SOU 1940:12/Allmän avdelning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Författningsförslag.
SOU 1940:12

Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning
avgivet av fritidsutredningen.
II. Disponerandet av kronans fasta egendom för friluftsändamål.  →


[ 16 ]

I. ALLMÄN AVDELNING.

Kap. I. Behandlingen i riksdagen av friluftslivets markfråga m.m. De sakkunnigas uppdrag.

Vid 1936 års riksdag väcktes två motioner, vilka båda hade till föremål friluftslivets markfråga.

Uti den ena av dessa motioner, nr 165 i andra kammaren av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson, anfördes:

Den hårda fysiska och psykiska påfrestning, som nutida långt drivna mekanisering av arbetet inom de flesta arbetsområden medför, har för städernas och industrisamhällenas befolkning skapat ett ständigt ökat behov av möjligheter till rekreation och avspänning. Ur folkhälsans synpunkt synes det vara ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att detta behov kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Att ett härdande friluftsliv ute i skog och mark utgör den bästa motvikten mot det jäktande arbetslivets påfrestningar, torde alla vara överens om. Den väldiga omfattning, varmed städernas och industrisamhällenas befolkning under de senaste åren deltagit i friluftslivet i dess skilda former, visar att de i detta funnit den rekreation de bäst behöva.

Hur allmänt frilufts- och vandrarlivet omfattas av dessa folkgrupper får man en föreställning om, då, enligt de uppgifter som stått oss till buds, mellan 20 000 och 30 000 stockholmare varje söndag lämna huvudstaden för att under olika former idka friluftsliv i de skogar, som finnas runt omkring staden. I andra större och mindre städer och industrisamhällen är intresset för friluftsliv i allmänhet lika stort. Bland jordägarna i städernas grannskap har denna invasion av stadsbor till deras marker ofta, och i vissa fall icke utan orsak, setts med synnerligen oblida ögon. Vissa element bland friluftsfolket ha understundom uppträtt som hänsynslösa skadegörare, trampat ned och brutit sönder ungskog och stängsel samt osnyggat de marker där de dragit fram. Dessa element tillhöra dock undantagen. Det stora flertalet av friluftsfolket torde kunna betecknas såsom synnerligen hyggliga och hänsynsfulla. Bland i synnerhet de större skogsägarna i närheten av befolkningscentra har emellertid allt starkare röster börjat höjas med krav på lagstiftning innebärande förbud att beträda i enskild ägo befintlig skogsmark. Även om dessa krav icke ha utsikt att vinna gehör, torde dock åtgärder i tid böra vidtagas för att åt den icke jordägande befolkningen trygga möjligheten till friluftsliv ute i skog och mark. Att samhället här bör träda till synes desto mera påkallat, som det för närvarande pågår en synnerligen omfattande och hastigt framskridande exploatering och styckning av skogsområden belägna i närheten av de större städerna. Förmögna stadsbor lägga beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsa intill hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden bli på detta sätt strandområdena förvandlade till tomter och parker i enskild ägo. Hundratusentals människor, vilka äro bosatta i städerna och de tätbebyggda samhällena, bli på detta sätt, trots att de äro bosatta i närheten av hav och sjöar, berövade möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd till sin bostadsort.

[ 17 ]På sina håll ha de kommunala myndigheterna vidtagit eller förbereda åtgärder i syfte att trygga åt kommunens befolkning erforderliga möjligheter till friluftsliv. Många kommuner torde emellertid sakna möjlighet att förvärva härför behövliga områden. Att åstadkomma och för framtiden bevara tillräckligt stora områden i olika delar av landet, vilka stå till förfogande för de folkgrupper, som ha behov därav för idkande av friluftsliv, synes oss vara en så viktig angelägenhet, att den bör bliva föremål för statsmakternas intresse. Staten äger ju redan betydande skogsdomäner spridda över hela landet. Det synes oss, att områden av dessa skogar, belägna inom räckhåll för befolkningen i städer och tätbebyggda samhällen, böra upplåtas och för framtiden bevaras såsom rekreationsplatser för den icke jordägande befolkningen. Till dessa områden kunde då de skaror, som söka sig ut till friluftsliv, hänvisas. Ordnandet av dessa s. k. naturreservat torde böra ske i samarbete mellan kronodomänernas förvaltning och vederbörande kommuner. Lämpligt och behövligt torde också vara att i samband därmed även ordnas undervisning och propaganda för naturskydd och hembygdsvård.


Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställde motionärerna, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv.

Motionen hänvisades till andra kammarens andra tillfälliga utskott, som inhämtade utlåtanden från domänstyrelsen och socialstyrelsen, varjämte utskottet beredde Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska turistföreningen och Svenska naturskyddsföreningen tillfälle att inkomma med yttranden. Utskottet mottog därjämte en skrivelse i ämnet från ett under landshövdingens i Stockholms län ordförandeskap hållet möte med av frågan intresserade föreningar o. d. i Stockholm och dess omgivningar.


Domänstyrelsen anförde:

Styrelsen anser det vara av betydelse ur det allmännas synpunkt, att den folkrörelse, friluftslivet utgör, understödes och omhändertages i den mån detta kan visa sig vara nödvändigt. Styrelsen anser också, att statens skogar böra i viss utsträckning och på lämpliga villkor upplåtas till allmänningar för friluftslivet, även om det måste vara ett betydande kommunalt intresse att tillgodose nuvarande och framtida behov av naturallmänningar för friluftsliv åt den icke jordägande befolkningen. Ett samarbete synes därför böra komma till stånd mellan staten och de kommuner, för vilka frågan har betydelse, ävensom med sammanslutningar, främjande friluftslivet, och större jordägare. Förutom i motionen ifrågasatta åtgärder, avseende upplåtandet av lämplig mark till tältplatser, inrättandet av enkla raststugor eller vandrarhem samt anställandet av personal såsom övervakare av ordningen, instruktörer i naturkunskap och friluftsidrotter, torde – enligt vad erfarenheten visat – vissa ytterligare åtgärder kunna vara erforderliga innan områden, varom här är frågan, tagas i anspråk för avsett ändamål. Ofta kräves sålunda anläggning av gång- och cykelstigar ävensom körvägar, anordnandet av badplatser m. m. Frågor om tillgodoseendet av skogsvårdens, jakt- och fiskevårdens samt naturskyddets intressen, faran för skogseld m. m. torde komma att kräva sin särskilda handläggning vid skogsområdenas upplåtande för friluftsliv. Det bör ej heller förbises, att friluftslivet i en framtid kan behöva länkas in efter andra linjer än de nu mera allmänt tillämpade. I alla dessa fall torde samarbete krävas i första hand mellan staten och de kommuner, åt vilka statsskogar skulle upplåtas för friluftsliv.

De områden, inom vilka ett ordnande av friluftsliv i första hand synes böra [ 18 ]komma till stånd, torde vara landets södra och mellersta delar eller Götaland, Svealand – utom övre Dalarna – ävensom möjligen Södra Norrlands kustland beträffande trakten kring Gävle, Söderhamn och Sundsvall. Inom dessa områden finnes ojämförligt största delen av våra städer och industrisamhällen, varjämte bebyggelsetätheten i övrigt är större än i de inre och nordligare landsändarna, där i motionen angivet problem knappast ännu på lång tid kan anses föreligga. En koncentration av friluftslivet till vissa områden skulle medföra den fördelen, att övriga skogsområden skulle i stort sett bliva befriade från den skadegörelse, som med friluftslivet icke torde kunna helt undvikas.


Socialstyrelsen anförde för sin del:

Ungdomens allt starkare framträdande dragning – med eller utan anslutning till den organiserade idrottsrörelsen – mot friluftsliv har utan tvivel varit ägnat att stärka den fysiska konditionen och att förkovra känslan för gott kamratskap och fair play. Ett vaket natursinne skänker stora omedelbara livsvärden och torde ofta även bidraga till förståelse för andra samhällsgruppers levnadsvillkor.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om massintresset för friluftsliv mera allmänt bottnar i en fördjupad uppfattning och en stigande uppskattning av den orörda naturen i och för sig. Med hänsyn härtill har man anledning ställa sig kritisk till i skilda sammanhang framförda krav på upprättande av naturreservat i egentlig mening i storstädernas närhet för tillgodoseende av friluftsfolkets behov. Kraven torde, där de icke utgå från det ringare antalet verkligt naturintresserade personer, mera åsyfta bevarandet av vissa vandrings- och skidleder genom omväxlande terräng samt upprättandet av läger- och badplatser än bibehållandet av den ursprungliga naturen, detta särskilt som ett naturreservat, tillgängligt för massinvasion, i olika avseenden snabbt måste förlora karaktären av orörd natur.

Hela frågan om storstadsbefolkningens tillträde till den städerna kringliggande "naturen" är av ömtålig beskaffenhet. Det må nämligen ihågkommas, att den jordbruks- och skogsbygd, som smyger sig ända inpå den egentliga staden, till sin beskaffenhet icke skiljer sig från annan jordbruks- och skogsbygd i vårt land. Den är i samma mån som den senare beträffande fauna och flora känslig för människans intrång, i samma mån värd att skyddas för den måhända långsamt märkbara, men otvivelaktigt kraftiga skövling, som upprepade, täta besök av blomsterplockare, vandrare och skidlöpare medför. Markägarna och brukarna i dessa trakter, vilka säkerligen intet ha emot att en eller annan försynt vandrare genomströvar skogsägorna, måste med fog ställa den frågan, huruvida de skola finna sig i den extra skattning av markerna, som förorsakas enbart av ägornas nära belägenhet intill större befolkningscentra. Man bör icke av anslag om "enskilt område" alltid draga den slutsatsen, att markägaren blott håller på sin rätt som ägare. I sammanhanget må även erinras om att den jord- och skogsbrukande befolkningen i görligaste mån bör skonas från de närgångna intrång i helgdagsvilan och söndagsnöjena, vilka senare ofta bestå i jakt eller fiske, som en skara vandrare ofta av oförstånd kan låta komma sig till last.

Styrelsen vill i samband med det ovan anförda även erinra om, att anordnandet av terränglöpningar, orienteringstävlingar m. m. i viss grad även är ägnat att åvägabringa skadegörelse å jord- och skogsägor, vad de senare ägorna beträffar särskilt i fråga om faunans fortbestånd. Ehuru den sportutövande allmänhetens känsla för takt och försiktighet synes bliva alltmer utvecklad finner styrelsen icke opåkallat, att hela den sportsligt betonade verksamhet, som stadsbefolkningen utövar i skog och mark – från det enkla vandrandet till den rena idrottsutövningen – underkastades en sådan reglering, att dess skadegörelse i möjligaste mån eliminerades, utan att därför sportutövningen lede väsentligt avbräck.

Den av motionärerna föreslagna anordningen skulle otvivelaktigt vara ägnad [ 19 ]att medföra ett starkare skydd för markägares och brukares intressen, därigenom att vandringslivet sannolikt komme att i viss grad koncentreras till de upprättade s. k. naturreservaten. Emellertid må beaktas att, därest som föreslås, statens domänjord skulle ställas till förfogande för ändamålet, staten genom jordvärdeminskning å de områden, som här kunde ifrågakomma, skulle lida ekonomiska förluster. Även om det synes styrelsen rimligt, att staten i mån av behov visar förstående välvilja för saken, synes spörsmålet i främsta rummet vara en kommunernas, enkannerligen de större städernas, angelägenhet. De behov, varom här är fråga, synas kunna tillgodoses genom förhållandevis enkla anordningar, till exempel inrättandet av ett stignät, systematiskt lagt genom ur skilda synpunkter mindre ömtåliga områden, och upprättandet av fasta tältplatser, anordningar, möjliga att genomföra i en form och till kostnader, som ej torde påfordra statens ekonomiska bistånd.


Svenska stadsförbundets styrelse anförde:

Styrelsen har icke möjlighet att bedöma i vilken omfattning motionärernas önskemål kunna realiseras genom anlitande av statens skogsdomäner för åstadkommande av rekreationsplatser för stadssamhällenas befolkning. Dessa möjligheter torde emellertid knappast böra överskattas, och på denna väg torde en lösning av frågan vara att vinna endast för ett relativt begränsat antal samhällen.

Att ett behov av rekreationsplatser ute i naturen föreligger för stadsbefolkningens del torde däremot vara obestridligt och detta behov synes bliva allt mer och mer akut. Det må i detta sammanhang erinras om tvenne motioner, som i fjol väcktes hos Stockholms stadsfullmäktige om åtgärder för underlättande av stockholmarnas friluftsliv (motioner n:ris 34 och 37 år 1935). I dessa gives uttryck för delvis samma synpunkter som i den nu ifrågavarande riksdagsmotionen. Även på andra håll hava samma önskemål framkommit. Särskilt har behovet av badplatser utanför respektive samhällen gjort sig gällande på åtskilliga håll. Styrelsen vill för sin del därför livligt tillstyrka åtgärder i motionens syfte.

Då motionärerna ifrågasätta samarbete mellan statens och kommunernas respektive organ för ordnande av de ifrågasatta friluftsområdena, ger detta styrelsen anledning påpeka ett förhållande, som måhända kommer att på något håll bereda vissa svårigheter i praktiken. I nu gällande lagstiftning har municipalsamhälle icke tillerkänts samma möjligheter att vidtaga åtgärder på förevarande område, som stå öppna för stads- eller landskommun eller köping, som utgör egen kommun. Municipalsamhällets kompetensområde är som bekant begränsat till vad som står i samband med stadsstadgornas tillämpning. Huruvida åtgärder för iordningsställande av områden för friluftsrekreation kan anses motiverade av hälsovårdsstadgans bestämmelser torde vara ovisst i de fall, där det icke gäller beredande av badmöjligheter. Så har t. ex. i rättspraxis fastslagits, att en med motionens syften så nära sammanfallande uppgift som ordnande av idrottsplats icke ligger inom municipalsamhällets befogenhet.


Svenska landskommunernas förbund uttalade i sitt yttrande:

Värdet av ett ändamålsenligt friluftsliv i skog och mark för enskilda individer torde av ingen kunna bestridas. I orter med talrik sammanträngd befolkning bli emellertid de marker, som på grund av sitt läge och lämplighet i övrigt mer allmänt begagnas för ändamålet, utsatta för sådan skada, vare sig detta sker på grund av oförstånd eller ren skadelusta eller orsakas av ett intensivt begagnande, att den enskilde markägaren ofta blir ekonomiskt lidande härpå.

Ett sådant tillstånd är icke tillfredsställande. Då emellertid ett allmänt förbud mot skogsmarkers begagnande i rekreationssyfte icke gärna kan ifrågakomma, måste onekligen andra utvägar sökas, som, samtidigt med att enskilda [ 20 ]markägare skyddas för dylikt intrång, betrygga tillgång till mark för befolkningens friluftsliv.

Även om detta spörsmål i stor utsträckning kan betraktas såsom en hälsovårdsangelägenhet, som det i första hand skulle ankomma på kommunerna att ordna, så är dock detta behov av så stort allmänt intresse, att det icke får begränsas till en lokal ortsfråga. Större städer och även samhällen på landet kunna visserligen för egna behov av områden för friluftsbad, lägerplatser o. d. vidtaga särskilda anordningar. Hembygdsföreningar och lokala turistföreningar göra jämväl mycket för att befordra sport och uteliv i terrängen. Detta kan emellertid mer sällan vara tillfyllest för den enskilda ortens behov, än mindre för det behov, som mer allmänt gör sig gällande. Större markreservat måste eftersträvas.

Olika behov göra sig emellertid gällande. Dels behövas intill större samhällen mer centralt belägna lägerplatser med goda kommunikationer, som möjliggöra regelbunden sommarvistelse under hela arbetsveckan, dels platser, där en turistande motorman eller cyklist kan slå läger på en naturskönt belägen plats för en kortare tid, dels ock behöver den naturälskande människan, som i den djupa skogens skydd vill söka vila och rekreation, tillgodoses.

Frågan torde emellertid icke enbart gälla upplåtelse av mark för ändamålet. När på dylikt sätt vissa mindre områden blivit anvisade såsom tillgängliga, så följer därav dels vissa allmänna behov att tillgodose såsom tillgång till gott dricksvatten etc., dels ock tillsyn av ordning och renhållning inom området. Dessa behov äro givetvis mycket beroende av det upplåtna områdets art och storlek. För vidsträckt skogsområde, som anvisas för friluftsliv i vidsträcktare mening, behövas icke sådana speciella anordningar såsom t. ex. då en hage eller ängsmark utmed en väg eller vid en sjöstrand, som är speciellt lämplig som tältplats eller badställe, anvisas.

En eventuell utredning bör givetvis taga sikte på dessa olikartade behov, som göra sig gällande, och huru de kostnader skola utgå, som onekligen komma att uppstå för vissa lokala anordningar och tillsynen över sådana mindre områden, som mer intensivt komma till användning.


Svenska turistföreningen framhöll bland annat följande synpunkter, som borde beaktas vid en eventuell utredning:

För folkhälsan vore rekreation i form av friluftsliv av oskattbar betydelse. Lämpliga åtgärder för understödjande av dylikt vore bland annat anordnande av rastplatser, övernattningsställen, campingplatser o. d. med anställande av personal för upprätthållande av ordning, lämnande av upplysningar o. s. v. Vandrings- och skidleder borde iordningställas och propagandalitteratur utarbetas. Friluftslivet borde regleras genom verksamhet för större hänsyn såväl till naturen själv som till enskild rätt. Större ömsesidig förståelse borde skapas för övervinnande av de motsättningar, som på senare år otvivelaktigt uppstått mellan rekreationssökande och lantbefolkningen. Vid anordnandet av naturreservat borde iakttagas, att ej blott smärre platser för badning, tältning o. s. v. anskaffas utan ock tillräckligt stora områden bildas, som kunna betjäna ej blott enstaka orters utan hela landsdelars befolkning. Därvid kunde såväl kronans som kommuners biträde bli nödvändigt. Organisationsfrågan vore av stor betydelse. Eventuella åtgärder borde hava till ändamål att gagna alla och sålunda icke avses att tillgodose endast vissa samhällsgrupper.


Svenska naturskyddsföreningen upplyste i samband med en redogörelse för motsvarande förhållanden i Förenta staterna, att riksskogsförvaltningen därstädes ansåge tillfälle till rekreation åt befolkningen böra på allvar räknas med såsom en av de nyttigheter man får ur skogen. 2·3 procent av Förenta [ 21 ]staternas hela areal, svarande mot 9 procent av dess hela areal av egentlig skogsmark, hade avsatts för dylika ändamål till statliga reservat. Ett liknande erkännande för vårt lands del komme att medföra vissa konsekvenser. Vissa rekreationsområden finge ej exploateras, skogsskötseln finge modifieras till andra än rent ekonomiska uppgifter och vägväsendet i skogarna anpassas. En kraftig propaganda, vädjande till de olika parternas medborgaranda, en reglering av bebyggelsen och annan markexploatering inom ett större område runt omkring större städer samt beredande av medel att garantera respektive kommun möjlighet att förvärva behövlig mark till skäligt pris rekommenderades som framkomliga vägar.

Det under landshövdingens i Stockholms län ordförandeskap hållna mötet med föreningar o. d. anförde, med framhållande i övrigt av de flesta i de föregående yttrandena omförmälda synpunkter:

Det förefölle uppenbart, att den genom motionen väckta frågan om garantier för tätbygdernas friluftsfolk mot att avstängas från naturen samt den därmed sammanhängande frågan om bättre skydd för naturvärdena i städernas utmarker måste lösas efter vida större linjer och med anlitande av flera olika medel, om lösningen skall kunna bli tillfredsställande. Förutom genom avsättning av vissa områden av kronoskogarna som särskilda reservat för friluftslivet skulle statsmakterna kunna verksamt bidraga till lösningen av de väckta frågorna på bland annat följande sätt:

1) genom att i likhet med Förenta staternas riksskogsförvaltning i princip erkänna och räkna med rekreationsvärdet som en nyttighet, vilken statsdomänerna kunna avkasta, samt därav draga de naturliga konsekvenser i skogspolitiskt och annat avseende, som kunna anses påkallade;

2) genom att på lämpligt sätt för de stadskommuner, som därav äro i behov, underlätta deras förvärv av naturreservat;

3) genom att förmedelst en strängare tillämpning av gällande bestämmelser om avstyckning och bebyggelse eller på annat sätt skapa former för en utsträckning av stadsplaneidéns planhushållningsprincip över tillräckligt stora områden utanför städerna i syfte att möjliggöra ett tillgodoseende av allmänna behov med nödig hänsyn till enskildas rätt;

4) genom reglering av handeln med grönt och vildblommor och andra åtgärder till motarbetande av naturskövlingen från allmänhetens sida;

5) genom andra lämpliga åtgärder för utjämning av motsättningen mellan markägarna och friluftsfolket i städernas utmarker.


Utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 10, över motionen:

Att den fortskridande mekaniseringen av arbetet och tillvaron över huvud för stora delar av vårt lands befolkning medfört krav på ökade möjligheter till rekreation i form av friluftsliv är ovedersägligt. Utskottet kan från denna synpunkt sett utan tvekan biträda motionens syfte. Ju starkare denna ändring av arbetsformerna blivit och ju mera befolkningen hopas i större samhällen och på grund just därav möter växande svårighet att komma i kontakt med orörd natur, desto mera aktuellt och bjudande blir kravet på åtgärder för tillgodoseende av detta behov, vilket i första hand synes vara ett kommunalt intresse. Med hänsyn emellertid till de synnerligen skiftande formerna av sport- och friluftsliv och till de olikartade naturformer, som den från städerna i vårt land tillgängliga naturen erbjuder, måste, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, åtgärderna bliva av mycket skiftande art. Den rekreationssökande allmänheten kan emellertid ej [ 22 ]lämnas utan bistånd eller tillsyn i och med att större eller mindre stycken orörd natur ställts till förfogande genom det allmännas försorg. Erfarenheterna från senare år motivera såsom ock från flera håll antytts ett aktgivande på denna allmänhet. De områden, vilka för närvarande upplåtits eller helt enkelt i större eller mindre utsträckning tagits i anspråk för campande stadsbor o. d., förete ej sällan en bild av förödelse. Utskottet vill emellertid lika starkt framhålla, att den bofasta lantbefolkningens intressen måste tillvaratagas. Hänsyn till storstadsbefolkningens behov får ingalunda skymma det förhållandet, att även landsbygdens innevånare efter sitt arbete äro i behov av rekreation och vila i och vid sina egna hem. Denna befolkning har också lovliga rättigheter till mark och ägor. Självklart är, att när en stor mängd människor, t. ex. vid orienteringslöpningar, sammanföras på begränsade områden, de kunna åstadkomma bestående och allvarliga skador å växt- och djurvärld. Det är även av synnerlig vikt att vid utredningen av detta spörsmål beakta förefintliga möjligheter till avspänning i det motsatsförhållande, som otvivelaktigt uppstått och alltmera skärpts mellan den rekreationssökande stadsbefolkningen och lantbygdens innevånare, i synnerhet markägarna, vilka ingalunda alltid kunna räknas till storgodsägarnas klass utan lika ofta äro i hög grad beroende av skötseln av sina små lägenheter och hemmansdelar.

Skall en utredning av det med motionen avsedda spörsmålet hava någon utsikt att nå bestående och värdefulla resultat, måste den bliva både grundlig och mångsidig. De avgivna utlåtandena lämna i sådant hänseende många goda uppslag, ehuru de givetvis ej göra anspråk på att vara uttömmande. De synpunkter och önskemål, som vid ovan nämnda möte framförts närmast beträffande Stockholms omgivningar, synas vara värda särskilt beaktande.


Riksdagen beslöt på hemställan av utskottet skrivelse till Kungl. Maj:t (den 23 maj 1936, nr 246), vari anhölls om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnes och lantbefolkningens i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

Den andra av de vid 1936 års riksdag väckta motionerna i förevarande fråga var motionen nr 294 i första kammaren av herr Fredrik Ström. I denna motion anfördes:


Som en reaktion mot den av industrialismen framkallade folkanhopningen inom begränsade områden och den nutida mekaniseringen av det produktiva arbetet och livsföringen över huvud taget har i de flesta kulturländer uppstått ett starkt intresse för friluftsliv i skilda former. Den rekreation, som stora folklager erhålla genom tältliv, strövtåg i skog och mark eller genom utflykter i vacker och orörd natur med hjälp av för personer i blygsamma ekonomiska förhållanden överkomliga fortskaffningsmedel, torde ur folkhälsans synpunkt vara lika värdefull som den organiserade tävlingsidrotten och gymnastiken. En förutsättning för detta friluftsliv är dock att i närheten av storstäder och industricentra naturområden av tillräcklig storlek finnas tillgängliga för ändamålet. I flera länder har betydelsen av bevarandet av sådana områden ur såväl rekreations- som naturskyddssynpunkt redan i större eller mindre omfattning blivit beaktad av det allmänna. Förenta staterna har därvid varit ett föregångsland.

Även i vårt land har friluftslivet under det senaste årtiondet vuxit till en folkrörelse. Det är också få länder i Europa som kunnat erbjuda sin befolkning sådana naturliga möjligheter till friluftsliv som Sverige. Den oavbrutet fortgående ökningen av de rekreationssökande skarorna och den samtidigt pågående, ofta planlösa styckningen och bebyggelsen av natursköna eller genom sin oberördhet [ 23 ]för friluftsliv lämpliga områden i storstädernas och de större befolkningscentras närhet har emellertid gjort det till en angelägenhet av vikt att för framtiden säkra behovet av sådana för rekreationssyften lämpliga områden.

De enskilda markägarna ha även framfört ofta berättigade klagomål över de olägenheter som den rekreationssökande stadsbefolkningens vistelse på deras ägor orsakar dem.

Det kan i första hand synas vara enbart ett kommunalt intresse att tillgodose nuvarande och framtida behov av naturallmänningar för rekreationsändamål. I Stockholms stadsfullmäktige ha även väckts motioner om åtgärder för skapandet av kommunala friluftsallmänningar, eventuellt i samarbete med staten och andra kommuner. För flertalet kommuner torde det emellertid av ekonomiska skäl bli svårt eller omöjligt att förvärva markområden av den storleksordning det här är fråga om. Ur folkhälsans synpunkt måste skapandet av friluftsallmänningar anses vara icke endast ett lokalt intresse utan en riksangelägenhet. Sådana allmänningars värde som rekreationsplatser för den icke jordägande delen av Sveriges befolkning är uppenbar. Men även för landsbygdens jordägare torde det vara ett intresse att de komma till stånd. Allmänningarna skulle till sig draga en betydande del av de friluftsentusiaster, vilka under helgdagar och semestrar söka sig ut på landsbygden och där stundom orsaka skadegörelse på enskild mark.

Att tryggandet för nutid och eftervärld av vidsträckta naturparker för rekreationsändamål icke enbart är ett lokalintresse utan en nationell angelägenhet har redan i fler länder blivit erkänt både i princip och i praktik. Det mest lysande exemplet på dylikt förutseende från det allmännas sida erbjuder Förenta staterna, som avsatt mer än ett tjog nationalparker med en yta av i runt tal sextiotusen kvkm. I förhållande till sin storlek har ju även Sverige nationalparker av betydande mått, sammanlagt 3&nsbp;650 kvkm. Liksom flertalet amerikanska nationalparker ligga emellertid de svenska på långt avstånd från befolkningscentra. I motsats till de amerikanska ha de främst avsatts som naturreservat för vetenskaplig forskning. Deras otillgängliga läge medför dessutom att de både ekonomiskt och geografiskt ligga utom räckhåll för det svenska folkets flertal.

I Förenta staterna finnas utom de under federalregeringens skogsvårdsbyrå lydande nationalparkerna även s. k. state parks, som de skilda staterna avsatt för rekreationsändamål och ofta genom inköp av mark i enskild ägo förstorat. Sålunda har staten New York, vilken till storleken är jämförlig med den söder om Dalälven belägna delen av Sverige, 65 större och mindre sådana statsparker. Den största av dessa är belägen i Adirondacks skogs- och sjörika högland, vars natur närmast är jämförlig med Bergslagen, och har en areal av icke mindre än 8&nsbp;000 kvkm. Den besökes årligen av mellan sex- och åttahundratusen tältande. I New York Citys omedelbara omgivningar finnes dessutom ett tjogtal medelstora statsparker såväl vid kusten, huvudsakligen på Long Island, som inåt landet. Den största av dessa parker, Palissades Interstate Park, gränsar till såväl New Yorks som New Jerseys industridistrikt och har en areal på 200 kvkm.

I Sverige är staten den största skogs- och markägaren. Statens fyra miljoner hektar skogar äro visserligen till största delen belägna i Norrland och äro liksom nationalparkerna otillgängliga för befolkningens flertal. Även i södra och mellersta Sverige äger dock staten stora sammanhängande områden av skogar och för friluftsliv lämpliga marker. Mindre och medelstora kronoparker ligga i vissa fall i de större städernas omedelbara närhet. I skärgårdarna äger kronan även icke obetydliga områden, förvaltade av de militära myndigheterna, vilka områden numera i många fall torde sakna värde ur försvarets synpunkt. Dessa kronans domäner nyttjas för närvarande huvudsakligen, i den mån de icke bestå av odlad mark, till skogsbruk, varjämte jakt och fiske i vissa fall utarrenderas åt enskilda. Utan tvivel skulle för en relativt ringa kostnad vissa lämpligt belägna kronoparker kunna upplåtas till allmänningar för friluftsliv utan nämnvärt förfång för skogsbruket. De åtgärder som kunde anses erforderliga vore [ 24 ]upplåtandet av lämplig mark inom kronoparkernas områden till tältplatser, inrättandet av enkla raststugor eller vandrarhem samt anställandet av personal som inte endast kunde tjänstgöra som övervakare av ordningen utan även som instruktör i naturkunskap och friluftsidrotter.

Särskild betydelse för skapandet av allmänningar för friluftsliv ha de kronans domäner som ligga i de större städernas närmaste grannskap. Även om dessa av staten ägda naturområden icke alltid äro av den storlek att de ensamma skulle kunna fylla en eller flera städers behov av rekreationsområde, kunna de dock i vissa fall tänkas bilda kärnan i större, delvis av en eller flera kommuner ägda och skapade allmänningar. Under alla förhållanden måste det ur folkhälsans synpunkt anses vara av vikt att kronan icke till enskild person säljer eller till annat ändamål upplåter mark som nu eller framdeles kan tänkas få betydelse ur rekreationssynpunkt.

Staten har offrat betydande summor på byggandet av idrottsplatser eller som kontant understöd åt idrottsorganisationer. Det är flera omständigheter som samverkat till detta i och för sig glädjande resultat. Idrottsplatser ha sålunda varit lämpliga objekt för nödhjälpsarbeten. Den väl organiserade tävlingsidrotten och gymnastiken ha även haft förmåga att göra sina stämmor hörda, när det gällt för dem att inför statliga eller kommunala myndigheter bevaka sina intressen.

Ur folkhälsans synpunkt torde emellertid friluftslivet i dess skilda former anses vara minst lika betydelsefullt som någon annan form av fysisk fostran. Även tävlingsidrotten har för övrigt under senare år mer och mer flyttat sina vädjobanor från idrottsplatserna ut i naturen. De tävlingsidrotter, vilka under de senaste årtiondena mest sett antalet av sina utövare ökas, torde vara orienteringslöpning, skid-, cykel- och gångsport samt kanotism. Men det finns även stora skaror av ungdom, vilka aldrig ägna sig åt någon form av tävlingsidrott men som i frilufts- och vandringslivet funnit den rekreation de främst behöva. Även medelålders människor, för vilka tävlingsidrott icke längre har någon lockelse eller ens kan anses lämplig, ägna sig i allt större omfattning åt den sunda och härdande motionsidrott som livet i skog och mark utgör. Det är därför på tiden att det allmänna börjar tillvarataga friluftsfolkets intressen, vilka i många avseenden sammanfalla med naturskyddets. Behövs det om tio eller femtio år flera idrottsplatser, möter det knappast några hinder att bygga dem då. Men redan om några få år är det kanske för sent att skapa friluftsallmänningar, där naturliga förutsättningar för sådana nu finnas i de större städernas närhet.


Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte begära hos Kungl. Maj:t att med beaktande av de framförda synpunkterna utreda på vad sätt och i vilken omfattning statens domäner kunde och borde upplåtas till allmänningar för friluftsliv, varvid frågan om samarbete med kommunerna borde särskilt beaktas, samt på vad sätt vid försäljning av kronans mark skälig hänsyn borde tagas till i vad mån denna mark må bevaras i det allmännas ägo för att tillgodose nuvarande eller framtida behov av allmänningar för friluftsliv och rekreation.

Jordbruksutskottet, som behandlade denna motion, införskaffade yttranden däröver från domänstyrelsen och vetenskapsakademien. Domänstyrelsen avgav enahanda yttrande som över motionen II:165. Vetenskapsakademien åberopade såsom yttrande följande av dess naturskyddskommitté avgivna utlåtande:


Intresset för skilda former av friluftsliv har på senare år utan tvivel väsentligt ökats och gör sig för närvarande allt starkare gällande inom breda lager av vårt folk. Detta förhållande torde, såsom i motionen framhålles, i främsta rummet böra ses mot bakgrunden av vissa företeelser, som utmärka det moderna [ 25 ]samhällslivet. Ur folkhälsans synpunkt är det i hög grad glädjande, att allt större skaror av medborgare söka den rekreation, ett sunt friluftsliv i skog och mark förmår skänka. Men även å annat sätt kan det växande naturintresset hälsas med tillfredsställelse, om det ledes i rätta banor. Så är det att hoppas, att sinnet för de oskattbara värden, den svenska naturen innesluter, skall öppnas hos allt flera och detta i sin mån bidraga till en ökad förståelse för naturskydds- och hembygdsrörelsernas strävanden. En klokt anpassad undervisning i denna riktning torde kunna förväntas så småningom leda till att insikten om betydelsen av ett aktsamt umgänge med naturen blir allt allmännare utbredd.

Ehuru få kulturländers natur erbjuder så rika möjligheter till friluftsliv som Sveriges, ha redan stora och berättigade farhågor börjat göra sig gällande, att särskilt i de större städernas närhet naturområden av önskvärd storlek och beskaffenhet snart nog ej längre komma att stå till förfogande för detta ändamål. Ifrågavarande motion är ett uttryck för dessa farhågor. Den alltjämt pågående, ofta totala styckningen av större egendomar med tät bebyggelse som följd och sportstugurörelsen, som breder ut sig över allt vidare områden, utgöra moderna företeelser, vilka inom en nära framtid synas komma att föranleda åtgärder från det allmännas sida i syfte att reglera bebyggelsens utbredning och reservera lämpliga naturområden för rekreationsändamål.

I detta sammanhang är det av vikt, att naturskyddets intressen vederbörligen beaktas och att man skiljer på olika slag av naturreservat. Att i högre grad taga nationalparker eller fridlysta naturskyddsområden i bruk för friluftsändamål får sålunda betraktas såsom uteslutet vad vårt land beträffar. Det får icke förbises, att en massinvasion av människor i ett naturområde under alla förhållanden – alltså även om icke större åverkan sker – betyder en slitning av vegetationstäcket, som särskilt inom trakter med ömtåligare naturtyp lätt kan bliva ödesdiger. I all synnerhet gäller detta om sådana icke obetydliga ytor, som i städernas omgivningar för närvarande användas som tältplatser, där markvegetationen på kort tid mer eller mindre fullständigt nötes ut och fördärvas. I Amerika synes det ha gått så långt, att man i vissa fall som ersättning för de ursprungligen avsatta, av turistlivet mest härjade nationalparksområdena måst se sig om efter nya sådana områden, från vilka allmänheten kommer att helt avstängas, då detta visat sig vara det enda sättet att kunna bevara naturtyperna i deras ursprungliga skick. Dessa nya områden komma sålunda att framför allt få karaktären av forskningsobjekt.

De svenska nationalparkerna ha tillkommit för att åt eftervärlden bevara representativa stycken av orörd eller så gott som orörd natur. Även de utgöra i främsta rummet forskningsområden, som kräva den allra största hänsyn från den enskilde besökarens sida. Allmänheten har visserligen icke avstängts från att beträda dem, men genom lagstiftningsåtgärder är dess rörelsefrihet starkt beskuren inom desamma. I de flesta fall utgör dessutom nationalparkernas belägenhet långt från större befolknings- eller turistcentra ett verksamt skydd mot skadegörelse och ett naturligt (och avsiktligt) hinder för deras utnyttjande i större utsträckning för turistiskt ändamål. Då – såsom beträffande Blå Jungfruns, Dalby-Söderskogens och i viss mån Abisko nationalparker – ett område, beläget i närheten av ett sådant centrum, ur vetenskaplig synpunkt ansetts böra utväljas såsom nationalpark, har det sedermera visat sig vara förenat med betydande svårigheter att effektivt skydda dess natur mot slitning och åverkan av olika slag.

För tillgodoseende av den stora allmänhetens rekreationsbehov kunna därför endast mindre exklusiva områden ifrågakomma. Bortsett från den inskränkning i tidigare möjligheter, som den ökade bebyggelsen undan för undan förorsakar, kan det knappast heller rimligen förutsättas, att enskilda större jordägare i längden skola befinnas villiga att ställa sina marker till förfogande för en ständigt växande massinvasion av vandrande och tältande stadsbor. Det synes sålunda i överensstämmelse med motionärens förslag väl värt att närmare undersökas, huruvida [ 26 ]icke friluftslivets berättigade krav skulle kunna åtminstone delvis tillgodoses genom avsättande på kronans mark av större friluftsreservat, inom vilka naturen i erforderlig grad skyddas genom utfärdande av detaljerade ordningsföreskrifter.

Om och i vilken utsträckning detta är möjligt, kan endast avgöras efter närmare utredning, vari de förvaltande myndigheternas medverkan är särskilt påkallad. En nödvändig förutsättning för anordnande av sådana reservat är att eventuella naturföremål av märkligare art inom desamma skyddas, en annan och ekonomiskt särskilt viktig att åtgärder vidtagas till förhindrande i möjligaste mån av uppkomsten av skogsbrand genom tältandes framfart. Det torde vidare bliva nödvändigt att anställa personal, som icke endast anvisar områden, där tältning utan större skada kan ske, och övervakar ordningen, utan även äger förmåga att bibringa ovarsamma besökande förståelse för värdet av förmånen att fritt få röra sig i en tilltalande natur. På sådant sätt skulle dessa naturparker kunna få stor folkuppfostrande betydelse. Vid anordnandet av raststugor och vandrarhem i friluftsreservaten synes visst samarbete böra etableras med Svenska turistföreningen, som på senare år i skilda delar av landet upprättat ett stort antal dylika enklare stugor och härbärgen, i främsta rummet avsedda för mindre bemedlade turister.

Motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning angående på vad sätt och i vilken omfattning statens domäner böra och kunna upplåtas till allmänningar för friluftsliv. Därvid säges frågan om samarbete med kommunerna böra särskilt beaktas, ävensom på vad sätt vid försäljning av kronans mark skälig hänsyn bör tagas till i vad mån mark bör bevaras i det allmännas ägo för att tillgodose nuvarande eller framtida behov av allmänningar för friluftsliv och rekreation. Motionären anser frågan vara icke endast en kommunal utan också en rikets angelägenhet. Då den på flera sätt berör det statliga naturskyddets intressen, anser kommittén det vara angeläget, att dessa vederbörligen uppmärksammas vid en eventuellt kommande utredning. Naturskyddets målsmän böra givas tillfälle att i god tid undersöka och avgiva yttrande över förslag till avsättande av friluftsreservat, på det att föremål och områden av större naturhistoriskt intresse må kunna beredas nödigt skydd genom fridlysning enligt lagen om naturminnesmärkens fredande eller i mindre ömtåliga fall genom införande av särskilda bestämmelser i de ordningsregler, som det torde bliva nödvändigt att i varje särskilt fall utfärda.

