Raskolnikov (Brott och straff)/1

←  Framsida

Raskolnikov (Brott och straff) av Fjodor Dostojevskij Översättare: Okänd Första delen

Andra delen  →

RASKOLNIKOV

FÖRSTA DELEN.

I.

I början av juli var det utomordentligt varmt.

Mot kvällen, en het dag, trädde en ung man ut ur det rum, som han hyrde vid S—gatan, och gick med långsamma, obeslutsamma steg åt K—bron till.

Han hade lyckligt undgått att möta sin värdinna i trappan. Hans lilla rum låg längst upp under taket i ett femvåningshus och liknade mer ett kyffe än en mänsklig boning. Hans värdinna, som även sörjde för hans kost och uppassning, bodde en trappa längre ned och, då han skulle ut, måste han alltid gå förbi hennes köksdörr, som nästan jämt stod på vid gavel. Och alltid då han gick förbi, erfor han en pinsam, ängslig känsla, som han blygdes över och som avtvingade honom en grimas. Han stod i skuld hos värdinnan och ville därför icke möta henne.

Icke för det han var feg eller rädd, tvärtom; men sista tiden befann han sig i samma retliga och upprörda tillstånd som en hypokonder. Han hade dragit sig så tillbaka inom sig själv, från allt och alla, att han fruktade varje möte, icke endast med sin värdinna. Fattigdomen tryckte honom; men på sista tiden hade likväl hans betryckta läge upphört att tynga på honom. Han lät allt arbete ligga nere; han var alldeles sysslolös. Att frukta en så obetydlig person som en värdinna föll honom i grunden alldeles icke in, vad ont hon än hade i skölden mot honom. Men att stå på trappan, höra på alla dumheter, allt prat, som icke intresserade honom, att få oupphörliga påminnelser om betalningen, dessa hotelser, klagomål och så därtill hans egna undflykter, ursäkter, lögner — nej, hellre då smyga förbi som en katt, för att ingen skulle möta honom. Då han trätt ut på gatan, föreföll honom också själv denna rädsla att möta värdinnan löjlig.

»Att med ett sådant förehavande i tankarna frukta dylika småsaker!» tänkte han och smålog. »Hm ... ja ... människan är i stånd till allt och ändock tillåter hon, att man tar ifrån henne allt mitt för näsan på henne av bara feghet ... ja, så är det ... vad frukta väl människorna mest? Ett nytt steg, ett nytt, självständigt ord frukta de mest ... Men jag pratar för mycket; därför gör jag ingenting heller, för det jag pratar. Kanske pratar jag också, för det jag inte gör något. Först den här sista månaden har jag lärt mig prata — då jag låg hela dagarna i vrån och tänkte på — sagor. Varför går jag här egentligen? Är jag då i stånd att göra något sådant? Är då det mitt allvar? Nej, icke ett spår, allt är endast en lek av fantasien, dumheter, ja, bara dumheter!»

Det var fruktansvärt varmt ute, därtill en luft, så att en kunde kvävas, en trängsel, överallt kalk, ställningar, tegelstenar, damm och denna egendomliga sommarstank, som varje petersburgare, vilken icke är i tillfälle att hyra sig en boning på landet, känner till. Allt detta berörde pinsamt ynglingens redan förut förstörda nerver. Den outhärdliga stanken från ölstugorna, som det i denna stadsdel i synnerhet var överflöd på, och de druckna karlarna, som uppdöko här och där mitt på vardagen, fullständigade det vämjeliga och sorgliga i denna tavla. En känsla av djupaste avsky förvred ett ögonblick den unge mannens fina drag. Han var ovanligt vacker: strålande mörka ögon, mörkbrunt hår, över medelstorlek, smidig och väl växt. Men snart föll han i djupt eftersinnande, försjönk alldeles i sig själv och i detta tillstånd gick han vidare utan att giva akt på omgivningen, utan att vilja giva akt därpå. Då och då mumlade han något för sig själv, det var så hans vana, såsom han själv förut nämnt. Vid detta tillfälle blev det honom klart, att hans tankar understundom voro orediga och att han kände sig mycket matt; de två sista dagarna hade han knappt ätit något.

Han var så dåligt klädd, att till och med en människa, som vore van därvid, skulle ha blygts att visa sig på gatan i sådana lumpor mitt på ljusa dagen. Det var för resten en sådan stadsdel, att en person i dåliga kläder svårligen därstädes kunde väcka någons förvåning. Närheten av Hötorget, överflödet på ett visst slags värdshus och i synnerhet arbetare- och hantverkarbefolkningen, som är hoppackad på dessa, mitt i Petersburg belägna gator och gränder, gjorde att dylika personer icke alls voro ovanliga; en enstaka väckte icke någon uppmärksamhet. Den unge mannens själ var också redan överfylld med så mycken galla och så mycket hat, att han oaktat sin understundom ännu mycket ungdomliga känslighet icke längre blygdes över sina lumpor. En annan sak var det visserligen, då han träffade bekanta eller forna kamrater, vilka han överhuvud icke gärna mötte. Men då en drucken, som tillfälligtvis girade fram efter gatan, plötsligt skrek till honom: »hej, din tyska hattslusk!» och, ropande med full hals, pekade med fingrarna åt honom, då stannade den unge mannen plötsligt och grep krampaktigt efter sin hatt. Det var en hög cylinderhatt, redan mycket sliten, stötte i rött, var illa tillstukad samt full med hål och fläckar och utan brätte. Men det var ej blygsel, utan en helt annan känsla — en slags fasa grep honom.

»Tänkte jag inte det!» mumlade han — »det är det värsta! En sådan där dumhet, en så eländig liten småsak kan omintetgöra hela mitt förehavande! Ja, en alltför egendomlig hatt ... en löjlig och därför iögonenfallande ... till mina lumpor passar onekligen en mössa, en vanlig platt mössa, men inte en sådan här gammal fågelskrämma. Det finns ingen, som har en dylik, den syns på en hel mils avstånd och fäster sig i minnet ... och beviset, överbevisningen är given ... småsaker, småsaker äro ofta huvudsaker! ... Det är dessa småsaker, som fördärva allt.»

Han hade icke långt att gå, han visste till och med, hur många steg det var; från hans dörr räknat jämt sjuhundratrettio. Han hade räknat dem en gång, då han gick dit i tankarna. Då trodde han icke själv på sina fantasibilder, han eldade endast upp sig vid deras oerhörda, men förföriska fräckhet. Men nu, en månad senare, började han redan uppfatta saken på annat sätt och, oaktat alla självpinande monologer över sin egen kraftlöshet och obeslutsamhet, vande han sig snart vid att betrakta de »oerhörda» fantasibilderna som möjligheter, ehuru han ännu icke helt och hållet litade på sig själv. Men denna gång stod han likväl i begrepp att göra ett slags förprov till sitt företag och för vart steg han tog, ökades hans upphetsning.

Med klappande hjärta och darrande nerver kom han till ett kolossalt hus, vars ena sida vette åt kanalen, den andra åt —gatan. Detta hus bestod av idel små lägenheter och var bebott av allehanda obetydliga hantverkare och dylikt folk. I de båda ingångsportarna och på gårdarna smögo sig in- och utgående oupphörligt förbi varandra. Tre eller fyra gårdskarlar hade uppsikt över stället; den unge mannen gladde sig att icke ha mött någon av dem samt smög sig, sedan han passerat portgången, upp för en trappa till höger. Den var mörk och smal, han visste det redan förut, han hade studerat lokalen och intrycket av det hela behagade honom; i ett sådant mörker var en nyfiken blick ej heller så farlig. »Om jag är så rädd nu, vad skall jag icke vara då, när jag verkligen skall begå gärningen?» ... tänkte han ovillkorligt under uppstigandet till fjärde våningen. Här trädde avskedade soldater och bärare, som buro ut möbler ur en våning, honom i vägen. Han visste redan av gammalt, att en tysk ämbetsfamilj bodde här. »Den här tysken flyttar således nu, då är för en tid endast den gamlas lägenhet upptagen i fjärde våningen i den här trappan. Det är bra ... i varje fall ...», tänkte han och drog i klocksnöret till den gamlas bostad. Klockan ljöd svagt, som om den varit av bleck. Han hade redan glömt ljudet av denna klocka, nu var det, som påminde den honom om något ... Han for ordentligt tillbaka, hans nerver hade blivit mycket känsliga. Snart därpå öppnades dörren, men endast en smula på glänt. Kvinnan innanför betraktade besökaren genom springan med tydligt misstroende, endast hennes blixtrande ögon syntes i mörkret. Men då hon såg många människor på trappavsatsen, lugnade hon sig och öppnade dörren helt och hållet. Den unge mannen inträdde i ett mörkt rum, som var avdelat med en brädvägg, bakom vilken ett litet kök befann sig. Den gamla stod tigande framför honom och betraktade honom spörjande. Det var en liten, torr gammal kvinna om ungefär sextio år med skarpa, ondskefulla ögon, liten, skarp näsa och bart huvud. Det ljusa föga grånade håret var starkt pomaderat. Kring sin tunna, långa hals hade hon lindat en flanellapp och över axlarna hängde trots värmen en trasig och urblekt pälströja. Den unge mannen måtte ha betraktat henne med synnerlig uppmärksamhet, ty i hennes ögon visade sig ånyo det gamla misstroendet.

»Jag är Raskolnikov, student, var hos er för en månad sedan», sade den unge mannen med en lätt bugning.

»Ja väl, far lille, jag kommer mycket väl ihåg, att ni var här», sade den gamla utan att emellertid taga sina spörjande blickar från hans ansikte.

»Nåväl ... nu kommer jag åter i en liknande affär» ... fortfor Raskolnikov, litet förvirrad och förundrad över den gamlas misstroende.

»Kanske det är så hennes sätt», tänkte han, »och jag har inte märkt det förr», men han berördes dock mycket oangenämt därav.

Den gamla tycktes tänka efter, trädde därefter litet åt sidan och sade, i det hon pekade på dörren till dagligrummet:

»Stig in, far lille.»

Det lilla rummet, vari den unge mannen nu inträdde, hade gula tapeter, geranier och vita gardiner prydde fönstren, varigenom den nedgående solen strömmade in.

»Då skall nog solen också lysa så här», for det honom genom huvudet och han kastade en flyktig blick över kammaren och lade noga märke till dess inredning. Det fanns intet egendomligt där. Möblerna, av gulaktigt trä, voro mycket gamla, en divansoffa med stort, böjt ryggstöd, ett ovalt bord framför soffan, ett toalettbord med spegel mellan fönsterna, stolar utefter väggarna och ett par gottköpstavlor i gula ramar — det var hela möbleringen. I hörnet framför en liten helgonbild brann den lilla lampan. Allt var mycket prydligt, möblerna och golvet voro som polerade, allt glänste. »Det är Lisavetas förtjänst», tänkte den unge mannen. I hela bostaden stod icke att finna ett dammkorn. »Hos ondskefulla, gamla änkor brukar det alltid vara så här prydligt», tänkte Raskolnikov vidare och sneglade åt kattunsförhänget framför dörren, som ledde till den andra, mindre kammaren, där den gamlas säng och kommod stodo; dit in hade han ännu aldrig fått kasta en blick. Hela lägenheten bestod endast av dessa två små rum.

»Vad önskar ni?» sporde den gamla torrt och trädde in i rummet samt ställde sig mitt framför honom och såg honom rakt i ögonen.

»Jag har en pant med mig, se här!» — Han tog ett gammalt platt silverur ur fickan. På baksidan av detsamma var en glob ingraverad, kedjan var av stål.

»Den förra panten har ju också förfallit; redan i förrgår var tiden ute!»

»Jag skall betala er räntan för nästa månad; ha bara litet tålamod.»

»Det beror på min goda vilja, om jag skall giva mig till tåls eller om jag skall sälja er pant redan nu.»

»Hur mycket ger ni mig på klockan, Aljona Ivanovna?»

»Ni kommer då alltid med dumheter, far lille; ingenting är den värd efter min åsikt; för ringen gav jag er förra gången två rubelsedlar, hos guldsmeden kan man köpa en ny för halvannan rubel.»

»Giv mig fyra rubel på den, jag skall lösa in den, ty den har varit min fars. Jag får snart pengar.»

»En och en halv rubel och räntan i förskott, om ni så vill.»

»En och en halv rubel!» utropade den unge mannen förvånad.

»Som ni vill!» — Och den gamla räckte honom klockan tillbaka. Den unge mannen tog den och var så ond, att han genast ville gå sin väg, men han kom att tänka på, att han ju icke hade någon annan utväg och att detta ej heller var enda orsaken till hans ditkomst.

»Tag den då!» sade han rått.

Den gamla tog nyckeln ur fickan och gick in i det andra rummet bakom förhänget. Den unge mannen, som var ensam mitt i kammaren, lyssnade nyfiket och drog sina slutsatser: »Troligtvis i övre lådan; — nyckeln har hon således i högra fickan ... där ligga de alla uppsatta på en stålring ... en av dem är mycket större med tandat ax, den går naturligtvis inte till kommoden ... det måste följaktligen vara ännu en kista där, någon koffert ... det måste man lägga märke till. Koffertar ha alltid dylika nycklar ...! Men hur nedrigt är inte allt detta!» föll det honom plötsligt i sinnet.

Den gamla kom tillbaka.

»Se där, far lille; tio procent i månaden för en och en halv rubel — gör femton kopek i förskott för en månad. Och för de andra två rublerna skall ni följaktligen betala tjugu kopek i förskott — det gör trettiofem. Således skall ni tillsammans ha en rubel och femton kopek för klockan; här har ni det.»

»Vad, bara en rubel och femton kopek?»

»Ja visst.»

Den unge mannen stred icke längre utan tog emot pengarna. Han såg på den gamla och dröjde att avlägsna sig, som hade han ännu något att säga eller göra utan att egentligen veta vad.

»Jag kommer kanske till er med ännu en pant i dagarna, Aljona Ivanovna; ett präktigt cigarrettfodral av silver ... en vän skall giva mig det tillbaka.» Han stammade och teg.

»Nå, därom få vi väl tala sedermera, far lille.»

»Farväl! ... sitter ni alltid så här ensam hemma, var är då er syster?» sporde han så likgiltigt som möjligt, då han gick ut.

»Vad har ni att göra med det, far lille?»

»Ingenting; jag frågade bara. Ni är då också ... farväl, Aljona Ivanovna.»

Raskolnikov gick därifrån i största upphetsning. Denna upphetsning ökades allt mer. Under det han steg ned för trappan, stannade han till och med några gånger helt bestört; då han slutligen hunnit ut på gatan, utropade han:

»O Gud, hur vämjeligt är inte allt detta! Är det då möjligt att jag ... jag ... nej, galenskaper, orimligt!» tillfogade han beslutsamt. »Hur kunde bara något så ohyggligt falla mig in? Till vilken nedrighet är jag då inte i stånd! Så smutsigt, vämjeligt, gement! ... och en hel månad har jag ...»

Han kunde icke lägga band på sin sinnesrörelse. Den känsla av oändlig avsky, som fyllde hans hjärta, redan då han var på väg till den gamla, vann nu en sådan styrka och framträdde så livligt, att svårmodet alldeles överväldigade honom. Liksom en drucken gick han vidare utan att giva akt på dem han mötte och oupphörligt stötande ihop med dem: först då han kom in på nästa gata, återfick han väldet över sig själv. Då han såg upp, märkte han, att han stod utanför ingången till en ölstuga. Två druckna karlar trädde just nu ut ur dörren och raglade uppför trappstegen, under det de ömsesidigt stödde och överöste varandra med okvädinsord. Utan att länge besinna sig gick Raskolnikov ned. Han hade aldrig förut varit på någon ölstuga, men nu överfölls han av en svindel och en brännande törst plågade honom. Han ville gärna dricka en klunk öl, dess hellre, som han trodde, att den kroppsliga svagheten härrörde från hans tomma mage. Han satte sig i en mörk och smutsig vrå vid ett nedsölat bord, begärde öl och drack girigt ur det första glaset. Han kände sig genast bättre och hans tankar blevo klarare. »Lappri alltihop», sade han, då han ånyo kände sig bättre till mods, »alls ingen orsak att bliva upprörd för, bara en fysisk svaghet! Ett glas öl, en bit bröd — och genast bliva tankarna och förnuftet klara och viljan stålsatt! O, så eländigt allting är!...» Men oaktat dessa föraktfulla utgjutelser hade hans uppsyn redan blivit gladare och det var med ett visst intresse samt liksom hade han blivit befriad från en fruktansvärd börda, han började taga de innevarande personerna i ögonsikte. Men allt detta oaktat kände han med sig, att även denna hans mottaglighet för det bättre endast var sjuklig.

