En blaserad man

av Edvard Flygare

[ serietitel ] [ titel ]

EN BLASERAD MAN,

stadd på upptäckts-resa efter ”den landtliga oskulden”.

Berättelse

af

E. FL—

STOCKHOLM.
ÖSTLUND & BERLING.
1851.

[ 3 ]

FÖRSTA KAPITLET.

Vid en af hufvudstadens besöktaste galor ligger ett stort vackert stenhus af fyra våningars höjd. Dess egare är medicine doktorn professor L*, som nu i nära tjugo års tid räknats bland Stockholms läkare af första rangen och om hvilken man påstår att han vissa år förtjenat ända till 20.000 riksdaler. Också bebor han, ehuru enkling, med sin son hela den förnämsta våningen en trappa upp.

Genom tamburen kommer man in i en stor sal, enkelt och allvarsamt möblerad. Detta rum är från klockan 12 till 2 ständigt uppfyldt med patienter och sjukbud af alla klasser, med undantag af de elegantare damerna, för hvilka betjenten öppnar dörren till en salong, dekorerad med den utsöktaste lyx, ja nästan koketteri. Också är nästan hvarenda af de konstrikt skulpterade möblerna, beklädda med broderier i alla möjliga mönster, souvenirer af doktorns otaliga qvinnliga patienter.

Från salen leda tvänne andra dörrar, den ena till doktorns enskilda rum, den andra till hans son.

[ 4 ] Vi inträde i det innersta af de förstnämnde, i professorns arbets-helgedom, der vi träffa både honom sjelf och sonen Arvid Julius.

Klockan var mellan 9 och 10 på aftonen.

Ehuru man befann sig i slutet af April månad, flammade dock i kaminen en vänlig brasa, hvilken kastade sitt röda sken på de mörka, med bokhyllor till större delen beklädda väggarne. I en ofantligt stor, antik länstol satt den berömda läkaren insvept i en temligen sliten nattrock. Hans ansigte tillkännagaf en hög grad af bonhommie, hvaremot ingalunda stred den sluga blicken och det något satiriska leendet på de tunna läpparne. Han tycktes vara på gränsen mellan 50- och 60-talet.

Hans son, Arvid, framför hvars namn vi äro mycket bedröfvade att ej kunna tillägga någon titel, som ej börjar med de olycksaliga orden ”extra-ördinarie” — hans son Arvid stod för honom klädd i en fulländad baldrägt. Man såg att han var väl växt, oaktadt hans slappa och vårdslösa hållning, och det ädla och intelligenta ansigtet misspryddes blott af ett hos en så ung man obehagligt uttryck af likgiltighet och ledsnad.

— Hvad du kommit tidigt hem ifrån balen, sade professorn. Klockan kan ej vara mer än tio på sin höjd.

— Hon är ej half tio ännu.

— Och du gick klockan åtta. Har någon af damerna mankerat dig?

— Nej? Men der var så dödande tråkigt att . . .

— att du föredrog att gå hem och hålla sällskap med din gamle far. Nå, ehuru anledningen ej är särdeles smickrande, är jag dock mycket belåten med resultatet. Du äter hemma i afton?

Arvid bugade sig jakande. En tystnad inträdde.

Både far och son syntes eftertänka; de hade [ 5 ]säkert båda något att säga hvarandra. Men nästa ögonblick inbars den lätta supén — och, medan de dricka sitt the, då professorn aldrig talar i familjeangelägenheter, skola vi som hastigast redogöra för vår hjeltes föregående lif.

Doktor L* hade redan varit gift i flera år och lefvat i temligen knappa omständigheter, då han genom ett par lyckliga kurer förvärfvade sig ett förtroende, som sedan oupphörligen växte och i samma mån gjorde hans ekonomiska ställning först god och sedan verkligen lysande. Olyckligtvis fick ej hans hustru glädja sig åt denna lycka: hon dog ungefär vid dess början och lemnade efter sig den då femårige Arvid.

Som doktorn lefde mycket indraget, äfven sedan hans förmögenhet blifvit ovanligt stor, hade Arvid såsom barn ej många förströelser att tillgå. Flitig och ifrig i sina studier, saknade han dem också icke. Student vid aderton års ålder, fortsatte han samma lif i Upsala, blott med den skillnad att han numera endast egnade sig åt några få vetenskaper, såsom historia, filosofi och estetik.

Tre år hade förflutit så, då han en mellantermin i sin fars salong såg en ung vacker flicka, som genast satte hans hjerta i brand.

Han tog reda på hennes namn och bostad, patrullerade några dagar, till och med nätter, utanför hennes fönster och fattade inom kort en outsäglig kärlek till Stockholm och en lika stark motvilja för Upsala.

Ett par dagar innan den unge mannen skulle återvända till universitetet, yttrade han till sin far:

— Vet pappa, jag tror att jag slår graden ur hågen.

— Hur då?

— Jag känner alls ingen böjelse att bli skollärare, och för min bildning gagnar det mig till intet [ 6 ]att taga den der examen. Jag kan läsa lika mycket och ha lika stora kunskaper utan att ha titeln af filosofie magister.

— Visserligen, jag tycker likväl icke om denna omkastning. Vill du gå in i verken?

— Jag kar tänkt på det och anser derföre bäst att jag tar kansli-examen så fort som möjligt.

Derpå höll Arvid ett litet vackert tal om sin kallelse för embetsmannabanan. Fadern samtyckte och vår vän tog sin examen redan följande termin.

Återkommen till Stockholm skref han in sig i ett par verk och skyndade att återtaga sin vaktgöring under den älskades fönster.

Men redan andra aftonen var detta så väl som de andra i våningen präktigt upplyst. Flickans bröllopp firades med stor ståt.

Som Arvid aldrig talat ett ord till sin älskade kunde han ej anklaga henne för otrohet. Han åtnöjde sig således med att söka trösta sig genom förströelser.

I kraft af professorns rekommendationer och sina egna personliga förtjenster infördes han och mottogs välvilligt i de flesta af hufvudstadens bästa kretsar och den genom faderns godhet ständigt fyllda plånboken tillät honom intaga en värdig plats bland Stockholms ”jeunesse dorée”.

Detta lif var nytt för Arvid, som hittills egnat sin uppmärksamhet blott åt sina böcker och sin blyga kärlek. Han öfverlemnade sig också helt och hållet åt salongs- och kamratlifvets omvexlande behag och b!ef inom kort en af koryfeerna i balsalongen, vid spelbordet och vid ungkarlssupeerna.

Fruntimren hjelpte i synnerhet till att skämma bort honom. De lätta segrarne förtogo ända till minnet af hans första barnslighet.

[ 7 ] I hans karakter låg emellertid något, som gjorde att han snart fann hur tomt och föga tillfredsställande allt detta var; men då han ej egde nog kraft att lösrycka sig och egna sin verksamhet åt något ädlare, förföll han i en icke helt och hållet affekterad leda och likgiltighet för allt. Han proklamerade sig såsom öfvermätt på alla de nöjen lifvet har att erbjuda och dristade sig icke sällan fram med yttranden af den mest misantropiska tendens.

Det var dit Arvid för närvarande hunnit. Och i följd af sina tysta observationer öfver sonen ansåg Professorn just nu tiden vara inne att vidröra ämnet.

Den sista thekoppen var tömd, den gamle läkarn återtog sin plats i länstolen.

Arvid räckte honom med sonlig uppmärksamhet pipan.

— Tack min gosse. Låt oss nu språka litet, jag tror mig märka att du sedan någon tid är mindre road af baler och supéer än förut.

— Ja, svarade Arvid, Gud skall veta att jag leds till döds vid denna fadda artighet, dessa cirklade fasoner, denna innehållslösa konversation, denna futtighet, detta beräknande, denna ängsliga uppmärksamhet för småsaker och denna totala tröghet för alla högre intressen, som uppenbarar sig i sällskapslifvet.

— Men om du är utledsen vid detta, hvarföre vänder du dig icke till dig värdigare sysselsättningar?

— Hvad skulle jag då ta mig för?

— Du är ju inskrifven i ett par verk; det är ej förtidigt att börja arbeta der, att sträfva efter en befordran, något förebud till en post der du framdeles kan utmärka dig och gagna dina medmenniskor.

[ 8 ] — Men jag kan ej uthärda med denna pedantiska formalism, detta rent mekaniska arbete, som förslöar och försoffar mina själskrafter och af menniskan gör en maschin.

— Det är likväl ej mer än ett par år sedan du höll ett litet ganska vackert tal för mig om din håg och fallenhet för embetsmannabanan.

— Jag bedrog mig då.

— Mig också.

— Jag drömde om en lefvande organism, satt i rörelse af intressen för högre idéer och i sin verksamhet reglerad af allmängiltiga principer.

— Nåväl?

— Och jag fann en obäklig maschin, satt i rörelse af egennyttiga motiver och reglerad af godtycke eller tom formalism.

— Hm! . . Jag fruktar att alltsammans härrör deraf att du saknar kraft och ihärdighet att vänja dig vid de första — jag medger det — något enformiga göromålen, och att du efter dem bedömmer det öfriga. Men egna dig då åt vetenskaperna; du hade fordom en lefvande håg för studier.

Arvid dolde blott till hälften en gäspning.

— Det är verkligen, sade han, som pappa säger! jag har förlorat den kraft, den ihärdighet, som behöfves för ett allvarligt arbete.

Doktorns ansigte uttryckte oro och bekymmer. Hans erfarenhet hade lärt honom att af alla sjukdomar ingen är farligare än denna andliga förslappning. Han satt en stund tyst, försänkt i tankar.

— Jag kunde föreslå en större restur, men anser ännu bättre att du gifter dig, sade han slutligen långsamt och med ögonen fästade på sonen, för att se hvad intryck dessa ord skulle göra på honom. Du [ 9 ]behöfver verkligen komma i en ny verksamhetssfer, i nya förhållanden.

Den unge mannens anletsdrag bibehöllo sitt uttryck af apati då han svarade:

— Jag har verkligen funderat derpå. Jag behöfver någonting nytt, någonting uppfriskande, och äktenskapet har jag ännu ej försökt.

— Du bör dock ej taga det såsom ett blott försök, yttrade doktorn i en ton of missnöje. Saken är allt för allvarlig för att uppfattas lättsinnigt. Du bör först efter noggrann pröfning välja den, med hvilken du förenar dig för lifvet.

— Det förstås, att jag ej gifter mig utan aktning och kärlek.

— Kärlek . . . Du tror då åtminstone på denna känsla.

Arvid teg en stund likasom förlägen. Sanningen att säga skämdes han litet smått öfver att hafva talat om kärlek, han, den blaserade, lefnadströtte mannen.

Efter ett par ögonblick tillade han dock likgiltigt:

— Åh, visst tror jag på kärlek . . . Det är ju ett faktum, någonting obestridligt, blott man abstraherar ifrån allt svärmande och öfverspändt.

— Kanske du redan hyser en sådan känsla. Kanske du redan bestämt din tillkommande.

— Nej, hvem skulle det väl vara?

— Jag är för litet med i sällskapslifvet att ha reda på dina sympathier. Men jag vet att du bland andra känner fru A, mamsell B och fröken C, hvilka alla äro ganska intagande varelser. Utmärker du någon af dessa?

— Visst icke. Dessutom kommer jag aldrig att gifta mig med någon stadsdam. [ 10 ] — Icke, yttrade fadern i en ton af förvåning — Och hvarföre ej det, tillade han efter ett ögonblick.

— Åh, jag är alldeles öfvermätt vid dessa moddockors tillgjordhet och konstlade sätt, vid deras anspråk på en bildning, hvilken blott till hälften döljer en andlig fattigdom, som är tusen gånger värre än den naiva och anspråkslösa okunnigheten hos en flicka från landet. Och sedan deras hjertlöshet, deras lättsinne! . . .

— Aj, hvilken litania! Du ärnar således söka upp en oskyldig tärna från någon aflägsen landsbygd.

— Ja, och om jag finner någon sådan, med hvilken jag kan sympatisera, skall jag söka lefva lycklig med henne i någon enslig trakt på landet.