Under åberopande av det sålunda anförda får naturskyddskommittén vördsamt hemställa, att Akademien ville i sitt remissvar med instämmande i omförmälda motions syfte tillstyrka den i densamma gjorda hemställan om utredning under framhållande av att naturskyddets intressen böra vid avsättande av friluftsreservat särskilt beaktas och Akademien beredas tillfälle att avgiva yttrande över uppkommande förslag till dylika reservat.


Jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 85, över motionen:

Utskottet finner de i nu förevarande motion framförda synpunkterna och önskemålen med avseende på anordnande av friluftsallmänningar på kronomark förtjäna beaktande. Såsom motionären framhållit, torde stads- och industribefolkningen härigenom kunna beredas ökat tillfälle till friluftsliv. I betraktande jämväl av att staten är rikets största markägare, torde det vara påkallat, att statsmakterna medverka till att de med denna fråga förbundna spörsmål med det snaraste tillrättaläggas. För såväl markägaren som allmänheten är det av vikt, att blivande friluftsplatser anordnas på ett tillfredsställande sätt, därvid bland annat erforderliga ordningsföreskrifter torde meddelas.

Då emellertid ovan omförmälda utredning, syftande till att åt den icke [ 27 ]jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, som riksdagen begärt i anledning av motionen II: 165, torde komma att omfatta även frågan om friluftsallmänningar på kronomark, synes särskild utredning i denna del icke vara påkallad. Utskottet anser sig fördenskull nu böra stanna vid förut gjorda uttalanden.

Under åberopande härav hemställer utskottet, att motionen I: 294 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan.

Kungl. Maj:t anbefallde den 16 oktober 1936 medicinalstyrelsen att avgiva yttrande i anledning av riksdagens ovan omförmälda skrivelse den 23 maj 1936, nr 246. Medicinalstyrelsen anförde i yttrande den 28 november 1936:

Friluftsliv enbart eller i förening med mera sportligt betonade övningar, bad o. d. är en hälsofaktor, utomordentligt viktig framför allt för personer, som till följd av sin verksamhet tvingas till ett mer eller mindre stillasittande inomhusarbete. Det öppnar möjligheten för ett sunt utnyttjande av den arbetsfria tiden och ger livsföringen en inriktning, ägnad att befordra kroppslig och andlig hälsa. Särskilt för ungdomen är friluftslivet en värdefull motvikt mot det instängda stadslivets mångahanda avarter. Insikten härom har glädjande nog på senare årtionden vunnit allmän utbredning och på sista tiden tagit sig uttryck i en verklig trängtan efter naturen och det rörliga, obundna livet där. Arbetstidsregleringen har bidragit till att göra denna rörelse till en massrörelse.

Denna allmänna strävan ut till det fria synes böra underlättas med alla till buds stående medel. Från det allmännas sida synes det nu närmast vara en uppgift att bereda lättillgängligt utrymme för friluftsliv åt dem, som bo i orter med större sammanträngd befolkning, närmast de större städerna men även mindre städer, köpingar och municipalsamhällen. För alla dessa orter kan ett hälsobringande friluftsliv i natur och mark hämmas och försvåras bland annat därigenom att kringliggande jord i enskild ägo sluter sig som en mer eller mindre fullständig, mer eller mindre bred gördel kring orten ifråga. Härvid får givetvis tillses, att deras rätt icke trädes för nära, som kanske just på grund av friluftsbehovet sökt sig ut till ytterområdena och bosatt sig här.

Vad särskilt städerna angår har utvecklingen numera lett till en mer eller mindre omfattande, glesare bebyggelse av ytterområdena med villor och småstugor, en bebyggelse, som av naturliga skäl visat särskild böjelse att lägga beslag på förefintliga strandpartier och andra för friluftsliv särskilt lämpade områden.

Utomlands har nu föreliggande spörsmål sedan länge beaktats och behandlats såsom ett viktigt hälsovårdsintresse. Sålunda lämnar i England hälsovårdsministeriet årliga redogörelser under rubriken Public Parks, Recreation Grounds and Playing Fields för vad som åtgöres bland annat för att trygga "the green belt round London". I Tyskland ägnas mycket stort intresse åt vandrarrörelsen och åt ungdomens friluftsliv under enkla former. I Amerikas förenta stater synes man hava kommit längst för lösande av frågan genom att avsätta stora reservat i form av vandrarområden invid städerna, ödemarksområden på längre avstånd. Även i Ryssland har frågan beaktats och rekreationsorter för stadsbefolkningen anvisats i soliga sydliga delar av landet. Utredningen bör beakta, vad sålunda å olika håll utomlands gjorts för att tillgodose de av riksdagen uttalade önskemålen.

Såsom framgår av riksdagens skrivelse är det vid frågans lösande skilda intressen, som bryta sig mot varandra, och utskottet har framhållit att utredningen måste bliva både grundlig och mångsidig, därest bestående och värdefulla resultat skola kunna ernås.

Härutinnan vill medicinalstyrelsen framhålla följande synpunkter.

[ 28 ]En närmare undersökning av det föreliggande spörsmålet torde giva vid handen, att förhållandena icke kunna ordnas enbart genom kommunerna med användande av egna marktillgångar eller genom markförvärv, ej ens genom att staten upplåter kronan tillhörig mark utan att därjämte erfordras särskilda åtgärder för åstadkommande av regionplanering långt utanför samhällena och kronans egna marker och områden. En i markfrågor erfaren jurist och en med regionplanering förtrogen person synes därför böra deltaga i utredningen. Särskilt böra de sakkunniga ägna uppmärksamhet åt de olika former för disposition av markområden, som i England införts för att möjliggöra tillgodoseende av här berörda önskemål. Ävenså böra de sakkunniga i detta sammanhang beakta luftskyddets krav på bebyggelsens fördelning. Då utredningen torde komma att beröra statens skogsvårdspolitik, synes en representant härför böra ingå i kommittén.

Särskild uppmärksamhet bör av utredningen ägnas frågan om friluftsmänniskornas uppförande, deras uppfostran och kontrollen av dem.

Utredningen bör vidare granska de möjligheter, som finnas med hänsyn till härbärgen, tältplatser, semesterhem, friluftsbad och idrottsplatser och utreda i vad mån statens hjälp bör lämnas. Ävenså bör uppmärksamhet ägnas transportmöjligheter dels till naturreservaten ifrån städerna (närmast ett kommunalt intresse), dels rörande transportmöjligheter för rekreationsresande i allmänhet. Undersökningen rörande färdvägar, deras utläggande och öppethållande bör ej inskränkas endast till vägar å land utan även till skärgårdsvägar, sjövägar. Utredningen bör därför söka samarbete med järnvägar, Svenska turistföreningen och Skärgårdsförbundet.

Utredningen bör även taga sikte på naturskyddsfrågorna i egentlig bemärkelse, d. v. s. vikten för människan att hava tillgång till åtminstone smärre områden av verkligt orörd natur av olika karaktär samt bästa sättet att tillmötesgå detta behov.

Utredningen bör slutligen överväga, huruvida en central ledning av alla de problem, som här berörts är önskvärd och inkomma med förslag till lämplig organisation med beaktande av att i första hand utnyttja bestående organisationer och inskränka nyskapade tjänster till det minsta möjliga.


I detta sammanhang må omnämnas en av stadskollegiet i Stockholm den 10 december 1936 till Konungen gjord framställning, avseende vissa önskemål i samband med ifrågasatt utredning i friluftsfrågorna. I denna framställning underströk stadskollegiet, bland annat, behovet av att i lagstiftningsväg skapades möjligheter för staden att med markägare träffa avtal, som förpliktade ägaren att bevara viss mark för friluftsändamål under former som vore bindande även för framtida ägare. Vidare betonades önskvärdheten av en regionplanelagstiftning, som skulle möjliggöra lösningen av flera viktiga problem, bland annat stora bebyggelseområdens naturskyddsfrågor och den icke minst ur frilufts- och naturskyddssynpunkt föga reglerade ägostyckning och sportstugebebyggelse, som förekommer omkring städer och andra tättbebyggda samhällen.


Vid 1937 års riksdag väcktes två likalydande motioner angående expropriation av mark för friluftsändamål. En närmare redogörelse för riksdagsbehandlingen av denna fråga lämnas i kapitel XV. Här bör emellertid omnämnas, att riksdagen, som förutsatte att frågan komme att bliva föremål för överväganden vid den av riksdagen år 1936 begärda utredningen, med [ 29 ]anledning av motionerna, i skrivelse den 9 mars 1937, nr 65, anhöll att Kungl. Maj:t ville i samband med nämnda utredning upptaga frågan om rätt att expropriera mark för kommunala friluftsbad samt för nästkommande riksdag framlägga förslag därom.


Den 28 maj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för den av 1936 års riksdag begärda utredningen. I uttalande till statsrådsprotokollet nämnda dag, vilket gäller såsom direktiv för fritidsutredningen, anförde departementschefen – efter att hava redogjort för de i ärendet framkomna synpunkterna samt riksdagens skrivelser den 23 maj 1936 och den 9 mars 1937 – bland annat, följande:


Det föreliggande spörsmålet innesluter uppenbarligen åtskilliga, var för sig ingalunda lättlösta delproblem. Riksdagen har vid sin behandling av den grundläggande frågan framför allt tagit sikte på önskemålet att i de tättbebyggda samhällenas närhet tillgodose det behov av friluftsliv, som gör sig allt starkare gällande hos städernas och industrisamhällenas invånare och som synes mig på allt sätt böra främjas. Under dessa omständigheter har kravet på statens medverkan genom tillhandahållande av lämpliga naturområden kommit att träda i förgrunden. Tillika har särskilt uppmärksammats en annan sida av frågan, nämligen de konflikter som yppats mellan jordägarna i städernas grannskap och de rekreationssökande främlingarna.

Enligt min mening måste emellertid problemet upptagas från väsentligen vidare utgångspunkter än som skett i förstberörda riksdagsskrivelse. Problemet om de i samhällsarbetet deltagande medborgarnas och deras familjers fritid är redan nu i hög grad betydelsefullt. Och i den mån den tidpunkt rycker närmare, då inom olika arbetsområden en icke för kortvarig, lagstadgad semester tillerkännes de där arbetande, inställer sig givetvis med ökad styrka kravet på att det allmänna underlättar organisatoriskt och i lagstiftningsväg, för medborgarna att under fritiden erhålla tillgång till lämpliga och icke för kostsamma rekreationsmöjligheter. Angeläget är att därvid särskilt beaktas, att de enskilda familjernas medlemmar i så stor utsträckning som möjligt må kunna beredas tillfälle till samtidig rekreation.

I första hand möter här den av riksdagen och i de förut berörda framställningarna uppmärksammade frågan om tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning. Härvid synes en allmän inventering av lämpliga områden inom olika delar av landet böra företagas. I all den mån så är möjligt torde i statens ägo befintliga områden göras tillgängliga för den rekreationssökande allmänheten. Emellertid kan på denna väg det förefintliga behovet endast i förhållandevis ringa utsträckning tillgodoses. Det bör även vara en för kommunerna naturlig uppgift att bidraga till tryggandet av erforderliga reservat i samhällenas närhet. På sätt i det föregående berörts, äro de för närvarande i lagstiftningen uppdragna reglerna för förvärv av ägande- och brukningsrätt i behov av revision, i syfte att de må kunna bringas i bättre överensstämmelse med det aktuella lägets krav.

En annan icke mindre betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avser frågan om bebyggelsen i de områden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden. De brister, som härutinnan framträtt, beträffande möjligheterna att rationellt tillgodose olika önskemål böra närmare undersökas och för deras undanröjande eventuellt behövliga lagstiftningsåtgärder övervägas.

Men vid sidan av nu berörda uppgifter inställa sig otvivelaktigt åtskilliga ingalunda lättlösta organisatoriska problem. Tillhandahållandet i erforderlig [ 30 ]utsträckning av inkvarteringsmöjligheter i detta ords vidsträcktaste mening, tillgängliga för breda lager av folket, förutsätter säkerligen ett genomfört samarbete med de olika frivilliga sammanslutningar, som redan äro verksamma på området, i främsta rummet Svenska turistföreningen och Föreningen för skidlöpningens främjande. Betydelsefulla insatser hava från dessa sammanslutningars sida redan gjorts i nämnda syfte, men å andra sidan äro de ekonomiska resurserna begränsade, och det förtjänar därför närmare undersökas, i vad mån det allmänna organisatoriskt och ekonomiskt kan tänkas främja utvecklingen genom planmässiga åtgärder.

Vidare lära övervägandena böra avse kommunikations- och transportförhållandena, därvid såväl järnvägs- och landsvägsförbindelser som kommunikationerna till sjöss böra ägnas uppmärksamhet. Tänkbart är, att anordningar kunna komma till stånd, som möjliggöra i stor utsträckning för de därav intresserade att tillbringa fritiden å tåg eller båt under en längre sammanhängande färd. De försök, som härutinnan redan gjorts, såväl i vårt land som utomlands, synas mig hava ådagalagt den ifrågavarande utvägens framkomlighet.

Av vad jag nu anfört, framgår, att jag bedömer det föreliggande spörsmålet såsom ett socialt problem av betydande räckvidd. Otvivelaktigt kunna emellertid jämväl andra synpunkter anläggas på detsamma. Sålunda är det mig angeläget att betona, att naturskyddssynpunkterna icke få och icke heller kunna lämnas ur sikte, då det gäller att för folket i gemen öppna i vidare utsträckning tillgång till vårt lands natur. Jag kan härvid icke underlåta att understryka angelägenheten av att genom upplysnings- och propagandaverksamhet sörjes för att friluftslivet icke går förödande fram över natur samt växt- och djurliv. Det synes mig uppenbart att vid planläggningen av olika åtgärder hithörande förhållanden i erforderlig mån böra vinna beaktande.


Med hänsyn till omfattningen av de arbetsuppgifter, som anförtrotts fritidsutredningen – bland dem må utöver de ovan omnämnda framhållas frågan om husmödrarnas semester – uttalades i direktiven, att det finge anses lämpligt att utredningen bedreves i etapper. Detta har vid utredningens planläggande och bedrivande iakttagits. Beträffande en del av de till särskild behandling utbrutna frågorna har utredningen redan avlämnat förslag, såsom angående reglering av strandbebyggelsen, angående reselättnader å de svenska järnvägarna och angående tipsmedels användande till friluftslivets främjande.

Under hösten 1939 meddelades utredningen, att dess uppdrag med anledning av den inträffade krissituationen syntes böra begränsad till – förutom spörsmålet om semester åt husmödrar – frågan om tillhandahållandet i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning, under det att utredningsarbetet i övrigt borde tills vidare anstå. Formligt beslut härom gavs av Kungl. Maj:t den 30 december 1939.

Denna fråga, som redan från början av utredningens arbete ägnats stor uppmärksamhet, har med anledning härav upptagits till särskild behandling. Det är uppenbart att varje förslag till en lösning av denna fråga måste taga hänsyn till friluftslivets förutsättningar och behov över huvud i vårt land. Vilken lösning man vill godtaga, måste i viktiga avseenden bli beroende på den betydelse man tillmäter en mängd omständigheter, som höra nära samman med andra i utredningens direktiv omnämnda spörsmål. Utredningen har därför icke kunnat underlåta att vid behandlingen av förevarande fråga [ 31 ]beröra även sådana spörsmål som bebyggelsen inom områden lämpade för uppehåll under fritiden, förhållandet mellan den rekreationssökande allmänheten och markägare i allmänhet, natur- och landskapsskydd m. m. De i det följande framlagda förslagen åsyfta emellertid endast att åvägabringa en lösning av frågan om tillhandahållandet av särskilda markområden för allmänhetens friluftsliv och rekreation under fritiden.




Kap. II. Redogörelse för verkställd inventering över för friluftsliv lämpliga områden.

A. Den allmänna inventeringen.

För att vinna nödigt underlag för bedömande av frågan om tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning, hava de sakkunniga, på sätt i direktiven förutsatts, låtit verkställa en allmän inventering av lämpliga områden inom olika delar av landet. För inventeringen hava uppgifter infordrats från samtliga länsarkitekter, från samtliga rikets städer och ett stort antal landskommuner samt från länsjägmästarna.

I augusti 1937 anhöll utredningen genom länsstyrelserna, att länsarkitekterna måtte upprätta promemorior över för friluftsliv lämpliga områden (»friluftsallmänningar») inom varje län. Promemoriorna borde upptaga samtliga de områden, vilka redan vore av betydelse eller i framtiden kunde tänkas få betydelse såsom friluftsallmänningar, i den mån de vore belägna inom en räjong av minst 30 km runt städer och industribygder med omkring 20 000 invånare och mera eller inom en räjong av 20 km runt samhällen med mellan 10 000 och 20 000 invånare. Utanför de angivna räjongerna borde upptagas för friluftslivet särskilt värdefulla områden, främst större, glest eller icke alls bebyggda och icke odlade, områden med tilltalande natur, men även mindre naturområden av speciellt intresse, såsom ännu icke exploaterade strandområden med goda badmöjligheter. Såsom särskilt betydelsefullt framhölls att få uppgifter om i vad mån strandremsan vid havskusten och vid de större insjöarna ännu vore fri från bebyggelse, som spärrade tillträdet till stranden. För varje i promemorian upptaget område begärdes uppgifter angående areal, äganderättsförhållanden, befintlig bebyggelse, eventuellt planerad exploatering samt angående områdenas naturbeskaffenhet och förutsättningar i övrigt för olika sorters friluftsliv, varvid bland annat borde uppges, huruvida med hänsyn till djurliv och naturens grad av ömtålighet det vore önskvärt med starkare inskränkningar av besöksfrekvensen eller av allmänhetens [ 32 ]rörelsefrihet, för den händelse området skulle organiseras såsom särskilt upplåten friluftsallmänning. Områdena borde inläggas å blad av den i svart och vitt tryckta upplagan av generalstabens översiktskarta över Sverige i skalan 1:400 000 samt helst också på generalstabens kartblad i skalan 1:100 000. Samtidigt framhölls, att utredningen önskade erfara länsarkitekternas åsikt om vilka slag av åtgärder, som i länet vore särskilt nödvändiga eller lämpliga för att bevara befintliga naturområden i önskvärd utsträckning och över huvud för att trygga den icke jordägande befolkningens möjligheter att idka friluftsliv under hänsyn till markägarnas berättigade intressen.

Med anledning av att från flera länsarkitekter uttalats, att de icke utan avsevärd tidsutdräkt och anlitande av extra personal, vartill medel saknades, kunde prestera de begärda uppgifterna med önskvärd grundlighet, meddelade utredningen i början av september 1937 länsarkitekterna, att de begärda promemoriorna tills vidare kunde begränsas till en förteckning över de viktigaste områdena, varvid uppgift borde lämnas angående areal och huvudsaklig naturbeskaffenhet samt områdena inläggas å kartblad i skalan 1:400 000.

En del av länsarkitekterna inkommo med utredning i huvudsaklig överensstämmelse med den mera omfattande plan för inventeringen, som ursprungligen uppgjorts, under det att andra lämnade en utredning, som i allmänhet endast bestod av en förteckning jämte kartmaterial beträffande ett antal särskilt lämpliga områden. För att få utredningsmaterialet mera likformigt begärdes i slutet av november 1937 från sistnämnda länsarkitekter kompletterande uppgifter om för friluftslivet särskilt värdefulla naturområden. Därvid borde uppgift lämnas angående äganderättsförhållandena (huruvida marken vore i kronans, kommuns eller eljest i allmän ägo, utgjorde fideikommiss eller ägdes av bolag eller enskild person), angående planerad exploatering genom bebyggelse eller dylikt samt angående den utsträckning, vari befintlig naturlig badstrand ännu vore fri från bebyggelse. Dylika kompletterande uppgifter hava inkommit från en del av de berörda länsarkitekterna.

Samtidigt med den första hänvändelsen till länsarkitekterna begärdes för inventeringen uppgifter från följande sjutton städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Jönköping, Uppsala, Linköping, Västerås, Karlstad, Sundsvall, Trollhättan och Härnösand. För var och en av dessa städer begärdes uppgift på de markområden inom en räjong av minst 30 km, vilka redan vore av betydelse eller i framtiden kunde tänkas få betydelse för stadens invånare såsom friluftsallmänningar. Områdena borde inläggas på generalstabens kartblad i skalan 1:100 000. För varje område borde lämnas enahanda uppgifter, som begärts från länsarkitekterna. En sammanställning borde vidare lämnas av de åtgärder för tryggande av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv, vilka av staden vidtagits eller planerats eller eventuellt ytterligare kunde anses önskvärda. Svar hava inkommit från samtliga dessa städer utom Sundsvall och Härnösand.

[ 33 ]Senare utsände utredningen, i mitten av november 1937, till alla rikets städer utom Stockholm samt till 67 köpingar och municipalsamhällen, i regel sådana med minst 2 000 invånare, en rundskrivelse med begäran, att två vid densamma fogade frågeformulär måtte besvaras. Det ena frågeformuläret var av följande lydelse:


Frågeformulär I (om friluftsområden i allmänhet). (Anm.: Vid svaren skall hänsyn tagas endast till ortens befolknings behov, men både till behovet nu och det behov, som man kan tänka sig i framtiden.)

1) Finnas för Eder orts vidkommande de naturliga förutsättningarna för tillfredsställande av de olika slags rekreationsbehov, som kräva:

a) närbelägna skogsområden, tillgängliga för vandringar i vardagslag?

b) utflyktsområden för söndagsvandringar, skidlöpning, orientering m. m.? (Anm.: Här avses större sammanhängande naturområden eller mindre, som kunna knytas ihop genom "naturkorridorer".)

c) friluftsbad? (Anm.: Se särskilt frågeformulär.)

d) tältplatser?

e) utflyktshamnar? (Anm.: För orter vid kusten eller större sjöar.)

f) sportfiskeplatser?

g) platser för sportstugukolonier? (Anm.: Här menas icke endast platser, som redan ha ställts i ordning såsom tältplatser o. s. v., utan platser lämpade för de uppräknade särskilda ändamålen.)

2) Anses allmänhetens tillgång till närbelägna skogsområden, naturområden för söndagsutflykter m. m. tryggad även för framtiden därigenom att dessa områden i tillräcklig omfattning äro i allmän ägo eller på grund av andra förhållanden?

3) Om fråga 2 besvaras nekande, har kommunen (eventuellt i samarbete med andra kommuner) de ekonomiska möjligheterna att genom inköp eller på annat sätt trygga allmänhetens nyttjanderätt till för ortens friluftsliv nödiga områden?

4) Anses särskilda åtgärder i lagstiftningsväg eller eventuellt andra åtgärder från statsmakternas sida (för att möjliggöra expropriation, utvidga rätten att meddela förbud mot avstyckning eller bebyggelse, underlätta kommuners uppgörelse med markägare, exempelvis i servitutsform, o. s. v.) erforderliga för att tillgodose befolkningens behov av friluftsallmänningar eller platser nödvändiga för särskilda arter av friluftsliv? Vilka åtgärder?

5) Äro åtgärder från statsmakternas sida lika nödvändiga för något annat friluftslivets behov som de eventuellt äro för att trygga ortsbefolkningens tillfälle till friluftsbad?

6) Äro markområden, som kommunen kan vilja förvärva såsom friluftsallmänningar eller för särskilda friluftslivets behov, belägna inom annan kommun, och kunna några särskilda svårigheter förutses uppstå härav?

7) Ligga de områden, som av geografiska eller ekonomiska skäl för orten kunna komma i fråga såsom friluftsallmänningar, på sådant avstånd från Eder ort, att nyttjandet försvåras genom långa och dyrbara resor?


Det andra frågeformuläret rörde uteslutande friluftsbad och därmed avsågs att utröna tillgången för ortsbefolkningen av särskilt anordnade friluftsbad och lämpliga naturliga badstränder samt de åtgärder, som för de särskilda orternas vidkommande ansåges önskvärda och erforderliga för att för framtiden tillgodose befolkningens behov av friluftsbad.

Med några få undantag hava svar inkommit från de orter som tillställts frågeformulären. Svaren äro emellertid av mycket varierande fullständighet. [ 34 ]I en del fall synas därjämte svaren vara mindre riktiga, beroende på att frågorna missförståtts.

Sedan det från länsarkitekterna samt de tillfrågade städerna och samhällena inkomna materialet granskats och underkastats en förberedande bearbetning, varvid bland annat för varje län å generalstabens kartblad i skala 1:400 000 inlagts samtliga de områden, vilka med stöd av inventeringsmaterialet finge anses vara för friluftslivet värdefulla, beslöt utredningen att hänvända sig till länsjägmästarna för att få materialet kompletterat i vissa hänseenden. Till samtliga länsjägmästare översändes i april 1938 nyssnämnda kartblad med begäran om uppgift å de områden, vilka kunna anses vara för friluftslivet lika värdefulla som de å kartorna angivna, samt om upplysning, huruvida eventuellt några å kartorna upptagna områden borde anses mindre viktiga ur friluftssynpunkt. Av länsjägmästarna begärdes också kompletterande upplysningar angående äganderättsförhållanden, angående längre, av strandbebyggelse obrutna stränder med goda badmöjligheter m. m. Därjämte ombådos länsjägmästarna att uttala sig om de skador, som friluftsfolket förorsakade i markerna. De inkomna uppgifterna i sistnämnda hänseende, vilka icke hänföra sig till själva markinventeringen, bli föremål för behandling i nästföljande kapitel.

Redan i augusti 1937 anhöll utredningen därjämte om domänstyrelsens bistånd vid inventeringen, såvitt anginge markområden under styrelsens förvaltning. Med anledning härav har utredningen från domänstyrelsen i januari 1939 fått emottaga ett omfattande kartmaterial och en förteckning över ett stort antal kronoegendomar, vilka enligt styrelsens mening under vissa av styrelsen närmare angivna förutsättningar vore tänkbara såsom friluftsallmänningar. I förteckningen hade styrelsen dock icke medtagit områden belägna i de två nordligaste länen. Med förteckningen följde 43 stycken generastabskartblad i skala 1:100 000 (för de nordligare delarna av landet i skala 1:200 000), varå de i förteckningen upptagna egendomarna inlagts. I kartmaterialet ingick även en karta över hela landet i skala 1:1 000 000, varå – med undantag för i vissa trakter förekommande mindre kronoegendomar, å vilka mer än halva arealen utgöres av inägojord – inlagts samtliga under styrelsens förvaltning stående markområden av den storlek att det varit möjligt att å kartan utmärka desamma. På denna karta hade de i förteckningen upptagna kronoegendomarna utmärkts genom särskild beteckning. Domänstyrelsens förteckning är avtryckt i bilaga 4. En redogörelse för de av styrelsen angivna förutsättningar, under vilka de i förteckningen upptagna egendomarna vore tänkbara såsom friluftsallmänningar, återfinnes i kapitel IX.

Det i det föregående omnämnda inventeringsmaterialet har bearbetats under medverkan av dåvarande byråchefen i domänstyrelsen, nuvarande överdirektören i egnahemsstyrelsen E. Lindeberg. Därvid har bland annat upprättats länsvis gjorda sammanställningar över de områden, vilka av uppgiftslämnarna angivits vara lämpliga såsom friluftsallmänningar. Sammanställningarna innehålla kortfattade upplysningar angående områdenas [ 35 ]naturbeskaffenhet, deras grad av användbarhet för olika sorters friluftsliv, vidtagna eller planerade åtgärder för underlättande av friluftsliv å områdena samt angående äganderättsförhållandena (kronojord, kyrklig jord, kommunal jord, samt fideikommissjord och annan jord i enskild ägo). Å kartblad i skalan 1:400 000 hava med motsvarande beteckningar som i sammanställningarna inlagts samtliga de såsom lämpliga friluftsallmänningar föreslagna områdena. På dessa kartblad ha även genom streckning utmärkts de övriga områden, vilka enligt uppgiftslämnarna erbjöde goda badstränder eller eljest kunde anses vara av värde för friluftslivet. Slutligen hava å kartorna i olika färger inlagts alla de statliga, ecklesiastika och kommunala skogar ävensom allmänningsskogar, om vilka det med hänsyn till deras läge och storlek m. m. kunnat antagas vara av intresse att äga kännedom.

En hela landet omspännande inventering av denna art kan uppenbarligen icke giva ett i alla detaljer tillförlitligt resultat. Det föreliggande inventeringsmaterialet är också såsom redan förut antytts ganska ojämnt. Beträffande en del landsändar är det mycket detaljerat och torde kunna sägas omfatta praktiskt taget allt vad där finnes av markområden, som äro av något större intresse för friluftslivet. Beträffande andra delar av landet äro uppgifterna mindre fullständiga. Härtill kommer att de som stå för uppgifterna angående de olika områdenas värde för friluftslivet icke alltid utgått från enhetliga bedömningsgrunder. Dessa ha i vissa hänseenden växlat allt efter uppgiftslämnarnas syn på friluftslivets förutsättningar och behov. Inventeringen måste trots detta anses ha givit en för utredningens arbete tillräcklig överblick över tillgången inom landets olika delar på för friluftslivet värdefulla markområden samt en god vägledning vid bedömandet av i vilken omfattning särskilda åtgärder behöva vidtagas för att för framtiden trygga erforderliga markområden för den icke jordägande befolkningens friluftsliv. Därjämte torde emellertid inventeringsmaterialet kunna komma till nytta såsom primärunderlag för de mera detaljerade undersökningar, vilka utgöra förutsättning för en god lösning av markfrågan för invånarnas friluftsliv inom olika lokala områden. För sådant ändamål synes det insamlade materialet böra överlämnas till något lämpligt organ, exempelvis statens fritidsnämnd, som kan vid behov hålla det tillgängligt för vederbörande. Av många skäl låter det sig nämligen icke göra att publicera inventeringsmaterialet ens i bearbetat skick. Utredningen måste därför också här i stort sett inskränka sig till att lämna en kort redogörelse för inventeringens huvudsakliga resultat.

Såsom var att vänta visar inventeringen, att tillgången på för friluftsliv lämpliga marker inom nästan alla delar av landet är god och ofta riklig. Hela antalet i inventeringsmaterialet förekommande lokaler av olika slag uppgår till i det allra närmaste 600; de utgöras i första hand av områden och platser lämpliga för bad och camping, vidare skogsmarker för vandringar, promenader och skidsport, områden lämpliga för orientering, replipunkter för båtsport och ankarplatser, sportfiskevatten, platser lämpliga för ungdomsläger, skid- och raststugeplatser. I materialet befinner sig även ett och annat område, [ 36 ]vilket angives som passande till sportstugekolonier eller fritidsbyar. Meddelarna ha givetvis heller icke försummat att upptaga vackra utsiktspunkter samt sådana områden, vilka utmärka sig för en särskilt anslående eller säregen natur. Påfallande ringa är emellertid, söder om Norrland, tillgången på större områden med bevarad vildmarksprägel. En ej sällan återkommande utsago är, att det ena eller andra av de utpekade områdena är på väg att undandragas friluftslivet på grund av begynnande tomtstyckning. Ser man materialet ur synpunkten av hur olika större befolkningscentra hava tillgång till för dem lämpligt belägna områden och platser för friluftsliv, måste en avsevärd ojämnhet konstateras. Visserligen ha även de större städerna med en utvecklad förstadsbebyggelse, såsom exempelvis Stockholm, Göteborg och Norrköping, i allmänhet ännu i sina omgivningar ganska vidsträckta skogsområden. Exempel på motsatsen finnas dock. Så saknar Malmö i likhet med en del andra städer och samhällen på den skånska slätten lättillgängliga, okultiverade naturområden, lämpliga för rekreation, ehuru Skåne annars synes vara ett av de landskap, som äro rikast utrustade i fråga om möjligheter för friluftslivet. Hälsingborg har lång väg till de större skogsområden i norra Skåne, där bland annat skidåkning kan bedrivas. Linköping vitsordas vara mindre lyckligt lottat i fråga om lämpliga platser för bad och friluftsliv. Inom Skaraborgs län äro möjligheterna att bedriva skidsport synnerligen små. Över huvud torde med stöd av inventeringen kunna sägas, att samhällena på de större jordbruksslätterna, särskilt inne i landet, äro de i allmänhet sämst lottade. Ett undantag härifrån utgör Örebro tack vare det närbelägna Kilsbergskomplexet, vilket torde ha sin största betydelse vintertid. För bad och båtsport har man tillgång till Hjälmaren och andra mindre sjöar. En plats för sig intaga städer, som ligga invid eller i närheten av våra största sjöar, såsom Karlstad, Västerås och Uppsala. Det ojämförligt största antalet av de områden, som från dessa städer angivits såsom lämpliga eller önskvärda att förvärva för friluftslivet, utgöres av strandområden eller öar i Vänern och Mälaren. För Nyköpings invånare säges det så gott som uteslutande vara skärgården som är eftersökt för friluftsliv. Likartat är intresset i Norrlandsstäderna utmed kusten, från vilkas sida särskilt uttalats önskemål om reserverande av strandområden för bad i havet eller i städerna närbelägna sjöar i det inre av landet. Detta är t. ex. fallet med städerna i Gävleborgs och Västerbottens län. Länsarkitekten i Västernorrlands län har i sitt förslag till friluftsallmänningar upptagit ej mindre än 43 områden. Härav äro 11 avsedda som vintersportplatser. Av de övriga äro 18 belägna direkt vid kusten och 14 i inlandet. Även för många av dessa senare angivas bad och fiske vara de särskilda arter av friluftsliv, som där kunna bedrivas. I inventeringsmaterialet från Norrbottens län intaga kustområdena likaledes en framträdande plats. Behovet av fritidsreservat vid kusten vitsordas särskilt kraftigt från de i fråga om friluftsbad vanlottade gruvsamhällena i landets inre.

Såsom torde framgå av denna kortfattade redogörelse för den företagna inventeringens allmänna drag, träder frågan om tryggandet av möjligheterna [ 37 ]till bad i öppet vatten starkt i förgrunden bland de olika önskemål, som framförts av utredningens meddelare i landets olika delar. Att förhållandena i detta avseende, i trots av vår långa och örika havskust samt våra många insjöar och vattendrag, äro långt ifrån tillfredsställande, därom ger emellertid även inventeringen ganska klart besked. Endast en förhållandevis liten del av våra stränder, framför allt vid insjöar och vattendrag, men även vid saltsjön, äro av naturen goda badstränder. Härtill kommer emellertid att vattnet vid stränderna utanför städer och samhällen samt i industribygderna ofta är starkt förorenat av kloaker och industriernas avfallsprodukter, vilket gör att man i vissa trakter kan få bege sig milslångt från bebyggelsecentra för att finna för bad lämpligt vatten. Från så gott som alla delar av landet har därtill rapporterats, att bebyggelsen, enkannerligen sommarstugebebyggelsen, hotar att lägga beslag på praktiskt taget alla de bästa naturliga badstränderna inom räckhåll för städernas och de tättbebyggda orternas befolkning. I fråga om strandbebyggelsens utbredning har fritidsutredningen i sitt betänkande med förslag till reglering av strandbebyggelsen m. m. (statens offentliga utredningar 1938:45) lämnat en på inventeringsmaterialet grundad utförlig redogörelse, till vilken utredningen i detta sammanhang hänvisar. Den spridda och okontrollerade eller ej tillfredsställande reglerade sommarbebyggelsen hotar emellertid icke blott möjligheterna för friluftsbad, den tenderar också, enligt vad uppgifter från många större befolkningscentra giva vid handen, till att ganska starkt inkräkta på ännu förhandenvarande möjligheter att idka andra former av friluftsliv i en därför lämplig omgivning. Inventeringen har lämnat omisskännligt vittnesbörd om att bebyggelsen är den kanske viktigaste faktorn vid bedömandet av friluftslivets förutsättningar i vårt land. Vid sidan av densamma måste dock nämnas det livliga utnyttjande av vissa marker i tätbygderna och deras närmaste omgivningar, som blivit en följd av friluftsrörelsens för bara ett par decennier sedan oanade utveckling. Detta har givetvis icke kunnat undgå att påverka de berörda markägarnas inställning till den rekreationssökande allmänheten. Fritidsutredningen återkommer utförligt till denna fråga i nästa kapitel. Inventeringen har vidare givit tydliga belägg för den betydelse kommunikationerna äga för bedömandet av friluftslivets markfråga.

En utförligare redogörelse förtjäna de vid inventeringen inkomna uppgifterna angående äganderättsförhållanden i fråga om de marker, som angivits vara av värde för friluftslivet. Av största vikt är naturligtvis att veta i vilken omfattning städer och samhällen själva äro ägare till sådana marker, som angivits behövas för deras invånares friluftsliv. Utredningen har därför verkställt en mera detaljerad undersökning härom, för vilken kommer att närmare redogöras i det följande. Redan här bör emellertid framhållas, att städer och samhällen med några få undantag äga endast en obetydlig del av de marker, som deras invånare nu utnyttja för friluftsliv eller som i framtiden synas böra bevaras för detta ändamål Kronan innehar mycket betydande markarealer. Dessa äro dock koncentrerade huvudsakligen till landets nordligaste [ 38 ]delar eller eljest till trakter, som ligga ganska långt ifrån befolkningscentra. Vid havskusten eller vid stränderna av större insjöar äger kronan endast ett fåtal fastigheter. Kronoegendomarna kunna därför endast i jämförelsevis ringa omfattning fylla samhällenas behov av närbelägna fritidsområden. De kyrkliga jordar, som finnas spridda över hela landet, uppgivas från många orter vara av värde för friluftslivet. I några fall utgöres den mark, som angivits vara lämplig såsom friluftsallmänning, av häradsallmänningar. Den övervägande delen av de vid inventeringen uppgivna markerna är i enskild ägo. Fideikommissegendomarna – vilka dock förekomma endast i vissa delar av landet och icke heller där utgöra något större antal – hava tilldragit sig särskild uppmärksamhet, enär de till följd av de för dem gällande bestämmelserna förblivit relativt oberörda av sommarbebyggelsen.

För att belysa äganderättsförhållandena, såvitt dessa kunna utläsas av inventeringsmaterialet, lämnas här för de län, beträffande vilka uppgifterna i detta hänseende äro fullständigast, en redogörelse för huru de i de länsvis gjorda sammanställningarna upptagna friluftsallmänningarna fördela sig på olika slag av ägare. Det bör framhållas, att de ifrågavarande friluftsallmänningarna i allmänhet utgöras av större sammanhängande områden och mera sällan av isolerat liggande mindre badplatser o. d.

Stockholms län: Av 27 stycken ägas 2 av Stockholms stad, 4 av kronan, 1 utgöres av häradsallmänning, 1 är kyrklig jord, 5 tillhöra fideikommiss, 7 ägas av enskilda, 2 ägas av Stockholms stad och enskilda, 1 av samma stad, kyrkan och enskilda, 1 av allmän inrättning och enskilda, 1 är till en del fideikommiss och till annan del ecklesiastikt boställe, 1 är delvis kronopark och delvis fideikommiss samt 1 delvis ecklesiastikt boställe och delvis enskild egendom. Anmärkas bör, att sammanställningen för detta län grundar sig på länsarkitektens utredning och att i densamma uttryckligen framhållits, att den inriktat sig huvudsakligen å kronomark, häradsallmänningar, ecklesiastik mark, städernas och allmänna inrättningars skogar samt fideikommiss. I den av Stockholms stadskollegiums friluftskommitté verkställda utredningen för Stockholms län intaga de enskilda markerna, i synnerhet beträffande skärgårdsområdet, en mera framträdande plats.

Jönköpings län: Av 35 stycken ägas 1 av Jönköpings stad och enskilda, 2 av kronan, 5 delvis av kronan och delvis av enskilda samt återstoden eller 27 av enskilda.

Kronobergs län: Av 11 stycken ägas 1 av Växjö stad, 2 av kronan, 2 av kronan och enskilda samt 6 av enskilda.

