Tollstorp 1834/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Beskrifning öfver Linköping
av Jacob Philip Tollstorp

De vigtigaste tilldragelser i Linköping
Domkyrkan  →


[ 1 ]Det ligger visserligen utom gränsen af vårt ämne att ingå i någon undersökning om Östergöthlands första befolkning och dess framsteg; men det torde icke vara ur vägen, att derpå kasta en blick vid de tidepunkter, då vi förmoda att Linköping utvecklat sig ur Statens då varande förhållanden. Vi kunna ej dervid undgå att anmärka en besynnerlighet, att en så fördelaktig lokal midt i landet, i en fruktbar trakt, nära Stång-åns utlopp i Roxen, icke varit någon känd samlingsort för handel eller näring uti uräldre tider, då likväl landet redan i sekler varit utmärkt för sin folkmängd. Långt före Ingiald Illråda, som lefde i sjunde århundradet, voro Östergöthlands Jarlar och Fylkis-Konungar mäktige och i stort anseende, både som Vikingar och stora stridskämpar till lands. Deras antal var icke ringa, och deras besittningar ej obetydliga. Omberg, Bjälbo, Hof, Klakeborg, Svanholm, Rimforsa, Wårdsberg, Sätuna, de märkvärdiga ruinerne vid Lönsås, och månge andre nu obetydlige ställen, hafva fordom varit ansedda Jarlasäten, och vittna om ett folk, som åtminstone haft mäktige Herrar. — Hvem har ej hört omtalas den namnkunnige Vikingen Ramunder på Ramundershäll vid Söderköping, Hermunder och dess son Angantyr, med det alltid segrande svärdet, på nittonde året Sjö-Konung; Kung Ring och sonen [ 2 ]Herröder, hvilka förmodligen bodt på Ringarum. När man betraktar det namnkunniga slaget på Bråvalla, der flera tusende Anförare voro församlade till en strid, som ännu väcker vår förvåning, såväl i anseende till kämparnes antal som till deras praktfulla utrustning, kunna vi ej annat än fatta ett stort begrepp om landets dåvarande befolkning. Sveriges och Danmarks Konungar skulle i närvarande stund ej kunna uppbringa ett så stort antal stridbare män, som då hvimlade på denna slätt och på Flottorna i de angränsande fjorderne. Om ock deras bedrifter äro invecklade uti ett fabelaktigt töcken, och efter den tidens anda i fantastiska bilder, som under berättelsernas gång från Far till Son allt mer och mer iklädt sig det underbara, upphöra de likväl ej att vara märkvärdiga, och skola alltid ingifva oss en hög tanka om den tidens storhet.

Dessa betraktelser leda oss till den frågan: Har under hedendomen Linköping varit en medelpunkt för en gemensam rörelse, ett varubytes ställe? När vi kasta en blick på kartan och granska floders och sjöars lägen är det troligt, att förnämsta passagen emellan Östersjön och den fruktbara trakten vid Wettern varit öfver gamla bron öfver Ån Stång. Det synes åtminstone naturligt, att ett sådant läge icke kunde annat än påkalla våra förfäders uppmärksamhet och inbjuda dem till möte, och likväl lemnar oss ej historien, och knappt traditionen, några spår derefter. Kan det komma deraf, att våra förfäder ej kände skrifkonsten, att deras skriftrunor, som ristades i bark, näfver, träd och skinn, endast i ändamål att förvara deras sagor och sånger, hvarpå de satte så stort värde, voro alltför ofullständige [ 3 ]till vidlyftigare beskrifningar, eller böra vi söka orsaken uti deras krigiska lynne, som hindrade dem från all annan sysselsättning? Märkligt är, att så få köpingar eller städer inuti landet omtalas förr än sedan Christna läran blef införd; dertill bidrog väl, att Munkarne, den tidens ende skriftställare, förbigingo, af hat till hedendomen, allt hvad de derom kunnat inhämta, och kungjorde endast det som rörde dem sjelfva. Det är endast Konunga-sätena och de förnämsta Offerställen, om hvars anläggande vi äga kännedom, Deremot veta vi ej något om Vitala i Småland i Hvetlanda socken, omkring tre mil söder om Eksjö, en stor boningsplats, förmodligen före Odins tid, med torg, halfmilslånga stengator, och ett slott, hvars murar förlidna århundradet ännu qvarstodo sju alnar öfver jorden. Traditionen har endast fört till oss att den beboddes af ett folkslag kalladt Witerne, och det är allenast ruinen som underrättar oss om dess fordna tillvarelse och storhet. Från Omberg till trakterna af Ulfåsa finner man här och der stensättningar, som röja stora bostäder, hvars tillvarelse betäckas af ett ogenomträngligt mörker, och Linköpings första befolkning delar detta öde af forntida minnens förgänglighet.

Att Linköping är den äldsta Köping i Östergöthland, är likväl alltför mycket vågadt att påstå. Skulle man rätta sig efter den fordna storleken, tyckes Skeninge vara äldre: den var redan florerande, då Christna läran infördes, och redan länge hade Thure Långs bild stått derstädes på öppet torg. En sådan vidd som Skeninge hade, af öfver en fjerdingsväg i diameter, kunde icke gerna bebyggas utan stora anledningar, och måste hafva fordrat lång tid innan den hunnit en sådan utveckling. [ 4 ]Onekligt bidrog Bjälbo dertill. Ingrid Ulfvas inskription: "Bjälbo är det äldsta Jarlasäte i Östergöthland," kan svårligen bestridas, då det bestyrkes af så många andra forntidsmärken; det var ock enligt med ett rätt Stats-förhållande, att en stad skulle uppblomstra bredvid de mäktige Jarlarnes konungslika bostad. Icke utan betydelse kallas Skeninge i äldre Handlingar Göthernas hufvudstad. Staden skall enligt Mag. Hungvedii uppgift haft 1800 bofaste borgare och 4000 köpegesäller. Alla kunde icke vara handlande. När vi af erfarenheten veta att all handel underhåller med sin rikedom mycket folk, och föder af sig prakt och öfverflöd, kan man lätt föreställa sig att många familjer dessutom deraf skulle hafva näring. För att icke synas falla i det fabelaktiga vilja vi öfverlemna åt läsaren sjelf att sluta till folkmängden i denna stad.

Deremot omtalas Linköping alldeles icke förr än emot Christendomens införande och äger inga minnen af en hög ålder: det berättas väl att man i Linköping i förra århundradet vid brunnsgräfningar funnit på 2 à 3 fots afstånd, öfver hvarandra stenlagde gator, men de kunna uppkommit af de flera stora eldsvådor, som öfvergått staden. Vid sådana tillfällen har staden förmodligen blifvit flyttad och förändrad, och då har man naturligtvis byggt öfver de gamla gatorne. Således bevisar denna anmärkning ej något i afseende på ålder från Hedenhös.

Då Skeninge lemnar så stora minnen, och Linköping deremot inga, är det åtminstone sannolikt att det förra, såsom ort af betydenhet, har en vida högre ålder.

[ 5 ]Wadstena äger spår af en nästan aflägsnare tid. Det vidlyftiga slottet Susenborg var redan en ruin i Birger Jarls tid, på tolfhundrade-talet; den stora hamnbyggnaden, som ännu synes på botten i Wadstena-viken, sträckande sig från slottet förbi S:t Brigittas kloster, till ändan af Lastköping-gatan, visar tillvaron af ett folk, som var mäktigt af ett stort företag, som naturligtvis icke utan behof kan vara åstadkommet. Det är med Wadstena som med Vitala; vi kunna blott säga: der har före vår historias begynnelse ett folkslag bodt.

Söderköping har troligen varit större och mer befolkad än Linköping; har den derföre varit äldre? Vi vilja äfven derom framkasta en och annan idée, som väl af några torde anses öfverflödigt och ej tillhörande ett så kort sammandrag som detta, men af andra, som interessera sig för det historiska, torde kanske ådraga sig någon uppmärksamhet. Det är märkvärdigt att somliga äro för det antika så känslosame, att de liksom med en slags afund täfla med hvarandra om deras samhällens ålderdom, på samma sätt som enskildte om sina urgamla anor, likasom det blod som för årtusende sedan flutit i ryktbara förfäders ådror skulle, bibehållande det ädla och stora som dervid förutsättes, alljemt fortlöpa i deras afkomlingars.

Först vilja vi framställa den frågan: hvilket har blifvit först befolkadt, det inre landet eller kusten? Gud har skapat icke allenast Adamiter, utan flera andra racer. Hvita menniskor kunna aldrig afla en svart, en Neger, ej heller hafva tvenne negrer framfödt en hvit; äfven genom beblandelse har den ena racen aldrig öfvergått till den andra, de hafva under secler endast [ 6 ]sammanaflat en blandad race, som utmärker sig medelst många nuancer. Likaså har Nordpolen erhållit folkstammar, som helt och hållet skilja sig från jordklotets öfriga befolkning; de hafva i skapelsen blifvit danade med aldeles olika caracterer; Cranium, kroppens längd och ett eget uttryck i ställning, ansigtets form, ögon, ögonring, ögonbryn, kindben, mun, läppar, hufvudets bestämdt olika skapnad, till och med rösten, ja äfven de moraliska primitiva anlagen, bevisa tydligen att de nordiska folkslagen äro en af Gud skapad serskild race. Lapparne äro ännu derpå hos oss ett lefvande bevis; aldrig hafva de aflat en Dalkarl eller någon som liknat de öfriga af Sveriges inbyggare. Det ligger således i sakens natur att antaga, att Lapparne, eller något dermed beslägtadt folk i många årtusenden, eller ifrån skapelsens första början, befolkat det gamla Skandinavien. De lefde då som vildar, och egde icke den lilla grad af civilisation, som de först i senare århundraden erhållit. De undanträngdes småningom af söderns folk. Om de första inflyttningar veta vi icke det aldraringaste, men namn på regenter sväfva för oss som i en dunkel bakgrund. Forniother är den äldsta vi känna. Efter Lagerbrings sätt att räkna efter ättleder skall han hafva lefvat omkring 350 år före Christi födelse. Vid Odens ankomst var Gylfe Konung i Sverige; hurudant hans välde var beskaffadt veta vi icke. Det fins ingen anledning att anse Oden och hans följeslagare som Vikingar, utan som en för andra påträngande folkslag undflyende stam. De kommo på små båtar, som de drogo upp på land; de flesta bestämma denna inflyttning vid pass 100 år före Christi födelse. Oden bosatte sig först i Gamla Sigtuna, och det förmäles ej att han seglade ur Mälaren, och spridde [ 7 ]sitt folk utåt Östersjö-kusterna; Det är troligare att det, följande Mälarens stränder, drog genom Nerike ner åt Öster- och Westergöthland. Icke bör man föreställa sig att Oden hade så mycket folk med sig, att han befolkade landet; här var före honom både folk och konung. Han gaf de förra invånarne ny religionslära, prester och höfvidsmän; hvar och en af dem blef efterhand herrskare öfver sin landsträcka. Som familjerna förökte sig och platsen blef dem för trång kommo de i krig med grannarna om sina besittningar. Det var dessa eviga strider som gjorde dem till krigare och hjeltar; dessa småkrig, som så directe handlade om mitt och ditt, skulle alltid föras med bitterhet, och det voro dessa som gjorde våra förfader så grymma och barbariska. När de blefvo för många och ej kunde berga sig af jordens afkastning, som icke stod i förhållande till deras lefnadssätt, enligt hvilket de hastigt förökte sig, trängdes, om det uttrycket må tillåtas, en del ut på sjön, der de begynte sina vikingafärder, först i smått, sedan i stort. Det är således sannolikt att fasta landet framfödde Vikingar, och ej att främmande Vikingar bosatte sig på kusterna och befolkade det inre landet; i sådant afseende är det troligt att här förr blifvit uppbygdt ett Offerhus, omkring hvilket ett byalag bildat sig, och att Linköping kan vara äldre från Hedenhös än Söderköping.

Att härleda Linköpings namn från Lin, som då troligen litet eller intet odlades, eller från Lind, emedan några lindar stått på kyrkogården då Domkyrkan byggdes, synes alltför hårdraget och förtjenar intet afseende. Man har äfven sökt härleda namnet från Lingur, antingen en rik odalbonde, som egt trakten der staden är belägen, eller en [ 8 ]domare, eller en krigshöfding. Han skall hafva bodt i Linghems by i Törnevalla socken, och skall detta ställe förr hetat Lingursby, eller Lingurskaupung; han skall ligga begrafven i Ladugårdsbacken vid nya Stångebro, och hans hustru i Gumpekulla-backe, som erhållit namnet efter henne emedan hon hetat Gumbrå eller Gumfrid. Den gissningen att staden blifvit flyttad från Linghem kan man icke styrka; de många grafhögar, der förr funnits, bevisa endast att der varit begrafningsplats, eller en höfdings bostad. Utom det att dessa anledningar äro alltför sökta och obetydliga kan man antaga för säkert att denna plats långt förut haft namn; sannolikast är det sammansatt af Göthiska orden Lionga och Kaupung; det förra betydde tingta, döma, och äfven tings- eller rättegångsställe; det senare samlings- eller bytesplats, och svarade helt och hållet mot våra marknadsplatser. Som då icke mynt fanns bestod handeln i byte; derföre heter det i gamla handlingar Lionga-Kaupung, som ganska bestämt gifver namnets ursprung tillkänna. Detta bibehöll sig ock länge, ty på en gammal sten står Lyncyping 1452. På somliga ställen säger allmogen än i dag Lynköping, och rätt ofta med hårdt k. I denna förklaring ligger också ett naturligt sammanhang, och är icke utan all betydelse, ty den utmärker en tidepunkt då handeln och domaremakten förenade sig och sammanflyttade till ett ställe.

Under sjelfva urinvånarnes, nemligen lapparnes eller finnarnes, tid, som helt och hållet voro nomader, eller folk som flyttade från det ena stället till det andra, kunna vi visserligen icke antaga att här var någon beständig boningsplats. Men så snart de Germaniska folkslagen, som [ 9 ]förmodligen flockvis inkommo, hunnit så långt att de erhållit prester och bygde tempel, är det tillåtet att gissa, det någon andlig funnit detta ställe dertill tjenligt och behagligt. Vi böra då icke föreställa oss annat än bättre kojor, eller hus, bestående af på hvarandra lagde bjelkar, med gluggar och vindögon, och de förnämstes med väggar af kullersten och inblandad lera, alla strödde om hvarandra. Det ena århundradet efter det andra medförde de hemkommande vikingarna nya förbättringar, och då blefvo väl också boningarne bättre inrättade och försedda.

