SOU 1940:12/Disponerandet av kronans fasta egendom

←  I. Allmän avdelning.

SOU 1940:12 Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning avgivet av fritidsutredningen.

III. Lagstiftningsfrågor.  →

II. DISPONERANDET AV KRONANS FASTA EGENDOM FÖR FRILUFTSÄNDAMÅL.

Kap. IX. Inledande översikt.

A. Olika slag av kronoegendomar och deras betydelse för friluftslivet.

Den svenska staten (kronan) är i mycket betydande omfattning ägare till fastigheter inom landet. Den ojämförligt största delen av desa fastigheter höra till statens domäners fond och förvaltas av domänstyrelsen. Domänsfonden tillhörande fast egendom omfattar dels kronoskogar, bestående av kronoparker, kronoöverloppsmarker och kronans oavmätta marker, dels kronan tillhörig jordbruksegendom, bestående av kronans jordbruksdomäner, skogsjordbruk, kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter, dels ock kronan tillhöriga fisken samt tomt- och andra jordlägenheter. Dessa fastigheter innehar staten i direkt syfte att av dem bereda sig inkomster att tillföras statsbudgeten.

Utöver domänfondens fastigheter innehar kronan ett icke obetydligt antal egendomar, som förvaltas av andra myndigheter än domänstyrelsen. Dessa egendomar innehavas av kronan icke för inkomständamål utan för tillgodoseende av den statsverksamhet, som representeras av de förvaltande myndigheterna. Bland dessa egendomar må nämnas sådana som förvaltas av vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen och riksmarskalksämbetet. Åtskilliga av dessa egendomar äro på grund av sin belägenhet i eller i närheten av befolkningscentra av ganska stor betydelse för befolkningens friluftsliv. Så är exempelvis fallet med de under arméförvaltningen lydande fastigheter, vilka ingå i det s. k. Järvafältet i Stockholms län, med vissa under marinförvaltningen lydande markområden i Stockholms skärgård samt med en del under riksmarskalksämbetets vård stående fastigheter i anslutning till de kungliga slotten. I regel torde det vara uteslutet, att dessa egendomar, så länge de behöva disponeras för sitt nuvarande ändamål, skulle kunna i större utsträckning än nu är förhållandet tagas i anspråk för friluftsliv. När fråga uppkommer om ändrad disposition av dylika egendomar, bör emellertid friluftslivets intressen på lämpligt sätt bevakas.

Till kronomarkerna höra också renbetesfjällen. De rättigheter, som lapparna ha till dessa vidsträckta områden, lägga inga hinder i vägen för deras användande såsom stora vildmarks- och friluftsreservat, och några särskilda åtgärder till friluftslivets fromma synas icke vara påkallade i fråga om renbetesfjällen, helst som deras bestånd i nuvarande skick torde få anses tryggat.

Ovanstående uppräkning av kronans innehav av fastigheter är icke fullständig. Den jord, som icke faller under uppräkningen, är emellertid antingen på grund av det sätt varpå den är disponerad eller av andra skäl utan större praktiskt intresse, när det gäller frågan om bevarandet av kronojord för friluftsändamål.

Det är alltså den till domänfonden hörande fasta egendomen som i främsta rummet kommer i betraktande vid behandlingen av spörsmålet, huru i statens ägo befintliga markområden av betydelse för friluftslivet skola i görligaste mån bevaras i lämpligt skick och hållas tillgängliga för den rekreationssökande allmänheten. Domänfondens egendom är spridd över hela riket. Större delen är belägen i Norrland och mellersta Sverige i trakter som ligga relativt långt från bebyggelsecentra. Endast ett fåtal kronoegendomar ha strand vid saltsjön. Trots dessa ogynnsamma omständigheter måste dock ett ganska stort antal av domänfondens fastigheter anses hava eller i framtiden kunna få betydelse för allmänhetens friluftsliv. Det är enligt fritidsutredningens mening av vikt att dessa egendomar eller åtminstone de delar av egendomarna, som ha det största potentiella värdet för friluftslivet, kvarbliva i statens ägo och förvaltas enligt sådana grunder, att deras naturliga företräden såsom tillflyktsorter för allmänheten under fritiden bevaras samt att å dem upplåtelser av mark för friluftslivets behov i möjligaste mån underlättas.

B. Redogörelse för gällande bestämmelser rörande försäljning och förvaltning av domänfondens fasta egendom.

Bestämmelser angående försäljning.

Enligt 77 § regeringsformen må Konungen icke utan riksdagens samtycke försälja någon kronans fasta egendom. Riksdagens samtycke kan lämnas på olika sätt. Ett sätt är att riksdagen med anledning av kungl. proposition eler motion av någon riksdagens ledamot medger försäljning av viss konkret fastighet eller del därav. Ett annat sätt är att riksdagen lämnar generella medgivanden till föryttring – med eller utan vissa inskränkningar eller villkor – av fast egendom av visst slag eller för visst ändamål. Vid försäljning enligt generella medgivanden skola i regel iakttagas bestämmelserna i förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

Jämlikt beslut av 1929 års riksdag (se sammansatta första lag- och jordbruksutskottets memorial nr 2 under punkt II A) har lämnats generellt medgivande, intill dess annorlunda kunde varda beslutat, rörande försäljning av kronan tillhörig, under domänstyrelens förvaltning ställd fast egendom, vilken icke är anslagen för visst ändamål samt ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning bör bibehållas åt kronan. Detta medgivande gäller – förutom vissa andelar i för flera fastigheter gemensamma samfälligheter – egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1 000 kronor eller, där egendomen ej är av kronan utarrenderad för sig, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna lämna högre årligt arrende. Vid 1932 års riksdag bemyndigades Kungl. Maj:t, likaledes tills vidare, att i avseende å försäljning från kronoegendom av lägenhet eller jordområde med ett saluvärde av högst 3 000 kronor, efter prövning i vart fall och då skäl därtill äro, förordna om försäljning med hembud, oaktat de i 9–11 §§ av ovannämnda förordning den 6 juni 1929 angivna förutsättningar för ett sådant försäljningssätt ej äro förhanden (riksdagens skrivelse nr 76/1932).

Vid varje riksdag lämnas medgivande, gällande för nästkommande kalenderår, till försäljning av under domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom i vissa andra fall än de nyss avsedda. Enligt dessa årliga medgivanden få försäljas, dels egendom eller del därav, så framt den avses att användas till bildande av en eller flera egnahemslägenheter eller till fullständigande av jordbruk jämlikt bestämmelserna i 11 § förordningen den 6 juni 1929 angående försäljning i vissa fal av kronoegendom m. m., dels ock del av egendom, vilken återstår efter avskiljande av område för ändamål, som nyss sagts, eller ock utan olägenhet kan frånskiljas, så framt delen i årligt arrende lämnar högst 1 000 kronor eller, där den ej är av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna lämna högre årligt arrende. Enahanda medgivande lämnas årligen i fråga om upplåtelser under åborätt eller tomträtt.

I detta sammanhang bör också omnämnas det generella försäljningsmedgivande, som lämnats Kungl. Maj:t i överensstämmelse med stadgandena i kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (ändrad genom kungörelse den 17 juni 1932, nr 295). Enligt kungörelsen äger innehavare av kronotorp, skogstorp och odlingslägenhet på kronoparker i de sex nordligaste länen under vissa förutsättningar på i kungörelsen angivna villkor med äganderätt inlösa det av honom innehavda området jämte erforderlig skogsmark, såvitt dessa markområden prövas kunna utan olägenhet avskiljas från kronoparken. Beslut, huruvida sådan inlösen må äga rum, fattas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande.

Ytterligare ett fall av generellt medgivande till avhändelse av kronoegendom må här anmärkas. Det lämnas årligen för nästkommande budgetår och innebär, att då för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas att efter expropriation avstå fastighet, erfordras, att kronan tillhörig mark tages i anspråk, förordnande om avstående av marken må, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, meddelas.

Vid 1929 år riksdag godkändes grunder för försäljning – samt upplåtelse under åborätt eller tomträtt – av sådan kronan tillhörig fast egendom, som står under domänstyrelsens förvaltning. Dessa av riksdagen godkända grunder – vilka icke äro tillämpliga, då mark avhändes kronan enligt de bestämmelser som avses i de två närmast föregående styckena – äro sammanförda i kungl. förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. Tillämpningsföreskrifter till förordningen ha meddelats i kungl. kungörelse den 6 juni 1929, nr 179.

Enligt förordningen äger domänstyrelsen, när den finner lämpligt, väcka fråga om försäljning av egendom eller dess upplåtande under åborätt eller tomträtt. Beträffande egendom, som är utarrenderad till jordbruk, åligger det styrelsen att i god tid före arrendetidens utgång undersöka, hurvida densamma bör ånyo utarrenderas eller helt eller delvis försäljas eller upplåtas under åbo- eller tomträtt. Styrelsen bör jämväl uppmärksamma, i vad mån å skogsegendomar befintliga odlingsmarker kunna avskiljas och upplåtas till egnahemslägenheter eller åbolägenheter. Finner domänstyrelsen egendom eller del därav böra försäljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt, åligger det styrelsen att föranstalta om värdering av densamma. Till grund för saluvärdets bestämmande bör läggas i orten gängse skäligt pris. Sedan värdering skett, åligger det domänstyrelsen att med eget utlåtande underställa frågan om egendomens försäljning eller upplåtelse under åbo- eller tomträtt Kungl. Maj:ts prövning.

I tillämpningskungörelsen (13 §) stadgas att, innan fråga om försäljning av egendom med skogsmark till avsevärt större omfattning än för egendomen hel eller styckad erfordras anmäles hos Kungl. Maj:t, skall kommun, inom vilken egendomen är belägen, beredas tillfälle att yttra sig, huruvida den önskar förvärva sålunda icke erforderlig skogsmark eller del därav.

Då det bestämts, att fastighet skall säljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt, skall, jämlikt förordningen, i vissa fall hembud ske. Sålunda skall hembund under vissa förutsättningar ske beträffande till jordbruk utarrenderad egendom samt beträffande torp eller annan jordbrukslägenhet, som med kronans begivande brukas för sig och kan frånskiljas utan avsevärt men för huvudgården (9 §). Hembud skall också ske i fråga om på visst sätt bebyggd bostadslägenhet (10 §). Hembud kan slutligen ske till enskild ägare av jordbruk, som för fullständigande av jordbruket vill förvärva kronan tillhörig jord, samt till enskild ägare av bostadslägenhet, som vill omlägga densamma till jordbrukslägenhet (11 §). Antages ej hembud, äger domänstyrelsen avgöra, huruvida egendomen skall utbjudas till salu eller disponeras på annat sätt. Att försäljning med hembud kan ske även i vissa andra fall än de nyss nämnda framgår av den ovan refererade riksdagsskrivelsen år 1932, nr 76. Försäljning utan hembud bör enligt förordningen företrädesvis ske för egnahemsändamål. Egnahemslägenhet skall utbjudas till salu under hand. Erhålles därvid ej antagligt anbud, må lägenheten utbjudas å offentlig auktion till den högstbjudande. Då egendom skall säljas för annat ändamål, bestämmer Kungl. Maj:t, huruvida den skall utbjudas till salu under hand eller å offentlig auktion.

Köpeskillingen för enligt förordningen försåld egendom skall, efter avdrag av kronans utgifter på grund av försäljningen, ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Slutligen må omnämnas, att enligt förordningen Kungl. Maj:t må, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att försäljning skall ske under villkor om skyldighet för innehavaren att använda egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss användning samt förbindas med förbehåll om rätt för kronan att under en tid av högst tio år från tillträdet köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom.

Anmärkas bör i detta sammanhang till sist, att såsom allmän princip i fråga om föryttring av kronoegendom får anses gälla, att kronan icke bör avhända sig sådana egendomar, vilka kunna tänkas i en framtid bliva behövliga för något allmänt ändamål, och att egendomar, beträffande vilka på grund av särskilt förhållande, såsom närbelägenhet till stad eller dylikt, kan förväntas en framtida värdestegring, böra bibehållas i kronans ägo. Sådana egendomar böra följaktligen upplåtas allenast med nyttjanderätt. Arrende, åborätt utan rätt till inlösen och tomträtt äro alltså de upplåtelseformer, som härvid böra komma till användning. (Jfr föredragande departementschefens uttalande i prop. nr 138/1929, sid. 89.)

Bestämmelser angående förvaltningen i allmänhet.

Domänfondens fasta egendom förvaltas av domänstyrelsen enligt grunder, som på framställning av Kungl. Maj:t godkänts av riksdagen. Dessa grunder äro, såvitt angår all kronan tillhörig jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning ävensom de kronan tillhöriga fisken samt tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen, sammanförda i kungl. förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Tillämpningsföreskrifter till förordningen äro av Kungl. Maj:t meddelade i kungörelse den 22 juni 1934 (nr 321). Kronan tillhöriga skogar under domänstyrelsens förvaltning skola, därest icke i författning eller eljest i vederbörlig ordning annorlunda finnes föreskrivet, förvaltas enligt bestämmelserna i kungl. förordningen den 10 maj 1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. Till särskilda stadganden, enligt vilka kronoskogar kunna komma att disponeras på annat sätt än i 1935 års förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom – bland annat, förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, i den mån den ännu är gällande, kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 253) angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 314) angående grunder för upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark samt kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.

Beträffande innehållet i ovannämnda 1934 års förordning må här endast erinras om följande bestämmelser. Den fasta egendom, vars förvaltning regleras i förordningen, skall, därest den icke på grund av särskilda stadganden eller beslut skall disponeras på annat sätt, upplåtas på arrende. Vid utarrendering skall till egendomen hörande skogsmark undantagas från arrendet (3 §). Från arrendet må undantagas och särskilt för sig upplåtas, om högre avkomst därigenom kan påräknas, sådan del av egendomen, som utgöres av sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet eller som eljest anses kunna med fördel användas för annat ändamål än jordbruk (4 §). Rättighet till jakt och fiske å egendomen samt för fiskets bedrivande nödigt utrymme å land kan också undantagas från arrendet och upplåtas särskilt för sig (6 §). Arrende av jordbruksegendom skall i allmänhet omfatta minst femton och högst tjugo år (7 §). Då utarrendering av jordbruksegendom förestår, skall företagas arrendeuppskattning, som efter domänstyrelsens förordnande verkställes av en nämnd, bestående av vederbörande domänintendent såsom ordförande och två uppskattningsmän. Domänstyrelsen fastställer med stöd av arrendeuppskattningen och övriga tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen bör ske (8 §). Arrendator av jordbruksegendom må, där så av domänstyrelsen prövas lämpligen kunna ske, berättigas att å skogsmark, som hör till egendomen, eller å annan kronan tillhörig närbelägen skogsmark erhålla utsyning av skog till husbehov samt bete för så många kreatur, som vinterfödas å egendomen (23 §). Om jordbruksegendom skall utarrenderas för kortare tid än femton år, är domänstyrelsen ej bunden av bestämmelserna i förevarande förordning utan bestämmer efter eget skön villkoren och sättet för utarrenderingen inom de gränser som den allmänna arrendelagen uppdragit (31 §).

För utarrendering av skogsjordbruk, d. v. s. sådana å kronoparker eller andra kronoskogar belägna, av domänstyrelsen förvaltade jordbruksegendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna, gälla särskilda bestämmelser (32–45 §§). Beträffande skogsjordbruken må efter Kungl. Maj:ts bestämmande de flesta åligganden och befogenheter, som i avseende å utarrendering av jordbruksegendom och med arrendet sammanhängande förhållanden tillkomma domänstyrelsen, utövas av överjägmästaren eller annan domänstyrelsen underställd tjänsteman (33 §). Arrendeuppskattning verkställes av vederbörande jägmästare (35 §). Arrendatorn må icke förbjudas att för husbehov nyttja fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där kronan låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande, eller kräftfångst (42 §).

Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må enligt förordningen (46 §), med iakttagande av stadgandet i 2 kap. 57 § fjärde stycket nyttjanderättslagen, ske i den ordning och under de villkor, som för varje fall prövas lämpliga.

Enligt förordningen den 10 maj 1935 angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar skola skogar, som i förordningen avses, vårdas efter regler, vilka med tillgodoseende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste mån jämn avverkning åsyfta högsta möjliga avkastning i penningar (2 §). Innan avverkning av virke äger rum, skall utsyning företagas i den ordning domänstyrelsen bestämmer (3 §). Där så prövas lämpligt må domänstyrelsen eller, efter styrelsens förordnande, densamma underställd tjänsteman å skog, som avses i förordningen, upplåta rätt till bete eller slåtter eler till sten-, kalk-, sand-, grus- eller torvtäkt eller annan dylik rättighet. Vad sålunda stadgats gäller även angående upplåtelse med nyttjanderätt av förskogsproduktion mindre tjänlig mark till tomt, upplagsplats eller annat dylikt ändamål samt av fiske, som hör till skogen (4 §). Domänstyrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpning av förordningen (6 §).

Bland sådana av domänstyrelsen meddelade föreskrifter må nämnas följande.

Kalavverkning må företagas allenast, där det på grund av beståndets och markens beskaffenhet (t. ex. utpräglad överårighet, stark råhumusbildning etc.) anses oundgängligen nödvändigt. Vid sådan avverkning bör kalytan begränsas till skälig storlek samt tillses, att befintlig, utvecklingsduglig underväxt väl bevaras, ävensom att, om möjligt, erforderligt antal förträd kvarlämnas.

Å upplåtna skogsjordbruk bör nödig betesmark, där så kan ske, anordnas i syfte bland annat att i största möjliga utsträckning freda skogsmark för betning. Då för betesanläggning skall ske kalavverkning av område, bör vackra trädgrupper och prydnadsträd sparas.

Å domänfondens fastigheter skall hänsyn alltid tagas till berättigade krav på naturskydd. Förvaltare skall hos domänstyrelsen anmäla förekomsten av sådant område eller föremål, som anses böra antingen för framtiden lämnas orubbat eller ock, där särskilda omständigheter det påkalla, skyddas såsom naturminnesmärke enligt lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkes fredande. Områdena böra representera sådana skogs- och marktyper, vilkas bevarande, i ett såvitt möjligt orört skick, anses erbjuda särskilt intresse för framtida studium, men vilka genom normalt skeende skogsvårdsåtgärder förändras i sin naturliga utveckling. Har domänstyrelsen beslutat att sådant område eller föremål skall lämnas orubbat, skall uppgift om detsamma införas i ett register, som för varje revir upplägges i huvudsaklig överensstämmelse med det register för naturminnesmärken, som fastställts genom kungl. brev den 24 november 1911 (svensk författningssamling nr 136).

Där skogens bevarande på grund av dess belägenhet – exempelvis närheten av stad, samhälle eller farled – är ur naturskönhetens synpunkt önskvärt, må skälig hänsyn härtill tagas vid skogens skötsel. Särskilda bestämmelser ha meddelats angående sparande av prydnadsträd, angående bevarande av lövträd utmed vägar och vattendrag samt buskvegetation å gärdesbackar och dylika områden ävensom angående plantering vid gårdar och torp samt utmed större vägar av olika sorters lövträd. Vid avverkning skola lämnas orörda träd, som utgöra boplats för sällsynta fåglar, samt ihåliga träd av ringa värde, vilka lämpa sig som boplats för fåglar.

Upplåtelse av tomter för sportstugor och dylikt må endast äga rum å därför lämpliga områden. Innan sådan upplåtelse sker, skall plan upprättas för området i dess helhet. Sådan plan jämte förslag till avgäld för tomterna skall underställas domänstyrelsens prövning. Sedan plan fastställts, äger överjägmästaren besluta angående tomtupplåtelse inom det planlagda området enligt av domänstyrelsen fastställda grunder.

Vid upplåtelse av områden för bebyggelse eller andra ändamål skall all möjlig hänsyn tagas till bevarande från förödelse av natursköna partier, vilka såvitt möjligt böra förbehållas allmänheten för ordnat friluftsliv å därinom särskilt anvisade trakter. Tomter böra sålunda ej utläggas å mindre öar och ej heller å mindre, framträdande partier av sjö- eller havsstränder, såsom näs och uddar. Tomter invid sjöar och kuster böra i regel ej heller sträckas ned till stranden. Ett strandområde av med hänsyn till terrängen lämplig bredd bör lämnas öppet, varå framdeles må kunna dels framdragas för allmänheten tillgänglig väg, dels inrättas bad- och båtplatser. Om möjligt böra större gemensamma sådana platser anordnas. Härvid bör eftersträvas att stranden i största möjliga utsträckning bevaras i sitt naturliga skick. Tomter böra vidare så förläggas, att bebyggelsen därå så litet som möjligt blir synlig från sjösidan. Förläggningen bör också helst ske i grupper, åtskilda av tillräckligt stora områden, ej avsedda för tomtupplåtelse. (Domänstyrelsens cirkulärskrivelse den 5 september 1938.)

I fråga om uthyrande av bostäder som lyda under skogsförvaltningen – med undantag av tjänstebostäder, skogskojor och stallar – skall hyreskontrakt upprättas av jägmästaren och godkännas av överjägmästaren. Fråga om upplåtelse av andra byggnader än bostäder skall underställas domänstyrelsens prövning.

Kontraktsupplåtelser av bete och slåtter samt sten-, kalk-, sand-, frus- eller torvtäkt meddelas allt efter upplåtelsens värde och upplåtelsetidens längd av jägmästaren, överjägmästaren eller av domänstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om jakten.

Enligt kungörelse den 25 november 1927 (nr 437), upptagande av riksdagen godkända grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt, utövas kronans jakträtt å, bland annat, kungsgårdar, kronoparker och från kronans jordbruksdomäner vid utarrendering undantagen skog av Konungen själv och på Konungens uppdrag av chefen för hans hovjägeristat jämte dem som vid sådana tillfällen äro följaktiga. Å nämnda områden, med undantag av dem, som äro ställda till Konungens egen disposition, må jakt idkas jämväl av chefen för domänverket. Viss jakträtt tillkommer även personal vid skogsstaten å marker, som tillhöra dess tjänstgöringsområde, varjämte domänstyrelsen kan åt innehavare av skogstorp och odlingslägenhet å kronomark inom de sex nordligaste länen samt åt den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat medgiva tillstånd att med viss begränsning bedriva jakt å marker, som gränsa till det upplåtna området. Enligt kungörelsen ankommer det vidare på Konungen att uppdraga åt domänstyrelsen att dels under vissa omständigheter till lämplig person upplåta rätt att å kronopark under angiven tid fälla älg, hjort eller rådjur till visst antal eller uppdraga åt revirförvaltningen att ombesörja dylik jakt, dels ock därest å kronopark utarrenderande av rätten till jakt å annat villebråd än nyss sagts anses överensstämma med god jaktvård och i övrigt lämpligen bör ske, upplåta jakträtt på arrende under villkor och på sätt, som må finnas för skogs- och jaktvården betryggande. Sådant uppdrag kan också lämnas domänstyrelsen beträffande annan i kungörelsen avsedd mark.