Efter dessa ord upptog Arvid sina hvita glacéhandskar som han lagt ifrån sig på skrifbordet, bugade sig för sin far och begaf sig till sina egna rum för att drömma någon ljuf idyll.

[ 11 ]

ANDRA KAPITLET.

— God morgon, min bror!

Arvid satt insvept i nattrocken och förtärde som bäst sitt kaffe, under det att han fortsatte föregående aftons funderingar, då han i denna angenäma sysselsättning stördes af ofvanstående helsning.

Den uttalades af en ung man, hvars klädsel visserligen ej förrådde någon af hufvudstadens förnämsta skräddare, men hvars hederliga och kraftfulla ansigte, i förening med ett par ljusgrå vänliga ögon, ingaf välvilja och förtroende.

— God morgon, Fabian. Hvad för dig hit, så tidigt?

— Jag kommer för att ta afsked af dig.

— Afsked?

— Ja! jag reser hem i morgon.

— Du skämtar väl.

— Alldeles icke.

— Men hur är det möligt? Resa hem nu, ut på landet nära tjugo mil från Stockholm — och det i April månad, midt under regn och slask. Hvad skall du göra på landet nu?

[ 12 ] — Du vet ju att jag bor hemma, att jag sköter min fars landtbruk ock att jag blott tillfälligtvis kommit opp till Stockholm för att uträtta några affärer.

— Du har då verkliger« brådt om att komma hem.

— Nej, det vill jag just icke säga. Göromålen äro ännu ej så många att icke jag kunde vara hemifrån. Också kom jag öfverens med min far att, om det roade mig, jag skulle få stanna här fem eller sex veckor.

— Nå du har ju varit här bara fjorton dagar.

— Det medgifves.

— Du kan således vara här ännu minst tre veckor.

— Du glömmer vilkoret för en längre frånvaro.

— Nej, det var: ”om det roade dig.”

— Nå väl, du förstår nu. Jag trifves ej här, och jag reser derför hem.

— Otacksamme! Du trifves ej här. Och det kan du säga åt mig, som nu i nära fjorton dagar uppoffrat mig för din skull.

— Det är sant. Du och Saltzwedel ha fört mig omkring på allt hvad schweizerier och utvärdshus heta, och varit mig de förträffligaste ciceroner vid beseendet af de närliggande lustslotten.

— Det der är bara lapprisaker. Har jag ej presenterat dig i minst tio lysande familjer? Har jag ej infört dig i sällskaper, der man spelar kort, i sällskaper, der man dansar, i sällskaper der man gör musik? Har jag ej gjort dig bekant med tre aktörer vid kongliga theatern, två aktriser, hvaraf en ”jeune premiere”, en ryktbar sångerska, en poet, två författarinnor och redaktören för tidningen Solen? Har jag ej låtit dig åhöra ett tryckfrihetsåtal mot Franz Sjöberg? Skaffade jag dig ej en liten intrig på maskeraden hos La Croix?

— Det är sannt.

[ 13 ] — Nå väl, inser du då ej hvad detta har varit för mig, som är ända till vämjelse öfvermätt och utledsen på allt det det? Och nu kommer du och säger att du har tråkigt!

— Men du erkänner ju att du sjelf ej är road.

— Det är en annan sak. Genom mångårig vana har jag funnit det eviga enahanda i all denna skenbara omvexling. Men du, en novis, en nykomling från det djupaste landet, hur vågar du tala om att ha tråkigt?

— Jag kan ej hjelpa det, sade Fabian skrattande. Jag trifves ej i detta folkhvimmel, och passar ej för detta lysande lif. Du vet sjelf att, utom den månad jag låg i Uppsala för att taga studentexamen, har jag tillbragt hela min lefnad der hemma på Alsjö. Hvad vill du att jag skall göra i Stockholm? Jag kan ju ej något annat spel än bräde och käglor, dansar icke, kan omöjligen föra en konversation med ett ungt fruntimmer och är alldeles bortkommen med schweizerimamsell.

Arvid tryckte hans hand.

— Det är just derföre jag håller af dig, sade han. Du liknar ej dessa tillgjorda, sjelfkära eleganter, som förspilla sin ungdom på de eländigaste futtigheter. Ack, om du kunde förstå huru led jag är vid dem, och allt det de anse för nöjen.

— Det der inger mig förhoppning att du ej skall afslå en bön, som jag har till dig.

— Du kan räkna på mig. Låt höra!

— Hemma på Alsjö finnas väl 9 eller 10 gästrum, hvilka alla för närvarande stå tomma. Jag har räknat på att du skulle komma ned till Alsjö under sommaren för att taga ett af dem i besittning under två eller tre månader!

— Men . . .

[ 14 ] — Inga invändningar. Du har sjelf sagt att du är utledsen vid Stockholm, och om du afslår min inbjudning, så tror jag ej ett ord deraf, utan räknar dig till samma kategori som de der eleganterna du talade om.

— Det vill jag väl ej utsätta mig för, men . . .

— Men, du fruktar att få ännu tråkigare hos oss. Det vore det enda, men jag kan bjuda på god jagt och rikt fiske. Vi ha ock bland våra grannar flera vackra flickor. Slutligen, om du ej trifves, så gör du som jag nu — du packar in dina saker och reser din väg.

— Nog, nog! Jag antar ditt vänskapliga anbud, och inser på förhand att jag ej kommer att begagna den der resursen, som du nämnde, innan jag märker att jag blir alltför besvärlig.

— Topp, det är då afgjordt. Den förste Juni vänta vi dig på Alsjö. Jag tycker hvad våra grannar skola afundas oss, som kunna bjuda på tvänne unga Stockholms-lejon.

— Tvänne? Du räknar dig således ibland oss, din skälm, sedan du väl kommit ned på landet.

— Nej, jag menar Salzwedel, som följer med mig redan i morgon, och stannar qvar hela sommaren.

— Så mycket bättre. Han är rätt treflig, ehuru han har en temligen god portion egenkärlek.

— För tusan! Du skall få se att Alsjö kommer att bli ett litet Stockholm midt inne i Sörmland. Vi vänta äfven till oss min farbror, major O* och hans dotter, kusin Sigrid. Känner du henne?

— Nej!

— Det var besynnerligt. Hon är den mest inbitna Stockholmska man kan tänka sig. För öfrigt mycket intagande, fast hon gör gyckel af mina landtliga [ 15 ]fasoner. Märkvärdigt att du ej träffat henne på någon bal.

— Bah! Man kan lefva ett århundrade i den här staden utan att observera hvarandra.

— Jag glömde det. Men nu måste jag gå. Jag har litet att uträtta ännu, innan jag reser. Välkommen efter!

— Hvad vill detta säga, frågade, professorn då han aftonen samma dag åter fick besök af sin son — denna gång helt enkelt klädd i bonjour. Blir du hemma i qväll också?

— Ja visst.

— Du ärnar således på fullt allvar slå dig i ro och bli en af ”de stilla i landet.”

— Det förstås.

— Men du skall väl dessförinnan draga ut såsom en äkta riddare och söka dig äfventyr och en maka?

— Blott med den skilloaden att jag kommer att utrusta mig med en plånbok i stället för den ridderliga lansen, äfvensom att jag ej drager ut på vinst och förlust, hvart ödet vill föra mig.

— Har du då ett bestämdt mål för din resa?

— Jag har blifvit bjuden till Alsjö i Sörmland, hos en baron O. hvars son är en af mina vänner.

— Och hvars dotter . . .

— Nej, sade Arvid småleende, det finnes ingen dotter.

— Du får hålla dig till grannarnes således.

— Vi få se.

[ 16 ] — Nå, när reser du?

— Jag har lofvat vara der den förste Juni.

— Godt. Lycka till, bara ej ditt beslut kallnar innan dess.

Men dermed hade ingen fara. Arvid låg nu hemma hela dagarne, läste Heine och Börne, smädade Stockholm, prisade landet och längtade efter att få göra bekantskap dermed.

Den 30:de Maj begaf han sig åväg, med en kappsäck, som utom kläder och dylikt innehöll Heines och Börnes dikter, samt en stor mängd cigarrer.

[ 17 ]

TREDJE KAPITLET.

Den 1:ste Juni straxt efter middagen rullade Arvids vagn in genom den vackra, lummiga allé, som förde till Alsjö.

Fabian intog sin siesta på ett gungbräde, då Arvid körde in på gården. Med ett glädjerop sprang han upp och skyndade fram till sin vän.

— Välkommen och tack för din punktlighet.

— Ja, jag skulle tro att jag kommer på dagen, ehuru jag väl egentligen bort vara här före klockan tolf, för att ej försumma fatalierna. Också var det min mening att komma på slaget, men — den resande spår och gästgifvaren rår. Jag fick vänta tre timmar på skjutsen vid sista hållet.

— Hufvudsumman är att vi ha dig här. Låt oss gå upp nu. Ditt rum är i ordningställdt.

Han ledsagade Arvid till en af flyglarne.

Å ömse sidor om en smal korridor lågo gästrummen, hvilka på Alsjö sällan stod tomma.

— Se här, min kära bror, sade Fabian. Tag nu reda på huru du har det. Detta är dörren till mina rum, den här leder till Salzwedels, och här midtemot bor du.

[ 18 ] Han öppnade dörren till ett stort och ljust rum, beqvämt men enkelt möbleradt. Friska blommor stodo i ett par vaser på spiselkransen och genom det halföppna fönstret inträngde en svalkande luftström.

Arvid trädde fram till fönstret.

— Ack hvilken herrlig utsigt, utbrast han.

Nedanför bygnaden sänkte sig terassformigt en vacker trädgård ända ned till en liten sjö, hvars motsatta strand, hög och skogbevuxen, utgjorde fonden till denna lilla landskapstafla, som tycktes förträffligt egna sig att vara skådeplatsen för Arvids tilltänkta idyll.

— Jag går efter Salzwedel, sade Fabian, så skall han och jag hjelpa dig att packa upp dina saker.

— Hvar är han nu?

— Han sofver middag i sitt rum, han vill aldrig ligga ute, för att ej störas af flugorna.

Efter en stund återkom Fabian, åtföljd af Salzwedel, som ännu gnuggade sig i ögonen, men likväl temligen hjertligt räckte Arvid handen.

Salzwedel var enda sonen, till chefen för ett af Stockholms förnämsta handelshus, firman Slazwedel, Goldberg et co., bekant för sin till ordspråk blifna soliditet och redbarhet.

Salzwedel junior eftersträfvade intetdera af dessa loford. Tvärtom lade han särskilt an på att blifva ansedd för en roué af första rangen, och talade aldrig om annat än sina eröfringar eller hur han spelat något särdeles högt spel eller hur han narrat någon björn.

Att dömma efter honom skulle man trott att det låge någon fördold dygd i att lura en skomakare, att skräddare vore menniskoslägtets naturliga fiender och att källarmästare eller hyrkuskar ej förtjenade att få ut ens det minsta tänkbara decimalbråk af sina fordringar.

[ 19 ] För öfrigt var han ovanligt ful, men klädde sig väl och förde sig med en otrolig suffisance.

— Välkommen hit, sade han. Jag har längtat alldeles förfärligt efter dig, och jag skulle anse oss för en moderniserad upplaga af Orestes och Pylades, om jag ej kunde tillskrifva min längtan den omständigheten att jag ej har någon att spela piket med.

— Olycklige!

— Jag har försökt lära Fabian, men han är ej i stånd att komma ihåg hur mycket han har räknat.

— Trösta dig. Jag är nu här.

— Visserligen, sade Fabian. Men du får ej sitta och spela kort med honom hela dagen.

— Nej, Gud bevars! Blott någon gång när jag gripes af medlidande. Han vinner dessutom alltid.

— Jo vackert. Mins du på Blå Porten, när du på tre gifningar vann . . .

— Se så, tyst med de der spelhistorierna, afbröt Fabian. Kaffet är troligen färdigt, pappa har slutat sin middagslur, och mamma sin följetongsartikel.

— Jag är genast klädd, försäkrade Arvid. Salzwedel kan just under tiden roa sig med att lägga ned mina kläder i byrålådorna.

— Må göra.

