och som det syntes mig, lärer föga godt kunna uträttas med så liten omsorg hos läkaren. Vi följdes åt från hospitalet till en statybildhuggare, som är utmärkt för sin gåfva att träffa likheten. Han var ej hemma, [ 52 ]men Pearson förde mig in i hans atelier, där vi besågo en mängd hufvuden af Englands stora män, så många jag sett af dem, ganska lika. Bland andra sir Francis Burdett, som jag en gång mött, då jag i sällskap med sir John Sebright for ut till Roehampton, hvarvid sir John stannade och talade med sir Francis, på det jag skulle få se denna obändiga vildhjärna. Hans ansikte och ögon lofva intet; och hans hela förtjänst måste ligga i oblyghet och behof att väcka uppmärksamhet på ett eller annat sätt.37 — Under vägen från bildhuggaren resonerade jag med Pearson angående hans dispyt med Marcet, hvari Pearson påstod sig hafva funnit, att det fria alkalit i salterna efter brända djurvätskor är kali. Grunden till denna förmodan låg däri, att då han mättade alkalit med ättiksyra, utdrog med alkohol det ättiksyrade saltet och fällde det med vinsyra, så fick han cremor tartari, och sedan ansköt intet seignettesalt under afdunstningen. Jag sökte göra honom begripligt omöjligheten af, att sådant kunde hända, hvilket han antingen icke förstod eller ej hörde på; slutligen, då jag frågade honom, hvad han trodde skulle ske, om seignettesalt blandades med vinsyra, svarade han: »Det är möjligt, att jag har orätt, men jag skall hvarken hänga eller dränka mig för det» Det skall blifva intressant att se, huru Pearson fortsätter denna tvist, då Marcet snart publicerar några försök i detta ämne, som dessutom är af den beskaffenhet, att det aldrig bort kunna sättas i fråga, och hvari Pearson utöst duktigt ovett emot Marcet.38 — Jag dinerade hos Marcet i sällskap med Babington, Wollaston, Warburton, Allen, Roget och Yelloly.

9 augusti. Söndag. Försöken på svafvelbundet kol fortsattes hos Marcet till kl. 3. Jag åt middag hos Brunmark, och vi passerade aftonen hos Uhr, som följde mig ett godt stycke på hemvägen.

[ 53 ]10 augusti. Måndag. Jag frukosterade med dr Pearsons familj, följde Pearson än en gång på hospitalet och gick därifrån till Brunmark till middagen.

11 augusti. Tisdag. Jag skref på förmiddagen bref till Ekeby39, till Brandels och till Jekus.40 Kl 1 gick jag att möta dr Wollaston hos Marcet, hvarifrån vi begåfvo oss till Allen för att se en ny invention af en lampa att bränna i sådana grufvor, där atmosfären håller vätgas. Det händer nämligen i kolgrufvorna, att vätgas41 blandar sig till luften i sådan mängd, att en explosion uppkommer, och af denna olycka dödas årligen en stor mängd grufarbetare. För att hindra detta hade någon uppfunnit denna lampa, hvarmed Allen genast beslöt att göra några försök och att sedan göra den allmänt bekant. Principen för dess inrättning är att låta ett ljus eller en lampa brinna i ett rum, som omslutes af vatten. Luften indrifves nedtill genom vatten med en handpust och utgår upptill genom ett omböjdt rör, som öppnar sig under vatten. Då nu luften blir så vätgashaltig, att en explosion kan uppkomma, så exploderar den i lampan, utan att någon låga råkar den omgifvande luften. 1 del vätgas med 5 del, atmosfärisk luft exploderar icke, men 1 del af den förra med 4 del. af den senare tänder sig i lampan enligt försök, som där på stället gjordes i vår närvaro. — Jag åt middag hos Wollaston med Howard och Girard, den senare en fransman, som hitförde Apperts metod att förvara kötträtter, hvarföre han af nation fick en belöning af 400 pund sterl. Vi passerade aftonen rätt angenämt. Wollaston och jag diskuterade läran om bestämda proportioner. Han sökte beräkna salpetersyrans sammansättning och fann den blifva 73½ del. syre mot 26½ del. kväfve; denna beräkning öfverensstämmer fullkomligt med alla data för beräkningar öfver såväl kväfvets som syrans sammansättning; men den öfverensstämmer icke med Gay Lussacs analys af salpetersyra, icke heller med mina försök på öfverbasiska [ 54 ]nitrater och nitriter.42 Wollaston skänkte mig, sedan Howard och Girard gått, ett stycke rhodium om 10 til) 12 grammers vikt samt en stor kristallmassa af murias natrico-rhodicus43 med begäran, att jag icke skulle låta någon af de engelska kemisterna veta kvantiteten, emedan ingen af dem fått så mycket, och skulle [de] kanske däraf finna sig stötta.

12 augusti. Onsdag. Jag köpte på förmiddagen några engelska kemiska böcker t. ex. Aikins dictionnaire, Johnsons verk om animaliska kemien, Henrys Chemie, hvilka tillsammans gingo till 10 pund sterl.44 Jag åt middag hos Brunmark och följde med Brunmark, dess fru och stadsmäklaren Sandmark till vauxhallen på aftonen. Det var ett ganska briljant, om jag så får säga, spektakel. En tämmeligen vidlyftig trädgårdspark var illuminerad med glaslampor af flera olika färger och upphängda i figurer, alla så tätt, att man hvar som helst i trädgården hade full dager. Flera ganska briljanta rum voro på sidan af trädgården inredda for supé och för dans. Och öfverallt i trädgärden fann man dukade bord, där de kunde stå utan att vara i vägen. Vi kommo dit kl. 9. Man gaf då musik, sång, ackompanjerad af operans orkester, hvilket likväl gjorde föga effekt i anseende till bristen af väggar, hvilkas reflektion af ljudet förlänger intrycket däraf i åhörarens öra. Efter hvarjehanda schöne rariteten, som i differenta partier af trädgården blefvo visade turvis och alltid tillkännagåfvos med en klocka, när de begynte, blef slutligen ett ganska godt och väl exekveradt fyrverkeri, som gaf pjäs på pjäs utan mellanskof och varade en halftimme. Till alla dessa lustbarheter rusade folket med en häftighet och ett stoj, precis såsom då man öppnar en dammlucka. Efter fyrverkeriet kom dansen. Vi togo då in i ett af rummen, där vi haft den försiktigheten att utse ett bord åt oss, och gjorde där en liten supé. Efter maten gingo vi åter några turer i trädgården att bese dansen. Denna dans är tämmeligen [ 55 ]besynnerlig. Den utgöres af tre personer, en karl och två fruntimmer eller omvändt; en dansar i sänder och figurerar för än den ena af de två makarna, än för den andra och gör då och då en åtta omkring dem. Den sker för det mesta under bar himmel omkring en stor rotunda, där musiken sitter, och mot kl. 12 eller 1, då de flesta af bättre folk gått sin väg, så dansar hela menigheten, så långt musiken hörs. Denna afton var kronprinsens födelsedag och vauxhallen särdeles briljant och ovanligt frekventerad. Att se denna folkhop, dansande på ett så besynnerligt sätt, att för två, som stodo stilla, rörde sig en och höjde hufvudet i engelsk hopptakt, var någonting rätt löjligt. Om jag skulle likna det vid något, så vore det vid maskars krällande i en smutspöl; nu höjer en på ryggen, nu en annan, och det hela synes krälla, ehuru det blott är vissa individer, som för ögonblicket röra sig. — Jag följde Brunmarks hem och sof i deras gästkammare.

