Bibeln (Karl XII, 1828)/Första Mose Bok

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  innehåll
Bibelen
eller
Then Heliga Skrift

Första Mose Bok
Andra Mose Bok  →
(sidindex)


[ 1 ]

Första Mose Bok.

1. Capitel.

I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord.

2. Och jorden war öde och tom, och mörker war på djupet, och Guds Ande swäfwade öfwer watnet.

3. Och Gud sade: Warde ljus; och thet wardt ljus.

4. Och Gud såg ljuset, at thet war godt. Tå skilde Gud ljuset ifrå mörkret;

5. Och kallade ljuset Dag, och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon then första dagen.

6. Och Gud sade: Warde et fäste emellan watnen, och åtskilje watn ifrå watn.

7. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde thet watnet, som war under fästet, ifrå thet watn, som war ofwan fästet; och thet skedde så.

8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och wardt af afton och morgon then andra dagen.

9. Och Gud sade: Församle sig watnet, som är under himmelen, uti besynnerligt rum, at thet torra må synas; och thet skedde så.

10. Och Gud kallade thet torra Jord, och watnens samlingar kallade han Haf. Och Gud såg at thet war godt.

11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafwa, och fruktsamma trän, at hwart och et bär frukt efter sin art, och hafwer sitt egit frö i sig sjelf på jorden; och thet skedde så.

12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hwart efter sin art, och trä, som frukt buro, och hade sitt egit frö i sig sjelfwa, hwart efter sin art. Och Gud såg at thet war godt.

13. Och wardt af afton och morgon then tredje dagen.

14. Och Gud sade: Warde ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och natt, och gifwe tekn, månader, dagar och år;

15. Och ware för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jorden. Och thet skedde så.

16. Och Gud gjorde twå stora ljus: et stort ljus, som regerade dagen, och et litet ljus, som regerade natten, och stjernor.

17. Och Gud satte them uti himmelens fäste, at the skina skulle på jorden,

18. Och regera dagen och natten, och åtskilja ljuset och mörkret. Och Gud såg at thet war godt.

19. Och wardt af afton och morgon then fjerde dagen.

20. Och Gud sade: Göre watnet af sig kräkande och lefwande djur, och foglar, som på jorden flyga under himmelens fäste.

21. Och Gud skapade stora hwalar, och allahanda lefwande och kräkande djur, som watnet af sig gör, hwart efter sin art, och allahanda fjäder-foglar, hwart efter sin art: Och Gud såg at thet war godt.

22. Och wälsignade them, och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och upfyller hafsens watn; och foglarna föröke sig på jorden.

23. Och wardt af afton och morgon then femte dagen.

24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefwande djur, hwart efter sin art, fänad, kräkande djur, och wildjur på jorden, hwart efter sin art; och thet skedde så.

25. Och Gud gjorde wildjur på jorden, hwart efter sin art, fänad, efter sin art, allahanda kräkande djur på jorden, efter sin art. Och Gud såg, at thet war godt.

26. Och Gud sade: Låt oss göra Menniskan til et beläte, thet oss likt är, then [ 2 ]råda skal öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna under himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jorden, och öfwer alt thet som kräker på jorden.

27. Och Gud skapade menniskan sig til et beläte, til Guds beläte skapade han honom, Man och Qwinna skapade han them.

28. Och Gud wälsignade them, och sade til them: Warer fruktsamme, och föröker eder, och upfyller jorden, och hafwer henne under eder, och råder öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna under himmelen, och öfwer all djur som kräla på jorden.

29. Och Gud sade: Si, jag hafwer gifwit eder allahanda örter, som frö hafwa på hela jorden, och allahanda fruktsamma trän, och trän, som frö hafwa i sig sjelfwa, eder til mat.

30. Och alla djur på jorden, och alla foglar under himmelen, och alt thet som kräker på jorden, och lif hafwer, at the skola hafwa allahanda gröna örter til at äta; och thet skedde så.

31. Och Gudh såg på alt thet han gjordt hade, och si, thet war alt ganska godt. Och wardt af afton och morgon then sjette dagen.

2. Capitel.

Så wardt nu himmel och jord fullkomnad, med all sin här.

2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagen sitt werk, som han gjordt hade, och hwilade på sjunde dagen af alt sitt werk, som han gjordt hade.

3. Och wälsignade sjunde dagen, och helgade honom, therföre at han på honom hwilade af alt sitt werk, som Gud skapade och gjorde.

4. Altså äro himmel och jord tilkomne, tå the skapade wordo på then tid, tå HERren Gud gjorde himmel och jord.

5. Förr än någon stjälk war på marken, och förr än någon ört wäxte på jorden; förty HERren Gud hade än tå intet låtit regna på jorden, och ingen menniska war som brukade jorden.

6. Men en dimma gick up af jorden, och watnade hela marken.

7. Och HERren Gud gjorde menniskan af jordens stoft, och inblåste uti hans näsa en lefwande anda, och så wardt menniskan en lefwande själ.

8. Och HERren Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte ther in menniskan, som han gjordt hade.

9. Och HERren Gud lät upwäxa af jorden allahanda trän, lustiga til at se, och goda til at äta, och lifsens trä midt i lustgården, och kunskapsens trä på godt och ondt.

10. Och utaf Eden gick en ström til at watna lustgården, och han delade sig i fyra hufwudfloder.

11. Then förste kallas Pison, then löper om hela Hawila land, och ther finnes guld.

12. Och thet landets guld är kosteligt; och ther finnes Bedellion, och then ädla stenen Onix.

13. Then andra floden heter Gihon; then löper kring om hela Ethiopien.

14. Then tredje floden kallas Hiddekel; then löper fram för Assyrien. Then fjerde floden är Phrath.

15. Och HERren Gud tog menniskan, och satte honom in uti lustgården Eden, at han honom bruka och bewara skulle.

16. Och HERren Gud böd menniskan, och sade: Tu skal äta af allahanda trä i lustgården;

17. Men af kunskapsens trä på godt och ondt skal tu icke äta; förty på hwad dag tu ther af äter, skal tu döden dö.

18. Och HERren Gud sade: Thet är icke godt at menniskan är allena; Jag wil göra honom en hjelp, then sig til honom hålla må.

19. Som nu HERren Gud gjort hade af jorden allahanda djur på marken, och allahanda foglar under himmelen, hade Han them fram för menniskan, at Han skulle se huru han skulle nämna them; ty såsom menniskan allahande lefwande djur nämnde, så skulle the heta.

20. Och menniskan gaf hwart och et fänad, och foglarna under himmelen, och djuren på marken sina namn. Men til menniskan wardt icke funnen någon hjelp, then sig til honom hålla måtte.

[ 3 ]21. Tå lät HERren Gud falla en tung sömn på menniskan; och wid han sof, tog Han et af hans sidoref, och upfyllde kött i samma ställe.

22. Och HERren Gud byggde en Qwinna utaf refwet, som han uttagit hade af menniskan, och hade henne fram för honom.

23. Tå sade menniskan: Thetta är dock ben af mina ben, och kött af mitt kött: hon skal heta Manna, therföre, at hon är tagen utaf mannen.

24. Förthenskul skal en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa wid sin hustru; och skola warda til et kött.

25. Och the woro båda nakne, menniskan och hans hustru; och the blygdes intet.

3. Capitel.

Och ormen war listigare än alla djur på jorden, som HERren Gud gjordt hade, och sade til qwinnan: Ja, skulle Gud hafwa sagt, I skolen icke äta af allahanda trän i lustgården?

2. Tå sade qwinnan til ormen: Wi äte af the träns frukt, som äro i lustgården;

3. Men af frukten af thet trä, som är midt i lustgården, hafwer Gud sagt: Äter icke ther af, och kommer icke heller ther wid, at I icke dön.

4. Tå sade ormen til qwinnan: Ingalunda skolen I döden dö.

5. Förty Gud wet at på hwad dag I äten theraf, skola edra ögon öpnas, och I warden såsom Gud, wetande hwad godt och ondt är.

6. Och qwinnan såg til, at träet war godt at äta af, och ljufligt uppå se, och at thet et lustigt trä war, efter thet gaf förstånd; och tog utaf frukten, och åt, och gaf theslikes sin man theraf, och han åt.

7. Tå öpnades bägges theras ögon, och the wordo warse, at the woro nakne; och the bundo tilhopa fikonalöf, och gjorde sig skörten.

8. Och the hörde HERrans Guds röst gående i lustgården, tå dagen swalkades; och Adam undstack sig, med sin hustru, för HERrans Guds ansigte ibland trän i lustgården.

9. Och HERren Gud kallade Adam, och sade til honom: Hwar äst tu?

10. Och han sade: Jag hörde tin röst i lustgården, och fruktade mig; ty jag är naken, therföre undstack jag mig.

11. Han sade: Ho hafwer låtit tig förstå at tu äst naken? Hafwer tu icke ätit af thet trä, om hwilket jag tig budit hafwer, at tu ther af icke äta skulle?

12. Tå sade Adam: Qwinnan, som tu mig gifwit hafwer, gaf mig af träet, så at jag åt.

13. Tå sade HERren Gud til qwinnan: Hwi hafwer tu thet giordt? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så at jag åt.

14. Och HERren Gud sade til ormen: Efter tu thetta gjort hafwer, förbannad ware tu öfwer alt thet som lif hafwer, och öfwer all djur på marken: tu skal gå på tin buk, och äta jord i alla tina lifsdagar.

15. Och jag skal sätta fiendskap emellan tig och qwinnan, och emellan tin säd och hennes säd: Then samme skal söndertrampa titt hufwud, och tu skal stinga honom i hans häl.

16. Och til qwinnan sade han: Jag skal få tig mycken wedermöda, tå tu aflat hafwer. Tu skal föda tina barn med sweda, och tin wilje skal tin man undergifwen wara, och han skal wara tin herre.

17. Och til Adam sade han: Efter tu lydde tin hustrus röst, och åt af träet, om hwilket jag tig böd och sade: Tu skal icke äta ther af; förbannad ware marken för tin skul; med bekymmer skal tu nära tig på henne i alla tina lifsdagar.

18. Törne och tistlar skal hon bära tig; och tu skal äta örter på marken.

19. Tu skal äta titt bröd i tin anletes swett, til thes tu warder åter til jord igen, ther tu af tagen äst; ty tu äst jord, och til jord skal tu warda.

20. Och Adam kallade sin hustrus namn Ewa, therföre at hon en moder är åt alla lefwande.

21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skin, och klädde uppå them.

22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad [ 4 ]godt och ondt är: men nu, på thet han icke uträcka skal sin hand, och taga theslikes af lifsens trä, och äta, och lefwa ewinnerligen;

23. Så lät HERren Gud honom utu lustgården Eden, på thet han skulle bruka jorden, ther han af tagen war.

24. Och dref Adam ut, och satte för lustgården Eden Cherubim, med et bart huggande swärd, til at förwara wägen til lifsens trä.

4. Capitel.

Och Adam kände sin hustru Ewa; och hon aflade och födde Cain, och sade: Jag hafwer fått HERrans Man.

2. Och hon födde framdeles Abel, hans broder. Och wardt Abel en fåraherde; men Cain wardt en åkerman.

3. Och thet begaf sig, efter några dagar, at Cain offrade HERranom gåfwor af jordens frukt.

4. Och Abel offrade theslikes af förstlingen af sina får, och af theras talg. Och HERren såg täckeligen til Abel och hans offer;

5. Men til Cain och hans offer såg han icke täckeligen. Tå wardt Cain swårligen wred, och hans hy förwandlades.

6. Sade HERren til Cain: Hwi äst tu wred? Eller hwi förwandlas tin hy?

7. Är det icke så? Om tu äst from, så äst tu tacknemlig; men äst tu icke from, så blifwer icke synden säker eller fördold: men städ henne icke hennes wilja; utan råd öfwer henne.

8. Tå talade Cain med sin broder Abel. Och thet begaf sig, tå the woro på marken, gaf Cain sig upp emot sin broder Abel, och slog honom ihjäl.

9. Tå sade HERren til Cain: Hwar är tin broder Abel? Han swarade: Jag wet thet icke; skal jag taga wara på min broder?

10. Och han sade til honom: Hwad hafwer tu gjort? Tin broders blods röst ropar til mig utaf jorden.

11. Och nu, förbannad ware tu på jorden, som sin mun öpnat hafwer, och tagit tin broders blod utu tina händer.

12. Tå tu brukar jorden, skal hon icke strax gifwa tig efter sin förmåga; ostadig och flygtig skal tu blifwa på jorden.

13. Och Cain sade til HERren: Min missgerning är större, än att hon må mig förlåten warda.

14. Si, tu drifwer mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig undan titt ansigte, och måste ostadig och flygtig blifwa på jorden: så warder mig gående, at hwilken som hälst mig finner, han slår mig ihjäl.

15. Men HERren sade til honom: Nej, utan then som slår Cain ihjäl, thet skal sjufaldt hämnadt warda. Och HERren satte et tekn på Cain, at hwilken som hälst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.

16. Och så gick Cain ifrå HERrans ansikte, och bodde i thet landet Nod, öster ut, på hinsidan Eden.

17. Och Cain kände sin hustru; och hon aflade, och födde Hanoch; och han byggde en stad, hwilken han nämnde, efter sin sons namn, Hanoch.

18. Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde Methusael: Methusael födde Lamech.

19. Men Lamech tog sig twå hustrur: then ena het Ada, then andra Zilla.

20. Och Ada födde Jabal; af honom kommo the som bodde under tjäll, och hade boskap.

21. Och hans broder hette Jubal: af honom kommo de som brukade harpor och pipor.

22. Födde ock theslikes Zilla, nemligen Tubalkain, som war en mästare i allahanda koppar- och jernwerk: och Tubalkains syster war Naema.

23. Och Lamech sade til sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur, hörer min röst, och märker hwad jag säger: Jag hafwer dräpit en man, mig til sår, och en yngling mig til blånad.

24. Cain skal warda hämnad sjufalt, men Lamech sju och sjuttiofaldt.

25. Adam kände åter sin hustru; och hon födde en son, och kallade honom Seth, sägande: Gud hafwer satt mig en annan säd för Abel, som Cain ihjäl slog.

26. Wardt också Seth född en son, then [ 5 ]han kallade Enos. Och på then samma tiden begynte man predika om HERrans namn.

5. Capitel.

Thetta är boken af menniskans slägt, på then tiden, tå Gud skapade menniskan, och gjorde henne efter Guds liknelse.

2. Til man och qwinna skapade han them, och wälsignade them, och kallade theras namn Menniska, på then tiden the wordo skapade.

3. Och Adam war hundrade och trettio år gammal, och han födde en son, som hans beläte lik war, och kallade honom Seth.

4. Och wordo hans dagar, sedan han hade födt Seth, åttahundrade år; och han födde söner och döttrar.

5. Och war tiden på hela hans ålder niohundrade och trettio år; och blef död.

6. Seth war hundrade och fem år gammal, och födde Enos.

7. Och lefde therefter åttahundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

8. Och wardt tiden på hela hans ålder niohundrade och tolf år; och blef död.

9. Enos war niotio år gammal, och födde Kenan.

10. Och lefde therefter åttahundrade och femton år, och födde söner och döttrar.

11. Så at hans hela ålder wardt niohundrade och fem år; och blef död.

12. Kenan war sjuttio år gammal, och födde Mahalaleel.

13. Och lefde therefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner och döttrar.

14. Så at hans hela ålder wardt niohundrade och tio år; och blef död.

15. Mahalaleel war sextio och fem år gammal, och födde Jared.

16. Och lefde sedan åttahundrade och trettio år, och födde söner och döttrar.

17. Så at hans hela ålder wardt åttahundrade fem och niotio år; och blef död.

18. Jared war hundrade tu och sextio år gammal, och födde Henoch.

19. Och lefde therefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar.

20. Så at hans hela ålder wardt niohundrade sextio och tu år; och blef död.

21. Henoch war sextio fem år gammal, och födde Methusalah.

22. Och förde et gudeligt lefwerne i trehundrade år ther efter, och födde söner och döttrar.

23. Så at hans hela ålder wardt trehundrade sextio och fem år.

24. Och efter han förde et gudeligt lefwerne, tog Gud honom bort; och han wardt sedan intet sedd.

25. Methusalah war hundrade åttatio och sju år gammal, och födde Lamech.

26. Och lefde therefter i sjuhundrade åttatio och tu år, och födde söner och döttrar.

27. Så at hans hela ålder wardt nio hundrade sextio och nio år; och blef död.

28. Lamech war hundrade åttatio och tu år gammal, och födde en son,

29. Och kallade honom Noah, och sade: Thenne här warder oss tröstades i wåra mödor och arbete på jorden, then HERren förbannat hafwer.

30. Therefter lefde han femhundrade niotio och fem år, och födde söner och döttrar.

31. Så at hans hela ålder wardt sjuhundrade sjuttio och sju år, och blef död.

32. Noah war femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.

6. Capitel.

Tå menniskorna begynte förökas på jorden, och födde sig döttrar,

2. Tå sågo Guds söner menniskornas döttrar, at the woro dägeliga, och togo til hustrur, hwilka the hälst wille.

3. Tå sade HERren: Menniskorna wilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty the äro kött. Jag wil ännu gifwa them hundrade och tjugu års dag.

4. På then tiden woro ock tyranner på jorden, förty, sedan Guds söner ingingo til menniskors döttrar, och the födde barn, wordo ther af wäldige och fast beryktade män i werlden.

5. Men tå HERren såg, att menniskans ondska war stor på jorden, och alt hennes hjertas uppsåt och tanke war altid benägen til det ondt war,

6. Tå ångrade HERranom, at han hade [ 6 ]gjort menniskan på jorden, och thet bekymrade honom i hans hjerta.

7. Och HERren sade: Menniskan, som jag skapade, skal jag förgöra utaf jorden, ifrå menniska alt in til fänaden, och in til matkar, och in til foglarna under himmelen; förty thet ångrar mig, at jag them gjort hafwer.

8. Men Noah fann nåd för HERranom.

9. Thetta är Noahs slägt. Noah war en from man och fullkomlig, och förde et gudeligt lefwerne i sin tid.

10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.

11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt.

12. Tå såg Gud på jorden, och si, hon war förderfwad; ty alt kött hade förderfwat sin wäg på jorden.

13. Tå sade Gud till Noah: Alt kötts ändalykt är kommen för mig; ty jorden är full med orätt af them; och si, jag wil förderfwa them med jorden.

14. Gör tig en ark utaf furuträ; och gör kamrar ther inne, och becka honom utan och innan.

15. Och gör honom alt så: Trehundrade alnar skal wara längden, femtio alnar bredden, och trettio alnar högden.

16. Et fenster skal tu göra ther ofwan uppå, en aln stort. Dören skal tu sätta midt på sidan, och skal han hafwa tre bottnar, en nederst, then andra midt uti, then tredje öfwerst.

17. Ty si, jag skal låta komma en wattuflod öfwer jorden, til at förderfwa alt kött, ther en lefwande ande uti är under himmelen; och alt thet på jorden är skal förgås.

18. Men med tig wil jag göra et förbund; och tu skal gå in i arken med tina söner, med tin hustru, och med tina söners hustrur.

19. Och tu skal låta komma in i arken allahanda djur af alt kött, ju et par, mankön och qwinkön, at the måga blifwa lefwande när tig:

20. Af foglarna efter theras slag, af fänaden efter sitt slag, och af allahanda kräkande djur på jorden efter theras slag. Af alla thessa skal ju et par ingå til tig, på thet at the skola blifwa lefwande.

21. Och tu skal til tig taga allahanda mat, som man tärer, och skal samla honom til tig, at han warder tig och them til föda.

22. Och Noah gjorde alt thet Gud böd honom.

7. Capitel.

Och HERren sade til Noah: Gack in uti arken, tu och titt hela hus; ty tig hafwer jag sett rättfärdig för mig i thenna tid.

2. Af allahanda ren fänad tag til tig, ju sju och sju, mankön och qwinkön; men af oren fänad, ju et par, mankön och qwinkön.

3. Sammalunda af foglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och qwinkön, på thet at säd må blifwa lefwandes på hela jorden.

4. Ty ännu efter sju dagar skal jag låta regna på jorden fyratio dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jorden alt thet som warelse hafwer, thet jag gjort hafwer.

5. Och Noah gjorde alt thet HERren böd honom.

6. Och han war sexhundrade år gammal, tå flodens watn flödade på jorden.

7. Och han gick in i arken med sina söner, sin hustru, och sina söners hustrur, för flodens watn skul.

8. Af then rena fänaden, och af then orena, af foglar, och af alt thet som kräker på jorden,

9. Gingo til honom in i arken, parom, ju mankön och qwinkön, såsom Gud honom budit hade.

10. Och tå the sju dagar framlidne woro, kom flodens watn uppå jorden.

11. Uti thet sjette hundrade året i Noahs ålder, på sjuttonde dagen, i then andra månaden, thet är then dagen, tå upbrusto alla stora djupsens källor, och himmelens fenster öpnade sig.

12. Och et regn kom på jorden i fyratio dagar och fyratio nätter.

13. Rätt på samma dagen, gick Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet [ 7 ]sina söner, och med sin hustru, och med tre sina söners hustrur.

14. Ther til allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt slag, och alt thet på jorden kräker efter sitt slag, och allahanda foglar efter sitt slag, alt alt thet flyga kunde, och alt thet wingar hade:

15. Thet gick alt til Noah in uti arken, parom af alt kött, ther en lefwande ande uti war.

16. Och thet war mankön och qwinkön, utaf allahanda kött, och gingo ther in, såsom Gud honom budit hade; och HERren lät igen efter honom.

17. Tå kom floden fyratio dagar på jorden, och watnet wäxte, och lyfte arken up, och förde honom högt up öfwer jorden.

18. Så fick tå watnet öfwermagt, och wäxte storligen på jorden, så at arken dref på watnet.

19. Och watnet fick öfwerhand, och wäxte så mägta på jorden, at alla höga berg under hela himmelen wordo öfwertäckte.

20. Femton alnar högt gick watnet öfwer bergen, som öfwertäckte wordo.

21. Tå förgicks alt kött, som på jorden kräker, foglar, fänad, wildjur, och alt thet som sig rörer på jorden, och alla menniskor.

22. Alt thet som en lefwande anda hade på thet torra, det blef dödt.

23. Så wardt tå förgjordt alt thet på jorden war, frå menniskan alt in til fänaden, in til kräkande djur, och in til foglarna under himmelen, alt wardt förgjordt utaf jorden. Allena Noah blef behållen, och hwad med honom war i arken.

24. Och watnet stod på jorden hundrade och femtio dagar.

8. Capitel.

Tå tänkte Gud på Noah, och på alla djur, och på all fänad, som med honom i arken war, och lät komma wäder på jorden, och watnet minskades.

2. Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen wardt stilladt.

3. Och watnet förlopp utaf jorden mer och mer, och wardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.

4. På sjuttonde dagen i then sjunde månaden blef arken ståndande på the berg Ararat.

5. Men watnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, alt in til tionde månaden. På första dagen i tionde månaden syntes thet öfwersta på bergen.

6. Efter fyratio dagar lät Noah fenstret up på arken, som han gjordt hade.

7. Och lät flyga en korp ut; och han flög bort åter och fram, til thes at watnet aftorkades af jorden.

8. Sedan lät han en dufwa utflyga ifrå sig, på thet han skulle försöka, om watnet på jorden war affallit.

9. Tå dufwan fann icke hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen til honom i arken; ty watnet war ännu på hela jorden. Så räckte han handen ut, och tog henne til sig in i arken.

10. Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufwan af arken.

11. Hon kom til honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun et afbrutit oliwelöf. Så förnam Noah at watnet war affallit på jorden.

12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så en dufwa flyga ut, hwilken intet igen kom til honom.

13. På första och sjettehundrade året af Noahs ålder, på första dagen i första månaden, förtorkades watnet på jorden. Tå lät Noah taket up på arken, och såg, at jorden war torr.

14. Så wardt tå jorden aldeles torr på sjunde och tjugonde dagen, i then andra månaden.

15. Tå talade Gud till Noah, och sade:

16. Gack utu arken, tu och tin hustru, tine söner och tina söners hustrur med tig.

17. Allahanda djur, som när tig äro, utaf hwart och et kött, både i foglar och fänad och thet som på jorden kräker, thet gånge ut med tig. Och förkofrer eder uppå jorden, och warer fruktsamme, och föröker eder på jorden.

18. Så gick Noah ut med sina söner, [ 8 ]och med sin hustru, och sina söners hustrur.

19. Ther til allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och alt thet som på jorden kräker, thet gick utur arken, och hwart och et til sitt slag.

20. Och Noah byggde HERranom et altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.

21. Och HERren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skal jag mer härefter förbanna jorden för menniskans skul; förty menniskans hjertas upsåt är ondt alt ifrån ungdomen. Och skal jag nu icke mer härefter slå alt thet som lefwandes är, såsom jag gjort hafwer.