Kalmar län: Av 18 stycken ägas 2 av Kalmar stad, 1 av Västerviks stad och kronan, 1 av kronan och enskilda, 2 av kronan samt 12 av enskilda.

Kristianstads län: Av 36 stycken ägas 1 av Kristianstads stad, 6 av kronan, 4 av kronan och enskilda, 2 utgöras av ecklesiastik jord, 1 består delvis av ecklesiastik och delvis av enskild mark, 1 tillhör fideikommiss, 1 utgöres delvis av fideikommiss och delvis av jord i enskild ägo, 17 ägas av enskilda och beträffande 3 saknas uppgifter angående äganderättsförhållandena.

[ 39 ]Malmöhus län: Av 50 stycken ägas 7 (varav en bestående av 8 skilda områden) av olika städer, 6 av kronan, 5 av kronan jämte stad eller enskilda, 1 av landstinget, 1 består av ecklesiastik jord och 2 av fideikommiss, återstående 28 bestå huvudsakligen av mark, som är i enskild ägo (i några fall ingår däri fideikommissjord i större omfattning).

Älvsborgs län: Av 44 stycken ägas 3 av stad, 4 av stad jämte kronan, kyrkan eller enskilda, 4 av kronan, 6 av kronan och enskilda (i ett fall därjämte av kyrkan), 1 består uteslutande av ecklesiastik jord, 2 bestå av ecklesiastik och enskild jord, de övriga 24 synas vara helt i enskild ägo.

Skaraborgs län: Av 18 stycken ägas 2 av stad och enskilda, 8 av kronan, 4 bestå av såväl kronojord som ecklesiastik och enskild jord, 2 bestå av ecklesiastik och enskild jord, under det att de återstående 2 helt ägas av enskilda.

Örebro län: Av 25 stycken ägas 3 av Örebro stad, 6 av kronan, 1 utgör ecklesiastikt boställe och de återstående 15 ägas av enskilda.

Gävleborgs län: Av 40 stycken ägas 2 av stad, 1 av stad och enskilda, 1 av kronan, 2 utgöras av kronojord samt ecklesiastik och enskild jord, 1 består av uteslutande ecklesiastik jord, 5 bestå av ecklesiastik och enskild jord, de återstående 28 ägas helt av enskilda.

Västernorrlands län: Av 52 stycken ägas 2 av stad, 2 av stad och enskilda, 1 av landskommun och enskilda, 1 består av ecklesiastik jod, 2 av ecklesiastik och enskild mark, de återstående 44 ägas av enskilda.

Resultatet av denna sammanställning bekräftas av de uppgifter, som lämnats av länsjägmästarna. Dessa hava anmodats att skattningsvis angiva den ungefärliga fördelningen på olika huvudslag av ägare av de ur friluftssynpunkt viktiga markerna inom de större samhällenas intressesfär. Sådana uppgifter hava också lämnats för ett flertal län eller distrikt och äro givetvis ganska varierande. De äro emellertid fullt samstämmiga däri, att marker av detta slag företrädesvis äro till finnandes å enskild jord. Där icke de för friluftslivet viktiga markerna angivas så gott som helt befinna sig i enskildas eller bolags ägo, ligga de uppgivna procenttalen för sådan jord mellan 70 och 90 procent, dock att i enstaka fall, där kronodomänerna äro särskilt omfattande, procentalet sjunker till 50 procent.


Några av länsarkitekterna hava efterkommit utredningens begäran i augusti 1937 att giva uttryck åt deras åsikt om vilka slag av åtgärder, som i länet vore särskilt nödvändiga eller lämpliga för att bevara befintliga naturområden i önskvärd utsträckning och över huvud för att trygga den icke jordägande befolkningens möjligheter att idka friluftsliv under hänsyn till markägarnas berättigade intressen.

Länsarkitekten i Stockholms län har anfört bland annat:

Jämför man Stockholms län med övriga delar av vårt land, framstår det tydligt, att Stockholms län, icke minst med hänsyn till den slingrande långa kustlinjen och den utbredda skärgården, äger ovanligt stora naturvärden och de främsta möjligheter i fråga om områden för friluftsliv.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

[ 40 ]Under senare årtionden har i Stockholms omgivningar en omfattande markuppdelning för sommarnöjesbebyggelse och sportstugor ägt rum. De flesta marker, som ägas av enskilda personer, äro därför icke längre så orörda, särskilt vad stränderna beträffa, att de i särskild grad lämpa sig för större friluftsreservat. Den markexploatering, som ägt rum under senare tid, har visserligen skett enligt av Kungl. Maj:ts Befallningshavande godkända planer, men friläggning av stränder från exploatering har icke ansetts lagligen kunna ske i större utsträckning än som i huvudsak betingas av markuppdelning och bebyggelse inom den närmaste trakten. Innan några sådana planers godkännande erfordrades, reserverades endast i undantagsfall någon användbar strand. I vilken utsträckning markexploatering av stränderna skett, innan planer erfordrades, har jag icke närmare kunnat angiva vid inventeringen, enär för bedömandet härav erforderligt kartmaterial icke finnes sammanfört. Däremot har å kartorna i huvudsak angivits de stränder, invid vilka markexploatering skett enligt godkända planer.

I regionplanen för Stockholm med omnejd har en del områden redovisats, vilka med hänsyn till naturskyddet om möjligt böra fredas från exploatering. Dessa områden, som redovisats å inventeringskartor, lämpa sig endast i viss utsträckning såsom friluftsallmänningar.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Det är givet, att de i förevarande avseende bäst bevarade områdena i första hand äro tillfinnandes bland dem, som ägas av det allmänna i någon form eller av stiftelser. Med anledning härav har vid förevarande inventering särskilt angivits sådana områden, som utgöra: kronoparker och kronodomäner, häradsallmänningar, prästjord, städernas skogar, allmänna inrättningars skogar samt en del jordområden, tillhörande stiftelser. De delar av dessa områden, som lämpa sig som friluftsreservat, torde det finnas vissa möjligheter för att få anvisade, och andra delar torde i någon mån kunna användas såsom bytesobjekt vid förvärv av enskild mark, som av olika anledningar lämpar sig som friluftsreservat.

Visserligen äger det allmänna ganska stora områden inom inventeringsområdena, men många av dessa äro icke utpräglat lämpliga som friluftsreservat och av dem, som av olika anledningar kunna komma i fråga, äro rätt få belägna vid kusten. Man kan därför icke undgå att vid sökandet efter önskvärda områden även kasta blickarna på en del mark, som äges av enskilda och givetvis då i första hand på sådana områden, som utgöra fideikommiss, alldenstund dessa varit särskilt fredade från markexploatering genom den begränsning i äganderätten, som är förenad med desamma. Fideikommissen äro därför särskilt angivna å inventeringskartorna.

Huru det skall bliva möjligt att taga enskild mark i bruk som friluftsreservat, utan att marken genom frivillig försäljning eller expropriation förvärvas av det allmänna, torde vara svårt att närmare giva anvisning på. En möjlighet torde dock vara, att överenskommelse träffas med markägaren om upplåtelse för viss tid av vissa områden för friluftsreservat, och att han erhåller full ersättning för det intrång reservatet medför.

Här ovan har framhållits, att åtskilliga strandområden i enskild ägo varit föremål för exploatering i tomtplatser för sportstugeändamål o. d. Man har all anledning förmoda, att detta kommer att fortsätta. I olika sammanhang har blivit ifrågasatt, huruvida man icke på något sätt skulle kunna begränsa markexploateringen till vissa områden, så att bland annat markområden lämpliga som friluftsreservat skulle kunna fredas från exploateringen. Ur det allmännas synpunkt vore detta helt säkert av stort intresse, då möjligheterna att förvärva reservat på detta sätt hållas öppna.

Som det för närvarande är, äger varje markägare i förevarande trakter praktiskt taget oinskränkt rätt att exploatera sin mark i tomtplatser, bara han ser till, att vissa i lagen angivna fordringar bliva tillgodosedda. På detta sätt blir exploateringen splittrad och i viss mån nyckfull. Ett sätt att införa en ny ordning på [ 41 ]detta område vore att betrakta markens nuvarande användning såsom fastslagen och att en ändring i användningen – exploatering i tomtplatser – icke finge ske utan särskilt tillstånd, varvid det allmännas intressen kunde bättre bevakas. För att få klarhet uti, vilka områden, som skulle kunna få exploateras, borde i så fall upprättas en tämligen detaljerad plan, som angav det ändamål, vartill marken borde få användas, om fråga uppstår att använda den för nytt ändamål, alltså en plan, som motsvarar begreppet stomplan enligt stadsplanelagen. Nuvarande lagstiftning giver emellertid ingen möjlighet att med framgång använda denna utväg, vilken för övrigt måste innebära ekonomisk orättvisa mot de markägare, som icke finge exploatera, såvida icke kompensation kunde tillförsäkras dem från de markägare, som skulle få exploatera.

Vilka åtgärder, som än företagas för att få reservat till stånd genom planläggning eller på annat sätt, så fordras ekonomisk gottgörelse, åtminstone till enskild markägare, innan ett friluftsreservat emot markägarens vilja verkligen kan tagas i fullt anspråk såsom allmänning.

Huru stora friluftsreservat, som kunna fordras för i första hand det s. k. Stor-Stockholms invånare, har mig veterligt aldrig varit föremål för ingående undersökning. Skola reservaten, såsom kommittén synes avse, kunna fylla invånarnas samfällda huvudsakliga behov av marker för camping, orientering, skidlöpning, sportfiske, bad, jakt, vildmarksliv m. m. och detta i så hög grad att andra marker lämnas i fred, så måste givetvis områdena tagas till mycket stora och såvitt möjligt vara samlade till större enheter.


Länsarkitekten i Uppsala län har anfört:

Beträffande först frågan huruvida åtgärder av ena eller andra slaget för närvarande äro nödvändiga så torde för Uppsala län gälla, att med undantag av Uppsala stad så gör sig förhållandena i här ifrågavarande avseende ännu icke särskilt påminda. Vid vissa strandpartier av Mälaren har dock behov av starkare natur- och strandskydd förefunnits. Beträffande Uppsala är däremot, som torde framgå av stadens egen redogörelse, ett snabbt ingripande av nöden. Men även om för länet i allmänhet några åtgärder icke för närvarande äro absolut nödvändiga, så torde dock erfarenheterna från andra län med talrikare samhällsbildningar tyda på att åtgärder i framtiden komma att bli behövliga. I den mån fritidsbehovet blir mera tillgodosett och propagandan för friluftsliv tränger vidare komma säkert nutidens goda kommunikationsmedel att medföra sådana förhållanden, att även ett relativt litet och glest befolkat län som Uppsalas får ett behov av reglerade fritidsområden. Och därvid är det bäst och billigast att ha planerat härför i god tid.

Vad sedan beträffar frågan, vilka åtgärder som för ifrågavarande syfte kunna anses lämpliga, så har kontoret redan i skrivelse den 15 oktober 1937 till länsstyrelsen såsom sin mening angivit, att upprättandet och fastställandet av regionplaner vore en lämplig åtgärd för att säkerställa fritidsområden. Kontoret ber nu att närmare få motivera denna uppfattning.

Man har att särskilja två olika faser i detta sammanhang. Först ett teoretiskt planerande av lämpliga åtgärder, sedan ett praktiskt ekonomiskt realiserande av de planerade åtgärderna. Vid planerandet har man givetvis även att taga hänsyn till ekonomisk genomförbarhet, men man torde dock i metodiken kunna skarpt skilja ovannämnda två stadier i arbete.

Det går icke att utan vidare avgöra, vilka åtgärder, som under en viss tidsperiod i varje särskilt fall äro lämpligast. Några allmängiltiga regler torde sålunda icke kunna uppställas, som utan vidare kunna tillämpas över allt, nu och om 20 år, o. s. v. Kravet på att kunna dels lämpa åtgärderna efter de skiftande förhållandena i varje speciellt fall och dels ändra åtgärderna allt efter kommande tiders växlande behov, leder nödvändigtvis till en individuell behandling av varje [ 42 ]fall för sig. Det allmängiltiga torde böra inskränkas till vissa allmänna regler för den individuella behandlingen. Frågan om vilka områden, som lämpligen böra avsättas som bygdeallmänningar etc., är särskilt vid städer, kring vilka en spridd villabebyggelse har växt upp eller väntas växa upp, av komplicerad natur. Om frågan vore av isolerad natur kunde det vara frestande att, som många nu gjort, traska omkring i städernas omgivningar och peka ut en skogsbacke här, en badstrand där o. s. v. och säga att dessa områden lämpa sig ju ypperligt för friluftsliv, varför de böra exproprieras och iordningställas för sitt ändamål. I själva verket måste emellertid frågan ses i ett större sammanhang i samband med vägsystemet, kommunikationsväsen, naturskyddet, fornvården, reserverande av områden för framtida villabebyggelse, d:o för sportstugebebyggelse, möjligheterna till rationellt utnyttjande av angränsande mark för t. ex. jordbruk o. s. v. Alla dessa frågor äro beroende av varandra och man kan därför icke utpeka en skogsbacke här och en badstrand där såsom fritidsområden utan att samtidigt redogöra för, hur alla de därmed sammanhängande övriga frågorna skola lösas. En sådan utredning bildar en regionplan och är oftast icke gjord på ett par månader. Även en till synes så enkel åtgärd som anläggandet av en badstrand flera km från närmaste tätbebyggda område fordrar dock med hänsyn till sina konsekvenser att bli närmare planerad. Jordbruksområdenas inverkan härav, områden för sommarstugor och camping, som bruka uppstå vid badstränder, samt vägväsen, kommunikationer, naturskydd och fornvård måste tagas i betraktande. En fastställd regionplan synes alltså böra uppställas som villkor för en eventuell expropriationsrätt eller dylikt för friluftsändamål. I fråga om regionplaneinstitutets närmare utformning torde den engelska lagstiftningen på detta område i stort sett kunna tjäna som mönster.

Det finnes åtskilliga andra motiv för införandet av ett regionplaneinstitut i landets lagstiftning. Ett av dessa, som indirekt även påverkar fritidsområdesfrågan, är, att genom en regionplan det skulle vara möjligt att avsätta vissa områden till bibehållet jord- och skogsbruk. Härigenom skulle man äntligen kunna hindra bebyggelsen runt städer och samhällen att sprida sig miltals omkring, huvudsakligen efter vägarna, "smutsande" ner terrängen på ett irrationellt och planlöst sätt.

Beträffande därefter den andra fasen i utvecklingen, det praktiskt ekonomiska realiserandet av de förut fastställda planerna, så synes endast två utvägar vara för handen, nämligen markens inlösande av den eller de intresserade kommunerna eller markens beläggande med servitut, som garantera det avsedda ändamålet. I senare fallet torde jämväl erfordras en ekonomisk uppgörelse.

I det fall markägaren önskar en uppgörelse i form av servitut torde endast denna form böra komma ifråga. Åtager sig nämligen en markägare att upplåta en skog eller strand för friluftsliv, är ju det avsedda målet nått och någon rimlig anledning att då avhända ägaren hans mark synes icke föreligga. Å andra sidan är att märka, att en lantbrukare, som fått sina ägor inlagda i regionplanen som område för jordbruk, icke bör kunna göra anspråk på ersättning, då hans ekonomiska läge ju därigenom icke för närvarande förändrats. Eventuella framtida exploateringsvinster eller andra spekulationsfaktorer böra icke få diskonteras och åberopas. Servitutsförfarandet torde för markägaren i de flesta fall anses medföra det minsta obehaget och för samhällena torde det vara lättare att ekonomiskt bära, därigenom att ersättningen utgår med en mindre summa per år och icke som vid expropriationsinlösen med en stor summa på en gång.

Beträffande expropriationsförfarandets lämplighet i dess nuvarande form kan nämnas, att all erfarenhet av expropriationslagens användande inom stadsplaneväsendet tyder på, att därvid så orimliga värden i allmänhet uppnås, att lagen åtminstone inom detta område för närvarande icke fyller sin avsedda uppgift. En revidering av expropriationslagen torde alltså ur flera synpunkter vara motiverad.

[ 43 ]Det rent administrativa bedrivandet av den apparat, som för reglerande av här avsedda förhållanden måste konstrueras, bör med stöd av vunnen erfarenhet från liknande procedur så mycket som möjligt förläggas till överordnade myndigheter och av dem förordnade sakkunniga förrättningsmän, hos vilka kommuner och andra bör ha att anhålla om åtgärders vidtagande. Härigenom torde dels i möjligaste mån undvikas, att ovidkommande intressen förrycka saken, och dels torde ärendets behandling härigenom även bli snabbast. I praktiken torde länsarkitektkontoren, som i allmänhet representera den enda opartiska sakkunskapen i dessa frågor inom länen och även äro de enda, som besitta den erforderliga överblicken av förhållandena inom respektive län, rätt mycket få tagas i anspråk för frågornas lösande. Eventuellt torde ett förfarande liknande det vid frågor om byggnadsplans upprättande här kunna tillämpas på sådant sätt, att vederbörande äga att hos länsstyrelsen anhålla om åtgärder i frågan, varvid länsstyrelsen förordnar länsarkitekten att utföra de utredningar och planer, som krävas i ärendet.

Avslutningsvis bör kanske påpekas, att ovanstående anteckningar icke får uppfattas som ett genomtänkt förslag utan endast utgöra en ganska ytlig skiss till en tänkbar lösning.


För de skånska länens vidkommande, vilka vid tiden för inventeringens verkställande ännu tillhörde samma länsarkitektdistrikt, har länsarkitekten i Malmöhus län på grundval av utredning, som gjorts av honom beträffande nämnda län och av biträdande länsarkitekten beträffande Kristianstads län, anfört bland annat följande:


Om länsarkitektsorganisationen inkopplas i detta sammanhang, betraktar jag detta med begränsning till de arbetsuppgifter, som åligga denna institution. Länsarkitekten har bland annat att ifråga om stadsplaneväsendet tillvarataga det allmännas bästa. Stadsplaneväsendet, sådant det för närvarande är dirigerat, innefattar ordnandet av jorddelningen och bebyggelsen såväl inom städer och stadsliknande samhällen som å landsbygden. Först när påtagliga förutsättningar för jorddelning och bebyggelse föreligga kan frågan om reglering upptagas. Vad detta innebär beträffande föreliggande utredning, kommer sedermera att beröras. Stadsplanerande i vidsträckt bemärkelse måste emellertid anses innefatta tillgodoseende av möjligheter till friluftsliv även utanför stadsplaneområdet, även om detta ej uttryckts författningsenligt. Kommitterades uppgift torde väl böra anses som ett första steg i riktning mot ordnandet av denna viktiga angelägenhet, antingen det skall ske genom författning eller på annat sätt. För denna tankes lyckliga realiserande kräves, att densamma framföres på sådant sätt, att den tillfredsställer den allmänna meningen och de mångfaldiga intressen, som äro beroende av en sådan utveckling, ty i annat fall torde tanken bli svårrealiserad. Föreliggande utredning avser att framlägga ett begränsat material och påpeka vissa möjligheter för friluftslivets tillgodoseende.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
För Skånes vidkommande är friluftslivets markbehov ej avgränsat länsvis på grund av att landskapet är tättbefolkat och äger goda kommunikationer. De båda länen äro så olikartade i avseende å naturbeskaffenhet och friluftsmöjligheter, att de inbjuda till ömsesidigt utnyttjande. Att framlägga några detaljerade erfarenheter hur utnyttjandet sker, torde knappast vara möjligt, men karaktäristiskt är, att trakterna mellan Ringsjön i Malmöhus län och Finjasjön i Kristianstads län i hög grad frekventeras av Malmö stadsbefolkning. När det gäller att redogöra för hithörande frågor inverkar även de olika länens allmänna struktur. Västra och sydvästra kusterna avgränsa landets bördigaste jordbruksdistrikt med viktiga industricentra och utfartsorter till kontinenten och Danmark. Frilufts- och turistsynpunkterna förena sig att i Malmöhus län skapa en stor besöksfrekvens, krävande [ 44 ]helt andra anordningar än grannlänets, av vilket endast de sydöstra delarna i viss mån äro jämförbara. Kristianstads läns övriga områden bestå övervägande av skogsnatur med relativt gles befolkning. Å andra sidan erbjuda dessa områden stor naturskönhet, som inbjuder till utflykter. Den mindre besöksfrekvensen i Kristianstads län, som grundar sig på ovannämnda förhållanden, medför, att de befolkningsklasser, som ha längre semesterledighet, utnyttjar de fördelar mindre tättbebyggda landsområden erbjuda av ostördhet och relativt billigare levnadsomständigheter. De nu lämnade uppgifterna kunna givetvis ej verifieras i detalj utan avse endast giva en allmän orientering. Av desamma framgår emellertid, att Skåne som landskap betraktat erbjuder stora friluftsmöjligheter och så beskaffade, att de tillfredsställa de mest skilda behov. Detta har medfört ett mycket stort uppsving i friluftshänseende, som avspeglar sig i markexploatering av stor och växande betydelse, vilken ej endast är förorsakad av landskapets egna behov utan även baseras på tillströmning från hela landet och grannländerna. Förvisso vore det ett mycket intressant geografiskt problem att undersöka turist- och friluftsväsendets frekvens i Skåne både av tillfällig och konstant art, särskilt dess verkningar beträffande markexploateringen. Bara utbytet mellan Danmark och Sverige ger överraskande stora siffror. Trafiksiffrorna i Malmö, Hälsingborg, å Ven m. fl. ställen rör sig om ett 10 000-tal personer respektive en sommarsöndag. De stora badplatserna utmed kusterna och större insjöar har 20 000-tals söndagsbesökare, vissa platser i Kristianstads län besökas enligt uppgift av intill 15 000 personer en vacker sommarsöndag.

För att ge en föreställning om markexploateringen för turist- och friluftsbehovet må endast framhållas, att länsstyrelserna i båda länen funnit nödvändigt utfärda utomplansbestämmelser i stor utsträckning för områden, som exploateras i frilufts- och rekreationshänseende, och att omfattande åtgärder i detta avseende ständigt står på dagordningen. Sålunda finnas utomplansområden för delar av strandområdena vid Lommabukten och i stort sett hela strandområdet från Hälsingborg till Kullen, vidare s. k. Ljungen och Kämpingeområdet. Fråga har väckts i detta avseende beträffande strandområdet Trelleborg–Ystad, detsamma gäller större delen av Ringsjöns strandområden, vid östra kusten områdena kring Åhus. Härtill kommer områden med permanent bebyggelse och befolkning, fisklägen m. m., där municipalordning införts.

Innan jag övergår att lämna redogörelse för de i utredningen begärda uppgifterna, anser jag mig i detta sammanhang böra påpeka följande. Av ovan skisserade förhållanden, vilka av speciella organisationer närmare torde kunna klarläggas, är det uppenbart att Skåne erbjuder ej endast för landskapet utan för hela landet stora möjligheter i det avseende utredningen åsyftar. Huvudsyftet torde ej vara att utvisa lämpliga platser. Sådana finnas fullt upp och äro allmänt bekanta. Problemet är snarare det att lämna stöd för kraftigt ingripande för att bevara och skydda de rika möjligheter, som finnas. För närvarande är det en kapplöpning mellan exploatörerna och de svaga och bristfälliga möjligheter, som finnas i regleringshänseende. Jag har berört, att myndigheterna genom utomplansbestämmelser försöka reglera markexploatering och bebyggelse med de lagbestämmelser, som finnas, men detta innebär icke möjlighet att skydda områden för exploatering utan endast att söka reglera redan exploaterade områden. Allmänheten har emellertid den uppfattningen, att myndigheterna i regel äro ute för sent och inse ej att detta måste vara fallet med nuvarande lagstiftning. Å andra sidan mötes myndigheterna, särskilt från markägarehåll, av motstånd mot reglerande åtgärder, som anses onödiga. Om effektivt skydd för Skånes friluftsmöjligheter skulle kunna tillvaratagas, måste nog hela frågan ställas på kant, såtillvida att bestämmelser utfärdades för vissa ännu orörda områden med exploateringsförbud utan myndigheternas medgivande trots att påtaglig exploatering ej igångsatts. Även om jorddelningslagen avser förhindra olämplig jorddelning, råder dess [ 45 ]verkningar ej för arrendeupplåtelser och sådan spridd bebyggelse, som ej kan inrangeras under jorddelningslagens bestämmelser om samhällsartad bebyggelse. De båda sistnämnda företeelserna kunna praktiskt taget medföra utplånande av begreppen vildmarkskaraktär och stor naturskönhet, vilka begrepp i kommitterades skrivelse apostroferas. För Skånes vidkommande tillkommer kulturlandskapet, såväl den odlade bygden som kulturskogarna, företeelser med stort skönhets- och kulturvärde, ävensom områden i brytningen mellan kulturbygd och av odling orörda eller till synes orörda områden, tillfinnandes särskilt i sydöstra Skåne.

Det är svårt och vanskligt att bedöma vad som försiggår i pågående utvecklingsskede. I regel blir det eftervärlden, som gör upp bokslutet, men nära liggande exempel äro varnande. Först när järnvägarna i stort sett spelat ut sin roll som samhällsbildande faktor, gives möjligheter att reglera stationssamhällena, sådana de blivit; vi ha i stort sett samma inställning, när det gäller vägarnas trafikevolution och därmed följande exploateringsföreteelser. Vi ha stadsplanelag, men ej landskapslag och om den ej kommer snart kommer den ej att göra nytta i de landsändar, där den just nu har en uppgift att fylla. Landskapsplanelag behövs ej över hela landet och inte för hela landskap, men den skulle behövas för vissa områden; en efter svenska förhållanden modifierad och anpassad nationalparkslagstiftning. Utan överdrift skulle sådan lagstiftning erfordras för vissa delar av det skånska landskapet.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
I första hand synas statsverkets områden böra reserveras för friluftsområden.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
En stor del av Skånes skogar äro kulturskogar med vårdat växt- och djurliv, andra åter ha speciella värden ur naturskyddssynpunkt. Kulturskogarna lyda i stor omfattning under de stora godsen, omfattande hela socknar. Dessa skogar och ofta storslagna parkanläggningar äro föremål för ett omfattande turistintresse, rundturer med bussar till slotten; slagordet "bokars och borgars land" uttrycker bäst allmänhetens inställning till denna fråga. Någon anvisning till friluftsliv beträffande detta slags områden synes ej för närvarande böra tillrådas, för den hänsynsfulle äro de en oskattbar tillgång med vackra skogspartier och rikt djurliv, vilka faktorer böra påräkna skydd bland annat för de stora gruppbesöken, vilka böra lokaliseras till bestämda platser, ordnade härför. Den stora trafiken, exempelvis från Malmö, bör lämpligen hänvisas till trakter med större rörelsefrihet än vad kulturskogarna kunna lämna.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Det förefaller mig som om särskilda åtgärder att trygga den icke jordägande befolkningens möjligheter till friluftsliv här nere i allmänhet ej är ett trängande behov, i varje fall är det ej jämförbart med förhållandena exempelvis i Stockholms omgivningar. Där i dessa trakter marken ej är exploaterad och intensivt utnyttjad för villabebyggelse, möter ögat överallt anslag med "privat område", "landstigning förbjuden". Skånes havsstränder äro i stor utsträckning allmänna. Alla äro emellertid ej ägnade för bad vare sig med hänsyn till beskaffenhet eller kommunikationsmöjligheter. Där båda dessa förutsättningar finnas är emellertid problemet om allmänhetens tillträde brännande, enär strandområdena exploaterats av enskilda. I många fall torde allmänhetens behov kunna tillgodoses genom byggnadsplan, ty bebyggelse är vanlig vid sådana områden. Men byggnadsplans upprättande är en kostbar angelägenhet och kan, vilket erfarenheten visat, ofta ej realiseras utan förskott av statsmedel, som emellertid äro mycket begränsade. Som ovan framhållits finnas emellertid stora områden utan bebyggelse, där badmöjligheter finnas, men dessa områden riskeras spolierade genom spridd bebyggelse och hänvisas i detta fall till önskan om ändrad lagstiftning.


Länsarkitekten i Jämtlands län har givit uttryck åt följande synpunkter: För badstränders förvärvande syntes utvidgning av samhällenas [ 46 ]expropriationsrätt vara önskvärd, förutsatt att icke rent fiktiva värden kunde sättas på marken vid expropriationen. För andra slags områden kunde kanske i vissa fall expropriation vara en framkomlig utväg, men i allmänhet förefölle det som om något slags nyttjanderätt för vederbörande samhälle skulle vara tillräcklig, varvid samhället skulle åtaga sig vissa förpliktelser (försäkring mot skogsbrand m. m.) men i gengäld erhålla viss kontroll över områdenas exploatering.

Länsarkitekten i Västerbottens län har framhållit följande: Ur fritidssynpunkt vore, särskilt i Övre Norrland, det utan tvekan viktigaste problemet att säkra tillgången av lämpliga och välbelägna områden för friluftsbad och i anslutning till dessa välbelägna campingplatser. Man måste härvid även särskilt tänka på att den förhållandevis korta sommaren nödvändiggjorde ett intensivare utnyttjande av densamma än i södra Sverige. Tillgången på välbelägna badområden i städernas närhet vore ganska ringa, och under senare år hade den avsevärt minskat genom att det ena lämpliga området efter det andra bebyggts med sportstugor. De områden, som fortfarande funnes kvar, vore i stor fara att när som helst finna köpare. Ett mycket snabbt ingripande från det allmännas sida vore under sådana förhållanden nödvändigt. Tillgången på andra friluftsområden vore i och för sig mycket stor. De åtgärder, som i första hand måste anses erforderliga i Västerbottens län, avsåge enbart badområden. Planläggning av sådana syntes med stöd av gällande lagstiftning kunna ske, om byggnadsplan upprättades och frågan om rätt till expropriation av strandområden löstes. Härvid borde tagas sikte icke minst på för skifteslag samfällda strandområden och beaktas, att dessa områden som regel för skifteslagen icke hade annat värde än som upplagsplats för timmer vintertid o. d.

B. Kompletterande inventering beträffande vissa orter.

Under tiden efter verkställandet av den allmänna inventeringen kommo fritidsfrågorna att tilldraga sig ett allt större intresse från kommunernas sida. Flera städer igångsatte eller slutförde tidigare påbörjade utredningar beträffande åtgärder för främjandet av sin befolknings friluftsliv och ganska många nyförvärv av kommunala fritidsområden kommo till stånd. Inventeringsmaterialet kunde därför antagas hava blivit i vissa hänseenden föråldrat. Av denna anledning och då det syntes önskvärt att beträffande sådana orter, som på grund av sin befolkningsmängd kunde tänkas behöva i främsta rummet vidtaga särskilda åtgärder för att tillgodose sina invånares behov av friluftsliv, införskaffa kompletterande uppgifter, utsände fritidsutredningen i mitten av oktober 1939 ett frågeformulär till 69 städer, nämligen Stockholm, Södertälje, Sundbyberg, Djursholm, Lidingö, Uppsala, Enköping, Nyköping, Katrineholm, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Motala, Jönköping, Huskvarna, Nässjö, Eksjö, Tranås, Växjö, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Höganäs, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Varberg, [ 47 ]Göteborg, Mölndal, Uddevalla, Vänersborg, Trollhättan, Alingsås, Borås, Åmål, Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Falköping, Karlstad, Kristinehamn, Arvika, Örebro, Karlskoga, Västerås, Sala, Köping, Falun, Avesta, Ludvika, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå, Skellefteå, Luleå och Kiruna. Svar hava inkommit från samtliga utom följande sju stycken, nämligen Enköping, Jönköping, Lund,[1] Åmål, Avesta, Sundsvall och Kiruna.

Frågeformuläret var av följande lydelse:

I. Är staden ägare till fastigheter (inom eller utom stadens gränser), vilka helt eller delvis redan avsatts till eller kunna avsättas till:

a) friluftsbad (helt konstgjorda friluftsbad avses icke);
b) camping;
c) uthamnar och angöringsplatser för småbåtar under dagsutflykter eller utflykter över veckosluten;
d) större friluftsreservat för fotvandringar, orientering, skidlöpning och andra former av rörligt friluftsliv?

För vart och ett av ovan avsedda områden bör angivas fastighetens namn, den ungefärliga arealen och avståndet från stadens centrum.

II. Vilka av de i svaret å I. angivna fastigheterna har staden förvärvat i huvudsakligt syfte att därå inrätta friluftsreservat?

För var och en av dessa fastigheter önskas uppgift å tiden för förvärvet, köpeskillingen och taxeringsvärdet vid tiden för inköpet.

III. Har staden ordnat friluftsreservat av något av de under I. a–d angivna slagen å mark, som icke är i stadens ägo?

Om så är fallet, bör angivas av vad art dessa reservat äro, huruvida sådant reservat är beläget å statlig, kyrklig eller enskild jord, tidpunkten för nyttjanderättsavtalets ingående och avtalstidens längd.

IV. Erfordras för tryggandet av stadens befolknings friluftsliv att ytterligare friluftsreservat (utöver de eventuellt i svaren å I. och III. angivna) tillskapas?

Vid besvarandet av denna fråga bör beaktas, att de områden, varå nu allmänheten idkar friluftsliv med markägarnas goda minne, i framtiden kanske icke komma att vara för detta ändamål tillgängliga av den anledningen att de kunna bli föremål för exploatering eller av andra orsaker.

V. Finnes det skäl till antagande, att det skall möta svårigheter för staden att förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till ytterligare erforderliga markområden av den anledningen, att markägarna icke alls vilja avhända sig marken eller upplåta nyttjanderätt till densamma eller äro villiga därtill endast mot ersättning, som överstiger den som vanligen utgår för liknande mark?

Sammanlagt 20 städer hava besvarat alla frågorna under I a–d i frågeformuläret jakande. Dessa städer, som alltså äga fastigheter, vilka helt eller delvis avsatts till eller kunna avsättas till såväl friluftsbad som camping, uthamnar och angöringsplatser samt större friluftsreservat, äro: Stockholm, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna, Motala, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Karlshamn, Kristianstad, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Borås, Karlstad, Kristinehamn, Gävle, Söderhamn, Östersund och Luleå. Av dessa städer hava Stockholm och Borås därjämte ordnat friluftsbad samt Östersund skidbackar å mark som icke äges av dem.

[ 48 ]Bland de i föregående stycke nämnda städerna hava de flesta eller 14 stycken besvarat fråga IV nekande, under det att 5 stycken besvarat frågan jakande och en stad (Östersund) icke besvarat frågan. De städer, som besvarat frågan jakande och alltså anse ytterligare friluftsreservat erforderliga, äro: Stockholm, Uppsala, Oskarshamn, Hälsingborg och Karlstad.

Ett ganska stort antal av de tillfrågade städerna eller 15 stycken hava förklarat sig äga marker för friluftsbad, camping och större friluftsreservat (I a, b och d) men ej för uthamnar och angöringsplatser. Dessa städer äro: Eksjö, Växjö, Malmö, Ystad, Göteborg, Uddevalla, Vänersborg, Alingsås, Lidköping, Skövde, Arvika, Örebro, Sala, Ludvika och Skellefteå. Fem av dem, nämligen Eksjö, Göteborg, Uddevalla, Örebro och Ludvika hava därjämte anordnat friluftsbad eller bad- och campingplatser å mark, som ej är i deras ägo.

Av de i föregående stycke uppräknade städerna hava 8 stycken, nämligen Malmö, Göteborg, Uddevalla, Vänersborg, Alingsås, Lidköping, Örebro och Skellefteå förklarat ytterligare friluftsreservat vara erforderliga. De övriga 7 hava besvarat fråga IV nekande, varvid dock en (Skövde) uppgivit, att det vore önskvärt med bättre och flera tillfällen till friluftsbad i stadens närhet.

Sex av de tillfrågade städerna hava uppgivit sig äga marker, som avsatts eller kunna avsättas till friluftsbad, camping samt uthamnar och angöringsplatser för småbåtar (I a, b och e), men ej mark till större friluftsreservat (I d). Dessa städer äro: Nyköping, Katrineholm, Karlskrona, Västerås, Köping och Hudiksvall. Av dessa hava 3, nämligen Nyköping, Katrineholm och Hudiksvall förklarat sig behöva ytterligare friluftsreservat. Västerås och Köping hava nekande besvarat frågan härom (IV). Karlskrona har förklarat, att några större friluftsreservat icke erfordrades samt att behovet av andra kommunala friluftsreservat på grund av den stora skärgårdens möjligheter till båtutflykter och strandhugg torde vara mindre än på många andra håll.

Sex av de tillfrågade städerna hava uppgivit sig äga marker för bad och camping (I a och b) eller endast för bad, men ej för andra former av friluftsliv. Dessa städer äro: Visby, Höganäs, Trelleborg, Varberg, Mölndal och Härnösand. Två av dem hava arrenderat mark för friluftsbad. Samtliga utom en stad (Höganäs) hava uppgivit ytterligare friluftsreservat vara erforderliga.

Lidingö och Nässjö äga marker, som avsatts eller kunna avsättas till friluftsbad och större friluftsreservat (I a och d). Båda anse, att ytterligare friluftsreservat erfordras.

Norrköping äger mark, som kan avsättas till större friluftsreservat, samt ett område, som upplåtits för camping och även lämnar tillgång till friluftsbad. Under förutsättning att stadens invånare som hittills få fritt röra sig i Kolmården, anses för närvarande inga ytterligare friluftsreservat behöva tillskapas. För mötande av alla eventualiteter vore det emellertid önskvärt, att åtminstone mark av allmän natur (tillhörig kronan, allmänningar etc.) reserverades för ändamålet.

Falköping äger icke mark, som lämpar sig för annat friluftsliv än camping. Tillskapande av ytterligare friluftsreservat anses "sannolikt icke" erforderligt.

[ 49 ]Umeå äger mark, som lämpar sig att avsättas såsom större friluftsreservat för rörligt friluftsliv, men ej till bad och andra former av friluftsliv. Ytterligare friluftsreservat anses erforderliga.

Sammanlagt 10 av de tillfrågade städerna sakna helt mark, som kan avsättas till friluftsreservat av något slag. Dessa städer äro: Sundbyberg, Djursholm, Linköping, Huskvarna, Tranås, Trollhättan, Mariestad, Skara, Falun och Karlskoga. Av dessa hava emellertid Trollhättan, Mariestad, Falun och Karlskoga anordnat friluftsbad å mark, som ej är i deras ägo. (Anm.: Karlskoga äger kommunala skogar. Det uppges, att jakten å dessa utarrenderats och att därvid kommunens invånare garanterats rätt till promenader, orientering, skidlöpning m. m.) Fyra av förevarande 10 städer, nämligen Linköping, Tranås, Trollhättan och Karlskoga anse sig behöva ytterligare friluftsreservat, fyra anses sig icke behöva det, nämligen Djursholm, Huskvarna, Skara och Falun. Skara har dock fattat beslut om inköp av ett mindre område för bad och camping. Sundbyberg och Mariestad hava icke besvarat fråga IV.


Av de 62 städer, som besvarat frågeformuläret, hava 25 uppgivit, att de förvärvat eller stode i begrepp att förvärva åtminstone något markområde i huvudsakligt syfte att därå inrätta friluftsreservat. Huru dessa städer besvarat den härom framställda frågan (II) framgår av följande sammanställning:

Stockholm inköpte år 1936 Tyresta egendom, areal 1 416 hektar, belägen cirka två mil från stadens centrum, avsedd för fotvandringar och andra former av rörligt friluftsliv. Pris 350 000:–, taxeringsvärde 149 700:–. År 1939 köptes Nacka egendom, areal 715 hektar, belägen cirka sju kilometer från stadens centrum. Pris 2 350 000:–, taxeringsvärde 213 600:–. Av sistnämnda egendom är dock endast en del avsedd att utnyttjas för friluftsändamål.

Lidingö köpte år 1932 ett område med en areal av 0.9177 hektar att i huvudsak användas för friluftsbad, det s. k. Käppalabadet. Avståndet från stadens centrum är cirka 7.5 km. Pris 42 000:–.