I Ingiald Ilrådas, Ifvar Widfames och Sigurd Rings tid funnos många hundrade borgar, skulle då icke en sådan lokal som denna vara bebyggd? Besynnerligt är att icke ryktet förmäler om någon namnkunnig man bodt här. Denna omständighet skulle tala emot vår gissning, om icke naturläget talade för oss. När man ser noga på höjdens beskaffenhet midtför Nyqvarn faller man lätt på den tankan, att der måtte varit någon större bosättning, ty det vore sällsamt om naturen ensamt så danat den. Men historien är mörk, och vi känna ej mer än de senare stora händelserna, dock böra vi sluta till de föregående. Betydlig eller obetydlig måtte här varit en Lionga-Kaupung vid christna lärans införande, och i synnerhet vid den tiden, då de catholska presterne vunnit öfverhand och bemäktigat sig hedningarnes afgudatempel. Ehuru striden blodigt fortfor emellan lärorna hela fyrahundrade åren efter Ansgarius, nödgas vi anse den christna läran såsom rådande, då Biskoparne hunnit stadga sitt välde. Skara erhöll den förste. Thurgothus blef dertill invigd 1014 af Biskop Unano i Hamburg, men det drog länge ut innan Linköping [ 10 ]erhöll denna värdighet, ty desse curalia förvaltades länge af Skara och Wexiö Biskopar, som foro ikring landet och predikade. Det ser verkligen ut som hedningarnes i Östergöthland omvändande gått vida långsammare. De lärde männen Johannes Magnus och Joh. Messenius berätta att redan 813, eller före Ansgarii tid, skulle här varit en Biskop, vid namn Herbertus, som då grundlade Domkyrkan. Tvenne stenar, med denna inscription: Fundatio Templi Lincop. Anno Christi 813 fundatum est hoc templum sub Rege Berone, &c. &c., den ena på kyrkogolfvet, den andra uppsatt på en pelare mot södra gången, borde bestyrka det, men både innehållet och stylen i stenskriften röjer att den är senare tillkommen, förmodligen efter Eric XIV:s tid. Man misstänker desse män, att de sjelfve derom föranstaltat, af begär, efter de sjelfve voro Östgöthar, att göra Domkyrkan till den äldsta i riket. Historien talar dessutom uppenbart deremot, ty ingen inhemsk eller utländsk underrättelse förmäler, att någon christen offentlig lärare då inkommit eller varit hitsänd. En Herbertus har efter all sannolikhet varit den första Biskop i Linköping, men icke förr än efter 1060.

Vi vilja ej inlåta oss i Kyrko-historien, men anse oss dock böra gifva en kort teckning af de väldige öfver-prester, som herrskat här, och af deras inflytande, så väl inom Stiftet som på Samhället i det hela. De voro mäktige och sjelfständige och höllo biskopliga hof, stundom mera lysande än Konungarnes, och voro i sig sjelft enväldigare an dessa, som vid Herremötena alltid lågo i strid med de andlige, Jarlarne och folkförsamlingarna, der, än den ena, än den andra sökte att hämma och inskränka den konungsliga makten. [ 11 ]Man kan kalla dessa Biskopars lif en tvefaldig kämpebana, ty i detta oroliga tidehvarf måste de uthärda mången blodig kamp med hedningarna, för att genomdrifva den christna lärans allmänna antagande, till hvilken oenighet de sjelfva mycket voro orsaken genom deras öfverdrifna fanatism. List, kraft och tilltagsenhet fordrades det äfven att af Konungarne och rikets mäktige inkräkta så stora besittningar och vidsträckta rättigheter, som det lyckades dem att anskaffa både kyrkan och sig sjelfva.

Med skäl skall mången undra hvarföre hedningarne så envist försvarade en lära, som genom sina blodsoffer bordt vara afskräckande; men man bör besinna, att den var innerligen inväfd med vidskepelsen, som är oskiljaktig från okunnigheten. Dessutom var prest-, faders- och konunga-väldet på sätt och vis förenadt i samma person. Utom i vissa punkter tycks det, som de gamles prester varit mera regeringslystne än snikne efter egendom, och deras grundsatser fjettrade ej så mycket tankfriheten, som fast mer den borgerliga undergifvenheten, och ägde med alla sina villosatser ej det förnärmande för menskligheten. Deremot kommo de katholska presterna som rasande tyranner och fordrade både själ, kropp och egendom. Om man ej tänkte efter deras föreskrifter, fördömdes själen till evig osalighet, plågades kroppen på tusende sätt, kastades såsom oren och kättersk på elden och egendomen tog alltid kyrkan. Wadstena Kloster utfärdade 1302 ett bref till Rijkes Stender och allmoge, deri det heter: Thå holla våra Brödrer nu her i Clösterno VII Messor i hvarjo wijcka af VII Jungfru Mariæe första Högtijder hvar dagar ij wickona och hwar dag så lässer [ 12 ]en af wårom Systrom ena Vigilias med IX Läxor och tertill L och C Ave Mariæ och XXX sinoom, The Versin Maria Mater Graciae, och Gloria Tibi Domini och VII Salve Regina &c. för alla Swerigis Konungar och Drottningar, och för alla Rijkes inbyggarom till helso och Salighett, så lenge förnemde penningar uum alt Rijcket redeliga uuttgöres. Så vågade de förmätne bortsälja för en lumpen penning den Allsmäktiges Nåd, Hans, hvars Thron hvilar öfver firmamentet, och hvars arm sträcker sig öfver oändligheten. Gud är tålmodig. Flera menniskor pinades af dem till döds, än hedningarna någonsin offrat på sina altaren. Dessas offer af lefvande varelser var en skänk åt gudarna, och det var endast vid vigtiga tillfällen, såsom olyckliga krig, hungersnöd och pestilentia, som de skredo till den grymheten, att med menniskoblod försona gudarnes vrede. Det var det yttersta uttrycket af deras nöd, fastän det var vidskepligt. När catholska presterna brände kättare, var det ilska, hämd, förföljelse, den djerfvaste herrsklystnad och den lågaste egennytta; de angrepo och upphäfde den allmänna och enskildta säkerheten; deras förderfvade seder inträngde smittande och förstörande uti hedningarnes husliga dygder, som i många afseenden voro rena och oskyldiga. Det är derföre ingalunda underligt att den nya läran fann så mycket motstånd, och aldrig hade den gått fram, om ej Konunga-makten trott sig derigenom vinna ett större välde öfver folket. Ja, Konungarne förstodo ej då att de insläppte ulfvar i sin hjord, men förvärfvade snart denna bedröfliga erfarenhet. Förvillade hjelpte de presterna att bada sig i undersåtarnes blod, men när Biskoparne blefvo öfverhufvuden för en andelig korporation, som [ 13 ]utgjorde en serskild stat i samhället, lärde de, fast för sent, att de skapat sig medtäflare i styrelsen, som mången gång ryckte spiran ur deras hand.

De förste Biskoparne Herbertus och Gislo voro utmärkte män, och den senare i synnerhet bragte sig snart i anseende: Han förmådde Inge den yngre att anlägga Wreta Kloster 1128, och fortsatte byggnaden efter hans död.; han grundlade Domkyrkan och inverkade på K. Sverker att gifva betydliga gåfvor till andliga stiftelser. På hans tillstyrkan anlade denne Konung Allvastra Kloster 1140, och det säges att Gislo sjelf lade grundsten till Nydala i Småland och skänkte dertill många hemman. Stundom uppkom oenighet emellan de heliga fäderne. Erkebiskopen i Lund ville behålla denna värdighet öfver både Danmark och Sverige, men Svenskarne, som egde flera kyrkor och prester, ville hafva sin egen Erkebiskop. Sedan denna disput genom Påfven blifvit afgjord, uppstod en ny tvist om stället för Erkebiskopssätet och om huruvida denne prelat skulle väljas från Götha- eller Svealand, Cardinalen Nicolaus Breakspeare, sedermera Påfven Adrian IV, den ende Påfve som besökt Sverige, höll i Linköping 1122 ett riksmöte för att bilägga denna osämja, men då Uppsvearne och Götherne icke stodo att förena, fruktade han att åstadkomma ny misshällighet. Han hänsköt derföre saken under Påfven och reste hem, men under vägen lemnade han Erkebiskop Eskil i Lund Palladium eller Ährekåpan för att tillställa den nya Erkebiskopen, när den blef vald. Denna kåpa bestod af en hvit Lamullsflit, på hvilken man såg bland annat prål fyra Purpurkors, ett framföre, ett bakföre, ett på högra axeln och ett dubbelt på den venstra; hon var [ 14 ]häftad vid kläderna med tre guldnålar, en på bröstet, en på ryggen, en på venstra axeln, och i hvar nål satt en ädelsten; den var dessutom förfärdigad under många underliga ceremonier[1] och betald af samtlige stiften med 4474 R:dr i Silfver,[2] som ändock var godt köp mot den Maintziska, som kostade 30,000 Gulden. Då ändtligen 1162 Stephanus, en lärd Munk i Allvastra, fick företrädet för Biskop Stenarus i Linköping, blef denne deröfver så förbittrad, att han afsade sig Embetet och gick i kloster. Men hans oroliga själ ledsnade snart vid den ensliga lefnaden och han stämplade så länge tills han erhöll Wexiö Stift, som derigenom skiljdes från Linköping, med hvilket det en tid bortåt varit förenadt. Häröfver kom han i en häftig och långvarig osämja med sin efterträdare Colo, och Påfven måste skilja de trätgiriga Prelaterna. Cardinalen Laurentius in Laterano blef hitsänd att undersöka saken och utstaka gränsorna emellan Biskopsdömena, som lärer skett 1191. [ 15 ]Under tiden fullbordade Colo S:t Laurentii Kyrka, men funt- och doprättighet blef Domkyrkan förbehållen, dock utstakade han de gårdar och byar som skulle för evärldeligt lyda derunder. Colo skall hafva blandat sig mycket i krigs-ärender, men deröfver ångrat sig, att han gjort en Pelegrims-resa till Jerusalem, der han afled 1195.

Carolus I., af Folkunga-slägten, var en gifmild och välgörande man, men blef betagen af den fanatiska ifvern, att i spetsen för en krigshär begifva sig till Estland, der han med allt sitt folk vid Rotala, i landskapet Wiken, den 12 Aug. 1220 blef nedergjord, hvarigenom han förvärfvade sig den efter den tidens ande så högt prisade martyrkronan. Bättre hade dock varit att sitta hemma vid det rika Biskopsdömet, men han visste ej då, att efterverlden skulle sätta föga värde på denna fåfängliga prydnad.

Benedictus I. stiftade S:t Nicolai Præbende, för att dermed inrätta ett Collegium Canonicum, eller Dom-Capitel, hvartill han erhöll bifall af Påfven Gregorius 1232. Förut hade han fått fullmakt att aflösa alla bannlysta, som ej begått för grofva brott; af hvad orsak vet man ej, men han afsade sig Embetet 1232, och lefde som privat man till 1237.

Laurentius I. öfvervar det namnkunniga mötet i Skeninge, der presterna blefvo förbudne att gifta sig; der det ock blef stadgadt att fem Caniker skulle bo i Linköping, för att ständigt biträda i Dom-capitlet. Han hade äfven den hedern att kröna Konung Waldemar Birgersson, som skedde i Linköping 1251. Äfven han afsade sig Embetet och dog i en hög ålder 1270.

[ 16 ]Om Benedictus II, Birger Jarls Son, Biskop 1286, Hertig till Finland, berättas ett vackert drag: Han erbjöd sina bröder K. Waldemar, Hertigarne Magnus & Erik, all sin betydliga egendom och sitt Hertigdöme, om de ville lefva i inbördes sämja och enighet. Denna ädelmodiga handling förvarar honom i vördadt minne af högre värde än de med blodiga strider förvärfvade martyr-kronorne. Till Biskopsstolen bortgaf han äfven sitt gods Lena i Westergöthland, nu kalladt Kongslena, med 26 gårdar. Sin broder, K. Magnus Ladulås, öfverlefde han blott 5 månader och dog under en graserande pest 1291.

Carolus II., Bonde (Bååt), inrättade S:t Sigfrids och S:t Eriks Præbender; arbetade mycket att förlika K. Birger med sina bröder Erik och Waldemar, men hade den sorgliga förrättningen, att vara Executor af de så ymkeligt omkomne Hertigarnes testamente, och bidrog mycket att sätta Konung Magnus Smek på thronen; detta förvärfvade honom den välvilja, att han med Ständernes samtycke erhöll Skällviks gård eller Stegeborg, af munkarne kallad Catsrum Skeldovik, till förläning; dog 1338. Petrus Tyrgellius, från Skeninge, Biskop 1339, en förtjenstfull man, blef Erkebiskop 1351.

Gotsckalcus både lastas och berömes. Han arbetade med all ifver, och gick kanske deruti för långt, att återskaffa under Biskopsstolen några förlorade hemman, och deribland slottet Rumlaborg i Småland. Deröfver blef en rik Adelsman, Matthias Gustafsson, som förde vapnet Sparre med 3 rosor, så förbittrad, att han slog ihjel Biskopen vid Tindaryd i S:t Lars Socken nära Linköping, eller efter andra vid Linderås Kyrka i Wedbo [ 17 ]Härad i Småland. Dråpet blef Matthias dyrt, ty han blef bannlyst, och måste lösa sig derifrån med 400 mark silfver, utom flera andra förödmjukelser.

Nicolaus II., en myndig man, och tillika Riks-Råd. Han förfäktade med serdeles ifver Biskopsstolens egendomar mot Konungens, och hade den djerfheten att sätta K. Albrecht och K. Håkan i Norrige i band. Han insatte Nunnorne och Munkarna i Wadstena kloster och officierade vid den högtidliga invigningen som förrättades samma år af Erkebiskopen. Han var mycket brukad och en bland Bo Jonsons 17 Testamentarier. Som lärd utmärkte han sig genom många lofsånger öfver S:t Brita, och sin öfversättning af Ansgarii lefverne på svenska. Genom sitt stora nit för sin lära och sitt Biskopsdöme blef han canonicerad, och med stor högtidlighet skrinlagd i Linköpings Domkyrka år 1520.

Alltsom Biskoparnes makt och myndighet tilltog tillvällade de sig allt större inflytande uti Riksärenderna och blefvo till slut intagne bland Råderne. Erkebiskopen i Upsala, Jöns Bengtson, uppreste sig mot Carl VIII Knutson och störtade honom från thronen 1457 samt ditsatte genom sina stämplingar Danske Konungen Christian I. Castilius Wase Kettil Carlsson, Biskop i Linköping, kallad Kettil, (hans fader var Gustaf I:s fars farbror) understödde Erkebiskopens och Christians parti emot Kung Carl, men när Christian tog Jöns Bengtson till fånga och förde honom till Danmark, och Kettil såg att Christian traktade efter de rike herrarnas och äfven de andliges egendom, kunde han icke längre fördraga det. Han tog sitt parti som en [ 18 ]äkta modig och beslutsam man: Han gick upp i kyrkan med alla sina Capitelsmän och sin Hofstat, som icke var ringa, klädd i full skrud, steg framför altaret i den då dråpliga Domkyrkan, der han i deras och en talrik församlings närvaro afklädde den ståtliga Biskopsskruden, lade mössa och kräkla på högaltaret, samt påtog sig harnesk, pantsar och svärd. Der aflade han en högtidlig ed att ej återtaga den andeliga drägten förr än han räddat fäderneslandet från Christians tyranni och sin vän Erkebiskopen ur fängelset. Ett sådant vänskapsprof, ett sådant hjeltesinne, en sådan fäderneslandskärlek kunde ej annat än mäktigt verka på det förvånade folket. Också visade han snart att det var alfvar, ty, rastlös och ouphörligt verksam samlade han snart en här i Östergöthland, Nerike och Södermanland och begaf sig upp emot Stockholm. I början nödgades han väl draga sig åt Dalarne , men mötte Konung Christian vid Haraker i Wermeland. Väl vek han i begynnelsen af striden, men det var för att draga Konungen på Hälle, eller Hällsjö skog, der danska hären led ett fullkomligt nederlag. Mycket bidrog dertill Sten Gustafsson Sture genom sin tapperhet, äfvensom en Johan Gryta, hvilken gjorde Christian mycket afbräck, i anledning hvaraf Rimkrönikan säger:

Christian månde förtryta
att han skulle rymma för Kettil och Gryta.

