Hoppa till innehållet

Kontinentalsystemet/Kapitel 3

Från Wikisource, det fria biblioteket.


←  KAP. II. Kontinentalsystemets tillkomst och yttre förlopp
Kontinentalsystemet
av Eli Heckscher

KAP. III. Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning
KAP. IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif  →


[ 108 ]

TREDJE KAPITLET

Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning

Smugglingen och korruptionen — Licenssystemet och fiskalismen

Den uppgift Napoleon gjort till medelpunkten i sin politik ställde uppenbarligen de största kraf på sin bärare och hans verktyg, särskildt med de organisatoriska maktmedel staterna då förfogade öfver.

Behandlingen af de konfiskerade varorna Tillämpningen i afseende på det utan jämförelse viktigaste momentet, nämligen de engelska och koloniala varornas utestängning, stötte genast på en egendomlig svårighet, nämligen den att veta hvad man skulle göra med de förbrutna varupartierna. För Napoleon själf kunde detta problem, så underligt det må tyckas, te sig som en fråga af underordnad vikt, eftersom han från första stunden till den sista vidhöll den från konventspolitikerna öfvertagna föreställningen, att alla varor såldes på kredit af engelsmännen och alltså voro obetalda ännu när de togos i beslag samt att förlusten följaktligen under alla förhållanden drabbade fienden. Med aldrig svikande ihärdighet predikade han för sina allierade och medhjälpare, att »det är ett faktum, eftersom [de kontinentala] köpmännen aldrig köpa annat än på kredit, att inga varor någonsin (sic) betalas», att alla varor »äro för engelsmännens räkning», så att vid konfiskation »det bakslag som träffar England blir fruktansvärdt».[1] Under denna förutsättning skulle hela svårigheten dessutom ganska snart ha varit öfvervunnen; ty sedan man tillfogat engelsmännen tillräckligt många dylika förluster, kunde de rimligtvis väntas tröttna på att offra sina varor och sålunda afstå från försöken att tränga in på fastlandet. Visserligen gick det ej ens under denna förutsättning [ 109 ]an att låta varorna, åtminstone de engelska industriprodukterna, tränga in i själfva Frankrike, där de konkurrerade med de franska. Men för det öfriga fastlandets industri hade Napoleon intet motsvarande intresse utan endast det att hindra deras konkurrens med Frankrikes kontinentalexport; och i afseende på kolonialvaror af engelsk proveniens saknade uppenbarligen båda dessa moment betydelse.

Häraf framkallades från första stunden en utväg, som ej kunde undgå att leda hela systemet in på ett felaktigt spår, nämligen att de städer och andra orter, där varor beslagtogos, fingo rätt att återköpa dem mot vanligen mycket ansenligt tilltagna belopp. Följaktligen blefvo varorna ej utestängda, utan tvärtom kunde de olika kontinentala marknaderna i stor utsträckning förse sig från dylika återköp (rachats), och kontrollen med oloflig tillförsel försvårades sålunda i högsta grad, hvilket ock blef följden af de stora auktioner Napoleon lät anställa på kapadt och konfiskeradt (ej återköpt) gods.[2] Den enda utväg, som radikalt kunde ha röjt upp med svårigheten, skulle ha bestått i att efter tidigare mönster direkt förstöra det olofliga godset, och därhän synes Napoleon ej under flere år ha tänkt på att gå. Men skadan af återköpstaktiken begränsades ej härtill utan gick mycket djupare, i det att den redan från början till stor del beröfvade politiken dess ideella inslag och prägel af storslagenhet, af att vara ett medel till kontinentens frigörelse. Den gaf upphof till trakasserier, som i oafbrutet crescendo stärkte föreställningen, att meningen med det hela blott var penningutpressning, utsugning af de kontinentala folken till förmån för kejsaren, franska kassor, franska marskalkar, generaler och soldater, ministrar och konsuler. Redan i sammanhang med 1808 års händelser skrifver en ovanligt vittnesgill iakttagare, det med Frankrike intimt förbundna Danmarks representant i Hamburg, den tyskfödde Johann Georg Rist, i sina (1816—21 utarbetade) minnen, att ingen bland vare sig köpmän, bönder, ämbetsmän eller vetenskapsmän trodde på några planer till Europas bästa utan alla blott på lust att komma åt deras fickor ingen rättvisa ansågs vara att vänta utan enbart godtycke och de simplaste motiv, alla maskerade af stora ord, hot och bedrägeri. Och i afseende på systemets sista fas, från 1810, falla orden från Napoleons egen gode och trogne ehuru själfständigt tänkande tjänare Mollien nästan exakt lika, då han säger, att »detta påstådda system… beröfvadt hvarje politisk prestige, visade sig för allas ögon [ 110 ]som den fördärfligaste och falskaste af fiskaliska uppfinningar».[3] Det var just fiskalismen, så många handelspolitiska systems bane, som därigenom från början fått insteg i den imponerande och fantasieggande planen och från grunden försvårade dess genomförande.

Detta blef desto mer fallet, eftersom Napoleons antagande att alltting såldes på kredit så långt ifrån var ett faktum att det stod i rak strid med verkligheten. Den längtan, som rådde på fastlandet efter de engelska och koloniala varorna, gjorde att de såvidt man kan se så godt som alltid kunde säljas kontant, hvadan förlusterna närmast drabbade de kontinentala köparna. Och äfven då så icke var fallet, finner man en synnerlig ifver från dessa — t. ex. ej blott Hamburgköpmännen utan öfver hufvud taget importörerna öfverallt i Tyskland och Holland enligt de engelska fordringsägarnas eget vittnesbörd 1807 — att regelbundet betala sina skulder.[4] Till följd häraf var det så långt som möjligt från att engelsmännen någonsin skulle ha tröttnat på varutillförseln till fastlandet; kontinentalsystemets inre historia kom tvärtom i allt väsentligt att bestå just i den förbittrade och aldrig hvilande striden emot den aldrig upphörda strömmen af engelska varor.

Till denna svårighet för Napoleon i afseende på spärrningens själfva konstruktion sällade sig vidare svårigheten att få ärliga och nitiska medhjälpare vid dess genomförande. Att förvärfva sådana bland bundsförvanterna och deras organ var nästan uteslutet; och det är därför en af de mest berättigade synpunkterna i den historiska litteraturen att förklara den ständiga utvidgningen af kejsardömet utefter Europas kuster ur kejsarens behof af direkt kontroll med kontinentalsystemets efterlefnad. Bland de otaliga exemplen på detta kunna nämnas ett svenskt och ett preussiskt. I augusti 1811, då Sverige ju nominellt var i krig med England, meddelade landshöfding Axel Pontus von Rosen i Göteborg utrikes statsministern von Engeström, att han för en gång låtit konfiskera tio oxar, afsedda för amiral Saumarez’ engelska flotta, som låg utanför vid Vinga, och tillade: »Jag supplicerar, att detta kommer i papperen, så att jag fattig syndare någon gång måtte få lysa med kontinentalnit uti Europas annaler. Saumarez var aver[ 111 ]terad förut, så att han blir ej misslynt». Under vintern 1811—12 pågick i Preussen en systematisk statlig import af kolonialvaror genom en särskild kommittent för finansministeriet, Geheimer Staatsrat von Heydebreck, och samtidigt skref den ledande ministern Hardenberg till samme man och begärde den strängaste undersökning af smugglingen.[5]

Men att läget var ohållbart, då systemets tillämpning låg i dylika händer, får ingalunda tolkas så, som om svårigheterna hade varit öfvervunna med det att Napoleon kunnat sätta in sin egen förvaltning på uppgiften. Den dåvarande statsmaktens allmänna svaghet i jämförelse med nutidens tog sig kanske främst uttryck i statsorganens brist på vilja och förmåga att fullfölja ledningens syften, och detta t. o. m. under en nästan öfvermänskligt utrustad härskare sådan som Napoleon. De fiskaliska tendenser — för att använda ett vackert uttryck — som Napoleon nyttjade i sitt eget intresse, vände sig hos de underlydande oftast mot honom själf eller åtminstone mot hans politik; och hans alldeles fördomsfria sträfvan att för egen del draga nytta af själfva dessa missbruk undgick aldrig att ytterligare rycka kontinentalsystemet från dess uppgift. I dessa hänseenden är skillnaden obetydlig mellan de många organ, som mer eller mindre fullständigt togos i anspråk för spärrningspolitikens syften, såväl de stora truppförbanden utefter kusterna och deras medhjälpare till sjöss i hamnar och flodmynningar som tullpersonalen och gränspolisen, samt slutligen lokalförvaltningen i de kejsardömet tillhöriga områdena liksom beskickningspersonal och konsuler i vasallstater och ockuperade områden.


Själfblockadens genomförande 1806—07 För att få en konkret föreställning om kontinentalsystemets sätt att verka bör man lämpligen till en början följa de allmänna linjerna för denna utveckling, äfven om det ej kan undvikas, att de ständiga ansatserna och ständiga hindren förete någon enformighet, som dock under år 1810 brytes genom en principiellt ny fas. Framställningen gäller i första rummet Nordsjöns och Östersjöns kuster samt de innanför liggande delarna af fastlandet, Tyskland och Holland, hvilka spelade hufvudrollen i politiken och där denna dessutom är bäst känd.

Det egentliga kontinentalsystemets egenskap af ganska obruten fortsättning på den föregående politiken gjorde, att beslagen på engelska [ 112 ]varor togo sin början redan före Berlindekretets utfärdande, i Leipzig, Frankfurt am Main, det för handeln uppför Ems viktiga Meppen, Holland, Schweiz o. s. v. I hansestäderna låg emellertid tyngdpunkten, och särskildt den militära spärrkedjan var under denna första tid, slutet af 1806, i hufvudsak begränsad till Nordsjökusten från Emden (i det just då till Holland afträdda Ostfriesland) till Hamburg, med en utlöpare utefter det Danmark tillhöriga Holsteins gräns till Lübecks uthamn Travemünde vid Östersjön.

Bästa föreställningen om den apparat som sattes i gång får man genom de bref, Napoleon den 2 och 3 december aflät till marskalk Mortier i Hamburg, polis- och marinministrarna samt till sin bror konung Louis af Holland samt den samtidigt (2 dec.) utfärdade förordningen om spärren i nordost. I det första af brefven fick Mortier order att besätta Vegesack vid Weser (norr om Bremen) för att fullborda blockaden af denna flod; konung Louis skulle ha batterier på västra flodstranden för att korsa elden från motsvarande batterier vid Bremerlehe på östra stranden. I Elbemynningen skulle på en ö i floden midt emot Stade upprättas en redutt och ett batteri, så att intet fartyg kunde passera utan att prejas och inga engelska varor komma in öfver Altona, Hamburg eller något annat ställe, och i alla tre hansestäderna skulle finnas franska poster för att hejda engelska bref. En brigadgeneral behöfde placeras i Stade och en i uthamnen Kuxhaven, hvarjämte två kedjor, en från Hamburg till Travemünde utefter Holsteins gräns och en utefter vänstra Elbestranden till midt emot Hamburg skulle ställas under befäl af ännu en brigadgeneral. Af trupper skulle största delen af general Dumonceaus division, två italienska regementen och en tredjedel af det holländska kavalleriet begagnas härtill; samtidigt fick marinministern order att skicka en fregattkapten med två fänrikar och 40 matroser för att i Stade utrusta några slupar. Tullmyndigheterna fingo order att sända 500 (enligt förordningen 300) tulltjänstemän under en tulldirektör och två tullinspektörer; det var »grönrockarna», som också kommo före årets slut och snart ådrogo sig befolkningens bittra hat. Till sist skulle marskalk Moncey därjämte tillhandahålla 100 gendarmer till fördelning utefter spärren. Redan samma dag (2 dec.) skref Napoleon ett andra bref till Mortier med förnyad uppmaning att upprätta ett bra batteri vid Stade, att framför allt hindra all förbindelse mellan Hamburg och Altona, att på Elbe konfiskera alla fartyg med pottaska och kol äfvensom alla andra från England kommande varor samt att kvarhålla alla från Eng[ 113 ]land kommande bref. Redan i dessa första order framträder emellertid svårigheten att få hederliga verkställare af åtgärderna. Marinministern får en särskild påminnelse att skicka »omutliga» officerare, och alltifrån början åsyftas att göra soldaterna intresserade i spärrningens effektivitet genom bestämmelsen att alla konfiskationer af varor som söka passera skola ske för deras räkning. Men i flere af brefven, särskildt i det till Fouché, polisministern, säger sig Napoleon ha mottagit — i verkligheten endast alltför väl grundade — klagomål öfver sin konsul i Hamburg, Lachevardière; »han tycks stjäla ostraffadt».[6]

I Hamburg kvarlefde ännu fastlandsfaktoriet för Merchant Adventurers’ Company, det märkligaste engelska handelskompaniet af en äldre typ, dock utan att spela någon större roll. För att rädda det åt engelsmännen köpte hamburgska senaten hela anläggningen, det s. k. Merchant Adventurers’ Court, och skänkte den åt medlemmarna, som dock blefvo hamburgska undersåtar och på detta sätt undgingo fångenskapen, i den mån de ej räddat sig genom flykten. Hufvudsaken var dock beslaget af de engelska varulagren, som Napoleon efter åtskilliga förhandlingar fram och tillbaka fastställde till det rikligt tilltagna beloppet 17 mill. francs för Hamburg; för Lübeck sattes summan till 2 mill. francs, medan Bremen genom att fördröja operationen ett helt år hann smuggla undan det mesta och blott behöfde redovisa 377,000 francs. I Leipzig, hvars mässa fortfarande utgjorde den ojämförligt förnämsta medeleuropeiska marknaden, i synnerhet för manufakturvaror till och från alla väderstreck, gaf inventeringen ett värde af 9,15 mill. francs, hvilket friköptes för 6 mill., och på liknande sätt fortgick det annorstädes.

I England föranledde Berlindekretets publicering (enligt vittnesmål inför ett parlamentsutskott) ett uppehåll i exporten till fastlandet under månaderna december 1806 och januari—februari 1807, med stegring i sjöförsäkringspremierna. Men frånvaron af uppbringningar på grund af dekretet, som ju efter hvad förut sagts till en början ej ansågs gälla till sjöss, bragte därefter på nytt fart i förbindelsen; och genom Order in Council med instruktion för fartygsbefälhafvarna den 18 februari medgafs obehindrad trafik för hansestädernas och det [ 114 ]öfriga af fransmännen besatta Nordtysklands fartyg och varor, hvarigenom förbindelsen med dem tryggades.[7]

Under hela första halfåret 1807 kan den kontinentala själfblockaden också sägas ha varit så godt som verkningslös, åtminstone i Nordtyskland. Den systematiska ohederligheten hos Napoleons verktyg firade under denna tid formliga orgier, i synnerhet med stöd af den nye öfverbefälhafvaren i Hamburg, marskalk Brune, som Napoleon på ovanligt goda grunder kallade en »oförfärad röfvare». Enligt rapporter af en ditsänd särskild undersökare voro redan Brunes instruktioner till tullpersonalen ägnade att gynna smugglingen; men det samma var i många gånger högre grad fallet med tillämpningen. Då fartyg kommo uppför Rhen, fingo de alldeles i strid med de nyss återgifna instruktionerna fortsätta förbi Stade med blott en enda person från spärrkontrollen ombord, vanligen en okunnig sjöman, medan tullnärerna ständigt höllos på afstånd. Konossementet granskades af en marinunderofficer, och den inspektion som ålåg konsuln (den nyssnämnde Lachevardière) öfverlämnades af denne åt en hamburgsk mäklare, som hade det största intresse att låta allt passera. På grund af hans alldeles okontrollerade granskning utställde sedan konsuln bevis om varornas icke engelska ursprung, och falska holsteinska ursprungsbevis att stödja sig på funnos alltid tillgängliga. I slutet af maj 1807 gick Brune ytterligare ett steg längre, i det att han tog bort de alltid relativt nitiska tullnärerna från gränslinjen Hamburg—Travemünde och Elbelinjen Harburg (midt emot Hamburg) — Stade samt ersatte dem med gendarmer. Under 5+12 månader fram till början af augusti anlände också till Hamburg obehindradt 1,475 fartyg med en beräknad last af 590,000 ton, hvaribland de mest notoriskt engelska varor såsom t. ex. stenkol; enligt den ifrågavarande undersökaren var Hamburg fullt af engelska och koloniala varor, hvilka såldes lika öppet som i London, och intet enda beslag hade förekommit. Det bör också ha varit vid denna tid som Bourrienne, Napoleons sändebud i Hamburg, enligt sin egen, i detta fall från engelskt håll bekräftade berättelse, skaffade kläde och läder från England för att bli i stånd att leverera till Napoleons egen armé de uniformsrockar, västar, mössor och skodon som han hade att anskaffa.[8]

[ 115 ]Komedien med Brunes uppförande i Hamburg blef emellertid Napoleon för stark. Han flyttade Brune i senare hälften af juli och gjorde Bernadotte till hans efterträdare, hvilket tydligen medförde någon skärpning, ehuru den nye, välvillige despot hamburgarna därigenom fått ställde sig rätt dyrbar för staden och ej heller gick fri från mer eller mindre obevisliga beskyllningar för besticklighet från såväl Napoleon som sedermera hamburgska senaten.[9] Framför allt reglerade emellertid Napoleon efter Brunes aflägsnande spärrningen genom två nya dekret (den 6 augusti och 13 november 1807). Härigenom lades rätten att beslagta engelska varor i — den samtidigt förstärkta — tullpersonalens hand, medan trupperna ställdes till tulltjänstemännens förfogande, och garantierna för att granskningen ej skulle släppa igenom otillåtna varor skärptes på alla sätt. Därvid föll Napoleon tillbaka på den gamla, i grunden rätt hjälplösa utvägen att förklara stora hufvudgrupper af varor som eo ipso engelska, när de ej kommo från Frankrike, sålunda flertalet textilvaror (utom vissa, när de infördes af danska Ostasiatiska kompaniet), metallarbeten, glas, porslin och raffinadsocker; för kolonialvarorna bestämdes detaljerade ursprungsbevis från de franska handelsagenterna i exporthamnen. Beträffande frågan, om ett fartyg anlöpt engelsk hamn, föreskrefvos ingående förhör med befälhafvare och matroser hvar för sig, med häktning af dem som lämnat falsk uppgift, hvarefter de skulle lösgifvas först mot stora böter (6,000 francs för kaptenen och 500 för hvarje matros); alla dylika fartyg skulle nu konfiskeras, medan Berlindekretet blott föreskrifvit deras afvisande. Det senare af dessa två dekret — rörande ursprungsbevis, förhör med fartygsbesättningarna och fartygskonfiskation — fick i hufvudsak oförändrad giltighet för hela kejsardömet genom det s. k. första Milanodekretet tio dagar efteråt (den 23 november), och ytterligare en knapp månad senare följdes det såsom vi veta af svaret på Orders in Council, det stora, s. k. andra Milanodekretet, hvilket betecknar slutpunkten af Napoleons åtgärder för kontinentalsystemet under år 1807. Härtill kom sedan strax på nyåret 1808 (11 jan.) det s. k. Tuileriedekretet, som sökte locka fartygsbesättningar och passagerare att röja anlöpande af engelsk hamn genom att utlofva en tredjedel af fartygets och lastens värde som belöning. Redan i september hade Napoleon med sin vanliga hänsynslöshet ingripit i Holland och utan vidare — till sin bror Louis’ förtviflan [ 116 ]— genom gendarmer låtit bortföra till Frankrike från detta nominellt själfständiga rike en borgare i Breda och en i Berg-op-Zoom på grund af misstanke om smuggling.

Samtidigt fick Napoleon, tack vare Cannings med hans eget nära besläktade förakt för de neutralas oberoende, god hjälp vid Nordsjökustens spärrning genom Københavns bombardering i början af september och Danmarks brytning med England. Holstein hade nämligen under hela den föregående tiden varit ett svårt hinder för Napoleons åtgärder söder om Elbe. Under Elbe- och Weserspärrningen hade i synnerhet Tönning men äfven Husum på Holsteins västkust 1803—1806 till stor del ersatt hansestäderna som importorter för de engelska och koloniala varorna och företett en rent drifhusaktig blomstring; alla försök att hindra varornas gång söder ut från holsteinskt område öfver det med Hamburg så godt som sammanbyggda holsteinska Altona (= »all zu nah’») stötte på nästan oöfvervinneliga svårigheter, så mycket mer som de holsteinska lokalmyndigheterna aldrig underläto att intyga varornas neutrala ursprung. Det var då af stor betydelse, att Danmarks regent, kronprins Frederik, i sin förbittring öfver Englands uppträdande med en ganska enastående lojalitet ställde sig i kontinentalsystemets tjänst och redan i september 1807 förordnade om beslag af de förbjudna varorna i Holstein. Visserligen gjorde engelsmännen å sin sida ett motdrag, som skulle få varaktiga följder i motsatt riktning, i det att de alldeles samtidigt med anfallet på København bemäktigade sig det Danmark tillhöriga Helgoland; men verkningarna häraf dröjde något att visa sig.[10]

Resultat 1807 Det gäller då att se, i hvad mån Napoleon vid slutet af år 1807 hade nått sitt omedelbara syfte, kontinentens själfblockad, ej blott i form utan äfven i sak. I afseende på själfva Frankrike var detta tydligen fallet i ganska hög grad, som man kan se af en mycket god barometer, [ 117 ]nämligen att brist på råbomull redan hotade. Redan i september talade bomullsfabrikanterna om att nödgas stänga sina fabriker, om en brytning med portugiser och amerikanare inträdde, och priset på brasiliansk bomull (Pernambuco) i Paris steg från 6,80 à 7,30 till 8,10 à 15 francs pr kg., medan priset i London (1s. 10d. à 1s. 11d. pr lb.) motsvarade endast 5 à 5+12 francs. Eftersom Englands exportförbud på bomull, sådant det var, antogs först året därpå och råbomullsimporten till England var ovanligt stor just 1807 (74,9 mill. lbs. mot blott 58,2 mill. året förut), märker man sålunda redan från första stunden, hur tillförselssvårigheterna för fastlandet uttrycka styrkan af själfblockaden och ej af engelska repressalieåtgärder.

Läget i Centraleuropa följer man vanligen bäst från den för hvarje ändring känsliga stora knutpunkten för fastlandshandeln, mässan i Leipzig, hvars läge belyses genom de sällsynt objektiva och fylliga sachsiska »messrelationerna», sådana de bearbetats af de tyska historikerna Hasse och i synnerhet König. Det visar sig därvid genomgående en liflig omsättning af både engelska industriprodukter och kolonialvaror under den tidigare delen af år 1807, bl. a. af de i Hamburg konfiskerade och återköpta partierna, som fingo en strykande åtgång trots att de däri ingående manufakturerna till stor del voro omoderna; men höstens åtgärder i hansestäderna och Holstein ledde till stor brist just på engelska väfnader och en enorm prisstegring (öfver 150 %) på engelskt bomullsgarn, så att Napoleon här kunde konstatera en omedelbar verkan af sina och sin nye bundsförvant Rysslands åtgärder. För hansestäderna sträckte sig detta resultat äfven till kolonialvarorna, så att t. ex. kaffe stod 20 % högre i den gamla kaffeimportorten Hamburg än i Leipzig och — i strid med allt som förut skådats — tillfördes den förra platsen från den senare, hvarför sjöfartens nedgång i Bremen också starkt framträder redan i statistiken för 1807. Ett liknande omslag inträffade i Holstein. Men i afseende på det öfriga Centraleuropa sträckte sig verkningarna ej till kolonialvarorna, och det berodde närmast på att handeln öfver Holland ännu trots allt var jämförelsevis oberörd, särskildt med amerikanska fartyg, eftersom embargo-lagen antogs först vid jultiden 1807; Rotterdam påstods också ha daglig förbindelse med England, alldeles som i fredstid. Äfven engelskt garn tillfördes Leipzig från Holland, och de belgiska industriidkarna klagade i september 1807, att Haag var så uppfylldt af engelska bomullsväfnader, att man kunde tro sig vara i Manchester. I afseende på kolonialvaror uppgafs likaledes den stora Amsterdamfirman Hope & Co. — [ 118 ]som hade en fransk chef (Labouchère) i nära förbindelse med det världsberömda engelska handelshuset Baring Brothers och som under hela denna tid spelar en hufvudroll i nästan alla stora internationella transaktioner af kommersiell och finansiell natur samt äfven ingriper i den högre politiken — ligga inne med ofantliga lager af socker och kaffe. Icke heller i afseende på råbomull visar sig någon större brist, särskildt på grund af tillförsel öfver Medelhafshamnarna Lissabon, Livorno och Triest; den första af dessa försvann emellertid genom Portugals eröfring på hösten 1807 och den andra genom Etruriens besättande i slutet af året. Holland kvarstod emellertid ännu som en viktig lucka, desto betänkligare från Napoleons synpunkt sedan han genom det andra Milanodekretet i december 1807 öfvergått till ståndpunkten att det ej fanns några neutrala och alltså ej längre kunde tolerera den amerikanska sjöfarten på de holländska hamnarna. De engelska industriprodukterna syntes visserligen vid årsskiftet 1807/08 ej komma in lika lätt som förut; men det skulle snart visa sig, att Napoleon underskattat styrkan af två krafter, som ständigt på nytt skulle resa sig mot hans planer: smugglingen och uppkomsten af nya handelsvägar.

