Förarbetena till Sveriges rikes lag 8/Ständernas gemensamma förhandlingar 1731

←  Förord.

Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 8 Riksdagshandlingar angående lagkommissionens förslag. Wilhelm Sjögren (red.)

Ständernas gemensamma förhandlingar 1734.  →

Ständernas gemensamma förhandlingar 1731.

Den 3 Martii.

Förestälte H. Exc. Landtmarskalken, at det är nödigt, det ridderskapet och adeln öfwerläggia om sättet, huru man skall förhålla sig wid det at Lagcommissions arbete kommer i dag at föredragas Riksens Råd och Ständer, säijandes, det man mente sidst, at deputerade kunde af ridderskapet och adeln allena skickas up til Deras Exc:r at invitera them hit neder på riddarhuset; men som the andre stånden torde blifwa missnögde, frågade H. Exc., om icke thet woro bäst, at deputerade gå ifrån alla stånden up och anmoda Riksens Råd at komma hijt neder öfwer lagen.

Ridderskapet och adeln funno thetta wara bäst.

H. Exc. Landtmarskalken: Får iag icke nu låta de andra stånden weta, at de få komma hit up?

Swarades ja.

H. Exc. Landtmarskalken: De andre stånden sittia på wänstra sidan och ridderskapet och adeln på högre?

Swarades ja,

Därpå sändes bud till de andre stånden.

Och imedlertid, medan man på dem wäntade, utnämde ridderskapet och adeln följande at wara the andre ståndens deputerade följachtige up till Rådet, nembligen: Gref Wachtmeisters Fullm. F rih. Bror Rålamb, Gref Taube, Frih. Ungern von Sternberg, Frih. Ankarstiernas Fullm. Hr Ridderschantz, Hr Sölfwerbrand, Hr Elof Steuch, Hr Lagerstolpe.

H. Exc. Landtmarskalken: Wid sådane acter pläga alla fyra ståndens secreterare wara med. Ridderskapet och adeln lära finna det, at de böra sittia här wid bordet, som wanligit är?

Swarades ja.

H. Exc. Landtmarskalken: Så länge wij wänta på de andre stånden, så will iag inhemta ridderskapet och adelns utlåtande, om icke denne methoden kan brukas, nembligen at capitlet först helt och hållit läses up, och sedan giöres påminnelser wid hwarje punct, som kan wara något at observera wid, alt eftersom puncterna följa i sin ordning.

Ridderskapet och adeln woro med denne methoden nögde.

H. Exc. Landtmarskalken: När någon påminnelse blifwer giord, lära Lagcommissions ledamöter sökia at förnöja den, som giordt påminnelsen, och därefter lärer iag giöra frågan, om puncten, sådan som den af Lagcommission är projecterad, får bifall. Skulle någon qvæstion gå til votering, lärer voteringen skie i sådan ordning, at ridderskapet och adeln, som bäst kan gifwa de andre stånden lius i saken, först utlåta sig, sedan presteståndet, så borgerståndet och sidst bondeståndet. Har Rådet då något at läggia till någonthera meningen, så lära the giöra sine påminnelser. Komma stånden ey öfwerens, remitteras qvæstion till Lagcommission igen. Är icke detta bäst?

Ridderskapet och adeln biföllo i alla delar thetta förslaget.

Sedan påmintes, at Lagcommissions ledamöter måtte wara inom skranket.

Men det blef godt funnit, at de blifwa uthan för skranket och hafwa sina stolar där näst in till.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Thärefter fans godt, at någre af ridderskapet och adeln taga emot de andre stånden, när the komma, och äfwen föra neder them, när the gå bort.

Prästeståndet inkom, borgareståndet därnäst och sidst bondeståndet, sedan the blifwit af ridderskapet och adelns deputerade på wanligit sätt emottagne.

När stånden intagit sina stellen, förklarade H. Exc. Landtmarskalken ridderskapet och adelns fägnad öfwer the öfrige respective ståndens, sine älskelige medbröders wälmågo, och at se them här församblade i thet angelägne ährendet at öfwerläggia och rådgiöra om then i så många åhr påarbetade och högst efterlängtade nya lagen.

Sedan proponerade H. Exc. Landtmarskalken, om icke, medan Riksens ständer lära finna nödigt, at Riksens Råd härutinnan biträda them, Riksens Råd kunde igenom wisse deputerade inviteras hit neder på ridderhuset.

Och som thetta blef enhelleligen bifallit, så utnämdes härtill otta af ridderskapet och adeln samt fyra af hwarthera the andre stånden.

Och gingo the thärmed i samma ährende bort.

Thärnäst sade H. Exc. Landtmarskalken, at han borde underrätta sig af Riksens ständer, huru wid detta tillfället procederas skulle, och om icke hwarthera capitlet i then projecterade lagen upläsas skall, och, när capitlet är upläst, the påminnelser giöras, som någon kan hafwa thärwid at föredraga, uppå hwilka påminnelser af Lagcommissions ledamöter straxt swaras, som lära wisa, hwad skiäl de haft till sin mening. Thärpå will H. Exc. Landtmarskalken fråga, om Lagcommissions mening bifalles; hwartill om ja swaras, anses § för bifallen. Men blifwer dispute, så lärer ridderskapet och adeln komma först at yttra sig, och så de andre stånden, hwart efter annat, eller kan puncten gå tilbaka til Lagcommission.

Samptelige stånden gillade thenne methoden.

Widare proponerade H. Exc. Landtmarskalken, om icke de andre stånden skulle behaga at låta deras secreterare ochså träda fram til bordet och hålla hwar sitt protocoll.

Hwilket ochså blef bifallit.

Deputation kom tillbaka ifrån Rådet och sade, at Deras Exc:r Riksens Råd låto anmäla sin skyldigaste helsning till Riksens ständer och tackade för den benägne invitation, som de behagat giöra dem, samt lofwade at rättnu komma hit neder.

Thärpå anmodades ledamöterne i denne deputation at möta Deras Exc:r, när de kommo hit, och följa dem ut igen, när de träda af.

Thesse gingo så neder mot Deras Exc:r.

Och när Deras Exc:r Riksens Råd kommit up och intagit sine wanlige rum, hölt H. Exc. Landtmarskalken ett wackert kort tahl, hwaruthinnan han först tackade på Riksens ständers wägnar Deras Exc:r Riksens Råd, för det de behagat på ständernes anmodan infinna sig, at de af Lagcommission utarbetade lagbalkarne måge upläsas och afgiöras samt den så länge efterlängtade lagen komma at utgå, till det påsyftade goda ändamålets erhållande, som woro at hwar och en domare måtte få en klar och tydelig lag at rätta sig efter, och således rättwisan befordras, men all olag och orättwisa förekommas; och sedan önskade H. Exc. Landtmarskalken, at den högste Guden wille förläna härtill sin wälsignelse samt utrusta alla domare med rättrådighet och alle sökande med billighet.

H. Exc. Gref Gustaf Cronhielm swarade härpå å rådets wägnar och tackade för invitation. Och sedan hölt H. Exc. såsom præsident i Lagcommission följande tahl:

Riksens höglofl. ständer monde wid sidsta rikzdag besluta och förordna, det med nya lagwärkets utarbetande skulle så skyndas, at det nu wid denne rikzdag kunde af Riksens ständer behörigen företagas, till öfwerseende och stadfästande, såsom orden i sielfwa riksdagsbeslutet lyda. Och som Lagcommission fördenskull har med all flit och åhuga det hörsammast sökt at efterkomma och fullborda, på sätt och wijs som Riksens ständer hafwa förnummit och inhemtat ur Lagcommissions hos H. K. May:t underdånigst ingifne och sedan Riksens ständer meddelte memorial, så skulle det lända Lagcommissionen till merkelig tröst och hugnad, om det nu blefwe af Riksens ständer med ynnest och wälbehag ansedt och uttydt, ty arbetet har sannerligen warit icke mindre swårt och beswärligit än långwarachtigt och bekymmersamt. Och ehuru wäl det kunde synas icke så hafwa warit, aldenstund werket ey är stort och widlöftigt, uthan litet och kort, så är doch kortheten just det som särdeles har förorsakat möda och omhugsande, ja så, at man ofta har måst anwända några timars tid till at påfinna ett enda laggilt och lämpeligt ord, eftersom det och heter: Lex brevis esto et imperiosa. I öfrigt, om lagen ey skulle kunna utgå och publiceras, förr än den samma warder aldeles fullkomlig, så lära förmodeligen Riksens ständer sielfwa finna, at det så mycket mera ähr en omöijelig sak, som, ehuru kloka, wittre och lagfarne män därpå arbeta kunna, måste the likwäl alla tillstå, at de ingalunda äre infallibiles och ofelachtige. Hwilket alt hörsamligen understelles Riksens ständers mognare bepröfwande, äfwen som och Lagcommissionens samtelige ledamöter lemna och innesluta sig uti Riksens ständers gunst och wälbewågenhet, önskandes ganska troligen, at Gud wille framgent låta sin nåd och wälsignelse wara så rijk och wäldig wara öfwer Riksens ständer, som wår nit och tillgifwenhet är trogen och oföränderlig.

Här uppå uplästes först Företalet för Giftmålabalken, och sedan

1 Capitlet i Giftmålabalken.

Wid 6 § påminte Hr Öfwerste Hamilton, at mannen ey må träda i ächtenskap, förr än han hafwer fyldt 24 åhr.

Cammarrådet Wulfwenstierna swarade som en ledamot i Lagcommission härpå och gaf ordsaken wid handen, hwarföre K. Lagcommission statuerat, at mannen må äga frihet at gifta sig, när han är 21 åhr, nembligen därföre, at han då efter Erfdabalken 19 cap. 1 § är myndig.

H. Exc. Landtmarskalken frågade, om ständerne äro nögde med swaret.

Dhe swarade därtill ja.

För öfrigit giordes wid detta capitlet ingen påminnelse.

2 Capitlet.

Wid 10 § utlät sig Biskopen Barchius, at denne § löper emot Kyrkioordningens 15 cap. 14 §, hwarest expressis verbis står, at om någon lockar en mö till lägersmål under ächtenskapslöfte, tå skall han efter Guds bud wara förplichtad at taga henne till ächta; tyckte fördenskull, at föräldrarnes nekande sådant icke bör hindra.

Hr Lilliestierna påstod, at den, som förnedrar ährlig mans barn, bör uprätta henne, fast än hans föräldrar neka därtill.

Biskopen Humble påminte, at häfd under ächtenskapslöfte är redan ächtenskap in för Gud, som med kyrkiones band fullkomnas bör.

Härtill swarades, at Lagcommission funnit nödigt at inrätta denne § således, på det at icke någon må lägra mö till at därigenom tvinga föräldrarne at samtyckia till ett giftermål, som eliest aldrig skie skulle; dessuthan stå de orden straxt efter åt: »eller goda skiäl därtil styrka»

Hr Stobée hölt före, at domaren bör hafwa lag för sig, och intet stellas under hans arbitrage.

Prästeståndet tyckte at tilläggias skulle: »eller domaren profwar goda skiäl därtill styrka»

Frih. Wrangel sade § wara klar nog.

K. Lagcommissions ledamöter mente det följa af sig sielft, at ingen annan än domaren kan pröfwa skiälen.

Sedan häröfwer något blifwit discourerat, pröfwades nödigt, at desse orden: »eller goda skiäl därtill styrka», skulle således ändras: »eller domaren pröfwar goda skiäl därtill styrka»

Wid 12 § pröfwades nödigt i anledning af Hr Kyrkioherden Norbergs påminnelse, at föliande twenne måhl skulle till K. Lagcommissions utarbetande remitteras:

1:o om den wigsell skall gillas, hwilken förrättas af den, som intet är präst; 2:o hwad straff en sådan skall hafwa.

3 Capitlet.

Wid 1 § sades, at 4 wittnen woro för mycket.

Hwartill swarades, at lagen talar i denna § om det som ordinairt bör skie.

§ fick altså bifall.

Wid detta tillfället frågade Hr Lilliestierna, om icke den, som lägrar en mö under ächtenskapslöfte, innan han är 21 åhr, må få taga henne, emedan det åhret utsättes i 6 § af 1 capitlet.

Swarades, at H. K. May:t Wid så fatte omständigheter kan dispensera i anledning af slutet i benämde 6

Fick altså denne § bifall.

4 Capitlet Giftmålabalken.

Wid 4 § hemstälte Hr Ärkebiskopen till ständernes ompröfwande, om icke straff bör utsättas för dem, som af lättsinnighet förlofwat sig och sedan begiära skillnad.

Därtill swarades, at sådant observeras uti nya Kyrkioordningen.

Wid 7 § uplästes en påminnelse, at i denne § följande mening införas måtte: »Kommer han till sig igen och begriper, at här uti har warit swek, så bör han det inom twenne dygn med wittnen motsäija, eljest stånde förlofningen».

Lagcommissionen förklarade sig, at den hållit betänkeligit at utsättia här några fatalier, hwarigenom wägen kunde öpnas till en uppenbar illusion af lagen; fördenskull ankommer det på domarens ompröfwande, huru wida denne haft tid at betänka sig.

H. Exc. Landtmarskalken frågade, om ständerne äre nögde med swaret.

Därtill swarade de ja.

Wid 8 § uplästes en skriftelig påminnelse, at wid de orden »åhr och dag» kunde tillsättias: »uthom laga förfall, som domaren må pröfwa».

Härtill swarades: I denne casu består brottet i sielfwa öfwergifwandet, och altså har ey laga förfall rum, ey eller kan man obligera fastemöen at wänta på honom längre än ett helt åhr, när han emot hennes samtycke egenwilligt reser ifrån henne, hwarigenom hennes lycka kan förspillas, och nog wises det han har ingen upriktig kiärlek för henne.

§ want bifall.

5 Capitlet.

Wid 3 § giorde Hr Weili den påminnelsen, at bewiset måtte stanna på den andra makan.

Men § blef enhelleligen bifallen.

6 Capitlet.

Wid 1 § giorde Hr Weili den påminnelsen, at wid ordet »arflös» borde »aldeles» tilläggias.

Men det pröfwades onödigt, ty uti orden »giöra henne arflös» är intet undantagit.

7 Capitlet.

Wid 2 § uplästes Prästeståndets påminnelse, at uti denne § är utelemnat, det alle trenne lysningarne böra skie på en söndag, när fästeman eller fästemö ligger på sotesäng, likmätigt Kyrkiolagens 15 cap. 18 §.

Härtill swarades, at Lagcommission har hållit betänkeligit at in~ föra denne casum, emedan mången skulle giöra sig siuk och skaffa sig attest därpå samt således i hast bringa sig till wigsel, emot hwilken eljest torde wara laga jäf. Thessuthan tyckes ändemålet till ett rätt ächtenskap här icke finnas, uthan går det allenast ut på participation i egendomen, arfwingarne till przejudice.

Hr Lilliestierna biföll presteståndets påminnelse med utlåtelse, at han finner den samma reel och grundad i Kyrlcioordningen.

Men § blef bifallen.

Doch förbehölt sig Prästeståndet, at detta mål måtte wid Kyrkioordningens reviderande företagas, emedan mången som ligger på sotesängen torde giöra sig samwete däröfwer at wigsell honom förwägras, i synnerhet om bruden är hafwande, hwilken han genom wigsell will uprätta, innan han kan dö med godt samwete.

Wid 8 Capitlet war intet at påminna.

9 Capitlet.

Wid 2 och 7 §§ giorde Hr Weili den påminnelsen: 1:o at af 9 och 10 cap. i gambla lagen skall finnas, det brudgum icke är skyldig at gifwa morgongåfwo, men häremot wises af de citerade capitlen, at mannen skall gifwa hustru sino morgongåfwa; 2:o at om morgongåfwa gifwes, bör det skie dagen efter wigslen, som förr warit wanligit, så framt icke namnet skall ändras.

Därtill swarades, 1:o at på landet i bondebröllop altid warit practicabelt, det brudgummen utfäst morgongåfwan, innan de gådt i kyrkian at wigas; 2:o är tryggast at morgongåfwan gifwes föruth, ty brudgummen kan i hast få ordres till upbrott, innan tillfälle gifwes at utnämna morgongåfwa.

Wid 4 § giorde Frih. Ungern den påminnelsen, at det wore bäst låta förblifwa med morgongåfwan efter gambla lagen.

Därtill swarades, at morgongåfwan, thär hon ey warit utfäst, har altid blifwit proportionerad efter boets willkor, och altså har man funnit nödigt at i den nya lagen utsättia en wiss proportion därtill, helst efter den summan, som i gambla lagen nämnes, ofta kan öfwerstiga hela egendomens qvantum, då intet för barnen öfrigit blefwo, för hwilke man härjemte bör sörja.

Riksens ständer biföllo så wäl denne som de öfrige §§:ne i detta capitlet.

10 Capitlet Giftmålabalken.

Uplästes Hr Abrahamsons anmerkning öfwer 1 §, at denne § strider emot lagen i cap. 6 Giftmålb. LL., så wäl som emot äldre lagar, såsom cap. 7 Giftmb. Östgiötl., som ey tillåta giftorätt, för än de natt sammanlegat.

Härtill swarades, at om mannen skulle dö straxt efter wigslen, så wore det obilligt at därföre neka hustrun sin giftorätt.

Ständerne biföllo §.

Öfwer 2 § uplästes Hr Abrahamsons observation, at åbygnad på annars jord eller i annars wattn sättes här som fast egendom, men efter cap. 31 Edsörsb. LL. och resolution på adelns beswär 1668 hålles det för lösöron, kunnande Hr Abrahamsson intet finna, at utilitas publica fordrar at giöra härwid någon ändring i sielfwa lagen.

Härtill swarades, at som åbygnaden ey kan skilias ifrån sielfwa grunden eller jorden, med mindre at den därigenom fördärfwas, isynnerhet bruk och andre sådane wärk, så kan åbygnaden, hwaruti samma wärk egenteligen består, ey annat än behålla natur af fast egendom.

Ständerne woro nögde med swaret.

Sedan uplästes Hr Palmstiernas anmerkning wid denne 2 §, at skillnad emellan stadzrätt och landzrätt måtte uphäfwas och en likhet öfwer alt wara.

Härtill swarades, at sådant ey wäl kan låta sig giöra i anseende till landets cultur, som igenom iordens klyfning i alt för många delar, där broder ey skulle få dubbel lott emot syster, merkeligen skulle komma at lida, till at förtiga andra wiktiga skiäl. Men i staden kunna många bo i ett hus tillsammans och drifwa sin handel, och ju flere borgare i staden äro, ju bättre är det.

Ständerne woro nögde med swaret.

Öfwer 4 § uplästes Presteståndets anmerckning, at denne § löper emot den 13 § af Prästerskapets privilegier åhr 1723, så lydande: »Eljest skall och wara efterlåtit, at prestenkorne uti arfskiftet efter sine män måge dela godset, löst och fast, hwarest det är belägit, efter stadzlag, så at hustrun tager halfparten emot barnen etc».

Äfwen uplästes Hr Abrahamssons anmerkning häröfwer af följande innehåld: Giftorätt emellan man och hustru af presteståndet på landet sättes här efter stadzrätt. Uthaf privilegio har prästeänkia at uti arfskifte efter sin man dela egendomen efter stadzrätt, doch med förbehåld så wida hon ey gifwer sig i förachteligit ächtenskap; men ey finnes, at då en prestehustru på landet dör, skall hennes arfwingar wid arfsskiftet dela egendomen med mannen efter stadzlag, och prestens willkor således blifwa sämbre än en bondes; det fordrar ey utilitas publica, ey eller kan det privilegium, som är restringerat till hustrun, extenderas in på hennes arfwingar mannen till förfång i allmen lag, med mindre han sig därtill begifwer.

Härtill swarades, at Presteståndets privilegier kunna ey annorlunda förstås, än i 4 § utsatt är, hwilket och härtils warit en stadig praxis, ty privilegierne tala här ey om annat, än det, som hörer under communionem bonorum och lagen i gemen tillägger man och hustru rättighet uti, men ey om det, som hwarken landz- eller stadzlag gifwit mannen eller hustrun rättighet uti sin emellan, nembligen arfwejord å landet, eller jord före ächtenskapet förwärfwad.

Denne § differerades, emedan Presteståndet begiärte at få betänka sig till nästa session.

Wid 5 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning af följande innehåld: Ex decreto juris naturalis följer, at så mycket hwardera makan ägt i penningar, hwarföre fast egendom kiöpes, så mycket bör och hwardera äga i den fasta egendomen, som för begges penningar kiöpes. Efter landzrätt har man twå delar och hustrun en tredie del i penningar; efter stadzrätt har mannen helften och hustrun helften i penningar. Det är hwarderas giftorätt efter Sweriges lag och synes ey böra någondera betagas, ehwad deras penningar anwändas till. H. May:t Konung Carl XI har i sitt bref till Rådet af den 29 Martii 1682 uti saken emellan Gref Königzmark och hans swägerska Grefwinnan Wrangel förklarat, at giftorätt grundar sig på Sweriges lag, fast mannen under ächtenskap kiöpt godz uti Indien eller annorstädes, och lägger det i samma bref därtill, at som lagen är ursprunget och grunden till hustruns laga fång, ehwart hon och kommer, så bör och hennes jus dictera och säija, hwad och huru mycket hon bör hafwa och kan få af egendomen, men intet egendomen determinera hennes jus. Uti detta, såsom på billigheten grundat, synes ey nödigt at tillåta någon ändring til den ena eller andra makans förfång.