13 augusti. Torsdag. Jag gick från Brunmarks kl. 9 och styrde af till Russel square till Marcet sin goda halfva svenska mil. Vi fortsatte försöken på svafvelbundet ko) till kl. 3. Jag dinerade hos Pagliano i sällskap med Engström, och vi följdes åt till Haymarket theatre.

14 augusti. Fredag. Jag gjorde med Marcet en promenad till City, där vi togo några instrument för våra försök hos Knight. Vi gjorde sedan en visit hos mr Phillips, en apotekare-kemist, som ej var hemma, och följdes därefter till Guys hospital, som var, hvad man skulle vänta, förträffligt arrangeradt och underhållet. Jag följde Marcet en tur kring hans sjuka. Vi mötte därunder Astlev Cooper, som erböd mig att öfvervara ett par operationer, som efter en stund skulle företagas; hvilket jag undanbad mig. A. Cooper visade mig den personen, på hvilken han underbundit arteria iliaca för botandet af en anevrism. Mannen var nu åter inkommen på lasarettet [ 56 ]för tvenne andra anevrismer, en högt upp på insidan af högra låret och en ofvanför vänstra knäet. — Astley Cooper är visserligen vårt tidehvarfs namnkunnigaste kirurg. Han synes vara 42 till 45 år, är stor till växten men väl proportionerad, har ett vackert ansikte och ett högst behagligt och förekommande sätt att vara. Vi genomgingo åtskilliga af de till lasarettet hörande publika byggnader, såsom apoteket och dess laboratorium, som var rymligt, ljust och väl inrättadt. Apotekaren var just nu sysselsatt med att försöka en sockerberedning af stärkelse och visade oss en portion, som han redan beredt och som var ganska vacker.45. Auditorium, där föreläsningar gifvas för eleverna i medicin, kirurgi, kemi m. m., var ganska väl inrättadt och utgjordes af en halfcirkel med gradiner, klädda med rödt kläde. Hospitalskyrkan är ett vackert rum; midtför dörren står vid motsatta väggen en ganska väl huggen staty i hvit marmor af lasarettets stiftare, bokhandlaren Guy, af hvilken äfven en staty i brons står på den yttre gården vid ingången till hospitalet. — Vid min hemkomst fann jag på mitt bord de första bref, sedan jag kom från Sverige, från Gust. Brandel och prof. Olof Swartz. Jag dinerade hos bokhandlaren Hunter.

15 augusti. Lördag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag dinerade med Ed. Davv och William More, och vi promenerade på aftonen tillsamman i månskenet i S:t James‘ park.

16 augusti. Söndag. Jag reste med Engström ut till West Wickham till envoyéen v. Rehausen, där vi passerade dagen i sällskap med Wellander och hans fru samt Jacob de Ron.

N. B. Kanonerna lossades i Tower för segern vid Salamanca.46

17 augusti. Måndag. Jag frukosterade hos E. Davy och W. More. Vi följdes åt till Nicholson för att till [ 57 ]honom erbjuda några af mina afhandlingar, hvilket han emottog. Jag öfverlämnade honom nu till en början försöket öfver nomenklaturen.47 — Jag dinerade hos Brunmarks, och vi gingo, Brunmark, dess fru, hr Sandmark och jag, på aftonen att bese illuminationen (för segern i Spanten), som var mycket partiell; det enda, som därvid väckte någon särdeles uppmärksamhet, var East-India house. Vi gingo in i ett ostron-shop och gjorde en liten supé på ostron, hvarefter vi gingo hvar och en hem till sig. På den halfva svenska mil jag hade att gå för att komma hem, voro här och där åtskilliga rätt briljanta illuminationer. Det mesta var gjordt med lampor, som än voro ställda i L. W. (Lord Wellington), än i E. W. (Earl of Wellington), stundom hela ordet Salamanca, stundom ett stort L. W. och därunder ett litet G. R. (George Rex). Det som mest roade mig, var en illumination med termolampa,48 som lyste mångfaldiga gånger klarare än det öfriga af illuminationen. Lågorna voro distribuerade på följande vis:

Berzelius Reseanteckningar sida 057.png

En annan omständighet, som väckte mm uppmärksamhet och på samma gång min harm. var det oförsiktiga och förfördelande bruket man gjorde af svärmare och pistoler. På platsen midtför Somerset house kunde ingen vagn fara fram, utan att brinnande svärmare haglade om den, och man kastade med flit in dem i vagnarna genom fönstren, och om fönstren voro uppe, så slogos de ofta ut. Kuskarne, som måste vara utan hattar på kuskbocken, voro också föremål för denna kastning, och jag såg ofta, huru svärmaren stötte dem i ansiktet eller nacken, så att elden gnistrade om dem, och då ropade pöbeln högt sitt bifall. Midti dessa folkhopar aflossade man pistolskott, och då jag vandrade Strand utföre, kunde jag räkna ett pistolskott hvar tredje minut. Några fönster hade denna afton blifvit utslagna för en för dålig illumination; våldsverkarne blefvo genast gripna och af husägaren [ 58 ]förda till lordmayorn i Mansion house, som äfven var dåligt illumineradt och hade förlorat några fönster. Lordmayorn svarade husägaren helt kallt: »Detta är en pöbelfest, låt oss illuminera bättre en annan gång, så få vi behålla våra fönster», och därmed var den saken slut. Jag skulle hafva värderat detta svar hos hvar och en privat husägare; men hos stadens högste ordningsman har denna affekterade popularitet alldeles ingen merit och sanktionerar oordningen.

18 augusti. Tisdag. Jag frukosterade med E. Davy hos gravören Lowry. Denne man är högst intressant; vi resonerade åtskilligt kemi, där han var ganska väl hemma och hade rediga teoretiska kunskaper. Han förde mig sodan upp på sitt arbetsrum och visade mig de instrument, hvaraf han betjänar sig för gravyren af mekaniska instrument hvari han öfverträffar alla andra kopparstickare. Dessa instrument äro af hans egen uppfinning och af den beskaffenhet, att hvar och en, som en gång lärt känna instrumentet, kan gravera lika väl som han utan att hvarken behöfva kunna rita eller gravera. Han hade tvenne hufvudinstrument, det ena för [räta] linjer och det andra för cirklar och ellipser. Det förra af dessa gjorde a) hvilket antal parallella linjer som helst på en gifven yta; b) divergerande linjer till hvilken grad af divergering som helst, från perpendikulär till parallell, till hvilket antal som helst på en gifven yta. Det andra instrumentet gjorde alla möjliga ellipser eller rättare elliptiska figurer emellan cirkeln och den räta linjen, hvilka instrumentet äfven gjorde med lika lätthet. Graveringen skedde med en demant, som ritade genom ett tunt lag af en svart fernissa, hvarmed kopparen var betäckt, och gravyren uppdrogs sedan med skedvatten. Jag frågade Lowry, om han icke ämnade att göra dessa instrument allmänt bekanta. Han svarade mig, att han icke ämnade göra en hemlighet af dem, men att försiktigheten fordrade att ej meddela dem åt andra [ 59 ]kopparstickare, så länge hans och hans familjs subsistens behöfde den större mängd af arbete dessa instrument förskaffade honom och satte honom i stånd att fullborda på en kortare tid än någon annan. Han hade också nu den godheten att visa mig bruket af sina instrument och upprita åtskilliga af de svåraste figurerna.

