Frey/1847/Om Riddarväsendet

←  Något om den Episka Poesien

Frey: Tidskrift för vetenskap och konst — 1847 av Anonym Om Riddarväsendet

Sanscrit og Oldnordisk  →

Del av Frey, häfte XLII och XLII, 1847. Detta är en svensk bearbetning av en artikel om riddarväsendet som Sir Walter Scott skrev för Encyclopedia Britannica.

Om Riddarväsendet.

---

Ordet Chevalier, som härleder sig från franskan, betyder egentligen kavallerist, ryttare, krigare till häst. Emellertid hafva vi i denna afhandling tagit ordet i den mening det sedermera erhöll, då det betecknade de riddarordnar, som under medeltiden uppblomstrade i större delen af Europa och hvilkas väsende och lagar vi här skole beskrifva. Visserligen äro dessa lagar redan längesedan aflagda, men ännu kan man skönja spåren af dem, och utom den förändring, som kristendomen verkade, har ingenting så skarpt skiljt två tidsåldrar från hvarandra, som just upprättandet af riddarordnarne. Då vi nu skola försöka att mera såsom filosofer än som fornforskare afhandla detta ämne, nödgas vi gå något långt tillbaka i dess historia.

Ända från den första tid man i krig begagnat rytteri, blef ryttaren, som också hade att sjelf underhålla sin häst, mera ansedd än den till fot tjenande soldaten. Sjelfva konsten att styra sin gångare under den vilda striden gaf Domitor Equi en högre rang, liksom den nödiga kostnaden, som åtföljde detta krigssätt, bevisade egerens större förmögenhet. I många krigiska stammar finna vi också ryttarne utmärkta såsom en särskild klass i staten och hänvisa endast på det gamla Roms Equites, hvilka stodo mellan senaten och det öfriga folket, eller till nya Spaniens eröfrare, hvilka enligt gammalt bruk gåfvo ryttarne dubbel andel af bytet. Under medeltiden antog denna utmärkelse en egen storartad form. Ryttarne blefvo icke endast aktade för deras rikedom och skicklighet, utan de förenade sig till en särskild orden, i hvilken konungar såväl som deras fattigaste undersåtare ansågo för en heder att blifva upptagna. Denna orden styrdes af lagar, som måste till enthusiasm stegra den krigiska andan hos dess medlemmar, hvilka också glödde för ära och rykte. De, hvilka sträfvade efter denna utmärkelse, kunde endast efter en lång och sträng pröfning, under hvilken tid de såsom novicer fingo uppfylla chevaleriets alla fordringar. Ridderskapet var det mål, till hvilket hvarje ädel yngling sträfvade, och för att förtjena denna värdighet, hvilken endast den som var modig, tapper och dygdig kunde erhålla, fordrades att man, under en långvarig pröfning, skulle förblifva i en underordnad ställning såsom väpnare åt någon utmärkt riddare och noga bemärka dennes uppförande såsom blifvande föredöme för sitt eget, och under denna tid iakttaga den största blygsamhet, ödmjukhet och måttlighet, tills kallelsen erhölls att äfven utöfva högre pligter.

Hos alla stammar har det varit brukligt att antaga en bestämd tid, då ynglingen skulle tillåtas deltaga i de fullvuxnas samqväm och då honom tillföllo alla de förmåner, hvilka tillkommo denna klass. Att denna öfvergång skulle helgas genom särskilda ceremonier, ligger i sakens natur. Det är hvarken något för våra götiska förfäder egendomligt eller dem uteslutande tillhörigt uti det sätt, hvarpå dessa förmåner och rättigheter tilldelades. Vi måste i de säregna drag, som utmärkte chevaleriet, i de öfverspända, svärmiska och nästan heliga föreställningar, som medföljde det och bildade en märkvärdig motvigt mot tidens råhet, söka de egenheter, hvilka göra riddarväsendet till ett värdigt föremål för vår uppmärksamhet. Man har, efter Taciti yttrande, ansett chevaleriet härleda sig från de germaniska stammarna. “Alla staters angelägenheter”, säger denne författare, “afgöras af dess medborgare i full rustning. Men ingen får bära vapen eller kläda sig i krigsdrägt, utan tillåtelse. En af hufvudanförarne, fadren eller den närmaste slägtingen åligger det att införa ynglingen, i församlingen och då gifva honom sköld och lans. Dessa vapen anses tillhöra mannsåldern och är den första utmärkelse, ynglingen erhåller. Förut är han blott medlem af sin familj, men från denna stund tillhör han staten.” Taciti Germanica.

De skandinaviska sagorna bekräfta detta och innehålla berättelser om flera ridderliga bedrifter, utöfvade af dessa länders kämpar, hvilka tyckas hafva utgjort en förening, liknande chevaleriet. Säkert är, att de följt just det lefnadssätt, som utmärkte riddarne, och att de vandrade från hof till hof, från land till land, för att med lika ifver söka lycka i kärlek och strid. Det skulle icke blifva svårt att redan från denna aflägsna tid härleda flera af de seder och bruk, som infördes af de götiska invandrarne i det sprängda romerska rikets särskildta delar, tills de der ingingo i chevaleriet. Tacitus underrättar oss, till exempel, att det var brukligt hos Germanerne och isynnerhet hos Catti, att hvarje ung kämpe lät hår och skägg växa och icke raka sig förr än han utmärkt sig genom någon större vapenbragd. På samma sätt måste den, som önskade erhålla riddarslaget, nyttja en hvit vapendrägt och sköld utan valspråk, tills han genom någon djerf och utmärkt handling gjort sig förtjent af något utmärkande igenkänningstecken, såsom synes af Don Quixote de la Mancha, en källa, som aldrig felar. Om någon skulle anse detta exempel för långt sökt, så kunna vi äfven anföra ett, som ligger närmare. Den germaniska kämpen plägade före striden pådraga sig en armring i form af en kedja och icke aftaga đen, innan han slagit en fiende. Läsaren behagade nu genomläsa följande utdrag ur den fransyska romanen, Johan de Saintré, skrifven 1459, och hvilken antages vara grundad på sanna händelser^[1]. Här finner man samma bruk. Styckets hjelte jemte fyra riddare och fem väpnare gjorde ett löfte att bruka hjelmar af en ovanlig form, och skulle riddarne begagna hjelmgaller af guld, men väpnarne af silfver. Sålunda utrustade skulle de under tre år resa från hof till hof och, hvarthän de kommo, utmana ett lika antal riddare och svenner att med svärd och lans försvara deras damers skönhet. På venstra skuldran buro hvar och en af dem sin dams bild, fästad med en kedja, och de kunde icke blifva löste härifrån, förrän de med ära uppfyllt det gjorda löftet. Vid ett tornerspel hos tyska kejsaren hade de slutligt fullgjort detta löfte och blefvo firade med många högtidligheter. I samma bok förekommer också att en polsk riddare, kallad Seigneur de Laiselenet framträdde vid hofvet i Paris och bar en guldkedja fästad vid foten, såsom tecken till ett löfte, han gjort. De lifegna voro egentligen så klädda, men han hade förbundit sig att under fem år nyttja denna kedja, tills han funnit en riddare sans reproche, som kunde genom öppen strid lösa honom från sitt löfte. Lord Huntingdon omtalar i sina memoirer, att då han dubbades till riddare af Bath-orden, fästades en silkestofs vid ordensmanteln, hvilket troligen hänsyftade på den germaniska kedjan.

Vi skulle kunna framdraga flere bevis på, huru i riddarhistorien flerfaldiga bruk igenfinnas, som måste tillskrifvas Göterne, men det redan sagda må vara nog för att visa, det riddarväsendet utgått ur Germaniens skogar, ehuru icke förrän Rom fallit och Europas nyare stater upprest sig på dess ruiner.

Sedan vi nu gifvit en allmän öfversigt af riddarväsendets ursprung, skola vi 1:o) helt kort framställa de orsaker, af hvilka det hemtat sina förnämsta egenheter, och hvaruti det skiljde sig från den krigiska anda, som sedan fanns hos både Greker och Romare och andra folk; 2:o skola vi försöka att närmare beskrifva dess beståndsdelar och lagar; 3:o) chevaleriets uppkomst och blomstringstid, dess verkan på Europas politiska förhållanden och till slut dess fall.

Första afdelningen.

I alla länder och under alla tidehvarf har man beundrat tapperheten, och ju råare tiden varit, desto mer har man högaktat modet och krigslyckan. Men riddarväsendet hade det egna med sig, att det förenade den krigiska tapperheten med de känslor, som alltid varit de starkaste häfkrafter för menskliga handlingar, religiös hängifvenhet och kärlek. Greker och Romare kämpade för frihet och seger, men medeltidens riddare stredo för Gud och deras damer. Det ålåg visserligen dessa krigare att offra sig för kung och land, och oaktadt denna känsla ofta kom dem all gripa till vapen, ingick den dock mindre väsendtligt i tidens anda. Af fosterlandskärlek finna vi föga spår hos dem, särdeles såsom en bestämd förkärlek för något visst land. Men att försvara den personliga friheten, var en från hvarje ädel riddare oskiljaktig pligt. Ädelmod, storsinthet oeh ett fläckfritt rykte ingingo äfven såsom nödvändiga beståndsdelar i hvarje riddares karaktär. Det ålåg honom icke allenast att vid hvarje tillfälle, som erbjöd sig, iakttaga dessa dygder, utan han måste äfven noga och ifrigt söka derefter och utan betänkande öfva dem ända till gränsen af öfverdrift, ja! till och med längre. Då riddarväsendet, åtminstone i sin abstrakta betydelse, var grundadt på så rena afsigter, måste det leda till en välgörande, om ock svärmisk, utveckling af de menskliga förmögenheterna. Men som i den kalla verkligheten allt, hvad menniskan stiftat, med tiden försämras och förderfvas, så hafva vi äfven här ofta nog tillfälle att bemärka, huru riddarnes gudsfruktan nedsjönk till vidskepelse, huru deras kärlek förbyttes till sinnlighet, deras tillgifvenhet för kung och land blefvo förtryck och våld, och huru deras ädelmod och uppoffringar öfvergingo till galenskap och nära nog vanvett.

Vi hafva nämnt gudsfruktan såsom den förnämsta bland de ridderliga egenskaperna. Det fordras en långsam forskning för att kunna bestämma, vid hvilken tidpunkt chevaleriet först antog kristendomens sak såsom dess egen. En religion, som andas kärlek för medmenniskor och förlåtelse för orättvisa, kunde i sin första rena enkelhet icke lätt sammansmälta med Götarnes, Frankernas och Saxsarnes krigiska seder och lagar. Då dessa stammar först antogo kristna läran, tycktes det äfven som om den förmildrat deras vildhet ända derhän, att de blifvit krigiskt underlägsna sina ännu hedniska grannar. Så härjade de hedniske Danskerne England, medan det styrdes af de kristna Saxsarne. De normanniska hedningarne eröfrade Neustria af Frankerne, de omvända Götarne föllo för de hedniska Hunnernas svärd, och Spaniens Vestgötar måste vika för Saracenerna. Men snart vände sig bladet. Då nödvändigheten af krigisk skicklighet började inses, begagnades den kristna tron (visserligen så länge det gällde sjelfförsvar) af dess prester att stegra modet hos krigarne.

De böcker af gamla Testamentet, hvilka Ulphilas icke ville öfversätta, emedan han fruktade, att de skulle alltför mycket uppdrifva den redan förut vilda krigslystnad, som herrskade hos de gamla Götarne, blefvo nu begagnade att upplifva det fallna modet hos deras efterkommande. Seger och ära pä jorden och en evig sällhet efter döden lofvades åt de kämpar, hvilka stridde mot de otrogna. Och kan man tadla dessa prester för ett dylikt löfte, då man erinrar sig att Saracenerne bemäktigat sig nästan hela Aquitanien, och att vi kanske hafva Carl Martels, Pipins och Carl den stores tapperhet att tacka för att icke halfmånen röfvat Europas skönaste länder? En brinnande gudsfruktan verkade då gemensamt med den ädlaste af alla jordiska känslor — kärleken för fosterlandet och dess frihet.

Men det romerska presterskapet, hvars klokhet liknat ormens, insåg fördelen af att förvandla den tillfälliga ifver, som sporrade dem, hvilka stridde mot de framträngande otrogna, till en bestämd och fast grundtanke, som skulle förena de gamla Götarnes och Germanernas krigiska inrättningar med den kristna tron och dess ceremonier. Tillåtelse för den unga ädlingen att bära vapen erhölls icke längre på krigiskt sätt, och icke heller öfverlemnades honom svärdet och lansen i närvaro endast af stammarnas höfding och äldsta, utan detta blef en religiös handling, som helgades af kyrkan och medförde förbindelsen att försvara henne. Det ålåg novicen att natten före den dag, han skulle dubbas, vaka i full rustning på helgad grund eller i kyrkan, och ikläda sig en hvit drägt liksom kyrkans neophyter. Utom detta vakande tillkommo äfven fasta och bigt och badande, hvarigenom den krigiska akolythen hade att genomgå ungefär samma bruk, som kristendomens invignings-ceremonier. Han åtföljdes af faddrar, som blefvo löftesmän, och han skulle uppfylla riddareden, liksom dopet skulle närvaras af faddrar och dopvittnen. Sjelfva akten skedde i kyrkan, då omständigheterna sådant tilläto, ock de vapen, som den unga krigaren ikläddes blefvo välsignade af presten. Sedan ålades riddaren att försvara den heliga kyrkans rättigheter, att vörda dess tjenare oeh inrättningar, och att lyda Evangelii föreskrifter. Ja ! denna förening mellan chevaleriet och religionen blef så innerlig, att riddarskapets särskilda grader ansågos ega motsvarighet inom kyrkans embeten och riddaren erhöll stundom biskopens rang, rättigheter och skyldigheter, likvisst icke i Sverige helt och hållet, hvarest till exempel en biskop tilläts fara med 30 hästar, men riddaren endast med 6. Vid hvilken tid man emellertid började detta förvrängda inblandande af andliga ceremonier i en fullkomligt krigisk orden, torde vara lärorikt men svårt att utforska. Under Carl den stores tidehvarf var invigningen ännu fullkomligt civil, men redan långt före korstågen hade den erhållit det kyrkliga skaplynne, vi nu omtalat.

Följden af denna förening mellan de religiösa och krigiska känslorna skulle nödvändigt verka förderfligt på de förra. Riddaren antog krigsyrket, men antogs såsom i tjenst hos fridens Evangelium, och han betraktade alla slags kättare och hedningar såsom fiender, hvilka han, i egenskap af Guds krigare, borde anfalla och döda, hvar han än träffade dem, och utan annan orsak, än trosskillnaden. Visserligen ålades honom uti riddareden sedolärans bud, samt att försvara kyrkan och utrota kätteri och otro, men det är vanligt, att menniskorna dagtinga med sina samveten och försvara förbrytelser mot religionens moralbud genom dubbelt nit för dess abstrakta läror. Under medeltiden kunde man se sådant i system, ty kyrkan betraktade en bedrift mot de otrogna såsom en handling, hvilken uppvägde det gröfsta brott.

Den anda, som herrskade under riddartiden, måste göra det nit; som lifvade dessa ordensbröder; glödande, ofördragsamt och öfvermodigt. Om någon otrogen, säger en gammal författare, skulle för en prestman bestrida den kristna trons sanning, skall han försvara sig med motbevis, men riddare anstår icke att gifva andra skäl, än att stöta sitt svärd sex tum i denna otrognas fördömda inelfvor. Äfven den aktning och uppmärksamhet, man var skyldig damer af högre stånd, försvann om de voro otrogna. Den ryktbare Sir Bevis af Hamptoun svarar de sändebud, som den sköna prinsessan Josianna sänder honom med en bjudning till hennes stat:

“Jag vill icke gå ett steg på jorden
att möta en fördömd otrogen.
Hundhedningar, skynden eder att fly,
ty eljest skall min dolk träffa edert hjerta!”

Det ålåg hvarje riddare, att alltid bibehålla detta religiösa nit, om det ock var förenadt med aldrig så stor fara. Liksom de första kristna, voro de förbudna att äfven blott genom tystnad underkasta sig eller deltaga i afgudatjenstens ceremonier, om ock döden skulle blifva den ovilkorliga följden deraf att de sökte afbryta dem. I den vackra medeltids-romanen Huon de Bordeaux omtalas, huru denne riddare bröt sin pligt mot Gud och den rätta tron, emedan han sagt sig vara Saracen for att blifva insläppt i Gaudifers borg. ”Och när riddar Huon gick genom den tredje porten, erinrade han sig den osanning, han sagt för att komma genom den första. ”Min Gud”; sade han, ”förderf måste träffa mig, som förnekat min tro på honom, som gjort så mycket för mig!” Hans ånger och bot voro verkligen ridderliga. Då han kom till borgens innersta port, utbrast han till väktaren: ”öppna dörren, du af Gud fördömde hedning!” Då han kom in i det rum, i hvilket hednakonungen satt i full ståt, högg han hufvudet af den höfdingen, som satt honom närmast, och utropade med hög rost: ”Du har, o Gud! låtit mig lyckas i början af detta företag, vår Frälsare hjelpe mig ock att sluta det med ära!” Många dylika utdrag skulle kunna anföras för att visa, huru det nit var beskaffadt, som lifvade de kristna kämparne, men det är onödigt anföra diktade händelser. Korstågens historia, hvars grund ligger i den chevalereska andan och i det ofördragsamma och rastlösa nit, som presterna blandade i de krigiska institutionerna, äro bästa beviset härför. Dessa företags äfventyrliga och öfverspända skaplynne samt kyrkans utlofvade förlåtelse och aflat gjorde dem omtyckta af medeltidens krigare, och planen att åter upprätta kristna trosläran i det heliga Landet och att rycka Kristi graf ur de otrognas händer, kommo konungar, furstar och ädlingar att glömma farorna. Den ena krigshären efter den andra bröt fram mot Palestina, och riddarne kände sig just uppfordrade till denna färd af de otaliga faror, som försvårade den, och hvilka redan tagit så många offer.