Sedan förenade han sig väl åter med Carl Knutson, men förledd af Jöns, som var en bedräglig herre, bidrog han åter att stöta Carl från thronen. Uppblåst öfver sina bragder prunkade han i sina bref med titel af Riksföreståndare. Kort före sin död erhöll han af Riksens Ständer hela Östkinds Härad som ersättning för den skada han [ 19 ]lidit af Christian, med det förord, att detta härad icke kunde inlösas till Kronan under 8000 Stockholmer mark. Midt under dessa oroligheter uppgaf han, smittad af den då började farsoten, sin krigiska själ i Stockholm 1465, men hans lik begrafdes, som det förmenas, härstädes uti Domkyrkans södra Chor. Hans korta embetstid af omkring 7 år uppfylldes af allehanda vedervärdigheter, såsom krig, hunger, pest, uppror och inbördes oenighet. Bland andra olyckor afbrann Skeninge med kyrkor, kloster, kungshus och öfrige byggnader, och återvann aldrig sitt förra anseende.

Henricus Tidemanni var en flitig, verksam och frikostig man. Han vinlade sig mycket om Domkyrkans fullbordande, der han lät inviga en Gudstjenst, kallad Sacrum Aurorae, som bestod uti en högtidlig messa hvarje morgon. Om Wadstena kloster, S:t Catharina och S:t Brigittas canonisation hade han mycket bestyr. Han byggde Linköpings Slott; äfven vid Norshohn och Kongs-Norrby uppförde han stenhus. Lät bygga flera broar af sten, hvaribland Motala bro, hvarest då endast var ett vad. Misstänkt af Sten Sture den äldre för Danskt tänkesätt blef han 1497 gripen och hållen i fängelse.

Hemming Gadd, namnkunnig för sin lärdom, blef af Sten Sture den äldre, då Riksföreståndare, sänd till Rom, att verka mot Konung Hans i Danmark, som nedsvärtade Sturen vid det påfviska hofvet, och traktade efter Svenska Kronan. Gadd uträttade sitt värf med all skicklighet, och vann dervid en sådan gunst hos Påfvarne Sixtus V., Innocentius VIII. och Alexander VI., att han blef den senares Kammarherre och Mathematicus, och [ 20 ]af honom 1502 utnämd till Biskop i Linköping. Under sitt tjuguåriga vistande i Rom hade han likväl satt sig i sådan skuld, att han nödgades begära af Stiftet 1000 dukater, hvilka dock icke beviljades. Hemkommen 1504 på Konung Hans eller Johan II:s lejdebref befattade han sig ej med Stiftet, utan blandade sig i krigsoroligheterna. Efter en långvarig träta med Biskop Arborensis, väl vald men aldrig installerad i Embetet, om flera års inkomster af Stiftet, afsade han sig Biskopsvärdigheten 1512. Han anklagas i historien att hafva hållit än med de Danske, än med de Svenske. Mot ord och lofven blef han af Christian II. förd till Danmark; återkommen med honom var han bland dem som rådde den namnkunniga Sturens Enka, Christina Gyllenstjerna, att afträda Stockholm. I början möttes han af Christina med förakt och harm, och det var nära att Stockholms invånare massakrerat honom, men likväl var det ej utan, att hans trolösa vältalighet och hans förtroende hos allmänheten hade sitt betydliga inflytande på denna märkvärdiga stats-händelse. Man ser sällan förrädaren belönas och likväl händer det att de klokaste män, trotsande sin tids förakt och efterverldens afsky, ofta för ett bländande sken af lycka våga säkerhet, lif och ära. Också hvilade icke det förolämpade fäderneslandets hämdesvärd, ty knappt var blodbadet i Stockholm slutadt, förr än Christian låt afgå befallning till Finland att der afdagataga alla som han fruktade, då äfven Gadden vid Raseborg blef halshuggen.

Johannes Brask, son af Borgmästaren i Linköping Petrus Brask, är född 1464. Han var en kunnig, ganska klok och försigtig man, och kan med skäl räknas bland tidens store Statsmän. [ 21 ]Ehuru visst icke fläckfri, var han af en fast, kraftfull och högsinnad karakter. Aktad af sitt Capitel och af hela stiftet, och känd för sitt mod, ansåg man honom som en man, som i detta oroliga tidehvarf skulle blifva presternas och den hotade religionens stöd. Valet gillades af Påfven och Brasken invigdes 1513 i Domkyrkan med mycken högtidlighet af de fyra Biskoparne från Skara, Strengnäs, Westerås och Wexiö, och man sade om honom att han emottog Embetet med karlahänder. Han lät täcka Domkyrkan med koppar; vinlade sig att sätta Stiftet i ordning, som under den förra oredan och ledigheten blifvit vanvårdadt, och om många riksgagneliga saker. Han höll Boktryckare i Söderköping och flyttade en del af tryckeriet hit 1528. Äfven var han den första i riket som inrättade Pappersbruk, som då anlades vid Tannefors. På ett möte i Södertelje utverkade han sig rättighet att anlägga en Kanal mellan Norsholm och Söderköping, för att genom en segelled förena Roxen med Östersjön. Att vilja våga ett så svårt företag uti en tid då sådana byggnader ännu voro så litet kända, ådagalägger tillräckligt mannens djerfva sinnelag. Han började verkligen, men ödet hade beredt honom andra bekymmer, än de besvär som åtfölja ekonomiska förrättningar. Det skulle likväl innerligen glädt honom, om han kunnat ana, att precist 300 år efter honom skulle den man födas, som, liknande honom i mångfaldiga karakters-drag, äfvensom i kamp och strid, skulle fullborda hvad hans stora anda eftersträfvade.

På Herredagarne visade sig Brasken alltid nitisk för fäderneslandet och det allmänna bästa. Ett talande bevis på hans slughet och försigtighet var, att han undangick det stora blodbadet i [ 22 ]Stockholm, der just de Biskopar, som invigt honom i sitt Embete, jemte rikets yppersta män måste sträcka sina hufvuden under bilan.

När K. Gustaf begynte reformations-verket satte sig Brasken med mycken ifver och alfvar deremot. Det är märkvärdigt att se af hans brefvexling hur han använde alla möjliga medel att förmå honom afstå derifrån: Än hotade han, än visade han sig undergifven, än beklagade han sig, än åberopade han sig kyrkans fyrahundradeåriga besittning, och Konungars och Påfvars mångfaldiga försäkringar. Ingenting uraktlät han; allt hvad han gjorde och skref var klokt och noga beräknadt. Fogligt och varsamt manade han sina vänner till motstånd. Allt förgäfves, och månget bref andas den starka själens djupa sorg. På den märkvärdiga Riksdagen i Westerås gjorde han det sista kraftiga försöket, och det var en stund som Gustafs thron syntes skakad. De båda stridandes anhängare stodo tyste, häpne, bäfvande, och fruktande som för utbrottet af en vulkan. Det var två lejon som täflade om herraväldet i norden. Men Brasken hade funnit en man i Gustaf som ej lät rubba sig ur sin bana; han erfor då med tryckande bekymmer att han ej mer kunde hindra den nya lärans framgång, och då Konungen befallte honom att lemna Munkeboda blef han förtviflad. Att han var ståndaktig i sin en gång besvurna tro bör med skäl icke klandras; det tillhör en stor man att vara fast och bibehålla värdigheten af sin karakter, men den utväg han tog, att på ett sådant sätt lemna riket, blir alltid tadelvärd, och kastar en mörk fläck på hans själs och tänkesätts redbarhet, som han i detta stora ögonblick borde hafva sökt att bevara. Han hade kunnat afsäga sig sitt Embete [ 23 ]och ett hederligt underhåll hade visserligen icke blifvit honom förnekadt. Mången före honom af samma värdighet hade öfvergått till det privata lifvet. Då skulle hans namn varit förvaradt ibland dem som efterkommande sekler skänka sin vördnad och beundran. Men, huru gick det nu! han bjöd Konungen till sig på Munkeboda och anhöll om tillstånd att visitera Gottland, hvilket af den omisstänksamme Konungen beviljades; då bemäktigade han sig hemligen de förnämsta dyrbarheterna i Domkyrkan och klostren och rymde dermed skamligen riket, hvarken dertill drifven af fara eller nöd, och styrde sin kosa till Danzig. Han hade den svagheten att vid Michaeli 1533 skrifva till sina anhängare ett förmaningsbref att blifva fasta i den lefvande tron, och fäkta för dess återställande, lofvandes att snart återkomma. En så djupt tänkande man borde väl af sakernas gång hafva insett fåfängan af ett sådant försök. Han lefde någon tid i Oliva kloster, ej långt från Danzig, men begaf sig sedermera till Polen, der han stilla afled uti Lenda kloster 1538, Tisdagen näst efter Olofsmessa.

I det vi beskrifvit hans belägenhet till samhället, som Embetsman betraktad, tro vi, några afvikelser undantagna, som härrörde af de andliges alltmer stigande välde, hafva gifvit en målning af alla hans företrädare, äfvensom en tafla af tidehvarfvet. Som Riksråd satt han alltid näst Erkebiskopen, tog högra handen af de öfrige Råderna, kallades af dem Edor Nåd, Edor Herrlighet, och de ledde honom vid högtidliga tillfällen på sin högra sida. Utom de betydiiga egendomar han ärft och förvärfvat lydde under Biskopsstolen ett så stort antal hemman, och lägenheter af alla slag, så inom [ 24 ]som utom Östergöthland, att om de varit samlade inom ett område skulle de utgjort ett furstendöme. Icke tillåter utrymmet och ej heller är det af interesse att uppräkna en sådan rad af namn.

Öfver allt detta, hvilket det var förbudet den verldsliga makten att vidröra, rådde han som en souverän. På många ställen hade han ordentlig hofhållning; der voro Lade- och Redefogdar, som hade många betjenter under sig: såsom Bryggare, Mältare, Bagare, Mjölnare, Fiskare, Tegelslagare, Sågemästare, Humblemän, Dikesvenner, Trädgårds- och Svinegårdskarlar, Skyttar och Oxekarlar. Vid Linkopingsgård och Munkeboda, der han residerade, långt flera, och af större anseende, såsom Cancellarius, Capellarius, Scholarius Capellae, Camerarius, Köks- och Stallmästare, med höfvitsman och fodermask. Dessutom andra af ringare slag, hvaraf många egentligen hörde till hans hofstat, som Kock, Skänk, Bissare, Roddare, Spelemän, Småsvenner, Stallsvenner, Dörasvenner, Pulfvermästare, Muremästare, Bergsfogdar, Väpnare, Bysseskyttar, Styremän, Båtsmän, Svinetjenare, Barberare, Smeder &c. som alla hade löner och sina föreskrifna sysslor. Denna svärm utgjorde den lägre klassen af betjening. Vid hans hof tjente Riddare och förnäme herrars Söner, och det i sådant antal, att han var starkare på folk och hofmän än sjelfve Riksföreståndarne. Ännu större var hans glans och anseende då han uppträdde i hela sin andliga värdighet. Då omgafs han af sina Domherrar, af Prepositus, Archidiaconus, Decanus, Cantor och Succentor, samt 18 Canonici, de flesta af rikets förnämsta adel, som dels af sina sysslor hade så stora inkomster, dels så mycken egen egendom, att de kunde föra ståt [ 25 ]som stora herrar. Om, i medelpunkten af en så lysande krets, trotsande den Kongl. makten, icke erkännande annat öfverhufvud än den, som, sittande fjerran på S:t Peters stol, ansåg sig som jordens beherrskare, och bortskänkte konungariken och länder; om en sådan man, säga vi, någon gång var stolt och fordrade en undersåtlig lydnad, böra vi ej för strängt tillräkna honom det. Likväl, hvad Brasken beträffar, måste vi erkänna att, åtminstone i hans skrifter, framlyser ej denna fåfänga högfärd, som gerna åtföljer makten; han visar sig fastmer klok och eftertänksam, och alltid försigtig, som det egnar en Statsman, ofta sökande med eftergifvenhet att vinna hvad han såg sig ej med myndighet kunna tilltrotsa sig. Föreställom oss denne man, en tyst aftonstund, i sitt ensliga kloster, aflägset från det förr kära fosterlandet, återkalla i minnet sitt fordna anseende, sin höga värdighet, kastande en dyster blick tillbaka på sina betydliga egendomar, der han säkerligen lemnat mången trogen vän och anhängare af den störtade läran; vi kunne då ej annat än tro att det varit honom påkostande, och att Norden någon gång, med alla sina herrligheter, sväfvat för hans inbillning, än som en älskad brud, än som en sorgsen vålnad. Om han ock varit felaktig, var han dock sina grundsatser trogen, och efterverlden skall ej helt och hållet neka honom sitt deltagande.

Vi hafve nu sökt gifva en kort teckning af de Påflige Biskopar som lefvat här, af det anseende hvartill de uppbragt sig, af den rikedom de förvärfvat åt kyrkan, och af deras förhållande till den verldsliga styrelsen. Vi kunna härvid ej nog förundra oss öfver försynens outransakliga ledning, och då vi betrakta Statsförändringars vanligen [ 26 ]långsamma gång, synes det stundom obegripligt, huru en landsflyktig adelsman, sorgsen öfver det misslyckade försöket att rädda sitt olyckliga fädernesland, och på vägen att för evigt öfvergifva det för att undfly sina mordgiriga förföljare, med ens återvänder, och inom några få år störtar den väldiga hierarchien, som för mer än 500 år beherrskat Norden, och förkrossar de mäktiga Öfver-Prester, hvilka, like gigantiske kämpar, stodo beskyddande, kring den öfver det menskliga sinnet redan så allsmäktigt herrskande Påfve-thronen.



Folkslagens öden hafva liksom åldrarne sina perioder. Från Oden till Ingiald Ilråda styrdes Sverige af Småregenter; hvar och en herrskade sjelfständigt öfver sin landtsträcka. Öfverkonungen förekommer oss lik en husfader, en ålderman (oldvater). Man vördade honom såsom Konung men lydde i hvad man ville. Det var Fylkis-Konungarnes tid. — Ingiald inbrände väl vid ett gästabud de flesta af dem, och blef ensam Konung öfver Sverige, men han kunde dock ej kufva alla de mäktige i landet. De bibehöllo vissa rättigheter öfver de sträckor de innehade, voro väl ej underregenter, men trotsade dock mången gång Konungen och satte alltid gränsor för hans regeringslystnad. Det var Jarlarnes tidehvarf. — När christna Religionen blifvit rådande uppkommo Biskopar, hvilka snart satte Konungar af och Konungar till. För dem försvunno Jarlarne småningom som skuggorne i en nattlik skymning. En fanatisk religionsifver, den högsta öfverspänning af det gudomliga väsendets dyrkande, satte alla sinnen i gäsning. Det var en femhundrade-årig [ 27 ]strid emellan naturmenniskan och den öfversinliga. Detta var Biskoparnes tidehvarf. — Oden, Ingiald, Olof Skötkonung hade hvar och en på sitt sätt sönderbrutit sitt tidehvarf, kom så Gustaf Wasa, och, liksom han bemäktigat sig Thors hammare sönderkrossade han i ett enda väldigt slag både den andliga och feodala makten. Mot honom försökte Biskoparne och de Jarl-lika magnaterna sina sista aftynande krafter; han införde en i system bragt Konunga-styrelse, och med honom börjar Konungarnes tidehvarf. — Nu lefve vi i en tid då de gamla ordningarne synas störta sig sjelfva. Religionens anda aftager, blott ett barn kan påstå att en bland hundrade, i sina handlingar, ledes af dess sanna känsla. Man gör hvad man vill, endast man kan försvara sig för lagen, och någon gång för det allmänna föraktet. Endast domaren, och den han skyddar, vågar i många saker ostraffadt bryta deremot. Det ser ut som de gamle Domare i Israel åter skulle resa sina hufvuden. Femhundrade år äro ännu icke förflutne sedan Gustaf Wasas uppträdande. En ny period torde förestå. Lyftom oss ett ögonblick i tankan till Nordpolen och skådom från denna höga ståndpunkt tidens tecken i Östan, Sunnan och Vestan. De förebåda stora hvälfningar, det se vi, men hvilka och af hvad art, det se vi icke. Månne vi ej skola bortsläpas af stormen? Framtiden höljer dem med en ogenomskinlig slöja.