Från Lowry gick jag till instrumentmakaren Newman för att taga några arrangementer om de instrument jag beställt. Därifrån gick jag till Tilloch, som jag träffade och åt hvilken jag erböd försöken om bestämda proportioner att öfversättas från tyskan.49 Han emottog dem mera som en köpman, som gör en spekulation, än som en vetenskapsidkare, hvilket han också icke synes vara. Sedan gick jag till Totties kontor, där jag uttog 50 pund sterl. för en tillämnad handel af åtskilliga rekvisita för mitt laboratorium. Jag gjorde flera fruktlösa visiter hos Yelloly, Albrook, Marcet m. fl. Dinerade hos Pagliano och blef hemma hela aftonen och hörde det ofantliga stojet af pöbeln under illuminationen, som äfven denna afton fortsattes.

19 augusti. Onsdag. Försöken fortsattes hos Marcet. Under vårt arbete ditkom Marcets landsman, köpmannen Achard (bördig från Genève och på långt håll släkt till socker-Achard i Berlin). Marcet böd Achard till middagen till Clapham, och det öfverenskoms, att Achard skulle föra mig i sin vagn, hvilket också verkställdes. Dr Yelloly var äfven hos Marcets till middagen. Efter maten promenerade vi en stund i månskenet i det gröna och återvände sedan kl. 9 till staden. Jag klädde då om mig och vandrade ut för att se illuminationen, som nu för tredje och sista aftonen fortsattes. Den var nu ojämförligt mycket grannare än den första aftonen, men också stojet och skjutandet och kastandet af brännare mångfaldiga gånger förökadt. Illuminationen med termolampan var denna afton ökad med ett L. W., som äfven utgjordes af gaslågor.

[ 60 ]20 augusti. Torsdag. Jag satt hemma till kl. 6 för att sluta den påbegynta afhandlingen om animaliska vätskors sammansättning. Jag gick då att möta dr Marcet i Royal Institution; vi gingo tillsamman därifrån till lord Selkirk, som hade budit oss till middagen. Både lord och lady Selkirk voro unga och i hög grad älskvärda; båda voro till på köpet amatörer i kemien. Vi passerade där en ganska angenäm aftonstund till kl. 9, då vi gingo därifrån. Lord Selkirk inviterade mig starkt till Edinburgh och med detsamma till hans egendom i grefskapet Selkirk. — Vi gingo nu till dr Bateman, där en samling af medici, som studerat i Edinburgh, sammankomma och supera en gång i månaden; de kalla denna sammankomst Edinburgh-club. Vi blefvo där till kl. 1. Sällskapet hade hvarjehanda samtal om vetenskapliga ämnen, ehuru den[na] afton ingenting intressant föreföll.

21 augusti. Fredag. Jag skref bref till Pontin och Brandel.50 Åt middag hos Pagliano med Engström och gick därifrån på Haymarket theatre. Man gaf Look at home, en eländig pjäs, till hvars namn jag ingen anledning finner i själfva pjäsen.

22 augusti. Lördag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag gjorde sedan en visit hos Accum. Dinerade hos Pagliano och gick efter maten till Wedgewoods salubod, 3 i York street, där jag uppköpte ett par dussin mortlar och en hop andra tillhörigheter för såväl mitt som det publika laboratorium i Stockholm. Sedermera gick jag till Cary, beställde mig platinadeglar i parti samt köpte en liten differentialtermometer.

23 augusti. Söndag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag dinerade och passerade aftonen hos mr Achard.

24 augusti. Måndag. Jag köpte böcker åt Ekström hos Murray, som uppgingo till 2 pund 18 shill. [ 61 ]Därefter köpte jag hos Knight allehanda instrument af järn för kemiska behof, som gingo till 6 pund och något däröfver. Jag åt middag hos Brunmarks och fördes af honom till aftonen till en dansk handlande, hr Alsing. där vi superade.

25 augusti. Tisdag. Försöken fortsattes hos Marcet. Därefter gjorde jag med Brunmark en tur till London Hospital och därefter till instrumentmakaren Greis för att beställa Ekströms kirurgiska instrumenter. Jag åt middag och passerade aftonen hos Brunmark.

26 augusti. Onsdag. Min hela förmiddag gick åt i fåfänga visiter hos Matthews, Fonchal, Brodie, Pearson, Chenevix. Jag dinerade och passerade aftonen på tvåmanna hand med Accum.

27 augusti. Torsdag. Försöken fortsattes hos Marcet. Kl. 2 reste jag med Brunmark och hans fru till Richmond, dit vi voro inviterade af baron Nolcken, som fordom varit svensk minister i London och som nu är en 70-årig, sjuk och olycklig gubbe i knappa omständigheter. Under vägen besågo vi lustslottet Kew med dess botaniska trädgård och intill liggande park, som utgör en allmän och ganska skön promenad, men som endast om söndagarna öppnas för publiken. Vi blefvo i dag emottagna genom särskild ynnest. — Hos baron Nolcken hade jag mer ledsamt, än jag kan omtala.... Vi kommo oaktadt ledsamheten ej därifrån förrän kl. 9.

28 augusti. Fredag. Jag gjorde i sällskap med Accum en visit hos Tilloch för att afgöra, huruvida han kunde få sig en öfversättare från tyskan för försöken om bestämda proportioner, hvilket han gjorde sig mycket lätt. Därefter gjorde jag en kort visit hos dr Pearson, som böd mig på sin lektion och på frukost till måndagen; [ 62 ]jag dinerade med Engström hos Pagliano; efter maten besökte vi spektaklet i Haymarket, och efter första pjäsens slut gingo vi i ett ostronshop i Piccadilly och togo en liten supé af ostron.

29 augusti Lördag. Försöken fortsattes hos Marcet. Då jag var färdig att gå, kom Tennant, som dagen förut anländt från landet, och vi kommo öfverens att dinera tillsamman hos Brunet i nästa hus till mitt logis, hvilket ock verkställdes, och den kemiska trion hade ganska roligt.

30 augusti. Söndag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag dinerade hos E. Davy och W. More. Efter maten gjorde vi en promenad i S:t James‘ park, hvarunder E. Davy berättade mig, att hans kusin, sir Humphry, alldeles afrådt honom från att kontinuera sina kemiska studier, sagt honom, att han långt ifrån att någonsin kunna bli den förste i vetenskapen icke skulle bli ens den tredje eller fjärde och att han gjorde bäst att studera blott mineralogien. E. Davy begärde mitt rad. Jag svarade honom, att för en person, som har sitt underhåll gifvet, är det bäst att välja det studium man mest älskar; och då man åter behöfver tänka på, huru man i framtiden skall vinna sin bärgning, måste man välja det, hvarmed man kan blifva mest användbar; tilläggande, att mineralogien visserligen aldrig kan bidraga att ge soutien åt andra än dem, som göra handel med mineralier till sin födkrok. — Edmund Davy är just icke något geni, men han har mycken drift och arbetsamhet, och han skall med tiden blifva en ganska oklanderlig kemist, sådan ungefär som Bucholz, Rose eller någon af dessa, som mindre genom stora snillegåfvor än oförtruten arbetsamhet gjort sig aktade och gagnat vetenskapen51 — Då jag sammanlade med E. Davys förtroende, hvad jag af Marcet hört, att sir Humphry innan sin bortresa ålagt medledamöterna af direktionen i Royal Institution att hålla Edmund från laboratorium och [ 63 ]sätta honom i mineralkabinettet hvilket också verkligen skedde, så kunde jag icke afhålla mig från den misstanken, att sir Humphry fruktade för många lika namn i vetenskapen, hvarigenom han skulle kunna blandas med agnar. Emellertid är laboratorium nu åter öppnadt för Edmund; jag vet icke, om mina föreställningar till Marcet verkat något däri.