Enligt kungl. brev den 25 april 1913 har med stöd av äldre bestämmelser angående grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt lämnats domänstyrelsen i 1927 års kungörelse omförmält uppdrag beträffande jakt å älg, hjort och rådjur samt beräffande utarrendering av rätt till jakt å annat villebråd i fråga om sådana marker, som icke äro ställda under Konungens egen disposition. Upplåtelse av jakträtt på arrende får enligt kungl. brevet ske för en tid av högst fem år i sänder. Finnes upplåtelse av jakträtt böra ske för längre tid, skall frågan underställas Konungens prövning. Sedermera har genom kungl. brev den 28 januari 1938 domänstyrelsen bemyndigats att även för längre tid än fem år till jordbruksarrendator upplåta rätt till jakt å småvilt å skogsmarker, som undantagits från jordbruksarrendet.

Det domänstyrelsen enligt 1913 års kungl. brev lämnade uppdraget avser icke följande kronoparker, å vilka Konungen för egen räkning önskar disponera jakten, nämligen Fjällveden och Tullgarn i Södermanlands län, Folkströmmen samt Karlsby och Bona i Östergötlands län, Halle- och Hunneberg samt Edsmären i Älvsborgs och Skaraborgs län, Mösseberg i Skaraborgs län, Vassgärda och Kungsskogen i Värmlands län, Haddebo i Örebro län, Kloten i Örebro och Kopparbergs län, Grönbo och Uttersberg i Västmanlands län samt Grönsinka i Kopparbergs och Gävleborgs län.

Enligt av domänstyrelsen utfärdade reglementariska bestämmelser skall å kronoegendom, som ej på annat sätt är disponerad och varest tillgången på vilt medgiver upplåtelse av jakträtt, i allmänhet sådan rätt utarrenderas till lämplig person. Förslag till utarrendering av jakträtt uppgöres av vederbörande jägmästare, granskas av överjägmästaren och prövas därefter av domänstyrelsen.

I avsikt att freda och vårda vildnaden hava ett antal kronoparker och kronoegendomar eller delar av sådana avsatts såsom viltvårdsområden. Jaktvården å dessa avser att med rationella medel åvägabringa och vidmakthålla en rik villebrådsstam samt att i övrig främja ett rikare högre djurliv.

Särskilda bestämmelser om fisket.

Fisket i kronans vatten har gjorts till föremål för en omfattande utredning i fiskevattensutredningens nyligen avgivna betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten (statens offentliga utredningar 1939:38), vartill fritidsutredningen tillåter sig hänvisa. Här må därför endast framhållas, att enligt domänstyrelsens reglementariska bestämmelser kronans fiskerätt, som ej är på annat sätt disponerad, skall, där gällande bestämmelser och tillgången på fisk sådant medgiva, i allmänhet utarrenderas till lämplig person. Liksom beträffande jakträttsupplåtelse uppgöres förslag till fiskerättsupplåtelse av vederbörande jägmästare, varefter förslaget granskas av överjägmästaren och prövas av domänstyrelsen. Upplåtelse av fiskerätt må i allmänhet icke ske för längre tid än fem år. Tillfällig upplåtelse av rätt till fiske äger dock jägmästaren medgiva för underlydande personal och annan sökande, då värdet av upplåtelsen icke överstiger 100 kronor. I övriga fall skola även sådana ärenden prövas av domänstyrelsen.

C. Synpunkter som framförts under riksdagsbehandlingen och i yttranden till fritidsutredningen.

För behandlingen i riksdagen av friluftslivets markfråga har en fullständig redogörelse lämnats i kapitel I. Det torde dock vara lämpligt att här erinra om följande därunder gjorda uttalanden angående kronoegendomarnas disponerande för friluftslivets behov.

I den av herr Fredrik Ström vid 1936 års riksdag väckta motionen, I: 294, framhölls, att vissa lämpligt belägna kronoparker skulle för en relativt ringa kostnad kunna upplåtas till allmänningar för friluftsliv utan nämnvärt förfång för skogsbruket. De åtgärder, som kunde anses erforderliga, vore upplåtandet av lämplig mark inom kronoparkernas områden till tältplatser, inrättandet av enkla raststugor eller vandrarhem samt anställandet av personal, som inte endast kunde tjänstgöra som övervakare av ordningen utan även som instruktörer i naturkunskap och friluftsidrotter. Även om de kronans domäner, vilka låge i de större städernas närmaste grannskap, icke alltid vore av den storleksordning, att de ensamma skulle kunna fylla en eller flera städers behov av rekreationsområden, kunde de dock i vissa fall tänkas bilda kärnan i större, delvis av en eller flera kommuner ägda och skapade allmänningar. Under alla förhållanden måste det ur folkhälsans synpunkt anses vara av vikt, att kronan icke till enskild person sålde eller till annat ändamål uppläte mark, som nu eller framdeles kunde tänkas få betydelse ur rekreationssynpunkt.

Dessa av motionären framförda synpunkter och önskemål fann jordbruksutskottet, som avgav utlåtande över motionen, förtjäna beaktande.

Den likaledes vid 1936 års riksdag väckta motionen, II: 165, av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson berörde också i korthet kronodomänernas betydelse för friluftslivet. I motionen framhölls, att områden av skogsdomänerna, vilka vore belägna inom räckhåll för befolkningen i städer och tättbebyggda samhällen, syntes böra upplåtas och för framtiden bevaras såsom rekreationsplatser för den icke jordägande befolkningen. Till dessa områden kunde de skaror, som sökte sig ut till friluftsliv, hänvisas. Ordnandet av dessa naturreservat borde ske i samarbete mellan kronodomänernas förvaltning och vederbörande kommuner.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott refererade i sitt utlåtande (nr 10) över motionen ett till utskottet inkommet yttrande, som avgivits av ett under landshövdingens i Stockholms län ordförandeskap hållet möte med vissa föreningar och för friluftsfrågan intresserade personer, vari föreslogs, bland annat, att statsmakterna förutom genom avsättning av vissa områden av kronoskogarna såsom särskilda reservat för friluftslivet skulle kunna bidraga till frågans lösning genom att i likhet med Förenta staternas riksskogsförvaltning i princip erkänna och räkna med rekreationsvärdet som en nyttighet, vilken stadsdomänerna kunde avkasta, samt därav draga de naturliga konsekvenser i skogspolitiskt och annat avseende, som kunde anses påkallade.

Utskottet anförde i sitt utlåtande, att de synpunkter och önskemål, som vid nämnda möte framförts närmast beträffande Stockholms omgivningar, syntes vara värda särskilt beaktande.

Åtskilliga av de städer och samhällen, som lämnat uppgifter till den av utredningen verkställda inventeringen, ha framhävt betydelsen av att kronoegendomar finge användas såsom friluftsreservat. Några av dessa ha därvid gjort gällande, att erforderlig mark för bad och camping borde utan kostnad ställas till förfogande å kronoegendomar även i sådana fall, då det uppenbarligen varit fråga om friluftsreservat, som huvudsakligen skulle tillgodose behovet endast för viss kommun. I övrigt förekomma i yttrandena, från städerna och samhällena inga preciserade uttalanden angående sättet och villkoren för upplåtelse av kronomark för friluftsändamål.

Uti skrivelse till fritidsutredningen den 5 januari 1939 har domänstyrelsen, i samband med överlämnandet av en i augusti 1937 av utredningen begärd förteckning över de till friluftsallmänningar särskilt ägnade områden under domänstyrelsens förvaltning, anfört följande:

Styrelsen har sökt att sammanställa vissa villkor, vilka styrelsen anser böra i huvudsak iakttagas vid upplåtande av kronoegendom som friluftsallmänning.

1. När kronoegendom eller del därav upplåtes för fritidsändamål, bör avtal härom på viss tid och vissa villkor upprättas mellan styrelsen och företrädare för fritidsrörelse. Som sådan företrädare kan tänkas stad, köping, municipalsamhälle, landsting eller annat kommunalt organ, industriellt företag m. m., förening eller annan ideell sammanslutning. Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att fritidsrörelsen söker främja bildandet av föreningar med uppgift att hos friluftsfolket stärka känslan av ansvar såväl vid umgänge med naturen som vid besök på kulturellt märkliga platser.

2. Tältning, anläggande av eld o. d. skall i regel äga rum endast å särskilda, för detta ändamål i avtalet anvisade områden. Samma förhållande gäller beträffande anläggande av rastestugor och annan dylik bebyggelse samt särskilt anlagda badplatser. Inom nämnda områden skall arrendator genom betryggande vakthållning svara för ordning och reda samt för att de upplåtna områdena skyddas mot åverkan eller eldskada.

3. Arrendator skall svara för kostnaderna för nödigt stängsel, påkallat av upplåtelsen, vare sig detta stängsel avser nu nämnda områden eller skyddet av t. ex. vissa skogsodlingar. Arrendator skall även i övrigt svara för alla de merkostnader, som kunna förorsakas domänverket för anläggande och underhåll av vägar m. m. som särskilt avse fritidsrörelsens intressen.

4. Den angivna inskränkningen av rätten att utnyttja statens skogsområden för tältning, mera fast bebyggelse, badplatser m. m. skall givetvis icke, därest detta icke särskilt angives, innebära begränsning ifråga om rätten för besökarna att fritt vandra omkring inom de av upplåtelsen berörda kronoegendomarna. Bestämmelser angående beträdandet av utav staten till andra utarrenderade områden och av skogsodlad mark liksom om förbud för vistelse i skogsmarken under viss i avtalet angiven jakttid skola dock iakttagas. Fiske och jakt skall ej få bedrivas, därest icke detta särskilt angives.

5. Som friluftsallmänning skall ej upplåtas område eller del av område, vilket med hänsyn till andra ändamål bör fredas, såsom nationalpark, vissa natur- och jaktreservat eller områden i dessas omedelbara närhet, ävensom områden, där andra intressen särskilt kräva områdenas disponerande för andra ändamål.

6. Utöver nu nämnda villkor för upplåtelse räknar styrelsen med att arrendator skall vara skyldig att genom sitt vaktmanskap biträda styrelsen med övervakning att föreskrifter rörande beträdandet av och uppträdandet inom skogsområden (punkt 4) så långt möjligt iakttagas.

7. För upplåtelse skall erläggas viss årlig avgift. Särskilt gäller detta för de områden, som upplåtas för tältning, badplatser och bebyggelse. Styrelsen förutsätter, att avgift skall kunna påfordras även för att större skogsvidder tagas i starkt anspråk för fritidsrörelsen, varvid nämnda avgift torde få anses innebära en viss garanti att skogsområdet i huvudsak får bibehålla sitt nuvarande tillstånd och sin skogliga karaktär. Styrelsen förmodar, att medel härtill skola erhållas genom anslag från såväl olika kommunala organ som av direkta statsmedel. Ur nämnda anslag torde även föreningsverksamheten kunna påräkna bidrag till sina prestationer.

8. Avtal skall kunna uppsägas från styrelsens sida även under löpande upplåtelsetid, därest särskilt framträdande intressen av nu angivna eller annat slag ovillkorligen skulle kräva ändrade dispositioner. Om begreppet riksallmänning^[1] skulle begränsas till ett fåtal områden, synas för dylika avtalen kunna göras mera varaktigt bindande.

Styrelsen anser, att villkoren om vederlag för upplåtelse är av betydelse ur flera synpunkter. Det bör vara till gagn för fritidsrörelsen att den kan vara medveten om, att den fullgör en viss prestation för de förmåner den åtnjuter. Med hänsyn till att statens skogar utgöra hela rikets egendom kan det icke vara riktigt att ett samhälle, som i sin närhet har tillgång på statsskogar, skulle komma i en alldeles särskild förmånsställning genom att dessa skulle upplåtas utan vederlag.

Under hänvisning till förestående uttalande har domänstyrelsen i yttrande över fritidsutredningens betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. den 3 februari 1939 framhållit, att styrelsen ansåge att vissa områden av s. k. riksallmänningsnatur borde kunna upplåtas av staten utan egentligt vederlag. Inom fjällområdena eller avlägset belägna ehuru för ändamålet lämpliga skogsområden torde icke möta svårigheter att anvisa tjänliga sådana. Däremot torde enligt styrelsen sådana svårigheter såsom regel föreligga inom kustområdena eller vid stränderna av de större insjöarna.

---

Kap. X. Fritidsutredningens förslag beträffande domänfondens fastigheter.

A. Allmänna riktlinjer.

Vid behandlingen av spörsmålet angående inrättande av fritidsreservat å domänfondens egendomar och dessa egendomars nyttjande överhuvud för friluftsändamål måste man utgå från den funktion dessa egendomar enligt gällande bestämmelser ha att fylla. Det huvudsakliga syftet med detta statens jordinnehav torde enligt gängse uppfattning vara att bereda statsverket inkomster. Staten uppträder här såsom enskild företagare och domänstyrelsens främsta uppgift är, såsom av de ovan refererade grunderna för förvaltningen av kronoegendomarna framgår, att förvalta de under dess vård stående fastigheterna så att de giva största möjliga avkastning. Domänstyrelsen är med andra ord att jämställa med ett vanligt affärsföretag och har att i sin verksamhet handla efter affärsmässiga principer, såvida icke statsmakterna för särskilda fall skulle lämna andra föreskrifter angående dispositionen av den förvaltade egendomen. Som en följd härav kan domänstyrelsen näppeligen i större omfattning reservera eller upplåta mark för friluftsändamål, om detta skulle medföra ett sämre ekonomiskt resultat av dess verksamhet.

Det är emellertid obestridligt, att statens innehav av domänfondens fastigheter har även andra funktioner att fylla än den att bereda statsverket inkomster. Allmänt erkänd är sålunda den samhälleliga betydelsen av att det omfattande innehavet av skogs- och jordbruksfastigheter sätter statsmakterna i stånd att utöva ett normerande inflytande på hushållningen med landets skogskapital och att genom lämpligt avvägda försäljningar av jordbruksfastigheter befordra tillkomsten av bärkraftiga enskilda jordbruk. Det torde överhuvud vara uppenbart att staten, i den mån den genom sitt jordinnehav kan främja andra viktiga samhällsintressen, bör göra det, även om därigenom statens ekonomiska utbyte av jordinnehav skulle minskas. Av den behandling, som i riksdagen år 1936 givits motionerna I: 294 och II:&nbsp165 samt av fritidsutredningens direktiv torde också framgå, att statsmakterna tillerkänna frågan om ordnandet i erforderlig utsträckning av fritidsområden den sociala betydelse, att man för åstadkommande av en ändamålsenlig lösning av frågan är beredd att, om så skulle visa sig nödvändigt, i vissa hänseenden rubba på principerna för kronoegendomarnas förvaltning. Tydligt är att man härutinnan måste framgå med största varsamhet och eftersträva en lösning, som utan genomgripande ändringar i gällande grunder för förvaltningen och med minsta möjliga belastning för statsverket inom rimliga gränser tillgodoser de berättigade önskemål, vilka för friluftslivets vidkommande kunna resas.

En tänkbar utväg, som vid ett första påseende kan synas ligga nära till hands, är att de markområden å förevarande kronoegendomar, som finnas erforderliga för friluftslivets behov, efter utbrytning ur domänfonden anslås för detta speciella ändamål samt undantas från domänstyrelsens förvaltning och ställas under vård av annat statligt organ. Detta skulle dock förutsätta en mycket detaljerad markinventering. Den inventering utredningen företagit är icke av den fullständighet att den är ägnad att läggas till grund för en dylik åtgärd. Det avgörande skälet mot att tillgripa en så långt gående åtgärd är dock enligt utredningens mening, att det här är fråga icke blott om att få för vissa speciella ändamål såsom bad och camping disponera relativt små markområden, vilka skulle utnyttjas uteslutande för dessa ändamål, utan också och framför allt att för framtiden i ett därför lämpligt skick bevara vidsträckta marker åt den rekreationssökande allmänheten. Det synes icke föreligga något hinder för, utan tvärtom vara lämpligt, att dessa större markområden allt fortfarande utnyttjas för jordbruk och skogsbruk med de modifikationer, som kunna befinnas nödvändiga för att tillgodose friluftslivets berättigade önskemål. Dessa modifikationer behöva icke bli av genomgripande art. Erfarenheterna både från vårt eget land och från utlandet visa, att ett rationellt skogsbruk mycket väl kan bedrivas å marker som upplåtits för friluftsliv och detta även om besöksfrekvensen är stor, under förutsättning blott att hos skogsodlare och friluftsfolk finnes insikt om och förståelse för den andra partens intressen samt vilja att taga hänsyn till desamma. Under sådana omständigheter bör det knappast ifrågakomma att utbryta dessa fritidsområden ur domänfonden och än mindre att anförtro deras förvaltande åt något annat organ än domänstyrelsen. Frågan om disponerandet av domänfondens fastigheter för friluftslivets behov bör därför lösas utan utbrytning ur domänfonden av vissa fastigheter eller fastighetsdelar och med bibehållande av domänstyrelsen såsom förvaltande organ även för de markområden, som mera intensivt kunna komma att användas för friluftsliv.

Av domänstyrelsens skrivelse till fritidsutredningen den 5 januari 1939 och de därur ovan återgivna villkor, som styrelsen ansett böra i huvudsak iakttagas vid upplåtande av kronoegendom som friluftsallmänning, torde framgå att styrelsen utgått ifrån att någon ändring icke skall ske i fråga om dess ställning såsom förvaltande organ beträffande den domänfondens mark, som komme att särskilt upplåtas för friluftsliv. Härutinnan synes alltså full överensstämmelse råda med den ståndpunkt fritidsutredningen intar. Domänstyrelsen berör uti ifrågavarande uttalanden huvudsakligen endast en tänkbar form för statens medverkan vid lösandet av friluftslivets mark, nämligen den att staten enligt avtal med kommuner och andra företrädare för fritidsrörelsen mot avgift upplåter markområden för friluftsliv och därför erforderliga anläggningar. Det enda undantaget härifrån utgöres av »områden av s. k. riksallmänningsnatur», varmed styrelsen torde ha avsett vidsträckta eller på grund av särskilda omständigheter eljest för friluftslivet speciellt värdefulla naturområden, vilka kunde tänkas bli till gagn icke blott för befolkningen inom en viss trakt. Sådana områden, vilka kunde upplåtas utan egentligt vederlag, skulle dock enligt styrelsen svårligen kunna anvisas i närheten av bebyggelsecentra. Enligt fritidsutredningens mening bör statens medverkan sträcka sig längre än så, åtminstone i fråga om de större markområden som erfordras för det mera rörliga friluftslivet. Kommunernas verksamhet för tryggande av fritidsreservat måste i huvudsak hänföra sig endast till markområden, som ligga i sådan närhet av samhällen att de kunna bli till nytta för en större del av kommunens befolkning. Åv ekonomiska skäl torde det i åtskilliga fall bli omöjligt för kommunerna att ens i denna begränsade omfattning tillfredsställande sörja för sin befolknings friluftsliv. Försiktigheten bjuder att man icke knyter alltför stora förväntningar till förmågan hos de för friluftslivets främjande verksamma sammanslutningarna att på ett effektivt sätt trygga erforderliga markområdens bevarande för frilufslivet. Det är därför angeläget att staten, när det kan ske utan åsidosättande av berättigade statsekonomiska intressen och utan att befolkningen inom viss ort därigenom obehörigen gynnas, i all den mån det är möjligt reserverar den tillhörig lämplig mark för friluftsändamål även utan föregånget upplåtelseavtal med företrädare för friluftsrörelsen. Huruvida för sist avsedda fall domänverket bör kompenseras för eventuell inkomstminskning genom särskilda anslag, är en fråga till vilken utredningen i fortsättningen återkommer. Det synes också önskvärt, att staten i viss utsträckning å sin mark till kommuner och organisationer, vilka äro verksamma för friluftslivets främjande, upplåter mark för friluftsanläggningar mot vederlag, som understiger vad som skulle utgått, därest vederlaget bestämts enligt annars tillämpade grunder.

Med den ståndpunkt fritidsutredningen sålunda intaget erbjuder det uppenbarligen mycket stora svårigheter att fastställa för samtliga domänfondens fastigheter gemensamma grunder för deras disponerande för friluftsändamål. Av detta men även av andra skäl har fritidsutredningen funnit det lämpligaste tillvägagångssättet vara att såsom statliga fritidsreservat avsätta ett ej för ringa antal av domänfondens fastigheter, vilka på grund av sin naturbeskaffenhet och belägenhet äro för ändamålet bäst ägnade, samt att grunderna för förvaltningen av de i fritidsreservaten ingående fastigheterna anpassas efter de nya speciella uppgifter de skulle få att fylla. Såsom förut framhållits skola dessa fastigheter även efter avsättandet såsom fritidsreservat ingå bland domänfondens tillgångar. Till undvikande av missförstånd bör, trots detta, redan här uppmärksamheten uttryckligen fästas därpå, att det icke är avsett, att de behållna intäkterna från egendomarna skola anslås för friluftsändamål. Intäkterna skola på vanligt sätt tillföras den allmänna statsbudgeten. Domänfondens övriga fastigheter böra givetvis såsom hittills vara tillgängliga för friluftsfolket i den omfattning, som överensstämmer med de för alle mans rätt gällande rättsgrundsatserna, och även upplåtelser av mark för friluftsändamål förutsättas skola i mån av behov och lämplighet ske såsom hittills på dessa fastigheter. Några av hänsyn till friluftslivet betingade ändringar i grunderna för deras förvaltning synes emellertid böra i görligaste man undvikas.

B. Statliga fritidsreservat å domänfondens fastigheter.

Förslag till bestämmelser angående reservatens förvaltning och utnyttjande för friluftsändamål m. m.