Uppsala köpte år 19938 "Granebergsområdet" vid Mälaren omkring 8 km från staden. Areal 45.5000 hektar. Köpeskilling och taxeringsvärde 150 000:–. Säljare var Spårvägsaktiebolaget Uppsala–Mälaren.

Katrineholm köpte år 1935 Stora Djulö egendom om 350 hektar, varav ett område om cirka 20 hektar avsågs att användas för friluftsbad och camping. År 1938 förvärvades ett mindre område vid Duveholmssjön för friluftsbad.

Eskilstuna köpte av kronan år 1938 egendomen Ängsholmen och år 1939 egendomen Sundbyholm, båda belägna vid Mälaren. Ängsholmen utgöres av 33 hektar skogs- och backmark. Av Sundbyholm har staden sålt ungefär hälften. Återstoden innehåller 165 hektar, varav dock 85 hektar är åker.

Motala inköpte år 1934 större delen av strandområdet vid Varamobaden, 2 km från staden, samt år 1936 ett område (Råssnäsudden) om cirka 15 hektar, beläget vid Vättern omkring 3.5 km från staden.

Tranås har år 1939 träffat preliminärt avtal om inköp av ett område om 5.8500 hektar vid sjön Sommen för friluftsbad. Köpet uppgives emellertid [ 50 ]kunna fullföljas av staden endast under förutsättning att staden erhåller bidrag ur fonden för friluftslivets främjande.

Kalmar har inköpt, år 1917 ett område av Tallhagen om 61.2300 hektar, år 1932 tre vid Kalmarsund belägna områden av Kungsladugården Skälby (Tallhagen om 44.8400 hektar, Värsnäs om 107.4200 hektar och Stensö om 101.0600 hektar) samt år 1939 Laboratorieholmen, den sistnämnda avsedd för badanläggning.

Malmö förvärvade år 1938 genom byte omkring 30 hektar vid Öresund, det s. k. Sibbarpsområdet, beläget inom stadsdelen Limhamn cirka 7 km från stadens centrum och avsett för bad och camping.

Hälsingborg har under åren 1909–1938 förvärvat fyra skogsområden inom staden "för att bereda stadens invånare tillfälle till promenader och utflykter i naturen". Dessa områden, Pålsjö skog, Tinkarpskogen, Jordbodalen och Ättekullaskogen, innehålla tillhopa 79.4000 hektar.

Höganäs har förvärvat 6 hektar skogsmark med tillhörande strand 3 km från stadens centrum att användas uteslutande för friluftsbad.

Trelleborg inköpte år 1939 ett område om 3.5000 hektar cirka 5 km fån stadens centrum att användas till friluftsbad. Pris 75 öre per kvm.

Göteborg har under åren 1934–1937 inköpt sammanlagt 14 hektar mark i Askims socken med cirka 250 meter strand för anläggande av ett större friluftsbad, Askimsbadet. Avståndet till stadens centrum är omkring 1 mil. Sammanlagda köpeskillingen 140 200 kronor. År 1935 inköpte staden för badändamål strandområden jämte uppland vid Lilleby i Björlanda socken, tillhopa cirka 170 hektar för 5 öre/kvm. Detta badområde, Lillebybadet, utökades genom inköp år 1937 av ön Torholmen om cirka 18 hektar. Köpeskillingen härför utgjorde 12 000 kronor. Lillebybadets strand, som är omkring 3 km lång, ligger på ett avstånd av 15 km från stadens centrum. År 1938 inköpte staden från ett flertal fastighetsägare omkring 825 hektar inom Stora Lundby socken, cirka 3 mil från staden. Köpeskillingarna uppgingo till sammanlagt 330 000 kronor. Detta område, det s. k. Vättle fjäll, är i främsta rummet avsett för mera rörligt friluftsliv. Slutligen hava stadsfullmäktige den 16 november 1939 beslutat att för 300 000 kronor inköpa kronoparken Svartedalen med en areal av omkring 3 000 hektar och belägen cirka 3 mil från staden. Detta beslut har överklagats.

Uddevalla inköpte år 1935 Sörviks bad- och campingplats om 10.3000 hektar belägen vid Byfjorden 3.5 km från stadens centrum. Pris 25 000, taxeringsvärde 27 000 kronor.

Alingsås inköpte år 1922 egendomen Nolhaga om 72 hektar och år 1938 egendomen Lövekulle om 26 hektar, belägna på respektive 1.5 och 3.5 km avstånd från stadens centrum. Köpeskillingarna voro 200 000 och 54 000 kronor.

Borås, där i generalplan för stadens framtida utbyggnad stora områden upptagits såsom naturreservat, uppger, att ett större område å Rya åsar av staden förvärvats med tanke på bland annat att därav göra friluftsreservat.

Skara stadsfullmäktige hava den 23 februari 1939 beslutat inköpa ett till kronoegendomen Näs i Eggby socken hörande område om 3.5870 hektar, [ 51 ]beläget vid sjön Skärvlången cirka 15 km från staden, att avsättas till badstrand och friluftsreservat. Pris 5 000:–.

Karlstad inköpte år 1938 Västra Sätersholmen om 6 hektar, belägen i Vänern cirka 1 mil från stadens hamn, att användas såsom uthamn och angöringsplats för småbåtar samt för bad och camping. Pris 10 000:–.

Arvika har inköpt två områden att användas till friluftsbad, det ena, Fridhemsbadet, om 0.5600 hektar år 1922, det andra, Körselvikens friluftsbad, om 1.1350 hektar år 1934. Dessa områden äro belägna 4 respektive 6 km från stadens centrum. Köpeskillingarna voro 1 000 och 3 500 kronor.

Västerås inköpte år 1937 Norra Björnö i Mälaren om 127.6500 hektar för 250 000 kronor. Därjämte uppges, att Östra holmen om 24 hektar och Västra holmen om 8 hektar år 1901 förvärvats i huvudsakligt syfte att där ordna friluftsreservat.

Köping förvärvade år 1917 Malmön om 35 hektar, belägen något mer än 6 km från stadens centrum, att användas för sommarstugor och friluftsbad. Större delen är nu upplåten för sommarstugor. Två badplatser finnas, vardera med en areal av omkring 0.5 hektar.

Ludvika har åren 1927 och 1938 inköpt sammanlagt 1.7938 hektar vid sjön Hillen cirka 2 km från stadens centrum att användas för bad och camping. Av ett år 1937 för 65 000 kronor förvärvat område om cirka 30 hektar på ett avstånd av 1 km från stadens centrum har ungefär hälften avsetts att utgöra friluftsreservat.

Gävle har år 1939 beslutat inköpa kronoparken Limön för en köpeskilling av 80 000 kronor (taxeringsvärde 45 200:–). Beslutet uppges vara huvudsakligen påverkat av önskemålet att åt stadens befolkning trygga tillgången till plats för friluftsliv å den del av ön som kallas Oxharen.

Umeå stadsfullmäktige hava den 20 oktober 1939 beslutat att inköpa ett skogsområde om 16 hektar vid Norrmjöle samt att ansöka om rätt att expropriera ett mellan skogen och havet liggande strandområde.

Skellefteå inköpte år 1939 för 3 400 kronor ett skogsområde, lämpligt för byggande av skidbacke.

Tilläggas må, att Halmstad fört underhandlingar med domänstyrelsen om inköp av 160.4904 hektar av fastigheterna Fammarps kronoflygsandsfält 11 och Onsjö kronoflygsandsfält 11, vilka lett till upprättande i februari 1940 av preliminärt köpekontrakt.


Av det föregående framgår, att 14 av de tillfrågade städerna gjort anordningar för friluftsliv å mark, som icke är i städernas ägo. Med ett undantag har det därvid rört sig om friluftsbad eller campingplatser. Här nedan lämnas nu en något mera detaljerad redogörelse för huru dessa städer besvarat fråga III i frågeformuläret.

Stockholm har för ordnande av friluftsbad arrenderat ett område om 38 hektar på enskild mark vid Mälarhöjden. Arrendetiden löper från den 23 mars 1937 till och med den 31 mars 1957 och årliga arrendeavgiften är 7 000 [ 52 ]kronor, Eksjö har på ecklesiastik mark vid sjön Hunsnäsen, omkring 1 km från stadens centrum, arrenderat ett område, varå friluftsbad anordnats. Området erbjuder goda möjligheter till camping. Arrendetiden löper från den 27 april 1938 till den 14 mars 1946. Trelleborg fick den 20 oktober 1922 nyttjanderätt tills vidare till ett område, som utgör klockareboställe, att användas till skogsplantering. Området, som innehåller cirka 14 hektar och ligger vid stranden, får av allmänheten begagnas för bad och camping. Varberg har från den 1 januari 1934 av styrelserna för Apelvikens och Träslövs strandallmänningar arrenderat ett strandområde. Den nu löpande arrendetiden är fem år, räknat från ingången av år 1938. Årliga arrendet är 500 kronor. Göteborg har sedan år 1914 å enskild mark arrenderat 5 hektar för Johannelunds friluftsbad. Arrendetiden utgår år 1954. Under åren 1937–1939 träffades avtal om nyttjanderätt till ytterligare 10 hektar därintill, likaledes å enskild mark, för vilken mark arrendetiden utgår 1945. Sammanlagda årliga arrendeavgifterna för dessa 15 hektar uppgå till 6 825 kronor. Uddevalla har arrenderat en bad- och campingplats om 64 hektar (en del härav upptages dock av sportstugetomter) å kronoparken Högås vid Havstensfjorden, cirka 14 km sjövägen och cirka 20 km landvägen från staden. Arrendetiden är 25 år från den 1 juli 1939. Trollhättan har anlagt tre friluftsbad å holmar och stränder vid Göta älv, som tillhöra Statens vattenfallsverk. Områdena äro upplåtna för allmänheten på obestämd tid. Borås har anordnat två friluftsbad å enskilda personer tillhörig mark, det ena vid Transåssjön och det andra vid Hultasjön, 5 respektive 2 km från staden. Mariestad arrenderar mark för Ekuddens strandbad på Marieholms kungsgård för tiden den 1 januari 1932–den 31 december 1941. Årliga arrendet är 100 kronor. Örebro har förvärvat nyttjanderätt till ett område om 3 hektar å enskild mark att användas som badplats. Området ligger 11 km från staden. Karlskoga arrenderar från och med år 1938 för ett år i sänder två campingplatser, den ena vid sjön Möckeln, avsedd för i första hand främlingar och belägen endast några kilometer från samhällets centrum, den andra vid sjön Alkvettern, i främsta rummet avsedd för stadens egna invånare. I båda fallen äges marken av enskilda personer. Falun arrenderar ett område för friluftsbad å enskild mark på 25 år från den 1 april 1936 mot en årlig avgäld av 50 kronor. Senare har åt staden upplåtits ett intilliggande område att tills vidare användas för camping. Ludvika arrenderar tillsammans med Ludvika socken ett område om 0.5 hektar vid sjön Häggen, omkring 3 km från stadens centrum. Arrendeavtalet är ingånget den 26 juli 1936 och gäller tills vidare till den 1 januari 1949. Arrendeavgiften är 250 kronor om året. Staden har därjämte nyttjanderätt till ett mindre område vid sjön Vässman, å vilket staden uppfört ett kallbadhus. Östersund har uppfört en större och en mindre skidbacke å mark, som ej är i stadens ägo. Då marken äges av en förening, vars syfte är att främja friluftslivet i staden och dess omgivningar, har något avtal om nyttjanderätt till marken icke träffats.

[ 53 ]

Vid besvarandet av frågan IV, huruvida ytterligare friluftsreservat behövde tillskapas för att trygga befolkningens friluftsliv, hava de städer – sammanlagt 28 stycken – som jakande besvarat frågan, i allmänhet icke angivit, vilka slags friluftsreservat som erfordras. Av svaren från Oskarshamn, Nässjö, Tranås, Uddevalla, Vänersborg, Karlstad och Umeå framgår dock att man avsett huvudsakligen endast mark för bad och camping. Trelleborg har uppgivit, att endast frågan om mark för friluftbad för närvarande vore aktuell, enär staden ej hade råd att anskaffa andra områden. Trollhättan och Skellefteå anse sig jämte bad- och campingplatser även behöva åtminstone ett skogsområde för vandringar och vintersport. Hälsingborg uppger sig behöva reservat i skogsbygd och för vintersport. Hudiksvall nämner särskilt ett område, avsett såsom replipunkt för vandringar och vintersport. Beträffande Stockholm, Göteborg och Visby framgår, att man avsett områden av samtliga de i punkt I av frågeformuläret avsedda slagen. Stockholm har framhållit, att en "väsentlig utökning" av de förhandenvarande reservaten är erforderlig, icke minst i skärgården. Beträffande de övriga städerna, nämligen Lidingö, Uppsala, Nyköping, Katrineholm, Linköping, Malmö, Mölndal, Alingsås, Örebro, Karlskoga och Härnösand, tillåta svaren inga mera bestämda slutsatser angående arten av de reservat som åsyftas.

Av de i det föregående refererade svaren på fråga IV från Norrköping och Karlskrona framgår, att dessa två städer under hänvisning till att allmänheten för närvarande finge för friluftsliv begagna marker i städernas omgivningar avgivit svar, vilka torde böra tolkas så, att för dessa städers vidkommande något behov av kommunala fritidsreservat icke förelåge. Det kan vara tveksamt, huruvida icke enahanda tolkning bör givas även svaret från Karlskoga, viken stad här ovan upptagits bland dem, som anse ytterligare fritidsreservat erforderliga. Karlskoga har nämligen i sitt svar på denna fråga anfört bland annat, att med hänsyn till den spridda bebyggelsen, kommunens stora areal och till att en avsevärd del av befolkningen själv ordnat för sitt friluftsliv där icke förelåge samma behov av fritidsreservat som i många andra kommuner. Falköping har som förut anmärkts svarat, att ytterligare fritidsreservat sannolikt icke erfordras. Tre städer, Sundbyberg, Mariestad och Östersund, hava icke alls lämnat något svar på denna fråga.

Sammanlagt 28 städer hava uppgivit, att ytterligare fritidsreservat icke ansåges erforderliga. Dessa städer äro: Södertälje, Djursholm, Eskilstuna, Motala, Huskvarna, Eksjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Karlshamn, Kristianstad, Landskrona, Höganäs, Ystad, Halmstad, Borås, Skara, Skövde, Kristinehamn, Arvika, Västerås, Sala, Köping, Falun, Ludvika, Gävle, Söderhamn och Luleå.


För de inkomna svaren å fråga V i formuläret redogöres i kapitel XV.


Till ett antal landskommuner inom industribygder utsändes i oktober 1939 frågeformulär av enahanda innehåll som till de 69 städerna. Svar hava [ 54 ]inkommit från 8 kommuner, nämligen Sandvikens köping, Bollnäs socken, Bollnäs köping, Björkhamre köping samt Alnö, Hofors, Sköns och Timrå kommuner.

Från Sandviken uppgives: Köpingen äger ingen mark, som kan användas för friluftsliv med undantag av ett skogsområde, vilket nyligen förvärvats i avsikt att förhindra icke önskvärd bebyggelse och att säkra ett skogsreservat i stadsplaneområdets närhet. Kommunen har icke försäkrat sig om fritidsreservat på annan mark. Sandvikens Jernverks Aktiebolag har emellertid på bolagets mark ordnat tre olika friluftsbad. Även i övrigt finnas på enskilda marker lämpliga områden, som nu med markägarnas medgivande nyttjas av allmänheten för alla sorters friluftsliv. Det anses önskvärt att antingen genom köp eller annan uppgörelse med markägarna säkra dessa områdens framtida begagnande av allmänheten för friluftsliv. Närmaste uppgiften anses vara att förhindra områdenas exploatering för byggnadsändamål. Köpingen har ett friluftsråd, vars uppgift bland annat är att få till stånd uppgörelser beträffande markfrågorna.

Bollnäs socken och Bollnäs köping äga ingen mark, som avsatts eller kan avsättas till friluftsreservat. Något kommunalt ingripande för att trygga kommunernas befolknings friluftsliv har hittills icke skett och anses ej heller för närvarande vara av behovet påkallat. Björkhamre köping äger icke heller någon till friluftsreservat lämpad mark och har icke arrenderat någon sådan. Köpingen har emellertid köpt mark, varå skall uppföras ett friluftsbad, som synes skola bliva helt konstgjort. Det anses önskvärt att tillsammans med Bollnäs köping förvärva ett 11 hektar stort skogsområde, 4 km från det centrala Bollnäs, såsom mål för fotvandringar, skidlöpning och andra former av rörligt friluftsliv. Skidbacke planeras där.

Alnö kommun äger ett skogsskifte om cirka 150 hektar å Alnöns östra kust, 6 km från kommunens centrum. Det användes för bad och camping. Angöringsplatser för småbåtar finnas två stycken, som dock ej ligga i omedelbar närhet av badplats. Det behövs ytterligare områden för friluftsliv, enär strandområdena undan för undan bebyggas med sommarstugor.

Sköns kommun äger ett 0.6850 hektar stort område vid Ottsjön, som år 1938 inköpts för 2 000 kronor för att användas som bad- och campingplats. Något annat friluftsreservat har ej ordnats, men behov därav finnes.

Hofors och Timrå förfoga icke över några markområden för friluftsliv. Hofors anser, att kommunen icke har behov av några friluftsreservat. Timrå har ej uttalat sig angående sistnämnda fråga.




[ 55 ]

Kap. III. Sammanställning av uppgifter angående skadegörelse i skog och mark samt andra olägenheter, som orsakas av friluftsfolket.

A. Av fritidsutredningen företagen undersökning.

I cirkulärskrivelse den 12 april 1938, vari fritidsutredningen av länsjägmästare och biträdande länsjägmästare anhöll om komplettering av det då inkomna materialet till markinventeringen, begärdes tillika uppgifter angående »skador i skog och mark från friluftsfolkets sida». I cirkulärskrivelsen anfördes härom följande:

Beträffande skador från friluftsfolkets sida vore alla uppgifter av värde, vilka belysa skadornas geografiska omfattning, art och ekonomiska betydelse. Uppgifterna borde avse icke endast skador av ekonomiska betydelse (såsom nedtrampning av plantor av skogsträd och olägenheter ur jaktvårdssynpunkt) och icke endast skador genom orientering och annan organiserad idrott. Tvärtom borde uppgifterna avse även skador sådana som nedskräpning och förfulning av naturen, estetiskt störande trampskador i den naturliga växtmattan, risbrytnng å sälg och utarmning av den naturliga blomsterfloran genom rovplockning eller på annat sätt, allt i den mån skadorna äro att tillskriva den rekreationssökande allmänheten (d. v. s. icke yrkesmässiga skövlare).

Det vore i detta sammanhang av värde att erfara, dels i vad mån klagomål över allmänhetens framfart ha försports från markägare, dels vilka åtgärder med hänsyn till förhållandena inom länet (distriktet) skulle kunna tänkas vara lämpliga för att stävja eventuellt förekommande skadegörelse.

Här nedan lämnas en redogörelse för de med anledning av denna förfrågan inkomna svaren.

Stockholms län: Den omfattande skadegörelsen på växande skog, markflora etc. runt huvudstaden vore så allmänt känd, att den icke behövde påtalas. Av en utredning, som år 1936 verkställts av Stockholms läns skogsägareförening, framginge, att påtaglig skadegörelse enligt markägarnas egen utsago ägde rum ungefär inom en 5-milsräjong från Stor-Stockholms utkanter. Skadegörelsen torde emellertid till mycket stor del åstadkommas av sådana, som bedriva yrkesmässig handel med ris och annat grönt. Det syntes därför vara omöjligt att upptaga enbart frågan om friluftsfolkets skadegörelse till behandling. – De lavbeväxta hällmarksområdena, som funnes lite varstädes inom länet, borde i möjligaste mån hållas fria från massinvasion av besökande. Därest hällmarker funnes inom för friluftsändamål avsedda områden, borde massor av folk ej lockas dit utan att samtidigt genom vakthållning, anläggning av stigar etc. sörjdes för att större delen av de besökande undvika tramp å lavhällarna.

Uppsala län: Skadegörelserna vore med ett fåtal undantag ej av någon större omfattning. Mycket sällan förekomme skador, som kunde rubriceras såsom skövling. Plockande av blommor och brytande av kvistar förekomme. [ 56 ]Inom länet bedriven ganska stark propaganda för naturskydd hade haft mycket välgörande inverkan. Inga skador av ekonomisk betydelse vore bekanta. De mest besvärande märkena efter friluftsfolkets besök vore nedskräpningen i naturen. Förbud häremot skulle vara till synnerligen stor nytta.

Södermanlands län: Skadorna bestode framför allt däri, att promenerande i de större samhällenas omgivningar bryta grenar och toppar av allehanda trädslag, särskilt tall, björk och sälg. Såväl ekonomisk som estetisk skada förorsakades härigenom. Papper och cigarettaskar utslängdes i ganska stor utsträckning. Efter terränglöpningar finge ofta papperslappar sitta kvar på buskarna. Buteljer krossades mot bergväggarna och skärvorna blevo kvarliggande till fara för människor och djur. Propaganda häremot hade dock verkat i gynnsam riktning. Någon förstöring av den naturliga växtmattan skedde knappast. Stundom förekomme klagomål från markägarna i tidningarna. Att vidtaga laga åtgärder mot skadegörarna lönade sig icke, enär det vore mycket svårt att åstadkomma bevisning. Anslag med hot om åtal eller vädjan om hänsynsfullhet hade ganska ringa verkan. I Nyköpings stadsskog förekomme stympning av buskar alldeles inpå dylika anslag. Upplysning vore det enda som hjälpte.

Östergötlands län: Skadorna vore störst i närheten av tättbebyggda samhällen. Skadorna bestode i brytning av tall-, björk- och sälgskott, skövling av vissa växtförekomster, särskilt blåsippor och liljekonvaljer, nedtrampning av skogsplantor, särskilt om hallon förekommer å hyggena, tilltrampning av marken å områden, där naturlig återväxt eftersträvades, nedrivning av hägnader och öppnande av grindar kring betesmarker, oroande av det vilda samt nedskräpning med papper, glas och konservdosor vid badstränder och campingplatser. Dessutom förefunnes vissa årstider stor fara för skogseld. Värdet av skadorna vore på många platser otvivelaktigt ganska stort, men svårt att uppskatta i penningar. Klagomål hade ibland kommit till länsjägmästarens kännedom. Klagomålen hade särskilt gällt camping på betesmarker, där djuren blivit störda, brytning av tall- och björkskott samt nedtrampning av skogsplantor. Orienterare hade också – dock mera förr än nu – ansetts göra skada å älgjakten, då tävlingar förlagts till tiden närmast före denna.

Jönköpings län: Promenerande och idrottsfolk orsakade endast i obetydlig omfattning nedtrampning av skogsplantor. På vissa hyggesområden nedtrampades plantor av bärplockare. Olägenheter ur jaktvårdssynpunkt förekomme icke med undantag av att i vissa trakter orienterare (terränglöpare) störde storvilt och att under djurens fortplantningstid en del skador åstadkommes av sällskapshundar, som medföljde söndagspromenerande okopplade. Högst sällan nedbrötos hägnader. Grindar och led lämnades ibland ostängda med påföljd att betesdjuren kommo in på odlingar och andras marker. Nedskräpning vore allmän å campingplatser och måltidsplatser utmed färdvägarna. Estetiskt störande trampskador i växtmattan vore avsevärda vid flitigt besökta badstränder, men annars förekomme sådana skador icke. Kvistbrytning vore vanlig vintertid, varöver markägarna allmänt klagade. Oftast kunde [ 57 ]denna skadegörelse tillskrivas söndagspromenerande. Den tidigaste vårfloran, blåsippa, gullviva, liljekonvalj och ängsboll, rovplockades och salufördes. Markägarna klagade allmänt över skadegörelse å plantskog närmast samhällena, sällan beträffande hägnader och ostängda grindar, men mycket ofta med tanke på eldfara i skog och mark. Lämpliga åtgärder till förebyggande av skadegörelse vore propaganda, undervisning i skolorna, populära anslag å vissa platser i närheten av samhällena, vid badstränder och utsiktspunkter samt förbud mot saluförande av vildblommor och kvistar. Om tillräckliga och vackra badplatser m. m. officiellt upplätes till allmänheten, kunde friluftsområdena lättare övervakas och skadegörelse motarbetas.

Kalmar läns södra landstingsområde: Vårdslöshet med eld förekomme, dock mest i samband med cigarrettrökning. Nedskräpning, som borde vara bötesbelagd, förekomme ofta vid lägerplatser. Inga nämnvärda skador orsakades genom tramp eller risbrytning. Blomplockningen vore ännu ej farlig för örtbeståndet, då i allmänhet icke rötterna medtoges. Inga särskilda klagomål från markägarna hade försports. Anslagstavlor med uppmaning att vara aktsam med eld och att icke skräpa ner borde uppsättas på livligt besökta platser.

Kalmar läns norra landstingsområde: Av friluftsfolket orsakade skador vore mycket obetydliga och märkbara endast vid allmänt använda badplatser och promenadvägar omkring större samhällen, särskilt Västervik. Ytterst sällan förekomme klagomål från markägarna. Särskilda åtgärder – utöver propaganda för hyfs i naturen – syntes ej vara påkallade.

Blekinge län: Skadorna vore ingenstädes mera omfattande. Den skövling av ungskogsbestånd, som skett i städernas närhet och i vissa skogfattiga trakter, hade troligen nästan uteslutande övats av mindre bemedlade i förvärvssyfte samt för prydande av hemmen vid helger. Skadorna av denna art uppginge knappast till mer än ett eller annat hundratal kronor per år. Rovplockning av blommor förekomme ej i uppmärksammad utsträckning. Nedskräpning hade iakttagits särskilt intill badstränder, där livlig camping förekommit. Ändring till det bättre borde kunna åstadkommas genom upplysning. I några fall hade markägare avstängt områden intill badstränder eller fordrat anhållan om tillstånd före besök vid badplats. Klagomålen hade varit få och hade aldrig riktat sig mot orientering eller annan organiserad idrott.

Malmöhus och Kristianstads län: Den skada, som förorsakades, vore av rätt mångahanda slag. Brytning av kvistar till pyntgrönt och blomsterplockning vore i allmänhet ej så farligt utom då kvistbrytning skedde i försäljningssyfte. Orienteringslöpningar och vandrarföreningar, vilka senare sjungande genomkorsade skogarna, skadade jakten. Exempel funnes på att jaktarrendatorer av denna anledning sagt upp sina kontrakt. Amatörer på svamp plockade champinjoner även inom betesskogar, som vore belägna intill gårdarna och inhägnade med taggtråd. Skadegörelsen vore svår att värdesätta.

Göteborgs och Bohus län: Nedskräpning av naturen förekomme allmänt. Buteljer sönderslogos vid badplatser och gräs nedtrampades på [ 58 ]campingplatser. Kvarsittande tyg- och pappersremsor från terränglöpningar vore synnerligen störande. Söndagsresande m. fl. toge allmänt blommor och grönt. Då kvistar avbrytas eller avskäras, skedde i regel ingen ekonomisk skada, men ganska vanligt vore att kvistar avflängdes från späda stammar och att toppar avbrötos. Blåsippbestånd toges upp med rötterna så att blåsipporna blivit i det närmaste utrotade i närheten av städerna. Räjongen för denna skadegörelse utvidgades mer och mer. Upplysning om naturvett och undervisning i folkskolorna därom förordades. Särskilda campingplatser borde avsättas, där folk finge slå sig ned kostnadsfritt eller mot en mindre avgift, och camping på andra platser borde ej få ske utan ägarens medgivande.

Skaraborgs län: Några nämnvärda exempel på skador och klagomål över sådana kunde icke framläggas. Inga större städer funnes inom länet, varför friluftslivet där ej blivit något problem.

Värmlands län: Det vore iögonenfallande, vilka dåliga umgängesvanor även eljest hyfsat folk ådagalade såsom gäster i naturen. Innan ett intensivt upplysningsarbete åstadkommit, att folk städade efter sig vid rastplatser och viloställen samt iakttoge varsamhet mot växtlighet och djurvärld, kunde stadsborna aldrig bli välkomna ut i naturen eller ses med blida ögon av markägare och verkliga naturvänner.

Örebro län: Skadegörelse genom friluftsfolket kunde iakttagas snart sagt allestädes i skogar, hagar och ängar, framför allt i samhällenas omgivningar, intill samfärdsleder, vid allmänt kända utsiktspunkter, badstränder o. d. Nedskräpning med papper, matrester, trasigt glas m. m., kvistbrytning samt kvarlämnande av tyg- och pappersremsor längs skidspår och efter terränglöpningar vore de vanligaste arterna av skadegörelse. Nedtrampning av skogsplantor och olägenheter ur jaktvårdssynpunkt förekomme givetvis också, fast i mindre synbar omfattning. Skadorna för jaktvården kunde dock vara ganska stora. Den ekonomiska betydelsen av förenämnda skadegörelse vore antagligen ej särskilt stor annat än i undantagsfall och runt tättbebyggda samhällen. Otrevnad vållades för den bofasta befolkningen genom högljuddhet och nattliv. Större skada gjorde friluftsfolket dock genom sina lägereldar, vilka år för år flyttades allt längre in i skogarna och vilka nödvändiggjorde ökad bevakning samt försäkring mot skogseld. Allvarlig skada orsakades genom friluftsfolkets uppenbara benägenhet för olovligt och olaga fiske. Friluftsfolkets tanklösa transport av fiskredskap och baddräkter från sjö till sjö bure säkerligen ett stort ansvar för kräftpestens spridning. Upplysning, straffbestämmelser och föreläggande för större samhällen att ordna för invånarnas rekreationsmöjligheter av olika slag, däribland även fiskemöjligheter, förordades.

Västmanlands län: Skador förekomme, vanligast i närheten av städer och tätbygdsorter. Det starkt ökade intresset för friluftsliv kunde icke sägas ha i motsvarande grad ökat skadegörelserna. Skolornas och friluftsorganisationernas propaganda för juste uppträdande i naturen hade onekligen haft verkan. Ris- och blomplockning vore dock ett oskick, som övades av både [ 59 ]unga och gamla. Kvarlämnande av pappersremsor längs skidspår syntes bli allt vanligare. Mot sopupplag vid villor och stugor längs bussvägarna borde hälsovårdsnämnderna ingripa. Utökad propaganda i press, radio, skolor, övervakning av torghandeln med julgranar, ris och vildblommor vore lämpliga åtgärder. En inskränkning genom lagstiftning i rätten för friluftsfolket att röra sig fritt i skog och mark borde i görligaste mån undvikas.

Kopparbergs län: Skadegörelse förekomme egentligen endast i närheten av större samhällen, där särskilt talltoppar och vårblomster utsattes för densamma. Nedskräpning vore ej så vanlig som man skulle kunna förmoda. Klagomål från jordägarhåll hade endast mera sällan försports. Lämpligaste åtgärden vore ökad upplysning om hur man bör och icke bör uppträda i naturen.

Gävleborgs län: Skadegörelse av större ekonomisk betydelse torde icke kunna läggas friluftsfolket till last. Risbrytning förekomme i närheten av samhällena, men syntes snarare stadd i minskning än i ökning. Nedskräpningen vore stundom betydande vid sjöstränder och campingplatser. Markeringsremsor vid tävlingsspår kvarlämnades. Efter tävlingar borde de arrangerande föreningarna snygga upp efter sig samt reparera nedrivna stängsel. Friluftsfolkets ansvarighet för skogseldar eller tillbud därtill borde allvarligt beaktas. Skogseldsvarningar i tidningar och radio samt upplysning vore bättre botemedel än skärpta straffbestämmelser. Klagomål från markägare hade försports endast i enstaka fall. De hade då gällt risbrytning, markeringsremsor samt i undantagsfall nedskräpning. Propaganda och undervisning i skolorna samt ett och annat i pressen kungjort statuerat exempel förordades.

Västernorrlands län: Skadorna inskränkte sig i huvudsak till avbrytning av toppar och sidoskott av tall, ovarsam bläckning i gran samt vårdslös kvistning av lövträd. I närheten av städerna samt utefter stigar intill bad- och fiskeplatser förekomme dessa skadegörelser i sådan omfattning, att de icke kunde frånkännas all ekonomisk betydelse. Nedskräpning vid rast-, bad- och campingplatser vore vanlig. Olägenheterna ur jaktvårdssynpunkt syntes i allmänhet icke vara stora, men de hundar, som ofta medtoges lösa i skog och mark, kunde orsaka skada å vildnaden. Klagomålen från markägarna gällde huvudsakligen stympning av ungtall, rovkvistnng av lövträd, bärplockning i omedelbar närhet av tomtplatser, rivning av stängsel och ovarsamt handhavande av eld. Förbättring i rådande förhållanden torde endast kunna vinnas genom propaganda för hänsynsfullhet mot andras intressen, icke i form av förbud utan "i humoristisk, välgörande anda". På större samlingsplatser torde ordningsmän icke kunna undvaras, men "dessa böra tillhållas att predika evangelium, icke lag".

Jämtlands län: Skador samt klagomål över dylika kunde man knappast tala om. Skadorna vore åtminstone icke av någon som helst ekonomisk betydelse. Större anhopningar av människor på ett begränsat område ägde nämligen nästan aldrig rum. Nedskräpning förekomme däremot, dock torde [ 60 ]ortsbefolkningen vara bättre än turisterna söderifrån, vilka kvarlämnade apelsinskal och smörgåspapper längs turistskidstråken.

Västerbottens län: Skador å naturen av den rekreationssökande allmänheten vore så obetydliga, att de icke förtjänade nämnas. Klagomål hade veterligen icke förekommit.

Norrbottens län: Nämnvärda skador från friluftsfolkets sida kunde ej sägas ha förekommit. Dock torde uppkomsten av en del skogseldar vara att hänföra dit. Ett par skogseldar i Luleå skärgård kunde med säkerhet tillskrivas bärplockare från Luleå. Skogsgrönt medfördes ofta hem. Endast enstaka klagomål hade avhörts. Rättelse erhölles bäst medelst upplysning, enär just det ökade friluftslivet medfört bättre förståelse för att fara varsamt fram i naturen.

B. Övrigt fritidsutredningen tillhandakommet material.

Från jordbruksdepartementet har för att tagas i övervägande vid utredningens fullgörande av sitt uppdrag överlämnats två skrivelser, den 1 och den 10 december 1937, från G. A. Mohnzen, Koboda Gård, Vankiva – Göinge häraders jaktvårdsförening – vari anföres:

Orienteringsövningar kunde bli i högsta grad störande för villebrådet och en rationell jaktvård på marker, som beröras av övningarna. Särskilt vore detta förhållandet de tider, då viltet kläckte fram och födde upp ungar, men också i vissa fall omedelbart före och under jakttid för större villebråd. Det större viltet skrämdes nämligen från marker, där det annars bevisligen brukade uppehålla sig, till andra marker, där det sedan nedlades till förlust för den förre jakträttsinnehavaren. Sådana orienteringsövningar anordnades icke blott av specialbetonade idrottsföreningar, utan också av andra sammanslutningar. Antalet deltagare i orienteringstävlingarna vore ofta mycket stort och arrangörerna brukade icke i förväg inhämta markägarnas tillstånd. Den brist på hänsyn till jaktvårdens intressen, som visades vid dessa tävlingar, kunde göra tävlingarna, som dock fyllde en viss uppgift, starkt impopulära hos de jaktvårdande markägarna. Särskilda bestämmelser borde utfärdas angående anordnandet av orienteringsövningar; i annat fall äventyrades jaktvårdsarbetet.

Över skrivelserna infordrade chefen för jordbruksdepartementet yttrande från domänstyrelsen, som i sin tur inhämtade yttrande av domänverkets jaktvårdskonsulent, ryttmästare B. von Bornstedt. Denne anförde i skrivelse den 14 januari 1938 i huvudsak följande:

Det störande inflytandet på djurlivet av orienteringslöpningar vore sedan gammalt omvittnat. Störningarna vore mest framträdande på våren, då vildnaden behövde fred och ro för att kunna uppföda sin avkomma, men även andra årstider, speciellt i samband med älgjakten, kunde utförda idrottsövningar resultera i att jordägare eller jakträttsinnehavare tillfogades allvarlig ekonomisk förlust genom att på markerna sig uppehållande stationära djur utdrivas. Avsevärda skador kunde även åstadkommas genom nedtrampning av ungskog. Svenska idrottsförbundet hade utfärdat bestämmelser, avsedda att minska följderna av idrottsmännens framfart, men dessa efterlevdes ofta icke. Sådana övningar ordnades [ 61 ]även av organisationer, som stode utanför idrottsförbundet. Orienteringslöpningens ökade utbredning och dess utvidgning med s. k. orienteringspromenader gjorde att missförhållandena kunde väntas tilltaga. Markägarnas tillstånd inhämtades ej, och det hade hänt att idrottsförening, som stört älgjakt under licenstid, avvisat klagomål häröver under hänvisning till att det bort ligga i ägarens intresse att själv gardera sig mot tävlingar å hans mark nämnda tid. Det vore önskvärt, inte minst till förhindrande av idrottens impopularisering, om genom utfärdande av riktlinjer för orienteringsövningars anordnande större hänsyn toges till jordägarnas berättigade krav. Men även genom ökad upplysning torde mycket kunna åstadkommas. Orienteringslöpningen borde icke bedömas som en ensam, fristående rörelse utan fastmer som ett led i det moderna friluftslivet, där städers och samhällens innevånare svämmande ut över markerna liksom en fors som brutit sina fördämningar. Friluftslivets syfte vore gott, det vore det sunda inom människan som dreve henne att i naturens sköte söka vila och vederkvickelse från nutidens jäkt och hets, men tiden hade ridit för fort och följden hade blivit, att fyrar och vägmärken icke hunnit utsättas till stöd och ledning för den oftast i naturvårdshänseende oskolade och naturvettssaknande människoströmmen. Följderna hade heller icke låtit vänta på sig. Stora områden kring våra samhällen hade mer eller mindre antagit sophögens prägel med papper, konservburkar och sönderslagna buteljer och med sargade och skändade buskar och träd. Icke sällan erfordrades efter en folkfest många dagars arbete för att få rent för nedskräpande föremål, som var och en lätt hade kunnat taga med sig. Jordägares berättigade klagomål och framställningar till skydd mot naturvandalism betraktades ofta som ett utslag av kitslighet och oginhet. De inom närmaste trakten kring större samhällen bosatta markägarna hade i regeln trots de störningar, som djurliv och natur utsättas för från friluftsfolkets sida, försökt att visa tillmötesgående. Mycket drastiska exempel kunde påtalas hur mark, som kostnadsfritt ställts till förfogande för camping, till den grad vandaliserats att tillståndet måst indragas. Det för folkhälsan betydelsefulla friluftslivet utgjorde en värdefull tillgång, men dess utveckling och lyckliga framtid krävde med nödvändighet ledning och upplysning. Det aktningsvärda frivilliga arbete, som härför nedlagts, hade icke möjlighet att ensamt lyckas, främst på grund av den explosionsartade hastighet, varmed friluftslavinen satts i gång. Det vore därför nödvändigt, att från statens sida åtgärder snarast vidtoges för uppdragande av riktlinjer för en förbättrad rationell naturvård, en naturvård, för vilken det vore ett oavvisligt krav att skapa en verklig folkuppfostran med ledare och lärare besjälade av den entusiasm, som ett intimt umgänge med naturen medförde. Utan att på något sätt vilja förringa den mäktiga och nödvändiga hjälp, som genom press, radio och film kunde erhållas, måste dock denna uppfostran även ske ute i markerna. Ty kärleken till djurliv och natur kunde icke teoretiskt inläras, utan friluftsfolket och främst den uppväxande ungdomen borde ute i det fria få sina ögon öppnade för naturens skönhetsvärden och lära sig att finna avsky och kraftigt reagera mot de många osympatiska former, i vilka naturbarbariet framträdde.