31 augusti. Måndag. Jag gick kl. 9 till dr Pearson att höra hans föreläsning i kemien. Den gifves i hans laboratorium, ett stort, rymligt rum, fullt af en mängd kemiska attiraljer och alldeles likt de gamla kopparstick af laboratorier man ofta ser. Dr Pearson själf satt oklädd eller rättare trasigt klädd med ett par orena ullstrumpor dragna öfver knäna utanpå permissionerna; hans auditores däremot voro ganska briljanta herrar, allesamman medicinæ studiosi från Georgs hospital till ett antal af 30 eller 40. Bland hans åhörare var äfven fru Lowry (se den 31 juli) och två af hennes barn. — Nu började dr Pearson att beledsaga sina föreläsningar med försök; men det slurf och den svinaktighet, som där rådde, är obeskriflig; icke ett enda rent glas. icke ens rent vatten att skölja dem i, ej en tratt eller ett klippt filtrum; han begynte med att göra citronsyra af redan beredd citronsyrad kalk för att visa, att citronsyran ej fälles af kali såsom vinsyran. Därtill användes svart svafvelsyra, och den citronsyrade kalken fräste, så att den rann öfver i många glas. Slutligen filtrerade han smörjan genom hopviket papper, som instacks i öppningen af ett glas, utan att nyttja tratt.

Därefter kom han (jag inser icke, hvad hänseende denna ordning har till hans föregående lektioner) till garfämne och galläpplesyra. Han sade därvid, att det vatten, hvarmed galläpplepulver digereras, upplöser galläpplesyran och föga garfämne, hvilket således stannar till sist i galläpplena; att galläpplesyran svärtar järnsalter men att garfämne ej gör det, om ej det är orenadt af galläpplesyra; [ 64 ]och han gick nu att visa detta med ett experiment: han infunderade galläpplen, som förut blifvit utlakade med vatten, och lofvade oss att nu få se, huru den nya infusion skulle falla limsolution utan att svärta järn. Ehuru motsatsen af hvad han lofvat inträffade, så sade han likväl, att den svarta färgen här var betydligt ringare relativt till limfällningen, så att man tydligt såg, att litet galläpplesyra medföljt. Det ar svårt att säga, om detta kom af okunnighet eller om han med flit sökte fram sina paradoxer för att traktera mig. Därefter kom han till eterberedning. Han destillerade svafvelsyre- och salpetersyreeter. Jag kom att sitta helt nära dessa apparater, och då han upphettade den förstnämnda med en grof Argands-lampa helt häftigt, så höll jag helt försiktigt hatten emellan ansiktet och retorten för att ej bli kvitt äfven det vänstra ögats bruk;52 jag hörde bullret af kokningen och väntade hvar minut explosion, då en degdait föll af recipienten, och eterångorna togo sig utväg genom den springa, som degen förut betäckte, och med detsamma blef jag trankil; Pearson steg då upp och minskade elden. Då han ville se, om något samlat sig i recipienten, som var ogenomskinlig i anseende till den smuts, hvaraf den utpå var öfverdragen, vätte han på fingret och gjorde glaset rent, ungefar där han väntade sig randen af etern, och på samma sätt gjorde hvar och en, som ville titta in i hans glas. Ättiketer gjorde han i ett vinglas af svafvelsyra, alkohol och blysocker, som icke upphettades, och han bar glaset ikring till alla näsor för att låta känna lukten af ättiketer, hvartill icke fanns den minsta tillstymmelse. Saltsyreeter gjordes på lika sätt af svafvelsyra, alkohol, svart manganoxid och koksalt; rummet luktade af syrsatt saltsyra, och alla, som stucko näsan i glaset, hostade, ty öfverskottet af syrsatt saltsyra kväfde dem. Slutligen gaf han oss eterbildningens teori: alkohol håller mycket kol, syrorna precipitera en stor del af detta kol, och eter, som håller mindre kol, bildas. Mera syra afskiljer kol från etern och [ 65 ]gör den till vinolja, och ännu större mängd syra producerar oljbildande gas, som håller minsta kvantiteten kol.53 Slutligen lofvade han att i nästa lektion tala om bestämda proportioner, och med en half snegling på mig sade han, att man i senare tider trott sig göra upptäckter i den vägen, men att endast försöken, hvilka han väl ville medge voro ingeniösa, kunde kallas nya och att saken var länge bekant och redan af hans lärare (om jag ej minns orätt) Fordyce på ett afgörande sätt framställd, ehuru den blifvit af hans samtid öfversedd. — Jag frukosterade med Pearson och fru Lowry. Därvid frågade mig Pearson, hvad jag tyckte om hans teori om eterbildning; jag sade honom, att den var motsatsen af hvad alla andra tro, och mot hvad man kan sluta af försöken, som visa, att eter håller mera kol än alkohol och därigenom brinner med rök eller åtminstone kan fås att ge sot. Jag hänviste honom till Saussures analys och yttrade, att Fourcroys förklaring af eterbildningen, ehuru ej nöjaktig, var likväl den sannolikaste vi hittills hafva.54 Då Pearson ville låta mig förstå, att han kände men ogillade Fourcroys teori, ådagalade han för mig, att han nu för första gången tog notis däraf. Jag följde Pearson än en gång till hospitalet och gick därifrån hem, där jag fann bref från Sefström Lagerhielm och Pontin. Jag dinerade hos Pagliano och gick efter maten till Cary, där jag köpte ett sammansatt mikroskop, som kostade 2 pund 5 shillings.

1 september. Tisdag. Försöken fortsattes hos Marcet. Jag dinerade hos Pagliano och passerade aftonen med Engström på Haymarket theatre.

2 september. Onsdag. Jag gjorde en visit hos Nicholson och lämnade honom början af min franska öfversättning af den afhandling, som sist är införd i K. Vetenskapsakademiens handlingar. Därefter gjorde jag visit hos Brande, som visade mig ett lyckligt försök att med alkali skilja [ 66 ]spiritus från portvin. Så länge den röda färgen medföljer vinet, lyckas det icke; men om extraktet först utfälles med subacetas plumbicus och det silade vinet sedan blandas med subcarbonas kalicus, så afskiljes spriten med gulaktig färg.

Därifrån gick jag in i Bullocks museum55 och besåg den ena hälften, som innehåller fåglar, amfibier etc. och curiosa. Denna inrättning, där entréen kostar endast 1 shill., är ganska splendid och, om jag så får säga, stjäler kunskaper på allmänheten, under det den roar sig med att gapa af blott nyfikenhet. En tryckt katalog förklarar allt, så att man ej behöfver guide, hvars drickspenningar dessutom skulle blifva långt dyrare än att köpa katalogen. Till ställets bekvämligheter hörer äfven, att man i ett sidorum erhåller förfriskningar, såsom glacer, limonad o. d. — Jag dinerade i sällskap med Engström hos Pagliano, och vi promenerade tillsamman en stund efter maten.