Ser man slutligen på utvecklingen från engelsk synpunkt, så uppges det i de redan åberopade vittnesmålen inför ett parlamentsutskott, att sensommarens och höstens många motåtgärder från Napoleons sida vållade en plötslig stockning i handeln med fastlandet. Sjöfartspremierna, som vid Berlindekretets utfärdande hade stigit från 6 till 10 % men sedan igen nedgått ända till 4 %, uppgåfvos ha nått sådana belopp som 15, 20, 30 % före midten af oktober 1807; i 65 fall under september och oktober hade fartyg, som tagit last för kontinenten, begärt att ånyo få lossa den. Ser man på det objektiva material, som finns till sakens belysning, så kan man jämförelsevis exakt fastställa verkan af kontinentalblockaden under 1807. Särskildt anmärkningsvärdt är då, att den stora exporten af bomullsväfnader visar nästan alldeles oförändrade siffror (£ 9,708,000 mot £ 9,754,000 år 1806 och endast £ 7,340,000 i medeltal 1801—05, allt enligt de »officiella» värdena, som bygga på oförändrade enhetspriser från år till år); och ej heller den långt mindre betydelsefulla garnexporten visar någon stark nedgång (1807: £ 602,000 mot £ 736,000 år 1806 och £ 666,000 i medeltal 1801—05). De sannolikt mindre tillförlitliga siffrorna för totalexporten ange en något starkare men dock obetydlig nedgång, nämligen i förhållande till år 1806 8.1 % enligt »officiella» värden och blott 6.4 % enligt dekla[ 119 ]rerade värden (där äfven prisändringarna inverka). Emellertid kan man se af denna statistik, att afsättningen på kontinenten inskränkts betydligt mer, nämligen på »Nordeuropa, Frankrike inbegripet» (enligt deklarerade värden) nära 33 %, och förmodligen har också manufakturexporten nedgått mer på dessa marknader än som helhet; resultatet stämmer ej illa med det som kunde väntas vid en stark åtstramning under årets sista kvartal.[11] Hvad därnäst beträffar kolonialvarorna, som ju voro afsedda att »besegra England genom öfverflöd», visar handelsstatistiken alls ingen total exportminskning utan en svag ökning, och ej ens afsättningen på kontinenten är nämnvärdt minskad; men man kan se af tabellerna i Tookes engelska prishistoria, att kaffe och socker undergingo en svag prissänkning på hösten 1807. Möjligen kan man tala om en något litet starkare rubbning på ett enda område, nämligen tillförseln af Östersjövaror, liksom på Östersjöhandeln öfver hufvud taget, tydligen som följd af brytningen med Ryssland och Preussen snarare än genom kontinentalsystemet i egentlig mening; hampa och i synnerhet talg — båda från Ryssland — visa prisstegring under årets lopp, och virke från Memel företer starka fluktuationer alltifrån midten af 1806. Äfven detta är dock obetydligheter, och i stort sedt kan man ej under 1807 finna några afsevärda resultat af politiken för Englands utrikeshandel, väsentligt mindre än man skulle ha väntat af den minskade tillförseln af engelska industriprodukter till de tyska marknaderna.

Transmarina marknader 1808 Det gällde då för Napoleon att under år 1808 nå en starkare verkan af det förflutna årets åtgärder. England mötte också nu åtskilliga nya svårigheter; men det egendomliga är, att de ej hade något direkt sammanhang alls med Napoleons åtgöranden utan på sin höjd med Orders in Council, såsom den engelska oppositionen ej heller underlät att vederbörligen framhålla. Det var nämligen den amerikanska embargolagen som närmast föranledde dem, dels genom minskad tillförsel af amerikanska varor, dels också genom stark tonnageminskning, och verkan blef alltså för England minskad import af och höjda priser på råvaror — hvilket i verkligheten icke alls stämde med Napoleons önskningar, som alltid gingo ut på att priserna skulle vara låga i England [ 120 ]och höga på fastlandet. Råbomullsimporten sjönk med 42 % (importen af amerikansk bomull till Liverpool med hela 82 %), ull med 80 %, lin med 39 %, hampa med 66 %, talg med 60 % o. s. v. Naturligt nog steg under dessa förhållanden priset på exempelvis de viktigaste råbomullssorterna under vårens och sommarens lopp till det dubbla eller mera. Särskildt påfallande var dessutom prisstegringen på Östersjövarorna — virke, hampa, lin, talg, borst, tjära men framför allt linfrö, som åtminstone enligt lord Grenvilles uppgift fick sitt pris mer än tiodubbladt. Framför allt råbomullsbristen återverkade på industrien, som ej underlät att klaga sin nöd genom en rad petitioner till parlamentet, där särskildt följderna af brytningen med Amerika betonades; enligt oppositionstalarnas obestridda uppgifter i början af följande år skulle exempelvis fattigvårdstungan i Manchester ha fördubblats under 1808 och blott 9 fabriker varit i full gång, medan 31 arbetat på »half tid» och 44 stått alldeles stilla.[12]

En hel del af dessa klagomål hänförde sig emellertid till årets första månader, medan prisstegringarna delvis berodde på en spekulation, som satte in senare på året och i många hänseenden alldeles omkastade läget. År 1808 behärskas nämligen i fortsättningen af en bland de stora händelserna i kontinentalsystemets historia: det spanska upproret. Dess direkta ekonomiska innebörd var emellertid ej i första hand hvad Napoleon en gång uppgaf, nämligen att ha beredt England »en ansenlig afsättning på Pyreneiska halfön;[13] hur pass begränsad roll detta moment spelade, kan man närmast sluta af den engelska handelsstatistikens exportsiffror (deklarerade värden i mill. pund sterling):

År Inhemska varor Utländska och koloniala varor
Spanien Portugal Total exp. Spanien Portugal Total exp.
1807 0,03 0,97 40,48 0,08 0,20 10,00
1808 0,86 0,43 40,88 0,26 0,17 9,09
1809 2,38 0,80 50,24 0,66 0,32 15,77

Som man häraf ser, väga de pyreneiska staterna efter 1807 ej mycket i Englands totalexport, trots att ökningen för Spanien i och för sig [ 121 ]är mycket stor; och en god del t. o. m. af det belopp som upptages är raka motsatsen till en ny afsättning, nämligen uttryck för de engelska truppernas och insurgenternas underhåll. Särskildt ligger det i det geografiska lägets natur, att Pyreneiska halfön ej kunde lämpa sig för hvad England närmast behöfde på fastlandet, nämligen en inkörsport för sina varor till kontinentens centrala delar; den smuggling, som nu började öfver Pyrenéerna till Frankrike,[14] kan ej ha vägt mycket därvid, såsom just tabellens siffror visa. Betydelsen af det nya förhållandet till Spanien 1808, liksom af portugisiska kungahusets flykt till Brasilien året förut, är i främsta rummet en helt annan, nämligen att sätta England i den närmaste förbindelse med de transmarina marknaderna. Spaniens västindiska besittningar, Kuba och Portorico, bragte därigenom kolonialvaruhandeln öfver på England, och fastlandskolonierna i Sydamerika och Mexiko skapade ett nytt stort afsättningsområde för de engelska industriprodukterna. Det är lätt att förstå, att detta nya läge i engelsmännens ögon rent af föreföll öppna möjlighet att kringgå Napoleons hela mödosamt uppförda bålverk emot Englands handel; och det var så mycket mer välkommet som Förenta staterna samtidigt afstängt sig mot den öfriga världen. De mycket egendomliga exportsiffrorna på Amerika för dessa år ha följande utseende (deklarerade värden i mill. pund st.):

År Inhemska varor Utländska och koloniala varor
Förenta staterna Amerika i öfrigt (inkl. Västindien) Förenta staterna Amerika i öfrigt (inkl. Västindien)
1807 11,85 10,44 0,25 0,91
1808 5,24 16,59 0,06 1,58
1809 7,26 18,01 0,20 1,82

Hela denna påfallande omkastning, hvilken lät handeln på Central- och Sydamerika bli mer än riklig ersättning för den ytterligt minskade exporten på Förenta staterna, brukade af de engelska regeringstalarna anföras som bevis för att Orders in Council icke skadat landets export utan endast medfört, att man gått öfver till direkt handel på de förra [ 122 ]marknaderna i stället för försäljning till nordamerikanarna som mellanhänder. Emellertid framhöllo oppositionens språkrör med mera skäl under denna tid den nya handeln som en verklig ny landvinning till följd af det spanska upproret och alltså ingen konsekvens af att handeln på Förenta staterna förstörts genom Orders in Council.

Det nya utlopp för afsättning, som sålunda syntes erbjuda sig, gaf upphof till en våldsam spekulation med högkonjunkturens alla utmärkande drag: allmän optimism, stor omsättning, industriell lifaktighet och stigande priser på spekulationsvarorna. Redan år 1806 hade underbefälhafvaren för en sjöexpedition, Sir Home Popham, på eget bevåg gjort ett angrepp på La Platas mynning och tagit Buenos Aires samt skickat hem åtta vagnslaster silfver åtföljda af ett braskande cirkulär till Englands industristäder med en förteckning på alla de varor som kunde finna afsättning i hans eröfring; men det ville sig ej bättre än att Buenos Aires måst utrymmas innan ännu varorna hunnit fram. Sedan tillgången till dessa marknader nu tryggats, lockade minnet af de förhoppningar, Pophams silfverlaster och cirkulär väckt, köpmännen till otroliga vågspel i exportväg; nationalekonomen McCulloch återger excesserna efter en samtida källa på följande sätt:

»Mr. Maule, en intelligent resande, vid denna tid bosatt i Rio de Janeiro, upplyser att mera Mancherstervaror utsändes under några få veckor än som hade gått åt under de föregående tjugu åren. Och mängden af alla slags engelska varor som strömmade in i staden var så stor, att magasinen ej räckte till, utan det värdefullaste gods faktiskt låg på kajen veckor i sträck, utsatt för väder och vind samt all slags sköfling. Men dårskapen och okunnigheten hos dem som kappats i denna spekulation visade sig ännu mer slående i urvalet af de varor som sändes till Sydamerika; . . . . . några spekulanter gingo faktiskt ända därhän att skicka skridskor till Rio de Janeiro!»[15]

De slutliga följderna af dessa spekulationer kunde ej bli förmånliga, men tills vidare föreföll läget blomstrande. Totalexporten under 1808 företer ungefär oförändrade siffror, men exporten af bomullsväfnader steg med 29 % frånsedt prisförskjutningen. Detta gällde däremot ej mellersta och norra Europa, där den engelska handelsstatistiken pekar på en mycket stark nedgång för både engelska varor (från 5.09 till 2.16 mill. pund) och kolonialvaror (från 5.73 till 3.27 mill. pund), [ 123 ]hvilket dock i hufvudsak uppväges af en motsvarande uppgång för Medelhafsländerna; och andra upplysningar peka på åtskilligt större export äfven till Nordeuropa, såsom strax skall visas.

Undersöker man närmare läget på fastlandet och närmast i Tyskland, visar sig under 1808 som den största förändringen en enastående stegring i råbomullspriserna och brist på råbomull, som tillfördes hufvudsakligen genom försäljning af kapade laster. På Mickelsmässan i Leipzig nådde den brasilianska bomullen (Pernambuco) upp till en stegring af 223 % öfver det normala, och såsom förut gjorde sig detta särskildt kännbart i Frankrike, där textilindustrien i Nantes genom låneunderstöd sattes i stånd att gå öfver från bomull till ull. Eftersom England själft hade råbomullsbrist, kan detta dock endast delvis tillskrifvas den kontinentala själfblockaden. I afseende på dennas effektivitet hade Napoleon att anteckna framsteg på ett håll, nämligen i Schweiz, där smugglingen af engelska varor upphörde efter 1808; men fortfarande var det ur denna synpunkt långt viktigare Holland en mycket öm punkt. Konung Louis gjorde visserligen redan i januari en ansats till effektiv kustspärrning. Men smugglingen fortfor så öppet, att butikerna i Leyden enligt Louis’ eget vittnesbörd utan försyn utställde massor af engelska manufakturer; och genom dekret den 16 september 1808 tillgrep Napoleon i våldsam förbittring åtgärden att spärra Frankrikes gräns för alla kolonialvaror från Holland. Detta synes ha haft en viss verkan, såsom man kan se däraf, att tillförseln af engelskt garn och den redan förut obetydliga manufakturtillförseln till Leipzig öfver Holland upphörde vid denna tid. Och en månad senare (23 oktober 1808) utfärdades ett ytterst drakoniskt holländskt dekret om hamnarnas stängning — t. o. m. så outreradt att man obetingadt kan betvifla dess tillämplighet: exporten förbjöds tills vidare, intet handelsfartyg, in- eller utländskt, fick under någon förevändning inlöpa i holländsk hamn, vid vite att bli beskjutet, fiskefartyg skulle återgå till sina afgångsorter men konfiskeras vid minsta tecken till förbindelse med fienden o. s. v.[16]

Nya handelsvägar 1808 Verkan häraf blef emellertid en ny förskjutning af handelsvägarna. Till en början visade Helgoland nu sin oerhörda betydelse som stapelort eller bas för den engelska smugglingen till Nordtyskland. England nedlade (enligt Rists depescher) under 1808 500,000 pund sterling på [ 124 ]en hamn, befästningar och magasin; på den lilla ön, hvars storlek är omkr. 120 tunnland eller ungefär arealen för en stor svensk bondgård, nedsatte sig en mängd — enligt uppgift 200 — engelska köpmän och representanter för engelska handelshus, som bildade en särskild handelskammare, och denna egendomliga handelsmetropol kallades på skämt »lilla London». Enligt de engelska köpmännens egna uppgifter lossade under endast 3+12 månader (augusti—november 1808) inemot 120 fartyg där sina laster, och årsimporten beräknades (likväl att döma af handelsstatistiken ganska säkert för högt) till 8 mill. pund, nära en sjättedel af Storbritanniens totalexport för 1808 (50 mill.). Det är då ej öfverraskande, att stora varumängder fingo ligga under bar himmel och att det på ön knappast fanns ståplats. Svårigheten bestod naturligtvis i att sedan få varorna insmugglade till fastlandet, men fastlandsspärrningen hade ånyo försvagats genom att Napoleon i början af året måst utrymma Oldenburg, detta af hänsyn till sin ryske bundsförvant, som var nära besläktad med den oldenburgske hertigen. Hvilka vägar varorna sedan togo, är svårt att följa i tillgängliga källor; från Bremen kom något till Leipzig vid påskmässan, men sedan intet, och såväl Hamburgs sjöfart som Bremens handel hade enligt deras egna källor nästan upphört. Men det fanns många möjligheter kvar, särskildt öfver Holstein, där befolkning och ämbetsmän gjorde sitt bästa att neutralisera den danska regeringens lojalitet emot systemet; och säkert är, att man icke på länge märker några tecken till återgång i trafiken öfver Helgoland.

Dessutom hade Sverige under 1808 börjat blifva nederlagsort för de engelska varorna. Efter att den svenska handelsstatistiken förut under århundradet visat exportöfverskott, särskildt gentemot England, inträder under 1808 ett fullständigt omslag, så att importen därifrån uppgår till 6.65 mill. riksdaler mot en export dit af 2.61 mill. Det är kolonialvarorna som gå denna väg, till allra största delen öfver Göteborg, hvars ställning som en af världshandelns brännpunkter att döma af dess exportstatistik hade förberedts redan året förut. Efter tidsomständigheterna ganska afsevärda kvantiteter socker och kaffe (resp. 2.9 och 1.3 mill. skålpund) exporterades därifrån under 1808; och när amiral Saumarez i maj befann sig i staden, skref han till sin son: »Den är en stor handelsplats; för närvarande finnas minst 1,200 segel af olika nationaliteter i hamnen». Härifrån sökte sig varorna sedan väg öfver de södra Östersjöhamnarna till Tyskland.[17]

[ 125 ]Ännu var alltså Napoleon långt ifrån målet, och särskildt det spanska upproret skulle föra honom allt längre därifrån. Redan den 1 oktober 1808 skref hans visserligen alltid pessimistiske bror Louis till den äldste af bröderna, Joseph Bonaparte, den nyblifne konungen af Spanien: »Långt ifrån att stadga sig blir läget alltmer förvirradt och — kanske talar jag för mycket som holländare, men jag finner något revolutionärt i det sätt, hvarpå man för krig emot handeln; det förefaller mig, som om man aldrig skulle nå det mål man ställt sig». Samtidigt med Spanien och Portugal ha nämligen, menar han, Sydamerika och Mexiko öppnat sig för engelsmännen; »och för ett chimäriskt system förlorar hela fastlandet sin handel och sin flotta, samtidigt med att engelsmännens växa oerhördt».[18]

Minskad vaksamhet 1809 Denna utveckling var särskildt utpräglad under år 1809, då Napoleons fälttåg mot Österrike jämte spanska upproret dessutom togo honom och hans trupper i hög grad i anspråk, samtidigt med att handel under neutral, d. v. s. amerikansk flagg ånyo blef möjlig genom Non-Intercourse Act och därigenom på en gång råvarutillförseln till England ånyo blef normal och möjligheterna för insmuggling på fastlandet starkt tillväxte. England kunde nu också fröjda sig åt den högsta blomstringen af sin genom Spaniens resning förvärfvade nya handel, såsom tabellerna ofvan sid. 120 f. enklast visa. Den engelska exporten af bomullsvaror företer en enastående stegring, manufakturerna från 12.5 till 18.4 mill. pund sterling och garnet från 0.47 till 1.02 (»officiella» värden, alltså oafsedt prisförskjutning), det förra sålunda en ökning med nästan hälften och det senare mer än fördubbling från det i och för sig starkt stegrade året 1808.

Detta var ej en verkan blott af de nya marknaderna. Tvärtom stämma alla källor öfverens i att konstatera den minskade vaksamheten vid Nordsjön, där själfblockaden, visserligen med någon öfverdrift, påstods i realiteten ha upphört och handeln ansågs drifvas nästan som under fred. Detta åskådliggöres också af en uppgång i siffrorna för den engelska exporten på Nordeuropa från 2.16 till 5.70 mill. pund sterling för engelska varor och från 3.27 till ej mindre än 8.87 för kolonialvaror. [ 126 ]Med en ifver, som osökt påminner om ordspråket, »när katten är borta, dansa råttorna på bordet», begagnade alla Napoleons verktyg på Nordsjökusten hans frånvaro i Österrike till att lossa på banden och släppa in fartyg särskildt under amerikansk flagg. Redan i midten af mars 1809 förklarade Louis af Holland för kejsaren, att hans land var »fysiskt ur stånd att uthärda» hamnstängningen i förening med den af Napoleon i september året förut påbjudna fransk-holländska gränsspärrningen, och vidtog vissa lindringar i spärrningen till sjöss vid slutet af månaden. Då Napoleon i början af juni upphäft sitt septemberdekret, passade hans bror dessutom på att upphäfva förbudet för amerikanska fartyg att anlöpa de holländska hamnarna. Detta föranledde Napoleon att redan i midten af juli sätta gränsspärrningen i kraft på nytt; men icke blott de skurar af ovett, hvarmed Napoleon öfveröste sin bror, utan äfven dennes korrespondens med de holländska ministrarna visa tydligt smugglingens fortgång i själfva Holland under hela året. Längre norr ut pågick smugglingen öfver Oldenburg ända in på följande år. Ett plötsligt prisfall på bomullsgarnet i Nordtyskland framkallades i februari 1809 af de stora lager, som Manchesterfabrikerna upprättat på Helgoland, och som exempel på omfattningen af den varutrafik, som bedrefs därifrån kan nämnas, att enligt Helgolandsköpmännens uppgifter under 19 dagar i juni 1809 66 fartyg och 70 mindre båtar obehindradt landsatt på kusten varor till flere hundra tusen pund sterlings värde. Enligt franska rapporter var bevakningen af Elbe och Weser nu också reducerad till några opålitliga holländska regementen samt gendarmeri under befäl af en försupen officer. Går man så öfver på holsteinskt område, visar sig där samma fenomen, nämligen en väldig expansion af kolonialvaruhandeln genom amerikanska fartyg; den s. k. andra tönningska perioden, som kännetecknas häraf, började i juni 1809 och varade till årets slut. Trafiken öfver hela linjen underlättades formellt af engelska regeringen genom den nya Order in Council den 26 april, som begränsade blockadförklaringen i norr till floden Ems (åtminstone i den mån ej den tyska Nordsjökusten räknades som en besittning i beroende af Frankrike, hvilket den ju faktiskt var). I realiteten betydde detta dock mindre, eftersom de gamla bestämmelserna faktiskt tillämpades vid utdelning af de engelska regeringslicenser, som sjöfarten knappast kunde undvara.

Samtidigt fortgick den engelska handelns öfverflyttning till Göteborg och Östersjöhamnarna. I Göteborg uppförde engelsmännen under 1809 särskilda magasin och nederlag på Fotö midt för inloppet; reex[ 127 ]porten af råsocker nästan tredubblades, och kaffeexporten liksom sjöfarten mer än fördubblades. De preussiska hamnarna liksom de pommerska blefvo nu också regelbundna infallsportar för varutillförseln, och mest ominöst var, att också Ryssland, som alltsedan början af 1808 haft kännbara olägenheter af afbrottet i förbindelserna med England, nu i slutet af året släppte in (s.k.) amerikanska varor. Östersjökusten kom till den grad i handelns medelpunkt, att »fieranterna», de östeuropeiska judiska handlandena, drogo till Königsberg och Riga i stället för till Leipzig för att täcka sitt behof af engelska manufakturer. Öfver Triest och Fiume kom till sist också engelskt garn i stora mängder före fransk-österrikiska kriget och äfven efter dess slut från de »återköpta» partierna.[19]

Påtagligen undgick hela denna utveckling icke Napoleon, som tvärtom genom ett helt nätverk af spioner hölls underrättad om hvad som skedde både i och utom hans välde; och det är klart, att han icke utan vidare ville låta det passera. Han dröjde ej med sina motåtgärder ens till det österrikiska fälttågets slut men begränsade dem i hufvudsak till uppgiften att isolera Holland, som i hans ögon var den allvarligaste breschen af alla i systemet. Samtidigt med att han, som nyss nämndes, förnyade gränsspärrningen mot Frankrike, påbjöd han (genom dekret i Schönbrunn den 18 juli 1809) plötsligt en motsvarande spärrning gent emot Tyskland och lät omedelbart sätta den i verket utan att ens underrätta de »protegerade» furstar inom Rhenförbundet som spärrningen berörde, Westfalens konung, Jerôme, som var hans bror, och storhertigen af Berg. De smugglade varorna ansågos af franske generaltulldirektören Collin de Sussy gå uppför Rhen och Ems samt sedan landvägen genom storhertigdömet Berg (närmast motsvarande Ruhrområdet) till hela Rhenförbundet. I slutet af juli inryckte nu franska tullmän och bildade en kedja från Bremen öfver Osnabrück ned till Rhen vid Rees i närheten af gränsen till Holland, som därmed var afskuret från förbindelsen öster ut. Denna kordong gjordes tredubbel, bestående af trupper, gendarmer och tullmän; enligt en uppgift skulle en af linjerna ha gått utefter holländska gränsen från Varel vid Jadeviken till Emmerich vid Rhen strax norr om Rees. Den våldsamhet, hvarmed det hela genomförts, skapade emellertid stor förvirring. Lokalmyndigheterna [ 128 ]vägrade tullmännen handräckning och protesterade mot deras tilltag, gendarmeriet förföljde dem rent af tidtals, och till råga på allt voro äfven tullnärerna delvis fala, så att spärrningen af den icke franska delen af kontinenten faktiskt fortfarande hade misslyckats nära nog på alla punkter. Den oafbrutet skärpta aktion, Napoleon fullföljde i Holland, särskildt genom införlifning af området söder om Waal i mars 1810, tycks ej heller ha burit någon större frukt; ännu i maj samma år skref åtminstone konung Louis syrligt till marskalk Oudinot: »Jag har mottagit det bref, hvari Ni underrättar mig om att smugglingen i särskild grad försiggår på mitt rikes kust. Jag tror som Ni, att den försiggår öfverallt där det finns kuster, i Tyskland liksom i Holland och t. o. m. i Frankrike». Först den fullständiga annexionen i juli skapade här en ny situation, som emellertid samtidigt gjorde spärrningslinjen mellan Holland och Tyskland tämligen meningslös.