Öfwer denne § begiärte Borgareståndet at få utlåta sig Wid nästa session.

Hwilket bewiljades.

Wid 6 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse så lydande:

Uthaf mans eller hustrus flyttiande ifrån staden till landet eller ifrån landet in i staden giöres här en förändring uti giftorätt, som man och hustru förut haft. Ex decreto juris naturalis följer, at ingen bör betagas dess en gång wäl och lagligen förwärfwade rätt och rättighet, med mindre den samma sin rätt förwärkar eller sig därifrån begifwer, och som flyttning aldrig warit förbudin, ey heller kan förbiudas, så kan därföre ingen betagas dess en gång lagligen förwärfwade rättighet.

Härtill swarades: Som ingen flyttning eller ändring af ståndet lärer skie uthan begges samtycke, så underkastar hustrun sig då den lagen, hwarunder de sedan komma at höra; och fast hustrun efter stadzrätt äger helften, så har mannen efter landzrätt större frihet at hågkomma och förbättra hennes willkor genom testamente, hwartill han då har friare händer än i staden, och således kan en skickelig och dygdig hustru hafwa mera fromma än afsaknad. Dessuthan winner hustrun wid morgongåfwan, i det hon får behålla den, fast än hon barn hafwer, hwilken hon eljest miste efter stadzrätt, när barn till äro. Det skulle och wara swårt och förorsaka mycken confusion, om giftorätten skulle determineras efter forum contractus. E. g. een tienstedräng och en tienstepiga, som äre komne ifrån landet, men nu tiena i staden, gifta sig under sin tienstetid, men sättia sig sedermera neder på landet och bringa sig där till förmögenhet. Intet kan med giftorätten i sådant fall gå efter stadzrätt, och som med giftorätten emellan föräldrarne går, så delas och arfwet barnen emellan.

Paragraphen blef bifallen.

11 Capitlet Giftmålabalken.

Öfwer 1 § utlät sig Frih. Rålamb, at ingen man må förpanta eller sälja sin hustrus fasta gods, hwarken med eller emot hennes fria wilja, emedan en man kan dels med lockande dels med twång förmå henne till bifall.

Härtill swarades, at man intet kan så binda händerne på en ägare, emedan omständigheterne kunna så fordra, at man och hustru hafwa nödigt till begges deras nyttia at försälja eller förpanta egendomen.

Ständerne woro nögde med swaret, och denne § fick bifall, så wäl som de öfrige i detta capitlet.

H. Exc. Landtmarskalken: Som klockan är nu in emot 1, så lärer det behaga Riksens Herrar Råd och Ständer, at wij skiljas.

Thärpå gingo Theras Exc:r Riksens Råd bort, beledsagade af de därtill deputerade.

H. Exc. Landtmarskalken: Det lärer wäl finnas nödigt, at wij nu hädan efter samblas utan ceremonier, emedan de taga bort tiden för oss.

Det fans godt, at Stånden sammankallas genom anslag.

Sedan afträdde de andre Stånden, beledsagade af Ridderskapet och adelns deputerade.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 10 Martii.

Kommo präste-, borgare- och bondestånden nedre på Riddarhuset.

Och sändes Ridderhuscancellisten Friese up til Rikzrådet Gref Cronhielm, att H. Exc. måtte anmoda Deras Exc:r Rijksens Råd at infinna sig på riddarhuset öfwer lagen.

Imedlertid utnämde Ridderskapet och adeln åtta och hwarthera the andre stånden fyra af sina ledamöter, hwilka mötte Deras Exc:r Riksens Råd efter wanligheten.

När Theras Exc:r Riksens Råd kommit up och intagit sine stellen, uplästes

12 Capitlet Giftmålabalken.

Wid 1 § giordes den påminnelsen, at i fölie af K. Stadgan af åhr 1669 33 § bör afwitringen skie, förr än lysning tillåtes.

Och androgo Biskoparne Barchius och Humble åtskillige skiäl, hwarmed de Wille wisa sådant nödigt wara.

Thärtill swarades, at Lagcommission tyckt, at lysning wäl må skie innan afwittringen, eljest wore fåfäng, i fall någon thera af contrahenterne antingen skulle åtra sig eller blifwa hindrade ifrån ächtenskapets fullbordan.

Ständerne woro nögde med thetta swaret.

Wid thenne § berättade Biskopen Humble, huruledes åtskillige häradzhöfdingar icke wilja för laglig erkenna någon annan afwitring, än den de sielfwa förrättat, men understundom låta den sysslan ankomma på nernbden, hwaraf man stelles i owisshet, om man skall kunna trygga sig wid nemdens afwitring eller intet.

Swarades, at uti Erfdabalken, hwarest handlas om afwitring, förmäles, det man intet är plichtig at taga domaren till skiftesman, uthan afwitringen kan skie af andre gode männ.

1 § want bifall.

Äfwenledes den 2 §.

Den 3 § blef och efter någon discours, huruwida Konungen måtte förkorta den här utsatte tiden, aldeles bifallen.

13 Capitlet.

Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning, hwaruthinnan han påminner, huru som i denne § sägs, at då ächtenskapsskillnad skier för hoor, förwärkar den brotzlige helften af sin giftorätt, men då echtenskapzskilnad skier för det, at den ena makan ondskefult förlöper den andra, sägs i den 4 §, at den brotzlige förwärkat hela sin lott i boet; och som giftorätt emellan man och hustruihwarannans egendom är en påfölgd på ächtenskapet, och då enthera thet så förbrutit, at skillnad thärpå fölgt, härtills lag warit, at den skyldige förwärkat sin giftorätt i den oskyldigas egendom, hwilken then oskyldiga jemte sin giftorätt i den skyldigas egendom behållit, så at den skyldige allenast behållit thet öfriga, så skall ey kunna utfinnas, hwad ordsak må wara at häruthinnan träda ifrån den härtils brukelige lagen, och än mindre hwarföre malitiosa desertio skall draga med sig swårare efterfölgder än hoor, där doch begge äro ächtenskapzbrott, och det ena så skadeligit som thet andra.

Härtill swarades, at lagen i det 11 cap. Giftmålab. LL. säijer, at när kona giör hoor, har hon förwärkat alt thet hon war gift och gifwen till. Nu wisar 5 cap. ejusdem tituli, at hustru giftes till hwar tredie penning i lösöron och aflingejord, hwaraf slutes, at hon mister all sin giftorätt i boet, efter lagen ey giör thär åtskillnad emellan illata, uthan anser boet samfälldt, ty af illatis kan ey tagas någon grund, emedan then skulle wara owiss och för domaren icke uthan största möda kunna utredas, besynnerligen när thet på tiden ankommit och the en lång tid warit gifta, innan then ene sig försyndat. Doch som det skulle wara för swårt at betaga den skyldige alt och således födan, är honom i denne nya lagen lemnat helften af thes del i boet, men then, som reser uthur riket och desererar sin maka, kan wäl mista alt.

Häröfwer blef sedan widlyftigt discourerat, och tyckte en och annan så wäl af Presteståndet som de öfrige, at bäst wore, det man blefwe i detta målet wid gamla lagen.

I synnerhet utlät sig Hr Lilliestierna, at man ingalunda bör gå därifrån, så framt icke reele och essentiele ordsaker det fordra, och yttrade sig äfwen, at hordomssynden nu tager öfwerhand, hwilken icke nogsamt straffas kan, och at den, som den synden öfwar, ingalunda må hafwa någon förmån, hwilket skulle skie, om den brotzlige allenast förlorade hälften.

Präste- och Borgareståndet utlåto sig, at de wille taga denne saken i närmare öfwerwägande uti deras plenis.

Som bewiljades.

Men Höglofl. Ridderskapet och adeln samt Bondeståndet biföllo §.

Widare frågades wid denne §, om then, som hor bedrifwit och af sin maka fådt förlåtelse, sedermera, när thenne senare sig med hor försyndar, bör niuta skillnad, så wida then påstås.

Swarades, att skillnad bör tillåtas.

I anledning af Hr Biskop Humbles och Hr Doct. I. Benzelii wid 6 § giorde berättelser om det swek och bedrägerie, hwilket en och annan brukat samt därigenom ächtenskapzskillnad erhållit, blef öfwerenskommit, att K. Lagcommission skulle till detta capitlet projectera en §, hwarigenom må förekommas samma bedrägerie.

I öfrigit blef thetta capitlet gillat.

14 Capitlet.

Wid den 1 § blef öfwerenskommit, at efter de orden »böte then brotzlige femtijo dahler» skulle tilläggias: »af sin lott i boet».

15 Capitlet

want bifall.

16 Capitlet.

Wid 1 § yttrade sig Hr Kyrkioherden Arnell, at uthi denne § synes wara någon contradiction, ty det där står, at son eller dotter skall wid arfskifte fylla det som förnött är af hemfölgd, och åter at den nytta skall ey räknas, som barnet af hemfölgd haft. Om nu een son eller dotter får meubler i hemfölgd af föräldrar, hwad nytta skall däraf hafwas, om de ey få nötas.

Härtill swarades af K. Lagcommissions ledamöter, at man nog ventilerat denne saken i K. Lagcommission, och at pluraliteten stannat i then meningen, som § nu är inrättad, hwars rätta mening och innehåld är, at om meublerne, som i hemfölgd gifne äro, finnes ey wara förnötta, så bäras de till arfskiftet åter sådene som the tå äro, och anses intet sedan nyttan, hwilken barnet, som them i hemfölgd fick, af theras nyttiande haft, ty thet kan wara lika mycket, om de blifwit brukade i föräldrarnes eller i barnets hus. Men om the äro förnötta, kunna the ey gå till skifte, therföre fordrar billigheten, at the tå skola i penningar beräknas, doch icke som the woro, när the kiöptes eller gåfwos uth i hemfölgd, utan sättes ett billigt prijs på them. Elliest och thär the skulle beräknas, såsom när the kiöptes eller wid hemfölgdens utgifwande woro wärde, och en annan skulle thäremot wid arfskiftet få så mycket i reda penningar, skulle thet barnet komma at lida, som sin hemfölgd i meubler fådt, hwilka förälclrarne ofta gifwa bättre och pretieusare, till at hedra sig sielfwa, än barnet them betarfwar. Thesutan har man tykt, at man måste låta thetta ankomma på föräldrarnes egit behag, och så wida the ey sättia prijs på slike meubler i hemfölgd gifne, kunna the ey eller så högt beräknas.

Sedan discourerades widlyftigt, om sådane meubler skola Wärderas efter deras beskaffenhet, när son eller dotter fick dem, eller efter det wärde, som de äga, när arfskiftet skier.

Och remitterades denne § till K. Lagcommission, at ytterligare utarbeta densamma.

Wid 17 Capitlet

war ingen påminnelse.

Erfdabalken 1 Capitlet

want bifall.

2 Capitlet.

Wid 1 § påmintes af Präste- och Borgarestånden, at de kunna sig öfwer denne § nu icke utlåta, emedan densamma dependerar af 4 § i 10 cap. Giftmb., öfwer hwilken § förberörde stånd förbehölt sig än ytterligare at få inkomma med sine anmerkningar.

Härpå swarades af Lagcommissions ledamöter, at uti 10 cap. Giftmb. handlas om giftorätten, men här huru arf delas skall.

3 Capitlet.

Wid 2 § uplästes Hr Abrahamsons anmerkning af föliande

innehåld: I detta capitlet utslutes den dödas samsyskon at ärfwa med fader och moder, hwilket wäl är enligit med stadzlagen, men stridande emot landzlagen. Arfsrätt in på halfsläckt sträcker sig ey widare efter allmen lag än in på den dödas halfsyskon, men här extenderas arfsrätt widare in på halfslächt, och där halfslächt är i lika grad med helslächt, giöras de till samarfwingar. Så framt den dödas skyldemän å sidone hade antecedenter någon rätt i den dödas egendom, så kunde hel- och halfslächt, som äro i lika grad, då dödzfall existerar, giöras till samarfwingar. Men som ingen arfsrätt har rum, för än något till arfsrätt lemnas, och då den döde uthan testamente dödt, tages af præsumta voluntate defuncti grund, till hwilken qwarlåtenskapen må falla, hwilket är in på dem, som honom skyldast och kiärast må wara. Nu som ett starkare förtroende är emellan dem, som äro hwar annan med ett dubbelt blodsband förbundne, än emellan dem, som allenast med ett enkelt blodsband äro hwarannan skylde, så följer däraf, at helslächt är närmare att ärfwa än halfslächt, fast än de äre i samma grad skylde, ty som kiärleken blifwer lium, sedan stiuffar eller stiufmor tillkommit, och begynner därmed att aftaga emellan helsyskon och halfsyskon, hwilket och ordsak är, at tå helsyskon taga tre delar, taga halfsyskon en fierdedel, hwilket dem lemnas i afseende på det dageliga omgänge de i faders eller moders hus sin emellan kunnat haft, så förkålnar förtroendet mer, ju längre den halfwa skyldskapen sig utsträcker. Därföre kan ey heller synas nödigt at införa halfslächt widare uti arfsordning, än som lagen det utsatt. Men skulle pröfwas nödigt, at halfslächt widare till arf släppes, än härtils warit, så lärer förmodeligen wara nog, at de niuta förmån för fiermare helslächt, men ey at tillåta, det de måge wara samarfwingar med helslächt, fast än de i lika grad kunna wara skylde; ey heller at halfsyskons barn måge utesluta den dödas farfar och farmor, eller morfar och mormor, som i den 3 och 4 § är utsatt.

Härtill swarades ad 1:m, at som det blodsbandet, hwilket är emellan syskon, kommer af föräldrarne, och syskonen uti ätteräkningen igenom föräldrarne tangera hwarannan, barnen ochså af föräldrarna hafwa sitt lif och warelse, så har man funnit billigast, at föräldrarna böra taga arfwet, när the begge lefwa, och utesluta sine barn, then dödas samsyskon, hwilket ochså är enligit med then Saxiska Landträtten. Men är enthera af föräldrarna död, träda barnen til arfs med then af föräldrarna som lefwer, och tage af sitt samsyskons qwarlåtenskap så stor del, som theras döde fader eller moder taga bordt, om then lefwat, hwarigenom en rätt proportion emellan then af föräldrarne, som lefwer, och barnen, som således komma at ärfwa sitt syskon är utfunnen. Ad 2:m, at halfslechten i denna nya lagen admitteras widare till arf med helslechten, än uti then gambla, så föruthan at H. K. May:t uppå Swea Hofrätts förfrågan har förklarat, at halfslechten bör äfwen wid andra tillfällen, än 9 cap. Erfdab. innehåller, niuta sin del, när then är i lika grad med helslächten, och uti echtenskapsmål ingen åtskillnad giöres emellan hel- och halfslächt; så emedan thet owedersäijeligit är, at halfslechten iu är lika när i blodet som helslechten, fast halfslechten är ab uno latere och helslechten ab utroque latere cum defuncto junctus, ty böra de och wara samarfwa, och hwar få sin del efter som han med then döda i skyldskapen förbunden är, helst emedan alt som bloden löper igenom ätteledeme, så är skyldskapen, och som skyldskapen är, så måste med arfwet gå, och defunctus ey bör præsumeras hafwa haft annan voluntas, än then som på billigheten och blodsbandet sig grundar, när han per testamentum ey yttrat sin yttersta wilja. Men hwad portion halfslechten niuta bör med helslechten, det förmäles här i detta capitlet, nemligen ingen annan än then, som igenom communem stipitem, i hwilken hel- och halfslechten tangera hwarannan, them tillfaller.

Swaret bifölls.

Sedan berättade Hr Cammarrådet Wulfwenstierna, at K. Lagcommissionen funnit nödigt, at uti 2 § efter desse orden: »sins stelle och rätt», bör denne mening inflyta: »Äro ey flera till än ett af sameller halfsyskon, eller theras bam, som arf med moder tager, niute moder helften, där hon eljest efter landzrätt ey mer än tridiung taga Skulle»

Denna tillsatz blef bifallen.

Äfwen blef alt thet öfriga i thetta capitlet bifallit.

Wid 4, 5 och 6 cap. war intet at påminna.

7 Capitlet.

Wid 4 §, efter en widlöftig discours uti stånden, giorde H. Exc. Landtmarskalken denne qvæstion, om den, som faller ifrån den rätta evangeliska läran, skall föresättias en wiss termin, inom hwilken han kan återkomma och få tillträda sitt arf, där han sig ångrar och får Konungens nåd.

Ridderskapet och adeln woro af then meningen, at en wiss termin honom föresättias bör, på det, om han sig ey bättrar, nästa arfwingar måtte få tillträda arfwet och thet ey lemnas uthan skiötzel.

Preste- och Borgareståndet höllo betenkeligit at föreskrifwa en wiss termin.

Såsom Stånden woro uti differente meningar härom, fördenskull blef denne qvaestion upskuten till nästa sammankomst.

Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer i dag åt, och blef aftalt, at de härnäst klockan half otta skulle komma tillsammans.

Den 17 Martii.

H. Exc. Landtmarskalken lät giöra sin uhrsächt, at han ey kunde komma up, efter han war opasslig.

Och altså förde wid denne sessionen Gref Charl Emil Lewenhaupt ordet.

Och när Deras Exc:r och Riksens Ständer sig församblat, uplästes

8 Cap. af Ärfdebalken.

Öfwer 8 § jemförd med den 7 uplästes en anmerkning, som gick därpå uth, at emedan föräldrarne äro de som synda och i följe däraf förwärka sin rätt till arf, men ey det oskyldiga barnet, så tyckes föräldrarna så mycket mindre böra ärfwa sådane i lönskeläge födde barn, som barnen efter thenne lagen intet få ärfwa föräldrarna.

Därtill swarades 1:o, at horungar ey böra niuta arfsrätt med ächta barn eller sättas med dem i paralell. Skulle och horunge få ärfwa fader sin, så skulle mången lättferdig kona igenom lägersmål komma till egendom, i thet hon, när barnet sedan dödde, finge ärfwa thet som barnet efter fadren i arf tillfallit. Men som 2:o föräldrarne dragit försorg för barnets upfostran i barndomen, så bör föräldrarna tillfalla thet arf, hwilket thet barn, som i hordom eller lönskeläge födt, efter sig lemnat, såsom i det 8 § stadgas. ,

Riksens Råd och Ständer biföllo thesse §§:ne, såsom the af Lagcommission äre projecterade.

9 Cap.

1 §. Uplästes Hr Lilliegrens påminnelse eller förfrågan, om icke den egendomen, som testementerad är, skall och förteckningen wara underkastad.

Swarades: Emedan i denne § står, at alt sammans i boet, både löst och fast, sådant som det wid dödztiman war, skall upteknas, ty är och klart, at om något är förtestamenterat, bör och thet uti inventario opteknas.

Wid denne § påminte Hr Weili, at häradshöfdingarne och nemdemän ey böra uteslutas ifrån uptekningens författande.

Därtill swarades, at arfwingarne kunna anmoda hwem de hälst behaga, och at häradshöfdingar och nämdemän i denne § icke uteslutas, om wederbörande dem anlita wele.

Wid slutet af denne §, hwarest så står: »men lyder arfwet under stadsrätt, tå skola borgmestare och råd nämna twenne eller flere redelige män som thet förrätta»; frågade Borgareståndet, om med de nemde twenne eller flere redelige männ förstås magistratens medell.

Swarades ja.

Äfwen frågade bemelte stånd, om denne § uphäfwer förmyndarecammaren här i Stockholm.

R.: Ney, emedan lagen intet kullkastar ett så specielt privilegium.

Sedan utlät sig Prästeståndet, at denne § icke måtte kullkasta den frihet, som ståndet äger wid inventeringar i prästesterbhus, i kraft af 1723 åhrs resolution på Presterskapets Allmenna beswär.

Hwilket bifölls, och därjemte resolverades, at uti företalet till lagboken skulle införas, at hwad särskilte privilegier och resolutioner på ståndens beswär innehålla såsom exceptioner, icke woro igenom denne allmenne lagen häfwit.

1 § bifölls.

Wid den 5 § påmintes, at jemte de fattige borde och hospitaler nämnas.

Därtill swarades, at K. Lagcommissionen tykt wara nog, när man generaliter nämt de fattige; ty därest hospitaler äro, där äro och de fattige, men där inga hospitaler äro inrättade, där tillfalla böterne andra fattige i sochnen.

Biskopen Humble frågade, om en enkia skall wara förplicktad at uptekna egendomen, när hon efter aftal sitter qwar i boet uti enkiostånd.

R.: 1 § i detta cap. förmår, at inventarium skall författas, ehwad förord giorde äro.

Wid denne 5 § påmintes, at det för en enkia wore mycket swårt at mista fierdedelen, thär hon ey i rättan tid låto uptekna egendomen, och at arfwingarna skulle lida för mycket, om helften af samma fierdedel skulle tillfalla de fattige.