Efter eröfringen af det heliga Landet fullbordades föreningen mellan det verldsliga oeh andliga riddarskapet (såsom klosterväsendet stundom kallades) genom stiftandet af de båda ryktbara krigiska munkordnarna Tempelherrarne och St. Johannes’ af Jerusalem orden. Deras medlemmar afsade sig (åtminstone efter orden) all verldslig glans, makt och njutning, och svuro ett klosterlöfte om celibat, renhet och lydnad, men de förblefvo krigare och de riktade hela sin verksamhet mot Saracenerne. Det är klart, att de krigare, hvilka man lärt att anse sig såsom kämpar för en religion, hvars läror de borde utbreda, skulle inom kort vädja till svärdet och lansen. Man tror att ändamålet helgar medlen, och att mörda tusental otrogna såsom en småsak, ja! såsom en förtjenstfull handling, om de öfverlefvande blifva omvända eller deras land befolkat med bekännare af den sanna tron. Carl den stores krig i Saxsen, blodbaden bland södra Frankrikes Albigenser, krigen i Palestina, de första korsriddarnes oridderliga bragder mot de obeväpnade Judarne i Mainz, Böhmen och Ungern för att under förevändning af religiöst nit plundra och röfva, visa de farliga följderna af den moral, som lärer att religionen icke är ämnad att hämma krigets fasa och olycka, utan just utgör en giltig och laglig orsak dertill. Man kan antaga, att dessa onda följder öfverlefde riddartiden, och att verkningarne deraf kändes äfven på andra sidan verldshafvet, hvarest Nya Verlden i många år härjades. De spanska eröfrarne af södra Amerika voro riddare af börd, och såväl detta företags skaplynne, som det sätt, hvarpå det utfördes, bära prägeln af den anda, som genomgick riddarväsendet. I intet land hade denna anda blifvit så allmän, som i Spanien. De öfverspända föreställningar om ära och de romantiska uppmaningar till farliga och ärorika företag, som chevaleriet proklamerade måste slå an på ett folk, hvilket, såsom Spaniorerne, egde en glödande och nästan österländsk karaktär, och som utmärkte sig mera för fantasi och känsla, än för lugnt förstånd och klokhet. Chevaleriets andliga nit led i Spanien af en ofördragsamhet, som till och med var större än annorstädes och som troligen fick näring af de ständiga krigen med Morerna, tills slutligen såväl Morer som Judar blefvo bortdrifne, en handling, som kostade Spanien en stor del af dess välstånd, ty det förlorade derigenom sin idogaste befolkning. Den romaneska anstrykning, som riddarväsendet gaf den spanska karaktären, qvarblef länge i de spanska sederna äfven efter sjelfva riddartiden, liksom horisonten färgas af solstrålarna ännu sedan solen nedgått. De krigare, som Spanien sände till Nya Veriden, sökte och funno äfventyr, liknande romantikens tidehvarf; de utförde bragder och strider mot en sådan mängd fiender; att endast riddarhistorien kan uppvisa något dylikt, och de följde riddarnes föredömen till och med i den liknöjdhet för menniskolif och blodsutgjutelser, som alltid åtföljer en svärmisk ofördragsamhet. Men girigheten ökade den dystra taflans skuggsida — och denna last var intet arf från riddartiden. Deremot öfverensstämde det ofördragsamma nit, som med våld förstörde Indianernas altaren i stället för att genom förnuftets vapen bekämpa deras villomeningar, som för en brottslig synd betraktade både deras okunnighet om en religion, hvilken aldrig blifvit predikad för dem, och deras vägran att erkänna en troslära, hvilken så illa framställdes för dem, helt och hållet med riddar-andan och den ridderliga tron.

Riddarnes liksom hela tidehvarfvets religion sjönk till en nästan rå vidskepelse, och hvarje riddare antog sig ett helgon, till hvilket han hänvände sig i farans stund och hvilket han jemte hans mös blick tillskref segern. St. Michael, Seraphimernas furste och satans personliga motståndare, St. Jakob, St. Yrian, St. Erik, hvilka alla vantron begåfvat med ridderliga egenskaper, valdes företrädesvis till de jordiska hjeltarnes himmelska beskyddare. Riddarne brukade nämna deras namn efter sina egna såsom lösen, stridsrop m. m. Då Edvard III en natt fäktade under murarna af Galaix, hörde man honom ropa för hvarje hugg han fällde: ”Ha, St. Edvard, ha, St. George!” Men den heliga jungfrun, som vidskepelsen begåfvat med alla jordiska fullkomligheter, såsom ungdom, skönhet och behag, var ett synnerligt föremål för alla riddares och öfriga goda katholikers dyrkan. Torneringar och vapenlekar anställdes till hennes ära liksom för en jordisk dame, och den andakt, med hvilken hon dyrkades, tyckes stundom hafva antagit formen af romantisk hängifvenhet. Man trodde ock, att hon ofta besvarade denna kärlek genom särskilda bevis på ynnest och beskydd. Fraissart berättar, att under ett af de kristnas tåg i Afrika, sågs ofta en stor svart hund i lägret, och hvilken skällde alldeles ursinnigt, då de otrogna någon natt sökte nalkas lägret, hvarigenom den ock gjorde de kristna så stora tjenster, att man allmänt kallade den ”vår frus hund.”

Men oaktadt riddartidens krigiskt-religiösa skaplynne i verkligheten nedsjönk till rå öfvertro och intolerans, så var dess theori herrlig och riktig. Att krigaren drog sitt svärd till sitt fosterlands försvar eller till den betryckta oskuldens beskydd eller till upprätthållande af kyrkans rättigheter, och att han tillika egde en så djup andakt, att den höjde honom öfver den fördel, ja! till och med öfver den ära, som segern skulle medföra, och hvarigenom äfven sjelfva nederlaget blef honom en gudomlig lärdom om förödmjukandet och agandet, och att slutligen riddaren, på hvilkens tapperhet hans landsmän skulle lita, blef dem ett föredöme i iakttagandet af troslärans föreskrifter, var så väl beräknadt att höja, mildra och förädla krigsyrket, och vi måste djupt beklaga dess benägenhet att nedsjunka till bigotteri, förföljelse och ofördragsamhet. Emellertid äro alla jordiska institutioner svaga och huru herrliga de än må vara i theorierna, äro de dock utsatta för att försämras genom våra onda lidelser, tills slutligen deras följder blifva just motsatsen af hvad som var ämnadt.

Chevaleriets andra egenhet bestod i dess dyrkan för det qvinliga könet och särdeles för den dame, hvarje riddare utvalt till föremål för sin tillgifvenhet. Denna känsla eftergaf knappt det andliga nitet och rådde stundom öfver det. Dess skaplynne var så egendomligt och öfverdrifvet, att det nästan gick till afguderi.

Sjelfva källan till denna känsla såväl som grunden till hela riddarväsendet, finnes hos de nordiska folkstammarna, hvilka äfven i deras råaste tillstånd egde så många hedrande företräden framför alla andra folk på samma bildningsgrad. Deras ynglingars kyska och nyktra seder och den bland dem rådande mening, att det var vanhederligt att hafva umgängelse med det andra könet före 20 års ålder, verkade högst fördelaktigt på Germanernas helsa och seder, men bidrog i synnerhet att ställa qvinnan på den höga och vördade plats, hon egde i deras samhällen. Intet förströr känslan, förhärdar hjertat och förderfvar inbillningskraften så mycket som dyrkan af Vaga Venus under den tidiga ungdomen, öfverallt, hvarest qvinnorna varit ansedda såsom viljelösa och tidiga slafvinnor för det andra könets vällustiga lidelser, hafva deras karaktär förderfvats och de hafva nedsjunkit till trälinnor och tjenstehjon bland de fattiga och till slafvinnor i de rikes harem. Männen, å andra sidan, då de tidigt mättat sina lustar med sinnliga njutningar; hvilka snart förlorat all retelse, blifva först liknöjda, och sedan hårda och grofva mot de olyckliga offren för deras nöjen. Den tillfredsställda älskaren, kanske menniskans lägsta ståndpunkt, förvandlas snart till en nyckfull förtryckare, och den som vant sig vid njutningar söker, ständigt nya föremål. Häraf uppstår polygami med alla dess djuriskt grofva följder, hvilken lyckligtvis var okänd för våra götiska förfäder. Den manliga och dygdiga återhållsamhet, som ålåg ynglingen, måste höja båda könens sinnen och särdeles qvinnans såväl i egna ögon, som hos hennes älskare. Hon lärde sig att anse sig, icke såsom ett verktyg att fylla mannens njutningsbegär, utan såsom mål för en trogen och ädel tillgifvenhet, som endast kunde vinnas sedan deras tillbedjare uppnått mogen ålder och var i stånd att leda och försvara den familj, som skulle uppstå kring dem. Fantasi och känsla förenade sig att hos den unga mannen höja en njutning, som naturen kom honom att söka, men som hans lands visa lagar förbjöd honom att för tidigt få tillfredsställa. För denna yngling blef den flicka, hvilken han älskade, ett föremål såväl för hans fruktan, som för hans tillgifvenhet; den böjelse, han kände för henne, blef lika så ren och oviss, som mäktig och verksam, och bådas tycken blefvo förenade, innan äktenskapet knöts, och således en andlig inre förening, som föregick den yttre.

De äktenskap, som ingingos under dessa förmånliga förhållanden, blefvo i allmänhet lyckliga, och äktenskapsbrotten ock sällsynta samt straffade med den största stränghet, och den qvinna, som engång blifvit straffad för detta brott, kunde icke åter finna någon, som ville ingå äktenskap med henne, om hon också var utmärkt för skönhet, rikedom och börd. (Taciti Germania). Den fruktan och dyrkan, med hvilken den germaniska ynglingen betraktade sin tillämnade brud, blef tillgifvenhet och vördnad hos mannen mot herrskarinnan öfver hans hus, som äfven delade hans mödor. Den gifta qvinnan bibehöll den ställning i samhället, som kärleken redan gifvit den unga flickan. ”Ingen”, säger den romerska författaren, ”vågade då göra sig löjlig öfver det heliga äktenskapet eller kalla ett brott mot dess lagar för ett försök att följa med sin tid. Den germaniska qvinnan, sedan hon engång varit gift, försökte sällan att ingå någon ny förening, utan fortsatte, hedrad och ärad såsom enka, att förestå och styra sin aflidne mans efterlemnade familj. Vanan att sålunda förvandla sinnligheten till högre och ädlare känslor samt dessa qvinnors enkla, enfaldiga, dygdiga och stilla seder, gåfvo dem den höga plats i samhället, som det vackra könet alltid innehar, då det utmärker sig genom ett värdigt uppförande, men hvarifrån det nödgas nedstiga under tidehvarf eller i länder, böjda för lättsinniga njutningar. Öfverinseendet af de husliga förhållandena ålåg de germaniska qvinnorna, och männen blandade sig sällan deruti, utom då de genom ålder eller sjukdom voro oförmögna att föra vapen. De skulle deremot deltaga i stammarnas öfverläggningar och hedrades med de presterliga befattningarna. Men qvinnornas inflytande inom en germanisk stam och deras åliggande under striden, kunna bäst fattas genom Taciti ord. ”Germanerne hemta sitt mod förnämligast deraf, att deras slagtordning icke ordnas af tillfället, utan emedan en hel slägt eller klass jemte dess underhafvande alltid fäktar tillsammans. Deras mest älskade barn och dyrbarheter föras i närheten och derifrån höras qvinnornas rop och barnens gråt, hvilka hvarje kämpe anser såsom heliga vittnen, hvilkas beröm han högst uppskattar. Den, som blifvit sårad, söker hjelp hos sin moder eller hustru, hvilka icke tveka att räkna såren och suga upp blodet. Qvinnorna föra förfriskningar till dem, som äro invecklade i striden, och uppmuntra dem med böner. Man berättar att krigshärar, som kommit i oordning och ämnat fly, börjat striden ånyo på qvinnornas uppmaningar, rörde af deras böner, af deras blottade bröst och af fruktan for deras tillfångatagande, som de frukta mera än egen fångenskap. De anse, att det finnes hos qvinnan någonting heligt, och förakta icke deras råd. Under Vespasiani regering innehade Velleda en gudomlig dyrkan i de flesta germaniska staterna, och längre förut dyrkades Aurinia och andra qvinnor. De nordiska sagorna, i hvilka qvinnan ofta är hufvudperson, kunna också anföras såsom bevis på den höga plats, hon egde i deras samhällen. Vi finna ofta, huru hon bilägger de vildaste tvister genom sin blotta närvaro, att hennes ord åtlydes och att hon kastar sina kläder öfver de stridandes vapen till tecken af fred. Och qvinnornas rättigheter voro i Norden lika stora som deras makt. I Eyrbyggja-sagan berättas, huru Thordisa, moder till den ryktbare Goden (höfding) Snorre och gift med Bjarke af Stelgaffel, blef slagen af sin man. Orsaken var också giltig, ty hon hade försökt att i sin mans hus och vid hans bord mörda hans gäst, Eyalf Graie, emedan denne dödat en af hennes slägtingar. Men detta försonade icke det minsta mannens handling, utan Thordisa framträdde vid ett öppet ting, åtföljd af flera vittnen, som skulle intyga, att hon offentligen skillde sig från sin man, emedan han burit händer på henne. Och den nordiska mater-familias hade rättighet dertill, och så väl skiljsmässan som delning af egodelarne skedde genast dem emellan, ehuru den förolämpning, hvaröfver Thordisa klagade, var förorsakad af hennes försök att mörda en gäst.

Vi hafva med afsigt länge följt de götiska stammarnas seder i detta afseende, emedan de visa, att qvinnorna hos dem ansågos för heliga och oantastliga samt att de erhöllo en aktad plats i samhället, just af de föreställningar, hvilka utgingo ur de nordiska skogarna, och att detta egt rum långt före stiftandet af den riddarorden, i hvilkens lagar dessa åsigter ingingo såsom vigtiga beståndsdelar. De sammansmälte lätt med ett system, som så väl egnade sig att upptaga allt, som var romantiskt och svärmiskt i seder och känslor. Bland riddarskapets många pligter ansågs såsom den vigtigaste den att försvara det qvinliga könet och hjelpa oskulden; att göra sig till kämpe för deras sak och att straffa dem, genom hvilka de ledo. Den nyslagne riddaren bands genom sin ed att beskydda alla qvinnor utan undantag, och det bästa sätt att förmå en riddare att uppfylla en begäran, var att besvärja honom dertill vid Gud och damerna. ”Thu skalt vara en beskermare allændæ jomfruer, enkior och faderlosæ barn, hvar thu them seer i nokro nödh, tha skal thu aldrik afflatha at hjælpa them til theres ræt; och hwo som flyr til tik til nödh eller nokon redding, honom skal thu troligæ hjælpæ effter thine makt — tha öffver thu ræt riddarskap”, säger Clarina till Falantin i medeltids-romanen ”Namnlös och Falantin.” Ofta ansågs till och med att de krigiska företag, man skulle utföra i fäderneslandets tjenst, borde vika för att hjelpa någon nödställd dame. Så tvekade icke Captal du Buche, ehuru engelsk undersåte, att förena sina trupper med den franska hären, för att befria några damer, hvilka belägrades i ett fäste och hotades med våldsamhet af de upproriska bönderna. Ett ord, en blick, ett tecken af en skön mö voro tillräckliga att komma riddaren att fördubbla sin tapperhet och sina ansträngningar. Vid tornerspel och i striden hördes damernas rop, likasom fordom hos Germanerne, uppmanade sina riddare att hågkomma deras rykte och göra sitt yttersta. ”Betänk, ädle riddersmän, eder kärlek och eder heder, varen tappre, ty damer se eder.” De stridande svarade: ”för kärleken! för en död värdig en krigare! framåt tappre riddare, vi fäkta under sköna ögon!”

Då striden gällde kärleken eller någon jungfrus heder och skönhet, utlofvades den skönaste mö till belöning åt den riddare, som segrade, och från alla håll strömmade kämpar till en så omtyckt strid. Vi behöfva icke uppehålla oss med citater öfver ett så allmänt kändt ämne. Att försvara det qvinliga könet i allmänhet, att hedra och vörda det, att lyda qvinnornas befallningar, att uppföra sig med den största artighet och uppmärksamhet och undvika alla anstötliga ord eller handlingar i deras närvaro, utgjorde så vigtiga beståndsdelar af riddarväsendet, att man kan säga att det just utgjorde dess grundprincip.

Men det var icke nog att den väluppfostrade och ädle riddaren skalle visa vördnad för hela qvinnoslägtet, han var äfven pligtig att välja sig en ”vän mö”, som skulle vara hans ständiga tanke, herrskarinna öfver hans känslor och ledare af hans handlingar. I hennes tjenst skulle han iakttaga den största trohet, tystlåtenhet, vördnad och lydnad. Utan en sådan hjertats herrskarinna var riddaren, för att tala i den tidens språk, liksom ett skepp utan styre, en häst utan tygel, ett svärd utan skaft, eller med andra ord, en varelse som saknade den högre andliga förmåga, som skulle ingifva honom mod och kraft i striden samt utgöra målet för hans sträfvan.

Då den sköna frun af Belles Cousines bemärkt den lille Jean de Saintré, då småsven vid hofvet, frågade hon honom efter namnet på ”hans hjertans kär.” Den stackars gossen svarade helt ängsligt, att hans första kärlek varit till hans moder och hans andra till hans syster. ”Yngling”, sade den misslynta damen, ”vi tala icke nu om din tillgifvenhet för din moder och syster. Jag vill veta namnet på den mö, du älskar par amours.” ”Min fru”, sade svennen, för hvilken kärleken ännu var en hemlighet, ”jag älskar ingen par amours.” ”Förrädare, du är en falsk riddare!” utbrister nu damen, ”vågar du säga, att du icke älskar någon mö? I denna din fega bekännelse ligger bevis på din falskhet och lågsinthet. Hvarifrån hemtade Lancelot, Gawian, Tristan, Giron och de öfriga riddarne af det runda hordet mod och kraft till stora bragder? Hvad ingaf Panthus och så många andra tappre riddare och svenner kraft till storsinta handlingar, hvarifrån hemtade de många ädlingar, hvilka jag sjelf sett tillkämpa sig aktning och rykte, styrka dertill, om icke af ett lifligt sträfvande att förvärfva sig sina damers ynnest och kärlek, utan hvilken driffjäder till tapperhet och mod de skulle förblifvit glömda och okända? Och du fege väpnare vågar tillstå, att du icke har någon utvald mö och icke önskar någon? Bort, falska yngling!” För att undkomma dess bittra förebråelser, uppgaf nu den enfaldiga svennen såsom hans älskarinna par amour, Magdelaine de Comy, ett tio års barn. Grefvinnan des Belles Cousines underrättade honom, sedan hon länge skrattat åt detta svar, huru han skulle kunna göra ett mera passande val. ”Magdelaine”, sade hon» ”är en vacker flicka och af hög börd. Men hvilken nytta, hvad godt, hvilken ära, hvilken fördel, hvilken tröst eller hjelp, hvad råd för dina sträfvanden att nå ridderskapets högre grader, kan du erhålla af detta barn? Min vän, du bör utvälja en dame af hög börd och ädelt blod, som har förmåga och medel att råda i nödens stund, och henne skall du tjena så lydigt och älska så troget, att hon måste erkänna den sanna och hedrande tillgifvenhet, du hyser för henne. Ty tro mig, det finnes ingen mö, om än aldrig så stolt och sträng, som icke efter en lång och trogen tjenst skall erkänna och belöna sin riddares kärlek; med åtminstone medlidande eller mildhet, och väl upptaga den. På detta sätt skall du göra dig till en värdig riddare, men innan dess eger hvarken du eller dina bedrifter något värde.” Grefvinnan fortsatte sedan att förehålla den unga riddar-kandidaten, huru den verkligt älskande riddaren kan undvika de sju dödssynderna, och sade honom, att det vigtigaste var att vara trogen och tystlåten i den dames tjenst, som han älskade par amours. Genom att anföra ställen ur den heliga skrift, ur kyrkofäderna och de gamla filosofernas skrifter, bevisar hon att den, som troget och verkligt älskar, aldrig kan hysa hat, afund, högmod, lättja eller råa lidelser, ty hans kärlek skall bevara honom från dessa fel. Ja! den kärlek, hon predikade för honom, var så ren, att hon till och med ansåg den oförenlig med den sjunde dödssynden eller okyskhet och sinnlighet, till hvilka känslor den likvisst så lätt försjunker. Den obetydligaste vanhederliga tanke eller handling var, efter hennes ord, tillräcklig att för den ridderliga älskaren förverka hans mös tillgifvenhet. Det tyckes emellertid, som om större delen af hennes stränga ord mot okyskhet gällde egentligen dem, hvilka besökte den offentliga lastens hemvist, och att hon tillät sig ett undantag (hvaraf hon, som berättelsen sedermera visar, sjelf gjorde ett frikostigt bruk) för de möten, då en dame under den största hemlighet, kärlek och heder beviljade sin trogna riddare uppfyllandet af hans böner. Det sista, som grefvinnan des Belles Cousines sade Saintré för att väcka hans ärelystnad och forma honom att fästa sig vid någon dame, som var utmärkt för upphöjda tänkesätt och börd, skola vi äfven anföra, emedan det visar att riddarevärdigheten jemkade ståndsskillnaden och derigenom tillät äfven den riddare att hoppas, hvars enda förmögenhet utgjordes af hans mod och vapen, om han ock fattat tycke för den förnämsta jungfru och furstinna.