I domänstyrelsens yttrande den 7 febr. 1938 anfördes: Olägenheterna för jaktvården genom orienteringslöpningar vore otvivelaktigt ganska betydande och hade även från andra håll uppmärksammats. Enligt styrelsens mening tillhörde de i förevarande framställning berörda förhållandena de spörsmål, som sammanhänga med friluftslivets ordnande. Styrelsen hemställde därför, att framställningen icke måtte föranleda annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnades till fritidsutredningen.

[ 62 ]Från skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har utredningen för kännedom emottagit en till Svenska idrottsförbundets orienteringskommitté ställd skrivelse av den 17 november 1937. I skrivelsen har skogsvårdsstyrelsen anfört, bland annat: Hösten 1937 hade plantskog blivit skadad av tävlande orienterare i sådan omfattning att styrelsen måst ålägga vederbörande markägare viss hjälpkultur. Även om arrangerande föreningar vore beredda utbetala ersättning härför, vilket skett i åtminstone ett fall, vore det önskvärt att banorna förlades så att skogsodlade hyggen med plantskog under meterhöjd icke behövde nedtrampas. Praktiskt taget varje skog i länet vore numera underkastad viss form av föryngringshuggning. Naturlig återväxt funnes därför litet varstädes på smärre hyggen, i småluckor, under skärmställningar o. s. v. Dylik återväxt toge i regel ej nämnvärd skada om en eller annan löpare toge sin väg genom densamma, men om ett stort antal löpare komme i tät följd, kunde knappast undvikas att viss skadegörelse uppstår. Tävlingsledarna borde därför hos skogsägarna efterhöra, om vissa partier av respektive skogsskiften vore särskilt ömtåliga ur skogsvårdssynpunkt, samt vid banornas utläggning taga hänsyn härtill.

Örebro läns jaktvårdsförening har i skrivelse den 5 juli 1938 fäst utredningens uppmärksamhet på att jakten och jaktvården åsamkades ofta rätt betydande skada av friluftsfolket och att denna skadegörelse, i den mån friluftsfolkets antal ökades och jaktvården med stöd av nya jaktlagen höjdes, kunde väntas bli allt större. Föreningen uppger, att allvarliga klagomål ofta anmäldes över friluftsfolkets intrång och skadegörelse i avseende å villebråd och fauna samt att skadornas ekonomiska värde, som givetvis vore svårt att uppskatta, torde uppgå till betydande belopp.

Slutligen har fritidsutredningen från Svenska jägareförbundets styrelse mottagit en skrivelse av den 28 december 1938, vari anföres:

Samtidigt med att den för vårt folks välbefinnande så betydelsefulla fritidsrörelsen vinner spridning i allt större kretsar, medför denna rörelse tyvärr även vissa störningar inom landets fauna. Dessa olägenheter kunna emellertid utan större svårigheter till väsentlig del undanröjas genom visst hänsynstagande från en i djurlivets betingelser något insatt allmänhet. Styrelsen för Svenska jägareförbundet har därför äran fästa Fritidsutredningens uppmärksamhet på dessa förhållanden, vilka i det följande närmare belysas.

Det är inte många år sedan städernas befolkning tillbringade sin ledighet inom samhällets hank och stör, endast någon enstaka person kunde iakttagas promenerande på stora landsvägen.

I det fallet har under de senaste åren inträtt en stor förändring. Friluftslivet har nått en väldig omfattning, och genom semesterlagens genomförande torde rörelsen komma att ytterligare utvecklas. Karaktäristiskt för friluftslivet är, att dess utövare huvudsakligen förflytta sig vid sidan av vägarna. Skogar och fält, där djurlivet förr hade en fristad, genomströvas nu med korta mellanrum av otaliga sällskap. Detta är särskilt fallet i mera bebodda trakter. Av okunnigt och tanklöst folk vandaliseras och förfulas den orörda naturen, varför utfärderna ställas till allt längre bort belägna platser, vilkas jungfrulighet sedan i sin tur störes. De missförhållanden, som tyvärr följa i friluftslivets spår och impopularisera detsamma, [ 63 ]kunna, när det gäller nedskräpning eller förstörelse av buskar och träd, av envar lätt konstateras. De menliga följderna för faunan falla däremot icke på samma sätt i ögonen. För att belysa dessa förhållanden torde följande kunna anföras.

I närheten av samhällen är jakten på söndagarna för närvarande i regel mer eller mindre omöjliggjord. Härigenom tillskyndas även markägaren en ekonomisk förlust på grund av värdeminskningen av jaktarrendet. Denna värdeminskning blir så mycket större genom det förhållandet, att de flesta jägare endast disponera denna dag för jakten.

Bevakningen mot tjuvskytte, som är en nödvändig förutsättning för åstadkommande av den för djurlivets trivsel och existens nödvändiga freden i markerna, har även genom friluftslivet avsevärt försvårats. Mer arbete och större kostnader måste nu för tiden nedläggas på bevakning, än vad som förr var fallet i de då i regel folktomma skogarna.

De för vinterfodring av villebråd anordnade foderplatserna få ej heller vara i fred utan förstöras, och de där befintliga djuren oroas.

I stället för att på avstånd se och njuta av djurens vardagsliv, försöker den okunniga allmänheten att komma så nära som möjligt, vilket resulterar i, att djuren i onödan skrämmas. Icke så sällan är detta fallet vid möte med älgar. Har älgkon då kalv, och de besökande bliva alltför närgångna eller medföra hund, borde det icke förvåna, om modern blir rädd och försvarar sin unge. På så sätt utbildas ofta ondsinta älgar – varom ibland notiser förekomma i pressen – och vilka, om de måste nedskjutas under för jakt ej tillåten tid, icke tillfalla markägaren utan kronan.

Fågellivet på våren utsättes även för svåra påfrestningar. En ruvande fågel, som vid upprepade tillfällen blivit uppskrämd från äggen, överger snart sitt bo. Många fåglar, som i vanliga fall täcka över sina ägg, då de lämnas, hinna vid sådana tillfällen icke med detta, varigenom risken för att bona skola plundras av kråkor och skator är mycket stor.

Störningarna för djurlivet ökas i hög grad om lösa hundar, särskilt under vår och sommar, medföras i markerna, en ovana som tyvärr är vanligt förekommande och även strider med bestämmelserna i gällande lag.

En form av sport, som närmast torde hänföras under fritidsrörelsen, är orienteringslöpningen. Denna sportgren har med årens lopp samlat allt flera deltagare, och tävlingar hava anordnats, som berört allt vidare marker. Styrelsen för orienteringsförbundet har emellertid numera med förståelse för naturskyddets krav genom instruktionskurser och annan upplysningsverksamhet samt genom föreskrifter för de anslutna föreningarna sökt i möjligaste mån motverka de olägenheter dessa tävlingar med nödvändighet medföra.

I den stadga som utarbetats för orienteringslöpningars avhållande har sålunda föreskrivits förbud mot löpningar såväl under våren, då djuren behöva lugn under yngel- och kläckningsbestyren, som ock under älgjakttiden på hösten. Föreningarna hava även uppmanats att före tävling inhämta vederbörande markägares tillstånd, en åtgärd som emellertid synes ligga nära tillhands utan att behöva direkt påpekas. Förutom den olägenhet, som förorsakas djurlivet, torde i detta sammanhang även böra framhållas de riskmoment, som man utan erhållet tillstånd kan räkna med vid uppehåll i skog och mark. Det har sålunda inträffat, att orienteringstävlingar anordnats på marker, där fältskjutning bedrivits med skarp ammunition och älgjakt utövats. De stora risker, som tävlingsdeltagarna löpa, då de plötsligt dyka upp bland de utställda målfigurerna eller komma springande i buskskogen fram mot den i förhåll stående älgjägaren torde vara överflödigt att utförligare betona.

Vid de orienteringspromenader och svampexkursioner, som anordnats av olika tidningar, hava i regel tillstånd i förväg inhämtats.

Få människor utnyttja naturen i så stor utsträckning som våra idrottsmän. Det skulle därför vara önskvärt, att känslan för den förpliktelse detta medför, måtte [ 64 ]i större utsträckning än hittills spridas såväl till dem själva som till våra idrottsledare. De gångna årens erfarenheter visa, att det i längden är omöjligt att i markerna släppa ut stora människoskaror, som sakna känsla och förståelse för att de äro gäster såväl hos den jordägare, vars marker de besöka, som hos den svenska naturen.

Friluftslivets lyckliga framtid kräver därför obönhörligen, att en verklig folkuppfostran i naturvett från statens sida anordnas i intim kontakt med därav berörda och intresserade organisationer.

Utredningen återkommer i kap. V till de spörsmål, som anknyta till den här ovan lämnade redogörelsen.




Kap. IV. Uppgifter rörande förhållanden av betydelse för friluftslivets markfråga i vissa främmande länder.

Danmark.

Förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv äro, såvitt avser markfrågan, i Danmark helt andra än i Sverige, beroende icke blott på landets större befolkningstäthet och den uppodlade jordens förhållandevis mycket stora andel av den totala landarealen, utan också därpå, att allmänhetens rätt till färdsel över och vistelse å annans mark är synnerligen begränsad. Detta har föranlett lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara det danska landskapets natur- och rekreationsvärden samt att bereda allmänheten ökad rörelsefrihet. Redan Lov om Naturfredning av den 8 maj 1917 innehöll ganska långt gående bestämmelser i detta hänseende. I den nu gällande Lov om Naturfredning av den 7 maj 1937 ha dessa bestämmelser ytterligare utbyggts, och sistnämnda lag synes i själva verket syfta till en allmän planhushållning med landets värdefulla naturområden. För de viktigaste stadgandena i lagen lämnas här en sammanfattande redogörelse.

I enlighet med i naturfredningslagen givna föreskrifter kan fredning (fridlysning) ske bland annat av områden, som på grund av skönhet, belägenhet eller egendomlighet ha väsentlig betydelse för allmänheten. Vidare kunna, mot ersättning till markägare, bestämmelser meddelas om rätt att färdas (Fæerdselsret) i naturen på områden, där dylik rätt med hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten och där färdseln kan äga rum utan åsidosättnnde av ägares eller innehavares berättigade och väsentliga intressen.

För handläggning av ärenden härom (fredningsärenden) samt av vissa andra ärenden enligt lagen finnes ett antal särskilda fredningsmyndigheter, nämligen lokala fredningsnämnder, en för Köpenhamn och en för varje Amtsraadskreds, en för hela landet gemensam överfredningsnämnd, en för hela landet gemensam värderingsnämnd (Taksationskommission) samt ett naturfredningsråd.

[ 65 ]De lokala fredningsnämnderna, vilka i första instans behandla fredningsärenden, träda i verksamhet, så snart begäran därom framställts av ett ministerium, av kommunal myndighet eller av vissa i lagen angivna föreningar och institutioner samt när nämnden eljest själv finner det påkallat. Byggnads- och hälsovårdsnämnder samt polismyndigheter äro skyldiga att till vederbörande fredningsnämnds ordförande ofördröjligen anmäla planerade byggen eller andra företag, som kunna antagas komma att skadligt ingripa i det bestående tillståndet på områden, som enligt lagen kunna bli föremål för fredningsåtgärder. När nämnden härigenom eller på annat sätt får kännedom om företag av dylik art, kan nämnden genom interimistiskt beslut bestämma, att företaget tills vidare skall helt eller delvis inställas.

Fredningsnämnderna skola så vitt möjligt söka få till stånd frivilliga överenskommelser med markägare och andra sakägare om att på fastigheten lägga servitut innebärande fridlysning eller färdselrätt för allmänheten. Kan sådan överenskommelse åvägabringas utan ersättningsskyldighet för det allmänna till sakägare, är fredningsärendets behandling slutförd i och med att avtal därom införes i nämndens protokoll. Innebär överenskommelsen att ersättning skall utgå av allmänna medel, eller kan frivillig uppgörelse ej träffas, måste ärendet avgöras genom utslag (Kendelse).

Genom utslag kan fredningsnämnd bestämma, att visst område skall fridlysas, samt lämna föreskrift om de åtgärder, vilka i anledning därav skola vidtagas. Bestämmelser om fridlysning kunna innehålla, att det fridlysta området skall bevaras i sitt naturliga tillstånd, att det skall vårdas på visst sätt, att det antingen icke alls eller endast på visst angivet sätt får utnyttjas, bebyggas eller planteras, att störande anläggningar icke få anbringas därå eller att färdsel däröver helt eller delvis förbjudes m. m. Under särskilda omständigheter kan därjämte bestämmas, att befintliga byggnader, planteringar och andra anläggningar, som verka störande, skola avlägsnas, såvida detta icke är förenat med "uforholdsmæssige Værditab". Nämnden kan vidare genom utslag bestämma, att på det sätt och i den omfattning, som i utslaget angives, envar skall hava frihet att färdas inom område, där detta av hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten. Nämnden kan i utslaget härom eller senare fastställa ordningsföreskrifter för dylikt område. I utslaget skall nämnden bestämma storleken av de ersättningar, som skola utgå till markägare och andra.

Den genom utslag av avgivet innehåll skapade regleringen – liksom de förut omnämnda frivilliga överenskommelserna av liknande innebörd – har karaktären av ett servitut, som lägges på fastigheten. Det åligger nämndens ordförande att draga försorg om inskrivning (Tinglysning) av överenskommelse eller utslag av denna art. Fredning kan också, om så finnes lämpligt och fastighetsägare det medgiver, genomföras på det sätt att marken avstås till staten eller en kommun. Vidare kan färdselrätt för allmänheten, i stället för genom påläggande av servitut, genomföras medelst expropriation. För dylikt fall verkställas erforderliga värderingar av den förut omnämnda för [ 66 ]hela landet gemensamma värderingsnämnden. Ett genom frivillig överenskommelse eller fredningsnämnds utslag pålagt servitut rörande fridlysning eller färdselrätt, kan på ansökan av fastighetsägaren upphävas genom utslag av fredningsnämnden, om nämnden enhälligt finner att allmänheten icke längre har något intresse av dess upprätthållande.

Av de ersättningar, som skola utgå i anledning av utslag om fridlysning eller färdselrätt, erlägges i allmänhet hälften av statsverket och den andra hälften, om området är beläget i stad eller vissa andra kommuner, av kommunen och eljest av vederbörande amtsfond. Då ersättningsbeloppen äro stora och ärende har betydelse för hela landet eller en stor del därav, under det att den stads- eller amtskommun, där området ligger, icke har särskilt intresse av saken, kan fredningsnämnden bestämma, att statsverket skall svara för två tredjedelar av ersättningarna. När invånare i en kommun, som enligt de nu återgivna reglerna icke är bidragsskyldig, ha övervägande fördel av fredningen eller färdselrätten, kan det åläggas sådan kommun att utgiva skälig del av ersättningarna.

Överfredningsnämnden är andra och sista instans i fredningsärenden. Hos den kunna alla utslag av de lokala fredningsnämnderna överklagas. Överfredningsnämnden tillkommer dessutom det slutliga avgörandet i alla ärenden, vilka medföra ersättningsskyldighet för det allmänna med belopp, som överstiger 500 kronor. Fredningsnämnds utslag i dylika ärenden skola nämligen alltid underställas överfredningsnämnden. Även överfredningsnämnden åligger det att i första hand söka få till stånd frivillig överenskommelse. Överfredningsnämnden fastställer icke själv storleken av de ersättningar, som skola utgå, utan detta sker av värderingsnämnden, sedan överfredningsnämnden bestämt i vilka hänseenden ersättning skall utgå. Därest överfredningsnämndens utslag innebär, att ersättningar överstigande 3,000 kronor skola bestridas av allmänna medel, skall utslaget tillställas statsministern, som avgör, huruvida proposition skall göras om anslag till täckande av statsverkets andel av ersättningarna. Sedan medel till statsverkets andel beviljats, äro därmed också stads- och amtskommunerna förpliktade att utbetala sin andel av ersättningarna.

Varje fredningsnämnd skall föra ett register över alla fridlysta eller för allmän färdsel öppnade områden. Ett centralregister för hela landet föres av statsministeriet.

Genom överfredningsnämndens försorg skola utarbetas planer över och beskrivningar av de "almeninteressante, særlig ejendommelige eller smukke Landskaber", så att på grundval därav kan utarbetas en allmän fredningsplan antingen för hela landet eller för särskilda landsdelar. Enligt en den 3 april 1938 utfärdad tilläggsbestämmelse till naturfredningslagen får, då en sådan allmän fredningsplan godkänts av överfredningsnämnden och offentliggjorts, intill dess fredning av däri ingående arealer genomförts eller det blivit avgjort att fredning av sådant område icke skall ske, någon förändring av tillståndet inom dylikt område icke äga rum, såvida icke överfredningsnämnden lämnat tillstånd därtill, och områdena få då icke heller utnyttjas [ 67 ]på annat sätt än tidigare skett. Skulle överfredningsnämnden neka tillstånd, kan markägaren få frågan, huruvida fredning av området skall ske, prövad i enlighet med de bestämmelser i naturfredningslagen, för vilka här förut redogjorts. Det är i detta sammanhang att märka, att skogarna i Danmark voro skyddade redan genom en äldre lagstiftning, avsedd att hindra ytterligare minskning av skogsarealen, samt att naturfredningslagen förbjuder bebyggelse utan särskilt tillstånd inom 300 meter runt alla minst 20 hektar stora skogar.

Naturfredningslagen innehåller emellertid också beträffande vissa strandområden stadganden, vilka trygga allmänhetens rätt att där färdas utan att någon ersättning till markägare ifrågakommer. I lagen stadgas nämligen, att alla från gräsväxt fria strandbrädder, rörande vilka ägaren icke kan visa, att de före den 1 januari 1916 ingått i trädgårdsområde eller använts för förvärvsverksamhet, såsom varv, fabriker o. d., äro öppna för allmänheten för färdsel till fots. Förekommer hinder för denna färdsel, skall den lokala fredningsnämnden, när sådant kommit till dess kännedom, genom utslag bestämma i vilken utsträckning och inom vilken tid sådana hinder skola avlägsnas. I sistnämnda fall kan, under vissa förutsättningar, markägaren tillerkännas ersättning för påvisbar skada, som vållas honom genom hindrets avlägsnande. Då särskilda skäl tala därför, kan fredningsnämnden besluta, att allmänheten icke skall äga färdas på strandbrädden eller att färdselrätten skall vara på visst sätt begränsad. Ifrågavarande färdselrätt innefattar icke rätt att bada på stranden, utan badning kan där förbjudas av markens ägare eller innehavare, såvida icke fredningsnämnden med tillämpning av förut refererade bestämmelser angående fredningsärenden beslutat, att allmänheten skall hava tillgång till bad därstädes. På den fria strandbrädden få icke utan fredningsnämndens tillstånd vidtagas anordningar som hindra den fria passagen. Undantag har dock gjorts för en del anordningar – "Hofder, Aalegaarde, Kreaturhegn og Badeinretninger" – såvida passage hålles öppen bakom eller genom dylika anläggningar. Då tillträdet till strandbrädden är av särskild betydelse för allmänheten, skall fredningsnämnden såvitt möjligt vidtaga åtgärder för att erforderliga tillfartsvägar till strandbrädden genom de kommunala myndigheternas försorg tillskapas. Markägaren kan påfordra att fredningsnämnden utfärdar ordningsföreskrifter för allmänhetens uppträdande på strandbrädder, som äro öppna för färdsel eller bad.

Omnämnas må här också, att naturfredningslagen innehåller bestämmelser om förbud mot uppförande av byggnader icke endast på den från gräsväxt fria strandbrädden utan också på områden, som ligga inom ett avstånd av 100 m från den fria strandbrädden eller, där sådan strandbrädd icke finnes, inom samma avstånd från "daglig Højvandslinje". En mera utförlig redogörelse för dessa bestämmelser och möjligheterna att erhålla dispens därifrån har lämnats i utredningens betänkande med förslag rörande reglering av strandbebyggelse m. m.

Att man i Danmark, där det icke finnes någon sådan frihet för allmänheten att färdas över och uppehålla sig å annans mark som i Sverige, dock [ 68 ]ansett sig kunna ålägga markägare att utan ersättning tåla allmänhetens färdsel över de från gräsväxt fria strandbrädderna, hänger otvivelaktigt samman med att havsstränderna (Forstrande) enligt gammal dansk rätt tillhörde kronan, en rättsuppfattning som hela tiden levat kvar i Sönderjylland och i övriga delar av landet genombrutits av prejudicierande domstolsutslag först under senare tid. I detta sammanhang må omnämnas, att man längs stranden av Öresund, där ungefär två mil norrut från Köpenhamn sträcker sig en nära nog oavbruten villastad med strandtomter mellan vägen och vattnet, för att giva allmänheten tillträde till stranden, gör en utfyllnad med plats för ny väg utanför de gamla strandtomterna. Genom Højesteretsdom har fastslagits att strandtomternas ägare icke äro berättigade till ersättning härför.

Enligt naturfredningslagen skall allmänheten lämnas tillträde till icke odlade arealer tillhörande stat eller kommun, såvida det kan ske utan att det allmännas intressen bliva lidande. Lagen innehåller därjämte en särskild bestämmelse om att de staten, kommuner, kyrkor, prästämbeten och allmänna stiftelser tillhörande skogarna äro öppna för allmänheten för färdsel till fots. Härvid skola dock iakttagas de bestämmelser, som jordbruksministern utfärdar till förebyggande av brandfara och skadegörelser av skilda slag. Färdselrätten i nu nämnda skogar kan på begäran av ägaren upphävas eller begränsas av fredningsnämnd om särskilda skäl tala därför.

Bland de av jordbruksministern med stöd av nyssnämnda stadgande utfärdade bestämmelserna (den 27 maj 1939) rörande allmänhetens tillträde till berörda allmänna skogar må framhållas följande. Alla, som färdas i eller uppehålla sig i skogarna, skola ställa sig till ovillkorlig efterrättelse de anvisningar, som lämnas av förvaltningspersonalen. Färdsel till fots är på eget ansvar tillåten överallt, där icke genom anslag på grund av särskilda omständigheter gjorts undantag från denna regel. Dock är tillträde alltid förbjudet till vissa områden såsom plantskolor, åkrar, trädgårdar etc. Cykelåkning är tillåten på skogsvägar och sådana stigar, vilka genom anslag betecknats såsom cykelstigar. Utan särskilt tillstånd av skogsförvaltningen är det förbjudet att uppslå tält, att uppgöra eld, hålla möten och fester eller företaga idrotts- och andra övningar i grupp. Utan särskilt tillstånd äger allmänheten där plocka blommor och nötter, taga kvistar av 10 m höga träd samt bär, svamp, mossa och örter. På jaktdagar kan färdsel eller uppehåll i skog eller del därav annorstädes än på "offentlig Vej og Sti" förbjudas.

Vad särskilt angår förvaltningen av statens skogar och deras utnyttjande för allmänhetens friluftsliv må anmärkas följande. Liksom i Sverige hava i åtskilliga delar av landet utlagts reservat, där djurlivet är föremål för speciellt skydd och där skogen av naturhistoriska, estetiska och andra skäl antingen lämnas helt orörd eller avverkning sker endast då döda träd skola avlägsnas. Därjämte finnas särskilda s. k. "Lystskove", beträffande vilkas skötsel i övervägande grad tages hänsyn till estetiska synpunkter, så att [ 69 ]exempelvis skogsbeståndet på dessa i allmänhet blir betydligt äldre än som skulle betingats av driftsekonomiska skäl. Sålunda har i Köpenhamns omgivningar utlagts ett särskilt distrikt eller revir (Jægersborg Dyrehave, Jægersborg Hegn m. fl.), som kallas "Lystskovdistriktet", under det att i andra distrikt uttagits vissa avdelningar eller mindre skogar, vilka betecknats såsom "Lystskovsafdelinger". Någon principiell skillnad i fråga om allmänhetens tillträde till lystskove och andra skogar upprätthålles icke, utan för båda slagen gälla de ovan refererade reglerna. Direktoratet for Statsskovbruget har utfärdat särskilda föreskrifter angående tältning (Lejrslagning) i statsskogarna. Enligt dessa givas tillstånd till camping i allmänhet endast å särskilda för ändamålet anvisade platser och till innehavare av "Lejrpas", som utställts av organisation, auktoriserad av Danmarks Naturfredningsforening. När tillåtelse lämnas, har den, som står i ansvar för lägret, att till skogsbetjäningen avlämna ett kontrollkort med upplysning om organisationens namn och eventuell avdelning av densamma, den ansvarige ledarens namn, deltagarnas antal och tidpunkten för lägrets brytande. Detaljerade föreskrifter äro meddelade angående grävning, tillgång till bränsle (sådant anvisas understundom utan ersättning från skogen), uppgörande av eld, om förfarandet med avfall, om inrättandet av avträden och om lägerplatsers iordningställande vid avfärden. Emellertid finnas också i vissa av statens skogar, som äro belägna vid havet, fasta lägerplatser, där campande mot en mindre avgift kunna få slå upp sina tält för en eller flera nätter och där skogsförvaltningen för de medel, som inflyta genom avgifterna, företagit vissa anstalter för anordnande av avträden, för färskvattenförsörjningen, för etablerande av telefonförbindelse m. m.

Ett särskilt omnämnande förtjänar det pågående arbetet på att få till stånd ett system av "grønne Omraader" i Köpenhamns omgivningar innefattande en ring av naturområden på omkring 7 km avstånd från staden och en annan ring på omkring 15 km avstånd, förbundna med varandra och med den inre staden medelst parkanläggningar. Genomförandet härav har man tänkt sig skola ske på det sätt, att en sådan allmän plan, som avses i det ovan anmärkta tillägget till naturfredningslagen, utarbetas och godkännes av överfredningsnämnden. Detta tryggar visserligen icke i och för sig områdenas bevarande, men medför att markägarna ej få utan överfredningsnämndens tillstånd förändra deras karaktär och sättet för deras utnyttjande samt att, därest tillstånd vägras, frågan om områdenas bevarande för framtiden kommer att avgöras såsom ett vanligt naturfredningsärende enligt de allmänna bestämmelserna i naturfredningslagen. Planens genomförande kommer säkerligen att möta åtskilliga svårigheter framför allt av ekonomisk art, men intresset för densamma uppgives vara mycket stort icke blott i Köpenhamn utan också i de många kringliggande kommuner, som beröras därav.


Norge.

I Norge har allmänheten i stort sett samma fri- och rättigheter i avseende å färdsel och vistelse å annans mark, badning vid annans strand m. m. som [ 70 ]i Sverige. Liksom hos oss råder en viss oklarhet angående gränserna för denna alle mans rätt. Missbruk av densamma ha förekommit, vilket tillsammans med de olägenheter, som i allmänhet måste bli förenade med masstillströmning av friluftsfolk, föranlett att markägarna i kanske ännu större utsträckning än i Sverige söka förbjuda tillträde även till utmarker, speciellt inom strandområden. I Norge har alltså liksom i Sverige uppstått ett motsatsförhållande mellan friluftsfolket och markägarna. Bebyggelsen vid stränderna av Oslo-fjorden och Skagerack hotar därjämte att mycket starkt inkräkta på möjligheterna till bad även på ganska långa avstånd från där belägna större samhällen. Friluftslivets markproblem äro sålunda i väsentliga avseenden desamma som hos oss.

I syfte att få till stånd en lösning av dessa frågor, såvitt avsåge allmänhetens rätt till färdsel och bad vid stränderna, framlades av regeringen år 1937 ett »utkast till lov om almenhetens adgang til ferdsel og badning på strandstrekninger m. v.». Detta utkast innehöll bland annat bestämmelser, som avsågo att reglera allemansrätten i dessa avseenden på ett sätt, som i vissa delar avvek från vad förut anses hava varit gällande. Den föreslagna regleringen innebar följande. Allmänheten tillerkändes uttrycklig rätt till färdsel och badning på icke odlade strandområden, belägna mer än 150 m från bebodd byggnad, såvida det icke vore till hinder för någon näringsverksamhet. Denna rätt skulle gälla oavsett om området var inhägnat eller ej. Å andra sidan borttogs den rätt till färdsel och badning, som förut i viss utsträckning fanns för allmänheten beträffande utmark liggande på mindre avstånd än 150 m från bostadshus. Med strandområde avsågs här endast sjöbotten och marken inom ett avstånd av 50 m från vattenlinjen vid högsta vattenstånd. För längre från vattnet belägna marker skulle lagens reglering icke gälla utan förut tillämpade rättsgrundsatser. Lagförslaget innehöll vidare bestämmelser om att fylkesmannen kunde giva ägare eller brukare av jord tillstånd att, om särskilda skäl förelåge, fridlysa strandområde eller föreskriva särskilda villkor för allmänhetens färdsel och badning där. Dylikt tillstånd skulle icke få lämnas för längre tid än två år, men skulle kunna förnyas, om skäl därtill funnes. Utan sådant tillstånd skulle det vara vid bötesstraff förbjudet att uppsätta anslag eller annat tillkännagivande, som kunde bibringa människor den tron, att färdsel på stranden eller badning vore förbjuden på sådan plats, där enligt lagen rätt till färdsel och bad tillkomme allmänheten. Dessa bestämmelser i lagutkastet blevo emellertid icke antagna av odelstinget. Däremot antogos bestämmelser i lagutkastet om expropriationsrätt för kommuner och vissa andra rättssubjekt beträffande såväl strandområden som annan fast egendom i sådana fall, då det är ett allmänt intresse att trygga allmänhetens möjligheter till bad och annat friluftsliv på platsen.


England.

För den engelska regionplanelagstiftningen (Town and Country Planning Act, 1932) och det arbete för realiserandet av ett effektivt landskapsskydd, som med stöd av densamma bedrives, har fil. d:r L.-G. Romell lämnat en [ 71 ]redogörelse i bilaga 1. Här må emellertid, med hänsyn till det av utredningen i detta betänkande framlagda förslaget om införande av personalservitut för bildande av friluftsreservat, uppmärksamheten fästas på den i redogörelsen omnämnda bestämmelsen i sect. 34 av berörda lag. Denna bestämmelse ger kommunala och vissa andra myndigheter rätt att med markägare träffa avtal om personalservitut för all tid eller för bestämd tid, innebärande inskränkningar i markägaren eljest tillkommande befogenheter att exploatera och utnyttja visst markområde. Ett dylikt avtal får samma verkan som om myndigheten varit ägare till angränsande fastighet och avtalet ingåtts till förmån för sådan fastighet.

Framhållas bör, att allmänheten icke har någon rätt att färdas över eller vistas på sådana arealer, som i en regionplan eller genom avtal av nyss nämnt slag undantagits från bebyggelse och avsatts såsom exempelvis »private open space», utan allmänhetens tillträde till desamma är beroende av markägarens medgivande. Över huvud är den lagligen erkända rörelsefriheten liksom i Danmark starkt begränsad. Allmänheten har dock en, ofta på hävd grundad, laglig rätt att begagna stora arealer s. k. commons samt ett till minst 300 000 uppskattat antal stigar över privata ägor. Däremot torde allmänheten icke ha någon laglig rätt att vistas å och bada på ens den s. k. foreshore, d. v. s. strandremsan vid havet mellan tidvattnets hög- och lågvattensmärken. Denna strandremsa användes emellertid allmänt för bad och andra former av friluftsliv, och varje försök att hindra detta upptages mycket illa. Då stranden, såsom oftast är fallet, betraktas såsom tillhörande kronan eller "the Duchy of Cornwall or Lancaster", har allmänheten tillstånd att begagna den för friluftsliv. I många fall hava dylika kronan tillhöriga strandområden upplåtits med nyttjanderätt till kommunala myndigheter och understundom till den nedan omtalade "National Trust", och även i sådana fall är allmänhetens tillträde till dem tryggat. Å andra sidan förekommer det att privatpersoner göra gällande äganderätt till strandremsan eller hava fått nyttjanderätt till densamma upplåten åt sig av kronan, och i dylika fall har det inträffat, att försök gjorts att lägga hinder i vägen för allmänhetens friluftsliv eller också att göra sig förtjänst på detsamma. (Report and Recommendations, Coastal Preservation Committee, april 1938.) Nämnas kan emellertid, att den engelska allmänheten i praktiken på många håll haft och har en betydligt större rörelsefrihet än som motsvarar dess lagliga rätt, detta icke blott i glest befolkade trakter sådana som Lake District och norra Yorkshire i norr, "Snowdonia" i väster (Wales) samt Exmoor och Dartmoor i sydväst, utan även exempelvis i South Downs icke långt från London. Markägarna ha i betydande utsträckning icke velat eller icke ansett sig böra hävda sin rätt att vägra allmänheten tillträde.

Ett ganska omfattande arbete till friluftslivets fromma bedrives av den år 1895 grundade National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty, en sedan 1907 genom särskild lag (The National Trust Act) officiellt erkänd riksorganisation med uppgift att äga eller på annat sätt i allmänhetens intresse bevara fast egendom av betydelse ur estetisk eller historisk [ 72 ]synpunkt. Stiftelsen disponerar nu genom äganderätt eller 500-årskontrakt över omkring 300 egendomar i England och Wales med en sammanlagd areal av över 20 000 hektar och kontrollerar genom servitut ytterligare omkring 6 000 hektar. Dess verksamhet bedrives med stöd av gåvor och donationer. Den erhåller inga anslag från staten, men åtnjuter befrielse från inkomstskatt och i stort sett all egendomsskatt, ävensom från arvsskatt å till stiftelsen testamenterad egendom. Stiftelsens verksamhet underlättas numera av en i samband med åtskilliga år 1937 företagna ändringar i National Trust Act tillkommen bestämmelse, vilken ger stiftelsen rätt att med markägare sluta avtal om personalservitut rörande inskränkningar i exploaterandet och användandet av visst markområde med samma verkan som om stiftelsen varit ägare till angränsande fastighet och inskränkningarna avtalats till förmån för sådan fastighet. Det åligger stiftelsen att med vissa undantag hålla den tillhörig fast egendom oinhägnad och obebyggd såsom öppna platser »for the recreation and enjoyment of the Public».

Bland övriga organisationer, som äro verksamma för att åt allmänheten trygga tillgången på rekreationsområden, må nämnas följande: Council for the Preservation of Rural England har till huvudsaklig uppgift att göra propaganda för natur- och landskapsskydd samt fungerar som rådgivare åt kommuner och enskilda vid uppgörandet av regionplaner. Commons, Open Spaces and Footpaths Preservation Society, bildad redan 1865, har till uppgift att tillvarataga främst den icke jordägande befolkningens rätt att nyttja allmänningar (commons) och att taga väg över enskild mark, där detta av gammalt varit tillåtet. National Playing Fields Association arbetar för skapandet av lek- och idrottsplatser. Dess verksamhet finansieras genom gåvor av enskilda samt mindre statsanslag. Organisationen söker intressera de kommunala myndigheterna för ordnandet av rekreationsområden, lämnar sakkunnig hjälp vid utarbetandet av planer för sådana och beviljar bidrag till anläggningarna varierande mellan 25 och 90 procent av kostnaderna. Organisationen äger själv (år 1938) åttio rekreationsområden och har lämnat bidrag till ett tusental sådana.

Tältlivet är relativt livligt i England. Dess snabba och oreglerade utveckling har emellertid medfört ganska avsevärda olägenheter ur hälsovårdssynpunkt. Enskilda markägare ha i stor utsträckning uthyrt tältplatser på för ändamålet olämplig mark utan att förse tältplatserna med nödiga sanitära anordningar. Detta har föranlett att såväl statliga som kommunala hälsovårdsmyndigheter måst ingripa för att förhindra camping på dylika platser. The Camping Club, bildad 1901, har framgångsrikt arbetat för att möjliggöra tältliv under ur det allmännas synpunkt betryggande kontroll. Klubben äger själv ett mindre antal tältplatser och utger en handbok innehållande uppgifter angående ett tusental tältplatser på de brittiska öarna.

Beträffande åtgärder till främjande av friluftsliv å marker, som ägas av staten, må nämnas följande. Inom Forestry Commission, ett statsorgan med det rent praktiska syftet att förvärva för skogsproduktion lämpliga områden och skogsplantera dem, väcktes år 1935 tanken att avsätta en del [ 73 ]av de förvärvade områdena såsom National Forest Parks till tjänst för allmänhetens friluftsliv. Början gjordes med en trakt i skotska högländerna invid västra stranden av Clydefjordens innersta del (Loch Long). Av området ha de lägre partierna skogsplanterats, men återstoden (drygt 14 000 hektar) fått bilda Argyll National Forest Park. Inom parken har Forestry Commission anordnat två platser för tältning och en för bilparkering (i alla tre fallen mot avgift) och upplåtit mark för tältläger till olika organisationer. Scottish Youth Hostels Association håller inom området tre vandrarhem. Planer uppgjordes 1937–1938 för två nya parker av samma art, en i nordvästra Wales (Snowdonia) och en i triangeln mellan floderna Wye och Severn (Forest of Dean).

Den 1 januari 1940 har i England trätt i kraft en den 13 juli 1939 utfärdad lag, Access to Mountains Act, som ger möjligheter att utvidga allmänhetens rätt att idka friluftsliv till vissa nya områden. De områden som avses i lagen äro berg (mountain), olika slags hedar (moor, heath), en för södra delarna av landet karakteristisk landskapstyp bestående av trädlösa, i allmänhet gräsbevuxna, runda kullar (down) samt strandklippor (cliff). Lagen är emellertid icke utan vidare gällande för alla dylika arealer utan endast för de särskilda områden, beträffande vilka jordbruksministern meddelar förordnande om lagens tillämplighet. Har dylikt förordnande meddelats, innebär detta bland annat, att områdets ägare eller innehavare icke äger rätt att hindra någon person från att i rekreationssyfte vistas å området under tiden mellan en timma före soluppgången och en timma efter solnedgången, under förutsättning att denne iakttager de villkor och bestämmelser, som enligt stadganden i lagen eller särskild med stöd av densamma given föreskrift gälla för tillträde till och vistelse å området. Allmänhetens rätt till dessa områden går i regel icke utöver frihet att vandra och uppehålla sig där. Utan särskilt tillstånd är det sålunda icke tillåtet att färdas där med något slags fordon. Tältning synes vara tillåten, men eld får därvid icke uppgöras. Badning får ske vid havsstrand till området, men uti därinom beläget vatten, som icke röner inverkan av ebb och flod, får badning ej äga rum i strid mot förbud som anslagits i närheten av vattnet. Ägares eller innehavares rätt att utnyttja området får icke lida intrång genom lagens bestämmelser. Förordnande om att lagen skall tillämpas för visst område kan meddelas endast efter ansökan av dess ägare, av kommunal myndighet i kommun med mera än 20 000 invånare och av vissa organisationer. Områdets ägare eller innehavare av särskild rätt till området får ingen ersättning för olägenheter, som uppstå till följd av lagens tillämpning beträffande området. I stället gäller att, om förordnandet skulle medföra minskning av värdet av fastigheten eller särskild rätt till densamma eller eljest medföra skada, förordnandet skall förbindas med sådana modifikationer av de allmänheten eljest enligt lagen tillkommande rättigheterna att värdeminskning eller skada undvikas. Om det får anses omöjligt att genom dylika modifikationer undvika värdeminskning eller skada, får något förordnande beträffande området icke meddelas. Meddelat förordnande kan under [ 74 ]vissa omständigheter antingen upphävas eller förbindas med modifikationer av nyss angivet slag.


Tyskland.