Braskens flykt väckte en allmän förvåning i Linköping, Folket samlade sig i flockar och hviskade i början fram sina tankar. Många undrade huru man kunde öfvergifva en så indrägtig beställning; Andre intogos af en oroande känsla att Brasken kunde uppreta utländska makter, och [ 28 ]fruktansvärdare återkomma. En del åter gladde sig åt hans bortresa, ty den nya läran hade blifvit af med en orolig motståndare. Presterna, som voro mycket påfligt sinnade, blefvo alldeles förskräckte. Hvem skulle nu blifva deras stöd, sedan denne modige mannen öfvergifvit dem? De blickade med häpnad i framtiden. All förbindelse med Påfven var upphäfd, ty hvem var nog ansedd att vända sig till honom? Gustaf satt ju som en bister väktare på thronen och straffade den djerfve, som vågade det ringaste ingrepp uti hans reformationsverk. Det ena hotande påbudet utkom efter det andra, och redan var han mäktig genom de egendomar han beröfvat kyrkan. Äfven på Gustaf verkade Braskens flykt. Å ena sidan var han nöjd att vara af med denne envise och mäktige mannen, å den andra kunde han hos utlänningen gifva honom mycket nog att skaffa. Han skref till Brasken, föreläggande honom tid att återkomma, så vida kan ej ville vara sitt Stift alldeles förlustig. Konungen dröjde länge innan han manade presterskapet att välja ny Biskop; villrådige och fruktande voro äfven de väljande, ty mången enfaldig trodde ännu på Braskens löfte att återkomma. Slutligen valdes Johannes Haquinus, en from och stilla man, troligen på Konungens tillsägelse, men han förestod tjensten endast kort tid. Han återgick till den påfliga läran, och lefde i stillhet till 1535. Länge derefter stod Biskopsstolen ledig; Gustaf var ej angelägen att tillsätta den: han hade nog bekymmer af de Biskopar han hade.

Sedan Lutherska läran någorlunda stadgat sig och presterna, som nu icke hade några stora egendomar till understöd, voro mindre att frukta, var [ 29 ]han likväl omtänkt att gifva detta Stift ett Öfverhufud, hvartill en särskild händelse gaf honom anledning. I Skeninge lefde en Dominicaner-Munk, Dansk till födsel, som kallade sig Claus, och var i mångfaldiga studier en bevandrad man. Hörande mycket omtalas Luthers lärosatser retades han af sin påfliga ifver att begifva sig till Wittenberg, för att genom disputerande tillstoppa munnen på denne, som han tyckte, oförskämde och villolärande mannen, men, betagen af hans kraft och anda att framställa den himmelska sanningen uti ett renare och klarare ljus, bortkastade han få dagar efter sin ditkomst munkekappan och blef bland hans ifrigaste anhängare. Återkommen från Tyskland betraktade man hans omvändelse som ett underverk, härledande sig af Gruds omedelbara ingifvelse, och som ett bevis af den nya lärans sannfärdighet. Han gifte sig snart med en kloster-jungfru i Skeninge. Med förskräckelse och häpnad sågo de ännu påfviskt sinnade ett sådant företag. Snart kom ryktet till Konungen om denna nya proselyt, och med sin vanliga skarpsinnighet insåg han hvad han kunde uträtta med en sådan man. Han utfärdade d. 3 Febr. 1550 fullmakt för denne Claus, att undervisa församlingarna i Småland och Linköpings Stift, der han småningom öfvertog högsta vården, utan att egentligen dertill vara utnämnd. Gustaf hade emedlertid på Biskoparne kanske något hårdt klippt vingarne, ty denne Nicolaus eller Claus ansåg som en serdeles förmon att blifva Kyrkoherde i Söderköping (1556) i hvilken förvaltning han dog 1567. Danskarne hade nyligen brännt och sköflat denna olyckliga Stad: allt manfolk hade flytt, qvinfolk måste utan sång eller klockor bära sin lärare till sitt hvilorum. Han begrafdes der uti Stadskyrkans Högchor.

[ 30 ]Efter honom blef Eric Falk och sedermera Martinus Olai. Emedlertid var den store Konungen gången till sina fäder. Johan III hade tillträdt regeringen, och röjde ganska snart sin böjelse för den catholska läran; de påfligt sinnade reste åter sina hufvuden och förorsakade mycken oreda i landet.

Martinus hade i Stockholm haft en häftig disput med Erkebiskopen och flera Lithurgister, då han icke allenast förkastat den påfliga läran, utan äfven vågat påstå att Påfven vore Antichrist. Konungen förebrådde honom detta uti ett bref af d. 18 Maj 1550 uti ganska stränga ordalag. Kort derefter väntades han från Wadstena. Af hans uppförande der, hade man icke anledning förmoda något godt; också kallade Konungen Martinus genast inför sig, och, spörjande honom, under hotelser och hårda tillsägelser, om han ville erkänna Lithurgien eller den antagna Messe-boken, och om han ansåg Påfven verkligen som Antichrist. Den oförskräckte Biskopen förklarade frimodigt att han stod fast i denna öfvertygelse. Då befallte Konungen honom att, klädd i sin Biskopliga skrud, begifva sig till Domkyrkan och der afvakta hans ankomst. Konungen, åtföljd af Cardinalen Possevin och hela sitt hof, var honom der till mötes. Ryktet om denna händelse hade redan spridt sig kring stad och land; man anade här ett vigtigt uppträde. En otalig mängd folk tillströmmade från alla håll: man trängdes att inkomma i kyrkan, icke med eniga och ödmjuka känslor att tillbedja den högste Guden, utan fast hellre för att se ett högtidligt och tragiskt skådespel. Der stod Konungen och bredvid honom den fruktade Cardinalen, hvars åsyn väckte fleras afsky, och retade [ 31 ]mångens hjerta till inre förbannelser. En allmän tystnad herrskade i det höga templet, och med klappande hjerta afbidade man utgången. Ändtligen tog Konungen till ordet, och en skakande känsla ilade genom åskådarnes blod. Efter att hafva strängt förebrått Biskopen framhärdandet i sin falska tro, som han kallade den, befallte han honom att stiga fram till altaret, derstädes aflägga sin Biskopliga skrud, och afsäga sig Embetet. Med värdighet och oförskräckt mod framträdde Biskopen och fullgjorde Konungens befallning. Den talrika församlingens blickar voro fästade på honom med liflig uppmärksamhet; hans ståndaktighet väckte deras beundran, hans förföljelse deras deltagande. Hans anhängare stodo betagne af häpenhet, och ingen kunde tillbakahålla sina tårar; till och med öfver Konungens anlete tycktes flyga en lätt rörelse. Cardinalen ensam stod lugn och kall, kastande då och då, mellan pelarne förstulna, fast något tillbakahållne segerblickar. Sedan Biskopen utan att ett enda ögonblick hafva förlorat något af sin fattning, eller röjt den ringaste själsoro, uppfyllt Konungens befallning, bugade han sig för honom vördnadsfullt, och aflägsnade sig efter ett kort tal, åtföljd af det sörjande folket. Han afreste genast, begaf sig under Hertig Carls beskydd, och blef kort derefter Kyrkoherde i Nyköping, der han sedan förde en stilla och förnöjd lefnad, och afled, allmänt aktad och ärad, 1585.

Ända till Carl IX:s uppstigande på thronen oroades den andliga styrelsen af tvister och oredor. De båda lärorna framgingo såsom trätgirige bröder, hvilka icke lemnade hvarannan ro natt eller dag. Johan III tillsatte i Petrus Caroli en högst illasinnad Biskop, behäftad med en mängd [ 32 ]laster, som gjorde honom hatad både af presterna och de verldslige. Häfderna beskrifva honom såsom en högst nedrig man; ingen har sökt försvara honom. Jonas Kylander uppträdde år 1608 som en man, värdig en så vigtig befattning. Han gaf snart Biskopsdömet ett annat skick. Presterna voro ännu besmittade af de påfliga satserne. De voro högmodige, fanatiske, girige och snikne efter inkomster, för att återvinna sitt förlorade välde; derföre plågade de folket som var tvekande i de olika lärorna. En del prester ingingo äktenskap, men en del tyckte mer om det ogifta ståndet, der de kunde fortsätta den fordna skörlefnaden. Gudstjensten var vacklande och ombytlig, de gamla hade svårt att öfvergifva sina papistiska ceremonier och hoppades på hjelp från sina talrika bröder i söder. Fördomar, okunnighet, sjelfsvåld i embetsförrättningar, hindrade länge den sökta renlärigheten. Det fordrades derföre både nit och kraft att införa en stadgad ordning ibland de egenmäktige lärarne. Lycka var att Konung Carl IX med kraftig arm deruti understödde Biskoparne; småningom lyckades det genom fleras verkliga nit. Mindre inblandade i Riksärender sysselsatte de sig mer med Stiftets angelägenheter; de sträfvade till ett och samma mål, och då de dermed ensamt befattade sig, uppstod der en större likhet i deras förrättningar och lefnadsbana. Derigenom blir deras öden och åtgärder mera enformiga för historieskrifvaren. De vinlade sig flitigt om studier, besökte utländska Akademier, erhöllo vid återkomsten andeliga sysslor, och förtjensten upphöjde dem ofta utan afseende på börd till deras höga Embeten. Enkelhet i läran, så väl vid undervisningen som vid Gudstjenstens utöfvande, inplantades hos de nya uppväxande generationerna. Den [ 33 ]ena stiftelsen efter den andra infördes, och Skolväsendet fick ett bättre skick. Man kan icke neka att der rådde i vissa afseenden ett visst skolastiskt pedanteri, men deremot fann man grundlig lärdom, mera solid än senare tiders ytlighet; också hafva dessa bemödanden burit välgörande frukter: De hafva hos oss bildat ett presterskap, som i nit, sedlighet och värdighet, samt följande tidens fortskridande anda, icke eftergifva något i hela Europa. Vi vilja icke beropa oss på de olycklige katholska länderne, der presterna ännu förtrycka folket, och på sina ställen, lika blodtörstiga tigrar, härja sitt eget land. Upplystare länder, såsom England, Frankrike, Tyskland och Amerika framföda beständigt nya irrläror, hvars dårskaper ofta väcka vår förundran, och hvars fanatism tillställa många rysliga och blodiga uppträden. De hafva hundradetals sekter, som i samhället, i det hela taget, förorsaka oordningar, och i familj-lifvets förhållanden bereda många misshälligheter, som hafva högst menliga följder.

Linköpings Stift har under Lutherska tiden haft många utmärkte Biskopar: Johannes Botvid, som följde Gustaf II Adolph under sina fälttåg; Terserus; Svebilius; Pontin; Haquin Spegel, Benzelius, m. fl. äro män, hvars minnen alltid skola vördas, så väl för förtjenster om Embetet som för sina personella dygder. Om det skulle finnas någon täflan emellan Stiften har Linköpings den hedern att hafva gifvit Riket de flesta Erkebiskopar.


Vi hafva framställt den andeliga styrelsens inflytande och det märkvärdigaste som händt dess [ 34 ]föreståndare. Utrymmet tillåter ej att fullständigt anföra allt det historiska, som mer eller mindre rörer denna stad, om hvilken vi skrifva. Vi gå nu att berätta de händelser, som ega något interesse, der Regenterne infunnit sig som handlande personer.


Med skräck och fasa hörde man berättelserna från Stockholm om de blodiga afrättningar Christian derstädes låtit anställa. Man kan lätt föreställa sig den hjertängslan, som bemäktigade sig stadens invånare, då befallning gafs att galgar och stupstockar skulle hållas i beredskap till den blodtörstiges ankomst. Då Brasken så lyckligt undangått de andra Biskoparnes olycksöde hyste man åtminstone en svag förhoppning till honom, såsom den ende, som med sitt anseende kunde skydda dem. I Juldagarna 1520 anlände Christian; i sanning en bedröflig högtid. Bestörtningen var allmän; ingen visste hvem det gällde. Den som var förmögen eller hade anseende hos allmänheten hade mest att frukta; en ängslig tystnad herrskade. Hvar och en höll sig stilla, eller sökte obemärkt att dölja sig. Det var farligt att utmärka sig, farligt att väcka den ringaste uppmärksamhet, det måtte vara af nit för tyrannen, eller i afsigt att urskulda någon misstänkt. Oförmodadt, och ökande den allmänna oron, gick ett rykte att Brasken gifvit förslag på några olycklige, som kunde vara farliga för den misstänksamma Konungen. Om detta skedde af försigtighet, att derigenom vinna Christians ynnest och rädda sig sjelf, eller för att genom ett eller annat offer tillfredsställa hans blodlystnad, är svårt att säga. Likväl kunna vi icke finna af handlingarne att flera här blefvo afrättade än tvänne [ 35 ]af Konungens egna betjenter, som blefvo hängde. Med glädje såg man den förfärlige afresa. I Wadstena blefvo tvänne borgare, Pehr Smitt och Sven Hök, rådbråkade och steglade, Christians grymhet i Nydala Kloster kunde ej annat än gå Brasken och de andlige högligen till sinnes. Fem, eller efter andra 11 à 12 Munkar blefvo Kyndelsmässodagen 1521, just som de kommo från altaret, der de tagit sakramentet, utan minsta anledning kastade i sjön och dränkte. Abboten var på vägen att rädda sig ur vattnet, men blef obarmhertigt tillbakastött. En Munk var dock lyckligare; då han märkte faran tog han sin tillflykt i Konungens Cancelli, der Sekreteraren Brockman kastade en kappa öfver honom och satte honom bland sina andra skrifvare, hvarigenom han räddades.