Här öfwer blef nu widlyftigt discourerat och omsider öfwerenskommit, at § skulle sålunda efter the orden »i samfält bo äger» inrättas: »och den taga arfwingarne, där de till drögsmålet icke wållande äre; finnes the till drögsmålet wållande, falle då hwar 10:de penning af den förbrutne andelen till de fattige etc».

10 Cap.

Wid slutet af 2 § och thesse orden: »hafwe then fordrande macht at sökia alla arfwingarne eller hwilken thera han hälst will», giordes den påminnelsen, at den ena arfwingen icke bör för all giälden swara, uthan samtelige arfwingarne därwid höras, och hwar för sin del giöra betalning proportionaliter.

Därtill swarades: Såsom creditor icke har at fordra af någor uthaf arfwingarne, uthan af then som ärfwes, så har creditor och rätt till betalning af hans egendom, ehwarest den finnes; och aldenstund creditor bör få sin betalning, altså lemnar lagen honom rätt at hålla sig till hwem af arfwingarne som han will, och det till straff för dem, som delt arfwet, innan de betalt giälden.

Wid 3 § utlät Biskopen Humble sig, at om det så händer, at arfwet efter laga uptekning woro skiftat emellan twenne bröder, och giäld yppar sig sedan, då den ene förstört sin egendom, så skulle det synas wara orätt, om den andra skall betala för sig och sin broder.

Därtill swarades, at lagen talar om twenne slags giäld, nembligen witterlig och owitterlig. Om witterlig giäld talas i 2 § af detta cap. således, at om någon skiftar arf, förr än all witterlig giäld gulden är, så får creditor sökia för hela giälden hwilken thera han will af arfwingarna, som med orätta tagit arf, när de wiste, at giälden icke war gulden. Om owitterlig eller okunnig giäld talas i 3 § således, at arfwingarne skola med swornom eede bära thet arf åter, med mera. När thet nu så händer, at allenast en af arfwingarne har arfwet i behåld, så är then samme saklös, när then återbär thet han niutit tillika med räntorne, och widare kan af honom ey fordras.

Kyrkioherden Nordberg: Om twenne bröder ärfwa 200 dahler tillsammans, och den ena förstör sin andel, skal då den andra betala för sig och honom?

Swarades: Ja, om giälden war witterlig, när de ärfde, men om den då war okunnig, betalar han allenast så mycket han emottagit; och ingen kan ärfwa, innan giäld gulden är, ty creditor har i then giäldbundnes egendom ett jus qvæsitum och bör först hafwa thär uthur sin betalning. Annars, om thetta ey giälla får, skulle många bedrägerier skie, crediten til meen och undergång.

Denne qvæstion blef nu intet afgiord, uthan resolverades, at ständerne skulle den samma närmare öfwerwäga i deras plenis.

Wid 3 § uplästes en skriftelig påminnelse, at efter the orden »tå skola arfwingarna etc.» måtte tilläggias: »inom 3 månader och icke öfwer, sedan giälden kunnog blifwit, lagsökas och stämning på den: tagas å det ting eller rådstugu i den ort där arfwet fallit; blifwa de till giälden fälte, så skola de» etc. »med swornom ede».

Därtill swarades, at det är swårt läggia creditorerne några fatalier före, efter man ey kan weta alla omständigheter som infalla. Thesuthan är præsumtio för creditoren, at han ey lärer tiga stilla, uthan sökia sitt, och eljest hafwa arfwingarna remedium processus at tillita domaren, som kan efter omständigheterna föreläggia creditoren tid at tala.

På tillfrågan utlåto sig Ständerne, at de woro nögde med swaret.

Wid det 11 Cap. giordes ingen påminnelse.

12 Cap.

Wid 5 § påmintes, at lagen så wäl borde nämna systers barn som broders barn.

R.: Systrarne äga ingen taga lott, och altså ey eller deras barn; därföre nämnes här allenast broders barn.

Swaret want bifall.

Wid 10 § påmintes, at föräldrarna böra icke mer kosta på det ena än det andra barnet.

Därtill swarades således: Lagcommission har tykt, at man så mycket mindre bör binda händerne på föräldrarna häruthinnan, som det länder konungen och riket till fromma, at föräldrarna hålla sina barn till at lära nödige wetenskaper, och måste man tro, at föräldrarna lämpa sig härutinnan efter som the finna mer eller mindre skickelighet hos thet ena barnet än thet andra, och som theras råd och lägenhet wara kan, hwilket alt står i deras egit behag.

Ständerne förklarade sig nögde med swaret.

13 Cap.

Wid 1 § uplästes den anmerkningen, at wid de orden: »doch så, at hwar sin hufwudlott behåller, och ey å nyo skiftes», kan införas: »och åligger kiäranden samma sitt beswär nästa rådstugudag i staden och wid första ting å landet därefter andraga, och straxt ny wärdering och jämkning begiära samt saken fullfölja innan den därpå följande rådstugudag eller ting; eljest stånde det förra skiftet eller wärdering».

Denne påminnelsen beswarades således: Som domaren remitterar dem till jämkning, så, i fall the ey komma öfwerens wid jämkningen, faller af sig sielft, at then missnögde lärer sökia sin rätt; men at sättia fatalier här för honom är betänkeligit och onödigt, eftersom domaren, thär arfwingarne ey blifwa sams, då måste döma på de förr inkomne skrifterne. Skulle then som jämkningen begiärt, sedan the warit under gode män tillsamman och ey kommit öfwerens, dröja och icke sökia domarens utslag, så får den, som slut hafwa will, begiära domarens utslag i den redan incaminerade saken.

Ständerne förklarade sig nögde med swaret.

14 Cap.

Wid 2 § giordes följande påminnelser: 1:o at efter orden: »Hafwer rätter arfwinge uthan laga förfall sin talan försummat», borde införas: »innan åhr och dag, sedan han fådt wissan kundskap, at sådant arf är honom tillfallit».

Swarades, at i det nästföljande 15 cap. 4 och 5 §§ förklaras, huru arfwinge sin rätt och talan försumar.

2:o Wid the orden i bemelte §: »falle thet arf till konungen», påmintes, at efter Adelige privilegierne af åhr 1723 §§ 25 och 26 bör fast jord ey gå uhr slächten, eller ifrån adelen till cronan.

R,: Privilegierne äre här ey rörde, emedan de innehålla exceptionem a regula communi.

3:o Påmintes, at om någor mala fide trädt til arfwet, så fordrade sielfwa billigheten, at då rätter arfwinge förekommer, ehwad han haft laga förfall eller ey, må han sitt arf återtaga af den, som det mala fide innehafwer; och i anledning thäraf discourerades än ytterligare, om det arf, hwartill rätter arfwinge sin talan försummat, skall tillfalla konungen eller någon annan uti slächten fiermare, än den som eljest ärfwa borde, hwilket senare tycktes billigt wara.

Fördenskull resolverades, at efter orden »sin talan försummat» skulle införas: »Är ey andre arfwingar till efter then döde, tå falle etc.».

I öfrigit blef § bifallen.

15 Cap.

1 §. Därwid påmintes, at emedan det är swårt at få borgen, så kunde i det stället någon annan utwäg finnas, såsom eedegång eller dylikt.

Swarades: K. Lagcommissionen har tykt, det en sådan arfwinge bör sättia borgen, på det man må wara wiss om at han skall sättia sig här neder.

Hr Rådman Scherping påminte, at städernes privilegier och resolutioner icke måtte præjudiceras af slutet i denne

Därtill swarades, som förr sagt är om privilegierne.

I anledning af de orden »barn eller bröstarfwingar» i denne frågade Hr Lilliestierna, hwarföre syskonebarn och andra slächtingar skola uteslutas.

Därtill swarades, at här talas icke om swensk man, uthan om fremmande, och är det faveur nog, at barnen få ärfwa, när de willia sättia sig neder i riket.

§ fick bifall.

Wid 2 § giordes den påminnelsen, at wid de orden: »kommer han ey innan natt och åhr», måtte inryckias: »ifrån den dag han därom weta fick och kundskap erhållit; men försummar han sedan, uthan at wisa laga förfall, ware des rätt till arfwet förlustig, och den närmaste inländsko innan 3 à 6 månader efter ortens belägenhet a die notitiæ sin rätt lagligen at bewaka lemnat».

Härtill swarades: Lagcommissionen har ey kunnat räkna desse föreskrefne fatalier a tempore notitiæ, emedan här wore swårt at cognoscera om bewisen till sådan notitiam, efter arfwingen skulle hafwa them utrikes ifrån, om hwilkas richtighet och tillförlåtelighet man hade swårt at här få någon säkerhet. Och hwad de tre eller sex månader angår, inom hwilka inländsk arfwinge skulle få tala, när den utländske sin rätt försummat, så tyckes han hafwa tillräckelig tid nog, när han har ett åhr och tre månader.

Sedan blef öfwer ens kommit, at efter orden »tage tå han halft och halft konungen» skall införas: »thär inrikes arfwinge ey till är».

I öfrigit blef § bifallen.

Wid 5 § påmintes, at tiugu åhr wore för lång tid, emedan en så lång termin kan förordsaka mycken oreda.

Därtill swarades, at K. Lagcommission funnit billigt at här utsättia samma termin som wed skuldfordringar.

Sedan resolverades, at wed slutet af thenne 5 § skulle desse orden tilläggias: »där han ey laga förfall wisar», emedan han på den händelsen ey bör mista sitt arf, fast än flere än tiugu åhr äro förbij.

Wid 7 § och desse orden: »Flytter han hit i landet igen, tage thet arf, som sedan faller», frågades: Huru kan en stängias ifrån den rätt, som naturen och lagen enom en gång tillägnat; ty i afseende till och för arfwet kommer han in i landet igen at bo och förblifwa? Hwad skulle honom eljest beweka och förmå at bortflyttia uhr utrikes i inrikes land? Kan wara han för födan och tienst är uthur landet gången, at förwänta och i owisshet lefwa; om något sedan skulle existera och falla, lärer intet wara något fullkomligit motive eller drifwande ordsak till inflyttande hit i riket igen.

Därtill swarades: Begynnelsen af 7 § talar om them, som blifwa qwar utrikes, hwilka Lagcommission ansedt lika med them, som utlänningar och fremmande äro, och om theras rätt är förmält i 2 Men meningen i then senare delen af 7 §, thär som talas om, at han flytter hit i landet igen, är then, at han, som en gång öfwergifwit sitt fädernesland och blifwit thärföre ansedd som fremmande, åter skall få swensk mans rätt, tå han flytter in igen, och altså få taga thet arf, såsom en swensk, hwilket sedan faller.

Ständerne woro nögde med swaret.

16 Cap.

Wid 1 § uplästes följande frågor: Om förord för ächtenskap, som kallas pacta antenuptialia, pacta reciproca, förlikningar och transactioner dant legem, äro species testamenti, huru därmed procederas och förhålles. E. g. Mann och hustru, antingen de hafwa barn eller intet med hwarannan, transigera, at den, som den andra öfwerlefwer, besitter altsammans, in till dess han eller hon med döden afgår, eller så länge en enkling eller enkia är; sedan gånge altsammans barnen emellan uti delning, och det om det lösa iemte morgongåfwan, men intet om det fasta, salvo jure privilegio et hæreditario til landzrätten at förstå.

Härtill swarades, at när rätt skillnad giöres emellan pacta antenuptialia, sådane som the efter thenne projecterade lagen förut äre beskrefne, och testamenten, så förfaller denne scrupel.

Hwarmed och Ständerne woro nögde.

Wid slutet af denne § utlät sig Hr Öfwersten Hammilton at til testamentets richtighet bör fordras wittnens underskrift.

Därtill swarades: ja, om wittnen äre at tilgå, men eljest må ett testamente icke ogillas, när det finnes med egen hand wara skrifwit och underskrifwit.

Swaret fick bifall.

Öfwer 2 § utlät sig Hr Lilliestierna, at mö icke bör giöra testamente uthan förmyndares samtyckio, emedan hon eljest lätteligen kan blifwa bedragen.

Denna observation gaf anledning til åtskillig discours, som icke slutas kunde, förrän Ständerne ståndwis woterade, då höglofl. Ridderskapet och adeln woro skiljachtige, men de öfrige stånden biföllo at § blifwer stående.

Wid 3 § påmintes, at testamentens ändring och återkallan ey annorlunda bör skie, uthan in för domaren giltige skiäl därtill wisas, särdeles i sådane testamenter därest transactioner och pacta rum hafwa och de af twenne eller flere underskrefne finnas.

Här till swarades, at friheten till at få ändra testamentet, så länge en lefwer, kan ey inskränkas eller bindas till något forum, uthan som voluntas är ambulatoria usqve ad mortem, och testamente ey annat kan kallas än ens yttersta wilja, så bör ändringen, när then skier med godt förstånd och uthan förledande, hållas för giltig. Testamenten böra och icke confunderas med mutuelle transactioner emellan myndigt folk å begge sidor, hwarwid domaren altid bör hålla den lidande skadeslös.

Den 24 Martii.

Församblades Riksens Råd och Ständer öfwer nya lagen.

Och giorde Gref Carl Emil Lewenhaupt H. Exc. Landtmarskalkens uhrsäkt, at han nu ey kan wara uppe.

Sedan företogs 17 Cap. af Ärfdebalken, hwarwid man sidst stannade.

Wid 3 § uplästes Lagman Lilliegrens påminnelse, som går därpå uth, at han menar, det byrdkiöpt jord bör anses för aflingejord och kan testamenteras; men om arfwingarne inlösn lemnas kan, steller han därhän.

R.: Skillnad bör giöras emellan purt aflinge och den jord, som i börd kiöpt är. Och som slächten altid äger rätt at börda arfwejord, så följer och, at när den bördad är, bör och ingen disposition genom testamente arfwingar till præjudice giälla, uthan allenast om wärdet och förbättringen.

Ständerne woro nögde med swaret.

Wid 4 och 5 §§ påminner sammaledes Hr Lilliegren, at begge desse §§ kunna concilieras och lämpas fogeligen under ett afseende, så wida de stå i så måtto dit, och all aflingeiord, ärfde eller förwärfde lösöron på landet och af ärft eller förwärft, rörligit eller orörligit gods i staden, testamenteras hwar siette penning. Vidare fortfares efter § 5 i alt, helst man ändrat det andra capitlet i Ärfdebalken Landzlagen. Confer i nya lagen det 3 cap., ty enahanda rätt, enahanda lag bör hädanefter wara uthan distinction, och således medelwägen hållas, som stämmer öfwerens med æqviteten och naturlige lagen.

R.: Bägge desse §§ kunna icke fogas tillsammans, emedan den ena handlar om landsrätt och den andra om det, som efter stadzrätt kan testamenteras.

Swaret bifölls.

H. Exc. Landtmarskalken kom nu up.

Wid berörde 5 § påminte Borgmestaren Esberg, at i anledning af 1669 års förordning icke nekas må ächta makar, som inga barn hafwa, at uprätta testamentum reciprocum af alt deras aflinge.

R.: Genom 1686 års Testamentsförordning är den anförde, så wäl som flere föruth utkomne förordningar angående testamenten, uphäfwen. Dessuthan har Lagcommission tyckts bäst wara at låta förblifwa wid thet som här är projecterat, emedan en ringa del allenast blifwer öfrig för arfwingarne, hälst then efterlefwande makan får på sin egen del helften i boet och sin fördel, samt igenom testamente, thär inga barn äro, kan få helften af then dödas andel i boet, ey til at förtiga at, om hustru efterlefwer och inga barn äro, hon då ochså får sin morgongåfwa.

Denne påminnelsen gaf anledning til widlöftig discours, som stannade omsider däruti, at Borgareståndet begiärte få betänkia sig häröfwer, huru wida testamenta reciproca måtte tillåtas.

Probsten Rönbeck utlät sig, at han hölle före, det en prästman må tillåtit wara at efter landzrätt testamentera till sin hustru den aflingejord, som han hafwer på landet.

R.: Hwad Prästeståndet angår, så synes billigt, at som de ärfwa efter stadzrätt och med giftorätten them emellan går efter stadsrätt, så böra de och rätta sig i testamenten efter stadsrätt.

Prästeståndet yttrade sig, at det will taga denne 5§ i nogare öfwerwägande uti deras pleno.

Men höglofl. Ridderskapet och adeln biföllo samma punct.

Wid 6 § giordes den anmerkningen, at af denne § följer, at då en man upsätter sin yttersta willia, kan han wäl testamentera ansenligit åt sin hustru, men alsintet åt sine barn, uthom den ordenteliga arfslott, som dem lagligen tillfaller, och kan han altså merkeligen förwärra sine barns tillstånd, men aldrig til det ringesta förbättra; hwilket synes mycket swårt, besynnerligen då en man är så olyckelig, at hans barn af förra giftet fådt sedermera en ogen stiufmoder, som uthom dess kan nog förminska deras wilkor; och wore det den efterlefwande hustrun ingen stor swårighet, om testamentet toges af oskipto, då hon efter landslag skulle mista allenast en tridiung och efter stadslag en hälft af det som i lagen utsättes; henne kunde och därmedelst ey skie orätt, ty om hon begår sig wäl emot sin man och stiufbarn, blir hon wäl af honom ihogkommen, men begår hon sig illa, är hon icke en gång det wärd, som henne tillfaller.

R.: Det är naturligit, at den som will gifwa något, han skall gifwa af sitt egit.

6 § fick bifall.

I anledning af den 4 § frågade Hr Weili, om det skall wara förbudit at giöra testamente åt utländsk man.

R.: Ney, men om iag i mitt testamente will gå utländsk arfwinge aldeles förbij, kan iag giöra det.

4 § bifólls, tillika med Prästeståndets begiäran, at den, som beredt sig på några påminnelser, och har dem för sig skrifteligen, måtte dem till Cammarrådet Wulfwenstierna ingifwa, emedan Ständerne eljest onödigt wis hindras.

18 Cap.

Wid 4 § uplästes Hr Lilliegrens anmerkning, at om den närmaste arfwingen försummar at tala å testamentet, eller föga förstår det giöra, eller är intalter at lemna det, eller ey har förmågan eller wiljan at uthföra saken som sig bör, det en annan i slächten til honom närmast må testamentet påtala, i anseende til den fördehl honom kunde i framtiden därigenom tillfalla, om den förre påtalte och wunno testamentet.

R.: Såsom en fiermare icke har rätt at tala på arf, så länge den närmare är till, så kan och en fiermare icke giöra åtal på något testamente, när. den närmare därmed sig åtnöija låter eller sin rätt icke lagligen bewakat; eliest skulle på klander å testamenten ingen ända blifwa.

§ want bifall.

19 Cap.

Wid 2 § giorde Lagman Gref Gyllenborg den anmerkningen, at wid slutet måtte tilläggias: »thär icke konungen förklarar henne för myndig».

Men som Lagcommission wiste med åtskillige skiäl, at det är bättre, at mö står under förmyndare, af hwad ålder hon och wara må, så bifölles § sådan som den är projecterad.

Wid 3 § påmintes, at enkia måtte hafwa förmyndare, till dess hon fylt tiugu fyra åhr.

R.: Aldenstund enkia är förmyndare för sina egne barn, så wore det orimligit, om hon sielf skulle hafwa förmyndare, men om hon intet kan wårda godz sitt etc., tå bör hon under förmyndare ställas, som 4 § innehåller.

3 § bifölls.

Uti 4 § i stellet för ordet »han» skall sättias »then»: »tå bör then under förmyndare ställas»

20 Cap.

Wid 1 § påminte Gref Gyllenborg, at om fader träder i annat gifte, så borde han intet wara sine barns förmyndare; ratio: ty fadren kan giöra barnen af förra giftet mycken orätt genom hustruns persvasioner.

R.: 1:o. Ingen är närmare at wara förmyndare än fadren. 2:o. Han måste afwittra barnen, innan han får träda i annat gifte. 3:o. När fader är förmyndare, upfostrar han sine barn, uthan at gravera deras arf, men förmyndare måste hafwa betahlning. 4:o. Måste fader taga näste mödernes fränders råd uti de mål, som barnens wälfärd angå. Och altså är bäst låta förblifwa thärwid at fadren blifwer förmyndare för sine barn.

Ständerne woro nögde med swaret.

Wid 2 § sades, at »nästa fädernes fränder» kunna uteslutas, efter förmyndares råd nämnes, emedan fädernes fränder blifwa förmyndare.

R.: Det kan hända, at nästa fädernes frände för åtskillige ordsaker skull icke kan wara förmyndare.

§ bifölls.

Uti 4 § wille Hr Weili at böter skulle utsättias för den, som uthan ordsak wägrar at emottaga förmynderskap.

R.: Därtill swaras i 5 §, som bifölls.

Sedan blef öfwerenskommit, at uti 8 § efter the orden »förestå kan» skall tilläggias: »icke eller uthländsk man».

21 Cap.

Därwid war intet at påminna.

22 Cap.

Wid slutet af 4 § tyckte Hr Weili, at förmyndare må få handla till sig den omyndiges gods efter wärdie, helst och emedan han eljest ey altid kan hafwa tillfälle at försälia det.

R.: At förekomma misstankar och underslef, är bäst at förmyndaren intet kiöper något af dess pupils egendom.