”Huru är det mig möjligt”, säger Saintré sedan han hört den långa lexan till slut, ”att finna en mö, sådan som ni beskrifver henne, hvilken skulle vilja emottaga min tjenst och dela mina känslor?” ”Och hvarför icke?” svarar lärmästarinnan, ”är du icke af ädel börd? är du icke en välbyggd yngling? Har du icke ögon att blicka på henne, öron att höra hennes ord, tunga som kan föra din talan hos henne, händer att tjena henne, fötter öfver hvilka hon kan befalla, kropp och själ, som du kan troget egna åt hennes tjenst, och en kraftig vilja att utföra hennes önskningar? Och dock tvekar du att erbjuda din tjenst åt hvilken dame som helst!”

I dessa utdrag målas tidehvarfvets ridderliga seder med sanna färger och nödvändigheten för hvarje riddare att hafva en älskarinna, som han dyrkar par amours; och denna hans skyldighet att använda tid och förmåga till att uppfylla hennes, om än aldrig så nyckfulla, önskningar, och att använda hela sin kraft att söka utföra nästan sagolika bragder för att erhålla hennes loford — ty allt det, som gjordes för hennes skull och på hennes begäran, ansågs såsom hennes förtjenst, liksom de romerska härförarnes segrar tillskrefvos kejsaren — öfverdrefs allsicke af grefvinnan des Belles Cousines.

Det utgjorde hvarje utmärkt riddares synnerliga ära att mot alla andra försvara sin utkorades öfverlägsna skönhet, värde och goda egenskaper; han förde hennes bild från hof till hof och försvarade med lans och svärd hennes företräde framför andra damer. Att bryta en lans för en dams ära var en bruklig form vid utmaningar, hvilka städse och höfviskt upptogos af alla sanna riddare, och såväl historien som dikten omtala vapenlekar och tornerspel, tillställda för detta ändamål. Och tornerspelen slutades vanligen med en särskild täflingslek för damernas ära. I visan om riddar Tynne (se Geijer och Afzelius), förekommer följande:

Det var Riddar Tynne
— — — — — —
Ther mötte honom the kämpar sju,
— — — — — —

Ettdera vil tu om ähran fäkta,
Eller om guldet det röda,
Eller vil du rijda en dust med mig
Om begges våra fästemör.

Intet vil jag om ähran fäkta
Eller om guldet det röda.
Men nogh vil jag rijda en dust medh Eder
Om vår kära fästemö.
— — — — — —

Det fanns också riddare, som voro ännu oförvägnare och hvilka sökte att utmärka sig genom manliga bragder till sin älskades ära, och i allmänhet var detta orsaken till de egna och öfverdrifna löften, hvarom vi redan talat. Att strida mot de svåraste faror, att fäkta nästan obeväpnad mot fullt rustade motståndare eller att utföra någon annan djerf handling, voro värf, hvilka riddarne sjelfmant åtogo sig för att vinna sina herrskarinnors bifall, eller som ålades dem till bevis på tillgifvenhet och mod.

Riddaren bar, vid dylika tillfällen, den älskades farger och ansträngde hela sin uppfinningsförmåga för att få ett valspråk eller sköldemärke, som skulle antingen helt tydligt uttrycka denna kärlek, eller också på ett så hemlighetsfullt sätt, att ingen skulle förstå det utom föremålet derför. Att välja dess valspråk ansågs vara af mycken vigt, och att upptaga ett, som någon annan riddare redan antagit, blef ofta grund till långvariga strider.

Damerna, hvilka borde i all dygd och ära uppmuntra sina riddare, brukade äfven att bevärdiga dem med gåfvor, såsom ett skärp, en handske eller ett band, hvilka riddarne sedan buro under stridens eller tornerets faror. Ofta fästade de dessa ynnestbevis vid sina hjelmar, ocb de ansågos såsom de bästa driffjädrar till mod och tapperhet.

Stundom betungade de sköna dessa gåfvor med de svåraste och mest öfverdrifna fordringar, men då älskaren hade mod att trotsa den uppgifna faran och öfverlefde den, egde han ock rättighet att af den jungfru, som ålaggt honom detta vågstycke, fordra en motsvarande ynnest. Krönikorna innehålla otaliga berättelser om hårdhjertade och grymma skönheter, hvilka, för att blifva qvitt sina tillbedjare, förmått dem att underkasta sig de största faror, men att de blifvit fångade i de snaror, de sjelfve utlaggt, då kämparne vunnit en oväntad seger. De blefvo nu tvungna att belöna de bragder, som blifvit utförda i deras namn, ty eljest skulle hvarje bard sjungit om denna trolöshet. Det hände äfven stundom att älskaren begagnade sig något strängt af denna rättighet, såsom det omtalas i den ryktbara fabeln om de tre riddarne och särken, der en dame föreslår sina tre älskare, att endast klädde i en af hennes särkar blanda sig i en mêlée (allmän sammandrabbning) vid ett tornerspel. Detta farliga förslag afslogs af tvenne af riddarne, men antogs af den tredje, som i denna lätta drägt störtar sig bland de tornerande, der han erhåller många sår, men också dagens pris. Dagen efter gaf damens man, ty hon var gift, en ståtlig bankett för alla de riddare och ädlingar, hvilka öfvervarit torneret. Den sårade riddaren sänder särken åter till dess egarinna med begäran att hon vid denna fest skulle nyttja den öfver sin rika drägt, oaktadt den var söndersliten, smutsad och alldeles fullstänkt med blod. Den ädla frun tvekade icke att uppfylla riddarens begäran, förklarande att hon ansåg denna särk nu dyrbarare, sedan den var fullstänkt med hennes tappre väns blod, än om den varit försedd med de präktigaste ädelstenar.” Jaques de Bazin, som omtalar denna berättelse, tvekar om han åt riddaren eller åt den högsinta frun skall gifva den sanna kärlekens lager. Han försäkrar oss äfven, att hennes man hade förstånd nog att icke förundra sig öfver sin frus ovanliga drägt, och gästerna beundrade henne högeligen, som uppfyllt riddarens begäran.

Stundom begagnade sig både riddaren och hans älskarinna af klokhetens vapen att nå samma ändamål, och med stundom samma utgång, hvarvid mycken fintlighet visades å båda sidor. Så förekommer i visan om ”Jungfrun vid källan” (se Arfvidsons folkvisor), huru en mö lofvar en riddare sin hand, om han kunde hemta henne tre rosor:

De som äro vuxna detta här år,
Och stånda på sina egna rätter.

Svennen rider berg och djupan dal
Och kunde de rosor ej finna,
Rider han sig för målare dörr
Och målaren var derinne!

Sedan denne målat honom tre sådana rosor, rider han tillbaka till jungfrun, som, då hon såg, huru han helt oväntadt kunnat uppfylla hennes begäran, utbrister undvikande:

Jag hafver de orden med skämtan sagt.

Men hvarpå han svarar:

”Hafven J det med skämtan sagt,
Till skämt vill jag det taga,
Men jag är eder och J blifven min
I alla våra lifsdagar.”

Stundom blef dock riddarens tålamod uttröttadt af den gränslösa nyckfullhet, med hvilken hans herrskarinna sökte förmå till dylika farliga företag. Vid tyska kejsarens hof hände sig en dag, att några hofmän och damer betraktade ett par lejon, som voro instängda i en håla. En af damerna lät då med afsigt sin handske falla inom skranket, som stängde lejonen, och befallde sin älskare att såsom en sann riddare åter upptaga den. Han lydde utan att tveka, hoppade öfver stängslet, kastade sin kappa mot djuren, då de kommo emot honom, fattade handsken och svängde sig åter öfver skranket. Men då han återkommit, förklarade han högt, att, hvad han gjort, var för sitt eget ryktes skull, men icke för en falsk mö, som, för att tillfredsställa en hjertlös fåfänga och för att roa sig, kunde drifva en modig riddare till en dylik strid. Och med alla de närvarandes bifall afsade han sig för alltid hennes kärlek.

Emellertid var ett sådant fall något ovanligt. I allmänhet ansåg damen sin riddares lif och rykte vara ett med sitt eget, och då hon förmådde honom att utföra vågsamma företag, var hennes afsigt endast att derigenom göra honom värdig sin kärlek, som hon icke med heder kunde skänka någon, som icke utmärkt sig genom ridderliga handlingar. Godscroft omtalar, att under Skottarnes strider mot Edvard I af England, innehades slottet Douglas många gånger af Engelsmännen, hvilka likvisst alltid öfverrumplades och nedhöggos af Lord Jakob Douglas, som med sina underhafvande uppehöll sig i de angränsade bergstrakterna, hvarifrån han alltid kunde speja och bevaka den främmande besättningen i sin egen borg. Slutligen tillkännagaf en skön engelsk jungfru för sina många friare, att hon skulle tillhöra den riddare, som kunde behålla Douglas’ borg ett år och en dag. Riddaren, som åtog sig detta farliga värf, skötte det med största tapperhet och vaksamhet under flera månader, tills jungfrun, som sörjde öfver hans långa frånvaro, sände ett bud till honom att fritaga honom från hans löfte, emedan hon ansåg honom redan hafva uppfyllt det föreslagna profvet. Emellertid hade han erhållit ett utmaningsbref, hvaruti Douglas skref till honom, att han innan nästa palmsöndag ovilkorligen skulle återtaga sin fäderneborg, om riddaren än vore aldrig så vaksam, och den tappre Engelsmannen ansåg sig icke med heder kunna öfvergifva borgen förr, än denna dag var förbi; men sjelfva palmsöndagsaftonen öfverraskades han af Skottarne och dödades. Den gamle Lord Douglas läste jungfruns bref, som riddaren hade i sitt bälte, och han sörjde mycket öfver den tappre ynglingens död.

Vi veta föga om dessa stolta skönheters lefnadssätt, dessa jungfrur, till hvilka man friade med svärd och lans, hvilkas ynnest måste köpas genom uppoffringar och segrar öfver de mest förtviflade faror och hvilka dyrkades med menniskooffer, liksom de hedniska gudomligheterna. Qvinnorna bildade sig väl då som nästan alltid efter männen, och vi finna äfven, att den tidens damer ofta voro verkliga hjeltinnor. De lärdes äfven vanligen att bota sår, och icke blott hjertats, utan äfven sådana, som svärdet förorsakat, och läkarkonsten kände de flesta väl uppfostrade damer. I den först omnämnda romansen Namnlös och Valentin, samt den likaledes af Fornskriftssällskapet utgifna Iwan och Gawian, finnes på flere ställen omtaladt, huru prinsessor och ädla jungfrur bota sina sårade riddare. Stundom togo de äfven till vapen såsom t. ex. grefvinnan de Montfort, hvilken med stor tapperhet försvarade sin borg mot talrika fiender; så äfven Agnes af March, som under skottska kriget stred mot Engelsmännen; Christina Gyllenstjerna, som trotsade Danskarne. I de svenska folkvisorna förekommer ofta, huru en stolt jungfru drager ut och befriar sin fångne broder eller riddare, och i visan om Lucia Lilla (Arwidsons sv. folks.) berättas, att då ”kungen lofvar att Lucia icke skall

— slippa jungfru från Turlans ö!”

och hennes broder fallit i striden mot hofmännen, Lucia sjelf

tog brynjan uti sin hand,
så högg hon trettio konungens män
trå, så låt det lida.

Så fort gick svärdet i Lucias hand
som kringlan uti sporan rann,
trå, så lät det lida.

Och kungen äktade då den tappra sköldmön.

Samtalen mellan dessa stolta skönheter och deras riddare voro verkligen egna. Man roade sig hufvudsakligen med att tala om krigiska bedrifter och jagt. Men då dessa ämnen blifvit uttömda, hade de en osviklig källa af interessanta afhandlingar uti kärlekens metafysik. Man uppkastade någon fråga med afseende på den rena och sanna kärleken, och framdrog flera hundrade olika fall, hvilka sedan behandlades med samma noggrannhet, som tidens lärda disputerade öfver metafysisk theologi. Scotister och Thomister, hvilkas onyttiga och orimliga käbbel skänkt verlden så många folianter af de noggrannaste undersökningar om de absurdaste hårklyfverier i den theologiska polemiken, glömdes i sällskapen för lika orimliga och förnuftslösa afhandlingar och de mest invecklade frågor om t. ex. en älskares förhoppningar, fruktan och tvifvel. Ämnet samt omständigheterna vid det framdragna exemplet voro ofta löjliga i öfverdrift, stundom sedeslösa och nästan alltid öfverspända ända till barnslighet. Här må vara nog att anföra, att samtalen vid ”kärlekens hof” hvälfde sig kring så vigtiga och interessanta frågor, såsom ”huruvida en böjelse, som uppstått endast af andras berättelse eller beskrifning, eller den, som var uppkommen af hvad man sjelf sett, vore mera lofvärd? jemte flera dylika saker.

Från en ytterlighet går man lätt till en annan, och liksom riddartidens religionsnit nedsjönk till religionshat och vidskepelse, så blef också stundom deras kärleks platoniska förfining och deras invecklade kärleks-systemer, förderfvade af grofva och råa utsväfningar. Vi hafva redan omnämnt, att af våra götiska förfäder hade riddarne lärt sig den aktning och tillgifvenhet för det svagare könet, hvilka sedermera bildade sjelfva kärnan i riddarväsendet. Men då de äldre tidernas enkelhet gick förlorad, försvann äfven deras oskuldsfullhet, och ehuru qvinnan ännu dyrkades med lika mycken hänryckning, som i de germaniska skogarna, fortfor hon icke att vara samma rena föremål för denna dyrkan. Man aktade icke längre äktenskapet, och som den unge riddaren vanligen saknade både lust och medel att försörja hustru och barn, valde han sig ofta en älskarinna bland hofvets gifta damer. Visserligen antog man ock, att en dylik förbindelse kunde ega rum i all tukt och ära, och såväl mannen som verlden betraktade den såsom af en helt platonisk beskaffenhet, hvaraf ingen fara kunde uppstå, men naturen hämnade sig för det våld, hvarmed man sökt tvinga henne, och under det att den metafysiska studenten i kärlekens hof påstod, att riddarne eftersträfvade att kyssa sin älskarinnas hand eller mund, och att han icke egde större anspråk på hennes ynnest, njöt man i hemlighet af en kärlek, som hvarken var särdeles ren eller upphöjd. I den förut omnämnda romansen Johan de Saintré förekommer, huru samma grefvinna des Belles Cousines, som håller så långa tal mot de sju dödssynderna, icke endast beviljar sin gode riddare “le don d'amoureuse mercy”, utan börjar äfven sedermera en högst ovärdig och skamlig kärlekshandel med en tjock abbot, hvarvid sannerligen inga högre känslor funnos. En romans, kallad Tirante le blanc, som af Cervantes anses såsom en trogen tafla af riddartiden, tyckes vara skrifven på en bordell, och då man nogare granskar medeltids-dikterna, kan man lätt föreställa sig, att den kyskhet och renhet, som så ofta omtalas, tillhöra dikten, men lasterna verkligheten. Dessa sinnliga utsväfningar tilltogo mycket efter korstågen, emedan de, hvilka återkommo från dessa äfventyrliga färder, hemförde österns förderfvade seder till hämnd för de olyckor, vesterns kämpar förorsakat dess barn. Joinville omtalar, att Ludvig den helige i förtroende beklagat sig för honom öfver de skamlösa utsväfningar, som under hans heliga tåg begingos till och med i hans eget tält och af hans egen omgifning; hvarföre kungen också ansåg de strängaste straff nödiga för att söka hämma den tilltagande sedeslösheten.

Att lefnadssättet under medeltiden verkligen måtte varit bra sjelfsvåldigt, bevisas bäst af det grofva och smutsiga språk, som begagnades i tidens dikter och berättelser. Roman-cykeln om ”Det runda bordet” är full af berättelser om mord och äktenskapsbrott, och Ascham säger, att det oaktadt såg han den i furstliga hus, ”hvarest man icke hade ett enda Guds ord.” I Amadis de Gaule och flere andra romaner låta hjeltinnorna sina älskare njuta en makes rättigheter innan vigseln förenat dem. I Namnlös och Valentin, Flores och Blanzeflor, Alexandri Magni historia, hvilka eljest utmärka sig för ett städadt språk, förekomma likaledes dylika händelser, och till och med våra svenska folkvisor äro icke alldeles fria derifrån, ehuru naturligtvis söderns dikter skola lida mera deraf. Det tyckes, som icke alla damer varit så nogräknade som Lucia uti den förut anförda visan om ”Lucia lilla.” Emellertid äro de komiska sångerna ännu gröfre, än romanserna. Chancers Canterbury Tales innehålla många berättelser, hvilka både till språk och innehåll äro särdeles plumpa, och likväl tyckes författaren, som sjelf var en bildad man och tillhörde de högre klasserna, icke tänkt att de kunnat vara opassande hvarken för abbedissan och hennes nunnor eller för den ädle riddaren,

”hvars själ var ren som en flickas.”

Många af Bandellos liderligaste romaner äro just tillegnade förnäma damer, och les Fabliaux (utgifna af Barhazan och le Grand) äro på många ställen lika anstötliga genom sin nakna grofhet, som underhållande genom de lärorika beskrifningar, de gifva öfver tidens seder och lefnadssätt. Och dessa skrifter voro under riddartiden den käraste sysselsättning så väl för de glada ynglingarne, som för de sköna damerna. Man lyssnade till dem med mycket större uppmärksamhet, än till de theser, som i kärlekens hof framkastades, anföllos och försvarades med metafysisk noggrannhet och spetsfundighet — under det åhörarne gäspade.

Skulle någon påstå, att de karaktärsdrag och seder, vi nu anfört såsom tillhörande riddartiden, motsäga hvarandra, kunna vi derpå endast svara, att i sjelfva menniskolynnet finnas de största motsägelser, och att ett säkert sätt att utbreda en last skulle kanske just vara att uppdrifva den motsatta dygden till en onaturlig höjd, då den icke kunde hinnas af den menskliga svagheten. Löftet om ständigt celibat förorsakade inom det katholska presterskapet just sedeslöshet, liksom riddarens högtrafvande och öfverdrifna platonism födde utsväfningar och ett okyskt sjelfsvåld.