3 september. Torsdag. Jag reste med en stagecoach kl. ½ 7 till Beechwood i Hertfordshire för att göra en visit hos sir John Sebright. Jag följde coachen till den lilla staden Market-street (Margret-street) ungefär fyra svenska mil från London. Händelsen ville, att samma vagn förde ännu en annan passagerare, som ämnade sig till Beechwood, bibliotekarien i Royal Institution, mr Harrison. Vi promenerade därifrån till Beechwood en ganska vacker gångstig, utgörande en knapp svensk fjärdingsväg. Vi funno sir John i sitt bibliotek; han emottog oss ganska väl, och efter en stunds samtal gjorde vi en promenad, emedan klockan ej var mer än ungefar 1 och där ej dineras före ½ till 7. Vi återkommo från promenaden kl. 5 och funno då mr Chenevix med fru, som nyss ditkommit, och en timme senare anlände Marcet med sin fru, så att vi nu alltså voro ett talrikt och för det mesta kemiskt sällskap.

Beechwood är en stor egendom, som något mer än 100 år tillhört Sebrightska familjen. Den närvarande ägaren anses för att vara en af Englands bästa åkerbrukare och för [ 67 ]att vara den bästa kännare af fårskötseln. Jordmånen är ganska stenig och så full af kiselstenar och flinta, att det såg underligt ut, huru sädesstråen skulle kunna taga sig fram emellan dem, och det oaktadt har [jag] ingenstädes sett en så ymnig och så väl kvalificerad skörd af hvete, som jag här fann på alla fält. Mangården ligger i en stor och vild, men väl skött park, och alla ladugårdshus äro på något afstånd därifrån, skymda af träden i parken. Byggningen är två våningar hög, på den ena sidan alldeles lik ett svenskt herresäte, och på den andra sidan är den ett gammalt götiskt palats, sådant som en stor del af Eng[lands] större byggnader äro. Gästerna voro högst bekvämt logerade; jag kan icke säga, att här någonting var lysande, men allt var inrättadt med den yttersta grad af bekvämlighet, och ingenting fanns ditsatt för endast prydnad. Man konverserade i sir Johns bibliotek, en rad af stora och eleganta rum, där man fann böcker af alla språk i alla branscher af litteratur, vetenskaper och konster. Den som ej deltog i konversationen, begagnade böckerna, och på detta sätt hade man ett ogeneradt och ganska roligt lif på Beechwood. Bland de böcker här funnos, voro åtskilliga engelska gamla folianter, som för sällsamhetens skull blifvit betalta med 100 till 150 pund sterling, och sir John berättade mig, att för icke länge sedan äldsta upplagan af Boccaccios obscena sagor såldes på en bokauktion i London till priset af 2,100 pund sterling (i närvarande kurs 21,000 rdr rgds), så att han ej ansåg sina böcker for att vara just någon stor dyrbarhet.

Efter dinéen var sällskapet tillsammans i biblioteket till kl. 12, då damerna först gingo bort och efter ännu en halftimme herrarne.

4 september. Fredag. Jag gick efter dejeunéen med dr Marcet och sir Johns gamekeeper (jägare) ut att skjuta rapphöns. Efter 6 timmars ständigt gående återkommo vi med tomma händer. Jag hade skjutit bom på [ 68 ]en kanin och en rapphöna, Marcet bom på samma kanin och några rapphöns och jägaren äfven på en mängd rapphöns.

5 september. Lördag. Jag gick med dr Marcet, sir John och hans jägare ånyo ut på rapphönsjakt, men ingen utom Marcet hade bössa. Efter ett dussin felade skott kommo vi tomhändta hem. Sir John visade mig sitt laboratorium, som var ganska bekvämt inrättadt och väl försedt med hvarjehanda rekvisita för kemiska undersökningar.

6 september. Söndag. Efter dejeunéen reste jag med sir John och dr Marcet till Hampstead, ungefär 1 svensk mil från Beechwood, för att besöka Astley Cooper på hans landställe, som var en ganska väl belägen liten landegendom på en höjd ofvanför staden Hampstead. Vi passerade där några timmar och reste hem till dinéen. Astley Cooper inviterade mig på rapphönsjakt med Marcet till följande dag, men som jag dels ämnade resa till London, dels ej mer ämnade bränna krut onödigt, så tackade jag och ursäktade mig. Marcet antog tillbudet och sköt, som jag sedan fått veta, en rapphöna på denna jakt Han berättade mig vid samma tillfälle, att sir John för att trösta honom för den olyckliga jakt han förut gjort på Beechwood, erbudit honom att söka efter fasaner, oaktadt de nu voro förbudna att skjuta, men med villkor att endast skjuta tuppar och tilläggande, att han en gång för alla fastställt, att den, som skjuter en höna, måste betala en guinea till hans gamekeeper. Marcet gick i glädjen genast till fasanparken, men misstog sig och sköt en höna för en tupp och betalte skottet med sin guinea.

7 september. Måndag. Efter en liten promenad med sir John Sebright, madame Marcet och mr Harris[on?] begaf jag mig kl. 1 från Beechwood till Market street för [ 69 ]att där invänta en stagecoach för London. Den kom icke förrän kl. 3. Och under det jag väntade, kom stadens kirurg (den jag i sällskap med Marcet och sir John mötte på vägen från Hampstead i går och talte en stund med) och inviterade mig att passera väntningstiden i hans hus, det jag ock gärna gjorde, emedan det var nästa hus intill; han trakterade med madeiravin och ville ge mig middag, hvilket jag undanbad mig. Vi talte litet politik, men han visste icke, om Sverige låg i norra eller södra ändan på Europa. Han var annars en stilla, beskedlig och välment man, och sir John prisade honom som en skicklig praktisk kirurg. Ändtligen kom vagnen, och jag reste af. Vi anlände ej till London förrän kl. ½ till 9.

8 september. Tisdag. Jag gick på laboratorium i Royal Institution till E. Davy för att få veta mr Guillemards adress, hvilken hade flyttat och som jag önskade råka. Davy sade mig, att han väntade honom dit, och jag beslöt att afbida hans ankomst, som likväl ej skedde förrän mot kt 3. Vi uppgjorde då, att jag följande torsdag skulle vara honom till möte i Newport, hvarifrån vi tillsamman skulle gå till Cambridge, där han ville göra sig den mödan att visa mig universitetets märkvärdigheter. Jag gick till middagen till Brunmarks, och kl. 7 gick jag därifrån till Russell square till Marcet, som lofvat att introducera mig i Medico-chirurgical Society. Marcet hade lämnat en skriftlig direktion och lofvade möta mig på stället i Geologiska sällskapets hus, 2 Lincoln‘s inn fields. Jag hittade väl dit i mörkret, men ej utan bryderi, och då jag kom dit, var min Marcet ej där; men jag lät utkalla sekreteraren, dr Roget, som jag kände och som presenterade mig i sällskapet. Denna sammankomst var ett extraordinärt möte. där man skulle afhöra utdrag af de afhandlingar, som blifvit insända till sällskapet och som nu snart skulle tryckas i tredje tomen af dess handlingar. Blott en enda afhandiing upplästes in extenso. Den afhandlade en ny sjukdom, [ 70 ]som af författaren kallades tremophrenites. Den liknar phrenites56 ganska mycket men utmärker sig genom en darrning i musklerna. Utgången är alltid dödlig, då den skötes såsom phrenites, men den låter i de flesta fall hjälpa sig, då opium ges i stor och repeterad dosis, tills det ger sömn; författaren gaf som oftast 2 gran opium hvarannan timme. Han anser fylleri vara en predisponerande orsak till detta onda. Bland de utdrag, som upplästes, var äfven ett af min afhandling om varmblodiga djurvätskor. Sällskåpet åtskildes kl. ½ 11.