22. Så länge jorden står, skal icke återwända sående och upskärande, köld och hetta, sommar och winter, dag och natt.

9. Capitel.

Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och upfyller jorden.

2. Eder fruktan och rädsla ware öfwer alla djur på jorden, öfwer alla foglar under himmelen, och öfwer alt thet som kräker på jorden; och alle fiskar i hafwet ware gifne i edra händer.

3. Alt thet som röres och lefwer, thet ware eder til mat; såsom gröna örter hafwer jag alt thet gifwit eder.

4. Allena äter icke kött, thet ännu lefwer i sitt blod.

5. Förty jag wil ock hämnas öfwer eder kropps blod, och wil hämnat uppå alla djur, och wil hämnas menniskans lif på hwar och en människa, eho hon är.

6. Then som utgjuter mennisko-blod, hans blod skal ock af menniskor utgjutit warda; förty Gud hafwer gjort menniskan efter sitt beläte.

7. Warer fruktsamme, och förökens, och förkofrer eder på jorden, at I upfyllen henne.

8. Yttermera sade Gud til Noah, och hans söner med honom:

9. Si, jag gör med eder et förbund, och med eder säd efter eder.

10. Och med alla lefwande djur, som med eder äro, i foglar, i fänad, och i alla djur, som på jorden när eder äro: af alt thet, som utu arken gångit är, ehwad djur thet är på jorden.

11. Och wil göra mitt förbund med eder, i så måtto, at här efter skal nu icke mer alt kött förderfwadt warda med flodens watn, och skal här efter ingen flod mer komma, then jorden förderfwa skal.

12. Och Gud sade: Thetta är teknet til mitt förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och eder, och all lefwande djur med eder, här efter til ewig tid:

13. Min boga hafwer jag satt i skyn; then skal wara teknet til mit förbund emellan mig och jorden.

14. Och när så sker, att jag förer skyn öfwer jorden, så skal man se min boga i skyn.

15. Och så skal jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och alla lefwande djur i hwart och et kött, at icke mer skal komma flod här efter, then alt kött förderfwa skal.

16. Therföre skal min båge wara i skyn, at jag skal se uppå honom, och tänka uppå thet ewiga förbund emellan Gud och alla lefwande djur i hwart och et kött, som på jorden är.

17. Thet samma sade ock Gud til Noah: Thetta skal wara teknet til thet förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och alt kött på jorden.

18. Noahs söner, som utu arken gingo, äro thesse: Sem, Ham, Japhet. Men Ham är fadren til Canaan.

19. Thesse tre äro Noahs söner, af hwilka alla länder befolkade wordo.

20. Och Noah begynte och wardt en åkerman, och planterade en wingård.

21. Och tå han drack af winet, wardt han drucken, och låg oskyld uti sin hydda.

22. Tå nu Ham, Canaans fader, såg sin faders blygd, sade han thet båda sina bröder, som ute woro.

23. Tå togo Sem och Japhet et kläde, och lade på begges theras skuldror, och gingo baklänges til, och öfwertäckte theras faders blygd; och theras ansikte war ifrå [ 9 ]wändt, så at the theras faders blygd icke sågo.

24. Som nu Noah upwaknade af sitt win, och fick weta hwad hans yngste son honom gjort hade, sade han:

25. Förbannad ware Canaan, och ware en träl under alla trälar ibland hans bröder.

26. Och sade yttermera: Låfwad ware HERren Sems Gud; och Canaan ware hans träl.

27. Gud förwidge Japhet, och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan ware hans träl.

28. Och Noah lefde efter floden trehundrade och femtio år.

29. Så att hans hela ålder wardt niohundrade och femtio år; och blef död.

10. Capitel.

Thetta är Noahs söners slägt: Sem, Ham, Japhet: och the födde barn efter floden.

2. Japhets barn äro thesse: Gomer, Magog, Madaj, Jawan, Tubal, Mesech och Thiras.

3. Men Gomers barn äro thesse: Ascenas, Riphath och Thogarma.

4. Jawans barn äro thesse: Elisa, Tharsis, Chittim och Dodanim.

5. Utaf thesse äro utspridde Hedningarnas öar i theras land, hwar efter sitt mål, slägte och folk.

6. Hans barn äro thesse: Chus, Mizraim, Phut och Canaan.

7. Chus barn äro thesse: Seba, Hawila, Sabtha, Raema och Sabthecha. Raemas barn äro thesse: Scheba och Dedan.

8. Men Chus födde Nimrod. Han begynte en wäldig herre wara på jorden,

9. Och war en wäldig jägare för HERranom. Ther af är thet ordspråket: Thet är en wäldig jägare för HERranom, såsom Nimrod.

10. Och hans rikes begynnelse war Babel, Erech, Acad och Calne uti Sinear land.

11. Utaf thet landet är sedan kommen Assur, och han byggde Ninewe och Rehoboth och Calah.

12. Och ther til Resen emellan Ninewe och Calah: Detta är en stor stad.

13. Mizraim födde Ludim, Anamim, Lehabim, Naphtuhim,

14. Patrusim och Casluhim. Af hwilka utkomne äro the Philistim och Caphthorim.

15. Men Canaan födde Zidon, sin första son, och Heth,

16. Jebusi, Emori, Girgasi,

17. Hiwi, Archi, Sini,

18. Arwadi, Semari och Hamathi. Af them äro utspridde the Cananeers slägter.

19. Och theras gränser woro ifrå Zidon genom Gerar, alt in til Gaza, til thes man kommer in til Sodom, Gomorra, Adama, Zeboim, och in til Lasa.

20. Thesse äro nu Hams barn, i theras slägter, tungomål, land och folk.

21. Men Sem, Japhets broder, then äldste, födde ock barn, hwilken en fader är til alla Ebers barn.

22. Och thesse äro hans barn: Elam, Assur, Arphachsad, Lud och Aram.

23. Arams barn äro thesse: Uz, Hul, Gether och Mas.

24. Arphachad födde Salah: Salah födde Eber:

25. Eber födde twå söner; en het Peleg, therföre, att i hans tid wardt werlden delad; hans broder het Jaketan:

26. Och Jaketan födde Almoda, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,

27. Hadoram, Usal, Dikela,

28. Obal, Abimael, Seba,

29. Ophir, Hawila och Jobab. Alle thesse äro Jaketans söner.

30. Och theras boning war ifrå Mesa, in til man kommer till Sephar, på berget öster ut.

31. Thesse äro Sems barn, uti theras slägter, tungomål, land och folk.

32. Thetta är Noahs barns afföda, uti theras slägter och folk. Af hwilka utspridt är folket på jorden efter floden.

11. Capitel.

Och all werlden hade enahanda tunga och mål.

2. Tå de nu drogo österut, funno the [ 10 ]en plan uti Sinear land, och bodde ther.

3. Och sade til hwar annan: Kommer, låter oss slå tegel och bränna. Och togo tegel för sten, och ler för kalk.

4. Och sade: Kommer, låter oss bygga en stad och et torn, hwilkets högd skal räcka up i himmelen, att wi måge göra oss et namn; förty wi warde til äfwentyrs spridde ut i alla land.

5. Tå steg HERren ned, at han skulle se staden och tornet, som menniskans barn byggde.

6. Och HERren sade: Si, thet är enahanda folk, och enahanda mål ibland them alla; och hafwa thetta begynt at göra; the warda icke aflåtande af alt thet the hafwa sig företagit at göra.

7. Kommer, låter oss stiga ned, och förbistra ther theras tungomål, så at ingen skal förstå then andras mål.

8. Och så skingrade HERren them tädan i alla länder, så at the återwände bygga staden.

9. Therföre kallades hans namn Babel, ty at HERren ther förbistrade alla lands tungomål: och HERren spridde them tädan uti alla länder.

10. Thetta är Sems slägt: Sem war hundrade år gammal, och födde Arphachsad, tu år efter floden.

11. Och lefde therefter i femhundrade år, och födde söner och döttrar.

12. Arphachsad war fem och trettio år gammal, och födde Salah.

13. Och lefde therefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

14. Salah war trettio år gammal, och födde Eber.

15. Och lefde therefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och döttrar.

16. Eber war trettio och fyra år gammal, och födde Peleg.

17. Och lefde therefter fyrahundrade och trettio år, och födde söner och döttrar.

18. Peleg war trettio år gammal, och födde Regu.

19. Och lefde therefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och döttrar.

20. Regu war tu och trettio år gammal, och födde Serug.

21. Och lefde therefter tuhundrade och sju år, och födde söner och döttrar.

22. Serug war trettio år gammal, och födde Nahor.

23. Och lefde therefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.

24. Nahor war nio och tjugu år gammal, och födde Tharah.

25. Och lefde therefter hundrade och nitton år, och födde söner och döttrar.

26. Tharah war sjuttio år gammal, och födde Abram, Nahor och Haran.

27. Desse äro Tharahs slägter: Tharah födde Abram, Nahor och Haran: Haran födde Lot.

28. Och dödde Haran när sin fader Tharah, uti hans faders land, i Ur i Chaldeen.

29. Tå togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru het Sarai, och Nahors hustru Milca, Harans dotter, then fader war åt Milca och åt Jisca.

30. Men Sarai war ofruktsam, och hade inga barn.

31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot, sin sons Harans son, och sin sonahustru Sarai, sin sons Abrams hustru, och förde them ifrån Ur utur Chaldeen, på thet the skulle fara i Canaans land; och the kommo til Haran, och bodde ther.

32. Och Tharah wardt tuhundrade och fem år gammal, och blef död i Haran.

12. Capitel.

Och HERren talade till Abram: Gack utu titt fädernesland, och ifrå tin slägt, och ifrå tin faders hus, uti et land, som jag tig wisa wil.

2. Och jag skal göra dig til et stort folk; jag skal wälsigna tig, och göra tig et stort namn; och tu skal wara en wälsignelse.

3. Jag skal wälsigna them som tig wälsigna, och förbanna them som tig förbanna: Och i tig skola wälsignade warda alla slägter på jorden.

4. Tå for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjuttio och fem år gammal, tå han for utaf Haran.

5. Så tog Abram sin hustru Sarai och Lot sin broderson, med alla theras håfwor, som the förwärfwat hade, och the själar, som the födt hade i Haran; och [ 11 ]foro ut til at resa in i Canaans land.

6. Och som the komne woro in i landet, drog han ther igenom, alt in til thet rummet Sichem, och in til then lunden More. På then tiden bodde the Cananeer ther i landet.

7. Tå syntes HERren Abram, och sade: Tin säd skal jag gifwa thetta land. Och han byggde ther sammastädes et altare HERranom, som honom synts hade.

8. Sedan drog han bättre fram tädan til et berg, som låg öster ut ifrå BethEl, och slog ther sitt tjäll upp, så at han hade BethEl wäster ut, och Ai öster ut, och byggde ther HERranom et altare, och predikade om HERrans namn.

9. Och for Abram tädan fram bättre, och drog söder ut.

10. Tå wardt en hård tid ther i landet: therföre drog Abram ned uti Egypten, at han ther en främling blifwa måtte; förty tiden war ganska hård i landet.

11. Och tå han kom hardt in mot Egypten, talade han til sin hustru Sarai: Si, jag wet at tu äst en dägelig qwinna under ansiktet.

12. Tå nu de Egyptier få se tig, skola the säga: Thet är hans hustru; och slå mig ihjäl, och behålla tig.

13. Käre, säg förthenskul, att du äst min syster, at mig måtte ske godt för tin skul, och at min själ må lefwa för tin skul.

14. Som han nu kom uti Egypten, sågo the Egyptier qwinnan, at hon war ganska dägelig.

15. Och Pharaos Öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom. Tå wardt hon tagen in uti Pharaos hus.

16. Och Abram wederfors godt för hennes skul. Och han hade får, fä, åsnor, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och cameler.

17. Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skul.

18. Tå kallade Pharao Abram til sig, och sade til honom: Hwi hafwer tu sådant gjort mig? Hwi sade tu mig icke at hon war tin hustru?

19. Hwi sade tu, att thet war tin syster? Förthenskul wille jag taga mig henne til hustru. Och si, nu hafwer tu här tin hustru; tag henne, och gack.

20. Och han befallte sina män om honom, at the skulle fordra honom, och hans hustru, och alt thet han hade.

13. Capitel.

Så for tå Abram up utur Egypten med sin hustru, och med alt thet han hade, och Lot ock med honom, söder ut.

2. Och Abram war ganska rik på boskap, silfwer och guld.

3. Och han for bättre fram, ifrå sönnan alt in til BethEl, til thet rummet, ther han sitt tjäll tilförene haft hade, emellan BethEl och Ai;

4. Rätt på samma rum, ther han tilförene hade byggt altaret. Och ther predikade han HERrans namn.

5. Men Lot, som med Abram for, hade också får och fä och tjäll.

6. Och landet kunde icke fördragat at the bodde tilhopa; förty theras håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.

7. Och war ju altid träta emellan herdarna öfwer Abrams boskap, och herdarna öfwer Lots boskap. Och bodde theslikes i den tiden the Cananeer och Phereseer ther i landet.

8. Tå sade Abram till Lot: Käre, låtom icke wara träta emellan mig och tig, och emellan mina och tina herdar; ty wi äre bröder.

9. Står icke alt landet tig öppet? Käre, skilj tig ifrå mig. Wil tu til wänstra handen, så wil jag til then högra; eller wil tu til then högra, så wil jag til then wänstra.

10. Tå hof Lot sina ögon upp, och besåg then hela ängden wid Jordan; förty förr än HERren förderfwade Sodom och Gomorra, war hon watturik, alt in til man kommer til Zoar, såsom en HERrans lustgård, lika som Egypti land.

11. Så utwalde sig Lot then hela ängden wid Jordan, och drog öster ut. Och så skildes then ena brodren ifrå then andra;

12. At Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma ängdens städer, och slog sitt tjäll up in mot Sodom.

[ 12 ]13. Men thet folk i Sodom war ondt, och syndade swårligen mot HERran.

14. Tå nu Lot hade skiljt sig ifrån Abram, sade HERren til Abram: Häf up tina ögon, och se ifrå thet rummet, ther tu nu bor, norr ut, söder ut, öster ut, och wäster ut;

15. Förty alt thetta landet, som tu ser, wil jag gifwa tig och tin säd til ewig tid.

16. Och wil göra tin säd, såsom stoftet på jorden: kan en menniska räkna stoftet på jorden, så må hon ock räkna tin säd.

17. Therföre up, och drag genom landet, twärs och ändlångs; förty tig wil jag gifwa thet.

18. Så tog Abram sitt tjäll up, och kom och bodde wid then lunden Mamre, hwilken i Hebron är, och byggde ther sammastädes HERranom et altare.

14. Capitel.

Och thet begaf sig i Amraphels tid Konungen af Sinear, Ariochs Konungen i Ellasar, KedorLaomers Konungen i Elam, och Thideals Hedningarnas Konung,

2. At the örligade med Bera Konungen i Sodom, och med Birsa Konungen i Gomorra, och med Sineab Konungen i Adama, och med Semeber Konungen i Zeboim, och med Konungen i Bela, thet är Zoar.

3. Thesse kommo alle tilsammans i then dalen Siddim, ther nu är salthafwet.

4. Förty the hade warit i tolf år under Konung KedorLaomer, och uti thet trettonde året woro the honom affallne.

5. Therföre kom KedorLaomer, och the Konungar som med honom woro, uti thet fjortonde året, och slogo the Refar i Astaroth Karnaim, och the Susim i Ham, och the Emim på then planen Kiriathaim,

6. Och the Horeer på theras berg Seir, in til then planen Pharan, som skjuter in på öknen.

7. Sedan wände the om, och kommo til then brunnen Mispat, thet är Kades, och slogo hela the Amalekiters land, ther til the Amoreer, som i HazezonThamar bodde.

8. Tå drogo ut Konungen i Sodom, Konungen i Gomorra, Konungen i Adama, Konungen i Zeboim, och Konungen af Bela, thet Zoar heter, och rustade sig til at strida i then dalen Siddim.

9. Med KedorLaomer, Konungen i Elam, och med Thideal, Hedningarnas Konung, och med Amraphel Konungen i Sinear, och med Arioch Konungen i Ellasar: fyra Konungar emot fem.

10. Och then dalen Siddim hade många lergropar. Men Konungarne i Sodom och Gomorra wordo ther slagne på flygten och nederlagde; och the som öfwerblefwo flydde uppå bergen.

11. Så togo the alla ägodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia, och drogo sina färde.

12. Och togo theslikes med sig Lot, Abrams broders son, och hans ägodelar, ty han bodde i Sodom, och drogo sin wäg.

13. Tå kom en, som undsluppen war, och sade thet för Abram, then en utlänning war, och bodde i then lunden Mamre then Amoreens, hwilken Escols och Aners broder war: thesse woro i förbund med Abram.

14. Som nu Abram hörde at hans broder war fången, wäpnade han sina egna hemfödda tjenare, trehundrade och aderton, och drog efter them alt in til Dan:

15. Delade sig, och föll til them med sina tjenare om natten, och slog them, och fullföljde them alt in til Hoba, som ligger på wänstra handen wid then staden Damascus.

16. Och tog alla ägodelar igen, och ther til Lot sin broder, och hans ägodelar, och qwinnorna och folket.

17. Tå han nu igen kom, och hade afslagit KedorLaomer, och the Konungar med honom, gick Konungen i Sodom emot honom på then planen, som het Konungsdalen.

18. Men Melchisedech, Konung i Salem, bar fram bröd och win; och han war then högstes Guds Prest.

19. Och wälsignade honom och sade: Wälsignad ware tu Abram af then högsta Gudi, then himmel och jord tillhörer:

20. Och låfwad ware Gud then högste, som tina fiender beslutit hafwer i tin [ 13 ]hand. Och honom gaf Abram tionde af alt byte.

21. Tå sade Konungen af Sodom til Abram: Gif mig folket, och ägodelarna behåll för tig.

22. Men Abram sade til Konungen af Sodom: Jag uphäfwer mina händer til HERran then högsta Gud, som himmel och jord tilhörer,

23. At jag af alt thet titt är icke en tråd eller en skorem taga wil, att tu icke skal säga: Jag hafwer riktat Abram:

24. Undantagandes thet the unga karlar förtärt hafwa, och the män som med mig drogo, Aner, Escol och Mamre; them låt taga theras del.

15. Capitel.

Sedan thetta så skedt war, begaf sig at HERrans ord i en syn kom till Abram, sägande: Frukta tig intet Abram; jag är titt beskärm, och tin ganska stora lön.

2. Men Abram sade: HERre, HERre, hwad wil tu mig gifwa? Jag går barnlös, och min redeswen, thenne Eleasar af Damasko, hafwer en son.

3. Och Abram sade ytterligare: Men mig hafwer tu ingen säd gifwit; Och si, min tjenares son skal wara min arfwinge.

4. Och si, HERrans ord kom til honom, sägande: Han skal icke wara tin arfwinge; utan then som utaf titt lif komma skal, han skal wara tin arfwinge.

5. Och han hade honom ut, och sade: Se up til himmelen, och räkna stjernorna, om tu kan räkna them. Och sade til honom: Så skal tin säd wara.

6. Abram trodde HERranom, och Han räknade honom thet til rättfärdighet.

7. Och han sade til honom: Jag är HERren, som tig utfört hafwer ifrån Ur utu Chaldeen, at jag tig thetta land gifwa skal til besittning.

8. Abram sade: HERre, HERre, hwar uppå skal jag märka at jag skal besitta thet?

9. Och han sade til honom: Tag mig en treårig ko, och en treårig get, och en treårig wädur, och en turturdufwa, och en ung dufwa.

10. Och han tog alt thetta, och delade thet midt i tu ifrå hwart annat, och lade hwar del twärt emot den andra. Men foglarne delade han intet.

11. Och foglarne kommo ned på kropparna, och Abram dref bort them.

12. Tå solen nedergången war, föll en swår sömn på Abram; och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfwer honom.

13. Tå sade han till Abram: Thetta skal tu weta, at tin säd skal warda främmande uti et land, thet them icke tilhörer; och man skal ther göra them till trälar, och fara illa med them i fyrahundrade år.

14. Men öfwer thet folk, som the tjenande warda, skal jag domare wara: sedan skola the draga ut med stora håfwor.

15. Och tu skal fara til tina fäder med frid, och i en god ålder begrafwen warda.

16. Men the skola i fjerde mans ålder komma hit igen, förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad.

17. Tå nu solen war nedgången, och mörker wordet, si, tå rök en ugn, och en eld for emellan styckena.

18. På then dagen gjorde HERren et förbund med Abram, och sade: Tin säd skal jag gifwa thetta landet, ifrå then älfwen i Egypten, alt in til then stora älfwen Phrat:

19. The Keneer, the Keniseer, the Kadmoneer,

20. The Hetheer, the Phareseer, the Reser,

21. The Amoreer, the Cananeer, the Girgaseer, the Jebuseer.

16. Capitel.

Sarai Abrams hustru födde honom intet; men hon hade en Egyptisk tjensteqwinna, som het Hagar.

2. Och sade til Abram: Si, HERren hafwer igenlyckt mig, at jag icke kan få barn: Käre, lägg tig när min tjensteqwinna, att jag dock til äfwentyrs måtte upbyggd warda af henne. Abram hörde Sarais röst.

3. Och Sarai, Abrams hustru, tog sin Egyptiska tjensteqwinna Hagar, och gaf henne Abram sin man til hustru, sedan the hade bott i tio år i Canaans land.

[ 14 ]4. Och han lade sig när Hagar; och hon wardt hafwande: tå hon nu såg, at hon war hafwande, föraktade hon sin fru.

5. Tå sade Sarai til Abram: Tu gör orätt emot mig: Jag hafwer lagt min tjensteqwinna när tig; nu efter hon ser at hon är hafwande worden, måste jag ringa aktad warda för henne: HERren dömme emellan mig och tig.

6. Men Abram sade til Sarai: Si, tin tjensteqwinna är under titt wåld; gör med henne som tig täckes. Tå nu Sarai wille späka henne, flydde hon ifrå henne.

7. Men HERrans Ängel fann henne wid en wattubrunn i öknen, nämligen, wid then brunnen, som är på then wägen til Sur;

8. Och sade til henne: Hagar, Sarais tjensteqwinna, hwadan kommer tu? Eller hwart will tu? Hon sade: Jag hafwer flytt ifrå min fru Sarai.

9. Och HERrans Ängel sade til henne: Wänd om til tin fru igen, och ödmjuka tig under hennes hand.

10. Och HERrans Ängel sade til henne: Jag skal så föröka tin säd, at för stor myckenhet skal hon icke kunna räknas.

11. Yttermera sade HERrans Ängel til henne: Si, tu är hafwande worden, och skal föda en son; hans namn skal tu kalla Ismael, therföre, at HERren hafwer sett tin wedermöda.

12. Han skal wara en grym man; hans hand emot hwar man, och hwars mans hand emot honom; och han skal bo emot alla sina bröder.

13. Och hon kallade HERrans namn, som talade med henne: Tu, Gud, ser mig; ty hon sade: Wisserligen hafwer jag här sett ryggen på honom, som mig ser.

14. Therföre kallade hon brunnen en brunn then Lefwandes, som mig ser; hwilken är emellan Kades och Bared.

15. Och Hagar födde Abram en son; och Abram kallade then sonen, som Hagar födde honom, Ismael.

16. Och Abram war sex och åttatio år gammal, tå Hagar födde honom Ismael.

17. Capitel.

Tå nu Abram nio och niotio år gammal war, syntes honom HERren, och sade til honom: Jag är Gud alsmägtig: wandra för mig, och war fullkomlig.

2. Och jag skal göra mitt förbund emellan mig och tig, och jag skal föröka tig storligen.

3. Och Abram föll på sitt ansikte; och Gud talade yttermera med honom och sade:

4. Si, jag äret, och hafwer mitt förbund med tig; och tu skal warda en fader för mycket folk.

5. Therföre skall tu icke mer heta Abram, utan Abraham skal wara titt namn; ty jag hafwer gjort tig til en fader för mycket folk.

6. Och skal göra tig ganska mycket fruktsam, och skal göra folk af tig; skola ock Konungar komma af tig.

7. Och jag wil göra mitt förbund emellan mig och tig, och tin säd efter tig, i theras afkommande, at thet skall wara et ewigt förbund, så at jag skal wara tin Gud, och tin säds efter tig.

8. Och skal gifwa tig, och tin säd efter tig, thet land ther du en främling uti är, nemligen, thet hela landet Canaan, til ewig besittning; och skal wara theras Gud.

9. Och Gud sade yttermera til Abraham: Så håll nu mitt förbund, tu, och tin säd efter tig, i theras afkommande.

10. Och thetta är förbundet, som I hålla skolen emellan mig och tig, och tin säd efter tig: Alt thet mankön ibland eder är, skall omskäras.