Under ett tidigare skede av utredningsarbetet har fritidsutredningen tänkt sig inrättandet av två olika slag av statliga fritidsreservat, för vilka i vissa avseenden olika grunder för deras disponerande för friluftsliv skulle gälla. Till den ena typen avsågs att hänföra kronoegendomar med sådant läge och sådan grad av tillgänglighet, att de kunde utnyttjas av befolkningen inom en större del av landet, under förutsättning dock att icke någon viss kommun kunde sägas hava speciella intressen att bevaka där. På denna typ av reservat användes beteckningen riksallmänningar och i domänstyrelsens ovannämnda uttalande synes ordet riksallmänning ha begagnats med ungefärligen denna betydelse. Till den andra typen av reservat avsågs att hänföra kronoegendomar, som på grund av sin belägenhet skulle komma att utnyttjas huvudsakligen av invånarna inom en viss kommun eller en viss bygd. För denna typ av reservat präglades benämningen bygdeallmänning. Det fortsatta utredningsarbetet gav emellertid vid handen, att det i praktiken komme att bliva mycket svårt att genomföra en sådan tudelning av reservaten på ett sätt som icke gav rum för vägande invändningar av principiell och praktisk art. Fritidsutredningen föreslår därför en enhetlig typ av fritidsreservat på domänfondens fastigheter.

De föreslagna statliga fritidsreservaten äro avsedda att nu och i framtiden utgöra områden, som skola vara tillgängliga för alla dem som där vilja söka rekreation eller idka friluftsliv under fritiden. I överensstämmelse med denna deras primära funktion skola de även utgöra reservat för landskapsskydd, d. v. s. ett naturskydd som i hela folkets intresse syftar till att under bevarande av den ursprungliga landskapsbilden, så långt detta kan ske, göra reservatens natur så tilltalande som möjligt. De statliga fritidsreservaten bli sålunda i viss mån en motsvarighet till de danska statliga »lystskovene» och »ödemarksreservaten» inom de federala skogarna i Nordamerikas Förenta Stater, vilka förvaltas med viss hänsyn till friluftslivet. De skulle därjämte kunna jämföras med nationalparkerna i U. S. A., Canada m. fl. länder, med staten New Yorks »Forest Preserv», med »State Parks» i New York och andra nordamerikanska stater liksom med en del andra naturskyddsområden, bland annat i Tyskland.

Redan i detta sammanhang bör kanske frågan om benämningen på dessa fritidsreservat med några ord beröras. Det kan synas som om namnfrågan icke borde spela någon större roll utan att man kunde nöja sig med beteckningen statliga fritidsreservat eller friluftsreservat. Utredningen har emellertid trott det vara av en viss vikt att dessa reservat få en beteckning, som är till sina beståndsdelar helt svensk, som är så kort att den har utsikt att vinna burskap i det allmänna språkbruket och som samtidigt omedelbart ger en någorlunda riktig antydan om reservatens funktion. Nationalparker skulle onekligen vara en ur många synpunkter lämplig benämning. Som bekant är emellertid nationalpark det namn, som genom 1909 års lag om nationalparker knutits till en helt annan typ av reservat, och ordet nationalpark har – även om dess begreppsmässiga innebörd ingalunda alltid står klar för gemene man – numera så starkt förankrats i det allmänna språkmedvetandet som benämning på nämnda slag av reservat, att en överflyttning av benämningen till fritidsreservaten måste möta mycket starka betänkligheter. En adekvat benämning vore »kronofriluftsmarker», men ordet är onekligen tungt och för litet expressivt för att bli gångbart som benämning på dessa områden. I valet mellan denna benämning och andra tänkbara alternativ, bland vilka »rikspark» bland annat varit diskuterat, har utredningen stannat för »riksallmänning», vilket ord alltså skulle få en något annan betydelse än den, vari ordet förut här ovan förekommit. Mot denna namngivning kan visserligen med visst fog invändas, att begreppet riksallmänning icke, som man möjligen kan förledas tro, utgör någon motsvarighet till begreppen sockenallmänning och häradsallmänning. Några allvarliga olägenheter lärer dock icke vara att vänta till följd härav. Utredningen kallar alltså i fortsättningen de statliga fritidsreservaten på domänfondens fastigheter för riksallmänningar.

Såsom redan förut framhållits bygger utredningens förslag på att de i riksallmänningarna ingående kronoegendomarna skola stå under domänstyrelsens förvaltning. Domänstyrelsen såväl som revirförvaltningarna i de flesta delar av landet ha genom den kontakt med friluftslivet, som de redan haft, förvärvat en icke obetydlig erfarenhet angående friluftslivets förutsättningar och behov. Icke blott hos domänverkets ledning utan också hos större delen av den underlydande förvaltningspersonalen kan konstateras en alltjämt stigande förståelse för friluftsrörelsens sociala betydelse. Företrädare för den speciella sakkunskapen rörande friluftslivet synes dock böra beredas tillfälle att ställa sin erfarenhet till förfogande och att ge uttryck åt sina önskemål i fråga om förvaltningen av riksallmänningarna. Fritidsutredningen föreslår därför, att den nyligen inrättade statens fritidsnämnd får till uppgift att fungera såsom rådgivande organ åt domänstyrelsen i angelägenheter rörande riksallmänningarna. I allmänhet bör det ankomma på domänstyrelsen att själv efter omständigheterna bedöma, huruvida nämnden skall höras eller ej före vidtagande av förvaltningsåtgärd. Vissa förvaltningsåtgärder kunna emellertid få en så avgörande betydelse för friluftslivet på allmänningarna, att de icke böra företagas utan att nämnden lämnats tillfälle att yttra sig. De fall, i vilka inhämtande av nämndens yttrande sålunda föreslås skola bli obligatoriskt, böra uppenbarligen, för att icke onödigtvis tynga förvaltningen, strängt begränsas. Med iakttagande härav har utredningen, på sätt i den följande framställningen närmare utvecklas, ansett nämndens hörande böra vara obligatoriskt i ärenden rörande försäljning av mark, godkännande av plan för tomtområde, upplåtelser under nyttjanderätt av mark för fritidsanläggningar, sportstugor och dylikt utanför godkända tomtområden samt i ärenden angående avsättande av kortfiskevatten och sportfiskevatten. I intet av dessa fall avses att göra domänstyrelsen bunden av nämndens yttrande.

Riksallmänningarna äro avsedda att för framtiden bevaras såsom reservat för friluftsliv och landskapsskydd. Allmänningarna. böra därför icke avhändas kronan, såvida de icke visa sig vara och kunna antagas för framtiden bli obehövliga eller otjänliga för sitt ändamål. Mindre område av riksallmänning bör dock, därest områdets bibehållande i kronans ägo finnes vara av mindre betydelse för friluftslivet, kunna frånsäljas för tillskapande av jordbruks- och bostadsegnahem eller för annat ändamål, som av synnerlig vikt ur allmän synpunkt och ej kan på annat sätt tillfredsställande tillgodoses. Under andra förutsättningar än de nu nämnda bör område, som ingår i riksallmänning, icke avhändas kronan. Ett undantag från denna regel synes dock böra göras. Om till riksallmänning avsättes kronomark inom de sex nordligaste länen, varå upplåtits kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet, bör den rätt till inlösen, som enligt kungörelsen den 14 juni 1929, nr 170, tillkommer innehavare av torp eller lägenhet, bibehållas oförändrad. Detta synes utesluta att vid prövning av fråga, huruvida inlösen av dylik mark skall få ske, särskild hänsyn tages till att marken ingår i riksallmänning.

Till belysande av vad som med dessa bestämmelser avses må något närmare beröras frågan om försäljningar av skogsjordbruk på kronopark, som ingår i riksallmänning samt försäljningar av mark för s. k. fritidsbebyggelse. Skogsjordbruk torde nu i allmänhet endast säljas, om det kan ske utan att det menligt inverkar på tillgången på erforderlig arbetskraft för kronoparkernas skötsel. Enligt vad utredningen inhämtat söker domänstyrelsen därjämte undvika försäljningar, som skulle få till följd uppkomsten av enklaver inom kronoparkerna. Som regel säljas alltså huvudsakligen skogsjordbruk, belägna i utkanterna av kronoparkerna. Undantag från denna regel göres dock, ehuru mycket sällan, för områden invid allmän samfärdsled samt invid insjöar inom kronopark. I en del av de fall, där det sålunda för närvarande förekommer frånskiljande av skogsjordbruk, är det tänkbart att de av utredningen föreslagna bestämmelserna för riksallmänningarnas vidkommande kunna medföra, att någon försäljning icke kommer till stånd. I synnerhet kan så bliva förhållandet i fråga om skogsjordbruk invid sjö inom riksallmänning. Sådana områden äro nämligen dels i och för sig särskilt värdefulla ur friluftslivets synpunkt, dels ock ofta bäst lämpade för anordnande av friluftsläger och friluftsanläggningar av olika slag. Deras försäljning kan dessutom medföra risk för att stranden upplåtes för olämplig sportstugebebyggelse. Sportstugebebyggelsen inom riksallmänningarna påkallar i detta sammanhang uppmärksamhet. Inom kronoparkerna förekommer i viss utsträckning, att tomtmark för uppförande av sportstugor antingen försäljes till enskilda eller också upplåtes under nyttjanderätt. Häremot kan i och för sig enligt utredningens mening icke riktas någon berättigad anmärkning. Tvärtom måste det anses, att härigenom tillgodoses önskemål, vilkas uppfyllande bidraga till friluftslivets främjande inom ganska stora folkgrupper. Av avgörande betydelse är emellertid var och hur sportstugebebyggelsen förlägges. Tidigare ha dessa tomter i vissa fall utlagts på ett sätt, som ur såväl landskapsskyddets som friluftslivets synpunkt visat sig vara mindre lyckligt. Numera torde emellertid med hänsyn till ovan omnämnda, av domänstyrelsen i september 1938 utfärdade reglementariska bestämmelser angående förläggning av sportstugetomter och planläggning av tomtområden kunna väntas att, så länge dessa bestämmelser gälla och efterlevas, inga väsentliga olägenheter i detta avseende skola uppkomma. Utredningen anser emellertid, att i fråga om riksallmänningarna, stor återhållsamhet bör iakttagas med upplåtandet av sportstugetomter till enskilda. Riksallmänningarna äro nämligen i främsta rummet avsedda för den stora del av befolkningen, som icke har råd att hålla sig med egen sportstuga. I varje fall bör icke från riksallmänning till enskilda personer försäljas sportstugetomter. Beträffande försäljningen av mark inom riksallmänning till kommuner och sammanslutningar för främjande av friluftsliv i och för byggande av fritidsbyar och andra friluftsanläggningar kan man måhända ställa sig mera tveksam. Om dylika försäljningar över huvud skola tillåtas, böra de dock enligt utredningens uppfattning alltid förbindas med förbehåll om återköpsrätt enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom, för den händelse det försålda området användes för något annat ändamål. Detta förbehåll bör då uppenbarligen gälla för obestämd tid och icke, såsom i förordningen den 6 juni 1929 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. stadgas, för en tid av högst tio år. Önskemålet att befordra tillkomsten av friluftsanläggningar i anslutning till riksallmänningarna torde emellertid kunna tillfredsställande tillgodoses genom nyttjanderättsupplåtelser i lämplig form. Utredningen anser därför, att icke heller i nu ifrågavarande fall bör få ske försäljning av till riksallmänning hörande mark. De ovan föreslagna bestämmelserna angående frånsäljning av område från riksallmänning ha avfattats i överensstämmelse härmed.

Innan försäljning av riksallmänning eller del därav sker, bör yttrande från statens fritidsnämnd alltid inhämtas. I de fall, då en riksallmänning på grund av sin belägenhet eller andra omständigheter är av särskild betydelse för viss kommun, synes därjämte sådan kommun böra beredas tillfälle att yttra sig innan försäljning sker. Det skulle möjligen kunna ifrågasättas att icke utan riksdagens i varje konkret fall lämnade medgivande tillåta försäljning mot avstyrkande av fritidsnämnden. Detta synes dock vara att gå för långt i fråga om tillvaratagandet av friluftslivets intressen. Det torde nämligen kunna tagas för visst, att domänstyrelsen, om fritidsnämnden avstyrkt, icke utan tungt vägande skäl skall föreslå försäljning, som berör riksallmänning, och att Kungl. Maj:t skall skänka de av nämnden till stöd för dess avstyrkande anförda skälen tillbörligt beaktande.

De sålunda föreslagna bestämmelserna angående försäljningar av mark, som ingår i riksallmänning, förutsätta vissa ändringar i 1929 års försäljningsförordning. Däremot torde bestämmelserna icke behöva föranleda ändringar beträffande de generella bemyndiganden för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande försälja kronan tillhörig fast egendom, vilka lämnats tills vidare eller årligen bruka beslutas. Dessa bemyndiganden bli gällande också i fråga om försäljningar från riksallmänningarna även i de fall, då det uttryckligen angivits, att de icke avse egendom, som är anslagen för visst ändamål. Till riksallmänning hörande fastighet kan nämligen, med hänsyn till att dess avkastning i likhet med avkastningen från andra domänfondens fastigheter skall tillföras den allmänna statsbudgeten, icke anses såsom anslagen för visst ändamål.

Utredningen övergår härefter till att behandla frågor som beröra förvaltningen av riksallmänningarna samt de rättigheter och friheter, som på dem böra tillkomma allmänheten.

Upplåtelser av torplägenheter och skogsjordbruk på arrende, liksom utarrendering av jordbruksegendom inom riksallmänning, bör ske enligt förut tillämpade grunder, och givetvis skall en kronoegendoms upptagande såsom riksallmänning icke medföra någon ändring i de rättigheter, som enligt gällande avtal tillkomma nyttjanderättshavare. På utarrenderade områden av detta slag bör allmänheten icke ha annan rätt att mot arrendatorns vilja uppehålla sig än den, som finnes för vilken annan mark som helst av motsvarande naturbeskaffenhet. Då fråga uppkommer om utarrendering av mark för jordbruksändamål inom riksallmänning, bör emellertid uppmärksammas, huruvida viss del därav lämpligen bör undantagas från arrendet och reserveras för friluftslivets behov. Beträffande utarrendering för jordbruksändamål föreslås alltså i stort sett inga bestämmelser, som avvika från vad eljest gäller. Någon minskning i inkomsterna av jordbruksarrenden från de kronoegendomar, som göras till riksallmänningar, borde därför knappast behöva befaras. Man bör dock icke helt bortse från att vissa olägenheter kunna uppkomma för nyttjanderättshavarna till följd av friluftsfolkets vistelse i grannskapet. Detta kan givetvis tänkas medföra en nedgång av arrendeavgifterna från riksallmänningarna. Det finns dock anledning antaga att denna inkomstminskning icke kommer att bli av nämnvärd betydelse. På de mera livligt besökta riksallmänningarna kommer nämligen att anordnas bevakning, som bör minska risken för skadegörelse och andra obehag. Vidare torde arrendatorerna på riksallmänningarna i många fall kunna räkna med förbättrade avsättningsmöjligheter för vissa naturaprodukter och ökade arbetstillfällen.

Önskemål från kommuner samt föreningar och andra sammanslutningar för friluftslivets främjande om upplåtelse av mark inom riksallmänning för olika sorters fritidsanläggningar böra tillmötesgås så långt detta är möjligt utan att naturliga rekreationsvärden av betydelse tillspillogivas. Friluftsbad, campingplatser, fritidsbyar och andra byggnader för inkvartering och bespisning, lek- och idrottsanläggningar m. m., som kunna erfordras för att allmänningen skall kunna effektivt utnyttjas av allmänheten för semestervistelse och friluftsliv, böra nämligen i främsta rummet ombestyras av kommuner och sammanslutningar av nyss nämnt slag. Företrädesrätt bör tillkomma kommuner och sådana sammanslutningar, vilkas anläggningar stå öppna för envar oavsett medlemskap i sammanslutningen. Den mark, som sålunda upplåtes under nyttjanderätt, kommer att tagas så starkt i anspråk för det med upplåtelsen avsedda ändamålet, att någon inkomst därifrån av jordbruk eller skogsbruk icke kan förväntas under upplåtelsetiden. För dessa upplåtelser bör därför i regel betalas vederlag. För att stimulera tillkomsten av behövliga dylika anläggningar på riksallmänningarna bör emellertid vid vederlagets bestämmande hänsyn icke tagas till det tomtvärde marken på grund av sin belägenhet kan hava. Vederlaget bör icke sättas högre än vad som motsvarar den beräknade avkomsten av marken under förutsättning att den begagnats för jordbruk eller skogsbruk. Då så av domänstyrelsen prövas lämpligt, bör upplåtelse kunna ske mot ytterligare nedsatt vederlag eller ock vederlagsfritt. Därest de anläggningar, som nyttjanderättshavaren önskar uppföra på det arrenderade området, kunna antagas medföra en sådan stegring av besöksfrekvensen på riksallmänningen, att ökad bevakning blir erforderlig, bör i nyttjanderättsavtalet intagas föreskrift om skyldighet för nyttjanderättshavaren antingen att ombesörja denna vakthållning eller ock, om det finnes lämpligare att vakthållningen ordnas genom revirförvaltningens försorg, att utöver arrendeavgiften erlägga en för täckande av kostnaderna för bevakningen avsedd särskild avgift. Därest en längsta tid för dessa upplåtelser finnes böra stadgas, bör den icke sättas kortare än femtio år. För att bereda dessa nyttjanderättshavare önskvärd trygghet i besittningen bör domänstyrelsen vara oförhindrad att i avtalen intaga bestämmelse om optionsrätt för nyttjanderättshavare. Upplåtelser av mark för fritidsanläggningar inom riksallmänning böra principiellt icke få ske till enskilda personer, bolag eller föreningar, vilka avse att driva anläggningarna i affärssyfte. Undantag härifrån bör dock kunna göras, om sådan anläggning är ägnad att i väsentlig mån främja friluftslivet och anläggning av motsvarande betydelse annars icke kan väntas komma till stånd. Vederbörlig hänsyn måste också kunna tagas till enskilt företag, som driver sådan anläggning å kronoegendom, då denna avsättes till riksallmänning. Såsom exempel på fall då dylikt undantag kan vara berättigat må nämnas de nyttjanderättsupplåtelser, som skett till Ölands turistförening beträffande en del av den i förteckningen över av utredningen föreslagna riksallmänningar upptagna kronolägenheten Solbergatäkten nr 1 på Öland och till Aktiebolaget Ängelholms havsbad beträffande en del av den i samma förteckning upptagna kronoparken Ängelholm. I fråga om upplåtelser av detta slag bör det stå domänstyrelsen fritt att avgöra, huruvida vederlaget skall bestämmas på ovan angivna för nyttjanderättshavaren förmånliga grunder eller ej. Optionsrätt bör ej medgivas. Avser upplåtelsen badstrand, varå icke vidtagas mera omfattande åtgärder för de badandes trevnad bör i avtalet som regel intagas villkor om fritt tillträde till stranden för allmänheten. Kostnaden för renhållning av badstranden – föreskrift om renhållning bör alltid intagas i kontraktet – bör nämligen hellre än att täckas genom avgifter från allmänheten, där så är befogat, regleras genom lämplig nedsättning av arrendet.

Utredningen har i samband med frågan om försäljning av mark från riksallmänning redan uttalat, att stor återhållsamhet bör iakttagas i fråga om upplåtelser under nyttjanderätt till enskilda personer av sportstugetomter på riksallmänningarna. För dylika upplåtelser synas följande allmänna regler böra gälla. Upplåtelser böra endast ske i sådan omfattning och å sådana platser, att det är uppenbart att icke genom upplåtelserna allmänningens värde för allmänhetens friluftsliv nämnvärt minskas. På. riksallmänningar med liten areal bör det alltså icke förekomma. Strandtomt skall icke i något fall få upplåtas. Spridd sportstugebebyggelse skall undvikas. Upplåtelserna skola i allmänhet koncentreras till ett fåtal tomtområden med ändamålsenlig planläggning. De hygieniska förhållandena på dessa tomtområden skola ägnas särskild omsorg. För tomtområden, å vilka ett större antal byggnader kunna väntas bli uppförda, bör i god tid sökas fastställelse å byggnadsbestämmelser, så att kontroll vinnes över bebyggelsens art. Sportstugetomter böra som regel icke upplåtas på längre tid än tjugo år. För arrendeavgiftens bestämmande skola tillämpas förut gällande grunder. Vad sålunda föreslagits torde – frånsett den åsyftade begränsningen av upplåtelsernas omfattning – icke i väsentlig mån avvika från den praxis, som numera tillämpas beträffande upplåtelser av sportstugetomter på domänfondens fastigheter.

För de slag av nyttjanderättsupplåtelser, vilka behandlats i de två närmast föregående styckena, bör gälla följande. Frågor huruvida upplåtelse bör ske eller ej och villkoren för upplåtelse skola på sätt hittills skett prövas av domänstyrelsen efter förslag av revirförvaltningen. Innan domänstyrelsen godkänner plan över tomtområde för sportstugor, skall yttrande inhämtas från statens fritidsnämnd. Sedan plan över tomtområde blivit godkänd, bör det stå domänstyrelsen öppet att utan nämndens hörande upplåta tomter inom området. Däremot böra nyttjanderättsupplåtelser av mark till sportstugor och dylikt utanför godkända tomtområden icke i något fall ske utan att dessförinnan nämnden beretts tillfälle att yttra sig. Beträffande nyttjanderättsupplåtelser av mark för fritidsanläggningar bör nämndens utlåtande alltid inhämtas, innan därom väckt fråga slutligt prövas.

Inom de delar av riksallmänning, som icke upplåtits under nyttjanderätt, bör allmänheten för sitt friluftsliv åtnjuta största möjliga rörelsefrihet, som är förenlig med allmänningens behöriga vård och skötsel samt allmän trevnad. Tältning och uppgörande av eld bör som regel få ske endast å särskilda för detta anvisade områden. Efter avverkning kvarlämnade eller vindfällda delar av träd, vilka ej äro upphuggna eller beredda till bruk och som sakna nämnvärt avsättningsvärde, böra av allmänheten utan ersättning få användas till bränsle inom allmänningen, dock endast enligt av revirförvaltningen lämnade anvisningar. Åker och äng under domänförvaltningens eget bruk skola givetvis ej få beträdas, om därigenom kan uppkomma skada. Revirförvaltningen bör äga utfärda förbud mot beträdande av skogsodlingar. Skogsodlingar, som icke få beträdas, böra på ett tydligt sätt utmärkas. De fridlysningsbestämmelser, som enligt gällande författningar kunna vara meddelade beträffande till riksallmänning hörande område, skola uppenbarligen fortfarande lända till efterrättelse. Särskild uppmärksamhet bör för övrigt ägnas åt huruvida nya fridlysningsbestämmelser till skydd för växt- och djurliv kunna vara erforderliga inom riksallmänningarna. Till ledning för besökarna böra genom revirförvaltningens försorg, där så av omständigheterna påkallas, uppsättas vägvisningstavlor, anslag angående tillåtna tältplatser, lämpliga badställen m. m.