Näst Gud och sin utvalda mö skulle le preux chevalier sträfva för sitt rykte och sin ära. Det ålåg honom att uppsöka farliga äfventyr och att aldrig vika för några hinder. Här var icke endast fråga om en lugn och modig tapperhet, nej! det gällde oftast ett fanatiskt svärmeri, och riddarne valde de mest outförbara, onyttiga och vidunderliga företag för att utmärka sig, och man hade äfven vissa högtidliga tillfällen, då den ridderliga enthusiasmen särskildt påkallades, hvaribland må nämnas tornerspelen och de högtidliga festerna, då vanligen riddarlöften afgåfvos.

Tornerspelen utfördes och bivistades af Europas ädlaste ynglingar, och det var förgäfves, som den kristna kyrkans föreståndare förbjödo dessa farliga nöjen, hvilka ofta förorsakade stora olyckor. Påfvarne, hvilka man eljest ovilkorligen lydde, kunde väl leda chevaleriets krigiska anda; men icke undertrycka den; de kunde åstadkomma korståg, men icke afskaffa tornerspelen. Till och med klerkvännen Magnus Ladulås lydde icke i detta hänseende den påfliga befallningen, ty under hans regering blefvo de först allmänna i Sverige, ehuru de enligt rimkrönikan skola funnits här redan under Erik Läspes tid.

---

Om Riddarväsendet.

Bearbetning efter Walter Scott.

---

I äldsta tiden stredo riddarne vid dessa vapenlekar med skarpa svärd, liksom på valplatsen. Likväl var äfven då antalet af huggen bestämda, och vid allmänna fäktningar vissa reglor fastställda för att förekomma för mycken blodsutgjutelse. I Chaucers ”the knights tale” omtalas följande reglor. Då de stridande kämpade till fots, var det endast tillåtet att hugga åt hufvudet eller den öfra delen af kroppen; antalet af de slag, man fick gifva med svärdet eller stridsyxan, voro bestämda och räknades noga, liksom lansstötarne. Sedermera, då furstarne tillställde tornerspelen, sökte de förekomma dess vådor genom att införa ”arms de courtoisie” — höflighetsvapen, såsom de kallades, bestående af lans med en plåt för udden och trubbiga svärd utan egg. Detta oaktadt skadade sig de stridande ofta genom fall eller stötar och särdeles genom sina tätt åtsittande och tunga rustningar, i hvilka de ofta qväfdes. Vanliga stridsvapen begagnades derföre endast, när riddare, tillhörande särskilda och fiendtliga länder, möttes på utfästad tid och rum, eller när någon riddare afgifvit ett löfte att under en viss tid och på vissa uppgifna vilkor utmana hvarje kommande till strid för sitt land och sin mö. Dessa strider slutades ofta med döden, men de riddare, hvilka utförde dylika löften, emottogos med mycken aktning och stora hedersbetygelser, då de kommo till främmande länder; deras ankomst var ett nöje, en glädje för gammal och ung. Under ett tornerspel vid Berwick träffades riddaren de Lindsay af en afbruten lans, som fastnaglade hjelmen vid tinningen och trängde genom hans hufvud. Riddaren dog efter ett andäktigt bigtande, medan man förgäfves sökte befria honom från hjelmen; men de tappre krigarne, hvilka åskådade uppträdet, bådo till Gud, att han i sin godhet skulle benåda dem med en så herrlig och ärorik död. ”Gemenligen”, säger Lagerbring i sin svenska historia, ”voro inga delaktiga i dessa farliga lustbarheter, utan de, som voro af förnäm börd; fördenskull ställdes deras sköldar till granskning längs skranket, som omgaf rännarbanan; understundom uppehöllos sköldarne dels af betjenter, dels af andra figurer, och härifrån hafva sköldhållarne sitt ursprung. Man gaf tecken till samlingen genom horn och trumpeter; och deraf har man sett horn med munstycken på hjelmarne, till bevis att slagten var tornervärdig.”

Tornerspelen och vapenlekarne tillställdes dock egentligen endast för nöje, men tidehvarfvet gaf den ridderliga äfventyraren tillfälle äfven till andra och svårare strider. Bruket att afgöra tvister genom tvekamp eller vädja, såsom det kallades, till Guds dom, då utgången af ett envige skulle afgöra, hvem som hade rätt, var redan i de aflägsnaste tider allmänt bland de götiska stammarna. Man kunde utföra en sådan strid personligen eller låta någon annan uppträda i sitt ställe, och detta bruk förskaffade riddarne ofta tillfällen till utmärkelse; helst de genom riddar-eden förbundit sig att försvara dem, hvilka icke sjelfva kunde det. Det är också troligt, att vådan af en så orättvis lag som den, att utgången af en tvekamp skulle afgöra en tvistig sak, skulle minskas något, då det icke torde varit svårt för den oskyldige; som icke kunde försvara sig sjelf, att bland den mängd riddare, som reste omkring och sökte strid och ära, finna någon, som var villig att åtaga sig en dylik sak, ehuru naturligtvis stridens utgång ändock alltid var oviss.

Det var äfven brukligt; att en riddare ställde sig vid någon skiljoväg eller på en bro, för att der med svärd och lans tvinga hvar och en, som skulle förbi honom, att erkänna hans öfverlägsenhet eller hans utkorades skönhet, eller att strida med honom för någon annan uppgifven orsak. Då Alexis Comnenus, sittande på sin thron, emottog korsfararnes hyllning, satte sig en fransk baron vid kejsarens sida. Balduin af Flandern förebrådde honom detta, men han svarade: ”Hvem är då den ohyfsade mannen, som vågar ensam sitta, då blomman af Europas ridderskap står omkring honom?” Kejsaren, som qväfde sin harm, frågade den djerfve Franken efter hans namn och börd. Han svarade: ”Jag tillhör Frankrikes ädlaste slägter och vet för öfrigt endast, att icke långt från min borg är en plats, hvarest fyra vägar mötas, och att straxt dervid är en kyrka, i hvilken tappre män höra messan, medan de vänta att någon riddare skall antaga deras utmaning. Ofta har jag besökt detta kapell, men ännu aldrig träffat någon, som vågat upptaga min handske.” Så förekomma i Orlando furioso och Don Quixote äfven dylika händelser, och de äro trogna bilder af tidens seder. I våra dagars dueller se vi ännu spåren efter medeltidens envigen. Det är emellertid ganska naturligt, att en emot samhällets fred och lycka så fientlig sed måste försvinna, allt efter som bildningen och upplysningen stiga. Också hafva duellerna blifvit mera sällsynta, äfven då det gäller upprättelse för verkliga förolämpningar, helst i Sverige, hvarest de tidigt och strängt blifvit förbudna. En person, som söker efter tillfällen dertill, anses allmänt, äfven i de länder, der detta bruk ännu finnes, såsom en både rå och farlig menniska. Emellertid har detta arf från riddartiden öfvat ett stort inflytande på våra seder, och torde stundom varit nyttigt. Ty ingen trodde då, att rikedom, styrka eller rang berättigade honom att förolämpa äfven den fattigaste, svagaste eller obetydligaste af dem, med hvilka han umgicks, och man insåg att man icke, utan att blottställa sig, kunde med afsigt beljuga eller smäda någon, och att det svagare könet borde försvaras af hvar och en, som gjorde anspråk på verklig bildning. I få ord, från riddartidens vilda öfverdrift härleda sig flera af våra närvarande seder, och ehuru dessa äro felaktiga och stundom småaktiga, ega de dock en värdighet och ett behag, som voro fullkomligt okända för den klassiska tiden, då qvinnorna voro slafvinnor och männen råa och ohyfsade förtryckare, hvilka icke gjorde minsta afseende på sin omgifning.

Andra afdelningen.

Sedan vi nu framställt chevaleriets inre väsende och förhållanden, skola vi omnämna dess särskilda former och lagar, då man snart skall finna, att de fullt öfverensstämma med den anda, som de voro ämnade att väcka och utveckla.

Den tillämnade riddarens uppfostran begyntes tidigt. Sedan de första barnaåren voro förbi, ansåg man att den moderliga omvårdnaden skulle försvaga och bortskämma honom.

”Prisar du icke Gud, som skänkt dig så förhoppningsfulla barn?” sade den stolta fru Mabel till sin man, den ädle hertig Guerin af Montglaive, då de vid en fest betraktade sina söner. ”Min fru”, svarade hertigen i en sannt ridderlig anda, ”Gud och St. Mårten förlåte mig det, men jag vet intet, som harmar mig mera, än att se dessa fyra lättingar, hvilka oaktadt sin ålder, icke göra annat än äta och dricka och förspilla tiden med fåfänga nöjen.”

Att förekomma ett dylikt förslappande lefnadssätt, lät man gossen taga första steget på banan, som ledde till riddarskapet, och han blef page, småsven, hofsven, smådräng.

Den unge ädlingen fördes nu från föräldrahuset till någon ädel riddare, som fadren omsorgsfullt utvaldt bland dem, hvilka ansågos hålla sitt husfolk i tukt och god ordning, men barnen af den högsta adeln och af kronvasallerna uppfostrades vanligen vid det furstliga hofvet. Stundom erhöllo de äfven den första uppfostran i klostren. — Om också denna stränga uppfostran under sednare tider mycket försvagades, måste dock erkännas, att den tanke, som låg till grund derföre, vara förträfflig. Ynglingen skulle lära sig blygsamhet, lydnad, skicklighet att föra vapen och ridkonst. Han öfvade sig dagligen med vapen, passande för hans styrka, och undervisades att med behag oeh säkerhet styra sin häst, att brottas, och spänna bågen och att föra svärd och spjut. Man lät honom rida i fullt galopp mot en trädbild, hvilken i ena handen höll ett slags sköld, kallad quintaine, som rörde sig på en axel. I dess andra hand hade bilden ett trädsvärd, med hvilket den gaf ryttaren ett slag, om han icke med största skicklighet skötte häst och vapen i det ögonblick, då quintainen af hans stöt for rundt omkring. Olaus Magnus omtalar, att i Sverige måste svennen ofta förvärfva sig sitt frukostbröd med att träffa målet genom pilskjutning.

Utom dessa öfningar hade svåsvennen flere åligganden, hvilka egentligen tillhörde tjeneren. Han åtföljde äfven sin herre under jagten, ett nöje, som ansågs för en ädel riddares förnämsta tidsfördrif under fredstid, och hvars lagar noga inskärptes hos ungersvennen. Man lärde honom de brukligaste hornlåtar och jagtrop för att uppstämmas vid olika tillfällen, såsom då hundarne voro lössläppte, då villebrådet syntes, då det stannade att försvara sig och då det föll. Denna öfning företogs icke endast för nöjet. Den unga ädlingen måste lära sig uthärda möda, hunger och törst, för hvilket jägaren ofta var utsatt. Genom vanan att möta och affärda en varg, en räf eller ett vildsvin, då djuret plötsligen vände sig för att angripa sina förföljare, lärde han sig att med mod och sinnesnärvaro skåda faran. Den noggrannhet, med hvilken han af det jagade djurets spår måste leta reda på dess väg, vande honom vid uppmärksamhet och eftertanke. Då han under jagten tillbringade dag och natt i vilda och ovägade skogar, förvärfvade han sig den för krigaren nyttiga förmågan att iakttaga och utforska landets form och läge. Han lärdes att, då mörkret öfverraskade honom, rida efter stjernorna, om de voro synliga, och att eljest helt lugnt lägga sig i gräset eller uppklättra i ett träd. Kom han vilse om dagen, visste han att leta sig fram genom att noga bemärka, på hvilken sida träden voro mest betäckta med mossa, och åt hvilket håll deras grenar växte mest, hvilka omständigheter, då de jemnfördes med vinden, biefvo honom säkra vägvisare.

Det ålåg honom att aftaga huden och uttaga inelfvorna på det fällda djuret (på franska faire la curée) och hvartill fordrades mycken skicklighet. Han skulle äfven sätta maten på bordet och, som det hette i folkvisan, "stå för riddarens bord”, uppassa under banketter, och skära för, då sådant honom uppdrogs, och hade han tillfälle att visa både behag och ledighet.

Utom dessa mångfaldiga bestyr skulle han sadla riddarens häst, gå eller rida hans ärender, samt åtfölja och uppvakta husets damer. Han skulle lyda dem nästan som om de varit öfvermenskliga varelser, hvilka icke tillhörde samma slägte som han. I deras närvaro måste han iakttaga den största blygsamhet och den djupaste vördnad. Man lärde honom redan tidigt att hafva aktning för qvinnan derigenom, att han ställdes så nära den qvinliga skönheten utan att erhålla den närmare förtrolighet, som kunde för honom upptäcka hennes svagheter och fel. Denna tidiga tillgifvenhet förvandlades stundom till verklig kärlek, och i romanerna förekommer ofta, att riddaren och hans älskarinna grundat sin kärlek under dessa år. I en kärleksdikt, kallad ”den gyllene tråden”, omtalas att, då en ung fröken skänkte sin fars tjenare flera dyrbarheter, gaf hon åt småsvennen Leofrid, för att gyckla med honom, en enda tråd ur ett stycke guldtyg. För att visa, hvilket värde han satte på äfven den minsta gåfva af henne, skar han ett hål i bröstet och nedlade så nära hjertat som möjligt den för honom så dyrbara trådändan.

Den förut omnämnda grefvinnan des Belles Cousines var icke den enda dame af börd, som företog sig att fullända en sådan hofsvens uppfostran. Men detta alstrade missbruk, och i de storas hof, der flere amåsvenner emottogos, ledde denna sed ofta till utsväfningar, lättja och odygd, i stället för att ynglingarne der skulle förvärfva sig kunskaper och vapenskicklighet. I La Noue’s Discours politiques et militaires, klagas mycket öfver de faror, för hvilka ynglingens seder voro utsatta under den tid, han tjente såsom hofsven. Det oaktadt bibehöll sig denna sed mycket länge.

Då småsvennen genom tilltagande ålder och skicklighet gjort sig berättigad att deltaga i krigets pröfningar och faror, erhöll han riddarordens andra grad och blef escuyer, esquire, knape, väpnare, vapendragare eller i Sverige oftast kallad sven och betecknad med uttrycket ”varaktig” (vapenför) och måste han då, enligt Olaus Magnus, emottaga en örfil med åtvarning att ej mera tåla sådant.

Den efter riddarslaget sträfvande ynglingen, som nu alltid följde någon riddare, fick icke längre tillträde till jungfruburen eller frustugan, och såg vanligen endast vid fester husets damer. Vid större hof funnos väpnare af olika rang, och hvilka hade olika åligganden. Svenner biträdde sin herre i egenskap af på en gång kammartjenare och stalldräng; han hjelpte honom att på- och afkläda sig, red in hans häst och polerade hans vapen, och han var värd för husets gäster. Han skulle ock fullkomna sig i tidens kunskaper och talanger; han skulle icke endast ombesörja festerna, utan äfven upplifva gästerna genom snillrika samtal. Han skulle kunna spela schack och brädspel samt kunna lekar. Skaldekonst och strängaspel höjde äfven hans anseende. Chaucer beskrifver en väpnare, som kunde dikta sånger, slå harpa, dansa, måla och skrifva. Emellertid egde troligen ganska få alla dessa kunskaper.

För att fatta, huru svennen tillbringade sin tid vid de storas hof, bör man känna lefnadssättet hos medeltidens furstar och ädlingar. Froissart har en interessant beskrifning öfver Grefvens af Foix hof, som ansågs för en af tidens bästa skolor för svenner och väpnare. Froissart bodde omkring tre månader i hans hus och upptogs särdeles väl af honom, emedan han medfört en bok, som innehöll alla de sånger, ballader och hjeltedikter, Wenceslaus af Böhmen författat. ”Hvarje afton”, berättar Froissart, ”läste jag högt för honom, och ingen tordes under läsningen tala ett ord.” Vi anföra här ett kanske något för långt utdrag ur Froissarts beskrifning, men då det tillika är en ypperlig teckning öfver medeltiden, gjord af en af den tidens största konstnärer, vilja vi icke afkorta det. Denna Grefve af Foix var vid den tid, jag besökte honom, 59 år, och ehuru jag sett många riddare, kungar och furstar, har jag aldrig sett någon så skön och välväxt man. Hans vackra och glada ansigte och hans blåa, kärleksfulla ögon intogo alla. Han var så fullkomlig, att man icke kan säga förmycket till hans lof. Han älskade hvad som borde älskas och hatade det, som borde hatas; han var en vis herre, storsinnt och rådig; han gjorde aldrig något oädelt, läste hvarje dag flitigt sina böner och sjöng psalmer. Han var frikostig och gaf mycket åt de fattiga för Guds kärleks skull, och gjorde det af godt hjerta. Han visste att taga hvad honom tillkom, och lemna åter hvad rätt var; han jagade gerna både sommar och vinter och tyckte mycket om hundar, men han tyckte icke om dårskaper, våld eller dumt slöseri. Han räknade noga sina utgifter och hade flera, som skötte och eftersågo hans angelägenheter. Han gaf stora skänker åt riddare och svenner, som besökte honom, ty han ville icke att någon skulle lemna honom utan någon gåfva. Han var vänlig mot alla, men han var kort i sitt tal och bestämd i sina svar. Han hade fyra skrifvare, hvilka alltid skulle vara tillreds, i fall han kallade dem. Serla om aftonen inkom Lorden i matsalen, företrädd af tolf svenner med facklor, hvilka stannade under måltiden kring bordet, och skenet från dessa facklor upplyste salen, som alltid var uppfylld af riddare och svenner, och hvarest många bord voro dukade för dem, som ville spisa. Ingen, som icke fått särskild tillåtelse dertill, fick tala vid Lorden, medan han åt. Han åt och drack föga. Han älskade sång och strängaspel och såg ofta barder och spelmän vid sitt bord. Och innan jag kom till honom, hade jag varit hos många kungar, hertigar och förnäma damer, men aldrig sett något hof, som behagat mig så mycket, som hans, och ingenstädes såg man heller så många tappre riddare ooh svenner, som i hans salar; de gingo fram och åter samtalande om kärlek och bragder; från alla länder kunde man få tidningar hos honom, ty det var en samlingsplats för utmärkta riddare och svenner från verldens alla trakter.”

Under det att modet hos den unge väpnaren upplifvades genom hans omgifning, oeh hans äregirighet stegrades af de samtal, till hvilka han ständigt lyssnade, och medan hans seder förfinades så mycket som stod i tidens makt, och hans förstånd i visst hänseende uppodlades, ålåg honom att fortsätta med de kroppsöfningar, han redan såsom smådräng börjat, och han sysselsatte sig med att kasta boll, slå harpa, tumla sin gångare, spela guldtafvel, pröfva en dust med sina likar och draga på jagt, och jagten utgjorde ett af hans förnämsta tidsfördrif. Falkjagten tyckes likväl egentligen tillhört riddarne, hvarföre det ock heter i folkvisan:

”Riddaren tager hök, och sven tager hund.”

Denna jagt var troligen mycket allmän i Sverige, ty i Vestgöta-lagen stadgas, huru förhållas skall, då annans falk påträffas.