I källaren funnos nu endast några kvar. Utom de två druckna, som han mött på trappan, hade en hel hop gått sin väg, en fem, sex män och en kvinna med en dragharmonika. De som sutto kvar voro: en till hälften berusad småborgare, hans kamrat, en stor, tjock karl med grått skägg, vilken somnat in alldeles drucken på bänken. Då och då sträckte han liksom yrvaken ut armarna, knäppte med fingrarna och höjde upp överkroppen, dock utan att resa sig från bänken, allt under det han bemödade sig att sjunga något rimmat sammelsurium. Men ingen gav akt på honom, hans tystlåtne kamrat såg till och med fientligt och misstroget på honom. Ännu en person satt där, han såg ut som en avskedad ämbetsman; han hade satt sig avsides, läppjade då och då på glaset och såg sig omkring. Även han var tämligen påstruken.

II.

Raskolnikov var icke van att se mycket folk omkring sig och undvek såsom redan sagts varje sällskap, i synnerhet på sista tiden. Nu väcktes en ny känsla till liv inom honom, han kände sig plötsligt dragen till människor, ja, han kände ett riktigt begär efter dem. Han var så trött av det djupa svårmod och den mörka sinnesförfattning, som nu en månad tyngt honom, att det hade blivit honom ett behov att få andas ut i en annan värld, om också endast för en minut, och oaktat den smutsiga omgivningen stannade han med en angenäm känsla i ölstugan.

Värden var i andra rummet, men kom ofta ned i skänkrummet, som låg några trappsteg lägre. Hans eleganta smorläderstövlar med breda, röda kanter stucko framför allt i ögonen. Han hade på sig en rock utan ärmar och en nedsmord atlasväst, var utan halsduk och hela hans ansikte sken liksom av olja. Bakom disken stod en fjortonårig pojke och en ännu yngre passade upp. Där stodo uppskurna gurkor, rostat bröd och fisk, skuren i små bitar, och allt detta spridde en vämjelig lukt i rummet. Det var outhärdligt kvalmigt därnere. Allt var så genomdränkt av brännvinsångor, att man kunde bliva yr i huvudet bara därav inom några minuter.

Man möter understundom personer, till och med alldeles obekanta, som intressera oss vid första åsynen, helt egendomligt och plötsligt, ännu innan ett ord blivit växlat. Ett dylikt intryck gjorde på Raskolnikov den gäst, som satt avsides och tycktes vara en avskedad ämbetsman. Den unge mannen påminde sig sedermera detta intryck och tillskrev det till och med en anande förkänsla. Han såg oupphörligt över till ämbetsmannen, kanske även för att denne också alltjämt stirrade på honom; man kunde märka, att han gärna inlåtit sig i ett samtal. De övriga personerna i krogrummet, värden icke undantagen, lade han knappt märke till, liksom uttråkade de honom. Han betraktade dem nästan med en anstrykning av förakt, såsom folk av lågt stånd och ringa utveckling, med vilka det icke lönade att tala. Han kunde väl redan vara över femtio år gammal, var medelstor och undersätsig; hans hår började gråna, han var mycket flintskallig och hade ett av flitigt drickande pussigt, gulgrönt ansikte med svullna ögonlock, under vilka ett par små, men livliga, rödstrimmiga ögon framglänste. Han hade något mycket egendomligt hos sig; hans blick var full av liv, förstånd och klokhet, men på samma gång voro även tecken till vansinne skönjbara. Han var klädd i en gammal, alldeles söndertrasad svart rock med felande knappar; en av dem satt fast med några trådar och den hade han knäppt ihop för att så till sägandes bevara skenet. Under nankinsvästen såg man ett alldeles hopskrynklat, smutsigt och nedspillt skjortbröst. Ansiktet var rakat, men tämligen länge sedan, så att den grå borsten stack fram snart sagt överallt. I sitt sätt hade han något solitt ämbetsmannaaktigt, men han var städse i oupphörlig oro, strök upp håret och stödde understundom huvudet svårmodigt i båda händerna, under det han vilade de trasiga armbågarna på det nedspillda och fläckiga bordet. Slutligen såg han Raskolnikov rakt i ansiktet och sade med hög och fast röst:

»Ni tillåter väl, min herre, att jag vänder mig till er med några ord? Ty ehuru ert yttre inte tyder på något särdeles, så säger mig likväl min erfarenhet, att ni är en bildad man och inte hemfallen åt dryckenskapen. Själv har jag alltid aktat bildning parad med känsla och innehar dessutom rang av titulärråd. Mitt familjenamn är Marmeladov, titulärråd. Tillåt att jag frågar, har ni också varit ämbetsman?»

»Nej, jag studerar»... svarade den unge mannen, förundrad över detta egendomliga, snirklade talesätt och över mannens oväntade, ogenerade tilltal. Ehuru han nyss förut hade längtat efter något mänskligt umgänge, kände han dock plötsligt vid första ordet, som ställdes till honom, ånyo sin gamla motvilja för varje främmande, som ville närma sig honom.

»Student således ... eller före detta student», utropade ämbetsmannen; »det tänkte jag nästan. Erfarenheten, min herre, min stora erfarenhet!» och han visade självtillfredsställd på sin panna. »Ni har alltså varit student, har tjänat vetenskapen ... Ni tillåter väl?...» Han reste sig vacklande, tog sin flaska och sitt glas och satte sig mitt emot den unge mannen. Trots ruset talade han flytande och ledigt och stakade sig endast sällan. Med besynnerlig iver hakade han sig fast vid Raskolnikov, liksom hade han icke heller talat med någon på en månad.

»Min herre», började han och lade tonvikt på orden, »fattigdom är ingen last, det är sanning. Jag vet också, att pimplandet inte är någon dygd, och det är ännu sannare. Men tiggeri, min herre, det är en last. Den fattige kan ännu bevara sin medfödda känsla av människovärde, tiggaren aldrig. Tiggaren jagas icke endast ut ur det mänskliga samfundet med käppen, utan han sopas bort med kvasten, vilket är ännu mer förnedrande. Och detta är rättvist, ty man förnedrar sig mest själv med att tigga; — — därav kommer sedan pimplandet! Min herre, för en månad sedan slog herr Lebesetnikov min hustru ... och ni kan inte jämföra min hustru med mig, förstår ni ... Tillåt mig ännu en fråga ... bara av nyfikenhet: har ni nå’nsin sovit en natt ombord på en höpråm på Neva?»

»Nej, det har jag ännu inte gjort», svarade Raskolnikov, »varför frågar ni det?»

»Jo, för det jag har gjort det och det ändå i flera nätter ...»

Han fyllde sitt glas, drack ur det och försjönk i grubblerier. På hans kläder och i håret syntes det verkligen spår efter hö. Det var nog möjligt, att han varken klätt av eller tvättat sig de sista fem dagarna. Händerna voro i synnerhet smutsiga, flottiga, röda och hade svarta naglar.

Hans samtal syntes väcka allmän om än icke stor uppmärksamhet. Pojkarna bakom disken började fnittra. Värden kom ut från sidorummet för att höra på »skämtaren». Han satte sig i ett hörn och gäspade. Marmeladov var synbarligen en stamkund där. Han hade troligen vant sig vid det underliga, snirklade sättet att tala genom krogsamtal med obekanta personer. Denna egendomlighet finner man hos många fyllbultar, i synnerhet hos sådana, som behandlas strängt i sina hem och få tåla mycket. De söka därför liksom hålla sig skadeslösa i sällskap med sina likar och hoppas till och med kunna tillvinna sig deras aktning.

»Skämtare!» sade värden högt, »men varför gör ni då ingenting? Varför tjänstgör ni inte, då ni likväl är ämbetsman?»

»Varför tjänstgör jag inte, min herre», svarade Marmeladov, i det han uteslutande vände sig till Raskolnikov, som om det varit han, som gjort honom detta spörsmål, »varför tjänstgör jag inte? Är det då inte en pina för mig att driva omkring så här utan att uträtta det allra minsta. Då herr Lebesetnikov för en månad sedan egenhändigt slog min hustru och jag låg drucken bredvid, tror ni då inte, att jag led? Förlåt, unge man, har ni nå’nsin upplevat, hm... nå... t. ex. bett en eller annan om pengar, utan utsikt att få några?»

»Kan väl vara... det vill säga... vad menar ni med... utan utsikt att få några?»

»Jag menar alldeles hopplöst, så att man förut är viss om, att man icke får något. Ni vet t. ex. med säkerhet redan förut, att den och den välmenande och nyttige medborgaren icke i något fall är hugad att låna er pengar; ty, frågar jag, varför skulle han göra det? Han vet ju ändå, att han inte får igen dem. Kanske av medlidande? Men herr Lebesetnikov, som spårar upp alla nya, uppdykande teorier, förklarade nyligen för mig, att i vår tid anses medlidandet av vetenskapen för något alldeles otillbörligt, så i England t. ex., där man driver politisk ekonomi. Varför, frågar jag er, skulle han således låna er pengar? Och likväl, fast man förut nogsamt vet, att det inte tjänar till något, går man dock till honom och...»

»Men varför då?» sporde Raskolnikov.

»Men när man nu inte har någon annan utväg och inte har något annat ställe att gå till? Varje människa måste dock till slut ha möjlighet att kunna gå till ett eller annat ställe. Ty det kan komma tider, då man obetingat måste gå till ett eller annat ställe! Då min enda dotter första gången gick ut med den gula biljetten, då gick också jag... ty min enda dotter har en gul biljett^[1]», tillfogade han i parentes, i det han såg på den unge mannen med en viss oro. »Gör ingenting, min herre, gör alls ingenting!» skyndade han sig med skenbart lugn att förklara, då pojkarna bakom disken började flina och själva värden smålog, »gör ingenting alls! Detta grin retar mig inte, ty det är en allmänt känd sak och allt lönnligt skall uppenbaras. Det är dessutom inte med förakt, utan med ödmjukhet, jag omtalar det. Låt dem vara!... Se en sådan människa!... Med förlov, unge man, kan ni... men nej, för att uttrycka mig bättre och tydligare: icke kan ni, utan dristar ni er att se mig i ögonen och med bestämdhet påstå, att jag inte är ett svin?»

Den unge mannen svarade icke ett ord.

»Nåväl», gentog talaren, sedan han med värdighet väntat, tills det högljudda fnissandet hade tystnat, »låt vara, att jag är ett svin, men hon är en dam! Om också jag är ett djur, så är min hustru, Katerina Ivanovna, en bildad kvinna och dotter till en stabsofficer. Låt vara, att jag är ett kräk, men hon är en upphöjd själ och har mycken finkänslighet, som utvecklats genom den uppfostran hon har fått. Och oaktat allt detta... åh, om hon bara ville ha medlidande med mig! Min herre, min herre, var människa måste dock åtminstone ha ett ställe, där man har medlidande med henne! Nu är Katerina Ivanovna visserligen en högsinnad, men också en orättvis kvinna... Och änskönt jag nog förstår, att hon, när hon drager mig i håret, gör det av medlidande (ty jag upprepar detta utan att rodna, hon drager mig i håret, unge man», försäkrade han med ännu större värdighet, då han ånyo hörde fnissandet), »men, o Gud, om hon bara en gång... men, nej, nej! allt detta är alldeles fåfängt och inte värt att spilla ord på. Det har alltsedan skett rätt ofta och många gånger har det gjort henne ont om mig, men... det är nu en gång mitt öde, ty jag är ett oförbätterligt kräk!»

»Förstås!» anmärkte värden gäspande.

Marmeladov slog näven hårt i bordet. »Det är nu en gång min bestämmelse! Tänk er, min herre, tänk er, jag har till och med supit upp hennes strumpor. Och hennes skor, det gjorde ju ej så mycket, men hennes strumpor, hennes strumpor har jag supit upp! Hennes gethårshalsduk har jag också supit upp, hon hade fått den förut, det var hennes egen... jag hade inte en gång själv skänkt henne den, och vi bo i ett kallt kyffe, och hon har förkylt sig i vinter, och hon har börjat hosta, hosta blod. Vi ha tre små barn och Katerina Ivanovna arbetar från tidigt på morgonen till sent på natten, hon skurar, tvättar och håller barnen rena, ty hon är, se’n hon var ung, van vid renlighet, men har ett svagt bröst... anlag till tvinsot, och det gör mig så ont alltsamman. Tror ni inte jag känner det? Och ju mer jag dricker, dess mera ont gör det mig. Varför dricker jag då?... för det jag i ruset söker medlidande och medkänsla... jag dricker för det jag vill lida dubbelt!»

Han lade huvudet liksom i förtvivlan ned på bordet.

»Unge man», fortfor han, i det han åter rätade upp sig, »jag inbillar mig, att jag kan läsa ett sorgset drag i ert ansikte. Jag såg det allaredan, då ni kom hit in och därför vände jag mig också genast till er. Ser ni, om jag meddelar er historien om mitt liv, så gör jag det inte för att skylta med det inför alla de här latmaskarna, som dessutom känna till det alltsammans, utan för det jag längtar efter att få tala med en bildad och medlidsam människa. Ni skall därför veta, att min hustru är uppfostrad i ett fint guvernements-adels-institut, dansade schaldansen för guvernören och de andra höga herrskapen, varför hon fick medalj och en hedrande belöningsattest. Medaljen... nåja, medaljen ha vi sålt... redan för länge se’n... attesten ligger ännu i hennes koffert — den har hon för mycket längese’n visat vår värdinna. Och änskönt hon ideligen ligger i strid med värdinnan, så vill hon dock lysa med den för vem som helst och minnas de glada, längese’n svunna dagarna. Det förtänker jag henne alls inte och klandrar henne inte för det, ty det är allt, som återstår av hennes minnen... allt det andra är borta. Ja, nog är hon ett fint fruntimmer på alla sätt med en stolt och fast karaktär. Hon skurar själv sitt golv och äter bara rågbröd, men hon tål inte förakt av någon. Därför vill hon inte finna sig i herr Lebesetnikovs grovheter, och då herr Lebesetnikov slog henne för det, så gick hon till sängs, mindre på grund av misshandeln än för det hon ansåg sin ära kränkt. Då jag fick henne, var hon änka med tre barn, det ena mindre än det andra. Hon hade lupit bort från sina föräldrars hus med sin första man, en infanteriofficer, och hade gift sig med honom av kärlek. Hon älskade honom gränslöst, men han började spela, kom för rätten och dog. På sista tiden brukade han till och med slå henne och änskönt hon inte tog emot det godvilligt, vilket jag bestämt och med handlingar kan intyga, så minns hon honom dock med tårar och uppställer honom som ett föredöme för mig, och jag är glad, är verkligen glad åt, att hon åtminstone i inbillningen tror sig ha varit lycklig en gång... Så satt hon då som änka med tre små barn, långt borta i en öde trakt, där jag också uppehöll mig på den tiden, i en så hopplös fattigdom, att den inte kan beskrivas, fast jag har sett mycket av det slaget. Alla hennes släktingar hade övergivit henne... men hon var också stolt, alltför stolt. Då, min herre... då bjöd jag henne min hand... jag var änkeman och hade en fjortonårig dotter med min första hustru... Jag kunde inte se ett sådant elände och ni kan sluta er till, huru stor hennes olycka måste ha varit, om ni betänker, att hon, bildad, väluppfostrad som hon var och av god familj, kunde bekväma sig att taga mig till man. Och hon tog mig, gråtande, snyftande, vridande händerna tog hon mig... hon hade ju ingen annan utväg. Förstår ni, vad det vill säga att inte ha någon annan utväg? Nej, det kan ni omöjligt fatta... Och ett helt år igenom gjorde jag min plikt troget och ärligt och den där (han pekade på brännvinsflaskan) rörde jag inte, för jag har också hederskänsla. Men det förslog inte; jag miste min ställning... likaledes utan egen skuld... några förändringar i administrationen voro orsak därtill... och så började jag igen. Det är redan ett halvt år, sedan vi efter ett långt, långt kringflackande och efter obeskrivliga umbäranden flyttade in i denna praktfulla, med otaliga minnesmärken smyckade huvudstad. Här fick jag ånyo en plats — och miste den igen. Förstår ni, den här gången var det min egen skuld, ty nu hade mitt öde brutit in över mig... Nu bo vi i ett kyffe hos en kvinna, som heter Amalia Ivanovna Lippewechsel, men vad vi leva av och vad vi betala henne med... det vet jag inte. Förutom oss är det många andra, som bo där... ett riktigt Sodom, gräsligt... hm... ja... Emellertid är min dotter av första äktenskapet nu fullvuxen; och vad hon måste tåla av sin styvmor, det tiger jag med. Ty fast Katerina Ivanovna hyser mycket upphöjda känslor och tänkesätt, så är hon likväl ett hetsigt och lättretligt fruntimmer, som inte kan behärska sig. Ja... men det är nu detsamma. Sonja har naturligtvis inte lärt något synnerligt, som ni kan tänka er. Jag försökte för en tre, fyra år sedan att gå igenom geografin och världshistorien med henne, men då jag inte själv har passande läroböcker, för de böcker, jag hade ägt... nå, de finnas inte längre... så blev det på det viset satt stopp för undervisningen. Vi slutade med Cyrus, perserkungen. Då hon så hade nått en mognare ålder, läste hon några romaner och nu sist genom herr Lebesetnikovs förmedling Levis’ fysiologi... känner ni till det arbetet?... hon har läst det med stort intresse; här och där läste hon högt för oss andra; det är hela hennes bildning. Nu vänder jag mig särskilt till er, min herre, med denna förtroliga fråga: hur mycket kan efter er mening en fattig, men ärbar flicka förtjäna med ärligt arbete? Nätt och jämnt femton kopek om dagen, min herre, om hon är ärbar och inte har anlag för något bestämt, och det kan hon, om hon aldrig lägger armarna i kors! Och så har till på köpet herr statsrådet Ivan Ivanovitj Klopstock... har ni hört talas om honom?... tills dato inte endast inte betalt henne sylön för ett halvt dussin skjortor, utan till och med jagat bort henne med skällsord, stampat med fötterna och sagt henne oanständigheter mitt i ansiktet under förevändning av, att hon inte hade tagit riktigt mått till halslinningen. Och hemma de utsvultna barnen... Katerina Ivanovna går fram och tillbaka i rummet och vrider händerna, röda fläckarna på hennes kinder träda starkt fram... det kommer sig av hennes sjukdom: ’Du, snyltgäst, vad gör du egentligen för nytta här i huset, du äter och dricker och värmer dig, medan barnen på tre dagar inte sett så mycket som en brödbit!’ Jag låg den gången... nå, varför inte tala om det?... låg drucken och hörde vad min Sonja svarade (hon är så fördragsam och har en så beskedlig röst... ett litet blont flickebarn med ett blekt och magert ansikte): ’Men, Katerina Ivanovna’, sade hon, ’skulle jag då giva mig till en sådan?’ Darja Franzovna, en illa känd kvinna, som allaredan flera gånger varit ihop med polisen, hade redan ofta låtit höra efter genom vår värdinna... ’Nå, och skulle det då vara en så stor olycka’, svarade Katerina Ivanovna hånfullt... ’lönar det sig kanske att bevara den... denna kostbara skatt?’ Nej, fördöm henne inte, min herre, tillräkna henne det inte! Hon sade det inte med fullt medvetande, hon var i ett upphetsat, sjukligt tillstånd, de stackars utsvultna barnen gräto omkring henne, hon sade det också mera för att kränka än med bittert allvar... För Katerina Ivanovna har nu en gång ett så häftigt lynne, och när barnen börja skrika, till och med om det bara är av hunger, så hugger hon strax lös på dem... Och så ser jag då, att Sonetjka stiger upp omkring klockan sex, tager på sig sin halsduk och kappa och går ut... Klockan nio kom hon tillbaka. Då hon kommit in, går hon genast fram till Katerina Ivanovna och lägger stillatigande trettio rubel på bordet. Inte ett enda ord sa’ hon, såg inte heller upp, hon tog bara vår stora, gröna schal av drap de dame (vi ha nämligen en schal av drap de dame), betäckte sitt huvud därmed och lade sig i sängen med ansiktet mot väggen; då och då gick det en skälvning från axlarna ända ned genom den stackars lilla kroppen... Men jag låg där som förut... Och då såg jag, unge man, såg jag, huru Katerina Ivanovna, likaledes utan att säga ett ord, gick bort till Sonetjkas lilla säng och böjde knä vid dess fot, kysste hennes fötter och ville ej resa sig, förrän de bägge föllo i sömn i varandras armar... bägge två... bägge två... ja... och jag... låg där, drucken!»