På kronoparkerna finnes numera oftast ett ganska väl utvecklat nät av vägar, körbara även för motorfordon. Dessa vägar äro att anse såsom enskilda vägar, och domänstyrelsen kan alltså själv eller genom revirförvaltarna förbjuda deras trafikerande med motorfordon. Det är därför anledning att närmare beröra frågan, i vilken omfattning allmänheten bör få befara dylika vägar inom riksallmänning med motorfordon. Ser man frågan enbart ur friluftslivets synpunkt, är det uppenbart att vägarnas öppethållande för automobiler och motorcyklar skulle göra riksallmänningarna mera lättillgängliga. Lika uppenbart synes emellertid vara, att det icke är ägnat att befordra trevnaden för det stora flertalet av besökarna, om motorfordonstrafiken på vägarna inom riksallmänningarna får alltför stor omfattning. Mot en mera omfattande trafik med motorfordon tala också starkt hänsyn till vägunderhållet och intresset av att trafiken på vägarna ej minskar deras funktionsduglighet för det ändamål, vilket de i främsta rummet äro avsedda att tjäna. Enligt utredningens mening bör därför allmänheten som regel tillåtas med motorfordon befara endast sådana enskilda vägar inom riksallmänningar, som behövas såsom genomfartsleder eller för att bekvämt komma till och ifrån eventuellt förefintliga fritidsanläggningar. På vägar av sistnämnda slag bör däremot i regel förbud mot motorfordonstrafik utfärdas endast, då så påkallas av hänsyn till vägunderhållet, såsom vid tjällossning och regnväder, och då eljest hinder skulle uppkomma vid utforslingen av virke.

Ur friluftslivets synpunkt kan det i många fall bli önskvärt att inom riksallmänningarna anläggas vägar, vilka icke erfordras för skogsbruket. Det blir då i allmänhet fråga om vägar till fritidsanläggningar av olika slag. Cykel och gångstigar kunna också befinnas önskliga. Någon skyldighet att anlägga dylika vägar och stigar bör tydligen icke åvila revirförvaltningen. Det är en uppgift som närmast ankommer på därav intresserade kommuner och friluftsorganisationer. Anläggningarna böra emellertid ske i samråd med revirförvaltningen, och för att befordra tillkomsten av dylika framkomstleder synes för dem nödig mark böra ställas till förfogande utan ersättning. Beträffande nya vägar, vilka bli till mera avsevärd nytta även för kronoegendomarnas skötsel, bör anläggningskostnaden fördelas efter den beräknade nyttan. I dylika fall kommer det förmodligen i regel att visa sig lämpligast, att vägbyggandet utföres genom revirförvaltningens försorg.

Frågan om camping inom riksallmänningarna förtjänar ett utförligare omnämnande än den hittills fått. På riksallmänningarna är det angeläget att få till stånd ordnad camping. I betraktande härav har utredningen föreslagit att tältning inom riksallmänning som regel endast skall få ske på särskilda för detta ändamål anvisade områden. Tydligt är, att det måste anvisas ett tillräckligt stort antal dylika områden med lämplig belägenhet. Härvid bör revirförvaltningen samråda med för saken intresserade kommuner och friluftsorganisationer. För dessa områdens iordningställande fordras åtskilliga åtgärder. Det måste sörjas för tillgång på dricksvatten, för avlopp, för avträden m. m. Ordningsföreskrifter böra meddelas och deras efterlevnad övervakas. I de fall, då campingområdena utarrenderas till kommuner, föreningar och dylika, synes det närmast böra ankomma på dem att sörja för allt detta, och bestämmelse därom bör då inryckas i upplåtelseavtalet. Det måste emellertid antagas, att behov relativt ofta skall uppkomma av campingplatser, för vilka icke någon kommun eller organisation vill övertaga ansvaret. I dylika fall synes det icke finnas någon annan lämplig utväg än att vederbörande revirförvaltning ombesörjer campingområdenas iordningställande och nödig bevakning. Då de för camping bäst tjänliga platserna i allmänhet torde vara att söka i närheten av förefintlig bebyggelse, synes man kunna påräkna att arrendatorer av skogsbruk och dylikt ofta skola vara villiga att mot ersättning biträda härvid. Vare sig detta blir förhållandet eller annan lejd arbetskraft måste anlitas eller exempelvis vakthållningen utföres av kronojägare såsom extra uppdrag, kommer att härav föranledas vissa kostnader för revirförvaltningen, vilka kanske icke kunna täckas med de avgifter, som utredningen förutsätter skola uttagas av de tältande. Till regleringen av denna finansiella fråga återkommer utredningen i det följande.

Någon annan rätt till jakt inom riksallmänning än den, som på grund av stadgande i lag envar medgiven (jfr 14 § jaktlagen), bör uppenbarligen icke tillkomma allmänheten. Jakträtten på de kronoegendomar, som ingå i riksallmänning, bör utövas enligt samma grunder som för andra kronoegendomar. Någon ändring i gällande bestämmelser härom föreslås alltså icke. Den risk för att besökare av riksallmänning skola komma till skada, då jakt bedrives, torde huvudsakligen hänföra sig till den tid, då älgjakten pågår. Under denna tid samt, i jakträttsinnehavarens intresse, en kortare tid närmast dessförinnan, bör allmänheten undvika att uppehålla sig i markerna. Beträffande den s. k. ordinarie älgjakten brukar numera årligen varningar och råd kungöras i press och radio varför några speciella åtgärder för riksallmänningarnas vidkommande knappast torde vara av behovet påkallade. Till undvikande av olyckor, då älgjakt enligt särskilt tillstånd bedrives å annan tid, synes dock för sådant tillstånd, som berör riksallmänning, böra sättas som villkor, att meddelande om jakten på lämpligt sätt bringas till den därav berörda allmänhetens kännedom. På mera livligt besökta riksallmänningar måste man räkna med att djurlivet blir utsatt för störningar, att jaktvården försvåras och att jakten kommer att lida ett visst intrång. Dessa olägenheter böra motverkas i första hand genom upplysning och propaganda. I särskilda fall kunna lämpliga fridlysningsbestämmelser för begränsade områden tänkas bli önskvärda för att, bland annat i den rekreationssökande allmänhetens eget intresse, bevara djurlivet inom riksallmänningen. Det bör kanske i detta sammanhang särskilt framhållas, att utredningen icke avsett att för riksallmänningarnas vidkommande göra något undantag från de bestämmelser, som förbjuda att ha hund lös i marker, där villebråd finnes.

Någon allmän rätt till fiske bör icke heller tillkomma allmänheten i till riksallmänningarna hörande vatten. Sportfisket har emellertid blivit en allt mer omtyckt form av rekreation inom alla befolkningsgrupper. I största möjliga utsträckning bör därför tillfälle beredas riksallmänningarnas besökare att utöva sportfiske. Frågan om sportfiske å kronoegendomar över huvud har gjorts till föremål för en ingående undersökning av fiskevattensutredningen i dess hösten 1939 offentliggjorda betänkande rörande ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten (statens offentliga utredningar 1939: 28). De däri uppdragna riktlinjerna för sportfiskets ordnande synas ur de synpunkter utredningen närmast har att företräda vara väl ägnade att läggas till grund för en reglering av sportfisket inom riksallmänningarna. Fritidsutredningen kan därför inskränka sig till att lämna en kortfattad redogörelse för fiskevattensutredningens förslag i de delar, som i detta avseende äro av särskilt intresse, samt att därefter angiva, i vilka hänseenden därifrån avvikande bestämmelser synts utredningen vara påkallade beträffande riksallmänningarna.

Enligt fiskevattensutredningen finnas på kronoparkerna samt på kronans jordbruksdomäner tre slags fisken, nämligen allmänna kronofisken, enskilda kronofisken och privaträttsliga fisken. Fiskevattnen äro som regel på kronoparkerna allmänna kronofisken och på jordbruksegendomarna privaträttsliga kronofisken. Samtliga skola förvaltas av domänstyrelsen. De privaträttsliga kronofiskena skola upplåtas i samband med den fastighet, vartill fisket hör. Där så prövas förmånligt, skall dock sådant fiske jämte därför nödigt utrymme å land undantagas från arrendet av denna fastighet och upplåtas på samma sätt som föreslås i fråga om allmänna kronofisken. De allmänna kronofiskena skola – med vissa undantag — upplåtas antingen till enskilda personer, som äro bosatta å eller invid kronoparker eller där hava sitt arbete, för bedrivande av husbehovsfiske (eller yrkesfiske), eller till enskilda personer, sammanslutningar eller organisationer för bedrivande av sportfiske. Rätt att nyttja dylika fisken skall jämväl upplåtas genom utfärdande av fiskekort. De för sportfiskare avsedda kronovattnen skola i överensstämmelse härmed av domänstyrelsen indelas i två grupper. Den ena gruppens vatten kallas sportfiskevatten. Dessa äro avsedda att upplåtas med ensamrätt till enskilda sportfiskare eller sammanslutningar av dylika för bedrivande av ett ordnat och kontrollerat sportfiske. Den andra gruppen utgöres av s. k. kortfiskevatten. Dessa skola upplåtas till envar av allmänheten, som vill lösa ett s. k. fiskekort. Sportfiskevatten upplåtas genom kontrakt för en tid som i allmänhet ej skall understiga fem år eller överstiga tio år. Fiskekorten, vilka berättiga till fiske med vissa angivna redskap i alla kortfiskevatten i riket, skola utfärdas för tre dagar, femton dagar eller helt år. Fiskekorten skola vara personliga; dock att åt medlemmar i samma familj, vilka önska bedriva fiske samtidigt, skall tillhandahållas familjekort, berättigade till fiske under tre, respektive femton dagar. Barn under femton år skall det vara medgivet att utan särskild avgift bedriva fiske i kortfiskevatten i sällskap med medlem av barnets familj, som löst fiskekort. För de personliga fiskekorten skall erläggas avgift med tre kronor för kort berättigande till fiske under tre dagar, fem kronor för kort berättigande till fiske under femton dagar samt tio kronor för kort berättigande till fiske under helt år. Motsvarande avgift för familjekort skall vara sex, respektive tio kronor. Fiskekortsavgifterna skola tillföras en av statskontoret förvaltad fond (kronovattensfonden), vars medel i främsta rummet äro avsedda att användas till åtgärder för upphjälpande av fisket i kronans vatten. Innehav av fiskekort skall berättiga endast till fiske med följande redskap, nämligen met-, slant-, kast- eller spinn- och flugspö samt pimpel och enkelt drag. Det skall dock vara den förvaltande myndigheten obetaget att föreskriva ytterligare inskränkningar härutinnan samt att i övrigt meddela de bestämmelser angående kortfiskes bedrivande, som må anses påkallade. Över sportfiskevatten och kortfiskevatten skola, i syfte att göra dem kända för allmänheten, upprättas förteckningar. Särskilda föreskrifter föreslås syftande till att göra förteckningarna, speciellt de över kortfiskevattnen, lättillgängliga.

För fisket inom riksallmänningarna synes fritidsutredningen följande särskilda bestämmelser böra gälla. Till riksallmänning hörande vatten böra i all den mån det visar sig förenligt med en god fiskevård och hänsynstagande till ortsbefolkningens behov av vatten för husbehovsfiske avsättas såsom kortfiskevatten. Antagligt är, att kortfiskevattnen inom åtminstone en del riksallmänningar komma att bliva flitigare utnyttjade än kortfiskevattnen i allmänhet, vilket måste medföra ganska stora svårigheter att bibehålla ett någorlunda rikligt fiskbestånd. Det torde därför komma att visa sig lämpligt, att den förvaltande myndigheten i dylika fall i större omfattning än eljest begagnar sin rätt att meddela särskilda föreskrifter angående kortfiskets bedrivande, såsom begränsning av fångsten per fiskande m. m. Sportfiskevatten böra som regel avsättas endast inom mindre livligt besökta riksallmänningar. Sportfiskevatten inom riksallmänningar böra icke upplåtas till enskilda sportfiskare utan endast till sammanslutningar av sådana. Företrädesrätt bör därvid, under förutsättning att åtagande göres om vidtagande av tillfredsställande fiskevårdsåtgärder, tillkomma sådana sammanslutningar, vari medlemskap står öppet för envar mot erläggande av en även för mindre bemedlade överkomlig avgift. Innan domänstyrelsen avgör vilka vatten inom riksallmänning som skola avsättas till kortfiskevatten och sportfiskevatten, bör yttrande inhämtas från statens fritidsnämnd, som också bör beredas tillfälle att yttra sig, då ändring skall göras i vad som därutinnan kan hava blivit bestämt. Anslag med uppgift på de vatten, som äro upplåtna för kortfiske, böra uppsättas på lämpliga platser inom allmänningarna.

Därest fiskevattensutredningens förslag icke skulle komma till genomförande, synes dock fisket inom riksallmänningarna böra ordnas på det sätt som ovan föreslagits. Fiskekorten skulle för sådant fall berättiga till fiske i samtliga kortfiskevatten inom alla riksallmänningar, och avgifterna för fiskekorten tillföras en särskild fond (riksallmänningarnas fiskefond) för att enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser användas till upphjälpande av fisket inom riksallmänningarna.

Enligt förordningen den 10 maj 1935 skola de i förordningen avsedda skogarna – och dit höra också skogarna inom de av utredningen föreslagna riksallmänningarna – vårdas efter regler, vilka med tillgodoseende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste mån jämn avverkning åsyfta högsta möjliga avkastning. Med den ståndpunkt utredningen intagit om att ett rationellt skogsbruk mycket väl kan bedrivas å de för ett rörligt friluftsliv avsedda reservaten, synes det icke vara nödvändigt att vidtaga någon ändring i detta allmänt hållna direktiv för domänstyrelsens skogsförvaltning. Av den förut lämnade redogörelsen för vissa av domänstyrelsen meddelade reglementariska bestämmelser framgår för övrigt, att styrelsen icke ansett sig vara på grund av direktivets avfattning hindrad att vid skogsbrukets bedrivande taga hänsyn även till natur- och landskapsskyddets intressen. För riksallmänningarnas vidkommande erfordras knappast något i princip längre gående hänsynstagande, men de landskapsskyddande åtgärderna kunna förmodligen där behöva få en större omfattning. I betraktande härav kan det kanske dock vara lämpligt att, såvitt angår skogar å riksallmänning, meddela uttryckligt stadgande om att vid deras vård hänsyn skall tagas även till att riksallmänningarna äro särskilt avsatta reservat för allmänhetens friluftsliv och för landskapsskydd. Erforderliga detaljföreskrifter böra utfärdas av domänstyrelsen, som därvid, om den så anser lämpligt, kan höra statens fritidsnämnd.

Vad här ovan föreslagits kan uppenbarligen i viss man påverka det ekonomiska utbytet av statens innehav av de i riksallmänningarna ingående egendomarna. Denna påverkan kommer att visa sig dels i form av uteblivna eller minskade intäkter och dels i form av ökade förvaltningskostnader. I intetdera fallet torde det dock komma att röra sig om större summor.

Uteblivna eller minskade intäkter komma att bli följden av de föreslagna bestämmelserna beträffande försäljning av mark tillhörande riksallmänningar. Dessa hindra nämligen i vissa fall domänstyrelsen att ekonomiskt utnyttja uppkomna markvärdestegringar. Så är också förhållandet med de restriktiva föreskrifterna i fråga om upplåtelser av sportstugetomter till enskilda och med de föreslagna grunderna för bestämmandet av arrendeavgifter vid upplåtelser av mark för fritidsanläggningar. Intäkterna av jaktarrenden kunna väntas minska något och måhända även inkomsterna av jordbruksarrenden, men däremot knappast avkomsten från de s. k. egna jordbruken. Skogsskötselns avkastning lärer komma att påverkas oförmånligt endast i relativt sällsynta fall, nämligen då domänstyrelsen finner särskilt stor återhållsamhet beträffande skogsavverkningen böra iakttagas av hänsyn till friluftslivets och landskapsskyddets intressen. För minskningar av intäkter, vilka för övrigt under de flesta omständigheter måste bli mycket svåra att till beloppet fastställa, bör särskild ersättning icke tillgodoföras domänfonden. Mot vad sålunda föreslås torde icke med fog kunna göras gällande att därigenom domänstyrelsens karaktär av affärsdrivande verk skulle undergå någon förändring. Domänstyrelsen kommer nämligen att allt fortfarande sköta förvaltningen av de i riksallmänningarna ingående kronoegendomarna i syfte att utvinna den bästa möjliga avkastning, som står att uppnå, med de modifierade förvaltningsdirektiven.

Ökade förvaltningskostnader komma att förorsakas bland annat av de bestyr, vilka måst anförtros åt revirförvaltningarna, såsom iordningställande av campingplatser, uppsättande av vägvisartavlor, utökad vakthållning inom riksallmänningarna och dylikt. I de fall, då kostnaderna härför icke komma att bäras av kommuner och friluftsorganisationer, uppkomma särskilda kostnader för revirförvaltningarna i form av ersättningar till den förvaltningspersonal eller de särskilt för ändamålet anlitade personer, som skola utföra arbetet, utgifter för viss materialanskaffning m. m. Administrationsgöromålen inom domänstyrelsen komma att ökas, ehuru såvitt man nu kan bedöma knappast i sådan omfattning, att någon utökning av personalen behöver ske. För alla nu nämnda och andra eventuella av riksallmänningarnas inrättande föranledde särskilda omkostnader bör domänverket tillgodoföras ersättning. Detta synes – utom vad angår de egentliga administrationskostnaderna – böra ske genom att domänstyrelsen efter ansökan varje år tilldelas erforderligt anslag ur fonden för friluftslivets främjande. Därest fondens medel, vilka ju äro avsedda att tillgodose många andra behov, skulle befinnas icke lämpligen böra tagas i anspråk för täckande av dessa kostnader helt eller delvis, synes domänstyrelsen böra erhålla ett däremot svarande årligt förslagsanslag under femte huvudtiteln. På sistnämnda sätt bör domänstyrelsen lämnas ersättning för de särskilda administrationskostnader, som kunna uppkomma.

Av utredningen följda grunder för utväljandet av de kronodomäner, som föreslås avsatta såsom riksallmänningar.

Utredningen har upprättat en förteckning över de domänfonden tillhöriga fastigheter, vilka utredningen ansett böra avsättas till riksallmänningar. Dessa äro med några få undantag alla belägna i södra och mellersta delarna av landet. Förteckningen upptager icke någon riksallmänning inom de två nordligaste länen. Detta sammanhänger med att i norra Sverige för närvarande knappast föreligger något behov av att reservera större markområden för friluftslivet och att kronans där eljest mycket stora jordinnehav icke omfattar några för ändamålet särskilt lämpliga marker i närheten av kustområdets bebyggelsecentra. Den sammanlagda landarealen av de föreslagna riksallmänningarna uppgår till omkring 319 100 hektar. Till Jämförelse kan nämnas, att den totala landarealen av samtliga till domänfonden hörande kronoparker, skogsjordbruk och jordbruksdomäner den 1 januari 1940 uppgick till i runt tal 5 202 000 hektar, varav 3 750 000 hektar voro belägna i Norrbottens och Västerbottens län och 1 452 000 hektar i övriga delar av riket. De föreslagna riksallmänningarna utgöra således något mer än 6 procent av berörda kronoegendomars totala areal. Om man icke medräknar kronoegendomarna inom de båda nordligaste länen, där som nämnts inga riksallmänningar föreslås, blir motsvarande procenttal i det närmaste 22. Att utredningen ansett sig kunna föreslå avsättande av en förhållandevis så stor areal till statliga fritidsreservat beror därpå, att de domäner, som ingå i riksallmänningarna, enligt de av utredningen ovan föreslagna bestämmelserna rörande deras förvaltning kunna med endast obetydliga modifikationer utnyttjas för produktiva ändamål på samma sätt som nu är fallet och alltså kunna beräknas lämna i det närmaste samma avkastning som förut.

Vid förteckningens uppgörande ha följande synpunkter varit för utredningen bestämmande.

Utredningen har eftersträvat att få till stånd ett system av större sammanhängande reservat för friluftsliv i södra och mellersta Sverige så belägna, att de kunna få betydelse icke blott för befolkningen i den närmast omgivande trakten utan kunna utnyttjas också, av invånarna i längre bort liggande orter för semestervistelse eller för idkande av friluftsliv under veckohelgerna. Exempel på riksallmänningar av denna typ äro de föreslagna områdena i Bergslagen, i Kilsbergen och kring sjöarna på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Beträffande åtskilliga av dessa större områden gäller, att de innehålla ibland ganska vidsträckta såsom fritidsreservat i och för sig mindre lämpliga marker. Utredningen har dock ansett det önskvärt, att områdena i sin helhet avsättas till riksallmänningar för att därigenom bevara ramen kring och sammanbinda de olika därinom belägna för friluftslivet värdefulla platserna. Det är tydligt att dessa riksallmänningar kunna tillfredsställande fylla den för dem avsedda funktionen endast om vissa åtgärder – vilka icke behöva vara särdeles omfattande – vidtagas för underlättande av friluftsfolkets härbärgering och bespisning samt, såvitt angår deras utnyttjande under veckohelgerna och andra kortare fritidsperioder, om snabba och billiga kommunikationer kunna åstadkommas. Även om förutsättningarna härför icke för det närvarande föreligga, synes det icke vara uteslutet, att dessa önskemål i framtiden skola kunna förverkligas genom samarbete mellan kommuner, friluftsorganisationer och kommunikationsföretag.