Capitlet bifölls.

23 Cap.

1 §. Lilliegrens påminnelse, at räkningen skall inrättas per debet och credit.

R.: Det följer af sig sjelf, om räkningen annars skall wara richtig.

§ fick bifall.

Wid 3 § pröfwades nödigt, at i stellet för »haft» sättes »hafwer»: »och gifwe ut alt hwad han om händer hafwen.

Så blef och öfwerens kommit, at uti 4 § skulle för »wetwilling» sättas »wanwettig».

Jordebalker.

Wid Cap. 1, 2 och 3 giordes inga påminnelser.

4 Cap.

Uplästes Borgareståndets påminnelse wid 2 §, at thet ordet »allmennelige» måtte utslutas, såsom onödigt, hälst de orden »wid öpna dörar» tyckes giöra tillfyllest.

R.: »Allmenneliga wid öpna dörar» är med flit insatt, på thet intet missbruk därwid må förelöpa, utan upbuden till allas efterrättelse kungiöras.

Efter något discourerande achtades godt, at uti thenne 2 § sättes för »allmenneliga»: »offenteliga».

Wid 5 § giorde Hr Palmstierna en anmerkning angående bruk.

Som dock giorde ingen ändring i thenne

Äfwen påmintes wid denne §, at hwad thär stadgas woro något nytt, och at salus publica ey fordrade, thet kiöparen skall beswäras med hembud, helst then som räntan äger, ey mindre än bördeman, wid upbuden å tinget har at bewaka sin lösningsrätt.

Härtill swarades 1:o, at hembudet kan lätt skie, emedan man wet, hwilken som äger räntan, men man ey altid kan weta bördeman. 2:o är nödigt, at jorden och räntan consolideras, på samma sätt som förordningarna det påbiuda om cronogodz, och rusthållare äger rätt at kiöpa sitt augmentshemman til skatte. Thessuthan är bättre och honom, som kiöper, till mindre omkostnad, at han får förut weta, thet han ey får behålla samma jord.

H. Exc. Landtmarskalken: Första frågan är, om hembud skall skie.

Ständerne funno thet nödigt.

H. Exc. Landtmarskalken: Andra frågan är, af hwem thet skall skie, antingen af kiöparen eller säliaren.

Ständerne biföllo 5 §, sådan som then af Lagcommission är projecterad.

Uti 7 §, i stellet för »wetwilling» sättes »wanwettig».

5 Cap.

Wid 4 § påmintes, at hwad som stadgas i thenne § synes wara ett medell at afstängia bördeman ifrån lösn, ty när han intet är mechtig at inlösa aflingejorden eller husgeråd och afwel, som under kiöpet är begrepen, måste han gå qwitt sin börd till arfwejorden.

R.: 1:o böra säljarens partes altid wara favorabiliores; 2:o därigenom blifwa godsen ey så mycket styckade; 3:o kan ju bördemannen sedan sälja det han ey will behålla af aflinge, husgeråd eller afwel; 4:o blifwer bördemans willkor härigenom bättre, emedan han får lösa aflingejorden med, hwarigenom arfwegodset ofelbart blifwit förbättradt och framdeles kan bättre underhållas.

§ blef bifallen.

Uti 6 § wille Hr Weili at efter orden »för sig och ingen annan bördar» skulle införas: »och at han will det behålla»

R.: Orden äre tagne uthur 1720 åhrs Bördsförordning och äre uti sig sielfwa klara.

§ want bifall.

6 Cap.

Wid 2 § uplästes Hr Abrahamssons anmerkning sålunda: Här införes, at då jord tillfaller fader eller moder uti bakarf efter sitt barn, och fader eller moder den sedan will sälja, må then lösa den i börd, som närmast är at ärfwa honom som säljer. Detta är aldeles nytt, ey eller stämmer det öfwerens med primi acqvirentis intention, som är för sin, men ey för en annan families conservation, hwaraf all rättighet till bördlösen härledes; uthan där bördlösen skall hafwa rum, tyckes fast billigare uti cap. 2 Ärfdabalken Södermannalagen wara stadgat, som iu förmår, at då fader ärft efter sitt barn dess mödernes gods, eller då moder ärft efter sitt barn dess fädernes gods, och fader eller moder sedan will sälja det, som i bakarf är ärft, äro thet afledne barnets skyldomän å den sidan, hwarifrån godset kommit, närmast at lösa det i börd, men ey säljarens skyldemän, ty at det aldrig warit hwarken deras fädernes eller mödernes arfwejord.

Swarades: Södermannalagen kommer här så mycket mindre till pass, som efter then samma en sådan ärfd egendom, hwilken i thenne af Lagcommission projecterade 2 § omtalas, skulle gå i trenne arf, innan then kunde anses för arfwejord, men efter den Christophorianiske lagen aflingejord, tå then en gång i arf gådt, anses för arfwejord. Thessuthan wet samma Christophorianiske lag icke af flere slags jord än aflinge- och arfwejord; det förre får icke bördas, men wäl det senare. Hwem som nu är berättigad at börda, sätter och lagen expresse ut, nemligen den som närmast är at ärfwa. När nu sonens fädernes jord gådt genom arf till modren, så är samma arfwejord gången ifrån den förra slächten. Säljer modren sedan samma jord, så måste hennes slächt iu den få börda, som äro berättigade at ärfwa samma jord. Eljest skulle den få börda, som ingen rätt har at ärfwa, sedan jorden gådt uhr theras slächt. Thet händer och dageligen, at igenom giftermål går then jord, som döttrarna ärfwa, till en annan slächt.

§ bifölls.

Uti 3 § efter »2 och 3 cap.» tillägges: »Ärfdabalken».

4 §. I stället för »wetwilling» sättes »wanwettig» på twenne stellen.

7 Cap.

Därwid giordes ingen påminnelse.

Icke eller wid det 8 cap.

7 cap. 6 §. Tryckfelet rättas, at i stället för »öfrige» sättes »ofrie», vid. Borgareståndets protocoll p. 69.

Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer i dag åth.

Den 31 Martii.

Församblades åter Riksens Råd och Ständer öfwer then nya lagen.

Och uplästes 9 cap. i Jordebalken.

Därwid war intet annat at påminna, än at uti 1 §, hwarest står: »löse tå jorden åter», skulle thet ordet »jorden» uteslutas. Äfwen i 2 §, thärest står: »som genom kiöp eller skipte sig then iord sedan tillägna wilia», uteslutes »jord».

Wid det 10, 11 och 12 cap. giordes ingen påminnelse.

13 Cap.

Hr Cammarrådet Wulfwenstierna gaf tilkenna, at uti 2 § i stellet för ordet »uplägger» skall införas »uptager».

14 Cap.

Borgmester Esberg hemstälte wid 1 §, om det icke wore nog, at syn hålles af halfwa nämden, emedan de äro domföre och det länder parterne till en alt för stor gravation, om hela nämden brukas.

R., at K. Lagcommission häruthinnan icke understådt sig at gå ifrån den gambla lagen, emedan detta är en angelägen sak, som angår ens egendomb.

§ blef bifallen.

Wid 3 § och orden »Uthäradsnämbd» berättade Hr Lagman Lilliegren, at uti Finland hafwa lagmännen sin ordinarie nämbd.

Därtill swarades, at det blifwer efter orternes beskaffenhet, och at sådant intet är emot lagen.

Wid denne § utlåt sig Häradshöfdingen Flach, at det är swårt, det man icke får wädia emot lagmanssyn, och at riddaresyn är alt för kostsam, hwarföre han hölt bättre wara, om det stadgades, at lagman wid sådane tillfällen associerar sig 2:ne häradshöfdingar, som synen förrätta.

Därtill swarades, 1:o at häradshöfdingarne dessuthan hafwa nog at giöra, 2:o kunna de, i synnerhet i Finland, bo 40 à 50 mihl ifrån hwarandra, 3:o kunde de öfwervotera lagmännen, 4:o skulle processen därigenom förlängas. Dessuthan, och om några andra qvæstiones juris förekomma, kunna de til hofrätten remitteras.

Wid detta tillfället frågade Hr Lagman Blomfeldt, om en cronobonde må bewilias syn, när den, som på landshöfdingens wägnar är närwarande, ingen syn åstundar.

R., at detta är hulpet med det som står i 2 § 10 cap.

Hela detta fiortonde capitlet fick bifall.

15 Cap.

blef ochså bifallit.

16 Cap.

Wid 3 och 4 §§ påminte Hr Cammarrådet Wulfwenstierna, at benämde §§ skola uti en sammandragas.

Wid 2 § förelästes Hr Weilis påminnelse, hwaruti han påstår, at städiorätten icke skall sträckas in på enkian, emedan hon icke är uti contractet nämd, och jordäganden genom denne § skulle lida merkelig minskning uti dess tillständige rättighet, aldenstund en ung enkia kunde falla på de tankar at lefwa ogift och således i många åhr för en ringa städiepenning besittia grunden.

R.: Bonden gifwer städia så wäl af sin hustrus som sin egendom, därföre wore obilligt, om hon icke skulle få niuta städian till godo, medan hon enkia sitter; 2:o kan man intet föreställa sig, at en enkia skulle utslå ett ärligit giftermål endast för städierättens skull.

Sedan gaf Hr Landshöfdingen Ehrencrona anledning till en widlyftig discours, om bondens andra hustru skall niuta städierätten till godo, när mannen dör, aldenstund hon intet war gift, när städian gafs.

Och wardt omsider öfwerens kommit, at emellan förste, andre eller tredie hustrun giöres ingen åtskillnad, uthan när hustrun mannen öfwerlefwer, niute hon en sådan lifstidsstädia, til dess hon träder i annat gifte.

Blef altså 2 § af samptelige stånden bifallen, sådan som then af Lagcommission är författad.

Sedan blef öfwerens kommit, at den 6 § sålunda slutas skulle: »I de orter, som med upsägningen och afflytningen annorlunda förehålles, rätte hwar sig efter wanligit bruk».

Wid 17 § uplästes Hr Weilis påminnelse, at bonden i sådan händelse, som § omförmäler, må återfå sin utgifne städja, eftersom han ey kommer till at nyttia de förmåner, hwilka han sig thärigenom betingat.

R., at i fall någon landtbo på det sättet rubbas i sin besittning, bör han niuta tilbaka så mycket af städian, som för honom i den stipulerade tiden återstår, doch bör lifstidsstädia ey rubbas.

Ständerne woro nögde med swaret, och blef öfwerenskommit, at 16 och 17 §§ skulle sammandragas och af them giöras en §, hwilken Lagcommission så har at inrätta, at i fall någon landtbo på thet sättet, som thär förmäles, rubbas i sin besittning, han må få tilbaka så mycket af städian, som för honom i then stipulerade tiden återstår; doch bör lifstidsstädia i thessa fall ey rubbas.

17 Cap. Jordabalken.

Wid 3 § frågade Häradzhöfdingen Flach, om icke begrafningsomkostningar böra hafwa præferencen för afradsgiäld.

R.: Därom är stadgat i Handelsbalkens 17 cap. 4 och 6 §§.

Ständerne biföllo

Wid 18 cap. War intet at påminna.

Bygningabalk.

Wid 1, 2 och 3 cap. giordes ingen påminnelse.

4 Cap.

Wid 1 § uplästes Bondeståndets skriftelige påminnelse, at wägarne icke måtte giöras bredare än tillförende, emedan det på många stellen wore både ogiörligit och skadeligit.

Ständerne achtade nödigt at upskiuta denne saken till dess Cammar-, Oeconomie- och Commerciedeputationen, som har Gästgifwareordningen under händer, däröfwer med sitt betänkande inkommer.

5 Cap.

Wid den 4 och 5 §§ uplästes Prästeståndets följande påminnelse, at det må blifwa allmenneligen förbudit, det ingen om wåren uti den äng, där flere hafwa delar uti, må insläppa sin boskap, hälst ängen och wallen, medan iorden af kiälskott ännu är blöt, tager af boskapens trampande en merkelig skada.

R.: Förbudet kan tagas hos domaren, då annor tillgång till bete kan gifwas, men ett allment förbud kan i anseende til wisse byars beskaffenhet icke giöras.

§ blef bifallen.

6 Cap.

I anledning af Hr Majoren Wredes påminnelse achtades nödigt, at uti 2 § skulle sättias: »åt minstone fyratio fambnar».

7 Cap.

blef bifallit

8 Cap.

3 § i stället för »sägs» »sagt än, Borg.st. prot. p. 78.

Achtades nödigt, att till slutet af 5 § skulle införas: »uthan jordäganden gifwer ther lof till».

Wid 9, 10, 11 och 12 cap. war intet at påminna.

Härwid stannade man denne gången, och afträdde Deras Exc:r Riksens Råd samt de andre tree Stånden, men Ridderskapet och adeln blefwo tillhopa.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 7 Aprill.

Infunno Deras Exc:r Riksens Råd och Ständer sig på ridderhuset.

Och uplästes 13 cap. Bygningabalken.

Wid 1 § påminte Hr Abrahamson, det thär står, at om någor hugger bärande trä på skattfrelse jord, niuter frälseman samma rätt som Konungen; men sådant skall ey wara grundat hwarken i förordningar eller privilegier, uthan lända allenast til förminskning i Konungens och cronans rättighet.

Härtill swarades, at samma rätt, som cronan äger på crone och croneskatte, äger och frälseman på frälse och frälseskatte.

Denne § blef bifallen.

§ 2. Hr Weili påminte, at jägerie- och skogzbetiente måtte af de böter, som här nämnas Konungens ensak, niuta sin andel, äfwen som för annat olofligit hygge.

Swarades: Lagcommission har tagit anledning härtill af gambla lagen 34 cap. Kb. LL., at plicht, som faller för brott i Konungens parker, skall wara Konungens ensak. Eljest thär jägeriebetiente hafwa några speciele resolutioner, niuta the them til godo.

Ständerne biföllo thenne

Wid 4 § påminte Hr Weili, at hwar och en af synemennerne bör i sådant fall böta tijo dahler och därtill med från embete sitt afsättias, ty the, som en gång förledt befallningshafwanden med falsk berättelse, äga sedan intet witzord.

Swarades: The böta tijo dahler hwarthera, doch tyckes the ey första gången kunna sättias ifrån embetet; men skulle the en annan gång thermed beträdas, så följer af sig sielft, at the, såsom icke trowärdige, böra ey bibehållas wid sådant embete.

Ständerne gillade § sådan, som then af Lagcommission är projecterad.

Wid 5 § påminner Hr Weili, at här förelägges adelen at plantera åter, hwad the på egne ägor fälla låtit. Afseendet, som härwid är, grundar sig i theras egit bästa, och förthenskull woro thäremot intet at påminna, thär man ey befruchtade komma under skogzbetienternes inseende, hwaraf ett eftertänkeligit beswär them tillskyndas. Till undwikande thäraf tyckes honom wara rådeligast at lemna adeln och andre, som skog äga, frihet at sielfwa om återplanteringen emellan theras bönder och folk förordna. Ty man præsumerar skiäligen, at hwar befordrar sin enskylte nytta, och om någon will fördärfwa eller wårdzlösa sin egendom, thet må han ju saklöst giöra.

Hr Lilliegranat war af samma tanka, helst Ridderskapet och adeln icke pålägges i Adelige privilegierne en slik återplantering.

Swarades, at Lagcommission har häruti fölgt förra förordningar, som förmå, at så wäl then ena som then andra bör fullgiöra häruthinnan sin skyldighet.

Rådman Scherping begiärte på borgerskapets wägnar, at § måtte stå.

Hr Bergenstierna: Det är wäl befalt i gambla förordningar, at sådane träen skulle återplanteras, men är intet efterkommit, ehuru nyttigt det woro. Om ey planteras nye i stellet, så blifwa wij destituerade af ekeskog. Derföre tyckes, at hwar och en, som will rikets bästa, bör ey undandraga sig det. Sannerligen är det icke ett ibland de nödigaste anstalterne.

Bondeståndet berättade, at Hr Selou huggit ett tusende ekar och utödt sin ekeskog.

Hr Ehrencrona: Jag kan ey annat finna, än detta är causa communis, ty Ridderskapet och adeln äro ey allena ägare af frälset, uthan och många af de andre stånden. Skulle wij förhindra och afskiära oss wår rättighet at nyttia wåre skogar, det wore betänkeligit. Jag will önska, at cronans blefwe så häfdade och achtade som privatorum. Goda hushållare böra ey lida för slösares skull.

Hr Lilliestierna: Det lärer ey wara nytt, at en frälseman är skyldig at plantera, men iag will ey, at det skall wara bot därå, om han ey giör det. Vij böra ey mindre än de andre stånden befordra oeconomien. Efter det står i 1 §, at frälseman har Konungens rätt, så kan han ey betala böter till sig sielf, om han ey planterar.

Det swarades, at frälsemannen niuter samma rätt som Konungen till böterne, när någon hugger trä på hans frällse- eller skattejord, men fast han hugger på egen skog och ey böter därföre, kan han doch komma at böta, thär han ey planterar trä i stellet igen.

Borgareståndet begiärte votering.

Men som detta förmentes strida emot privilegierne, så kunde votering ey tillåtas.

Hr Ehrencrona upläste uthur 25 § i Adel. privilegierne, at adeln får giöra sig sitt godz så nyttigt som han kan, och mente thärföre, at adeln till ingen plantering kunde förplichtas.

Scherping: Det som uplästes angår ey denna saken; han hade hördt af Hr Bergenstierna, huru nödwändig som ekeplanteringen är så af adeln som andre.

Hr Erkiebiskopen: Presteståndet wilia ey disputera Ridderskapet och adeln sina privilegier, som tycka allenast, at saken är nyttig.

5 § ändrades så: »Alle, the thär bärande trä å skatte- eller cronejord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, etc.»

Wid 6 § påminner Bondeståndet, at qwistarna eller riset nödwändigt måste upbrännas, i synnerhet wid kolningar, så framt eliest något arbete i bergzlagerne skall kunna bringas till ända och fullbordan; och tycker Bondeståndet fördenskull, at i denne § det ordet »qwistar» borde uteslutas, på det arbetaren ey måtte aldeles fördärfwas och komma at bortplichta alt hwad han arbetar.

Hr Ehrencrona: 1. at ny skog får wäxa up igen, 2. at mulbete blifwer, brännes qwisten up.

Härtill swarades, at så framt det tillåtos at bränna up riset, så lärer därigenom mycket olagligt swediande förelöpa.

H. Exc. Landtmarskalken: Här äro åtskillige af den tankan, at lagen bör stå som han står och wara klar, men wissa omständigheter kunna komma i Skogsordningen.

Thetta blef bifallit.

14 Cap. uplästes, om swediande.

Wid 3 § frågade Hr Weili, hwem then förwärkade löhnen skall tilldelas, och om thet icke utsättias borde, efter then ey lärer kunna räknas bland treskiptes sakören.

Swarades, at den går till treskiftes.

Wid 5 § påminte Lars Larson ifrån Vestra Jernbergslagen, at thär man ey i bergslagorne får swedia på de stellen, som tåla eldens öfwerlöpande, lider bergsmannen i anseende till skogen een alt för stor och obotlig skada, som will bewisas med 5 skiäl:

at 1:o på de stellen, som förr warit swediat, är och blifwer skogen nästan jämnkohlför och behöfwes icke utblädas. Den skogen, som till wäxten något mindre är, behöfwes äfwenwäl uti mihlan, på det sättet, at den lägges emellan den grofwa weden, så wäl som och tunt uthan på mihlan, om den samma eljest ey skall upbränna.

2:o Är nu för tiden mera biörkskog tillwäxt, än i förra tider warit, så at fallen sällan jemt öfwerbrinna, sedan löfwet i dem affallit är; blifwandes weden, som då i riset ligger, sur, och smälter däraf i kohlandet till 1/3 eller 1/4-del bort.

3:o Moste dubbelt mera arbete anwändas, när man skall qwista och undan sig kasta riset, innan man med weden framkomma kan, hwilket rijs sedan ligger och röter rotspirorne i marken, så at på många åhr ey blifwer annat än ahlbuskar, till kohlwed aldeles odugelige, och hwad sedermera wexer, utbreder sig af det rutna risets fetma istackuta och qwistfulla träen; men där elden får öfwerlöpa, blir marken upfriskad, telningarne af roten utsprukne samt skogen längre, föruthan det at han därigenom wexer fortare samt blir dubbelt drygare till kohlning.

4:o Sedan det blifwit swediat, sås råg därefter, hwar igenom folket har sin födo och foder bekommes för boskapen; föruthan det at man därigenom har mulbete om sommaren och på somlige stellen höö, til dess skogen får sin wäxt igen, hwaraf mera boskap födas kan och mera giödsel erhållas till at upgiöda den öfwer alt i bergslagen magra åkren med, som eljest blir utöknad, til bergslagens undergång och förminskning i tijonden i desse orter. Dessuthan, när boskapen ey får af marken sin födo i brist af muhlbete, måste den taga till skogen, som på de stellen bewittnas, hwarest swagt bete är, hwarigenom den unga skogen på många åhr ey kommer uthur fäbetet, till skogens alt för stora skada och fördärf.