Rouén började med Fabians hjelp att mycket samvetsgrant utföra detta uppdrag, i det han med kritiska anmärkningar beledsagade hvarje plagg. Blott två saker undsluppo hans ogillande: böckerna, hvilka han utan att se på dem kastade på ett bord, och cigarrlådorna, af hvilka han, med ett lakoniskt — mina är slut, genast gjorde beslag på en.

— Nu är jag färdig, sade Arvid, i det han slog en elegant knut på halsduken.

De tre unga männen gingo ned för trappan, passerade gården och inträdde i hufvudbyggnaden. [ 20 ] I en sal på nedre botten sutto Arvids föräldrar, ett gammalt äkta par, i hvilkas anletsdrag man återfann sonens flärdlöshet och godmodighet.

— Mina föräldrar . . . min vän Arvid L*, om hvilken jag så ofta talat med pappa.

— Min sons vänner äro alltid hjertligt välkomna hos mig, men herr L* kan så mycket snarare göra anspråk på att vara det, som jag har professor L* att tacka för min hustrus återställande från en svår sjukdom.

Med dessa ord hälsade baron O* sin sons unge vän.

Dermed var också ett ypperligt samtalsämne gifvet. Man talade om professor L*, om sjukdomar i allmänhet, om landtluftens välgörande inflytande och dylikt mer.

Baron O* var en 60-års man, af ett ännu kraftfullt och värdigt utseende. Hans sätt förenade landtjunkarens rättframhet med en gammal vana vid belefvenhet.

Friherrinnan såg ännu rätt bra ut och föreföll än mera intagande genom den godhet och hjertlighet, som framlyste i hvarje hennes blick eller ord.

Inom ett par timmar kände Arvid sig fullkomligt hemmastadd inom den för honom främmande familjen.

— Är herr L* jägare, frågade baron.

— På sätt och vis.

— Hvad vill det säga?

— Jag har öfvat mig mycket att skjuta till måls, och träffar pricken på tämligen långt håll. Derjemte har jag flitigt studerat åtskilliga jagtböcker, men för att bekänna sanningen tror jag knappast att jag inalles 4 gånger skjutit på något lefvande föremål.

— Herrn har då gått en bra egen väg. Aldrig förr i mitt lif har jag hört någon studera jagten theoretiskt utan den ringaste praktik.

— Det är en följd deraf att jag tillbragt min mesta tid inom Stockholm. Men jag hoppas att nu vinna något af hvad jag saknar.

[ 21 ] — Om det roar er skola vi gå på andjagt i morgon. Jag har ett par bondpojkar här straxt intill, hvilka ej äro rädda att klifva ned i vattnet ända upp till halsen.

— Jag trodde ej att man borde jaga änder förr än i slutet af Juni.

— Det förstås att detta är det rättaste, men för en gång kan det ej skada att skjuta några andungar litet tidigare än efter regeln. Deremof, när majoren kommer hit, skola vi ställa till en ordentlig jagt med båtar och hundar.

— Åh det blir förtjusande! Du Salzwedel, har kanske redan nått en viss skicklighet.

— Nej, Gud nås! Jag var ute med baron en gång; men, just som vi sprungo utåt flodbrädden efter en hel skock änder, klef jag ned mig och blef efter.

— Och kom hem två timmar senare än jag, genom- våt och uttröttad.

— Det der, sade friherrinnan, kan väl ej ingifva herr L* någon särdeles håg att jaga änder.

— Åh, jag får väl akta mig, helst nu då jag är varnad af Salzwedels exempel.

— Jag fruktar att herrarne få leds här. Hen det blir väl lifligare mot slutet af veckan, då Majoren och fröken Sigrid komma hit.

— Ja, sade Fabian, Gud skall veta att kusin Sigrid förstår sig på att hålla en i rörelse. Jag är rigtigt glad att jag nu ej ensam kommer att bli offret för hennes nycker.

— Jag tror dock, menade friherrinnan småleende, att du temligen gerna rättar dig efter dem. Kom i håg dansen!

— Tyst mamma lilla, det der är en familje-hemlighet.

Dervid skrattade han bullrande, men hjertligt.

— Men, tillade han, när jag tänker rätt efter, så [ 22 ]gör det ingenting om jag talar om det. Arvid och Salzwedel må gerna skratta åt mig.

— Har ingen fara. Du vill väl i alla fall ej att vi skola dö af nyfikenhet.

— Nåväl, saken är den att kusin Sigrid alltid när hon varit här nere förebrått mig att jag ej kunnat dansa med henne. Lika illa om ej värre var det i Stockholm. Derföre har jag företagit mig att under de här sex veckorna lära mig valsa. Två eller tre gånger i veckan har jag varit på prostgården, och genom min ihärdighet alldeles uttröttat mina begge lärmästarinnor, doktorns döttrar.

— Utom det att du här hemma narrat din gamla mor att svänga om med dig, sade friherrinnan skrattande.

— Också tror jag mig nu hafva kommit så långt att jag hjelpligt skall kunna följa med takten — och hvad krafterna beträffar trotsar jag hvem som helst att hålla i längre än jag.

— Hvad fordras väl mer, inföll Salswedel skämtande, för att göra furor på börssalen.

— Det begär jag ej, blott jag icke tar mig för illa ut här på landet. Men med mina nya svarta kläder, som jag lät göra mig i Stockholm . . .

— Och dina hvita glacéhanskar, sade Salzwedel.

— Och dina lackerade balstöflor, tillade Arvid.

— Nej, sade Fabian, hvad de sednare beträffar, kan jag ej begagna dem, de äro så förb . . . förlåt mig mamma lilla! . . . de äro alldeles för trånga.

Nu kom théservisen in.

Efter thét gick man ut att spatsera, derpå intogs supén och klockan tio skiljdes man åt. Arvid somnade i det bästa lynne i verlden.

[ 23 ]

FJERDE KAPITLET.

Tidigt påföljande morgon begåfvo sig baronen och de tre unga herrarne, behörigen utrustade med nödiga reqvisita, åväg på andjagt. Tvänne hvithåriga, lurfviga bondpojkar tjenstgjorde i stället för jagthundar.

— Det här, sade gamla baronen, är ett klent nöje. Det är skada att herr L. ej var här i medlet af Maj, så hade ni fått vara med om att skjuta andrakar.

— Andrakar?

— Man kallar hanarne så.

— Jag trodde att man ej gerna sköt dem, för att ej skrämma bort honan och förlora hela kullen.

— Det gäller blott tidigare på våren, men ej då honan redan begynt värpa. I medlet af Maj, kanske något tidigare, ligga honorna på ägg, och tåla då ej hanarnes uppvaktning. Gräsenklingen sällar sig då till sina olyckskamrater, så att i fall man vid den tiden får syn på en liten flock sjöfoglar kan man ge sig fan på att det är anddrakar; om man passar på nu, eller ännu bättre, innan de hunnit söka upp hvarandra, kan man få ett trefligt skytte på dem. Man bygger upp en låg riskoja vid en fråkenbotten, och [ 24 ]ligger på lur der om aftnarna, emedan änderna bruka svärma omkring vid den tiden.

— Men det måtte vara bra enformigt att ligga så der flera timmar, om ingen and flyger förbi.

— Derför anförtror man sig också icke åt slumpen. Vet ni hvad en andpipa är.

— Nej.

— Se här en sådan.

Baronen tog fram ur fickan ett slags lockpipa af tenn, till formen nästan liknande en andnäbb.

— Med den här, sade han, sedan Arvid tillräckligt beskådat ofvannämde pjes, med den här härmar man honans läte. Drakarne, som hafva hufvudet fullt af älskogstankar, komma bums flygande, och jag vet aftnar då jag på det viset fått fem eller sex präktiga änder.

— Men hvar tusan har Salzvedel tagit vägen, afbröt Fabian sin fars lärorika tal.

— Han måtte ha blifvit efter.

— Men han kan dock ej vara långt borta. Salzvedel ohoj, ohoj, ohooooj!

Ingen svarade.

Sedan jägarne väntat förgäfves en stund återtogo de marchen. Men som, till och med enligt baronens påstående dagens jagt skulle blifva ”ett klent nöje,” lemna vi dem och följa i stället det borttappade fåret.

Då Salzvedel märkte att de andra voro helt och hållit upptagna af sitt samtal hade han passat på vid en krökning af den smala vägen och med hastiga steg begifvit sig af åt ett annat håll.

Efter en half timmas gång stannade han utanför ett litet hus, som genom sitt byggnadssätt och de kringliggande små täpporna lätt kunde igenkännas såsom ett af Sveriges boställen.

[ 25 ] Den unge mannen visade sig fullkomligt hemmastadd. Efter att hafva kastat en forskande blick omkring sig, upplyftade han klinkan på förstugudörren, låste igen den efter sig och gick in i ett rum till venster.

Rummets inredning stod i harmoni med husets rödfärgade ytterväggar och det grönskande torftaket. Det var en mörk sal, mörk genom den grånade rappningen med sin bresiljebiå marmorering och mörk genom de stora aplarne, som voro planterade utanför fönstren och hvilkas grenar slogo mot de små, i bly infattade, rutorna. Äfven möbleringen, det vill säga det stora brunmålade slagbordet, klockfodralet och den gammaldags dragkistan hade en mörk färgton.

Men allt mörker blef ljus, då man betraktade den enda menskliga varelse, som befann sig i kammaren.

Det var en flicka, som tycktes vara mellan sjutton och aderton år. Smärt kring lifvet, något längre än medelmåttan, yppigt vext förde hon sig med smidigt behag i den hemmaväfda, röd- och hvit-randiga bomullsklädningen. Hennes tjocka, bruna hår var obetäckt, och slöt sig i rika, silkesglänsande flätor kring det förtjusande ansigtet. Ögonen voro svarta och blixtrande, kinderna af en glödande kolorit, munnen kringspelad af ett lockande leende. Hennes händer voro något stora och ingalunda mjölkhvita, men den lilla nyansen af brunt öfverensstämde kanske bäst med hennes något mörka hy.

Hon höll på med att karda bomull, sittande på en så kallad fönsterpall, ett slags anspråkslös soffa, klädd med blårutigt hemväfdt tyg. Men flickans lynne var troligen lekfullt, ty likasom barn blåsa såpbubblor och fröjda sig deråt, så blåste hon de luftiga bomullsrullarne. som hennes snälla händer förfärdigade, upp och ned så att de antogo allehanda former, ibland [ 26 ]liknande bokstäfver. Men hvarje gäng en bokstaf bildades log hon spotskt och knäppte med en förtjusande näpenhet till bomullsrullarne, så att de flögo ned i korgen.

— God morgon, vackra Marie, sade Salzvedel och fattade en af hennes händer.

Hon nickade trotsigt, men lät nonom dock qvarhålla handen.

— Jag tror du är vid dåligt lynne.

— Nej bevars, men jag begriper ej hvarför ni skall komma hit alla förmiddagar, medan pappa är borta.

— Det är ju helt naturligt. Jag vill se dig och språka med dig ostörd.

— Men hvad skall det tjena till? Ni bor ju på Alsjö, hvarföre stannar ni ej der och roar er med era gelikar.

— Der finnas ej några unga flickor.

— Så res öfver till Ulnarp och håll prostens döttrar sällskap.

— Det är för långt, och dessutom äro de ej så vackra som du.

Salzvedel lutade sig framåt och sökte trycka en kyss på hennes glödande läppar.

Men den unga flickan slingrade sig ur hans armar och sprang upp. Derpå ställde hon sig helt lugn framför honom.

— Tycker ni verkligen att jag är vacker, frågade hon spotskt i det hon fästade sina flammande ögon på honom med ett underligt halft tilldragande, halft frånstötande uttryck.

— Åh du är beundransvärdt skön, sade Salzvedel långsamt och kände sig nästan fascinerad af den brinnande blicken.

Hon stod en lång stund framför honom, med ett fint gäckande leende kring den svällande munnen. [ 27 ]Hon tycktes på en gång njuta af den beundran hennes skönhet framkallade, och tillika hånle åt både sin beundrare och sig sjelf.

— Ni måste gå nu, sade hon slutligen, pappa kommer straxt hem.

— Blott en kyss först, en enda.

— Nej, sade hon skrattande men bestämdt. Kanska en annan gång.

Salzwedel gick.