11. Men I skolen omskära edert kötts förhud: thet samma skal wara et tekn til förbundet emellan mig och eder.

12. Hwart och et piltebarn, tå thet är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommande: sammalunda hwar och en tjenare, hemma född eller köpt, eller eljes främmande, och icke af eder säd är.

13. Och så skal mitt förbund wara på edert kött til et ewigt förbund.

14. Och hwar något piltebarn icke warder omskuret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, therföre at han mitt förbund icke hållit hafwer.

15. Och Gud sade åter til Abraham: [ 15 ]Tin hustru Sarai skal tu icke mer kalla Sarai; utan Sara skal wara hennes namn.

16. Ty jag skal wälsigna henne; och af henne skal jag gifwa tig en son, hwilken jag skal wälsigna; och folk skola warda af honom, och Konungar öfwer mycket folk.

17. Tå föll Abraham på sitt ansikte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son; och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?

18. Och Abraham sade til Gud: Ack, at dock Ismael måtte få lefwa för tig.

19. Tå sade Gud: Ja, Sara tin hustru skal föda tig en son, hwilken tu skal kalla Isaac; ty med honom skal jag uprätta mitt ewiga förbund, och med hans säd efter honom.

20. Ther til hafwer jag och bönhört tig om Ismael: si, jag hafwer wälsignat honom, och skal göra honom fruktsam, och föröka honom ganska storligen: tolf förstar skal han föda; och jag skal göra honom til mycket folk.

21. Men mitt förbund skal jag uprätta med Isaac, then Sara tig föda skal, på thenna tiden åt året.

22. Och som talet wardt ändadt, for Gud up ifrån Abraham.

23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och alt thet mankön war i hans hus, och omskar förhuden på theras kött, strax på samma dagen, som Gud honom sagt hade.

24. Och Abraham war nio och niotio år gammal, tå han omskar förhuden på sitt kött.

25. Men Ismael hans son war tretton år gammal, Tå hans kötts förhud omskuren wardt.

26. Alt på en dag wordo the alle omskurne, Abraham och hans son Ismael;

27. Och alt thet mankön war i hans hus, både hemfödde tjenare och köpte, och eljes främmande; alle wordo the omskurne med honom.

18. Capitel.

Och HERren syntes honom i then lunden Mamre, ther han satt wid sin tjälls dör, tå hetast war på dagen.

2. Och som han uplyfte sina ögon och såg, tå stodo tre män för honom. Och tå han såg them, lopp han emot them frå sin tjälls dör, och bugade sig ned på jorden,

3. Och sade: HErre, hafwer jag funnit nåd för tina ögon, så gack icke fram om tin tjenare.

4. Man wil hemta eder litet af watn, och twå edra fötter; och hwiler eder under träet.

5. Och jag wil lägga för eder et stycke bröd, at I wederqwicken edra hjertan: sedan gån I tå fram bättre; förty therföre ären I komne til eder tjenare. The sade: Gör som tu hafwer sagt.

6. Abraham skyndade sig in i tjället til Sara, och sade henne: Skynda tig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.

7. Men han lopp bort til boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängen; han skyndade sig, och tilredde thet.

8. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfwen, som han tilredt hade, och satte för them, och gick fram för them under träet; och the åto.

9. Tå sade the til honom: Hwar är tin hustru Sara? Han swarade: Ther inne i tjället.

10. Han sade: När jag igenkommer til tig, om man lefwer, si, så skal Sara tin hustru hafwa en son. Thetta hörde Sara ther hon stod bak tjälldören.

11. Och the woro, både Abraham och Sara, gamle och wäl til ålders komne, så at Sara nu icke mer hade som qwinnor pläga hafwa.

12. Therföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre theslikes ålderstigen, skal jag ännu gifwa mig til lusta?

13. Tå sade HERren til Abraham: Hwi log Sara, sägande: Menar tu, at thet kan wara, at jag ännu föda skal, så gammal som jag är?

14. Mån HERranom något wara omöjligt? I sinom tid wil jag komma til tig igen, om man lefwer, och tå skal Sara hafwa en son.

15. Tå nekade Sara, och sade: Jag [ 16 ]log intet; och wardt förfärad. Men han sade: Thet är icke så; tu log.

16. Tå stodo männerne upp tädan, och wände sig åt Sodom; och Abraham följde them, och ledsagade them.

17. Och HERren sade: Huru kan jag dölja för Abraham thet jag gör?

18. Efter han skal warda til et stort och mägtigt folk, och alla folk på jorden skola warda wälsignade i honom.

19. Ty jag wet, at han befaller sina barn, och sitt hus efter sig, at the skola hålla HERrans wägar, och göra hwad rätt och godt är, på thet at HERren skal låta komma öfwer Abraham alt thet han honom lofwat hafwer.

20. Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är et rop; thet är stort, och theras synder äro ganska swåra.

21 Therföre skal jag fara ned, och se til om the alt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommit är; eller om thet icke så är, att jag må wetat.

22. Och männerne wände sitt ansikte, och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ståndande för HERranom.

23. Och trädde fram til honom, och sade: Wil tu tå förgöra then rättfärdiga med then ogudaktiga?

24. Kunde hända, at i staden woro femtio rättfärdiga, wille tu them förgöra, och icke skona thet rummet för femtio rättfärdigas skul, som ther inne woro?

25. Bort thet ifrå tig, att tu thet göra skulle, och döda then rättfärdiga med then ogudaktiga, och at then rättfärdiga skulle gå lika som the ogudaktiga: bort thet ifrå tig, som all werldens domare äst; sådana straff låter tu icke gå.

26. HERren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så wil jag skona allestäds i alla rum för theras skul.

27. Abraham swarade och sade: Ack Si, jag hafwer tagit mig före at tala med HERranom, ändock jag är stoft och aska:

28. Och ther woro fem mindre än femtio rättfärdige inne, wille tu tå förgöra hela staden för the fem skul? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så wil jag icke förgöra them.

29. Och han talade äntå ytterligare til honom, och sade: Måtte hända at man finner ther fyratio inne. Och han sade: Jag wil intet göra thet för the fyratio skul.

30. Och Abraham sade: HERre, tag icke til misstycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, at man finner ther trettio inne. Han swarade: Finner jag ther trettio inne, så wil jag intet göra thet.

31. Och han sade: Ack Si, jag hafwer tagit mig före at tala med min HERra: Måtte hända, att man finner tjugu ther inne. Han swarade: Jag wil icke förgöra them för the tjugu skul.

32. Och han sade: Tag icke til misstycke, HERre, om jag talar än en tid: Måtte hända, at man finner tio ther inne. Han sade: Jag wil icke förgöra them för the tio skul.

33. Och HERren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham; och Abraham wände om och gick hem til sitt igen.

19. Capitel.

Och the twå Änglarne kommo om aftonen til Sodom; och Lot satt i Sodom i porten, och tå han såg them, stod han up emot them, och bugade sig med sitt ansikte neder på jorden,

2. Och sade: Si, HErrar, kommer uti eder tjenares hus, och blifwer ther öfwer natten; låter twå edra fötter, och i morgon stån I bittida up, och faren eder wäg. The sade: Nej, men wi wilje blifwa öfwer natten på gatan.

3. Tå nödgade han them fast, och the gingo in med honom, och the kommo uti hans hus: Och han gjorde them en måltid, och bakade them osyradt bröd; och the åto.

4. Men förra än the lade sig, kommo the män af staden Sodom, och omhwärfde huset, unge och gamle, och alt folket tilhopa.

5. Och kallade Lot ut, och sade til honom: Hwar äro männerne, som til tig ingångne äro i thenna natt? Låt them gå härut til oss, att wi måge känna them.

6. Lot gick ut til them för dören, och smällde dören igen efter sig,

[ 17 ]7. Och sade: Ack, käre bröder, görer icke så illa.

8. Si, jag hafwer twå döttrar; the hafwa ännu ingen man känt; them wil jag få ut til eder, och farer med them som eder täckes, at I ju intet ondt gören thessa männerna; ty therföre äro the ingångne under mitt taks skugga.

9. Men the sade: Kom hit. Tå sade the: Äst icke tu allena en främling här inne, och wil nu regera? Nu wäl, wi wilje göra tig mera ondt än them. Och the trängde sig hårdeligen med wåld in på mannen Lot, och the lupo til, och wille slå upp dören.

10. Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in til sig i huset, och smällde dören til.

11. Och männerne, som för dören woro af huset, slogo the med blindhet, både små och stora, så at the icke kunde finna dören.

12. Och männerne sade til Lot: Hafwer tu ock här inne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla the som tig tilhöra i staden, them haf här utu thetta rummet;

13. Ty wi skole förgöra thetta rummet, therföre at theras rop är stort för HERranom; och HERren hafwer utsändt oss til at förgöra them.

14. Tå gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu thetta rum; förty HERren skal förgöra thenna stad. Men them syntes thet wara begabberi.

15. När nu morgonrodnan upgick, skyndade Änglarne på Lot, at han skulle hasta, och sade: Gör tig redo; tag tin hustru och tina twå döttrar som tu hafwer, at tu ock icke förgås uti thenna stadens missgerningar.

16. Som han ännu fördröjde, togo männerne honom wid handen, och hans hustru och hans twå döttrar, efter HERren wille skona them, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.

17. Och som the hade haft honom ut, sade the: Förwara tin själ, och se icke tilbaka, och statt icke i hela thenna ängd; men på berget undsätt tig, at tu icke förgås.

18. Tå sade Lot til them: Ack nej, min Herre.

19. Si, efter tin tjenare hafwer funnit nåd för tina ögon, så gör dock tin barmhertighet stor, som tu på mig bewist hafwer, at tu skulle behålla min själ wid lif. Jag kan icke förwara mig på berget: mig måtte något ondt wederkomma, at jag blefwe död.

20. Si, ther är en stad icke långt hädan, ther jag infly må, och han är liten; ther wil jag förwara mig: är han dock liten, at min själ må ther blifwa wid lif.

21. Tå sade han til honom: Si, i thetta stycke hafwer jag ock sett til tig, at jag icke wil omstörta then staden, ther tu om talade.

22. Skynda tig, och förwara tig ther; ty jag kan intet göra, til thes tu kommer ther in. Ther af är then staden nämnd Zoar.

23. Och solen war upgången på jorden, tå Lot kom in uti Zoar.

24. Tå lät HERren regna swafwel och eld ifrå HERranom af himmelen öfwer Sodom och Gomorra;

25. Och omstörtade the städer i hela then ängden, och alla them som i städerna bodde, och alt thet på landet wäxt war.

26. Och hans hustru såg tilbaka, och wardt en saltstod.

27. Men Abraham stod up om morgonen bittida, på thet rummet ther han förr hade stått för HERranom;

28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och hela landet i then ängden, och fick se at ther upgick et damm af landet, lika som en rök af en ugn.

29. Ty tå Gud omstörtade the städer i then ängden, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu the städer som han omstörtade, ther Lot uti bodde.

30. Och Lot for utu Zoar, och blef på berget med båda sina döttrar, ty han fruktade at blifwa i Zoar; och låg uti en bergskrefwa, han och båda hans döttrar.

31. Tå sade then äldsta til then yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man [ 18 ]är mer på jorden, som til oss ingå kan, efter all werldens sedwänja.

32. Kom, låt oss gifwa wår fader dricka win, och läggom oss när honom, at wi måge behålla säd af wår fader.

33. Och så gåfwo de theras fader dricka win i then natten: och then äldsta gick in och lade sig när sin fader; och han wardt intet warse när hon lade sig, ej heller när hon stod up.

34. Om morgonen sade then äldsta til then yngsta: Si, jag låg i går när min fader: låt oss ock i thenna natten gifwa honom dricka win, at tu ock må gå in til honom, och lägga tig när honom, at wi behålle säd af wår fader.

35. Och så gåfwo the theslikes i then natten sin fader dricka win: och then yngsta gick ock in, och lade sig när honom; och han wardt thet intet warse när hon lade sig ned, ej heller när hon stod up.

36. Och så wordo the båda Lots döttrar hafwande af sin fader.

37. Och then äldsta födde en son, then hon kallade Moab. Af honom kommo the Moabiter, alt in til thenna dag.

38. Och then yngsta födde ock en son; och hon kallade hans namn Ammi barn. Af honom kommo Ammons barn, alt in til thenna dag.

20. Capitel.

Så for Abraham tädan in i landet söder ut, och bodde emellan Kades och Zur, och wardt en främling i Gerar.

2. Och sade om sin hustru Sara: thet är min syster. Tå sände Abimelech, Konungen i Gerar efter henne, och lät hämta henne.

3. Men Gud kom til Abimelech om natten i en dröm, och sade til honom: Si, tu måste dö för then qwinnans skull, som tu tagit hafwer; ty hon är en mans ägta hustru.

4. Men Abimelech hade ännu intet kommit wid henne, och han sade: HERre, wil tu ock dräpa et rättfärdigt folk?

5. Sade han icke til mig: Hon är min syster? Och hon sade theslikes: Han är min broder. Hafwer jag dock thetta gjort med enfaldigt hjerta och oskyldiga händer.

6. Och Gud sade til honom i drömmen: Jag wet ock, at tu det med enfaldigt hjerta gjort hafwer; therföre hafwer jag ock bewarat tig, at tu icke skulle synda emot mig, och hafwer icke tilstadt at tu skulle komma wid henne.

7. Så få nu mannen sin hustru igen; ty han är en Prophet, och låt honom bedja för tig, så behåller tu lifwet: hwar tu icke öfwergifwer henne, så wet at tu måste döden dö, och alt thet tig tilhörer.

8. Tå stod Abimelech bittida up om morgonen, och kallade alla sina tjenare, och sade alt thetta i theras åhöro: och the män fruktade sig alle swårligen.

9. Och Abimelech kallade också Abraham, och sade til honom: Hwi hafwer tu oss thetta gjort? och hwad hafwer jag brutit tig emot, at tu wille komma så stor synd uppå mig och mitt rike? Tu hafwer icke så gjort emot oss som man göra skulle.

10. Och Abimelech sade ytterligare til Abraham: Hwad hafwer tu ansett, at tu så gjorde?

11. Abraham sade: Jag tänkte, til äfwentyrs i thetta rum är ingen Gudsfruktan, och the slå mig ihjäl för min hustrus skul.

12. Och är hon sannerligen min syster; ty hon är min faders dotter, men icke min moders dotter: och jag tog mig henne til hustru.

13. Och tå Gud böd mig, at jag skulle wandra utu min faders hus, sade jag til henne: Gör thenna barmhertighet med mig, hwart wi komme, att tu säger at jag är tin broder.

14. Tå tog Abimelech får och fä, tjenare och tjenarinnor, och gaf Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara.

15. Och sade: Si, mitt land står tig öppet: bo hwar tig täckes.

16. Och sade til Sara: Si, jag hafwer gifwit tin broder tusende silfwerpenningar: si, han skal wara tig til en ögnatäckelse för alla them som när tig äro, ehwart tu far, och en förswarare.

17. Och Abraham bad til Gud; och [ 19 ]Gud botade Abimelech, och hans hustru, och hans tjensteqwinnor, att de födde barn.

18. Ty HERren hade tillförene hårdeliga tillyckt alla qweder i Abimelechs huse, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

Capitel 21.

Isaac födes. Ismael drifs ut. Abrahams predikan.

. Och HERren löste Sara, såsom han sagt hade, och HERren gjorde med henne, såsom han talat hade.

2. Och Sara wardt hafwandes, och födde Abraham en son i sinom ålderdom, wid den tid, som Gud honom förelagt hade.

3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac, den honom Sara födt hade;

4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom budit hade.

5. Hundrade år gammal war Abraham, då honom hans son Isaac födder war.

6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig ett löfte; ty hwilken det får höra, han får le åt mig;

7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelfwom, att Sara däggde barn, och hade födt honom en son i sinom ålderdom?

8. Och barnet wäxte, och wardt afwandt: Och Abraham gjorde ett stort gästabud den dagen, då Isaac afwandes.

9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnones Hagars son, den hon Abraham födt hade, att han war en bespottare;

10. Och sade till Abraham: Drif denna tjensteqwinnona ut med hennes son; ty denne tjensteqwinnones son skall icke ärfwa med min son Isaac.

11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sins son skull.

12. Men Gud sade till honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten och tjensteqwinnona: Allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne; förty i Isaac skall säden dig nämnd warda.

13. Jag skall ock göra tjensteqwinnones son till folk, derföre, att han din säd är.

14. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och tog bröd och en flasko med watten, och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå henne. Hon gick sin wäg, och for will i öknene, wid BerSaba.

15. Då nu wattnet i flaskone war förtärdt, kastade hon pilten under en buska;

16. Och gick bort och satte sig twärtöfwer långt ifrå, wid ett armborstskott, ty hon sade: Jag gitter icke se uppå att pilten dör. Och wid hon satt twärtöfwer, hof hon upp sina röst, och gret.

17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Ängel kallade Hagar af himmelen, sägandes: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud hafwer hört piltens röst, der han ligger.

18. Statt upp, tag pilten, och håll honom med dina händer; ty jag skall göra honom till stort folk.

19. Och Gud öppnade hennes ögon, att hon fick se en wattubrunn: Då gick hon till och fyllde sina flasko med watten, och gaf piltenom dricka.

20. Och Gud war med piltenom; han wäxte, och bodde i öknene, och wardt en god skytte.

21. Och bodde i den öknene Pharan: Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land.

22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfwitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.

23. Så swär mig nu wid Gud, att du är mig icke arg, eller minom barnom, eller minom barnabarnom; utan den barmhertighet, som jag hafwer gjort med dig, den gör ock med mig, och landena, der du en främling uti äst.

24. Då sade Abraham: Jag will swärja.

25. Och Abraham straffade Abimelech för den wattubrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.

26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wißt, ho det gjorde; ej heller sade du mig det; dertill hafwer jag icke hört det förra än i dag.

27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech; och gjorde både ett förbund med hwarannan.

28. Och Abraham ställde sju lamb afsides.

29. Sade Abimelech till Abraham: Hwad skola de sju lamb, som du hafwer ställt der afsides? [ 20 ] 30. Han swarade: Sju lamb skall du taga af mine hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer.

31. Deraf heter det rummet BerSaba, att de båda med hwarannan der så sworo.

32. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba: Då stodo Abimelech och hans härhöfwitsman Phicol upp, och drogo in i de Philisteers land igen.

33. Och Abraham plantade trä i BerSaba; och predikade der om HERrans ewiga Guds Namn.

34. Och war en främling uti de Philisteers land i långan tid.

Capitel 22.

Isaac offras. Christus lofwas. Nahors barn.

1. Sedan det skedt war, förlöste Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag.

2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du här hafwer, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes warder.

3. Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig twå drängar, och sin son Isaac, och högg sönder wed till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.

4. På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet, långt ifrå;

5. Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnanom; jag och pilten wiljom gå ditbort, och när wi tillbedit hafwom, wilje wi komma igen till eder.

6. Och Abraham tog weden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac; men han tog elden och knifwen i sina hand, och gingo så både tillsamman.

7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarde: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden; hwar är nu fåret till bränneoffret?

8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.

9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade weden deruppå; band sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofwanpå weden.

10. Och utsträckte sina hand, och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.

11. Då ropade honom HERrans Ängel af himmelen, och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.

12. Han sade: Kom intet dina hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag, att du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son för mina skull.

13. Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en wädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska; och gick dit, och tog den wäduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.

14. Och Abraham kallade det rummet: HERren ser; af hwilko man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.

15. Och HERrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,

16. Och sade: Jag hafwer sworit wid mig sjelf, säger HERren, efter du detta gojrde, och icke skonade din enda son,

17. Att jag skall wälsigna dig, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på haffens strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.

18. Och i dine säd skall allt folk på jordene wälsignadt warda; derföre, att du mine röst lydt hafwer.

19. Sedan gick Abraham till drängerna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.

20. Då detta så skedt war, begaf sig, att Abraham wardt sagdt: Si, Milca hafwer ock födt barn sinom broder Nahor.

21. Nämliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hwilkom de Syrier komne äro,

22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.

23. Men Bethuel födde Rebecka. Deße åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.

24. Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nämliga Tebah, Saham, Thahas och Maacha. [ 21 ]

Capitel 23.

Saras död. Abrahams graf.

1. Sara lefde i hundrade sju och tjugu år;

2. Och blef död i den hufwudstaden, som kallas Hebron, i Canaans lande: Då kom Abraham till att sörja och begråta henne.

3. Sedan stod han upp ifrå hennes lif, och talade till Hets barn, och sade:

4. Jag är en främling och en gäst när eder, gifwer mig en arfrätt till begrafning när eder, att jag må begrafwa min döda, som för mig ligger.

5. Då swarade Hets barn Abraham, och sade till honom:

6. Hör oß, käre herre, du äst en Guds Förste när oß; begraf din döda uti wåra bästa grifter: Ingen menniska af oß skall förwägra dig, att du begrafwer din döda i hans graf.

7. Då stod Abraham upp, och bugade sig för landens folke, nämliga för Hets barnom.

8. Och han talade med dem och sade: Är det eder i sinnet, att jag begrafwer min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för mig inför Ephron, Zoars son.

9. Att han gifwer mig sina dubbelkulo, den han hafwer i ändanom på sinom åker, för reda penningar; låter mig henne få när eder till en arfgrift.

10. Ty Ephron bodde ibland Hets barn. Då swarade Ephron, den Hetheen, Abraham i Hets barnas åhöro, för allom dem, som ut och in gingo genom hans stadsport, och sade:

11. Nej, min herre, utan hör till hwad jag säga will: Jag gifwer dig åkren och den kulon med, som derinne är, och gifwer dig honom för mitt folks barnas åsyn, till att begrafwa din döda.

12. Då bugade sig Abraham för landsens folke;

13. Och talade till Ephron i landsens folks åhöro, och sade: Will du höra mig, så tag penningar af mig för åkren, de jag dig gifwa will; och så will jag der begrafwa min döda.

14. Ephron swarade Abraham, och talade till honom:

15. Min herre, hör dock mig: Marken är wärd fyrahundrade siklar silfwer; men hwad kan det draga emellan mig och dig? Begraf man din döda.

16. Abraham hörde Ephron, och wog honom penningarna till, som han nämnt hade, hwilket Hets barn åhörde, nämliga fyrahundrad siklar silfwer, som då gäfwe och gängse woro.

17. Och så wardt Ephrons åker, der den dubbelkulan inne war, twärsöfwer Mamre, tillegnad Abraham till ewärdeliga ägo, med kulone derinne, och med all trä omkring åkren,

18. I Hets barnas och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut och in gingo.

19. Sedan begrof då Abraham Sara sina hustru uti kulone i åkrenom, den dubbel war, twärsöfwer ifrå Mamre, det är Hebron i Canaans lande.

20. Och alltså wardt Abraham stadfäst den åkren, och kulan, till begrafningsegendom af Hets barnom.

Capitel 24.

Eleasar swär, sändes, beder, finner Rebecka, kommer igen.

1. Och Abraham war gammal och wäl ålderstigen; och HERren hade wälsignat honom i all stycke.

2. Då sade han till sin äldsta hustjenare, den all hans tingest förestod: Lägg dina hand under mina länd;

3. Och swär mig wid HERran, himmelens och jordenes Gud, att du icke tager minom sone hustru af Canaans döttrar, ibland hwilka jag bor;

4. Utan far in uti mit fädernesland, och till mina slägt; och tag minom sone Isaac hustru.

5. Tjenaren sade: Om så hände, att qwinnan icke wille komma med mig in i detta land, skall jag då låta din son komma dit i landet igen, dädan du kommen äst?

6. Abraham sade till honom: Wakta dig derföre, att du icke förer min son dit igen.

7. HERren himmelens Gud, som mig tog utu mins faders huse, och utu mitt födsloland, den med mig talat, och mig deßlikes sworit och sagt hafwer: Detta landet will jag gifwa dine säd; han skall sända sin Ängel framför dig, att du skall [ 22 ]taga minom sone der hustru.

8. Hwar nu qwinnan dig icke följa will, så äst du qwitt denna ed: Allenast låt icke min son komma dit igen.

9. Då lade tjenaren sina hand under Abrahams sins herras länd, och swor honom häruppå.

10. Så tog tjenaren tio camelar, af sins herras camelar, och drog åstad, och hade med sig af allahanda sins herras håfwor, och war uppe, och for till Mesopotamien till Nahors stad.

11. Der lät han camelarna blifwa utanför stadenom, wid en wattubrunn, om aftonen då qwinnfolken plägade der komma och taga watten;

12. Och sade: HERre, mins herras Abrahams Gud, kom i dag emot mig, och gör barmhertighet med minom herra Abraham.

13. Si, jag står här när wattubrunnenom, och deras döttrar, som bo i denna stad, warda här utkommande till att taga watten.