Ännu under första hälften af år 1810 var läget därför ej mycket ändradt. Särskildt kunde Frankfurt glädja sig åt en alldeles oförminskad handel med kolonialvaror, som kommo in öfver Nord- och Östersjöhamnarna samt fördes till Nord-Italien, Syd-Frankrike ja t. o. m. Holland och östra Frankrike. Preussens därvarande minister förklarade rent af i början af året, att staden aldrig spelat en sådan roll i Europas handel som då eller varit till den grad fylld med kolonialvaror, och handeln lär ytterligare ha tilltagit under sommarens lopp. För Leipzigs del konstaterades visserligen före och vid påskmässan 1810, att tillförseln öfver Nordsjöhamnarna, särskildt af engelskt garn, i hufvudsak tagit slut; men i stället skedde öfvergången till Östersjöhamnarna nu definitivt, underhjälpt af den ärligaste vilja från Preussens (liksom äfven Sveriges och Mecklenburgs) sida att på alla tänkbara sätt befordra kontinentalsystemets kringgående, för öfrigt med god hjälp af de korrumperade franska konsulerna i hamnstäderna. Framför allt Königsberg men i stor utsträckning äfven alla de andra städerna på Östersjöns sydkust — Rostock, Stralsund, Stettin, Memel och äfven Riga — intogo nu till stor del hansestädernas och de holländska hamnarnas plats; och det uppstod en enastående import af i synnerhet amerikansk bomull, hvilken nådde sin höjdpunkt under sommaren. Hela Rhenförbundet, Österrike, Schweiz och t. o. m. Frankrike försågos därifrån vid en tidpunkt, då maskinspinnerierna på fastlandet sköto upp som svampar ur jorden. Vid Mickelsmässan 1810 beräknades tillförseln af kolonialvaror i Leipzig till 65+12 mill. francs; och ehuru endast en sjättedel stannade i staden, voro alla källare, hvalf och för[ 129 ]rådshus öfverfyllda, främst af bomull men äfven af kaffe, socker och indigo.[20]

Naturligt nog såg man i England därför särskildt i regeringskretsar mycket optimistiskt på läget. Redan den nya Order in Council af april 1809, med sin visserligen ganska anspråkslösa lindring i pappersblockaden, är ett bevis härför; den motiveras med »olika händelser och ändringar som inträffat i förbindelserna mellan Storbritannien och andra makters område», hvarmed naturligtvis närmast åsyftas Pyreneiska halfön. I februari 1809 talade lord Liverpool (den förutvarande lord Hawkesbury), som då var inrikesminister, i öfverhuset om »handelns blomstrande tillstånd»; och ännu den engelska budgetdebatten i maj 1810 präglades helt och hållet af högkonjunkturens stämning, så att t. o. m. på oppositionens sida Huskisson ansåg landet befinna sig i glädjande utveckling. Särskildt förledande var den blomstermålning Perceval som finansminister framlade; och Rose, vicepresidenten i Board of Trade, sade att han visserligen ej kunde förklara hur det kunde vara så, »men på ett eller annat sätt tycks hvar och en af Buonapartés repressalieåtgärder tack vare våra köpmäns flit och uppfinningsförmåga skjuta fullkomligt bredvid målet, och i stället för att vår handel skulle inskränkas har den i själfva verket snarare tillvuxit trots de fientliga angreppsförsöken». Med åtskilligt öfvermod kom samma tanke till uttryck i ett samtidigt epigram af den i England naturaliserade schweizaren Sir Francis d’Ivernois (i hans skrift Effets du blocus continental), i fri öfversättning så lydande:

»Blockaden lyckas ej alls blockera,
och de ni vill låta af svält krevera,
drabbas ej alls af lifvets elände,
om fetman ej vållar deras ände.»[21]

Under loppet af år 1810 blef det därför alltmer klart för Napoleon, att han måste finna nya utvägar, om det någonsin skulle lyckas att [ 130 ]göra allvar af kontinentens afspärrning; och han fick anledning att lägga om sin politik äfven af hänsyn till de svåra olägenheter som visat sig både för hans finanser och för det franska näringslifvet. För att få denna andra fas i kontinentalsystemets historia klar för sig bör man emellertid taga smugglingen och mutsystemet i något närmare betraktande.[22]

Smugglingen Om smugglingen under kontinentalsystemet kunde skrifvas tjocka böcker, ty den florerade i hela Europa i en grad hvartill säkerligen ej eftervärlden och kanske ej heller den förflutna tiden ägde något motstycke. Det korrektiv, alla äldre tiders handelspolitiska tvångssystem haft häri, fick mångdubblad betydelse, när tvånget tog en förut oanad omfattning och samtidigt kändes som outhärdligt på helt annat sätt än förr på grund både af den internationella samfärdselns ökade betydelse och af dess egenskap att utanför det egentliga Frankrike företräda ett främlingsvälde samt sakna moraliskt stöd hos alla samhällslager. Smugglingens rent yttre former äro i detta sammanhang af jämförelsevis underordnad betydelse; till de exempel som nämnts i det föregående och komma att nämnas i det följande må blott läggas ett par samtida teckningar. Den ena, af Napoleons sändebud i Hamburg, Bourrienne, hänför sig till år 1809; den har en mer anekdotisk karaktär. Bourrienne skrifver:

»Vänster om den helt korta väg som leder från Altona till Hamburg finns ett fält som hade gräfts upp för att hämta sand till hus- och särskildt gatubyggnadsändamål; meningen var att reparera den breda och långa gata i Hamburg som leder till Altona-porten. Under natten fylldes det hål, där sanden hämtats, och samma kärror som i allmänhet förde den till Hamburg fylldes med råsocker, hvars färg liknade sandens; man nöjde sig med att täcka sockret med ett tumstjockt lager af sand. Tullmännens pikar trängde med lätthet igenom detta lätta sandlager och det socker som täcktes däraf. Denna komedi varade länge, men gatu[ 131 ]arbetena gjorde inga framsteg. Innan jag kände orsaken till denna långsamhet, beklagade jag mig, emedan gatan ledde till ett landställe som jag hade nära Altona och dit jag dagligen brukade gå. Tullnärerna funno till sist liksom jag, att gatuläggningen drog väl långt ut på tiden, och en vacker dag hejdades och beslagtogos sockervagnarna. Man måste vara betänkt på någon annan utväg.

I området mellan Hamburg och Altona finns på högra Elbestranden en liten förstad, bebodd af matroser, hamnarbetare och ett ganska stort antal husägare, hvilka ha sin begrafningsplats på Hamburgs kyrkogård. Nu fick man oftare än vanligt se likvagnar med prydnader, dekorationer, ceremonier, begrafningssånger och öflig andakt. Förvånade öfver den ofantliga och plötsliga dödligheten hos invånarna i Hamburgerberg vågade tullmännen till sist betrakta en af de aflidna på nära håll och upptäckte socker, kaffe, vanilj, indigo o. s. v. Det var ännu en utväg som måste uppges, men andra återstodo.»

Härmed kan jämföras den betydligt mer gifvande och säkerligen i allo vederhäftiga skildring Danmarks representant Rist gaf af läget i Hamburg ett år efter den tidpunkt som nu närmast är i fråga, nämligen i början af 1811:

»Sedan någon tid hade utbildat sig en egendomlig blomstrande kontrabandstrafik, som bedrefs med växlande framgång midt på ljusa dagen. under tullpersonalens ögon ut från Hamburgerberg och som jag vill omtala, därför att den, egendomlig i sitt slag, ej varit utan inflytande på folkets seder och senare händelser samt t. o. m. blifvit föremål för en äkta komisk folkpoesi.

Öfverflödet på billiga kolonialvaror i Altona, hvilket ej kunde hindras genom några förbud eller andra åtgärder från denna sida gränsen, och den likaledes oförhinderliga förbindelsen med Hamburgerberg gjorde det sistnämnda stället till en formlig upplagsplats för kontraband. Spekulanter i denna bransch hade då kommit på den tanken att öfverlämna åt allt slags patrask, mest kvinnor, pojkar och flickor af pöbeln, att föra de förbjudna varorna i småposter genom den vid stadsporten uppställda tullkordongen. Försöket hade lyckats och bedrefs snart i stor skala. Stadsporten vimlade af allt slags pack på in- och utgående i en ständig tät ström; bakom några vedskjul i stadsportens närhet såg man denna sällsamma armés arsenal och dess på en gång vämjeliga och skrattretande tillrustningar. Där fäste kvinnorna upp klädningen för att skaka ner kaffebönor i strumporna och sätta fast småpåsar med [ 132 ]denna vara öfverallt under kläderna; där fyllde en pojke sina trasiga byxor med peppar inför allas ögon; andra hällde sirap i sina vida stöflar; ja somliga sade sig ha sett kvinnor gömma pudersocker under mössan i sitt svarta tofviga hår. Med dessa bördor satte de sig sedan genast i gång, för att därpå aflämna sina varor i vissa nederlag nära den inre stadsporten och få sin betalning. På detta sätt införskaffades oerhörda kvantiteter, och aftalen med dessa affärsmän i smått, ingångna blott på god tro, lära sällan ha brutits från någondera sidan.

För tullpersonalen kunde detta trolleri ej länge förbli doldt, och det lider intet tvifvel att den snart kunde ha hämmat det. Men det tycks alls icke ha varit meningen. Denna filtration — det var den tekniska termen — betraktades såsom en jaktmark, som man vårdar för att alltid kunna täcka sitt behof därifrån. Om man tog fast hvar tredje eller fjärde ’bärare’ (Träger) — det var folkets tekniska term — och behöll hans laddning, så gaf detta beslag tullmännen en vacker inkomst; men trafiken stördes ej däraf, ty förluster ingingo i kalkylen, och tullmännen hade blott att sträcka ut handen för att få allt hvad de behöfde. Många af dem voro väl också mutade af de förnämsta deltagarna. Visade sig ett obekant ansikte på post, så tillgrepos strategiska åtgärder; en tät kolonn formerades, några tungt beväpnade i spetsen offrades, och de öfriga trängde med stormsteg igenom, till åskådarnas stora förnöjelse. De mångfaldiga episoder och faror som omgåfvo detta ’Schuckeln’ eller ’Tragen’, den kamratanda och det goda humör hvarmed yrket bedrefs, den galghumor det skapade ha inspirerat en i sitt slag ingalunda föraktlig skald från detta eller något närliggande område till några ’Schuckel’-visor, som en tid framåt voro i folkets mun och voro nog så betecknande. Säkert är, att detta handtverk under flere år å rad var en källa till god förtjänst för de djupaste lagren af den fattiga befolkningen och afsevärdt minskade tiggeriet. När fattigvårdstjänstemännen frågade föräldrar, som fingo understöd, efter deras barns försörjning, så var svaret i allmänhet: ’Hee oder see drigt’.[23] Som sprungen ur jorden hade denna samhällets drägg plötsligt samlat sig, och på samma sätt försvann den också sedermera.»

Detta var ingalunda något utmärkande för Hamburg, ehuru det förhållandet, att ej blott Hamburgerberg utan äfven landställen och förlustelseställen lågo på den holsteinska sidan, i hög grad försvårade kontrollen och föranledde de råaste och mest motbjudande kropps[ 133 ]visitationer på både kvinnor och män midt på öppen väg; Rist säger, att det särskildt var en svår tid för de fetlagda — alldeles såsom under detta krig fallet lär vara vid Öresund. Vid Nordsjökusten var smugglingen ännu mer genomförd i Bremen, som enligt Max Schäfer, den senaste skildraren af dess öden under kontinentalsystemet, var en ren »smyghandelsmetropol»; det drog särskild nytta af hvad Vandal kallat kustens amfibienatur, i det man tack vare die Watten, de många öarna i vattenbrynet, kunde smuggla in varor direkt från engelsmännen. Engelska källor skildra hur råsocker sändes, då raffinad förbjöds, och sockervatten då man förbjöd råsocker, hur kaffe gick in som hästbönor, socker som stärkelse och hur namnen på peppar voro legio. Samma system florerade emellertid från Göteborg i nordväst rundt alla Europas kuster till Saloniki i sydost, utan att metoderna varierade i någon högre grad. På Balkanhalfön förekommo antagligen de mest primitiva utvägarna; socker fraktades i smålådor på högst ett par hundra kilogram för att kunna klöfjas på hästar och åsnor samt i detta skick föras af väpnade band genom Bosnien, Serbien och Ungern till Wien. Bäst bevakadt var utan fråga det egentliga Frankrike, men äfven där frodades smuggleriet enligt både engelska och franska vittnesbörd i stor utsträckning. I samma dagar som Berlindekretet utslungades, då redan den nya prohibitiva tullförfattningen gällde för själfva Frankrike, skildrade den engelska tidskriften Monthly Magazine efter sakkunnigas uppgifter, hur engelska varor af olika slag efter fransk beställning exporterades till Frankrike öfver alla dess gränser och lätt kunde assureras ända till mottagningsorten samt att de omedelbart efter ankomsten stämplades som fransk tillverkning och gällde som bevis för den franska industriens höga ståndpunkt. Sjövägen lär insmugglingen ha skett, särskildt från Cowes, under förklädnad af fiskredskap, lufttäta bojar fyllda med engelska varor, midt för vaktfartygens ögon.

Genom detta allestädes närvarande system fick smugglingen en prägel af normalitet, som hade stor betydelse särskildt för Napoleons följande politik och som utgör ännu ett betecknande drag i den allmänna motsats mellan sken och verklighet, hvaraf politiken behärskas. På båda sidor användes smugglarna som ordinarie handelsförbindelse i sådana fall, där man ej ville vidkännas en trafik som man ej kunde undvara. Ett par bref från Napoleon äro därvid särskildt slående. I en redan tidigare omnämnd varning (bland de många andra till brodern konung Louis af Holland) skrifver kejsaren (3 april 1808): »Om [ 134 ]Ni har behof att sälja ert brännvin, så ha engelsmännen behof att köpa det. Bestäm de punkter, där de engelska smugglarna skola komma och hämta det, och låt dem betala med penningar men aldrig med varor»; och i ett bref två år senare till sin finansminister Gaudin (29 maj 1810) utvecklar han på följande sätt »den handel som bedrifves med hjälp af smugglarna»: »Min afsikt är att gynna lifsmedelsexporten från Frankrike och myntimporten från utlandet. Man skulle samtidigt kunna pålägga en dryg afgift, som blefve nog så inbringande. . . . För öfrigt skulle jag vara mycket böjd att släppa in smugglarna endast i Dunkerque, såvida icke praxis fordrar att de mottagas också i Vlissingen». Hela tankegången sådan den framträder i detta senare bref är alltså nästan grotesk; metallinflödet skall befordras genom smugglarna, som bemötas med sådan egard, att t. o. m. deras vanor respekteras — det sistnämnda särskildt slående vid en jämförelse med Chaptals framställning af Napoleons framfart med den legitima handeln, hur han ville kommendera den som en bataljon och hänsynslöst dirigerade den än hit och än dit. Smugglarna utgjorde emellertid förutsättningen för Dunkerques blomstring och gjorde denna stad till ett undantag från den allmänna förlamningen af näringslifvet i hamnstäderna; det var därför en allvarlig sak för staden att se smugglarna flyttade därifrån, såsom Napoleon hotade att göra 1811.[24]

Naturligtvis framträdde denna välvilja för smugglarna endast när de tjänade regeringspolitikens intressen; eljest rådde eller borde åtminstone råda en strid på lif och död. Normaliteten däremot inskränkte sig ej till dessa fall utan gällde öfver hela linjen, och regeringarna kämpade en ojämn strid emot smugglarna. I en passus talar Mollien om hopplösheten för 20,000 tullnärer med kända stationer att bevaka en gräns hotad af mer än 100,000 smugglare, som antogos ha goda korrespondenter i Paris och dessutom gynnades af befolkningen.[25] Enbart för Hamburg funnos enligt Bourriennes uppgift ej mindre än 6,000 smugglare en siffra som naturligtvis ej mer än Molliens kan göra anspråk på att uttrycka annat än en allmän föreställning om smugglingens enorma omfattning.

Af särskild betydelse är den organiserade eller bättre uttryckt kommersiella karaktären hos smugglingen. I Neapel talade en ekono[ 135 ]misk författare Galanti om den som »en nyttig handel, emedan den hindrar statens ruin», och på olika håll klaga Napoleons organ öfver att den anses som en fullt hederlig sysselsättning. Smugglingen hade också alldeles förlorat prägeln af en slumpartad genombrytning af tullkedjan på vinst och förlust; den hade bestämda affärsvanor med fasta provisioner växlande efter den trygghet man hyste för ett lyckligt resultat eller de svårigheter det mötte att tränga fram på olika orter och med olika varor (jfr s. 192). I Strassburg funnos »assureurs» af olika grader, af hvilka de förnämsta togo 40—50 % provision; 1809 ansågs kostnaden att passera Frankrikes gräns som regel vara 30 %, medan den förut berörda nya tullinjen Rees-Bremen kunde genombrytas för 6—8 %, och för ungefär samma pris kunde man få hvilken vara som helst insmugglad till Hamburg från Holstein. Ett starkt intryck af smugglingens affärsorganiserade karaktär ger också Napoleons Fontainebleaudekret (18 oktober 1810), där det noga skiljes på ledare eller företagare (entrepreneurs), assuradörer (assureurs), delägare (intéressés), styresmän för det praktiska utförandet (chefs de bande, directeurs et conducteurs de réunions de fraudeurs) samt till sist vanliga »bärare» (simples porteurs) som man finner en hel hierarki af smugglingsföretagens ledare, kapitalister, befattningshafvare och arbetarpersonal.

Det fanns emellertid en bestämd skillnad i afseende på lättheten att smuggla olika slags varor. De engelska manufakturprodukterna kommo visserligen in i stor skala, att döma af uppgifterna från Leipzig likväl framför allt garn; men de mötte motstånd hos statsledningarna äfven i Frankrikes flesta vasallstater, emedan man där af protektionistiska hänsyn gärna såg de engelska industriartiklarna utestängda. Helt annorlunda var läget beträffande kolonialvaror; här voro alla från regenten till daglönaren en tanke och en själ i sin önskan att bryta kontinentalsystemets järnband, och smugglingen hade följaktligen härvid endast hjälp och stöd att vänta.

Korruptionen Det ojämna i striden med den stora organisation smugglingen innebar ökades emellertid i högsta grad genom den genomförda korruption, som likaledes var utmärkande för all tidens förvaltning men framför allt för spärrningens.

Delvis utgjorde mutsystemet i äldre tid obestridligen helt enkelt en aflöningsform för statstjänarna, ehuru den betänkligast möjliga; och gränsen mellan sportler och mutor var ofta hårfin. Så skildras t. ex. i afseende på Bremen, hur de ständiga penningutpressningarna [ 136 ]åt kommendanter, krigskommissarier och konsuler — för tullfria varor, för ursprungsbevis, för all slags enligt lag tillåten samfärdsel — togo form af fasta afgifter med bestämda namn, så att exempelvis afgifterna för ursprungsbevis tiodubblades under de första sex kvartalen efter Berlindekretets tillkomst. Det finns knappast en operation i de af Frankrike ockuperade eller under dess kontroll stående områdena, där ej liknande scener utspelades; på hösten 1810 skref Napoleon till marskalk Davout att ej låta befälhafvaren i Danzig, general Rapp, tåla någon korruption, fastän »hela världen tar mutor». Hamburg tycks ha varit särskildt utsatt för folk af detta slag; marskalk Brune, konsuln Lachevardière och framom nästan alla andra Bourrienne voro häri formliga virtuoser. Om Bourrienne påstås Napoleon ha sagt, att han skulle kunna hitta en silfvergrufva i Tuilerieträdgården, om han blefve lämnad ensam där, och beräknade i början af 1811, att han förtjänat 7 à 8 mill. francs i Hamburg. Kejsarens bref äro fulla af förbittrade utgjutelser öfver hans korruption, som tycks ha bedrifvits rent planmässigt med underagenter af olika slag och som först ledde till ett förbud för honom att underteckna ursprungsbevis samt slutligen medverkade till hans afsättning. Men detta är blott enstaka exempel på hvad som förekom öfverallt.[26] Rist, som i likhet med rent hamburgska källor till fullo bekräftar de franska uppgifterna om Bourriennes och konsorters besticklighet, framställer ej sina landsmän holsteinarnas uppförande i någon bättre dager; i Genève måste 80 st. tulltjänstemän under sju månader afskedas på grund af delaktighet i underslefven, och från Rhengränsen föreligga sådana upplysningar som att tulldirektören och hans fränder direkt underhjälpte smyghandeln i smugglingscentralen Strassburg samt att tull-löjtnanterna vid Rhen lefde på mutor — där de ej hade engelsk pension.

Så tryckande en korrumperad förvaltning än är för befolkningen, skulle mutsystemet likväl knappast ha föranledt Napoleon till någon ändrad politik, om det hela inskränkt sig till utpressningar utöfver hvad lagar och förordningar tilläto. Men från kontinentalsystemets synpunkt var det olyckliga, att minst lika mycket och sannolikt åtskilligt mer kunde vinnas genom att mot lämplig ersättning underlätta eller rent af uppmuntra just den trafik kontinentalsystemet gick ut på att med alla medel tillintetgöra. För sådana olagligheter från ämbetsmännens sida betalade folket villigt storartade belopp och blef [ 137 ]snarast något mildare stämdt än förut mot de utländska makthafvarna. En af de ytterst få, som verkligen från början till slut gjorde kontinentalsystemets obrottsliga genomförande till ledstjärnan för allt sitt görande och låtande, Hamburgs siste generalguvernör marskalk Davout, fursten af Eckmühl — en alltid lika pålitlig »huggvärja» i kejsarens hand och så vidt man kan se en man af samma typ som de tyska generaler, hvilka under det nuvarande kriget styra ockuperade länder — åsamkade sig därför också kanske ett starkare hat än något af Napoleons öfriga verktyg och gick bland Hamburgs befolkning under namnet »Marschall Wuth».