Ehuru den grymma Konungen var bortrest ur Riket utöfvade hans Befallningsmän likväl många våldsamheter. Helt oförmodadt hördes ett rykte att Gustaf Wasa kom från Dalarne med en här för att befria riket från det Danska oket. Alltså ett nytt uppror! Huru kunde det lyckas? Skulle det ej slutas med allmännare och förskräckligare blodscener? Christian var ännu en mäktig Konung öfver de Danska staterna, innehade rikets befästade slott, många voro hans anhängare, somlige ansågo farligt att affalla. Hvad skulle en landsflyktig Adelsman uträtta med en vankelmodig i bondhop mot en ordentlig, beväpnad militär-styika? Engelbrecht hade ju stupat på sin knappt beträdda, fast lysande bana! Carl VIII varit mer än en gång störtad från styrelsen af de Danske; Sturarne blifvit offer för sin fosterlandskärlek, och den tappra [ 36 ]Christina Gyllenstjernas fall lefde ännu uti sorgligt minne! Hvad hade alla dessa bemödanden båtat? Sådana föreställningar väckte bekymmer, men ryktena om Gustafs framgångar löpo som vårdkasar den ena efter den andra, och lyste för de förhoppningsfulle som flammande norrsken. Hans höfvitsmän närmade sig. Arvid Vestgöthe hade beslutsamt kufvat de villrådiga Wadstena-boarne, stod som en blixt i Linköping, der han fordrade samma undergifvenhet, och fortsatte skyndsamt sin marsch till Östersjökusten. Snart inträffade Gustaf personligen i grannskapet. Mycket taltes om hans stora egenskaper, och småningom begynte hopp om lyckligare utsigter tända sig. Ännu visste man icke Braskens tänkesätt. Med spänd uppmärksamhet hade hela Östergöthland sina tankar rigtade på honom; efter honom ville alla rätta sig, ty man räknade på hans mod, slughet och makt. Hvem söker icke hellre skydd under den åldriga ekens skugga, än i den unga telningens, hvars hastigt uppblomstrande krona lätt kan brytas af en storm; man fruktade att Brasken icke skulle tåla en sådan medtäflare. Ännu voro ej Gustafs religiösa tänkesätt bekanta, men Brasken, och de som närmast omgåfvo honom, visste att han tagit flitig undervisning uti Lutherska läran.

Denne mannens djupt seende blick slutade af det djerfva och bestämda i Gustafs handlingar att han en dag kunde våga det oerhördaste, som han kunde tänka sig, nemligen en omstÖrtning af den gamla Religionen. Med synbart lugn men med inre oro afbidade han på sitt befästade slott Munkeboda den fruktades ankomst. Med nyfiktnhet väntade man i Linköping utgången; det var som tvänne himmelskroppar skulle stöta mot hvarandra, [ 37 ]men de smälte lyckligt tillsammans. Gustaf skref till Brasken ett bref, deruti han föreställde honom fäderneslandets olyckor, hvilka de nu med samnad hand borde afvärja, och hotade i annat fall att gå allvarsammare till väga. Linköping var besatt af Gustafs folk, och hela trakten dermed uppfylld. Spejare hade berättat Biskopen huru den hetsige Arvid Vestgöthe begärt tillstånd att hos honom aflägga ett besök. Det kostar, hade han sagt, allenast en dagsresa till Munkeboda och den saken skall göras god; dessa ord ljödo som thordön uti Braskens skakade själ. Här var icke tid att dröja, bättre att förekomma än förekommas. Biskopen begaf sig med hela sitt hof, mera lysande än Gustafs enkla omgifning, till Skärkinds prestgård, der den unga hjelten hade sitt hufvudqvarter. Han försäkrade huldskap, och lemnade en del af sina manhaftige, ty han hade 12 Väpnare till lifvakt. Förenade anträdde de tåget till Linköping, der dessa mäktige män af stadsboarne, och af från landet tillstötande folk, emottogos med lifliga jubelrop. Alla glädde sig åt föreningen. Många utaf Adeln inkommo äfven, och det blef rätt lifligt i staden. Hvilken längtade icke att se den märkvärdige mannen, som med så mycket hopp lofvade att återskänka Svenska folket dess så blodigt beröfvade frihet. Brasken gästade Gustaf ståtligen på slottet härstädes, som han då innehade. Det var här Gustaf utgaf den alltid märkvärdiga kallelsen till den vigtiga Riksdagen i Wadstena, der återupprättandet af det fallna Svea grundlades, der man ville upphöja befriarn till Konung, men den förståndigt återhållsamme endast emottog Riksstyrelsen.


[ 38 ]Oaktadt Gustafs kraftfulla styrelse kunde icke

på en gång en Konung afsättas och dess parti dämpas, en religion, som under 500 år inrotat sig, ombjftas och en ny införas, en mäktig adel kufvas, som afundades en likes lycka. Skakningar måste nödvändigt åtfölja en sådan omskapning; de södra provinserne oroades och uppäggades i hemlighet af de Danske ganska länge, och i synnerhet Småland. I Möre, Wärends och Kunga Härader var samhällsbandet alldeles upplöst; der bildade sig en anarchi af bönder: De erkände ingen lag, ingen Kung, ingen husbonde af adel, ansågo hus och hemman för deras egna, utgjorde ingen skatt, ödelade skogar och högdjur, höllo hvarken Tings- eller Kyrkofrid, lefde helt och hållet efter näfrätten och mord räknades bland dem för ingen ting. Med Lübeck var ännu icke fred, Danzig var fiendtligt, och med Danmark fortfor grälet under en fredlig larf. För att öfverlägga om så vigtiga ämnen sammankallades Ständerna till Linköping 1537. Konungen inträffade här med en stor krigshär, med hvilken han ej allenast höll vapensyn utan ordentlig mönstring. Här måste adeln uppgifva sina förläningar och arfvegods, samt rättigheter dertill, ty den seden hade inrotat sig, att vid arfvegodsens återtagande från kyrkan slogo frälse-bönder fastigheter under sig, antingen de tillhörde Kronan, Kyrkan eller Prestebolet. Äfven måste de uppgifva sina räntor och uppbörder. Konungen ville känna sin egen styrka och hafva allt på redig fot. Här beramades Rusttjensten till 100 marks ränta, all slags Bevillning inrättades och bestämdes; krigsgärd beviljades till en Skeppsflottas utredande. Bönderne i Småland belades med böter, fyra Skatte-boar skulle betala en laggild oxe, något silfver; för hvart träd, som fälldes på [ 39 ]Kronans jord, skulle pliktas 80 mark; de tredskande infördes på Kalmar Slott. Några tyckte att straffet gick för vida och ville hämnas. För dem trädde i spetsen en Bonde, Jon Andersson, som samlade en svärm röfvare, ihjälslog folk ock plundrade Sätesgårdar. När adeln och Konungens fogdar slogo efter honom drog han sig till Blekinge; då han icke tyckte sig hafva nog framgång begaf han sig till Lübeck, att söka hjelp, der dock ingen annan än Grefven af Hoja och Berendt von Mehlen gåfvo honom obetydligt biträde, bestående uti 8 Ryttare, 7 hornbågar och en klädning. Straxt efter sin återkomst förlorade han dem, men vann deremot i Dacken en anhängare, som utförde hvad han eftersträfvade. Att Dacken var begåfvad med stora egenskaper, och liksom skapt till anförare för en ströf-korps, som nu likväl ej var annat än en röfvarhop, är en sanning, men så berodde ock hans hastiga framgång deraf, att sinnena voro upprörda af förra upproret, att folket, som en tid bortåt lefvat i ett vildt tillstånd, ej voro vane vid lagens tvång, och att munkarne med ursinnighet uppretade dem. Om Dacken varit en förståndig man, som mera fogligt upppfört sig mot sina egna, mindre grymt behandlat adeln och de fiender som föllo i hans händer, skulle han med sin personliga tapperhet, sin ovanliga ihärdighet, och sin trollmakt öfver allmogen, troligen gifvit Sveriges öde en annan rigtning. Vi hafva vidrört denna händelse, emedan den gaf anledning till Riksdagen i Linköping i Juli 1542. Sjelf kom Konungen till Söderköping, der han serskildt sammankallade adeln och tillsporde den om han kunde lita på dem, ty allmogen var ännu sedan Braskens tid intagen af påfviska satser, Jungfru Mariæ mjölk, och S:t [ 40 ]Brigittas uppenbarelser. Han hade sammankallat adelsfanan och nästan hela krigsmakten, för att med ens göra slut på Dackens uppror, ty denne hade efter någon hvila samlat nya krafter, och, uppmuntrad af Hertig Fredrik af Mechlenburg och till och med af Kejsar Carl V, trodde han sig nu göra storverk. Han innehade Småland och en del af Östergöthland, och kunde uppsätta 10,000 man, hvaraf en del ordentligen indelte hade sina Öfverstar. Säteriet Haddorp, 1/4 mil från Slaka, var då en by; der hade 300 man lägrat sig, men blefvo bittida en morgon under sömnen öfverraskade af Abrah. Ericsson, Leyonhufvud, och Botvid Larsson, Ancker, slagne och tillika med byn uppbrände. En annan större tropp hade nära byn gjort en stor förhuggning, men blefvo på Ladugårdsängen dels nedhuggne, dels förjagade, samt beröfvade allt sitt byte. Nils Boye och Jacob Bagge angrepo en stor bondehär på Holveden, der öfver 1000 upproriske stupade; men det förskräckte ej den modige Dacken. Ehuru i ödmjuka termer hade han den förmätenheten att skrifva till Riksens Ständer, som då voro i Linköping, en allvarlig anklagelse mot adelns och fogdarnes hårdhet mot allmogen i mångfaldiga punkter, och deribland att folket ej fick nyttja sina urgamla friheter. Om också en del var grundadt, var likväl mycket öfverdrifvet. Han påstod äfven att silfvret och prydnaderne, som blifvit tagne ur kyrkorna, borde återgifvas; att klostern, latinska messan, och de påfviska ceremonierna måtte återställas. Ständerne voro häröfver uti icke ringa bekymmer. Man afslog icke alldeles en förklaring; Dackens krafter voro icke att förakta; ännu kunde mycket Svenskt blod rinna. Dessutom voro fogdarne icke utan skuld, som genom för mycken stränghet uppretat [ 41 ]en enfaldig allmoge. Genom Danskarnes hemliga och de missnöjdes offentliga understöd kunde kriget länge nog fortfara, ja äfven gripa mer omkring sig. Man beviljade dock ett stillestånd från d. 1 November på ett år, då emellertid all ting af gode och förståndige män skulle biläggas. Konungen, som med skäl ansåg under sin värdighet att dagtinga med en upprorisk undersåte, stadfästade denna afhandling, såsom uppgjord emellan adeln och dess fogdar, hvarvid Dackes namn dock ej nämndes. Detta skedde på Stegeborg d. 14 Octob. 1542. Dacken bröt dock snart förlikningen, lefvererade flera blodiga drabbningar, tills han om hösten 1543 blef skjuten af Ragvald Pederson, Fargalt, på Rödeby skog i Blekingen, emellan gårdarne Ledje och Långmala.


Dessa inbördes oroligheter hade dessutom högst vigtiga följder och gaf anledning till en annan Riksdag i Linköping 1544. Ännu hade Sverige ingen ständig krigshär, troppar värfvades när nöden fordrade, allmogen uppbådades efter gammal sed, när kriget var slutadt gick hvar och en hem till sitt. Konungen lärde af erfarenheten inse hur farlig en sådan krigsinrättning var, der en ansedd man, som vann folkets ynnest, kunde uppbåda krigsfolk, likaså väl som Konungen sjelf. Den manande budkaflen kallade så väl till fredliga som krigiska öfverläggningar. Den var allmogens högsta symbol. På Riksdagen i Westerås, d. 9 Febr. 1544, beslutades att adeln och de öfriga stånden skulle låta Konungen veta huru mycket folk till häst och fot hvar och en kunde ställa. För att lemna detta bestämmande svar höll Konungen en [ 42 ]Herredag i Linköping, i Juni samma år, der han vid samma tillfälle lät begrafva sin son Carl, med Margaretha Leyonhufvud, född vid Påsktiden. Här beviljades att hvar och en skulle efter förmögenhet gifva en hjelpskatt. Man bör erinra sig att adeln innehade då den mesta jorden, som bestod uti stora gods och förläningar; de mest besutne förbundo sig att utrusta 30 till 80 man till häst och fot. T. ex. Lars Siggeson 20 till häst, 60 till fot; Svante Sture 20 till häst, 40 till f.; Pehr Brahe 12 till häst, 40 till fot &c. Utom dess betalte hvarje frälse-bonde 2 lod silfver; hvar skatte-bonde 4 örtug och hvar landtbo 2. Alltså grundlades då i Linköping vår stående armée. Då inrättades ordentliga rullar; Officerare för hvar sitt manskap tillsattes, och när en gick bort skulle en annan inrulleras; mötesplatser bestämdes; årliga öfningar skulle hållas. Gustaf uppreste Konungamaktens fastaste pelare. Denna armée var i början ej mer än 6000 man, men den öktes efter hand, och Carl XI fullkomnade den genom indelningsverket.


Vi nalkas nu det stora krigiska skådespel som uppfördes här d. 21 Sept. 1598. Ehuru slaget vid Stångebro är allmänt bekant, anse vi oss ej böra förbigå den vigtigaste tilldragelsen i Linköpings historia. Vi skola dock i korthet endast framställa det angelägnaste.

Sedan K. Sigismund bestigit Svenska thronen 1592 afreste han till Pohlen, lemnande riket i mycken oreda. Hans bemödande att åter införa den catholska läran fann mycket motstånd, så af Ständerna som af hans Bror, Hertig Carl. Genom [ 43 ]det skydd Konung Johan gifvit den, egde den dock flera anhängare i riket; saken var alltså betänklig. Konungen ville styra riket från Pohlen, detta väckte allas missnöje och stärkte betydligt Hertigens parti. Flera vigtiga Riksärender föreföllo, der Regentens närvaro saknades: Landets oroliga tillstånd fordrade ett öfverhufvud. Flera Riksdagar höllos i Söderköping, Arboga och Stockholm, hvars slutliga följd var att Konungen uppmanades att till riket återvända, i fall han önskade riket styra. Detta väckte hans missnöje; han ogillade allt hvad Ständerna hade beslutat. Partier uppstodo bland Rådsherrarna, somliga höllo sig till Konungen, somliga till Hertigen. De förra reste dels till Pohlen, dels till andra länder och infunno sig ej på Riksdagarna, dock var Hertigens anhang det mäktigaste. Mycket parlamenterades, men förbittrade mer än stillade. Konungen rustade en armée i Pohlen att med våld kufva riket, men Hertigen satte sig i besittning af fästningarne, och slöt sig till Ständerna. Ändtligen utbrast lågan: Konungen utskeppade sig i Danzig med 6000 man. Åtföljd af en mängd både Polsk och Svensk adel anlände han först till Aveskär i Blekinge, intog sedan Calmar, d. 1 Aug., förstärkte sig der med Svenska regementer från Westergöthland och Småland, och begaf sig till Stegeborg. Sigismund och Carl hade anmodat flera utländska Ministrar att medla emellan dem. Efter mycken brefväxling beramades ett möte i Linköping d. 20 Aug, 1598. Der infann sig Hertig Carl, men å Konungens vägnar dess ombud, äfvensom utländska Ministrar. Konungens tillbud syntes Hertigen icke antaglige. Han fordrade att Hertigen skulle genast helt och hållet afsäga sig Riksföreståndareskapet, afskeda allt krigsfolk, öfverlemna alla slott, begifva sig till sitt Län, [ 44 ]och der i stillhet afbida Riksdagen, der all ting kunde afgöras genom laga ransakning. På en så vådlig förlikning kunde Hertigen icke ingå; så borde han ej blottställa sig och sina trogna, ej så lättsinnigt öfvergifva det allmänna bästa; då var det bättre att våga; ärligare, än att lemna fäderneslandet i utlänningars våld. Derföre svarade han, att Konungen skulle afskeda sina utländska troppar, att saken skulle lagligen afgöras vid en Riksdag, och af främmande Ministrar, att intet ondt skulle tillfogas Hertigen eller hans vänner, och att han då skulle visa Konungen all lydnad och underdånighet. I annat fall uppsade han all trohet, icke fruktande, skref han, hvarken Tyskar, Pohlackar, Ungrare eller Skottar. Härpå ryckte han upp d. 25 Aug. och lägrade sig vid Mem, en mil nära Stegeborg.