5:o Angående det at af somlige föregifwes, det biörkskog wäxer, sedan det blifwit swediat, så bewitnar likwäl förfarenheten, at därefter wäxer både tall, gran och biörk, alt som landtmån är till, warandes doch biörkskogen wid tackjernstillwärkningen bättre, i det man i full hyttegång af 15 eller 16 tunnor biörkkohl kan få ett skeppund tackjern, hwartill på lika hyttegång 19 eller 20 tunnor grankohl behöfwas; men at swedia på lehrjord, sandbackar och mycket bergacktige stellen är aldeles skadeligit, som förfarenheten nogsamt utwisat.

Hr Laurelius frågade, om det lemnas dem frihet at swedia i Finland.

Thet sades, at lagen bör blifwa general, men i skogzordningen utnämnes, hwar de få swedia, och rättas thet efter ortens beskaffenhet.

Ständerne biföllo hela capitlet.

15 Cap. Bygningabalken uplästes.

4 § pröfwades böra gå aldeles ut, emedan det tyckes wara för swårt för husbonden, at han ey allenast skall böta tije dahler, thär han ey hafwer noga upsicht thärpå at tienstefolk och wallhion ey måge eld i skog bära och then uptända, uthan och giällda halfwa skadan, om någon timar thäraf.

Hr Ehrencrona: Hwad denna nya lagen angår, så kan iag och många andra säija, at han är rätt concis och wäl hopfattad, så at det wore wäl, at han kunde komma ut; men iag fruchtar, at han skulle blifwa inpracticabel i anseende till de höga böterne, och at sakörslängderne skulle blifwa upfylte med böter, ty i stellet för 40 mark är nu satt 40 dahler. Jag will nämna uthom andre böter de som finnes i 35 och 60 cap. Missgierningsbalken, där står, at för oqwädinsord, kindpust eller hårdrag skall en plichta femb dahler. Nu wet man, at wed alla samqwäm wankar mäst sådant, och altså skulle boten för sådant kunna stiga till 30 eller 40 dahler s:mt och en snart mista sin egendom. Derföre tyckes böterne böra modereras, så fort man går igenom capitlen. Jag wet wäl, at myntet war i gambla tider i större wärde, och at en mark då kunde swara emot en dahler s:mt nu, men så måste man rätta sig efter tillståndet och laga så, at böterne ey ruinera folket. Det är nesligit at blotta sin kropp, som skie måste, när med penningar ey bötas kan. Merendels äre nye lagar utkomne, och icke desto mindre äro böterne ey förhögde. Det kan swaras: den som lefwer i frid kan slippa böta, men det är at considerera, at wij icke lefwa i fullkomlighetenes stånd; thärföre bör lagen wara möjelig, ty det är det förnämsta reqvisitum. Altså tyckes mig, at wij böra så moderera böterna, så at lagen blifwer drägelig och at ingen tager skada till sin wälfärd. Beropade sig för öfrigit på det som domarereglorne innehålla om sakören, och hemstälte, om icke Lagcommission kunde få in commissis at reglera böterne, så fort man går igenom capitlen.

Hr Erkiebiskopen: Undantagande sådane brott, som taga så öfwerhanden, at böterna böra skiärpas.

H. Exc. Landtmarskalken: Frågan blifwer då den, om icke Lagcommission kunde projectera och jämka böterne.

Rådman Scherping: Borgarståndet tycker, at Lagcommissionen har giordt wähl, att den satt anseenlige böter på sådane måhl, så at det ey blifwer för godt kiöp på kiäppslängar, ty det kan träffa en hederlig man.

Det fans godt, at Lagcommission giör en lista på böterne, som kommer at upläsas för Riksens Ständer till faststellande eller ändring.

I 5 § fans godt, at i stellet för thär står: »spada och wattukäril», skulle sättias: »spada eller wattukäril».

Wid 16, 17 och 18 capitlen giordes inga påminnelser.

19 Cap.

Wid detta capitlet påminte en af Presteståndet, at thetta capitlet måtte uteslutas, efter härtils warit så många trätor bohlbyr och afgiärdabyer emellan, och swårt är at weta, hwilket som är afgiärdahemman, särdeles tå afgiärdahemmanet finnes så wäl som bohlbyen igen i the äldsta cronans räkenskaper, och billigheten fordrar, at afgiärdahemmanet i proportion emot sin skatt bör niuta del i skogen.

Men Riksens Ständer funno skiäligt, at capitlet bör stå qwar.

Wid 4 § påminner Hr Abrahamson, at denne § strider twärt emot 28 cap. § 6 Bygningabalken Östg.-L., som förmår, at sådant skifte ey annorlunda må skie, än efter som hwart och ett är skattlagt. Eliest, och thär skifte ey skier efter skatten, skall följa ödesmål på afgärdaby, cronan till afsaknad i dess inkomster.

Härtill swarades, at odalby har dubbel rätt i skogen, förr än skifte skier, nembligen at hugga till hustarf och äfwen till salu, hwilket senare afgiärdaby ey har lof till; thärföre bör odalby Wid skiftet få dubbelt emot afgiärdaby.

Riksens Ständer gillade §, sådan som then af Lagcommission är projecterad.

Riksens Råd och de andre Stånden gingo bort, men Ridderskapet och adeln blef qwar.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 14 Aprill.

Trädde Riksens Ständer åter tillsammans på ridderhuset öfwer den projecterade lagen.

Och sedan Deras Exc:r Riksens Råd uppå Ständernes anmodan sig infunnit, uplästes Bondeståndets Extractum Protocolli af den 13 Aprill sidstledne, hwaruti Bondeståndet itererar Bergzlagens wid den 6 § i 13 cap. Bygningabalken giorde ansökning angående toppars och qwistars borttagande, nembligen at efter hwar och en ohrts beskaffenhet, efter förra wanligheten, antingen få afbrenna eller låta liggia sådane toppar och qwistar, så wäl som och at wid Skogzordningens upstellande wederbörande ifrån hwarie ohrt måge omstendeligen blifwa hörde, så at det som för den ena ohrten kan wara möjeligit och nyttigt, men för en annan nästan omöijeligit och skadeligit, ey måtte som allmenn regell faststellas, samt en noga åtskillnad giöras emellan stora skogzdelar samt sumpige, torre och stenachtige skogztracter, med hwad mera som i detta mål i acht tagas bör. I lika måtto, hwad de sidsta orden i denne § widkommer, nembligen at wid 6 markers both torre träen, windfällen, rijs och stubbar efter handen utrödias skola, så finner äfwenwäl Bondeståndet, i anseende till flere ohrters beskaffenhet, det wara en ogiörlig sak at sådant kunna wärkstella, och beder fördenskull, at sådane omständigheter i Skogsordningen måtte observeras och en noga åtskillnad giöras emellan de orter, hwarest sådant kan skie eller ey. I lika måtto anhåller Bondeståndet, som på många stellen med tijonde och skatt för skogen belagder är, at hwad den 2 § af det 14 capitlet i denne balken förmår och innehåller om swediande ey måtte blifwa allment, uthan sådant efter hwarje orts beskaffenhet och den förra wanligheten i Skogzordningen lämpas och inrättas, besynnerligen där inga bruk äro, och därest skogzägaren bor långt ifrån städerne, så at han ingen ting af skogen till salu kan aflåta. I öfrigit förmodar Bondeståndet, at desse och flere capitel, som angå skogen, ey må hafwa någon kraft och uti dömande giälla, innan berörde Skogzordning kan behörigen uprättad blifwa, hwilket Bondeståndet gierna skulle önska kunna skie wid denna Rikzdagen. I annor händelse hoppas Ståndet at i desse och dylike måhl blifwa handhafd wid förra wanligheten, in till dess en sådan Skogsordning kan utkomma och blifwa behörigen faststäld.

Riksens Ständer remitterade desse Bondeståndets påminnelser till Camman, Oeconomie- och Commerciedeputationen, hwarest Skogsordningen är under utarbetande.

Thärefter begynte man nu at upläsa 20 cap. Bygningabalken, hwarest man sidst stannade.

Wid 6 § pröfwades nödigt, at i stellet för »först i Maij» skall sättias: »första dag i Maij månad».

Sedan frågades, hwad förstås med »oskattlagd qwarn», 5 §.

R.: Den, som intet är skattlagd, men frälse odalqwarnar warda därunder intet begrepne, utan undantagas ex jure privilegiorum.

Någre wore på den tankan, at efter ordet »qwarn» skulle tilläggias: »thär man ey må för tull mala»; men andre höllo det betänkeligit och biföllo § som han är inrättad.

Een del sade, at efter orden »femb dahler» skulle tilläggias: »andra gången tijo, och tredie gången blifwer qwarn utdrifwen».

Doch blef efter något discourerande faststelt, at § intet ändras, och capitlet bifallit.

Wid 21 capitlet war ingen påminnelse.

22 Cap.

I 3 § är tryckfel och rättas så: i stellet för »betala wärdet» »betale wärdet».

23 Cap.

Wid 2 § uplästes Hr Weilis påminnelse, at en åtskillnad skall böra giöras, om ett eller flere diur fälles olofligen, ty eljest skulle på en jackt så många diur kunna skiutas, at theras wärde öfwerstego böterne.

Härtill swarades, at § är i lagen helt klar och wisar uttryckeligen, hwad för hwart och ett diur bötas skall, som olofligen fälles.

Riksens Ständer gillade förberörde af Lagcommissionen projecterade

Wid 6 § påminner Hr Abrahamson, at thet som thär införes, at then som iagar på annans ägor bör hafwa förwärkat bössa, nät och redskap, så och jakthund, är nytt, och synes wara nog, det sådant efter förra förordningar allenast tages till widermäli, at den brotzlige med böter belägges, helst som wilda diur och foglar äre in libertate naturali och höra ingen till, förr än de blifwa fångade.

Härtill swarades, at Lagcommission har funnit nödigt, at sådant borde hållas för förwärkat, efter de förra böterne tycktes wara för ringa och man ansedt thetta för bästa medlet at skaffa hwar och en fred på sina ägor.

Wid 2 § hemstelte Probsten Frodell, om det icke skulle billigt» wara, at man på sina ägor i rättan tid finge fånga eller skiuta hare eller fogell, säijandes, at om man hade på sitt swediefall sådt rog, och en hare wängde sig dit och åto up brådden, skulle det wara obilligt, om man intet skulle få skiuta eller fånga honom med snara och därigenom freda sin rog, hwilket är och borde wara en inculpata conservatio sui.

Ridderskapet och adeln sade, at hwad som i nya lagen och denne § stadgas är icke nytt, uthan en lag enlig med gambla förordningar och i synnerhet 1664 åhrs Stadga.

Däruppå yttrade åtskillige af Preste-, Borgare- och Bondestånden deras mening, det de höllo före, at harar, orrar och hierpar måtte efterlåtas hwarjom och enom at skiuta i laga tid, men ey med giller fånga, doch begiära de intet at skiuta högdiur och anstella jachter, som tillhörer H. K. May:t samt Ridderskapet och adeln.

Een af Bondeståndet ifrån Småland lade därtill, at om man ey skulle få skiuta hara och fogell, skulle betagas ungdomen tillfälle at wänja sig wid at handtera bössa och gewähr, hwilket skulle hafwa med sig icke ringa skada för riket, så wäl i krigstider, som eljest i anseende till odiuren.

Gref Gustaf Gyllenborg: Som detta påståendet strider emot Konungens och cronones rätt och äfwen Ridderskapet och adelns privilegier, så kan man ey gifwa efter detta.

Rådman Scherping: Det kan icke hållas för något inbrott i privilegierne, när man wid tillfälle skiuter en hare eller sätter snara för honom i giärdzgården, igenom hwilken han plägar gå in på åkren; och Borgerskapet lefwer thärföre i den ödmiuka förhopning, at the ey mindre än Ridderskapet och adeln få skiuta harar och foglar på sin mark samt sättia snaror och fällor, och således niuta samma frihet häruthinnan som Ridderskapet och adeln.

Men som åtskillige woro af den tankan, at giller och snaror äre mycket skadelige, yttrade sig en del af Präste- och Borgarestånden, det de icke åstunda at med snaror fånga harar och fogell, uthan begiära allenast at få skiuta hare eller fogel i laga tid, när tillfälle gifwes.

Cammarrådet Wulfwenstierna sade, at Ridderskapet och adeln allena lemnas sådan frihet i theras privilegier.

De andre Stånden swarade, at det lärer intet wara emot Ridderskapet och adelns privilegier, ty i anledning af dem hafwa Ridderskapet och adeln lof at fälla högdiur, hwilket de andra Stånden icke begiära.

Gref Gustaf Gyllenborg: Wij hafwa beswurit Regeringsformen och at wij skola styrka K. May:ts rätt, och altså kunna wij ey betaga Konungen sin rätt och regale.

Probsten Frodell: Wij skola styrka Konungens och äfwen wår rätt, och nu talas allenast om harar och foglar, som Gud och naturen gifwit allom rätt at nyttia.

Hr Weili: I andre land är brukeligit, at ingen får skiuta mehr än Konungen och Ridderskapet och adeln.

Gref Lewenhaupt frågade, om denne qvæstion får skiutas till K. May:t och Rådet.

Men härtill wille Preste- och Borgareståndet ey samtycka, uthan sade, at Riksens Råd och Ständer kunde nu förordna i denna saken, som billigheten fordrar.

Präste- och Borgarestånden tykte, at man igenom votering kunde snarast komma ifrån denne saken.

Men Ridderskapet och adeln wille ey samtyckia till votering.

Hr Ehrencrona: Den 2 § i 23 cap. Bygningabalken finner iag ey wara någon ny lag, uthan en gammal, utdragen af l647 och 1664 åhrs Skogsordningar, Adelige privilegier och gambla lagar, i följe hwaraf ingen mer än Konungen och Ridderskapet och adeln warit berättigade at fälla och skiuta harar och foglar. Ändras sådant, så skulle inom ett eller twå åhr intet lefwande creatur finnas. jag wet ey eller, at någondera af de andre Stånden äger denna rättighet af något privilegio, uthan deras påstående strider directe emot förbenämde lagar och förordningar. Om detta privilegium tages ifrån adeln och lemnas allom, så är det ey något privilegium. Det är en eftertänkelig sak och har elak svite med sig, om man skulle votera öfwer wåra gambla privilegier, och det är præcaverat i Riksdagsordningen, at thet ena Ståndet ey får votera öfwer ett annat Stånds privilegier.

Hr Dub: Man will ey votera öfwer Adelens privilegier, ty man talar ey om frälset.

Hr Scherping: Det skulle wara oss okiärt, om någon skulle tro, at wij skulle wilja kränkia Ridderskapet och adelns privilegier, ty ingen will förmena dem at nyttia sina privilegier, uthan här talas om en lag, som står under ändring, och som mycket i den gambla lagen och förra förordningar är ändrat, så kan och detta rättas. Den, som gifwer skatt för sin jord, skulle han ey få skiuta en hare eller orre därpå? Intet ödes de uth däraf, när man ey skiuter i olaga tid.

Hr {{sp|Hamilton: Intet hemman är skattlagt för skiuterie.

Hr Hammarhielm: Wij höra, at I wilia intet röra wåra privilegier, men I wilja hafwa lika privilegier med oss. Skall det skie, så wilia wij hafwa lika privilegier med Eder.

Hr Ehrencrona: jag tycker, at wij lätt komma ifrån denne §, när wij taga wåre förre förordningar till fundament. 1647 och 1664 war ingen souverainitet, men icke dess mindre woro Ständerne enige at förbehålla cronan sin rätt. Det woro betänkeligit at tillåta en colono at skiuta hare och fogell, helst det är ett regale, som i hela Romerska riket och flerestädes ingen uthan öfwerheten och adeln är tillåtit.

En bonde ifrån Småland anhölt trägit, at de måtte få skiuta harar och fogel på den orten.

Hr Adlerbeth: Bondens barn försumma mera igenom det de löpa i skogen och skiuta, än de hafwa nytta däraf. Det har warit ett regale, som cronan altid haft, och 1723 är på allmogens beswär resolverat, at de skola få bära bössor, men ey skiuta andre än odiur.

Taleman: Det är bettre bonden brukar sin plog och sin åker, och ingen har bedt denne mannen ifrån Småland at tala för oss.

Det sades af Borgareståndet, at taleman äger ey votum, och at Ståndet ey war ense med honom.

Gref Lewenhaupt proponerade, om hela capitlet får gå ut och det förblifwa wid 1664 åhrs Skogzordning.

Men thetta fick ey bifall.

Hr Ehrencrona: Jag will först fråga, om något konungarike i hela werlden finnes, hwarest hwar och en får fridt skiuta. Den andra frågan blifwer, om en åbo kan prætendera större rätt än dess nyttiande, hwarföre hemmanet är skattlagt. Nu är det ey skattlagt för jacht och skiuterie, så kunna wij ey gifwa efter det cronan tillhörer, som till denna dag warit en ständig lag. Officerarne på bostellen äga ey eller den machten at skiuta, huru kan då en annan colonus få en sådan frihet? Wij kunna ey betaga cronan sin rättighet.

Biskop Humbla: Det som talas om gambla förordningar är ey tillräckeligt, efter man i mycket går ifrån dem. Konungens rätt will man ey eller gå in uti, nembligen at anstella jachter med högdiur och sådant. Men qvaestion är, om jag råkar en hara i mina ägor och skiuter honom, om jag skall böta 5 dahler för den. På samma sätt skulle jag ey få draga min nät i min fiskewattn. Sielfwa rättigheten till alla skapade diur är allmen och hörer icke ett Stånd allena till. Gud tar sin wälsignelse bort, om man så inskränker friheten at nyttia den, men usurpatio juris är, at cronan äger anstella jakt på cronans ägor och Ridderskapet och adeln på sitt frällse. Det rubbar hwarken Konungens eller adeliges privilegier, at man skiuter en hare eller fogel på sin skattejord eller cronojord, som man åbor.

Med denne utlåtelsen conformerade sig äfwen Borgareståndet.

Hr Ehrencrona: Hwar skulle han skiuta?

Biskopen Humbla: På sina ägor, och de kallas mina ägor, som iag brukar, så länge iag har jus usurpativum.

Hr Plan: Äger icke cronan rätt at jaga på skattejord? Om bonden skiuter ut alla diuren, hwad skall Kongen då jaga efter?

Swarades, at Konungen jagar mäst efter högdiur, och at hara och fogell ey utödes, om man skiuter någon gång däraf.

Wid detta tillfället inföll en af Borgareståndet och sade: Än om man skiuter fogelen i luften, hwars ägor är det?

Swarades: Dens, på hwars ägor han faller ned.

Borgmestaren Bilmark: I en by kunna wara tijo hela hemman, af hwilka ett allena är frällse. Skulle frälseman få skiuta på allas ägor, tyckes ske de andre orätt. Hr Landshöfdingen Wrangel: jag wet intet, om någon qvæstion existerar om privilegiernes jemkande, ty det är skiedt 1723. Jacht wet iag ey wara någon annan än Konungen förbehållen, som Konungen delt med Ridderskapet och adeln.

38 § i Resolution på Almogens beswär åhr 1723 uplästes.

Hr Ehrencrona: Om man går till alla rikzdagzresolutioner 100 år tillbaka, så kan man ey finna, at de andra Stånden prætenderat en sådan rättighet, som de nu giöra.

Frih. Wrangel: Jag beropar mig på Regeringzformen, som förmår, at wij skola styrka Kongens rätt. Däröfwer kunna wij ey votera. Wilja de andre Stånden hafwa något särskilt privilegium, så få de söka Konungen därom och wij då giöra wåre påminnelser därwid.

Taleman: Bondeståndet håller före, at det bör wara cronan som ett regale förbehållit, lika som at hugga ek och bok, och Konungen kan lemna det til hwilken han will. Bondeståndet blifwer wid 1664 åhrs Skogzordning, allenast de orter, som förr fådt skiuta, lemnas lof därtill hädanefter.

Hr Hammarhielm: Preste- och Borgareståndets ledamöters fullmachter lära ey gifwa dem frihet at tala härpå.

Gref Lewenhaupt: När 2 Stånd äro emot 2 Stånd, som här nu äre, så blifwer saken in statu qvo.

Erkiebiskopen begiärte, at det skulle få gå till deras Stånds plena; mente at man kunde finna något expedient, som woro Ridderskapet och adelen behageligit.

Wid detta tillfället upwäxte en twist emellan någre af Ridderskapet och adeln samt någre af Preste- och Borgarestånden.

Hwaröfwer Preste- och Borgarestånden sig beswärade, beklagandes därjemte, at sådant passerat, och äfwen i Deras Exc:rs Riksens Råd närwaro.

Och sedan Deras Exc:r Riksens Råd afträdt, gingo härmed the andre Stånden bort.

Widare har man här om ey infördt, uthan rättat sig wid renskrifningen efter Ridderskapet och adelns fattade resolution.

– – – – – – – – – – – – – – – –

Den 29 Aprill.

Kommo alla fyra Stånden åter tillsamman på Riddarhuset öfwer nya lagen; och sedan Deras Exc:r Riksens Råd sig äfwen infunnit, proponerade H. Exc. Landtmarskalken, om icke det 24 cap. i Bygningebalken nu kunde upläsas.