Fiskalismen Det var emellertid ej nog med att den genom förvaltningens besticklighet underhjälpta, allestädes närvarande smugglingen gjorde kontinentalsystemet illusoriskt. Den medförde därjämte, att Napoleon samtidigt för sig och Frankrike gick miste om de fördelar en öppet bedrifven handel af denna omfattning skulle ha medfört. Närmast gällde detta i statsfinansiellt hänseende, och en dylik utveckling kunde ej undgå att irritera kejsaren, som naturligtvis alltid hade svårigheter att få tillräckliga statsinkomster, i synnerhet som han ej öppet ville tillgripa lånevägen. De tullinkomster, som ett system med tillåten men tullbelagd import skulle ha skapat och äfven under den förra lindrigare regimen faktiskt hade skapat, hamnade nu i smugglarnas och de oredliga ämbetsmännens fickor. Frankrikes egna tullinkomster, som 1806 varit 51.2 mill. francs och 1807 t. o. m. stigit till 60.6 mill., sjönko 1808 till mindre än en tredjedel häraf eller 18.6 mill. och 1809 ytterligare till 11.6 mill., alltså en ren obetydlighet. Det franska tullväsendets mäktige chef Collin de Sussy äfvensom något senare inrikesministern Montalivet kom då på den betecknande tanken, att staten skulle kunna träda i formlig konkurrens med smugglarna. Detta skulle gå så till, att man i en eller annan form tillät de hittills förbjudna varornas import men mot en afgift som exakt motsvarade hvad den — som vi sett — fullt affärsmässigt ordnade smugglingen förut kostat; mer kom då ej in i landet, men vinsten blef statskassans i stället för smugglarnas.[27]

En dylik utväg kunde ej undgå att slå an på Napoleon med hans cyniska verklighetssinne för allt som gällde medlen; men hvad han till det sista slöt ögonen för var i hur hög grad detta medel skadade hans stora mål. I själfva verket hade fiskalismen därmed definitivt fått [ 138 ]öfverhand öfver kontinentalsystemet, åtminstone på ena hälften af dess område. Ändamålet blef ej längre att utestänga varorna utan i stället att göra sig inkomster på deras mottagande, och ingen sofistik i världen kunde göra det senare förenligt med det förra. Att Napoleon härvid fullt medvetet handlade i strid med sina syften, kan man emellertid ej påstå. Hans tankegång var lika inkonsekvent som den man fortfarande ständigt finner bland ekonomiskt otränade i alla läger, när de förbise, att ju mer prohibitiv eller protektionistisk en tullsats är, dess mindre inbringar den, och att följaktligen den del af en tull som utestänger varor ej insläpper medel i statskassan. Mycket typiskt kommer denna uppfattningens dubbelhet hos Napoleon till uttryck i ett bref till hans bror Jérôme, konungen af Westfalen (3 okt. 1810), där han först framhåller, hur fördelaktigt det nya systemet skall bli för denne unge slösare genom att skaffa honom ökade inkomster, och därpå fortsätter: »Det blir också en stor fördel i andra hänseenden, emedan de engelska köpmännens [kontinentala] kunder ej förmå betala dem (varorna) och kolonialvarorna, genom att på detta sätt fördyras, minskas till sin konsumtion. De bli sålunda utsatta för angrepp och samtidigt fördrifna från fastlandet.»[28] Så till vida åsyftade alltså kontinentalsystemets omformning alls ingen verklig ökning i effektiviteten utan tvärtom motsatsen, i det att Napoleon fick ett direkt intresse i att förbjudna varor kommo in i landet.

På papperet erkändes emellertid aldrig något afsteg från kontinentalsystemets principer, utan Berlin- och Milanodekreten behöllos alldeles orörda till det sista, och hos sin styfson Eugène, vicekonungen i Italien, inskärpte Napoleon ifrigt, att varorna ej skulle få komma in »till skada för blockaden». Men med sin outtömliga rikedom på utvägar fann Napoleon ett enkelt sätt att i sak kringgå sitt eget system, nämligen genom att bevilja undantag från importförbuden i fråga om Prisdekretet 12 jan. 1810 kapadt gods. Genom en lag strax i början af år 1810 (12 jan.) bestämdes nämligen, att importförbjudna varor med undantag af olika slags bomullsväfnader och bomullstrikåer skulle få införas i landet mot en tullafgift af 40 %, när de härstammade från priser tagna från fienden af krigsfartyg eller godkända privata kapare; det kallades »tillåtet ursprung» (origines permises). Emellertid utvecklades det undantag, som här föreskrefs beträffande bomullsväfnaderna, under årets lopp ytterligare, och därvid förstod Napoleon skickligt att draga nytta af skillnaden i sympatier på kontinenten för kolonialvarorna och för de [ 139 ]engelska industriprodukterna. Det nya systemet innebar i öfverensstämmelse härmed ett obevekligt förbud för engelska varor men gaf efter i afseende på kolonialvarorna, som släpptes in emot väldiga tullsatser. I den mån systemet i denna form kunde genomföras, uppnådde Napoleon att åtminstone ej gynna Englands industri utan blott dess handel. Att undantaget formellt begränsades till prisgods, spelade ingen roll i verkligheten. Visserligen förklarade Napoleon i ett bref till Eugène, att alla kolonialvaror som ej kapats eller beslagtagits skulle förbli utestängda, men enligt Thiers påbjöds uttryckligen i tullverkets korrespondens, att detta ej skulle iakttas strängt, och om medgifvandets faktiska utsträckning till alla kolonialvaror kan intet tvifvel råda.[29]

Hvad beträffar tullsatserna var ju principen, att de skulle motsvara smugglingskostnaderna; och då Holland den 9 juli 1810 införlifvades med Frankrike, bestämdes det i ungefärlig anslutning till den nyssnämnda januarilagen, att de stora därvarande kolonialvaruförråden skulle få släppas in i kejsardömet mot en afgift, som i införlifningsdekretet sattes till 50 % af värdet men som enligt en något senare förklaring skulle utgöra 40 eller 50 % allt efter tiden för deklarationen. Denna princip öfverfördes ej blott till Frankrike utan till alla vasallstaterna, hvilka nu blefvo föremål för samma oblidkeliga påtryckning i afseende på det nya systemet som de förut hade blifvit i afseende på kontinentaldekreten och som i allmänhet fogade sig till formen minst lika lydigt som då. Men till yttermera visso skulle hvarje kolonialvarulager, som befann sig på ända till fyra dagsresor från franska gränsen, anses ämnadt att skada Frankrike och därför underkastas visitation af franska trupper, som också kommo till vederbörlig användning för ändamålet. För att det rätta eftertrycket skulle uppnås var meningen, att den nya ordningen skulle genomföras på en gång öfver hela kontinenten, så att varorna ej skulle ha något land dit de kunde fly undan för de väldiga pålagorna; och åtminstone Eugène fick därför order att (tills vidare) hålla det nya påbudet hemligt. Närmast med hänsyn till kaparna men ej blott för deras räkning medgafs, att afgiften kunde få erläggas in natura, d. v. s. med motsvarande del af de varor som skulle komma in, liksom med växlar; därförutan hade beloppen säkert i en mängd fall varit omöjliga att utkräfva. Hvarje innehafvare af kolonialvaror var skyldig att deklarera dem, så att, enligt Thiers' ut[ 140 ]tryck, alltsammans togs vid försök till underslef och hälften togs vid deklaration.

Trianontariffen 5 aug. 1810 Hela denna ordning har fått sitt namn efter Trianontariffen den 5 augusti 1810, som hör till det nya systemets grundläggande påbud. Den bestod ej i procentuella värdetullar utan fastställde specifika tullar efter vikt (pr 100 kg.) på de olika kolonialvarorna; 40- och 50 %-afgifterna tyckas emellertid fortfarande ha tillämpats för resp. prisgods och genom licens infördt gods. Hur enorma tullsatserna voro, framgår kanske enklast af en jämförelse med de högsta tullsatserna, nämligen för varor från icke-franska kolonier, i 1806 års förut (sid. 57) berörda tariff, som dock redan den var slutstenen på en serie tullstegringar. Våldsammast var tullsatsen på råbomull, som ännu 1804 belagts med endast 1 franc pr 100 kg. och 1806 fått beloppet höjdt till 60 francs samt under kejsardömet blifvit underlag för en hufvudgren af den nya industriella utvecklingen; sydamerikansk och långstaplig Georgia-bomull fick nu betala 800 francs, levantinsk vid import sjövägen 400 och öfver tullkamrarna vid Rhen 200, annan (utom napolitansk) 600 francs. Uppdelningen var tydligen afsedd att hårdast träffa den vara som mest berodde af engelsk import. Redan förut (sid. 98) har ock delvis berörts, att alla varor från franska (holländska) kolonier med motsvarande fartyg voro fria samt att direkt import med amerikanska fartyg blott betalade en fjärdedel af beloppet — något som visserligen ingenting hade att betyda, då den engelska blockaden hindrade all dylik direkt import. Indigo höjdes från 15 fr. (1803) till 900 fr., hvarpå i januari 1813 följde en ny höjning till 1,100 fr., kryddnejlikor från 3 fr. (1806) till 600, té från 3 fr. + i vissa fall 10 % af värdet till 600 fr. för grönt och 150 för annat, kaffe och kakao från resp. 150 och 200 (1806) till 400 och 1,000 fr., medan fin kanel, kochenill och muskot, som ej specificerats i de äldre tarifferna, alla betalade 2,000 francs pr 100 kg. Genom ett tilläggsdekret (27 sept.) utökades tariffen med ett tjugutal nya rubriker.

Fontainebleaudekretet 18 okt. 1810 Då nu en väg realiter öppnades för legitim tillförsel af kolonialvaror, gällde det emellertid för Napoleon att icke blott så mycket starkare träffa den olofliga importen af dessa varor utan också göra afsättningen af de engelska industriprodukterna omöjlig. Denna tankegång ligger till grund för den oerhörda skärpning af tullagstiftningen som betecknas af Fontainebleaudekretet den 18 oktober 1810, det sista af de stora påbuden på området. Såväl de nu införda straffen som behandlingen af varorna inneburo en återgång till prohibitivsystemets [ 141 ]våldsammaste förebilder. Hvad först beträffar de förbjudna varorna, d. v. s. industriprodukterna, straffades smugglingsbefälet af olika grader med tio års straffarbete och brännmärkning, medan de meniga verktygen vid förmildrande omständigheter kunde slippa undan med en lindrigare straffart (peines correctionnelles) jämte 5—10 års polisuppsikt. Smuggling af tarifferade varor, d. v. s. kolonialvaror, medförde upp till fyra års straffarbete, medan »enkel smuggling», »utan öfverenskommelse eller förbindelse af beskaffenhet att skapa ett företag eller en försäkring», ej ledde till straffarbete. Ännu större räckvidd än straffen för smugglarna fingo bestämmelserna om varornas behandling. För kolonialvaror inskränkte man sig till konfiskation såsom förut — varorna skulle säljas på auktion hvar sjätte månad — men i afseende på förbjudna varor tog Napoleon nu steget fullt ut och påbjöd efter mönster, som vi funnit redan i den engelska 1600-tals-lagstiftningen (ofvan sid. 7), att de skulle offentligen brännas eller eljest förstöras efter dess förinnan uppsatt förteckning med utsatta priser. För hela denna drakoniska lagstiftning inrättades särskilda tulldomstolar, cours prévôtales des douanes, hvilkas verksamhet har stått för eftervärlden som kulmen af det förtryck kontinentalsystemet medförde.[30]

Det system af korruption, som Napoleons verktyg skapat under den äldre ordningen, kunde emellertid ej utan vidare bringas ur världen genom att kejsaren själf förde in fiskalismen i stället för den fullständiga afspärrningen; tvärtom är det proportionsvis snarast ännu fler exempel på mutor och underslef man finner efter än före Trianon- och Fontainebleaudekreten. Men Napoleon har å sin sida i stor utsträckning ändrat sin behandling af dem, till öfverensstämmelse med sina nya fiskaliska tendenser; hans metod är helt enkelt att begära del i de oredliga ämbetsmännens mutor och på så sätt göra dem till svampar, hvarigenom han suger till sig inkomster från den olofliga handeln. Likheten med Trianonsystemet är alltså påtaglig. Särskildt betecknande är härvid ett par fall från början af 1811. Till de allra värst komprometterade hörde franske konsuln i Königsberg, Clérembault, som släppt lös fjorton engelska fartyg i Östersjön — tillhörande en [ 142 ]stor flottilj på hvilken Napoleon gjort jakt hela hösten, hvarom mera strax — med en last värd 2,800,000 francs samt uppgafs ha skaffat sig den vackra summan af 800,000 francs enbart på denna affär och 1,500—1,600,000 francs inalles; samtidigt fortgingo Bourriennes och konsuln Lachevardières underslef i Hamburg. Med anledning häraf tillskref Napoleon sin utrikesminister Champagny ett högst karakteristiskt nyårsbref af innehåll, att Clérembault skulle betala in i utrikesministeriets kassa allt hvad han fått. Napoleon förklarar sin afsikt vara att tvinga Bourrienne till inbetalning af 2 mill. på samma sätt, medan Lachevardière skulle betala 500,000 francs till franska statens amorteringskassa. Meningen var, att de två förra beloppen skulle användas till ett utrikesministerhotell, och — slutar brefvet — »Ni skall få se, att jag får medel till ett riktigt vackert palats, som ingenting kommer att kosta mig». Detta var ej ett löst hugskott, utan det visade sig tvärtom, att Clérembault redan föregripit saken genom att af sig själf inbetala 500,000 francs till kejsarens stora privatkassa (Caisse de l’extraordinaire) jämte redan tidigare inbetalda 200,000 francs i utrikesministeriets kassa. På detta sätt förvanskades kontinentalsystemet till ett gigantiskt utpressningssystem, ty naturligtvis var detta intet medel att afspärra fastlandet från varutillförsel.[31]

Licenssystemet Trianonpolitiken kompletteras genom den andra stora nyhet som det märkliga året 1810 medförde på kontinentalsystemets område, nämligen licenserna. Dessa utgjorde visserligen ej i och för sig något nytt ens från Napoleons sida och som vi veta ännu mindre från Englands, men på fastlandet hade de förut spelat en underordnad roll, såsom framgår af att (enligt Thiers) totala värdet af den handel som före Trianontariffen bedrifvits med licens hade uppgått endast till 20 mill. francs. Först nu blefvo de en normal, integrerande del af kontinentalsystemet i nära anslutning till den nya politikens allmänna riktning och bidrogo därigenom lika mycket som de nya tullbestämmelserna att föra bort från det ursprungliga och ännu officiellt vidhållna målet. Skillnaden från Trianonpolitiken är egentligen endast, att Napoleon här ansåg sig troget kopiera sin motståndare.

England I England hade nämligen licenssystemet tagit en enorm omfattning, kulminerande 1810 med öfver 18,000 licenser på ett år och enligt nästan [ 143 ]samstämmiga upplysningar till den grad genomfördt, att det allra mesta af ej blott Englands utrikeshandel utan af hela världens sjöhandel drefs med engelska licenser, hvilket ej hindrade att exempelvis Helgolandsköpmännen kände sig begränsade i sin verksamhet genom att ej få så många licenser de önskade. Genom licenssystemet låg i själfva verket så godt som hela makten öfver utrikeshandeln i engelska regeringens och närmast i handelsministerns hand. Redan detta var nog att föranleda ständiga angrepp mot hela systemet från oppositionens sida, liksom det väckte stor ovilja hos affärsvärlden, som redan börjat betrakta statens oförmåga att bedöma kommersiella frågor nästan såsom ett axiom. Visserligen hade det vid två olika tillfällen, 1805 och 1807, gifvits vissa generella undantag från gällande föreskrifter, särskildt för import till England af lifsmedel och råvaror. Men köpmännen ansågo tydligen, och sannolikt på grund af vunnen dyrköpt erfarenhet, att flottans fartygschefer och enskilda kapare ej afhöllo sig från att uppbringa andra fartyg än dem som hade formliga licenser och fortforo därför att taga ut sådana äfven när det strängt juridiskt sedt var öfverflödigt.

Detta sakernas tillstånd kunde enligt oppositionens mening ej upphöra, förrän man afskaffat de påbud, från hvilka licenserna medgåfvo befrielse i de individuella fallen. Oppositionen betraktade sålunda licenssystemet som en ytterligare olägenhet af Orders in Council och inbegripna i samma fördömelse som dessa. I underhuset voro oppositionens hufvudtalare i ekonomiska frågor, särskildt juniorchefen för den ännu världsberömda firman Baring Brothers & Co., Alexander Baring, advokaten Henry Brougham och Francis Horner, upphofsman till och ordförande i 1810 års ryktbara valutautskott (Bullion Committee), därför outtröttliga i sina angrepp på licensväsendet. De två förstnämnde fullföljde jämte bl. a. juristen J. Phillimore (författare till skriften Reflections on the Nature and Extent of the License Trade, 1811) kampanjen äfven utanför parlamentet, Baring särskildt genom sin skrift An Inquiry into the Causes and Consequences of the Orders in Council (1808). Oppositionens angrepp bemöttes emellertid från regeringens sida med att licenser skulle behöfvas lika fullt, också om Orders in Council och blockaderna alldeles upphäfdes — 1812 förklarade dåvarande utrikesministern lord Castlereagh, att ej en femtedel af licenserna berodde på Orders in Council — nämligen som form för dispens från förbudet att handla med fienden. Och eftersom denna handel allmänt ansågs lika själfklart böra vara förbjuden i lag [ 144 ]som den borde uppmuntras i verkligheten, blef oppositionen så till vida regeringen svaret skyldig.

Motståndet mot licenserna fick emellertid näring genom den löslighet, hvarmed det hela sköttes af den inkompetenta förvaltning, som då stod England till buds. I ett fall hade t. ex. gifvits två licenser som medförde en eljest förvägrad rätt att importera spirituosa, enligt hvad vederbörande minister (Rose) uppgaf genom ren misskrifning af den tjänsteman i Board of Trade som uppsatt papperen. Enbart den ena af dessa licenser påstods ha inbragt sin lycklige ägare 4,000 pund sterling, och Baring, »Europas, kanske världens förnämste köpman», förklarade, att han med nöje skulle betala 15,000 pund (270,000 kr.) för en dylik licens. Vid ett annat tillfälle påstods oemotsagdt i parlamentet, att 2,000 guineas (= 2,100 pund st.) betalats för två licenser på handel med Ile-de-France (Mauritius) och Guadeloupe samt att mutor öppet gåfvos för ändamålet, ehuru ej till själfva Board of Trade. Att de engelska licenserna öppet köptes och såldes ej blott i England utan på hela kontinenten, var en världskunnig sak; de voro en ren handelsvara såväl i Göteborg och i Norge som t. o. m. i de franska sjöstäderna, t. ex. Bordeaux och Amsterdam. Oppositionen, som naturligtvis höll på parlamentets rättigheter gentemot regeringen, invände också — på samma sätt som fallet varit här hos oss under det nu pågående kriget — att licenssystemet gaf regeringen inkomster utan parlamentets kontroll och därför var inkonstitutionellt.

Å andra sidan utgjorde licenserna en påtaglig fördel icke blott för engelska regeringen utan öfver hufvud taget för den engelska politiken utåt, genom att tillåta en reglering af utrikeshandeln efter omständigheterna utan proklamering af mer eller mindre omstridda folkrättsliga grundsatser, och stämde så till vida mycket bra öfverens med det engelska offentliga lifvets allmänna skräck för doktriner och principförklaringar. Det var faktiskt licenssystemet som möjliggjort den formella eftergift i afseende på de ursprungliga Orders in Council, hvilken skett genom den nya Order in Council den 26 april 1809, i det att de gamla föreskrifterna realiter kunnat bibehållas utan att sättas på papperet, helt enkelt genom att göras till förutsättning för licensgifning. Detta kom alldeles öppet till uttryck exempelvis i det bref markisen af Wellesley såsom utrikesminister tillställde Englands nya sän- debud i Washington, Foster, 1811. Däri hette det bl. a.: »Ni finner, att syftet med vårt system ej var att krossa handeln med fastlandet utan i stället att motverka ett försök att krossa den brittiska handeln. [ 145 ]Sålunda ha vi sökt medge fastlandet så stor del af handeln som är möjlig öfver Storbritannien» — hvarom ej finns ett ord i den enda då gällande Order in Council af 1809 — »och att alla våra senare föreskrifter och hvarje ändring i systemet genom nya förordningar eller metoder för tilldelning och vägran af licenser ha haft till ändamål att uppmuntra de neutralas handel via Storbritannien». Licenserna voro sålunda i första hand ett smidigt medel att genomföra den en gång utstakade politiken. Detta hindrar visserligen ej att de, som vi sett, genom oduglighet och slapphet hos förvaltningen ofta kommo att tjäna helt andra syften; men ej heller dessa missbruk inneburo, att engelska regeringen alldeles släppte greppet på licensväsendet. Så t. ex. berodde den lätthet norrmännen länge hade att få licenser, trots att ju den dansk-norska monarkien var i krig med England, på engelsmännens behof af de norska trävarorna. När sedermera en påtryckning ansågs önskvärd af politiska skäl, hvilket var just då Norge led oerhördt af lifsmedelsbrist, upphörde licensgifningen faktiskt helt och hållet, ehuru under form af anspråk på säkerhet till belopp som ej voro möjliga att åstadkomma (3-4,000 pund sterling pr licensbref).

Äfven i sin konsekventa form föranledde emellertid licenssystemet på många håll i England bittert motstånd, särskildt i sjöstäderna; Hull, Sunderland, South Shields, Scarborough, Aberdeen etc. öfversvämmade under 1812 parlamentet med petitioner emot licensväsendet, till stor del af motsatt anledning mot oppositionens vanliga. Synpunkten var nämligen här, att man släppt fram de neutrala till alldeles för stor andel i sjöfart och handel, i syfte att uppnå förbindelse med de själfblockerade fastlandshamnarna, och vidare låtit engelsmän frakta varor på neutrala fartyg i strid mot navigationsakten samt härigenom oafsiktligt gjort det möjligt t. o. m. för Napoleon själf och hans bundsförvanter att under neutral flagg och med engelska licenser oantastadt deltaga i handeln. Ett exempel nämndes sålunda på att 37 fartyg härigenom 1810 obehindradt kunnat gå från Arkangelsk till Holland; det sistnämnda berodde emellertid uppenbarligen på den vanliga ouppmärksamheten i systemets tillämpning. Däremot kunde regeringen i fråga om att insläppa utländska fartyg och sjömän peka på omöjligheten för den engelska handelsflottan att räcka till för alla uppgifter och gagnet af att tränga fram till fastlandsmarknaderna under neutral flagg, när det ej kunde ske under engelsk — det senare en synpunkt som i högsta grad bekräftades af Napoleons uppfattning. Öfver hufvud taget förblefvo de engelska licenserna trots sin tropiska växtlighet åt[ 146 ]minstone i princip hvad de från början varit, nämligen ett medel att förena den engelska formella blockaden af fastlandet med politikens verkliga merkantilistiska syften, såsom det skildrats i första kapitlet. Detta tog sig bl. a. uttryck äfven i rent exportpremierande bestämmelser, nämligen i den formen, att licens för import i vissa fall gjordes beroende af export till samma värde antingen generellt eller för vissa varor, t. ex. licens för import af vin mot förpliktelse att exportera kolonialvaror. Och ehuru licenserna ofta såldes till höga belopp på fastlandet. (enligt uppgift 700 Rigsdaler i Norge, 500 floriner i Amsterdam) samt äfven i England utlämnades af staten för ett så pass afsevärdt pris som normalt 13 à 14 pund sterling (235 à 250 kronor) pr styck för enstaka licenser, med en guinea’s (21 shillings’) tillägg för hvarje licens vid större antal — hvarvid dock äfven högre belopp förekommo — så insinuerade oppositionen såvidt bekant aldrig trots sina konstitutionella betänkligheter, att fiskaliska synpunkter från statens sida spelade in utan endast missbruk till favör för enskilda personer. Också om man räknar med det högsta antalet licenser under ett år, omkr. 18,000 för året 1810, och högsta tänkbara medelbelopp pr licens eller 14 pund st., hvilket säkert är alltför högt räknadt, så blir högsta årsbeloppet blott omkr. 250,000 pund eller 6+14 mill. francs.