Marmeladov tystnade, som om rösten plötsligt svikit honom. Så fyllde han hastigt i glaset, drack ur det och harskade sig.

»Från den tiden, min herre», fortfor han efter någon tystnad, »från den tiden och på grund av en obehaglig händelse, föranledd av illasinnade människors angivelser... det var i synnerhet Darja Franzovna, som var skuld därtill, för det man enligt hennes föregivande inte hade visat henne tillbörlig aktning... från den tiden nödgades sålunda min dotter Sofia Senajanovna taga en gul biljett och kunde därför inte bo tillsammans med oss. Vår värdinna, Amalia Ivanovna, ville heller inte finna sig i det (ehuru hon förut icke haft något emot Darja Franzovna) och inte heller herr Lebesetnikov... hm... Det var just angående Sonja, som Katerina Ivanovna och herr Lebesetnikov råkade ihop. Förut hade han själv avsikter på Sonetjka och nu var hans hederskänsla plötsligt kränkt. ’Vad’, sade han, ’skall jag, en så upplyst man, bo i samma hus som en sådant?’ Men det kunde inte Katerina Ivanovna taga lugnt, hon tog hennes parti... nå, och så kom det... Nu kommer Sonetjka för det mesta bara till oss i skymningen och hjälper Katerina Ivanovna och delar med oss, så gott hon kan... Hon har hyrt ett rum hos skräddar Kapernaumov; Kapernaumov är lam och stammar, hela hans talrika familj stammar också, hans hustru likaledes... de bo alla i ett rum, men Sonja har sin egen kammare... hm ja!... det är mycket fattigt folk och de stamma, ja... Alltså stod jag opp nästa morgon och begav mig till hans excellens Ivan Afanasievitj. Känner ni hans excellens Ivan Afanasievitj?... Inte?... Nå, då känner ni inte en av Gud benådad människa! Han är... rena vaxet... vaxet för Guds åsyn; han smälter som vax! Tårarna stodo honom till och med i ögonen, då han fått höra alltsammans. ’Nåväl’, sade han, ’Marmeladov, du har visserligen en gång svikit mig i mina förväntningar... men jag vill antaga dig än en gång på mitt eget ansvar’... han begagnade just dessa samma ord... ’kom ihåg det och gå!’ Jag kysste stoftet under hans fötter... naturligtvis i tankarna, ty i verkligheten skulle han, en hedersman, en statsman med upplysta tänkesätt, aldrig ha tillåtit det; jag återvände hem och då jag talade om, att jag skulle återfå mitt ämbete, skulle få lön, Gud, vad det blev för en glädje!»

Marmeladov tystnade ånyo i stor sinnesrörelse.

Nu kom det in en hel hop fulla människor från gatan. De hade ett positiv med sig, som en av dem spelade på, och en sjuårig, hes barnröst sjöng Chutoroken^[2]. Man började stoja därnere. Värden och uppassarna fingo göra med att betjäna de nykomna. Marmeladov fortfor med sin berättelse utan att bry sig om de inträdande. Han tycktes redan vara mycket medtagen, men ju mer drucken han blev, dess pratsammare blev han. Minnet av den lycka han nyligen haft bidrog att liva upp honom och framkallade till och med liksom ett glädjeskimmer över hans anlete. Raskolnikov lyssnade uppmärksamt till hans berättelse.

»Så gick det till, min herre, det är nu omkring fem veckor sedan... ja... Knappt hade de fått veta det, både Katerina Ivanovna och Sonetjka, Herre Gud, det var som om jag kommit i himmelriket. Annars, när jag låg där som ett djur, hörde jag bara skällsord. Men nu gingo de på tåspetsarna; barnen måste vara tysta som råttor: ’Semjon Sacharitj har blivit trött av att arbeta på kontoret och vilar sig... tst... tst!’ Innan jag gick på kontoret fick jag kaffe och det med grädde i... det var verkligen riktig grädde, tänk bara! Och var de fingo pengar ifrån till en ny, snygg ämbetsdräkt... elva rubel och femtio kopek... det begriper jag inte än i dag. Stövlar, krage av skirting... en präktig rock... allt för elva och en halv rubel... och allt alldeles utmärkt! Då jag kom hem från kontoret första dagen på förmiddagen, hade Katerina Ivanovna lagat två rätter mat, soppa och salt kött med pepparrot... något dylikt hade vi aldrig upplevat förr. Hon hade rakt ingenting att taga på sig, rakt ingenting... och nu hade hon pyntat ut sig, som skulle hon på kalas... och alls inte till det yttre bara! Hon förstår att göra något av ingenting alls! Håret vackert uppsatt, ren krage och rena manschetter... och en helt annan människa var hon, yngre, vackrare. Sonetjka, min lilla duva, hade försträckt oss pengar. ’Nu passar det inte längre, att jag kommer ofta till er, bara en gång emellanåt i skymningen, när ingen ser mig!’ Och hör bara! Då jag en eftermiddag kom hem och lade mig litet på sängen, vad tror ni då skedde? Fastän Katerina Ivanovna för knappt en vecka sedan hade varit i brinnande gräl med vår värdinna, Amalia Ivanovna... kunde hon inte neka sig glädjen att bjuda henne på kaffe. Hela två timmar sutto de tillsammans och tisslade i ett sträck: ’Ser ni, då Semjon Sacharitj nu har fått igen sin plats och får lön, så måste han personligen göra hans excellens sin uppvaktning och hans excellens kom själv ut, lät alla de andra vänta och förde Semjon Sacharitj vid handen inför allas ögon in i sitt kabinett. Hör bara, hör bara! Jag har väl, sade han, Semjon Sacharitj, i betraktande av er böjelse... men då ni nu har lovat mig... och då det dessutom, sedan ni fick avsked, har gått på tok hos oss... hör ni... så litar jag nu som sagt på ert hedersord.’ Det vill säga, allt det där, ska’ ni veta, hittade hon själv på, men alls inte av lättsinne eller för att skryta! Nej, hon tror det alltsammans, själv tröstar hon sig med sina fantasier, vid Gud! Och jag klandrar henne inte, nej, det kan jag inte... Då jag för sex dagar se’n gav henne min första avlöning, tjugotre rubel och fyrtio kopek, hel och hållen, kallade hon mig sin ’lilla fisk’. ’Du min egen lilla fisk’, sade hon. Och oss emellan sagt, kan ni begripa det?... är jag kanske en skönhet eller bara en ordentlig äkta man? Men likaväl nöp hon mig i kinden och kallade mig ’sin egen lilla fisk’.»

Marmeladov tystnade, han ville skratta; men plötsligt började underkäken att darra... han stod dock emot. Krogen, hans sluskiga utseende, fem nätter i höpråmen och... brännvinsflaskan och slutligen denna sjukliga kärlek för sin hustru och sin familj bragte hans åhörare alldeles ur koncepterna. Raskolnikov lyssnade med spänd uppmärksamhet, men han led därvid. Han var ond på sig själv, för det han befann sig på ett dylikt ställe.

»Herre, gode herre!» ropade Marmeladov, då han blivit lugnare, »åh, min herre! Ni tycker kanske liksom de andra därborta, att allt det här är mycket löjligt och att jag bara besvärar er med alla dessa eländiga småsaker ur mitt husliga liv; men jag tycker det inte är något att skratta åt, jag känner det alltsammans... Och under loppet av hela denna den mest paradisiska dag i mitt liv och den därpå följande kvällen var min fantasi i full verksamhet med att utmåla, hur allt skulle inrättas för framtiden, hur jag skulle kläda upp barnen, hur jag skulle skaffa henne goda, lugna dagar, hur jag skulle rädda min enda dotter från ett ärelöst liv och ånyo upptaga henne i familjens sköte... och mycket, mycket annat... allt detta vågade jag hoppas, min herre!... Men så, ärade herre» (Marmeladov for plötsligt tillsammans, lyfte upp huvudet och såg sin åhörare rakt i ögonen) »så, nästa dag efter alla dessa fantasier, således jämt fem dagar sedan, tog jag om kvällen på ett illistigt sätt, som en tjuv vid midnattstiden, koffertnyckeln från Katerina Ivanovna, stal vad som var kvar av min lön (hur mycket det var, vet jag ej mer) och nu, se nu på mig... nu är det borta, vartenda grand! På fem dagar har jag inte varit hemma, där letar man efter mig; platsen har jag mistat, rocken har hamnat på krogen vid egyptiska bron ... i stället har jag fått den här trasan... och... nu är alltihop förbi!»

Marmeladov slog sig med knytnäven för pannan, bet ihop tänderna, slöt till ögonen och stödde sorgset armbågarna på bordet. Men minuten därefter förändrade sig hastigt hans ansikte och med en min av hycklad slughet och låtsad fräckhet såg han på Raskolnikov, började skratta och sade:

»I dag var jag hos Sonja och tiggde pengar av henne för att fördriva kopparslagarna, he, he, he!»

»Och gav hon dig något?» ropade en av de nyss ankomna och började skratta med full hals.

»Se här, den här flaskan är köpt för hennes pengar», svarade Marmeladov, i det han uteslutande vände sig till Raskolnikov. »Trettio kopek stack hon åt mig med egna händer, hennes sista, det var allt, vad hon hade, jag såg det själv... ingenting sade hon, såg blott stillatigande på mig... Så sörjer och gråter man inte här på jorden över människorna, men endast däruppe; inte en förebråelse, inte en enda förebråelse, och det smärtar mera, långt mera! Ja, trettio kopek, och hon behöver dem dock så väl själv, inte sant? Tror ni inte det också, min bäste herre? Hon får ju lov att hålla sig så ren och snygg som möjligt; och denna renlighet, just denna renlighet, ni förstår mig väl, kostar pengar! Begriper ni? Nå, och så behöver hon pomada, ja, ovillkorligt, och stärkta linnen... fina, särdeles prydliga stövletter för att kunna visa sin lilla fot, när det gäller att komma över en vattenpuss. Fattar ni, min herre, fattar ni, vad en sådan renlighet vill säga? Nåväl, och jag, hennes egen far, har nu tagit dessa trettio kopek från henne för att svira opp dem! och jag svirar... och har redan svirat opp dem!... Vem vill nu hysa medlidande för en sådan som jag? Gör det er ont om mig, herre, eller ej? Säg, herre, har ni medlidande med mig eller ej? he, he, he, he!»

Han ville fylla på glaset, men där fanns inte mera, flaskan var tom.

»Det vore just värt att ha medlidande med dig», sade värden, som ånyo hade närmat sig.

Skratt och skällsord ljödo. De, som hade hört på, skrattade och begabbade, de andra likaledes, men endast på grund av den avskedade ämbetsmannens yttrande.

»Känna medlidande? Varför skulle man känna medlidande med mig?» skrek Marmeladov plötsligt, i det han reste sig och hänförd sträckte ur handen, som om han endast väntat på detta ord, »varför skulle man ha medlidande, säger du? Ja, det finns sannerligen intet skäl att hysa medlidande med mig! Korsfästa mig skall man, korsfästa, men inte ha medlidande! Ja, domare, korsfäst honom, korsfäst... men då du korsfäster honom, beklaga honom! Och då kommer jag själv till dig för att korsfästas, ty jag törstar icke efter glädje, utan efter lidande och tårar! Tror du då, kroghållare, att denna din flaska har berett mig glädje? Sorg och kval har jag sökt på dess botten, sorg och tårar, och det har jag funnit och erhållit. Medlidande med oss skall han ha, som är misskundsam mot oss alla, han, den enfödde, han är också allas domare! Och den dagen skall komma, då han skall spörja: ’Var är den dotter, som har sålt sig för sin elaka sjuka moder och för de främmande små barnen? Var är den dotter, som kände medömkan med sin jordiske fader, den onyttige drinkaren, utan avsky för hans djuriska liv?’ Och han skall säga: ’Kommen till mig! Jag har redan en gång förlåtit dig... en gång förlåtit... också nu skola dina många synder varda dig förlåtna, ty du har älskat mycket!’ Han skall förlåta min Sonja, jag vet det, han skall förlåta henne!... Ty då jag var hos henne, kände jag det i mitt innersta hjärta... Och han skall döma alla och förlåta alla, både de goda och de onda, både de visa och de enfaldiga... och när han fällt dom över dem alla, då skall han också kalla oss fram: ’Träden närmare’, skall han säga, ’också I! Träden närmare, I fyllbultar, I liderlige!’ Och så skola alla komma fram utan fruktan och träda inför honom. Och han skall säga: ’I vise, I som uppfören eder som djur och liknen dem, kommen också I hit till mig!’ Och de visa och kloka skola säga: ’Herre, vi låter du också dem komma till dig?’ Och han skall svara dem: ’Därför låter jag dem komma till mig, I visa och kloka, för att ingen av dem anser sig värdig nog att komma till mig...’ Och han skall sträcka sin hand ut emot oss, och vi skola böja oss över den, och vi skola gråta och förstå allt! Ja, då skola vi förstå allt och alla skola förstå det... och Katerina Ivanovna... också hon skall förstå det... Herre, tillkomme ditt rike!»