9 september. Onsdag. Jag passerade en stund på förmiddagen hos Marcet för att ställa våra försök i förvar under den tid vi icke kunna arbeta, då vi båda ämna resa på några dagar från London. Marcet uppläste sedan sitt gensvar till Pearsonska frågan, ställdt i ett bref till Bostock, som fordom var af Pearsons mening, men som nu erkänner sitt misstag och publicerar Marcets bref. Jag gick sedan in till Carys och köpte en laterna magica, med förbehåll att man skulle skicka mig flera målningar, än jag behöfde, för att jag skulle kunna välja. På vägen därifrån mötte jag Brunmark, som böd mig hem till middagen, och vi kommo öfverens, att han och frun skulle komma till mig på aftonen och hjälpa mig välja stycken för laternan. Vi gjorde först en visit hos Engström, som jag inviterade på exhibitionen, och sedan rodde vi strömmen utföre till London bridge. Herr och fru Brunmark samt Engström och herr Sandmark bivistade på aftonen exhibition af min laterna magica, som befanns vara alltför medelmåttig.

10 september. Torsdag. Jag begaf mig kl. ½ 8 till George & blue Boar, Holborn, och satte mig på en Cambridge-stagecoach för att möta mr Guillemard i Newport. Vädret var förträffligt. Jag träffade Guillemard i Stortford, 5 engelska mil hitom Newport; vi fortsatte resan [ 71 ]till Cambridge på samma vagn och anlände dit kl. 5. Vi stego af vagnen vid ingången i staden och gingo till fots efteråt, hvarvid vi genomlupo åtskilliga kollegier såsom Peter college, Pembroke- och Catherine-hall m. fl. Vi blefvo logerade på värdshuset The rose vid torget. Vi dinerade först och gjorde sedan en liten promenad till Cajus-, Kings-, Clare- och Trinity-colleges. Jag köpte en liten bok, kallad »Guide through the university», som jag efter hemkomsten troget studerade. Vi sökte några af mr Guillemards bekanta; de flesta voro ur staden, och ingen var hemma, men hos mr Davies lämnade vi kort med anhållan att få råka honom, och han skickade samma afton och lät säga, att han skulle hälsa på oss följande morgon kl. kring 9.

Universiteten i Cambridge och Oxford äro inrättade på en helt annan princip än våra lärosäten eller högskolor. Universitetet är sammansatt af flera kollegier, hvilka på sitt sätt kunna svara emot nationerna vid våra akademier. Dessa kollegier äro stiftelser af privata genom testamenten och hafva egna, merendels väl byggda hus samt mer eller mindre betydliga inkomster. De bestå af: 1:o) En master, som vanligen tillika är domprost eller biskop på något annat ställe och som icke gör sin syssla på någotdera. 2:o) Vice master, som har hufvudbestyret i kollegium. 3:o) Fellows, masters of arts eller bachelors (fil. magistrar eller kandidater) eller doktorer af juridiska eller medicinska fakulteten, som icke lämnat universitetet. Dessa hafva 50 pund sterling eller däröfver i årligt stipendium, 1½ shilling om dagen till mat och fria husrum samt därjämte särskildt för privat undervisning eller officierande i kollegium, så att de kunna med någon sparsamhet lefva på dessa inkomster. 4:o) Scholars eller juniorer, som inväljas från den 5:e klassen. Dessa betala sina rum i kollegium, men de hafva 1½ shilling dagligen till mat. 5:o) Pensionärer eller först uppkomna studenter, som ännu icke varit så länge vid universitetet, att de hunnit blifva [ 72 ]scholars. Dessa kunna kallas novitier. Äfven de hafva af kollegium någon hjälp till maten. Utom dessa är där en annan klass, kallad fellow commoners, som utgöres af unga adelsmän, hvilka få äta med fellows och vice master, hvilket icke tillåtes scholars eller pensionairs.

Hvart och ett kollegium har åtskilliga allmänna rum: 1:o) The chapel, en kyrka, hvari studenterna göra sin morgon- och aftonbön, som sker med mycken ceremoni; somliga af dessa äro utmärkt granna. 2:o) Refectory eller dining room, en stor sal, som i några kollegier är ofantlig, hvari studenterna äta middag. Hvart kollegium har sin hofmästare och sin kock, sin uppköpare etc., och studenterna äta alla i refectory, men vid olika bord: vice master, fellows och fellow commoners vid det förnämsta, längre ned bachelors, än längre ned scholars och längst ned pensionairs. Hofmästaren ger fram en räkning på hvad rättema kosta, och vice mastern summerar den vid slutet af måltiden och bestämmer, hvartill hvar och en skall debiteras. Stundom äro de 18 pence, som kollegium består hvar och en, tillräckliga att likvidera måltiden, stundom går den något däröfver, och då debiteras hvar och en för öfverskottet, att betalas till hofmästaren. Vice mastern och den äldste fellow läsa på latin till bords, och två af pensionärerna läsa i tur ifrån bordet 3:o) Combination room. Ett elegant och vanligen modernt inredt rum, där fellows samlas efter maten för att dricka sitt vin, hvartill de yngre icke admitteras. 4:o) Library. Dessa bibliotek äro vanligen klent försedda med goda böcker, men så mycket rikare på gamla luntor. — Dessutom innehålla kollegierna en skön våning för mastern samt en mängd rum för fellows och scholars, hvilka merendels bestå af ett sofrum och ett läsrum och för de äldre tillika en parlour eller ett förmak. Studenter, fellows och professorer hafva en egen, ganska bisarr dräkt, i hvilken de visa sig på gatorna och i lektionerna. Bifogade figur utvisar denna dräkt. Den svarta och hvita slöja, som hänger öfver ryggen, utmärker

[ plansch ]
Berzelius Reseanteckningar Cambridge poster.png

[ 73 ]magistergraden och bäres icke på gatan. Adelsmän hafva sina kappor galonerade och guldtofs i mössan. Hela dräkten och i synnerhet hufvudbonaden är en stor arlequinade. I hvart kollegium gifvas privata undervisningar i vetenskaperna, i synnerhet i matematiken, och studenterna föröka sedan dessa kunskaper genom afhörande af universitetets professorers publika föreläsningar. Dessa professorer äro icke inrättade af regeringen utan dels genom privata stiftelser, dels af universitetet, men de äro så händelsevis ditkastade, att där äro t ex. tvenne professorer i mineralogien men ingen i fysiken. De som finnas äro inga band underkastade: de läsa hvad de behaga, hörande till deras vetenskap eller ej, och de läsa icke, om de behaga; de flesta läsa också verkligen icke utan bo endast några månader i Cambridge för att taga upp sin lön. Dessa oordningar sammanhänga med det allmänna själfsvåldet i Englands kleresi, hvilket man icke vågar angripa på en gång utan söker att långsamt undanröja. Den bekante Pitt, som studerat vid denna akademi och som i många år var en parlamentsledamot för universitetet (det skickar alltid tvenne ledamöter till underhuset), imaginerade och genomdref, att regeringen betalar 100 pund sterl. åt hvar och en professor, som läser behörigt; men oaktadt dessa mutor är där ändå omkring ¼ af professorerna, som icke bry sig om att hålla föreläsningar. Hvar och en, som varit 4 år vid universitetet, kan aspirera att bli kandidat, bachelor, och den, som varit där i 7 år, blir magister. Går det bra i examen, så säges han vara magister med heder, och går det dåligt eller alls icke, så blir han magister utan, men i alla fall magister. Medicine doktorer promoveras här, utan att några föreläsningar ges i medicinen eller farmacien, och utan laborationer eller dissektioner. Sådan ungefär är den allmänna öfverblicken af detta universitet.