— Fördömda flickunge, mumlade han i det han aflägsnade sig. Hon har alldeles förvridit hufvudet på mig. Ack om jag hade henne i Stockolm!

I detsamma skrattade en skata, som satt på en gärdesgård bredvid vägen. Salzwedel lade an och sköt henne.

— Jag skall väl ej komma hem från jagten alldeles utan byte, sade han och stoppade fågeln i sin skjutväska.

Då andjägarne kommo hem funno de Salzwedel sysselsatt med att åse huru man spikade upp hans skata öfver stalldörren.

— Hvar har du hållit hus, frågade Fabian.

— Jag tappade min lorgnett, svarade Salzwedel, och medan jag letade efter den på marken, hade herrarna redan gått ett långt stycke ifrån mig.

— Men hvarföre kom du ej när du fått detta ovärderliga optiska instrument? Vi ropade länge på dig.

— Ja, jag hörde det på afstånd och försökte taga en genväg genom småskogen.

[ 28 ] — Och i stället gick du vilse.

— Riktigt. När jag då ej kunde leta rätt på herrarne, började jag att jaga på egen hand.

— Och sköt?

— Den der skatan.

Man skrattade åt detta rika byte, visade sitt eget, och frågade ej vidare.

[ 29 ]

FEMTE KAPITLET.

Några dagar förgingo utan något afbrott i Alsjöboarnes gamla vanor. På förmiddagen var man ute och jagade, eftermiddagen tillbragtes med konversation eller kortspel.

Slutligen nalkades dagen för major O’s och hans dotters väntade ankomst. Salzwedel tycktes riktigt brinna af otålighet.

— Majoren spelar vira, sade han till Arvid, och fröken Sigrid är charmant. Hvilken diversion i detta enformiga lif. Det är endast hoppet om deras an- komst, som uppehållit mig tills nu.

— Men hvarföre reste du då hit ned så tidigt?

— Hvarföre? helt enkelt derföre att jag var illa ansatt af mina björnar, och ansåg det bättre att leds här nere än leds i numro 74.

— Det kunde väl ej komma ifråga. Din far . . .

— Min far ger mig 2000 riksdaler om året. ”Hvad derutöfver är, är syndigt”, tycker han.

— en om du uppgåfve dina skulder, så betalde han dem nog.

[ 30 ] — Liksom han ej redan gjort det tre eller fyra gånger. Men hvad vill du altt jag skall göra? Det kostar att lefva med i verlden.

Arvid smålog litet misstroget.

Man hviskade i all tysthet att Salzwedel ingalunda var en sådan roué, som han lät påskina, att hans fordringar voro större än hans skulder och att han talade om sina derangerade affärer blott för att slippa besvärliga låneansökningar.

— Är fröken O, sade Arvid för att byta om samtalsämne, då verkligen så intagande som du påstår.

— Hon är mycket vacker och konverserar lifligt. Dessutom har hon egenskaper, som utan tvifvel komma att slå an på dig i synnerhet.

— Och hvilka äro de?

— Hon är mycket beläst icke blott i romanlitteraturen utan äfven i allvarsammare ämnen. Jag har hört henne räsonnera så snillrikt och djupsinnigt att jag ej begripit mera deraf än om hon talat den renaste sanskrit. Dessutom spelar hon fortepiano nästan alltför väl för en amatris.

— Och det der tror du skall göra intryck på mig. För min del vet jag ej något värre än dylika mellanting mellan baldrottningar och blåstrumpor, som i en fransäs tala om saker, som de ej förstå, och i mindre sällskaper plåga våra öron med halsbrytande etyder.

— Du har gjort dig en alldeles oriktig föreställning om henne. För öfrigt har jag ingenting emot att du ej tycker om henne, tvärtom . . .

— Kanske du är kär i henne?

— Nej, men jag funderar på att bli det. Hon får ett icke obetydligt arf — och i våra dagar måste man göra första afseende på dylikt.

— Särdeles med dina förtviflade affärer, sade Arvid litet ironiskt.

[ 31 ] — Alldeles riktigt. Det skulle möjligen kunna hjelpa upp dem. Men, för att säga sanningen, är jag för ung att gifta mig. Det blir en resurs för min ålderdom, ett pis—aller, som jag ogerna tillgriper. Till dess lefve operan och baletten! Men luften är qvalmig, jag känner mig benägen att sofva middag. Gack och gör sammaledes!

I stället för att lyda sin väns råd, stoppade Arvid ett cigarrfodral i fickan, fattade sin käpp ock begaf sig ut att spatsera.

Utom förmiddagarnes ströftåg i sällskap med baronen och hans son, hade Arvids promenader hittills varit riktade utåt den vackra sjöstranden; denna gång valde han för omvexlings skull häradsvägen.

Luften var, såsom Salzwedel anmärkt, tung och qvalmig. En skickligare väderspåman än Arvid skulle af de mörka molnen anat ett nära förestående regn, men han fästade ingen uppmärksamhet dervid, utan gick tankfull vägen framåt.

Han hade gått rakt fram i något öfver en halftimmas tid, då han öfverraskades af ett häftigt slagregn. Lyckligtvis erinrade han sig att han nyligen passerat en liten byggnad, troligen en bondstuga. Han vände om, påskyndande sina steg och var inom några ögonblick der.

Vi behöfva väl ej nämna för läsaren att han råkat på samma hus, dit Salzwedel styrt sin kosa, när han smugit sig från jagten.

Vår hjelte trädde in och befann sig framför Marie, hvilken nu, likasom då vi sist sågo henne, var sysselsatt med att karda ull.

Hon uppgaf ett lätt rop när hon varseblef den främmande.

— Förlåt mig, sade Arvid, som af hennes klädsel och utseende tydligen märkte att han ej var i en [ 32 ]vanlig bondstuga. Jag gick ut att spatsera från Alsjö, öfverraskades af regnet och dristade mig in, för att begära skydd deremot.

— Mycket gerna, sade Marie i det hon stod upp ifrån soffan och bortröjde bomullen. Var god och sitt ned.

Arvid begagnade sig af anbudet, utan att yttra något. Frapperad af flickans ovanliga skönhet och fullkomligt okunnig om hvilken klass hon kunde tillhöra, visste han ej hvad han skulle säga. En för honom åtminstone högst pinsam tystnad uppstod och varade flera minuter, under hvilka han oafvändt hade sina ögon fästade på den vackra flickan, som återtagit sitt arbete och ej tycktes vilja se upp derifrån.

Regnet fortfor att våldsamt piska mot fönsterutorna.

— Min Gud, huru skall pappa komma hem i detta förskräckliga väder.

— Mamsells far är då ute nu.

— Ja, men han brukar återvända vid den här tiden från kommissarien, hos hvilken han nästan hela dagen är sysselsatt med renskrifning.

Detta innebar tvänne vigtiga upplysningar. Den unga flickans far brukade då lemna henne ensam en stor del af dagen, och han tycktes ej vara utan all bildning då han kunde användas som biträde af kommissarien.

— Länsmännen måtte ha bra mycket att göra, sade Arvid.

— Men de förtjena också dugtigt, svarade Marie.

— Skada blott att deras sysla är något . . . odiös.

— Icke numera så mycket som fordom.

— De måste då hafva blifvit mera humana än förut.

Arvid framkastade med flit ett par utländska ord, såsom ett slags pröfvostenar på flickans bildningsgrad.

[ 33 ] — Ja, man ser numera högst sällan den råhet och det öfvermod i tjenstutöfningen, för hvilka de brukade beskyllas.

I detta ögonblick kom en häftig stormil och slog våldsamt grenarne af en utanför stående apel mot fönstren. Hela huset tycktes darra i sina fogningar. Det låg högt och fritt, och var derigenom utsatt för vindarnes hela raseri.

— Dessa gamla boställen, sade Marie leende, äro just ej särdeles stadigt byggda.

— Detta hus är då ett boställe?

— Ja, min far är fanjunkare. Men herrn måtte ej hafva varit mycket på landet, som ej känner igen boställena. Jag tror att de öfver hela Sverige äro hvarandra lika som ett par bär.

— Jag har verkligen ända hittills varit stadsbo. Men det måtte vara hemskt att bo så här.

— Åh, jag är van dervid. Så länge jag minnes har jeg bott i detta hus . . . Men jag måste sätta vatten på elden, så att pappa kan få en varm toddi, då han kommer hem.

Hon gick till spisen och gjorde inom några ögonblick upp en liten flammande eld.

Rörande sig lifligt och lätt under dessa husliga bestyr, föreföll hon Arvid oändligen intagande.

— Se der, tänkte han, en ung, okonstlad landtflicka, skön och svällande af ungdomskraft, hvars medfödda behag hundrafallt ersätter sällskapsvanan, och hvars naturliga förstånd ej fått en skef riktning genom en förvänd uppfostran. Jag ville just se hur en Stockholmsdam skulle ha tagit sig ut vid ett sådant tillfälle, ensam med en ung främmande karl . . . Hvad hennes enkla, okonstlade sätt är oändligen älskvärdare än det der pryderiet, som skall föreställa blygsamhet!

[ 34 ] Emedlertid tycktes ovädret hafva uttömt sin våldsamhet och regnet stannade småningom af.

— Nu torde det vara tid att gå, sade Arvid och steg upp ifrån fönsterpallen.

— Ja, sade Marie, det är bäst att passa på medan det håller opp. Men kanske det börjar ånyo, innan ni kommer fram. Får jag ej låna er vårt paraply.

Arvid tackade, bugade sig och gick, med den fasta föresatsen att sjelf bära paraplyt tillbaka följande dag.

Marie hade knappt låst igen dörren efter honom, innan hennes far kom hem.

Fanjunkar Wahlstedt var en ungefär femtio års karl, starkt byggd men med gråsprängdt hår, glåmigt ansigte och en rodnad på näsa och kinder, som förrådde ett flitigt bruk af spirituosa. För öfrigt var ej sjelfva ansigtsbildningen ful, men gjorde genom de listiga, plirande ögonen ett obehagligt intryck. Han bar en sliten uniformsrock, igenknäppt ända upp till halsen, hvilken omslöts af en minst tioårig, på flera ställen ”broderad” silkeshalsduk. Till något slags linne syntes ej det ringaste spår.

Hans historia låter berätta sig i få ord. Född af bättre och tämligen förmögna föräldrar var han bestämd för studierna. Men efter att ett år hafva legat i Lund, råkade han i dåligt sällskap, började spela och rumla, och ruinerade inom några år sina föräldrar och följaktligen sig sjelf. Efter ett par misslyckade försök att hjelpa sig upp igen tog han den resursen att bli soldat, och gifte sig straxt derefter, sedan han avancerat till fanjunkare. Hans hustru dog några år sednare och efterlemnade Marie, hvilken han företagit sig att sjelf och efter egna principer uppfostra.

[ 35 ] Som vi ej hafva något skäl att hoppas det fanjunkaren Wahlstedts åsigter öfver uppfostran skulle blifva mera följda än dem Rousseau framställt i Emile, förbigå vi dem helt och hållet, och förbehålla oss endast att här och der få nämna några ord om deras resultat.

— God afton kära Marie, har du något värmande åt mig? Jag är alldeles genomvåt.

Marie, som noga hade sig bekant hvad hennes far menade med “något värmande“ satte fram det varma vattnet på bordet och framtog ur väggskåpet konjaksflaskan och sockerasken.

— Godt, mitt barn, hvad har du roat dig med i eftermiddag?

— Den andra herrn från Alsjö har varit här.

— Seså, får du nu visiter på både för- och eftermiddag . . . Det der går aldrig an.

— Åh det måtte väl ej vara farligt.

— Jag vet att du är en klok och förståndig flicka, men . . .

— Dessutom är den här herrn icke alls farlig.

— Hur då, frågade fadern, i det han drog af sig sin rock och påtog en annan, som var torr.

— Han kom in för att ej bli genomvåt af regnet, och, medan han satt här, talade han bara om länsmän och fanjunkare-boställen.

— Hvad tusan vill det säga?

Marie redogjorde för hela förloppet af Arvids besök.

— Nå, det måtte jag säga, det var en rolig karl! Aldrig brukade jag tala om sådant, när jag förr i verlden träffade en ung och vacker flicka ensam.