Han sjönk tillbaka på bänken utmattad och kraftlös. Utan att akta på någon och glömmande sin omgivning föll han i djupa tankar. Hans ord hade gjort ett visst intryck; ett ögonblick blev det tyst, men kort därpå genljöd rummet ånyo av skratt och skällsord.

»En skön dom!...»

»Dumt prat!...»

»En vacker ämbetsman...»

o. s. v., o. s. v.

»Kom, herre», sade Marmeladov plötsligt, i det han lyfte upp huvudet och vände sig till Raskolnikov, »följ mig hem... jag bor i Koselska huset inpå gården. Det är på tiden... hem till Katerina Ivanovna.»

Raskolnikov skulle gärna ha gått för länge sedan, men han hade föresatt sig att vara mannen behjälplig. Det visade sig, att Marmeladov var långt svagare i benen än i munnen; han stödde sig på den unge mannen. Avståndet utgjorde två- till trehundra steg. Ju närmare de kommo huset, dess mera tilltog drinkarens oro och fruktan.

»Nu är jag inte rädd för Katerina Ivanovna», viskade han i sin sinnesrörelse, »inte heller för att hon skall draga mig i håret. Vad gör det med håret... prat... det försäkrar jag er... jag önskade till och med, att hon måtte ruska mig i håret... det är inte det jag är rädd för... men jag är rädd för hennes ögon, ja, ögonen... och de röda fläckarna på kinderna, dem är jag också rädd för... och så... är jag rädd för att höra henne draga efter andan. Har ni nå’nsin lagt märke till, hur man drar efter andan i den sjukdomen... när man är häftigt upprörd?... Jag är också rädd för barnens gråt... Ty har Sonja icke gett dem något att äta, så... vet jag inte... vet jag verkligen inte! Men stryk är jag inte rädd för... Ni skall veta, herre, att sådana slag göra alls inte ont på mig... de äro snarare en vällust för mig... Det är mycket bättre... låt henne bara slå mig och riktigt bryta ut... Där är huset, det Koselska huset. Han är klensmed, en tysk, en rik... låt mig se, att ni stöder mig bra!...»

De gingo över gården och upp i fjärde våningen. Ju högre upp de kommo, dess mörkare blev trappan. Klockan var nästan elva, och ehuru det denna årstid icke är någon egentlig natt i St. Petersburg, så var det dock mycket mörkt uppe i trappan.

Just uppe vid ändan av trappan stod en liten nedrökt dörr alldeles öppen. En ljusbit lyste upp ett mycket eländigt, omkring tio steg långt kyffe; från gången kunde man se över det hela. Allt låg kringkastat i största oreda, i synnerhet en hop barnpaltor. Framför bortersta hörnet hängde en trasig sänggardin, sannolikt stod sängen gömd därbakom. I rummet fanns det endast två stolar och en mycket trasig vaxdukssoffa, framför den ett simpelt köksbord av furu, omålat och utan duk. På kanten av bordet stod i en bleckstake en stump av ett nedbränt talgljus. Det tycktes dock så, som bebodde Marmeladov ett rum för sig själv och inte bara en vrå, men att detta var ett genomgångsrum. Dörren, som förde till de andra rummen eller burarna, i vilka våningen var indelad av Amalia Lippewechsel, stod öppen. Därifrån hörde man larm, skrik och skratt. Där dracks te och spelades kort, tycktes det. Då och då kommo de mest tvetydiga ord utflygande.

Raskolnikov kände genast igen Katerina Ivanovna. Det var en förskräckligt mager kvinna, tämligen stor och välväxt, med ännu vackert mörkbrunt hår och med stora röda fläckar på kinderna. Hon gick upp och ned på golvet i sitt lilla rum, med torra läppar och oregelbunden, avbruten andedräkt. Hennes ögon voro feberglänsande, men blicken var skarp och orörlig. Detta tärda, av sinnesrörelse upphetsade ansikte gjorde vid talgljusets fladdrande sken ett pinsamt intryck. Hon tycktes vara omkring trettio år gammal och passade verkligen icke för Marmeladov... Hon varken såg eller hörde de inträdande; hon tycktes vara alldeles frånvarande med sina tankar. I rummet var det kvalmigt och kvavt, likväl var intet fönster öppet. Utifrån trappan inträngde en illaluktande stank, men dörren till trappan var icke stängd; från det inre rummet trängde moln av tobaksrök, hon hostade, men stängde icke dörren. Den minsta lilla flickan, som var omkring sex år gammal, sov på golvet, till hälften sittande, hopkrupen och med huvudet mot soffan; gossen, som var ett år äldre, skälvde i hela kroppen och grät borta i ett hörn; han hade troligtvis fått stryk strax förut. Den äldsta omkring nio år gamla dottern var lång och smal som en tändsticka; hon gick i bara linnet, det var fullt med hål och söndernött överallt. Kring de nakna axlarna hängde en gammal kappa av drap de dame, som hon kanske fått för två år sedan, ty nu räckte den henne endast till knäna. Hon stod i hörnet bredvid sin lille bror och hade slagit sin långa, magra arm kring hans hals. Hon tycktes vilja lugna honom, viskade något till honom, sökte på allt sätt få honom ifrån att ånyo börja gråta, och på samma gång följde hennes stora, mörka ögon fulla av ångest moderns rörelser. Marmeladov gick in i rummet; han lade sig på knä vid dörren och skuffade in Raskolnikov förut. Då kvinnan fick ögonen på den obekante, blev hon förströdd stående framför honom, kom så ett ögonblick till sig själv, som om hon tänkte efter, varför han väl hade kommit. Men sannolikt föll det henne in, att han ämnade sig till något av de andra rummen, då hennes ju var ett genomgångsrum. I den tanken aktade hon ej mera på honom och gick bort till yttre dörren för att stänga den. Då hon fick syn på mannen, som låg där på knä på dörrtröskeln, skrek hon plötsligt till.

»Åh», skrek hon rasande, »du har således kommit tillbaka! Tukthusavföda! Utskott!... Var ä’ pengarna? Vad har du i fickan, fram med de’! Och andra kläder har han? Var ä’ dina kläder? Var ä’ pengarna... nå, kan du öppna munnen!»

Och hon började undersöka honom. Marmeladov sträckte ögonblickligt lydigt och undergivet båda armarna från sig för att underlätta för henne undersökningen av fickorna. Icke en kopek stod att finna.

»Var ä’ pengarna?» skrek hon, »åh, Gud, skulle han verkligen ha druckit upp alltihopa! Tolv rubel fanns det ännu i kofferten!» och i sitt raseri grep hon honom plötsligt i håret och drog honom in i rummet. Marmeladov underlättade hennes ansträngningar, i det han ödmjukt kröp på knäna efter henne.

»Och detta är en fröjd för mig! och detta är inte en smärta, utan e-n frö-j-d, min herre!» skrek han, medan hon drog omkring honom vid håret och till och med dunkade hans panna mot golvet. Det sovande barnet vaknade och började gråta. Gossen i vrån kunde icke hålla ut längre, han började skälva, skrika och hängde sig i förfärlig ångest, som liknade ett hysteriskt anfall, fast vid sin syster. Den äldsta flickan darrade som ett asplöv.

»Han har druckit opp det... allt, allt har han druckit opp!» ropade den stackars hustrun i förtvivlan, »kläderna med! Hunger, hunger!» (hon vred händerna och pekade på barnen). »Åh, det är dock ett förbannat liv! Och ni där, skäms ni inte!» ropade hon, i det hon plötsligt vände sig till Raskolnikov. »Ni kommer väl också från krogen? Har druckit med honom? Svirat opp hans pengar? Ut med er!»

Den unge mannen skyndade att gå sin väg utan att säga ett ord. I den vidöppna dörren hade flera nyfikna ställt sig. Fräcka, grinande ansikten med cigarretter och pipor i munnen sträckte sig fram. Skepnader i nattrock, i skjortärmarna och i den oanständigaste klädsel, några med kort i handen, glodde in. I synnerhet skrattade de mest, då Marmeladov drogs omkring vid håret och ropade högt, att det var honom en glädje. De kommo till och med ända in i rummet. Slutligen hördes ett olycksbådande skrän: det var Amalia Lippewechsel själv, som trängde sig fram genom hopen för att på sitt sätt skaffa ordning och för hundrade gången med skällsord och okvädningar hota den stackars kvinnan med, att hon redan nästa dag skulle flytta sin väg. Då Raskolnikov gick, fann han tillfälle att samla ihop några kopparslantar i sin ficka, vilka han fått igen på rubeln han hade växlat på krogen. Obemärkt lade han dem i fönstret. Men redan på trappan betänkte han sig och ville vända tillbaka.

»Vad är det nu återigen för en dumhet jag gjort», tänkte han; »de ha ju sin Sonja, och jag behöver själv pengarna.» Han insåg dock, att det nu var omöjligt att taga dem tillbaka, vilket han för resten ej heller skulle ha gjort. Han lät alltså pengarna ligga och gick hem.

»Sonja får ju också lov att ha pomada», tänkte han vidare, i det han gick över gatan och log hånfullt, »den där snyggheten kostar pengar... hm! Kanske har Sonetjka just i dag otur med sig; det går ju henne som jägaren med villebrådet... eller som guldgrävarna... och så kunde de lätt utan mina pengar i morgon komma att få suga ramarna... Aj, aj, den Sonja! Men de ha väl förstått att gräva sig en brunn där... och nu hämta de opp vatten ur den! De begagna sig dock likväl nu av den och ha vant sig vid den. Först gråtit och klagat och sedan vant sig därvid! Människan, den uslingen, kan då också vänja sig vid allt!»

Han föll i djupa tankar.

»Men om jag nu ljugit», utropade han plötsligt ovillkorligt, »om människan verkligen inte är en sådan usling... människan i allmänhet... det vill säga hela mänskligheten... så är det detsamma som, att allt annat är... är fördomar, som bara äro till för att jaga in förskräckelse i blodet... och så är det väl i själva verket också.»

III.

Efter en orolig, icke vederkvickande sömn vaknade han sent nästa dag i en bitter, nervös, kinkig sinnesstämning och såg sig hatfullt omkring i sitt rum. Det liknade en liten bur, var omkring sex steg långt och såg ytterst tarvligt ut med sina fläckiga, dammiga och överallt från väggen lossnade tapeter. Det var så lågt, att en något längre människa skulle varit rädd att stöta huvudet mot taket. Möblerna motsvarade rummet. Där var tre gamla, söndriga stolar, i ett hörn stod ett målat bord, varpå det låg några böcker och kollegier; det tjocka dammlagret, varmed de voro betäckta, tydde på, att ingen hand på länge rört dem; så var där till sist en oformlig, stor soffa, som intog nästan hela väggens längd och rummets halva bredd. Förut hade den haft ett ordentligt kattunsöverdrag, nu hängde det i trasor. Den tjänade Raskolnikov till säng. Ofta sov han på den, som han gick och stod, påklädd, utan täcke över sig, endast överhöljd av sin gamla utslitna överrock och med en liten kudde under huvudet. För att få huvudgärden högre, staplade han vanligtvis upp allt sitt rena och smutsiga linne under kudden. Framför soffan stod ett litet bord.

Det vore svårt att sjunka djupare och bliva mer eländig. Men i sitt nuvarande sinnestillstånd kände Raskolnikov sig övervägande väl. Han hade alldeles dragit sig tillbaka från allt, som sköldpaddan i sitt skal. Till och med flickan, som skulle passa upp honom, och som understundom tittade in i hans rum, kom hans galla att sjuda och förargade honom. Detta plägar vara förhållandet med monomaner, som ha hängt sig fast vid en eller annan idé. Hans värdinna hade de två sista veckorna hört upp med att sända mat till honom och han hade hittills icke bekvämat sig att komma överens med henne. Nastaszja, värdinnans köksa och enda piga, var i själva verket nöjd med sin hyresgästs stämning, ty hon hade nu alldeles slutat med att städa och damma hos honom. Endast undantagsvis, ungefär en gång i veckan, tog hon kvasten i handen. Det var hon, som just nu hade väckt honom.

»Stig upp, vad ligger du där och sover för!» skrek hon honom i örat; »klockan går på tio; här är ditt te, vill du ha te? Du är väl alldeles uttröttad!»

Han öppnade ögonen, for tillsammans och igenkände Nastaszja.

»Är det värdinnan, som skickar det?» sporde han, i det han långsamt och sömnigt reste sig litet i soffan.

»Tror du värdinnan tänker på det?»

Hon satte sin egen, spruckna tekopp framför honom och lade två stycken gult socker på bordet. Det hade redan en gång förut varit lagat te på bladen.

»Se här, Nastaszja», sade han, i det han sökte i fickan (han hade sovit med kläderna på) och tog fram några kopparslantar, »gå bort och köp mig ett franskt bröd. Tag också litet korv av hökarn... men av den billiga.»

»Jag ska’ genast gå efter franskt bröd åt dig, men vill du inte hellre ha litet kål i stället för korven? Riktigt god kål från i går. Jag gömde den åt dig, men du kom hem så sent... riktigt god kål ska’ du tro!»

Då hon kommit med soppan och han hållit till godo därmed, satte Nastaszja sig vid sidan av honom i soffan och började prata. Hon var från landet och en riktig pratmakerska.

»Praskovna Pavlovna tänker anmäla dig hos polisen», sade hon.

Han gjorde en grimas.

»Anmäla mig? Vad står då på?»

»Du betalar ingen hyra och flyttar inte heller. Det är naturligtvis det, som gör det.»

»För tusan, det felades bara», mumlade han och skar tänderna, »nej, det går rakt inte an nu.»

»Hon är en dum gås», tillade han högt. »Jag skall gå ned och tala med henne i dag.»

»Dum är hon... det kan nog vara... lika dum som jag, men du, ditt klokhuvud, ligger där som en säck, och man ser inte, att det blir nå’nting av det. Du har sagt, att du läst med barn förr, varför gör du inte det längre?»

»Jag har nog annat att...» mumlade Raskolnikov barskt och ovilligt.

»Vad har du för dig?»

»Ett arbete...»

»Vad för ett arbete?»

»Jag tänker...» svarade han allvarsamt.

Nastaszja var nära att kikna av skratt. Hon var en sådan, som hade lätt för att skratta; hon skrattade nästan oupphörligt, så att hela hennes kropp skakade, tills hon fick ont därav.

»Har du redan tänkt dig till mycket pengar?» kunde hon äntligen få fram.

»Utan stövlar kan man inte ge undervisning. För resten spottar jag åt alltihop.»

»Akta dig, att du inte spottar i brunnen^[3].»

»Man får bara koppar för att undervisa barn. Vad förslå några kopek...» fortfor han likgiltigt, som om han själv svarade på sina egna tankar.

»Åh, du vill kanske hellre ha ett stort kapital på en gång.»

Han såg på henne med ett högst egendomligt uttryck i ögonen.

»Ja, ett stort kapital på en gång», svarade han efter en kort tystnad med hård röst.

»Nå nå... inte så häftigt, annars kan man ju bli rädd för dig! Ska’ jag gå efter franska brödet nu?»

»Gärna för mig.»

»Åh, jag hade så när glömt det. Medan du var borta i går, kom det ett brev till dig.»

»Ett brev till mig! vem ifrån?»

»Vem ifrån vet jag inte. Jag har lagt ut tre kopek för dig åt brevbärarn; får jag dem?»

»Så ge mig det då för Guds skull, ge mig det!» ropade han häftigt. »Herre Gud!»

Han fick brevet. Det var från hans mor, från R—ska guvernementet. Han blev helt blek, då han tog emot det. Det var länge sedan, han hade hört något ifrån henne; men nu snörde också något annat tillsammans hans hjärta.

»Nastaszja, för himlens skull, gå nu din väg. Där har du dina tre kopek, packa dig i väg bara!»

Brevet darrade i hans händer. Han ville icke öppna det, medan hon var närvarande, han ville vara ensam med detta brev. Då Nastaszja hade gått, förde han brevet till sina läppar, kysste det och såg länge ömt på utanskriften. Det var hans mors stil, dessa honom så bekanta fina, lutande bokstäver. För mycket länge sedan hade hon själv lärt honom läsa och skriva. Han dröjde att bryta det, det tycktes nästan, som han var rädd. Slutligen öppnade han det. Det var ett stort tjockt tvålods brev. Två stora brevpappersark voro alldeles fyllda med fin stil.