14. Hwar nu någon piga kommer, och jag säger till henne: Håll hit dina kruko, och låt mig dricka, och hon säger: Drick, jag will ock gifwa dina camelar dricka, att hon är den samma, som du hafwer beskärt dinom tjenare Isaac, och att han derpå må förstå, att du hafwer gjort barmhertighet med minom herra.

15. Och förra än han uttalat hade, si, Rebecka, Bethuels dotter, kom ut, hwilken är Milcas son, den Nahors, Abrahams broders, hustru war; hon bar ena kruko på axlarna.

16. Och hon war en ganska dägelig piga under ansigtet, och war ännu jungfru, och ingen man hade känt henne: Hon kom ned tilll brunnen, och fyllde krukona, och wille gå hem igen.

17. Då lopp tjenaren emot henne, och sade: Låt mig dricka något litet watten af dine kruko.

18. Och hon sade: Drick, min herre: Och straxt tog hon krukona ned på sina hand, och gaf honom dricka.

19. Och då hon hade gifwit honom dricka, sade hon: Jag will och ösa watten åt dina kameler, tilldeß att de få alle dricka.

20. Och hon slog straxt wattnet utu krukone i hoen, och lopp åter till brunnen till att ösa, och wattnade alla hans camelar.

21. Men mannen undrade på henne, och och war stilla, tilldeß han kunde få weta, om HERren hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.

22. Då nu alle camelarna hade druckit, tog han fram ett gyldene ännespann, wägandes en half sikel, och twå armringar till hennes händer, wägande tio siklar guld;

23. Och sade: Min dotter, hwem hörer du till? Säg mig dock det: Hafwe wi ock rum till att få herberge i dins faders huse?

24. Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas sons, som hon hafwer födt Nahor.

25. Och hon sade ytterligare till honom: Är ock så mycket halm och foder när oß, och rum nog till herberge.

26. Då böjde mannen sig ned, och bad till HERran,

27. Och sade: Lofwad ware HERren, mins herras Abrahams Gud, som icke hafwer tagit sina barmhertighet och sina sanning ifrå minom herra; förty HERren hafwer fört mig den rätta wägen till mins herras broders hus.

28. Och pigan lopp, och sade allt detta i sine moders huse.

29. Och Rebecka hade en broder, som het Laban: Och Laban lopp ut till mannen wid brunnen.

30. Och när han såg ännespannet och armringarna i sine systers händer, och hörde Rebeckas sine systers ord, att hon sade: Så hafwer mannen sagt mig; kom han till mannen; och si, han stod när camelarna wid brunnen;

31. Och sade: Kom härin, du HERrans wälsignade, hwi står du härute? Jag hafwer rymt huset, och gjort rum för camelarna.

32. Så hade han mannen in i huset, och lade af camelarna, och gaf dem halm och foder, och watten till att twå hans fötter, och männernas, som med honom woro,

33. Och satte mat för honom. Då sade han: Jag will icke äta, förra än jag [ 23 ]hafwer wärfwat mitt ärende. De swarade: Säg.

34. Han sade: Jag är Abrahams tjenare.

35. Och HERren hafwer rikeliga wälsignat min herra, och han är stor worden, och han hafwer gifwit honom får och fä, silfwer och guld, tjenare och tjenarinnor, camelar och åsnar.

36. Dertill hafwer Sara, mins herras hustru, födt minom herra en son i sinom ålderdom; honom hafwer han gifwit allt det han hafwer.

37. Och min herre hafwer tagit en ed af mig, och sagt: Du skall icke taga minom sone någon hustru af de Cananeers döttrar, i hwilkas land jag bor;

38. Utan far bort till mins faders hus, och till mina slägt, tag der minom sons hustru.

39. Men jag sade till min herra: Huru? Om qwinnan icke will följa mig?

40. Då sade han till mig: HERren, för hwilkom jag wandrar, warder sändandes sin Ängel med dig, och skall göra din wäg lyckosam, så att du skall taga minom sons hustru af mine slägt och mins faders huse.

41. Då skall du wara min ed qwitt, när du kommer till mina slägt; gifwa de dig icke, så äst du min ed qwitt.

42. Så kom jag i dag till brunnen, och sade: HERre, mins herras Abrahams Gud, hafwer du gjort min wäg lyckosam, den jag nu reser;

43. Si, så står jag här wid wattubrunnen. När nu en jungfru kommer härut till att taga watten, och jag säger till henne: Gif mig litet watten att dricka af dine kruko;

44. Och hon warder sägandes: Drick du; jag will ock wattna dina camelar; det är den qwinna, som HERren hafwer beskärt mins herras sone.

45. Förra än jag nu sådana ord utsagt hade i mino hjerta, si, då kom Rebecka ut med ene kruko på sine axel, och gick ned åt brunnen till att taga watten. Då sade jag till henne: Gif mig dricka.

46. Och hon tog snarliga krukona af sine axel, och sade: Drick, dina camelar will jag ock wattna. Så drack jag, och hon wattnade också camelarna.

47. Och jag frågade henne, och sade henne: Hwars dotter äst du? Hon swarade: Jag är Bethuels dotter, Nahors sons, som Milca honom födt hafwer. Då hängde jag ett ännespann på hennes anlete, och armringar öfwer hennes händer;

48. Och böjde mig neder, och bad till HERran, och lofwade HERran, mins herras Abrahams Gud, som mig hade fört rätta wägen, att jag skulle taga till hans son mins herras broders dotter.

49. Om I nu ären de, som bewisen minom herra barmhertighet och sanning, så säger mig det; hwar ock icke, så säger mig ock det; att jag wänder mig antingen till den högra sidona, eller till den wenstra.

50. Då swarade Laban och Bethuel och sade: Det är utgånget af HERranom, derföre funne wi intet säga dig emot, hwarken ondt eller godt.

51. Der är Rebecka för dig, tag henne, och far din wäg, att hon blifwer dins herras sons hustru, som HERren sagt hafwer.

52. Då Abrahams tjenare hörde deßa ord, bugade han sig till jordena för HERranom;

53. Och tog fram silfwer och gyldene klenodier och kläder, och gaf dem Rebecka; men hennes broder och moder gaf han örter.

54. Då åt han och drack samt med männerna, som med honom woro, och blefwo der öfwer nattena. Om morgonen stod han upp, och sade: Låter mig fara till min herra.

55. Men hennes broder och moder sade: Låt dock blifwa pigona wid tio dagar när oß; sedan skall du fara.

56. Då sade han till dem: Förhåller mig icke; förty HERren hafwer gjort min wäg lyckosam: Släpper mig, att jag far till min herra.

57. Då sade de: Låter oß kalla pigona, och fråga, hwad hon säger dertill.

58. Och de kallade Rebecka, och sade till henne: Will du fara med denne mannenom? Hon swarade: Ja, jag will med honom.

59. Så läto de Rebecka sina syster fara med hennes ammo, och Abrahams tjenare, och hans följare. [ 24 ]60. Och de wälsignade Rebecka, och sade till henne: Du äst wår syster, förkofra dig till tusende tusend, och din säd besitte sina fiendars portar.

61. Så redde Rebecka sig till med sina pigor, och satte sig på camelarna, och följde mannen efter. Och tjenaren tog Rebecka till sig, och for sin wäg.

62. Men Isaac kom ifrå den brunnen, som kallades dens lefwandes och seendes; ty han bodde i det landet söderut;

63. Och war utgången till att bedja i markene om aftonen, och hof upp sin ögon, och såg att camelarna kommo der.

64. Och Rebecka hof upp sin ögon, och såg Isaac: Då steg hon af camelen,

65. Och sade till tjenaren: Hwad man är det, som kommer emot oß på markene? Tjenaren sade: Det är min herre. Då tog hon mantelen och höljde sig.

66. Och tjenaren förtäljde Isaac allt, huru han sakena uträttat hade.

67. Då förde Isaac henne in i sine moders Saras hyddo, och tog Rebecka, och hon wardt hans hustru, och han wardt kär åt henne; och så wardt Isaac hugswalad öfwer sina moder.

Capitel 25.

Ketura barn. Abrahams död. Ismaels, Isaacs söner.

1. Abraham tog åter ena hustru, hon het Keura.

2. Hon födde honom Simram och Jacksan, Medan och Midian, Jisbak och Suah.

3. Men Jacksan födde Seba och Dedan. Dedans barn woro: Assurim, Letusim och Leummim.

4. Midians barn woro: Epha, Epher, Hanoch, Abida och Eldaa: Deße äro alle Keturas barn.

5. Men Abraham gaf allt sig gods Isaac.

6. Men de barnen, som han hade af frillorna, gaf han skänker, och lät dem fara ifrå sin son Isaac, medan han än lefde, österut i österlanden.

7. Men Abrahams ålder, som han lefde, war hundrade fem och sjutio år;

8. Och blef sjuk, och dödde i en rolig ålder, då han af ålder och lefwande mätter war; och wardt samlad till sitt folk.

9. Och honom begrofwo hans söner, Isaac och Ismael, i den dubbelkulone på Ephrons åker, Zoars Hetheens sons, som ligger emot Mamre;

10. I den markene, som Abraham köpt hade af Hets barnom. Der är Abraham begrafwen med Sara sine hustru.

11. Och efter Abrahams död wälsignade Gud hans son Isaac: Och han bodde wid den brunnen, som kallades dens lefwandes och seendes.

12. Detta är Ismaels, Abrahams sons, slägt, som Hagar, Saras tjensteqwinna af Egypten, födde honom.

13. Och detta är Ismaels barnas namn, der deras slägte hafwa namn af: Ismaels förste son Nebajoth, Kedar, Adbeel, Mibsam,

14. Misma, Duma, Massa,

15. Hadar, Thema, Jethur, Naphis och Kedma.

16. Deße äro Ismaels barn med deras namn, i deras byar och städer, tolf Förstar.

17. Och detta är Ismaels ålder, hundrade och sju och tretio år; och han wardt sjuk och dödde, och wardt samlad intill sitt folk.

18. Men han bodde ifrå Hevila intill Zur emot Egypten, när man går till Assyrien; och satte sig emot alla sina bröder.

19. Detta är Isaacs, Abrahams sons, slägte: Abraham födde Isaac.

20. Men Isaac war fyratio år gammal, då han tog Rebecka till hustru, Bethuels Syrens af Mesopotamien dotter, Labans Syrens syster.

21. Men Isaac bad HERran för sine hustru; ty hon war ofruktsam: Och HERren hörde honom, och Rebecka hans hustru wardt hafwandes.

22. Och barnen stötte sig med hwarannan i hennes lif. Då sade hon: Efter mig skulle så gå, hwi är jag då worden hafwandes? och gick bort till att fråga HERran.

23. Och HERren sade till henne: Tu folk äro i dine lifwe, och tweggehanda folk skola skiljas utaf dino lifwe; och det ena folket skall öfwerwinna det andra, och den större skall tjena den mindre. [ 25 ]24. Då nu tiden kom att hon föda skulle, si, då woro twillingar i hennes lifwe.

25. Den förste, som utkom, war röd och luden som ett skinn: och de kallade honom Esau.

26. Straxt derefter kom hans broder ut; han höll med sine hand i Esau fotablad, och de kallade honom Jacob: Sextio år gammal war Isaac, då de wordo födde.

27. Och då drängerna wordo store, wardt Esau en jägare och en åkerman; men Jacob en from man, och bodde i tjäll.

28. Och Isaac hade Esau kär; ty han plägade äta af hans wede; men Rebecka hade Jacob kär.

29. Och Jacob kokade en rätt: Då kom Esau af markene, och war trötter;

30. Och sade till Jacob: Gif mig äta af denna röda rättenom; ty jag är trötter: Deraf heter han Edom.

31. Men Jacob sade: Sälj mig i dag din förstfödslorätt.

32. Esau swarade: Si, jag måste dock dö: Hwad warder mig den förstfödslorätten nyttig?

33. Jacob sade: Så swär mig i idag. Och han swor honom, och sålde så Jacob sin förstfödslorätt.

34. Då gaf Jacob honom bröd och den grynwällingen, och han åt och drack, och stod upp, och gick dädan. Och så föraktade Esau sin förstfödslorätt.

Capitel 26.

Isaac i Gerar. Abimelechs förbund. Esau hustrur.

1. Så kom en dyr tid i landet, efter den förra, som war i Abrahams tid: Och Isaac for till Abimelech, de Philisteers Konung, till Gerar.

2. Då uppenbarade sig honom HERren, och sade: Far icke ned i Egypten; utan blif i det land, som jag säger dig.

3. Blif en främling i deßo landena, och jag skall wara med dig, och wälsigna dig; förty dig och dine säd skall jag gifwa all denna landen, och skall stadfästa min ed, som jag dinom fader Abraham sworit hafwer;

4. Och skall föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och skall gifwa dine säd all denna landen; och igenom dina säd skola all folk på jordene wälsignade warda;

5. Derföre, att Abraham hafwer warit mine röst hörig, och hafwer hållit mina seder, min bud, mina stadgar och min lag.

6. Så bodde Isaac i Gerar.

7. Och när folket i den landsändanom frågade honom om hans hustru, sade han: Hon är min syster; ty han fruktade att säga: Hon är min hustru; att de tilläfwentyrs icke måtte slagit honom ihjäl för Rebeckas skull; ty hon war dägelig under ansigtet.

8. Då han nu hade warit der en tid lång, såg Abimelech, de Philisteers Konung, ut genom fenstret, och wardt warse, att Isaac skämtade med sine hustru Rebecka.

9. Då kallade Abimelech Isaac, och sade: Si, det är din hustru; hwi hafwer du sagt: Hon är min syster? Isaac swarade honom: Jag tänkte, att jag måtte tilläfwentyrs warda slagen ihjäl för hennes skull.

10. Abimelech sade: Hwi hafwer du då gjort oß det? Måtte sakta hafwa skett, att någon af folket hade lägrat sig med dine hustru, och så hade du kommit skuld uppå oß.

11. Då böd Abimelech allo folkena och sade: Hwilken som kommer wid denna mannen, eller hans hustru, han skall döden dö.

12. Och Isaac sådde der i landet, och fick det året hundradefaldt; ty HERren wälsignade honom.

13. Och han wardt en mägtig man, gick och wäxte till, tilldeß han wardt ganska stor;

14. Och hade mycket gods i får och fä, och mycket tjenstefolk: Derföre afundades de Philisteer wid honom;

15. Och kastade igen alla de brunnar, som hans faders tjenare grafwit hade i hans faders Abrahams tid, och fyllde dem upp med jord;

16. Så att ock Abimelech sade till honom: Far ifrån oß; ty du äst worden oß för mägtig. [ 26 ]17. Då for Isaac dädan, och slog upp sin tjäll i Gerars dal, och bodde der;

18. Och lät uppgrafwa igen de wattubrunnar, som de i hans faders Abrahams tid grafwit hade, hwilka de Philisteer efter Abrahams död igenfyllt hade; och kallade dem wid samma namnet, som hans fader dem kallat hade.

19. Grofwo ock Isaacs tjenare i dalenom, och funno der en brunn med lefwandes watten.

20 Men herdarna af Gerar trätte med Isaacs herdar, och sade: Detta wattnet är wårt. Då kallade han den brunnen Esek; därföre, att de hade der gjort honom högmod.

21. Då grofwo de en annan brunn, der trätte de ock öfwer; derföre kallade han honom Sitna.

22. Då skyndade han sig dädan, och grof en annan brunn; der trätte de intet om; derföre kallade han honom Rehoboth, och sade: Nu hafwer HERren gifwit oß rum, och låtit oß wäxa till i landena.

23. Derefter for han dädan till BerSaba.

24. Och HERren syntes honom i den nattene, och sade: Jag är dins faders Abrahams Gud: Frukta dig intet; ty jag är med dig, och skall wälsigna dig, och föröka dina säd, för mins tjenares Abrahams skull.

25. Då byggde han dersammastäds ett altare, och predikade om HERrans Namn, och uppslog der sitt tjäll; och hans tjenare grofwo der en brunn.

26. Och Abimelech gick till honom af Gerar, och Ahusath hans wän, och Phicol hans härhöfwitsman.

27. Men Isaac sade till dem: Hwi kommen I till mig? Haten I mig dock, och hafwen drifwit mig ifrån eder.

28. De sade: Wi se med leende ögon, att HERren är med dig, derföre sade wi: Det skall wara en ed emellan oß och dig, och wiljom göra ett förbund med dig.

29. Att du icke gör oß någon skada, lika som wi icke heller hafwe något afhändt dig, och såsom wi ej heller hafwe gjort dig annat än godt, och låtit dig fara med frid; men nu äst du den som HERren wälsignat hafwer.

30. Då gjorde han dem en måltid, och de åto och drucko.

31. Och om morgonen bittida stodo de upp, och sworo den ene dem andra: Och Isaac lät dem gå. Och de foro ifrå honom med frid.

32. Samma dagen kommo Isaacs tjenare, och sade honom om brunnen, som de grafwit hade, och sade till honom: Wi hafom funnit watten.

33. Och han kallade honom Saba: Deraf heter den staden BerSaba än i dag.

34. Då Esau war fyratio år gammal, tog han hustrur, Judith, Beeridens Hetheens dotter, och Basmath, Elons dens Hetheens dotter.

35. De woro båda emot Isaac och Rebecka ganska bittra.

Capitel 27.

Jacob wälsignas. Esau wredgas. Rebecka warnar Jacob.

1. Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, att hans ögon wordo mörk till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag.

2. Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö.

3. Så tag nu din tyg, koger och båga, och gack ut i markena och hemta mig willebråd;

4. Och gör mig en mat, så som jag gerna will hafwat, och bär mig honom härin, att jag må äta; på det min själ må wälsigna dig förra än jag dör.

5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, att han skulle taga willebråd, och hafwa henne hem.

6. Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader tala med dinom broder Esau, och säga:

7. Hemta mig en willebråd, och gör mig mat, att jag må äta, och wälsigna dig för HERranom, förra än jag dör.

8. Så hör nu, min son, mina röst, hwad jag dig säger:

9. Gack bort till hjorden, och hemta mig two goda kidlingar, att jag gör dinom [ 27 ]fader deraf mat, såsom han gerna will hafwat.

10. Det skall du bära dinom fader in, att han äter; på det han må wälsigna dig, förra än han dör.

11. Jacob sade till sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är luden, och jag släter.

12. Så kan tilläfwentyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka att jag will bedraga honom; och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke wälsignelse.

13. Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.

14. Då gick han bort och tog, och bar till sina moder: Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet;

15. Och tog Esau, hennes större sons kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son;

16. Men skinnen af kidlingarna swepte hon om hans händer, och der han war släter på halsenom.

17. Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sine sons hand.

18. Och han bar det in till sin fader, och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag; ho äst du, min son?

19. Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig: Statt upp, sätt dig, och ät af mine willebråd, på det din själ må wälsigna mig.

20. Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt.

21. Då sade Isaac till Jacob: Gack hit, min son, att jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej.

22. Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna är Esau händer;

23. Och kände honom intet, ty hans händer woro ludna, såsom Esau hans broders händer; och så wälsignade han honom,

24. Och sade till honom: Äst du min son Esau? Han swarade: Ja, jag äret.

25. Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af dine willebråd, att min själ må wälsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt; och bar honom deßlikes win in, och han drack.

26. Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyß mig, min son.

27. Han gick till, och kyßte honom. Då kände han lukten af hans kläder, och wälsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer.

28. Gud gifwe dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och win.

29. Folk tjena dig, och slägter falle dig till fota: War en herre öfwer dina bröder, och dine moders barn kalle dig till fota: Förbannad ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar.

30. När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt,

31. Och gjorde också en mat, och bar in till sin fader, och sade till honom: Statt upp, min fader, och ät af dins sons willebråd, att din själ må wälsigna mig.

32. Då swarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.

33. Då wardt Isaac öfwermåttan häpen, och sade: Ho? Och hwar är då den jägaren, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa.

34. När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och wardt öfwermåttan förbittrad, och sade till sin fader: Wälsigna ock mig, min fader.

35. Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafwer din wälsignelse borta.

36. Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafwer nu twå resor undertrampat mgi; min förstfödslorätt hafwer han borta, och si, nu tager han [ 28 ]ock min wälsignelse bort; och sade: Hafwer du ingen wälsignelse behållit för mig?

37. Isaac swarade, och sade till honom: Jag hafwer satt honom till en herre öfwer dig, och alla hans bröder hafwer jag gjort honom till tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom: Hwad skall jag dock nu göra dig, min son?

38. Esau sade till sin fader: Hafwer du då icke utan ena wälsignelse, min fader? Wälsigna mig ock, min fader! och hof upp sina röst och gret.

39. Då swarade Isaac hans fader, och sade till honom: Si, en fet honing skall du hafwa på jordene, och af himmelens dagg ofwanefter.

40. Med ditt swärd skall du nära dig, och skall tjena dinom broder: Och det skall ske, att du skall ock warda en herre, och rifwa hans ok af dinom halse.

41. Och Esau wardt wred uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden warder snart kommandes, att min fader måste få sorg; ty jag will dräpa min broder Jacob.

42. Då wardt Rebecka sagdt om deßa hennes större sons Esau ord; och sände bort och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade till honoom: Si, din broder Esau hotar dig, att han will dräpa dig.

43. Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly till min broder Laban i Haran.

44. Och blif en tid lång när honom, tilldeß dins broders grymhet återwänder,

45. Och tilldeß hans wrede wändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafwer; så will jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hwi skulle jag mista eder båda på en dag?

46. Och Rebecka sade till Isaac: Mig ledes wid att lefwa, för Hets döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hwilka äro såsom deßa landens döttrar, efter hwad skall jag lefwa?

Capitel 28.

Jacobs flykt, stege, löfte.

1. Då kallade Isaac sin son Jacob, och wälsignade honom, och böd honom, och sade till honom: Tag icke hustru af Canaans döttrar;

2. Utan gör dig redo, och far in i Mesopotamien till Bethuels dins moderfaders hus, och tag dig der hustru af Labans dins moderbroders döttrar.

3. Men allsmägtig Gud wälsigne dig, och göre dig fruktsam, och föröke dig, så att du warder en skare med folk.

4. Och gifwe dig Abrahams wälsignelse, dig och dine säd med dig; att du må besitta det land, der du en främling uti äst, det Gud Abraham gifwit hafwer.

5. Så skiljde Isaac Jacob ifrå sig, att han for in i Mesopotamien till Laban, Bethuels son af Syrien, Rebeckas broder, som hans och Esau moder war.

6. När nu Esau såg, att Isaac hade wälsignat Jacob, och sändt honom in i Mesopotamien, att han skulle der taga sig hustru; och att sedan han honom wälsignat hade, böd han honom, och sade: Du skall ingen hustru taga af Canaans döttrar;

7. Och att Jacob war sinom fader och moder lydig, och for in i Mesopotamien;

8. Såg ock, att Isaac hans fader såg icke gerna Canaans döttrar;

9. Gick han bort till Ismael, och tog, utöfwer de hustrur han tillförene hade, Mahalath, Ismaels, Abrahams sons, dotter, Rebajoths syster, till hustru.

10. Men Jacob for ut ifrå BerSaba, och reste till Haran;

11. Och kom på ett rum, der blef han öfwer nattena; förty solen war bärgad: Och han tog en sten der på rummena, och lade honom under sitt hufwud, och lade sig i samma rum till att sofwa.

12. Och honom drömde, och si, en stege stod på jordene, och änden på honom tog upp i himmelen: Och si, Guds Änglar stego derpå upp och neder.

13. Och HERren stod der öfwerst uppå, och sade: Jag är HERren, Abrahams dins faders Gud, och Isaacs Gud: Det landet, som du ligger upå, skall jag gifwa dig och dine säd.

14. Och din säd skall warda såsom stoftet på jordene; och du skall warda utspridder, westerut, österut, norrut, och söderut, och genom dig och dina säd skola alla slägter på jordene warda wälsignade. [ 29 ]15. Och si, jag är med dig, och skall förwara dig ehwart du far, och skall föra dig åter i detta land igen: och skall icke öfwergifwa dig, tilldeß jag gör allt det jag dig sagt hafwer.

16. Då nu Jacob waknade upp af sin sömn, sade han: Wißerliga är HERren i detta rum, och jag wistet icke.

17. Och fruktade han sig, och sade: Detta måste wara ett heligt rum; ty här bor wißerliga Gud, och här är himmelens port.

18. Och Jacob stod upp om morgonen bittida, och tog stenen, som han hade lagt under sitt hufwud, och reste honom upp, till en wård, och göt oljo der ofwanuppå;

19. Och kallade det rummet BethEl; men tillförene hette den staden Lus.

20. Och Jacob gjorde ett löfte, och sade: Om så är, att Gud blifwer med mig, och förwarar mig på denna wägen, som jag reser, och gifwer mig bröd till att äta, och kläder till att klädas med;

21. Och förer mig med frid åter hem igen till min fader; då skall HERren wara min Gud.

22. Och denne stenen, som jag upprest hafwer till en wård, skall warda ett Guds hus; och allt det du mig gifwer, der will jag gifwa dig tionde af.