Och far och dotter, hvilka voro vana att lefva på en mycket ogenerad fot med hvarsndra, skrattade helt hjerligt tillsammans.

[ 36 ] — Akta dig emellertid, sade fanjunkaren, du känner ordspråket: ide lugnaste vattnen gå de största fiskarne.

Härpå tog han sig en dugtig klunk ur toddiglaset, och lutande sig tillbaka på stolen, njöt han i fulla drag behaget af att, efter att ha blifvit genomvåt af regn och uttröttad af en fjerdingsvägs marsch, få hvila ut under eget tak och smutta på en toddi, tillagad af ens egen unga, vackra och lofvande dotter.

TRETTIONDEANDRA KAPITLET.

Ett par månader hade förflutit.

Det var nu vinter. Ett hvitt täcke af snö höljde Carl XIII:s torg; träden hade förlorat sin grönskande löfdrägt och stodo der nakna, med sina kala, svarta grenar.

Men de voro dock ej nakna dessa träd, ty rimfrosten hade höljt dem med slöjor af silfverskir, med vippor af gnistrande diamanter, Denna skrud var kanske praktfullare, om än kallare, än sommardrägten.

Morgonluften var frisk. Strömmen flöt trög och isblandad under Norrbros hvalf.

Tvänne unga män vandrade utåt en af alléerna. Det var konglig sekter A. och löjtnant B., hvilka, efter att hos Biauchini ha druckit sitt morgon-kaffe, nu togo sig en liten promenad, väl insvepta i sina varma syrtuter.

— Har du varit hos Marie nyligen? frågade löjtnanten.

— Nej, hon är stött på mig.

— Hvarför det?

[ 233 ] — Emedan jag ej ville göra henne present af en ny vinterkappa.

— Får hon då ej dylikt af Salzwedel.

— Af Salzwedel . . . Vet du då icke att han afstått sina rättigheter åt baron C.?

— Nej, det är en nyhet för mig. Har det der arrangemanget varat länge?

— Nej, blott i tre veckor.

— Och C. är ändå så litet frikostig! Jag trodde han skulle bli en riktig slösare, sedan han blifvit gift.

— Fan ock! För öfrigt är det icke hans fel. Hans hustru är alldeles förtvifladt snål.

— Då råkade han väl ut.

— Och Marie sedan . . . Hon hade gjort klokare, om hon hållit sig till mig.

— Det låter ej så . . . Du ville ju ej gifva henne ens en kappa.

— För tusan, det är en annan sak nu . . . Då hon en gång valt C., så har jag ingenting att göra med hennes ekonomi. En spektakel-biljett och dylika småsaker är allt hvad hon kan begära af mig, och jag börjar ändå redan ledsna vid det.

— Det lät icke så, då du först blef bekant med henne.

— Åh, hon har blifvit gammal sedan dess.

— Jag minnes för ett par månader sedan, en gång när vi voro derinne; då var du helt betagen.

— För två månader sedan.

— Ja, den gången då Arvid L* var inne i boden.

— Åh, jag kommer ihåg . . . Nå, han har blifvit alldeles osynlig.

— Ja, sedan den aftonen har han varit sig fullkomligt olik.

[ 234 ] — Gud vet, hvad som kommer åt honom . . . Han helsar knappast . . . Det är kanhända affärer.

— Nej, visst icke, fadern är rik och ger honom allt hvad hon vill.

— Olycklig kärlek?

— Det tror jag icke . . . Han hade mycken tur hos fruntimmer.

— Hvad kan det vara då?

— Jag tror, gud fördömme mig, att han har blifvit läsare.

— Läsare?

— Ja, så ungefär.

— Prat!

— Eller filantrop, om du tycker att det låter bättre.

— Läsare . . . filantrop . . .

— Eller socialist, om du så behagar.

— Du är galen . . . Läsare . . . filantrop . . . socialist . . . hvad vill det säga?

— Det vill säga att han primo aldrig visar sig ute i sällskaper eller deltager i ett muntert kamrat-lif; sekundo springer omkring gatorna för att uppsöka tiggarflickor, blinda käringar och gamla krymplingar; tertio har han just nu gifvit ut en bok, i hvilken han gör en mängd deklamationer mot rikedomens ojemna fördelning, arbetarnes förtryck och kapitalisternas hjertlöshet.

— Åh, fan . . . Det der vill nästan säga att ingen hederlig karl kan umgås med honom längre.

— Knappast nog.

— Det var dock dumt.

— Huru då?

— Jo, jag hade ärnat besöka honom och låna ett par hundrade riksdaler.

— Det kan du nog göra ändå . . . I fråga om affärer behöfver man ej vara så nogräknad.

[ 235 ] — Det har du rätt i . . . Fan till djup snö här.

— Ja, svarade löjtnanten och stampade med bottforerna i marken, så att snön yrde omkring honom. Det är oförsvarligt att man ej skottar undan den.

— Allting är uselt här i Stockholm . . . Tacka vill jag i Paris, der . . .

— Har du varit i Paris?

— Nej, men jag har hört af resande . . .

— Jaså . . . Nå, Salzwedel som också har blifvit förändrad!

— Har han också blifvit filantrop?

— Nej, gudnås; han har blifvit snål. Häromdagen ville jag låna litet pengar af honom; men han svarade tvärt: “Nej!“

— Jo, jo, det var väl derföre han gjorde sig af med Marie. Hon kostade allt vackra pengar.

— Åh, jag tror just icke det; han var aldrig någon slösare.

— Nej, det tror icke jag heller; men nog talade han sjelf ständigt om huru han tappat ofantliga summor på spel, huru han tömt en mängd buteljer champagne, och depenserat penningar på något fruntimmer.

— Bara prat!

— Det är väl möjligt: sådant får man se. Men skola vi icke gå och taga oss ett parti biljard?

— Åh jo, hvarföre icke.

— Framåt då!

Arvid var verkligen förändrad, ehuru han visserligen hvarken hade blifvet läsare eller socialist eller [ 236 ]ens filantrop i den betydelse, hvari de bägge unga eleganterna hade tagit ordet.

Allt ifrån den dag, då han återsåg Sigrid, hade han begynt föra ett nytt lefnadssätt.

Han hade visserligen ej helt och hållit dragit sig från sällskaps- och kamrat-lifvet; men han umgicks blott i några få familjer och han hade gjort ett strängt urval bland sina vänner.

Han sprang visserligen ej ”kring gatorna för att uppsöka tiggarflickor, blinda käringar och gamla krymplingar”, men han hade någon gång uppsökt armodet i dess egen boning.

Han hade äfven gifvit ut en liten broschyr, men som alls icke var i socialistisk anda, ehuru han förordade några reformer i fattigväsendet och föreslog association såsom ett hjelpmedel för att i någon mån befria arbetet från dess beroende af kapitalet.

I allt detta understöddes han af sin fars råd och uppmuntrades af tanken på Sigrid.

Han hade dock ej återsett henne mer än en gång sedan den der aftonen i kongliga theatern.

Det var en dag, då han uppsökte en fattig familj, hvars adress professorn hade gifvit honom.

Det var i en af dessa delar af staden, der fattigdomen är mest hemmastadd, der luften är förpestad af mefitiska ångor, der husen tyckas färdiga att hvarje ögonblick ramla omkull, der man blott ser lytta, ofärdiga menniskor med utmärglade eller pussiga ansigten och klädda i smutsiga trasor, mellan hvilka och deras egare skillnaden blott är tiden; ty man behöfver endast vänta en liten tid, och de äro lika.

Här hade han mött Sigrid. Hon hade sett förvånad på honom, derpå helsat honom med ett vänligt leende och försvunnit innan han hunnit säga något.

Han hade sedan hört henne välsignas af de [ 237 ]olycklige, till hvilka han ämnat sig. Hon hade förekommit honom i hans välgörenhet.

Detta återseende hade ej förorsakat Arvid så bittra känslor, som det förra; hon hade nu icke behöft blygas och undvika hennes blick.

Men hans saknad hade dock ånyo uppvaknat; mer än någonsin insåg han att han älskade henne med en varm och fast känsla.

Ibland frågade fadern honom:

— Men hvarföre besöker du aldrig major O* och hans dotter?

— Hvartill skulle det tjena?

— Först och främst vore det en skyldig artighet.

— Hvilket det dock nu är alldeles för sent att fullgöra. Då jag icke varit der under en så lång tid efter deras återkomst, kan jag ej gerna gå nu.

— Men, min son, du älskar ju fröken O* . . . eller har denna böjelse redan upphört?

— Nej, den har icke upphört . . . tvärtom vet jag att jag nu älskar henne dubbelt högre än då jag förklarade henne min kärlek.

— Längtar du då icke att återse henne?

— Stundom; men skulle det väl vara klokt af mig att vilja tillfredsställa denna längtan? Med hvarje gång som jag återsett henne har min kärlek tillvext . . . men hon . . . hon älskar icke mig.

— Hon älskade dig icke då, men nu . . .

— Ingenting kan väl nu ha förändrat hennes känslor.

— Din egen förändring möjligen.

— Den var åtminstone hennes verk — den blicken då . . . just då . . . aldrig var jag så emottaglig för ett ädelt intryck; men helt säkert har hon redan upphört att fästa någon uppmärksamhet vid mig . . . och om hon än på ett eller annat sätt lärt känna det [ 238 ]jag icke är densamme, skall hon väl tro att denna förändring är något annat än ett flyktigt hugskott, en nyck, som blott är ett ytterligare prof på mitt lättsinne.

— Just derföre borde du besöka henne, och sjelf söka öfvertyga henne om den uppriktigiighet, med hvilken du börjat följa hennes uppmaningar.

— Nej, min far, jag kan det icke.

— Och hvarföre ej?

— Min stolthet sätter sig deremot, jag vill ej utsätta mig för att ännu en gång blifva tillbakavisad.

— Men denna stolthet tyckes mig vara bra oriktig. Om du ville lyda mitt råd, så . . .

— Min far, ursäkta mig, men nu går jag upp till mig för att skrifva på min lilla bok . . . jag har just nyss fått en idé, som etc etc.

Detta var Arvids vanliga ursäkt, när han ej längre ville fortsätta sina samtal med fadern; och professorn, hvilken var alltför lycklig att hans son börjat fatta intresse för någonting, sökte aldrig uppehålla honom.

Slutligen var det lilla arbetet färdigt.

Arvid hade deri nedlagt hela sin själ. Men som han endast sjelf tänkt öfver ämnet och detta under en bra kort tid, utan att rådfråga andra författare, hvilka arbetat i samma anda, och utan att ha nog studerat fakta och detaljer, fans der naturligtvis mycket omoget.

Ernellersid var dock hvarje sida genomträngd af ett varmt och lefvande intresse för saken, och de åsigter, som i boken uttalades, visade sig tydligen vara härflutna ur ett klart och praktiskt förstånd, hvilket blott tycktes sakna nog kunskaper och erfarenhet för att frambringa fullkomligare frukter.

Arvids broschyr omnämdes med loford i de [ 239 ]tidningar, hvilka hade likartade åsigter, och gisslades obarmhertigt i de andra.

Detta är sakens vanliga gång, och det gjorde föga intryck på den unge mannen.

Så mycket mera fästade han sig vid ett bref, hvilket han erhöll en kort tid efter bokens utkommande.

Detta bref bar Götheborgs poststämpel, var skrifvet med vacker stil, hvars ledighet genast lät sluta till en karls hand, och innehöll följande!

”Min herre!

Då man sjelf genom yttre omständigheter är hindrad att verka för en idé, om hvars sanning man är öfvertygad, är det med känslor af djupt intresse och glädje man ser någon annan göra det. Man erfar ett starkt och uppriktigt deltagande för en sådan person och man önskar att både uttrycka sin tacksamhet till honom och kanhända äfven gifva några råd, genom hvilka man åtminstone medelbart kan gagna den gemensamma saken.

Detta är orsaken hvarföre jag skrifver till er.

Tillåt mig till en början att uppriktigt tacka er för den glädje ert lilla arbete förorsakat mig.