»Min käre Rodja», skrev modern, »det är redan flera månader, sedan jag sist skrev till dig. Jag har själv lidit därunder och mången natt har jag icke kunnat sova för tanken på dig. Men du skall säkert icke döma mig för hårt för min ofrivilliga tystnad, du vet hur innerligt jag älskar dig. Vi ha ju endast dig, jag och Dunja, du är vårt hopp, vårt allt, vår fasta tillflykt. Vad tror du icke jag har lidit, då jag erfor, att du redan för några månader sedan hade lämnat universitetet, för det du icke längre hade några medel att uppehålla dig med och dina lektionstimmar och övriga inkomster voro slut. Huru skulle väl jag ha kunnat hjälpa dig med min pension av hundratjugo rubel om året? De femton rubel, som jag sände dig för fyra månader sedan, hade jag, som du vet, fått i förskott på min pension av vår köpman här, Vassilij Ivanovitj Vachruschin. Han är en god människa och var god vän till din far. Men då jag hade överlåtit åt honom rätten att mottaga min pension, måste jag vänta, tills min skuld var betald, och detta har skett först nu, så att jag under denna tid icke kunnat skicka dig något. Men nu hoppas jag, Gud vare lov, åter kunna hjälpa dig, ja, vi kunna till och med säga, att Fortuna ler mot oss, och nu skall jag strax berätta dig det. För det första skall du då veta, min käre Rodja, att din syster har varit hos mig sedan halvannan månad och att vi för framtiden icke behöva skiljas mer. Gud vare tack, hennes lidande är nu slut, men jag vill berätta det allt för dig i ordning, så att du må veta, huru allt gått till, och allt, vad vi hållit hemligt för dig. Då du skrev till mig för två månader sedan, att du hade hört, att Dunja hade utstått så många förnärmelser i det Svidrigailovska huset och begärde en tillfredsställande förklaring av mig... vad kunde jag svara? Hade jag skrivit hela sanningen till dig, så hade du varit i stånd att lämna allt och att i nödfall begiva dig hit till fots, ty jag känner din karaktär och ditt sinnelag. Du skulle icke ha tålt, att man förnärmade din syster. Jag var förtvivlad, men vad kunde jag göra? Hela sanningen kände jag ännu icke. Huvudsvårigheten bestod däri, att då Dunetjka förra året mottog platsen som guvernant i det huset, fick hon hundra rubel i förskott på det villkor, att de så småningom skulle dragas av hennes månadslön. Därför kunde hon icke lämna platsen, så länge skulden icke var betald. Men denna summa (nu kan jag säga dig allt, min käre Rodja) var huvudsakligen bestämd till att sändas dig, då du behövde de sextio rublerna och som du också fick från oss i fjol. Vi narrade dig den gången, då vi skrevo, att denna summa härrörde från Dunetjkas sparpenningar. Det förhöll sig icke så, nu först säger jag dig fulla sanningen, för det allt nu hastigt genom Guds nådiga vilja ändrats till ett bättre och för att du skall veta, hur högt Dunja älskar dig, och vilket hjärta av guld hon har. Herr Svidrigailov var till en början mycket grov mot henne och behandlade henne ohövligt och hänsynslöst... Men jag vill icke inlåta mig på alla dessa bedrövliga detaljer och reta upp dig till ingen nytta, då det dock nu alltsammans är förbi. Kort och gott, fastän Marfa Petrovna, herr Svidrigailovs hustru, och de övriga i huset behandlade henne väl, hade Dunetjka det likväl mycket svårt; i synnerhet när herr Svidrigailov befann sig under Bacchi inflytelse, en gammal vana från regementet. Men tänk dig, så visade det sig senare, att denne narr sedan länge hade hyst en häftig passion för Dunja. Men han dolde den under en mask av grovhet och ringaktning. Kanske skämdes han också och var förtvivlad över, att han i sin ålder och som familjefader kunde falla på slika lättsinniga tankar och var ond på Dunja för det. Kanske ville han också endast dölja sitt verkliga sinnelag för de andra under grovheterna och hånet. Men till sist kunde han icke längre behärska sig, utan understod sig att utan hänsyn komma med vanärande förslag till Dunja, i det han lovade henne mycket penningar och lät framlysa för henne, att han ville lämna allt i sticket och taga henne med sig till ett annat gods eller till utlandet. Du kan tänka dig, vad hon har lidit! Lämna huset ögonblickligen kunde hon icke, för det första på grund av skulden och därnäst för att skona Marfa Petrovna, som genast skulle fattat misstankar. Det skulle naturligtvis också haft tvedräkt i familjen till följd och det skulle ju icke heller ha gått för sig utan stor skandal för Dunetjka. Det var dessutom åtskilliga andra orsaker, varför Dunja icke kunde tänka på att komma bort från detta förskräckliga hus förrän efter sex veckors förlopp. Du känner ju Dunja och vet, vilken fast karaktär hon har. Dunetjka kan tåla mycket och besitter till och med, om hon blir driven till det yttersta, så mycket mod, att hon icke lätt bringas ur fattningen. Till och med för mig hade hon icke omtalat allt för att skona mig, ehuru vi ofta brevväxlade. Men lösningen kom oväntat. Marfa Petrovna spionerade på sin man i trädgården, då han sökte övertala Dunetjka att giva efter. Hon missförstod alltsammans och gav Dunetjka hela skulden. Det blev ett förfärligt uppträde i trädgården. Marfa Petrovna slog till och med Dunja, ville ej höra, skrek och väsnades en hel timme och befallde till sist, att Dunja skulle köras hem till mig i en bondvagn. Hennes saker, linne och kläder kastades huller om buller utan att packas i vagnen. Kränkt och okvädad måste Dunja resa sjutton verst i ösande regn på en öppen bondvagn. Tänk nu själv, vad skulle jag ha svarat på det brev jag mottog från dig för två månader sedan? Vad skulle jag skriva? Jag var alldeles utom mig. Sanningen tordes jag icke skriva till dig. Den hade gjort dig olycklig, förbittrat, upprört dig... och vad hade du kunnat göra? Du hade kanske störtat dig själv i fördärv... dessutom förbjöd Dunetjka mig det. Fylla ett brev med bara prat, när min själ hade en så tung börda att bära på, förmådde jag icke. En hel månad varade pratet i vår stad om denna historia. Det gick så långt, att vi icke längre kunde gå i kyrkan på grund av de föraktfulla blickar vi mötte och det viskande och tisslande, som då började. Man talade till och med högt därom i vår närvaro. Alla våra bekanta gingo ur vägen för oss, alla slutade att hälsa på oss, och från god källa fick jag veta, att några unga människor hade i sinnet att tillfoga oss den förnärmelsen att smeta över vår dörr åt gatan med tjära, så att värden begärde, att vi skulle flytta. Till allt detta var Marfa Petrovna skuld. Hon hade talt illa om Dunja i alla hus och svärtat hennes rykte. Hon känner hela staden och kom den tiden nästan dagligen ditin. Hon är mycket pratsjuk och har vanan att pladdra ut alla sina intimaste angelägenheter, i synnerhet klagar hon över sin man för alla och envar. Så du kan tänka dig, att historien var inom kort spridd icke allenast i hela staden, utan i hela distriktet. Jag blev rätt sjuk därav, men Dunetjka var ståndaktigare än jag. Du skulle bara ha sett, hur hon höll modet uppe hos mig! Hon är en ängel! Men genom Guds barmhärtighet fick vårt lidande omsider ett slut. Herr Svidrigailov kom på andra tankar, ångrade sig och gav, möjligtvis av medlidande med Dunja, sin hustru tillfyllestgörande bevis i händerna på Dunetjkas oskuld... ett brev från Dunja, som hon, redan innan Marfa Petrovna träffade dem i trädgården, hade nödgats skriva till honom för att undanbedja sig hans enträgna förklaringar och avslå varje hemlig sammankomst. Detta brev hade efter Dunjas avresa stannat i herr Svirdrigailovs ägo. Hon hade däri gjort honom de bittraste förebråelser för hans ovärdiga uppförande, föreställt honom på det allvarligaste, att han var äkta man och familjefader och att det var skamligt att göra en stackars olycklig och obeskyddad flicka eländigare än förut. Med ett ord, min käre Rodja, brevet var så ädelt och värdigt skrivet, att jag grät, då jag läste det, och ännu icke kan tänka på det utan tårar. Dessutom tillkom nu också tjänstefolkets utsago och de visste mycket mer, än herr Svidrigailov anade. Marfa Petrovna försäkrade, att hon blivit träffad av blixten av allt detta, men att hon nu var fullständigt överbevisad om Dunetjkas oskuld. Hon kom strax dagen därpå, det var en lördag, farande in till domkyrkan, föll på knä och bad med tårar i ögonen himmelens drottning om kraft att bära denna nya prövning och uppfylla sin plikt. Direkt från kyrkan for hon sedan, utan att tala med någon annan, till oss, berättade om allt, grät bittert, omfamnade ångerfullt Dunja och bad henne om förlåtelse. Genast nästa morgon sprang hon utan betänkande från hus till hus, gick i borgen för Dunetjkas oskuld och rosade hennes ädelmod och hennes exemplariska uppförande med de mest smickrande uttryck. Men icke en gång detta var henne nog; hon visade alla Dunetjkas brev till herr Svidrigailov och läste upp det för dem, ja, lät dem till och med skriva av det (vilket efter min mening var alldeles obehövligt). På detta sätt drog hon omkring i hela staden flera dagar å rad. Några beklagade sig till och med över, att hon gått dem förbi, och hon fick därför lov att införa en ordentlig ordningsföljd. I varje hus väntade man henne och visste, när hon skulle komma och läsa upp brevet, och vid varje uppläsning kom också några av dem dit, som redan flera gånger hört det antingen hemma hos sig eller hos andra. Efter min mening var mycket av detta alldeles överflödigt, men det låg nu en gång i Marfa Petrovnas karaktär att överdriva. Hon har i det minsta alldeles rentvättat Dunetjkas namn och rykte och hela skammen av denna olyckliga sak har oåterkalleligt fallit tillbaka på hennes man, som ju också är den ende skyldige och vilken jag nästan beklagar. Man hade egentligen redan gått alltför strängt till rätta med denne narr. Dunja fick genast anbud från flera hus att undervisa barnen, men hon avslog dem. Allt detta bidrog emellertid framför allt till att framkalla den händelse, varigenom så att säga hela vår existens fick en ny vändning. Vet då, käre Rodja, att Dunja har fått ett giftermålsanbud och att hon redan har givit sitt ja, vilket jag härmed skyndar att meddela dig, och ehuru denna sak har blivit ordnad, utan att vi sport dig till råds, skall du dock, hoppas jag, varken vredgas på mig eller din syster. Som du själv får se av sakens gång, skulle ett dröjsmål, tills vi fått svar från dig, ha varit oklokt. Du hade ju icke heller frånvarande kunnat nöjaktigt bedöma allt. Det gick således så till. Han är hovråd, heter Peter Petrovitj Lushin, en avlägsen frände till Marfa Petrovna, som har bidragit mycket till att få det till stånd. Det började med, att han uttryckte sin önskan att genom hennes bemedling göra vår bekantskap. Han blev naturligtvis, som sig borde, väl mottagen, drack kaffe hos oss och sände oss nästa dag ett brev, vari han mycket hövligt framkom med sitt andragande och bad om ett skyndsamt och avgörande svar. Han är en mycket upptagen och affärskunnig man och står i begrepp att resa till St. Petersburg, så att var minut är honom dyrbar. Vi blevo naturligtvis till en början mycket förvånade över detta oväntade frieri och rådslogo med varandra en hel dag. Han är en pålitlig och välsituerad man, innehar två goda ämbeten och dessutom enskild förmögenhet. Visserligen är han redan fyrtiofem år gammal, men har dock ett tämligen behagligt utseende och kan ännu behaga damerna. I det hela är han en mycket stadig och anständig människa, endast litet knarrig och högmodig. Men det ser kanske endast så ut vid första ögonblicket. Jag ber dig därför i förväg, käre Rodja, att du icke bedömer honom överilat, såsom du brukar, till och med om det är något hos honom, som kunde väcka ditt misshag vid första mötet er emellan. Du kommer troligtvis att få se honom tämligen snart i St. Petersburg och jag säger endast allt detta av försiktighet, ehuru jag är övertygad om, att han skall göra ett angenämt intryck på dig. Ty, ser du, om man skall bedöma människor riktigt, bör man gå grundligt till väga och lära känna dem så småningom för att icke begå misstag eller låta vilseleda sig av fördomar, som man efteråt kanske kommer att ångra. Men Peter Petrovitj är, såvitt man kan se, en mycket aktningsvärd man. Då han besökte oss första gången, meddelade han oss, att han hade fasta grundsatser, men att han, som han uttryckte sig, ’delade vår yngsta generations åsikter’ och var en avsvuren fiende till alla fördomar. Han sade mycket annat, ty han förefaller vara litet fåfäng och tycker om, att man hör på honom. Men det är ju icke något stort fel. Jag förstod naturligtvis endast litet därav, men Dunja sade mig, att om han än icke var en människa med övermåttan stor bildning, så var han dock förståndig och efter all sannolikhet god. Du känner ju din syster till alla delar, Rodja. Hon är en karaktärsfast, förnuftig, tålmodig flicka och har ett ädelt hjärta, ehuru det ofta springer bort med henne, det har jag ofta märkt. Det förstås av sig självt, att det varken från hennes eller hans sida är tal om någon egentlig kärlek. Men Dunja är icke blott en förståndig, utan även en ädel flicka, en ängel, som skulle göra det till sin plikt att grundlägga sin mans lycka. Han skall på sitt vis naturligtvis också draga försorg om hennes, därpå ha vi hittills ingen orsak att tvivla, ehuru det med denna sak, såsom jag måste tillstå, gått något raskt till väga. Dessutom är han även en mycket beräknande man och skall naturligtvis inse, att hans egen äktenskapliga lycka kommer att bliva så mycket säkrare, ju lyckligare Dunetjka blir. Men vad någon olikhet i karaktären, några ovanor eller skiljaktigheter i åsikter vidkommer... som ju ofta icke kan undvikas till och med i de lyckligaste äktenskap, så sade Dunetjka mig, att hon kunde lita på sig själv, och att det icke fanns den ringaste orsak till oro. Hon skulle kunna tåla mycket, om endast deras ömsesidiga förhållande vore byggt på ärlighet och rättskaffenhet. Det föreföll mig t. ex. i början, att han var litet frånstötande i sitt väsen. Men det kan ju mycket väl komma därav att han är något rättfram av sig. Ja, så förhåller det sig säkert. Så yttrade han bland annat vid sitt första besök, då han fått hennes ja, att han redan förut, innan han lärde känna Dunja, hade bestämt sig för att äkta en ärbar flicka utan hemgift och i synnerhet en sådan, som hade prövat en dust med livet. Ty, sade han, mannen bör icke ha att tacka sin hustru för något; det är mycket bättre, om hustrun anser sin man som sin välgörare. Jag får tillfoga, att han kanske uttryckte sig på ett finare och hövligare sätt, jag minns icke längre hans egna ord, utan kommer endast ihåg meningen därav. Dessutom sade han det alls icke med någon särskild hänsyftning utan ögonskenligen av obetänksamhet, i samtalets hetta. Han sökte till och med efteråt att dämpa och förmildra sitt yttrande. Men mig förekom det likväl litet stötande, som sagt, och det sade jag också efteråt till Dunja. Men hon svarade mig helt förtretad: ’ord är långt ifrån handling’, och det är ju verkligen också sant. Natten innan Dunetjka fattade sitt beslut, fick hon icke en blund i ögonen. I den tron, att jag sov, steg hon upp ur sängen och gick hela natten fram och tillbaka på golvet. Till sist knäböjde hon framför helgonbilden och bad länge och ivrigt. Nästa morgon meddelade hon mig, att hon bestämt sig för att säga ja.

Jag har visst talat om, att Peter Petrovitj nu reser till St. Petersburg. Han har viktiga göromål och vill öppna en advokatbyrå därstädes. Han har sedan länge sysselsatt sig med att föra processer och rättssaker. Just i dessa dagar har han vunnit en viktig process. Ännu en orsak, varför han skall till St. Petersburg är, att han har en sak av vikt före i senaten. På det sättet, käre Rodja, kan han också i varje hänseende vara dig till stor nytta och vi, Dunja och jag, tro, att du redan från i dag avgjort skall börja din karriär och att du således kan se din framtid klart för dig. Gud give, att allt detta också nu måtte äga rum. Det skulle vara en sådan lycka, att man endast kunde anse det som en synnerlig barmhärtighet av den allsmäktige emot oss. Dunja är helt och hållet uppfylld av den tanken. Vi läto falla några ord därom för Peter Petrovitj. Men han svarade försiktigt och sade, att han naturligtvis behövde en sekreterare och att han självklart hellre ville ha en släkting än en främmande i sitt hus, såframt den vidkommande endast ägde den nödiga dugligheten till denna tjänst (som om det vore möjligt, att du icke skulle duga till det?). Men han yttrade ock ett tvivel om, huruvida dina studier skulle lämna dig tid att arbeta på hans kontor. Den gången stannade det därvid, men Dunja har sedan icke haft någon annan tanke. Hon är idel eld och lågor för saken och bygger stora planer att i en framtid få se dig taga del i Peter Petrovitj affär kanske till och med som kompanjon, så mycket mer som du ju också har valt den juridiska banan. Jag är alldeles av hennes mening, Rodja, och delar alla hennes planer och förhoppningar. Allt talar ju för sannolikheten av, att det skall så inträffa, det vill säga, om Peter Petrovitj icke oförmodat skulle sätta sig däremot. Han känner dig ju ännu ej. Men Dunja är alldeles övertygad om, att hon skall kunna uppnå allt genom sitt inflytande hos sin man. Naturligtvis ha vi noga aktat oss att pladdra om våra planer för Peter Petrovitj; framför allt ha vi varit tysta med vårt hopp om, att du skulle bliva hans kompanjon.