Friluftslivet har sedan gammalt i Tyskland spelat en framträdande roll. Det är i Tyskland som vandrarhemsrörelsen har sitt ursprung och nått sin största omfattning. Tillgången på för friluftsliv lämpliga naturområden är i betraktande av den stora befolkningstätheten god. Allmänhetens rörelsefrihet i skog och mark är i stort sett densamma som i Sverige. Särskilt inom statens skogar, vilka i Tyskland utgöra en mycket ansenlig andel av skogsmarken, hava i stor omfattning tillskapats ett nät av stigar för vandrare. Stränderna, speciellt vid Nordsjön och Östersjön, hållas i stor utsträckning tillgängliga för friluftsliv. I allmänhet få de icke bebyggas inom ett avstånd av 100 m från havet. Åtgärder för tillskapande av gröna områden runt städerna hava sedan åtskillig tid tillbaka vidtagits. Efter den nationalsocialistiska regimens införande hava strävandena att främja friluftslivet och att genomföra ett socialt naturskydd i väsentliga avseenden intensifierats. Landets natur- och skönhetsvärden betraktas såsom en hela folkets tillgång. I det omfattande regionplanearbete, som bedrives över så gott som hela riket, tillmätes skyddandet av landskapet ur skönhets- och rekreationssynpunkt stor betydelse. Regionplaneringen (Reichs- und Landesplanung) regleras av ett stort antal lagar och författningar, bland vilka här må nämnas »Gesetz über die Regelung des Landbedarfs der öffentlichen Hand» av den 29 mars 1935 och två »Erlasse über die Reichsstelle für Raumordnung» av den 26 juni och den 18 december 1935 med tillhörande verkställighetsförordningar, ävensom »Gesetz über die Aufschliessung von Wohnsiedlungsgebieten» av den 22 september 1933.

Även den nya tyska naturskyddslagen (Reichsnaturschutzgesetz den 26 juni 1935) kan sägas syfta till en planhushållning med det tyska landskapet, under beaktande särskilt av den i lagens ingress angivna avsikten att »även åt den fattigaste medlem av folket trygga hans andel av tysk naturskönhet». Lagen ger åt de genom densamma inrättade naturskyddsmyndigheterna, framför allt den högsta (Der Reichsforstmeister) mycket långt gående befogenheter. De områden, som skyddas eller kunna bli föremål för skydd enligt lagen, äro icke bara naturminnesmärken (Naturdenkmale) av ungefär det slag som skyddas genom den svenska lagen om naturminnesmärkens fredande, utan också s. k. naturskyddsområden (Naturschutzgebiete), inom vilka ett särskilt skydd för naturen i dess helhet av olika skäl, bland annat deras landskapliga skönhet eller egenart, ligger i det allmännas intresse. Skydd enligt lagen kan även beredas andra delar av landskapet, vilka icke uppfylla fordringarna för ett naturminnesmärke eller naturskyddsområde, men som dock "bidraga till att förläna behag och liv åt landskapsbilden". Ett naturskyddsområde konstitueras genom att en viss å karta utmärkt areal införes uti en hos den högsta naturskyddsmyndigheten förd förteckning över naturskyddsområden. För varje särskilt naturskyddsområde meddelas de [ 75 ]bestämmelser, som skola gälla för detsamma, av nämnda myndighet eller med dess godkännande av någon av de s. k. högre naturskyddsmyndigheterna. De erforderliga åtgärderna för sådant områdes skydd äro ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheten skyldiga att tåla utan rätt till ersättning. Inom naturskyddsområde är det i allmänhet förbjudet att utan tillstånd företaga åtgärder, som kunna förändra dess natur. Av riket eller de forna delstaterna ägda områden av synnerlig storlek och betydelse (Reichsnaturschutzgebiete) kunna helt eller delvis tagas i uteslutande anspråk för naturskyddsändamål. Härom förordnar »der Reichsforstmeister» i samförstånd med de därav berörda fackministrarna. Markarealer, som omslutas av eller gränsa till ett sådant område, kunna exproprieras om så erfordras för naturskyddsändamål.


Nordamerikas Förenta Stater.

Allmänhetens rörelsefrihet i skog och mark är i stort sett likartad med förhållandena i Sverige. I U. S. A. kan visserligen en markägare förbjuda »intrång» (trespassing), men därtill erfordras en jämförelsevis omständlig procedur, som ganska sällan kommer till användning. Viktiga ingredienser i amerikanskt friluftsliv äro jakt och sportfiske. Jakt- och fiskerätten är icke på samma sätt som hos oss förenad med jordäganderätten, utan jakt och fiske äro i stor utsträckning fria för allmänheten, varvid dock brukar tillämpas ett system med jakt- och fiskepass samt föreskrifter om mer eller mindre stark kvantitetsbegränsning per jägare eller fiskare per dag eller längre tidsperiod. Det kanske mest påfallande särdraget hos amerikanskt friluftsliv hänger samman med den stora omfattning som pick-nicking och camping med bil fått.

Den roll, som »recreation» och särskilt »outdoor recreation», d. v. s. friluftsliv i olika former, spelar i Förenta staterna, belyses av några uppgifter hämtade ur den officiella publikationen »Recreational use of land in the United States», Washington 1938 (Supplementary Report of the Land Planning Committee to the National Resources Board, Part XI). Nationens totala årsutgifter för »recreation» ha beräknats uppgå till omkring 10 miljarder dollars. För år 1929 beräknas allmänhetens utgifter för bilcamping och semesterkörning med bil (»motor camping and vacation travel») ha uppgått till 4 miljarder dollars och dess utgifter för jakt och fiske i skogarna till ½ miljard dollars. Friluftslivet i vidaste mening är föremål för en omvårdnad, som måste betecknas såsom storartad, från den federala regeringen samt åtskilliga stater och stadskommuner. Allmänna utgifter för sådana ändamål beräknas för tiden omkring 1930 ha uppgått till sammanlagt över 205 miljoner dollars om året. Enbart de federala utgifterna till driftskostnader och nyanläggningar inom nationalparkerna m. fl. liknande områden och anordningar för friluftslivet inom de federala skogarna anges för året 1932 till nära 11 miljoner dollars. Huvudparten av denna summa utgöres av årsbudgeten för National Park Service, som enligt andra officiella uppgifter senare stigit till 16 miljoner dollars.

[ 76 ]National Park Service förvaltar omkring 100 över unionen spridda områden, avsatta under namn av National Parks och National Monuments »till folkets nytta och glädje». De rymma ett urval av det bästa Amerika kan bjuda av storslagen och intressant natur. Områdenas sammanlagda areal är omkring 660 kv.-mil, och de största äro stora som ett mindre eller medelstort svenskt landskap. Av stor vikt för friluftslivet äro även betydliga delar av de 6 700 kv.-mil federala skogar (National Forests), som förvaltas av den federala Forest Service. Dessa skogars uppgift har officiellt förklarats vara att avkasta »största möjliga nytta åt största möjliga antal människor i det långa loppet», och i enlighet med denna princip är skogarnas rekreationsvärde officiellt erkänt såsom en nyttighet fullt jämställd med de övriga nyttigheter, som kunna fås ur skogen. Detta framgår, förutom av ovannämnda rapport, bland annat ur en rapport av år 1933 från Forest Service till Förenta staternas senat (A National Plan for American Forestry; Document No. 12, 73d Congress, 1st Session, Washington 1933) och av Forest Service Manual, riksskogsförvaltningens tjänstgöringshandbok. Det heter i handboken bland annat, att det är en »viktig och väsentlig del av skogsvården» att bevara och med förstånd till det allmännas gagn utnyttja de naturvärden, som utgöra friluftslivets förutsättningar. I enlighet härmed säges, att viktigare rekreationsvärden (major recreation values) aldrig skola offras för mindre betydliga avkastningsvärden i form av timmer, bete eller vattenkraft. I förutnämnda rapport av år 1933 heter det bland annat, att »Forest Service inser, att vissa marker äro så viktiga ur rekreationssynpunkt, att ingen kommersiell exploatering där bör tillåtas». Forest Service gör även positiva anstalter till friluftslivets fromma och anslog exempelvis under året 1933 bland annat 28 000 dollars för »recreational surveys and plans», över 100 000 dollars för anläggningar (»recreational development»), däri icke inberäknat vägar, och 135 000 dollars för fisk- och viltodling. Under de senaste åren har Forest Service till friluftslivets fromma bland annat avsatt ett betydande antal stora vildmarksområden (Wilderness areas eller Primitive areas), vilka skola hållas fria från kulturpåverkan i form av vägar, fast bebyggelse m. m. för att bevara tillfällena till den »ovanligt manliga form av rekreation», som det verkliga vildmarkslivet ger. De så avsatta vildmarksområdena inom de federala skogarna voro år 1933 till antalet 64 och hade en sammanlagd areal av över 390 kv.-mil. Vid sidan av de federala till friluftslivets tjänst avsatta natur- och landskapsskyddsområdena finnas i Förenta staterna betydligt över tusentalet State Parks och liknande av de olika staterna ägda och i friluftslivets intresse förvaltade områden med en sammanlagd areal år 1936 av omkring 160 kv.-mil. Enligt ovannämnda rapport av år 1938 gäller det även för de flesta State Parks, att »bevarandet» – i friluftslivets intresse – »av det ursprungliga landskapet och det ursprungliga djur- och växtlivet är ett primärt ändamål». Särskilt utvecklat är staten New Yorks system av State Parks av olika slag och under annat namn (Forest Preserve) avsatta naturskyddsområden för friluftsliv. Sammanlagda arealen av dessa områden utgör [ 77 ]över 100 kv.-mil eller 8 procent av statens hela yta. Inom den övervägande del av denna areal, som utgöres av Forest Preserve (stor som landskapet Södermanland), får enligt bestämmelser av grundlags natur icke huggas ett träd.

Jämförelsevis små äro däremot i Förenta staterna de av olika städer ägda friluftsområdena. Deras sammanlagda areal år 1925–1926 uppges till knappt 10 kv.-mil.

Av de anförda officiella rapporterna framgår ett allmänt förhållande av största intresse med hänsyn till amerikanarnas stora erfarenhet på området, nämligen att icke blott landskapsskydd, utan till och med naturskydd i exklusivaste mening (skydd åt jungfrulig natur och åt hotade växt- och djurarter) anses såsom en av de allra väsentligaste åtgärderna till friluftslivets fromma. Av de båda rapporterna framgår, att denna inställning är grundad dels på en klar uppfattning om att det är naturramen kring friluftslivet, som ger detta dess säregna värde, och dels på en sentida stark reaktion emot alltför mycket »development» inom friluftsområdena i form av bekvämligheter och anläggningar.

I de båda rapporterna framföras delvis ganska omfattande förslag till ytterligare utbyggnad i friluftslivets intresse av unionens system av skyddade naturområden. Man tänker sig bland annat en ökning av nuvarande areal av State Parks till nära den dubbla. Som en federal uppgift anges främst att skydda återstående vildmarksområden, särskilt sådana med jungfrulig natur, och det föreslås att förbundsregeringen skall tills vidare i orört skick bevara alla federala marker, som presidenten efter förslag av Secretary of the Interior anser värda att ingå i ett framtida riksprogram för friluftsområden. Ytterligare föreslås bland annat federala inköp av stränder längs de båda oceanerna och de stora sjöarna.

I 1938 års rapport nämnes privatbebyggelsen längs stränderna främst bland de förhållanden, som hota landets naturliga rekreationsvärden. I detta avseende liksom i fråga om genomsnittlig folktäthet synas förhållandena vara synnerligen likartade med dem som råda i Sverige. En väsentlig olikhet mellan förhållandena i de båda länderna avspeglar sig å andra sidan i den amerikanska uppfattningen, att områden inom 80 km från en stads centrum äro eller kunna göras åtkomliga till flitigt begagnande för friluftsliv.




Kap. V. Friluftslivets förutsättningar och behov i Sverige med hänsyn till markfrågan.

Friluftslivet har i vårt land liksom i de flesta andra länder under de två senaste årtiondena fått en allt större utbredning. I från år till år allt mer växande skaror söka sig städernas och industrisamhällenas invånare ut i [ 78 ]naturen för att där tillbringa en väsentlig del av sin fritid. Friluftsrörelsen har nått en sådan omfattning, att man är berättigad att tala om en genomgripande omdaning av samhällsmedlemmarnas livsföring. Denna omläggning av folkets levnadsvanor har många orsaker, och det kan givetvis icke komma ifråga att här försöka klarlägga desamma genom någon mera ingående analys. Det må dock framhållas, att det växande intresset för friluftsliv otvivelaktigt hänger samman med den vittgående förändring av hela samhällslivets struktur som inträffat. Den långt drivna mekaniseringen och specialiseringen av arbetet, den ökade arbetstakten och den uniformering av livsformerna över huvud, som kännetecknar vår tid, ha skapat ett större behov av rekreation och avspänning genom mer eller mindre aktivt friluftsliv. Kortare arbetstid, eller om man så hellre vill uttrycka det ökad fritid, och höjda inkomster för mycket stora delar av befolkningen samt förbättrade kommunikationer ha därjämte möjliggjort ett utnyttjande av fritiden, som förr var så gott som otänkbart för de flesta. I detta. sammanhang bör man icke heller förbise, att den utjämning av levnadsförhållandena, i såväl ekonomiskt som socialt hänseende, som härigenom och på annat sätt ägt rum, hos folkets breda lager skapat en starkare känsla av delaktighet i nationens gemensamma tillgångar, bland vilka den svenska naturens rekreationsvärden av bland annat ovan antydde skäl kommit att intaga en alltmer framträdande plats. Häri har man säkerligen att söka en bidragande orsak till det ökade intresset för friluftsliv. En än mera stegrad aktivitet inom friluftslivet är sannolikt att emotse som en följd av att en lagstadgad icke alltför kortvarig semester numera införts för arbetstagarna inom de flesta arbetsområden.

Frågan om ett lämpligt utnyttjande av fritiden, så väl under semester som eljest, har otvivelaktigt på grund av utvecklingens gång blivit ett samhällsproblem av allt större betydelse. Enighet torde numera råda därom, att dess lösande icke kan helt överlämnas åt de enskilda medborgarna och deras organisationer, utan att det allmänna bör på ändamålsenligt sätt underlätta för samhällsmedlemmarna att under fritiden erhålla tillgång till lämpliga och icke alltför kostsamma rekreationsmöjligheter. Att härvid uppkomma många olikartade och delvis synnerligen svårlösta spörsmål framgår av framställningen i kapitel I. Av naturliga skäl har den fråga, som är föremål för behandling i detta betänkande, nämligen friluftslivets markfråga, kommit att på sista tiden tilldraga sig uppmärksamheten i särskilt hög grad. Allt bestämdare krav hava rests på att staten och kommunerna skola ingripa för att på ett tillfredsställande sätt ordna markfrågan för den icke jordägande befolkningens friluftsliv. De viktigaste anledningarna härtill skall utredningen försöka att i det närmast följande belysa.

Vårt land äger av naturen synnerligen goda förutsättningar för friluftsliv. Vi ha en lång och rikt utbildad kust vid saltsjön samt en mångfald insjöar och vattendrag med stränder, vilka mångenstädes erbjuda de yppersta möjligheter för olika sorters friluftsliv. Obebyggda eller glest bebyggda skogs- och vildmarker täcka stora delar av landet. Den fortskridande [ 79 ]folkanhopningen i de större städerna och i industribygderna samt kommunikationsmedlens utveckling ha emellertid medfört en allt livligare exploatering av mark för olika byggnadsändamål i dessa befolkningscentras omgivningar. Runt omkring städerna ha uppvuxit förortssamhällen, vilka jämte en allt mer omfattande spridd fast bebyggelse söndersplittra större sammanhängande områden, som varit lämpliga för friluftsliv. Därmed ha avstånden ut till en av bebyggelse ofördärvad natur undan för undan vuxit. En god del av fritiden går åt för ut- och inresor för dem som vilja idka friluftsliv i markerna. Resekostnaderna verka också hindrande. I samma riktning verkar i ännu högre grad den speciella form av bebyggelse, som i vårt land fått en osedvanligt stor utbredning och som med ett sammanfattande namn kan kallas för privat fritidsbebyggelse. Uppförandet av sommarstugor och sportstugor har tagit en ännu för ett tiotal år sedan oanad utveckling. I och för sig är detta en glädjande företeelse. Att allt bredare lager av befolkningen fått ekonomiska möjligheter att förvärva en bit mark och en stuga på landet, som de kunna ha för sig själva, måste ses med tillfredsställelse. Utan tvivel är detta den av det stora flertalet familjer eftertraktade lösningen av fritids- och semesterproblemet. Av lätt insedda skäl kan dock friluftslivets markfråga för den stora allmänheten icke lösas på denna väg. Den privata fritidsbebyggelsen har i själva verket tenderat till att bli ett avsevärt hinder för allmänhetens friluftsliv. Den har nämligen länge fått utveckla sig i stort sett planlöst och utan reglering, och gällande lagstiftning erbjuder allt fortfarande icke tillräckliga möjligheter för en tillfredsställande reglering av densamma. Till följd härav har den mångenstädes för enskildas räkning lagt beslag på de ur friluftslivets synpunkt värdefullaste och mest svårmistliga delarna av landskapet. Med särskild förkärlek ha sommarstugebyggarna sökt sig till havs- och insjöstränderna med påföljd att tillgången på för bad och utflykter tillgängliga strandområden starkt minskats. Även i de fall, då sportstugebebyggelsen icke förlagts till strändernas omedelbara närhet har den på många ställen lett till en sönderstyckning och sönderplottring av för friluftsliv särskilt lämpade marker. Om man bortser från den tillfälliga stagnation beträffande fritidsbebyggelsen, som den nu inträffade krissituationen väl kommer att medföra, måste man räkna med såsom sannolikt, att denna bebyggelseform i framtiden skall få en allt större omfattning. Den fortskridande bebyggelsen, såväl den av samhällenas tillväxt betingade mera fasta bostadsbebyggelsen som den privata fritidsbebyggelsen, synes alltså göra det nödvändigt att, medan tid ännu är, reservera tillräckligt stora för ändamålet lämpliga markområden för att åt den stora massan av städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning trygga tillfredsställande möjligheter att idka friluftsliv.

Då man går att taga ställning till frågan, huruvida och i vilken omfattning särskilda områden behöva reserveras för allmänhetens friluftsliv, är det åtskilliga omständigheter utöver bebyggelsens inverkan på marktillgången som [ 80 ]måste beaktas. En synnerligen viktig sådan omständighet är förhållandet mellan markägarna och den rekreationssökande allmänheten.

I motsats till vad som är fallet i en del andra länder, exempelvis i vårt grannland Danmark, åtnjuter den enskilde medborgaren i Sverige sedan gammalt en vidsträckt frihet att färdas över och uppehålla sig å annan tillhörig mark samt äger att i viss utsträckning begagna sig av vattnet å annans grund. Om denna s. k. alle mans rätt har utredningens sekreterare utarbetat en promemoria, vilken finnes avtryckt såsom bilaga till detta betänkande (bilaga 2). Allemansrätten är, såsom av promemorian torde framgå, icke i lag fullständigt reglerad utan vilar å huvudsakligen sedvanerättslig grund. Ehuru någon tvekan om dess erkännande icke råder i rättstillämpningen, har det visat sig att ovisshet lätt kan uppstå om gränserna för dess utövning i de enskilda fallen. En redogörelse för de fri- och rättigheter, som ingå i allemansrätten, erbjuder därför större vanskligheter och måste förbindas med flera reservationer i avseende å möjligheterna för en annan uppfattning än redogörelser i allmänhet för bestående rättsförhållanden. Med hänsyn till det stora inflytande allemansrätten haft på friluftslivets utveckling i vårt land, framför allt i avseende å de former friluftslivet tagit, och i betraktande av den betydelse, som allemansrättens bestånd måste tillmätas vid bedömandet av behovet av särskilda fritidsområden för allmänheten, har utredningen dock ansett sig böra här i korthet beröra innebörden av allemansrätten i de hänseenden, vilka måste anses vara av speciellt intresse för friluftslivet.

Den utan tvekan viktigaste av de »rättigheter», som ingå i allemansrätten, är rätten att färdas över eller uppehålla sig å annans mark. Vid bedömandet av innebörden av denna rätt har man ledning av ett lagbud, nämligen 24 kapitlet 11 § strafflagen, som stadgar bötesstraff för den som »tager olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas». Huru detta lagbud skall tolkas är emellertid icke till alla delar fullt klart. Dess ordalydelse är icke otvetydig och förarbetena till detsamma lämna endast ofullständiga upplysningar om vad lagstiftaren avsett därmed. Man har därför anledning antaga att vid dess tillämpning stort avseende måste fästas vid den sedvanerättsliga utvecklingen och det i varje fall föreliggande rättsskyddsbehovet. Med utgångspunkt härifrån torde man för praktiskt bruk kunna uppställa följande allmänna regler såsom nu gällande i fråga om allmänhetens rätt att färdas över annans mark.

Allmänheten äger icke utan ägarens lov beträda tomt, trädgård och park. Med tomt förstår utredningen här varje område omkring en byggnad, vare sig området blivit föremål för kultiveringsåtgärder eller ej. Är området inhägnat blir i allmänhet hägnaden avgörande för hur stor areal som skall anses vara tomt, såvida icke den inhägnade arealen är osedvanligt stor. I sistnämnda fall torde såsom tomt böra räknas all mark inom hägnaden – även sådan av ren utmarkskaraktär – som ligger inom sådant avstånd från byggnad eller för ägarens trevnad gjorda anläggningar, att dess beträdande rimligen kan antagas inkräkta på ägarens berättigade intresse av att få vara ostörd och [ 81 ]ogenerad. Saknas inhägnad, måste i varje fall de närmaste omgivningarna kring byggnaden anses som tomt. Åker och äng får utan ägarens lov beträdas endast om förhållandena äro sådana, att det uppenbarligen icke förefinnes någon fara för skada genom beträdandet. Detta kan men behöver ingalunda alltid vara förhållandet vintertid samt beträffande åker, som ligger i träda, eller beträffande slåtteräng, sedan höbärgningen blivit avslutad. Med äng förstår utredningen i främsta rummet – i anslutning till det språkbruk, som torde ligga till grund för stadgandet i 24 kap. 11 § strafflagen – slåtteräng. På enahanda sätt bör emellertid bedömas rätten att beträda de på senare tid tillskapade kulturbetesmarkerna, för vilka finnes i stort sett samma rättsskyddsbehov som för de gamla slåtterängarna. Andra ägoslag, d. v. s. skog och annan utmark står det envar fritt att beträda, såvida det icke är någorlunda påtagligt, att skada därigenom kan uppkomma, vilket kan vara fallet med exempelvis skogsplanteringar, så länge trädplantorna äro små.

Vad hittills sagts gäller färdsel till fots. I fråga om färdsel med åkdon gäller visserligen samma straffbud (24: 11 S. L.) som för färdsel till fots. Trots detta måste emellertid allmänhetens rätt att åka över annans mark anses vara i praktiken av väsentligt mindre omfattning, beroende på att risk för skada här föreligger i en helt annan utsträckning. Man torde därför kunna säga att det som regel icke är någon tillåtet att utan ägarens lov färdas med fordon över tomt, trädgård, park, åker eller äng och att man får köra över andra ägor endast om skada därigenom icke kan uppkomma.

Allemansrätten medger emellertid allmänheten icke blott att färdas över annans ägor utan också att uppehålla sig där tillfälligtvis samt att tillgodogöra sig vissa nyttigheter, som rymmas därinom. Det står sålunda envar fritt att å mark, som över huvud får beträdas, plocka och tillgodogöra sig vilt växande bär och blommor samt svamp m. m. Man har frihet att begagna vatten å annans grund för bad, tvätt, vattenhämtning, rodd och segling etc., i den mån detta kan ske utan förnärmande av den rätt att i första hand tillgodogöra sig vattnet, som tillkommer dettas ägare och utan skada i övrigt eller nämnvärt obehag för honom eller annan, som innehar stranden. Hur långt rätten att uppehålla sig å annans mark sträcker sig är föremål för olika meningar. Att den omfattar en mångfald tillfälliga former av vistande, som icke äro stötande för god sed, torde dock vara otvivelaktigt. Den i praktiskt hänseende viktigaste meningsskiljaktigheten rör frågan, huruvida och i vilken omfattning man har rätt att tälta på annans mark.

Tältliv eller camping har de sista åren fått en mycket stor utbredning. Man kan skilja mellan två huvudarter av camping, s. k. permanentcamping och mera tillfällig camping. Permanentcamping föreligger, då de campande slå upp sina tält på en plats för en längre tid. Tältet blir i dessa fall ofta en ersättning för sportstugan. I allmänhet är det fråga om en ganska stor mängd tält, som slås upp på någon lämplig plats, i de flesta fall i anslutning till någon badstrand. För rätten att tälta erlägges då vanligen en mindre avgift antingen till markägaren eller till någon kommun eller organisation, som av [ 82 ]ägaren förhyrt campingområdet. Då avgift erläggas, föreligger givetvis icke någon utövning av allemansrätten. Permanentcamping förekommer emellertid utan att avgift erläggas och utan att markägarens tillstånd ens efterfrågats. Då permanentcampingen innebär ett relativt varaktigt besittningstagande och utnyttjande av marken samt oftast kan medföra påtagliga olägenheter för markägaren, måste det anses orimligt, att permanentcampingen skulle falla inom gränserna för allemansrätten. Den tillfälliga campingen, som utövas av turistande av olika slag – vandrare, cykelåkare, bilister, kanotande etc. – torde däremot i och för sig icke vara oförenlig med de för allemansrätten gällande allmänna rättsgrundsatserna. Även tillfällig camping kan emellertid förorsaka skada å vissa marker och andra mera påtagliga olägenheter för markägaren. I de fall, då så är förhållandet, är markägaren uppenbarligen icke skyldig att tåla denna form av vistelse på sin fastighet. Givetvis äro campande skyldiga att noggrant iakttaga t. ex. bestämmelserna i lagen om förekommande och släckning av skogseld.

Då här ovan talats om allemansrätten såsom innebärande vissa rättigheter för den enskilde medborgaren att utnyttja annans fasta egendom eller tillbehör till densamma, får detta icke fattas efter ordalydelsen. Uttryckssättet är icke fullt adekvat. Det är här icke fråga om rättigheter i civilrättslig mening. Allemansrätten åtnjuter nämligen ett högst ofullständigt rättsskydd. De alle mans rättigheter i avseende å viss annan tillhörig mark, som vid en given tidpunkt finnas, kunna när som helst utan vidare bringas att upphöra genom av ägaren företagna dispositioner, som förändra markens karaktär. Den faktiska utövningen av allemansrätten kan, även om den fortfarande teoretiskt består, omöjliggöras genom åtgärder av markägaren, exempelvis genom uppsättande av oöverkomliga stängsel.

Det är, såsom förut framhållits, uppenbart att de ovan berörda allemansrättigheterna varit av synnerligen vittgående betydelse för utvecklingen av friluftslivet i vårt land. Endast tack vare dem ha städernas och samhällenas befolkning under fria former kunnat över huvud idka friluftsliv utan långt gående åtgärder från kommunernas och det allmännas sida. Utan allemansrättigheterna skulle också de nödvändiga förutsättningarna ha saknats för den privata fritidsbebyggelsens utbredning, vilken betyder så mycket för ett ändamålsenligt utnyttjande av stora befolkningslagers fritid och vars olägenheter uteslutande bero på otillfredsställande reglering av densamma. Karakteristiskt för den privata fritidsbebyggelsen i vårt land är nämligen, att den genomgående uppföres på mycket små tomter, vilket möjliggjort för även andra de större inkomsttagarna att skaffa sig en sportstuga med tillhörande köpt eller arrenderad tomt. Detta förutsätter emellertid i sin tur att sportstugan med tillhörande tomt endast blir en replipunkt för det friluftsliv, som till stor del idkas på angränsande fria marker. Otvivelaktigt är det endast med hänsyn till allemansrättigheternas förekomst som så pass många städer, på sätt framgår av redogörelsen i kapitel II, ansett sig kunna med rätt eller orätt göra gällande, att några åtgärder från deras sida, icke erfordrades för att bereda deras invånare möjligheter till friluftsliv.

[ 83 ]Allemansrättigheterna få emellertid ses icke blott ur den synpunkten att de äro till gagn för friluftslivet. Det kan icke förnekas, att allemansrättigheternas utövning med den utbredning friluftsrörelsen fått på senare tid medföra allvarliga olägenheter för markägarna i vissa trakter. Den i kapitel III lämnade redogörelsen visar, att förhållandena härutinnan äro långt ifrån tillfredsställande. Nedskräpning av allehanda slag är vanlig, särskilt vid rastställen och campingplatser samt på badstränder. Att härigenom liksom genom högljuddhet och olämpligt uppträdande i övrigt, varpå exempel ingalunda saknas, orsakas betydande vantrevnad för markägare och närboende ävensom för det mera hänsynsfulla friluftsfolket är påtagligt. Icke sällan förekommer, att kringkastade konservdosor, sönderslagna buteljer och dylikt kvarlämnas på badstränder och i betesmarker, vilket medför uppenbar risk för skada å människor och djur. På. många håll, särskilt i städernas omgivningar, äger en omfattande skadegörelse rum på växande träd, vilken visserligen icke alltid men dock ganska ofta är att tillskriva friluftsfolket. Betande djur och markernas villebråd störas. Oförsiktighet med elden, såväl vid uppgörande och släckning av lägereldar och dylikt som vid rökning, vålla skogsbränder och medföra i varje fall ökad risk för sådana. Inga av dessa utslag av bristande hänsynsfullhet i friluftsfolkets uppträdande kunna visserligen motiveras med en hänvisning till allemansrätten och kunna i vissa fall till och med föranleda straffpåföljd, men de äro utan tvivel ofta en följdföreteelse till dess utövning. Icke sällan gör dessutom den rekreationssökande allmänheten intrång på ägor, vilka enligt de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna skulle varit fredade för beträdande utan lov. Redan förekomsten av stora mängder friluftsfolk på ett område kan för övrigt medföra obehag för markägarna, även om ingen av de besökande gör sig skyldig till något otillbörligt. Det är förklarligt om med hänsyn till ovan berörda förhållanden och särskilt den beklagliga brist på hyfsning, som en del av friluftsfolket ådagalagt, markägarna och lantbefolkningen i övrigt kommit i ett visst motsatsförhållande till friluftsfolket och om markägarna, där tillströmningen av friluftsfolk är stor, betrakta friluftsfolket som ovälkomna intränglingar. Det är mot denna bakgrund man måste se de ingalunda alltid försvarliga förbuden mot landstigning och beträdande av vissa marker samt det på sina håll förekommande avstängandet för passage av stora arealer utmark. Det förtjänar emellertid framhållas, att åtgärder av sistnämnda slag hittills förekommit huvudsakligen i omgivningarna till större städer och att det även då så gott som undantagslöst varit fråga om marker, som icke ägas av den egentliga lantbefolkningen. Det ovan berörda motsatsförhållandet mellan lantbefolkningen och den rekreationssökande allmänheten bör därför icke överdrivas. Utredningens undersökningar giva vid handen, att den jordbrukande befolkningen i vårt land i allmänhet icke visar oginhet gentemot friluftsfolket utan ställer sig förstående och tillmötesgående till dess utnyttjande av deras marker för rekreation under fritiden. Det är endast då verkliga olägenheter vållas som den reagerar på minut sätt. Olägenheterna ha emellertid blivit alltmera påtagliga i de större [ 84 ]städernas omgivningar, i tättbefolkade industribygder och i trakter, som äro särskilt eftersökta tillflyktsorter under semestertiden. Åtgärder äro därför obestridligen påkallade för att, såväl i markägarnas som friluftsfolkets intresse, åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd.

Det kan då ligga nära till hands att ifrågasätta en reglering av allemansrätten, åtminstone i vad den avser rätten att färdas över och att vistas å annans mark. Det enda lagbud vi för närvarande besitta som lämnar egentlig ledning vid bedömandet av denna rätts omfattning är det förut refererade straffbudet i 24 kapitlet 11 § strafflagen. Detta tillkom redan år 1864 och är alltså mer än 75 år gammalt. Även om genom detsamma skett en med hänsyn till de vid mitten av adertonhundratalet rådande förhållandena i stort sett tillfredsställande avvägning mellan jordägarnas och allmänhetens intressen, har härutinnan åtskilligt ändrats. Dess avfattning lämnar, såsom av det föregående framgår, rum för en viss osäkerhet om vad i vissa fall skall anses tillåtet. Detta hade föga att betyda, så länge icke stora mängder människor plägade färdas över eller uppehålla sig i markerna. Numera kan det emellertid beträffande marker i bebyggelsecentras omgivningar, vilka äro utsatta för masstillströmning av friluftsfolk, icke anses vara praktiskt betydelselöst, att straffbarheten, såsom lagrummet väl måste förstås, gjorts beroende av att marken kan skadas genom den enskilda personens beträdande av densamma. Risken för skada vållas nämligen som regel icke av enstaka personer utan därav att många ta sin väg över markerna. Camping i nutida mening var förr en okänd företeelse, för vilken behov av fastare normer nu otvivelaktigt finnes. Friluftsrörelsens utveckling har därjämte skett i så hastigt tempo, att icke någon bestämd sedvana, än mindre någon sedvanerätt, anpassad efter de nya förhållandena, hunnit utbilda sig. Det kan med hänsyn härtill framstå såsom ur åtskilliga synpunkter önskvärt att få till stånd en reglering i lag av allemansrätten åtminstone i vissa avseenden. Fritidsutredningen har berört denna fråga i sitt betänkande angående reglering av strandbebyggelsen m. m. De däri föreslagna bestämmelserna angående stängsel avsågo emellertid endast att inom vissa strandområden bereda skydd åt utövningen av allemansrätten inom de gränser, som fingo anses vara uppdragna genom gällande allmänna rättsgrundsatser. Uppenbarligen måste den ovan ifrågasätta lagstiftningen avse i första hand att uppdraga efter nu rådande förhållanden avpassade, såvitt möjligt fasta och klara gränser för allemansrätten och i andra hand att trygga den därigenom bestämda rättens utövning. Inom utredningen ha diskuterats olika möjligheter att åstadkomma en dylik reglering, varvid bland annat övervägts att stadga straff för camping, som sker i strid mot av markägare meddelat förbud. Undersökningen av de därmed förknippade synnerligen svårlösta spörsmålen hade dock icke hunnit över det förberedande stadiet, när utredningen underrättades om den inskränkning av utredningens uppdrag, som övervägdes med anledning av den i september 1939 inträdda krissituationen och som sedermera också kom till stånd. Utredningen kan alltså icke nu framlägga några förslag till en sådan reglering. Enligt [ 85 ]utredningens mening skulle åtskilligt stå att vinna redan därmed, att det till tjänst för turistande campare funnos en god förteckning över lämpliga tillåtna tältplatser. Dylika förteckningar hava redan utgivits, den mest omfattande av Svenska turistföreningen. De kunna emellertid knappast sägas fylla alla anspråk på fullständighet och aktualitet. Ett dylikt arbete förutsätter nämligen en oavlåtlig kontroll och översyn, så att vad som bjudes i förteckningen blir endast tältplatser, som verkligen hållas väl, men av sådana största möjliga antal längs landets olika stråkvägar. Med den utveckling tältlivet fått, icke minst i de breda lagrens friluftsliv, vore ett fullföljande av denna uppgift att hälsa med glädje och väl ägnat att väsentligen reducera de olägenheter, som äro förknippade med denna form av friluftsliv.

Angelägnare än en reglering av allemansrätten är för övrigt att söka få till stånd ett mera hänsynsfullt uppträdande av friluftsfolket ute i markerna. Icke heller i denna fråga är det med hänsyn till den ovan berörda inskränkningen av utredningens uppdrag utredningens avsikt att i detta sammanhang framlägga några förslag. Utredningen anser sig dock med hänsyn till denna frågas betydelse icke kunna undgå att i korthet beröra densamma. Av den i kapitel III lämnade redogörelsen framgår, att den upplysningsverksamhet och propaganda för ett hyfsat uppträdande i naturen, som bedrivits av åtskilliga organisationer och deras medlemmar, såväl inom som utanför den egentliga friluftsrörelsen, medfört goda resultat. Skadegörelsen och nedskräpningen i markerna har icke ökat i proportion till friluftsrörelsens utbredning, utan tvärtom hava tendenser visats till en märkbar förbättring vittnande om en stigande insikt hos friluftsfolket om vikten av ett hänsynsfullt uppträdande. Särskilt värdefull synes den propaganda vara som ges formen av åskådningsundervisning vid utflykter i markerna. och som tages om hand av fritidsorganisationernas egna medlemmar. Att skola, press och radio gjort mycket värdefulla insatser i detta upplysningsarbete är likaså obestridligt. Denna propaganda i olika former bör ytterligare intensifieras och är synnerligen förtjänt av det allmännas stöd och uppmuntran. Enbart med propaganda torde man dock icke kunna komma till rätta med rådande missförhållanden. Propaganda är icke tillräcklig för att i önskvärd grad påverka de mest hänsynslösa och tanklösa kategorierna av friluftsfolk. Man lärer därför icke i längden kunna undvara straffbestämmelser mot sådana former av hänsynslöst uppträdande, som icke redan äro straffbelagda såsom innebärande skadegörelse eller förargelseväckande beteende. Sådana straffbestämmelser finnas i ett flertal utländska lagstiftningar, bland annat i den danska naturfredningslagen av år 1937. Utredningen har för sin del i sitt betänkande angående reglering av strandbebyggelsen m. m. föreslagit införande av bötesstraff för sådant förfarande med papper, matrester, flaskor, konservdosor och dylikt, att därigenom uppkommer vantrevnad eller risk för skada å annans person eller egendom. Det föreslagna straffbudets tillämplighet var emellertid inskränkt till vissa strandområden. En liknande straffbestämmelse gällande för alla marker skulle säkerligen, trots de oundvikliga svårigheterna att beivra [ 86 ]begångna förseelser däremot, få en avsevärd psykologisk verkan och utgöra ett effektivt stöd för upplysningsverksamheten. Enligt utredningens uppfattning böra därför åtgärder vidtagas för att få till stånd en dylik lagstiftning. Det synes önskvärt — icke minst ur friluftslivets synpunkt — att i samband därmed undersökas möjligheterna att åstadkomma skydd för markernas blomsterflora i städernas omgivningar.

Då utredningen ansett sig under hänvisning till inskränkningen av dess uppdrag kunna underlåta att i detta sammanhang framlägga förslag till reglering av allemansrätten och till åtgärder, syftande till att åstadkomma ett mera hänsynsfullt uppträdande av friluftsfolket i markerna, har detta sin grund däri, att det enligt utredningens mening icke förefinnes något oskiljaktigt samband mellan dessa båda ting och frågan om tillhandahållandet av erforderliga markområden för den icke jordägande befolkningens friluftsliv. Till stöd för denna uppfattning må anföras följande. Det har icke från något håll på allvar ens ifrågasatts, att en reglering av allemansrätten skulle kunna ges en sådan utformning, att den med rubbning av bestående rättsförhållanden utvidgade den rätt, som nu enligt allmänna rättsgrundsatser tillkommer allmänheten att färdas över eller att uppehålla sig å annans mark. En eventuell reglering skulle därför, även om den får tänkas förbunden med i viss omfattning förstärkt skydd mot oberättigade hinder mot dess faktiska utövning, icke medföra någon minskning i behovet av särskilda markområden avsedda för allmänhetens friluftsliv. Det måste vidare med hänsyn till allemansrättens stora värde ur allmänna sociala synpunkter anses uteslutet att genom en nyreglering göra några väsentliga inskränkningar av densamma. En eventuell reglering av allemansrätten kan därför väntas endast i jämförelsevis ringa man undanröja de ovan påtalade olägenheterna för jordägarna och knappast alls stegra behovet av att inrätta särskilda fritidsområden för allmänheten. På de förut diskuterade åtgärderna för att få till stånd ett mera hänsynsfullt uppträdande i markerna från friluftsfolkets sida måste läggas likartade synpunkter. Även om genom desamma skulle kunna uppnås en viss avspänning i motsatsförhållandet mellan jordägare och friluftsfolk, vore det säkerligen alltför optimistiskt att räkna med att därigenom kunna i tillräcklig omfattning avlägsna de olägenheter för jordägarna, som alltid måste vara förbundna med en relativt stor tillströmning av människor.