Tvänne interessanta händelser inträffade, som vi ej för deras märkvärdighet kunna förbigå. Konungen ankom d. 22 Aug. till Stegeborg, sedan dess flotta blifvit skingrad af storm, med en högst obetydlig styrka. Hertigen stod då vid Norrköping med 3500 fotfolk och 200 man till häst. Det hade varit lätt för honom att taga Konungen genom en öfveraskning, men han ville, sade han, genom denna stillhet visa att han icke hade något ondt i sinnet. Deremot, då Hertigen d. 8 Sept. vågade sig nära fästningen, och uppställde sina troppar på en äng, der han under en stark dimma ej märkt att han af fienden blef innestängd, var han i verklig fara att blifva fången. Då Konungen hörde de slagnes jemmerskri blef han rörd, och befallta slagtningen upphöra, oaktadt Pohlackarnes föreställningar, och oaktadt att Farenbach red fram till honom, förande på svärdsudden en [ 45 ]Svensk soldats hufvud, med anhållan, att ej förlora ett så lyckligt tillfälle, stod han ej att öfvertala, utan hellre, följande Markgrefve Johans af Ostfriesland fredligare föreställningar, lät han förkunna Farbrodern säkert aftog. Nya fast lika fåfänga förslag. Hertigen belade slottet på en annan sida, och med mera alfvare. Åter ett stort sammanträde, men alltid samma påstående å ömse sidor. Då begaf sig Konungen med allt sitt manskap, natten emellan d. 20 och 21, till Linköping, utan att Hertigen derom fick kunskap förr än två timmar efter dess afresa. Hertigen intog slottet, begaf sig genast efter Konungen och inträffade vid Bjursholmen om aftonen d. 24 Sept.

Konungen hade samma dag besatt båda broarne öfver Stång och uppställt sina troppar, vid pass 8000 man, uti full slagordning på slätten emellan dem, men då ingen fiende syntes, utan nytt förslag till förlikning honom inhändigades, lät han dem åter rycka in i staden. Den oro och ovisshet, som rådde derstädes, var förskräckande. Partierne voro uppenbart delade. De Lutherskt sinnade tvistade med de catholske; patrioterna fruktade för utländskt tyranni. Så mycken tystnad, som under ett sådant vapengny var möjlig, herrskade. För hvilken som segrade kunde staden lätt blifva offer. Bittida om morgonen väcktes man af klockornas klämtande och stridens buller utom staden. Man vill påstå att Biskopen Peter Benedictus och Borgmästaren Pehr Eriksson, enligt öfverenskommelse, gifvit Hertigen tecken med klockorna. Klämtningen, lilla klockans pinglande, och sjelfva sammanringningens hastighet hade hvar sin betydelse, såsom tropparnes samlande, utmarscherande, och när anfallet borde ske. Detta [ 46 ]afpassades så efter tropparnes utmarschering, att Hertigen icke skulle få med hela styrkan att göra, Konungen lät genast blåsa allarm, och tropparne, som nyligen begifvit sig till hvila, samlades, ehuru under stor förvirring. Gustaf Banér hinde ej mer än sätta in sin häst och aflägga sitt harnesk då larm blåstes. Delade i tvänne afdelningar tågade de med hast till broarne; Hertigen var i full anmarsch. En trovärdig sägen förmäler, att han tagit med sig en bonde, vid namn Jola eller Olof, från Wångeby, som noga kände trakten. En tjock dimma steg upp från ån, men Olof sprang upp på Gumpekulla backe, derifrån han kunde öfver den samma se de Kongliga fanorna, och tillkännagifva för Hertigen huru fienderna uppställde sig. Följande Rim förvarar minnet häraf:

Wid Stenen på Gumpekulla backa
Ther skjulte Jola sin tjufva nacka.

eller

Stenen på Gumpekulla backe
Fridde mång kula från Jolas nacke.

Arvid Drake kom med Smålands Rytteri först öfver stora bron, och andra troppar, så till häst som fot, följde efter, allt som utrymmet medgaf, men Draken blef genast tillbakaslagen af Anders Lennarson, som anförde Hertigens Kavalleri. De flyende störtade på de utgående, att all vidare utmarsch hindrades; påträngde af fienden sökte de att rädda sig i strömmen, der de som ej kunde simma drunknade.

Deremot hade vid Lilla Stång Konungens troppar kommit öfver, bemäktigat sig höjderna, och [ 47 ]på Ladugårdsbacke uppfört några kanoner. För att hindra dem derifrån anföll Hertigens Marskalk, von Marenbach, men måste draga sig tillbaka, i synnerhet oroad af en Fana Hejdukar och Skottar, som lägrat sig bakom en gärdesgård, och derifrån hårdeligen besköt honom. Då hände sig, att under det de Kunglige som häftigast förföljde de flyende kom Nils Rask ropandes, att de skulle skona deras landsmän, hvilket de ansågo som Konungens befallning. Detta hejdade dem. Emellertid hade Lennartson blifvit varse reträtten, och som striden vid Stora Stång var förbi, hastade han de retirerande till hjelp, anfallande de Kunglige i sidan. De flyende samlade sig åter, och attaken blef allmän. Då Jöran Posse och Lennartson, som varit goda vänner, möttes på nära håll ropade den förra: Broder! skola vi här mötas som fiender? hvartill den senare svarade: Här gäller ej broderskap utan krut och lod. Derpå anföll han med sina Ryttare och dref Possen åter öfver strömmen, och den som ej träffade något vad eller förmådde simma öfver med sin häst drunknade. Pohlska artilleriet blef af Nils Gudmundson eröfradt, och Fälttygmästaren Tönnes Majdel tillfångatagen. En hop Hejdukar ville försvara sig i några qvarnhus, men blefvo dels nedhuggne, dels innebrände. Slaget var således förloradt för Konugen, hvars förlust man vill räkna till 2000, och å motsidan till 40 döde och 100 sårade, men denna olikhet tycks vara alltför stor. Fältstycken fördes ned till strömmen och husen i staden beskötos. Då skickade Konungen Arvid Svan, en redlig gammal Småländsk adelsman, med begäran att man ville upphöra med fiendtligheterna och underhandla om förlikning. Öfverste Samuel Nilsson red då till Hertigen, som stigit af hästen och [ 48 ]på knä tackade Gud för segern. Då han hört Öfverstens berättelse svarade han: det vill jag gerna, befallte fiendtligheterna upphöra, och begaf sig till strömen, för att sjelf tala med Arvid Svan. Under deras samtal träffade en kula ur en reffelbössa Hertigens bröstharnesk, att derefter blef märke. Hvad! ropade Hertigen, är här förräderi å färde? Nej, svarade Svan, det måste skedt af oförsigtighet. Han bedyrade att Konungen mente upprigtigt, och anhöll att Hertigen ville möta honom för att upprätta fred och förtroende. Det berättas att Henrik Nykirk, en Lifländare, gjort skottet, och skyndat sig till Konungen, berömmande sig af att hafva nedlagdt hans värsta fiende. Konungen skall då hafva svarat: Det ville jag icke att någon af mitt folk eller tjenare skulle hafva gjort.

Hertigen antog stilleståndet, viljandes icke vara mindre ädelmodig än Konungen vid Stegeborg. Mötet beramades på slätten mellan broarne. Detta verkställdes genast medan tropparne ännu stodo uppställde i slagordning. När Hertigen skulle afresa kom Riks-Rådet Nils Bjelke emot honom och bad honom icke begifva sig i denna fara, emedan det vore osäkert hur man ernade hålla tro och lofven. Då svarade Hertigen bestämdt och alfvarsamt: Jag måste rida ditöfver; Konungen må då se att jag icke varit hans fiende. Dessa karaktersdrag äro vackra. Den ena stridde för sin Krona, och sina Kongl. rättigheter, hvaraf han efter sin åsigt icke borde uppoffra en enda, den andra för sitt fäderneslands bästa, det han ansåg i fara, fruktande en Konung, som tycktes åter vilja införa den förhatliga catholska läran, och den så djupt afskydda styrelsen under [ 49 ]främmande höfdingar. Bittre, stränge, till och med hatfulle, då det handlade om välde och rättigheter, men ömsinte som anförvandter, då den ena var i i personlig fara; ädelmodige, då den ena hade den andra i sitt våld. Högsinte, då det gällde den enas förtroende till den andras dygd. Som täflare om Riksstyrelsen ville de båda råda, men icke som nidingar förgöra hvarandra. Statsförhållanden skiljde dem åt, ej så mycket den persoidiga oviljan, som fast mer fruktan för hvarandras gunstlingar.

Då Hertigen nalkades Konungen nedsteg han från sin häst, för att betyga honom sin vördnad, men denne nödgade honom att åter sitta upp. De redo afsides och samtalade förtroligt en stund; sedan togo de vägen till slottet. Man kan lätt föreställa sig hvilken jubel: Trummornas buller, trumpeternas ljud, vapnens klang, kanonernas dunder och folkets vivarop firade den sköna försoningsstunden. Den blodiga striden var slutad, och ett glädjefullt lugn återskänkt till fäderneslandet. Allt strömmade till slottet, der Konungen ståtligen gästade sin Farbror, och Johans syster, Prinsessan Anna, bemötte honom med all upptänklig artighet. Man talade vänligt om sakerna, och i synnerhet om Konungens beqväma resa till Stockholm. Efter måltiden skiljdes de höga anförvandterna åt. När Hertigen red bort utkastade han penningar bland folket. En Ungersk Prest höll på gatan för honom ett kort tal på latin, deruti han upphöjde hans hjeltemod, och berömde hans foglighet, som ej velat missbruka segern. Minnet af detta slag förvaras i en gammal folkvisa:

Gud Fader, Son och then Helge and
välsigne eder alle både qvinnor och man &c.

[ 50 ]Stridande mot detta vackra förhållande i

personligt afseende var deras framgena förhållande såsom Statsmän. Fred slutades. Konungen skulle styra riket efter lag, all oförrätt vara glömd. Uti en ömmande omständighet var likväl Carl tadelvärdt hård. Oaktadt Konungens ifriga bemödande och flera höga herrars bemedling var han obeveklig. Konungen tvingades till det sorgliga steget att utlemna de fem Riks-Råderna Erik Sparre, Gustaf och Sten Baner, Thure Bjelke och Göran Posse, dock under helig försäkran att deras sak skulle på allmän Riksdag af oväldige domare lagligen ransakas och dömas. I några dagar höllos de under säker bevakning i bondbyar kring Linköping, der deras fruar fingo göra dem sällskap. Deras barn voro merendels hos Prinsessan Anna intill dess hon reste. Sedan fördes Råden på bondvagnar och klöfsadlar till Kongsbro och derifrån till Segersjö i Nerike, der Gustaf Baners fru d. 17 Nov. förlöstes med en son Carl, men två dagar därefter affördes han med de öfrige till Nyköping. När fruarna någon gång fingo hälsa på sin man tilläts dem ej att qvarstanna öfver natten. Däremot uppförde sig Sigismund på ett alldeles oförmodadt sätt. I stället att enligt lofven begifva sig till Stockholm direkte, reste han från Calmar till Pohlen och återsåg aldrig riket mer. Carl blef utvald till Konung 1604.


Sedan vi framställt denna vigtiga händelse, som föreföll uti och omkring Linköping, gå vi att teckna det blodiga sorgespel, som deraf var en olycklig följd. Hertigen kunde icke dämpa sitt hämdbegär mot dem, som öfvergått till Konungen. [ 51 ]Han förebrådde dem att de stiftat oenighet i det Kungliga huset, förledt Konungen att fiendtligen anfalla riket, och att de sjelfva burit afvog sköld mot fäderneslandet. Hvem skulle här vara domare! de hade ju följt sin utkorade och krönte Konungs standar, skulle de kunna plikta för hans handlingar? Om de ock af nit rådt Konungen att modigt försvara sin krona, är det en tvifvel underkastad fråga huruvida detta icke hörde till deras pligt! Om de varit af olika tankar med Ständerna om det allmänna bästa, och lika mycket fruktat Carls häftiga och oböjliga sinnelag, som Sigismunds vankelmod och veklighet, är en sak som ligger utom gränsen af all domsrätt, ty blott försynen kan veta hvad som kunnat hända om Konungen segrat. Nationens egna handlingar borde hafva skyddat dem, ty när Konungen inkom i riket underkastade sig ej allenast en del af de södra provinserna, utan äfven Stockholm, och en del af Upland och Westmanland; hade Konungen som en klok statsman uppehållit Hertigen med förliknings-projekter, väl befästat och manligen försvarat sig vid Stegeborg, icke vågat slaget vid Stångebro, hade kanske inom 14 dagar Carls sak varit förlorad. Månne Konungen icke då egt mera skäl att straffa Carls anhängare såsom upproriske mot deras lagliga Konung? Då Hertigen mönstrade fångarna och ordningen kom till Peder Michelson Hammarschöld, skall Hertigen hafva yttrat sig "så har jag dig då ändtligen fast din gamla skälm" hvartill Michelson svarat: "Jag förtjenar icke att kallas skälm. Min Konung, den jag svurit trohetsed, har jag tjent som en ärlig karl; om jag svurit Eders furstliga Nåde den samma skulle jag ärligt hafva tjent honom". [ 52 ]Denne benådade han; hvarföre straffades de andre? Statens säkerhet fordrade ej dessa offer.

Ständerna samlades i Linköping d. 27 Febr. 1600 till det sista, men märkvärdiga Riksmöte der blifvit hållet, och afgjorde högst vigtiga Riksärender. Sigismund och hans son Uladislaus skulle från thronen uteslutas, dock den sednare rättighet lemnas att inom fem månader sig i riket infinna. Skedde icke detta skulle Hertigen emottaga Kronan, hans Son Gustaf Adolph blifva hans efterträdare, och arfsrätten på den grenen öfverflyttas. Sigismunds halfbror Johan var väl derefter närmast, men under förevändning att han af broderlig kärlek skulle kunna i framtiden förledas till hämd och uppror, skulle han åtnöja sig med furstendömet Östergöthland, Bråborg och Leckö. Visst var detta skäl svagt, då Johan ännu var helt ung, och visst ej hade anledning att straffa någon för det en Krona skänktes honom, men han hade ingen försvarare af sin rätt. Detta var helt och hållet Hertigens verk, ty på förhand hade han beredt saken hos de tre Stånden; Adeln blef deras beslut varse, men dröjde dock ett par dagar med svaret. Hertigen otålig häröfver kallade Ständerna tillika med krigsbefälet på slottet. En Knektehöfvitsman ropade då öfverljudt: jag och mina medbröder välja ingen annan än Hertig Carl till Konung. Häremot var ej godt att vädja. Peder Ribbing förestafvade huru beslutet skulle upprättas, som genast gillades. Hertigen tackade. När han inträdde i Rikssalen förde han med många kärleksbetygelser den unga Hertig Johan, då 11 år, vid sin sida. Denne förödmjukade sig för sin farbror och afsade sig Kronan. Detta rörde allas sinnen, ty hans företrädesrätt var ostridig och [ 53 ]allmänt erkänd. Man såg icke alldeles utan förtrytelse huru Hertigen rent af tillvällade sig Kronan kanhända att det ock var lyckligast för Sverige och hela norra Europa.