Han är en mycket nyktert tänkande människa och skulle helt säkert upptaga det tämligen kyligt, om vi kommo med dylika fantasier till honom. Lika litet har varken Dunja eller jag sagt ett levande ord till honom om, att vi hoppas, han skall vara dig behjälplig och understödja dig med penningar, till dess du slutat dina studier vid universitetet. Vi ha icke talat därom, först emedan det naturligtvis följer av sig självt och därför att han säkert skall tillbjuda oss det utan att vi behöva spilla ett ord därpå. (Skulle han väl kunna neka Dunja det?) Du skulle ju dessutom kunna bliva hans högra hand på kontoret och behöver icke taga emot hans hjälp som en välgärning utan som din välförtjänta lön. På så sätt vill Dunja inrätta det och jag är fullkomligt ense med henne. För det andra ha vi icke talat med honom därom, för det jag vid eder förestående sammankomst helst om möjligt vill ställa dig på samma fot med honom. Då Dunja talade med värme om dig med honom, sade han, att man måste se med egna ögon och ändock se sig riktigt noga för, innan man kunde dana sig en mening om en människa. Han ville därför förbehålla sig att lära känna dig först, innan han lovade något bestämt vidkommande dig... Vet du vad, min dyre Rodja, det förekommer mig efter mogen överläggning, som jag i all händelse gjorde bäst i att efter bröllopet leva för mig själv som hittills och icke flytta tillsamman med dem. Detta säger jag alls icke av hänsyn till Peter Petrovitj, utan bara för min egen skull, av helt personliga skäl, som man kanske skulle kalla en gammal änkas griller. Jag är fullt övertygad om, att han är så nobel och delikat, att han uppmanar mig att icke skiljas från min dotter, och om han icke sagt något om detta ännu, är det väl, för det han menar, att det faller av sig självt. Men jag vill i varje fall icke taga emot det. Jag har ofta i mitt liv lagt märke till, att männen icke äro så synnerligen angelägna om sina svärmödrar och jag vill icke allenast icke vara någon till en börda, utan vill också helst själv ha min frihet, så länge jag har ett stycke bröd av mitt eget att sticka i munnen och sådana barn som du och Dunetjka. Om möjligt vill jag bo i närheten av er bägge. Ty ser du, Rodja, jag har gömt det allra bästa till sist i mitt brev: Du må veta, min käre vän, att vi kanske snart skola få se varandra och efter en treårig skilsmässa ånyo få omfamna varandra. Det är redan bestämt avgjort, att jag och Dunja komma till St. Petersburg. Men bestämt när, det vet jag ännu icke. Men i varje fall blir det snart, mycket snart, kanske redan i nästa vecka. Allt beror på de anordningar Peter Petrovitj träffar. Efter sin ankomst till St. Petersburg skall han genast underrätta oss. Han vill av särskilda grunder skynda med bröllopet och, om det är möjligt, bestämma bröllopsdagen ännu före nästa fasta. Skulle det icke kunna sättas i verket så hastigt, skall det i alla fall äga rum strax efter Marie himmelsfärdsdag. O, med vilken glädje jag då skall trycka dig till mitt hjärta! Dunja är utom sig av glädje över att få se dig igen och sade en gång på gyckel, att hon bara av det skälet skulle gifta sig med Peter Petrovitj. Den ängeln! Hon skriver icke till dig nu, utan låter endast säga dig, att hon har så mycket att tala med dig om... så mycket, att hon icke har mod att taga pennan i handen. I några få rader kunde hon icke få något ordentligt sagt, utan skulle endast röra upp sig själv. Hon omfamnar dig på det innerligaste och sänder dig otaliga kyssar. Men ehuru vi alltså kanske snart få se varandra, vill jag dock i dessa dagar sända dig så mycket pengar som möjligt. Nu, då alla veta, att Dunetjka skall gifta sig med Peter Petrovitj, har min kredit plötsligt stigit och jag vet bestämt, att Vassilij Ivanovitj låter mig få till låns ända till sjuttiofem rubel i förskott på min pension, så att jag kanske sänder dig tjugofem till trettio rubel. Jag ville gärna sända dig mera, men jag är rädd för omkostnaderna för vår resa. Och ehuru Peter Petrovitj har varit så god att taga en del av reseutgifterna på sig... han vill nämligen låta befordra våra saker och vår stora koffert (på ett eller annat sätt genom bekantskap) till staden... så måste vi likväl också tänka på vår ankomst till St. Petersburg och att man ju icke kan visa sig där de första dagarna utan en skilling i fickan. Jag har redan tillika med Dunetjka beräknat allt på det noggrannaste. Själva resan kostar icke mycket. Till järnvägen från oss är det endast nittio verst och vi ha i varje fall redan träffat avtal om körseln med en bonde. Resten av vägen åka vi därefter med friskt mod i tredje klass, så att jag icke endast hoppas, utan är alldeles säker på att kunna sända dig trettio rubel. Men nu får det vara nog. Två hela ark papper har jag fyllt på alla kanter, det är icke rum för mera. Men så hade ock en massa händelser hopat sig! Nu, min dyre Rodja, omfamnar jag dig. Lev väl till vårt nära förestående återseende. Jag giver dig min bästa, moderliga välsignelse. Behåll din syster lika kär; älska henne, som hon älskar dig, och kom ihåg, att hon har dig oändligt kär, långt kärare än sig själv. Hon är en ängel, men du, Rodja, du är vårt allt... vårt hopp, vårt stöd. Om endast du är lycklig, så äro vi det också. Beder du ännu till Gud, Rodja, som förut, och tror du även på skaparens och vår återlösares godhet? Jag är rädd för, att den nya vantron har slagit rot i ditt hjärta! Om det så är, vill jag bedja för dig. Minns du ännu, min älskade son, då du, medan din fader levde, satt på mitt knä och framstammade dina böner; hur lyckliga voro vi icke då! Lev nu väl eller rättare... på återseende! Jag omfamnar dig innerligt, innerligt och kysser dig otaliga gånger.

Din i döden
Pulcheria Raskolnikova.»

Nästan hela tiden medan Raskolnikov läste, var hans anlete vått av tårar. Men då han hade slutat, var han blek, med krampaktigt förvridna drag och ett elakt, bittert uttryck kring munnen. Han borrade ned ansiktet i sin tunna, gamla kudde och satt länge, länge försjunken i tankar. Hans hjärta klappade häftigt och i hans själ sjöd och brusade det. Till sist blev det honom för kvalmigt och trångt i den ruskiga kammaren. Både tankar och ögon ville ha spelrum. Han gick ut. Nu var han icke rädd för att möta någon. Han tänkte alls icke på det. Han valde vägen åt Vassilij-Ostrov till, längs W.-prospektet. Men efter sin vana gick han utan att akta på vägen, under det han talade för sig själv, än sakta, än tämligen högt, så att han ledde de förbigåendes uppmärksamhet på sig. Många höllo

honom för berusad.

IV.

Brevet från modern förorsakade honom stor sorg. Men vad huvudpunkten, det spörsmål, varom allt vände sig, vidkom, hyste han redan under läsningen icke det ringaste tvivel. I huvudsak stod hans beslut fast, alldeles fast: »Detta bröllop skall aldrig, så länge jag lever, äga rum... och till helvete med herr Lushin.»

»... ty det är alldeles solklart», mumlade han för sig själv och skrattade ondskefullt triumferande över utgången av sitt beslut. »Nej, mamma lilla, nej, Dunja; I fån icke narra mig!... Och så urskulda de sig likväl, för det de inte ha sport mig till råds, utan träffat överenskommelse utan mitt samtycke! Det förstås! Och nu inbilla de sig, att det inte mer kan ändras! Ja, låt oss se, om det kan eller ej! Ett makalöst påhitt det där, att denne herr Peter Petrovitj är en så mycket sysselsatt man! Så brått har han, att han till och med vill köra till brudstol med kurirhästar, ja, med iltåg. Nej, Dunetjka, jag genomskådar dig och vet, vad allt det där är, som du har att tala om för mig; vet också, vad det är, du har tänkt på hela natten och varför du har bett till Gud. Det är en tung väg till Golgata. Hm!... De ha således redan fattat det avgörande beslutet... en erfaren och nykter man vilja de ha, Avdotja Romanovna... en man, som har enskild förmögenhet (som dessutom har enskild förmögenhet, det låter solidare, tillförlitligare!), som bekläder två ämbeten och delar vår yngsta generations åsikter (såsom mamma skriver) och som efter all sannolikhet är god... det säger Dunetjka själv. Detta ’efter all sannolikhet’ är makalöst! Och just denna samma Dunetjka gifter sig med honom... efter all sannolikhet! Det är storartat, storartat!»

»... Annars är det märkvärdigt, hur min lilla mor kunnat falla på den tanken att skriva till mig ’om vår yngsta generation’? Om det endast skulle vara för att karaktärisera personen eller kanske i den avsikten, att jag av det skälet skulle få en fördelaktig mening om honom. Ah, de lurendrejarna! Det är ännu en annan sak, som det skulle vara intressant att få förklarad: i huru hög grad voro de båda uppriktiga mot varandra den natten och hela den följande tiden? Månne de talat rent ut med varandra eller månne var och en visste, vad den andra stillatigande gick och gömde på, så att det hade varit onyttigt att säga det högt... kanske hade man kunnat försäga sig. Troligtvis har det senare varit fallet att döma efter brevet. Han förekom mor att vara litet frånstötande och min naiva lilla mor dristade sig att göra anmärkningar däröver hos Dunja. Och hon blev naturligtvis ond och svarade till och med häftigt. Ja visst! vem skulle inte bliva förtretad över slika anmärkningar, när saken själv är klar nog utan några spörsmål. När man har fattat sitt beslut, så är ju allt prat överflödigt. Och vad skriver hon nu mera till mig: ’Rodja, älska din syster... Hon har dig kärare än sig själv.’ Är det månne inte samvetsförebråelser, som pina henne i hemlighet, för det hon offrar dottern för sonen? Du är vår fasta tillflykt... du, vårt allt!... Åh, mor, mor!...»

Raseriet kokade starkare och starkare inom honom. Hade han mött herr Lushin i detta ögonblick, kunde han ha mördat honom!

»Hm!... det är sant», fortfor han, medan tankarna virvlade kring i hans huvud, »hon har rätt i att man skall närma sig var människa långsamt och försiktigt för att lära känna henne. Men med herr Lushin är saken klar som dagen. Huvudsaken är, att han är en nykter man och efter all sannolikhet god. Är det väl en småsak att ombesörja deras saker och koffert på egen bekostnad? Nå, och skulle han då inte vara god? Och de två, hans fästmö och hennes mor, tinga en bonde; hyra en med en matta betäckt bondvagn (jag har ju också rest där!). Skadar inte. Det är ju bara nittio verst ’och resten av vägen fara vi med friskt mod i tredje klass!’ omkring tusen verst. Mycket förnuftigt! Men ni herr Lushin, vad tänker ni då på? Det är ju er fästmö... och det är då omöjligt, att ni inte skulle veta, att min mor har satt sin pension i pant för att låna pengar till resan! Naturligtvis, men där kommer den affärsmässiga, kommersiella sidan av saken med i räkningen. I en affär, som går ut på gemensam vinstandel, måste även affärskostnaderna delas lika — mellan båda parterna. Och även detta tillfälle har den praktiske mannen nyttjat för att draga dem litet vid näsan... sakerna kosta nämligen mycket mindre än själva resan, kanske kosta de honom ingenting! Månne de verkligen inte skulle ha insett det eller vilja de inte se...; och det låta de sig nöja med!»

»När man tänker på, att detta är bara blommorna och att frukterna först skola komma senare! Ty vad man först och främst bör lägga märke till här, det är inte girigheten eller snålheten, utan hela tonen. Därpå kan man ju sluta sig till tonen i hela äktenskapet, det är en förkänsla!... Och stackars mor... Hon lever högt på det redan! Vad skall hon då få kvar efter ankomsten till St. Petersburg? Tre rubel eller två ’sedlar’, som den där... gamla käringen... brukar säga... hm! Vad tror hon sig då efteråt kunna leva av i St. Petersburg? Hon har ju dock för vissa orsakers skull fått klart för sig, att de efter Dunjas bröllop inte skulle kunna bo tillsammans, inte en gång första tiden! Den älskvärde mannen har troligtvis redan gjort antydningar därom, ehuru mor på allt vis strävar emot detta antagande. ’Jag skulle aldrig taga emot det!’ Vad tänker hon då på, vad har hon att hoppas på? kanske på sin pension... hundratjugo rubel... och avdraget på skulden till Vassilij Ivanovitj! Så stickar hon vinterhalsdukar och broderar manschetter... och förstör sina gamla ögon därmed. Det inbringar henne kanske tjugo rubel till de hundratjugo; jag känner till det. Följaktligen räknar hon då endast på herr Lushins ädelmod. ’Han skall själv föreslå henne det, bedja henne därom’... ja, håll bara alltid fickan öppen! Men så brukar det alltid gå med dessa sköna, Schillerska själar. Till sista ögonblicket smycka de människorna med påfågelfjädrar, till sista andedraget hoppas de endast det bästa och göra sig aldrig räkning på det värsta, och till och med om de också ha en aning om, att medaljen har en baksida, så akta de sig väl att säga det avgörande ordet i tid. Blotta tanken därpå väcker deras fruktan. Med båda händerna skjuta de ifrån sig sanningen, tills slutligen den på detta sättet utsmyckade människan drar dem vid näsan. Jag skulle vilja veta, om väl herr Lushin har någon orden. Jag törs slå vad, att han bär den heliga Anna^[4] i knapphålet vid festmiddagar, och när han besöker sina leverantörer och köpmän. På sin bröllopsdag tänker han väl också taga den på sig. För resten må djävul’n taga honom!...»