Bonifacius, en författare från medeltiden, talar om svennerna och säger, att de lärde sig att i full rustning hoppa upp på en häst, de öfvade sig i kappspringning och att föra klubban och svärdet, att dansa och slå kullerbyttor helt och hållet väpnade, att klättra öfver murar, att gå på armarne uppför stegar utan att röra pinnarna med fötterna, att skjuta med båge och kasta lansen. Sålunda skulle de ständigt sträfva efter att blifva starka och viga och duglige till krigiska bedrifter.

De hade äfven särskilda tornerspel, hvilka vanligen voro tillställde aftonen före något af de större tornerspelen, hvaruti riddarna sjelfve deltogo. De nyttjade då lättare vapen än riddarne, men af samma slag. Stundom tilläts dock någon utmärkt knape att äfven deltaga i det större och högtidligare torneret.

I verklig strid gjorde väpnaren mycken nytta åt sin riddare. Han bar hans hjelm och sköld under tåget och ledde hans stridshäst. Svennen skulle äfven på visst sätt vara vapensmed; han tillknäppte riddarens hjelm och pantsar och skulle äfven sammannita de särskilda delarne af rustningen, och var detta ett särdeles vigtigt åliggande, som måste utföras med den största händighet och omsorg, ty mången tapper riddare blef olycklig genom försummelse härvid. Under sjelfva drabbningen skulle svennen hålla sig nära sin riddare eller följa hans standar, lösa honom ur sadeln, om hans häst stupade, och troget bistå honom, om han blef anfallen af flere fiender på en gång. Om riddaren gjorde fångar, skulle väpnaren bevaka dem, men deras lösen tillföll riddaren, äfven om väpnaren varit den, som lyckats taga dem.

Riddarne skulle å sin sida vedergälla dessa vigtiga tjenster med ädel frikostighet. Lord Andley, som anförde förtropparna af svarta prinsens här, åtföljdes, under slaget vid Poitiers, af fyra svenner, hvilka gjort ett löfte att icke öfvergifva honom. De utmärkte sig för stor tapperhet i detta blodbad och trängde oupphörligen framåt. De fäktade ständigt i den hetaste striden, ända tills Lord Andley sårades och föll af hästen. Då slutligen segern var afgjord, buro de fyra trogne svennerne Lorden från stridsplatsen, afklädde och förbundo honom. Då Lorden sedermera på svarta prinsens befallning blef framförd till honom, berömde prinsen hans tapparhet och skänkte honom 300 mark i årligt underhåll. Men då Lord Andley återkommit till sitt tält, kallade han de fyra väpnarne och tilltalade dem, i närvaro af sina anhöriga och underhafvande, på följande sätt: ”Prins Edward har skänkt mig ett årligt underhåll af 300 mark, men denna gåfva har jag icke förtjenat, ty jag har föga uträttat. Mina herrar, denna belöning tillkommer egentligen dessa fyra tappra ynglingar, och jag afstår derföre åt dem den gåfva, som blifvit mig skänkt.” Och alla riddarne ansågo Lorden hafva handlat ädelt och ridderligt. Då prinsen fick höra att Lorden bortskänkt hvad han gifvit honom, frågade han orsaken dertill. ”Ers Nåde”, svarade Lord Andley, ”dessa fyra väpnare hafva följt mig troget i flera farliga strider och under dagens fältslag hafva de räddat mitt lif. Utan deras tapperhet och mod hade jag icke kunnat uppfylla mitt löfte att vara den förste och siste i striden; de förtjente derföre bättre än jag denna belöning.” Svarte prinsen gillade då hvad Lorden gjort, men för att icke öfverträffas i frikostighet, skänkte han honom ytterligare ett underhåll af sexhundrade mark. Denna händelse visar, att riddarne visste att löna sina svenners trohet, men vi lära deraf ännu en sak, som bör särskildt anmärkas.

Oaktadt väpnaren egentligen endast utgjorde en förberedelsegrad till riddarvärdigheten, så finna vi att många ädlingar nöjde sig med att hafva uppnått detta steg och att, ehuru de utmärkte sig genom bragder, de aldrig blefvo dubbade till riddare eller sträfvade derefter. Ingen af de nyss omnämnde fyra väpnarne blefvo riddare efter slaget vid Poitiers, ehuru deras börd och bedrifter otvifvelaktigt berättigade dem dertill. Orsaken tyckes hafva varit den, att det ofta torde varit mera beqvämt och föga mindre ära att alltid förblifva en blygsam och icke afundad väpnare, än att erhålla riddarslaget, då man saknade tillräcklig förmögenhet att bestrida de utgifter, denna värdighet medförde. Sannt är väl, att i theorien var den simplaste riddare jemngod med sjelfva fursten, men i verkligheten sjönk deras anseende stundom ända ned till det löjliga, då riddarne saknade medel till egen utrustning eller sina följeslagares underhåll. Många tappre ädlingar förblefvo derföre vapendragare och tjenade antingen någon prins eller ansedd adelsman, eller ock lefde de i ett fullkomligt oberoende, samt mönstrade och förde sjelfva sina underhafvande till striden. Efter hand försmådde en sådan mängd svenner af vapen, såsom de då vanligen kallas i våra handlingar, att söka riddarevärdigheten, så att derigenom den stora rangskillnad, som ursprungligen fanns mellan riddaren och svennen, småningom minskades och nästan försvann. I Sverige, hvarest de genom rusttjensten kunde åt sina gårdar förvärfva samma skattefrihet, som tillkom riddarne, och hvarest alltid ett jemnförelsevis stort antal ädlingar förblefvo svenner eller män af vapen, finna vi att de njöto ett allmänt anseende och lefde ett fullkomligt oberoende lif. De blefvo riksens råd, och alla tidens vigtigare urkunder äro undertecknade såväl af riddare, som af ”svenar af vapn.” En af orsakerna dertill torde också varit den, att här sällan någon annan än konungen, furstarne eller riksföreståndarne dubbade riddare, och ehuru dessa stundom slogo ända till fyrtio, ja! sjuttio riddare på en gång, skulle sålunda alltid en betydlig mängd svenner sakna tillfälle att blifva dubbade till riddare. Äfven i de franska krönikorna ser man dem anföra trupper och deltaga i riddarnes vapenlekar, och hela olikheten torde då hafva bestått i titeln, i formen på vapnen och standarerna. Svennerne nyttjade sköldemärken, men deras hjelmar tyckas hafva varit något olika med riddarnes, och i somliga länder fingo de icke begagna helt harnesk, utan blott pantsarskjorta utan ärmar och kåpa. Hvad som likvisst i det yttre egentligen skiljde riddaren från svennen, var att den sednare nyttjade sporrar af silfver, men den förra alltid af guld. Hedern att vara man af vapen och att nyttja slägtens sköldemärke följde med blodet, då naturligtvis riddarvärdigheten icke kunde ärfvas, utan måste förtjenas. Men mera härom längre fram.

Vi återkomma till de väpnare, som voro det i ordets ursprungliga mening. Under deras pröfvotid nyttjade de en enkel och anspråkslös drägt, helst enfärgad. Emellertid var detta icke någon bestämd lag, utan voro de ofta präktigt klädde i sidenmantel och broderade knäbyxor.

Vid fjorton års ålder upphörde ynglingen vanligen att göra tjenst såsom småsven, men i Norden torde det dröjt tills han fyllt 16, ja, stundom 18, såsom synes af en dansk folkvisa, der det heter:

”Han var de fulde atten Aar,
Da han red først i Mark.”

Riddare kunde han icke blifva förrän han nått sitt 21 år. Emellertid gjordes stundom undantag, då de särdeles utmärkt sig. Prinsar och andra personer af hög rang fingo äfven denna pröfvotid betydligt förkortad, och stundom förlöjligade man hela institutionen genom att lemna tillträde till ärans tempel, såsom det kallades, redan åt barn, hvilka hvarken kunde fatta eller fullgöra de pligter, de så tidigt åtagit sig. I Rimkrönikan låter författaren kung Hans slunga satirens gissel öfver detta bruk mot chevaleriets ursprungliga anda och föreskrifter:

”Somme Barn monde jag til Riddare slå
Then som än i tånom låg
Thet monde thenne Svenske Qvinnor vålla
Thy aff Herre-nampn monde the så myckit hålla,
Hvar Frälsis Qvinna ville heta Fruga
På thet andra skulle sig för henne buga
Så framfuse voro the Hustrur thå,
At de hade gärne låtet sig til Riddare slå!
Om the hade Piltebarn i buken hafft
Och ey vore kommen til sin krafft
Vist hade the låtit thet Riddare blifvit,
Hvad heller thet hade dödt eller lefvat”

Riddarslaget var den sista hedersbevisning, ädlingen kunde erhålla af orden.

Vid dessa första stiftelser var chevaleriet fullkomligt republikanskt eller åtminstone oligarkiskt. Det grundlades, såsom vi redan visat, af de fria germaniska stammarna och behöfde intet kungligt beskydd. Hvarje riddare kunde dubba hvilken som helst som genomgått de föreskrifna pröfningarna och som i öfrigt var värdig denna heder. De mäktigaste herrskare önskade att erhålla riddarslaget af tidehvarfvets ryktbaraste hjeltar. Så dubbade den ädle Bayard, le bon chevalier sans peur et sans reprôche, konung Frans I af Frankrike. I en romans från den tiden, hvaruti den namnkunnige Sir Lancelot of the lake förekommer, blir styckets hjelte dubbad på det sätt, att, sedan Sir Lancelot stupat, satte man ett svärd i den dödes hand och lät det falla på aspirantens skuldror. Under Frans I:s tid började ädlingarne likvisst att söka blifva dubbade af landets förnämsta riddare, och ridderslaget ansågs erhålla en större betydelse, då konungen sjelf utdelade det. Emellertid fortfor det att vara hvarje riddares rätt, att åter utdela denna värdighet åt andra. Men det är tydligt, att krigarn skulle helst mottaga denna utmärkelse af den anförare, under hvilken han stridit, eller af den furste och ädling, vid hvilkens hof han tjenat såsom hofsven oeh väpnare. Klart är äfven, att konungarne, å sin sida, skulle sträfva efter att anses för de enda, hvilka kunde skänka denna värdighet. Och oaktadt detta icke af lagen bestämdes, tillföll genom svennernes ärelystnad och furstarnes och de storas kloka stolthet denna rättighet med tiden de sednare, åtminstone uppstod skillnad mellan dem, som blifvit dubbade af enskilde riddare, och dem, hvilka under högtidligheter och ståt emottagit riddarslaget af landets ypperste. Så länge ridderslaget endast medförde rättigheten att begagna vissa slags vapen och nyttja en viss titel, kunde ingen skada uppkomma deraf, att den, som blifvit dubbad, äfven sjelf kunde utnämna andra, men då riddaren äfven egde att under sin fana samla trupper; då, såsom i Sverige, hans gård blef befriad från flera olägenheter och genom rusttjensten från utlagor, då de ensamma tillätos fara beväpnade och då riddarskapet icke längre utgjorde en endast personlig utmärkelse, utan äfven medförde militärisk rang, kan man icke undra på, att furstarne sökte för sig och sina ombud behålla rättigheten att utdela denna värdighet. Slutligen gick det ock ända derhän, att endast de, hvilka voro dubbade af furstliga personer, erhöllo ordens alla privilegier. I Sverige, hvarest riddarväsendet aldrig erhöll samma utveckling, som i Europas södra länder, synes det som om denna rättighet alltid tillhört konungen, och det första ridderslag, våra krönikor omtala, skedde vid konung Birgers kröning, då han slog 40 ädlingar till riddare, sedan han sjelf blifvit dubbad af sin fader. Sedermera ökades kröningshögtidligheterna nästan alltid med riddarslag. Emellertid torde äfven hertigarne och riksföreståndarna egt denna rättighet, ehuru de väl stundom äfven olagligt begagnade sig deraf. Medan hertig Erik låg i fejd med sin broder, konung Birger, uppförde han sig fullkomligt såsom herrskare,

”Ok vandade ey hvad konungen sade
Ok gjorde riddare. — — —”

Då sedermera konungen och hans broder voro förlikta, höll hertig Erik hof vid Lödöse, hvarest han åter slog flere riddare, utan att det denna gång i rimkrönikan anmärkes såsom någon olaglighet. Men att enskilda riddare dubbade andra, hafva vi icke sett omtalas i de svenska handlingarne.

Sjelfva stället och tiden, då riddare vanligen dubbades, gynnade äfven konungarnes anspråk på rättigheten att få utdela denna värdighet. De flesta riddarslag skedde antingen före en slagtning eller efter en seger eller vid någon större hoffest. I förra fallet var det vanligen härens anförare, som dubbade riddarne, och i det sednare konungen, vid hvars hof festen tillställdes.

Då riddaren dubbades på slagfältet, skedde det utan många omständigheter, och formen blef troligen densamma, som iakttagits då någon särskild riddare fordom dubbat en annan. Novicen framträdde då helt och hållet beväpnad, men utan hjelm, svärd och sporrar, och böjde knä för härens anförare, under det att tvenne ansedde riddare, hvilka skulle vara hans faddrar och löftesmän, spände på honom de förgyllda sporrarne och omgjordade honom med svärdet. Derefter dubbades han med tre slag af flata värjan på skuldran, under det att riddaren sade: ”Jag dubbar dig till riddare i Guds Faders, Sons och den heliga Andes namn (Guds och något helgons namn). Var tapper och trogen.” Den unge riddaren intog sin plats i ledet och skulle nu utmärka sig genom mod och tapperhet i den kommande drabbningen för att ”förtjena sina sporrar”, såsom det kallades. Det är bekant, huru under slaget vid Cressy Edvard III vägrade att skicka sin son, svarta prinsen, hjelptroppar, så länge han var i stånd att sjelf föra svärdet, fast han var omringad af talrika fiender, ty kungen hade fast beslutat, att sonen skulle förtjena sina sporrar på denna minnesvärda dag. Det är lätt att finna, att detta skulle uppelda de unga riddarnes mod, och som vanligen flere riddare på en gång erhållit riddarslaget, kan man antaga, att deras tapperhet ofta afgjort stridens utgång. Under den olyckliga drabbningen vid Homeldon år 1402 bemärkte Sir John Swinton, att de engelska bågskyttarne gjorde stor manspillan bland Skottarne, hvarföre han uppmanade sina landsmän att störta fram och gifva sig i handgemäng med Engelsmännen. Då Adam Gordon, hvilken tillhörde en slägt, som låg i häftig strid med Swintons, hörde detta visa råd, böjde han knä för honom och bad honom dubba sig till riddare, ty han ansåg det för en heder att blifva dubbad af den klokaste och tappraste riddare i hären. Swinton gaf honom då ridderslaget, och båda störtade mot Engelsmännen, men åtföljdes endast af några få ryttare. Hade de blifvit rätt understödda, skulle troligen detta anfall afgjort träffningen till Skottarnes fördel. Nu stupade båda och drabbningen förlorades.

Men riddarslag skedde icke blott på slagfältet, utan äfven ofta på riddarborgen eller vid Court plénière, då furstarne samlade sina kronvasaller och underhafvande till någon andlig fest eller till någon högtid, som firades inom kungahuset. De ceremonier, hvilka då föregingo riddarslaget, voro särdeles egnade att öka sjelfva aktens högtidlighet. Väpnaren skulle hela den föregående natten vaka öfver sina vapen i kyrkan och bereda sig till riddarslaget genom bön och fasta. Man afklädde honom högtidligen den enkla väpnaretröjan, och sedan han badat, såsom betecknande en andlig renhet, ikläddes han riddardrägten. Lika högtidligt öfverlemnades honom vapnen , hvilka man stundom gifvit symboliska namn. Riddarens underklädning bestod vanligen af en tätt åtsittande lifrock af getskinn, öfver hvilken nyttjades en pantsarskjorta af fina, konstmässigt sammanfogade jernringar och deröfver en brynja af jern eller stål. I Norden brukade riddaren att ”svepa sig i sobel eller mård”, hvarmed hans kappa var fodrad, och hvilken man kastade öfver hans skuldror, sedan han blifvit påklädd. Derefter fördes han, utan att ännu nyttja hjelm, svärd och sporrar, i ett högtidligt tåg till kyrkan, åtföljd af sina faddrar, och der utvecklades all möjlig ståt och prakt. Sedan gudstjenst blifvit hållen, framfördes han till altaret och erhöll af fursten riddarslaget. Den förnämsta bland de närvarande prelaterne gaf honom nu svärdet, som förut legat på altaret, och ofta fästades sporrarne på honom af någon förnäm dame. I Namnlös och Valentin omtalas, att, då prinsessan Clarina dubbade Valentin, lät hon honom knäfalla på en matta, hvarefter hon gaf honom en brynja och en vapenrock af guldtyg, samt spände svärdet och högra sporren på honom. I eden förband sig den nye riddaren att vara Gud, kungen och damerna trogen. Emellertid skedde icke alla ridderslag, äfven inom kungaborgen, med dessa ceremonier. Så dubbade en konung af Portugal sin son framför markisens af Marialvas lik och uppmanade sonen att i lif och död minnas sin pligt, såsom denne gjort det. Den nyslagne riddaren borde, då han invigdes, gifva almosor åt de fattiga, skänker åt barder och härolder samt gåfvor till kyrkorna. Då han återvände från kyrkan, emottogs han af musik och folkets bifallsrop. Han plägade då sätta sig till häst och med lans och svärd utföra några vackra öfningar. Tornerspel anställdes vanligen vid dessa tillfallen, och festen slutades med ett ståtligt gästabud.

Riddaren hade många rättigheter i samhället. Han egde i vissa fall samma rang som konungen. Han hade stämma vid krigsrådet, hans ord gällde såsom ed, han kunde blott dömas af riddare och förde titel af herre och hans hustru kallades fru, madame, dame. Då 1280 års Skenninge lag stadgar, att oqvädinsord skola undvikas af alla konungens män och dem, som tjente i herramannagårdar, äro straffen deremot helt olika för riddarne och andra. Så skalle riddaren fria sig med två svenner af vapen, men hirddrängen skulle genast skiljas från sin tjenst m. m. Riddaren egde rätt att samla en trupp, som icke öfversteg 1000 man. Sjelf tjente han till häst och helt och hållet jernklädd. De brukligaste vapnen voro lans och svärd. Äfven nyttjades ofta en stridsklubba, som hängde vid sadelknappen, samt en dolk, som begagnades vid strid, då svärdet icke mera kunde begagnas. Emellertid var lansen det vapen, som var svårast att föra, och att stöta motståndaren med lansspetsen på hjelmen eller på bröstet, under det att hästarne voro i fullt språng, ansågs såsom en ridderlig strid, men att rida om honom utan att träffa honom, betraktades såsom ett groft fel; att hugga hans häst eller skada honom sjelf nedanom lifgördelen ansågs såsom en feg och vanhederlig handling; hvarför uti en dansk kämpevisa Berner Rise förebrår Orm Ungersvend, att han ”hug ham af i Knæene”: ”Det var aldrig nogen Kæmpeseed, hinanden saa nederlig at fælde”; men Orm ursäktar sig med, att ”han kunde ikke længere række.” Då riddarne stredo till fots, brukade de kasta af sina spjut och nyttja dem såsom fotfolket sina pikar. De stridde dock oftast till häst, och tyckas hafva bildat något, liknande våra nuvarande rytterisqvadroner. Deras hästar voro genom tornerspel och öfningar vanda att utan tvekan störta emot hvarandra, och då detta tungt beväpnade rytteri sammanstötte, gaf det ett starkt dån. Alla stora träffningar afgjordes oftast af rytteriet, ända till dess Sweitzarne visade, hvilken förmåga äfven fotfolket kunde ådagalägga. Englands bågskyttar trotsade äfven både Frankrikes och Skottlands jernklädda riddare, ty de sköto så skickligt, att deras pilar, såsom en samtida författare uttrycker sig, gingo genom harnesk, splittrade lansar och trängde till och med genom svärd(?!) Utan att uträtta dylika storverk, voro äfven andra länders bågskyttar utmärkt skickliga och säkra att träffa sitt mål. Så hade Albrekt Otteson, som var befälhafvare på Åhus under Erik XIII:s tid, en bågskytt, som var så skicklig, att han kunde ställa sig sjelf vid borgaledet och låta skytten stå på borgen ocb afskjuta den utterskinnsmössa, riddaren bar på hufvudet. I allmänhet hade likväl ryttaren alltid öfverhanden i striden med motståndare till fots, genom deras starka rustning, deras öfvade hästar och häftiga anfall. Men riddaren klädde icke endast sig sjelf i jern, utan han rustade äfven sin häst. I en dansk kämpevisa heter det derför:

”Herr Glab han holder paa bryniet Hest.”