Hvad som i broschyren anslagit mig, oaktadt dess brister och ofullständigheter, är den omständigheten att den icke blott innehåller tomma deklamationer om de fattigas olyckliga ställning, utan äfven några anvisningar till dennas förbättrande, att den tillika icke blott uppmanar att lindra det redan existerande eländet, utan derjemte yrkar på förebyggandet af dettas oupphörliga tillväxt och slutligen att den icke söker uppnåendet af detta ändamål endast i de förmögnares barmhertighet, utan fasthåller nödvändigheten af de lägre klassernas egen verksamhet.

[ 240 ] Detta sista är i min tanke det viktigaste.

Man har länge nog förgäfves vädjat till de förmögnares medlidande. Man har trott sig kunna afhjelpa proletariatet genom allmosor, låneanstalter och återställandet af det fordna patriarkaliska förhållandet mellan husbonden och tjenaren, borgaren och daglönaren. Man har sträfvat att återinföra de längesedan förmultnade formerna inom det religiösa och industriella lifvet, genom hvilka flydda århundraden åtminstone släpade sig fram.

Men man inser då icke att allt detta, oaktadt den materiella nytta, som det åter kanhända för ögonblicket skulle medföra, dock i längden, sedan sakerna nu en gång hunnit dit, der de nu befinna sig, måste i grund depravera folket.

Genom den der faderliga omsorgen för arbetarna inskränker man deras individuella frihet, förslappar deras andliga krafter och beröfvar dem deras förtröstan på sig sjelfva och dermed möjligheten att någonsin höja sig. Detta beroende, icke blott i ekonomiskt, utan äfven i moraliskt hänsende, förnedrar; och den, som en gång upphört att lita på sig sjelf, som med blind underdånighet af andra väntar allt, den har råkat i det olyckligaste tillstånd af andlig förslappning — han är icke mera en menniska, han är en slaf.

Men jag behöfver ej utveckla dessa åsigter: de äro ju era.

Deremot skulle jag vilja gifva er ett råd. Följ ert förstånds anvisningar — det är klart och sundt! Lyd ert hjertas ingifvelser — de äro ädla och riktiga! Men glöm icke att utom de naturliga gåfvorna man kan förvärfva sig tvänne hjelpmedel: studier och erfarenhet.

Vaka och arbeta, och var öfvertygad om att i era sträfvanden deltager en vän! [ 241 ] Jag utsätter icke mitt namn, emedan det är er obekant och ej skulle kunna inverka på er, om ej mina ord lyckats göra det.”

— Detta är det andra anonyma bref, som jag erhållit efter min återkomst från Alsjö, sade Arvid till sig sjelf. Hvilken skillnad mellan detta och det förra, mellan mina känslor då och nu . . . Ah, en känsla åtminstone är densamma: min kärlek till Sigrid . . . Hvem kan det vara, som skrifvit detta bref? Hans namn är mig obekant, säger han . . . Åtminstone vet jag mig ej känna någon i Götheborg . . . I alla fall är det dock tillfredsställande att veta det någon förstått mig och intresserar sig för mig.

[ 242 ]

TRETTIONDETREDJE KAPITLET.

Vid middagstiden en vacker vinterdag kort före jultiden återvände Arvid från ett besök i herr Bonniers boklåda uti bazaren å Norrbro.

Trottoarerna hvimlade af fotgångare och bron af åkdon. Alla menniskor tycktes ha brådtom. Den lifliga, ständigt vexlande rörelsen erbjöd en behaglig anblick.

— Det är dock upplifvande, tänkte Arvid, i det han med cigarren i mun och händerna nedstuckna i rockfickan arbetade sig fram i trängseln, det är dock upplifvande i en stor stad denna rörelse, detta buller, som vittnar om en oupphörlig, rastlös verksamhet. Jag förstår icke huru jag kunnat hysa en sådan motvilja för Stockholm. Det onda är dock ej här större än på något annat ställe, och det är åtminstone mindre småaktigt.

I dessa visa reflexioner stördes Arvid genom ett utrop af en förbigående.

Det var grosshandlaren Z. med sin fru och presidentskan X., den sednare sorgklädd.

[ 243 ] Hos de förra hade den unge mannen under den sista tiden blott gjort ett par förmiddagsvisiter, och den sednare hade han ej återsett sedan den der aftonen på spektaklet.

— Åh, se herr L*! ropade grosshandlaren. Det är något sällsynt att få se er nu för tiden.

— Ja, sade hans fru, jag har med ledsnad saknat herr L*, när vi sett våra vänner hos oss.

— Ni är alltför god som observerat det, svarade Arvid, i det han helsade på fruntimmerna . . . Jag har varit mycket sysselsatt på sednare tider.

— Ni har ju blifvit författare . . . Ni har skrifvit en bok, som jag hört mycket berömmas.

Arvid bugade sig utan att svara.

— Nå, återtog grosshandlaren, nu gör ni oss väl sällskap en stund. Vi äro ute för att köpa julklappar . . . Presidentskan, hvars man ej har tid att ledsaga henne, har följt med oss.

— Jag tror knappast, menade Arvid, i det han såg på klockan, att min tid . . .

— Åh, ni får ej skylla på den. Före middagen hinner ni ändå ej göra något. Dessutom behöfva vi er.

— Verkligen . . . det smickrar mig.

— Ni ser ju att man har svårt att slippa fram i den här trängseln . . . Bjud då fru X. er arm.

Det fans nu ingen undflykt.

Arvid räckte ut sin arm, hvilken den vackra frun genast bemäktigade sig.

— Ah, min herre, yttrade hon lågt, jag har mer än någon annan att beklaga mig öfver er. Ni har verkligen förorsakat mig mycken ledsnad.

— Huru då, min fru?

— Och det frågar ni . . . Ni har ju icke besökt mig en enda gång under denna långa tid.

[ 244 ] — Trägna sysselsättningar . . .

— Tala ej derom, min herre . . . Man har alltid tid, om man vill.

Arvid svarade icke.

De gingo några ögonblick framåt, utan att yttra något.

— Men, min herre, sade ändtligen fru X, detta är dock att vara bra långsint.

— Jag förstår er i sanning icke.

— Emedan ni ej vill förstå mig. Jag inser nog att ni hyser agg till mig.

— Nej, jag bedyrar . . .

— Att ni är förbittrad på mig . . .

— Men . . .

— Att ni hatar mig . . .

— Äh!

Presidentskan misstog sig på meningen af Arvids utrop.

— Ni har då glömt den der olyckliga aftonen på theatern? sade hon.

— Nej, min fru, jag har ej glömt den.

— Och ni har icke förlåtit mig?

— Jag har ingenting att förlåta er.

— Ah, ni är ej uppriktig . . . Ni undviker mig . . . Min gud, hvad skall jag göra?

Arvid teg.

— Ni är dock bra orättvis, min herre, återtog hon. Ni borde icke hafva känt er sårad af er missräkning . . . Det var ju ej mitt fel . . . Om jag hade kunnat, så skulle jag stannat qvar. Men det var omöjligt. Ni såg sjelf min man . . . han hade varit i stånd att ställa till en skandal. Jag måste undvika den genom att följa med honom.

— Det der behöfver ni ej förklara, försäkrade Arvid kallt.

[ 245 ] — Men ni är då alldeles oförsonlig . . . Nå väl, jag vill då uppoffra min sjelfkänsla, och säga till er: Om ni visste hur jag lidit, skulle ni säkert ej vara så grym. Hvarje dag har jag väntat er . . . väntat förgäfves. Mången gång har jag varit färdig att skrifva till er, gå att besöka er; men jag hoppades ständigt att ni skulle komma . . . Men ni har ej kommit. Hvad kan ni då fordra af mig?

— Intet, min fru.

— Intet . . . det vill säga allt . . . Ni vill kanske att jag på mina knän skall tigga er om förlåtelse för ett fel, som dock ej var ett fel . . . ett fel, som jag dessutom i hvarje ögonblick längtar att försona . . . Begär hvad ni vill. Jag är, för att återvinna er kärlek, färdig till hvarje offer. Vill ni att jag skall egna er mitt lif . . . att jag öppet skall erkänna för verlden det jag älskar er? Men svara då åtminstone . . . Åh, ni tiger . . . jag ser det nu: ni älskar mig ej mera.

— Nej, min fru, jag älskar er icke.

— O, min gud, min gud, att nödgas höra dessa ord! . . . Men ni har då nedrigt bedragit mig.

— Bedragit . . nej, detta uttryck är något för starkt. Jag trodde en tid, icke att jag älskade er, men att jag kunde besvara den ”fantasi", ni visade mig den äran att tro er ha fattat för mig . . . Dock, från och med denna afton, då jag blickade in i ert hjerta och fann det tomt på den känsla, hvilken naturen sjelf nedlagt hos hvarje qvinna: moderskärleken . . . från denna stund insåg jag att jag ej kunde tänka på er annat än med bitterhet. En mor, som utan rörelse åhör underrättelsen om att hennes dotter är nära döden, som tänker på sina nöjen och på konvenansen i stället för att skynda till henne — en sådan qvinna kan ej älska och kan ej blifva älskad.

[ 246 ] Under det att Arvid uttalade dessa ord, hade Georginas ansigte förlorat sitt uttryck af bedjande ömhet. Med skälfvande läppar och kinder glödande af harm och blygsel, svarade hon:

— Min herre, ni tror er ha rättighet att förolämpa mig, derföre att jag en gång varit oförsigtig.

— Nej, min fru, yttrade Arvid lugn. Jag har ej velat förolämpa er, och beviset på er oförsigtighet skall jag redan i dag sända er tillbaka.

I detta ögonblick stod man utanför en modhandel, der damerna skulle göra några uppköp.

Arvid anhöll om ursäkt, bugade sig och gick.

Så snart han kommit hem, skyndade han sig att lägga in Georginas biljett i ett kuvert, hvilket han förseglade och försedde med hennes adress, hvarpå han lät betjenten skyndsamt bära bort detta minne af hans sista flyktiga intrig.

På eftermiddagen hade vår hjelte tvänne besök.

Det ena var af konglig sekter A, som efter att ha beklagat det han ej träffat sin så högt värderade vän L* på en lång tid, samt efter att ha gjort honom åtskilliga komplimanger för hans bok, slutligen ryckte fram med en anhållan om ett litet lån . . . endast på en kort tid . . . ett par månader . . . högst ett halft år.

Arvid visste väl att konglig sekter A ingalunda var någon ordentlig betalare, men han kände å andra sidan den grundsatsen att det bästa sättet att bli qvitt en besvärlig vän, är att låna honom penningar.

Han skyndade sig således att villfara konglig sekterns begäran.

[ 247 ] Men icke fullt en half timma sedan han med mycken belåtenhet tagit afsked af den tacksamme vännen och igenlåst dörren efter honom, öppnades denna å nyo och Salzwedel inträdde.

— God dag, du moderne Proteus!

— Proteus?

— Ja, man kan med skäl kalla dig så i anseende till de många gestalter, i hvilka du uppenbarar dig. På Alsjö var du en tid misantrop, derpå blef du i Stockholm en riktig incroyable och nu lär du ju ha å nyo kastat om och blifvit en filantrop. Ordningen i denna omskiftning brukar annars vara den motsatta; men du vill alltid vara originel . . . Har du en cigarr att bjuda mig på?

— Se här!

— Tack, dina cigarrer äro gudskelof icke så föränderliga som du . . . de äro alltid goda.

— Nå, hvad nytt?

— Hvarifrån? Om hvem? Vill du höra något om noteringen på Londons börs . . . om de fransyska fonderna . . . om vår jern-export . . . om den nya privatbanken i . . .

— Nej, allt det der öfverstiger min fattningsgåfva. Har du ej hört någonting från Alsjö?

— Jo, och det bålstora nyheter ändå.

— Jag brinner af nyfikenhet . . . Låt höra!

— Fabian skall gifta sig.

— Ah, sade Arvid bleknande, har fröken O* ändrat sig?

— Nej, det är längesedan förbi.

Arvid andades lättare.

— Med hvem skall han gifta sig då? frågade han nästan likgiltigt.

[ 248 ] — Med doktor Knoes’s äldsta dotter . . . den konstälskande mamsell Engel-Marie.

— Stackars Fabian, du är verkligen att beklaga . . . digne puer meliore flamma!