Falska skeppspapper Emellertid hade licensväsendet i England äfven en annan sida, som från kontinentalsystemets synpunkt var viktigare än hela den nu berörda, nämligen den att bereda handeln och sjöfarten tillfälle att kringgå Napoleons handelsförbud utan att därigenom råka ut för den kapning från engelskt håll, som otvifvelaktigt skulle ha blifvit följden om de formella engelska föreskrifterna tillämpats. Det gällde att undgå på en gång Scylla och Charybdis, och så som bestämmelserna på båda sidor tillspetsats, var detta en absolut omöjlighet utan dispens. Hvad licenserna härvid möjliggjorde var närmast en fullkomligt genomförd och — liksom smugglingen — kommersiellt ordnad trafik med förfalskade skeppspapper, afsedda att visa de kontinentala myndigheterna både varornas icke-engelska ursprung och fartygens afgång från icke-engelska hamnar. Den bästa och mest drastiska skildringen af hur det hela gick till får man genom ett — visserligen af moralisk advokatsalvelse drypande — tal af Brougham i underhuset den 3 mars 1812, hvars hithörande del därför må meddelas in extenso; det torde vara onödigt att särskildt fästa uppmärksamheten på det dyrbara affärsbref i förfalskningsbranschen som afslutar hans framställning.[32]

[ 147 ]

»Men den sista och bedröfligaste följden af detta licenssystem är dess verkan på köpmansmoralen i vårt land. Jag anropar här Huset, äfven de ärade herrarna af motsidan, om uppmärksamhet (gifve Gud att jag kunde vädja till dem på ett kraftigare sätt!) och ber dem enträget besinna hvart det leder att alltjämt tillåta en trafik, hvilken så ofta beskrifvits som ’ett system af hyckleri och förställning (simulation and dissimulation) från början till slut’. Orden tillhöra den högt aktade öfverdomaren vid vår amiralitetsrätt,[33] hvilken, då han i denna sin egenskap icke är någon särskild suveräns undersåte, är skyldig att utskifta rättvisan lika till alla nationers undersåtar, när de komma inför honom. Detta är det språk, som ifrågavarande ’right honourable’ och lärde herre använder; men enligt min mening skulle det vara ännu riktigare att säga, att det är ett system som börjar med förfalskning, fortsättes med mened och slutar med oerhörda bedrägerier. Jag vill läsa upp en klausul ur den första licens som faller mig i händerna — ty den finns i dem alla, i 18,000 licenser om året — och det är en klausul, som påkallar Husets mest allvarliga uppmärksamhet. Hvad skola vi säga när vi finna, att landets regering, i de licenser som gälla från hamn till hamn, med sin myndighet ger sanktion åt sådana uttryck som följande: ’Fartyget skall tillåtas att fortsätta, utan hinder af att alla de dokument, som åtfölja skepp och last, visa detsamma vara destineradt till neutral eller fientlig hamn hvilken det vara må, eller hvem än denna egendom synes tillhöra.’[34] ’Utan hinder af’, säger Hans Majestät i rådet. — åtminstone nyttjas Hans Majestäts namn för ett sådant språkbruk ’utan hinder af’ säger detta papper, undertecknadt af Hans Majestäts statssekreterare 18,000 gånger om året, ’att denna handel bedrifves genom bedrägeri och mened, så vilja vi sanktionera denna oredlighet och gifva order om att dessa skepp få passera igenom den brittiska flottan.’ Måhända är fulla innebörden af denna klausul icke Huset [ 148 ]bekant. Det är då lämpligt att meddela, att handlingar lämnas om bord, som riktigt ange den plats, hvarifrån skeppet utklarerats, och äro undertecknade på behörigt och vanligt sätt, jämte bref från skeppsägaren till vederbörande personer; och att dessa autentiska dokument utgöra hvad som kallas skeppspapperen. Genom nyssnämnda licens sättes kaptenen i stånd att taga ombord andra papper, som äro ett bedrägeri från början till slut; och för den händelse hans fartyg blir visiteradt af våra kryssare, undgår han att kvarhållas. Om skeppet råkar vara utklareradt från London, säges det måhända, att det utklarerat från Rotterdam, och den nödiga beskrifningen göres såvidt möjligt med den rotterdamske tulltjänstemannens handstil; och om det, som fallet är i Holland, fordras att papperet skall vara undertecknadt af en minister, måste hans handstil förfalskas, hvilket ofta skett med hertigen af Cadore’s[35] eller, som jag häromdagen råkade få se, med Napoleons egen. Det är icke bara namnen, som äro förfalskade, utan sigillet är också förfalskadt och vaxet efterapadt. Men ej nog härmed. En regelrätt uppsättning bref är också förfalskad, innehållande en hel del uppdiktade privata anekdoter och en mängd sådana nyheter från Rotterdam, som kunna tänkas intressera handelsvärlden, samt slutligen ett bref från en köpman i Rotterdam till skeppets ägare. Sålunda utrustadt, afseglar fartyget; och ändamålet med den klausul i licensen, som jag nyss läste upp, är att förhindra dess kvarhållande af någon af våra kryssare, om det blir uppsnappadt. Detta är hvad som menas med det allmänt hållna uttrycket: ’Utan hinder af att alla de dokument, som åtfölja skepp och last, visa detsamma vara destineradt’ o. s. v. Så mycket om det förfalskningssystem, hvarpå denna på licenser hvilande handel är byggd; men det är ändå inte nog. Allt detta måste göras med härvarande köpmans och hans biträdens hemliga vetskap. Denna högst aktningsvärda samhällsklass och dessa unga män, som genom dem införas i affärslifvet, äga icke längre frihet att följa de principer, genom hvilka våra Child och våra Baring nått en så aktad och upphöjd ställning, utan invigas redan vid sitt första inträde i lifvet i detta bedrägliga handelssystems förödmjukande hemligheter. Dessutom bekräftas alla dessa förfalskningar med högtidliga eder af kaptenen och besättningen, när de anlända till destinationsorten. De måste svärja i så högtidliga ordalag som det är möjligt att åstadkomma, att alla dessa dokument och bref äro äkta. Alla slags spörsmål riktas till kaptenen och besättningen i syfte att röja verkliga namnet på den hamn, hvarifrån skeppet afseglat; och san[ 149 ]ningen af svaren på dessa spörsmål måste såväl kaptenen som hela besättningen bekräfta med ed. De måste säga, från hvilket håll vinden blåste, när de lämnade Rotterdam (ehuru de aldrig varit i närheten af platsen), när de togo lots ombord och en hel mängd andra detaljer, och på allt detta måste de svärja i de mest högtidliga ordalag. Samtidigt veta de ju, att de afseglat från London och icke från Rotterdam, att de aldrig haft någon lots ombord och att alla deras uppgifter äro alltigenom falska. Alltså, efter detta system äro både besättning och kapten nödsakade att begå mened, om de vilja handla i öfverensstämmelse med sina instruktioner. Till bekräftelse på hvad här sagts vill jag läsa upp för Huset ett synnerligen kuriöst bref, som har blifvit mig öfverlämnadt. Det är skrifvet till en högst respektabel amerikansk köpman, och innehållet skulle verka ytterst löjligt, om man icke på samma gång måste känna afsmak för den moraliska depravation det röjer. Brefskrifvaren är en man af facket, visserligen hvarken en jurist, en läkare, eller en andans man, ty han skulle vara en skamfläck för hvilken som helst af dessa hedervärda kallelser; men han är en man, som gjort förfalskning af skeppspapper till ett veritabelt, organiseradt yrke. Jag skall utelämna bägge parternas namn, emedan det skulle göra mig ondt att på något sätt kränka personer, hvilkas enda förbindelse med brefskrifvaren varit den, att han vågat tillställa dem detta vederstyggliga cirkulär. Det lyder som följer:

’Liverpool . . . . 

Mina Herrar!

Vi taga oss friheten härmed underrätta Eder, att vi etablerat oss i denna stad uteslutande i syfte att tillverka imiterade skeppspapper, hvilket vi äro i stånd att göra på ett sätt i hög grad ägnadt att tillfredsställa våra kunder, enär vi icke allenast äro i besittning af originaldokument till skeppspapper och klareringssedlar till olika hamnar, på hvilka vi bifoga en förteckning, utan vår Mr. G. B. har också tillsammans med sin broder Mr. J. B. arbetat inom branschen i två års tid och förstår alla nödvändiga språk.

Vi lägga oss vinn om att fortast möjligt inhämta upplysningar angående de förändringar, som kunna tima på de olika platserna å kontinenten, i olika tullkamrar och andra ämbetsverk, och som kunna göra en förändring af underskrifter nödvändig, icke blott med hjälp af våra egna förbindelser utan också genom Mr. J. B., som på allt sätt lofvat sin medverkan och som för någon tid sedan gjort imiterade papper åt [ 150 ]herrar B. och P. här i staden, till hvilka vi bedja att få hänvisa för vidare upplysningar.

Vi förblifva etc. . . .’

Därpå följer en lång lista på omkring tjugu platser, till och från hvilka de kunna förfalska papper (emedan de ha alla tullpass färdiga hos sig, anskaffade med hjälp af diverse myndigheter) i samma stund de erhålla meddelande att någon köpman behöfver deras förfalskningssystem till sin hjälp.»

Licenser
Frankrike
Hvad som häraf gjorde intryck på Napoleon måste framför allt ha varit den senast berörda sidan af licenssystemet, ty den satte ju engelsmännen i stånd att med framgång kringgå hans spärrningsdekret. Men hela sättet att säga ett samt mena och göra ett annat stämde utmärkt med hans allmänna läggning och skapade en i det dåvarande läget särskildt välkommen möjlighet att ändra regimen i sak utan att formellt upphäfva »kejsardömets grundlag», innan engelsmännen gifvit efter. Det var därför blott naturligt, att licenssystemet på engelskt håll skulle mana till efterföljd på motsidan. Och så utvecklade sig kontinentalsystemet under sina sista år till ett ömsesidigt enormt spegelfäkteri, där ingendera parten ärligt tillämpade sina egna föreskrifter utan båda genombröto dem med en godtycklighet, som delvis ytterligare ökade pinan för de redan förut mer än tillräckligt plågade folken.

Denna yttre likhet mellan Englands och Napoleons taktik dolde emellertid en fundamental inre olikhet; i ovanligt hög grad gäller i detta fall, att när två göra ett och detsamma är det ej ett och detsamma. Licenserna skapade eller kunde åtminstone skapa en fullt konsekvent tillämpning af den politik England ville följa: befordran af handeln med fastlandet; för Napoleon betydde däremot hvarje licens, hans egen lika väl som hans motståndares, en bresch i fastlandets själfblockad och i Englands isolering, en spik i kontinentalsystemets likkista. För Napoleon voro licenserna en integrerande del i den nya ordning, hvars andra hälft var Trianonregimen; och liksom denna tjänade äfven licenserna från hans sida i hög grad den öfverhandtagande fiskalismen, hvilket ju icke i nämnvärd grad var fallet i England. På detta sätt får licensväsendet i England sin egentliga betydelse för kontinentalsystemet genom att locka Napoleon till en efterhärmning, som ytterligare aflägsnade honom från hans stora mål.

Detta kommer ibland mycket öppenhjärtigt till uttryck i Napoleons [ 151 ]egna ordrika förklaringar till licenssystemet, omväxlande med högst förvillande och dunkla framställningar af sammanhanget. »Här måste upprepas hvad Ni redan bör ha förstått», heter det i ett ovanligt klargörande bref till Eugène, vicekonungen i Italien (19 sept. 1810), »nämligen hvad som menas med en licens. En licens är en tillåtelse för ett fartyg, som uppfyller däri uppställda fordringar, att in- eller utföra ett visst af de i licensen angifna varuslagen. För dessa fartyg äro Berlin- och Milanodekreten af noll och ingen giltighet.» Och hvilken nästan Licensdekretet 25 juli 1810 alltomfattande räckvidd denna suspension af kontinentaldekreten fick, framgår af ett uttryckligt dekret, det s. k. licensdekretet den 25 juli 1810 liksom af en mängd bekräftelser från Napoleons sida under den följande tiden. Det fastslogs nämligen i licensdekretet, att från och med 1 augusti 1810 intet fartyg med utländsk destination fick lämna Napoleons (»våra») hamnar utan en licens, underskrifven med Napoleons egen hand. Om fartyget var destineradt till någon af rikets hamnar eller till kustfart i Medelhafvet fordrades ett mer allmänt tillståndsbevis (acquit-à-caution) men därjämte skriftlig förbindelse, som ej annullerades förrän ankomsten till den franska hamnen bevisligen ägt rum. Alla fartyg, som ägnade sig åt »le grand commerce» eller »la grande navigation», måste alltså ha licens, hvartill gafs den högst betecknande motiveringen, att ingen sådan trafik var möjlig utan besök i engelsk hamn eller åtminstone visitering af engelsmännen — som enligt Milanodekretet medförde »denationalisering och konfiskation och deras licens; »från den stunden måste de också ha min». Trots att både Berlin- och Milanodekreten på det strängaste förbjödo all förbindelse med England och allt anlöpande af engelska hamnar, gjorde Napoleon sig nu en ära af att franska fartyg besökte engelska farvatten och gingo ända till London, ehuru under neutral flagg. »Under denna förklädnad tar England emot dem och jag skrifver det lagar, på grund af dess tryckande behof af handelsförbindelse». Det var ej underligt, att en dylik frontförändring, som 1812 exempelvis ledde till licens för import af ris från London, gjorde många vimmelkantiga.

Emellertid är det en gifven sak, att licenser hvarken för besök af England eller öfver hufvud taget gåfvos utan vidare. Till en början måste de i allmänhet betalas, vanligen med höga belopp. 30—40 napoléoner (6—800 francs) omtalas tidigt, sedermera räknades t. ex. 40 napoléoner (800 francs) plus 30 francs pr ton hvete, 15 francs pr ton råg vid export från hansestäderna som billigt, och importlicenser för kolonialvaror från England betingade ända till 300 napoléoner eller [ 152 ]6,000 francs, sålunda mycket högre belopp än för de engelska licenserna. Napoleon gjorde heller ingen hemlighet af att de voro afsedda att bereda honom »en ansenlig afkastning».

Exportskyldighet Men vidare skulle licenserna tjäna Napoleons handelspolitiska syften. Främst gällde det därvid att uppmuntra den franska och delvis äfven den italienska exporten af industriprodukter samt under goda år äfven lifsmedelsexporten från såväl dessa länder som Danzig och andra kornbodar. I utbyte häremot medgafs då som regel den import af kolonialvaror, som samtidigt reglerades genom Trianonpolitiken, antingen generellt eller blott beträffande levantinska och amerikanska produkter. Men det förekom också strängare fall, då ingenting annat fick återföras till Frankrike än ständigt eftersökta skeppsbyggnadsmaterialier eller ädla metaller och mynt, som Napoleon i öfverensstämmelse med sin kända uppfattning alltid sökte draga ut ifrån England. Det fanns sålunda alltsedan 1809 en lång serie växlande typer af licenser, hvilkas många olikheter i detalj emellertid ej erbjuda något större intresse. En af de mest betecknande typerna är den kombinerade, som lät fartygen gå med spannmål från tyska hamnar inom Napoleons välde till Dunkerque och därifrån till England, hvarest spannmålen fick lossas och skeppsmateriel tagas i återfrakt till Dunkerque, där franskt vin, siden och manufakturer måste intagas och fraktas till Hamburg. Ett af de mest undantagslösa villkoren för licens blef att importen till Frankrike (delvis äfven till Italien), af hvad slag den vara månde — frånsedt lifsmedelsimport under nödår sådana som 1812 — kräfde af det importerande fartyget returfrakt till minst samma värde af franska varor (eller italienska i Italien), främst siden och andra franska textilvaror men äfven vin och brännvin samt under goda år naturprodukter i synnerhet från Italien, allt i sinsemellan växlande men vanligen närmare bestämda proportioner. Detta högst genomgripande system, som också ägde nyss omtalade engelska motsvarigheter ehuru af mindre omfattning, hade utvecklat sig ur en i den franska tullförfattningen af 1803 som ett slags straff införd bestämmelse för fartyg som ej hade klara papper med hänsyn till lastens oskyldiga ursprung (ofvan sid. 56). Det gällde t. o. m. för införlifvade områden, sådana som hansestäderna, vid import till »de gamla departementen».

Det må genast sägas, att detta Napoleons försök till förvandling af kontinentalsystemet från en gigantisk afspärrningsplan mot England till en väsentligt mindre märklig metod att drifva upp Frankrikes export, led ett nästan fullkomligt fiasko. Varorna togos naturligtvis [ 153 ]ombord; men då de icke blott voro importförbjudna i England utan dessutom i allmänhet ur stånd att täfla med engelska industriartiklar, kunde någon afsättning för dem knappast komma i fråga. Och det ligger i sakens natur, att sätten att kringgå ett dylikt exportpåbud måste vara ännu mer mångskiftande än i afseende på importhindren samt knepen dess flere. Öfver hufvud får det nog anses vara en allmän regel, att rena maktbud på det ekonomiska området ha långt mindre möjlighet att göras effektiva i positiv riktning än i negativ. Det är nämligen i flertalet fall nästan omöjligt, att det positiva maktbudet skall kunna gälla annat än den ekonomiska transaktionens yttre form, medan den negativa föreskriften eller förbudet långt förr kan göra transaktionen omöjlig till både innehåll och form. Naturligtvis exporterade man varor, när det påbjöds. Men kvaliteten af varorna kunde svårligen fixeras i påbudet, och därför blef följden, att man köpte upp allt möjligt skräp, länge sedan urmodiga eller från början odugliga artiklar (med franskt idiom: »näktergalar» — rossignols — som endast sjunga om natten), som kunde köpas för en spottstyfver men sedan åsättas hvilka priser som helst. Under dessa förhållanden kunde det naturligtvis mindre än någonsin komma i fråga att verkligen importera varorna till England, och det medgafs öppet t. ex. i franska handels- och industrirådet 1812 samt var för öfrigt allmänt kändt, att de helt enkelt sänktes i hafvet. Allt detta gällde den del af Napoleons politik, som i någon mån hade sammanhang med kontinentalsystemet, nämligen handeln med England. I afseende på de med kejsardömet införlifvade eller förbundna länderna voro möjligheterna sannolikt större, emedan fartygen kunde kontrolleras vid sin ankomst med franska varor, men tydligen var detta utan allt värde som vapen i kraftmätningen med fienden.

Sjöfartsmonopol Licenssystemet utbyggdes slutligen också till en rent protektionistisk åtgärd beträffande den franska sjöfarten. Redan i sitt bref till marinministern Decrès samma dag som Milanodekretet (ofvan sid. 87) hade Napoleon föreskrifvit att alla icke-franska fartyg skulle kvarhållas i hans hamnar, och nu tillämpades licenssystemet i syfte att skapa ett så gott som fullständigt monopol för den franska handelsflottan. Särskildt öppenhjärtig är i denna riktning kejsarens kommentar till licensdekretet den 25 juli i ett bref till hans ställföreträdare i Holland efter detta lands införlifning, ärkeskattmästaren furst Lebrun (20 augusti 1810). Efter påpekning, att enligt dekretets första artikel intet fartyg kan afgå till utländsk hamn utan licens, fortsätter han: [ 154 ]»Paragrafen . . . . gäller alla slags franska, neutrala eller främmande fartyg, med det undantag (sic), att jag ej lämnar licenser åt andra än franska fartyg, eller i två ord, att jag ej vill veta af något neutralt fartyg, och i själfva verket finns det heller intet sådant i realiteten, de bryta alla blockaden och betala tribut åt engelsmännen. Hvad beträffar ordet främmande, så betyder det främmande för Frankrike. Sålunda kunna främmande fartyg ej handla med våra hamnar eller utlöpa från dem, emedan det ej finns några neutrala.» Enligt ett förut citeradt bref till Eugène (den 19 sept.) utvecklar Napoleon närmare, huruledes han med undantag endast för naturaliserade kapade fartyg fordrar att fartygen t.o.m. skola vara byggda i Frankrike. Utan undantag gällde detta visserligen ej, ty licenser förekommo i särskilda fall äfven för förbundna eller neutrala staters fartyg, liksom exempelvis de Napoleon direkt tillhöriga hansestäderna, Danzig och städerna i Italien fingo licenser till sitt förfogande, ehuru ofta mot extra dryga afgifter; men bundsförvanter voro som regel lika rigoröst utestängda som neutrala. Särskildt slående framträder systemet gentemot Frankrikes trognaste bundsförvant Danmark, som såg alla sina fartyg i franska hamnar beslagtagna och kvarhållna trots oändliga förhandlingar och trots understöd äfven af Davout; när fartygen slutligen på våren 1812 blefvo lössläppta — 80 st. lågo då kvar — skedde det på villkor att utföra sådana mängder franska sidenvaror, att saken blef omöjlig. Taktiken får sin rätta bakgrund af att Danmark samtidigt måste underkasta sig såväl att tillhandahålla andra fartyg för spannmålstransport till Holland som att ställa officerare och matroser till förfogande för den örlogsflotta Napoleon utrustade mot England på Schelde.[36]

Det kan alltså ej lida något tvifvel, att kontinentalsystemet i flere afgörande hänseenden spårat ur; i stället för att drabba fienden hade det delvis skjutit förbi honom och blifvit ett medel att drifva fram Frankrikes — riktigt eller oriktigt fattade — intressen på bekostnad af dess egna medhjälpare i striden mot England. Denna riktning hade den egentliga tullpolitiken haft redan från början, och dess fortsatta utveckling, som var denna lik, skall framställas i sammanhang med systemets verkningar på fastlandet i nästa kapitel. I hvilken [ 155 ]grad allt detta drifvit Napoleon in på just den väg, engelsmännen från början till slut i realiteten åsyftat, framgår ovanligt tydligt af ett yttrande (från hösten 1811) af Danmarks dåvarande minister i Paris general Walterstorff, nämligen att Frankrike så att säga icke hade någon annan handel än med England och då ville bevara den för sig själf — som man finner är själfva läget därigenom angifvet med nästan samma ord som de engelska ministrarna nyttjade om syftet med sin politik (ofvan sid. 83). Så till vida var framgången ganska oemotsägligt på Englands sida.

Den nya politikens tillämpning Emellertid får detta ingalunda förstås så, som skulle kontinentalsystemet ha spårat ur helt och hållet. Fontainebleaupolitiken hade sin spets främst riktad mot den engelska manufakturexporten; och därmed menade Napoleon blodigt allvar.

Någon skarp gräns mellan de direkt mot England riktade förbudsåtgärderna och de i Napoleons föreställning halft repressiva och halft fiskaliska påbuden om kolonialvarornas import finnes emellertid ej och kunde just på grund af oklarheten i begreppen ej finnas; det är därför heller icke möjligt att hålla dem i sär i denna framställning. Våldsamma och afskydda af folken voro båda, och organen voro till större delen de samma för båda; men det lider intet tvifvel, att de fiskaliska åtgärderna utgjorde den ojämförligt mest effektiva hälften af det nya systemet, därför att längtan efter varorna alltid gjorde befolkningen jämförelsevis villig att betala, om detta blott kunde skapa tillförsel. Konkurrensen med smugglarna var visserligen långt ifrån att göra slut på deras trafik, sålunda — för att fullfölja samma terminologi — från att ge staterna monopol på den förbjudna kolonialvaruimporten; men den inbragte i alla fall statskassorna vackra summor. Enbart Napoleons tullinkomster stego till 105.9 mill. francs för tiden från Trianontariffen fram till slutet af 1811, mot blott 11.6 mill. för 1809, och auktionerna på konfiskeradt gods samt licensafgifterna inbragte honom långt mer, för att icke tala om hvad vasallstaterna lyckades förvärfva. Någon öfverblick öfver den nya politikens totala vinst för statskassorna har man ej för närvarande, men det ger en viss föreställning om det hela, att enbart auktionerna under de återstående månaderna af 1810 (enligt Thiers) lämnade kontant nära 150 mill. francs. Inför sådana siffror är det ej svårt att förstå, hvilka dimensioner den fiskaliska sidan af politiken skulle få, och den blir också alltmer markerad under hvart och ett af de återstående åren.

Den för all världen synliga slutstenen på den nya byggnaden ut[ 156 ]gjorde hansestädernas och Oldenburgs samt den öfriga Nordsjökustens införlifning omkring årsskiftet 1810—11, och detta kom de nya åtgärderna, både de administrativa och de militära, att drabba ojämförligt hårdast vid Nordsjön, hvilket visserligen från början skapade en stor begränsning i effektiviteten, eftersom den engelska kontinentaltrafikens tyngdpunkt redan afgjordt flyttats därifrån till Östersjökusterna och Göteborg.

De särskilda förordningar, som i början af oktober kungjordes beträffande tullbetalningen för varor mellan kusten och den gamla linjen från Rees till Travemünde, erbjuda mindre intresse, och deras förhållande till Trianontariffen är ej klart i alla detaljer. Det betydelsefulla är i stället den nya rättskipningen — om ett så vackert ord kan användas — och den nya militära afspärrningen.

Tulldomstolar och militärkordong Just vid Nordsjökusten var det som de nya tulldomstolarna fingo sin största betydelse och gingo fram med den skrupelfria polisstatens hela grymhet och förakt för enskild rätt; den nya tullpersonalen, som framställes såsom ett sammanrafsadt slödder från olika länder, inträngde dag och natt i bostäderna, och spioneriet florerade mer än någonsin. Med bister ironi kunde tullväsendets föregående, tillräckligt hatade chef i Hamburg, Eudel (enligt Bourrienne) förespå, att han och hans grönrockar rent af skulle bli saknade: »Hittills har man bara lärt känna rosorna». Rists vittnesbörd, hvarpå äfven det nyss sagda delvis bygger, är af större värde:

»En blodsdomstol, prevotalrätten — den fiskaliska despotismens afskyvärdaste redskap — tog snart säte i Hamburg. I strid mot allmän lag blef den olycklige anklagade här ett offer för sina obarmhärtiga tyranners obegränsade godtycke. Le Grand Prévôt, halft tullnär, halft domare, afgjorde här öfver lif och död; och som ett hån emot hvarje hedersbegrepp hade denna bastard af civil- och militärmyndighet fått samma rang som prefekten och högsta domstolens president. Alla undveko hans närhet, och för egen del har jag aldrig utan vämjelse kunnat möta denne efter allt att döma fullt värdige innehafvare af ett dylikt ämbete.»