Capitel 29.

Jacobs tjenst, hustrur, fyra söner.

1. Då hof Jacob sin fot up, och gick in i det land, som österut ligger,

2. Och såg sig om, och si, der war en brunn på markene, och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarna måste dricka af brunnenom; och låg en stor sten för hålet på brunnenom.

3. Och de plägade der församla alla hjordarna, och wätra stenen ifrå brunnshålet, och wattna fåren, och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.

4. Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hwadan ären I? De swarade: Wi äre af Haran.

5. Han sade till dem: Kännen I ock Laban, Nahors son? De swarade: Wi känne honom wäl.

6. Han sade: Går honom ock wäl i hand? De swarade: Honom går wäl i hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.

7. Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifwa boskapen hem; wattner fåren, och går bort med dem i det.

8. De swarade: Wi kunne icke, förra än alla hjordarna komma tillsamman, och wi wältre stenen ifrå brunnshålet, och wattne så fåren.

9. Medan han ännu talade med dem, kom Rachel, med sins faders får; förty hon waktade fåren.

10. Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans sins moderbroders får, gick han till, och wältrade stenen ifrå hålet på brunnenom, och wattnade Labans sins moderbroders får;

11. Och kyßte Rachel; hof upp sina röst, och gret;

12. Och kungjorde henne, att han war hennes faderbroders och Rebeckas son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader.

13. Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och tog honom i famn, och kyßten, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgådt war.

14. Då sade Laban till honom: Nu wäl, du äst mitt ben och mitt fött: Och när han nu en månad långt hade warit när honom,

15. Sade Laban till Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hwad skall wara din lön?

16. Och Laban hade twå döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het Rachel.

17. Men Lea war klenögd; Rachel war wäl skapad, och hade ett dägeligit ansigte.

18. Till henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag will tjena dig i sju år för Rachel dina yngsta dotter.

19. Laban swarade: Det är bättre jag gifwer dig henne, än enom androm: Blif när mig.

20. Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det wara få dagar, så kär hade han henne. [ 30 ]21. Och Jacob sade till Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne.

22. Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop.

23. Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in till honom; och han låg när henne.

24. Och Laban fick sine dotter Lea Silpa till ena tjenstepigo.

25. Om morgonen, si, då war det Lea; och han sade till Laban: Hwi hafwer du det gjort mig? Hafwer jag icke tjent dig för Rachel? Hwi hafwer du bedragit mig?

26. Laban swarade: Man gör icke så i wåro lande, att man hafwer ut den yngsta förr än den äldsta.

27. Håll deßa weckona ut, så will jag ock gifwa dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i androm sju år.

28. Jacob gjorde så, och höll de weckona ut: Då gaf han honom Rachel sina dotter till hustru.

29. Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha till ena tjenstepigo.

30. Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.

31. Men då HERren såg, att Lea wardt wanwörd, gjorde han henne frukstamma, och Rachel ofruktsamma.

32. Och Lea wardt hafwandes, och födde en son, den kallade hon Ruben, och sade: HERren hafwer sett till min förtryckelse; nu warder min man hafwandes mig kär;

33. Och wardt åter hafwandes, och födde en son, och sade: HERren hafwer hört, att jag är wanwörd, och hafwer deßlikes denna gifwit mig; och kallade honom Simeon.

34. Åter wardt hon hafwandes, och födde en son, och sade: Nu warder min man åter hållandes sig till mig, ty jag hafwer födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi.

35. Fjerde reso wardt hon hafwandes, och födde en son, och sade: Nu will jag tacka HERranom; derföre kallade hon honom Juda, och wände så igen att föda.

Capitel 30.

Rachels knorr. Jacobs barn, lön.

1. Då Rachel såg, att hon födde Jacob intet, afundades hon wid sina syster, och sade till Jacob: Skaffa mig ock barn, eljest dör jag.

2. Jacob wardt ganska wred på Rachel, och sade: Icke är jag Gud, som dig förmenar dins lifs frukt.

3. Men hon sade: Si, der är min tjensteqwinna Bilha; lägg dig när henne, att hon må föda i mitt sköt, och jag warder dock uppbyggd genom henne;

4. Och gaf honom så Bilha, sina tjenstepigo, till hustru, och Jacob lade sig när henne.

5. Och så wardt Bilha hafwandes, och födde Jacob en son.

6. Då sade Rachel: Gud hafwer dömt mina sak, och hört mina röst, och gifwit mig en son; derföre kallade hon honom Dan.

7. Åter wardt Bilha, Rachels tjensteqwinna, hafwandes, och födde Jacob den andra sonen.

8. Då sade Rachel: Gud hafwer omwändt det med mig och mine syster, och jag får öfwerhandena; och hon kallade honom Naphtali.

9. Då nu Lea såg, att hon hade wändt igen att föda, tog hon sina tjenstepigo Silpa, och gaf henne Jacob till hustru.

10. Så födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob en son.

11. Då sade Lea: Rustig; och kallade honom Gad.

12. Derefter födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob den andra sonen.

13. Då sade Lea: Wäl mig; förty döttrarna skola säga mig saliga; och hon kallade honom Asser.

14. Ruben gick ut om hweteandena, och fann liljor på markene, och hade dem hem till sina moder Lea. Då sade Rachel till Lea: Gif mig en del af dins sons liljor.

15. Hon swarade: Hafwer du icke nog, att du hafwer tagit min man bort, och will deßlikes taga mins sons liljor? Rachel sade: Nu wäl, låt honom denna nattena sofwa när dig, för dins sons liljor.

16. Då nu Jacob kom om aftonen af [ 31 ]markene, gick Lea ut emot honom, och sade: När mig skall du ligga; förty jag hafwer köpt dig för mins sons liljor: Och han låg när henne den nattena.

17. Och Gud hörde Lea, och hon wardt hafwandes, och födde Jacob den femte sonen;

18. Och sade: Gud hafwer lönt mig, för det jag gaf minom manne mina tjenstepigo; och hon kallade honom Isachar.

19. Åter wardt Lea hafwandes, och födde Jacob den sjette sonen;

20. Och sade: Gud hafwer wäl försett mig; nu warder åter min man boendes när mig; ty jag hafwer födt honom sex söner; och kallade honom Sebulon.

21. Derefter födde hon ena dotter, och kallade henne Dina.

22. Men Gud tänkte på Rachel, och hörde henne, och gjorde henne fruktsamma.

23. Då wardt hon hafwandes, och födde en son, och sade: Gud hafwer min smälek ifrå mig tagit;

24. Och kallade honom Joseph, och sade: HERren gifwe mig ännu en son härtill.

25. Då nu Rachel hade födt Joseph, sade Jacob till Laban: Låt mig färdas, och resa hem till mitt, och i mitt land.

26. Gif mig mina hustrur, och min barn, som jag hafwer tjent dig före, att jag må färdas; förty du wetst, hwad jag hafwer gjort dig för en tjenst.

27. Laban sade till honom: Kan jag icke finna nåd för din ögon? Jag förnimmer, att HERren hafwer wälsignat mig för dina skull.

28. Säg, hwad lön jag skall gifwa dig?

29. Men han sade till honom: Du wetst huru jag hafwer tjent dig, och hwad boskap du hafwer under mig.

30. Du hade litet, förra än jag kom, men nu äst du riker worden och HERren hafwer wälsignat dig för mina skull: Och nu, när skall jag ock något bestyra till mitt hus?

31. Laban sade: Hwad skall jag då gifwa dig? Jacob sade: Du skall allsintet gifwa mig; utan om du will göra mig det jag säger, så skall jag ännu beta och wakta din får.

32. Jag will i dag gå igenom alla dina hjordar, och skilj du derifrån all fläckot och brokot får, och all swart får ibland lamben och kiden; hwad nu sedan brokot och fläckot blifwer, det skall wara min lön.

33. Så warder mig min rättfärdighet betygandes i dag eller morgon, när dertill kommer, att jag skall taga min lön af dig, alltså, att hwad som icke fläckot eller brokot, eller ock hwad swart är ibland lamben och kiden, det ware en tjufnad med mig.

34. Då sade Laban: Jag är tillfrids, blifwe som du sagt hafwer.

35. Och han skiljde i den dagen ut spräcklota och brokota bockar, och all fläckot och brokot kid, der som ju något hwitt war uppå, och allt det swart war ibland lamben; och fick det sin barn i händer;

36. Och lät blifwa tre dagsleder långt emellan sig och Jacob. Så bette Jacob det öfwer war af Labans hjord.

37. Men Jacob tog gröna aspekäppar, haßel och castaneen, och barkade hwita ränder deruppå;

38. Och lade käpparna, som han barkat hade, i dryckehonar för hjordarna, som der komma måste och wattnas, att de skulle hafwande warda, när de kommo till att dricka.

39. Alltså wordo hjordarna hafwande öfwer käpparna, och födde fläckot, spräcklot och brokot.

40. Då afskiljde Jacob lamben, det icke brokot, och allt det swart war, och lät dem in till Labans hjord; och gjorde sig en egen hjord, den lät han icke till Labans hjord.

41. Men när den tidfödde hjorden lopp, lade han käpparna i hoar för hjordens ögon, så att de woro hafwande öfwer käpparna.

42. Men när de senfödda lupo lade han dem intet deruti. Så wordo då de senfödlingar Labans och de tidfödlingar Jacobs.

43. Deraf wardt mannen öfwermåttan riker, så att han hade mcyken får, tjenarinnor och tjenare, camelar och åsnar. [ 32 ]==Capitel 31. == Jacob flyr. Laban hinner honom upp. De göra förbund.

1. Och kom för honom Labans barnas tal, att de sade: Jacob hafwer kommit allt wår faders gods till sig; och af wår faders gods hafwer han sådana rikedomar samlat.

2. Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det war icke sådana emot honom som i går och i förrgår.

3. Och HERren sade till honom: Far åter in i dina fäders land, och till dina fränder: Jag will wara med dig.

4. Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena till sin hjord;

5. Och sade till dem: Jag ser edars faders ansigte, att det är icke sådana emot mig, såsom i går och i förrgår; men mins faders Gud hafwer warit med mig.

6. Och I weten, att jag hafwer tjent edar fader af alla mina krafter.

7. Och han hafwer beswikit mig, och nu tio resor förwandlat min lön; men Gud hafwer honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.

8. När han sade: De brokota skola wara din lön, så bar hela hjorden brokot; men när han sade: De spräcklota skola wara din lön, så bar hela hjorden spräcklot.

9. Så hafwer Gud wändt edars faders gods ifrå honom, och gifwit det mig.

10. Ty när aflotiden kom, hof jag upp min ögon, och såg i dröm, och si, gumrarna sprungo på de spräcklota, fläckota och brokota hjordarna.

11. Och Guds Ängel sade till mig i drömmenom: Jacob; och jag swarade: Här är jag.

12. Men han sade: Häf upp din ögon, och si, gumrarna springa på de spräcklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafwer allt sett, hwad Laban gör dig.

13. Jag är Gud i BethEl, der du hafwer smort stenen, och gjort mig der ett löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i ditt födsloland igen.

14. Då swarade Rachel och Lea, och sade till honom: Wi hafwe hwarken del eller arf i wårs faders huse mer.

15. Hafwer han dock hållit oß lika som främmande; Förty han hafwer sålt oß, och förtärt wårt wärd.

16. Derföre hafwer Gud fråwändt wårom fader hans rikedomar till oß och wår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafwer, det gör.

17. Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på camelar;

18. Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfwor, som han hade förwärfwat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.

19. Men Laban war gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sins faders beläter.

20. Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, att han honom icke tillsade, då han flydde.

21. Så flydde han, och allt det hans war gjorde sig redo, och for öfwer älfwena, och stämde åt Gileads berg.

22. På tredje dagen wardt det Laban sagdt, att Jacob flydde.

23. Och han tog till sig sina bröder, och jagade efter honom sju dagsleder; och binde honom på det berget Gilead.

24. Men Gud kom till Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade till honom: Förwara dig, att du intet talar till Jacob annat än godt.

25. Och Laban nalkades intill Jacob. Men Jacob hade uppslagit sin tjäll på bergena; och Laban med sina bröder flög deßlikes sin tjäll upp på bergena Gilead.

26. Då sade Laban till Jacob: Hwad hafwer du gjort, att du stulit mitt hjerta, och hafwer bortfört mina döttrar, lika som de der med swärd gripna wore?

27. Hwarföre hafwer du det fördolt, att du skulle fly, och hafwer stulit dig ifrå mig, och hafwer icke tillsagt, att jag måtte hafwa ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande;

28. Och hafwer icke låtit mig kyßa mina barn och döttrar? Du hafwer dårliga gjort.

29. Och jag hade wäl så mycken magt, at jag kunde göra eder ondt; men edars faders Gud sade till mig i går: Förwara dig, att du intet talar till Jacob, utan godt. [ 33 ]30. Och medan du ju wille fara, och åstundande så mycket efter dins faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?

31. Jacob swarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.

32. Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Sök efter ditt när mig, och tag det. Men han wißte icke, att Rachel hade stulit dem.

33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.

34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.

35. Då sade hon till sin fader. Min herre, war icke wred; förty jag kan icke stå upp emot dig förty det går med mig efter qwinnosätt. Så sökte han, och fann intet beläten.

36. Och Jacob wadt wred, och kifwade med Laban, och sade till honom: Hwad hafwer jag mißhandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?

37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du finnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oß båda.

38. Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.

39. Det af djuren rifwet war, hade jag icke till dig, jag måste det betala, du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt mig ifråstulet.

40. Om dagen war jag wanmägtig för hettas skull, om nattena för köld; och min sömn wek ifrå min ögon.

41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord; och du hafwer tio resor förwandlat min lön.

42. Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.

43. Laban swarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafwa?

44. Så kom nu och låt oß göra ett förbund jag och du, som skall wara ett wittnesbörd emellan mig och dig.

45. Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en wård;

46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.

47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.

48. Då sade Laban: Denna stenrösjan ware i dag wittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead;

49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtill emellan mig och dig, då wi komme ifrå hwarannan.

50. Hwar du beswärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfwer; här är ingen menniska med oß; men si, Gud är wittne emellan mig och dig.

51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är wården, som jag upprest hafwer emellan mig och dig.

52. Samma rösjan ware wittne, och wården ware deßlikes wittne, om jag far häröfwer till dig, eller du far öfwer denna rösjan och wården till mig, till att göra skada.

53. Abrahams Gud, och Nahors Gud, och deras fäders Gud, ware domare emellan oß. Och Jacob swor honom, wid Isaacs sins faders fruktan.

54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på bergena öfwer nattena.

55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kyßte sin barn och döttrar; wälsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.

Capitel 32.

Mahanaim. Jacobs bådskap, bäfwan, bön, skänker, brottande.

1. Men Jacob for sin wäg, och Guds Änglar mötte honom. [ 34 ]2. Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.

3. Men Jacob sände båd framför sig till sin broder Esau in uti Geirs land, i Edoms ängd.

4. Och befallde dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Den tjenare Jacob låter säga dig, jag hafwer warit ute när Laban, och hafwer allt härtill warit ibland främmande;

5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.

6. Båden kommo igen till Jacob, och sade: Wi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.

7. Då fruktade Jacob storliga, och war förfärad; och skifte folket, som war när honom, och får, och fä, och camelar, i twå skarar.

8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och slår honom, så må den andre undkomma.

9. Ytterligare sade Jacob: Gud mins faders Abrahams, Gud mins faders Isaacs, HERre, du som till mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag will göra dig godt.

10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag till twå skarar worden.

11. Hjelp mig utu mins broders hand, utur Esau hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.

12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafwet, den så mycken är, att han ej kan räknas.

13. Och han blef der den nattena, och tog, af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau:

14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;

15. Och tretio däggande camelar med deras föl; fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;

16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hwar hjorden för sig, och sade till dem: Går framför mig, och låter wara rum emellan den ena hjorden efter den andra;

17. Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hwem hörer du till, och hwart will du, och hwem hörer det till, som du drifwer för dig?

18. Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.

19. Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafwer sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom;

20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oß. Förty han tänkte, jag will blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan will jag se honom; kan hända att han undfår mig wäl.

21. Så gingo skänkningarna framför honom; men han blef den nattena i lägret;

22. Och stod upp om nattena, och tog sina twå hustur, och de twå tjensteqwinnorna, och sin ellofwa barn, och for till wadet Jabbok.

23. Tog dem och förde dem öfwer älfwena, så att det han hade kom öfwer.

24. Och han blef på den sidone allena. Då brottade en man med honom tilldeß morgonrodnen uppgick.

25. Och då han såg, att han icke kunde öfwerwinna honom, rörde han hans höftesseno, och straxt förtwinade hans höftessena.

26. Och han sade: Låt mig gå; ty morgonrodnen går upp; men han swarade: Jag släpper dick icke, med mindre du wälsignar mig.

27. Han sade: Huru heter du? Han swarade: Jacob.

28. Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel; förty du hafwer med Gud och menniskor kämpat, och hafwer fått öfwerhandena. [ 35 ]30. Och medan du ju wille fara, och åstundande så mycket efter dins faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?

31. Jacob swarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.

32. Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Sök efter ditt när mig, och tag det. Men han wißte icke, att Rachel hade stulit dem.

33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.

34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.

35. Då sade hon till sin fader. Min herre, war icke wred; förty jag kan icke stå upp emot dig förty det går med mig efter qwinnosätt. Så sökte han, och fann intet beläten.

36. Och Jacob wadt wred, och kifwade med Laban, och sade till honom: Hwad hafwer jag mißhandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?

37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du finnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oß båda.

38. Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.

39. Det af djuren rifwet war, hade jag icke till dig, jag måste det betala, du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt mig ifråstulet.

40. Om dagen war jag wanmägtig för hettas skull, om nattena för köld; och min sömn wek ifrå min ögon.

41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord; och du hafwer tio resor förwandlat min lön.

42. Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.

43. Laban swarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafwa?

44. Så kom nu och låt oß göra ett förbund jag och du, som skall wara ett wittnesbörd emellan mig och dig.

45. Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en wård;

46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.

47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.

48. Då sade Laban: Denna stenrösjan ware i dag wittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead;

49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtill emellan mig och dig, då wi komme ifrå hwarannan.

50. Hwar du beswärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfwer; här är ingen menniska med oß; men si, Gud är wittne emellan mig och dig.

51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är wården, som jag upprest hafwer emellan mig och dig.

52. Samma rösjan ware wittne, och wården ware deßlikes wittne, om jag far häröfwer till dig, eller du far öfwer denna rösjan och wården till mig, till att göra skada.

53. Abrahams Gud, och Nahors Gud, och deras fäders Gud, ware domare emellan oß. Och Jacob swor honom, wid Isaacs sins faders fruktan.

54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på bergena öfwer nattena.

55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kyßte sin barn och döttrar; wälsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.

Capitel 32.

Mahanaim. Jacobs bådskap, bäfwan, bön, skänker, brottande.

1. Men Jacob for sin wäg, och Guds Änglar mötte honom.

2. Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.

3. Men Jacob sände båd framför sig till sin broder Esau in uti Geirs land, i Edoms ängd.

4. Och befallde dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Den tjenare Jacob låter säga dig, jag hafwer warit ute när Laban, och hafwer allt härtill warit ibland främmande;

5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.

6. Båden kommo igen till Jacob, och sade: Wi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.

7. Då fruktade Jacob storliga, och war förfärad; och skifte folket, som war när honom, och får, och fä, och camelar, i twå skarar.

8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och slår honom, så må den andre undkomma.

9. Ytterligare sade Jacob: Gud mins faders Abrahams, Gud mins faders Isaacs, HERre, du som till mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag will göra dig godt.

10. Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag till twå skarar worden.

11. Hjelp mig utu mins broders hand, utur Esau hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.

12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafwet, den så mycken är, att han ej kan räknas.

13. Och han blef der den nattena, och tog, af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau:

14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;

15. Och tretio däggande camelar med deras föl; fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;

16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hwar hjorden för sig, och sade till dem: Går framför mig, och låter wara rum emellan den ena hjorden efter den andra;

17. Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hwem hörer du till, och hwart will du, och hwem hörer det till, som du drifwer för dig?

18. Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.

19. Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafwer sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom;

20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oß. Förty han tänkte, jag will blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan will jag se honom; kan hända att han undfår mig wäl.

21. Så gingo skänkningarna framför honom; men han blef den nattena i lägret;

22. Och stod upp om nattena, och tog sina twå hustur, och de twå tjensteqwinnorna, och sin ellofwa barn, och for till wadet Jabbok.

23. Tog dem och förde dem öfwer älfwena, så att det han hade kom öfwer.

24. Och han blef på den sidone allena. Då brottade en man med honom tilldeß morgonrodnen uppgick.

25. Och då han såg, att han icke kunde öfwerwinna honom, rörde han hans höftesseno, och straxt förtwinade hans höftessena.

26. Och han sade: Låt mig gå; ty morgonrodnen går upp; men han swarade: Jag släpper dick icke, med mindre du wälsignar mig.

27. Han sade: Huru heter du? Han swarade: Jacob.

28. Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel; förty du hafwer med Gud och menniskor kämpat, och hafwer fått öfwerhandena.

29. Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade: Hwi frågar du, huru jag heter? Och han wälsignade honom dersammastäds.

30. Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafwer sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst worden.

31. Och som han kom framom Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sine höft.

32. Fördenskull äta Israels barn inga höftbeno ännu i dag, derföre, att Jacobs höftsena rörd wardt.

Capitel 33.

Esau möte, kyß, resa. Succoths, Salems boning.

1. Jacob hof upp sin ögon, och såg sin broder Esau komma med fyrahundrade män; och skifte sin barn till Lea, och till Rachel och till båda tjensteqwinnorna;

2. Och skickade tjensteqwinnorna med deras barn främst; och Lea med hennes barn dernäst; och Rachel med Joseph efterst.

3. Och han gick framför dem, och bugade sig sju resor ned på jordena, tilldeß han kom fram till sin broder.

4. Men Esau lopp emot honom, och tog honom i famn, och fick honom om halsen, och kyßte honom; och de greto;

5. Och hof upp sin ögon, och såg qwinnorna med barnen, och sade: Ho äro deße med dig? Han swarade: Det äro barnen, som Gud dinom tjenare beskärt hafwer.

6. Och tjensteqwinnorna gingo fram med deras barn, och bugade sig för honom.

7. Lea gick ock fram med sin barn, och bugade sig för honom. Sedan gick Joseph och Rachel fram, och bugade sig ock för honom.

8. Och han sade: Hwad will du med allan den skaran, som jag hafwer mött? Han swarade: Att jag måtte finna nåd för minom herra.

9. Esau sade: Jag hafwer nog, min broder; behåll det du hafwer.

10. Jacob swarade: Ack nej! hafwer jag funnit nåd för dig, så tag min skänk af mine hand; förty jag såg ditt ansigte, lika som jag hade sett Guds ansigte; och tag det täckeliga af mig.

11. Tag den wälsignelsen, som jag hafwer fört till dig; ty Gud hafwer mig det beskärt, och jag hafwer all ting nog. Så nödgade han honom, tilldeß han anammade det.

12. Och han sade: Låt oß fara framåt, och resa, jag will fara med dig.

13. Men han sade till honom: Min herre, du wetst, att jag hafwer späd barn när mig, dertill får och fä, som än äro unge; när de en dag för hastigt drifne wordo, dödde mig hela hjorden.

14. Min herre fare frame åt för sin tjenare: Jag will sakta följa, efter som boskapen och barnen gå kunna, tilldeß jag kommer till min herra i Seir.

15. Esau sade: Så will jag dock låta blifwa när dig något af folket, som med mig är. Han swarade: Hwad görs det behof? Låt mig man finna nåd för minom herra.

16. Så for Esau den dagen tillbaka sin wäg åt Seir.

17. Och Jacob for till Succoth, och byggde sig ett hus, och gjorde hyddor till sin boskap. Deraf heter det rummet Succoth.

18. Derefter kom Jacob till Salem, till den staden Sichem, som ligger i Canaans lande, sedan han war kommen utaf Mesopotamien, och gjorde sitt lägre för stadenom.

19. Och köpte ett stycke åker af Hemors, Sichems faders, barnom, för hundrade penningar.

20. Der slog han upp sin tjäll och uppreste der ett altare, och åkallade dens starka Israels Guds Namn.

Capitel 34.

Dina skämd. Sichem dräpen.

1. Men Dina, Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut till att bese deß landsens döttrar.

2. Då Sichem, Hemors Heweens son, som war deß landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.

3. Och hon låg honom hårdt på hjertat, [ 36 ]och han hade pigona kära, och talade ljufliga med henne.

4. Och Sichem sade till sin fader Hemor: Tag mig den pigona till hustru.

5. Och Jacob förnam, att hans dotter Dina war skämd, och hans söner woro med boskapenom ute på markena, och Jacob tigde tilldeß de kommo.