Vidare har utredningen ansett sig böra i förteckningen medtaga alla de vid saltsjön belägna kronoegendomar, som äro eller i framtiden kunna tänkas bli i en mera väsentlig omfattning utnyttjade för semestervistelse, för friluftsbad, såsom utflyktsmål eller angöringsplatser vid segling eller utfärder med mindre båtar och annat dylikt. Enligt utredningens mening är det ett verkligt nationellt intresse av stor betydelse, att åtminstone de relativt fåtaliga kronan tillhöriga fastigheterna av denna art bevaras tillgängliga för den stora allmänheten och att deras ofta känsliga landskapstyp skyddas. Om detta är riktigt, böra statsmakterna taga de oundvikliga konsekvenserna och bland annat avstå från att där utnyttja de exploateringsmöjligheter, som sportstugekonjunkturen medför, i den mån ett sådant utnyttjande skulle stå i motsats till detta nationella intresse. Utredningen har därför ansett det önskvärt att bland riksallmänningarna upptaga även sådana kronoegendomar vid saltsjön, vilkas belägenhet gör det sannolikt att de komma att begagnas för friluftsliv huvudsakligen endast av befolkningen i någon viss stad. Så är exempelvis förhållandet med en del av de föreslagna riksallmänningarna i Stockholms skärgård och på västkusten.

Slutligen har i förteckningen upptagits ett antal kronoegendomar i skilda delar av landet med vacker och för friluftsliv särskilt lämpad natur. Vid deras utväljande här tillgången på badstränder samt områdenas tjänlighet såsom utflyktsmål för närliggande samhällens befolkning varit i främsta rummet utslagsgivande. Utredningen har emellertid även här tillmätt önskemålen att skydda en viss landskapstyp stor betydelse. Detta har föranlett att i förteckningen upptagits exempelvis kronoparken Skäralid i Skåne och kronoegendomarna på Lovön i Mälaren.

I detta sammanhang önskar utredningen särskilt framhålla, att syftet med riksallmänningarnas inrättande icke blott är att tillgodose ett redan föreliggande behov av särskilda områden för allmänhetens friluftsliv, utan också att åt kommande generationer bevara värdefull svensk natur. Beträffande de riksallmänningar, där sistnämnda moment är påtagligt, bör följaktligen icke eftersträvas att genom speciella fritidsanläggningar åstadkomma en alltför stor tillströmning av besökare. Här måste, åtminstone tills vidare, landskapsskyddet träda i förgrunden och framför allt den viktiga del därav, som består i att hindra olämplig bebyggelse.

Emot utredningens förslag, såvitt angår riksallmänningarna, kan invändas att vissa delar av landet och vissa samhällen komma att få större fördelar av riksallmänningarna, än andra. För att taga ett exempel blir det sålunda i främsta rummet Örebro stad som kommer att draga fördel av föreslagna riksallmänningarna i dess närhet. Örebro får sålunda utan kostnad vissa för friluftsliv behövliga områden undantagna från bebyggelse, som skulle vara hindrande för befolkningens friluftsliv, och staden kan för en mindre kostnad än eljest skulle vara fallet arrendera markområden för fritidsanläggningar. Motsvarande förmåner komma antingen icke alls eller i mindre mån andra orter tillgodo. Detta är emellertid något som icke kan undvikas till följd av kronoegendomarnas ojämna fördelning inom landet. Framhållas bör därjämte, att riksallmänningarnas avsättande principiellt är att uppfatta som en av de former, vari staten bidrar till att främja en icke blott kommunal utan i lika grad statlig uppgift, nämligen tryggandet av erforderliga markområden för den icke jordägande befolkningens friluftsliv.

Till ledning vid utväljandet av de kronoegendomar, vilka föreslås skola avsättas till riksallmänningar, har tjänat en från domänstyrelsen i januari 1939 erhållen »förteckning över kronoegendomar under domänstyrelsens förvaltning, tänkbara såsom friluftsallmänningar». Förteckningen är – med uteslutande av däri förekommande hänvisningar till kartmaterial – fogad vid detta betänkande såsom bilaga (Bilaga 3). Det bör här anmärkas, att styrelsen vid förteckningens uppgörande icke torde ha haft i tanke friluftsallmänningar av samma typ som de av utredningen föreslagna riksallmänningarna, utan utgått från de allmänna riktlinjer för kronoegendomars disponerande för friluftsändamål, vilka legat till grund för styrelsens ovan (sid. 124) återgivna uttalanden. Styrelsen har sålunda i den skrivelse, varmed förteckningen överlämnades till utredningen, anfört:

Förteckningen innebär icke ett bindande ställningstagande från styrelsens sida att alla däri angivna områden kunna beräknas i större omfattning få tagas i anspråk för att utnyttjas som friluftsallmänningar. Till ett sådant ställningstagande anser sig styrelsen dock sakna befogenhet. Ändrade förhållanden kunna således medföra att vissa områden måste uteslutas liksom, å andra sidan, nya områden kunna tillkomma. Frågan om möjligheten att upplåta av styrelsen förvaltad kronoegendom för fritidsändamål står över huvud taget i nära samband med de allmänna förutsättningar, som styrelsen ansett böra vara bundna vid villkoren för upplåtelser av ifrågavarande slag.

Vid utväljandet av till riksallmänningar lämpliga kronoegendomar har vid sidan av domänstyrelsens förteckning nyttiggjorts det material, som inkommit genom den allmänna inventeringen över för friluftsliv lämpliga områden i landets olika delar. Slutligen har beträffande de kronoegendomar, vilka vid en förberedande granskning synts kunna komma ifråga, införskaffats mera detaljerade uppgifter från revirförvaltarna. I vissa fall ha dessa uppgifter kompletterats med upplysningar från annan domänverkets personal. Endast i ett jämförelsevis ringa antal fall har utredningen haft tillfälle att genom besök på kronoegendomarna bilda sig en på självsyn grundad uppfattning angående deras lämplighet såsom riksallmänningar. En under sensommaren 1939 planerad studieresa måste nämligen till följd av det därefter inträdda krisläget starkt begränsas.

Uti den av utredningen uppgjorda förteckningen över till riksallmänningar föreslagna kronoegendomar återfinnas de flesta av de egendomar, som anvisats av domänstyrelsen. Då utredningen uteslutit av domänstyrelsen anvisade egendomar, har detta föranletts antingen därav, att egendomarna numera helt eller delvis avhänts kronan eller också därav, att egendomarna vid närmare granskning av de för utredningen tillgängliga uppgifterna synts mindre ägnade såsom riksallmänningar. Å andra sidan upptager utredningens förslag åtskilliga kronoegendomar, vilka icke anvisats av domänstyrelsen. Utredningens ståndpunktstagande är i dessa fall – möjligen med något undantag – grundat på uppgifter antingen från länsarkitekterna vid den allmänna inventeringen eller från revirförvaltarna. I förteckningen har för varje föreslagen riksallmänning i korthet refererats det viktigaste av det föreliggande uppgiftsmaterialet och vid de egendomar, som upptagits i domänstyrelsens förteckning eller som av länsarkitekterna eller av tillfrågade städer angivits vara lämpliga såsom friluftsreservat, har detta förhållande utmärkta genom bokstäverna D respektive L.

Utredningens förteckning över kronoegendomar under domänstyrelsens förvaltning, vilka böra avsättas såsom riksallmänningar, gör icke anspråk på att vara fullständig. Den kan alltså framdeles behöva kompletteras med andra, som redan nu tillhöra domänfonden. Fastigheter, som i framtiden förvärvas av domänverket, kunna befinnas böra avsättas såsom riksallmänningar. Det kan också komma att visa sig, att en del av de i förteckningen upptagna kronoegendomarna icke erfordras såsom riksallmänningar eller att de behöva disponeras helt eller delvis för andra viktigare uppgifter. Det synes därför böra ankomma på i främsta rummet domänstyrelsen och statens fritidsnämnd att göra härav föranledda framställningar till Kungl. Maj:t.

Förteckning över de domänfonden tillhöriga fastigheter, vilka utredningen föreslår skola avsättas såsom riksallmänningar.

Stockholms län.

1. Kronoegendomen Väringsö i Länna socken, Uppsala revir. (D)^[2]

Areal:	Inägor	40	hektar
	Skogsmark	122	»
	Impediment	28	»
	Summa	190	hektar

Kronoegendomen består av ett antal större och mindre öar. Omkring 2 km norr om den nordligaste ön ligger nationalparken Ängsö.

Terrängen är mycket omväxlande, delvis bergig och i allmänhet starkt sluttande mot stränderna, vilka till större delen äro skogbevuxna. Lämpliga campingplatser finnas.

Avståndet till Stockholm är cirka 7 mil, bussförbindelse finnes till Vättershaga. Daglig ångbåtsförbindelse finnes sommartid till Väringsö brygga. Avståndet till Norrtälje är cirka 2 mil. Stor efterfrågan på tomter råder. Någon försäljning eller utarrendering av tomter har hitintills ej gjorts.

2. Kronoegendomen Nyvarp, Värmdö socken, Stockholms revir.

Areal:	Inägor	50	hektar
	Skogsmark	82	»
	Impediment	24	»
	Summa	156	hektar

Egendomen har ett relativt långt, mycket vackert strandbälte med omväxlande sandstränder och klippor, vilka giva rika möjligheter till bad. Naturen är orörd och mycket vacker. Intill den å egendomen belägna gården finnes möjlighet att anordna ett mindre campingläger.

Från Stockholm går buss till Värmdö kyrka. Det är ifrågasatt att framdraga busslinje till Lillsved, vilken busslinje i så fall kommer att gå igenom egendomen. Även finnes båtförbindelse till Lillsved (omkring 2 km från gården).

3. Samtliga under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendomar på Lovön, Lovö socken, Stockholms revir. (L)^[3]

Areal i hektar:		Inägor	Skogsmark	Impediment	Summa
Kronoegendomen	Barkarby	63	30	13	106
»	Berga	38	28	12	78
»	Edeby	111	87	32	230
»	Högsta	123	34	13	170
Kronoparken	Lovön	7	256	50	313
Kronoegendomen	Lunda	55	57	29	141
»	Norrby	77	45	11	133
»	Söderby	74	46	6	126
	Summa	616	614	173	1 403

Lämpliga campingplatser finnas, men all camping är på grund av närheten till Stockholm och de goda förbindelserna dit för närvarande förbjuden. Möjligheter till bad finnas. Inga försäljningar eller upplåtelser – utöver redan befintliga – äro för närvarande avsedda att ske.

Området med dess tilltalande och för mälartrakten representativa landskapsbild synes böra bevaras såsom natur- och kulturminnesmärke. Därför bör varsamhet iakttagas i fråga om ordnandet av fritidsanläggningar på området, vilket även utan dylik anordningar kan tjäna såsom ett, särskilt för Stockholms invånare, mycket värdefullt fritidsreservat.

4. Kronoparken Riksten, Botkyrka, Huddinge och Västerhaninge socknar, Stockholms revir. (D, L)

Areal:	Inägor	83	hektar
	Skogsmark	1 311	»
	Impediment	883	»
	Summa	2 277	hektar
	Vatten	47	»

Badmöjligheter finnas endast vid Kvarnsjön. Campingplatser finnas i närheten av samma sjö vid Österäng och Källtorp. En vacker utsiktsplats finnes även nära Kvarnsjön. Naturen är mycket vacker med omväxlande terräng och särskilt lämplig till skidåkning. Statens järnvägars skidspår går genom parken.

Avståndet till såväl Stockholm som Södertälje är cirka 2 mil. Avståndet till närmaste järnvägsstation Tullinge är omkring 4 km.

Jakträtten är genom kungl. brev upplåten till skogshögskolans personal och lärare.

5. Kronoparken Sjuenda (skiftena nr 1, III–VI), Turinge, Vårdinge, Överjärna

och Ytterjärna socknar, Stockholms revir. (D, L)

Areal:	Inägor		93	hektar
	Skogsmark		1 250	»
	Impediment		662	»
Summa			2 005	hektar
	Vatten		59	»

Härförutom finnes ett skifte (nr II) med en sammanlagd fastmarksareal av omkring 1 800 hektar, vilket disponeras såsom jaktreservat av domänverkets personal. Då något annat härför lämpat område icke finnes i Stockholms närhet, har sagda skifte här ej medtagits. Därest framdeles ändring skulle ske ifråga om skiftets nuvarande disposition i detta hänseende, bör emellertid skiftet läggas till riksallmänningen.

Såväl i sjön Yngen som i sjön Akarp finnas möjligheter till bad. Naturen är vild och vacker. Mossar och kärr äro delvis odikade. Campingplatser finnas icke, men torde gå att iordningställa intill befintliga skogsjordbruk. Vid Yngsjön finnas lämpliga sådana platser icke långt från gård och vatten.

Avståndet till Stockholm är cirka 55 km och till Södertälje cirka 20 km. Närmaste järnvägsstation är Järna, som ligger på ett avstånd från kronoparken av cirka 8 km.

Uppsala län.

6. Kronoparken Åsen, Bondkyrka socken, Uppsala revir. (L)

Areal:	Skogsmark		107	hektar
	Impediment		6	»
		Summa	113	hektar

Kronoparken ligger på Uppsalaåsen. Mycket vackra utsiktspunkter finnas här över Uppsalaslätten, Fyrisån, sjön Övre Föret m. m.

Genom grustäkt ha vissa partier av åsen förstörts. Grustäkten bedrives dock numera i ringa omfattning.

Södermanlands län.

7. Kronoparken Tullgarn, Hölö, Trosa-Vagnhärads och Mörkö socknar, kronoegendomarna Eriksö med Vreta, Gullberga och Harburen, Mörkö socken, samt Fruholmen och Gälön, Trosa–Vagnhärads socken, Nyköpings revir. (D)

Areal i hektar
Kronoegendomar	Inägor	Skogsmark	Impediment	Summa landareal	Vatten
Tullgarn	129	1 159	655	1	68
Eriksö med Vreta	25	39	17	81	–
Gullbergs	34	31	14	79	–
Harburen	28	21	34	83	–
Fruholmen	23	56	12	91	–
Gälön	8	15	5	28	–
Summa	247	1 321	737	2 305	68

Tullgarns slottsegendom och Tullgarns kungsgård angränsa kronoparken Tullgarn.

Riksallmänningen har ett mycket vackert läge. Möjligheterna till bad äro goda, särskilt å öarna Eriksö, Harburen och Gullberga, där såväl klippor som sandstränder finnas. Lämpliga campingplatser finnas.

Avståndet till Stockholm är cirka 6,5 mil, Vagnhärad cirka ½ km, till Södertälje cirka 3,5 mil, till Nyköping cirka 4 mil och till Trosa cirka 1 mil.

Hans Maj:t Konungen disponerar jakt och fiske.

8. Kronoparken Gripsholm, Ytterenhörna och Kärnbo socknar, Nyköpings revir. (D)

Areal:	Inägor	9	hektar
	Skogsmark	194	»
	Impediment	38	»
	Summa	241	hektar

Kronoparken består av två öar, Älgön och Härnön, i Mälaren. Öarna, som ha ett mycket vackert läge, ha till större delen branta eller steniga stränder med vass utanför, varför de ej äro så särskilt lämpade för bad.

Avståndet till Stockholm är cirka 5 mil, till Södertälje cirka 3,5 mil och till Mariefred ½–1 mil.

Kronoparkens avsättande som riksallmänning har – liksom beträffande de närmast härefter upptagna kronoparkerna Ridö och Kolsundet – ehuru parken icke torde komma att i större omfattning besökas av friluftsfolk, ansetts motiverat genom det skydd, som därigenom kan beredas ett stycke typisk mälarnatur.

9. Kronoparken Ridö. Överenhörna socken, Nyköpings revir.

Areal:	Inägor	100	hektar
	Skogsmark	413	»
	Impediment	14	»
	Summa	527	hektar

Kronoparken utgöres av en större ö med omkringliggande holmar i Mälaren. Stränderna äro steniga och vassbevuxna och i allmänhet ej lämpade till badstränder. Ridö med omgivande holmr besökes av motorbåtsfolk och seglare – dock ej i större utsträckning.

Avståndet till Stockholm är cirka 4,5 mil, till Södertälje cirka 2 mil, till Mariefred cirka 1 mil och till Strängnäs cirka 2,5 mil.

10. Kronoparken Kolsundet, Toresunds socken, Nyköpings revir. (D)

Areal:	Inägor	10	hektar
	Skogsmark	396	»
	Impediment	55	»
	Summa	461	hektar

Till kronoparken har lagts skogsmark från den numera försålda kronoegendomen Vånga. Sistsagda område, som omfattar omkring 82 hektar, är beläget på ett avstånd av cirka 5 km från den ursprungliga kronoparken. Detta skifte – som ej ligger vid vatten – har icke ansetts böra avsättas som riksallmänning och har alltså icke medräknats i ovanstående arealuppgifter.

Stränderna äro steniga eller vassbevuxna. Kronoparken är ej så lämplig för camping. Lämpliga ankarplatser för seglare finnas.

Avståndet till Stockholm är cirka 5 mil, till Strängnäs cirka 1,5 mil.

Östergötlands län.

11. Rävsholmen eller fastigheten Rönö 1⁷ under kronoegendomen Rönö, Rönö socken, Linköpings revir.

Areal:	Skogsmark	6	hektar
	Betesmark	3	»
	Impediment	3	»
	Summa	12	hektar

Rävsholmen utgöres av en halvö, som ligger på norra stranden av yttre delen av Slätbaken. Läget är mycket vackert. Holmen torde väl lämpa sig som replipunkt vid båtfärder längs kusten.

Avståndet till Söderköping är cirka 25 km.

12. Kronoparken Rist, Norrköpings stad och Kvillinge socken, samt kronoegendomen Bondesätter, Risinge socken, Linköpings revir. (D, L)

Areal:	Krp. Rist		Kreg. Bondesätter		Summa
Inägor	34	hektar	39	hektar	73	hektar
Skogsmark	1 011	»	97	»	1 108	»
Impediment	416	»	37	»	453	»
Summa	1 461	hektar	173	hektar	1 634	hektar
Vatten	81	»	74	»	155	»

Goda badplatser finnas vid sjön Käxten. Vid sjön Risten äro badplatserna mindre goda. Mycket lämpliga platser för anordnande av campingläger finnas såväl vid sjöarna Käxten och Risten, som vid flera inom riksallmänningen belägna skogstjärnar. – Terrängen är lämplig för skidåkning.

Avståndet till Norrköping är cirka 11 km, till Svärtinge villasamhälle cirka 3 km, till Åby stationssamhälle cirka 10 km och till Finspång cirka 15 km.

13. Kronoegendomen Tuna, Rystads socken, Linköpings revir. (L)

Areal:	Inägor	26	hektar
	Skogsmark	196	»
	Impediment	6	»
	Summa	228	hektar

Egendomen är mycket vackert belägen vid sjön Roxen. Särskilt å egendomens västra del finnes ett mycket vackert område med ekängar och barrskogsparker och med fasta stränder, vilka väl lämpa sig till bad.

Avståndet till Linköping är 12 km. Förbindelserna med staden äro mycket goda, då sommartiden täta bussförbindelser uppehållas med det omedelbart söder om egendomen belägna sommarsamhället Ekängen.

14. Skifte II av kronoegendomen. Kungs Norrby, Brunneby socken, Gullbergs revir. (D)

Areal:	Inägor	1	hektar
	Skogsmark	24	»
	Impediment	1	»
	Summa	26	hektar
	Härtill 14 hektar vatten.

Skiftet har badstrand i österläge. Större delen av skiftet (cirka 500 meter strand) är utarrenderat till Föreningen Borensberg Strandbad såsom badstrand och campingplats med rätt för föreningen att å det arrenderade området uppföra serveringslokal, badhytter, sommarstugor m. m. Härigenom synes vara på tillfredsställande sätt ordnat för områdets utnyttjande för friluftsliv. Omkring 200 meter strand är icke utarrenderad. Sjöbotten är här tämligen stenig men kan förbättras.

Avståndet till Linköping är cirka 30 km, till Malmslätt cirka 35 km, till Motala cirka 20 km busslinje, 30 km järnväg och till Skänninge cirka 25 km buss, 35 km järnväg.

15. Kronoparken Solebo, Norra Vi och Svinhults socknar, Eksjö revir. (D)

Areal:	Inägor	423	hektar
	Skogsmark	4 457	»
	Impediment	517	»
	Summa	5 397	hektar
	Vatten	390	»

Kronoparken gränsar intill den vackra sjön Sommen, som har kristallklart vatten. Stränderna norr om Kovrabo erbjuda utmärkta badplatser. Lämpliga campingplatser torde även finnas, särskilt vid Lilla Rödja, varifrån man har en mycket vacker utsikt över Sommen. Ett rikt förgrenat vägnät möjliggör vandringar i vackra barrskogstrakter, där den starkt kuperade terrängen ofta medgiver storslagna utsikter.

Avståndet till Tranås är 40 km, till Eksjö 50 km och till Vimmerby 50 km.

16. Kronoparken Omberg, Rogslösa, Väversunda och Västra Tollstads socknar samt kronoegendomen Alvastra med Uckleby, Västra Tollstads socken, Karleby revir. (D)

Areal:	Inägor	122	hektar
	Skogsmark	1 447	»
	Impediment	131	»
	Summa	1 700	hektar
	Vatten	2	»

Berget höjer sig brant över Vättern men de högre delarna utgöra en tämligen jämn platå. Vegetationen har ytterst få motsvarigheter i vårt land. Ett flertal icke inhemska trädslag ha inplanterats. Campingplatser kunna endast ordnas å de högre partierna å kronoparken.

En avsevärd turistström från alla delar av landet besöker årligen Omberg – de flesta per bil eller cykel. Vägen Gränna – Motala går intill kronoparken.

Kronoegendomen Alvastra med Uckleby, som icke torde kunna direkt utnyttjas för friluftsliv, har föreslagits skola ingå i riksallmänningen uteslutande med hänsyn till de garantier, som därigenom kunna vinnas mot olämplig bebyggelse i omgivningarna av Omberg och den på kronoegendomen belägna kloster-ruinen.

Jönköpings län.

17. Kronoparken Visingsö, Visingsö socken, Jönköpings revir. (D, L)

Areal:	Inägor	43	hektar
	Skogsmark	511	»
	Impediment	28	»
	Summa	582	hektar

Större delen av kronoparken utgöres av den s. k. Visingsö ekplantering (omkring 463 hektar), där skogsbeståndet i huvudsak utgöres av 120-åriga ekskogar med eller utan underbestånd. Badstränderna äro mindre goda. Campingplatser finnas anordnade intill ångbåtsbryggan vid Visingsborgs slottsruin.

Avståndet till Jönköping är cirka. 25 km och till Gränna cirka 6 km.

Kronobergs län.