På fjorton dagar afkunnade le grand prévôt i Hamburg under 1812 120 domar på hvardera sex månaders fängelse för brott mot spärrningsdekreten, och i Hamburg blefvo fängelserna öfverfyllda, så att ett hundratal fångar måste föras till galärerna i Antwerpen, medan fängelseförhållandena i Bremen voro sådana, att 22+12 % af fångarna [ 157 ]dogo. Äfven dödsdomar förekommo och verkställdes, såsom Rist riktigt anger i sitt nyss citerade yttrande, ehuru ej med stöd i Fontainebleaudekretet. Hela systemet blef naturligtvis ännu mer förhatligt genom licensväsendet som bakgrund; Bourrienne uppger, att en familjefar var nära att bli arkebuserad 1811 för att ha infört ett litet »bröd» socker i Elbedepartementet, kanske samtidigt med att Napoleon underskref licenser för import af en million stycken. I Hamburg gaf systemet dessutom anledning till alldeles meningslösa trakasserier i förening med de vanliga laglösa plundringarna från funktionärernas sida, särskildt svåra därigenom att Holstein med oupplösliga band var förenadt med Hamburg och nu efter hansestädernas annexion plötsligt fann kejsardömets gräns gå mellan Altona och Hamburg. De mest elementära ekonomiska funktioner måste då afstanna på grund af prohibitivlagstiftningen, ända därhän att de holsteinska bönderna i början förmenades rätt att återföra öfver gränsen betalningen för aflämnade lifsförnödenheter — emedan det ej var tillåtet att föra penningar ur landet.

Jämte den nya rättskipningen på Fontainebleaudekretets grund tog Napoleon nu sina militära maktmedel till hjälp i större utsträckning än någonsin förr. Massénas armékår, numera under Oudinots befäl, förlades i en linje från Boulogne utefter Brabants och Hollands kuster med sin starkaste division i Emden för att bevara förbindelsen med hansestäderna. Därefter vidtog Davouts armékår, enligt Thiers »den vackraste, pålitligaste och starkast organiserade, den oöfvervinneliga tredje kåren», den enda af hela Napoleons armé som nu under den korta fredspausen på fastlandet hölls på krigsfot. Den bestod af tre divisioner, hvar och en på fem infanteriregementen à fyra bataljoner jämte 80 kanoner, hvartill dessutom kommo en kyrassiär- och en lätt kavalleridivision samt en stor belägringspark äfvensom till sist kanonslupar i flodmynningarna; yttersta utposten af denna linje var general Rapps styrka i Danzig. I ett bref till Davout, bäraren af denna organisation (28 september 1810), gaf Napoleon detaljerade anvisningar hur de olika generalerna med sina styrkor skulle fördelas och förklarade uttryckligen, att de två divisioner han höll utefter tyska Nordsjökusten hade till enda uppgift att hindra smugglingen. Också betydliga fästningsanläggningar kommo under de sista månaderna af 1810 i samma syfte till stånd efter kusten, sedan en tanke att utan välde till sjöss söka eröfra Helgoland hade måste uppgifvas.

Som var att vänta stötte genomförandet af de nya dekreten på be[ 158 ]Konfiskationer tydligt större hinder i vasallstaterna än i de införlifvade områdena. Trianondekretet fick i början åtminstone enligt fransk uppfattning förbli en död bokstaf i alla Rhenförbundets stater utom Baden; Preussen gjorde liksom Sachsen ett försök att undanta råvarorna från tariffen, och de något mer oberoende staterna Ryssland, Österrike och Sverige införde den öfver hufvud taget såvidt bekant aldrig. Det förefaller som om just detta passiva motstånd under augusti och september 1810 medverkat att drifva fram Fontainebleau dekretet i oktober. Det stora dekret för Frankrike, som vanligen bär detta namn (den 18 eller möjligen 19 oktober), föregicks nämligen af ett några dagar förut utfärdadt dekret för storhertigdömet Frankfurt (14 oktober); det efterföljdes af motsvarande påbud från de öfriga Rhenförbundsstaternas, Danmarks och Schweiz’ sida. Ryktbarast och mest dramatiskt var Napoleons ingripande i Frankfurt. Ehuru denna stad och det åt den siste kurfursten af Mainz skapade storhertigdöme, som bar dess namn, nominellt var en suverän stat, inryckte plötsligt den 17 och 18 oktober två franska infanteriregementen i staden, utan att storhertigen ens underrättats, alla portar besattes och artilleri placerades på torget, hvarefter dekretet anslogs och deklaration påbjöds af alla koloniala och engelska varor. Fransk tullpersonal undersökte alla lager, förseglade hvalfven samt beslagtog böcker och bref; hela den stora samfärdseln stoppades. En våldsam upphetsning inträdde, då det var meningen, att alltsammans skulle konfiskeras, men den lade sig något, då kolonialvarorna genom ett nytt dekret släpptes mot tullbetalning enligt Trianontariffen. Som vanligt förekom underslef i stor skala, men icke desto mindre beräknar Darmstädter franska statskassans vinst till 9 mill. francs.

Att det direkta franska ingripandet sålunda lät vinsten gå de andra staterna förbi, gaf fart åt dessas egna åtgärder, och en allmän ifver att åtminstone utvärtes ställa sig de nya dekreten till efterrättelse började därför, så att kolonialvaror öfverallt togos i beslag. I Frankfurts västtyska motsvarighet Leipzig befann sig en enastående mängd kolonialvaror just på hösten 1810, såsom förut är omtaladt (sid. 128); men sachsiska regeringens stora intresse i mässornas bevarande hindrade tydligen där kraftigare åtgärder emot dessa alltid lika eftersökta varuslag. Till det mest betecknande höra åtgärderna i Holstein, som hade blifvit ett af hufvudområdena för lagring af kolonialvaror. För att få dem i sin hand medgaf Napoleon nu, att de under en begränsad tid skulle få införas till Hamburg mot Trianontariffens afgifter, och lät samtidigt danska regeringen påbjuda motsvarande pålagor inom [ 159 ]dess område för att ägarna ej skulle frestas att behålla sina varor. Från Napoleons synpunkt utföll detta grepp bättre än de flesta, slutterminen måste gång på gång skjutas fram ända till våren 1811, för att de enorma förråden skulle hinna utföras, och franska statskassan vann på affären 19.7 mill. francs enbart i natura-tullbetalning samt 42+12 mill. francs inalles. Rist skildrar hur landsvägarna från Tönning under de sista veckorna ej voro fria från åkarlass, i det att halfva Holsteins bönder hade öfvergifvit sina fält; tusenden gingo förlorade, och många tusen stulos, hundratals fraktvagnar väntade under nätterna på Hamburgerberg att stadsportarna skulle öppnas, och bomull låg som snö rundt omkring på fälten.

En särskild svårighet för de inre staterna mötte behandlingen af kolonialvaror, som redan passerat en annan till Napoleons maktsfär hörande stat och där erlagt afgift enligt Trianontariffen. Den metod, som i början tillämpades, nämligen att uppta afgiften i hvarje land, var tydligen ödeläggande för mellanhandelsstater sådana som Frankfurt, och småningom uppnåddes att tariffen allmänt tillämpades som en konsumtionsskatt, ej som en transitafgift, men med frihet för varor som en gång betalat afgiften. Härvid stötte man emellertid som vanligt på Preussens och Sveriges (svenska Pommerns) planmässiga åtgärder att, trots de mest devota ordalag i utfärdade förordningar, göra kontinentalsystemet illusoriskt. Preussen tillät betalning — enligt pariberäkning — med statspapper som stodo i 59+12 %; och då varorna härefter gingo igenom på andra håll med preussiska afgiftsbevis, hade åtgärderna ännu en gång förfelat sitt syfte, ända tills de preussiska bevisen på våren och sommaren 1811 underkändes samt en ny våldsam rafistulering vidtogs med hvad som släppts igenom under mellantiden. Som följd häraf kunde den nya politikens följder i det egentliga Mellaneuropa ej framträda tydligt förrän i midten af 1811.

På grundval af de konfiskationer, som ägde rum när icke deklarerade kolonialvaror upptäcktes, ordnades stora auktioner, företrädesvis i städer som lågo något så när långt ifrån de stora insmugglingsorterna, emedan priserna där voro högst. Främst bland dessa stod Antwerpen, men äfven Frankfurt, Köln, Mainz, Strassburg, Milano, Venedig och andra städer i närheten af Frankrikes gamla gränser förekommo. På dessa auktioner försåg sig sedan kolonialhandeln och hade därmed en ständig tillförselskälla vid sidan af smugglingen och den tullbetalda importen, hvarigenom en möjlighet utom smugglingen förelåg att få varorna billigare än utlandspris plus tull.

[ 160 ]Autodaféer Hvad som nu har berörts är egentligen kolonialvarorna. De engelska industriprodukterna voro ju enligt Fontainebleaudekretet under alla förhållanden dömda till undergång, och härifrån medgaf Napoleon såvidt bekant aldrig undantag. Emellertid vore det ett stort misstag att härifrån sluta till att afspärrningen på den punkten blef mer effektiv än på den förra. Det förhåller sig alldeles tvärtom, och orsaken är frånvaron af allt pekuniärt intresse, offentligt eller privat, i de senare bestämmelsernas efterlefnad. Den offentliga uppbränning af varorna, som dekretet föreskref, var en verklig autodafé — en troshandling, som begicks offentligt under militärmusik och i närvaro af alla ortens höga dignitärer. Men högtidligheten blef ungefär lika stor oberoende af det å båle brändas faktiska värde, och mot de möjligheter till underslef som detta erbjöd kunde dygden hos Napoleons ämbetsmän naturligtvis ej hålla stånd. Det är visserligen osannolikt, att autodaféerna öfverallt voro en komedi, såsom Darmstädter kallar dem; men att de voro det i ett stort antal fall, visar redan det tillgängliga materialet och medgafs i försiktiga ordalag t. o. m. af Napoleon själf. Särskildt var detta fallet i Frankfurt, såsom händelserna skildrats just af Darmstädter. Vid den första inventeringen där, i november 1810, insattes en kejserlig kommission, bl. a. bestående af franska officerare; när blott rullar med guldmynt inlades i en därför afsedd byrålåda, blefvo varorna schweiziska eller sachsiska i stället för engelska, och det som faktiskt kom på bålet ansågs ha ett värde af endast 200,000 francs, ehuru det officiellt värderades till 1,200,000. Vid den förnyade rensningen i Frankfurt, sedan de preussiska ursprungsbevisen på våren 1811 blifvit underkända, hade en firma ett formligt nederlag af engelska varor, men samma historia upprepade sig. En jude från Friedberg vid namn Cassella gjordes till syndabock, och enbart hans engelska bomullsvaror blefvo brända, hvarvid borgmästaren med uppfriskande öppenhjärtighet skref: »När de bredas ut, blir det mycket tyg, och de kunna ge intryck af en stor kvantitet vid uppbränningen», hvilket enligt hans mening var allt som behöfdes, då syftet måste bestå i att »afvända obehag från Frankrikes sida, ej att ruinera våra invånare». Det låter sig ej göra att kontrollera, hur pass autentiska siffrorna för de nordtyska autodaféerna äro; ett antal sådana, som omtalas i Servières' framställning för hansestäderna och M. Schäfers för Bremen, visar en sammanlagd siffra för värdet af det uppbrända på omkr. 4+12 mill. francs, men därtill kommo många för hvilka siffror saknas.

Emellertid utgjorde bålen med engelska varor det mest slående och [ 161 ]häpnadsväckande draget af alla i det nya systemet, såsom eldarna särskildt under de sista månaderna af 1810 och början af 1811 flammade i hundratals städer från ena ändan af Napoleons och hans bundsförvanters område till det andra, endast med undantag af Ryssland, schweiziska edsförbundet och Danmark. Otvifvelaktigt bidrog det skakande i dessa scener också att ge en i och för sig öfverdrifven föreställning om kejsarens järnhårda vilja att utan hänsyn till något annat fullfölja planen på Englands ekonomiska undergång, hvilket redan i och för sig var en maktfaktor att räkna med. De franska handels- och industrikamrarna uppstämde också hvad en af dem träffande kallar »en konsert af välsignelser» för att kejsaren på detta ovanligt direkta sätt befriade dem från en öfvermäktig medtäflare, ehuru visserligen, som den tyske historikern Zeyss har visat, en del af tacksägelserna tillkom på beställning från högre ort.[37]

Nya handelsvägar 1810—12 Den mest anmärkningsvärda följden af det nya systemet var en ny omläggning af handelsvägarna, i två riktningar. Dels kom sjövägen genom licensväsendet ånyo officiellt till heders så som den icke varit sedan Berlindekretet, hvilket uppenbarligen hade sin förnämsta betydelse för det egentliga Frankrike, där smugglingen alltid stött på de största svårigheterna; detta gjorde slut exempelvis på den blomstring Strassburg åtnjutit som stapelort för den franska importen, både den legitima och den illegitima.[38] Men dels och viktigast skedde en förskjutning af hela handeln med kolonialvaror och engelska manufakturer från det egentliga Mellaneuropa, Rhens, Wesers, Elbes och Oders flodområden till Östeuropa och Donaubäckenet. Från och med sommaren 1811 upphörde i allt väsentligt tillförseln af engelska varor till Leipzigmässorna, och äfven kolonialvarorna nedgingo där till en obetydlighet af hvad de förut varit. Relativt mindre led egendomligt nog Frankfurt, uppenbarligen beroende på, att den goda viljan till efter[ 162 ]lefnad af systemet fanns i betydligt högre grad hos den sachsiska regeringen än i Rhenförbundets öfriga stater, hvilken i sin tur delvis förklaras af att Sachsens stora och starkt blomstrande textilindustri drog nytta af åtgärderna mot den engelska konkurrensen, medan särskildt Frankfurt ingenting motsvarande hade att vinna. Emellertid visar denna utveckling i alla händelser en tilltagande effektivitet hos spärrningen i stora delar af Tyskland. Man kan emellertid fråga sig, hvarför Leipzig ej i afseende på kolonialvarorna drog nytta af licensväsendet, men svaret synes vara, att tillförseln öfver Östersjöhamnarna ej kunde tränga fram dit, sedan de preussiska afgiftsbevisen underkänts. Någon allmän framgång i Tyskland för den nya politiken innebar detta emellertid icke, så länge Östersjökusten i så ringa grad kunnat afspärras, utan verkan blef fortfarande i första rummet att starkare afspärra själfva Västeuropa men göra Tyskland till leverantör af smuggelgodset.

Hufvudsaken är emellertid den ändrade handelsväg, som Napoleon härigenom framdref. Med förvånande skarpblick och öppenhjärtighet förutsades utvecklingen redan den 2 oktober 1810 i en (af Schmidt i hans arbete om storhertigdömet Berg publicerad) rapport från Napoleons minister i Frankfurt, Bacher; den förefaller ge en så utmärkt bild af läget, att den delvis kan ersätta en särskild redogörelse och därför här må återges till sin hufvudsakliga del:

»Den nya riktning, som kolonialvarorna nu taga, sedan Hollands kuster och hansestäderna fram till Oder ej längre äro tillgängliga såsom tidigare, uppges ha skapat en sådan liflighet på alla vägar, som från olika orter i Ryssland leda å ena sidan till Preussen, å den andra genom Polen och Mähren ända till Wien — liksom från de turkiska provinserna till österrikiska kejsardömet i afseende på engelska, i de levantinska hamnarna aflastade varor — att Donau kommer att i Rhens ställe bli den kanal, hvarigenom Rhenförbundets stater i framtiden kunna förse sig. De tyska köpmännen anse att denna omhvälfning inom handeln, som nedbragt Holland och Lågtyskland till ett intet i kommersiellt hänseende, skall leda till lifliga nya förbindelser mellan Ryssland, Österrike och Bayern samt följaktligen till att skapa tryggade vägar, som föra icke blott kolonialvaror utan äfven engelska produkter ända till Rhenförbundets stater och därifrån till Rhen samt t. o. m. till Schweiz, så snart priset där täcker transportkostnaderna. Äfven om man skulle medge, hvilket är långt ifrån fallet, att förbindelsen mellan Rhen och Elbe verkligen afskurits genom den tredubbla kedja, åtgärderna i Ne[ 163 ]dersachsen och Westfalen skapat, så skulle verkan likväl icke bli någon annan än att öka tillförseln af kolonialvaror från Ryssland öfver Königsberg och Leipzig.

Äfven antaget att konungen af Sachsen — som användt mycket betydande summor på att uppamma de nu i hans stater blomstrande musslins-, kattun-, indienne- och bomullsfabrikerna — kunde vilja utsträcka tullkedjan från Wittenberg till gränsen af Böhmen och samtidigt förmås att lägga den tull på råbomull, som strider mot hans intresse af att bereda sina fabriker de bästa villkor och kvaliteter, så skulle likväl denna smärtsamma uppoffring, som komme att sänka hela den bergiga delen af Sachsen [Erzgebirge, kattunindustriens hemort] i djupaste elände, icke vara Frankrike till något gagn. Den skulle blott rikta Österrikes regering och köpmän, som droge nytta af import- och exporttullarna och de betydande vinsterna på transiteringen af kolonialvarorna, hvilka man aldrig skulle kunna hindra att såsom kontraband genom Böhmen intränga i Voigtland, Bayreuth och Oberpfalz samt genom öfre Österrike och Steiermark i Salzburg [då tillhörigt Bayern] och Berchtesgaden. Ty dessa ha alltid varit korridorer, genom hvilka franska och andra förbjudna varor förut kommit in i kejsardömet Österrike [alltså i motsatt riktning], trots all vaksamhet från detta rikes tullbetjäning.

Bomullsindustriens arbetare skulle tvingas att emigrera från Sachsen och Voigtland, ja t. o. m. från Bayern, Baden och Schweiz, för att söka sitt bröd i Österrikes fabriker, uppsatta och ledda af engelsmän, som härigenom på nytt skulle öfversvämma Rhenförbundets stater med sina fabrikationer. På detta sätt är det Frankrike under och efter revolutionen har förlorat en dyrbar del af de mästare och arbetare, som på sin tid bidragit att gifva manufakturerna i Lyon, Saint-Étienne, Sedan och Verviers samt departementen Ourthe och Roer deras rykte men som därefter riktat Österrike, Mähren och delvis Sachsen.»

Förhållandet var med andra ord, att handeln flyttat sig utanför Napoleons domvärjo. Särskildt var det Wien, som nu fått en stor del af den centralställning i fastlandets handel, hvilken förut tillhört Leipzig. Redan tidigare hade ju de östeuropeiska, judiska »fieranterna» uppsökt de engelska varor, som de eller deras kunder ej ville undvara, vid Östersjökusten i Königsberg och Riga samt ej hållit till godo med den ersättning i sachsiska och schweiziska manufakturer Leipzig haft att erbjuda; nu funno de en stapel i Wien. Dit gingo varorna på två [ 164 ]vägar, norr ifrån öfver preussiska och ryska Östersjöhamnar rundt storhertigdömet Warschau till Brody i Galizien (på österrikiskt område alldeles vid ryska gränsen) och söder ifrån under första tiden till samma punkt Brody från Odessa, sålunda öfver Svarta hafvet, och senare — efter rysk-franska krigets utbrott — öfver Konstantinopel eller Saloniki till Lemberg. Denna förbindelse inskränkte sig emellertid ej att skapa tillförsel åt Östeuropa utan blef också, alldeles såsom Bacher förutsagt, utgångspunkt för en transport af varorna genom Bayern, som tillät afgiftsfri transitering af kolonialvaror och släppte fram äfven engelska manufakturer till det öfriga Sydtyskland och Schweiz, ja, det möjliggjorde deras insmuggling i själfva Frankrike.

Att dessa nya omvägar jämte licensafgifter eller smugglingskostnader och mutor ofantligt måste fördyra transporterna är emellertid en gifven sak, och så till vida innebar äfven den nya politiken ett allvarligt hinder för Englands handel, ehuru ett relativt och ej ett absolut, såsom kontinentalsystemet i sin ursprungliga form åsyftade att vara. Tooke[39] meddelar en mängd exempel af stort intresse på de oerhörda fraktkostnaderna under perioden 1809—12 i jämförelse med år 1837, då hans bok skrefs. Så voro hvetefrakterna (pr quarter) 50 shillings mot 4+12, hampa (pr ton) 30 pund st. mot 2+12, timmer (pr load) 10 pund mot 1 o. s. v. Silke måste gå långa omvägar från Italien, sålunda från Bergamo i ett fall via Smyrna och i ett annat via Arkangelsk, så att transporten tog resp. ett och två år; och då det gick öfver Frankrike, var kostnaden 100 pund st. pr bal utom frakten från Le Hâvre till England. Särskildt uppger Tooke frakterna till och från Frankrike såsom oerhörda. För ett fartyg på föga öfver 100 ton kunde frakt jämte fransk licens uppgå till ej mindre än 50,000 pund st. för en resa Calais-London-Calais, hvilket för indigo betydde en fraktsats af 4+12 shillings för engelskt skålpund, mot en penny (alltså 148) 1837; och bruttofrakten för ett fartyg, hvars totalvärde utgjorde 4,000 pund st., var 80,000 pund st. för resa Bordeaux-London och åter.

Östersjöhandeln Det är tydligt af allt detta, hvilken betydelse vid sidan af Medelhafshandeln, Östersjöhandeln hade fått, sedan Nordsjöspärrningens effektivitet ökats. Till Östersjön drog sig den engelska sjöfarten alltmer, här var det därför Napoleon måste sätta in sin starkaste påtryckning, som också kom till uttryck genom upprepade varningar till Östersjömakterna under sommarens lopp. Men det var först hösten 1810 som blef särskildt kritisk, och de händelser som då inträffade fingo [ 165 ]vidtgående följder. En engelsk handelsflottilj på 600 fartyg under olika neutrala flaggor med en last värd 8 à 9 mill. pund sterling hade, fördröjd af ogynnsamt väder, kvarstannat i Göteborg till augusti — enligt lord Bathursts uppgift i öfverhuset år 1812 dock blott till juni — och därpå gifvit sig in i Östersjön i september för att gå till svenska, ryska och preussiska hamnar. Napoleon såg nu här en möjlighet att slå ett stort slag emot denna viktiga del af den engelska handeln och öfverhopade i oktober, dels genom sin utrikesminister Champagny dels genom direkt hänvändelse, de olika regeringarna med de enständigaste påminnelser att konfiskera alla dessa fartyg, som enligt Champagnys ord irrade omkring »som spillror af en skingrad armé». Hotelser om att Napoleon själf skulle skicka folk att konfiskera lasterna, för den händelse ej regeringarna för egen del gjorde det, omväxlade med färgstarka målningar af den ekonomiska krisen i England och af vissheten om dess underkastelse inom ett år som följd af en genomförd konfiskation, äfvensom till sist lockelser genom de vinster konfiskationen skulle medföra.