I afseende på studenternas sedighet lägger man många band på dem: alla kollegier tillslutas kl. 8; ingen slipper [ 74 ]ut utan vice masterns ordres, men hvem som helst slipper in. Också är dryckenskap icke så gängse här som i Uppsala, och intet oljud föröfvas om aftnar och nätter på gatorna, hvilket är en särdeles god sak för invånarne i Cambridge,

11 september. Fredag. Under det vi frukosterade, fingo vi en visit af mr Davies, archidiaconus of Ely och den äldste af fellows i Trinity college, en 70-årig gubbe. Han följde oss hem till sitt kollegium och visade oss dess bibliotek, som visserligen var det gladaste och skönaste rum jag sett. Det är byggdt af sir Christ. Wren, densamme som byggt S:t Pauls kyrka i London. För att hindra fukt är hela den undre våningen en pelaregång, och hvarjehanda andra försiktighetsmått äro tagna. Golfvet är af svart och hvit marmor i damspelsform. Bokhyllorna äro af ek och stå icke längsefter väggarna, hvilket skulle minska fönsternas antal, utan de stå sida med väggen, två och två emellan hvart fönster, så att boksidorna vetta åt fönstret. På hvar och en af dessa hyllor står till höger om gången en marmorbyst af någon stor engelsk litteratör och till vänster af forntidens lärda och skribenter. Man kommer in på ena ändan af rummet, och på den motsvarande är en lika dörr öppen utåt kollegii sköna och skuggrika promenad. Där har man en liten altan, och den, som älskar ute-luften, kan där sitta i skugga och svalka och studera sin bok. Ofvanför denna dörr är ett magnifikt fönster, utgörande en i glaset inbränd målning af Cypriani, föreställande Minerva presenterande Newton för kung Georg III. Bacon sitter nedanför, på sidan om konungens tron. Dessa ansikten äro porträtter, och figurernas storlek är nära naturlig; skada att målaren skulle synkronisticera män af så skilda sekler och tidehvarf. — Biblioteket har dessutom vid detta fönster eller rättare på sidorna om dörren därunder byster af Bacon och Newton, huggna i marmor af Roubillac. Vid ingången stå dylika byster af Willoughby och Ray.

[ 75 ]Efter en kort visit på mr Davies‘ rum togo vi en promenad utom staden till Chestertons kyrkby, ungefär en svensk fjärdingsväg, för att besöka kemie professoren Farish, som vi lyckligt träffade hemma och som höfligt tog emot oss. Mr Guillemard presenterade mig med tillägg, att han supponerade mitt namn vara kändt af mr Farish. Hvartill denne svarade intet. Efter en paus sade han, att ehuru han bär titel af kemie professor, så är detta likväl icke hans hufvudstudium, emedan det läses af mr Wollaston, teologie kandidat och Jacksonian professor, hvars titel är att läsa experimental phitosophy.57 Farish hade därföre för sina studier valt teknologien och förnämligast den delen, som afhandlar maskinläran. Han erböd oss därföre att följa sig till staden för att se hans auditorium och hans instrument, hvilket anbud vi med tacksamhet antogo. Hans auditorium är tillika med laboratorium chemicum beläget i botaniska trädgården, och auditorium är för honom, mr Wollaston och dr Clarke, som läser mineralogi, gemensamt. Det utgöres af själfva laboratorium, och för att ej oroa hvarandra så läsa de hvar sin termin (universitetet har trenne sådana), och professorerna få således af regeringen 100 pund för detta uppfyllande af ⅓ af deras skyldighet. Farishs instrumentsamling var i högsta grad märkvärdig och intressant. Den bestod 1:o af en liten eld- och luftmaskin; 2:o af en kvarnverksanstalt, som 1 lektion sättes i gång från en vattencistern på vinden. 3:o Flera kistor innehållande kuggade mässingshjul af differenta diametrar, men alla passande till hvarandras kuggar och till samma axlar. Vidare kistor med axlar och ställningar, alla inrättade efter samma allmänna mått och dimensioner, så att hjulverket i en maskin, det måtte vara huru kompliceradt som helst, kunde af dessa sammansättas. 4:o Lådor, innehållande sådana särskilda maskinerianstalter, som tillhörde vissa fabrikationer och som icke kunde af vissa delar sammansättas. Till exempel valsen och formarna för ett pappersbruk; han uppsatte för oss en maskin att göra [ 76 ]papper utan ända, d. ä. i så långa ark man behagar, och visade alla de svårigheter man därvid haft att öfvervinna. Till afhjälpande af dessa hörde bland annat ett litet hjul, så gjordt, att dess diameter kunde efter behag ökas eller minskas för att därigenom göra pappersremsans upphämtning precis lika med dess bildning, emedan i annat fall slitning eller skrynklor skulle uppkomma. 5:o Delar af ugnar, gjorda af bränd degelmassa, hvaraf han hopsatte hvilka ugnar han behagade, och dessa voro så någorlunda stora, att de kunde eldas och själfva operationen i många fall göras däri under lektionen.

Följande äro några af de allmänna figurerna i apparaten.

Berzelius Reseanteckningar sida 076.png

Ofvanstående utgör basis för uppställningen; den är gjuten af tackjärn och genom hopställning af flera i olika direktioner får operator en basis att fasta sina instrumenter uti. Dessa ställningar sammanbindas med små hakskrufvar. Hvar och en har 1 kvarter eller något mindre i bredd, och dess längd är 4 gånger bredden. Nu blir frågan: huru skola nu supporterna för hjulaxlarna fästas i denna basis? Det sker på två sätt.

Antingen såsom fig. 3 utvisar, då på utsidan om den å föregående sida tecknade apparaten sättes en järnten och på insidan den ten, som skall tjäna till pelare; båda sammanhållas med en passande, 4-kantig mässingshylsa, sådan som fig. 2, om den vore utan skruf. Nedantill lägges en järnbit emellan dem, och ofvantill inlägges en järnbricka, [ 77 ]skapad som fig. 5. Då man med ett hammarslag mot spetsen af brickan drifver den mot en af järnstängerna, ökas däraf dess diameter emellan kontaktspunkterna, och stolparna kilas fast. Fig. 1 visar dess sammanhang med apparaten. Det andra sättet är vida enklare: med en skruf på mässingshylsan såsom fig. 2 och satt såsom i fig. 4. Fig. 1 visar, huru det sitter på apparaten, hvars öfre och nedre kant i fig. 4 äro tecknade i genomskärning.

Berzelius Reseanteckningar sida 077a.png

Farish visade oss därpå en kurs af ritningar på maskiner och hade därvid adopterat en ganska ingeniös metod att göra figuren sådan, att den utan vidare förklaring än en skala, satt i handen på en arbetare, kan

Berzelius Reseanteckningar sida 077b.png

exekveras, och hvarvid inga förkortade ställningar förekomma, som af skalan ej bestämmas. Den visar maskineriet på 3 sidor, nämligen ofvantill och tvenne sidor, och ritningens lutning är alltid densamma i alla figurer. Grunden för lutningen är tagen från lutningen af den kub, som fås, då man i en cirkel inskrifver en liksidig 6-hörning och sammanbinder hvarannan af vinklarna med medelpunkten.