Redan under denna frågas riksdagsbehandling fästes uppmärksamheten därpå, att inrättandet av särskilda fritidsreservat för allmänhetens friluftsliv genom statens och kommunernas försorg skulle vara ägnat att undanröja de mest påtagliga olägenheterna för markägarna av friluftslivets ökade utbredning. Riktigheten härav kan enligt utredningens mening icke betvivlas. Därest dylika fritidsreservat tillskapades i tillräckligt stor utsträckning samt genom förbättrade kommunikationer, där så av förhållandena påkallas, och genom särskilda anordningar på desamma till allmänhetens trevnad gjordes lättillgängliga och tilldragande, skulle säkerligen en betydande avlastning ske i fråga om besöksfrekvensen på övriga marker i tätbygdernas närhet. Man [ 87 ]bör därför ha anledning vänta sig att genom sådana åtgärder markägarnas berättigade intressen skulle i väsentlig mån kunna tillgodoses utan tillgripande av en icke önskvärd tvångsreglering av friluftslivet, vilket annars måhända icke skulle kunna i längden undvikas i betraktande av att de olägenheter, som den stegrade besöksfrekvensen på vissa marker orsakar, tagit en sådan omfattning, att det knappast kan anses rimligt att de därav berörda markägarna skola utan vidare behöva finna sig däri.

Det är alltså av åtminstone två olika anledningar synnerligen önskvärt att få till stånd särskilda fritidsreservat eller fritidsområden för allmänhetens friluftsliv. Den ena anledningen är given i och med den av bebyggelsens spridning orsakade faran för en alltmera tilltagande knapphet på för friluftsliv lämpliga, lättillgängliga markområden. Den andra har sin grund i angelägenheten av att skydda vissa särskilt utsatta markägare för skadegörelse och andra obehag, som äro förbundna med friluftslivets ökade utbredning, och därmed också att bevara förutsättningarna för den svårmistliga rörelsefrihet vilken friluftslivets utövare för närvarande åtnjuta. Att härmed föreligga två var för sig tillräckliga anledningar för ett ingripande från samhällets sida i syfte att tillskapa fritidsreservat torde med all önskvärd tydlighet framgå av de i de tre första kapitlen lämnade redogörelserna. Om behovet av ett dylikt ingripande lärer för övrigt i stort sett råda enighet, och åsiktsdivergenserna hänföra sig närmast till frågan om omfattningen av de åtgärder, som kunna vara behövliga, samt till frågan om vilka medel, som böra komma till användning. Till sistnämnda fråga återkommer utredningen i det följande.

Företrädare saknas icke för den meningen, att inrättandet av fritidsreservat kan begränsas till att anskaffa och för friluftslivets utövare reservera de jämförelsevis små markområden, vilka behöva tagas i mera intensivt bruk, såsom badplatser, campingplatser och mark för fritidsanläggningar jämte de allra närmaste omgivningarna därtill. Detta är otvivelaktigt riktigt såvitt angår många bygder i vart land, där befolkningstätheten är ringa och där de naturliga betingelserna saknas för att människor från andra delar av landet skola i större omfattning söka sig dit för att tillbringa sin fritid. Beträffande övriga delar av landet måste däremot enligt utredningens mening ett riktigt bedömande av friluftslivets förutsättningar och behov föranleda väsentligt längre gående åtgärder i markfrågan. Det gäller här att bevara de naturliga betingelserna icke blott för ett stationärt utan framför allt för ett rörligt friluftsliv. Fritidsreservaten få därför icke inskränkas till att för friluftslivet bli enbart en motsvarighet till vad idrottsplatsen är för idrottens utövare, en för vissa kroppsövningar särskilt iordningställd plats. Friluftslivet är ett uttryck för den moderna människans strävan att komma naturen närmare. Om denna strävan skall kunna förverkligas, måste tillgång finnas till vidsträckta områden med en tilltalande och såvitt möjligt åtminstone relativt orörd natur, vilken skall bilda den nödvändiga ramen omkring friluftslivet. Vid fritidsreservatens inrättande måste därför hänsyn tagas till landskapsskyddet närmare bestämt ett socialt landskapsskydd, som avser att i görligaste mån [ 88 ]bevara den ursprungliga natur- och landskapsbilden inom större sammanhängande områden. Vi behöva med andra ord även stora fritidsreservat, som skola utgöra ett slags nationalparker, där naturen skyddas icke för forskningsändamål utan för den stora allmänhetens skull. Då man bedömer behovet av dylika fritidsreservat, är det icke tillfyllest att taga hänsyn uteslutande till nu föreliggande förhållanden, så att endast det aktuella behovet tillgodoses. I den mån så kan ske utan att åtgärderna härför alltför mycket betunga den nuvarande generationen, böra strävandena inriktas på att möta de större behov, som kunna göra sig gällande i framtiden. Vad som nu försummas i detta hänseende kan kanske i framtiden icke gottgöras.

Fritidsreservat behövas, såsom redan i det föregående berörts, av skilda slag. Några för hela landet gemensamma vägledande normer kunna icke uppställas. Avgörande för vad som inom varje särskild ort bör åtgöras med hänsyn till de lokala behoven, måste i första, hand bli de naturliga betingelser för olika arters friluftsliv, som finnas i orten eller dess omgivningar, samt risken för att dessa betingelser skola försvinna, därest inga åtgärder vidtagas. Andra betydelsefulla faktorer att taga hänsyn till äro, bland andra, befolkningens fritidsvanor och dess ekonomiska. resurser, vilka ju äro bestämmande för dess möjligheter att ägna sig åt olika till buds stående fritidssysselsättningar. Även om sålunda något allmängiltigt schema icke kan uppgöras, torde dock behovet av fritidsområden kunna i viss mån belysas genom en undersökning av vilka markavsättningar, som synas böra ifrågakomma för en större stad med omgivningar, som giva möjligheter till ett mycket nyanserat friluftsliv. Sådana undersökningar av mera grundlig beskaffenhet ha företagits i flera städer, i en del fall i samband med utredningens markinventering, i andra åter fristående från denna. Ett exempel av sistnämnda slag erbjuder den undersökning, som en av Stockholms stad tillsatt utredningskommitté under åren 1936–1938 verkställt för att klarlägga vilka åtgärder som kunde erfordras för att trygga och främja stockholmsbefolkningens friluftsliv. Denna kommitté har kommit till det resultatet, att den primära uppgiften för staden i detta syfte vore att i tillräcklig omfattning avsätta markområden, lämpade för olika former av friluftsliv. För det mera aktiva friluftslivet i skog och mark erfordrades främst vidsträckta vildmarksdomäner. Dessa friluftsallmänningar borde vara lätt åtkomliga från staden och om möjligt borde åtminstone ett eller annat område ligga i stadens omedelbara närhet, helst gränsande direkt till stadsbebyggelsen eller förenat med denna genom en korridor av orörd natur. Vidare behövdes för en mera passiv rekreation, närmast för familjer under semestrar och andra lediga sommardagar, på olika håll inom stadens omgivningar flera tältområden med badstränder. För båtfolket – seglare, kanotister och motorbåtsägare – erfordrades dels en eller flera centrala uthamnar i skärgården såsom replipunkter för längre båtfärder, dels ock både i saltsjön och i Mälaren angöringsplatser med till dessa anslutna tältområden för weekend- och annan sommarvistelse. Härutöver borde [ 89 ]slutligen i anknytning till något friluftsreservat eller campingområde anordnas ett större, modernt utrustat saltsjöbad med goda kommunikationer.

Om man med ledning av denna och andra för utredningen tillgängliga undersökningar i skilda städer skulle ställa upp en fullständig förteckning över de olika slags fritidsområden, som kunna vara önskvärda för en större stad med för friluftsliv gynnsamma omgivningar, skulle den komma att upptaga följande olika områden:

1. områden, avsedda uteslutande för friluftsbad, såväl med som utan vidlyftigare anordningar för de besökandes trevnad;
2. tältområden, helst i anslutning till badstränder;
3. områden, på vilka fritidsbyar bestående av sommarstugor, avsedda till uthyrning för längre eller kortare tid, kunna uppföras;
4. centrala uthamnar för småbåtar samt angöringsplatser för sådana båtar med därtill anslutna tältområden;
5. vattenområden, där ett ordnat sportfiske kan utövas;
6. staden närbelägna naturområden för kälkbacks-, skridsko- och skidåkning, promenader och kortvarigare utflykter;
7. vidsträckta naturområden, gärna av vildmarkskaraktär, avsedda för ett allsidigt, mera aktivt friluftsliv sommar- och vintertid.

Om möjligt bör det så ordnas, att olika fritidsområden förbindas med varandra och med stadsbebyggelsen genom naturkorridorer med cykel- och vandringsstigar.

Vid planläggandet av markreservaten för en större stads befolkning måste beaktas, att åtminstone en del av de erforderliga fritidsområdena böra vara belägna på ett relativt ringa avstånd från stadens bebyggelsecentrum eller i varje fall från den stadsdel, vars invånares behov de närmast skola tillgodose. Vissa områden böra ligga så att det blir möjligt att besöka dem i vardagslag efter slutat dagsarbete. Här bör restiden helst icke överstiga en halv timma. Står för besöket något längre tid till förfogande, exempelvis en hel fridag, kan avståndet från staden, räknat i restid, kanske utsträckas till det tredubbla. Är området avsett för uppehåll under veckosluten eller under längre ledigheter, såsom semester och dylikt, kan det utan större olägenhet vara beläget ännu något längre bort. Man får i detta sammanhang icke lämna ur sikte, att en ganska avsevärd del av städernas befolkning av ekonomiska och andra skäl äro hänvisade till att tillbringa sin semester i bostadsortens omgivningar, varför behovet av lokala semesterområden måste ägnas tillbörligt beaktande. Å andra sidan medgiva förbättrade och förbilligade kommunikationer att dessa områden numera kunna förläggas på längre avstånd från städerna än eljest skulle vara fallet. Över huvud taget framgår av det sagda, att kommunikationsförhållandena spela en dominerande roll i detta sammanhang och att sålunda frågan därom ej kan lämnas obeaktad i samband med inrättandet av fritidsreservat.

För kanske de flesta städers och industriorters vidkommande erfordras [ 90 ]givetvis icke alla de ovan uppräknade arterna av fritidsreservat, även om de naturliga förutsättningarna för deras anordnande skulle förefinnas, och där de naturliga förutsättningarna för inrättande av visst slags fritidsreservat saknas, måste man uppenbarligen nöjas med de möjligheter som stå till buds eller undantagsvis, såsom i fråga om friluftsbad, med de konstgjorda surrogat för det saknade, som kunna åstadkommas. Att i sista hand de finansiella resurserna och en avvägning mellan behovet av fritidsområden samt andra, ofta mera trängande behov bli de avgörande faktorerna för vad som bör och kan åtgöras, är alltför tydligt för att behöva närmare utvecklas.

Ehuru behov av särskilda åtgärder för tryggandet av mark- och vattenområden för allmänhetens friluftsliv i allmänhet föreligger endast i fråga om städernas och industribygdernas befolkning, kan detta dock icke sägas vara förhållandet i avseende å möjligheterna till friluftsbad. Den privata fritidsbebyggelsen – i vissa fall därjämte vattenföroreningar från industrierna och andra omständigheter – hotar inom många landskommuner att tillintetgöra eller starkt beskära möjligheterna för dessa kommuners egna invånare att bada i öppet vatten. Det framstår därför som angeläget att även för landsbygdens befolkning bevara erforderliga naturliga badstränder, som hotas av exploatering i en eller annan form.

Vad i det föregående anförts har närmast hänfört sig till behovet av särskilda fritidsreservat för befolkningen inom en viss ort. Härutöver förefinnes emellertid otvivelaktigt ett behov av fritidsreservat, som kunna i större utsträckning tagas i anspråk – framför allt för semestervistelse – av invånare från hela landet eller åtminstone från väsentliga delar därav. Dessa riksallmänningar för friluftsliv böra vara belägna företrädesvis vid kusten av saltsjön eller i någorlunda centralt liggande skogsbygder med vacker och för trakten representativ natur, som erbjuder gynnsamma betingelser för olika arter av friluftsliv.

I den nu lämnade översikten över friluftslivets markbehov har något utrymme icke ägnats åt koloniträdgårdsproblemet. I två till utredningen inkomna framställningar, den ena från styrelsen för Sveriges koloniträdgårdsförbund och den andra från Göteborgs friluftsråd, har hemställts, att fritidsutredningen i samband med frågan om befolkningens tillgång till friluftsliv och lantvistelse över huvud måtte till behandling upptaga frågan om lämpligaste sättet för bevarande av de nuvarande koloniträdgårdarna samt undersöka möjligheterna av en utökning av antalet koloniträdgårdar i landet. Styrelsen för koloniträdgårdsförbundet har uttalat, att det för den dagliga fritiden väl svårligen kunde påvisas ett bättre och lämpligare friluftsliv än vad innehavet av en koloniträdgård alltid komme att medföra. I en sådan samlades familjen efter slutat förvärvsarbete dagligen under våren, sommaren och hösten för att bruka jorden eller för att vila ut på ett område, som låge nära staden, men dock tillräckligt långt ifrån för att vara oberört av den inre [ 91 ]stadens osunda luft och brist på sol. För det uppväxande släktet vore vistelsen i koloniträdgårdarna, särskilt under barnaåren, av oerhörd betydelse. Det nuvarande antalet koloniträdgårdslotter, samlade omkring städer och industrisamhällen – omkring 28,000 – vore otillräckligt, vartill komme att många av dessa hotades med uppsägning på grund av städernas territoriella utveckling. Göteborgs friluftsråd har framhållit, att man kunde skilja mellan två olika slag av koloniområden, nämligen dels sådana, vilka såsom enda eller huvudsaklig uppgift hade att bereda innehavarna av lotterna tillfälle att gräva i jorden och att skänka dem ett mindre tillskott till deras hushåll, och dels sådana, som i första hand skulle ge människorna möjlighet att komma ut från staden och tillfälle att bada och "bo på landet". Kolonier av det senare slaget hade ofta utbildat sig till små samhällen för sommarvistelse, och kolonistugorna fyllde där i viss män samma funktion som sommar- och sportstugor. Enbart i Göteborg bodde sommartiden cirka 7 000 barn under femton år i kolonierna. Det vore tydligt, att innehavet av en kolonilott för många innebure den lämpligaste lösningen av sommarnöjesproblemet. Efterfrågan på kolonilotter vore åtminstone i Göteborg betydligt större än tillgången.

Vad i dessa båda framställningar anförts är utan tvivel förtjänt av det största beaktande. Fritidsutredningen är för sin del livligt övertygad om betydelsen av den sociala funktion, som koloniträdgårdsrörelsen fyller, och om de möjligheter den erbjuder för lösandet av stora befolkningslagers fritidsproblem. Utredningen har emellertid ansett sig icke böra upptaga frågan om tillgodoseende av markbehovet för koloniträdgårdar till behandling i detta sammanhang. Kolonilotterna äro nämligen – liksom sommar- och sportstugetomterna – avsedda att utnyttjas uteslutande av en mycket begränsad krets personer, en familj. Koloniträdgårdsproblemet måste därför ses ur delvis andra synpunkter och lösas med delvis andra medel än den fråga, som utgör föremål för detta betänkande. Sistnämnda fråga har utredningen fattat såsom avseende tillhandahållande av markområden, avsedda för allmänhetens friluftsliv och rekreation under fritiden. Koloniträdgårdsfrågan finnes för övrigt ej omnämnd i utredningens direktiv och det kan därför, trots att den ingalunda saknar samband med det i direktiven diskuterade komplexet av problem berörande ett ändamålsenligt utnyttjande av fritiden, ifrågasättas, huruvida det över huvud varit avsikten att utredningen skulle taga befattning därmed.




Kap. VI. Allmänna synpunkter på möjligheterna att inrätta fritidsreservat.

Stadsplanelagstiftningen.

Ett fritidsreservat eller friluftsreservat är ett naturområde, som är avsett att tjäna såsom tillflyktsort för allmänheten under fritiden. Detta utesluter [ 92 ]icke att det kan samtidigt utnyttjas även för andra ändamål, under förutsättning att det icke sker på sådant sätt eller i sådan omfattning, att områdets lämplighet såsom fritidsreservat i väsentlig grad minskas. Ett fritidsreservat kan sålunda tillskapas genom att vissa normer fastställas for användningen av visst mark- eller vattenområde, innebärande antingen att området endast får utnyttjas för friluftsändamål eller också att det icke får utnyttjas för andra ändamål på sådant sätt eller i sådan omfattning, att dess användbarhet för friluftsändamål helt eller delvis äventyras. Ett dylikt äventyrande sker framför allt genom markens exploatering för bebyggelse, men också genom andra former av utnyttjande, som äro ägnade att verka förstörande på områdets natur- och rekreationsvärden.

Vissa möjligheter och även skyldigheter att fastställa normer för mark- och vattenområdens utnyttjande erbjuder stadsplanelagstiftningen (stadsplanelagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan av den 20 november samma år). Enligt stadsplanelagen skall för stads ordnande och bebyggande finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen, däribland även parker och andra allmänna platser. Stadsplan skall härutöver innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga. Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över området, stomplan. Stomplan skall, om så erfordras, innehålla särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande och användande i övrigt. Stadsplanelagens bestämmelser möjliggöra att förhindra uppförande av byggnader i strid mot stadsplan eller stomplan ävensom vidtagande av vissa andra åtgärder, exempelvis schaktning och trädfällning, vilka kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Genom att på. lämpligt sätt använda stadsplane- och stomplaneinstituten kan sålunda en stad inom sina gränser tillskapa fritidsreservat – även i strid mot markägarnas vilja. Detta förutsätter emellertid i allmänhet att staden inlöser den i fritidsreservaten ingående marken. Staden är nämligen skyldig att lösa mark, som enligt fastställd plan skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, därest markens ägare till följd av planens bestämmelser kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde. Beträffande inlösningsförfarandet gälla i huvudsak samma regler som för expropriation.

Stads- och stomplan kan också uppgöras inom köpingar och vissa andra samhällen samt, efter förordnande av Konungen, för tätare befolkad ort på landet.

Beträffande den egentliga landsbygden finnes däremot icke något planinstitut, som möjliggör tillskapandet av fritidsreservat för allmänheten. För detta ändamål kunna nämligen icke användas de i stadsplanelagen för vissa [ 93 ]fall föreskrivna byggnadsplanerna och icke heller de i jorddelningslagen (och fastighetsbildningslagen) omnämnda avstyckningsplanerna. Stadsplanelagens bestämmelser angående den egentliga landsbygden medge icke ens en sådan reglering av själva bebyggelsen, att man kan i det allmännas intresse hindra bebyggelse på ur naturskyddets och friluftslivets synpunkt särskilt värdefulla områden annat än i mycket begränsad omfattning.

De möjligheter vår nuvarande stadsplanelagstiftning erbjuder att tillskapa fritidsreservat eller att underlätta tillskapandet av sådana i framtiden genom att förhindra att därför lämpliga marker till följd av exploatering göras otjänliga för sådant ändamål äro sålunda mycket begränsade. Detta beror i främsta rummet därpå, att möjligheter till ett effektivt ingripande finnas endast beträffande mark, som ligger inom stadsgränserna, och att de för friluftslivets behov lämpliga och erforderliga markerna oftast äro belägna utanför dessa gränser. Även inom stadsgränserna förminskas emellertid stadsplanelagstiftningens användbarhet för ifrågavarande ändamål genom de kostnader, som äro förenade med genomförandet av stads- och stomplaner, särskilt inlösandet av den mark, som i dylika planer kan bli avsatt såsom fritidsreservat. Denna mark måste nämligen ofta inlösas efter ett högt beräknat tomtvärde.

Strandlagsförslaget.

I detta sammanhang må i korthet beröras det förslag till påbyggnad till stadsplanelagstiftningen, som innefattas i utredningens hösten 1938 avgivna betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. Detta förslag (strandlagen) avsåg att giva myndigheterna möjligheter till sådan kontroll över bebyggelsen inom vissa strandområden, huvudsakligast på landsbygden, att därigenom kunde, åtminstone i viss utsträckning, förhindras en ur allmänna synpunkter icke önskvärd förläggning av bebyggelsen, främst den privata fritidsbebyggelsen, inom de av lagen berörda strandområdena. I detta syfte upptog strandlagen bestämmelser om att byggnad, som icke erfordrades för rikets försvar eller för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov, i regel icke skulle inom nämnda strandområden få uppföras annorstädes än inom härför av länsstyrelsen fastställda områden, s. k, byggnadsområden. Byggnadsområdena skulle, såvitt det läte sig göra utan att markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom komme att stå i uppenbart missförhållande till egendomens värde, förläggas så, att ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att icke heller i övrigt till byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra, ett utnyttjande av strandområdet, som eljest vore ur allmänna synpunkter olämpligt. Som en följd av att byggnadsområdenas förläggning och storlek skulle bestämmas så att markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppenbart missförhållande till [ 94 ]egendomens värde, kunde inlösen av eller ersättning för mark som ej fick bebyggas undvikas. Denna form för byggnadsreglering utan ersättning till markägarna medför givetvis att regleringen ej kan från bebyggelse undantaga all mark som det i varje särskilt fall vore önskligt att skydda. De mest påtagliga olägenheterna av randbebyggelse och spridd bebyggelse i strändernas omedelbara närhet synes dock kunna bemästras därigenom, enär ju frihållande från bebyggelse av marken närmast strandlinjen och av natursköna platser inom strandområdena höjer tomtvärdet på kringliggande mark. En annan konsekvens av den valda formen för bebyggelseregleringen blir att de områden, som enligt strandlagen icke få bebyggas, icke kunna – såsom förhållandet är med allmänna platser i stadsplaner och stomplaner – anses såsom i något avseende avsatta för allmänna ändamål. Någon bestämmelse om ökad rätt för allmänheten att färdas över dessa områden eller att vistas å desamma innehåller förslaget därför icke heller. I motiven framhölls också uttryckligen, att avsikten med regleringen icke var att inrymma någon sådan ökad rätt åt allmänheten. Däremot upptogs i strandlagen stadganden, som avsågo att i viss omfattning förebygga, att markägare genom uppsättande av för legitima ändamål icke erforderliga stängsel inom strandområdena skulle kunna förhindra eller avsevärt försvåra utövningen av den frihet att till fots färdas över vissa marker, som redan enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser tillkommer envar.

Strandlagsförslagets bestämmelser skulle sålunda enligt utredningens mening icke kunna utnyttjas för att tillskapa reservat för allmänhetens friluftsliv. Detta var icke heller dess syfte. Med strandlagsförslaget avsågs endast att genom en ändamålsenlig lokalisering av bebyggelsen i viss utsträckning förhindra, att de nu från bebyggelse fria markerna vid stränderna i framtiden minskades utöver vad som ur social synpunkt kunde anses tillbörligt. Förslagets värde ur friluftslivets synpunkt är därför så gott som uteslutande att hänföra till den betydelse det kunde få för bevarandet av återstående natur- och skönhetsvärden inom de genom bebyggelse på sina ställen starkt hotade strandområdena vid våra kuster och vissa insjöar. De fördelar, som utredningen trott skulle härigenom kunna uppnås för friluftslivet, äro följande. I åtminstone viss utsträckning skulle möjligheterna tryggas att även i framtiden tillfredsställa det rekreationsbehov, som alltid kunnat tillgodoses vid hav och sjö och som enligt utredningens uppfattning ej kan tillbörligen tillgodoses endast därigenom att staten och kommunerna avsätta fritidsreservat, dit den icke strandägande befolkningens friluftsliv skulle koncentreras. Vidare skulle härigenom skapas en nödvändig förutsättning för att lämpliga fritidsreservat vid stränderna – våra för friluftsliv och rekreation värdefullaste marker – skola kunna framdeles tillskapas i erforderlig omfattning, ty av bland annat ekonomiska skäl lärer det få anses uteslutet, att detta skall kunna ske inom en så nära framtid, att icke dessförinnan, om strandbebyggelsen lämnas oreglerad, många av de för ändamålet lämpligaste stränderna hunnit bli bebyggda. Slutligen borde den [ 95 ]föreslagna bebyggelseregleringen medföra, åtminstone på längre sikt, mera tillfredsställande och tryggade förhållanden för dem, som föredraga och ha de nödiga resurserna att ordna för sin rekreation under fritiden genom att skaffa sig en sommar- eller sportstuga.

Regionplanefrågan.

Med hänsyn till den inverkan bebyggelseförhållandena äga för friluftslivets markfråga är det naturligt, att införandet av en regionplanelagstiftning anvisats såsom en ändamålsenlig utväg att lösa denna fråga, vilket ju skett icke blott i flera av de i kapitlen I och II refererade uttalandena utan också från många håll i den offentliga diskussionen. I allmänhet synes man därvid ha tänkt sig det engelska regionplaneväsendet som förebild. I vårt land finnes som bekant ingen regionplanelagstiftning. Förslag till en sådan har visserligen utarbetats i samband med förarbetena till gällande stadsplanelag, men har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd. För närvarande äro emellertid särskilda sakkunniga – utredningen rörande kommunal samverkan – sysselsatta med en undersökning av möjligheterna att införliva regionplaneinstitutet i någon form med svensk rätt.

En lämpligt avvägd regionplanelagstiftning skulle obestridligen vara ägnad att i många viktiga hänseenden underlätta lösningen av friluftslivets markfråga, redan därigenom, att den skulle möjliggöra att förhindra, att bebyggelsen, främst i de större samhällenas omgivningar, planlöst sprider sig ut över vidsträckta arealer sprängande sönder de ännu fria naturområdena. Den skulle också skapa möjligheter att inom de regionplanelagda områdena avsätta mark såsom fritidsreservat och därigenom för framtiden bevara dess lämplighet och trygga dess användning för friluftsändamål. Det är därför – frånsett de viktiga funktioner i övrigt för den moderna samhällsutvecklingen, som regionplaneinstitutet kan fylla – även ur friluftslivets synpunkt synnerligen önskvärt, att en efter svenska förhållanden avpassad regionplanelagstiftning så snart som möjligt kommer till stånd såsom en följd av den därom pågående särskilda utredningen.

Trots den betydelse man sålunda kan vänta sig att en eventuell regionplanelag skall få för lösningen av friluftslivets markfråga, måste det likväl anses uteslutet att enbart med dess hjälp få till stånd en lösning av denna fråga som tillfredsställer det föreliggande behovet. Man måste nämligen utgå ifrån såsom synnerligen sannolikt, att av såväl ekonomisk som andra skäl upprättandet av regionplaner annat än för en del större beolkningscentra med deras närmaste omgivningar kommer att möta särskilt starkt motstånd. För de därutanför liggande områdena, inom vilka de som fritidsreservat lämpliga markerna kanske oftast äro belägna, skulle alltså en regionplanelagstiftning inom överskådlig tid få mycket ringa praktisk betydelse. Frånsett den ovisshet, som råder beträffande den blivande regionplanelagstiftningens räckvidd och den tidpunkt, då den kan träda i kraft, måste man vidare utgå ifrån att en ganska lång tid skall förflyta, innan några [ 96 ]regionplaner bli upprättade för de områden, beträffande vilka uppgörandet av regionplaner över huvud är tänkbart. Upprättandet av en regionplan är nämligen en invecklad och tidsödande procedur och drager därjämte ganska dryga kostnader. Det är därför önskvärt med andra åtgärder, som kunna underlätta inrättandet av fritidsreservat i vilka delar som helst av landet och som kunna få praktisk betydelse inom en nära framtid.

Inrättandet av fritidsreservat en uppgift för staten, kommunerna och vissa enskilda sammanslutningar.

Innan utredningen närmare ingår på vilka åtgärder, som synas böra ifrågakomma för att få till stånd erforderliga fritidsreservat, torde det vara nödvändigt att taga ställning till frågan, i vilken omfattning inrättandet av fritidsreservat bör vara en statlig eller en kommunal angelägenhet och i vilken utsträckning man kan tänka sig medverkan av andra organ än stat och kommuner.

Under frågans riksdagsbehandling synes huvudvikten hava lagts därpå, att det vore ett i främsta rummet kommunalt intresse att tillgodose behovet av särskilda fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda. orternas befolkning. Därjämte underströks emellertid angelägenheten av att staten i största möjliga utsträckning ställde den tillhörig lämplig mark till förfogande för ändamålet. I överensstämmelse härmed hava också utredningens direktiv avfattats.

Enligt utredningens mening är det naturligt, att det bör i främsta rummet ankomma på varje kommun att främja och trygga sina invånares möjligheter att idka friluftsliv och att, i den mån så erfordras för vinnande av detta syfte, draga försorg om att lämpliga fritidsreservat inrättas. Friluftsfrågorna ha emellertid en sådan betydelse för folkhälsan och äga även i andra avseenden en sådan social räckvidd, att det icke kan helt överlämnas till de enskilda kommunerna att själva lösa dem för sina invånares vidkommande. I många fall torde för övrigt en tillfredsställande lösning icke stå att vinna utan så avsevärda ekonomiska insatser, att det för åtskilliga kommuner skulle överstiga deras finansiella resurser. Slutligen må framhållas, att de fritidsreservat, som kunna komma att tillskapas, på grund av sakens natur många gånger måste få betydelse icke blott för en enstaka kommuns invånare utan för befolkningen inom två, eller flera kommuner och i vissa fall måhända för befolkningen inom en mycket stor del av landet. En lösning, som motsvarar det föreliggande behovet och som på samma gång är rättvis, kan därför åstadkommas endast genom samverkan emellan staten och kommunerna samt mellan olika kommuner inbördes.

Att fastställa bestämda regler angående de fall då staten och de fall då kommunerna böra tillhandahålla erforderliga markområden torde icke vara nödvändigt och är väl knappast heller möjligt. Det synes emellertid rimligt, att markfrågans ordnande bör ankomma på staten i fråga om [ 97 ]fritidsreservat med sådant läge och sådan grad av tillgänglighet, att de kunna utnyttjas av befolkningen inom en större del av landet eller eljest av en betydande del av befolkningen, i synnerhet om icke någon viss kommun kan sägas få den största nyttan därav. Beträffande åter sådana fritidsreservat, som i främsta rummet äro avsedda för eller huvudsakligen kunna utnyttjas av invånarna i viss kommun eller vissa kommuner, synes det vara naturligt, att det bör i princip ankomma på de berörda kommunerna att sörja för den erforderliga markanskaffningen. Även i fråga om fritidsreservat av sistnämnda slag synes dock staten böra i viss utsträckning lämna aktiv medverkan för att underlätta lösningen av markfrågan.

Formerna för statens medverkan vid tillkomsten av fritidsreservat har utredningen upptagit till en mera ingående behandling i det närmast följande kapitlet. Frågan om kommunernas befogenhet att vara verksamma för inrättandet av fritidsreservat, beträffande vilken en viss oklarhet synes råda, hur gjorts till föremål för särskild behandling i kapitel VIII. Däri beröres också frågan om kommunal samverkan för samma ändamål. Med kommuner har utredningen här ovan avsett de borgerliga primärkommunerna. Det synes emellertid som om även landstingskommunerna skulle kunna göra en insats. För åtminstone en del landstingsområden torde förhållandena vara sådana, att det kan vara lämpligt och önskvärt, att ett eller flera för hela landstingsområdet gemensamma fritidsreservat inrättades. I många fall skulle också en lämplig lösning kunna åstadkommas genom samverkan mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och en eller flera städer. Något hinder för landstingen att besluta om en sådan för landstingsområde gemensam angelägenhet synes icke föreligga, enär detta väl får anses vara en angelägenhet, som bland annat avser hälsovården (jfr 4 § lagen om landsting). I vart fall skulle så bliva förhållandet, därest utredningens i kapitel VIII framförda förslag godtagas. Särskilt beslut av Konung och riksdag torde därför icke vara erforderligt för att förläna landstingen beslutanderätt i dylika ärenden. Att ålägga landstingen några skyldigheter i förevarande avseenden anser utredningen icke vara lämpligt.

En förtjänstfull verksamhet för främjande av friluftslivet utövas av en stor mängd enskilda organisationer. I första rummet böra här nämnas sådana organisationer, vilkas verksamhet omspänner hela landet och kan komma i stort sett varje medborgare till godo, såsom Svenska turistföreningen. Skidfrämjandet, Folkrörelsernas semesterförening samt scoutrörelsen. Sådan verksamhet bedrivas också av lokala turistföreningar, hembygdsföreningar, idrottsföreningar etc. Man bör icke heller i detta sammanhang förbise de insatser, som gjorts och kunna göras av industri- och handelsföretag, personalsammanslutningar inom sådana samt fackföreningar och fackförbund. De nu nämnda organisationerna och andra liknande ha bland annat varit verksamma, ofta i mycket betydande utsträckning, för tillskapandet av semesteranläggningar och replipunkter av olika slag för friluftslivet. De möjligheter, som finnas att genom underlättande och [ 98 ]stödjande av denna deras verksamhet åstadkomma fritidsreservat, synas böra tillvaratagas. Tydligen måste emellertid härvid skiljas mellan sådana fritidsreservat som bli tillgängliga för allmänheten och sådana som äro avsedda – i varje fall i första hand – för en mer eller mindre begränsad krets av personer.

Då fritidsutredningen icke i anslutning till det närmast föregående omnämnt den verksamhet avseende tillhandahållande av möjligheter till fritidsvistelse, friluftsbad m. m., som bedrives av enskilda företag i förvärvssyfte, beror detta icke på någon underskattning av denna verksamhets betydelse utan har sin grund däri, att de markområden, varpå denna verksamhet bedrives, svårligen kunna få karaktären av fritidsreservat i den mening, vari detta ord eljest begagnas i detta betänkande.

Inrättandet av fritidsreservat med hänsyn till olika rättslig natur hos jorden.

De utvägar, som stå till buds för anskaffande av mark till fritidsreserat, då detta, såsom här förutsättes, skall ske utan anlitande av de möjligheter, som gällande stadsplanelagstiftning erbjuder eller som kunna uppnås genom införandet av ett regionplaneinstitut, kunna ställa sig olik allt efter de skilda rättsliga naturerna av den jord som kan komma i fråga.

Jord, som äges av staten (kronan), kan ställas till förfogande för ändamålet genom beslut av Konung och riksdag om ändrade grunder för dess disposition och förvaltning. Ett sådant beslut synes icke behöva medföra någon väsentlig minskning av kronans intäkter av domänförvaltningen. På motsvarande sätt förhåller sig med mark, som befinner sig i en kommuns ägo, om kommunen därav vill tillskapa ett kommunalt fritidsområde, ehuruväl här en sådan åtgärd oftare kan medföra avstående av ekonomiskt betydelsefulla möjligheter att på annat sätt utnyttja marken, beroende på att de kommunala jordarna ofta äro så belägna att de ha ett förhållandevis högt tomtvärde. Beträffande jord av annan rättslig natur – huvudsakligen jord under enskild äganderätt, jord som innehaves med fideikommissrätt, kyrklig jord och häradsallmänningar – erbjuder det större svårigheter att inrätta fritidsreservat.

I fråga om fastigher i enskild ägo – på sådana är den ojämförligt största delen av de marker som lämpa sig till fritidsreservat belägen – synes uppgiften närmast bli att undersöka vad som lagstiftningsvägen kan och behöver göras för att för stat, kommuner och andra lämpliga organ underlätta förvärv med äganderätt av mark till fritidsreservat från dess nuvarande ägare eller förvärv av annan rätt till marken, som kan trygga dess framtida funktion såsom fritidsreservat. Därjämte bör emellertid undersökas vad som i andra hänseenden kan göras för att främja inrättandet av fritidsreservat på sådan mark, varvid de finansiella och ekonomiska problemen måste tilldraga sig särskild uppmärksamhet.

Fideikommissegendomarna äro, såsom av den verkställda inventeringen framgått, i många fall på grund av sin naturbeskaffenhet och belägenhet [ 99 ]utomordentligt lämpliga som fritidsreservat. Den begränsning i fideikommissaries dispositionsrätt över fideikommitterad egendom, som de för fideikommiss gällande särskilda rättsreglerna innebära, är i och för sig ägnad att i viss utsträckning bevara fideikommissfastigheters naturliga förutsättningar såsom fritidsreservat, men försvårar å andra sidan tillskapandet av fritidsreservat å sådana fastigheter. Det kunde därför, med hänsyn till önskvärdheten av att få till stånd fritidsreservat å fideikommissfastigheter, möjligen ifrågasättas att vidtaga särskilda åtgärder i detta syfte. I betraktande av att sedan åtskillig tid pågått utredningar angående en avveckling av bestående fideikommiss bör dock enligt fritidsutredningens uppfattning detta icke ske, enär det knappast skulle kunna undvikas att därigenom i viss mån föregripa resultatet av dessa utredningar. För närvarande synes man därför böra inrikta ansträngningarna på att inom ramen för de gällande rättsreglerna angående fideikommissen i görligaste mån underlätta inrättandet av fritidsreservat på fideikommissfastigheter.

Kyrklig jord utgöres av, dels sådan fast egendom, som omförmäles i 1 § ecklesiastik boställsordning (prästboställen), dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosysslomän och klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering av sådana befattningshavares löner bildad fond, dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor och andra kyrkor i städer och på landet. Ett icke ringa antal sådana fastigheter ha i inventeringsuppgifterna angivits vara lämpliga såsom fritidsreservat. Inrättandet av fritidsreservat å kyrklig jord stöter emellertid på särskilda svårigheter till följd av de för disponerandet av kyrklig jord gällande särskilda bestämmelserna. Kyrklig jord får exempelvis icke säljas utan Konungens medgivande, och dylikt medgivande kan lämnas endast för vissa i kyrkliga försäljningslagen av den 4 januari 1927 särskilt uppräknade fall. Intet av dessa har direkt avseende å inrättandet av fritidsreservat eller över huvud å främjandet av friluftslivet. Medgivande till försäljning av kyrklig jord kan emellertid lämnas under förutsättning att jorden erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen om expropriation. Endast i den mån friluftslivets främjande redan kan anses vara eller göres till ett ändamål, för vilket expropriationstillstånd kan lämnas, är det sålunda möjligt för en kommun eller annat organ att inköpa kyrklig jord för att därå inrätta fritidsreservat, såvida icke kyrkliga försäljningslagen ändras. Det synes icke heller uteslutet att andra för kyrklig jord gällande bestämmelser kunna medföra vissa svårigheter, då fråga uppkommer om att genom avtal få till stånd fritidsreservat. Det är dock icke utredningens avsikt att i det följande föreslå några ändringar i de bestämmelser, som nu gälla i fråga om dispositionen av kyrklig jord.

Häradsallmänningarna hava vid markinventeringen tilldragit sig uppmärksamhet. Det rör sig dock endast om ett jämförelsevis ringa antal sådana, och häradsallmänningarna få till följd av gällande lagbestämmelser angående deras förvaltning anses vara relativt skyddade mot sådan exploatering, som kan tillintetgöra deras rekreationsvärden. Med hänsyn bland annat härtill [ 100 ]anser utredningen, att det icke för närvarande är av behovet påkallat att — såsom från en del håll föreslagits – undersöka möjligheterna av att vidtaga åtgärder i speciellt syfte att få häradsallmänningarna utnyttjade och bevarade såsom fritidsreservat.

Då fritidsutredningen sålunda ansett sig icke böra framlägga några förslag speciellt avsedda för att underlätta bevarandet och utnyttjandet för friluftsändamål av fideikommissfastigheter, kyrklig jord och häradsallmänningar, innebär detta givetvis icke att fastigheter av dessa slag lämnas oberörda av de åtgärder, som i det följande föreslås i syfte att främja inrättandet av fritidsreservat å annan mark än kronojord. Dessa utredningens förslag ha icke någon sådan begränsning, utan äro avsedda att vinna tillämpning i fråga om alla slag av fast egendom, i den mån detta icke hindras av för vissa fastigheter gällande särskilda bestämmelser.