Thärpå begiärte Hr Erkiebiskopen på Prästeståndets wägnar, at det föregående 23 cap. i Bygningabalken måtte remitteras till K. Lagcommissionens ytterligare. öfwerwägande, hwarest Prästeståndet will ingifwa någre små påminnelser angående berörde capitel.

Det samma begiärte och Borgare- och Bondestånden.

Ridderskapet och adeln gofwo här till sitt bifall.

Och uplästes således 24 cap. Bygningabalken.

Wid 2 § uplästes Bondeståndets Extractum Protocolli, at alle, som creatur äga, måge skallbud lyda.

Äfwen förelästes Hr Abrahamsons påminnelse, at oskattlagde torpare icke måtte befrias för skallebud emot förre förordningar.

Till det första swarades, at uti 15 § i 1664 åhrs förordning om jachter och diurefång blifwa prester, klockare och inhysesfolk undantagne.

Till Hr Abrahamsons påminnelse swarades, at så wida sådane torpare ey annorlunda anses än som drängiar och sielfwa gården jemte alle hemman därunder äga skallbud lyda, så må torpare wara frie, helst som de ofta ey hafwa någon, som achtar hus och hem.

Sedan häröfwer blifwit discourerat, giorde H. Exc. Landtmarskalken qvaestion och frågade, om prester och klockare skola wara frie för skallebud.

Då Ridderskapet och adeln samt Preste- och Borgarestånden swarade därtill ja, men Bondeståndet påstod, at efter indelningzhafwaren intet är frij för sitt bostelle, så måste och prester samt klockare skallebud lyda.

Widare frågade H. Exc. Landtmarskalken, om torpare skulle frikallas.

Ridderskapet och adeln samt Preste- och Borgarestånden beswarade frågan med ja, men Bondeståndet med ney.

Medan denne discoursen förehades, påminte H. Exc. Landtmarskalken, at gången måtte hållas reen, och Hr Landzhöfdingen Ehrencrona, at de som icke höra till Riddarhuset, ey eller äre deputerade till rikzdagen, måtte taga afträde.

Thärföre anbefalltes Ridderhusfiscalen at tillse, det sådant måtte behörigen efterkommas.

Bondeståndet påstod, at torpare ingalunda måtte ifrån skall befrias, och een ibland dem sade, at rätt så snart taga odiuren torparens som adelsmans ko.

Hr Landzhöfdingen Ehrencrona hölt före, at torpare icke kunna befrias, om skall annars skall kunna hållas, ty i många soknar äre flere torpare än bönder; och tyckte därföre billigt wara, at helften af torpare wid gården måtte hwar sin gång lyda skallbud, men om där icke är mer än en torpare, så måste han gå med hwar annan gång.

Hr Lagman Wennerstedt conformerade sig med Hr Landzhöfdingen, men sade, at kohlare och hyttedrängar måtte eximeras, ty annars lider bergzlagen en alt för stor skada.

Bondeståndet sade ney därtill och påstodo, at med dem är samma beskaffenhet; utlåto sig och någre, at skallen måtte uphöra, om de andre intet wilja gå med.

Frih. Örnstedt mente, at med sådane skaller ingen ting uträttas; doch påstod han intet, at de skola därföre afskaffas.

H. Exc. Landtmarskalken frågade, om Hr Landzhöfdingen Ehrencronas utlåtelse giör någon ändring i Ständernes voto angående torpare, och om icke det måhlet kunde remitteras till K. Lagcommission.

Ridderskapet och adeln samt Preste- och Borgareståndet swarade ja.

25 Cap. Bygningabalken.

Wid 1 § berättade Cammarrådet Wulfwenstierna, at K. Lagcommissionen will litet ändra denne puncten och giöra en åtskillnad thäremellan, om en hel gård eller allenast ett eller annat hus brinner up.

Wid 3 § frågade Hr Weili, huru kroppsplichten uträknas skall för legohion, som eldsskada wullit.

R.: De skola sittia på wattn och bröd efter omständigheterne och brottet.

Swaret bifölls.

Wid denne 3 § påminte Borgmestaren Stoltz, at där införas måtte, at de böra plichta, som owarsamt omgåts med elden, fast än ingen skada däraf kommit. Och blef denne påminnelsen remitterad till Lagcommission.

Wid 4 § frågade Borgmestaren Eckerman, om icke flere häraden måge efter förre wanligheten och öfwerenskommande gifwa hwarannan brandstud, och icke af denne § obligeras at gå ifrån deras förra accord.

Därtill swarades, at conventioner bryta lagen.

5 §. I anledning af Bondeståndets påminnelse blef slutit, at § skulle så inrättas, at efter orden »frälsemäns sätes- och ladugårdar» införes: »så och prestegård»; hwaraf följer, at de sidsta orden utgå: »prestegård ware för brandstud frij».

6 §. Hr Landzhöfdingen Wrangel hemstelte, om icke denne§ kunde till en del utgå, emedan omständigheterne i orterne variera och sexmännen på somblige orter upbära brandstuden.

R., at § kan stå, ty i 4 § sägs, huru skadan wärderas, men intet på hwad sätt penningarne insamlas. Så tyckes och billigt wara, at landzhöfdingen har kundskap därom, på det allmogen icke för mycket måtte graveras med brandstod.

I öfrigit fick detta capitlet bifall.

26 Cap. Bygningabalken.

Wid 2 § yttrade Bondeståndet sig, at wägarne ey behöfwes så breda.

Doch lemnades det målet oafgiordt, till dess Cammar-, Oeconomie- och Commerciedeputation inkommit med sitt betänkande angående Giästgifwareordningen.

Wid detta tillfellet påminte åter Landzhöfdingen Ehrencrona, at böterne i nya lagen äro alt för stora.

H. Exc. Landtmarskalken swarade, at K. Lagcommission skall efter Ständernes öfwerenskommande moderera böterne.

8 § Wid slutet påstod Borgmestaren Stoltz, at alla de, som äga hus och tomter i städerne, måtte rödia och hålla wäg, så långt stadsens ägor räckia.

Hr Celsing yttrade sig, at de, som bo i staden och hafwa ägor uthom staden, böra rödia, men de som allena äga hus, de hålla gatan wid macht uthan för huset.

Häröfwer controverterades en stund.

Och blef§ bifallen, emedan de, som genom privilegier ifrån wägrödning befrias, icke därtill af lagen obligeras.

Wid li § påmintes af Borgmestaren Hoffman, at magistraten i städerne måtte på samma sätt som häradzfogden å landet få låta wägestycken bättra för lego och taga then uthaf honom som tredskas.

Denne påminnelsen bifölls, och skall § därefter rättas i K. LagCommission.

Äfwen blef i anledning af en annan påminnelse öfwerenskommit, at § i begynnelsen skulle således ändras: »Hwar som hafwer ogill wäg eller bro, och icke kommer å sattan dag, då han till wägrödning och brobygnad kallat warder, böte etc».

27 Cap. Bygningabalken.

Wid 2 § uplästes Prästeståndets påminnelse, at nembligen efter de orden: »som särskilt thärom stadgat är», måtte tilläggias: »doch särskilte föreningar undantagne».

Därtill swarades: Hwad som igenom föreningar blifwit faststelt, det anses som stadgat.

Widare giordes af Presteståndet wid §:s slut den anmerkning, at presten synes längre böra hafwa nyttiat de hus, som han bygt, än sex åhr, om han ingen wedergiällning för sin kostnad niuta skall.

Och remitterades det målet till Lagcommission, hwarest Presteståndet kunna ingifwa sina påminnelser thärom.

Sedan oplästes Hr Abrahamsons wid denne 2 § giorde påminnelse, hwarutinnan han yttrar sig, det honom synes, at nu som tillförende, och förra förordningar förmå, den distinction böra giöras, om prestegården tarfwar flere hus än sochnens eller ey, och thär prestegård tarfwar flere hus, skall presten efter Husesynsordningen

wara skyldig dem at byggia och uppehålla, ehwad skog finnes wid prestegården eller ey, skolandes, där han wid afträde finnes hafwa giordt öfwerbygnad, wara skiäligt, at den tilträdande honom det ersätter, men tarfwar prästegård ey flere hus än sochnens hus och presten ändå bygt andre hus, det skall ey annorlunda än en öfwerflödig bygnad kunna anses, hwarmed den tilträdande emot sin wilia ey kan belastas.

Lagcommissions ledamöter yttrade sig, det de tykt wara för swårt at påläggia prästen åhrlig bygnad, då han icke will för sin beqwämlighet hafwa flere hus än de som bygde äro.

Denne qvæstion remitterades äfwen til Lagcommissionen.

Sedan uplästes Bondeståndets Extractum protocolli, at de icke wilja hålla stall i prestegården, ey eller klockarestugun.

Prästeståndet swarade därpå, at på 2:ne rikzdagar woro resolverat, det allmogen skola hålla stall i prestegården.

Och uplästes hwad som åhr 1719 resolverades på Presterskapets allmenna beswär jemte resolutionen på Bondeståndets beswär wid 1727 åhrs riksdag angående stallet.

Men Bondeståndet protesterade däremot med mycken häftighet och påstod, at som stallet woro utom the siu laga husen, så borde sochnen thärmed ey beswäras.

H. Exc. Landtmarskalken förestälte dem, huru angelägit det är, at de sörja för sine siälesörjares wälmågo, och at presten måste hafwa stall, efter han skall hafwa hästar at fara till kyrkia och i soknebud med.

Talemannen för Bondeståndet swarade därpå, at presten tager wäl skiäl förr han reser i soknebud.

Presteståndet inlät sig intet med Bondeståndet i någon discours däröfwer widare, än at dem föresteltes, det stallet woro oumgiängeligit.

Omsider frågade H. Exc. Landtmarskalken Stånden, om stallet skall byggas af soknen.

Hwartill Ridderskapet och adeln swarade ja.

Borgareståndet war af samma mening, efter thet blefwit på twenne rikzdagar faststelt.

Blef altså stallet i § stående.

Åter påmintes, at de, som icke höra till Ståndet, måtte taga afträde.

Hwilket och straxt skiedde.

Hwad klockarestugun angår, så fandts godt, at den skulle uteslutas, ehuru Presteståndet påstod, at det måtte wid förra wanligheten förblifwa.

Wid 3 § uplästes Presteståndets påminnelse, at presterskapets, academiæ, gymnasii- och scholæbetienters samt deras enkiors och omyndige barns hus och gårdar, som de sielfwa bebo uthan at bruka någon borgerlig näring, måtte i denne § lika med frelsemäns hus och gårdar frikallas för prestehusens byggande i städerne.

Sammalunda uplästes Borgareståndets påminnelse, at uti denne § lärer wara nödigt at uthnämna, huru många samt hurudana hus kyrkioherdar, capellaner och scholæmestare i städerne på deras embetesgårdar bör bestås, likmätigt resolution på Allmogens beswär 1727.

Sedan påstodo Borgmestarne Stoltz och Eckerman, at professores, lectores och scholæbetienter böra byggia prestehusen i städerne.

Hwaraf förorsakades en widlyftig discours.

Ändteligen blef resolverat, at denne 3 § så ändras skulle: »I staden böra hus och gårdar för presterne byggas af them, som thär byggia och bo och icke redan äro thärifrån genom privilegier undantagne.

4 §. Hr Weilis påminnelse uplästes, at en tingzbygning borde bestå af en sal och fyra camrar.

R.: Man har tykt, det man icke borde så mycket betunga allmogen.

Ständerne biföllo swaret.

5 §. Uppå Borgmestaren Stoltz påminnelse samtyktes, at efter ordet »soknen» tillägges: »eller staden»

28 Cap. Bygningabalken.

Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, at man icke bör beswära skattebonde med husesyn hwart tredie åhr.

Af hwilken mening och Borgarståndet war.

R.: 1 § talas intet om en ordentelig husesyn, uthan allenast om en oeconomisk besichtning, hwilken är nödig därföre, at hemmanet ey må fördärfwas igenom husens nederrötande och wahnhäfd, som i tid bör förekornmas, på det ränttagaren må altid hafwa sin fulla säkerhet i skattejorden.

Däruppå hemstälte Hr Landzhöfdingen Ehrencrona, om icke § kunde så inrättas, at besichtning eller husesyn icke oftare skie må, än tå wanhäfd och missbygnad förnimmes, eller och ombyte skier, i hwilket fall besichtning och husesyn hållas bör så å skatte som crono.

Ständerne funno sådant billigt och remitterade § till jemkning uti Lagcommissionen.

Wid 3 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, at åtskillnad giöras bör emellan de hemman, som skog äga, och de, som intet hafwa, samt at därefter bör den åhrlige bygnaden beräknas.

Därtill swarades af Lagcommission, at sådan åtskillnad woro alt för swår at giöra, om hemmanet äger timmerskog eller icke; dessuthan böra allmenningarne komma dem till hielp, som ingen skog äga.

Ständerne woro med swaret nögde.

Den 5 Maij.

Församblades Riksens Råd och Ständer åter på Ridderhuset öfwer nya lagen.

Och uplästes 29 Cap. i Bygningabalken.

Wid 2 § har Bondeståndet genom Extractum protocolli påmint, at det må förblifwa wid den 52 § i 1727 åhrs resolution på Allmogens beswär, så at allmogen uthom tingshusen icke må beswäras at byggia någre giästgifwarehus på frällse- eller skattegrund, påståendes, at denne § måtte aldeles gå uth, så at allmogen ey må förplichtas at byggia giästgifwarehus, ehwad de äre på frällse-,crone- eller skattegrund.

Här förestältes, at allmogen icke kan ifrån en sådan bygnad befrias, där icke häradet med giästgifwaren eller ägaren öfwerenskommer, at han sielf skall byggia.

Frih. Wrede påstod, at allmogen måtte byggia, ty där giästgifwerie är på ett frällse, kan frällseman doch ey därmed betungas, icke eller kan man, i synnerhet uti Finland, förmå någon giästgifware at byggia, helst emedan man där å orten ey uthan största swårighet kan förmå någon at åtaga sig giästgifweriet.

Taleman för Bondeståndet påstod, at gästgifwaren i anseende till sin stora profit af öhl, wijn och bränwijn bör byggia och icke betunga allmogen därmed.

Sedan härom något blifwit discourerat, remitterades denne § till K. Lagcommissionens ytterligare utarbetande.

Wid 4 § giorde Borgareståndet den påminnelsen, at giästgifwarne måge efter 1664 åhrs Giästgifwareordning allenast till salu hafwa spanskt och franskt wijn samt bränwijn, och at denne därefter skulle ändras, på det at stadzkiällarne, som äre skyldige at altid wara försedde med hwarjehanda sorter af wijn, ey måtte emot deras privilegier komma at lida.

Häremot förestelte Lagcommission, at giästgifwarne i städerne äre gemenligen wijnskiänkare, och at det kommer på stadens enskylte disposition an at förordna skiänkerie, där giästgifwaregård är.

Uppå Borgareståndets påminnelse blef i denne § post verba »sälja wijn och öhl» tillagt: »kanne- och stopetals».

7 §. Borgmestaren ifrån Örebro påminte, at straff borde utsättias för de resande, som uppehålla dem, som skiutza skola.

Men Ständerne låto denne § förblifwa, såsom den af Lagcommission fattad är.

30 Cap. Bygningabalken.

Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse af följande innehåld: Huru byggias skall i städerne, lemnas till en särskilt stadga, men som Bygningebalken ey mindre finnes i stadslagen än i landslagen, synes den och kunna här införas, särdeles det, som till alla städer kan lämpas.

Men Lagcommissions ledamöter förestelte thär emot, at en olika beskaffenhet är med bygningar i städerne och med dem på landet, emedan bygningarne i städerne ofta måste ändras för stadsens regularitet skull, och thessuthan är thetta ett oeconomicum.

Riksens Ständer funno bäst wara, at sådant lemnas till en särskilt stadga.

När Bygningabalken war sluten, påminte H. Exc. Landtmarskalken, at Missgierningsbalken nu kommer at företagas, emedan Ständerne bifallit det lofl. Borgareståndets begiäran, at Handelsbalken hwilar, eftersom Borgareståndet ännu ey fådt tillfälle at öfwer Handelsbalken med dess påminnelser inkomma.

Thärpå uplästes 1 Cap. Missgierningsbalken.

Wid 1 § berättade Cammarrådet Wulfwenstierna, det Lagcommission funnit skiäligt, at orden »warde halshuggen och i båle bränd» måtte uttagas och i stelle sättias: »miste lifwet».

Äfwen berättade Cammarrådet, at Lagcommission håller orden i 3 § »träder till en willfarande» onödige.

Ständerne förklarade sig nögde med benämde ändringar.

Sedan uplästes Hr Abrahamsons påminnelse wid 1 §, at som thär säijes, at then, som af upsåt lastar Gud, hans ord och sacramenten, skall undergå lifsstraff, hwilket härledes af Guds lag för Israeliterne Lev. 24, så bör fördenskull, där det till grund tages, den skillnad, som giöres Num. 15 emellan det, som skiedt af öfwerdåd, hwilket med lifsstraff blifwit belagt, och det som skiedt af owetenhet, hwilket med offer blifwit försont, äfwen här observeras, på det at den, som af owettenhet sig häruthinnan försyndar, ey må dödas, uthan underwisas, ty brottet är förnemligast emot Gud, och han will ey någon syndares död, uthan at han omwänder sig och lefwer. Dessuthom skall wara högst angelägit, at fast än någon upsåteligen in statu tentationis utlåter sig i försmädelser, at det ey uptages såsom af öfwerdåd sagt, ty om Gud tillåter, at menniskian föres i frestelse, så frelsar han och henne efter sin barmhertighet uthan blods utgiutande ifrån ondo. Därföre lika som Christus sade Petro, at då Satan begiärt sålla honom som hwete, har han för honom bedit, det hans tro ey skulle warda om intet, så skall wara rådeligare at underwisa en sådan och för honom bedia, än blod at utgiuta. Widare säges i denne §, at då någor obetänkt och af hastighet sig häruti försyndar och sådant ångrar, skall han böta etthundrade dahler s:mt; men som brottet är allenast emot Gud, och efter Dawids witnesbörd sådant offer ey behagar Gud, uthan allenast ett bedröfwat och förkrossat hierta, så synes wara säkrast at låta därwid bero, ty Gud är sielf mechtig at rätta sin ähra.

Cammarrådet Wulfwenstierna berättade, at Lagcommission icke kunnat lemna denna påminnelsen rum.

H. Exc. Landtmarskalken frågade, om Ständerne bifalla § i den projecterade lagen.

Därtill swarades allmenneligen ja.

Wid 3 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse emot the orden, at om någon faller ifrån wår rätta evangeliska lära till en willfarande och ey låter sig rätta, den skall förwisas riket och ey niuta arf eller jus civitatis. Denne casus håller Hr Abrahamson före neppeligen wara at förmoda, med mindre at någon är illa underrättad i den evangeliska läran; men där sådant skulle sig tilldraga, synes honom kunna i öfwerwägande tagas, om icke rådeligast woro at följa Pauli lärdom i 2 Epist. till Timoth. cap. 2, som så lyder: »Herrans tienare skall icke wara trätosam, uthan liuflig wid hwar man, lärachtig, den de onda lijda kan och med sachtmodighet straffa dem som emotstå, om Gud wil en gång gifwa dem bättring till at förstå sanningen och besinna sig ifrån diefwulens snaro, af hwilken de fångne äro efter hans wilja».

Cammarrådet Wulfwenstierna sade, at K. Lagcommissionen funnit denne anmerkningen af samma beskaffenhet som den förra.

§ blef af Ständerne bifallen.

Sedan uplästes Hr Abrahamsons anmerkning wid den 4§, hwarest stadgas, at där någon utsprider willfarande lärosats och efter warning därmed icke afstår, skall han förwisas riket. I anledning thäraf frågar Hr Abrahamson, hwilken skall döma däröfwer, då twist blifwer, om lärosatsen är willfarande eller ey och på begge sidor hwar söker sin mening med Gudz ord at bestyrka. Och om thet swaras efter 1 Cor. 2: 15, at den andelige dömer all ting och warder af ingom dömd, så skall först komma på bepröfwande af andans frukter efter Gal. 5: 22, hwilken är andelig. Sedan lyder instruction så, Gal. 6 at, om någor menniskia råkade falla i någon synd, skola de som andelige äre uprätta honom med sachtmodigom anda och se uppå sig sielf, at de icke frestade warda, men icke ett ord skall thär förmälas om landsflyckt, och än mindre, at det är ett salighetsmedell. Är meningen denna, at där någor har en mening, som är stridande emot wåra symboliska böcker, må han den för sig allena behålla och ey utsprida, så frågas, huru en sådan må tillrätta hielpas, då han ey må med andre därom tala. Så skall och wid detta capitlet wara förbijgånget, huru samwetstwång bör straffas.

Riksens Ständer ansågo denne anmerkning lika som de twenne förra af den beskaffenhet, at den icke kan giöra någon ändring uti

2 Cap. Missgierningsbalken.

Wid 1 § gaf Cammarrådet Wulfwenstierna till kienna, det Lagcommission tänker således ändra denne §, at i stellet för där står: »han skall halshuggas och i båle brännas», sättes: »miste lifwet. Får någor död häraf, tå skall man steglas och kona halshuggas och i båle brännas»

Ständerne woro nögde med samma ändring.