6. Då gick Hemor, Sichems fader, ut till Jacob, till att tala med honom.

7. I det kommo Jacobs söner af markene; och då det hörde, förtröt det männerna, och wordo ganska wrede, att han hade gjort en dårskap i Israel, och belägrat Jacobs dotter; ty det war icke rätt gjordt.

8. Då talade Hemor med dem, och sade: Mins sons Sichems hjerta trängtar efter edra dotter; käre, gifwer honom henne till hustru.

9. Befrynder eder med oß; gifwer oß edra döttrar, och tager I wåra döttrar;

10. Och bor när oß: Landet skall stå eder öppet; bygger och bruker, och bor derinne.

11. Och Sichem sade till hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder; hwad I mig sägen, det will jag gifwa.

12. Begärer man troliga af mig morgongåfwor och skänker, jag will gifwa, som I begären; gifwer mig allenast pigona till hustru.

13. Då swarade Jacobs söner Sichem, och hans fader Hemor, och talade bedrägeliga, derföre, att deras syster Dina war skämd;

14. Och sade till dem: Wi kunne det icke göra, att wi skole gifwa wåra syster enom oomskornom manne; ty det wore oß en skam.

15. Dock likwäl wilje wi wara eder till wiljes, om I warden oß like, och allt mankön ibland eder warder omskoret.

16. Då wilje wi gifwa eder wåra döttrar, och taga oß edra döttrar, och bo när eder, och wara ett folk.

17. Men hwar I icke wiljen lyda oß, och omskära eder, så wilje wi taga wåra dotter, och fara wår wäg.

18. Det talet behagade Hemor och hans son wäl.

19. Och den unge mannen fördröjde intet att göra så; förty han hade lust till Jacobs dotter, och han war härlig hållen öfwer alla i hans faders huse.

20. Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten, och talade med borgarena i stadenom, och sade:

21. Deße män äro fridsamme när oß, och wilja bygga och bo i landena: Så är nu landet widt begripet: Wi wilje taga oß deras döttrar, och gifwa dem wåra döttrar.

22. Men då wilja de wara oß till wiljes, så att de bor när oß, och warda ett folk med oß, om wi omskäre allt det, som mankön är ibland oß, såsom de omskorne äro.

23. Deras boskap och ägodelar, och allt det de hafwa, blifwer wårt, om wi eljest blifwom dem till wiljes, så att de bo när oß.

24. Och de lydde Hemor och Sichem hans sone, alle de som genom hans stadsport ut och in gingo, och omskoro allt det som mankön war, det som i deras stad ut och in gick.

25. Och på tredje dagenom, då det wärkte dem, togo de twå Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hwardera sitt swärd, och gingo drifteliga in i staden, och slog ihjäl allt det som war mankön;

26. Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med swärdsegg, och togo sna syster Dina utaf Sichems huse, och gingo sin wäg.

27. Då kommo Jacobs söner, öfwer de slagna, och skinnade staden, derföre, att de skämt hade deras syster;

28. Och togo deras får, fä, åsnar och hwad i stadenom och på markene war;

29. Och alla deras håfwor; all barn och qwinnor togo de till fångar, och skinnade allt det i husen war.

30. Och Jacob sade till Simeon och Levi: I hafwen åstadkommit att jag blifwer illa känder för alla desa lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer: Och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfwer mig, så slå de mig ihjäl, så warder jag omintetgjord med mino huse. [ 37 ]31. Men de swarade: Skulle de då handla med wåra syster, såsom med ene sköko?

Capitel 35.

Gudstjensten renad. BethEl bygdt. Gud sedd. BenJamin född. Rachel, Isaac dö.

1. Och Gud sade till Jacob: Gör dig redo, och far till BethEl, och bo der, och bygg der ett altare Gudi, som dig syntes, då du flydde för dinom broder Esau.

2. Då sade Jacob till sitt hus, och till alla de som med honom woro: Lägger ifrån eder de främmande gudar, som äro ibland eder, och renser eder, och förwandler edor kläder;

3. Och görom oß redo att fara till BethEl, att jag må göra der ett altare Gudi, den mig hört hafwer i mins bedröfwelses tid, och hafwer warit med mig på wägenom, som jag rest hafwer.

4. Då fingo de honom alla de främmande gudar, som woro under deras händer, och deras örnaringar; och han grof dem under ena ek, som stod wid Sichem.

5. Och for ut; och en Gudsfruktan kom öfwer de städer, som lågo deromkring, att de icke foro efter Jacobs söner.

6. Så kom Jacob till Lus i Canaans land, som kallas BethEl, med allt det folk, som med honom war;

7. Och byggde der ett altare, och kallade det rummet ElBethEl, efter det Gud wardt honom der uppenbarad, då han flydde för sinom broder.

8. Då dödde Debora, Rebeckas amma, och wardt begrafwen nedanför BethEl, under ena ek, hwilken wardt kallad gråtoek.

9. Och Gud syntes åter Jacob sedan han war kommen utaf Mesopotamien, och wälsignade honom;

10. Och sade till honom: Du heter Jacob; men du skall icke mer heta Jacob utan Israel skall du heta: Och så kallade man honom Israel.

11. Och Gud sade till honom: Jag är den allsmägtige Gud; war fruktsam, och föröka dig: Folk och folks skarar skola komma utaf dig, och Konungar skola komma utaf dina länder;

12. Och det landet, som jag Abraham och Isaac gifwit hafwer, skall jag gifwa dig, och skall det gifwa dine säd efter dig.

13. Och så for Gud upp ifrå honom, ifrå det rummet, der han med honom talat hade.

14. Men Jacob reste upp en stenwård på det rummet, der han med honom talat hade; och göt drickoffer deruppå, och begöt honom med oljo.

15. Och Jacob kallade det rummet, der Gud hade talat med honom, BethEl.

16. Och han for ifrå BethEl: Och kom ännu ett litet stycke wägs war till Ephrath, då födde Rachel, och födslan war henne swår.

17. Men då det wardt henne så swårt i födslone, sade jordgumman till henne: Frukta dig icke; förty denna sonen skall du ock hafwa.

18. Men då själen utgick, att hon dö måste, kallade hon honom BenOni; men hans fader kallade honom BenJamin.

19. Så dödde Rachel, och wardt begrafwen wid wägen till Ephrath, som nu heter BethLehem.

20. Och Jacob reste upp en wård öfwer hennes graf: Dersammastäds är Rachels grafwård än i dag.

21. Och Israel for ut, och slog upp ett tjäll på hinsidon wid det tornet Eder.

22. Och det begaf sig, då Israel bodde der i landet, gick Ruben bort och lade sig när Bilha, sins faders frillo: Och det kom för Israel. Men Jacob hade tolf söner.

23. Leas söner woro deße: Ruben, Jacobs förstfödde son, Eimeon, Levi, Juda, Isachar och Sebulon.

24. Rachels söner woro: Jeseph och BenJamin.

25. Bilhas, Rachels tjensteqwinnos söner: Dan och Naphtali.

26. Silpas, Leas tjensteqwinnos, söner: Gad och Asser. Deße äro Jacobs söner, som honom födde woro i Mesopotamien.

27. Och Jacob kom till sin fader Isaac till Mamre i hufwudstaden, som heter Hebron, der Abraham och Isaac hade warit främlingar uti.

28. Och Isaac wardt hundrade och åttatio år gammal.

29. Och wardt sjuk, och dödde och [ 38 ]wardt samlad till sitt folk, gammal och mätt af lefwande; och hans söner Esau och Jacob begrofwo honom.

Capitel 36.

Esau hustrur, boning, barn.

1. Detta är Esau slägte, som kallas Edom.

2. Esau tog hustrur af Canaans döttrar: Ada, Elons Hetheens dotter, och Aholibama, Ana dotter, Zibeons Heveens dotters,

3. Och Basmath, Ismaels dotter, Nebajoths syster.

4. Och Ada födde Esau Eliphas. Men Basmath födde Reguel.

5. Aholibama födde Jeus, Jaelam och Korah. Deße äro Esau barn, som honom födde woro i Canaans lande.

6. Och Esau tog sina hustrur, söner och döttrar, och alla sins huses själar; sina håfwor, och allan boskapen med alla ägodelar, som han förwärfwat hade i Canaans lande; och for uti ett land, ifrå sin broder Jacob.

7. Förty deras ägodelar woro så store, att de kunde icke bo med hwarannan; och landet, der de uti främlingar woro, kunde icke fördraga dem, för deras stora ägodelars skull.

8. Så bodde då Esau på Seirs berg; och denne Esau är Edom.

9. Detta är Esau slägte, af hwilkom de Edomeer komne äro på Seirs berg.

10. Och så heta Esau barn: Eliphas, Adas son, Esau hustrus; Reguel, Basmaths son, Esau hustrus.

11. Men Eliphas söner woro deße: Theman, Omar, Zepho, Gatham och Kenas.

12. Och Thimna war Eliphas, Esau sons, frilla; hon födde Amalek. Deße äro de barn af Ada, Esau hustru.

13. Men Reguels barn äro deße: Nahath, Serah, Samma, Mißa. Deße äro de barn af Basmath, Esau hustru.

14. Men de barn af Aholibama, Esau hustru, Ana dotter, Zibeons dotters, äro deße, dem hon födde Esau: Jeus, Jaelam och Korah.

15. Deße äro de Förstar ibland Esau barn: Eliphas barn, den första Esau sons, woro deße: Den Försten Theman, den Försten Omar, den Försten Zepho, den Försten Kenas.

16. Den Försten Korah, den Försten Gatham, den Försten Amalek. Deße äro de Förstar af Eliphas i Edoms lande; och äro barn af Ada.

17. Och deße äro Reguels barn, Esau sons: Den Försten Nahath, den Försten Serah, den Försten Samma; den Försten Mißa. Deße äro de Förstar af Reguel uti de Edomeers lande, och äro barn af Basmath, Esau hustru.

18. Deße äro barn af Aholibama, Esau hustru: Den Försten Jeus, den Försten Jaelam, den Försten Korah. Deße äro de Förstar af Aholibama, Ana dotter, Esau hustru.

19. Deße äro Esau barn, och deras Förstar; hanär Edom.

20. Men de barn af Seir den Horeen, som i landena bodde, äro deße: Lotan, Sobal, Zibeon, Ana,

21. Dison, Ezer och Disan. Deße äro de Förstar ibland de Horeer, alle Seirs barn i Edoms lande.

22. Men Lotans barn woro deße: Hori och Heman; och Lotans syster het Thimna.

23. Sobals barn woro deße: Alvan, Manahat, Ebal, Sepho och Onam.

24. Zibeons barn woro: Aja och Ana: Denne är den Ana, som i öknene påfann mular, då han waktade sins faders Zibeons åsnar.

25. Men Ana barn woro: Deson och Aholibama, det är Ana dotter.

26. Disons barn woro: Hemdan, Esban, Jithran och Cheran.

27. Ezers barn woro: Bilhan, Saavan och Akan.

28. Disans barn woro: Uz och Aran.

29. Deße äro de Förstar ibland de Horeer: Den Försten Lotan, den Försten Sobal, den Försten Zibeon, den Försten Ana,

30. Den Försten Dison, den Försten Ezer, den Försten Disan. Deße äro de Förstar ibland de Horeer, de som regerade i Seirs lande. [ 39 ]31. Men de Konungar, som i Edoms lande regerade, förra än Israels barn Konungar hade, äro deße:

32. Bela war Konung i Edom, Beors son; och hans stad het Dinhaba.

33. Och då Bela blef död, wardt Jobab Konung i hans stad, Sera son, af Bozra.

34. Då Jobab blef död, wardt Husam utaf de Themaneers lande Konung i hans stad.

35. Då Husam blef död, wardt Konung i hans stad Hadad, Bedads son, den som slog de Midianiter på de Moabiters mark; och hans stad het Avith.

36. Då Hadad blef död, wardt Samla af Masreka Konung i hans stad.

37. Då Samla blef död, wardt Konung i hans stad Saul af Rehoboth wid älfwena.

38. Då Saul blef död, wardt Baalhanan, Achbors son, Konung i hans stad.

39. Då Baalhanan, Achbors son, blef död, wardt Hadar Konung i hans stad; och hans stad het Pagu; och hans hustru het Mehetabeel, Matreds dotter, och Mesahabs dotter.

40. Alltså heta de Förstar af Esau i deras slägter, rummom och namnon: Den Försten Thimna, den Försten Alva, den Försten Jetheth,

41. Den Försten Abolibama, den Försten Ela, den Försten Pinon,

42. Den Försten Kenas, den Försten Theman, den Försten Mibzar,

43. Den Försten Magdiel, den Försten Iram. Deße äro de Förstar i Edom, såsom de bott hafwa uti deras arfwelande. Och Esau är fadren till de Edomeer.

Capitel 37.

Joseph drömmer, säljes, sörjes.

1. Men Jacob bodde i de landena, der hans fader war en främling uti, nämliga i Canaans lande.

2. Och detta är Jacobs slägt: Joseph var sjutton år gammal, då han wardt en herde öfwer hjorden med sina bröder; och pilten war när Bilhas och Silpas sin faders hustrus barnom; och han hade för deras fader, hwilket ondt syfte öfwer dem war.

3. Men Israel hade Joseph kärare än alla de andra sin barn, efter han hade födt honom i ålderdomen; och gjorde honom en brokot kjortel.

4. Då nu hans bröder sågo, att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, wordo de honom hätske, och kunde icke tala honom ett wänligit ord till.

5. Derutöfwer hade Joseph ena reso en dröm, och sade sina bröder deraf. Då blefwo de honom ännu hätskare.

6. Ty han sade till dem: Käre, hörer hwad mig hafwer drömt.

7. Mig tyckte wi bundom kärfwar på markene, och min kärfwe reste sig upp och stod; och edra kärfwar deromkring bugade sig för min kärfwa.

8. Då sade hans bröder till honom: Skulle du warda wår Konung, och råda öfwer oß? Och wordo honom ändå hätsksare för hans dröms och hans tals skull.

9. Och han hade ännu en annan dröm, den förtäljde han sina bröder, och sade: Si, jag hafwer ännu haft en dröm: Mig tyckte, att solen och månen och ellofwa stjernor bugade sig för mig.

10. Och då det hans fader och hans bröder sagt wardt, straffade honom hans fader, och sade till honom: Hwad är det för en dröm, som dig hafwer drömt? Skall jag och din moder och dine bröder komma, och falla ned på jordena för dig?

11. Och hans bröder afundades wid honom. Men hans fader behöll deßa ord.

12. Då nu hans bröder gingo bort till att beta deras faders boskap i Sichem,

13. Sade Israel till Joseph: Wakta icke dine bröder boskapen i Sichem? Kom, jag will sända dig till dem. Han sade: Här är jag.

14. Och han sade: Gack bort och se till, om det står wäl till med dina bröder och boskapenom; och säg mig igen, huru det hafwer sig. Och han sände honom utaf den dalenom Hebron, att han skulle gå till Sichem.

15. Då fann honom en man, der han for will på markene. Han frågade honom, och sade: Hwem föser du?

16. Han swarade: Jag föser mina bröder: Käre, säg mig, hwarest de wakta hjorden. [ 40 ]17. Mannen sade: De äro händanfarne; ty jag hörde, att de sade: Låt oß gå till Dothan. Då drog Joseph efter sina bröder, och fann dem i Dothan.

18. Som de nu långt ifrå fingo se honom, förra än han kom när intill dem, rådslogo de till att döda honom;

19. Och sade inbördes: Si drömmaren kommer här.

20. Så kommer nu och låter oß slå honom ihjäl och kasta honom i ena grop; och säga, att ett ondt djur hafwer ätit upp honom; så få rman se, hwad hans drömmar äro.

21. När Ruben hörde det, wille han frälsa honom af deras händer, och sade: Låter oß icke slå ena själ.

22. Och ytterligare sade Ruben till dem: Låter oß icke utgjuta blod; utan låt oß kasta honom i den gropena, som är i öknene, och icke komma händer wid honom. Men han wille hafwa frälst honom utu deras hand, att han måtte hafwa haft honom till sin fader igen.

23. Då nu Joseph kom till sina bröder, afklädde de honom hans kjortel, med den brokota kjortelen, som han hade uppå sig;

24. Och togo honom, och kastaden i ena grop; men gropen war tom, och intet watten deruti.

25. Och de satte sig ned till att äta. I det hofwo de sin ögon upp, och sågo en hop Ismaeliter komma ifrå Gilead med deras camelar; de förde krydder, balsam och myrrham, och foro ned uti Egypten.

26. Då sade Juda till sina bröder: Hwad hjelper det oß, att wi dräpe wår broder, och fördölje hans blod?

27. Kommer, och låter oß sälja honom de Ismaeliter, att wåra händer icke förtaga sig på honom; ty han är wår broder, wårt kött och blod. Och de lydde honom.

28. Och då de Midianitiske köpmännerna foro der fram, drogo de honom upp af gropene, och sålde honom de Ismaeliter för tjugu silfwerpenningar: De förde honom in i Egypten.

29. Då nu Ruben kom åter till gropena, och fann icke Joseph derinne, ref han sin kläder;

30. Och kom åter till sina bröder, och sade: Pilten är icke der; hwart skall jag?

31. Då togo de Josephs kjortel, och slagtade en bock, och indoppade kjortelen i blodet;

32. Och sände den brokota kjortelen bort, och läto bära honom till deras fader, och sade: Denna hafwom wi funnit: Se, om det är dins sons kjortel eller ej.

33. Men han sände honom, och sade: Det är mins sons kjortel. Ett ondt djur hafwer ätit upp honom; ett wilddjur hafwer rifwit Joseph.

34. Och Jacob ref sin kläder, och swepte en säck om sina länder, och sörjde sin son långan tid.

35. Och alla hans söner och döttrar gingo till, att de skulle hugswala honom; men han wille icke låta hugswala sig, och sade: Jag warder med sorg nederfarandes i grafwena till min son. Och hans fader gret honom.

36. Men de Midianiter sålde honom in i Egypten Potiphar, Pharaos hofmästare.

Capitel 38.

Juda söner och blodskam.

1. Det begaf sig på samma tiden, att Juda for neder ifrå sina bröder, och gaf sig till en man i Adullam, som het Hira.

2. Och Juda såg der en Canaaneisk mans dotter, han het Sua; och tog henne;

3. Och då han belåg henne, wardt hon hafwandes, och födde en son, den kallade hon Er.

4. Och hon wardt åter hafwandes och födde en son, den kallade hon Onan.

5. Åter födde hon en son, honom kallade hon Sela. Och han war i Chesib, när hon den födde.

6. Och Juda gaf sinom första sone Er ena hustru, som het Thamar.

7. Men Er, Juda förstfödde son, war arg för HERranom; derföre dödade HERren honom.

8. Då sade Juda till sin son Onan: Lägg dig när dins broders hustru, och tag henne [ 41 ]till ägta, att du uppwäcker dinom broder säd.

9. Men då Onan wißte, att säden icke skulle wara hans egen, då han låg när sins broders hustru, lät han det falla uppå jordena, och förderfwade det, att han icke skulle gifwa sinom broder säd.

10. Då mißhagade HERranom det onda han gjorde, och dödade honom ock.

11. Då sade Juda till sina sonahustru Thamar: Blif en enka i dins faders huse, så länge Sela min son warder stor; förty han tänkte, att han tilläfwentyrs måtte också dö såsom hans broder. Så gick Thamar bort, och blef i sins faders huse.

12. Då nu många dagar förledne woro, dödde Sua dotter, Juda hustru. Och sedan Juda utsörjt hade, gick han upp till att klippa sin får i Thimnath, med sin herda Hira af Adullam.

13. Då wardt Thamar sagdt: Si, din swär går upp till Thimnath till att klippa sin får.

14. Då lade hon af sin enkokläder, som hon drog, dokade sig, och förhöljde sig, och satte sig ut för porten på wägen emot Thimnath; förty hon såg, att Sela war stor worden, och hon war icke gifwen honom till hustru.

15. Då nu Juda såg henne, mente han det hade warit en sköka; förty hon hade förhöljt sitt ansigte.

16. Och han wek af wägenom till henne, och sade: Kära, låt mig ligga när dig; ty han wißte icke, att det war hans sonahustru. Hon swarade: Hwad will du gifwa mig, att du ligger när mig?

17. Han sade: Jag will sända dig en bock ifrå hjordenom. Hon swarade: Gif mig en pant, så länge du sänder mig honom.

18. Han sade: Hwad will du jag skall gifwa dig för en pant? Hon swarade: Din ring, och din hufwudbonad, och din staf, som du hafwer i händerna. Det gaf han henne, och låg när henne, och hon wardt hafwandes af honom.

19. Och hon stod upp, och gick dädan, och lade doken af, och tog sin enkokläder uppå igen.

20. Men Juda sände bocken med sin herda af Adullam, att han skulle taga igen panten ifrå qwinnone; och han fann henne intet.

21. Då frågade han folket, som bodde wid det rummet, och sade: Hwarest är den skökan, som satt uti på wägenom? De swarade: Ingen sköka hafwer der warit.

22. Och då kom han åter till Juda, och sade: Jag hafwer intet funnit henne; dertill säger folket, som der bor, att der hafwer ingen sköka warit.

23. Juda sade: Hafwe sig det, att wi icke tilläfwentyrs skulle komma på skam; ty jag hafwer sändt bocken, men du hafwer icke funnit henne.

24. Tre månader derefter wardt det Juda sagdt: Din sonahustru Thamar hafwer bolat; och si, i boleri är hon worden hafwandes. Juda sade: Hafwer henne härfram, att hon skall brännas.

25. Och då hon hades fram, sände hon till sin swär, och sade: Af denna mannen är jag hafwandes, som detta tillhörer. Och sade: Känner du ock hwem denne ringen och hufwundbonaden och stawen tillhörer?

26. Juda kände det, och sade: Hon är rättfärdigare än jag; ty jag hafwer icke gifwit henne min son Sela. Dock belåg han henne intet mer.

27. Och då hon skulle föda, funnos twillingar i hennes lifwe.

28. Och som hon nu födde, gaf sig en hand ut; då tog jordgumman och band der en röda tråd om, och sade: Denne skall först utkomma.

29. Men då han drog sina hand åter in, kom hans broder ut, och hon sade: Hwi är hinnan för dina skull sönderrennad? Och man kallade honom Perez.

30. Derefter kom hans broder ut, som hade den röda tråden om sina hand; och man kallade honom Serah.

Capitel 39.

Josephs tjenst, kyskhet, fängsel.

1. Joseph wardt förd neder i Egypten; och Potiphar, en Egyptisk man, Pharaos hofmästare, köpte honom af de Ismaeliter, som honom hade fört derned.

2. Och HERren war med Joseph, så [ 42 ]att han wardt en lyckosam man; och war i sins herras dens Egyptiens huse.

3. Och hans herre såg, att HERren war med honom; ty allt det han gjorde, lät HERren gå lyckosamliga till med honom;

4. Så att han fann nåd för sinom herra, och wardt hans tjenare: Han satte honom öfwer sitt hus, och allt det han hade, lät han under hans händer.

5. Och ifrå den tiden, då han hade satt honom öfwer sitt hus och alla sina ägodelar, wälsignade HERren, den Egyptiens hus för Josephs skull; och war alltsammans HERrens wälsignelse i allo thy han hade hemma och på markene.

6. Derföre lät han det allt under Josephs händer, hwad han hade; och hade intet deraf, utan allena brödet, som han åt. Och Joseph war dägelig och fager under ansigtet.

7. Och det begaf sig, då detta war skedt, att hans herras hustru kastade sin ögon på Joseph, och sade: Ligg när mig.

8. Men han wägrade det henne, och sade till henne: Si, min herre wet icke hwad i hans huse är, och allt det han hafwer, hafwer han gifwit under mina händer;

9. Och hafwer intet så godt i sino huse, det han i mitt wåld icke gifwit hafwer, utan dig; ty du äst hans hustru. Hwi skulle jag nu så mycket ondt göra, och synda emot Gud?

10. Men hon hade dagliga sådana ord till Joseph; men han lydde henne intet, att han skulle ligga när henne, eller wara något om henne.

11. Det begaf sig en dag, att Joseph gick in i huset till att göra sina syßlo; och ingen af husfolket war der när.

12. Och hon fick honom i hans mantel, och sade: Ligg när mig. Men han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut af huset.

13. Då hon nu såg, att han lät blifwa mantelen i hennes hand, och rymde ut,

14. Kallade hon husfolket, och sade till dem: Si, han hafwer fört oß härin en Ebreisk man, att han skulle komma oß på skam. Han kom härin till mig, på det han skulle ligga när mig; men jag ropade med höga röst.

15. Och då han hörde, att jag skriade och ropade, då lefde han sin mantel när mig, och flydde, och lopp ut.

16. Och hon lade hans mantel när sig, så länge hennes herre kom hem;

17. Och talade till honom samma orden, och sade: Den Ebreiske tjenare, som du hafwer haft härin, kom härin till mig, att han skulle komma mig på skam.