Andra angelägenheter afgjordes äfven: Rättare och Räfste-Ting skulle ordenlligen hållas efter lag, visst antal krigsfolk till häst och fot ständigt underhällas; i krigstider ej den ena landsorten mer af folk eller lifsmedel utgöra, än den andra; tionde till prester ordentligen betalas; ransakning mot de brottslige af Adel, Prester och Borgare företagas. En ny Kyrko-ordning var väl utkommen, men blef ej antagen såsom mindre förenlig med den Lutherska läran. Äfven stadgades att de Finska adelsmän, som tagit Sigismunds parti och blifvit skonade till lifvet, skulle mista 1/3 af deras arfvejord och alla sina förläningar. Hertigen uppväckte i Finland ett blodigt inhemskt krig, som kostade mycket folk, och kallades klubbe-kriget, emedan bönderne i brist på annat mäst förde dessa vapen. Endast Österbotten förlorade vida öfver 11,000 menniskor i ett års fejd. Så snart qvinnan var utvuxen beväpnade hon sig och slogs med samma grymhet som mannen.

Bland de första ärender här företogos var ransakningen mot Rådsherrarna. Den 3 Mars sattes en Domstol af 156 personer, nemligen 38 af Ridderskapet och Adeln, 24 af Krigsbefälet till häst, 20 till fot, 54 Borgare, 24 Bönder, 22 Lagförare, och 4 som förde pennan, hvilka alla aflade ed att utan anseende till personen döma efter lag och rättvisa. Hertigen gaf dem dessutom en skriftlig försäkran, som frikallade dem från all trohet, hvarmed de voro honom förbundne, på [ 54 ]det de utan fruktan, utan anseende till skyldskap eller vänskap skulle fälla deras dom. Domarena voro samlade i en stor sal vid öppna dörrar. Främst vid ingången till Hertigens rum var ett bord för dess svågers, Hertigen af Holstein, Johan Adolfs Ministrar, Clement Laderdorf och Evert Steding. Carl sjelf, som ofta gick ut och in, satte sig hos dem, på hans högra hand var grefve-bordet och på samma sida ett långt bord för adeln. Dernäst satt presterskapet; på venstra handen var ett bord för krigsbefälet af rytteriet, midt på golfvet långs ett annat för knekte-höfvitsmännen, och ännu ett i samma rad för borgerskapet, vid nedra ändan suto lagförarne, bönderna togo plats huru de kunde, månge som ej hörde till domstolen stodo rundt omkring hvar de kunde, både utom och inom. Oro och bekymmer var målad på allas ansigten. Tysta suto domrarne kring borden, väl vetande men ej vågande hvad de borde göra. Hertigens närvaro låg på deras hjertan som en tryckande börda, och kufvade den känsla af rättvisa och medlidande, som då och då ville uppblossa. När han kom, flög en kall ilning genom deras blod, när han gick kastade de efter honom hemska blickar. Allt hvad som förehades skedde på ett så hemligt, och nästan graflikt sätt, att man tyckte sig bevista de fordna underjordiska domstolarnes rysliga och straffande blodsakter. Aningen var sorglig hos en hvar. I en djup tystnad stod den församlade menigheten omkring, kastande spejande blickar för att forska hvarje åtbörd, hvarje rörelse hos domrarne, som kunde förråda dessas hemliga tankar. Ändtligen hördes ett doft buller som ökade sig alltmer och liknade en högtidlig offerfest i en dyster natt. Allas blickar voro riktade åt ingången. De anklagade inträdde. Öfver fyratio, de flesta af adel, [ 55 ]voro instämde, dock infunno sig endast nio af rikets yppersta män. De voro Riksråderna Gustaf och Sten, Banerer, Hogenschild, Thure och Clas, Bjelkar, Erik Sparre, Erik Leyonhufvud, Jöran Posse och Christer Horn, samt Carl Stenbock, Axel Kurk, Arvid Stålarm och Bengt Falk, Anklagelse-punkterna upplästes af Erik Göransson Tegel, son af Konung Erik XIV:s afskyvärde rådgifvare Göran Pehrsson, mången oskyldigs förföljare, och nästan sagt sin egen Konungs och välgörares baneman. Väl voro dennes barn uteslutne från tjensters beklädande i riket, men denne sonen Erik hade Hertigen, det oaktadt, låtit uppfostra och upphöjt. Fadren var han lik i nedrigt utseende och hans väsende var en mordengels. De uppgifna brotten voro inga andra än att de anklagade hyllat Konungen och dess parti, gjort för honom allt hvad de kunnat, och i sin skriftvexling nyttjat försmädliga uttryck mot Hertigen. Som bevis framhäfdes stora kistor med bref. Erik Leyonhufvud, A. Bjelke, Chr. Horn och Jöran Posse knäföllo för Hertigen och anhöllo om Nåd, den de, genom Holsteinska Ministerns förbön, erhöllo.

Hertigen kunde icke dämpa sin häftighet, han utbröt emot dem uti hårda ordalag. I synnerhet uppförde han sig mot Hogenschild mindre passande. Denne hade varit sjuk i tre år; var det ännu, och inbars i en stol. Intet skriftligt bevis fanns emot honom; detta förtröt Hertigen, som gjorde Hogenschild ganska bittra förebråelser, men denne svarade med mod, köld och vördnad, bad hans Furstliga Nåde styra sitt sinne, och bedyrade det han vore oskyldig till de honom gjorda förvitelser. Man skickade fullmäktige till hans fångna medbröder, att inhämta om de något med [ 56 ]honom visste, men de nekade. I stället att deraf stillas blef han än mer förtörnad, han steg upp och bedyrade med ed att denne man, som alltid visste smycka sin sak, vore af alla den brottsligaste, och uppmanade hans domare att på honom skaffa sig rätt. Hogenschild försvarade sig med värma utan att förlora sin fattning, och blef utburen. Domarne suto nedslagna, och den som innerligt kände det mindre passande af detta uppförande, och det obilliga deri, kastade, när han obemärkt kunde det, missnöjda blickar på Hertigen. Det gällde deras ed och samvete, det var ej godt att fälla dom, då man tvärt deremot blef uppmanad till stränghet och skyldighet. Icke mindre uppfarande var Hertigen mot de öfrige anklagade Riks-Råderna; inför hela församlingen kallade han dem näppeligen annat än skälmar och förrädare. De talade med mod och styrka till sitt försvar, och förklarade att de icke handlat mot sin pligt, icke stämplat mot sitt fädernesland, ty det de gjort, det hade de gjort för sin lagliga Konung; att deras enskildta och förtroliga brefvexling med deras fruar och slägtingar kunde enligt Svensk lag ej mot dem som bevis gälla; att sådant kunde dem förlåtas för omständigheternas skuld, hvarom de nu bönföllo; något ondt uppsåt mot Hertigen hade de aldrig haft, och det kunde ej bevisas, dessutom stodo de nu inför en domstol som vore jäfvig, ty många af domrarne voro tilläfventyrs lika brottslige som de; att lejdebrefvet innehöll det de skulle dömas af oväldiga domare, att så väl å Konungens som Hertigens vägnar skulle främmande Ministrar tillkallas, för att afgöra tvisten så väl med Konungen som de inbyggare, hvilka deltagit i denna fejd. Långt ifrån att häraf blidkas afgaf Hertigen ett svar, deruti [ 57 ]han bestridde lejdebrefven, hälst i en så vidsträckt bemärkelse; han påstod att brefven till deras hustrur voro skrifne, väl ej att uppvisas, men att utspridas, ty man förtror ej, skref han, åt qvinnan det man vill hafva doldt, att de voro med vapnen i handen lemnade honom, innan fördraget skedde i Linköping. I Rikssalen blef en allmän tystnad; hvar och en fann att Hertigens förklaring var om ej osanfärdig, dock förvrängd, ty han hade ej allenast undertecknat lejdebrefven, utan dessutom försäkrat att ingen orätt skulle ske dem. Hvar och en kände inom sig att det voro de som troget åtföljt sin Konungs fana, men att det var Hertigen som burit vapen mot sin öfverherre, och att, om saken skulle från den sidan skärskådas, vore snarare han den brottslige, fast lyckan nu gynnat honom. Som sakerna nu stodo syntes han nog begärlig efter Kronan. Sådant kunde blott tänkas, icke uttalas, ty det hade kunnat kosta hufvudet. Länge stod Hertigen och afbidade det någon skulle tala, men en djup tystnad herrskade i Rikssalen. Då de märkte huru blodet begynte att svälla upp hos honom blefvo de häpne något hvar; ingen vågade motsäga, men den aflagda eden låg tungt på allas samvetet. Ändtligen hördes en röst ehuru lågt yttra sig: Villa de ej svara kunna de tiga: vi veta ändock hvad vi böra göra. Som ett echo långsamt fördubblar sig i bergen, upprepades högre och högre dessa orden, tilldess de mera allmänt ljudade som ett enhälligt bifall. Likväl syntes saken icke afgjord, ty Grefvarne sutto tysta, icke ett ljud hördes från deras bänk. Detta förtröt Hertigen högeligen; han tackade de öfrige för deras goda vilja, men vände sig med skarpa blickar till Grefvarne, frågande med sträng, alfvarsam röst; hvarföre de så tego? [ 58 ]Leyonhufvud, som märkte att härmed syftades på honom sade sig icke finna att någon skedde förnär med det att han svarade när han tilltalades. Härmed låddes Hertigen vara nöjd och gick ut.

Leyonhufvud tog då ordet och förde dem till sinnes, att de med ömhet borde fälla dom, att när de emot de värste illgerningsmän borde vara samvetsgranna, huru mycket mer vid detta tillfälle! Besinner, sade han, det är ingen kalfvo- eller gåseblod, utan menniskor och våra medbröder. Presterna hade redan inlemnat sitt svar, de påstodo att evangeliska läran ofelbart blifvit utrotad i Sverige om Sigismund segrat vid Stångebro, ty när han redan vid sin Kröning i Upsala som vän dertill gjort försök, hvad skulle han icke då gjort som ovän? Hans rådgifvare voro derföre ganska straffbara. Huru rörde Bönderna måtte varit kan man finna af deras vackra uppförande. De framskickade en Taleman, som å deras vägnar bekände att de denna sak icke förstodo, bedjande Herrarna göra som de funno skäligast. — Den nedrige Erik Jöransson och några få andre lupo kring vid alla bord och anmodade hvar och en att teckna på de då brukliga små skriftaflor hvad de förestafvade. Hertigens ovilkorliga vilja fann man då, ingen torde sätta sig deremot, det kunde lätt blifva framburet till den förfärlige. På sådant sätt tillställdes denna blodiga dom, men när Ståndens röster blefvo framlagde på Grefve-bordet, och det då befanns att de fängslige Riks-Råderna voro dömde som Riksförrädare blefvo alla förskräckte. Grefvarne uppsatte väl en mildare dom, men Leyonhufvud gick bort, ty Hertigens stränga blickar och de [ 59 ]sträfva orden sväfvade ännu för hans upprörda och förskräckta sinne. Då var de olyckliges sak förlorad; dödsdomen blef i allt bekräftad. Alla voro på det högsta rörda. Presterna ångrade att hafva kastat första stenen; det blinda religionsnitet mildrade sitt hårda kraf, och gaf vika för den ädlare känslan af menniskorätt. De förklarade att man förhastat sig, att så sträng hade deras mening icke varit. Förgäfves användes Holsteinska Ministerns bemedling, och fåfängt var den veklige och ångerfulle Leyonhufvuds bemödande att mildra den obevekliga Riksföreståndaren, som redan hade domen i sina händer. De olyckliga Grefvarna knäföllo för den hårde mannen, men hans hjerta var ett stål, hvars bättre anda hade flytt; han stod för dem som en bildstod och låddes icke en gång märka dem. Smärtande är olyckan, men mera krossande föraktet. Ännu egde man en svag förhoppning. Gustaf I., hvilken som en helig vålnad sjunker med hvarje tidens knäppslag tillbaka i den gråa forntiden, står likväl alltid vördnadsvärd framför oss, men då lefde han hos dem som sett och känt honom, eller beskrefs af dem som haft denna lycka, uti en ännu lifligare hogkomst, som en huld Konung och nära anförvandt. Gustaf Baners och Thure Bjelkes fruar, Margaretha och Christina Sture, voro Hertigens egna köttsliga syskonbarn, och Erik Sparres fru, Ebba Brahe, var dotter af Drottning Catharinas syster och af ett Gustafs systerbarn. Man räknade på dessa höga anförvandter, men förgäfves. Deras knäfall, böner, tårar, förmådde ej röra hans förhärdade sinne, nej, icke en gång det bevekande skådespelet af en och tjugu omgifvande barn, hvaraf somliga ännu i späda är lågo för hans fötter som bedjande englar. Den hårdaste man skulle kanske hafva [ 60 ]veknat vid anblicken af denna grupp, men Carls hjerta liknade i denna stund en klippa, vid hvars fot oceanens vågor, upprörde af stormens raseri, fåfängt utösa sin förtviflan.

De bedröfvade fruarne erhöllo tillstånd att besöka sina män uti arresterna. Det behöfs inga romantiska skildringar för ett ömt hjerta att föreställa sig dessa rörande uppträden. Också äro dessa framställningar inga fantasier, de äro tidens sanna händelser. Det var inga brottslingar de åter slöto i sin famn, deras tårar blandades af ingen ånger, de behöfde ej blygas för efterverldens dom; Deras förfäder voro namnkunniga för deras bedrifter och deras kärlek till fäderneslandet, men desse deras efterkommande skulle blifva det för sina olyckor. Om detta är en tröst, är det likväl en svag tröst vid gränsen af lifvet. Grafvens lugn kan någon gång vara efterlängtad af den olycklige, men mörk, hemsk och dyster måste den alltid blifva för den som ser sin glädje på jorden, och sina förhoppningar störtas deri. De få timmar som de bedröfvade tillbragte tillsammans förflöto liksom de ängsliga stunder, då en döende under nattens långsamma framskridande räknar klockans likformiga sekundslag, än fruktande, än längtande efter den evigt gryende morgonen. Den sista skilsmässans timme inträffade; må vi följa de olycklige till den blodiga rustningen, och vårt deltagande sväfva omkring dem i sista stunden som en tröstande skyddsande.

Vantro och vidskepelse beherrskade på den tiden folkets sinnen vida mer än nu. Det trodde att den allsmäktige förkunnade stora och blodiga uppträden på jorden genom järtecken på himmelen. [ 61 ]Redan i gryningen af den olyckliga dagen, d. 20 Mars, gick ett rykte från mun till mun om de förunderliga syner, som visat sig den förledna natten. Man hade nemligen sett på månans bleka cirkelskifva ett blodrödt kors och två fiendtliga krigshärar på himlahvalfvet, som dragit mot hvarandra i härnad, utförande ordentliga slagtningar. Antingen dessa tecken skulle betyda himmelens bifall eller vrede, kunde berättelserna derom dock ej annat än injaga häpnad och förskräckelse hos ett folk, hvars fantasi var intaget af den fordna tidens vantro. Redan tidigt på morgonen var stor rörelse på slottet; Hertigen rustade sig till afresa. Antingen han fruktade att låta beveka sig, eller han, icke så blodgirig som Christian, ej ville öfvervara det blodiga uppträdet, hade han beslutat att aflägsna sig. Han lät genom sin Sekreterare Mikel Dufva förkunna de dömde Herrar att bereda sig till döden, och befallte Marskalken von Mosenback, Anders Lenardson, Otto Mörner och Anders Nilsson att straxt låta verkställa domen. Då han redan satt sig i slädan vågade Leyonhufvud ännu ett knäfall för att bedja om Gustaf Baners lif, men blef med förebråelse tillbakavisad.