— Hvad vill det säga?

— Att han förtjenat att åtminstone få den yngsta af prostdöttrarna.

— Ah, hon skall gifta sig med adjunkten . . .

— Har prosten gifvit med sig då?

— Ja, ty adjunkten Rosenberg har fått löfte på ett patronelt pastorat.

— Nå, fortfar du att besöka major O*?

— Åh ja.

— Ofta?

— Icke så ofta som förut. Jag har mycket att göra och har ej tid att kurtisera en fattig flicka. Det lönar sig icke. Jag börjar bli gammal och förståndig nu.

— Nå, än Marie då?

— Marie . . . det vet jag min själ icke.

— Vet du icke? Fortfar du då ej att . . .

— Åh nej, det är längesedan slut. Baron C efterträdde mig, och vid det här laget har troligen någon annan efterträdt honom.

— Och du ångrar icke att du tog den stackars flickan hit upp?

— Jo visst f-n gör jag det: hon kostade mig bra mycket.

— Jag menade ej så.

— Ah, jag förstår, du menar att jag borde ångra det jag ”inledt henne på förderfvets stig”.

[ 249 ] — Ja, ungefär så.

— Jag försäkrar dig, min kära bror, att jag der vid lag ej har något att förebrå mig. Hennes far hade så väl sörjt för hennes uppfostran, att, om jag icke kommit, hon i stället begifvit sig af ensam. Tror du att en sådan kokett och lättsinnig flicka, utan ens något begrepp om sedlighet och dygd, skulle ha kunnat bli annat än hvad hon är . . . Visst icke. Jag var blott ett oskyldigt medel . . . Men adjö med dig, jag måste till kontoret . . . Posten går om ett par timmar.

Åter förflöto några månader. Våren nalkades.

Arvid hade fortfarit med sitt nya lefnadssätt.

Med hvarje dag drog han sig mera från sällskapslifvet för att egna sig åt sysselsättningar, som skänkte honom en ädlare tillfredsställelse.

Långa promenader så väl inom Stockholms tullar som i landsbygden deromkring, samtal med snillrika och erfarna män, studerandet af samtidens förnämsta författare, i synnerhet de, som sysselsatt sig med samhällsfrågor, upptogo nästan hela dagen.

Allt emellanåt mottog han bref med Götheborgs poststämpel från den obekante vännen, hvars råd han oftast följde och alltid fann vara nyttiga.

Arvid hade nästan alldeles upphört att undra hvem denne obekante kunde vara, han mottog hans råd, hans loford, hans tadel utan att fråga sig hvarifrån allt detta kunde härleda sig.

Och hvartill skulle det också tjena att fråga, då ingen annan än den okände sjelf kunde lemna ett tillfredsställande svar?

[ 250 ] I alla fall gjorde ju namnet föga till saken, och det enda, som Arvid saknade, var att han ej omedelbart kunde meddela sig med sin vän och uttrycka sin tacksamhet för dennes intresse.

Emellertid sökte dock den unge mannen att visa sin erkänsla och sin högaktning genom att nästan vid hvarje tillfälle åtlyda den obekantes uppmaningar, och det var i följd af en sådan som han satte sig i förbindelse med redaktionen af en liberal tidning, i hvilken han erhöll en vidsträcktare verkningskrets än den han kunde ha såsom enskilt skriftställare.

Men under all denna verksamhet kände dock Arvid i sin själ en tomhet, i sitt hjerta en saknad, hvilkas orsak han hvarken kunde dölja för sig sjelf eller för sin far.

— Ack, min käre Arvid, sade professor L* en dag, skall jag då aldrig få se ett uttryck af glädtighet på ditt ansigte?

— Glädtighet . . . utan anledning!

— Men, det tyckes mig att du också icke alldeles har skäl till motsatsen.

— Det medgifver jag . . . Jag plågas hvarken af sjukdom, eller näringsbekymmer, eller samvetsqval, eller . . . nog af, jag har ej något motiv att vara bedröfvad. Också är jag det ju icke. Jag är nöjd; men glad . . . åh, glädjen är något helt annat än frånvaro af sorg.

— Gudskelof att du är sådan du är . . . Måtte du åtminstone aldrig återsjunka i ditt gamla tillstånd af apathi.

— Dermed har ingen fara. Oaktadt alla missräkningar, alla svikna förhoppningar skall jag fortfara att, så vidt jag kan, verka och sträfva för mina medmenniskors andliga och materiella förbättring. Det är ett mål, som aldrig kan fullkomligt uppnås och [ 251 ]som just derföre aldrig skall upphöra att ägga mig till allt jemt nya ansträngningar. Hvad, som i mitt fordna lif betog mig min själs spänstighet, var öfvermättheten på framgångar — det behöfver jag ej frukta nu.

— Men, återtog professorn, utan att låtsa gifva akt på det nästan bittra vemod, hvarmed hans son hade talat, men fruktar du icke i stället tröttheten vid motgångar?

— Nej, min far . . . Åtminstone skulle jag ej frukta den, om jag hade vid min sida en varelse, som älskade mig och som förstode mig, som delade min tillfredsställelse, då jag lyckades, som uppmuntrade mig, då jag misslyckades, som oupphörligen ingåfve mig mod att arbeta genom hopp om framgång och genom säkerhet om varmt deltagande.

— Jag vill ej säga: du glömmer mig, ty jag förstår att det ej är en fader, en bror, en vän, som du saknar; jag förstår att du saknar en älskarinna, en maka. Ack, det finnes ingenting, som kan ersätta kärleken . . . Den fastaste vänskap, den varmaste tillgifvenhet lemna dock i hjertat qvar ett tomrum. Det fordrar någonting mera, någonting helt annat.

Arvid teg; han påminde sig för tusende gången sitt sista samtal med Sigrid, och han erkände för sig sjelf huru orätt han hade haft deri, att han icke uppsköt detta samtal till längre in i framtiden.

Han hade bedragit sig i sin häftighet, och han led nu straffet derför.

— Du tiger, återtog fadern; jag har således gissat rätt . . . Det var också ej svårt att inse orsaken till din nedslagenhet . . . Nå väl, det är ju ej omöjligt att finna hvad du saknar. Sök blott!

— Hvartill skulle det tjena att söka, då den lycka, hvilken jag önskar, blott kan skänkas mig af en enda. [ 252 ] — Ständigt fröken O*?

— Jag tänker nästan blott på henne.

— Och du gör det, fruktar jag, endast par dépit.

— Åh, min far, hur kan ni tro . . .

— Hm, det tyckes mig vara påtagligt. Så länge du ansåg möjligt att hon älskade dig, voro dina känslor för henne ganska svala; det är först efter hennes afslag som du börjat svärma så der.

— Jag svärmar icke, min far; men hvarje dags erfarenhet lär mig att allt högre uppskatta hennes värde.

— Derföre att du ej mera ser henne.

— Nej, men derföre att jag ej mera ser henne med ögon förblindade af en enfaldig fördom. Det var denna olycksaliga fördom, som hindrade mig att inse rätta halten af min känsla för Sigrid. Nu, sedan jag genom att följa hennes råd blifvit en helt annan menniska, nu känner jag att jag älskar henne så, som hon är värd. Och skulle jag ej älska henne, som återskänkt min själ den kraft, den friskhet, hvilken den saknade; som lärt mig inse att lifvet har att erbjuda ett mål förtjent att sträfva efter? Men jag inser dock att min kärlek är en hopplös dårskap. Jag skall söka bekämpa den. Och förr eller sednare kommer jag nog att lyckas, utan att likväl glömma henne.

— Och ännu är du fast besluten att icke förnya ditt frieri?

— Ack, min far, tala ej mera derom . . . Ni har gjort det en gång förut, och jag svarar er nu detsamma, som då . . . Men. jag måste lemna er . . . jag skall gå ut . . . på ***blads-byrån, för att se till att min artikel blir införd.

— Kommer du snart hem? — Nej, jag tror icke. Jag ernar sedan träffa [ 253 ]herrar M och N för att samtala med dem om utförandet af vår plan.

— Hvilken plan?

— Uppbyggandet af ett stort boningshus för fattiga arbetare-familjer.

— Ah, jag minnes nu . . . En god plan, hvars verkställande skulle göra mycken nytta . . . nå, jag vill ej uppehålla dig.

— I afton skall jag omtala resultatet af vår konferens. Farväl till dess, min far!

Arvid aflägsnade sig.

— Han är verkligen allvarsamt kär, sade professor L* till sig sjelf, i det han tankfull gick fram och tillbaka på golfvet. Och jag ser tydligen att han lider, ehuru han söker dölja det för mig. I stället för sin förra slapphet och tröghet visar han nu en rastlös verksamhet, hvilken dock olyckligtvis allt emellanåt tyckes vara lika mycket en följd af en inre feberaktig otålighet, som af rent intresse för saken . . . Säkert är emellertid att han blifvit betydligt förändrad, och förändrad till sin fördel . . . Och denna förändring har fröken O* åstadkommit. Det är hon, som lyckats verka hvad jag ej kunnat verka. Jag bör vara henne tacksam derför. Men ändå har hon gjort min son olycklig. Ty Arvid sjelf är ej nu mera lycklig än förut. Han är blott olycklig på ett annat sätt. Men jag skall skaffa honom förströelser. Han borde resa . . .

Professor L* afbröts i sina reflexioner genom betjenten, som kom in och underrättade att ett sjukbud väntade i salen.

— Från hvem?

— Från major O*, herr professor!

Professorn vände sig häftigt om.

— Jag kommer straxt. [ 254 ] — Ah, förträffligt, tänkte läkaren, det är dock till nytta att ha ett namn inom fakulteten. Jag skall då nu få se denna unga flicka i sitt hem . . . Om hon behagar mig, om jag får anledning att tro, det hon skulle kunna göra Arvid lycklig, så torde jag kanhända taga ett steg, som min son icke vill göra. Åtminstone skall jag söka utforska henne. Det var likväl alltför lyckligt att han gick! Jag opererar nu mera fritt, och försynen sjelf skickade detta bud — en verklig roman-försyns skickelse!

[ 255 ]

TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.

En half timma sednare ringde professor L* på klockan bredvid dörren till major O*s tambur.

— Är det doktorn? frågade pigan, som öppnade.

— Ja, mitt barn!

— Var så god och stig in i förmaket . . . Jag skall säga till fröken.

Läkaren inträdde i ett stort rum, hvars möblering förrådde en bildad smak och tillgångar att följa den.

Ett piano, några goda målningar på väggarne, ett par ypperliga gipsgrupper framför trymåerna mellan fönstren, ett bord belastadt med planchverk, en etagere med några utsökta antika och moderna konstalster etc., gåfvo tillkänna att man befann sig i det vanliga sällskapsrummet.

Läkaren hade knappast hunnit sätta sig, innan fröken Sigrid inträdde.

Hennes utseende, fullt af värdighet och behag, och hennes klädsel, på en gång huslig och elegant, gjorde ett högst gynsamt intryck på honom.

Hvilket intryck, hon erfor, då hon för första gången såg fadern till den ende man, för hvilken hennes [ 256 ]hjerta klappat, vilja vi ej vidröra. Men icke mottog hon honom hvarken utan rodnad eller utan en lätt förvirring, denna sednare dock mera märkbar för honom, än för henne sjelf; ty hade hon anat hans skarpsynthet, hade mötet blifvit ännu svårare.

— Vi vågade knappast hoppas, yttrade hon med aktningsfull, intagande ton, att herr professor L* skulle vilja öka antalet af sina klienter med oss, hvilka, ehuru obekanta, dristat oss göra anspråk på några minuter af en så dyrbar tid.

— Min tid är numera ej så upptagen som förut, sedan min helsa nödgat mig att draga mig ifrån en stor del af praktiken. Men i alla händelser skulle jag alltid ha skyndat att hörsamma en kallelse från major O*, som jag redan genom min son lärt högakta och som jag således ingalunda kan anse för alldeles obekant. Jag beklagar blott att anledningen till en personlig bekantskap skall vara så obehaglig. Är det herr majoren som lider?

— Ack, ja. Vi tro ej att del är farligt, men försigtigheten . . .

— . . är alltid en dygd. Nå, huru förhåller sig hans sjukdom?