18. Men då jag skriade och ropade, lefde han sin mantel när mig, och flydde ut.

19. Då hans herre hörde sådana sine hustrus ord, kom hon till honom talade, och sade: Så hafwer mig din Ebreiske tjenare gjort; wardt han ganska wred.

20. Då tog hans herre honom, och lade honom i fängelse, der Konungens fångar inne lågo; och der låg han då i fängelset.

21. Men HERren war med honom, och war honom gunstig, och lät honom finna nåd för befallningsmanenn öfwer fångahuset;

22. Så att han befallde alla fångarna i fängelsena under hans hand, att allt det der skedde, måste ske genom honom.

23. Förty befallningsmannen öfwer fängelset såg, att HERren war med honom i allt det som under hans händer war, och att HERren lät, det han gjorde, lyckosammeliga tillgå.

Capitel 40.

Skänkens, bakarens dröm. Josephs tydning och begär.

1. Och det begaf sig derefter, att Konungens i Egypten höfwitsman öfwer skänkerna, och höfwitsmannen öfwer bakarena, bröto deras herra Konungenom i Egypten emot.

2. Och Pharao wardt wred uppå dem,

3. Och lät sätta dem i hofmästarens hus i fängelse, der Joseph låg fången.

4. Och hofmästaren satte Joseph öfwer dem, att han skulle tjena dem; och de såto några dagar.

5. Och både skänken och bakaren drömde om en natt hwar sin dröm, och hwarsderas dröm hade sin uttydelse.

6. Då nu Joseph kom om morgonen in till dem, och såg dem ångse, [ 43 ]7. Frågade han dem, och sade: Hwi ären I så ångse i dag?

8. De swarade: Oß hafwer drömt, och wi hafwom ingen, som oß det utlägger. Joseph sade: Utläggningen hörer Gudi till; dock förtäljer mig det.

9. Då förtäljde skänken sin dröm för Joseph, och sade till honom: Mig drömde, att en winträ war för mig.

10. Det hade tre grenar; det grönskades, wäxte och blomstrades, och deß drufwor wordo mogna.

11. Och jag hade Pharaos skänkeskar i mine hand, och tog och kryste dem i skänkekaret, och fick Pharao skänkekaret i handena.

12. Joseph sade: Detta är uttydningen: Tre grenar äro tre dagar.

13. Efter tre dagar skall Pharao upphäfwa ditt hufwud, och sätta dig åter till ditt ämbete, att du får honom skänkekaret i hans hand, såsom tillförene, då du war hans skänk.

14. Men tänk uppå mig, då dig går wäl, och gör barmhertighet med mig, att du Pharao ingifwer, att han tager mig utaf detta huset;

15. Ty jag är hemliga bortstulen utaf de Ebreers lande; så hafwer jag ock här intet gjort, att de mig insatt hafwa.

16. Då bakaren såg, att uttydningen war god, sade han till Joseph: Mig hafwer ock drömt, att jag bar tre flätade korgar på mitt hufwud;

17. Och i öfwersta korgenom allahanda bakad mat till Pharaos behof; och foglarna åto af korgenom på mitt hufwud.

18. Joseph swarade, och sade: Detta är uttydningen: Tre korgar äro tre dagar.

19. Och efter tre dagar skall Pharao upphäfwa ditt hufwud, och hänga dig i en galga; och foglarna skola äta ditt kött på dig.

20. Och det hände tredje dagen, då begick Pharao sin årsdag, och han gjorde alla sina tjenare ena måltid; och upphof den öfwersta skänkens hufwud, och den öfwersta bakarens, ibland sina tjenare;

21. Och satte den öfwersta skänken åter till sitt skänkeämbete, att han skulle få Pharao skänkekaret i handena;

22. Men den öfwersta bakaren lät han hänga; som Joseph hade uttydt honom.

23. Men den öfwerste skänken tänkte intet på Joseph, utan förgat honom.

Capitel 41.

Pharaos dröm. Josephs utbildning, upphöjelse, gifte, barn.

1. Och tu år derefter hade Pharao en dröm, såsom han hade ståndit wid älfwena,

2. Och sett af älfwene uppstiga sju nöt, skön och fet; och de gingo i goda bet.

3. Sedan såg han annor sju nöt uppstiga af älfwene, wanskapeliga och magra; och gingo jemte de andra på strandene wid älfwena.

4. Och de sju wanskapeliga och magra nöten åto upp de sju sköna och feta nöten. Då waknade Pharao.

5. Och han somnade åter, och åter drömde honom, och såg, att sju ax, full och tjock, wäxte på enom stjelk.

6. Derefter såg han sju tunn förwißen ax uppgå.

7. Och de sju magra axen upp uppslukte de sju stora och fulla axen. Då waknade Pharao, och såg, att det war en dröm.

8. Och då det wardt morgon, war hans ande bedröfwad; och skickade ut, och lät kalla alla spåmän i Egypten, och alla wisa, och förtäljde dem sin dröm; men der war ingen, som honom kunde uttyda för Pharao.

9. Då talade den öfwerste skänken med Pharao, och sade: Jag kommer ihåg i dag mina synder.

10. Då Pharao war förtörnad på sina tjenare, och lade mig med dem öfwersta bakaren i fängelse i hofmästarens hus;

11. Då drömde oß bådom i ene natt, hwar sin dröm, hwars uttydning hwarjom för sig pågalt.

12. Då war när oß en Ebreisk ung man, hofmästarens tjenare; honom förtäljde wi det, och han uttydde oß wåra drömmar, hwarjom efter sinom dröm.

13. Och som han oß uttyddet, så är det gånget; ty jag är åter satt till mitt ämbete; och han är hängder.

14. Då sände Pharao bort, och lät kalla Joseph, och de hade honom utu fängslet. Och han lät raka sig, och förwandla sin kläder, och kom in till Pharao. [ 44 ]15. Då sade Pharao till honom: Mig hafwer drömt en dröm, och ingen är, som honom uttyder; men jag hafwer hört af dig sägas, att när du hörer en dröm, då uttyder du honom.

16. Joseph swarade Pharao och sade: Det står icke mig till; men Gud skall dock förkunna Pharao det godt är.

17. Pharao sade till Joseph: Mig drömde, jag stod på strandene wid älfwena,

18. Och såg uppstiga af älfwene sju nöt, fet och skön, och de gingo i goda bet;

19. Och efter dem såg jag sju annor nöt uppstiga, tunn och fast wanskapliga och magra; jag hafwer icke i hela Egypten sett så wanskapliga.

20. Och de sju wanskapeliga och magra nöten åto upp de sju första feta nöten.

21. Och då de hade ätit dem upp, syntes intet på dem, att de hade ätit dem, och woro wanskapeliga såsom tillförene. Då waknade jag;

22. Och såg åter i minom dröm sju ax wuxen på enom stjelk, full och tjock.

23. Derefter gingo upp sju torr ax, tunn och förwißen.

24. Och de sju tunna axen uppslöko de sju tjocka axen. Och jag hafwer sagt det mina spåmän; men de kunna icke tyda mig det ut.

25. Joseph swarade Pharao: Båda drömmerna, Pharao, äro ens. Gud förkunnar Pharao, hwad han göra will.

26. De sju sköna nöten äro sju år, och de sju fulla axen äro ock de sju åren; det är allt enahanda dröm.

27. De sju magra nöten och wanskapeliga, som efter de andra uppstigna äro, äro sju år; och de sju magra och förwißnade axen skola wara sju hård år.

28. Det är nu det jag sagt hafwer till Pharao, att Gud underwisar Pharao, hwad han göra will.

29. Si, sju år warda kommande med stor ymnoghet i hela Egypti lande.

30. Och efter dem warda sju hård år kommande, att man warder förgätandes all sådana ymnoghet i Egypti lande: Och den dyre tiden warder förtärandes landet;

31. Att man intet skall weta af den ymnoghetene i landena, för den dyra tidens skull, som efter kommer; förty han skall warda ganska swår.

32. Men det Pharao hade andra resona drömt betyder, att Gud skall sådant wißerliga och snarliga göra.

33. Nu må Pharao se efter en förståndig och wis man, den han sätta må öfwer Egypti land;

34. Och skaffa, att han förskickar ämbetsmän i landena, och taga den femte delen i Egypti lande i de sju rika åren;

35. Och församle alla spisning af de goda åren, som komma skola, att de låta inkomma säd uti Pharaos kornhus till förråd i städerna, och förwara det;

36. På det man finner landena spisning i de sju hårda åren, som komma skole öfwer Egypti land; att landet icke förderfwas af hunger.

37. Det talet behagade Pharao och alla hans tjenare wäl.

38. Och Pharao sade till sina tjenare: Huru kunne wi finna en sådana man, som Guds Ande är uti?

39. Och sade till Joseph: Efter Gud hafwer allt sådant kungjort dig, är ingen så klok och förståndig som du.

40. Du skall wara öfwer mitt hus, och efter dino orde skall allt mitt folk lydigt wara: Allena i mitt Konungsliga säte will jag wara mer än du;

41. Och sade: Si, jag hafwer satt dig öfwer hela Egypti lande.

42. Och tog sin ring af sine hand, och gaf honom Joseph på sina hand, och klädde honom i hwitt silke, och hängde en guldkedjo på hans hals;

43. Och lät honom sitta på den andra wagnen, och lät utropa för honom: Denne är landsens fader; och satte honom öfwer hela Egypti land.

44. Och Pharao sade till Joseph: Jag är Pharao; utan din wilja skall ingen, i hela Egypti lande, röra sin hand eller fot;

45. Och kallade honom det hemligaste Rådet; och gaf honom till hustru Asnath, Potiphera dotter, Prestens i On. Så for Joseph ut till att bese Egypti land.

46. Och han war tretio år gammal, då han stod för Pharao; och for ut ifrå Pharao, och for omkring hela Egypti lande. [ 45 ]47. Och landet gjorde alltså i de sju rika åren;

48. Och församlade i de sju åren alla spisning i Egypti land, och läto det i städerna; ehwad spisning, som wäxte på markene wid hwar och en stad allt omkring, det läto de komma derin.

49. Så lade Joseph tillhopa sädena öfwer måtto mycket, som sandkornen i hafwet, så att han wände igen att räkna; ty man kunde det icke räkna.

50. Och Joseph wordo födde twå söner, förra än den dyra tiden kom, hwilka honom födde Asnath, Potiphera dotter, Prestens i On.

51. Och kallade den första Manaße; förty, sade han, Gud hafwer låtit mig förgäta alla mina olycko och mins faders hus.

52. Den andra kallade han Ephraim; förty, sade han, Gud hafwer låtit mig wäxa till i mins eländes lande.

53. Då nu de sju rika åren woro framlidne i Egypten,

54. Så begynte du sju hårda åren gå uppå, som Joseph hade omtalat. Och wardt en dyr tid i all land; men i hela Egypti lande war bröd.

55. Då nu Egypti land ock led hunger, ropade folket till Pharao om bröd. Men Pharao sade till alla Egyptier: Går bort till Joseph; hwad han säger eder, det görer.

56. När nu dyr tid war öfwer allt landet, slog Joseph kornhusen upp allestäds, och sålde de Egyptier; förty den dyre tiden wardt ju längre ju större i landena.

57. Och all land kommo till Egypten, till att köpa när Joseph; förty den dyre tiden fick öfwerhandena i all land.

Capitel 42.

Bröderna komma, beskyllas, fängslas, lemna Simeon, resa efter BenJamin.

1. Men då Jacob såg, att säd war fal i Egypten, sade han till sina söner: Hwi sen I icke till?

2. Si, jag hörer, att uti Egypten är säd nog; farer derned, och köper oß säd, att wi må lefwa och icke dö.

3. Så foro då tio Josephs bröder ned, att de skulle köpa säd i Egypten.

4. Ty BenJamin, Josephs broder, lät Jacob icke fara med sina bröder, ty han sade: Honom måtte något ondt wederkomma.

5. Så foro Israels barn åstad till att köpa säd med androm, som kommo med dem; ty det war ock dyr tid i Canaans lande.

6. Men Joseph war rådandes i landena, och sålde säd allo folkena i landena. Då nu hans bröder kommo till honom, föllo de ned på jordena för honom på sitt ansigte.

7. Och han såg uppå dem, och kände dem, och låts wara främmande emot dem, och talade skarpt med dem, och sade till dem: Hwadan kommen I? De sade: Utaf Canaans land till att köpa spisning.

8. Och ändå han kände dem, så kände de dock intet honom.

9. Och Joseph tänkte på drömmen, som honom hade drömt om dem, och sade till dem: I ären spejare, och ären komne till att bese, hwarest landet är öppet.

10. De swarade honom: Nej, min herre, dine tjenare äro komne till att köpa spisning.

11. Wi äre alle ens mans söner; wi äro redelige, och dine tjenare hafwa aldrig warit spejare.

12. Han sade till dem: Nej, utan I ären komne till att bese, hwarest landet är öppet.

13. De swarade honom: Wi dine tjenare äre tolf bröder, ens mans söner i Canaans land; och den yngste är när wår fader, men den ene är icke mer till.

14. Joseph sade till dem: Detta är det jag hafwer sagt eder, spejare ären I.

15. Deruppå will jag pröfwa eder: Wid Pharaos lif, I skolen icke komma hädan, med mindre edar yngste broder kommer hit.

16. Sänder en af eder bort, som hemtar hit edar broder; men I skolen wara fångne. Så will jag pröfwa edart tal, om I faren med sanningene eller icke. Ty hwar så icke, så ären I, wid Pharaos lif, spejare. [ 46 ]17. Och han lät dem allesamman i förwarning i tre dagar.

18. Om tredje dagen sade han till dem: Wiljen I lefwa, så görer alltså; ty jag fruktar Gud.

19. Ären I redelige, så låter en edar broder ligga bunden i edart fängelse; men I farer bort, och förer hem hwad som I köpt hafwen emot hungeren;

20. Och förer edar yngsta broder hit till mig, så will jag tro edor ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.

21. Men de talade inbördes: Detta hafwe wi förskyllat på wår broder, att wi såge hans själs ångest, då han bad oß, och wi wille intet höra honom; derföre kommer nu denna bedröfwelsen öfwer oß.

22. Ruben swarade dem, och sade: Sade jag icke eder, då jag talade: Synder icke på pilten; och I willen icke hörat? Nu warder hans blod utkrafd.

23. Men de wißte icke, att Joseph förstod det; ty han talade med dem med en tolk.

24. Och han wände sig ifrå dem, och gret. Då han nu wände sig åter till dem, och talade med dem, tog han Simeon utaf dem, och band honom för deras ögon;

25. Och gaf befallning, att deras säcker skulle fyllas med mälning, och gifwas deras penningar igen, hwars i hans säck; dertill ock hwarjom sina täring på resone. Och man gjorde dem så.

26. Och de lade sina waror på sina åsnar, och foro dädan.

27. Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, wardt han warse sina penningar, som lågo ofwan i säckenom;

28. Och sade till sina bröder: Jag hafwer fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta, och förskräcktes inbördes, och sade: Hwi hafwer Gud gjort oß så?

29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem wederfaret war, och sade:

30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oß, och höll oß för landsens spejare.

31. Och då wi swarade: Wi äre rederlige, och hafwe aldrig warit spejare;

32. Utan ärom tolf bröder, wårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när wår fader i Canaans lande;

33. Sade han till oß: Deruppå will jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qwar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort;

34. Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så will jag ock gifwa eder edar broder igen; och så mån I bruka edart bästa i landena.

35. Och då de slogo ut af säckerna, fann hwar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det war deras penningaknyte, wordo de, med deras fader, förskräckte.

36. Då sade Jacob deras fader: I hafwen gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin wiljen I taga ifrå mig: Det går allt öfwer mig.

37. Ruben swarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif mig honom i mina hand, jag will föra dig honom hem igen.

38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifwen: Om honom wederfores någon ondt i wägen, der I resten, worden I drifwande min grå hår med sorg neder i grafwena.

Capitel 43.

BenJamin med bröderna undfås härliga.

1. Men den dyre tiden twingade landet.

2. Och då det wardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oß någon spisning.

3. Då swarade honom Juda och sade: Den mannen wederlade oß det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.

4. Är det nu så, att du sänder wår [ 47 ]broder med oß, så wilje wi fara med, och köpa dig spisning.

5. Men är det så, att du icke sänder honom, så fare wi icke neder; ty mannen hafwer sagt oß: I skolen icke komma för min ögon, utan edar broder är med eder.

6. Israel sade: Hwi hafwen I så illa gjort emot mig, att I hafwen det sagt mannenom, att I haden än en broder?

7. De swarade: Den mannen frågade så grant om oß och wåra slägt, och sade: Lefwer edar fader än? Hafwen I ännu en broder? Då sade wi honom som han frågade: Huru kunde wi weta, att han skulle säga: Hafwer edar broder hitned med eder?

8. Då sade Juda till Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, att wi må göra oß redo och färdas och mågom lefwa, och icke dö, både wi och du, och wår barn.

9. Jag will wara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: Förer jag dig icke honom igen, och sätter honom fram för din ögon, så will jag hafwa skuld så länge jag lefwer.

10. Ty hwar wi icke hade fördröjt, hade wi wäl allaredo twå resor warit igenkomne.

11. Då sade Israel deras fader till dem: Måste det ju så wara, så görer det, och tager af landsens bästa frukt i edra säcker, och förer mannenom skänker ditneder, något balsam och hannog, och örter, och myrrham, och dadel, och mandel.

12. Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafwen fått igen ofwan i edra säcker, förer också med eder; tilläfwentyrs der är någon willa ibland kommen.

13. Dertill tager edar broder; görer eder redo, och farer till mannen.

14. Men allsmägtig Gud gifwe eder barmhertighet för den mannenom, att han måtte eder fri låta den andra broderen och BenJamin. Men jag måste wara, som den der sin barn slätt mist hafwer.

15. Då togo de deßa skänker, och penningar dubbelt med sig, och BenJamin; gjorde sig redo, och foro in i Egypten, och gingo in för Joseph.

16. Då såg Joseph dem med BenJamin, och sade till honom, som war öfwer hans hus: Haf deßa männerna in i huset, och slagta, och red till; förty de skola äta med mig i middag.

17. Och mannen gjorde såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.

18. Men de fruktade sig att de wordo hafde i Josephs hus, och sade: Wi äre här införde för penningarnas skull, som wi tillförene funnom i wåra säcker, att han will komma oß det uppå, och låta en dom gå öfwer oß, der han oß med tager till sina trälar, med wåra åsnar.

19. Derföre gingo de till mannen, som war öfwer Josephs hus, och talade med honom utanför dörrena af husena:

20. Och sade: Min herre, wi worom tillförene härnedre till att köpa spisning.

21. Och då wi kommo i herberget, och löste upp wåra säcker, si, då woro hwars och ens penningar ofwan i hans säck, med fulla wigt; derföre hafwe wi åter fört dem med oß;

22. Hafwom också fört andra penningar ned med oß, till att köpa spisning med. Men wi wete icke, ho som hafwer stungit os wåra penningar i wåra säcker.

23. Men han sade: Warer tillfrids, frukter eder icke; edar Gud, och edar faders Gud, hafwer gifwit eder en skatt i edra säcker; edra penningar hafwer jag fått. Och han hade Simeon ut till dem;

24. Och hade dem i Josephs hus; gaf dem watten, att de skulle twå sina fötter, och gaf deras åsnar foder.

25. Men de redde till skänkerna, tilldeß Joseph kom till middagen; ty de hade hört, att de skulle der äta bröd.

26. Då nu Joseph gick in i huset båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.

27. Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det wäl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefwer han ännu?

28. De swarade: Wårom fader dinom tjenare går wäl, och han lefwer ännu; och bugade sig, och föllo ned för honom. [ 48 ]29. Och han lyfte upp sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud ware dig nådelig, min son.

30. Och Joseph hastade; ty hans hjerta war brinnande öfwer sin broder, och sökte rum till att gråta; och gick i sin kammar, och gret der.

31. Och då han hade twagit sitt ansigte, gick han ut, och höll sig fast, och sade: Lägger bröd fram.

32. Och det bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, och besynnerliga; förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en wederstyggelse för dem.

33. Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.

34. Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord; men BenJamin fem sinom mer än de andra. Och de drucko, och wordo druckne med honom.

Capitel 44.

Joseph försöker sina bröder.

1. Och Joseph befallde honom, som war öfwer hans hus, och sade: Fyll deßa männernas säcker med spisning, så mycket de kunna föra, och lägg hwarjom sina penningar ofwan i hans säck;

2. Och mina silfskål ofwan i dens yngstas säck med penningarna för säckena. Han gjorde, som Joseph honom sade.

3. Om morgonen, då ljust wardt, läto de männerna fara med sina åsnar.

4. Då de nu woro ut af stadenom, och icke långt komne, sade Joseph till honom, som war öfwer hans hus: Upp och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hwi hafwen I lönt godt med ondo?

5. Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafwen illa gjort.

6. Och som han beslog dem, sade han sådana ord till dem.

7. De swarade honom: Hwi talar min herre sådana ord? Bort det, att dine tjenare skulle så göra.

8. Si, penningarna, som wi funnom ofwan uti wåra säcker, hafwe wi fört till dig igen af Canaans lande: Och hwi skulle wi då hafwa stulit silfwer eller guld af dins herras huse?

9. När hwilken det warder funnet ibland dina tjenare, han må dö; dertill wilje wi ock wara mins herras trälar.

10. Han sade: Ja, ware som I hafwen sagt: När hwilkom det finnes, han ware min träl; men I skolen wara löse.

11. Och de hastade sig, och lade hwar sin säck af ned på jordena, och hwar lät upp sin säck.

12. Och han sökte, och begynte på den första, intill den yngsta; då fans skålen i BenJamins säck.

13. Då refwo de sin kläder, och ladde hwar uppå sin åsna, och foro åter in i staden.

14. Och Juda gick med sina bröder in i Josephs hus; ty han war ändå der, och de föllo ned på jordena för honom.

15. Joseph sade till dem: Hwi torden I det göra? Weten I icke, att en sådana man, som jag är, kunde spå till?

16. Juda sade: Hwad skole wi säga minom herra, eller huru skole wi tala? Och hwad skole wi bära före? Gud hafwer funnit dina tjenares mißgerningar: Si, wi och den som skålen är funnen när, äre mins herras trälar.

17. Men han sade: Bort det, att jag skulle så göra. Den mannen, som skålen är funnen när, han skall wara min träl; men I farer med frid upp till edar fader.

18. Då gick Juda till honom, och sade: Min herre, låt din tjenare tala ett ord i din öron, min herre, och din wrede harmes icke öfwer din tjenare; ty du äst såsom Pharao.

19. Min herre frågade sina tjenare, och sade: Hafwen I ock någon fader, eller broder?

20. Då swarade wi: Wi hafwe en fader, och han är gammal, och en ung dräng föddan i hans ålderdom, och hans broder är död, och han är allena blifwen [ 49 ]igen af sine moder, och hans fader hafwer honom kär.

21. Då sade du till dina tjenare: Hafwer honom hitned till mig, och jag will göra honom godt.

22. Men wi swarade minom herra: Pilten kan icke komma ifrå sinom fader: Hwar han komme honom ifrå, dödde han.

23. Då sade du till dina tjenare: Hwar edar yngste broder icke kommer här med eder, skolen I icke mera komma för min ögon.

24. Då forom wi upp till din tjenare, min fader, och sadom honom mins herras tal.

25. Då sade wår fader: Farer åter bort, och köper oß någon spisning.

26. Men wi sade: Wi kunne icke fara derned, med mindre wår yngste broder är med oß, så wilje wi fara derned; ty wi kunne icke komma för den mansens ögon, hwar wår yngste broder icke är med oß.

27. Då sade din tjenare, min fader, till oß: I weten, att min hustru hafwer födt mig twå.

28. Den ene gick bort ifrå mig, och det sades, att han skulle wara ihjälrifwen; och jag hafwer ej sett honom allt härtill.

29. Skolen I ock taga denna ifrå mig, och honom wederfars något ondt, så warden I drifwande min grå hår med sorg ned i grafwena.

30. Om jag nu komme hem till din tjenare, min fader, och pilten woro icke med oß, efter hans själ hänger intill deßes själ;

31. Så sker det, då han ser, att pilten icke är tillstädes, att han dör: Så worde wi dine tjenare, dins tjenares, wårs faders grå hår förande med hämmer ned i grafwena.

32. Ty jag, din tjenare, hafwer warit minom fader god för pilten, och sagt: Hafwer jag icke honom till dig igen, så will jag hafwa skuld i alla mina lifsdagar.

33. Derföre, låt din tjenare blifwa här qwar minom herra för en träl i piltens stad; och låt pilten fara upp md sina bröder.

34. Förty huru skulle jag fara upp till min fader, när pilten är icke med mig? Jag finge se den jämmer, som min fader uppåkomme.