En jernmask betäckte hästens hufvud och öron, och han hade äfven jern för bringan och öfver sjelfva kroppen.

För att igenkännas under striden, då ansigtet var betäckt af hjelmgallret, nyttjade riddaren en lätt öfverrock, enligt våra folkvisor vänligen sömmad af silke, och på hvilken hans vapen voro afmålade, likasom på den vanligen trekantiga skölden. Denne var af träd och beklädd med läder eller stål. Riddaren höll den antingen med venstra handen eller fästade den på bröstet, då han behöfde båda händerna att styra hästen. Hjelmen var prydd med en fjäderbuske eller en guldkrans och, såsom det står i Namnlös och Valentin, ”jnnan j krantzen stod eth biladæ aff gull ræt som en jomfrv, och haffde thz bilæde ett finger gull i sinæ hand, ther aff gik eth vnderligt skiin.” I hertig Erik Månssons sigill var en riddare i full rustning och till häst, med skölden hängande på venstra armen, och lansen var försedd med en fana. På hjelmen hade han tolf fanor; och på skölden, fanorna och hästen syntes folkungavapnet: ett lejon. Det ansågs såsom en svår förolämpning om någon riddare antog en annans sköldemärke, och många tvister uppstodo af denna anledning, af hvilka flera slutade blodigt. Härolderna voro de, till hvilka man vädjade, då man försökte att i godo bilägga en sådan tvist, och häraf har heraldiken uppstått. Med tiden gingo både valspråk och sköldemärke i arf inom slägten.

En sak, som utmärkte Nordens riddare, var deras lust för sjöfärder, ett arf från vikingatiden, och de förmögnare hade alla sina örlogsskepp, snäckor, hvilka, enligt folkvisorna, ofta voro försedde med silkessegel eller, såsom professor Wedel Simonsen anmärker, segel, som voro broderade med silke.

Riddaren brukade under striden begagna sig af vissa stridsrop, som upprepades af hans följeslagare, hvilka skulle samla sig kring hans standar, då han höjde detta rop, som vanligen utgjordes af något helgonanamn tillika med riddarens eget slägtnamn, och bildade i allmänhet detta stridsrop äfven truppens lösen. Detta riddarens standar skiljde sig betydligt från den fana, som svennen fick begagna, ty den förre hade ett stort tvåuddigt banér, men den sednare endast en smal fana eller vimpel, penoneel.

Saxo Grammaticus omtalar, att slägten Banér fått sitt namn deraf, att, då under Knut den stores krig i England, de danska fanorna en gång började vika, tog en, vid namn Tymmo, från Seeland en gren från ett träd, och kring detta banér samlade han ånyo sina landsmän, som vunno en afgjord seger, medan Tymmo gick framför dem med sitt ovanliga standar.

Då man läser Froissarts lifliga beskrifning öfver de tillfällen, då två riddartrupper mötas, tycker man sig se, huru fanor och standar svaja, och de sporrade hästarne rusa fram i striden; under det man, mellan de uppjagade dammolnen, ser de glänsande rustningarne, de böljande fjäderbuskarne, de flygande lansarne, hvilka, splittrade mot stålbrynjorna, störta tillbaka, och de blanka svärden svängas öfver ryttarnes hufvuden; man hör vapnen klinga, hästarne stampa, de stridandes fältrop och de döendes jemmerskrik.

Icke endast i krig skulle riddaren sträfva efter ära och rykte, det ålåg honom att alltid söka äfventyr och i synnerhet att strida för sin mö, så ofta tillfälle gafs dertill. Vi hafva redan förut talat om de öfverspända företag, de fullgjorde för att erhålla namn och rykte. De, hvilka åtagit sig att utföra dylika bragder och hade ridderliga löften att uppfylla, högaktades äfven af sina motståndare och blefvo ofta skonade, då deras lif var i fiendernas händer. Då Sir Robert Knowles nalkades Paris i spetsen för en engelsk här, under Edvard III:s tid, hände ”en tisdagsmorgon, att, medan engelsmännen slogo läger och brände alla kringliggande byar, en riddare, till följe af ett dagen förut gjordt löfte, närmade sig murarne för att med sitt spjut vidröra dem. Han red i fullt sporrstreck mot staden med fäld lans och skölden på arm samt i full rustning utom hjelm, som bars af hans väpnare. Då han kom nära Paris, påtog han sig hjelmen, som svennen hopknäppte, och red, sporrande sin häst, helt stolt emot staden. Vindbryggan var nedfälld, och de franska riddarne, hvilka stodo på murarne, trodde att han ämnade rida in i staden. Men detta var icke hans mening; utan, sedan han vidrört stadsportarne med spjutet, vände han sin häst. Då fransmännen märkte detta, ropade de: ”skynda bort, du har ridderligt löst ditt löfte!” (Froissart).

I sin afhandling de Duello et re militari omtalar doktor Paris de Puteo, att, vid en stor bankett, som drottning Johanna af Neapel tillställt, räckte hon sin hand åt Galeazzo af Mantua för att börja dansen. Sedan de slutat, knäföll riddaren, och för att visa, huru högt han uppskattade hennes uppmärksamhet, lofvade han att vandra verlden omkring och söka äfventyr och icke återvända, förr än han besegrat tvenne tappra riddare, hvilka han skulle medföra såsom fångar, och öfver hvilka drottningen egde döma. Sedan han under loppet af ett år besökt England, Frankrike, Tyskland, Burgund och andra länder, återkom han, liksom höken med sitt rof, och medförde tvenne fångna riddare, dem han öfverlemnade åt drottningen. Hon emottog med välbehag denna gåfva, men afsade sig alla anspråk på lösen och gaf dem friheten, samt skänkte dem dessutom flera dyrbara gåfvor. Hon lofordas mycket för detta ädelmod af de samtida författarne, hvilka deremot bittert klandra kanikerna vid S:t Peterskyrkan i Rom, hvilka vid ett tillfälle, då en riddare öfverlemnade åt dem en fånge, som han besegrat i ett envige, voro obarmhertige nog att förbjuda den fångne riddaren att gå ett steg utom kyrkan, och behandlade honom som om de fått ett vildt djur för en djurgård. De blefvo också rättvist tadlade för denna brist på kristligt ädelmod och lefnadsvett.

Ofta finna vi omtaladt, huru riddare genom enskildt envige förekomma de fiendtliga härarnes strid, och stundom utmanar en riddare ”en then bästa af allom them”, som tillhöra de fiendtliga krigarne, att i båda härarnes åsyn strida om ära och frihet. Då Ryssarne belägrade Landskrona, red Matts Kettilmundsson, ”som tha var Sven”, ut till fienderna och lät säga dem, genom sin tolk:

”— — här haller en ädla Man,
En aff wara bästa tha är han,
Han haller här all reda ok bider,
Han vil bestanda en aff ider,
Om Lijff, Godz ok Fängilse,
Han kaller här hoos, thet magen i see;
Hvilken aff ider stinger han nider,
Han gifwer sik fangin, ok fölier ider:
Faller ok nagor aff ider, om swa skeer,
Görer honom thet samma, han beder ey meer.”

Men ingen af Ryssarne hade lust att försöka strida med honom; och sedan

”Han hult ther ä till natten kom,

vänder han åter hem, och prisar rimkrönikans författare honom för denna djerfva handling, som Lagerbring deremot anser för formätenhet och storskryteri.

Kriget var riddarnes egentliga verkningskrets, men under freden besökte de tornerspelen i olika länder eller, då inga sådana funnos, utmanade de hvarandra. Ericus Olai omtalar ett sådant tornerspel, som var namnkunnigt i våra krönikor. Det uppfördes, då konung Magnus Ladulås och konung Erik af Danmark möttes 1284 vid riksgränsen. Hollinger, lagman Carls son, på svenska sidan och Petter Skåning på den danska, visade utmärkt skicklighet. En dansk riddare, Magnus Dysavald, utmanade äfven hela svenska ridderskapet att ”rida en dust” med sig och uppsatte sin häst och 100 mark för segraren. Erengisle Plata, af Braheslägten, upptog handsken och stötte honom redan vid första rännandet ur sadeln.

Froissarts beskrifning af lansbrytningen vid S:t Ingleberts källa, vid franska kusten, är särdeles lärorik, hvarföre vi anföra ett utdrag derur.

Tre franska riddare, Bonniant, Reynold de Roy, och Saint Py, hade utfäst sig att stanna trettio dagar i trakten af Calais och strida med alla riddare, hvilka infunno sig der för att bryta fem lansar med dem. Öfver sina tält hängde de två, med deras vapen målade sköldar, och den, som ville bryta en lans med någon af dem, skulle vidröra en af sköldarne. Proklamationen slutade med en försäkran, att denna utmaning icke skett af öfvermod, illvilja eller skryt, utan endast för att få möta ädla motståndare. Man försäkrade äfven, att hvarken veld eller list skulle begagnas vid stridsplatsens utväljande. Konungen af Frankrike, som var alldeles förtjust öfver denna tillställning, uppmanade de franska riddarne att minnas kung och land. Han bad dem ock, att icke spara på kost och mat, och bidrog sjelf dertill med 10,000 francs. En stor mängd riddare kommo dit från England, sedan de tre franska riddarne, i början af Maj månad, uppslagit sina tält mellan Calais och S:t Ingleberts kloster. Framför hvarje tält hängde skölden med egarens vapenmärke.

”Den 21 Maj väpnade sig de tre riddarne och sadlade sina hästar, och de främmande herrar, hvilka ditkommit för att deltaga i torneret eller blott för att åskåda det, redo ut mot dem.”

”Sir John Holland var den förste, som nalkades, och han lät sin väpnare vidröra riddaren Bonniants sköld, hvilken genast kom ut ur sina tält. Sedan de mött ut afståndet, och de båda riddarne betraktat hvarandra en kort stund, sporrade de sina hästar och störtade mot hvarandra med sådan häftighet, att riddar Bonniants lans trängde genom Sir Hollands sköld och vidrörde hans arm, utan att såra honom, men riddaren fortsatte ridten till ändan af banan. Andra gången de möttes, träffade de hvarandra helt lätt, och deras hästar ville icke fram för tredje gången.”

Lord Holland, som var upphetsad och önskade strida ännu en gång, återvände till banan och lät sin väpnare slå på grefve de Saint Py’s sköld, och denne riddare red genast fram. Då lorden såg honom komma, sporrade han sin häst, och båda redo mot hvarandra med väl riktade lansar. Just som de möttes, sprungo deras hästar tvärs öfver banan, hvilket ansågs som ett stort fel, men riddarne träffade dock hvarandra, och lord Hollands hjelm blef afkastad. Han återvände då till sina följeslagare, hvilka åter satte hjelmen på honom, hvarefter riddarne åter redo mot hvarandra och stötte spjuten mot sköldarne med sådan styrka, att ryttarne ovilkorligen fallit af sina hästar, om de icke hållit sig qvar genom att hårdt trycka benen mot hästarnes sidor.

Lord Holland, som gerna ville utmärka sig vid detta tornerspel, fästade åter, sedan riddarne hemtat sig något, sin hjelm och fattade sitt svärd. Då grefve de S:t Py såg detta, sporrade äfven han sin häst, och de höggo hvarandra på hjelmarna så, att gnistrorna flögo omkring dem. Då förlorade riddaren S:t Py sin hjelm, men båda redo till slutet af banan.

Denna strid vann allmänt bifall, så att alla närvarande erkände att de tre riddarne brutit sina lansar förträffligt och utan att skada någon, oaktadt ingen sparat den andra. Lord Holland ville rida ännu en dust för sin mö, men detta vägrades honom, och han red ur banan, sedan han med mycken skicklighet brutit sex lansar.” (Froissart).

På samma sätt fortsattes vapenleken af flera riddare, och fransmännen uppförde sig särdeles ridderligt och höfviskt mot sina engelska gäster. Hela tillställningen ansågs för en af de yppersta, som på lång tid egt rum.

Samhällsförhållandenas oordnade tillstånd och det rådande godtycket gåfvo en tapper riddare många tillfällen till utmärkelse såsom de förtrycktas försvarare och orättvisans hämnare. Under dessa näfrättens dagar var det icke svårt att påträffa förtryckare, som borde straffas, och våldsamheter, som kunde förhindras, och riddareden band honom att villigt erbjuda sin tjenst till dylika ädla företag. Också torde det vara ett stort misstag uti påståendet, att alla de äfventyr, hvilka förekomma i tidens romanser, äro diktade så väl som deras drakar, jättar och under. Omklädningen var diktad, eller, liksom Homers berättelser, grundad på folktron, men sjelfva händelserna voro sådana, som oupphörligen tilldrogo sig kring berättaren, och äfven de skenbart öfverdrifna beskrifningarna om deras hjeltars bragder egde sina motstycken i verkliga lifvet.

Under de stora slagtningarna afgjordes ofta en omtvistad seger genom en enda kämpes tapperhet, ocb en fruktad riddares stridsrop verkade ofta mera än hans vapen. Då den ryktbare Frans Sforza en gång låg i Milano med sina truppper, belägrade hans fiender staden, emedan ett falskt rykte bfilvit utspridt, att han var borta. Sforza, som kunde förstå detta, sprang fram på muren och ropade med sin fruktade stämma: ”jag är här!” Och detta hade genast den åsyftade verkan: fienden flydde. Ridderne hade en sådan öfverlägsenhet öfver den tidens halfklädda fotfolk, att de kunde nedhugga och förfölja det efter behag, och under det väl bekanta bondupproret “la Jaqueri” lät Chaptal de Buche och markisen de Foix sina väl beväpnade ryttare anfalla de upproriska, och, ehuru deras trupper i antal voro ungefär en mot tio, lyckades det dem att nedsabla och döda hela svärmen, och de besegrade blefvo nedhuggna utan skonsamhet. Borgherrarne uppförde ofta öfver vägarne inom sina egor slagbommar, hvarest tull affordrades alla, som skulle förbi, och kronvasallerna ansågo sig ega fullkomlig rätt till detta prejeri. Men dessa kringvandrande riddare gjorde likvisst vanligen denna rätt stridig, såsom det omtalas i Don Quixote. Ehuru riddaren af La Mancha var 200 år efter sin tid, då han ville med svärd och lans hämma oförrätt och våld, och ehuru hans upphetsade inbillning kom honom att förblanda verkligheten med fantasien, så är det likväl säkert, att till och med icke långt före Cervantes tid tilldrogo sig fullt så romaneska händelser, som de, hvilka förekomma i den ypperliga romanen. Men i aflägsnare tider behöfde icke riddaren söka länge för att finna någon, som led orätt af en mäktigare granne, någon oskyldig fånge, som var instängd i ett svårt fängelse, någon fader- och moderlös, beröfvad sitt arf, och plundrade resande eller våldförda kloster och kyrkor, någon mö, som behöfde en kämpe, eller någon furste, invecklad i krig med en fruktad fiende, hvilket allt gaf riddaren många tillfällen att pröfva sitt mod. Ofta hade han äfven någon blodshämnd att utkräfva, då försoning icke skett med böter eller genom vissa öfverenskommelser, och dessa strider voro vanligen blodiga. Men då den allmänna ordningen småningom återkom, och samhällslagarna begynte blifva tillräckligt befästade för att försvara den oskyldige och hämna den förorättade, blef detta riddarnes sjelftagna och stundom opåkallade inblandande i dylika förhållanden snarare ett ondt än ett godt, helst de icke alltid uppträdde klokt och rättvist, hvarigenom de införde en oerhörd tygellöshet, då, såsom prof. Vedel Simonsen uttrycker sig^[2], Vold og Overlast hörte til Dagens Orden, og Retten sad som oftest kun i Spydstangen, eller blev paa den Stærkeres Side.” I krönikor finna vi äfven mycket klagas öfver riddarnes begifvenhet på dryckenskap, och i den danska kämpevisan förekommer, huru svennerne drucko om med sina herrar till dess

”— de faa dem en fuld god Ruus,
Saa de sig ei kunde tæmme.”

I den äldsta tiden var riddaren vanligen hvad engelsmannen kallar knight bachelor, fransmannen bas chevalier, bachelier, och hvaraf något motsvarande ord icke finnes i svenskan. Det betyder egentligen en ogift riddare, och man kallade så dem, hvilka undfått riddarslaget, men hvarken egde vasaller eller borg. De dubbades af andra riddare och behöfde hvarken furste eller andliga för att erhålla denna värdighet. Och om det varit möjligt att uppfylla riddarordens alla föreskrifter, anse vi att just dessa oberoende riddare skulle kunnat ersätta bristen af en kraftig styrelse och blifvit ett mäktigt värn mot feodalherrarnes förtryck och ett säkert skydd för de svaga mot de mäktiges hersklystnad. Men riddarväsendet såväl som munkordnarne gåfvo olyckligtvis sina medlemmar de mest frestande tillfällen att kringgå de läror, de bekände, och på samma gång de antogo den högsta dygd och sjelfuppoffring såsom grundsats, utöfvade de i verkligheten ofta just de motsatta lasterna. Det var icke svårt att erhålla riddarslaget, men det fanns icke egentligen någon domstol, som dömde dem, hvilka missbrukat sina rättigheter, och riddaren blef ofta en sedeslös och kringvandrande krigare, som från borg till borg, från hof till hof kringförde sitt svärd, det han uthyrde åt den mest betalande, och ofta förtryckte han sjelf dem, han skulle beskydda. De främmande laster, som infördes af korsriddarne, och den fattigdom, dessa strider förorsakade flera ädla slägter, bidrogo äfven att nedsätta riddarnes anseende, der detta icke understöddes af börd, förmögenhet eller talrika underhafvande.