[ 78 ]Vi dinerade kl 3 i Trinity college med fellows, inviterade af mr Davies; vi togo efteråt vin och frukt på mr Davies‘ rum. Vi besågo köksanstalterna och förråderna, som voro ymniga och väl hållna. I köket var en stor och djup vattenlår, inuti fodrad med bly, hvari fiskar förvarades såsom i en sump. Ekonomimästaren sade mig, att han hade dem där för hvilken längd af tid han behagade, men att om åskan går starkt» så dö de flesta af dem. Hvad sammanhang kan detta hafva med vår erfarenhet i Sverige, att de buteljer, som innehålla jästa, kolsyrehaltiga drycker, sönderslås ofta i källaren, då åskan går? KL 6 gingo vi ut till Chesterton till Farish på te. Han hade samlat ihop några rätt vackra flickor, hans niécer, som gjorde teet så mycket intressantare. Kl. ½9 promenerade vi åter tillbaka, halfvägs följda af mr Farish, och begåfvo oss åter till Trinity college, där vi superade hos vice mastern, mr Renouard.

12 september. Lördag. Vi gjorde efter dejeunéen en visit hos the dean of Ely, master of Jesus college, som hade den complaisancen att visa mig detta kollegii kapell, refectory, combination-room och library. Därifrån gick jag till mr Davies, som följde mig till botaniska trädgården och till dr Clarkes samlingar. Clarke var nu där för att möta mig. Vi genomgingo hans samling, som var ganska vacker och framställde åtskilliga rätt intressanta saker, ehuru Clarke själf syntes icke vara någon stor mineralog. Han bemötte oss och i synnerhet mig med utmärkt artighet och ville så gärna, att jag skulle taga emot flera mineralier af honom, hvilket jag dock vägrade. Jag emottog några för undersökningar, som han begärde. Vi dinerade i Trinity college, inviterade af mr Pryme, och på aftonen sökte vi dr Clarke i Trumpington, dar han bor, 2½ engelska mil utom staden. Han var likväl ej hemma.

13 september. Söndag. Vi afhörde bönen i det magnifika Kings college chapel, ett götiskt tempel, där [ 79 ]den största lyx är förenad med den högsta smak, hvaraf denna byggnadsstil är kapabel. Dess 17 fönster äro målningar inbrända i glas, som gifva dagern i kyrkan en besynnerlig hållning, som likväl ej är oangenäm. Bönen där var en ganska intagande ceremoni. Studenter, bachelors och masters of arts voro klädda i hvita skjortor utanpå. Bönen förrättades af en master of arts, och däremellan sjöngos ett par eller tre af Davids psalmer, ej af studenterna utan af en särskild inrättad kör af väl inöfvade gossar. Organisten ackompanjerade dem med smak och med en lagom styrka i orgelns ljud. Efter bönen gingo vi till predikan i S:t Mary's kyrka. Stadsborna hade där gjort bön och evakuerade nu kyrkan för universitetet, som skulle hafva sin predikan — stadsbornas gifves först på eftermiddagen. Predikanten tillhörde Jesus college. Hans ämne var ett försvar för kristna religionens sanning. Han utförde det ganska väl, ehuru stilen var så soignerad, att den smakade af affektation. — Vi dinerade på värdshuset och hade mr Pryme till gäst. På aftonen bivistade vi bönen i Trinity college chapel. Där voro ganska många af stadsborna. Musiken utfördes där ej alldeles så väl som i Kings chapel. Jag hade här tillfälle att bese den sköna statyen af Newton, som skall vara ganska lik.58

Obs. Emellan gudstjänsten och dinéen besökte vi mr Oakes, stadens kirurg och mest aktade läkare, som förde oss till Addenbrookes hospital, som står under hans och medicine professoren sir J. Penningtons tillsyn. Ordning, renhet eller till och med magnificens i allt göra detta hospital förmodligen, sådant det nu är, till det första i hela världen. Det är litet och har ej mera än fyra sjuksalar, hvardera för tio personer, men jag har icke någonstädes sett så goda inrättningar; badhuset t ex. har visserligen få sina likar i Europa. Detta hospital är stiftadt genom ett testamente, som sedan fått tillökningar af andra testatorer, så att dessa goda inrättningar kunnat utföras till den fullkomlighet de hafva.

[ 80 ]14 september. Måndag. Vi besågo åtskilliga publika byggnader, t. ex. Senate house, där publika orationer och examina hållas. Huset är byggdt af sir Chr. Wren och är magnifikt både utpå och inuti. Här stå fyra marmorstatyer af Georg I, Georg II, duke of — —, som varit akademiens kansler i 60 år,59 och slutligen af W. Pitt, den sista mästerligt arbetad och, som man försäkrar, fullkomligt lik. Vi sågo vidare det allmänna universitetsbiblioteket, som är ganska stort men synes icke kunna jämföras i snygghet, böckernas mängd och urval m. m. med universitetsbiblioteket i Uppsala. Vidare besågo vi i Sidney Sussex college‘s bibliotek ett ossement af ett barnhufvud, som sades vara förvandladt i kiseljord. Verkligen voro alla benen öfverdragna utan och innan med en 1½ linje tjock skorpa af kalcedon, som följde dem tämmeligen i fördjupningar och upphöjningar. Det var för vid pass 200 år sedan hittadt vid upprensningen af en ganska djup brunn på ön Kreta. Därefter besågo vi i Trinity college‘s bibliotek åtskilliga af Newtons och Miltons manuskripter. Newtons voro strödda bitar af hans skrifter och en tämligen komplett brefväxling med matheseos prof. Cotes i Cambridge, som läste korrekturerna på Newtons verk, under det den senare bodde i London. Newton har antagit många af de förändringar Cotes föreslagit Jag tog på ett tunt papper en autografi af Newtons handskrift och det sätt, hvarpå han brukade skrifva sitt namn.

Miltons manuskript innehöll åtskilliga planer till Paradise lost, The masque of Comus, några poemer från hans yngre år och några af dem han efter förlusten af sin syn dikterade för sin dotter, hvars fruntimmershand behöll åtskilligt af karaktären i könets sätt att formera bokstäfverna.

Vi dinerade med mr Renouard i Trinity college‘s refectory och togo vin i combination-room med honom, Davies och Pryme. Aftonen promenerade vi i kollegii nyss anlagda, vackra enskilda park, tills det begynte blifva mörkt.

[ 81 ]15 september. Tisdag. Efter likviden på The rose, som steg till 2 pund 7 shillings på hvardera, reste vi kl. 8 om morgonen från Cambridge till mr Guillemards landgård i byn Clavering, dit vi ankommo kl. 11. Jag passerade dagen med mr Guillemard, dels promenerande, dels läsande.

16 september. Onsdag. Jag reste kl. 6 från Clavering med stagecoachen till London, dit jag anlände kl. 2 Jag fann för mig ett bref från dr Young, innehållande en invitation att följa honom till Worthing på en vecka, men jag fick strax efter hemkomsten en så svår migrän, att jag måste lägga mig och skicka ett återbud till dr Young. På aftonen befann jag mig bättre, fick ett besök af Engström och pratade med honom till sent. - - 60



  1. Efter en matsmältningsmaskin vid namn Apreece, son af sir Thomas Apreece, som ännu lefver. Hon hade med denne inga barn. Hon själf är dotter af en kirurg, som gjort ganska stor fortune i Ostindien, men som var för dålig att slå sig ut i England.11