I Mecklenburg ansåg sig Napoleon på detta sätt ha fått sin vilja fram, nämligen i den formen att fartygen afvisades, och äfven Preussen fogade sig, ehuru kejsarens egen konsul i Königsberg, Clérembault, som vi veta till stor del gjorde beslagen illusoriska. Det gällde nu Ryssland, men här stötte Napoleon på patrull. Alexander vägrade enständigt att låta konfiskera alla nominellt neutrala fartyg och bestred för öfrigt att mer än ett sextiotal — franske ambassadören i Petersburg, Caulaincourt, uppgaf siffran för lastade fartyg sedan midten af september enligt ryska påståenden rent af till endast femton — kommit till hans hamnar, hvilket han ville förklara med att en del återvändt och en annan del lossat i Göteborg och andra svenska hamnar. Det senare kunde också vara nog så riktigt. Därmed hade aktionen i hufvudsak misslyckats, ehuru uppenbarligen en del beslagtagits i Ryssland: ett memorial från engelska köpmän 1816 uppgaf t. o. m. ett så högt — efter allt att döma alltför högt belopp — som 140 laster till ett värde af 1+12 mill. pund sterling. I Sverige, där mindre än någonsin stod att uppnå i sak, så obetingadt som politiken byggdes på stöd hos den engelska flottan under Saumarez, företogs visserligen på våren 1811 i Karlshamn genom olyckshändelse ett stort beslag af öfver hundra fartyg under dansk och preussisk äfvensom hamburgsk, pappenburgsk och annan flagg, i den tron att det verkligen gällde laster af de två första nationaliteterna. Men då det i stället visade sig vara engelsk egendom, beräknad till ett värde af 500,000 pund sterling, kom snart [ 166 ]en uppgörelse till stånd, hvarigenom varorna tullbehandlades som svenska och sedan genom skenköp återgingo till sina ägare, så att ingenting här gick förloradt för engelsmännen. Den hetta, hvarmed Napoleon hade drifvit aktionen gentemot Ryssland i fråga om de engelska fartygen, bl. a. i ett personligt bref till kejsar Alexander, bidrog dessutom i hög grad att vidga klyftan mellan de båda bundsförvanterna och var en medverkande orsak till den faktiska brytning på handelskrigets område, som inträffade på 1810 års sista dag genom den förut (sid. 105 f.) omtalade, mot Frankrikes varor riktade, ryktbara ryska tullukasen. Under år 1811 skärptes motsatsen sedermera oafbrutet genom Alexanders alltmer öppet visade välvilja mot engelska fartyg, som nu obehindradt kommo i stora flottiljer och lossade sina varor på ryska kusten; enligt ett bref af Napoleon från slutet af augusti 1811 skulle 150 fartyg under amerikansk flagg på detta sätt ha mottagits i de ryska hamnarna.

Göteborg Göteborgs betydelse för Europas handel har hvarken förr eller senare varit sådan som under de två åren 1810 och 1813; att de två mellanliggande åren visade mindre kommersiell lifaktighet berodde dels på franska och danska kaperier, dels också på den allmänna nedgången i Östersjöns handel under trycket af spannmålsbrist och Napoleons ryska fälttåg, hvarjämte de alltmer öppna förbindelserna mellan England och Ryssland uppenbarligen minskade behofvet af svensk förmedling. I september 1810 skildrar landshöfding Axel Pontus von Rosen i Göteborg, denna spännande tids högst originella, humoristiska och driftiga svenska förgrundsfigur, huruledes stadens redd företett ett utseende såsom aldrig sedan skapelsen, med 19 engelska örlogsmän och 1,124 kofferdifarare; och under en enda dag, då vinden slog om på ost, afseglade samtidigt flere hundra fartyg. Särskildt florerade naturligtvis mellanhandeln med kolonialvaror; exporten af råsocker utgjorde sålunda 14+12 mill. skålpund, ungefär dubbelt mot året förut, och af kaffe 4+12 mill. skålpund, oberäknadt hvad som fördes till andra orter i Sverige och därifrån till utlandet. Men som redan nämnts, väntar Göteborg under kontinentalsystemet ännu på sin historieskrifvare. Inom Östersjön var det Hanö jämte den lilla lastageplatsen Matvik på blekingska kusten som i likhet med Göteborg vid västkusten utgjorde på en gång bas för den engelska eskadern samt upplagsplats för kolonialvarorna och manufakturerna; men i öfrigt utgjorde Sverige som helhet en stor genomfartsled för den engelska och amerikanska handeln dels på Ryssland och dels på de södra Östersjöhamnarna, [ 167 ]emedan den vägen ansågs tryggare för franska och danska kapare än den direkta.[40]


Den engelska krisen 1810—1812 Hur tedde sig nu Englands handel under intryck af denna händelseutveckling på fastlandet? I afseende på manufakturexporten hade man på förhand anledning att vänta nedgång, ty afsättningen öfver Nordsjökusten var afgjordt försvårad, och omvägen öfver Östersjökusten kunde ej undgå att antingen fördyra varorna för konsumenten och på så sätt minska afsättningen eller också sänka priset för producenten. Däremot var det ej a priori gifvet, att kolonialvaruhandelns förutsättningar skulle vara ändrade, eftersom den skärpta kontrollen och de nya afgifterna motsvarades af den vidtgående import som Trianonpolitiken och licenserna medförde.

Ser man till det faktiska händelseförloppet, ger ej heller detta några säkra hållpunkter för sammanhanget mellan orsak och verkan, hvilket för öfrigt alltid måste vara en teoretisk fråga. Vid första påseendet kunde detta sammanhang visserligen förefalla ganska gifvet. Den ekonomiska högkonjunkturen i England afbröts nämligen af en våldsam kris i juli och augusti 1810. De rent kommersiella svårigheterna, med konkurser i enaståede mängd bland köpmännen, utgjorde början häraf men aftogo i någon mån fram på sommaren 1811 och än mer från februari 1812. Däremot fortgingo den stora arbetslöshet och djupa nöd, som något senare inträdde framför allt för bomullsindustrien och dess arbetare, under större delen af år 1812 och föranledde i sin tur allvarliga oroligheter, i synnerhet de s. k. Luddite Riots med massförstöring af väfstolar från november 1811. Det var därför endast naturligt, att Napoleon i dessa händelser, förenade med den starka försämringen af Englands valuta, skulle se den efterlängtade frukten af sin långa strid emot grundvalarna för fiendens ekonomiska tillvaro. Men redan det förhållandet, att krisen ej var enbart engelsk utan minst lika mycket fransk, och ej ens enbart engelsk och fransk utan starkt [ 168 ]framträdande också i Amsterdam, hansestäderna, Preussen och Schweiz, liksom framför allt i New York, visar hur inveckladt det verkliga sammanhanget var. Från synpunkten af kontinentalsystemets allmänna verkningar på de olika ländernas näringslif tillhör frågan nästa kapitel; men de mest närliggande sidorna måste här föregripas.[41]

Otvifvelaktigt var det en egendomlig kombination af omständigheter som samverkade. I jämförelse med det nuvarande krigets målmedvetet fullföljda ekonomiska spärrningspolitik och de jämförelsevis begränsade militära resultaten företedde Napoleonskrigen en betydligt större osäkerhet både i spärrningens genomförande och i dess räckvidd; licenssystemet och den i Frankrike ofta öfverklagade osäkerheten i tullpolitiken å ena sidan, Napoleons blixtlika eröfringar på fastlandet och Englands koloniala förvärf å den andra måste ge upphof åt rubbningar och därmed åt en spekulation, som — inom det område af näringslifvet det gällde, nämligen utrikeshandeln — öfverträffade hvad vi känna till från vår egen tid. Så till vida är tillvaron af en ganska allmän kris under åren 1810—11 fullt förklarlig, och så till vida har den ej heller något direkt sammanhang med kontinentalsystemet utan endast det indirekta sammanhang därmed, som följer af kontinentalsystemets andel i den allmänna oron i världen. I alla händelser är det påtagligt, att vi här ha att göra med verkningar som ej träffade England enbart eller ens särskildt.

Hvad därnäst angår den rent engelska krisen, framträder som närmaste orsak det tämligen oundgängliga bakslaget från den våldsamma spekulation särskildt på Sydamerika men också på Västindien och Pyreneiska halfön, som förut (sid. 122) skildrats, alltså fortfarande en företeelse utan direkt sammanhang med kontinentalsystemet och efter all sannolikhet påskyndad af en genom för stor sedelutgifning (inflation) vållad, öfverdrifven kreditgifning, såsom den engelska oppositionen alltid framhöll. Exportörerna gingo miste om likvid från sina sydamerikanska köpare; redan 1 augusti 1810 berättas om fem handelshus i Manchester, med en sammanlagd skuldsumma på det för denna tid väldiga beloppet af två millioner pund sterling (36 mill. kr.), som stupat på detta sätt, och [ 169 ]vid årsskiftet talas om konkurser i Manchester ej dagligen utan stundligen. Exportörernas oförmåga att honorera de växlar som utställts till fabrikanterna indrog dessa, särskildt de skotska, i krisen, och sedan spred sig förvirringen till de kreditgifvande bankhusen samt genom dem i allt vidare kretsar, ej blott inom bomullsindustrien utan äfven inom metallmanufakturen. Öfverspekulationer på den sydamerikanska marknaden verkade dessutom framåt, i det att ej blott betalning uteblef för det redan sålda utan dessutom nya försäljningar till stor del voro omöjliga. Så till vida förklaras rubbningen fullt bindande af den sydamerikanska handeln. Till denna faktor kom emellertid från och med mars 1811 en ny, som likaledes saknade direkt sammanhang med kontinentalsystemet, nämligen den ovanligt framgångsrika strypning af den engelsk-amerikanska handeln, som Förenta staternas lagstiftning satte i verket genom Non-Importation Act. Slutligen är det en gifven sak, att de lidanden krisen medförde och de djupa spår den satte hos den engelska arbetarbefolkningen berodde på att landet befann sig midt i den enorma omhvälfning som kallas den industriella revolutionen.

Men om det alltså är klart, att många af kontinentalsystemet oberoende faktorer medverkade, vore det ett stort misstag att anse krisen helt och hållet opåverkad af Napoleons politik. Utvärtes var läget, i så hög grad kejsaren gärna kunde begära, det som måste väntas leda till »Englands besegrande genom öfverflöd». Året 1810 betecknades genom en enastående import af råvaror och kolonialprodukter, såsom framgår af följande tabell, som öfver hufvud ger en bekväm öfversikt af dessa varors (brutto)import från krigsutbrottet 1803 till den slutliga freden:

År Kaffe Socker Råbomull Ull Lin Hampa Råsilke Organ. silke Talg
1000 cwts. 1000 cwts. 1000 lbs. 1000 lbs. 1000 cwts. 1000 cwts. 1000 lbs. 1000 lbs. 1000 cwts.
1803 219 3,186 53,812 6,021 295 730 804 385 537
1804 507 3,248 61,867 8,157 353 727 1,032 449 534
1805 354 3,179 59,682 8,546 467 611 1,190 433 394
1806 529 3,815 58,176 7,334 355 730 803 515 537
1807 418 3,641 74,925 11,769 421 757 778 346 367
1808 727 3,753 43,606 2,354 258 260 637 139 148
1809 708 4,001 92,812 6,846 533 859 698 502 353
1810 829 4,809 132,489[42] 10,936 512 956 1,341 451 479
1811 560 3,918 91,662 4,740 244 459 602 20 293
1812 406 3,762 63,026 7,015 405 852 1,330 618 309
1813 fattas, emedan tullräkenskaperna brunnit upp
1814 1,030 4,035 60,060 15,713 525 545 1,635 646 589
1815 815 3,985 99,306 14,982 351 732 1,443 358 642

[ 170 ]Som man häraf finner, äro 1810 års siffror med endast två undantag högre och vanligen långt högre än de i och för sig höga siffrorna för 1809 samt i de två viktigaste fallen, naturligen för bomull och socker, de högsta under hela perioden. Förklaringen härtill anges vara, dels att betalningen för exporten till Sydamerika, i den mån det blef någon, skedde i kolonialvaror, dels också att de stora nederlagen i Londons dockor hade föranledt en stor lagring af alla världens produkter och däraf följande spekulation i mellanhandel med dem. Själfklart hade också den under 1810 undantagsvis alldeles obehindrade handeln med Förenta staterna äfvensom eröfringen af de franska och spanska kolonierna liksom (för ull) framgången på Pyreneiska halfön sin stora och uttryckligen erkända del i utvecklingen. När en stockning i afsättningen inträdde, hade läget sålunda ovanligt stora möjligheter att bli allvarligt.

Slag i slag inträffade då under sommaren och hösten 1810 de händelser vi känna. Redan på våren (april och maj) hade i själfva verket visat sig krisfenomen i Frankrike, hvilka möjligen kunna ha haft sina återverkningar i England; men långt viktigare var Hollands införlifning i början af juli, hvarigenom det enligt engelska vittnesbörd åtminstone för tillfället blef ett fullständigt afbrott i den under Louis’ hela regering pågående handeln mellan de båda länderna. I början af augusti följde Trianontariffen, i oktober den skärpta spärrningen af tyska Nordsjökusten, Fontainebleaudekretet och förföljelsen af engelska och koloniala varor i alla Napoleons vasallstater; samtidigt irrade de 600 handelsfartygen omkring i Östersjön. Det var också på kolonialvarornas område som den första stöten inträffade, i det att en af de främste mäklarna i västindiska produkter gjorde konkurs och drog med sig i fallet sin bankförbindelse, som i sin ordning störtade de landsortsbanker, hvarmed den samarbetade. Ett möte af Londons köpmän och representanter för de skotska industridistrikten (i februari 1811) sammanfattade i stolta och något litet öfverdrifna ordalag läget i dess sammanhang med kontinentalsystemet därhän, att England blifvit »stapelplatsen för icke allenast Brasiliens och Spaniens sydamerikanska besittningar, St. Domingos, de eröfrade kolonierna Guadeloupes, Martiniques etc. handel utan t. o. m. för de af fienden direkt behärskade ländernas samfärdsel», i det att dessa velat draga nytta af engelskt rättsskydd och engelsk köpmansheder. »Och genom att fiendens åtgärder särskildt inriktats på att hindra exporten af de oerhörda varumängder af alla slag, som därigenom samlats, är följden att varorna blifvit en börda.»

[ 171 ]Sambandet med kontinentalsystemet förefaller alltså påtagligt, och efter alla engelska källor att döma ha svårigheterna vid afsättningen af kolonialvaror till en början rentaf varit större än vid manufakturexporten. Under 1810 redovisar t. ex. handelsstatistiken så godt som oförändrade siffror för exporten af engelska varor — hvarvid det dock är möjligt, att första halfåret haft en uppgång, som kompenserat nedgången under det senare halfåret — men däremot en nedgång på 19+14 % för (utländska och) koloniala varor; först under 1811 sjunker exporten ungefär parallellt för båda grupperna. Man kan nog utan fara för misstag sluta häraf, att Trianon- och Fontainebleaupolitiken faktiskt åtminstone för tillfället verkat mer försvårande genom den skärpta kontrollen än underlättande genom det fiskaliska tull- och licensväsendet. I fråga om de olika marknadernas inverkan på utvecklingen kan man möjligen med försiktighet begagna handelsstatistikens siffror, ehuru deras tillförlitlighet obestridligen är begränsad redan i afseende på den legitima handeln och naturligtvis mycket tvifvelaktig beträffande insmugglingen till fastlandet. Det gäller här »verkliga» d. v. s. deklarerade värden, men nedgången är ej mindre beträffande de »officiella» värdena, där prisförskjutningarna eliminerats (mill. pund sterling)[43].

År Nord­europa inkl. Frank­rike Spa­nien Portu­gal Gibral­tar, Malta, Sici­lien, Levan­ten etc. Ir­land, Guern­sey etc. Asien Afrika För­enta stat­erna Det öf­riga Ame­rika Summa
 A. Inhemska varor
1805 10,32 0,05 1,85 1,41 5,00 2,90 0,76 11,01 7,77 41,07
1806 7,57 0,03 1,70 2,96 4,51 2,94 1,16 12,39 10,88 44,14
1807 5,09 0,03 0,97 2,92 5,07 3,36 0,77 11,85 10,44 40,48
1808 2,16 0,86 0,43 5,57 5,87 3,52 0,63 5,24 16,59 40,88
1809 5,70 2,38 0,80 6,96 5,45 2,87 0,80 7,26 18,01 50,24'
1810 7,70 1,40 1,31 5,21 4,21 2,98 0,60 10,92 15,64 49,98
1811 1,50 1,25 4,65 5,45 5,02 2,94 0,34 1,84 11,94 34,92
 B. Utländska och koloniala varor
1805 6,33 0,14 0,18 0,16 1,40 0,21 0,40 0,44 0,79 10,04
1806 5,86 0,03 0,08 0,22 1,30 0,32 0,49 0,48 1,01 9,79
1807 5,73 0,08 0,20 0,41 1,97 0,20 0,26 0,25 0,91 10,00
1808 3,27 0,26 0,17 1,27 2,10 0,19 0,19 0,06 1,58 9,09
1809 8,87 0,66 0,32 1,49 2,12 0,12 0,17 0,20 1,82 15,77
1810 6,16 0,34 0,92 1,18 1,55 0,14 0,10 0,30 2,04 12,73
1811 1,98 0,27 1,51 1,94 2,19 0,12 0,07 0,03 0,90 9,02

[ 172 ]Man märker här genast den våldsamma nedgången under 1811 (för kolonialvaror delvis redan 1810) för den norra delen af kontinenten, som jämte det nästan fullständiga försvinnandet af exporten på Förenta staterna och den betydliga minskningen på siffrorna för Sydamerika förklara den stora totala återgången. Däremot är det anmärkningsvärdt, hur pass oberörd Medelhafshandeln är, hvilket pekar på betydelsen af Balkanhalfön som infallsport för den nya handelsvägen öfver Wien. Den relativt taget starka uppgången för Portugal under 1811 anger till sist en äfven eljest betygad, af Wellingtons militära framgångar gynnad omkastning på denna punkt, som utgjorde det första tecknet till krisens begränsning inom utrikeshandeln redan på våren och försommaren 1811.

Det är också af intresse att följa utvecklingen så att säga på närmare håll i afseende på de viktigaste inhemska exportvarorna, bomullsindustriens produkter; här äro endast »officiella» värden att tillgå (pund st.):[44]

År Bomulls-
manufaktur garn
1803 . . . . . . . . . . . 6,442,037 639,404
1804 . . . . . . . . . . . 7,834,564 902,208
1805 . . . . . . . . . . . 8,619,990 914,475
1806 . . . . . . . . . . . 9,753,824 736,225
1807 . . . . . . . . . . . 9,708,046 601,719
1808 . . . . . . . . . . . 12,503,918 472,078
1809 . . . . . . . . . . . 18,425,614 1,020,352
1810 . . . . . . . . . . . 17,898,519 1,053,475
1811 . . . . . . . . . . . 11,529,551 483,598
1812 . . . . . . . . . . . 15,723,225 794,465
 
1814 . . . . . . . . . . . 16,535,528 1,119,858
1815 . . . . . . . . . . . 21,480,792 808,85

[ 173 ]Man finner här i öfverensstämmelse med det föregående nästan samma läge 1810 som 1809 men däremot under 1811 en väldig nedgång — väl att märka oberoende af prisförändringen — som för väfnaderna uppgår till 35 12 % och för garn till ej mindre än 54 %.

Så godt som alla yttranden i frågan om krisens orsaker särskildt under 1811 äro också ense i att framhålla bristen på afsättning och fastlandshamnarnas stängning; och hufvudfaktorerna sammanfattas ganska väl i ett af Tooke återgifvet bref från Liverpool (den 22 november 1810), hvarur följande må citeras:

»Verkningarna af en väldig import af amerikanska och koloniala varor, långt utöfver vårt eget behof under vår handels mest blomstrande tider och af hittills okänd omfattning, ha i våra fastlandsförbindelsers nuvarande åtstramade skick utvecklat sig till talrika, omfattande och i enastående grad bekymmersamma fallissemang. En del af dessa olyckor bör dock rättvisligen tillskrifvas följderna af den sangviniska och lättsinniga företagsamhet, bestående i stor export af våra industriprodukter till Sydamerika, som så godtroget följde på La Plata-expeditionen och den portugisiska regeringens öfverflyttning till Brasilien. De fingo ytterligare näring genom de spekulationer som rådde under den amerikanska afspärrningens olika stadier och som tyvärr ej begränsades till tiden för dessa omständigheters tillvaro.»

Verkan af allt detta blef ett prisfall i England särskildt på kolonialvarorna, hvilket gentemot de höga priserna för samma varor på fastlandet stod för Napoleon som det afgörande beviset för framgången af hans politik. Så t. ex. pekade kaffepriserna (enligt Tookes prisstatistik för fyra tidpunkter under hvarje år) nedåt redan under juli och november månader 1810 för att störta ned i mars 1811; exempelvis för »St. Domingo, for Exportation» sjönk priset från 96 à 105 shillings per hundredweght (cwt., omkr. 50 kg.) i januari 1810 till 36 à 42 i mars 1811; och för »British Plantation, in Bond, Inferior» var prisfallet från 70 à 112 till 25 à 52. För socker var nedgången något svagare, men priset nådde sin lågpunkt tidigare, nämligen i allmänhet redan i november 1810; för »Havannah White, for Exportation» inträdde sålunda ett prisfall från 60 à 75 shillings pr cwt. i juli 1810 till 38 à 51 i november och för »East India, Brown, in Bond» från 50 à 60 i april till 37 à 45 i november. Hvad bomull beträffar, förekom gifvetvis en mängd noteringar för de många olika kvaliteterna, och inverkan är något växlande under 1810; men våren 1811 visar nästan undantagslöst siffror [ 174 ]som äro omkring hälften af dem som gällde ett år tidigare, »West India, Surinam» t. ex. från 22 à 27 pence pr engelskt skålpund (lb.) till 9 à 15, sydamerikansk (Pernambuco) från 25 à 27 till 14 à 15 och den viktigaste, nordamerikanska bomullen (mellankvaliteten Bowed, Georgia) enligt Daniels’ Liverpoolsiffror från 21 à 22 i januari 1810 till 10+12 à 12+14 i juni 1811, medan Tookes siffror här visa ett ännu starkare fall, från 17 à 19 till 7 à 9 (april 1810 resp. 1811). På samma sätt förhöll det sig med spansk ull, som mellan samma två tidpunkter sjönk från 13 à 14 shillings pr lb. till 7 à 8, o. s. v.


Kontinentalsystemets själfförstöring Emellertid misstog sig Napoleon trots allt fullständigt i afseende på räckvidden af dessa svårigheter för England; och hur mycket äfven rubbningen i den engelska kolonialvaruhandeln var en verkan af den allmänna osäkerheten i världen — sålunda ej enbart af Napoleons åtgärder — framgår af att äfven den franska krisen hade sin utgångspunkt i våldsamma spekulationer beträffande kolonialvaror.[45] Det är också tvifvelaktigt, om Napoleons ordström rörande Englands förestående undergång fullt öfvertygat honom själf. Åtminstone finner man redan i början af år 1812 af ett märkligt aktstycke, hur långt han hade kommit i tvifvel om lämpligheten af att upprätthålla kontinentalsystemet i dess ursprungliga form och syftning. Handlingen, som finns tryckt efter en officiell kopia i den under Napoleon III tillkomna stora upplagan af Napoleon I:s brefväxling, kallas där »Note sur le Blocus continental» och är dikterad i handels- och industrirådet (Conseil du commerce et des manufactures) den 13 januari. Liksom Napoleons många andra diktamina har den karaktären af ett slags kejserlig monolog men gör i detta fall helt annorlunda än eljest intrycket af halffärdiga tankar hos en man som ej ser sin väg klart; och om den ej slutade med ett uppdrag åt inrikesministern att utarbeta förslag i öfverensstämmelse med de uppdragna linjerna, skulle man lätt kunna uppfatta det hela som ett rent tankeexperiment. Planens förhistoria och följder äro såvidt bekant hittills aldrig undersökta, och mycket däri är därför nu oklart; men som uttryck för riktningen af Napoleons tankar har den trots detta ett ovanligt stort intresse.

Inledningsvis konstaterar Napoleon, att det finns två alternativ, »antingen att förbli där vi äro eller att gå med stora steg mot en annan ordning». I afseende på den bestående ordningen göres en jämförelse [ 175 ]mellan sockerpriserna i de olika napoleonska länderna, i förhållande till tullsatserna, och konstateras på grund häraf, att lagarna tillämpas lojalt i Frankrike, kungariket Italien och Neapel men sämre i Rhenförbundets stater, hvarefter göres en beräkning af behofvet i dessa tre länder under antagande att konsumtionen minskats till en tredjedel. Såvidt man kan förstå, är det på grundval häraf som det andra alternativet skall byggas, nämligen en alldeles obehindrad licensgifning för hela behofvet af alla transmarina varor mot stora afgifter äfvensom mot export af franska varor. Importbehofvet af socker, satt till 450,000 deciton, skall sålunda inbringa i statskassan ej mindre än 70 mill. francs och ske emot en export af mynt på 10 mill. francs och af varor på 30 mill. francs. Samma system skall sedan tillämpas för kaffe, hudar, indigo, té, råbomull och färgträ. »Detta skall alltså skapa stor lifaktighet inom industrien, uppmuntran för sjöfarten, flottan, mäklarverksamheten, en tullinkomst på 200 mill. om året, ett frö (sic) till rörelse och lif i alla våra hamnar.»