Kap. VII. Formerna för statens medverkan vid inrättandet av fritidsreservat.

A. Inrättandet av fritidsreservat på statens marker.

Under riksdagsbehandlingen av friluftslivets markfråga, framhölls den betydelse som många av kronans domäner äga för friluftslivet och vikten av att de möjligheter tillvaratoges som funnes att tillskapa friluftsallmänningar å sådana domäner. I utredningens direktiv har också utsagts, att i all den mån så vore möjligt i statens ägo befintliga markområden torde böra göras tillgängliga för den rekreationssökande allmänheten. Den av utredningen verkställda inventeringen har visat, att ett stort antal av kronans domäner, framför allt sådana under domänstyrelsens förvaltning men även en del andra, på grund av sin belägenhet och sin naturbeskaffenhet lämpa sig såsom fritidsreservat och att beträffande många av dem föreligger ett aktuellt behov av att deras utnyttjande för friluftsändamål underlättas och tryggas för framtiden. Med hänsyn härtill och under åberopande av vad utredningen i närmast föregående kapitel anfört angående angelägenheten av att staten aktivt medverkar vid tillskapandet av erforderliga fritidsreservat föreslår utredningen åtgärder för inrättandet av statliga fritidsreservat å mark, som nu är i kronans ägo, vilka åtgärder företrädesvis avse domänfondens fastigheter men i viss utsträckning även annan kronan tillhörig fast egendom. Utredningen har också ansett sig böra föreslå att staten, då särskilda skäl därtill föranleda, förvärvar för friluftslivet speciellt värdefulla markområden i direkt syfte att bevara dem för friluftsändamål. Dessa utredningens förslag återfinnas i avdelning II av betänkandet, vari även beröres frågan om vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för att göra annan i statens ägo befintlig mark än den som kan bli avsatt såsom statliga fritidsreservat tillgänglig för den [ 101 ]rekreationssökande allmänheten. I detta sammanhang vill emellertid utredningen fästa uppmärksamheten på att de föreslagna åtgärderna för inrättandet av fritidsreservat å kronoegendomar äro av den karaktär, att de torde kunna genomföras i full utsträckning även i det nu rådande mindre gynnsamma statsfinansiella läget.

B. Lagstiftningsåtgärder.

Utredningen har här ovan givit uttryck åt den uppfattningen, att det i främsta rummet bör ankomma på kommunerna att främja och trygga sina invånares möjligheter att idka friluftsliv och att, i den mån så erfordras för vinnande av detta syfte, sörja för inrättandet av lämpliga fritidsreservat, samt att jämväl vissa enskilda organisationers verksamhet för tillskapandet av fritidsreservat bör understödjas och uppmuntras. En naturlig konsekvens av den sålunda intagna ståndpunkten blir att statsmakterna böra icke blott se till att gällande rättsregler icke lägga onödiga hinder i vägen för denna kommunernas och de enskilda organisationernas verksamhet utan också vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder, som kunna vara ägnade att positivt befordra verksamheten. Härmed sammanhängande spörsmål har utredningen upptagit till behandling dels i nästföljande kapitel och dels i avdelning III av betänkandet.

C. Ekonomiska stödåtgärder för att främja tillkomsten av fritidsreservat.

Såsom utredningen förut framhållit torde en tillfredsställande lösning av frågan om inrättandet av fritidsreservat för många orters vidkommande icke stå att vinna utan avsevärda ekonomiska insatser. Det framstår därför såsom önskvärt, att staten, där så av förhållandena påkallas, lämnar finansiellt stöd för att befordra tillkomsten av kommunala fritidsreservat. Dylikt stöd synes också böra lämnas åt föreningar och andra sammanslutningar, som bedriva verksamhet för friluftslivets främjande och åt vilka det lämpligen kan anförtros att organisera för en större allmänhet avsedda fritidsreservat.

Fritidsutredningen har tidigare haft tillfälle att medverka vid tillkomsten av en form för lämnandet av statligt ekonomiskt stöd åt inrättandet av fritidsreservat. Utredningen hemställde nämligen i skrivelse den 29 november 1938 till chefen för handelsdepartementet, bland annat, att skälig del av de för budgetåret 1938/39 tillgängliga medlen i fonden för idrottens främjande måtte undantagas för att sedermera, enligt de närmare bestämmelser som av Kungl. Maj:t meddelades, användas till befordrande av befolkningens friluftsliv i sportmässig anda och i främsta rummet såsom understöd av sådana åtgärder, som avsåge tillkomsten av anläggningar och anstalter, vilka tjänade ett idrottsligt betonat friluftsliv, att även i fortsättningen skälig del av tipsmedlen måtte få användas för ändamål inom friluftslivets område, samt att av den del av nämnda budgetårs tipsmedel, som avsatts för friluftslivets främjande, [ 102 ]hälften måtte reserveras såsom grundplåt i en blivande »friluftsallmänningsfond», avsedd att genom utdelandet av bidrag och lån befordra tillkomsten av friluftsallmänningar av sådan typ, att de gåve tillfälle till ett idrottsligt betonat friluftsliv.

Under hänvisning till bland annat vad fritidsutredningen i denna skrivelse anfört uttalades i 1939 års statsverksproposition, att ett tillmötesgående av de i skrivelsen framförda önskemålen borde i viss utsträckning ske. Bidrag av tipsmedel borde därför kunna lämnas för att främja friluftslivet enligt vissa av chefen för handelsdepartementet uppdragna allmänna riktlinjer. Enligt dessa borde det huvudsakliga stödet åt friluftslivet givas i form av bidrag till fasta anläggningar, såsom till vandrarhem av olika slag, raststugor, fjällstugor, friluftsvallar, skidstugor, lek- och idrottsplatser vid friluftsanläggningar, utmärkning av vandrarleder och skidspår, anläggningar för friluftsbad o. s. v. Anslag borde dessutom, bland annat, kunna beviljas för inköp av mark, varvid från fall till fall borde avgöras, huruvida staten lämpligen skulle bliva ägare till marken eller någon organisation skulle erhålla bidrag för ändamålet. Att på förhand bestämma hur stor del av tillgängliga medel, som borde användas i det ena eller andra syftet, vore icke lämpligt utan borde få ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. — Sistberörda uttalande innebar alltså ett avståndstagande från utredningens förslag om att bestämd del av de för friluftslivets främjande avsedda tipsmedlen skulle anslås för befordrandet av markanskaffningen till fritidsreservat.

I statsverkspropositionen anmäldes vidare avsikten att av den dåvarande behållningen i fonden för idrottens främjande reservera ett belopp av 2 000 000 kronor för främjande av friluftslivet samt föreslogs, att av den för staten tillgängliga behållningen av Aktiebolaget Tipstjänsts verksamhet under räkenskapsåret 1938/39 skulle för sistnämnda ändamål avses 20 procent, att fördelas enligt Kungl. Maj:ts bestämmande med ledning av de uppdragna allmänna riktlinjerna. De belopp, som sålunda komme att stå till förfogande för detta ändamål, föreslogos skola över ett å tionde huvudtiteln uppfört avsättningsanslag tillföras en av statskontoret förvaltad fond, fonden för friluftslivets främjande. Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen.

Fonden för friluftslivets främjande kom på detta sätt att tillföras dels från föregående år reserverad behållning i fonden för idrottens främjande, 1 950 000 kronor, dels ock 20 procent av Aktiebolaget Tipstjänsts behållning för räkenskapsåret 1938/39, 3 149 555 kronor, eller tillhopa 5099 555 kronor. Emellertid beslöt 1939 års urtima riksdag med anledning av den inträffade krissituationen att 3 000 000 kronor härav skulle tagas i anspråk för allmänna budgetära ändamål, varför de medel som hittills ställts till förfogande för friluftsändamål nedskurits till 2 099 555 kronor. Av detta belopp har intill utgången av februari månad 1940 för olika markförvärv anslagits tillhopa 159 566 kronor 55 öre, varav 92 566 kronor 55 öre för statsförvärv av ett friluftsreservat vid skånska kusten i närheten av Sandhammaren, 30 000 kronor till Svenska turistföreningen för inköp av ett för friluftsreservat lämpligt [ 103 ]område i Blekinge skärgård och 30 000 kronor till Upplands fornminnesförening såsom bidrag till inköp av en fastighet invid Uppsala högar för bildande av friluftsreservat.

Det vid 1939 års lagtima riksdag fattade beslutet angående dispositionen av tipsmedlen innebar, att av den för staten tillgängliga andelen av Aktiebolaget Tipstjänsts behållning för löpande räkenskapsår 50 procent skulle tillföras fonden för idrottens främjande, 20 procent fonden för friluftslivets främjande och 30 procent användas för allmänna budgetära ändamål. Uti 1940 års statsverksproposition har denna norm frångåtts. I stället har däri föreslagits, att de båda fonderna skulle tilldelas var sitt till beloppet bestämt anslag, beräknat med hänsyn till de antagliga mest trängande behoven, under det att återstoden skulle användas för allmänna budgetära ändamål. Anslaget till fonden för friluftslivets främjande har härvid upptagits till 500,000 kronor. Den beskärning, som härigenom skett av medelstilldelningen för friluftsändamål, är en tyvärr oundviklig följd av det rådande utrikespolitiska läget och därav föranledda statsfinansiella svårigheter, och utredningen anser sig därför varken böra eller kunna uttala några särskilda önskemål angående dispositionen av tipsmedlen under den tid förhållandena kunna bli i huvudsak oförändrade härutinnan och dessa medel alltså behövas för tillgodoseende av mera angelägna behov. Däremot har utredningen ansett sig böra, trots ovissheten om den kommande utvecklingen, till diskussion upptaga frågan om fördelningen av dessa medel, sedan mera normala förhållanden i framtiden inträtt.

Därest man utgår ifrån att inträdet av mera normala förhållanden skulle medföra en återgång till de av 1939 års lagtima riksdag godtagna principerna för fördelningen av tipsmedlen mellan idrott, friluftsliv och allmänna budgetära ändamål, skulle, om tipsmedel inflöte i samma rikliga mängd som under räkenskapsåret 1938/39, fonden för idrottens främjande årligen tillföras omkring 7 500 000 kronor, fonden för friluftslivets främjande omkring 3 000 000 kronor samt för allmänna budgetära ändamål stå till förfogande omkring 4 500 000 kronor. Det är obestridligen ett avsevärt belopp som under dessa förutsättningar skulle årligen kunna användas för att främja friluftslivet. Ur fonden för friluftslivets främjande skola emellertid en mångfald olika ändamål tillgodoses. Sedan 1939 års lagtima riksdag med anledning av väckta motioner uttalat, att bland dessa ändamål måste anses hänförligt även anordnandet av semester åt husmödrar, kommer nämligen fonden för friluftslivets främjande att användas för åtminstone följande olika ändamål:

a) förvärv av samt uppförande och utbyggande av fasta anläggningar, avsedda att tillgodose befolkningens friluftsliv och behov av semestervistelse (vandrarhem, raststugor, sporthem, fjällstationer och fjällstugor, semesterhem och friluftsbad etc.);
b) utrustning till dylika fritidsanläggningar;
c) anskaffning av mark för fritidsreservat; [ 104 ]
d) särskilda åtgärder avsedda att främja friluftsliv, såsom utmärkande av vandringsleder och skidspår;
e) upplysningsverksamhet i samband med friluftsliv, såsom propaganda för naturvett m. m.;
f) stipendier åt mindre bemedlade ungdomar för deltagande i läger eller jämförbara anordningar för friluftsliv;
g) bidrag genom stipendier eller i annan form till anordnande av semester åt husmödrar, som därav äro i behov; samt
h) organisations- och administrationskostnader i vad avser prövning av bidragsansökningar samt kontroll av medlens användning och förvaltning.

En del av dessa ändamål äro av den art, att deras tillgodoseende kommer att ställa mycket stora krav på fondens medel. Framför allt synes detta vara fallet med uppförandet av olika slag av fasta anläggningar samt anordnandet av semester åt husmödrar, båda synnerligen behjärtansvärda ändamål. Fasta anläggningar behövas visserligen icke på alla fritidsreservat, men på många äro de i hög grad önskvärda för att reservaten skola bli till avsett gagn. Den allmännare och längre arbetarsemestern kommer att skapa nya behov av anläggningar, som kunna bereda de mindre inkomsttagarna billiga möjligheter till semestervistelse i en därför lämplig miljö. Det är därför sannolikt, att såväl kommuner som enskilda organisationer skola i stor utsträckning ansöka om bidrag ur fonden för åstadkommandet av dylika anläggningar. Verksamhet för anordnandet av semester åt husmödrar har hittills förekommit endast i mycket begränsad omfattning, varför det är svårt att bedöma kostnaderna för en dylik verksamhet av sådan omfattning, att den kan bereda åtminstone större delen av de husmödrar, vilka äro i behov därav, en semestervistelse av exempelvis en vecka varje år. En viss ledning kan man dock få genom den av fritidsutredningen bedrivna försöksverksamheten. Under sommaren 1939 bereddes i runt tal ettusen husmödrar en veckas semestervistelse vid olika folkhögskolor och lantmannaskolor. Ungefär halva kostnaden för husmödrarnas vivre och resor till och från semestervistelsen, hela administrationskostnaden samt större delen av kostnaderna för föreläsningar (i regel sex per vecka) och för utflykter (en längre sådan per vecka) bestredos av medel som för ändamålet ställts till utredningens förfogande (statsbidrag samt bidrag från L. O. och K. F.), under det att resten av utgifterna betalades av husmödrarna själva, i många fall med stöd av fackliga och andra organisationer samt enskilda bidragsgivare, ävensom av vid skolorna insamlade medel. De kostnader som sålunda bestredos av medel ställda till utredningens förfogande (det egentliga understödet åt verksamheten) uppgingo till omkring 20 000 kronor eller i runt tal till 20 kronor för varje husmoder. En liknande semesterverksamhet – billigare torde den i varje fall knappast kunna åstadkommas – med ett efter samma grunder beräknat allmänt understöd skulle, därest den omfattade exempelvis 50 000 husmödrar, vilket icke torde vara en för hög beräkning av antalet husmödrar, som behöva [ 105 ]en veckas av det allmänna understödd semester, kunna tänkas ställa ett årligen återkommande krav på fonden för friluftslivets främjande på omkring 1 000 000 kronor.

Det synes med hänsyn till det anförda uppenbart — särskilt om tipsmedlen skulle mera väsentligt minskas i jämförelse med vad här förutsatts — att fondens medel endast till en relativt ringa del skulle kunna ställas till förfogande för att underlätta markanskaffningen till fritidsreservat. Inrättandet av fritidsreservat, icke minst större sådana för ett mera rörligt friluftsliv, är emellertid av vital betydelse för befolkningen i de stora bebyggelsecentra och måste mångenstädes anses kräva åtgärder inom en nära framtid. Utredningen anser det därför önskvärt, att snarast möjligt efter det mera normala förhållanden återkommit frågan om fördelningen av tipsmedlen mellan de båda fonderna och allmänna budgetära ändamål upptages till förnyad omprövning i syfte att undersöka möjligheterna att få till stånd en för friluftslivet och därmed jämställda ändamål mera förmånlig fördelning. Denna utredningens mening grundar sig givetvis icke enbart på önskemålen att befordra inrättandet av fritidsreservat utan i minst lika hög grad på den samhälleliga betydelse över huvud, som måste tillmätas åtskilliga andra av de behov som avsetts skola tillgodoses genom bidrag ur denna fond. Utredningen vill här särskilt fästa uppmärksamheten på verksamheten för att bereda semestervistelse åt behövande husmödrar. Det torde nämligen med hänsyn till den speciella arten av denna verksamhet och storleksordningen av de bidrag, som den i framtiden lärer komma att kräva, kunna ifrågasättas, huruvida icke i samband med nämnda omprövning borde undersökas lämpligheten av att för dess främjande avsätta en särskild av tipsmedel härflytande fond.

Statens ekonomiska stöd för att främja inrättandet av fritidsreservat, organiserade av kommuner och enskilda sammanslutningar, synes emellertid icke böra inskränkas till de bidrag, som kunna bliva utdelade ur fonden för friluftslivets främjande. Man torde nämligen med ganska stor sannolikhet kunna förutse att behov av ekonomiskt stöd även i annan form skall anmäla sig. I åtskilliga fall måste det också framstå såsom lämpligare att det statliga stödet får formen icke av ett direkt anslag utan gives såsom lån åt sådana kommuner och organisationer, vilka icke kunna i den allmänna marknaden utan onödigt betungande villkor uppdriva erforderligt kapital för förvärv av mark till fritidsreservat. Bildandet av en statlig förlagslånefond, ur vilken kommuner samt för friluftslivets främjande verksamma enskilda sammanslutningar kunde erhålla lån för att underlätta finansierandet av ur allmän synpunkt önskvärd markanskaffning till fritidsreservat, skulle därför otvivelaktigt visa sig bli av påtagligt gagn. Icke minst skulle det allmännas härigenom dokumenterade intresse för saken kunna genom sin rent psykologiska verkan stimulera till ökad aktivitet. Det nuvarande statsfinansiella läget medgiver näppeligen några kapitalinvesteringar i en dylik fond och utredningen har därför icke ansett sig böra nu, då den framtida utvecklingen icke kan [ 106 ]överblickas, framlägga något i detalj utformat förslag härom. Enligt utredningens mening är det emellertid synnerligen önskvärt, att frågan om bildandet av en dylik lånefond upptages till prövning, så snart förhållandena det medgiva.

D. Inrättandet av ett statens rådgivande organ i fritidsfrågor.

I sin ovan omnämnda skrivelse den 29 november 1938 till chefen för handelsdepartementet framhöll fritidsutredningen, att de däri innefattade förslagen angående anslag av tipsmedel för främjande av olika friluftsändamål påkallade inrättandet av ett särskilt organ med uppgift att uppgöra förslag till anslagens fördelning samt att utöva kontroll över medlens användning. Utredningen har därefter i en den 5 september 1939 dagtecknad, på handelsministerns begäran upprättad promemoria angående formerna och villkoren för utdelandet av bidrag ur fonden för friluftslivets främjande uttalat, att åt detta organ, vilket borde få karaktären av en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd, syntes böra utöver ovan berörda uppgifter uppdragas att fungera såsom rådgivande organ i hithörande frågor med rätt att taga initiativ till åtgärder för främjande av friluftslivet. Den 30 december 1939 beslöt Kungl. Maj:t att tillsätta en statens fritidsnämnd med uppgift att granska och till Kungl. Maj:t avgiva utlåtande angående ansökningar om bidrag ur fonden för friluftslivets främjande, att kontrollera användningen av tilldelade bidragsmedel från fonden, att jämväl i övrigt tjänstgöra såsom statens rådgivande och kontrollerande organ i frågor rörande friluftslivet och därmed sammanhängande spörsmål samt att avgiva av omständigheterna betingade förslag till åtgärder på området. Fritidsnämnden består av sju ledamöter. Instruktion för densamma har utfärdats den 19 januari 1940 (Svensk författningssamling nr 36/194O). Enligt instruktionen utgör statens fritidsnämnd statens rådgivande organ i frågor rörande fritidens utnyttjande för friluftsliv ävensom i frågor, vilka därmed äga samband. Det åligger nämnden — utöver de uppgifter som höra samman med dess befattning med fördelningen av medel ur fonden för friluftslivets främjande — bland annat att fullgöra de särskilda uppgifter, som Kungl. Maj:t kan komma att ålägga nämnden, samt att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjande av syftet med nämndens verksamhet, som kunna befinnas lämpliga.

Ett enligt utredningens mening betydelsefullt resultat av fritidsnämndens inrättande är, att staten till sitt förfogande fått ett särskilt organ vars sakkunskap rörande friluftslivets förutsättningar och behov kan göras fruktbringande i frågor beträffande det lämpliga utnyttjandet av statens domäner för friluftsliv. Detta har utredningen också sökt beakta i dess i avdelning II framlagda förslag angående disponerandet av kronans fasta egendom för friluftsändamål.

Fritidsnämndens möjligheter att utöva inflytande i frågor rörande tillkomsten och organiserandet av andra fritidsreservat än statliga sådana böra [ 107 ]givetvis icke heller underskattas, men få väl dock i huvudsak anses begränsade till de fall, då kommuner eller enskilda sammanslutningar begära bidrag av tipsmedel för markanskaffningen. Något annat lärer knappast heller hava varit avsett vid nämndens inrättande, som ju direkt föranletts av behovet av ett förslagsgivande och kontrollerande organ i avseende å fördelningen av bidrag ur fonden för friluftslivets främjande. Det synes utredningen antagligt att åtskilliga fördelar skulle stå att vinna, därest det funnes ett statligt organ med uppgift att även i andra fall giva råd och anvisningar till kommuner och sammanslutningar angående inrättandet av fritidsreservat framför allt i syfte att åvägabringa en önskvärd ändamålsenlig samordning av deras insatser i detta hänseende. Behov av en av staten organiserad rådgivande och samordnande verksamhet torde för övrigt i minst lika hög grad komma att göra sig gällande i fråga om andra åtgärder till friluftslivets främjande. Innan därmed sammanhängande problem blivit i sina huvuddrag utredda, vilket ännu icke skett och heller icke kunnat ske inom ramen för detta betänkande, saknas emellertid tillfredsställande möjligheter att bedöma efter vilka riktlinjer en dylik verksamhet bör ordnas. Utredningen har därför ansett sig icke böra nu ifrågasätta någon utvidgning av fritidsnämndens uppgifter i förevarande hänseende.




Kap. VIII. Frågor berörande kommunernas verksamhet för inrättandet av fritidsreservat.

Åtskilliga kommuner, huvudsakligen stadskommuner, hava under de senare åren inköpt mark för att disponera densamma för sina invånares friluftsliv. Det förekommer också att kommuner för samma ändamål förvärvat nyttjanderätt till markområden. En redogörelse — som emellertid icke är uttömmande — för kommunernas åtgärder i dessa hänseenden har utredningen lämnat i kap. II (sid. 49 f.). I allmänhet har det därvid varit fråga om områden för friluftsbad med eller utan därtill sig anslutande campingområden. Ganska många fall förekomma emellertid även, då städer förvärvat mycket vidsträckta fritidsreservat för det mera rörliga friluftlivet. Av den omfattning, vari sålunda kommuner faktiskt beslutat förvärva mark till fritidsreservat genom köp eller nyttjanderättsavtal, kunde man vara benägen draga den slutsatsen, att det knappast skulle förefinnas några delade meningar angående kommunernas befogenhet i detta hänseende. En sådan slutsats är emellertid långt ifrån riktig, vilket bland annat framgår därav, att en del kommuner i skrivelser till utredningen yppat tvivelsmål angående kommunernas befogenhet att besluta om inköp av mark för friluftsändamål. Som bekant har det också inträffat, att beslut om planerade kommunala markförvärv för sådana ändamål [ 108 ]icke kommit till stånd på grund av osäkerhet rörande gränsen för den kommunala befogenheten. I några fall ha beslut om dylika markförvärv överklagats. Detta har dock hittills icke lett till något avgörande i högsta instans utom beträffande markförvärv för friluftsbad. Det blir alltså nödvändigt att till diskussion upptaga frågan om den befogenhet, som enligt gällande rätt tillkommer kommunerna att besluta om markförvärv för friluftsändamål.

Enligt 3 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 3 § lagen om kommunalstyrelse i stad (jfr. 3 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm) äger kommun att själv vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, såvida icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.

Med hushållningsangelägenhet avses varje angelägenhet, som föranleder kostnader för kommunen. För kommun gemensam är sådan angelägenhet, om den tillhör de uppgifter, som av staten, i lagar eller författningar, ålagts kommunen eller uppdragits åt densamma att handhava (s. k. självförvaltning). Gemensam är angelägenheten också, om den eljest kan anses avse allmännare nytta inom kommunen (den tillhör den av grannelaget betingade förvaltningen, s. k. egenförvaltning), såvida nämligen icke angelägenheten enligt gällande författningar skall handhas av annan.

I första hand synes därför böra undersökas, huruvida friluftslivets tillgodoseende är en angelägenhet som i lag eller författning uppdragits åt kommunerna, så att till följd därav befogenhet kan anses tillkomma kommun att för ändamålet förvärva erforderlig mark. Den författning som i så fall skulle komma i fråga är hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. I 1 och 35 §§ av stadgan föreskrives, att det skall åligga hälsovårdsnämnd att övervaka efterlevnaden av stadgan samt de i enlighet med densamma givna föreskrifter ävensom att i övrigt ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområde, och att för sådant ändamål nämnden skall, bland annat, verka för att, där så kan ske, tillgång beredes till bad i öppet vatten. I och med nämnda föreskrifter måste det anses ha uppdragits åt kommunerna att, därest så erfordrades för att bereda befolkningen tillgång till bad i öppet vatten, förvärva härför behövlig mark. Denna uppfattning har utredningen redan tidigare uttalat i en cirkulärskrivelse i mars 1938, varigenom utredningen delgivit städer och större samhällen resultatet av en undersökning, som dåvarande revisionssekreteraren Folke Rudewall verkställt åt utredningen angående kommunernas möjligheter att erhålla tillstånd till expropriation av mark för friluftsbad.

Beträffande förvärv av annan mark för friluftsändamål än sådan, som erfordras för friluftsbad, är det icke lika klart att den kommunala befogenheten kan grundas på föreskrift i hälsovårdsstadgan. Andra former av friluftsliv än bad i öppet vatten finnas nämligen icke direkt omnämnda i hälsovårdsstadgan och friluftslivet tillmättes vid tiden för stadgans tillkomst över huvud icke ens tillnärmelsevis samma betydelse som nu. Det måste för övrigt anses troligast att man, då bestämmelsen angående bad i öppet vatten, vilken [ 109 ]saknade motsvarighet i den äldre stadgar: av år 1874, år 1919 infördes i hälsovårdsstadgan, icke alls eller åtminstone icke i främsta rummet tänkte på sådana bad såsom en form av friluftsliv. Vill man grunda befogenhet för kommuner att förvärva mark för friluftsändamål i allmänhet på föreskrift i hälsovårdsstadgan, har man uppenbarligen ingen annan bestämmelse att falla tillbaka på än det generella stadgandet i ingressen till 1 och 35 §§, att hälsovårdsnämnd skall »ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom hälsovårdsområde». Åtskilliga skäl synas tala för att det kan vara berättigat att giva detta stadgande en sådan innebörd. Åtgärder för att främja befolkningens friluftsliv — bland vilka åtgärder för att trygga tillgången på mark för friluftslivets behov böra räknas till de viktigaste – måste onekligen enligt nutida betraktelsesätt anses kunna utöva avsevärd inverkan på det allmänna hälsotillståndet. I detta sammanhang må erinras om Kungl. Medicinalstyrelsens i dess ovan (sid. 27) refererade skrivelse till Konungen den 28 november 1936 gjorda uttalanden, att friluftsliv enbart eller i förening med mera sportligt betonade övningar, bad och dylikt vore en hälsofaktor, utomordentligt viktig framför allt för personer som till följd av sin verksamhet tvingades till ett mer eller mindre stillasittande inomhusarbete, att det öppnade möjligheter för ett sunt utnyttjande av den arbetsfria tiden och gåve livsföringen en inriktning, ägnad att befordra kroppslig och andlig hälsa, att särskilt för ungdomen friluftslivet vore en värdefull motvikt mot det instängda stadslivets mångahanda avarter, samt att förevarande spörsmål utomlands sedan länge beaktats och behandlats såsom ett viktigt hälsovårdsintresse.

Emot denna måhända något extensiva tolkning av innebörden i den ovan citerade generella bestämmelsen i 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan kan invändas, att dessa paragrafer i fortsättningen dock innehålla uttryckliga föreskrifter rörande bad i öppet vatten, vilka icke hade någon motsvarighet i den äldre stadgan, men däremot icke rörande andra former av friluftsliv. Denna omständighet torde emellertid icke kunna tillerkännas någon i och för sig avgörande betydelse. Uppräkningarna i berörda författningsrum av de olika ting, för vilka hälsovårdsnämnd skall verka och bland vilka bad i öppet vatten ingår som ett led, äro nämligen av formuleringen att döma endast avsedda såsom exemplifieringar till den generella bestämmelsen i paragrafernas ingress. Det uttryckliga omnämnandet i 1919 års hälsovårdsstadga av bad i öppet vatten såsom föremål för hälsovårdsnämnds omsorger behöver därför icke innebära att därigenom skapats ett nytt verksamhetsfält för nämnden, som den icke tidigare kunnat ägna sig åt. Det behöver med andra ord icke innebära en författningsmässig utvidgning av kommuns befogenheter utan endast ett inskärpande av vikten av en hälsovårdsnämndernas uppgift som samhällsutvecklingen förlänat ökad betydelse och som därför borde ägnas särskild omsorg.

Det finns emellertid andra omständigheter, vilka kunna åberopas mot den mening som vill grunda befogenhet för kommuner att förvärva mark för [ 110 ]friluftsändamål på berörda allmänna föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Friluftslivets främjande är nämligen icke uteslutande en hälsovårdsangelägenhet, även om åtgärder i detta syfte ha betydelse för det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen. Många former av friluftsliv ha i minst lika hög grad betydelse i andra hänseenden. De äro kanske i främsta rummet avsedda för och närmast också ägnade att bereda trivsel och nöje åt befolkningen. Åtgärder för att främja sådana former av friluftsliv ha då sitt berättigande huvudsakligen däri, att de stimulera till en ur andra synpunkter socialt önskvärd livsföring under fritiden. I detta hänseende är friluftslivet nära jämförbart med idrotten. Beträffande åtskilliga former av idrott kan med lika stort fog som om friluftslivet sägas, att möjligheterna till utövning av desamma kunna inverka på det allmänna hälsotillståndet. Idrottsväsendet lyder emellertid icke under hälsovårdsmyndigheterna, utan betraktas i allmänhet som en uppfostrings- och undervisningsangelägenhet. Regeringsrätten har också undanröjt beslut, varigenom municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad voro gällande, beviljat anslag till idrottsplats, med motivering att berörda ändamål ej vore sådant, som municipalsamhället hade att ombesörja (Reg. R. Årsbok 1929: 97).

Om man sålunda icke med någon grad av bestämdhet kan våga hävda, att på föreskrift i hälsovårdsstadgan kan grundas befogenhet för kommun att förvärva mark för friluftsändamål i allmänhet, uppkommer frågan, huruvida dylik befogenhet kan grundas därå, att ett sådant förvärv skulle medföra allmännare nytta inom kommunen. Svaret härå måste i princip bliva obetingat jakande. Detta lärer följa redan därav att intresset för friluftsliv är så livligt bland stora lager av befolkningen och därav att knappast någon meningsskiljaktighet torde råda om önskvärdheten av att möjligheterna till idkande av friluftsliv inom rimliga gränser böra tryggas. Att förhindra breda folklagers utestängande från tillgången till någorlunda orörd natur inom räckhåll från bostadsorten, måste med andra ord, därest härför erfordras anslagskrävande åtgärder, betecknas såsom en gemensam hushållningsangelägenhet.

Härav följer emellertid ej att varje åtgärd, som kan sägas främja friluftslivet och sålunda ej varje markinköp för friluftsändamål, skulle falla inom kommuns befogenhetsområde. Man måste fordra att markinköpet är till nytta för en väsentlig del av kommunens invånare eller kan bli till sådan nytta. Huruvida så blir fallet är bland annat beroende på markens belägenhet. Inköp av mark inom kommunens gränser torde alltid fylla detta villkor. Med nutida kommunikationsmöjligheter blir så fallet även med mark som ligger på ett ganska väsentligt avstånd från bebyggelsecentrum. Att kommunikationerna nu äro dåliga, torde ej hindra att markens inköpande kan betecknas såsom gemensam hushållningsangelägenhet, om det endast ingår i åtgärderna att förbättra kommunikationerna till friluftsområdet, så att det kan nås på rimlig tid. Förvärvet av endast ett enstaka markområde, beläget på stort avstånd från en stad, är kanske icke till nytta för en stor del av stadens befolkning, men det kan bli till sådan nytta, om man hur möjlighet att göra området [ 111 ]lättillgängligare. Beslut om markförvärv skulle kanske i händelse av överklagande ej stå sig, om förvärvet vore isolerat, men däremot för den händelse förvärvet inginge i större plan för ordnandet av stadens friluftsfråga. En dylik elasticitet hos den kommunala behörigheten kan måhända till en början synas främmande, men torde dock bäst motsvara de krav utvecklingen ställer på en förnuftig rättstillämpning.

Med hänsyn till det anförda är det sålunda icke nödvändigt att i kommunallagarna eller annan författning vidtaga ändring för att giva kommunerna rätt att besluta om förvärv av mark till fritidsreservat. Denna rätt hava de redan inom de gränser, som gälla för den kommunala beslutanderätten i allmänhet. Det finns icke heller några skäl, som kunna motivera en annan gränsdragning än denna för den kommunala beslutanderätten beträffande förvärv av mark för ifrågavarande ändamål. Utredningen anser emellertid att den ovisshet om förefintligheten över huvud av kommunal beslutanderätt i frågor rörande friluftslivet, som synes råda på vissa håll, bör undanröjas genom författningsbestämmelse, som giver klart uttryck åt grundsatsen om att tryggandet och befordrandet av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv är ett ämne, varom det tillkommer kommun att besluta, och att detta ämne är av den vikt, att det av kommunerna bör ägnas särskild uppmärksamhet. Därjämte bör i överensstämmelse med den uppfattning, som medicinalstyrelsen uttalat och som numera torde ha trängt igenom även i det allmänna betraktelsesättet, fastslås, att åtgärder till friluftslivets främjande är en hälsovårdsangelägenhet också i sådana fall, då fråga icke är om friluftsbad. Utredningen föreslår därför, att i hälsovårdsstadgan (1 och 35 §§) införes stadgande om att hälsovårdsnämnd skall verka för att åt hälsovårdsområdes invånare, i den mån förhållandena det medgiva, beredes möjlighet att inom därför lämpade områden idka ett sunt friluftsliv.

Svenska stadsförbundets styrelse har i sitt yttrande över den vid 1936 års riksdag väckta motionen II: 165 (jfr sid. 19) framhållit, att municipalsamhälle enligt gällande lagstiftning icke tillerkänts samma möjligheter att vidtaga åtgärder för tillgodoseende av friluftslivets behov som stå öppna för stadsoch landskommuner samt köpingar, som utgöra egen kommun. Municipalsamhälle äger nämligen (se 87 § i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet) oberoende av den kommun i övrigt, vartill det hör, självt vårda endast sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som föranledas av att Konungen förordnat om tillämpning inom samhället av föreskrifterna i ordningsstadgan för rikets städer eller i byggnadsstadgan m. m., eller av vad i brandstadgan eller i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad. Med municipalsamhälle är i förevarande hänseende likställd köping som ej utgör egen kommun. Från municipalsamhälles verksamhet äro sålunda undantagna sociala angelägenheter i övrigt, såvida dessa icke hava direkt avseende å nämnda föreskrifter i stadgorna. I detta hänseende upplysande är ett i Regeringsrättens årsbok 1934 (nr 52) refererat rättsfall, vari beslut av Rönninge municipalsamhälle om inköp av badstrand undanröjts med [ 112 ]den motiveringen, att beslutet avsåge ett ändamål, rörande vilket municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad ej gällde – detta var förhållandet i Rönninge — icke ägde besluta. Municipalsamhälle kan således besluta i ärenden rörande friluftsbad, om hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad gälla inom samhället, men annars icke. Municipalsamhälles beslutanderätt beträffande andra friluftslivet berörande frågor blir – under förutsättning att berörda föreskrifter i hälsovårdsstadgan över huvud gälla inom municipalsamhället – beroende på huruvida dessa föreskrifter kunna anses hänförliga till angelägenheter rörande friluftslivet i allmänhet. Huru härmed förhåller sig får, på sätt utredningen ovan närmare utvecklat, anses vara ovisst. Stadsförbundets styrelse har under hänvisning till nu berörda förhållande i skrivelse till utredningen framhållit önskvärdheten av att samhällsformen icke komme att lägga hinder i vägen för anordningar, som kunde vara lika nödvändiga i det ena fallet som det andra. Fritidsutredningen har också från andra håll mottagit framställningar med önskemål om vidgade befogenheter för municipalsamhällen att vidtaga åtgärder för att bereda sina invånare ökade och tryggare möjligheter att idka friluftsliv.

Genom de av utredningen föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan hava dessa önskemål i viktiga delar tillgodosetts. De föreslagna nya bestämmelserna få nämligen till följd att municipalsamhällen, där hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad gälla, erhålla befogenhet att besluta om åtgärder till främjande av friluftslivet i samma utsträckning som stads- och landskommuner. Annat municipalsamhälle kan förvärva sådan befogenhet genom att utverka Kungl. Maj:ts förordnande, att nämnda föreskrifter skola gälla inom samhället. Att längre än härigenom skett tillmötesgå de framställda önskemålen synes icke vara behövligt och skulle medföra ett frångående av gällande principer för reglering av municipalsamhällenas rättsliga ställning, vilket enligt utredningens mening icke bör utan mycket starkt vägande skäl ifrågasättas.

De nya bestämmelserna i hälsovårdsstadgan komma att få vissa återverkningar i fråga om möjligheterna att erhålla tillstånd till expropriation av mark för friluftsändamål. Härmed sammanhängande spörsmål ha upptagits till behandling i kap. XV.

Vad utredningen här ovan föreslagit innebär, att frågor rörande friluftslivets främjande uttryckligen fastslås vara en angelägenhet, varmed kommunerna böra taga befattning. Huru dessa frågor skola lösas har emellertid lämnats åt kommunerna att själva avgöra efter förhållandena å varje särskild ort. Föreskrifter innebärande ofrånkomlig skyldighet för kommun att vidtaga vissa åtgärder för tryggande av sin befolknings möjligheter att idka friluftsliv, såsom förvärv av fritidsreservat och dylikt, har utredningen ansett icke böra nu föreslås. Icke heller har utredningen ansett omständigheterna påkalla ett närmare ingående på spörsmålet om åstadkommandet av ett interkommunalt samarbete i förevarande frågor. Båda dessa ting höra samman. Inrättandet av ett fritidsområde kommer nämligen ofta att medföra fördelar [ 113 ]för befolkningen inom ett flertal kommuner, enär det åtminstone beträffande större reservat icke låter sig göra att begränsa tillträdet till detsamma till invånarna i en viss kommun. Särskilt påtagligt blir detta förhållande i trakter, där folkrika samhällen ligga tätt såsom i Stockholms och Göteborgs omgivningar, i Skåne och över huvud i industribygderna. Det synes därför antagligt, att behov av tvångsvis genomförd samverkan mellan två eller flera kommuner kan uppkomma. Detta gäller emellertid icke blott frågor rörande friluftslivet utan många andra kommunala förvaltningsuppgifter. Ett särskilt skäl för fritidsutredningen att icke nu till fristående behandling upptaga frågan om kommunalt samarbete för friluftslivets främjande utgör den omständigheten, att särskilda sakkunniga – utredningen rörande kommunal samverkan – för närvarande äro sysselsatta med utarbetande av förslag till regionplanelagstiftning, varigenom spörsmålet om skyldighet att deltaga i kommunalt samarbete i fråga om inrättandet av fritidsreservat i viss utsträckning torde komma att lösas. För de kommuner, som frivilligt vilja samarbeta för tillskapandet av friluftsreservat, stå många olika utvägar öppna, såsom bildande av kommunalförbund, stiftelser m. m.



  1. Till ett från Lund först den 19 april 1940 inkommet svar har i det följande icke kunnat tagas hänsyn.