18. Kronoegendomarna Skälsnäs med Lerke, Tjureda socken, Helgö, Tjureda, Öjaby och Växjö socknar, samt Kronobergs Kungsgård, Växjö socken, Värends revir (Helgasjöns riksallmänning). (D, L)

Areal:	Skälsnäs med Lerke		Helgö		Kronobergs Kungsgård		Summa
Inägor	44	hektar	7	hektar	87	hektar	138	hektar
Skogsmark	87	»	379	»	272	»	738	»
Impediment	9	»	48	»	32	»	89	»
Summa	140	hektar	434	hektar	391	hektar	965	hektar

Kronoegendomen Skälsnäs med Lerke är belägen på en udde i Helgasjön. Badmöjligheterna äro goda. För camping lämpade områden finnas.

Kronoegendomen Helgö består av fyra skiften, av vilka två utgöras av öar i Helgasjön. Goda badstränder finnas på olika platser. Områden, vilka äro lämpade för camping, finnas även.

Kronoegendomen Kronobergs Kungsgård ligger vid södra änden av Helgasjön. Vid västra stranden mot sjön finnes en omkring 500 meter lång sandstrand. Möjligheter till camping finnas nära stranden. Hela östra delen av egendomen från Evedal till Kungsgården är indelad i tomter. De flesta tomterna äro sålda. Förhållandet är enahanda å den s. k. Kalvudden i norr.

Avståndet från Växjö till den närmaste delen av riksallmänningen är 3 km och till den längst bort belägna delen 30 km.

19. Kronoparken Sundranäs, Annerstads socken, Sunnerbo revir.

Areal:	Inägor	61	hektar
	Skogsmark	548	»
	Impediment	210	»
	Summa	819	hektar
	Vatten	30	»

Kronoparken är mycket vackert belägen vid södra änden av sjön Bolmen. Goda badstränder finnas. Till camping lämpade områden finnas i närheten av badstränderna. Omedelbart intill kronoparken ligger Piksborgs slottsruin.

Därest reglering av Bolmen kommer att genomföras, torde risk finnas, att möjligheterna till bad försämras.

Järnvägen Vislanda–Halmstad går igenom kronoparken. Avståndet till Ljungby är cirka 2 mil och till Lidhult cirka 1½ mil.

Östergötlands och Kalmar län.

20. Kronoparken Norra Kvill, Rumskulla och Södra Vi socknar, Kalmar län, samt Svinhults socken, Östergötlands län, Vimmerby revir. (D)

Areal:	Inägor	159	hektar
	Skogsmark	3 231	»
	Impediment	299	»
	Summa	3 689	hektar
	Vatten	76	»

Inom kronoparken finnas endast ett antal mindre sjöar, vilkas stränder delvis äro lämpade till bad. Stångån genomflyter Smålandsdelen, Östergötlandsdelen gränsar intill samma å.

Avståndet till Vimmeby är cirka 2 mil, till Eksjö cirka 4 mil. Landsvägen Tidersrum–Vimmerby genomlöper kronoparken.

Kalmar län.

21. Kronoparken Malmön, Loftahammars socken. Tjusts revir.

Areal:	Inägor	116	hektar
	Skogsmark	561	»
	Impediment	392	"
	Summa	1 069	hektar
	Vatten	10	»

Kronoparken består förutom av huvudön – Södra Malmön – av ett stort antal större och mindre holmar och skär. Goda badstränder finnas. Möjligheter finnas att anordna campingläger.

Avståndet till Västervik är cirka 5 km och till Vimmerby cirka 5½ mil.

22. Kronoparken Glabo, Döderhults socken, Hammarsebo revir. (D, L)

Areal:	Inägor	62	hektar
	Skogsmark	401	»
	Impediment	51	»
	Summa	514	hektar

Klippig skärgårdsnatur med vackra stränder. Fläckvis finnes lämplig campingmark. Vid Lilla Saltviks gård finnes ett tomtområde, från vilket försäljning av tomter verkställts. Inom detta område ha vissa delar avsatts för friluftsändamål.

Avståndet till Oskarshamn är cirka 7 km (busstrafik till Lilla Saltvik), till Kristdala cirka 3 mil och till Högsby cirka 4 mil.

23. Kronoparken Böda, Böda socken, Ölands revir. (D, L)

Areal:	Inägor	174	hektar
	Skogsmark	5 403	»
	Impediment	675	»
	Summa	6 252	hektar

Bödabukten på östra sidan utgöres av sandstrand, lämplig för bad. Å västra kusten finnas lämpliga mycket goda badstränder vid Byrum–Sandvik. Här har avsatts ett tomtområde inom vilket en del tomter redan försålts. I anslutning härtill har också ett campingområde avsatts.

Med hänsyn särskilt till de goda badmöjligheterna och det gynnsamma sommarklimatet måste denna kronopark anses äga speciella förutsättningar att bli en omtyckt vistelseort under semestern.

24. Solbergatäkten 1¹ och Klintabodar 1¹, Köpings socken, Ölands revir.

Areal:	Solbergatäkten	8·0965	hektar
	Klintabodar	3·3630	»

Båda områdena utgöras av mark, som undantagits vid utmarksdelningen, varvid Solbergstäkten synes ha avsatts till sandtäkt och Klintabodar såsom båtplan. Områdena äro belägna vid Köpingsviken av Kalmarsund, skilda åt av enskilda marker. Klintabodar har strand i västerläge omkring 450 meter lång och Solbergatäkten strand i norrläge omkring 300 meter lång. Den långgrunda sandstranden till Solbergatäkten är mycket livligt besökt. Sommartiden finnas täta tåg- och bussförbindelser med Borgholm (4 km).

Av Solbergatäkten har en areal av omkring 4,70 hektar med en strand av 110 meter för tiden den 1 januari 1936 till den 1 januari 1957 utarrenderats till Ölands turistförening. På en del av det utarrenderade området ha uppförts en mindre sommarrestaurant, avklädningshytter, solgårdar, badbrygga med flera anordningar till de badandes trevnad. Den andra delen upplätes till campande mot ersättning efter den taxa som tillämpas av Svenska turistföreningen. För upprätthållande av ordning och renhållning skall arrendator anställa särskild tillsyningsman. På den icke utarrenderade arealen finnes en mat- och kaffeservering, varjämte en del därav brukar tagas i anspråk för årligen anordnade landstormsläger. På Klintabodar finnas uppförda några fiskebodar.

Med områdenas avsättande såsom riksallmänning avser utredningen icke få till stånd någon ändring av områdenas nuvarande disposition. Anmärkas bör, att Kungl. Maj:t genom beslut den 30 augusti 1935 i samband med försäljning av en byggnadstomt från Solbergatäkten förordnat att återstoden av detta område skulle bibehållas i kronans ägo.

Blekinge och Kristianstads län.

25. Kronoparkerna Harasjömåla och Boafall, Jämshögs och Kyrkhults socknar i Blekinge län, samt kronoparken Skärsnäs, Vånga socken i Kristianstads län, Blekinge-Åhus revir. (D, L)

Areal:	Krp. Harasjömåla		Krp. Boafall		Krp. Skärsnäs		Summa
Inägor	226	hektar	104	hektar	123	hektar	453	hektar
Skogsmark	1 668	»	900	»	1 732	»	4 300	»
Impediment	91	»	51	»	185	»	327	»
Summa	1 985	hektar	1 055	hektar	2 040	hektar	5 080	hektar
Vatten	139	»	39	»

Kronoparkerna bilda ett sammanhängande område. vilket angränsar sjöarna Immeln, Fikensjön, Raslången och Halen, varjämte inom området finnas några smärre sjöar. Stränderna äro i allmänhet steniga och bottnen flerstädes gyttjig, varför de icke äro särskilt lämpliga för bad. På kronoparken Boafall ligger Blekinges högsta punkt med vidsträckt utsikt över sjöarna Halen och Raslången. Hela trakten är mycket naturskön och särskilt norra delen av kronoparken Skärsnäs kan uppvisa platser med stora skönhetsvärden. Lämpliga campingplatser finnas. Å kronoparken Harasjömåla äro dock campingmöjligheterna sämre än på de båda andra kronoparkerna.

Avstånden till omkringliggande orter äro, till Olofströms brukssamhälle cirka 1 mil, till Lönsboda cirka 1 mil, till Karlshamn cirka 3,5 mil och till Kristianstad cirka 3,5 mil. Järnvägen Sölvesborg–Älmhult löper efter en del av kronoparken Harasjömålas östgräns. Landsvägen Sölvesborg–Älmhult berör kronoparken Harasjömåla, varjämte landsvägen Kristianstad–Nyteboda–Lönsboda löper genom kronoparkerna Skärsnäs och Harasjömåla. Dessutom genomskäres komplexet av flera mindre vägar.

Kristianstads län.

26. Kronoparken Ängelholm, Barkåkra och Rebbelberga socknar samt

Ängelholms stad, Kolleberga skolrevir. (D, L)

Areal:	Inägor	4	hektar
	Skogsmark	480	»
	Impediment	133	»
	Summa	617	hektar

Områdena Ängelholms havsbad, Råbacka och Luntertunområdet omfattande en areal av 230 hektar, äro utarrenderade till A.-B. Ängelholms havsbad. Någon ändring häri avses icke med kronoparkens avsättande till riksallmänning. Kronoparken har goda badstränder.

Kronoparken är belägen invid Ängelholms stad, cirka 15 km från Åstorp, cirka 20 km från Östra Ljungby och cirka 30 km från Klippan.

27. Kronoparken Skäralid, Riseberga socken, Kolleberga skolrevir. (D, L)

Areal:	Inägor	35	hektar
	Skogsmark	337	»
	Impediment (däribland rasbrant m. m.)	65	»
	Summa	437	hektar

Kronoparken är känd för sin naturskönhet.

Kronoparken ligger i omedelbar närhet av Skäralids station vid järnvägen Ängelholm–Klippan–Eslöv. Vägen Höör–Klippan–Ängelholm går intill kronoparken.

28. Orehagsskiftet av kronoparken Bäckaskog, Vånga socken, Blekinge–Åhus revir. (D)

Areal:	Inägor	13	hektar
	Skogsmark	63	»
	Impediment	4	»
	Summa	80	hektar

Orehagen är så gott som omfluten av den vackra Ivösjön. Badstränderna äro idealiska, dock är sjöbottnen på sina ställen kalkhaltig, så att vattnet blir mjölkfärgat vid badning. Campingplatser är det ont om, sedan numera större delar av inägorna frånsålts.

Avståndet till Kristianstad är cirka 2.5 mil.

29. Kronoflygsandsfältet Gamla Espet, Åhus socken, Blekinge-Åhus revir. (L)

Areal:	Inägor	2	hektar
	Skogsmark	92	»
	Impediment	2	»
	Summa	96	hektar

Flygsandsfältet är beläget intill Åhus invid Östersjön. Stränderna äro synnerligen långgrunda och lämpa sig därför ej särskilt för bad. Något söder om flygsandsfältet finnas dock goda badplatser. För camping lämpliga platser finnas.

Avståndet till Kristianstad är cirka 2 mil.

Å kronoparken ligger ett f. d. kronojägareboställe, innehållande 4 rum och kök, vilket lämpar sig att användas för fritidsändamål. Det är emellertid uthyrt till den 1 april 1941.

30. Kronoparken Gyllebo, Smedstorps, Södra Mellby och Ö. Vemmerlövs socknar, Södra Skånes revir. (L)

Areal:	Inägor	48	hektar
	Skogsmark	746	»
	Impediment	43	»
	Summa	837	hektar.	Härtill 46 hektar vatten.

Skiftena i Ö. Vemmerlövs och Smedstorps socknar lämpa sig endast för promenader på befintliga skogsvägar, vilka äro tämligen rikt förgrenade. Skiftet i Södra Mellby socken, som ligger omedelbart söder om Stenshuvuds naturskyddsområde, har en omkring 1 km lång sandstrand mot havet.

Avståndet från sistsagda skifte till Simrishamn är cirka 1,5 km och till Kristianstad cirka 6 mil.

31. Kronoparken Östra Hovby, Östra Hovby socken, Södra Skånes revir. (L)

Areal:

Skogsmark

15

hektar

Kronoparken är belägen invid Östersjön och har sandstrand, som lämpar sig för bad. Den ligger strax söder om Skillinge samhälle, cirka 1,5 mil från Simrishamn, cirka, 8 km från Borrby och cirka 1 mil från Hammenhög.

Landsvägen Ystad–Skillinge–Simrishamn går något hundratal meter från kronoparken.

32. Kronoparken Borrby, Borrby socken, Södra Skånes revir.

Areal:	Inägor	3	hektar
	Skogsmark	23	»
	Impediment	17	»
	Summa	43	hektar

Kronoparken består av tre strandskiften vid Östersjön. Det största skiftet gränsar i söder mot Löderup. De två övriga äro belägna cirka. I km norr därom. Skiftena utgöras till en del av dynområden med sandstränder. Mälarehusens strandbad med restaurant ligger omedelbart intill det större skiftet.

Avståndet är till Ystad cirka 3 mil, till Simrishamn cirka 2 mil, till Borrby cirka 6 km och till Löderup cirka 8 km.

Bilväg berör det större skiftet.

Malmöhus län.

33. Kronoparken Tollerup, Norra Rörums och Höörs socknar, Södra, Skånes revir. (L)

Areal	Inägor	56	hektar
	Skogsmark	439	»
	Impediment	52	»
	Summa	547	hektar

Kronoparken består av fyra skiften, av vilka två ligga i Norra Rörums socken och två i Höörs socken.

Ett omväxlande och rikt förgrenat vägsystem gör parken lämplig för promenader. – Badmöjligheter saknas. Från Skidfrämjandets anläggning vid Frostavallen utgå skidspår och vandringsleder, vilka beröra kronoparken.

Frostavallens hållplats på järnvägslinjen Malmö–Hässleholm. ligger på ett avstånd av cirka 1,5 km från skiftena i Höörs socken. Landsvägen Eslöv–Höör–Hässleholm berör dessa skiften. Avståndet till Lund är cirka 4 mil, till Hässleholm cirka 3 mil och till Eslöv cirka 2 mil.

34. Kronoegendomen Uranienborg, S:t Ibbs socken, Södra Skånes revir. (D, L)

Arealen omfattar 196 hektar inägor.

Kronoegendomen är belägen på sydöstra delen av ön Ven. Den utgöres huvudsakligen av åkerjord. Utmed öns sydvästra strand med början cirka 500 meter söder om Kyrkbackens hamn finnes en omkring 2,5 km lång sandstrand, 50-100 meter bred med höga nipor och ett smalt strandbälte. Niporna äro delvis bevuxna med buskar.

Ångbåtsförbindelse finnes med Landskrona till Bäckvikens hamn (45 minuter).

Hallands län.

35. Kronoflygsandsfältet Lynga, Harplinge och Söndrums socknar, Hallands revir. (D)

Areal:	Inägor	5	hektar
	Skogsmark	112	»
	Impediment	107	»
	Summa	224	hektar

Badstranden är av utmärkt beskaffenhet och på senare år livligt frekventerad. Terrängen är flack med höga sanddyner närmast havet. Möjligheter finnas att anordna campingplatser.

Avståndet till Halmstad är cirka 13 km. Buss- och järnvägsförbindelser finnas till Gullbrandstorps järnvägsstation, belägen omkring 3 km från flygsandsfältet.

Det ursprungliga flygsandsfältet jämte från Hallands naturskyddsförening inköpta angränsande områden ha genom Kung. Maj:ts beslut den 17 december 1937 avsatts till naturreservat.

36. Kronoflygsandsfälten Höka och Snapparp, Laholms landskommun, Hallands revir. (D, L)

Areal:	Höka		Snapparp
Inägor	6	hektar	—	hektar
Skogsmark	82	»	14	»
Impediment	267	»	7	»
Summa	355	hektar	21	hektar

Flygsandsfälten äro belägna i Laholmsbukten vid Lagans utlopp i densamma. Höka ligger söder om utloppet, Snapparp norr därom.

Badstränderna äro utmärkta, särskilt å Höka, och möjligheter till camping finnas. Domänstyrelsen har uppdragit åt länsarkitekten att inkomma med förslag till disposition av flygsandsfältet Höka för friluftsändamål.

Avståndet till Laholm är cirka 7 km. Landsväg finnes till Snapparp.

Göteborgs och Bohus län.

37. Kronoparken Kragenäs, Tanums socken, Uddevalla revir. (L)

Areal:	Inägor	15	hektar
	Skogsmark	77	»
	Impediment	59	»
	Summa	151	hektar

Kronoparken är belägen vid havet. En enda plats med god badstrand finnes, vilken livligt frekventeras av ortsbefolkningen. Några områden lämpade för camping finnes icke.

Avståndet till Strömstad är cirka 25 km och till Uddevalla cirka 7 mil.

Landsvägen och järnvägen Uddevalla–Strömstad gå intill kronoparken.

38. Kronoegendomen Ljungby Övra med Kiddön, Tanums socken, Uddevalla revir.

Areal:	Inägor	56	hektar
	Impediment	91	»
	Summa	147	hektar

Kronoegendomen består av ett kustområde på fastlandet samt några öar. Endast sagda, utanför badorten Fjällbacka belägna, öar lämpa sig för friluftsändamål. Goda badstränder finnas där, vilka besökas av badgästerna i Fjällbacka. Några för camping särskillt lämpade områden finnas icke. En av holmarna, Porsholmen, är utarrenderad till Fjällbacka havsbad.

39. Kronoparken Östra Bullaren, Naverstads socken, Uddevalla revir.

Areal:	Inägor	29	hektar
	Skogsmark	423	»
	Impediment	409	»
	Summa	861	hektar

Kronoparken är belägen vid norra delen av sjön Södra Bullaren och har ett synnerligen vackert läge. Några lämpliga badstränder finnas icke. Mindre områden vilka äro lämpade för camping finnas. Allmän väg genomlöper parken.

40. Kronoparken Dragsmark och kronoegendomen Hultås, Dragsmarks socken, Uddevalla revir. (D)

Areal:	Krp. Dragsmark		Krp. Hultås		Summa
Inägor	1	hektar	19	hektar	20	hektar
Skogsmark	49	»	12	»	61	»
Impediment	117	»	15	»	132	»
Summa	167	hektar	46	hektar	213	hektar
Vatten	5	hektar

Egendomarna ligga vid Gullmarsfjorden och ha stränder i västerläge. Stränderna äro icke särskilt lämpliga för bad. Flera mindre platser lämpliga till camping finnas.

Avståndet till Lysekil är 5 km sjövägen. Ångbåtsbrygga finnes vid Källviken, 1.5 km söder om kronoparken, å leden Uddevalla–Lysekil. Avståndet till Uddevalla är 30 km (landsväg).

41. Kronoparken Högås och kronoegendomen Tånga, Högås socken, Uddevalla revir. (D, L)

Aral:	Krp. Högås		Kreg. Tånga		Summa
Inägor	–	hektar	53	hektar	53	hektar
Skogsmark	72	»	13	»	85	»
Impediment	46	»	5	»	51	»
Summa	118	hektar	71	hektar	189	hektar

Egendomarna ligga vid Hafstensfjorden och ha stränder i norr-, öster och söderläge; delvis utgöras dessa av sandstränder men äro i övrigt steniga och klippiga eller med i vattnet utlöpande berghällar. För camping mycket lämpliga platser finnas.

Ett område på omkring 64 hektar är utarrenderat till Uddevalla stad för tiden 1 juni 1939–31 maj 1964. Staden har härigenom bland annat erhållit rätt att utarrendera sportstugetomter å området.

Avståndet till Uddevalla är cirka 1,5 mil sjövägen och cirka 2 mil landvägen.

42. Kronoparken Getlycke, Hjärtums socken, Uddevalla revir. (D, L)

Areal:	Inägor	40	hektar
	Skogsmark	654	»
	Impediment	206	»
	Summa	900	hektar.	Härtill 16 hektar vatten.

Kronoparken, som består av fyra skiften, varav två större, är belägen vid Öresjön. Särskilt goda badstränder saknas. Lämpliga campingområden finnas.

Avståndet till Trollhättan är cirka 12 km och till Vänersborg cirka 25 km. Landsvägen Trollhättan–Göteborg löper i närheten av kronoparken.

Å kronoparken finnas fältspatsförekomster, vilka kunna tänkas bli föremål för exploatering.

Älvsborgs län.

43. Skifte 1 av kronoparken Öresten, Örby socken, Alingsås revir. (D, L)

Areal:	Inägor	59	hektar
	Skogsmark	537	»
	Impediment	59	»
	Summa	655	hektar

Kronoparken är mycket vackert belägen invid Ö. Öresjön. Vackra utsiktspunkter finnas. En mindre sträcka god badstrand finnes. Mycket goda möjligheter till camping finnas. Badstränderna och campingplatserna äro belägna omkring 600 meter från bilväg.

Avståndet till Skene är cirka 6 km, till Kinna cirka 8 km och till Borås cirka 45 km.

44. Kronoegendomen Smälteryd och kronoparken Lygnersvider, Sätila socken, Alingsås revir. (D, L)

Areal:	Kreg. Smälteryd		Krp. Lygnersvider		Summa
Inägor	41	hektar	16	hektar	57	hektar
Skogsmark	328	»	391	»	719	»
Impediment	105	»	170	»	275	»
Summa	474	hektar	577	hektar	1 051	hektar
Vatten	8	»	67	»	75	»

Kronoegendomen Smälteryd ligger omkring 2 km norr om kronoparken Lygnersvider. Egendomarna äro synnerligen vackert belägna vid sjön Lygnern. Kronoegendomen Smälteryd når även fram till en annan, mindre sjö. Utmärkta badstränder finnas med goda campingmöjligheter.

Avståndet till Kungsbacka är cirka 35 km, till Kinna cirka 2 mil och till Göteborg cirka 5 mil. Allmän väg Borås–Seglora–Fjärås löper genom egendomarna.

Älvsborgs och Skaraborgs län.

45. Kronoparken Halle-Hunneberg, Flo och Vänersnäs socknar i Skaraborgs län samt Norra Björke, Väne-Åsaka och Västra Tunhems socknar i Älvsborgs län, Hunnebergs revir. (D, L)

Areal:	Inägor	187	hektar
	Skogsmark	5 073	»
	Impediment	1 526	»
	Summa	6 786	hektar
	Vatten	125	»

Hela Hunneberg är ödemarksbetonat. Enstaka smärre sjöar finnas, dock utan lämpliga badstränder. Stora mosskomplex förekomma. Halleberg är ännu mer ödemarksbetonat än Hunneberg. Endast en sjö, vars stränder dock ej lämpa sig för bad, finnes på berget. Stora områden med mossar och försumpad skogsmark förekomma. Båda bergens krön erbjuda mycket vackra utsikter.