Vakter uppställdes på alla håll; soldat-afdelningar marcherade fram och åter genom gatorna för att hålla ordning. Adjutanter flögo med order från det ena stället till det andra. Patruller till häst redo omkring öfverallt. Ändtligen uppmarcherade med flygande Fenikor och under dofva trumslag de truppar som skulle hålla vakt vid executionen. Omkring den runda stensatta planen på jerntorget, der några rödaktiga stenar ännu i dag ligga inmängde bland grå graniter och af allmänheten anses vara blod efter de olycklige Grefvarne, [ 62 ]uppställde sig en spetsgård af krigsfolk, så väl till häst som fot. Alla fönster voro uppfyllde med fruntimmer, taken och alla ställen, derifrån afrättningen kunde synas, upptagne af åskådare. En mängd af Adeln och Riks-Ledamöterna sprungo om hvarandra; folkmassan hvälfde sig som i vågor. Det var ett brokigt, både lysande och dystert hvimmel; allt var likväl stilla. Med tyst ifver sökte den ena eller andra att arbeta sig fram eller aflägsna sig. Ändtligen anlände de dömda offren, under stark bevakning. Utom andra prester beledsagades de af Biskoparne i Linköping, Strengnäs och Westerås. Äfven följde många vänner och anförvandser, likaså en del af den gamla Adeln och Riksdagsmän, alla sörjande att se så ypperlige män undergå ett så ymkeligt öde. De fångnes fruar, som ej ville öfvergifva de älskade uti den sista svåra timman, stöttes med gevärskolfvar tillbaka af vakterna, somliga störtade omkull och voro nära att nedtrampas af hopen. Deras undergång skulle också ökat dagens ryslighet, om ej Grefve Axel Leyonhufvuds moder, Ebba Liljehök, och i synnerhet fru Anna Gylfe, gift med Nils Nilsson Natt och Dag, med ädelmodigt deltagande räddat de tröstlöse, och bortfört dem från denna förskräckliga scene.

Vid det Rådsherrarna kommo ur huset, der de sutit under beredelsen, ropade Gusfaf Baner med hög röst: Här är den man som ärligen tjent sitt fäderne-rike, och nu skall uppbära sådan lön för trettio års trogen tjenst, der förbarme sig Gud öfver! Han värdigas utkräfva mitt oskyldiga blod af dem som så orättan öfver mig dömt hafva. Annorledes hafver jag tjent, Annorledes blifver jag belönt. Biskopen i Strengnäs Petrus Jonæ [ 63 ]steg fram och frågade om han ej ville bekänna sig brottslig. J hafven hört hvad jag bekänt, svarade han, då jag annammade det heliga Sakramentet. Denna bekännelse var sannfärdig. Jag dör oskyldig, och är för Gud i himlen fri för alla edra oärliga tillmälen. Som redlig man med rent och obefläckadt samvete vill jag ingå i det eviga lifvet. Under gåendet tog han än en hustru, än en jungfru i hand och bad dem icke tala illa om honom och hans medbroder på deras döda mull. När de kommo till ringen ryckte en del af Hingstridarne derur och Stallmästaren Anders Nilsson med sitt manskap intog deras ställe. Gustaf Baner talade då med Bjelken, Possen, Ståhlarm, Horn, Sparren och några andra, hvilket dock ej mycket hördes. Då steg en ung Stockebängel fram med sin hatt på hufvudet och några fjedrar i hatten, tecknande dem till med regementskafveln, och sade: Eder är lof gifvit att tala för Eder. Det är tid till, utropade Baner, sedan man två år våldsamligen hållit oss i fängelse såsom uppenbara ogerningsmän. Sedan frågade han samma Stockeknekt: hvilken skall vara den förste? Som denne sade sig icke veta det bad Baner honom fråga efter. Denne tillsporde Otto Mörner, och återkom med svar: J skolen vara den förste. Som Gud vill, utbrast Baner, det är så godt att vara den första som den eftersta till denna rätten. Derefter begynte Herr Gustaf sjelf psalmen: Herre Gud Fader statt oss bi, &c. sedan den med flera andra var sjungen talade han med stor frimodighet till folket om den orätt som skedde honom, och betygade vid den allsmäktige Guden, hvars ansigte han snart skulle skåda, att han dog oskyldig och trogen sitt fädernesland. Med ett förundransvärdt lugn tog han ett ömt afsked af de [ 64 ]kringstående i ringen och uppmanade alla att hysa godhet för hans olyckliga familj, att framför allt icke tänka förklenligt om honom, ty äran, sade han, går framför allt, fast kroppen på detta sätt uppoffras. Derefter afklädde han sig och föll på knä. Mästermannen bad honom vända sig mot solen, hvilket han genast gjorde och band sjelf klädet för ögonen. Biskopen i Strengnäs lutade sig ned till honom och hviskade: Käre Herre bekänn att Ni är skyldig till döden. Hvartill Baner öfverljudt svarade: Nej, nej, i Jesu Namn! och samma mod som i lifvet visade han i sista dödsstunden. Han blef liksom de öfrige med svärd afrättad, och det sägs att han rest sig på ena benet, sedan hufvudet redan varit skiljt från kroppen, liksom han vid inträdet i andra lifvet ville ropa tillbaka, och ännu en gång betyga sin oskuld. I samma kläde, hvarpå han stod, blef han lyftad på en svartklädd bår af några af adeln och flera Finska krigsmän, och under många tårars utgjutande bortburen.

Härnäst följde Riks-Canzlern Eric Sparre. Han var till växten lång och af vackert utseende. Äfven var han mycket aktad för sitt sunda förstånd och sina stora kunskaper. Han beledsagades af Biskopen Olaus Stephani Bellinus från Westerås. Under Gustaf Baners afrättande hade han vändt sig från detta rysliga skådespel och talade under detsamma med Jöran Claesson Stjernsköld och Christiern Claesson Horn, men Sten Baner och Thure Bjelke sågo noga på dem som ledo döden, och ropade då hvarje hufvud föll; Gud vare din själ nådig. Sparren uppläste efter ett kort och kraftfullt tal en vederläggning mot sin domstol, den han visade vara olaglig och vrångvis, [ 65 ]vädjandes till den Aldrahögste. Efter läsningen sönderslet han skriften och gaf den till sitt folk att i ännu mindre bitar sönderrifvas, men conceptet dertill fanns bland Gustaf Baners papper. Den var med sådan styrka skrifven, att Hertigen fann för godt att söka vederlägga den, men hvad öfvertygelse det väckt lemna vi derhän. Med mycket lugn, och en andakt full af värdighet och upprigtighet tog han afsked af de kringstående och tröstade dem med den försäkran att han dog lugnt i medvetande af sin oskuld, och i glad förhoppning om en bättre verld. Han nedföll derefter på ett karmosin-rödt kläde och band sjelf för ögonen, men upplyftade händerna nog högt, att skarprättaren bad honom sänka dem något, hvilket han ock gjorde, och i det han sade: Herre! i dina händer befaller jag min anda, blef hufvudet afhugget.

Efter honom Sten Baner och sedan Thure Bjelke. Den sednare, oaktadt han sett trenne vänners och olyckliga medbröders hufvuden, det ena efter det andra, falla för svärdet, egde likväl den själsstyrka att han höll ett så rörande tal, att den kringstående allmänheten blef så betagen, att ingen enda kunde återhålla sina tårar, eller hämma sitt snyftande och sina suckar. Soldaterna voro så rörde att de med darrande händer höllo sina vapen. Under det han talade steg skarprättaren fram och bad att han ej skulle fördröja tiden. Gif dig tillfreds yngling, svarade han mildt. Då han sjöng sista psalmen: Jag ropar till dig O Herre Christ, begynte och slutade han hvare vers så att hans röst hördes öfver alla, med fulla och rena toner, och med djupt allvarligt uttryck af ordens [ 66 ]andeliga mening. Som han var lång till växten såg han sig omkring på alla sidor öfver de kringstående, med fria och lugna blickar, utan att någon tår märktes i hans ögon, eller att någon förändring i dess hy eller anletsdrag kunde röjas. Den sista han tog afsked af var brodren Claes, i hvars vård han anbefallte sin hustru, med hvilken han fört ett 20årigt sällt och lyckligt äktenskap, likasom barnen, hvars uppfostran han uppdrog honom. Då han steg på täcket sade han med en vanligt leende mine till skarprättaren: Mach es frisch! men då han skulle binda klädet för ögonen hejdade han sig och sade med en mild dragning på läpparne och liksom en förklarad blick: Nej, jag skall offra min Herre och min Gud ett bart och oskyldt rent ansigte, hvarefter han föll på knä. Då sade mästermannen: Herr, ihr stehet nicht recht! Hvarpå han steg upp och vände sig mot solen, och frågade: Stehe ich nun recht? Ja, svarade mästermannen; hvarefter han åter nedföll på knä. Sedan ropade han med hög röst: Herre Jesu Christ! i dina händer befaller jag min anda, och vid det han ropade det för tredje gången rullade hufvudet ut åt ringen. Alla stodo häpna och rörda öfver denna hjeltens modiga och beslutsama död. Blodet skockade sig kring de bedröfvade åskådarnes hjertan; sjelfva skarprättaren måste samla all sans för att kunna föra svärdet, och tystnaden bland allmänheten var i detta rysliga ögonblick så djup, att det sägs, att svärdets hvinande i luften varit hörbart, men när hufvudet föll, då, då genljudade luften af en ynkelig veklagan och många nedföllo sanslöse. Bengt Falks afrättande, som gick mera hastigt, slutade detta sorgliga skådespel.

Man kan lätt föreställa sig med hvilket beklämdt hjerta, med hvilka upprörda känslor hvarje [ 67 ]åskådare skulle bortgå från detta fasansfulla och förskräckliga uppträde. Svenska folket har i alla tider älskat sina Konungar, och denna kärlek hade nyligen blifvit upplifvad genom Gustaf I:s stora bedrifter. Han lefde ännu i lifligt minne som en huld fader för sitt folk, som en ädel räddare af sitt olyckliga fädernesland. Ehuru många togo Hertigens parti och voro glada öfver stridens utgång ansågo de flesta likväl desse Herrars blodsutgjutelse mera som offer för en barbarisk hämd, än som lagens och rättvisans fordringar. Dessa stolta och ansedda männens förklaring af deras oskuld i den högtidliga sista stunden af lifvet, hvilket menniskan icke kan upphöra att älska, förvandlade dem till martyrer för deras Konung, som, om än förvillad och till och med skadlig för sitt fädernerike, likväl varit deras rättmätiga lagkrönta Konung. När man härtill lägger deltagandet för fyra tröstlösa enkor och 22 faderlösa barn, hvars sorg och djupa bedröfvelse icke kan fattas af någon annan än dem, som sett sina älskade mäns blod så oskyldigt utgjutas, kan man lätt finna hvad känslan skulle lida vid ett skådespel, som, som blodigt och rysligt i sig sjelft, blef ännu mera upprörande genom det grymma våld hvarför oskulden tycktes falla ett blödande offer.

När Axel Kurk gjorde sig tillreds att stiga fram utropade härholden den Hertigliga nåden för honom och de öfrige, nemligen Hogenschild och Claes Bjelke, Carl Gustaf Stenbock, Eric Abrahamson Leyonhufvud, Christoffer Claes Horn, Jöran Posse och Arvid Ericsson Ståhlarm, hvilka icke egentligen voro utförde för att dö, utan till det som icke var föga lindrigare, till att se deras [ 68 ]vänner aflifvas. Hvartill tjente denna grymhet? Icke till annat än att väcka inre hat och hämdekänsla. De voro ju alla lika brottsliga och det var ju uppenbarligen, att med skarpare drag framställa handlingens orättvisa. Skedde detta för att injaga förskräckelse och för det Hertigen derigenom ville visa hvad han kunde vara, så var denna kalla beräkning i alla afseenden en barbarisk tortur. Då Biskoparne icke kunde förmå någon att bekänna sig brottslig bemödade sig den ovärdige Eric Jöranson Tegel, som ej kunde mättas af det blod som flöt för hans fötter, att öfvertala åtskilliga herrar, särdeles Grefve E. Brahe och Jöran Stjernskjöld, att vederlägga deras försäkringar om deras oskuld, men dessa herrars redbara och höga tänkesätt förbjödo dem att falla till en sådan låghet.

De döda kropparna sveptes i Slottsfogden Peder Matson Stjernfeldts hus, och bisattes i Domkyrkan, hvarest de stodo lik ofvan jord på norra sidan, som befalldt var, tills Biskopen nödgades skrifva till Kongl. Sekret. Michael Olofson och begära föreskrift om begrafningen, för den svåra lukten och stanken skull. Äfven efter deras död kunde Hertigen icke dölja sitt vresiga sinnelag mot dessa olyckliga, hvilket nogsamt röjdes i hans svar från Nyköping d. 8 April 1600 på Biskopens förfrågan angående begrafningen, deruti det heter att grafvarne ej skulle hvälfvas eller höjas öfver jorden, utan liken i en högst två rätt och slätt nedläggas på norra sidan, vid vestra dörren, i Domkyrkan, och efter orden: så framth annat skeer, då skole j veete att vi icke vele hålle ider thet till godhe. Sparrens lik fördes likväl till Öja kyrka vid Sundby i Södermanland, der ett vackert epitaphium [ 69 ]uppsattes öfver honom, med en lång minnesskrift på latin, som kan läsas i Stjernmans Höfdingaminne.

Ehvad än de olyckliga Rådsherrarna felat, var Hertig Carls behandlingssätt emot dem ganska obilligt och alltför strängt. Det var ju lyckan som afgjorde de stridandes öde. Hade Hertigen blifvit fången vid Stegeborg, hade han ju kunnat få dela K. Eric XIV:s öde, och historien hade då troligen dömt honom såsom upprorisk mot rikets lagliga Konung. Hans bemödande att fläcka deras minne har likväl varit fruktlöst, ty när Sekler förrunnit dömes Konung och undersåte, hvar och en efter som han handlat. Fastän Konung, har kan icke kunnat hindra de efterlefvande att i sina hjertan resa dem en minnesvård af deltagande, som han genom denna handling kanske sjelf förverkat. Det har fordrats hela hans efterföljande kraftfulla regering och hans verksamma och upprigtiga nit för fäderneslandet, att öfverskyla detta brott mot menskligheten, på det icke efterverlden skulle uppteckna honom bland tyrannerna.


  1. Två hvita Lam skulle på S:t Agnes dag, d. 21 Januari, frambäras på altaret i S:t Agnes kyrka af det klostrets Nunnor och efter Gudstjensten emottagas af två Caniker af Lateran, som skulla släppa dem i bete tills klippe-tiden kom; af deras ull, blandad med annan hvit ull, gjordes sådana Ährekåpor, hvilka sedan af någon Biskop i S:t Petri kyrka välsignades och invigdes med vigvatten och helgade rökverk. Efter S:t Petri ottesångsmässa lades de med allmän procession på altaret under hela gudstjensten och förvarades sedan på det altaret, hvarunder S:t Petrus är begrafven, till dess någon patriark eller Erkebiskop dermed skulle prydas, som ej skedde med mindre ceremonier. (v. Örnhjelm H. E. L.) Hvilket gyckel! hvilken vidskepelse!!!
  2. Upsala Stift betalte 1000 mark Svenska penningar; Linköping 660; Skara 370; Stregnäs 266; Westerås 150; Wexiö 50; Åbo 200; — som utgör nära 4474 Riksdaler; men 1316 och sedermera framgent öktes denna summa till 8780 Riksdaler för hvar Ährekåpa. Genom dylika upptåg prejades riket på högst betydliga summor.