Capitel 45.

Joseph bekänd. Jacob kallas, gläds.

1. Då kunde icke Joseph hålla sig för allom dem, som omkring stodo, och han ropade: Går alle ut ifrå mig. Och stod ingen när honom, då Joseph bekände sig för sina bröder.

2. Och han gret öfwerljudt, så att de Egyptier och Pharaos tjenare det hörde.

3. Och han sade till sina bröder: Jag är Joseph; lefwer min fader ännu? Och hans bröder kunde intet swara honom; så förskräckte woro de för hans ansigte.

4. Men han sade: Går dock hit till mig. Och de gingo till honom, och han sade: Jag är Joseph edar broder, den I hafwen sålt in uti Egypten.

5. Och nu låter det icke bekymra eder, och tänker icke att jag derföre är wred, att I hafwen sålt mig hit; ty för edra wälfärds skull hafwer Gud sändt mig hit för eder.

6. Ty det är nu tu år, att dyr tid hafwer warit i landena; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall warda.

7. Men Gud hafwer sändt mig hit för eder, att han will låta eder blifwa qwara på jordene, och hålla eder wid lif genom stor under.

8. Så hafwen icke nu I sändt mig hit, utan Gud: Han hafwer gjort mig såsom en fader till Pharao, och till en herra öfwer allt hans hus, och till en Första i hela Egypti land.

9. Skynder eder nu, och farer upp till min fader, och säger honom: Det låter din son Joseph säga dig: Gud hafwer satt mig till en herra i hela Egypti land; kom ned till mig, försumma dig icke.

10. Du skall bo i det landet Gosen, och wara hardt när mig, du och din barn, och din barnabarn, din får och fä, och allt det ditt är.

11. Jag will der försörja dig; ty det [ 50 ]är ännu femåra dyr tid; att du icke warder förderfwad med ditt hus, och allt det ditt är.

12. Si, edor ögon se, och mins broders BenJamins ögon, att jag talar munteliga med eder.

13. Förkunner minom fader alla min härlighet i Egypten, och allt det I sett hafwen. Skynder eder, och kommer hitned med minom fader.

14. Och han fick sin broder BenJamin om halsen, och gret; och BenJamin gret, ock vid hans hals.

15. Och han kyßte alla sina bröder, och gret öfwer dem. Sedan talade hans bröder med honom.

16. Och när det ryktet kom i Pharaos hus, att Josephs bröder woro komne, behagade det Pharao wäl, och alla hans tjenare.

17. Och Pharao sade till Joseph: Säg dina bröder: Detta görer: Ladder edor djur; farer bort, och när I kommen i Canaans land,

18. Så tager edar fader och edart folk, och kommer till mig; jag will gifwa eder af allt det goda, som i Egypti land är, att I skolen äta märgen i landena.

19. Och bjud dem: Görer alltså: Tager eder utaf Egypti lande wagnar till edor barn och hustrur, och förer edar fader, och kommer.

20. Och skoner icke edor bohagsting; förty allt det goda i hela Egypten skall höra eder till.

21. Israels barn gjorde så, och Joseph fick dem wagnar, efter Pharaos befallning, och förtäring på wägen;

22. Och gaf dem allom, hwarjom för sig, högtidskläder; men BenJamin gaf han trehundrad silfwerpenningar, och fem högtidsklädningar.

23. Men fadrenom sände han tio åsnar, ladda med gods utaf Egypten, och tio åsninnor med mälning, och bröd och spisning, sinom fader på wägen.

24. Och så lät han sina bröder fara, och sade till dem: Kifwer icke på wägenom.

25. Så foro de utaf Egypten, och komma uti Canaans land till sin fader Jacob;

26. Och förkunnade honom det, och sade: Din son Joseph lefwer ännu, och är en herre i hela Egypti lande. Men honom föll det icke i sinnet; ty han trodde dem intet.

27. Då sade de honom all Josephs ord, som han till dem sagt hade. Och då han såg wagnarna, som Joseph utsändt hade till att föra honom med, wardt hans ande lefwandes;

28. Och sade: Jag hafwer nog, att min son Joseph lefwer ännu. Jag will fara bort och se honom, förra än jag dör.

Capitel 46.

Jacobs resa, barn. Josephs möte.

1. Israel for dit med allt det honom tillhörde. Och då han kom till BerSaba, offrade han ett offer sins faders Jacobs Gudi.

2. Och Gud sade till honom om nattena i ene syn. Jacob, Jacob. Han sade: Här är jag.

3. Och han sade: Jag är Gud, dins faders Gud, frukta dig icke att fara in i Egypten; förty der will jag göra dig till ett mägtigt folk.

4. Jag will fara dit med dig, och will åter föra dig derut. Och Joseph skall lägga sina hand uppå din ögon.

5. Då for Jacob ifrå BerSaba. Och Israels barn förde Jacob sin fader, med sin barn och hustrur, på wagnonen, som Pharao hade sändt till att föra dem med;

6. Och togo sin boskap och håfwor, som de förwärfwat hade i Canaans lande, och kommo så in uti Egypten, Jacob och all hans säd med honom;

7. Hans barn och hans barnabarn med honom, hans döttrar, och hans barnas döttrar, och all hans säd.

8. Deße äro Israels barnas namn, de som kommo i Egypten: Jacob och hans söner. Jacobs förstfödde son Ruben.

9. Rubens barn: Hanoch, Pallu, Hezron och Charmi.

10. Simeons barn: Jemuel, Jamin, [ 51 ]Ohad, Jachin, Zohar, och Saul, den Canaaneiske qwinnones son.

11. Levi barn: Gerson, Kehat och Merari.

12. Juda barn: Er, Onan, Sela, Perez och Serah. Men Er och Onan dödde i Canaans lande. Men Perez barn: Hezron och Hamul.

13. Isaschars barn: Thola, Phuva, Job och Simron.

14. Sebulons barn: Sered, Elon och Jahleel.

15. Deße äro barnen af Lea, som hon födde Jacob i Mesopotamien, med sine dotter, Dina: De göra tillhopa alle, med söner och döttrar, tre och tretio själar.

16. Gads barn: Ziphion, Haggi, Suni, Ezbon, Eri, Arodi och Areli.

17. Assers barn: Jimna, Jisua, Jisui, Brya; och Serah, deras syster. Men Bryas barn: Heber och Malchiel.

18. Deße äro Silpas barn, som Laban gaf Lea sine dotter, och födde Jacob deßa sexton själar.

19. Rachels, Jacobs hustrus, barn: Joseph och BenJamin.

20. Och Joseph wordo födde i Egypten Manasse och Ephraim, som honom födde Asnath, Potiphera dotter, Prestens i On.

21. BenJamins barn: Bela, Becher, Asbel, Gera, Naaman, Ehi, Ros, Muppim, Huppim och Ard.

22. Deße äro barnen af Rachel, som Jacob födde äro; alle tillhopa fjorton själar.

23. Dans barn: Husim.

24. Naphtali barn: Jahzeel, Guni, Jezer och Sillem.

25. Deße äro Bilhas barn, som Laban hade gifwit sine dotter Rachel, och födde Jacob deßa sju själar.

26. Alla själar, som kommo med Jacob in i Egypten, som utgångne woro af hans länd, undantagande hans barnahustrur, äro alle tillsamman sex och sextio själar.

27. Och Josephs barn, som honom wordo födde i Egypten, woro twå själar: så att alla Jacobs hus själar, som kommo in i Egypten, woro sjutio.

28. Och han sände Juda för sig till Joseph, att han skulle wisa honom wägen till Gosen; och de kommo in i landet Gosen.

29. Då spände Joseph före sin wagn, och for ut emot Israel sin fader till Gosen. Och då han fick se honom, föll han om hans hals, och gret swårliga på hans hals.

30. Då sade Israel till Joseph: Nu will jag gerna dö, efter det jag hafwer sett ditt ansigte, att du ännu lefwer.

31. Joseph sade till sina bröder, och sins faders hus: Jag will fara upp, och underwisa det Pharao, och säga till honom: Mine bröder, och mins faders hus är kommet till mig utaf Canaans land;

32. Och äro herdar; ty det är sådana folk, som med boskap umgå plägar: Deras får och fä, och allt det de hafwa, hafwa de fört med sig.

33. Då nu Pharao warder eder kallandes, och säger: Hwad är edar handel?

34. Så skolen I säga: Dine tjenare äro folk, som med boskap umgå ifrå wår barndom allt härtill, både wi och wåra fäder; på det I mån få bo i det landet Gosen; förty alle herdar äro såsom en styggelse för de Egyptier.

Capitel 47.

Pharaos samtal. Egypti hunger. Jacobs ålder, begrafning.

1. Då kom Joseph och förkunnade det Pharao, och sade: Min fader och mine bröder, deras får och fä, och hwad de hafwa, är kommet utu Canaans lande; och si, de äro i det landet Gosen.

2. Och han tog fem sina bröder och ställde dem för Pharao.

3. Då sade Pharao till hans bröder: Hwad är edar handel? De swarade: Dine tjenare äro herdar, wi och wåre fäder.

4. Och sade ytterligare till Pharao: Wi äre komne till att bo med eder i landena; ty dine tjenare hafwa ingen bet till deras boskap, så hårdt twingar den hårde tiden Canaans land: Så gör wäl, och låt dock dina tjenare bo i det landet Gosen. [ 52 ]5. Pharao sade till Joseph: Det är din fader, och det äro dine bröder, de äro komne till dig.

6. Egypti lande står dig öppet; låt dem bo på bästa platsen i landena, att de må bo i det landet Gosen: Och om du wetst några än ibland dem, som dogse äro, så sätt dem öfwer min boskap.

7. Joseph hade ock sin fader Jacob in, och ställde honom för Pharao: Och Jacob wälsignade Pharao.

8. Men Pharao frågade Jacob: Huru gammal äst du?

9. Jacob sade: Mins eländes tid är hundrade och tretio år: Liten och onder är mins eländes tid, och räcker intet till mina fäders eländes tid.

10. Och Jacob wälsignade Pharao, och gick ut ifrå honom.

11. Men Joseph skaffade sinom fader och sina bröder boning, och gaf dem en besittning i Egypti lande, på bästa platsen i landena, nämliga i det landet Rameses, såsom Pharao budit hade.

12. Och han försörjde sin fader och sina bröder, och hela sins faders hus, hwarjom och enom sin del bröd, allt ifrå de gamla intill de unga barn.

13. Men i all land war intet bröd; ty att den dyre tiden war ganska swår, så att Egypten, och Canaans land swolto för den dyra tidens skull.

14. Och Joseph samlade alla de penningar tillhopa, som funnos i Egypten och Canaan, för mälning, som de köpte; och han lät alla penningarna komma i Pharaos hus.

15. Då nu penningarna fattades i Egypti land och Canaan, kommo alle Egyptier till Joseph och sade: Skaffa oß bröd: Hwi låter du oß dö för dig, derföre att wi hafwe inga penningar?

16. Joseph sade: Skaffer hit edar boskap, så will jag gifwa eder för boskapen, medan I ären utan penningar.

17. Då hade de deras boskap till Joseph, och han gaf dem bröd för deras hästar, får, fä och åsnar: Så födde han dem det året med bröd för all deras boskap.

18. Då året war omlidet, kommo de till honom på andra året, och sade till honom: Wi wilje icke döljat för wår herra, att icke allena penningarna, utan ock all wår boskap är borto när wår herra, och är intet mer qwart för wår herra, utan allena wår kropp och wår åker.

19. Hwi låter du både oß och wår åker dö? Tag oß till dig, och wårt land för bröd, att wi och wårt land måge wara Pharaos egne: Gif oß säd, att wi må lefwa och icke dö, och åkren icke förlägges.

20. Så tog Joseph hela Egypti land in till Pharao; ty de Egyptier sålde hwar sin åker; ty den hårde tiden war allt för stark öfwer dem. Och wardt så landet Pharaos eget,

21. Med folket, som i hans städer ut och in gick, ifrå den ena ändan i Egypten intill den andra;

22. Undantagen Presternas åker, den tog han icke in; ty det war förskickadt af Pharao till Presterna, att de äta skulle det dem benämndt war, det han dem gaf; derföre behöfde de icke följa sina åkrar.

23. Då sade Joseph till folket: Si, jag hafwer i dag intagit eder och edar åker till Pharao: Si, der hafwen I säd, och får åkren.

24. Och af wäxtenom skolen I gifwa Pharao den femte delen; fyra delar skola wara edra till att så åkren med till edor spisning, och till edor hus och barn.

25. De sade: Allenast låt oß lefwa, och finna nåd för dig wårom herra, wi wilje gerna wara Pharaos egne.

26. Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag, öfwer de Egyptiers åker, till att gifwa Pharao den femte delen, undantagnom Prestaåkrenom, den wardt icke Pharaos egen.

27. Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hadet inne, och wäxte till och förökades swårliga.

28. Och Jacob lefde i sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder wardt hundrade och sju och fyratio år.

29. Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph, och [ 53 ]sade till honom: Hafwer jag funnit nåd för dig, så lägg dina hand under mina länd, att du gör barmhertighet och trohet med mig, och begrafwer mig icke uti Egypten;

30. Utan jag will ligga när mina fäder, och du skall föra mig ut af Egypten, och begraf mig i deras grifter. Han sade: Jag will göra som du hafwer sagt.

31. Och han sade: Så swär mig. Och han swor honom. Då böjde Israel sig intill sängenes hufwudgärd.

Capitel 48.

Förordning om Ephraim och Manasse.

1. Derefter wardt Joseph sagdt: Si, din fader är sjuk. Och han tog båda sina söner med sig, Manasse och Ephraim.

2. Då wardt Jacob sagdt: Si, din son Joseph kommer till dig. Och Israel tog styrko till sig, och satte sig upp i sängene;

3. Och sade till Joseph: Den allmägtige Gud syntes mig i Lus i Canaans land, och wälsignade mig,

4. Och sade till mig: Si, jag skall låta dig wäxa och förökas, och göra dig till mycket folk, och skall gifwa dine säd efter dig detta landet till egendom ewinnerliga.

5. Så skola nu dine twå söner, Ephraim och Manasse, som dig i Egypten födde äro, förra än jag kom hitin till dig, wara mine, lika som Ruben och Simeon.

6. Men de som du föder efter dem, skola wara dine; men deße skola wara nämnde med deras bröders namn i deras arfwedel.

7. Och då jag kom utaf Mesopotamien, dödde mig Rachel i Canaans lande på wägenom, då ännu ett litet stycke wägs war tilll Ephrath; och jag begrof henne på wägenom till Ephrath, det nu heter BethLehem.

8. Och Israel såg Josephs söner, och sade: Ho äro deße?

9. Joseph swarade sinom fader: Det äro mine söner, som Gud hafwer mig här gifwit. Han sade: Haf dem hit till mig, att jag wälsignar dem.

10. Ty Israels ögon woro mörk worden för ålders skull, och kunde icke wäl se. Och han hade dem till honom: Och han kyßte dem, och tog dem i famn;

11. Och sade till Joseph: Si, jag hafwer sett ditt ansigte, det jag icke förmodat hade: Och si, Gud hafwer ock låtit mig se i dina säd.

12. Och Joseph tog dem utaf hans sköte, och han böjde sig ned på jordena för hans ansigte.

13. Då tog Joseph dem båda, Ephraim i sina högra hand, emot Israels wenstra hand, och Manasse i sina wenstra hand, emot Israels högra hand, och hade dem till honom.

14. Men Israel räckte ut sina högra hand, och lade henne på Ephraims dens yngstes hufwud, och sina wenstra hand på Manasse hufwud, och omskifte händerna med wilja; ty Manasse war den förstfödde.

15. Och han wälsignade Joseph, och sade: Gud, för hwilkom mina fäder Abraham och Isaac wandrat hafwa; Gud, som mig födt hafwer utaf min ungdom allt intill denna dag;

16. Ängelen, som mig frälst hafwer af allo ondo, han wälsigne deßa piltarna, att de må efter mitt, och mine fäders, Abrahams och Isaacs, namn nämnde warda, så att de må wäxa och förökas på jordene.

17. Men då Joseph såg, att hans fader lade sina högra hand på Ephraims hufwud, behagade det honom illa, och fattade uti sins faders hand, att han skulle wända sina hand af Ephraims hufwud in på Manasse hufwud;

18. Och sade till honom: Icke så, min fader; denne är den förstfödde, lägg dina högra hand på hans hufwud.

19. Men hans fader nekade det, och sade: Jag wet wäl, min son, jag wet det wäl; denne skall ock warda till folk, och skall warda stor, men hans yngre broder skall warda större än han, och hans säd skall warda till ett stort folk.

20. Så wälsignade han dem i den dagen, och sade: Warde Israel wälsignad efter ditt sätt, så att man må säga: Gud sätte dig såsom Ephraim och [ 54 ]Manasse: Och så satte han Ephraim för Manasse.

21. Och Israel sade till Joseph: Si, jag dör, och Gud skall wara med eder, och skall föra eder åter i edra fäders land.

22. Jag hafwer gifwit dig ett stycke land, utan dina bröder, som jag med mitt swärd och båga utaf de Amoreers hand tagit hafwer.

Capitel 49.

Jacob wälsignar sina barn, propheterar, dör.

1. Och Jacob kallade sina söner, och sade: Församler eder, att jag må förkunna eder, hwad eder skall hända i den yttersta tiden.

2. Kommer tillhopa, och hörer till, I Jacobs barn; hörer edar fader Israel.

3. Ruben, min förste son, du äst min kraft och min första magt, den öfwerste i offret, och den öfwerste i riket.

4. Han utlöper med hast som watten: Du skall icke wara den öfwerste; ty du hafwer uppstigit i dins faders lägre, och der hafwer du med det uppstigandet besmittat mina säng.

5. De bröder Simeon och Levi, de hafwa handlat orättfärdeliga med deras mordwapen.

6. Min själ komme icke i deras råd, och min härlighet ware icke i deras förbund; förty uti deras wrede hafwa de dödat mannen, och uti deras öfwerdådighet hafwa de förderfwat oxan.

7. Förbannad ware deras wrede, att hon så styf är, och deras grymhet, att hon så hård är: Jag skall skingra dem i Jacob, och förströ dem i Israel.

8. Juda, du äret, dig skola dine bröder lofwa, din hand skall wara dina fiendar på halsen; för dig skola dins faders barn buga sig.

9. Juda är ett ungt lejon, du äst högt kommen, min son, genom stor seger: Han hafwer nederböjt sig, och lägrat sig som ett lejon, och som en lejinna. Ho törs sätta sig upp emot honom?

10. Spiran skall icke warda tagen ifrå Juda, ej heller en mästare ifrå hans fötter, tilldeß hjelten kommer; och honom skola folken tillfalla.

11. Han warder bindandes sin fåla wid winträt, och sine åsninnos son wid den ädla winqwisten. Han skall twå sin kläder i win, och sin mantel i winbärs blod.

12. Hans ögon äro rödaktigare än win, och hans tänder äro hwitare än mjölk.

13. Sebulon skall bo wid hafshamnena, och wid skepphamnena, och sträcka sig intill Sidon.

14. Isaschar skall wara en benåsne, och lägra sig emellan gränsorna.

15. Och han såg rolighetena, att hon är god, och landet, att det är lustigt, och böjde sina härdar till att bära, och är worden en skattskyldig tjenare.

16. Dan skall warda en domare ibland sitt folk, såsom ett annat slägte i Israel.

17. Dan skall warda en orm på wägenom, och en huggorm på stigenom, och bita hästen i foten, att den derpå rider skall tillrygga falla.

18. HERre, jag wäntar efter dina helso.

19. Gud, wäpnad, skall föra hären, och återigen föran.

20. Af Asser kommer hans feta bröd, och han skall gifwa Konungenom kräselig mat.

21. Naphtali är en snar hjort, och gifwer kosteligit tal.

22. Joseph skall tillwäxa; han skall tillwäxa lika wißt som wid en fällo: Döttrarna träda fram uti regementet.

23. Och ändock skyttarna woro honom förbittrade, trätte med honom, och hatade honom;

24. Så är dock hans båge blifwen fast, och hans händers armar äro förbannade, genom deß mägtiges händer i Jacob: Af honom äro komne herdar, stenar i Israel.

25. Ifrå dins faders Gud är dig kommen hjelp, och af den Allsmägtiga äst du wälsignad, med wälsignelse ofwanefter af himlenom; med wälsignelse af djupet, som under ligger; med wälsignelse på bröst och qwed.

26. Den wälsignelse, som dinom fader och minom föräldrom lofwad är, går mägteliga efter deras önskan, som [ 55 ]höge äro i werldene. Utaf Joseph skola hufwuden warda, och de öfwerste Nazareer ibland sina bröder.

27. BenJamin är en glupande ulf: Om morgonen skall han äta rof; men om aftonen skall han utskifta rofwet.

28. Deße alle äro de tolf Israels slägter, och det är det som deras fader hafwer talat med dem, då han wälsignade dem, hwar med sin besynnerliga wälsignelse.

29. Och han böd dem, och sade till dem: Jag skall samlas till mitt folk; begrafwer mig när mina fäder, i den kulone på Ephrons Hetheens åker;

30. I den dubbelkulone, som ligger emot Mamre i Canaans lande, hwilka Abraham köpte till en arfgrift med åkrenom af Ephron den Hetheen.

31. Der hafwa de begrafwit Abraham och Sara hans hustru: Der hafa de ock begrafwit Isaac och Rebecka hans hustru: Der hafwer jag ock begrafwit Lea;

32. I den åkrenom och de kulone, som af Heths barnom köpt är.

33. Och när Jacob hade lyktat buden till sin barn, lade han sina fötter samman på sängene, led af, och wardt samkad till sitt folk.

Capitel 50.

Joseph begrafwer Jacob, träffar sina bröder, och dör.

1. Då föll Joseph in på sin faders ansigte, och gret, och kyßte honom.

2. Och Joseph befallde sina tjenare läkarena, att de skulle smörja hans fader: Och läkarena smorde Israel;

3. Tilldeß fyratio dagar woro förgångne; ty så länge warade smörjodagarna. Och de Egyptier begreto honom i sjutio dagar.

4. Då nu sörjedagarne ute woro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk, och sade: Hafwer jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao, och säger:

5. Min fader hafwer tagit en ed af mig, och sagt: Si, jag dör; begraf mig i mine graf, som jag hafwer grafwit mig i Canaans lande. Så will jag nu fara upp och begrafwa min fader, och komma igen.

6. Pharao sade: Far ditupp, och begraf din fader, som du honom sworit hafwer.

7. Så for Joseph upp till att begrafwa sin fader: Och med honom foro alle Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alle de äldste i Egypti lande;

8. Dertill allt Josephs folk, och hans bröder, och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lefde de i thy landena Gosen.

9. Och foro deßlikes upp med honom wagnar och resenärer, och war en ganska stor skare.

10. Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödklagan; och han sörjde öfwer sin fader i sju dagar.

11. Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egyptier sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg; hwilket ligger in emot Jordan.

12. Och hans barn gjorde som han dem befallt hade;

13. Och förde honom i Canaans land, och begrofwo honom i den dubbelkulone af åkren, som Abraham med åkrenom köpt hade till arfgrift af Ephron Hetheen, twärtemot Mamre.

14. Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder, och med allom dem som woro farne upp med honom till att begrafwa hans fader; när de hade begrafwit honom.

15. Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader war död, och sade: Kanske att Joseph är oß gramse, och måtte wedergälla oß det onda wi honom gjort hafwe.

16. Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning för sin död, och sade:

17. Så skolen I säga till Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras mißgerning och synd, att de så illa hafwa gjort emot dig. Käre, förlåt oß nu, som ärom dins faders Guds tjenare, denna mißgerning. Men Joseph gret då de sådant talade med honom. [ 56 ] 18. Och hans bröder gingo til, och föllo ned för honom, och sade: Si, wi äre tine tjenare.

19. Joseph sade till them: Frukter eder icke; ty jag är under Gudi.

20. I tänkten ondt öfwer mig; men Gud hafwer wändt thet til godo, at han gjorde som för ögon är, til att frälsa mycket folk.

21. Så frukter eder nu intet, jag wil försörja eder och edra barn. Och han stärkte them, och talade wänligen med them.

22. Så bodde Joseph i Egypten, med sin faders hus, och lefde hundrade och tio år;

23. Och såg Ephraims barn til tredje led: föddes också barn på Josephs sköte utaf Machirs barn, hwilken Manasses son war.

24. Och Joseph sade til sina bröder: Jag dör, och Gud warder eder sökande, och förande utaf thetta landet in uti thet landet, som han hafwer swurit Abraham, Isaac och Jacob.

25. Therföre tog han en ed af Israels barn, och sade: När Gud warder eder sökande, så förer mina ben hädan.

26. Så dödde Joseph, tå han war hundrade och tio år gammal. Och the smorde honom, och lade honom uti en kista i Egypten.