Avståndet till Vargöns industrissamhälle är cirka 5 km, till Vänersborg cirka 10 km och till Trollhättan cirka 20 km. Två bilvägar leda upp till Hunnberg, en till Halleberg.

Högviltsjakten disponeras av Hans Maj:t Konungen.

Skaraborgs län.

46. Kronoparken Bromö med Kalvöarna, Torsö socken, Kinne revir. (D, L)

Areal:	Inägor	132	hektar
	Skogsmark	1 313	»
	Impediment	424	»
	Summa	1 869	hektar

Kronoparken, som består av större och mindre öar i Vänern, är mycket vackert belägen. Lämpliga badstränder finnas, såväl sandstränder som klippor. Till camping lämpade områden finnas i närheten av badstränderna.

Avståndet till Mariestad är cirka 2 mil sjövägen och cirka 2½ mil landvägen. Landsväg finnes till Bromön från Mariestad över Torsö.

47. Kronoparken Sundsmarken, Hassle-Berga-Enåsa socken, Kinne revir. (D)

Areal:	Inägor	23	hektar
	Skogsmark	365	»
	Impediment	26	»
	Summa	414	hektar

Kronoparken ligger vackert med strand vid Vänern. Ett omkring 70 meter brett strandområde är lämpligt till bad och camping.

Avståndet till Mariestad är cirka 15 km. Landsvägsförbindelse finnes från Mariestad.

48. Kronoparken Varaskogen, Forshems socken, Kinne revir.

Areal:	Inägor	49	hektar
	Skogsmark	288	»
	Impediment	18	»
	Summa	355	hektar

Kronoparken ligger vackert med strand vid Vänern. Lämpliga bad- och campingplatser finnas å Tjärholmarna i Vänern och å fastlandet mitt för holmarna.

Avståndet till Lidköping, Skara och Mariestad är cirka 3 mil samt till Götene samhälle cirka 1½ mil.

49. Kronoparken Kållandsö och kronoegendomen Läckö kungsgård, Otterstads socken, Kinne revir. (D, L)

Areal:	Krp. Kållandsö		Kreg. Läckö		Summa
Inägor	11	hektar	250	hektar	261	hektar
Skogsmark	167	»	561	»	728	»
Impediment	48	»	142	»	190	»
Summa	226	hektar	953	hektar	1 179	hektar

Kronoparken Kållandsö består av ett antal smärre skiften, vilka ligga spridda å norra och mellersta delarna av Kållandsö. Det s. k. Vänsjöskiftet, vilket är beläget i omedelbar närhet av landsvägen till Läckö slott, har lång strand utmed Vänern, dock utan idealiska badmöjligheter.

Kronoegendomen Läckö kungsgård består även av flera skiften. Långa sandstränder med goda badmöjligheter finnas. Ett skifte utgöres av öarna Stora och Lilla Eken med tillhörande holmar. Å Stora Eken finnes ett f. d. bevakareboställe, i övrigt finnes ingen bebyggelse. Naturen är mycket vacker.

Avståndet till Lidköping är cirka 2 mil Sjövägen och cirka 2½ mil landvägen. Landsvägsförbindelse finnes till Läckö.

50. Kronoparken Granvik, Tiveds och Undenäs socknar, Tivedens revir. (D, L)

Areal:	Inägor	471	hektar
	Skogsmark	6 685	»
	Impediment	1 406	»
	Summa	8 562	hektar.	Härtill 563 hektar vatten.

Naturen är mycket vacker men bergig och vild. Kronoparken har lång strand efter Vättern och dessutom finnas ett flertal större och mindre sjöar inom parken. Badstränder av sand äro fåtaliga.

Avståndet till Askersund är cirka 40 km, till Karlsborg cirka 10 km och till Skövde cirka 60 km. Landsvägen Karlsborg–Askersund genomlöper kronoparken.

51. Kronoparken Höjentorp, Eggby, Varnhems och Norra Lundby socknar, samt

kronoegendomen Höjentorp, Eggby socken, Kinne revir. (D, L)

Areal:	Inägor	126	hektar
	Skogsmark	177	»
	Impediment	29	»
	Summa	332	hektar.	Härtill 14 hektar vatten.

Kronoparkens skogsmark är söndersprängd av smärre sjöar och kärr samt består i huvudsak av försumpade lövskogsområden, omväxlande med starkt avskilda moränåsar. Utmed Eggbysjön och Skärvlången finnas möjligheter till bad. Ett till betesmark utarrenderat område vid sjön Skärvlången är lämpligt till camping. – Vissa delar av kronoparken äro ifrågasatta att avsättas såsom naturreservat.

Avståndet till Skövde är cirka 2 mil, till Skara cirka 1½ mil och till Axvall cirka ½ mil.

Örebro län.

52. Kronoparkerna Garphyttan, Tysslinge och Villingsberg. (D. L)

Revir och kronopark	Socken	Areal i hektar
		Inägor	Skogsmark	Impediment	Summa	Vatten
Örebro.
Garphyttan	Kil	34	354	122	510	38
»	Tysslinge	192	2 531	801	3 524	236
	Summa	226	2 885	923	4 034	274
Tysslinge	Tysslinge	–	261	55	316	41
»	Hidinge	9	241	54	304	29
»	Vintrosa	–	19	17	36	–
	Summa	9	521	126	656	70
Villingsberg.
Villingsberg	Karlskoga	177	3 151	1 265	4 593	381
»	Degerfors	73	960	210	1 243	139
»	Tysslinge	88	1 407	659	2 154	142
»	Hidinge	398	5 560	1 442	7 400	685
»	Knista	20	1 659	264	1 943	280
»	Kvistbro	10	525	92	627	50
»	Nysunds	190	3 603	989	4 782	413
	Summa	956	16 865	4 921	22 742	2 000

Ett flertal sjöar finnas inom komplexet. De flesta av dessa äro dock mindre lämpade för bad på grund av att dämning sker. Goda badstränder finnas dock bland annat vid Lillsjön samt vid Leken. Vid den senare sjön har domänstyrelsen nyligen utlagt ett större tomtområde, omfattande inalles 78 stycken tomter, av vilka dock endast en hitintills sålts. Möjligheter finnas att på skilda platser anordna campingläger. Komplexet lämpar sig väl för skidåkning. På ett till kronoparken Garphyttan liggande f. d. kronojägareboställe, Ånnaboda, planerar Skidfrämjandet att ordna en fritidsanläggning efter i huvudsak samma mönster som Frostavallen

Avståndet till Örebro är cirka 2½ mil, till Fjugesta cirka 1½ mil, till Karlskoga cirka 1 mil och till Kumla cirka 3 mil. Väg Örebro–Hidinge–Karlskoga löper igenom komplexet.

Denna riksallmänning skiljes från nästföljande riksallmänning genom skjutfältet vid Bofors.

53. Kronoparkerna Stadra och Karlsdal. (D, L)

Revir och kronopark	Socken	Areal i hektar
		Inägor	Skogsmark	Impediment	Summa	Vatten
Örebro.
Stadra	Grythytte	64	1 223	259	1 546	251
»	Jämboås	43	806	95	944	282
»	Nora	159	2 342	270	2 771	421
	Summa	266	4 371	624	5 261	954
Svartälvs.
Karlsdal	Grythytte	43	1 874	485	2 402	208
»	Nora	18	146	33	197	52
»	Karlskoga	397	7 385	1 215	8 947	659
»	Viker	176	2 336	566	3 078	508
	Summa	634	11 691	2 299	14 624	1 427

Sjöarna Greken, Noren, Skärjen och Älvlången angränsa eller ligga till vissa delar inom komplexet. Dessutom finnas flera smärre sjöar inom kronoparkerna, varjämte Svartälven berör desamma. Goda badplatser finnas på olika ställen såsom vid Tinnå vid nordöstra delen av Greken samt vid Tvärån vid Svartälven. Vid det s. k. Lämmanäset, vilket utgöres av en udde i sjön Älvlången, finnes en nu igenväxande inäga, vilken på grund av sin vackra belägenhet och närhet till landsvägen Nora–Karlskoga väl lämpar sig till campingplats. Även på andra platser finnes möjlighet anordna campingläger. – Sjösystemet erbjuder goda möjligheter för kanotidrott.

Avståndet till Karlskoga är cirka 1 mil, till Kristinehamn cirka 3 mil och till Nora cirka 2 mil. Vägarna Nora–Karlskoga och Nora–Grythyttan löpa genom komplexet.

Västmanlands län.

54. Kronoegendomen Ridö och kronoparken Ridö, Västerås-Barkarö socken, Västerås revir. (D, L)

Areal:	Inägor	148	hektar
	Skogsmark	559	»
	Impediment	51	»
	Summa	758	hektar

Egendomarna utgöras av en grupp öar i Mälaren, av vilka Ridön är den största. Endast på västra sidan av Ridön finnas lämpliga badstränder, i övrigt utgöras stränderna av långgrunda lerstränder med vassruggar utanför. Några iordningställda campingplatser finnas icke, men torde dylika gå att anordna. Vissa områden – lövängar – äro av sådan karaktär, att de böra beredas skydd. Två mindre holmar (Högholmen och Högholmsskär) äro redan fridlysta. Inom de närmaste åren komma omfattande skogliga reproduktionsåtgärder att igångsättas. Ek och ask äro avsedda att uppdragas inom stora områden, vilka måste hägnas, därest camping i större omfattning skall tillåtas.

Ögruppen, som synes kunna bli ett centrum för båtsporten i västra Mälaren, ligger på ett avstånd av cirka 1 mil från Västerås, cirka 1½ mil från Torshälla och cirka 2 mil från Eskilstuna.

Örebro, Västmanlands samt Kopparbergs län.

55. Kronoparkerna Kloten och Skinnskatteberg. (D, L)

Arealer m. m. se nästa sida.

Kronoparkerna bilda ett sammanhängande komplex, vilket angränsar kronoparken Grönbo.

Klotens revir. Naturen är i stort sett karg och sjöarna, vilka ligga i medeltal omkring 265 m. ö. h., äro i allmänhet sterila. Det är ont om goda badplatser. Skidterrängen är utmärkt och snöförhållandena äro mycket goda. Södra delen av reviret, den s. k. Granhultsdelen, erbjuder mer leende natur.

Malingsbo revir. En mycket omväxlande bergslagsnatur, såväl karg som mer leende. Ett flertal sjöar finnas, vilka. mångenstädes erbjuda goda badmöjligheter. Snötillgången är, ehuru icke så riklig som på Kloten, dock god. God skidterräng finnes även.

Skinnskattebergs revir. Terrängen är i stort sett mindre kuperad än Klotenkomplexets. Det stora ägokomplexet splittras här och var av mellanliggande enskilda tillhörande ägor. Ett flertal sjöar finnas, dock utan idealiska badplatser, då stränderna merendels äro steniga. Ofta gå också mossar ut mot sjöarna. Goda badmöjligheter (sandstränder) finnas dock i sjöarna Nedre Vättern och Dagarn. Särskilt den senare sjön har klart och bra vatten. För camping lämpliga platser finnas på ett flertal ställen inom riksallmänningen.

Revir och kronopark	Län	Socken	Areal i hektar
			Inägor	Skogsmark	Impediment	Summa landareal	Vatten
Malingsbo revir.
Krp. Kloten	Kopparbergs	Malingsbo	1 115	9 078	1 584	11 777	1 084
»	»	Norrbärke	712	4 731	863	6 306	432
»	»	Söderbärke	177	3 082	356	3 615	90
»	Västmanlands	Skinnskatteberg	236	3 197	333	3 766	141
		Summa	2 240	20 088	3 136	25 464	1 747
Klotens revir.
Krp. Kloten	Örebro	Ljusnarsberg	129	1 804	381	2 314	463
»	»	Ramsberg	835	10 146	1 186	12 167	1 572
		Summa	964	11 950	1 567	14 481	2 035
Skinnskattebergs revir
Krp. Skinnskatteberg	Västmanlands	Gunnilbo	1 016	9 284	2 404	12 704	1 287
»	»	Hed	88	834	202	1 124	108
»	»	Skinnskatteberg	213	10 485	2 444	14 142	1 573
»	»	Västanfors	18	1 261	391	1 670	68
		Summa	2 335	21 864	5 441	29 640	3 036

Järnvägarna Mjölby–Krylbo samt Köping–Riddarhyttan genomlöpa kronoparken Skinnskatteberg.

Avstånden från nedan angivna platser till vissa orter inom riksallmänningen äro:

Västerås–Uttersberg	69	km	järnväg
Köping–Uttersberg	34	»	»
Örebro–Skinnskatteberg	75	»	»
Ludvika–Skinnsatteberg	71	»	»

Landsvägen Köping-Skinnskatteberg–Ludvika genomlöper kronoparken Skinnskatteberg och Malingsbodelen av kronoparken Kloten. Landsvägen Köping–Uttersberg–Ludvika genomlöper eller berör båda kronoparkerna. Landsvägförbindelse finnes även med Kopparberg, Västanfors, Ramnäs m. fl. platser.

Högviltsjakten disponeras av Hans Maj:t Konungen.

Förra skogsskolan i Kloten synes kunna få disponeras (byggnaden innehåller 15 rum och 2 kök). Även andra möjligheter torde finnas att få hyra för närvarande ej bebodda gårdar.

Kopparbergs län.

56. Kronoparkerna Gröveldalen och Idre, Idre socken, Idre revir. (D)

Arealer:
	Kronoparken Idre.
	Inägor	21	hektar
	Skogsmark	24 898	»
	Fjällmark	11 853	»
	Kalfjäll	13 918	»
	Övrigt imp.	12 135	»
	Summa landareal	62 825	hektar.	Härtill 1 710 hektar vatten.

Kronoparken Gröveldalen.
Inägor	32	hektar
Skogsmark	31 457	»
Fjällmark	3 020	»
Kalfjäll	23 486	»
Övrigt imp.	7 682	»
Summa landareal	65 677	hektar.	Härtill 2 793 hektar vatten.

Till kronoparken Gröveldalen gränsar i söder kronoparkerna Drevdagen och Idre. Töfsingdalens nationalpark är belägen inom kronoparken Idre.

Fjällområdena Städjan-Nipfjället å kronoparken Idre och det i nordvästra delen av kronoparken Gröveldalen belägna Långfjället med Storvätteshogna äro synnerligen lämpliga för skidåkning vintertiden och vandringar sommartiden. Terrängen är lätt framkomlig och snöförhållandena äro mycket goda. Synnerligen vackra och vidsträckta utsikter erbjudas, särskilt från Städjan och Storvätteshogna.

Landsvägarna Mora–Älvdalen–Särna–Idre–Grövelsjön samt Idre–Storsätern–Norge genomlöpa riksallmänningen.

Jakt och fiske inom kronoparken Idre äro för närvarande utarrenderade. Fisket i fjällsjöarna är upplåtet till lapparna i Idre.

Inom kronoparken Gröveldalen äger kronan en s. k. jaktstuga, belägen vid Foskån invid fjällkanten, vilken stuga kan upplåtas mot ersättning. Inkvartering kan i större utsträckning erhållas i Svenska turistföreningens turiststation vid Grövelsjön samt i Grövelsjöns gård, Huskläppens och Lövåsens byar och Foskdalens fäbod. Inom kronoparken Idre äger kronan ett flertal avverkningskojor, vilka tidvis kunna upplåtas. Fäbodar i Grängesåsvallen, Nipvallen, Hede-Foskdal, Gammalvallen, Foskdalen och Ulandshögen ligga runt fjällkomplexet. I dessa fäbodar kan tillfällig inkvartering erhållas.

Gävleborgs län.

57. Kronoparken Hornslandet, Rogsta socken, Hälsinglands revir (D, L)

Areal:	Inägor	144	hektar
	Skogsmark	5 125	»
	Impediment	2 051	»
	Summa	7 320	hektar
	Vatten	182	»

För bad lämpliga sandstränder finnas vid Hölick, Stor- och Lillsand, Sandvik och Kuggörarna m. fl. platser. Där finnas även områden, vilka äro lämpade för camping. Vid Hölickskär finnes hamn, som erbjuder möjlighet till uppehåll för långfärdsseglare.

Avståndet till Hudiksvall är cirka 25 km. Vägförbindelser finnas till samtliga angivna badplatser. Avståndet sjövägen till Iggesund är cirka 20 km.

Jämtlands län.

58. Kronoparken Vasterhus, kronoegendomen Västbyn samt skifte I och III av kronoegendomen Stocke på Frösön, Frösö socken, Östersunds revir. (L)

Areal:	Västerhus	Västbyn	Stocke I	Stocke III	Summa
Inägor	–	15	37	–	52
Skogsmark	185	88	116	9	398
Impediment	40	13	33	–	86
Summa	225	116	186	9	536

Kronoparken Västerhus samt kronoegendomarna Västbyn och skifte III av Stocke angränsa varandra. Skifte I av kronoegendomen Stocke ligger mitt på ön. Kronoparken Västerhus och kronoegendomen Västbyn angränsa Storsjön. Lämpliga badplatser finnas,

Egendomarna ligga på ett avstånd av 8 till 14 km från Östersund. Landsvägen genomlöper kronoegendomen Västbyn samt skifte I av kronoegendomen Stocke. Flygvapnet äger rätt disponera vissa områden för övningar i bombfällning m. m.

59. Kronoparken Andersön, Sunne socken, Östersunds revir. (D, L)

Areal:	Skogsmark	261	hektar
	Impediment	48	»
	Summa	309	hektar

Kronoparken är belägen på en ö i Storsjön. Goda badstränder finnas, särskilt på öns östra sida. Ön är en omtyckt tillflyktsort för motorbåtar, vilkas passagerare bruka campa på öns stränder.

Avståndet till Östersund är omkring 12 km. På särskild begäran brukar ångbåt angöra ön (brygga finnes).

C. Åtgärder till främjande av friluftsliv å de domänfondens fastigheter, vilka icke avsättas såsom fritidsreservat.

Såsom utredningen ovan (sid. 128) framhållit böra givetvis de domänfondens fastigheter, vilka icke avsättas såsom riksallmänningar, i samma omfattning som hittills vara tillgängliga för den rekreationssökande allmänheten och upplåtelser av mark för friluftsändamål å dem kunna ske i mån av behov och deras lämplighet för ändamålet. Dylika upplåtelser synas böra ske under de förutsättningar och på i huvudsak de villkor, som av domänstyrelsen föreslagits i dess skrivelse den 5 januari 1939 (sid. 124). Med anledning av vad domänstyrelsen där anfört anser sig utredningen dock böra framhålla följande.

Punkt 8 i styrelsens sammanställning av villkor för upplåtande av kronoegendom såsom friluftsallmänning innehåller, att avtal, som icke hänför sig till område av riksallmännings natur, skall kunna uppsägas från styrelsens sida även under löpande upplåtelsetid, därest särskilt framträdande intressen skulle kräva ändrade dispositioner. Vilka dessa intressen äro angives icke. En sådan avtalsklausul kan måhända i vissa fall vara av omständigheterna påkallad, särskilt då upplåtelsetiden är av avsevärd längd. För kommuner och friluftsorganisationer måste det emellertid framstå såsom en sak av väsentlig betydelse, att den rätt de förvärva till mark för fritidsområde icke frångår dem under avtalstiden. Särskilt påtagligt är detta i fråga om kommunala fritidsområden i trakter, där tillgången på lämplig mark är knapp. Uppsägningsklausulen under sådana omständigheter medföra risk för att kommunen under avtalstiden oförmodat bleve ställd inför kanske mycket stora svårigheter att på annat sätt sörja för sin befolknings behov av mark för friluftsliv. En kommun skulle därför knappast kunna godtaga ett villkor av ifrågavarande slag i avtal med en privat markägare. Det ställer sig visserligen annorlunda. då medkontrahenten är ett statligt organ som domänstyrelsen, från vilket man kan vänta att villkoret icke skall åberopas, därest detta skulle vålla nyttjanderättshavaren avsevärda olägenheter. Då emellertid kommuner och friluftsorganisationer genom att ordna särskilda fritidsområden fullgöra en ur samhällelig synpunkt viktig uppgift, bör staten icke sina markupplåtelser till dem för detta ändamål uppställa villkor, som kunna få en återhållande verkan. Enligt utredningens mening bör därför, om det över huvud skall anses behövligt att i upplåtelseavtal inrycka villkor av förevarande slag, uppsägningsanledningarna noga specificeras och begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt.

Domänstyrelsen har i punkt 4 av sammanställningen av villkoren bland annat förutsatt, att i upplåtelseavtalen skulle intagas förbud mot vistelse i skogsmark under viss i avtalen angiven jakttid. Härtill bör kanske anmärkas, att bestämmelse i avtal mellan domänstyrelsen samt kommun eller friluftsorganisation icke kan inskränka den frihet att vistas i markerna, som enligt allmänna rättsgrundsatser tillkommer envar. Vad domänstyrelsen åsyftat torde däremot, åtminstone i väsentliga delar, kunna vinnas genom att i kontrakten inrycka föreskrift om skyldighet för nyttjanderättshavare att under däri angiven jakttid icke hålla eventuella anläggningar å det upplåtna området öppna för allmänheten.

Vad utredningen här föreslagit förutsätter för sitt genomförande icke några ändringar i gällande grunder för förvaltningen av därav berörda kronoegendomar. De särskilda tillämpningsföreskrifter och anvisningar för domänstyrelsen underlydande personal, som kunna bli önskvärda, synas i hittills vanlig ordning böra utfärdas av domänstyrelsen.

---

Kap. XI. Utredningens förslag beträffande statliga fritidsreservat å annan mark än domänfondens.

A. Allmänna riktlinjer.

Genom beslut den 30 december 1939 har Kungl. Maj:t, med anledning av en framställning från Svenska naturskyddsföreningen bemyndigat länsstyrelsen i Kristianstads län att för kronans räkning mot en köpeskilling av etthundratusen kronor inköpa ett markområde i Löderups socken av nämnda län. Området är beläget vid Skånes sydkust väster om Sandhammaren. Dess areal uppgår till omkring 370 hektar. Kungl. Maj:t förordnade, att västra delen av det förvärvade området, omfattande västra skiftet av fastigheten Hagestad 44¹⁰, gatehusen Lönsberg 1¹ och 2¹ samt fastigheterna Hagestad 44¹¹, 41¹⁹, 37⁵, 30⁸ och 28³ skulle avsättas som friluftsreservat, att av domänstyrelsen förvaltas tills vidare, intill dess annorlunda av Kungl. Maj:t förordnades, samt att återstoden av området skulle av skogsförvaltningen omhändertagas för att förvaltas enligt de för förvaltning av kronoparker gällande grunder. Den del av köpeskillingen, som beräknats belöpa å friluftsreservatet, skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut gäldas av fonden för friluftslivets främjande. Resten av köpeskillingen skulle gäldas av till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark samt till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna avsedda medel. Samtidigt fick domänstyrelsen i uppdrag att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande det till friluftsreservat avsedda områdets förvaltning, behöriga skyddande och iordningställande för fritidsändamål samt rörande de andra åtgärder, som lämpligen borde vidtagas beträffande området i fråga.