Likväl egde äfven den fattigaste riddare länge ordens alla förmåner. Emedlertid fingo redan tidigt dessa riddare stå tillbaka för dem, som egde stora egor och många underhafvande. De plägade derföre taga tjenst hos någon furste eller rik ädling och

”ride til Hove for Lykken at friste”,

eller tjena på konungens gård; och lefde på sina herrars bekostnad. Det heter ock i visorna:

”Jeg mindes, du tiente i min Faders Gaard
for Penninge og for Klæde”

eller:

»Og jeg haver slidt Eders Klæde,
Og jeg haver reden Eders Hest” o. s. v.

Mången riddare brukade liksom Gaudwin i Parthenope de Blois, föda sig med att vandra från ett hof, tornerspel och slagfält till ett annat och lyckades genom flera medel att bibehålla ett visst yttre anseende. De satte sin enda ära i tapperhet och mod under striden och egde troligen inga andra ridderliga förtjenster. De skröto af att vara barn af sina bragder och att lefva endast i strider.

”De frygte ikke for Glavind eller Sværd, ej heller for hvassen Piil,
at stride er deres meste Idræt, de agte det for Börnespil.”

I en af de ryktbara fabliaux omtalas en tapper riddare, och skildras hans oemotståndliga skicklighet i tornerspelen och slagtningarne, den skyndsamhet, med hvilken han genomtågade de flesta länder för att närvara vid alla betydelsefulla och vigtiga krigiska tilldragelser, hans förmåga att uthärda hunger, törst och alla slags motgångar, hans frikostighet mot barder och härolder, hans strider och bragder, men der nämnes icke ett ord om att han försonat någon förtryckt eller hämnats någon orättvisa. Enligt denna målning fäktade dessa riddare endast för priset och lefde af sina vapen. I krig hade de tillfälle till förtjenst, då det lyckades dem att taga sådana fångar, som kunde betala dryg lösen, och vanligen användes de penningar, de sålunda samlade sig, att värfva trupper, dem de hyrde, liksom sig sjelfva, åt den mestbjudande. I Tyskland och Italien var detta isynnerhet fallet, i Norden mera sällan.

Under fredstiden gåfvo, såsom vi redan nämnt, tornerspelen tillfälle åt dessa äfventyrare att förskaffa sig betydliga inkomster. Riddarnes rustning, häst och vapen tillföllo då segraren, och de rika löste sig vanligen derifrån med penningar, men vid vissa tillfällen måste den besegrade dessutom erlägga stora böter och stundom måste han friköpa sig från fångenskap och andra nesliga straff. Också plägade dessa äfventyrare kalla svärden för sitt bröd, ”gagne-pains.”

”Dont i est gaigne-pain nommée,
Car par ci est gaignés li pains.”

Guigneville.

Sådana vilda slagskämpar, hvilka lefde på dylika förtjenster, och hvilka icke underkastade sig någon lag, voro farliga och svårt styrda medlemmar i samhället. Hvarje tyrann, förtryckare eller upprorsman funno i dem villiga redskap för sina planer.

Stundom satte de sig rakt mot både lag och ordning, och anförde verkliga röfvarband, hvilka hade tillhåll i någon riddarborg och hvarifrån de ödelade hela omgifvande trakter. Både i Tyskland, Frankrike och England funnos tidtals talrika röfvarhorder, anförda af riddare, hvilka påstodo att deras laglösa lefverne var i fullkomlig öfverensstämmelse med riddarväsendet, emedan det tillät hvarje medlem att strida för egen sak. Så öfverenskommo år 1420 etthundrade åttio riddare att plundra marknadsfolket vid Möllen, icke långt från Lübeck, och den enda slägten Gvitzow förlorade 24 röfvarborgar år 1410, då Fredrik VI blef ståthållare i Brandenburg och företog sig att utrota dessa roffare.

Dessa förhållanden gjorde att de vandrande riddarne blefvo misstänkta, och deras fattigdom ådrog dem förakt och åtlöje. Icke alltid kunde svärdet skörda, och stundom misslyckades äfventyraren och riddaren blef slagen. Då nödgades han sälja häst och vapen och lida all den smälek, som oftast följer fattigdomen. I berättelsen om Gruelan beskrifves, huru hjelten bragtes till armod, förföljdes af sin värd och utsattes för åtlöje och förakt genom sin eländiga utrustning. De ständiga förbuden mot tornerspelen hade ock inflytande på dessa riddare, för hvilka de, såsom vi redan nämnt, voro medel till uppehälle. Genom dryckenskap, hvilken var en af tidens allmännare laster, förlorade de också ofta allt, hvad de egde, och nödgades sälja eller pantsätta sina vapen och dyrbarheter, hvarigenom de ganska ofta kommo i rätt prosaiska bekymmer.

Då härigenom dessa kringvandrande äfventyrare måste förlora i anseende, försökte de rika och mäktiga att draga kring sig en gränslinie, som icke skulle kunna öfverstigas af de andra, och slutligen stiftade man en ny grad inom chevaleriet, hvilken (liksom den af Chevalier) icke egentligen fanns i Norden; nemligen banneret, bannier, banerförare.

Skillnaden mellan en bannier och en bachelier bestod egentligen endast i militärisk rang. Den sednare begagnade en klufven fana, men den förra ett banér, standar, och hans rang var nästefter baronerna eller de stora länsherrarne. Baneret, efter hvilket han erhöll sitt namn, hade en fyrhörnig och aflång eller rektangulär form.

Riddaren upphöjdes ofta till bannier endast på det sätt, att härens anförare aftonen före en träffning afhögg spetsarne på den ridderliga fanan, hvarigenom den blef fyrkantig; men han kunde icke erhålla denna värdighet utan att ega medel att uppfylla alla vilkor, som medföljde den. Det ålåg en bannier att till hären medföra minst trettio fullt väpnade män och sjelf underhålla dem. Hvar och en af dessa skulle åtföljas af åtminstone en bågskytt och en ryttare, försedd med båge och klubba, jemte betjening, som fäktade till fot. Emedlertid torde väl icke alltid dessa föreskrifter blifvit så noga iakttagna. Under Carl VII:s tid underrättade honom Frankrikes ädlingar, att deras egendom blifvit så sköflad under de engelska krigen, att de icke längre kunde underhålla det stora antal af män, som skulle utgöra en dylik fänika, och de befriades derifrån för alltid.

Här bör man ock nämna något om de särskilda riddarordnar, brödraförbund och föreningar, hvilka stiftades för vissa ändamål, och hvilka nyttjade särskilda valspråk och drägter. De hade troligen uppkommit af de vapenbrödralag, som riddarne stundom ingingo, och hvilka förbund ansågos för heliga. Dessa vapenbröder svuro förbund för med- och motgång, och det ansågs för ett stort brott att svika sin vapenbroder. De hade gemensamma vänner och gemensamma fiender, och liksom allt annat, som tillhörde chevaleriet, så öfverdrefs ock denna vänskap stundom till en svärmisk ytterlighet, och man fann ofta de mest öfverdrifna bevis på fosterbrödernas trohet mot hvarandra. Den vackra visan om Ames och Amelien, der en riddare dödar sitt barn för att med dess blod bota en vapenbroders sjukdom, beskrifver flera dylika ytterligheter. Utan att uppehålla oss med flera citater, tillåta vi oss endast att hänvisa på de nordiska folksagorna, ty de fostbrödralag, som fordom knötos i Skandinavien, öfverensstämma fullkomligt med denna skildring.

Ett dylikt förbund kunde egentligen endast tvenne riddare ingå, men de talrika ordnar, som hade särskilda mål och afsigter, bildade ett slags allmänt brödraskap för sina många medlemmar.

Tempelherrarne och Johanniterna, samt de tyska Riddarne voro dylika ordnar, som stiftades till hedningarnes omvändelse, och de båda förstnämnde dessutom till att försvara det heliga landet. De styrdes af superintendenter eller stormästare, och deras medlemmar hade gemensam egendom.

Af de flesta monarker stiftades sedermera flera riddarordnar, och detta icke endast för att öka hofvets glans, utan af politisk beräkning. Romanserna omtala också flera dylika ordensföreningar, stiftade af furstar, bland hvilka konung Arthus runda bord och Carl den stores Paladiner. Edvard III i England, som mycket gynnade ridderskapet, begagnade sig af detta sätt att samla kring sin thron Europas utmärktaste riddare. Han lät kungöra både i England, Frankrike, Burgund, Tyskland och Spanien, att han ämnade återupplifva kung Arthus runda bord, och erbjöd fri resa och ett vänskapligt emottagande åt alla de riddare, hvilka ville deltaga i de vapenlekar, som tillställdes vid Windsors slott. Denna fest, som Edvard ämnade förnya hvarje år, väckte Philips af Valois afund, hvarföre han äfven förbjöd sina undersåtare att besöka lansbrytningarne vid Windsor, och införde sjelf en sådan Table ronde vid sitt hof. Edvards fester förlorade visserligen härigenom både i glans och antal af besökande, men han stiftade då den sedermera så ryktbara strumpebandsorden, hvars valspråk (hony soit, qui mal y pense) tyckes hänsyfta på de misstankar, konungen af Frankrike sökte kasta på orden. Det var ganska klokt att sålunda utvälja ett inskränkt antal riddersmän, hvilka skulle bilda ett särskildt förbund under konungens omedelbara beskydd, att fördelen deraf insågs snart, hvarföre ock Europas fleste regenter stiftade dylika ordnar. Så antar somlige författare, att Magnus Ladulås stiftat Seraphimer-orden, ehuru andre anse den först stiftad på 1330-talet af Magnus Smek. Hvilketdera än är det rätta, så är i alla fall tydligt, att denna orden är mycket gammal. I början hade dessa utmärkelser ett gynnsamt inflytande på sederna, men sedan dylika ordnar stiftades vid hvarje hof, och alla de mäktigare herrskarne inrättade flere, förlorade äfven de sin betydenhet, helst de efterhand endast blefvo furstliga nådebevis, utan afseende på förtjenst, och till och med kunde köpas för guld.

Baroniet eller det ärftliga ridderskapet tillhör egentligen adelns historia, och torde således icke behöfva här uppehålla oss. Ingenting kunde strida mera mot chevaleriets egentliga betydelse än att riddarvärdigheten tilldelades åt dem, som hvarken gjort sig förtjenta af denna utmärkelse eller kunde uppfylla dess åligganden. Men redan tidigt begick man denna anomali. Somliga af dessa riddarordnar medföljde äfven vissa slägter och befattningar; så var Dauphin af Frankrike född riddare af Helgeandsorden, men den svenska prinsen hette endast junker, liksom våra prinsessor endast kallades jungfrur. Riddarvärdigheten skulle förlora en stor del af sin betydelse, då man glömde att den medförde vissa pligter, och att den icke kunde erhållas utan föregående pröfning. Den blef då endast en tom titel och kunde endast medföra en högre rang inom samhället. Också såldes stundom dessa barnatitlar för penningar. Till Sverige kom icke det ärftliga adelskapet egentligen förr, än riddarväsendet redan förändrat större delen af sitt egendomliga skaplynne, liksom feodalväsendet i vidsträcktare betydelse med ärftliga län icke sträckte sig i Norden längre än till Danmark. Sedan vi nu omtalat, huru ridderskapet erhölls, och beskrifvit chevaleriets många olika afdelningar, återstår att nämna ett par ord om sättet, hvarpå en riddare kunde förlora denna värdighet. Den kunde förverkas både genom öppna brott och genom uraktlåtenhet att fullgöra riddarlagarne, eller genom försummelse af de åtagna pligterna. Liksom fromhet, aktning för qvinnan, tapperhet, trofasthet och ädelmod utgjorde riddarens väsentligaste dygder, så kunde kätteri, förolämpning och våld mot det svagare könet, feghet, svek och förräderi förorsaka förlust af denna värdighet. Och härolden ålade en sådan pligtförgäten riddare och hans efterkommande att begagna särskilda vapenmärken; dock betviflar jag, att detta stadgande noga efterlefdes.

Oftast förlorades riddarvärdighet en genom utgången af en tvekamp eller såsom det kallades Gudsdom, och den, som vädjade till detta bevisningssätt, måste äfven underkasta sig alla dess följder, antingen man stred för egen sak eller blott såsom kämpe för någon annan. Den besegrade blef straffad såsom brottslig, om han var anklagare eller anklagad, och han blef vanligen genast förklarad förlustig riddarvärdigheten. Öfverlefde han en sådan strid, blef han vanligen så skymfad, att döden varit mindre bitter. Hans sporrar afhöggos från hälarne med en köksknif, hans vapen krossades af skarprättaren, hans bälte sönderskars och hans svärd sönderbröts, ja! man afklippte till och med svansen på hans häst. Man ringde med dödsklockan och höll en fullkomlig begrafning, ty han ansågs för andligt död. Om han stupade under striden, skymfade man hans lik på samma sätt, men lefde han, återstod för honom endast klostret. Så föreskrefvo riddarlagarne, men segrarens ädelmod eller konungens nåd kunde likväl mildra straffet, då omständigheterna gåfvo anledning dertill.

En riddare kunde äfven afsättas utan tvekamp, då han öfverbevistes om något skymfligt brott. I Stows krönika omtalas, huru riddar Haulay anklagades för förräderi och dömdes af Anthony Lucy.

Han fördes fram till domarbordet, klädd i full rustning, med svärd, fjäderbuske och sporrar, och riddar Lucy tilltalade honom sålunda: “Herr Andrew, för din tapperhet har konungen utmärkt dig och gjort dig till Lord af Carlisle, men du har handlat såsom förrädare mot konung och land, då du icke förde dina trupper till striden mot Skottland, hvarigenom vår herre och konung lidit förlust och blifvit slagen, och detta endast genom ditt falska förräderi, ty hade du kommit i rättan tid, skulle han vunnit seger. Och detta ditt förräderi har du gjort för den stora penningsumma, som du emottagit af konungens fiende, James Douglas. Vår nådige konung befaller derför, att du skall göras förlustig ditt riddarskap med alla de utmärkelser, som åtfölja det; och de gårdar, du fått i förläning, skola återtagas, på det andra riddare må taga varning af dig och mera troget uppfylla sina pligter!”

”Han befallde nu, att man skulle aftrampa hans sporrar från hälarne, afbryta hans svärd öfver hans hufvud, emedan han så missbrukat detta vapen, som han endast skulle höja till sitt fäderneslands försvar. Man aftog honom hans silkesmantel, hans sköld, hans vapenrock och bälte. Sedan sade riddar Lucy åter: ”Andrew, nu är du icke längre riddare utan träl, och för ditt förräderi skall du hängas, och ditt hufvud afhuggas och kroppen styckas i fyra delar, och ditt afhuggna hufvnd uppsättas på Londons bro, och de fyra delarne af din kropp skickas till fyra olika städer i England, androm till varnagel”, och som riddar Lucy sade, så skedde, och det var den tredje dagen i Oktober månad.

Tredje afdelningen.

Riddarväsendet upplöste sig småningom, ty det tärdes af ett inre ondt, på samma gång det utifrån anfölls af yttre fysiska omständigheter. ”Städerna, från början mest tillhåll för en ofri, med fredliga yrken sysselsatt befolkning, afskakade feodalismens ok, bildade fria föreningar, förbundo sig till gemensamt försvar, och gåfvo genom fotfolkets återvunna vigtighet, genom krutets användning och genom besoldade trupper snart äfven krigskonsten en ny gestalt. Krigshandtverket började att söndra sig från det adliga ridderskapet — och den på alla sidor förstärkta verldsliga makten föll i konungarnes händer, på samma gång som reformationen i dess grundfästen skakade hierarkiens byggnad”^[3]. Redan på 1200-talet började chevaleriet i de södra och vestra länderna, dess egentliga hemvist, att förfalla, och det undergräfdes alldeles af den nyare tidens seder och bruk och förändrade krigssätt. Den ridderliga andan flammade åter upp under korstågen, hvilka voro verkligt ridderliga bragder, men dess mest glänsande tid hade dock varit redan förut. I krigen mellan England och Frankrike utvecklade sig chevaleriet särdeles, ty dessa oupphörliga fejder förbittrades sällan af personligt hat. Froissart beskrifver det ädelmod, med hvilket båda folken behandlade sina fångar, och jemför dermed de svåra fängelser, som funnos i Tyskland och Spanien.

Hela Europa lifvades af den chevalereska andan, och äfven Mohrerna i Spanien uppfattade den, samt stiftade en riddarorden efter det kristna mönstret. Dock, redan då bereddes dess undergång af orsaker, dem vi ofvan antydt, och till hvilka vi skola återkomma, och snart upplöstes hela detta chevaleri, som under dess tillvaro gifvit medeltiden den romantiska anstrykning, som nu stundom kanske för mycket saknas.

Krutet uppfanns och begagnades redan under riddarväsendets blomstringstid, men det dröjde länge innan det förorsakade någon större förändring i krigssättet, och bågen förblef fortfarande det mest omtyckta skjutvapen under nära 200 år sedan krutet blifvit upptäckt. Men oupphörligen blefvo eldvapnen förbättrade och följaktligen mer och mer begagnade. Då försvunno ock i samma mån de tunga jernrustningarne, hvilka väl kunde skydda mot lansen och svärdet, men ej mot bössan, och slutligen aflades helt och hållet denna besvärliga vapendrägt. Riddarne nyttjade endast en lätt hjelm och brynja. Helt och hållet jernklädd var endast härens anförare eller högt uppsatte personer, och detta snarare såsom en utmärkelse än för nytta. Frankrikes unge ädlingar skyndade sig att bortlägga de oviga jernrustningar, deras förfäder nyttjat, och bortlade äfven snart lansen. Slutligen erhöll rytteriet både drägter och vapen, hvilka alls icke liknande dem, som begagnats under riddartiden, och det är klart, att dessa lätt beväpnade ryttare, hvilka icke längre hade riddarnes vapen och vapenlekar, äfven snart skulle bortlägga deras seder och bruk.

Men de stående arméerna, hvilka först upprättades i Frankrike, gåfvo en dödsstöt åt riddarväsendet. Carl VII i Frankrike gjorde ett urval bland sitt ridderskap och bildade deraf 15 kompanier, les compagnies d'ordonnance. Han gaf dem bestämd lön och regelbundna lagar, hvarigenom han ock blef i stånd att afsäga sig de frivilliga, men svårt styrda ridderliga trupperna, hvilka ofta mera skadade än hjelpte den allmänna ordning, som de skulle försvara, emedan de lefde på allmogens bekostnad, ständigt stredo mot hvarandra och dessutom voro föga att lita på, då de kommo och gingo efter behag. De regementen deremot, hvilka nu skulle ersätta dessa sjelfständiga krigshordar, voro lättare att styra och alltid i beredskap. De utgjordes af 15,000 man och voro indelta i särskilda fänikor.