— Sedan någon tid . . .

(Vi utelemna, med förhoppning om läsarens ursäkt, den del af samtalet, som rörde de olika faserna af major O*s lidande.)

— Och nu, sade fröken Sigrid, sedan hon fullbordat sin redogörelse, nu, om herr professorn behagar, skola vi gå in till pappa.
— — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — —

Då professor L*, efter att ha fullbordat sina åligganden såsom läkare, tog afsked af major O*, [ 257 ]yttrade han sin förhoppning att snart se honom fullkomligt återställd.

— Det skulle vara mig ett stort nöje, svarade majoren, om jag kunde hoppas att herr professorn äfven då ville någon gång besöka mig, icke såsom en patient, utan såsom en bekant, hvilken skulle vara synnerligt tacksam för en sådan godhet.

— Jag går sällan i sällskaper, återtog doktorn, men denna gång känner jag mig frestad till ett undantag.

— Jag räknar på detta löfte, herr professor . . . och sök äfven att föra med er eder son. Vi ha ej ännu haft det nöjet att se honom hos oss här i Stockholm.

— Han skulle helt säkert ej ha försummat att göra sin visit, om han trott sig vara välkommen.

— Jag vet ej att vår bekantskap på Alsjö kunde gifva honom skäl att förmoda annat. Emellertid ber jag er försäkra honom att så väl jag, som min dotter, med mycket nöje skola återse honom.

— Han må sjelf framföra sin förbindelse . . . Men innan jag går, skulle jag skrifva ett litet recept. Kanhända fröken vill vara så god och lemna mig skrifmaterialier.

Hon förde honom till sitt kabinett bredvid faderns rum.

— Se här, bästa herr professor, sade hon och pekade på ett skrifbord.

— Är detta ert skrifbord, min fröken? frågade doktorn i det han satte sig.

— Ja.

— Det skulle jag ej ha trott.

— Och hvarföre icke.

— Emedan jag här ej ser till detta doftande rosefärgade papper, dessa små näpna, pressade envolopper [ 258 ]och framför allt alla dessa koketta och något bräckliga småsaker, som bruka ge unga fruntimmers skrifbord en egen pregel.

— Saknar då herr professorn det der? frågade Sigrid leende.

— Visst icke, tvärtom känner jag mig helt hemmastadd här, der allt visserligen är praktfullt och prydligt, men tillika ändamålsenligt och, så att säga, allvarsamt.

Härvid fattade han en penna och började skrifva sitt recept.

— Era pennor gå dock ej rätt väl, sade han efter att ha försökt ett par. De äro för mjuka. Det synes att de äro ämnade att föras af en lätt hand.

— Kanske ni vill formera en sjelf?

— Med er tillåtelse . . . En läkare kan aldrig vara tillräckligt nogräknad om att skrifva sina recepter tydligt. Ett misstag på en enda bokstaf eller siffra kan vara nog att döda en menniska. Jag har sett exempel derpå under min praktik.

— Se här en pennknif . . . jag tror att den är bra.

— Förträfflig . . . engelskt stål, förmodar jag.

— Nej, den är från Eskilstuna.

— Ah, ni är patriot . . . ni — likasom min son.

Professorn hade länge förgäfves letat efter någon anledning att föra samtalet på Arvid. Medgifvas måste att han kunnat finna en bättre öfvergång; men han hade ej tid att tänka ut någon sådan. Han tillgrep den första, som erbjöd sig, utan att frukta att synas löjlig.

— Åh, är konglig sekter L* patriot? Det skulle jag ej ha trott . . . Åtminstone tycktes han i somras föga intressera sig för sitt fosterlands industriella förhållanden.

Nöjd med att samtalet nu en gång var ledt på [ 259 ]sonen abstraherade doktorn helt och hållet från Sveriges industri, patriotism och Eskilstuna stålarbeten.

— Han har förändrat sig mycket sedan i somras, sade han i det han lade ifrån sig pennan.

— Verkligen . . . Och i hvad afseende?

— I nästan alla.

— Det upplyser mig ej det ringaste.

— Han har börjat intressera sig för en mängd saker, som förut voro honom alldeles likgiltiga . . . och han har förlorat det der beständiga lugnet, som var så retsamt.

— Ah, det gläder mig i sanning . . . han har bestämdt vunnit på denna förändring?

— Ja, utan tvifvel . . . också är jag skyldig den, som kanske varit verksammaste orsaken dertill, en uppriktig tacksamhet.

Den unga flickan svarade ingenting härpå; hon ansåg ej nödvändigt att förstå antydningen.

— Arvid, fortfor läkaren, har berättat mig att han hufvudsakligen har er att tacka för sin omvändelse. Det var ni, min fröken, som lärde honom huru många ädla mål för verksamhet lifvet har att erbjuda.

— Det är sannt att vi några gånger samtalade öfver detta ämne; men jag tror verkligen icke att jag kan smickra mig med att mina ord haft en så lycklig verkan.

— Så är det dock. Ehuru det kostar på min faderliga egenkärlek, nödgas jag erkänna att ni verkat, hvad jag ej förmådde. Han nämner också aldrig ert namn utan med synnerlig aktning och hängifvenhet.

Sigrid, som hittills behållit sin fattning, började nu lindrigt darra. Och hon var i stor tvehågsenhet om hvad hon skulle svara, då pigan inträdde och begärde att få tala vid henne i någon ekonomisk angelägenhet. [ 260 ] Förtjust att få afbryta ett så brydsamt samtal, reste hon sig upp.

— Förlåt mig, jag är tillbaka om några minuter.

Hon lemnade rummet.

Professor L* tog upp pennan ifrån bordet, doppade den och var i begrepp att skrifva sitt recept.

Wen, som han under samtalet med den unga flickan i distraktion råkat att tumma, vika och skrynkla den papperslapp, på hvilken han börjat receptet, så att den nu var alldeles oduglig, såg han sig om efter en annan.

Ett stycke hvitt papper, som stack fram ur en på bordet liggande portfölj, föll honom i ögonen; han sträckte ut handen och drog fram papperet utan att öppna portföljen.

Det hade visst icke varit läkarens afsigt att härvid begå en indiskretion. Också blef han litet häpen, då han såg att papperet, hvilket han förmodat vara alldeles rent, hade några rader skrifna öfverst på ena sidan.

Och dessa rader voro skrifna med en stil, som han igenkände. Det var densamma, som han sett i de anonyma bref Arvid hade fått från Götheborg.

Det finnes tillfällen, då äfven den hederligaste karl icke kan besegra sin nyfikenhet, ehuru ogrannlaga den än är.

Vår doktor kunde ej låta bli att genomögna papperet.

Det innehöll följande:

”Goda Hermina!

Förlitande mig på din vänskap, besvärar jag dig ännu en gång med en kommission af samma slag, som du förut varit nog god att uträtta åt mig — den [ 261 ]nemligen att inlemna medföljande bref på Götheborgs post-kontor.

Du ser således att alla dina satiriska utfall och allt ditt vädjande till min stolthet icke hafva gjort någon verkan på min förhärdade själ.

Oaktadt allt hvad du säger mig, fortfar jag ändå att intressera mig för honom. Och kan du klandra att jag, nu då det visar sig vara till någon nytta, vill fortsätta mitt omvändelse-verk?

Men du tycker att han ej förtjenar att jag sysselsätter mig med honom . . .

Visserligen förtjenar han icke att Sigrid O* intresserar sig för honom — såsom en ung qvinna intresserar sig för en ung man; men förhållandet är också ej sådant: jag intresserar mig för honom endast såsom en menniska gör det för en annan, hvilken hon vill gagna, och på hvilken hon vill inympa sina åsigter.

Också har det ju i mina bref till honom aldrig varit fråga om annat än de mest allvarsamma ämnen, du vet det, ty brefven hafva obrutna gått genom din hand, och du har försäkrat mig att du ej orkat genomläsa dem. De skulle ej ha förefallit dig så tråkiga, om de afhandlat mindre allmänna ämnen.

Men, till något annat! Låtom oss tala om dig sjelf! Du återvänder om ett par månader till Stockholm; det skall . . .”

Här var brefvet afbrutet.

— För tusan, sade professor L* till sig sjelf, det kan man kalla en upptäckt. Det är då fröken O*, som skrifvit dessa anonyma bref från Götheborg. Det är hon, den kära förträffliga qvinnan, som författat dessa halft filosofiska, halft politiska uppsatser, hvilka både jag och Arvid tillskrifvit någon äldre embetsman: sä mycken sakkännedom och grundlighet ha de förrådt. Det var väl sjelfva f-n! [ 262 ] Den värde läkaren kunde i hastigheten ej finna någon vackrare fras att uttrycka sin outsägliga förvåning.

— Och, fortfor han förtjust, hon måste älska gossen. Ja, det såg jag straxt. Helt säkert älskar hon honom . . . Och han tillber henne . . . Det der måste jag ställa till rätta.

I detta ögonblick inträdde fröken Sigrid.

En stor nyhet, ropade professorn till sin son, då denne kom hem till middagen.

— Hvad då?

— Jag har fått reda på din anonyme korrespondent.

— Är det möjligt? Känner pappa honom?

— Ja.

— Och hvem är det?

— Det vill jag ej säga dig ännu . . . du skall bli så mycket mera öfverraskad, då du får göra hans bekantskap.

— Hans bekantskap . . . han bortlägger då sin anonymitet?

— Ja visst, efter du får träffa honom personligen.

— Han är således i Stockholm.

— Det förstås.

— Och när får jag se honom?

— I eftermiddag.

— Kommer han hit?

— Nej, jag skall följa med dig till honom.

— Ni gör mig mycket nyfiken, min far. Säg mig då något mer . . . kände ni honom förut?

— Icke personligen, men par rennomé. [ 263 ] — Det är då en man, hvars namn är allmänt kändt . . . en utmärkt, en ryktbar personlighet?

— Du får se . . . Låtom oss nu äta middag så länge.

Klockan 6 på eftermiddagen uppsteg professor L* med sin son i en vagn, som förde dem till det hus, der major O* bodde.

Doktorn gick förut upp för trapporna, ringde på klockan, utbytte tyst några ord med domestiken, som öppnade, och införde sin son i salongen.

— Vänta några ögonblick här, sade han, jag kommer straxt tillbaka.

Doktorn öppnade dörren till ett annat rum, i hvilket han inträdde.

Knappast en minut sednare kom han åter ut, förande fröken Sigrid vid handen.

Då Arvid igenkände den unga qvinnan, som med ett outsägligt uttryck af blyg värdighet i det sköna ansigtet nalkades honom, genomträngdes hans själ af en känsla, som på en gång var lycksalighet och smärta, hopp och fruktan.

— Sigrid! utbrast han.

— Ja, sade professor L*, det är fröken O*, hvilken jag lyckats öfvertyga om uppriktigheten och värman i din kärlek, och som förlåter dig att du en gång misskänt dina egna känslor.

Vi afstå från att söka beskrifva Arvids intryck och den scen, som följde närmast på doktorns korta, men allt sägande förklaring.

— Jag tror du glömmer din anonyme korrespondent, yttrade professorn leende till sonen, som [ 264 ]hänryckt lyssnade till sin älskarinnas försäkran att hon alltid älskat honom.

— Men, sade Arvid, var det då allvar, min far, att jag skulle få träffa honom?

— Och det kan du fråga, när du sitter bredvid honom sjelf!

— Huru, skulle det vara Sigrid, som . . . O, nej, det är omöjligt, och likväl . . . du ljufva . . . känner jag att det vore möjligt.

— Jag kunde väl ej alldeles lemna dig åt ditt öde, menade hon leende, derföre att vi ej mera träffades personligen.

Och hon förklarade huru hon ställt till för att förblifva okänd.

Förtjust höljde Arvid hennes händer med eldiga kyssar.

— Visste jag ej att du var den enda för mig . . . att din ädla anda skulle lifva min. Ah . . . hvilken framtid!

— För tusan, sade doktorn, du ser nu alls icke ut alt vara en blaserad man!

Slut.

[ 269 ]

Nytt
ORIGINAL
BIBLIOTHEK.
22.

En
Blaserad Man

Förtalet.

Kapten Plank.