Sedan uplästes Hr Abrahamsons anmerkning wid den 1 §, hwarutliinnan stadgas, at den, som skadar annan med trulldom til kropp eller egendom, skall mista lifwet, men Hr Abrahamson påminner, at i sielfwa lagen står, at den, som förgiör annan med trulldom, så at den får död af, skall mista lifwet; Hr Abrahamson håller det billigt, at den, som skadar annan till lif eller egendom, bör straffas, alt som skadan är större eller mindre; men at här säijes, det för all skada, som med trulldom giöres, skademannen bör med lifsstraff beläggias, skall fordra ett närmare öfwerläggiande, och som det är trulldom, då någor medelst diefwulens hielp giör det, som öfwergår' menniskioförmåga, så frågas, hwad för bewis kunna förebringas, at något skiedt medelst diefwulens tillhielp. Den angifnes egen bekennelse skall ey wara tillräckelig, ty då det som giordt är ey kan af wissa principier deduceras, at det med diefwulens tillhielp är giordt, så skall af den angifnes bekännelse intet slut kunna giöras därpå at döma honom till döden. Inga indicia skola heller kunna förebringas, som icke äre fanatica, och så mycket mindre för sannolika at hållas, som naturens wärkan är mera förborgad än bekant. Uthaf den Helige Skrift skall ey heller wid förefallande casus något wara at argumentera, ty då något måhl förekommer wid en domstohl, är ey qvæstion om de måhl, som i Skriften stå, uthan om det mål, som rätten föredrages. Fördenskull menar Hr Abrahamson, at säkrast lärer wara at afstraffa den, som illa giör, alt efter som han skada giordt, och ey utgiuta blod, för det at sådant kallas trulldom, som aldrig kan bewisas, ey heller antagas, med mindre någon är af præjudicierintagen.

Lagcommissions ledamöter utlåto sig, at de hålla före, at den, som brukar trulldom, förtienar det utsatte straffet.

Ständerne gillade detta capitlet.

3 Cap. Missgierningsbalken.

1 §. Hr Abrahamsons påminnelse uplästes, hwari han påminnet, at böter sättes på den, som brister ut i eeder och swordom, men ingen åtskillnad giöres, som i 1687 åhrs Stadga finnes, om sådant skier af wanart, bitterhet och ondsko, och om däraf kommer owäsende och oliud eller ey, thär likwäl Gud i sin lag för Israeliterne Levit. 5: 4 säijer sielf, at en menniskia wäl händer at swärja, och fördenskull i afseende på menniskioswaghet sätter därpå en lindring försoning; ty alt straff bör cum recordatione imbecillitatis humanæ sättias, och lärer ey mindre nödigt wara wid denne förbrytelse det i acht at taga.

Ständerne biföllo § sådan som den af Lagcommission är inrättad, allenast ändrades slutet således, at post verba »giör någor mened» uttogs: »thärom skills i Rettegångsbalken», och insattes igen: »in för rätten, böte fyratijo dahler och ware ährelös»; och blef uppå K. Lagcommissionens förestellning resolverat, at wid slutet af denne § skulle tilläggias: »Giör någor mened in för rätten, böte fyratijo dahler och ware ärelös».

Wid 3 § påminner Hr Abrahamson: det här förtydes, at den, som sällan kommer till kyrkian, giör föracht af den allmenna gudstiensten, skall aldeles intet följa. Och som Gud påtrugar ey någon sitt ord, uthan will hafwa en friwillig gudztienst, därföre han ey heller bundit sig till någon ort, uthan låter sig allestädes finna, så skall den gå bäst till kyrkian, som lika som Simeon Luc. 2: 27 af andans tilskyndelse kommer dit. Men nu är så, at den, som ey på sattan stund infinner sig i kyrkian, den blifwer i stellet före at gå i kyrkian beledsagad in i corps de garde, hwilket allenast här, men ey i andre evangeliske församblingar hos wåre trosförwandter skall practiceras.

Ständerne biföllo § med utlåtelse, at ordning bör wara i församblingen.

Wid 4 § påminte en af Borgareståndet, at åtskillnad bör wara i böterne, som den skall erläggia, hwilken kommer drucken i kyrkia, och den som giör där oliud i sitt fyllerie.

Men härtill swarades, at i § äre twenne casus, som lika anses, nembligen 1:o om en kommer drucken i kyrkian och 2:o om han giör där eljest oliud.

Wid 6 § och de utsatte böter för sabbatsbrott påminner Hr Abrahamsson, at Augsburgiske bekiännelsen innehåller, det hwarken sabbatens eller någon annan dags begängelse är af nöden till saligheten. Och som menniskian är af samma natur på sön- eller högtidsdag, som på någon annan dag, och det, som på den ena dagen brytes, ey hafwer skadeligare efterfölgd med sig, än det, som på en annan dag brytes, uthan giärningen och skadan är enahanda, ehwad dag det wara må, på hwilken något brytes, så synes honom, at böter för sabbatsbrott, såsom till annat ey ländande, än at utarma den, som med något brott beträdes, skiäligen kunna afskaffas, och at man bör låta förblifwa wid almenna böter, nam vitia erant, donec homines.

Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at K. Lagcommission icke funnit skiäligit at utesluta det wanliga straffet för sabbatsbrott.

Ständerne biföllo

4 Cap.

Uplästes Hr Abrahamsons anmerkning wid 4 §, hwarest stadgas, at om någor angifwes för förräderie, men kan ey öfwertygas, så skall angifwaren äntå wara frij, då han uthan swek och arghet det angifwit. Om detta skulle blifwa stående, förmenar Hr Abrahamson då wara bestält med den allmenna säkerheten. Konung Carl XI har i Hofarticlarne af åhr 1687 § 7 utsatt, at då någor wet, seer eller hörer något å gånge eller tal wara, som rörer Konungens säkerhet, bör han i tid det uppenbara, och thär han ey wittne eller fulla skiäl hafwer, bör han bruka en rätt försichtighet at yppa de bekante omständigheter, at däraf kan anledning tagas at uthan angifwarens fara utleta saken. Där står angifwaren under fara, men nu sättes han uthom fara, med mindre swek och arghet finnes, hwilket ofta under skienhelighet kan fördöljas.

Härtill swarades, at i Hofarticlarne står expressis verbis, det angifwaren skall wara frij, när han uthan swek angifwit; eljest skulle ingen understå sig at angifwa något, så länge han intet wist wet, at den, som angifwes, är brotslig.

Frih. Bror Rålamb sade, at denne saken är mycket betänkelig, ty får man uthan answar angifwa någon, så kan snart en oskyldig man blifwa angripen.

Så utlät sig och Hr Celsing.

Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at om man ser på orden i §, så lärer finnas, at de icke äro så till förståendes, som man tager dem; ty man behöfwer allenast i sådant fall gifwa omständigheterna wid handen.

Hr Ehrencrona sade det wara swårt at skillia åt, om angifwaren giordt det af swek eller intet, och at orden, som the i § nu lyda, äro farlige, ty ens owän kan snart bringa een i ondt ryckte, och kan ingen ting wara swårare, än när en ährlig man blifwer angifwen för crimen perduellionis. Därföre tyckte Hr Landshöfdingen, at § således kunde inrättas, at angifwaren ware frij, om han har skiäl och omständigheter med sitt angifwande.

Hr Lilliestierna war af samma tankar och sade, at man har friska exempel, at en med sitt hufwud fådt umgiälla sitt angifwande. Therföre skall den, som will angifwa sådant, böra giöra det med skiäl och bewis, men om han intet det giör, ware den angifne frij och angifwaren straffas.

Hr Ehrencrona sade, at ett reciproqt straff bör utsättias för angifwaren, ty jus talionis grundar sig på Gudz och werldzlig lag.

Hr Didron påstod, at angifwaren bör wara frij,när han är uthan swek, ty eljest dristar han sig ey at angifwa något, ehuru stor faran kunde wara både för Konung och riket, och om han ey angifwer sådant, så blifwer han och straffad. Mente, at om förräderie woro å färde, kunde den, som wet sådant, säija, at han märkt sådant å färde wara och har hördt det, men kan ey angifwat, efter han ey har skiäl till at bewisa sådant med, och i sådant fall tyckte Hr Öfwersten, at han ey bör straffas.

Efter något discourerande remitterades denne § till K. Lagcommissionens ytterligare jämkande.

Wid 8 § giordes anmerkning, när 5 cap. 1 § förehades, hwarom här efteråt förmäles.

5 Cap. Missgierningsbalken.

Wid 1 § uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, så lydande: Här står, at den, som lasteliga talar emot Konungen, skall halshuggas, men hwarföre den limitation, som i cap. 9 Konungabalken LL. finnes, nembligen om han ey kan det fulltyga, skall gås förbij, är ey at uträkna, med mindre det wises, at Sweriges lag är härutinnan obillig.

Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at Lagcommissionen redan projecterat en sådan ändring i denne §: »Hwar som af argt upsåt försmädeligen talar eller skrifwer emot Konungen eller Drottningen eller den, som till efterträdare i regementet förklarad är, eller och emot rikets styrelse, miste lifwet».

Frih. Wrangel påminte, at riksens styrelse måtte här uteslutas.

Hivilket och Riksens Råd och Ständer funno godt skie böra.

Preste- och Borgareståndet utlåto sig, at »argt upsåt» kunde gå ut, emedan de orden eljest torde gifwa anledning till ursäckter och undanflyckter.

I synnerhet tyckte Hr Professor Melander, at »argt» borde uteslutas, ty ett sådant upsåt kan aldrig wara godt.

Hwilken Hr Professorens anmerkning allmenneligen bifölls.

Sedan discourerades, om icke i stellet för »rikets styrelse» borde sättas: »emot thet faststelte regeringssättet».

Och blef omsider öfwerens kommit, at därom skulle införas uti föregående cap. 8 §, hwartill en sådan ändring projecterades, at efter ordet »befordra» införes: »ett oinskränkt wälde, eller ett annat regeringssätt, än det Riksens ständer faststelt hafwa»; och resolverades, at begge desse §§ skulle remitteras till K. Lagcommission, som har at jämka ofwannemde projecterade ändringar, hwilka af Ständerne blefwo antagne.

2 §. Wid slutet af denne § utlät sig Hr Rådman Scherping, at i öfwerwägande tagas kunde, om icke straffet borde skiärpas och i stellet för »femtijo» dahler utsättas »ett hundrade» samt »tre weckors» för »fiorton dagars» hächte.

Men som Deras Exc:r Riksens Råd woro nögde med §; altså blef denne anmerkningen icke antagen.

Sedan hemstälte Hr Lilliestierna, om icke i denne § någon åtskillnad giöras borde emellan thet, som rörer ens rådspersons embete, och thet, som uthom embetet är, och efter hwart och ett brott straffet proportioneras; ty om någor i private mål rörer en rådsperson på något sätt, hwilket letteligen torde kunna skie uti en process, woro det alt för hårdt, om den brotzlige skulle straffas till lifwet. Denne anmerkning bestyrkte och Hr Lilliestierna med en af högstsahlig Konung Carl XI utgifwen resolution de anno 1680 på Ridderskapet och adelns beswär, som wid detta tillfället uplästes.

Borgmestaren Swede hölt före, at som 9 cap. i Konungabalken är klart, så kunde nu blifwa därwid.

Sedan widlyfteligen blifwit discourerat öfwer Hr Lilliestiernas påminnelse, blef § genom votering bifallen.

Doch wore någre af Ridderskapet och adeln uthaf samma tankar som Hr Lilliestierna, hwarföre han och påstod, at Ridderskapet och adeln uti deras pleno måtte taga denne qvæstion uti närmare öfwerwägande, helst emedan han förmente, at större delen af Ridderskapet och adeln torde finna hans påminnelse skiälig.

6 Cap. Missgierningsbalken.

Därwid giordes ingen påminnelse.

7 Cap.

Hr Didron beropade sig därpå, at i hela werlden mista falska myntare lifwet.

Wid 1 och 4 §§ uplästes Bondeståndets Extractum protocolli, at straffet och plichten bör icke som personen är till, uthan allenast efter brottets beskaffenhet lindras eller förökas.

Härtill swarades, at meningen woro ey, at den ena skall få större och den andra mindre straff, uthan hwar och en skall straffas efter brottet, fast än den ena med gatulop och den andra med fängelse, alt som omständigheterne medgifwa.

Riksens Ständer gillade hela capitlet, sedan i 1 § blifwit tillagt, at then, som slår eller giuter falskt mynt, skall wara ährelös uthom thet i § utsatte straffet.

Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer åth.

Den 12 Maij.

Församblades Stånden på riddarhuset; och sedan Deras Exc:r Riksens Råd sig infunnit, företogs

8 Cap. Missgiärningsbalken.

1 § wid slutet: »stånde tå tiufsrätt»; skall heta: »stånde ock etc»

4 §. Efter Gref Gyllenborgs påminnelse skall wid slutet tilläggias: »och ware ärelös».

Andre påstodo, at tilläggias skulle: »äge sådant bref aldrig witzord».

Och i anledning theraf fans godt, det Lagcommission tager det i öfwerwägande, at det på sitt behörige rum i lagen må införas.

Äfwen påmintes och, at straff borde utsättas för den, som nekar sin egen handskrift, så och rappar till sig sin obligation.

Hwilket remitterades till Lagcommission at tillse, huruwida detta kan uti lagen inflyta.

9 Cap.

1 §. Uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, så lydande: Twegifte å dess sida, som gift är, belägges med lifzstraff; så har det och härtils blifwit ansedt; men som lifsstraff häruthinnan ey står at härleda af annat än af påviske principier, som hålla ächtenskapet för ett sacrament, hwilket, såsom emot Gudz ord stridande, är af de evangeliske förkastat, så lärer förmodeligen wara nog, då detta straffas som enkelt hoor, och den brotzlige där ofwanpå med något proportionerat straff belägges, för det han missbrukat wigslen, men ey blod utgiutes, ty at den læderade makan står fridt at sökia ächtenskapsskillnad.

R.: Lagcommissionen har tyckt, det brottet är så stort, at den, som därtill är skyldig, bör straffas till lifwet.

Ständerne biföllo

Wid 10 och 11 cap. war intet at påminna.

12 Cap.

2 §. Hr Professor Melander sade, at man kan intet weta, hwarföre just tolf åhr utsattes, och hemstälte till Ständernes ompröfwande, om icke 15 åhr i det stellet kunde införas.

R.: Den, som är kommen till femton åhr, kan redan någorlunda wärja sig, och man har intet kunnat gå längre i nya lagen än till tolf åhr, ty i gambla lagen räknades öfwermaga allenast till siu åhr.

§ bifölls.

13 Cap. Missgiärningsbalken.

2 §. »Nu» i begynnelsen går uth.

I anledning af Borgmestaren Esbergs påminnelse resolverades, at den, som giordt af med sig sielf, får läggias afsides, uthan at den, som honom handterat, skall för neslig anses, doch remitterades detta till Lagcommissionens ytterligare jämkande.

Sedan blefwo efterföljande twenne af K. Lagcommissionen projecterade puncter bifallna, hwilka efter den tredie komma at införas och tilläggias i detta capitel, nembligen:

4 §: »Nu kan så hända, at den sig sielf förgiöra will ey får död däraf, plichte med fängelse wid wattn och bröd, gatulop eller rijsslitande efter omständigheterna»

5 §: »Bekänner någor falskeliga, det han sådan gierning giordt, som dödzstraffet förtienar, wari lag samma»

14 Cap.

2 och 3 §§. Uplästes Hr Weilis påminnelse, så lydande: Den, som bannar fader eller moder, han skall döden dö, hans blod ware öfwer honom, at han sine fader eller sine moder bannat hafwer. Levit. 20: 9. Så lyder Gudz heliga lag där, och på flere stellen både uti Nya och Gambla testamentet, hwarest talas om grofwa och himmelsk skriande synder, äro nu orden så klara och tydeliga, at ingen kan tvifla om deras rätta förstånd och lagstiftarens mening. Ho will tå giöra annor lag? Werldzlig öfwerhet äger macht at uti särskildt måhl, där bewekande omständigheter äro, förbyta dödzstraffet i annan plicht, men ey at ändra Gudz lag. Utbrista emot fader eller moder i smädeord, är det samma som banna, men läggia på någondera wåldsam hand, det är långt större brott. Förtienar nu det förra döden, som det wisserligen giör, så förtienar och det senare, fast Gudz ord därom i synnerhet intet förmäler eller nämner. jag wet ey annat, än at sådant jembwäl hos oss warit med dödzstraff belagt, ty iag har sedt en aflifwas, för det han sin fader slagit; håller altså för rådeligast, at hädan efter i ty fall, äfwen som wid tijdelag och blodskams afstraffande, med hwilka styggelser denne uti ett capitel är infördt, snörerätt följa Gudz lag, på det dess hämnd för oförsonte synder ey må dragas öfwer land och rike.

Cammarrådet Wulfwenstierna swarade, at i Gudz ord talas om andre bannor, än i lagen anföres, och at det onödigt är at utsätta det straff i lagen, som ey exeqveras, ty föräldrarna bedia altid wid sådant tillfälle för barnen.

Hr Superintendenten Aurivillius fant betänkeligit at beläggia ett sådant brott med mindre straff, än Gud uti sin lag utsatt.

Cammarrådet Wulfwenstierna projecterade den ändringen, at brottet belägges antingen med lifsstraff eller gatulop eller och med en månadz fängelse efter omständigheterne.

Doch blef denne § icke afgiord, emedan Presteståndet förbehölt sig at få med sitt betänkande häröfwer inkomma.

15 Cap.

6 och 7 §. Frågade Rådman Raab, om där förstås förman i embetet, då han tykte, at böterne äre för ringa, eller om här förstås den, som husbonden satt i sitt stelle.

Swarades: Om Konungens embetsmän talas i 18 cap. 8 §.

Resolverades, at K. Lagcommission ytterligare efterser, om här behöfwes någon jemkning.

16 och 17 Cap.

blefwo aldeles bifallne.

1 §. Påminte Hr Professor Juslenius, at efter ordet »kyrkia» skulle tillsättias: »eller där gudztienst hålles».

R.: Casus är extraordinarius, som domaren pröfwar, eljest är där kyrkia, hwarest gudztienst hålles.

§ bifölls.

8 §. Borgmestaren Esberg påminte, at efter orden »böte etthundrade dahler» kunde tilläggias: »och giöre afbön».

Det blef bifallit, at thet tilläggias skulle.

Wid detta tillfället påminte H. Exc. Landtmarskalken, at den, som hafwer skriftelige påminnelser, motte dem ingifwa dagen förut, så at Lagcommission kan få se på det.

9 §. Hr Dubb hemstälte, om icke orden »allment rumm» må gå uth, ty efter 1684 åhrs förordning moste den straffas, som på något stelle, ehwarest det wara må, med hugg och slag öfwerfaller them, som Konungens eller hans embetsmäns eller rättens ährender gå.

Denne påminnelsen remitterades till K. Lagcommissionen.

Wid 19 och 20 cap. Missgiärningsbalken giordes ingen påminnelse.

21 Cap.

2 §. Påmintes, at straff bör utsättias för dem, som icke i rättan tid antända fyrningen.

Det sades höra till den särskilta stadgan, som om fyrningarne handlar.

Doch fants godt, at påminnelsen går till Lagcommissionen; i öfrigit bifalles capitlet.

22 Cap.

Berättade Cammarrådet Wulfwenstierna, at K. Lagcommissionen projecterat en §, som kommer at införas emellan 4 och 5 af följande innehåld: »Hwar som lockar och bortförer qwinna från sin man, eller dotter från fader eller moder eller från dem, som i deras stelle äre, böte etthundrade dahler eller mera, eller plichte med kroppen, eftersom personen eller brottet är till».

Den projecterade § blef så wäl som hela capitlet af Ständerne bifallen.

23 Cap.

Därwid giordes ingen anmerkning.

24 Cap.

Wid 5 § påminner Hr Abrahamson, at denne § rätt stödier sig på 1 cap. Dråpmålab. LL., hwarest doch böterne ey äre så stora som här; men utom det at neppeligen finnes härefter blifwit dömt, är ey at see ändemålet kunna erhållas, hwarpå straffet syftar; ty ey står den döda därmed at bättras, ey eller är at befara, at den döde widare något ondt giör, ey eller länder det androm till afskräckiande ifrån brådom skillnad, at den dräpnas arfwingar skola böter utgifwa.

Sedan discourerades häröfwer, om några böter i denne § skulle utsättas eller intet.

Och blef ändteligen genom votering faststelt, at böterne skulle uteslutas, efter barn och arfwingar lida thärigenom.

11 §. Hemstälte Cammarrådet Wulfwenstierna, om icke denne § kunde uttagas och i stellet införas ett helt capitell om duell.

Ständerne woro därmed aldeles nögde.

25 och 26 Cap.

bifölls.