Fäderneslandets försvar öfvergick sålunda till en väl ordnad krigshär, och konungen utsåg, utan att göra afseende på riddarslaget, dess befäl, då deremot hittills detta alltid tillhört landets ridderskap, hvars tappra och vilda mod stundom blef gagnlöst genom en nyckfull sjelfständighet och bristande krigstukt. Emedlertid bildades denna armé i början af samma ridderskap, ehuru ordnadt efter ett nytt system; befälhafvarne voro män af hög börd, och bågskyttarna samt svennerne ädlingar. Också brukade de store nu ofta sända sina barn till dessa arméer att der tjena såsom svenner, i stället för att skicka dem såsom pager till hofven. Då kejsar Maximilian föreslog, att de franska regimenterne skulle tillsammans med de tyska lansknektarne storma Padua, svarade Bajard honom, att de måste biträdas af tyska ädlingar, ty les compagnies d’ordonnances utgjordes endast af gentils hommes. Men under Carl IX:s regering finner man detta redan förändradt, ty han nöjde sig med att hafva tappra och vapenskickliga män, utan afseende på börd eller rang, och ofta nog blef en ofrälse föredragen framför en ädling vid besättandet af dessa platser. Mezerai påstår att den gamla adeln icke utan skäl knotade deröfver, ty simpla knektar och drängar inskrefvos i dessa regimenten, hvilkas befäl fordom alltid utgjorts af högättade baroner, och hvilkas manskap i början bestod nästan endast af adel. Dessa klagomål visa emellertid, huru hastigt de första försöken att inrätta stående arméer inverkade på riddarväsendet, helst i de flesta länder dylika ordnade krigshärar uppsattes. Så hade Gustaf Wasa vid slutet af sin regering en genom årslön och ”borgläger” underhållen krigsmakt af 12,934 knektar och 1579 ryttare samt 549 knektar och 296 ryttare tyskt manskap. Konungen påminner också ofta om den säkerhet, riket åtnjöt under honom, som håller ett ordentligt krigsfolk, emot unionens tider, då bonden ofta måste taga matsäcken pä ryggen och draga i fält. Dessa trupper fingo månadspenning, men skulle underhålla sig sjelfva och icke taga något af konungens undersåtare. Det han likväl icke tänkte på, var att dessa lejda trupper sedan ofta blifvit högsta maktens redskap att qväfva folkets frihet och förinta dess sjelfständighet.

Utom de stående arméerna bidrog ännu en sak till upplösning af riddarväsendet, nämligen krigen mellan röda och hvita Rosen i England, och striderna i Frankrike mellan Ligan och Hugenotterna, ty dessa fejder utfördes med den största bitterhet och alldeles icke med ädel ridderlighet; så äfven i Sverige, hvarest de om öfverväldet stridande partierna kämpade mot hvarandra med hat och list. Då olika folk strida mot hvarandra, kan striden utföras med en viss måtta, men ej då den rasar landsmän emellan. La Noue omtalar, att under krigen mellan Spanien och Frankrike kunde man ofta se fiendtliga trupper förplägas i samma by, af de obekymrade bönderna, hvilka afbröto sina dansar för att bistå än den ena, än den andra af dem. Och då dessa krigare möttes, ”fäktade de ridderligt och tappert, men de sårade buros från båda sidor ofta i samma hus, erhöllo lika mycken vård och hvilade bredvid hvarandra, lugnt förlitande sig på hvarandras ord.” Han anför såsom motsats till detta ädelmod de fasansfullaste följderna af de borgerliga krigen, ty dessa utföras med mord och brand, mot vän och fiende, väpnad och obeväpnad; och oftast under förebärande att det sker i Guds, konungens eller fäderneslandes namn. Han anmärker ganska riktigt, ”att soldaterna slutligen likna rofdjur, att fäderneslandet blir härjadt, välståndet försvunnet; de stores brott blifva förbannelser för dem sjelfva och Gud förtörnas.”

Under sådana blodiga fejder afrättas fångar, nåd och ädelmod förvandlas till vildhet och obarmhertighet, ocb den höga ridderliga andan försvinner. Men dessutom utrotade dessa krig nära nog just den samhällsklass, hvarifrån riddarorden hemtade sina medlemmar. Visserligen var det icke bestämdt nödvändigt att tillhöra adeln för att erhålla riddarslaget, ty många ofrälse erhöllo denna utmärkelse, men det fordrades större förtjenster och svårare bemödanden, om man tillika skulle höja sig ur en lägre klass, så att riddarvärdigheten i allmänhet tillföll män af hög börd, och de adliga slägterna gåfvo således riddarorden dess flesta medlemmar. Men det var också adeln, som de borgerliga krigen mest drabbade, hvarigenom äfven medelklassen småningom höjde sig. I Norden bidrog ock Christian Tyrann att förminska denna klass, och vår store häfdatecknare Geijer säger med skäl, att ”demokratien aldrig varit starkare i Sverige, än sedan Stockholms blodbad brutit de stores, och Westerås riksdag biskoparnes myndighet.” Gustaf I stod midt i strömmen af en lössläppt folkmakt. På detta sätt har försynen, som alltid vänder det onda till godt, grundat den allmänna friheten, då hon tillintetgjorde hvad som fordom utgjort samhällets värn och skydd, och chevaleriet, som mildrat en eljest rå tids krigiska vildhet, måste nu sjelf vika för en ökad upplysning. I sjelfva verket var det äfven icke så mycket det förändrade krigssättet och icke heller adelns försvagande, som orsakade riddarväsendets upplösning, utan snarare tidens bättre seder, och att enthusiasmen riktades åt andra håll. Vi hafva förut omtalat, att riddarne hyllade de ädlaste grundsatser och sträfvade efter de högsta dygder, att de stundom föllo i motsatta laster just derigenom, att de ville uppdrifva dessa dygder till en onaturlig och otänkbar höjd. Men så snart dessa åsigter icke längre kunde sporra enthusiasmen, måste de sjunka till föremål för åtlöjet. Utomdess sysselsatte sig nu de bildade klasserna med vigtigare värf, och de funno icke längre behag i de ämnen, som utgjort deras förfäders käraste sysselsättning. Flere vetenskaper blefvo äfven odlade under 16:de århundradet, och de sköna konsterna idkades flitigt. Men religionen blef framför allt annat ett ämne, hvaruti tusentals lärde forskade, och reformatorernes läror, hvilka med hänryckning helsades af det ena partiet, under det de fördömdes af det andra, blefvo häftigt omtvistade, medan Europas ädlingar inkastade sig i spekulationer af helt annan art, än de, hvilka förut förekommo vid kärlekens hof. Och dessa tvister framkallade strider, hvilka voro både blodigare ocb allvarligare än tornerspelen. Då författarne från denna tid tala om den anda, som verkade under riddartiden, göra de det merendels med stränghet och tadel. Det är eget att jemföra de olika partiernas olika åsigter derom, ty hvad Protestanterna förkasta såsom syndigt, betrakta Papisterna såsom orimligt och löjligt. Och denna jemförelse blir förmånlig för hugenotterna, hvilka bland sig räknade män sådana som Sully, d’Aubigné, Coligni, Duplessis-Mornay och La Noue. De fördöma riddarromanerna med moralisk stränghet, under det katholiken Brantôme med sedeslöst lättsinne förlöjligar dem just för de dygder, de omtala. La Noue påstår, att af sådana böcker som Arnadis de Gaule hemtar hans samtid smak för sedeslöshet och blodtörst, brist på all pligtkänsla och hämndlystnad, under det dessa laster bemantlas med ärelystnad och falskt nit för den allmänna ordningen. Om tornerspelen anmärker han, att dessa uppträden förderfvade och förhärdade folket, som derigenom blefvo vane vid strider och blodsutgjutelse. ”Låt dem”, utropar han, ”som vilja se blod, göra såsom Engelsmännen, hvilka utöfva sina grymma och råa lidelser mot djur och låta tuppar och tjurar fäkta mot hvarandra, ty detta är bättre, än att onödigt förspilla menniskoblod.”

Denne La Noue var en sträng och moralisk predikant, men en tapper och skicklig krigare, ehuru han fördömde kriget, då det icke var föranledt af den yttersta nödvändighet. Brantôme deremot var en lättsinnig hofman, som blandade otro och hädelse med de påfviska vidskepelser, hvilka utgjorde hans religion. Af den sednares yttrande om sin tids och hofs seder och åsigter synes tydligt, att Frankrikes ädlingar längesedan förkastat allt, hvad riddarne ansågo heligt och dyrbart. Och detta blir ännu tydligare, då man jemför, hvilka egenskaper man ansåg böra finnas hos en fullkomlig riddare, med de man under slutet af 16:de århundradet vid Ludvig den heliges fordna hof gjorde anspråk på att möta hos den tidens ädlingar.

Den gudsfruktan, som under riddartiden så noga iakttogs, föraktades sedan så öppet, att man t. ex. föredrog herr Tristan för Sir Lancelot, emedan den förre endast förlitat sig på sin egen kraft och sitt svärd, då deremot den sednare aldrig underlät att anbefalla sig hos Gud och Helgonen hvar gång han skulle strida, ty man ansåg detta såsom bevis på, att han saknade mod och förtroende till sig sjelf och sin styrka.

Likaså ansåg man nu den dyrkan, som riddarne fordom egnat det vackra könet, såsom gammalmodig och orimlig. Af den germaniska kyskheten och renheten funnos, enligt Brantôme, föga spår qvar vid det franska hofvet. Men den råa sinnlighet, som så ofta förmörkar den platoniska kärleken, blef slutligen rådande och utträngde all sann och högre känsla. Till ett bevis på, huru åsigterna blifvit förändrade, vilja vi anföra följande händelse. Lord Herbert af Cherbury, en riddare i ordets gamla bemärkelse, stod jemte fransmannen Balagny vid en löpgraf framför en belägrad fästning. Den sednare hoppade öfver vallen och sprang fram mot fästningen, utan att bekymra sig om ett hagel af kulor, samt uppmanade lord Herbert att följa sig. Denne skyndade sig efter och sprang så långt fram mot fästningen, att Balagny först måste vända. Då utmanade lord Herbert honom att på gammalt vis strida om, hvilkens mö vore den skönaste och dygdigaste; men Balagny svarade med ett så groft skämt, att engelsmannen påstod honom vara en gemen vällusting och ingen ädel riddare. Som Balagny var en förnäm och enligt tidens åsigt bildad ung man och dessutom, såsom af berättelsen synes, tapper och modig, visar hans vägran att strida för det af lorden uppgifna skälet, huru den föregående tidens ridderlighet försvunnit ur de nyare åsigterna.

Tapperhet och mod, hvilka egenskaper nödvändigt måste finnas hos le preux chevalier, bibehöllo ännu samma anseende, som fordom; men modet mildrades icke längre af ädelmodet och ridderligheten — la bontà degli cavalieri antichi — såsom Ariosto kallar det. Det fanns icke längre sådana ädla riddare, som den ena dagen förbundo en sårad fiende, förde honom till en säker tillflyktsort och försvarade honom under resan, under det han dagen efter icke tvekade att lemna fästningen åt en dödsfiende, utan fruktan att denne skulle bryta det löfte, han gifvit att skydda den sårade fienden. Och finna vi under dessa sednare tider något dylikt drag, så utfördes det af någon, som höjt sig öfver samtidens laster; men verlden hade icke längre anspråk på en dylik storsinthet. Frankrikes lifliga gemenskap med Italien spridde snart Machiavellis politiska åsigter, Arétins grofva sinnlighet och den italienska hämndlystnaden, hvilken icke söker öppen strid, utan endast tillfredsställelse på hvad sätt som helst. Och de dueller, som nu egde rum, skedde icke längre öppet eller i närvaro af vittnen, utan på ensliga och hemliga ställen, och man var icke heller noga med att vapnen skulle vara lika. ”Du har både svärd och dolk”, sade Quélus till d’Entragues, dâ de skulle strida mot hvarandra, ”men jag har blott mitt svärd.” — ”Desto oklokare af dig”, svarade d’Entragues. ”Vi äro hitkomna att strida, icke för att tala om våra vapen. Hvarför tog du icke din dolk med dig!” De fäktade och Quélus stupade, sedan motståndaren afhuggit hans venstra arm, just då han skulle parera ett hugg, hvartill han behöft sin dolk. Som det tillkom den utmanade att välja vapen, uttänkte han ofta sådana, som kunde gifva honom någon fördel. Gillande berättar Brantôme, huru en liten karl, som blifvit utmanad af en storväxt Gascognare, helt listigt utfunderade ett slags halskrage, som båda skulle nyttja, men hvilken hindrade den långe att böja hufvudet och måtta rätt mot sin lille motståndare. En annan hade låtit smida tvenne svärd, som voro så bräckliga, att om de icke begagnades med yttersta försigtighet och på ett sätt, hvarmed han dagligen öfvat sig, skulle klingorna ovilkorligen springa i stycken. Båda dessa sluge herrar dödade sina motståndare utan mycken möda eller fara för sig sjelfva och njöto lika mycken heder af dessa mord, som om de stridt ärligt och utan svek. Sekundanterne deltogo vanligen i striden, och, då den ene kämpen stupat, tvekade icke den öfverlefvande att hjelpa sin sekundant i striden mot den dödades ensamme följeslagare. Den, som var utmanad, var aldrig säker på, att icke motståndaren skulle låta lejda skälmar mörda honom på mötesplatsen, och Brantôme omtalar flere sådana händelser utan att just klandra dem. Motståndarens ord ansågs icke heller för tillräcklig borgen mot dylikt förräderi. De Rosne, som utmanades af de Fargy, var en man, som var erfaren i dessa strider och derföre försigtig; men den unge ädlingen, hvilken framförde utmaningen, gaf honom sitt ord och sin heder till borgen, att han kunde förtro sig åt sin motståndare. Men han svarade: ”Jag skulle anse det oförståndigt att lita på en borgen, på hvilken jag icke skulle vilja låna 20 kronor.” Brantôme anser detta svar för både riktigt och klokt. Ofta brydde man sig alls icke om dylika toma ceremonier, utan man slog sina fiender utan vidare betänklighet hvar man träffade dem, och ädlingarne mördade hvarandra utan tvekan. Brantôme omtalar en baron de Vitaux, som begick flera dylika mord, och han kallar hans afskyvärda mördande för en modig och djerf hämnd. Men det må vara nog med exempel; vi vilje derföre endast ännu hänvisa till det parisiska blodsbrölloppet, som under loppet af två år kunde förberedas af de katholska ädlingarna genom falska löften, svikna eder och brutna förbindelser, och som slutligen utfördes mot obeväpnade och oskyldiga landsmän och bröder.

I England förekom styrelsens stränghet och den allmänna jemnlikheten inför lagen dylika öfverdrifter till en stor del, men äfven der slocknade den ridderliga andan. Så tvekade icke Sir John Ayres att med sina tjenare öfverfalla lord Herbert och mörda honom. Det bekanta mordet på Sir Coventry visar samma blodtörstiga och råa hämndlystnad, som vi förut omtalat. Lord Sanguhar, som i en fäktning med en fäktmästare förlorat ett öga, ansåg hedern fordra, att den stackars karlen derföre skalle dödas af lejda mördare i sin egen fäktskola. Men denna skändliga handling straffades efter förtjenst, hvilket troligen afhöll andra från en dylik låg hämnd. På afrättsplatsen uttryckte den olycklige ädlingen sin afsky för sitt brott, som han nu fullkomligt insåg. ”Djefvulen”, sade han, ”hade så förblindat honom, att han trodde sig handla såsom det anstod en person i hans ställning”, och tillade, att han "blifvit uppfostrad vid hofvet och sedermera alltid lefvat bland soldater, och dessa äro alltid nogare att handla efter hederns, än efter religionens föreskrifter.” Den ridderliga andan måste i sanning sjunkit bra djupt, då ett så nedrigt mord kunde få namn af hederssak.

I Sverige, hvarest, såsom vi förut omnämnt, chevaleriet aldrig utvecklat sig så systematiskt, som i det södra Europa, försvann det äfven fortare, och de enskilda öppna fejderna blefvo efter hand sällsynta, helst duellen strängt förböds, och dessa hafva ända sedan Gustaf II Adolfs tid icke varit särdeles brukliga här.

I Skottland, hvars seder mycket liknat Frankrikes, begingos under det sextonde århundradet otaliga mord och dråp, och i allmänhet kan man antaga, att det brott, som mest karaktäriserar detta århundrade, var mord.

Af allt detta kan man lätt inse, att riddarväsendet var fullkomligt upplöst. Och allt efter som kunskaper och upplysning spriddes, lärde man sig inse de öfverdrifna hårklyfverier, som utmärkte de fordna åsigterna, och den verkligt bildade insågs att de icke längre passade för tiden, under det att de lidelsefullare betraktade dem såsom endast hinder för deras hämndlystnad och njutningsbegär. Och det ridderliga systemet undanträngdes. Det var en klädning, som icke längre passade; men under den barbariska vinter, som inträdde vid medeltidens början, hade den värmt och bevarat menskligheten, och tillika med riddarväsendet bör icke minnet förgå af de välsignelser, dess verksamhet medfört. En tacksam efterverld erkänner också den nytta, det under sina blomstringsdagar verkat. Ty om dess bud ock icke alltid efterföljdes, utöfvade de dock ett mäktigt inflytande på samtiden; och vi äro öfvertygade, att den dygd, det lärde, alstrat mycket godt.

Nu förekommer det hela oss likväl endast liksom de bilder, nattens frost så herrligt skapar på rutan, men hvilka smälta för den uppgångna solens strålar. Men spåren deraf skönjas ännu i tidens hyllning för qvinnan; i sällskapslifvets finhet och behag; i den allmänt erkända pligten att tala sanning och bemöta alla med höflighet, samt i medvetandet, att ingen kan beröfva en annan dess egendom utan laglig rätt; och slutligen deruti, att den personliga hedern icke utan ansvar kan kränkas.

Men af beundran för riddartiden har man ofta klandrat vår tid med dess egoism och materialism, på samma gång man beklagat, att ridderligheten försvunnit. Vi tro dock, att man häri gör nu-tiden orätt. Väl sträfvar man nu mindre för den personliga äran, men man tänker och forskar för hela samhällets väl; och under det individen icke mera så bjert framstår, har hela massan höjt sig och vägen blifvit öppnad för alla folkklasser.

Och striden gäller icke längre motståndare i harnesk och hjelm: den gäller inre fiender; och vi dubbas nu till riddare, då vi segrat öfver egna passioner och lidelser, ty vår tids strider hafva ett mera andligt skaplynne. Men äfven vår tids ungdom kämpar ”under sköna ögon”; och fast den icke längre vid torneret strider för sin mö, kämpar den nu om henne mot hinder, som stundom äro svårare att besegra, ty de äro oftast lumpnare. Har riddartidens öfverdrifna, platoniska kärlek försvunnit, torde den vara rikligen ersatt af en ren och enkel kärlek, på hvilkens herrliga jordmån huslig lycka och stilla, ädla dygder uppspirat^[4].

---

1. Vi anmärka här engång för alla, att vi alla icke tveka att andraga ställen ur medeltidens romanser och folkvisor, såsom bevis för tidens seder och bruk. Deras författare, likasåväl som den tidens målare diktade intet, utan aftecknade samtidens seder. Men Johan de Saintré är ännu mer trovärdig, emedan den lärer innehålla hufvudsakligen blott sanna händelser, ehuru omklädda.
2. I sin afhandling om ”Kæmpevisernes Skildring af Ridderalderens Riddervæsen.”
3. Geijer.
4. Torde hända att, äfven genom manuskriptets svårläslighet hvad många namn beträffar, tryckfel insmugit sig; hvilka skola blifva anmärkta och rättade i nästföljande häfte.  Red.