Detta är första gången som ett statligt fritidsreservat förvärvats för medel ur fonden för friluftslivets främjande. Det torde med sannolikhet kunna antagas att fondens medel – i överensstämmelse med de av 1939 års lagtima riksdag godkända direktiven för deras användande – komma att i framtiden begagnas för inköp av ytterligare fritidsreservat, avsedda att förbliva i kronans ägo. Enligt utredningens redan vid tidigare tillfälle uttalade mening bör vid dispositionen av fondens medel omsorgen om tryggandet av för friluftsliv lämpliga områden intaga en framskjuten plats. I de fall, då det icke befinnes vara tjänligare att för ändamålet lämna kommun, kommunalförbund, fritidsorganisation o. d. bidrag ur fonden, bör den erforderliga markanskaffningen ske för statens räkning på samma sätt som i det anförda fallet.

Man har sålunda att räkna med att vid sidan av riksallmänningarna kommer att finnas en annan – så småningom, får man hoppas, relativt talrikt representerad – typ av statliga friluftsreservat. Dessa reservat skola uppenbarligen fylla i stort sett samma uppgift som riksallmänningarna. Det kunde därför ligga nära till hands att låta dem förvaltas efter samma principer som riksallmänningarna. Man bör emellertid icke förbise den mycket viktiga omständigheten, att dessa reservat i motsats till riksallmänningarna äro förvärvade för medel, som anslagits uteslutande i syfte att främja friluftslivet. Vid deras förvaltning bör därför i främsta rummet tagas hänsyn till att de äro en för friluftslivets främjande avsedd tillgång. Detta synes göra det nödvändigt att för förvaltningen fastställa i viss mån andra grunder än dem, som utredningen föreslagit i fråga om riksallmänningarna.

Den fråga, till vilken man måhända först bör taga ställning, är frågan om vilket organ som skall handhava förvaltningen. Utredningen anser att domänstyrelsen bör vara detta organ. Ett skäl härtill är att det på ifrågavarande reservat i regel kommer att finnas skog, som bör skötas sakkunnigt såväl i landskapsskyddande som i ekonomiskt hänseende. Härtill kommer att domänstyrelsen och den underlydande förvaltningspersonal genom sitt sysslande med friluftslivets angelägenheter å riksallmänningarna och eljest, därest utredningens förslag därom blir genomfört, kommer att förvärva en mycket ingående erfarenhet om friluftslivets förutsättningar och behov. På liknande sätt som beträffande riksallmänningarna bör domänstyrelsen vid sin sida såsom rådgivande organ hava statens fritidsnämnd.

För domänstyrelsens förvaltning av ifrågavarande reservat böra gälla vissa av riksdagen godkända allmänna grunder. Dessa grunder böra upptaga endast de viktigaste principerna för förvaltningen. Inom ramen för dessa böra för varje särskilt reservat av Kungl. Maj:t fastställas bestämmelser angående reservatets skyddande och iordningställande för fritidsändamål samt rörande de andra särskilda åtgärder, som lämpligen böra vidtagas beträffande reservatet. Till sådana bestämmelser bör domänstyrelsen efter hörande av statens fritidsnämnd uppgöra förslag. Fritidsreservat eller del därav bör icke i något fall kunna avhändas kronan utan riksdagens i det särskilda fallet lämnade medgivande, såvida avhändandet icke sker för ändamål, för vars tillgodoseende annan än kronan är skyldig att efter expropriation avstå mark.

Utredningen har, liksom i fråga om riksallmänningarna, icke ansett sig böra utarbeta i författningsform avfattat förslag angående grunderna för förvaltningen av dessa fritidsreservat, utan inskränker sig till att angiva de synpunkter som utredningen trott böra därvid följas.

Fritidsreservaten böra förvaltas enligt regler, som i främsta rummet syfta till att främja friluftsliv och landskapsskydd inom områdena. Under beaktande av denna grundläggande princip bör å områdena växande skog skötas så att bästa möjliga avkastning utvinnes. På reservaten bör till kommuner, kommunalförbund, sammanslutningar för friluftslivets främjande och dylikt upplåtas mark för fritidsanläggningar i den utsträckning och på de villkor, som finnas bäst ägnade att befordra tillkomsten av önskvärda sådana anläggningar. Till andra än dessa bör mark inom reservaten icke få upplåtas med nyttjanderätt. Utarrendering av sportstugetomter till enskilda bör således ej vara medgiven. Kommuner och andra företrädare för friluftsrörelsen böra intresseras för att anordna campingplatser, anlägga vägar och stignät samt för att vidtaga andra åtgärder till friluftslivets främjande inom reservaten. Därest önskvärda dylika åtgärder icke kunna på detta sätt komma till stånd, böra åtgärderna vidtagas genom domänstyrelsens försorg i den omfattning härför tillgängliga medel förslå. Erforderlig vakthållning liksom tillsyn över allmänheten, för vilken icke företrädare för friluftsrörelsen i samband med nyttjanderättsupplåtelse eller eljest åtagit sig att svara, bör likaledes ordnas genom domänstyrelsens försorg. På reservaten bör allmänheten åtnjuta samma friheter och rättigheter som utredningen föreslagit beträffande riksallmänningarna. Jakt bör å reservaten få utövas endast om det befinnes önskvärt att å visst område minska villebrådsstammen. Om sådan jakt bör domänstyrelsen äga förordna efter vad som i varje fall synes lämpligt. För idkande av sötvattensfiske böra gälla motsvarande bestämmelser som för dylikt fiske föreslagits rörande riksallmänningarna. Om tillgodogörandet av till friluftsreservat hörande fiske i saltsjön bör domänstyrelsen äga förordna. Om statens fritidsnämnd, på sätt ovan föreslagits, beredas tillfälle att göra sin speciella sakkunskap och friluftsrörelsens särskilda önskemål gällande, då förslag uppgöres till bestämmelser angående varje särskilt reservats skyddande och iordningställande m. m., synas de fall, då nämndens hörande skall vara obligatoriskt, innan domänstyrelsen vidtager viss förvaltningsåtgärd, kunna begränsas till ärenden rörande markupplåtelser, rörande avsättande av sportfiskevatten och kortfiskevatten samt ärenden rörande sättet för tillgodogörandet av fisket i saltsjön.

Ifrågavarande fritidsreservat böra förvaltas såsom en tillgång för friluftslivet och alltså utan sammanblandning med annan av domänstyrelsen förvaltad egendom. Den behållna avkomsten av skogsbruket samt övriga intäkter böra i första hand gå till täckande av de utgifter, som äro förenade med de åtgärder för friluftslivets främjande och övervakning inom reservaten, vilka skola vidtagas genom styrelsens försorg. Eventuellt återstående intäkter böra tillgodoföras en särskild fond, vars medel skola enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas till friluftslivets främjande på mark, som äges av kronan, samt till årliga anslag ät domänstyrelsen för täckande av de med fritidsreservatens förvaltning förenade administrationskostnaderna. Skulle intäkterna från fritidsreservaten icke förslå att täcka utgifterna för deras förvaltning, eller i nyssnämnda fond icke finnas tillgängliga medel för ersättning åt domänstyrelsen för ovannämnda administrationskostnader, böra härför erforderliga medel ställas till förfogande ur fonden för friluftslivets främjande.

B. Förslag angående disponerandet för friluftslivets behov av vissa under marinförvaltningens vård stående fastigheter.

Under år 1937 föreslog kommendanten i Vaxholms fästning till försäljning nedannämnda fasta egendom, vilken, sedan försvaret i Stockholms skärgård utflyttats till havsbandet, icke längre krävdes för fästningens behov:

1. Getholmen eller lägenheten Västra Lagnö 1¹¹²avsöndrad från 13/18 mantal Västra Lagnö nr 1 litt. B, eller Västra Lagnö 1³ i Ljusterö socken av Stockholms län.

2. Klubben eller lägenheten Klubben 1¹, avsöndrad från 1 3/4 mantal Sillinge nr 1 och 2 i Ljusterö socken av Stockholms län.

3. Korshamnsområdet eller del av lägenheten Korshamn1¹, avsöndrad från 2 mantal Malmö nr 1 och 2 i Värmdö socken av Stockholms län.

4. Klockaruddsholmen eller Lägenheten Djurö 1³¹, avsöndrad från 11/1000 mantal Djurö nr 1 litt. Acb i Djurö socken i Stockholms län.

5. Klubbudden eller lägenheten Stafsnäs1¹²⁸, avsöndrad från 1/16 mantal Stafsnäs nr 1 litt. D i Djurö socken av Stockholms län.

6. Mörtviksberget eller lägenheten Enkärret 1³, avsöndrad från fastigheten Enkärret 1¹ i Ingarö socken av Stockholms län.

7. Fällströmsberget eller lägenheten Fällström 1², avsöndrad från lägenheten Fällström nr 1 i Ingarö socken av Stockholms län.

8. Skansholmen, eller lägenheten Skansholmen 1¹, avsöndrad från 1 mantal Hörningsholm nr 1 m. fl. i Mörkö socken av Södermanlands län.

Om dessa markområdens areal, inköpspris, värderingssummor m. m. lämnar en inom marinförvaltningen utarbetad förteckning, vilken finnes avtryckt såsom bilaga 4 till betänkandet, närmare upplysningar. Saluvärderingen har verkställts av domänstyrelsen. ,

I underdånigt utlåtande den 20 december 1937 föreslog marinförvaltningen, till vilken fästningskommendantens framställning remitterades – efter hörande av chefen för marinstaben, chefen för ostkustens marindistrikt och chefen för kustartilleriet – att området Klockaruddsholmen skulle försäljas till Stockholms frivilliga motorbåtsflottilj, som ansökt om att få förvärva holmen, samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte dels föreslå riksdagen medgiva att övriga i förteckningen upptagna områden finge försäljas under de villkor, som av Kungl. Maj:t fastställdes, dels ock besluta, att de medel, som inflöte i anledning av dessa försäljningar, måtte enligt Kungl. Maj:ts bestämmande få användas till fortifikatoriska anordningar i Stockholms skärgård.

Ärendet remitterades till fritidsutredningen, som avgav yttrande däri den 3 februari 1938. I sitt yttrande framhöll utredningen, bland annat, att de till försäljning föreslagna fastigheterna samtliga låge inom ett område, som ostridigt hade eminent betydelse ur rekreationssynpunkt särskilt för huvudstadens befolkning, men vars väsentliga natur- och rekreationsvärden samtidigt i oroväckande grad hotades av snabb och planlös exploatering. Utredningen anförde vidare:

Skärgårdsproblemet är nu så akut, att även helt små områden kunna vara av betydelse. – – – Största återhållsamhet och försiktighet synes därför böra iakttagas i fråga om försäljning av de ännu återstående små arealerna kronomark i Stockholms skärgård.

I fråga om några av de till försäljning föreslagna områdena må följande särskilda synpunkter anföras.

Getholmen, en udde av Ljusterölandet i Gälnan, har enligt värderingsinstrumentet goda och skyddade förankrings- och tilläggsplatser, och till fastigheten höra strandrätt och fiske. Området torde med sitt samtidigt fria och icke alltför oskyddade läge i en för småbåtsfärder lämplig del av skärgården kunna bli av avsevärd betydelse för friluftslivet, ifall det bevaras ostyckat och tillgängligt för allmänheten, och det vore med hänsyn härtill önskligt, att det icke såldes för avstyckning och bebyggelse.

Klubben i Furusundsleden mitt emot Östanå tillhör genom sin ringa storlek och sitt läge mitt i en starkt trafikerad farled en klass av skärgårdsholmar, som vid exploatering enligt en förnuftig plan icke torde böra utläggas till tomter, då den genom bebyggelsen förorsakade förlusten ur landskaps- och därmed även rekreationssynpunkt blir oproportionerligt stor i förhållande till den ringa ekonomiska och övriga vinsten av exploateringen. Bebyggelse på Klubben torde få anses särskilt olycklig därför att holmen ligger mitt emot Östanå fideikommiss, som synes hysa de enda obebyggda längre strandsträckor, vilka ännu finnas längs fastlandskusten mellan Stockholm och Norrtäljeviken. Holmen borde utan tvivel tillika med den ännu icke exploaterade marken under Östanå bevaras såsom friluftsområde och landskapsreservat. Även i och för sig torde den lilla holmen med sitt läge och sin vänliga natur, varom talas i Kungl. domänstyrelsens besiktningsinstrument, representera ett icke föraktligt värde ur rekreationssynpunkt.

Korshamnsområdet, yttersta delen av Fågelbrolandet, ligger vid storfjärdsbandet vid gränsen till ytterskärgården och har samtidigt vägförbindelse med Stockholm. Där finnas utmärkta hamnar. Enligt inhämtade uppgifter från kompetent bedömare är naturen vacker skärgårdsnatur med lövängsinslag, och goda badstränder finnas, redan starkt anlitade (områdena innanför uppgivas vara i det närmaste helt exploaterade genom strandbebyggelse). Det förefaller obestridligt, att Korshamnsudden har stort värde ur allmän synpunkt i nuvarande skick, bland annat såsom friluftsområde, vilket värde skulle spolieras genom styckning till tomter och bebyggelse. Enligt Fritidsutredningens mening borde området – med hänsyn särskilt till det utmärkt lämpliga läget – bevaras från sådan exploatering för att tjäna bland annat såsom utflyktshamn för båtfolk från Stockholm. Detta är också Stockholms stadskollegiums friluftskommittés åsikt.

---

Klubbudden torde icke böra styckas till tomter och bebyggas, då den enligt värderingsinstrumentet »lämpar sig bäst att såsom öppen plats införlivas i det angränsande sommarsamhället».

Mörtviksberget vid den branta sydvästra stranden av Ingarölandet bedömes i värderingsinstrumentet så: »Fastighetens huvudsakliga värde ligger i den fria och vackra utsikten över Ingarö- och Nämndöfjärdarna.» Ur allmän synpunkt torde detta värde hellre böra bevaras åt allmänheten än förbehållas en eller några enskilda tomtköpare. En exploatering genom bebyggelse torde dessutom kunna befaras medföra vandalisering av den ståtliga bergbranten mot fjärden genom insprängda eller påhängda trappor m. m.

Skansholmen, en grusås med äldre tallskog vid Skanssundet mellan Näslanda fjärd och Himmerfjärden i fjärdsystemet väster om Södertörn, ligger att döma av kartan på ett ur landskapssynpunkt känsligt ställe och synes enligt framställningar från Södertälje båtklubb till kommendanten för Vaxholms fästning och senare till Eders Kungl. Maj:t ha stor betydelse ur friluftslivets synpunkt genom sitt läge, sin badstrand och sin goda hamn. Ur synpunkten av friluftslivets intresse borde då området icke styckas till tomter och icke heller exploateras genom grustäkt, såsom alternativt ifrågasättes, utan bevaras såsom utflyktshamn till allmänt bruk och såsom en karakteristisk detalj i landskapet, vilken även torde ha intresse ur ren naturskyddssynpunkt.

Det torde framgå av det anförda, att i varje fall den allra största delen av den till försäljning föreslagna arealen intages av områden av sådan beskaffenhet, att de ur synpunkten av det allmänna intresse, som Fritidsutredningen har att företräda, borde bevaras oexploaterade och tillgängliga för allmänheten.

De till försäljning föreslagna områdena, möjligen med undantag för Fällströmsberget, borde av anförda skäl enligt Fritidsutredningens mening antingen icke alls försäljas eller försäljas endast med garanti för att deras väsentliga natur- och rekreationsvärden komma att bevaras och komma allmänheten till godo.

Som ett särskilt, principiellt skäl emot de ifrågasatta försäljningarna kan anföras, att de mer eller mindre kunna tänkas föregripa dispositioner, vilka statsmakterna möjligen skulle vilja träffa med anledning av förslag, som kunna komma att framställas med anledning av Fritidsutredningens pågående arbete.

---

Fritidsutredningen inser å andra sidan, att vissa principiella skäl tala för de föreslagna försäljningarna. Det ingår icke i Kungl. marinförvaltningens uppgifter att bevara naturområden för den rekreationssökande allmänhetens skull, och dess budget bör icke belastas med utgifter för sådant ändamål, icke heller indirekt genom att berövas motsvarande inkomster. Då emellertid marinförvaltningen först efter särskilt tillstånd synes kunna disponera de medel, som skulle inflyta till följd av försäljningarna torde dessa medel icke kunna anses ingå i marinförvaltningens ordinarie budget, utan vara att betrakta såsom ett särskilt anslag. Om denna tolkning är riktig, skulle genom de nu ifrågavarande försäljningarna marinförvaltningen tillföras ett särskilt anslag på bekostnad av bland annat friluftslivets intressen, vilket Fritidsutredningen icke kan finna rimligt.

Under hänvisning till vad utredningen sålunda och i övrigt anfört hemställde utredningen, såvitt angår samtliga ifrågavarande områden med undantag av Klockaruddsholmen, dels att förberedelser för försäljning eller annan exploatering av områdena måtte uppskjutas till dess fritidsutredningens arbete blivit slutfört och de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning, hunnit prövas av statsmakterna, dels ock att Kungl. Maj:t måtte under tiden förordna om sådan disposition av områdena, att deras naturliga. rekreationsvärden bevarades och ett framtida förfogande med marken på ur allmän synpunkt lämpligaste sätt icke försvårades.

Med anledning av fritidsutredningens yttrande hördes marinförvaltningen ånyo. I underdånigt utlåtande den 1 april 1938 anförde marinförvaltningen, bland annat:

Det förhållandet att marinförvaltningen föreslagit de berörda områdena i Stockholms skärgård till försäljning hade huvudsakligen föranletts av behovet att erhålla medel till vissa i samband med genomförande av 1936 års försvarsorganisation behövliga fortifikatoriska anläggningar i Stockholms skärgård. Marinförvaltningen finge därför erinra, att det allenast vore under förutsättning att kontanta medel för områdena erhölles, som marinförvaltningen ifrågasatte, att sjöförsvarets disposition över dessa områden skulle upphöra. Marinförvaltningen ville icke direkt avstyrka att ärendets avgörande, såvitt anginge andra områden än Klockaruddsholmen, finge på sätt fritidsutredningen föreslagit tillfälligt uppskjutas. Marinförvaltningen avsåge icke att igångsätta några arbeten på områdena, som skulle kunna äventyra deras natur- och rekreationsvärden, och vid eventuell utarrendering av områdena avsåge marinförvaltningen att intaga sådana villkor i kontrakten, att de av fritidsutredningen framförda synpunkterna bleve beaktade. Marinförvaltningen föresloge förty att fritidsutredningens förslag angående meddelandet av särskilda bestämmelser rörande dispositionen av områdena, intill dess frågan om deras försäljning bleve avgjord, icke måtte föranleda någon åtgärd.

Klockaruddsholmen har sedermera försålts, men i övrigt har ärendet icke lett till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter framställning av fritidsutredningen har marinförvaltningen i oktober 1939 infordrat yttrande från kommendanten i Vaxholms fästning, huruvida fastigheterna fortfarande lämpligen kunde försäljas. I sitt yttrande, dagtecknat den 4 november 1939, har kommendanten förklarat sig vidhålla sina tidigare förslag angående fastigheternas försäljning. Kommendanten har dock därvid framhållit, att under nu rådande förhållanden försäljning av Korshamnsområdet eller del av lägenheten Korshamn 1¹ syntes böra tills vidare anstå, då den betydande areal avverkningsbar skog, som funnes inom området, vid mobilisering kunde komma till användning för olika ändamål.

Fritidsutredningen har förut i detta betänkande givit uttryck åt sin uppfattning, att det är ett nationellt intresse av stor betydelse, att alla de vid saltsjön belägna kronoegendomar, som äro eller i framtiden kunna tänkas bli i mera väsentlig omfattning utnyttjade för fritidsändamål, bevaras tillgängliga för den stora allmänheten och deras landskapstyp skyddas. På grund härav och under åberopande av vad utredningen anfört i sitt ovan refererade underdåniga utlåtande den 3 februari 1938, vill utredningen föreslå att de nu för sjöförsvaret disponerade men för detta ändamål obehövliga fastigheterna Getholmen (Västra Lagnö 1¹¹²), Klubben (Klubben 1¹), Korshamnsområdet (del av lägenheten Korshamn 1¹), Mörtviksberget (Enkärret 1³) och Skansholmen (Skansholmen 1¹) avsättas såsom statliga fritidsreservat.

Marinförvaltningen har, såsom av den föregående redogörelsen framgår, uttryckligen uttalat, att det allenast vore under förutsättning att kontanta medel för områdena erhölles, som ämbetsverket ifrågasatte, att sjöförsvarets disposition över områdena skulle upphöra. Detta torde väl knappast överensstämma med den praxis som numera tillämpas, då kronan tillhörig mark överföres för att disponeras på annat sätt än tidigare. Fritidsutredningen anser emellertid, att områdena böra avsättas såsom fritidsreservat, även om detta skulle nödvändiggöra utanordnande av kontant ersättning till marinförvaltningen. För sådant fall bör ersättningen bestridas ur fonden för friluftslivets främjande. Till skäligheten av de i bilaga 4. upptagna saluvärdena har utredningen ansett sig icke böra taga ställning.

De sålunda föreslagna fritidsreservaten äro uppenbarligen att hänföra till samma typ av statliga fritidsreservat som det nyligen förvärvade området i Löderups socken av Kristianstads län. De böra följaktligen förvaltas enligt enahanda grunder som detta.

---

1. Om begreppet riksallmänning se sid. 127 och 129, jfr 130.
2. D betyder, att fastigheten av domänstyrelsen angivits vara lämplig som friluftsallmänning.
3. L betyder, att fastigheten av länsarkitekten eller större stad angivits vara lämplig som friluftsallmänning.