»... Nå, med mor kan det vara som det är, Gud vare med henne, hon är nu en gång sådan. Men Dunja? Dunetjka, min kära syster, henne bör jag väl känna! hon var ju nästan tjugo år gammal, då vi sist sågo varandra. Hennes karaktär känner jag ut- och invändigt. Mor skriver: ’Dunetjka kan tåla mycket’. Det vet jag, det visste jag redan för två och ett halvt år sedan... under dessa två och ett halvt år har jag ofta tänkt på det... ja, just tänkt på, att Dunetjka kan tåla mycket. När hon till och med kan lida herr Svidrigailov med allt som följer därmed... så kan hon sannerligen tåla en hel del. Och nu inbillar hon sig samt mor, att man verkligen kan stå ut med herr Lushin. Han, som redan vid sitt första besök utvecklade sina åsikter om de kvinnors förträfflighet, vilka äro vana vid elände, och som av sina män överhopas av välgärningar! Nåväl, till och med om man antager, att han har förtalat sig, fastän han är en allvarlig man (så att han kanske likväl inte förtalade sig, utan bara genast ville visa sin ståndpunkt)... men Dunja, Dunja! Hon måtte väl ha genomskådat den människan... hon skall ju leva tillsammans med honom. Hellre må hon då fresta på livet med torrt bröd och vatten än sälja sin själ. Hon kan då inte vilja giva bort sin moraliska frihet för ett bekvämt liv... inte en gång för en hertiginnekrona... ännu mindre då för herr Lushin. Nej, så var inte Dunja, då jag kände henne... och... hon har helt säkert inte förändrat sig!... Vad är det att tala om... de där Svidrigailovs voro svåra att stå ut med, det är också svårt att för två hundra rubel framsläpa hela sitt liv som guvernant, men jag vet, att min syster förr skulle vilja föra ett trälliv hos en plantageägare eller vara en lett hos en balt-tysk, än besluta sig att förneka sig själv och sitt värde genom att binda sig vid en människa, som hon inte kan akta och med vilken hon inte kan ha något gemensamt — och därtill binda sig för evigt — bara för personlig fördels skull. Och om även herr Lushin vore av renaste guld eller en briljant av renaste vatten, så skulle hon likväl inte giva sig till att bliva hans vigda frilla! Varför gör hon det då oaktat allt detta! Vad är orsaken? Var är att finna lösningen på gåtan? Saken är klar: för sig, för sin egen bekvämlighet skulle hon inte sälja sig, även om hon därigenom kunde rädda sig från döden, utan det är för en annan hon säljer sig! För en älskad, avhållen människa säljer hon sig! Däri ligger hela förklaringen: för sin bror, för sin mor säljer hon sig, säljer hon allt. O, i dylika fall kväva vi till och med vår hederskänsla, offra frihet, lugn, ja, samvete, allt, allt! Själva livet må ges till spillo, endast de innerligt älskade väsendena bliva lyckliga. Ja, än mer, man skapar bevis åt sig själv, går i skola hos jesuiterna och lugnar sig med det; söker övertyga sig att så måste ske, oåterkalleligt, att så måste ske för den goda sakens skull. Ja, så äro vi, det är klart som dagen. Det är också klart, att det härvid inte handlar om någon annan än Rodion Romanovitj Raskolnikov, och det i allra främsta rummet. Nå, än se’n, man kan ju göra hans lycka, sörja för hans vistelse vid universitetet, göra honom till kompanjon i affären, säkra hans framtid; han blir kanske till och med en rik man, aktad och ärad, och till sist slutar han måhända även sitt liv som en berömd man!... Men modern? — Men det handlar ju om Rodja, den dyre Rodja, den förstfödde; nå, skulle man kanske inte göra ett dylikt offer för en sådan förstfödd? O, ni kära, orättfärdiga varelser! Vad är det då med det?... därför skulle vi till och med taga Sonetjkas lott på oss! Sonetjka, Sonetjka Marmeladov, den eviga Sonetjka, så länge världen står! Men ha ni också insett tillfullo, huru stort offret är; ett sådant offer?... verkligen? Har ni kraft till? Skall det också vara till någon nytta, skall det vara förnuftigt? Vet ni också, Dunetjka, att Sonetjkas lott är på intet sätt avskyvärdare än er lott med herr Lushin? ’Om kärlek kan det inte vara något tal’, skrev mor. Men om det nu varken kan vara tal om kärlek eller aktning, utan tvärtom endast om avsky, förakt och äckel — vad då? Slutet blir alltså, att man måste ’hålla sig ren’. Inte sant, så är det? ’Förstår ni, förstår ni, förstår ni vad denna renlighet betyder?’ Begriper ni väl, att den Lushinska renligheten är värd lika mycket som Sonetjkas, kanske är den till och med ännu liderligare, äckligare, gemenare; ty hon, Dunetjka, räknar ändå på, att det skall återstå en smula bekvämlighet, men där handlar det helt enkelt om att svälta ihjäl! Dyrare, mycket dyrare skall denna renlighet komma att stå dig, Dunetjka! Och om nu bördan bleve dig för tung, om ångern skulle komma? Huru mycket bekymmer, hur mycket sorg, hur många förbannelser, hemliga tårar, ty du är ju ingen Marfa Petrovna! Och vad skall det bliva av mor se’n? Hon är ju redan nu orolig och ängslig, vad skall det då bli en gång, när hon inser allt, som det är? Och av mig?... Ja, vad ha de då egentligen tänkt om mig? Jag vill inte taga emot ditt offer, Dunetjka, jag vill det inte, moder! Det får inte ske; så länge jag lever, får det inte ske, skall det ej ske... jag tar ej emot det.»

Plötsligt såg han upp och stannade.

»Det får ej ske? Vad skall du då göra för att hindra det? Förbjuda det? Och vad har du för rätt därtill? Vad kan du bjuda dem i stället för att få rätt därtill? Ägna dem hela din. framtid, hela ditt liv, när du slutat dina studier och förvärvat dig en ställning? Det känna vi till, det är en växel på framtiden, men nu, genast? Det måste ju göras något genast, strax, begriper du det? Och vad gör du nu? Du lever ju på deras bekostnad. Hennes penningar komma ju från Svidrigailovs och från lånet på den eländiga pensionen. Och hur skall du skydda dem för Svidrigailovs, för Vassilij Ivanovitj Vachruschin, du, du framtidsmiljonär, du Zeus, som förutbestämmer deras öde! Om tio år kanske! Ja, om tio år har mor kanske blivit blind av att sy och sticka, har kanske dött av tårar och fasta — av svält; och syster? Ja, tänk över, vad kan det inte ha hänt syster om tio år, och vad kan det inte ha hänt under dessa tio år? Kan du gissa det?»

Så pinade och plågade han sig med dessa frågor, ja, till och med med en viss vällust. Det var för resten inga nya, inga först nu uppdykande, utan gamla, sorgligt bekanta frågor. De hade redan länge marterat honom och hade redan ofta slitit sönder hans hjärta. För länge, länge sedan hade detta kval uppstått hos honom, hade ökats, hade hopat sig, hade mognat och antagit form av en förfärlig, vild och fantastisk fråga, som marterade sönder hans hjärta och hans förstånd med ett oavvisligt krav på lösning. Och nu träffade honom moderns brev plötsligt som ett åskslag. Klart var det, att nu var det ej längre tid att ängslas och passivt tåla, att reflektera över det omöjliga i att lösa dessa frågor, nu måste man ovillkorligen handla och det genast, ögonblickligt. För varje pris måste ett beslut fattas, vilket som helst, eller...

»Eller alldeles uppgiva allt vad liv heter!» utropade han plötsligt förtvivlat; »eller tåligt bära sitt öde, komma, vad komma vill; en gång för alla kväva allt uti sig — och alldeles avsäga sig all rätt att verka, att leva och att älska.»

»Förstår ni, förstår ni, min herre, vad det vill säga att inte mera ha någon utväg?» föll honom plötsligt in Marmeladovs fråga från gårdagen; »var och en måste likväl ha möjligheten att finna någon utväg...»

Plötsligt for han tillsammans. En tanke, även från gårdagen, flög honom genom huvudet. Men detta var icke orsaken, varför han for tillsammans; han visste ju, han anade att denna tanke måste komma, han väntade den och den tanken var ju ej heller från gårdagen. Men skillnaden låg däri, att en månad sedan, ja, till och med ännu i går var denna tanke endast ett hjärnspöke... men nu, nu plötsligt, tedde den sig ej längre som ett hjärnspöke, han såg den i ett nytt, fruktansvärt och honom alldeles okänt ljus... Det var som ett slag för huvudet — det svartnade för hans ögon.

Han såg sig hastigt omkring, som om han sökte något. Han kände behov att sätta sig och sökte efter en bänk; han gick längs K—boulevarden. Omkring hundra steg framför honom stod en bänk; han skyndade dit, så hastigt han kunde; men på vägen hände honom ett litet äventyr, som för några minuter fängslade hela hans uppmärksamhet.

Då han såg sig om efter bänken, märkte han ungefär tjugo steg framför sig en kvinna, men gav ej akt på henne i början, lika litet som han givit akt på andra föremål, som hittills flyktigt passerat förbi honom. Det hade redan ofta hänt honom, att han t. ex. gått hem utan att det minsta kunna erinra sig vägen, som han tagit; det hade blivit honom en vana att gå på detta sätt. Men hos kvinnan, som gick framför honom, var det något så egendomligt och vid första blicken iögonenfallande, att hans uppmärksamhet småningom stannade vid henne — i början med obehag och förtret, sedermera med allt större och större nyfikenhet. Han ville slutligen komma på det klara med, vad det egentligen var, som var så iögonenfallande hos kvinnan. För det första tycktes det vara en ännu ganska ung flicka; hon gick barhuvad i värmen, utan parasoll och utan handskar och svängde på ett egendomligt sätt med händerna. Hon bar en tunn sidenklänning, vårdslöst påsatt, knappast igenknäppt; baktill, nedanför livet, var den sönderriven och en slamsa hängde ned. En liten halsduk var kastad om den nakna halsen, men hängde alldeles på sned. Flickan gick osäkert, stapplade och vacklade till och med hit och dit. Denna syn fängslade till sist Raskolnikovs hela uppmärksamhet. Han hann upp flickan alldeles bredvid bänken; då hon kom till bänken, föll hon tungt ned på den, lät huvudet sjunka bakåt och slöt ögonen, synbarligen alldeles uttröttad. Då han närmare betraktade henne, såg han, att hon var alldeles drucken. En sällsam och besynnerlig syn, han trodde knappt sina ögon! Framför sig såg han ett rätt ungt anlete, omkring sexton år gammalt, måhända även bara femton — litet, blont, täckt, blossande och nästan pussigt. Flickan hade knappt något medvetande kvar; hon hade kastat det ena benet över det andra och därvid blottat det mer än passande; efter allt att döma visste hon knappt, att hon befann sig på gatan.

Raskolnikov satte sig ej och ville ej heller gå; han stod obeslutsam framför henne. Denna boulevard brukar för det mesta vara öde, men nu vid tretiden och i denna värme var den nästan alldeles tom på människor. Men på sidan, ungefär femton steg bort, stannade en herre vid boulevardkanten, som synbarligen hade stor lust att närma sig flickan — troligtvis av något särskilt skäl. Han hade uppenbarligen även märkt henne redan på avstånd och sökt hinna upp henne, men Raskolnikov hade kommit honom i vägen. Han kastade vreda blickar på honom men sökte dölja dem för honom och väntade otåligt på, att den honom i vägen stående trashanken skulle gå. Saken var klar. Herrn var omkring trettio år gammal, kraftig, korpulent, med ett ansikte av mjölk och blod, röda läppar, mustascher och mycket sprättaktigt klädd. Raskolnikov blev rasande; han kände plötsligt lust att förolämpa den där tjocke sprätten. Han lämnade flickan ett ögonblick och gick emot honom.

»Ohoj, ni, Svidrigailov! Vad gör ni där?» skrek han till honom, knöt nävarna och skrattade, under det fradgan stod honom om munnen.

»Vad vill det säga?» frågade herrn strängt, i det han rynkade ögonbrynen och förundrad mätte honom från topp till tå.

»Packa er i väg, vill det säga!»

»Vad understår du dig, lymmel!»

Och han lyfte käppen. Raskolnikov anföll honom med knytnävarna utan att betänka, att den kraftige mannen med lätthet kunde upptaga striden med två sådana som han. Men i samma ögonblick grep honom en kraftig hand bakifrån och en polis stod emellan dem.

»Lugna er, mina herrar, få inte slåss på öppen gata. Vad vill ni? vem är ni?» vände han sig barskt mot Raskolnikov, då han märkte dennes trasiga yttre.

Raskolnikov såg uppmärksamt på honom. Det var ett trohjärtat soldatansikte med grå mustascher och kindskägg samt förståndig blick.

»Ni! Just er behöver jag!» ropade han och grep hans hand. »Jag är en för detta student, heter Raskolnikov... det kan ni också lägga märke till», vände han sig till honom, »och kom nu, skall jag visa er något...»

Och i det han grep polisbetjänten vid handen, drog han honom bort till bänken.

»Där, ser ni, hon är alldeles berusad, kom nyss längs boulevarden, ser inte ut för att vara en av yrket. Säkert har man druckit henne full och förfört henne någonstädes... för första gången... ni förstår?... och sedan kört ut henne på gatan. Ser ni, hur klänningen är söndersliten, ser ni, hur illa den är påsatt, hon har ej kunnat taga på sig den själv, det har varit ovana, manliga händer, det syns nog. Och vill ni nu se på den där sprätten, som jag nyss ville tukta. Jag känner honom inte, ser honom för första gången; men han hade också redan fått korn på henne, den druckna, medvetslösa. Han hade alltför gärna gått fram till henne, tagit henne med sig — och fört henne i dylikt tillstånd någonstädes. Det är alldeles säkert, tro mig, jag bedrar mig ej. Jag har själv sett, hur han lagt märke till och följt efter henne, jag kom honom i vägen och nu väntar han bara på, att jag skall gå. Nu har han dragit sig tillbaka litet, låtsar rulla sig en cigarrett... Huru skola vi bära oss åt för att befria henne från honom? Vi kunna väl skaffa henne hem? — tänk efter en smula!»

Polisen hade genast begripit och övervägt allt. Varför den tjocke herrn stod där, det förstod han nog, men icke alldeles, hur flickan kommit dit. Han böjde sig ned för att betrakta henne närmare och ett innerligt medlidande avspeglade sig i hans ansikte.

»Åh, så’n skada!» sade han och skakade på huvudet. »Bara barnet än. Förförd är hon, det är säkert. Hör på, fröken», började han, »var bor ni?» Flickan öppnade sina trötta, glåmiga ögon, såg slött på de frågande och värjde med händerna ifrån sig.

»Hör», sade nu Raskolnikov (han letade i fickan och tog fram tjugo kopek), »se där! Skaffa en droska och för hem henne. Om man bara kunde få veta adressen!»

»Fröken, fröken!» började nu polisen på nytt, i det han stoppade på sig pengarna, »jag skall genast hämta en droska och själv föra henne hem. Vart befaller ni? Varthän? Var bor ni?»

»Bort!... varför förföljer ni mig?» viskade flickan och stötte honom ifrån sig.

»Men så gement, så nedrigt! Ack, en så’n skam, en så’n skam, fröken!» Han skakade ånyo på huvudet, i det han uttryckte sitt medlidande för henne.

»Det är en kinkig sak!» sade han, vänd till Raskolnikov och betraktade honom flyktigt från huvud till fot. Även han föreföll honom misstänkt: »själv är han klädd i trasor, men ändå ger han ut pengar!»

»Var det långt härifrån ni fann henne?» sporde han honom.

»Jag sade er ju, att hon gick framför mig och stapplade här på boulevarden. När hon kom till bänken, föll hon ned på den.»

»Ack, vad får man inte se för ena gemena saker nu för tiden, Herre Gud! Man har förfört henne, det är klart! Se där, även klänningen är sönderriven... ack, vilken liderlighet ges det inte här i världen! Kanske är hon till och med av bättre folk, om också fattigt... Nu för tiden finns det många sådana. Ett så fint utseende hon har, alldeles som en fröken!» Och han böjde sig ned över henne.

Kanske växte även sådana döttrar upp åt honom, i hans hem, »alldeles som fröknar och med lika fint utseende», till det yttre väluppfostrade och à la mode.

»Huvudsaken är», ivrade Raskolnikov, »att hon inte faller i händerna på den där skurken! Då skulle ju också han ytterligare skända henne! Det syns ju på honom, vad han har i sinnet; se, den uslingen, han går inte sin väg!»

Raskolnikov talade högljutt och pekade med fingret rakt ditåt. Den andre hörde det, ville ånyo bliva ond, men besinnade sig och inskränkte sig till att kasta en föraktfull blick på honom. Därpå gick han ytterligare ungefär tio steg åt sidan och blev åter stående.

»Att inte den där kommer åt henne, det kan man nog sörja för», sade polisen eftertänksamt. »Om hon bara kunde säga, vart man skulle föra henne, men... fröken, fröken!» Och han böjde sig ånyo ned över henne.

Plötsligt slog hon helt och hållet upp ögonen, såg uppmärksamt omkring sig, liksom hade hon begripit något, stod upp från bänken och gick åter tillbaka åt samma håll, varifrån hon hade kommit. »Fy, oblyge, låt mig vara!» sade hon och värjde än en gång ifrån sig. Hon gick hastigt, men liksom förut mycket ostadigt. Sprätten gick efter henne, men i en annan allé, utan att släppa henne ur sikte.

»Var ni lugn bara, jag låter honom inte få henne», sade polisen beslutsamt och följde dem.

»Ack, den här liderligheten nu för tiden!» upprepade han högt och suckade.

Med ens var det Raskolnikov, som hade en orm stungit honom; i ett ögonblick var han som förändrad.

»Hör ni! ohoj!» ropade han efter polisen.

Denne vände sig om.

»Låt det vara! Vad rör det er! Låt henne löpa! Låt honom få sin vilja fram (han pekade på sprätten). Vad angår det er?»

Polisen förstod honom icke, utan såg storögd på honom. Raskolnikov skrattade.

»He, he!» menade polisen, vinkade avböjande med handen och gick efter flickan och sprätten; han höll nog Raskolnikov för förryckt eller något ännu värre.

»Mina tjugo kopek gingo då sin väg», sade Raskolnikov elakt, då han var ensam, »nå, han kan ju också taga emot litet av den andre och låta flickan löpa med honom, därmed slutar det väl... Och varför skulle jag blanda mig däruti! Är det väl min sak att vilja hjälpa någon? Har jag kanske rätt att hjälpa? Låt dem också ömsesidigt sluka varandra med hull och hår, vad angår det väl mig? Och med vilken rätt tordes jag giva bort de tjugo kopeken, voro de då mina?»

Det blev honom tungt om hjärtat; han satte sig på bänken. Hans tankar voro orediga... det var nästan omöjligt för honom att tänka följdriktigt på något. Han hade helst glömt sig och allt, för att, när han vaknade, börja ett nytt liv.