Så till vida var det nya intet mer än ett konsekvent fullföljande af licenssystemet sådant det redan pågått ganska länge, äfven om det senast citerade antyder, hur tungt politiken hvilade på det franska näringslifvet. Men motiveringen och det närmare utförandet visar, hur långt Napoleon kommit från kontinentalsystemets ursprungliga plan. Visserligen medger han ej det minsta häraf. »För Frankrike skall resultatet vara en dröm», som ej kunnat uppnås utan kontinentalsystemet; »Hans Maj:t betraktar ej detta som en ändring i systemet utan som dess följd». Han påstår sig nämligen — på det mest obekymrade sätt i strid mot sina egna dekret — aldrig ha sagt, att Frankrike ej skulle ta emot socker, kaffe och indigo utan uppger sig ha varit nöjd med tull därpå; hvad han nu låtsas ha sagt är blott, att varorna ej skulle mottagas annat än i utbyte mot franska varor, på franska fartyg och efter licens — hvarom Berlin- och Milanodekreten i verkligheten helt naturligt ej haft en antydan. »Det är följaktligen det sålunda förbättrade systemet som frambragt detta resultat, hvilket ej varit påräknadt på ännu några år.»

Emellertid uppkommer då frågan, hur en dylik generell licensgifning med fiskaliskt och exportuppdrifvande syfte skulle komma att verka på England, hvars krossande ju varit syftet med hela den ursprungliga politiken. »Detta kommer ej att gagna England med hänsyn till vare sig industri, mäklarverksamhet eller frakter; det gagnar England blott som afsättning för dess [kolonial]varor, och en del af dessa varor äro t. o. m. Hollands och Frankrikes [såsom härstammande från deras kolonier]. [ 176 ]Utan tvifvel är detta mycket förmånligt för England, men det kommer där att framkalla en omhvälfning; och är vinsten mindre eller större för Frankrike?» Den är, fortsätter Napoleon, för Frankrike som tre mot ett, medan vinsten af Versaillesfördraget (Edenfördraget) var som ett mot sju; och därför gäller det nu »ett varaktigt system, som kan bli evigt».

Tills vidare är det emellertid enligt kejsarens mening onödigt att diskutera, om systemet kan komma till stånd, ty det bör i alla händelser försökas; om det misslyckas, får allt stanna i rådets protokoll. Genomförandet skall bestå i en normalisering af licensväsendet, i det att två slags licenser skola beviljas, dels ovillkorliga för lifsmedelsimport, dels andra för import af kolonialvaror mot villkor af export af vin och brännvin från Nantes och Bordeaux, liksom af textilvaror från Nordfrankrike. För de icke-franska napoleonska länderna ordnas fjorton »serier» importorter med motsvarande exportförpliktelse, som delvis skall innefatta dessa länders egna produkter men äga rum genom franska licenser. Afgifterna skola till belopp mellan en och två tredjedelar tillfalla vederbörande furstar — resten alltså franska statskassan — mot att de följa de anvisade vägarna; Danzig skall eventuellt kunna få exportera, utom byggnadsvirke, spannmål till England mot att sända dubbelt så mycket till Frankrike och mot en särskild exportafgift, som närmare bör öfvervägas.[46]

Man ser på hvilka nya vägar Napoleon nu är inne. Här gäller det ett afvägande af Frankrikes rent kommersiella fördelar mot Englands, alltså synpunkter af det slag som brukar anläggas exempelvis i en traktatförhandling; och i full analogi härmed är systemet tänkt såsom permanent, ej som en krigsåtgärd för att göra slut på England. Det af Napoleon afsiktligt undanskjutna och till formen bagatelliserade medgifvandet, att den nya ordningen skulle bli fördelaktig för England i afseende på kolonialvaruhandeln, står i starkast möjliga kontrast till den förut (sid. 50) citerade stolta förkunnelsen från 1807 om hur England ser sina fartyg, lastade med onyttiga rikedomar, irra omkring på hafven under fruktlöst sökande efter en hamn som öppnar sig för att mottaga dem. Nu tänker Napoleon själf på att öppna alla sina hamnar för ändamålet, om han blott kan få dessa samma fartyg att ta franska varor i utbyte. Kontinentalsystemets princip är därmed uppgifven; med ett af Harald Hjärne i hans bok Revolutionen och Napoleon om andra [ 177 ]sidor af kejsardömets politik nyttjadt uttryck kunde man kalla detta för systemets själfförstöring.

Under de knappt fyra månader, som sedermera återstodo före Napoleons afresa till det ryska kriget, finner man inga spår i hans brefväxling af formliga åtgärder efter linjerna från diktamen i januari; t. o. m. hans öfvermänskliga krafter togos alltmer fullständigt i anspråk af de militära förberedelserna, och på det ekonomiska området utgjorde den hotande spannmålsbristen en fara, som sysselsatte honom framom alla planer på längre sikt. Af hvad som hittills är kändt förefaller det därför icke som om den nya ordningen någonsin formligen fastslagits, äfven om den faktiska politiken efter allt att döma kom den närmare och närmare. Redan under 1812 vände sig också konjunkturen långsamt i England, särskildt sedan den sydamerikanska handeln kommit i god gång redan i februari, ehuru visserligen oroligheter i textildistrikten pågingo. Ett hufvudstöd beröfvades kontinentalsystemet redan tidigt (i mars månad) under 1812 genom att Davout — kejsardömets »ärketullmästare» enligt Sorel — afreste till fronten; det obevekliga allvaret i uppsåtet att hindra insmuggling öfver Nordsjökusten var därmed borta. Efter återtåget från Moskva och de ryska truppernas frammarsch utefter Östersjökusten i början af 1813 blef spärrningen uppenbarligen omöjlig att upprätthålla. Så rapporterar prefekten i Weserdepartementet hur »smugglingen höjde hufvudet» hela vägen, magasinen fylldes med kontraband och smugglarfartygen öppet gingo öfver till fienden. Rist skildrar drastiskt resningen emot de franska tullnärerna i Hamburg i slutet af februari 1813, då en hel här af byxlösa smugglare kastade sina arffiender i de uttorkade kanalerna och med godt humör stormade deras lokaler; han fortsätter: »Så försvunno inom ett par timmar dessa bommar, dessa den kejserliga vinningslystnadens hålor, och de förbjudna varorna strömmade obehindradt fram på de förbjudna vägarna». På samma sätt bröt sig smugglingen i Schweiz ånyo öppet väg, efter att nödtorftigt ha hållits nere under den föregående tiden.

Detta betydde emellertid icke att Napoleon hade uppgifvit kontinentalsystemet. I Hamburg återtog Davout makten och utkräfde en fruktansvärd hämnd, och ännu i maj och juni 1813 lät kejsaren konfiskera kolonialvaror i mängd i storhertigdömet Berg, Hamburg m. fl. st., till och med sådana som betalat vederbörliga afgifter eller sålts af den franska tullförvaltningen, och förde dem till sina vanliga stora samlingsplatser för dylikt gods. Men i hvad mån syftet härmed verk[ 178 ]ligen utgjorde kontinentalsystemets stora mål och om Napoleon fortfarande efter återtåget från Moskva trodde på framgång i sin strid emot Englands ekonomi, är ej afgjordt härmed. Tidtals var det senare utan tvifvel fallet, eftersom en så vittnesgill iakttagare som Mollien uppger det, med hänvisning särskildt till de förhoppningar att ha ödelagt Englands kredit som dess nyss behandlade dåliga växelkurser vid denna tid ingåfvo kejsaren. För kontinentalsystemet direkt hade detta dock mindre betydelse; de fiskaliska synpunkterna voro nu så oafvisliga, att de alldeles måste skjuta åt sidan det principiella genomförandet af kriget mot Englands handel. Napoleons yttranden från denna tid bli alltmer öppet vinningslystna; och som grafskriften öfver systemet kan man betrakta en ny diktamen af kejsaren strax efter återkomsten från Moskva (den 22 december 1812), ett betecknande motstycke till den nyss behandlade långa diktamen från januari samma år. Kejsaren ålägger däri finansministern att meddela handelsministern behofvet af 150 mill. francs i ordinarie och extraordinarie tullafgifter under år 1813, med följande motivering:

»I syfte att nå detta resultat måste Ni undersöka hvad som är att uppbära för redan utlämnade licenser och för dem som ytterligare måste gifvas för att komma fram till detta mål, som är nödvändigt på grund af den främsta hänsynen af alla, nämligen att erhålla det oumbärliga för de omedelbara utgifterna. Utan tvifvel böra vi skada våra fiender, men framför allt måste vi lefva[47]

Detta »behof att lefva», d. v. s. fiskalismen, i förening med utsiktslösheten i en konsekvent tillämpning af själfblockaden var hvad som hade ledt till kontinentalsystemets själfförstöring, och man har goda skäl att betvifla möjligheten af dess fortvaro i anda och sanning, äfven om det ryska fälttåget och befrielsekrigen ej kommit emellan. Som det nu är, har det gigantiska experimentet kommit att fullföljas därhän, att slutet förefallit vara inom synhåll men ej uppnåtts. Det är därför oundgängligt att meningarna om dess utförbarhet måste förbli delade. Men åtskilligt mera ljus faller dock öfver denna fråga, om man undersöker systemets verkningar på de olika ländernas näringslif. Det skall bli föremålet för nästa kapitel.




  1. Citat från två bref: till brodern kon. Jérôme af Westfalen 23 jan. 1807 och till kejsar Alexander af Ryssland 23 okt. 1810 (Corresp. de Nap. n:r 11 682 och 17 071). — Jfr Schmidt, Gr.-Duché de Berg 374 n. 2. — Ofvan sid. 35.
  2. König, Die Sächsische Baumwollenindustrie, t. ex. 204 ff., 215 f.
  3. J. G. Rist, Lebenserinnerungen (ed. Poel) II (1880) 29 f. — Mollien, Mémoires II 462. — Jfr Louis af Holland till brodern Jérôme 15 okt. 1808 (Duboscq, Louis Bonaparte en Hollande, d’après ses lettres, 1911, n:r 185).
  4. Mollien II 461. — König 180 f. — Mahan, Infl. of Sea Power II 305 (efter Monthly Magazine). — Tarle, Kontinental’naja blokada I 287, 351, 384. — Tarle, Deutsch-französische Wirtschaftsbez. 679 f., 718.
  5. Rosen till Engeström 7 aug. 1811 (tr. hos Ahnfelt, Ur svenska hofvens och aristokratiens lif V, 1882) 259. — Peez & Dehn, Englands Vorherrschaft. I Aus der Zeit der Kontinentalsperre (1912) 258.
  6. Corresp. de Nap. n:r 11 355, 11 356, 11 363, 11 378, 11 383. — Förordn. 2 dec. 1806 tr. hos König, Anl. 2.
  7. För detta och det följande om hansestäderna: Wohlwill, Gesch. Hamb. 339 ff. — Servières 98 ff. — Vogel 18 ff. — Schäfer 416 ff. — Vidare: König 179 ff., 355 ff. — Stephen i underhuset 6 mars 1809 (Hansard’s Parl. Deb. XIII App. sp. XXXIII ff.). — Order in Council 18 febr. 1807 tr. ib. X 129 ff.
  8. Bourrienne, Mémoires sur Napoléon etc. VII (1829) 291 ff. — Se ofvan 24 f.
  9. Lettres inéd. de Nap. (ed. Lecestre) n:r 523, 823, 826. — Servières 124. — Jfr Wohlwill, Gesch. Hamb. 300.
  10. Dekreten 6 aug. och 13 nov. 1807: König Anlage 2; 1:a Milanodekr.: Bull. des lois IV. série 172 n:r 2912; Tuileriedekr.: Martens, Nouv. rec. I 457. — Duboscq n:r 95 och sid. 14. Holm, D.-N. H. VII:1 s. 123 f., 180, 197. — Linvald, D.-N:s Handel og Skibsfart 1800—1807 448 ff. — Till det följande: Frankrike: Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I 409 f., 422 n. 4; Ballot i Rev. d. ét. Nap. II 48 f., 54 f.); Mollien II 120. — Centraleuropa: König afd. III; Hasse, Geschichte der Leipziger Messen (1885) 409 ff.; Tarle, Kont. blokada I 397; Schäfer, Bremen 434 ff. och tab. I—III. — England: Hansard XIII App. sp. XXXVII ff., XLIII ff. (underhuset 6 mars 1809); handelsstat. ib. XIV, XX, XXII, App.; Tooke II, import- och pristabeller samt I 273 ff.; Baines, History of the Cotton Manufacture in Great Britain [1835] tab. s. 350; Mahan, Infl. of Sea Power II 304 ff.
  11. En gång för alla bör anmärkas, att den engelska handelsstatistikens siffror icke blott äro ganska osäkra i och för sig utan också variera oförklarligt i olika källor. Förskjutningarna visa dock som regel betydligt bättre öfverensstämmelse än de absoluta talen och kunna därför antas förtjäna större tilltro än dessa. De absoluta talen äro sammanförda nedan sid. 171.
  12. Petitioner i Hansard X 692 f., 708 f., 1056 ff., 1182 f. (underhuset 22 febr. 10 och 18 mars 1808), Whitbread och Alex. Baring ib. XII 1169, 1194 (underhuset 6 mars 1809).
  13. Note pour le ministre des rel. extérieures 7 okt. 1810 (Corresp. de Nap. n:r 17 014).
  14. Darmstädter, Studien z. napoleonischen Wirtschaftspolitik (Vierteljahrschr. f. Social- u. Wirtschaftsgesch. II, 1904) 596 f. Nedgången år 1808 i Frankrikes export till Spanien, som där uppges till 33.4 mill. francs, motsvarande £ 1.3 mill., kan omöjligt ha ersatts af engelsk export, om tabellen här ofvan är tillförlitlig; förmodligen motsvaras den till stor del af spannmålstillförsel från Förenta staterna.
  15. Mc Culloch, Principles of Political Economy2 (1830) 330. — Smart, Economic Annals I 122 f., 184. — Jfr Hansard XXIII 503 (underhuset 16 juni 1812).
  16. Cérenville, Le syst. cont. et la Suisse 309. — Duboscq n:r 117, 118, 126, 146, 158, 159, 160, 167, 178, 189, 190 och sid. 47 ff. — Holländska förordningar: Martens, Nouv. rec. I 458 f., 474 f.
  17. Fisher, Studies in Napoleonic Statesmanship. Germany (1903) 338 ff. — Rubin, 1807—14. Studier til Københavns og Danmarks Historie (1892) 383 f.— Vogel 33. — Clason i Sveriges historia intill tjugonde seklet IX A (1910) 26 f. — Bergwall, Götheborgs varuutskeppningar tab. sid. 48. — Memoirs and Correspondence of Admiral Lord de Saumarez (ed. Ross) II (1838) 105. — Landsh. Rosen hos Ahnfelt V 225.
  18. Duboscq n:r 182.
  19. Lettres inéd. de Nap. (ed. Lecestre) n:r 476, 477, 527, 555. — Duboscq n:r 209, 220, 277. — Schmidt, Grand-Duché de Berg 348 ff. — Wellesley, Corresp. III 196. — Prytz, Kronologiska anteckningar rörande Göteborg (1898) 95. — Bergwall tab. 3. — Channing, The Jeffersonian System 253. — Tarle, Kont. blokada I 486.
  20. Corresp. de Nap. n:r 16 476, 16 713. — Duboscq n:r 290. — Schmidt 350 f., 353. — König, 225 ff., 230 f., 238 ff., 241 f. — Darmstädter, Das Grossherzogtum Frankfurt (1901) 311 f.
  21. Hansard XII 801, XVI 1043 ff. — Servières 131 n. — D’Ivernois’ epigram lyder i originalet:

    »Votre blocus ne bloque point,
    et grâce à votre heureux adresse
    ceux que vous affamez sans cesse
    ne périront que d’embonpoint.»

  22. För smugglingen och korruptionen finns material i tämligen obegränsad mängd inom hela den hithörande litteraturen, särskildt i Königs, Schmidts, Servières’, Fishers, Cérenvilles, Rambauds, Rubins samt Peez & Dehns arbeten liksom Tarles och Schäfers uppsatser; därtill bör läggas Chapuisat, Le commerce et l’industrie à Genève pendant la domination française 1798—1813 (1908) 29 ff., 44. Citatet från Bourrienne gäller hans Mémoires VIII kap. 11, sid. 195 f., citatet från Rist dennes Lebenserinnerungen II 106 ff. Om Bourriennes och Rists tillförlitlighet se Wohlwill, Gesch. Hamb., särskildt 295 n., 397 n., och rec. af Servières i Hansische Geschichtsbl. 1906.
  23. Han (eller hon) ’bär’.
  24. Corresp. de Nap. n:r 13 718, 16 508. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 874, 877. — Chaptal, Souvenirs 274—78. — Tarle, Kont. blokada I 306 f., 615 f. — (Kursiv. af E. H.)
  25. Mollien, Mémoires III 10.
  26. Se utom det förut citerade särskildt Napoleons bref 2, 11 sept., 18 dec. 1810, 1 jan., 3 sept. 1811 (Corresp. de Nap. n:r 16 859, 16 891, 17 225, 17 257, 18 111).
  27. Darmstädter, Frankfurt 308 n. 3; jfr Perceval i engelska budgetdebatten 1810 (Hansard XVI 1056). — Schmidt 358 f.
  28. Corresp. de Nap. n:r 16 983.
  29. Lagen 12 jan. 1810: Bull. des lois IV. série n:r 260: 5122. — Till Eugène 6 aug. och 19 sept. 1810: Corresp. de Nap. n:r 16 767, 16 930. — Thiers, Histoire du consulat et de l'empire, bok 38, XII (1855) 186 not.
  30. Dekret 9 juli (om Hollands införlifning) § 10, 5 aug. (Trianontariffen), 27 sept., 18 — enligt arkivalisk uppgift 19 — okt. (Fontainebleaudekr.), 1 nov.: Bull. des lois IV. série 299 n:r 5724, 304 n:r 5778, 315 n:r 5958, 321 n:r 6040, 324 n:r 6067. — Thiers a. st. — Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I 481 ff. — Zeyss, Entstehung d. Handelskammern 140 n., 149 ff. — Schäfer 444. — Bourrienne VII 233.
  31. Till Champagny 1 jan. och till polisministern Savary 7 jan. 1811: Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 733, 748; jfr till Davout 1 jan.: Corresp. de Nap. n:r 17257, och König 237. (Kursiv. af E. H.)
  32. Hansard XXI 1110 ff. — Se i öfrigt för det engelska licenssystemet: mentsförhandl. (äfven petitioner) 29 jan., 7 mars 1808, 17 febr. 1809, 23 maj 1810, 18, 27 och 28 febr., 3 mars, 16, 17, 27 och 29 april, 20 maj och 16 juni 1812 (Hansard X 185 ff., 923 ff., XII 791 f., XVII 168 f., XXI 842 ff., 979 ff., 1041 ff., 1092 ff., XXII 411 ff., 424 ff., 1057 f., 1152 ff., XXIII 237, 540). — Miss Cunningham, Br. Credit 62 f. — Mahan, Infl. of Sea Power II 228 ff., 308 och War of 1812 I 246. — Wellesley, Memoirs III 195 f. — Quarterly Review V 457 ff. (maj 1811). — Jacob Aall, Erindringer som Bidrag til Norges Historie fra 1800—1815 II (1844) 197. — Holm, D.-N. H. VII:2 351 f., 385 f. — Servières 286.
  33. Sir William Scott (jfr ofvan sid. 69).
  34. En engelsk licens från 1810, som innehåller denna passus, finns i facsimile i Worm-Müllers under utgifning varande Norge gjennem nødsaarene 1807—10.
  35. Champagny.
  36. Licensdekretet 25 juli 1810: tryckt Martens, N. Rec. I 512. — Corresp. de Nap. nr 13 398, 16 224, 16 767, 16 810, 16 930. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) nr 652, 874, 927, 928, 929, 972, 1 082. — Servières 134—39, 265 ff. (fylligaste framställn.). — Schäfer 436 f. — Tarle, Kont. blokada 1 310 f., 560. — Holm, D.-N. H. VII: 2 54 f., 188 f., 267 f., 271 f., Henv. s. 18.
  37. Lettres inéd. de Nap. (ed. Lecestre) n:r 803, 830, 837, 845 m. fl. — Preussiska förordningar i Martens, N. Rec. I 515 ff. — Rist II 78, 87, 105 f. — Bourrienne VII 233, IX 50 f. — Rubin, 1807—14 393 ff. — Darmstädter, Frankfurt 312 ff. — Schmidt 375 ff., 380, 386. — Servières 148 f., 273 ff. — Schäfer 429 f. — König 195, 231 f. etc. — Thiers XII 28 ff., 191 f. — Tarle, Kont. blokada I 294. — — Cérenville, Syst. cont. et la Suisse 57 ff. Zeyss, Enststeh. d. Handelskammern 140 ff. och Anh. IX. — Levasseur, Hist. d. cl. ouv. 1789—1870 I 485 ff.
  38. Darmstädter, Die Verwaltung des Unter-Elsass (Bas-Rhin) unter Nap. I. (Z. f. d. G. des Oberrheins, N. F. XIX, 1904) 662 ff. — Tarle, Kont. blokada I 274 f., 280.
  39. I 309 f., not.
  40. Corresp. de Nap. n:r 16476, 16713, 17040, 17041, 17062, 17071, 17098, 17099, 17179, 17395, 17517, 18082. — Vandal, Napoléon et Alexandre I:er II 487 ff., 508 ff., 557, III 208 f., 215 f. — Memorialet 1816 tryckti Engl. Hist. Rev. XVIII (1903) 122 ff. — Hansard XXI 1056. — Schinkel-Bergman, Minnen VI 69 f. och bil. 10 (bref från landsh. von Rosen till Karl Johan). — Lars von Engeström, Minnen II 182 f. och bil. 5 c (bref från Rosen till v. E.). — Ross, Memoirs of Saumarez II 229 ff. — Clason i Sveriges historia IX A 26 f., 149 f., 156 ff., 213. — Landsh. Rosens bref 8 sept. 1810, tryckt Ahnfelt V 239. — Bergwall, Götheborgs varuutskeppn. tab. 5. — Fröding, Det forna Göteborg (1903) 115 ff.
  41. För England (och delvis andra länder): Report from the Select Committee on the State of Commercial Credit 7 mars 1811 (Hansard XIX 249 ff.) samt hithörande debatter och petitioner (Hansard XIX 123, 327, 416, 493, 529, 613, 662, XX 339, 431, 608, 744). — Tooke (utdr. ur tidskriften Monthly Magazine) I 300 ff., (tabeller) II 391, 393 ff. — Smart (I) 203 f., 226 f., 263 ff. — För den franska krisen se nedan 194 ff., m. fl. st.
  42. Siffran rättad efter Baines’ tabell s. 347, som öfverensstämmer med Porters tabell s. 178. Siffrorna i öfrigt efter Tooke.
  43. Hansard XXII App. sp. LXI f. (slutsiffran 1806 korrigerad). Som vanligt siffror för Storbritannien, ej Irland.
  44. Efter tabell hos Baines 350. För säkerhets skull varnas för den nära till hands liggande slutsatsen, att man ur siffrorna skulle kunna afläsa förhållandet mellan manufaktur och garn i exporten; att döma efter de år, då »verkliga» värden finnas, skulle en fördubbling af garnsiffrorna ungefärligen ge en riktig föreställning härom.
  45. Darmstädter i Vjschr. f. Soc.- u. W.-gesch. II 579 f.
  46. Corresp. de Nap. n:r 18 431 (kursiv. af E. H.). Ett rudiment härtill finns redan i den diktamen 25 juli 1810, som ligger till grund för licens- och Trianondekreten (utdr. hos Schmidt 358).
  47. Corresp. de Nap. n:r 19 391. — Lettres inéd. (ed. Lecestre) n:r 1002, 1013, 1018, 1082. — Mollien III 237. — Rist II 142 f., 159 f. — Smart 335 ff. — Cérenville 113, 310. — Tarle i Schmollers Jahrb. XXXVIII 686 f. — Schmidt 408 ff. — (Kursiv. af E. H.)