27 Cap.

Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse af följande innehåld: Här sättas etthundrade dahler s:mt, som häradet skall böta för dulgadråp, men i sielfwa lagen är fyratijo mark därföre utsatt. Hwarföre häradet skall nu högre böter utgifwa, än lagen innehåller, är ey at finna; fast skiäligare wore, at detta capitel aldeles utslötes; ty då efter hållen inqvisition dråparen ey igenfinnes, är iu ingen, som skall hållas brotzlig, och således fast mindre ordsak at falla hela häradet til böter, som hwar och en bör bära sin egen synd. Ingen anledning till detta är at taga af Deuter. 21, när man det påser, och för dulgedråp i staden bötes ey, lärer fördenskull ey wara obilligt, at det afskaffas på landet.

R.: Ordsaken hwarföre häradet med böter belägges är, at hwar och en måtte wara så mycket angelägnare om banemannens framskaffande, och det för den allmenna säkerhetens skull. För samma skiäl skull har Lagcommissionen behållit dulgaböterne efter gambla lagen, doch satt dem till etthundrade dahler, som är mansboth.

Bondeståndet protesterade emot sådane böters erläggiande.

Hr Lilliestierna sade, at den, som icke är brotzlig, bör intet böta.

Hr Landzhöfdingen Ehrencrona tykte, at böterne kunde modereras, men icke alldeles afskaffas, emedan banemannen därigenom kan upspanas, jembwäl at dulgadråpsböter borde äfwen i städerne åläggias, när thär skier dråp.

En af Bondeståndet swarade, at banemannen därföre icke angifwes, ty den, som wet af honom, gier giärna ut några styfwer och tiger.

En annan påstod, at landet bör så wäl befrias ifrån dulgadråpsböter som städerne.

Därpå utlät sig Borgmestaren Raab, at Gudz lag utnämner sådane böter, men i städerne äro de onödige, emedan banemannen kan där letteligen ertappas.

Hr Plan sade och, at det icke låter sig practisera i städerne.

§ blef till K. Lagcommissionens ytterligare öfwerläggiande remitterad.

Och förbehölt sig Borgareståndet, at sådane böter icke måtte städerne påläggias.

28 Cap. Missgiärningsbalken.

2 §. Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse: Här står, at om någon skuffar eller slår annan af wredesmode eller föracht med hand eller annat, så at han däraf faller och stöter sig til döds, skall därföre bötas mansboth. Men i Gudz lag Num. 35 står, at om någor stöter annan af hat, eller kastar något på honom af owänskap med sin hand, så at han dör, den är en mandråpare och skall döden dö. Nu som oförnekeligit är, at den, hwilken af wredzmode eller föracht skuffar eller slår en annan, at han däraf faller och stöter sig till dödz, är uti ett olofligit upsåt och syndigt förehafwande stadd, så fordrar och sielfwa billigheten, at han bör wara answarig för alt hwad däraf följer, och således uti afstraffandet ingen orsak at träda ifrån Gudz lag.

R.: Lagcommission har funnit, at straffet bör proportioneras efter brottet; dessuthan är klart, at här talas om en handlös skada, men icke så i Gudz ord.

§ blef gillad.

Wid 29 och 30 cap. war ingen påminnelse; icke eller wid det 31 cap.

32 Cap.

Uplästes Hr Weilis påminnelse: Den, som lösslepper en fängzlad afwita man, hwilken förut gifwit merkeliga prof af sin blodtörstighet, och således är wållande uti något beklageligit dråp, som af honom därpå begås, bör åtminstone erläggia half mansbot, ty at han kunde och borde förutse, at någon olycka skulle hända; men skier ingen skada af denne dess wårdzlöshet, då äro de här utsatte tiugu dahler nog plicht för det han medelst en sådan afwita mans lössläppande satt androm uti lifzfara.

Swarades, at de utsatte böterne äre stora nog i anseende till den swårighegsom är at wårda en sådan.

Swaret bifölls.

Däruppå hemstelte Hr Professor Melander, om icke böterne böra wara målsägandes ensak, ty här är par ratio, som i det föregående 29 cap.

Resolverades, at efter orden »20 dahler» skulle insättias: »målsägandens ensak», och det följande gå uth.

33 Cap.

1 §. I anledning af Rådmannen Raabs påminnelse resolverades, at efter orden »gifwa ut skadediuret» skulle tilläggias: »at dödas»

34 Cap.

Därwid war ingen påminnelse.

35 Cap.

6 §. I anledning af Borgmestaren Esbergs påminnelse achtades godt, at denne § sålunda ändras skulle: »Uti de mål, som i 3 och 4 § sägs, må engin kära, uthan rätter målsägande, där brottet ey skier å tid och ort, som fridlyst än»

Eljest påmintes, at böterne måtte modereras i Lagcommission.

Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer i dag åt.

Den 19 Maij.

Närwarande Deras Exc:r Riksens Råd och Ständer.

Uplästes 36 cap. i Missgiärningsbalken.

Wid 1 § påminte Hr Biskop Humble, at om man eller hustru slår den andra, borde de plichta corporaliter, som personen är till, emedan den oskyldige parten kommer eljest at lida därmedelst at böterne tages af samfält bo, till förtigandes, at denne odygden icke kan genom böter hämmas och förekommas.

Härtill swarades, at om mannen slår en annan, måste han och böta af samfält bo, i annor händelse skulle Konungen, staden och häradet mista sin rätt.

§ bifölls.

Wid 37 och 38 cap. Missgiärningsbalken giordes ingen påminnelse.

39 Cap.

Wid 2 § uplästes Hr Abrahamssons påminnelse angående thet at § innehåller, at om någon dör af annans handawärkom inom natt och åhr, skall lif gifwas för lif, men tillkommer .annor siukdom eller läkarens wårdslöshet eller annat ofall, så skall mansbot bötas; hwilket senare Hr Abrahamsson menar swårligen lärer kunna antagas, ernedan, sedan ens kropp blifwit stungen, sårad, slagen eller krossad, och således så ett som annat kommit i olag, kan letteligen en siukdom tillstöta, som blifwit ute, där kroppen fått wara oskadd för annans handawärkan. En läkares wårdzlöshet har ey eller kunnat skada någon, där den samma fådt wara i fred för annans handawärkan, ty at då har han ingen läkare behöft. Hwad annat ofall beträffar, som här säijes, där det kommit ab extra och kunnat träffa så wäl en frisk som en sargad, då åtskillnaden består däri, at en sargad ey kunnat så wäl rädda sig undan samma ofall som en frisk, det kan lända skademannen till lindring.

Härtill swarades, at med »annor siukdom» förstås den, som ey härrörer immediate af såramålet.

§ wan bifall.

40 Cap.

1 §. Uplästes Hr Weilis påminnelse, hwarmedelst han till Riksens Ständers ompröfwande hemstält, om icke 1:o den, som på ett eller flere stellen begådt stöld till etthundrade dahlers wärde, bör hängas, uthan åtskillnad om det är första, andra eller tredie gången han därföre blifwit lagförd. 2:o Den, som för ringa stölder trenne resor är afstraffad och fierde resan åter därmed beträdes, bör äfwen mista lifwet, fast alla stölderne sammanräknade ey stiga till etthundrade dahler. eftersom ingen bättring hos honom mera är at förwänta.

R., at ordsaken, hwarföre Lagcommission ey satt dödzstraffet första gången, är det, at man intet har exempel, det någon för första gången begången tiufnad mist lifwet, och altså, på det underdomarens utslag må hafwa sin laga wärkan och ey behöfwa refereras, så har man så lämpat straffet, som det bör exeqveras. Skulle någre swåre omständigheter wara, så kan domaren dem pröfwa och straffet skiärpa.

Ständerne woro nögde med swaret.

3 §. Till slut af denne § har Lagcommission pröfwat nödigt at tilläggia: »Stiäl han fierde gången, warde hängd».

Thenne tillsatz approberades.

4 §. Uppå giord påminnelse achtades nödigt, at i stellet for »hos målsägande» skulle sättias: »til målsägandes förnöjelse» Doch skulle orden i Lagcommission jämkas till lagstyl.

5 §. Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse, sålunda lydande: Här står, at den, som stiäl frucht uhr annars trägård, humblegård, rofwe- eller kohlgård till en full mansbörda eller ett lass, skall stå tiufsrätt, men ey förmäles, huru det skall anses, då mindre tages. Här sättes och under tiufsplicht, då någor tager ållon eller nötter, men som det ey belägges med tiufsplicht, då någor fäller hela trädet och förer det bort, är at taga i öfwerwägande, huru detta med hwart annat kan bestå.

R.: Hugges trädet, anses det för åwärkan, och trädet kan bettre achtas, ty när det hugges, så höres det, och har lagen ansedt sådant för wåld eller åwärkan; men när något hemligen tages, som ey så wäl kan wårdas, därpå äro här tiufsböter lagde, såsom tillförende altid warit practicabelt.

Swaret gillades.

Nu påmintes och, at här borde jembwäl införas »sädes- och halmstackar», som stå under Guds lås.

R.: Härom är stadgat på ett annat stelle i lagen.

Swaret giorde tillfyllest.

Cammarrådet Wulfwenstierna berättade och, det Lagcommission funnit nödigt at til slut af denne 5 § tilläggia: »Är det mindre, tå böte som framdeles om snatterie sägs».

Denne tillsatz pröfwades god.

I öfrigit resolverades, at denne § skulle uti Lagcommission giöras klarare.

41 Cap.

3 §. Frågades, om icke flere grader kunde wara uti de dehlachtiges straff, såsom 6 cap. synes i de där upräknade brottmål medgifwa.

R.: Thet tillkommer domaren at pröfwa omständigheterne. Här nämnes den, som anses lika med tiufwen. Eljest står på annat stelle om delachtighet i missgierningar.

§ bifölls.

42 Cap. Missgiärningsbalken.

1 §. Uplästes Hr Weilis påminnelse, at det bör beskrifwas, huru stort qwantum för snatterie uti hustiufnad räknas bör.

R.: Uti hustiufnad anses snatterie eller tiufnad med dubla böter, men för tiufnad anses det ey, uthan stölden stiger till 10 dahler. Thärföre, om han snattar femb dahler hos husbonden, så plichtar han wäl därföre tije dahler, men anses doch ey för tiufnad.

Swaret bifölls.

Så frågades och, huru det skall considereras, när bodgesäller eller gossar förslösa det, som dem anförtrodt är, äfwen fogdar och drängar.

Thet resolverades, at denne och dylike casus remitteras till Lagcommission at dem på sina tienliga stellen införa, tå lagen giöres så general, at han kan lämpas till alla dem, som husbonde förtror sin egendom.

43 Cap.

1 §. Påmintes, at här måtte äfwen »halm» nämnas.

Och resolverades, at Lagcommission sådant efterser och jämkar.

4 §. Uplästes Hr Abrahamssons påminnelse af detta innehåld: Här är ingen ordsak at träda ifrån det straff, som i cap. 42 Bygningab. LL. är på detta brott satt, ty straff bör wara till förbättring, men ey till fördärf.

R.: För exempel skuld och andras warning har man så inrättat lagen, och har detta anseende af nidingzwärk.

§ bifölls.

44 Cap.

1, 2 §§. Achtades godt, at i stellet för »allmoge» skulle sättias »undersåtare».

45 Cap.

Wid 2 § påminte Preste- och Borgarestånden, at det wore för litet straff för dem, som försnilla cronans medell.

R.: Detta grundar sig på förordningen af den 9 Junii 1727.

Det fans godt, at Lagcommission tager i öfwerwägande, huru wida en sådan skall undergå lifsstraff, som försnillar öfwer 1,000 dahler.

Wid 46 cap. giordes ingen påminnelse.

47 Cap.

1 §. Uplästes Hr Weilis påminnelse, så lydande: Med detta ordet »tweböte», som wid slutet i § infördt är, förstås wäl dubbel both emot den i början nämde helften, som är fulla wärdet af det snattade godset; men när man påser 2 § uti näst föregående capitel, hwarest samma ord »tweböte» will så mycket säija som sexdubbla böter, kan man snart förwillas. Därföre tycks wara nödigt at gifwa meningen med klara ord tillkänna, på det olik uttydning däröfwer wid domstolarne förekommas må.

R.: Meningen synes wara nog klar på begge stellen, ty tweböte sättes emot det som näst föregår.

§ blef gillad.

48 Cap.

1 §. Frågades, om det ey skulle skattas nödigt, at hittelöns

qvantum efter proportionen af det hittades wärde borde utsättias. R.: Domaren kan det aldrabäst pröfwa, om the ey åsämias. § bifölls.

49 Cap.

1 §. Påmintes, at det ordet »skiäligen» borde tillsättias, så at meningen blir sådan: »Nu kiöper man något af den, som skiäligen misstänkt är».

R.: Detta finnes intet wara så aldeles nödigt.

§ want bifall.

Wid 50 cap. giordes ingen påminnelse.

51 Cap. Missgiärningsbalken.

Påmintes, at den, som lockar öfwermaga til bodrägt, bör straffas lika med den, som lockar en annan till stöld.

R.: Detta begripes under § 2 uti 41 cap.

Swaret bifölls.

52 Cap.

2 §. Uppå giord påminnelse achtades godt, at efter »twenne eedzsworne stadztienare» skulle tilläggias: »eller och andre gode mä».

3 §. Frågades, huru det bör ansees, om motwärn skier emot den, som af sielftagen macht ransakar, antingen tå tiufwegods finnes eller ey.

R.: Efter allmenna lagen.

§ bifölls.

53 Cap.

Wid 1 § uplästes Hr Ridderstråhles påminnelse, at där de orden slutas: »och tredie gången tredubbelh, kunde införas: »änskiönt gifte med annan emillan kommit, det ware sig enckling eller enkia, så framt han eller hon tilförende plichtat hafwa», hwilket grundar sig på K. brefwet till Swea hofrätt af den 8 februarii 1696.

R.: Saken tyckes wara klar, ty här står: »Lägrar ogift man ogift qwinna»; och fast han warit gift emellan, så giör det ingen ting til saken, uthan iteration af brottet anses lika fult.

Swaret bifölls.

1, 3 §§. Uplästes Prästeståndets skriftelige påminnelse, at straffet på lägersmål måtte ansenligen skärpas, särdeles om det skulle komma därtill, at den offenteliga kyrkioplichten blir afskaffad; ty af blotta fiorton dagars fängelse, uthan spisning wid wattn och bröd, warder lättfärdigt folck ifrån lösachtigt lägersmål icke afskräckt i ringaste måtton.

R.: Straffet är ökat i cap. 55 § 6, i det mannen gifwer till kyrkian fyra dahler och qwinnan 2 dahler, ehwad det är hor eller lönskaläge. Eljest tages de in i kyrkian, fast icke offenteligen. Och om man skulle sätta för stora böter, så mechtade den fattige intet erläggia dem.

Förenämde §§ bifölles.

4 §. Frågades, huru den bör anses med plicht, som lägrar blind qwinna, hwilkens tillstånd wäl kan liknas med den, som dumb är, och huru med barnets födande och upfostrande bör förhållas.

R.: Går efter allmenna lagen, ty här är icke lika omständigheter med den, som dumb är.

Ständerne biföllo swaret.

Nu förestälte och Borgmester Esberg den casum, at en gift man lägrar en ogift qwinna, då ofta händer, at han nekar och befriar sig med eed, men hon står fast uti sin bekännelse; fordenskull frågade Borgmestaren, huru en sådan lägersqwinna skall plichta, antingen för hor eller lönskeläger.

R., at det är bäst gå till det lindrigaste i sådant fall.

Doch resolverades, at detta skulle differeras, till det 55 cap. förekommer.

54 Cap §.

4 §. I anledning af Hr Weilis påminnelse, som han giorde Wed 2 § i 55 cap., fans godt, at i stellet för 100 dahler skulle i denna 4 § sättas 80 dahler.

55 Cap.

6 §. Uplästes Hr Abrahamsons påminnelse, at man bör blifwa wid de wanlige böterna, hwilka gå till treskiptes, helst och i Gudz lag Deuter. 23: 18 förbiudes at bära skiökolön i Herrans hus.

R.: Sedan plichtepallen är afskaffad, har Lagcommission tykt, at kyrkian borde niuta denne afgiften, som hielper kyrkian och henne icke profanerar; ey heller kan detta kallas skiökolön.

Swaret approberades.

Eljest resolverades, at i detta capitlet skulle införas en § angående Borgmester Esbergs påminnelse, huru en ogift qwinna skall straffas, som tillstår enkelt hor, men mannen, som henne lägrat, befriar sig därföre med eed.

56 Cap.

2 §. I anledning af Bondeståndets påstående resolverades,

at orden »som personen är till» skulle uti denne § uteslutas.

57 cap. giordes ingen påminnelse emot. Härmed skilgdes Riksens Råd och Ständer åt.

Den 26 Maij.

Närwarande Deras Exc:r Riksens Råd och Ständer.

I H. Exc. Landtmarskalkens frånwaro war nu Gref Lewenhaupt.

Uplästes af Missgierningsbalken 58 cap.

Och war därwid intet at påminna.

59 Cap.

6 §. Uplästes Presteståndets skriftelige påminnelse, at det brott, som där nemnes, nembligen hoor med sin hustrus ogifte syster, eller hustrus med sin mans broder, bör efter Guds lag beläggias med lifsstraff.

Efter något discourerande blef öfwerens kommit, at K. Lagcommissionen skall infordra samtelige Consistoriernes betenkande öfwer hela detta capitlet.

60 Cap.

1 §. Uplästes Hr Abrahamssons anmerkning, at hwad i denne § förmäles synes fordra ett närmare öfwerwägande. Ty som annat är at skada någon till lif eller ära och annat är at wilja någon därtill skada, men ey kunna, warandes det ena ett swårare brott än det andra, och där ey lika brott är, där må ey eller lika straff wara, altså är skiäligast, at straffet lämpas efter brottet.

R.: Här talas intet om den, som har några omstendigheter at gå på, uthan dichtar up och liuger emot bettre wetande på en annan och will bringa en om lifwet. Detta har och grund i 1727 års förordning.

§ bifölls.

4 §. Uplästes bemelte Hr Abrahamsons anmerkning, at afbön bör icke skie, när brottet straffas med kropsplicht, ty at wederdeloman fullfölgt högsta rätten, men will han antaga afbön, så måtte kropsplickten afstana.

R.: Afbönen är till så mycket större reparation för den, som lidit, och at han offenteligen tillstår sitt brott. Thetta är och tagit uthur förordningen af år 1727 den 22 junii.

Swaret bifölls.

Sedan påmintes, at orden »såsom personen är till» kunde gå ut.

Men blef doch öfwerens kommit, at de orden stå, ty en qwinna kan ey straffas med landsflycht.

61 Cap.

4 §. Uppå Hr Erkiebiskopens förestellning achtades godt, at efter orden »hyser man» tillägges: »witterligen».

Frih. Eric Wrangel: Efter iag fruktar, at Deras Exc:r och Riksens Ständer ey lära komma tillsamman öfwer lagen, och Kyrkio ordningen är så wäl utarbetad af Ecclesiastiqvedeputation, så hemstelles, om icke man kunde lemna till K. May:t och Rådet at låta Kyrkiolagen gå ut.

Presteståndet swarade, at som denne ecclesiastiqve lagen har sammanhang med den civile, och den senare ey kommer nu at utgå, så måste den förra äfwen hwila, och Consistorierne få imedlertid dehl thäraf.

H. Exc. Gref Carl Gyllenborg: Wij hafwa ey kunnat låta trycka Kyrkioordningen i Ecclesiastiqvedeputation, ty wij wore een constituerad Commission och borde hafwa ordres hwad wij widare skulle giöra.

Några af Presteståndet mente, at den kunde utgå af trycket till allmenn chritiqve, såsom med lagen skiedt.

Gref Lewenhaupt frågade, om Kyrkioordningen skall hwila till nästa richzdag.

Swarades ney.

Hr Ehrencrona: Med Kyrkioordningen är en annan sak än med lagen, emedan öfwer lagen ey warit af alla Stånden, men öfwer Kyrkioordningen hafwa warit trenne Ståndens deputerade.

Biskopen Humble: Det är angelägit, at hwar och en får communication af den, innan den går ut, förr än den antages som en lag.

Frih. Wrangel: Kunde icke Kyrkioordningen hänskiutas till K. Mayzt och Riksens Råd til widare öfwerseende Och publicerande.

Hr Ehrencrona: Eftersom omöijeligheten ligger i wägen at få lagwärket uth, så wore bäst at låta Kyrkioordningen hwila till nästa riksdag, ty lagen är fundamentet för den andra.

Bondeståndet påstod, at de igenomgångne lagbalkar måtte tryckas och faststellas.

Gref Lewenhaupt: Får Hr Landzhöfdingen Ehrencronas påminnelse bifall?

Ridderskapet och adeln swarade ney, men Preste-, Borgare- och Bondeståndet ja.

Gref Lewenhaupt: Bondeståndets mening är ju så, at Kyrkioordningen skulle ju tryckas till nästa rikzdag till allmen chritiqve?

Bondeståndet: ja.

Hr Didron: På det sättet är alt onyttigt, som wij giordt med lagen, om den nu ey faststelles.

Deras Excellencier afträdde, äfwen sedermera de andre Stånden, men Ridderskapet och adeln blefwo qwar.

– – – – – – – – – – – – – – – –

---