»Stackars flicka!» sade han, under det han såg på den tomma bänken... »När hon kommer till sig, skall hon gråta, se’n får hennes mor veta det — hon skall slå henne, piska henne med ris; skam och smärta får hon lida, kanske jagas hon till och med från hemmet. Men om hon också inte förskjutes, skall likväl någon Darja Fransovna snusa upp henne och min stackars flicka får laga sig undan än hit, än dit. Därpå följer sjukhuset (så går det nämligen dem, som till utseendet leva helt ärbart hos sina mödrar, men synda i hemlighet)... nå, och se’n återigen sjukhuset... brännvinet... krogen... än en gång sjukhuset... och vid nitton eller till och med endast aderton år äro de alldeles förstörda. Såsom om jag inte redan sett sådana! Och hur blevo de det? Just på samma vis gick det till... fy tusan! Men vad angår det väl mig? Man säger ju, det skall så vara. Så och så många procent, säger man, måste årligen gå till spillo... de måste naturligtvis gå åt helvete, för att de andra må kunna hålla sig friska och sunda. Procent! I sanning, man har vackra ord nu för tiden, sådana lugnande, vetenskapliga ord. Man säger procent och behöver inte vidare taga vid sig. Ja, om det vore ett annat ord, nå då... vore det kanske mera oroande... Men om nu Dunetjka också skulle komma att räknas med under dessa procent, under den ena eller andra?...»

»Men vart går jag då egentligen?» tänkte han plötsligt. »Besynnerligt, jag hade dock ett skäl, varför jag gick ut? Då jag hade läst brevet, gick jag... till Vassilij Ostrov, till Rasumichin gick jag, riktigt, till honom var det således, nu kommer jag ihåg det. Men varför egentligen? Och hur fick jag den tanken att gå till Rasumichin? Märkvärdigt!»

Han förundrade sig över sig själv. Rasumichin var en av hans forna universitetskamrater. Då Raskolnikov ännu gick vid universitetet, hade han nästan alldeles ingen kamrat; han höll sig på avstånd från alla, besökte ingen och tyckte ej om, att man hälsade på honom. Också vände sig snart alla ifrån honom. Han deltog varken i sammankomster eller samkväm eller nöjen. Han arbetade strängt, utan att skona sig, därför aktade man honom visserligen, men ingen höll av honom. Han var mycket fattig, men högmodig och icke meddelsam, såsom om han hade något att förhemliga. Några kamrater föreföll det, som om han såg ned på alla liksom på barn; såg ned på dem, liksom stode han över dem alla i utrustning, i kunskaper och stadga och blickade ned på deras intressen och åsikter såsom på något underordnat.

Endast med Rasumichin var han förtrolig, det vill säga icke egentligen förtrolig, utan meddelsammare, uppriktigare. Det skulle för övrigt också varit svårt att stå på någon annan fot med Rasumichin. Det var en övermåttan glad och meddelsam pojke, godmodig och rättfram. Men under hans rättframhet dolde sig djup och andligt värde. De bättre av hans kamrater förstodo honom, men alla höllo av honom. Ehuru han ibland föreföll tämligen enfaldig, var han dock ingenting mindre än dum. Hans utseende var uttrycksfullt; han var stor, mager, alltid illa rakad, hade svart hår. Ibland ställde han till krakel; man ansåg honom vara en Herkules. En natt slog han med ett enda slag en lång räkel till nattväktare till marken. Dricka kunde han utan ända — men kunde också alldeles låta bli det; ibland begick han dumheter, till och med oanständigheter, dock kunde han också vara själva artigheten. Rasumichin hade även den egenskapen, att intet missöde kunde sätta honom i dåligt lynne och inga kinkiga förhållanden nedslå honom.

Om han hade tak över huvudet, om han hade att utstå den mest sugande hunger eller den skarpaste köld — ingenting kunde bringa honom ur fattningen. Han var mycket fattig, men födde sig själv med allehanda arbeten. Han hade en mängd källor, ur vilka han kunde ösa, självförståendes endast genom arbete. En gång hade han icke eldat i sitt rum under en hel vinter och påstod, att det till och med vore behagligare, emedan man sov bättre, när det var kallt. Nu hade han också nödgats lämna universitetet, dock icke för längre tid; han bemödade sig av alla krafter att ordna sina angelägenheter så, att han åter kunde fortsätta sina studier. Raskolnikov hade icke besökt honom på omkring fyra månader och Rasumichin visste icke en gång, var han bodde. För omkring två månader sedan hade de mött varandra på gatan, men Raskolnikov vände sig bort och gick till och med över på andra sidan för att icke bliva bemärkt. Rasumichin hade visserligen sett det, men gick för att icke stöta sin vän.

V.

»Ack ja, jag ville ju ännu för en stund sedan bedja Rasumichin om arbete, han skulle skaffa mig lektioner eller något annat...» påminde Raskolnikov sig, »men varmed skall han väl nu kunna hjälpa mig? Antag, att han verkligen skaffar mig några lektioner, antag till och med, att han delar sitt sista öre med mig; om han har något själv, så att jag kunde köpa mig ett par nya stövlar och snygga upp mig en smula för att bliva i stånd att giva de där lektionerna... hm... nå, och se’n då? Vart kommer jag med de få kopparslantar jag får för dem? Är det kanske, vad jag nu behöver? Det är rent av löjligt att gå till Rasumichin...»

Frågan, varför han nu ville söka upp Rasumichin, oroade honom mer än det såg ut att göra. Han sökte med oro finna någonting olycksbådande i detta till synes helt och hållet likgiltiga steg.

»Hur kan det då falla mig in att vilja ordna mina angelägenheter med Rasumichins hjälp — att söka räddning hos Rasumichin?» sporde han sig själv med förvåning.

Han tänkte efter och gned sig i pannan; och besynnerligt nog, helt plötsligt och av en slump fick han efter ett mycket långt eftertänkande ett infall.

»Hm... till Rasumichin», sade han lugnt och såsom till följd av ett avgörande beslut — »till Rasumichin går jag, naturligtvis, men — inte nu... Jag går till honom dagen därpå... efteråt, sedan det blivit fullgjort, och då mitt nya liv börjar.»

Hastigt kom han till besinning.

»Efteråt!» ropade han och sprang upp från bänken — »ja, skall detta då ske? Skulle det verkligen kunna ske?»

Han gick skyndsamt vidare, sprang nästan. I förstone hade han för avsikt att återvända hem, men det bar honom emot; i den där vrån, i det där förskräckliga, gula kyffet hade denna förfärliga tanke mognat hos honom under sista månaden — han skyndade framåt.

Hans nervösa skälvning blev riktigt feberaktig, han fick till och med frossa; i en sådan hetta frös han! Med en häftig ansträngning började han nästan omedvetet, liksom i följd av ett inre tvång, att upptaga sin omgivning i sig för att liksom skaffa sin själ en förströelse; men det lyckades icke bra för honom och han återföll alltid på nytt i grubblerier. När han så på nytt kom till sig själv, lyfte upp huvudet och såg sig omkring, så hade han genast åter glömt, vad han strax förut tänkt på och vad han gått förbi. På detta sätt hade han gått genom hela Vassilij Ostrov, hade kommit ända till lilla Neva, där han gick över bron och riktade sina steg mot ön. Trädens gröna löv och den friskare luften hade i början en välgörande verkan på hans trötta ögon, som voro vana vid stadens damm, kalk och stora, tätt hoppackade, nedtryckande hus. Här var det ingen luft, som kvävde en, ingen stank, inga krogar. Men snart övergingo även dessa nya, angenäma känslor i sjukliga och retliga. Understundom blev han stående framför en i grönt inbäddad villa, blickade genom stängslet, såg på avstånd, på balkonger och terrasser, utstyrda fruntimmer och i trädgården lekande barn. Men i synnerhet sysselsatte han sig med blommorna, dessa betraktade han längst. Även mötte han eleganta kalescher, ryttare och ryttarinnor, han såg nyfiket på dem och hade glömt dem, ännu innan de försvunnit från hans ögon. En gång stannade han och räknade efter sina penningar, det återstod honom ännu trettio kopek: »Tjugo åt polisen, tre åt Nastazsja för brevet — och så lämnade jag i går fyrtiosju till femtio kopek hos Marmeladovs», tänkte han; snart därpå hade han glömt räkningen och kunde icke en gång påminna sig, varför han tagit upp penningarna ur fickan. Då han gick förbi ett simpelt matställe kände han, att han var hungrig. Han gick in, drack ett glas brännvin och köpte ett stycke pirog, som han förtärde under vägen. Han hade icke druckit brännvin på länge, och ehuru det endast var ett glas han druckit, verkade det likväl genast på honom. Han kände sig tung i benen och började bliva sömnig. Han begav sig på återvägen, men då han kommit till Petrovskij Ostrov, stannade han alldeles utmattad, vek av från vägen, gick in bland buskarna, kastade sig i gräset och föll genast i sömn.

När sinnet befinner sig i ett sjukligt tillstånd, framstå drömmarna ofta mycket tydliga och i ovanlig överensstämmelse med verkligheten. Ibland uppstår det en vidunderlig bild, vars hela gestaltning och daningsprocess har att uppvisa sådana otroligt fina och det hela motsvarande, konstnärliga detaljer, att den drömmande aldrig skulle kunnat frambringa något dylikt i vaket tillstånd, till och med om han vore en Pusjkin eller en Turgenjev. Dylika drömmar, dylika sjukliga drömmar fastna länge i minnet och göra ett kraftigt intryck på en organism, som redan förut är förstörd och upprörd.

Raskolnikov hade en förfärlig dröm. Den försatte honom tillbaka till hans barndom, till hans födelsestad. Han är sju år gammal och promenerar på kvällen en högtidsdag i sällskap med sin far utanför staden. Vädret är mulet, luften kvävande, trakten alldeles så, som den fäst sig i hans minne; nu i drömmen stod den till och med ännu tydligare för honom, än då han var vaken. Den lilla staden ligger där alldeles fritt liksom på flata handen, intet träd runt omkring; endast långt, långt bort i fjärran, alldeles vid synrandens slut, ser man den svarta kanten av en skog. Några steg bakom det sista gårdsplanket i utkanten av staden ligger en brännvinskrog, som alltid gjort ett obehagligt intryck på honom, till och med ingivit honom fasa, då han gick förbi där med sin far. Det var alltid en sådan massa människor där, som skreko, skrattade, grälade, sjöngo oanständiga visor med sina hesa strupar och slogos titt och ofta; i grannskapet av den där krogen ströko alltid så många druckna och avskräckande sällar omkring... Då han mötte dem, tryckte han sig tätt till sin far och darrade häftigt. Förbi krogen går en landsväg, som alltid är dammig och dammet därpå är så svart. Den slingrar sig långt bort och omkring trehundra steg från krogen viker den av åt höger omkring stadens kyrkogård. Mitt i kyrkogården står en kyrka av sten med grön kupol, dit han två gånger om året plägade gå med far och mor till middagsgudstjänsten, då man läste själamässorna för hans mormor, som längesedan var död och vilken han aldrig känt. Varje gång tog man då kutja^[5] med sig på ett vitt fat med en servett över; kutjan var lagad av ris med socker och rosiner, som voro intryckta i risen i form av ett kors. Han älskade denna kyrka och de åldriga helgonbilderna, som till största delen voro utan ramar, och den gamla prästen med sitt darrande huvud. Bredvid mormoderns grav, som var betäckt med en stenskiva, befann sig även hans yngre broders grav, vilken hade dött sex månader gammal och som han ej heller känt eller kunde erinra sig; men man hade sagt honom, att han hade haft en liten bror och varje gång han besökte kyrkogården, korsade han sig fromt och vördnadsfullt framför hans grav, bockade sig ned och kysste den.

Och nu drömmer han, att han går med sin far på vägen till kyrkogården och att de passera förbi brännvinskrogen. Fadern håller honom vid handen och han ser sig oroligt om efter krogen. En särskild omständighet drager hans uppmärksamhet till sig: denna gången ser det ut, som vore där en folkfest, en hop utpyntade flickor, kvinnor med sina män och allehanda slödder röra sig i brokigt vimmel. Alla äro druckna, alla sjunga, och bredvid ingången står en bondvagn, en sällsam bondvagn, en av det slaget, som förspännas med stora draghästar och på vilka man plägar köra varor och brännvinsfat. Han hade alltid gärna sett, huru dessa tjocka draghästar med sin långa man lugnt och jämnt drogo hela berg efter sig, som det tycktes utan synnerlig ansträngning och liksom det ginge lättare för dem, då vagnen var lastad än då den icke var det. Men nu var det egendomligt nog en liten mager, ljusbrun bondmärr, som stod förspänd framför en dylik stor lastkärra, en av dessa stackars utmärglade hästar, vilka, såsom han så ofta sett, mödosamt släpa efter sig en stor träfora eller ett hölass, i synnerhet om de bliva stående i smutsen eller ett hjulspår; och så piska bönderna alltid på, så att det gör så ont, så rysligt ont, till och med på mulen och över ögonen. Och det pinade honom alltid så svårt, det gjorde honom så ont att se på det, att han knappt kunde hålla tårarna tillbaka; hans mor brukade då alltid taga bort honom från fönstret. Men nu började det plötsligt bliva mycket bullersamt. Från krogen kommo de ut under skrän och sång och med gitarrer, galna och alldeles druckna, stora karlar med röda och blå skjortor och med rockarna över axlarna.

»Stig opp, stig opp allihopa!» ropar en, en ung man med bred nacke och ett köttigt, rött ansikte. »Stig opp, jag tar er med mig allihopa!» Alla skratta och skrika:

»En så’n märr, hon ska’ just kunna dra’ många!»

»Är du vid dina sinnen, Mikolka, som sätter ett så’nt eländigt kräk för en dylik lastkärra!»

»Den ljusbruna har då visst sina tjugo år på nacken?»

»Stig opp bara, jag tar er med mig allihopa!» skriker Mikolka ånyo, i det han först hoppar upp i vagnen, griper tömmarna och ställer sig upprätt främst i vagnen. »Den bruna har Matuej tagit med sig», ropar han ned från vagnen. »Det här usla kräket kommer mig att spricka av förargelse, pojkar; jag ville helst göra av me’n, det är bara en oduglig matvarg. Stig på bara, säger jag er! Jag ska’ låta henne springa, det ska’ hon få se!» Och han tar piskan i handen för att med vällust gå löst på den ljusbruna.

»Nå, stig opp då, ni hör ju, att han ska’ låta henne springa!...» hånar packet.

»Hon har inte sprungit på tio år, menar jag...»

»Ska’ just springa vackert!»...

»Ingen misskund, pojkar, ta’ var och en sin piska... och laga er i ordning se’n!»

»Pass på nu! Piska på!»

Alla klättra under skratt och hån upp på Mikolkas vagn. Det var sex, men det var ännu rum kvar. Man tog ytterligare med sig en tjock, röd kvinna. Hon var bjärt utpyntad, knäckte nötter och såg mycket belåten ut. Slöddret runt omkring skrattade. Det var ju, så en kunde skratta sig fördärvad, en så’n hängfärdig märr skulle dra hela den där bingan och så springa till! Två karlar på vagnen fattade genast sina piskor för att hjälpa Mikolka. Det skallar ett hoj. Hästen anstränger sig av alla krafter, men kommer knappt steg för steg framåt, stånkar, kvider och böjer sig av smärta under piskslagen, som likt en hagelskur falla ned på henne. Skrattet i vagnen och bland hopen fördubblas, men Mikolka blir rasande och piskar ursinnigt på hästen, såsom om han verkligen ville få henne att springa.

»Låt mig få vara med också, pojkar!» ropar en karl från hopen, som likaledes fick lust att deltaga.

»Sätt dig på bara! Sätt er på allihop’!» skriker Mikolka — »hon ska’ dra’ alla. Jag ska’ piska ihjäl henne.» Och därunder slår han och slår och vet redan icke mer av raseri, vad han ännu skall få att piska på med.

»Pappa, pappa lilla!» ropar barnet till fadern. »Pappa, se så de bära sig åt! Pappa lilla, så de slå den stackars hästen!»

»Kom, kom!» säger fadern, »de äro druckna, övermodiga, de narrarna. Kom, se inte dit!» och han vill föra bort honom, men han rycker sig lös från honom och springer utan att giva akt på något fram till hästen. Men det går det stackars djuret illa; det kan knappt draga andan, blir stående, drager igen och är i begrepp att falla.

»Piska ihjäl henne!» skriker Mikolka. »Hon må stryka med! Jag slår ihjäl henne!»

»Har du då intet kors^[6], eländige!» ropar en gammal man ur hopen.

»Har man väl nå’nsin sett, att en så’n märr ska’ kunna dra’ ett så tungt lass», tillfogar en annan.

»Du tar sent livet av’na!» säger en tredje.

»Låt mig hållas! Hon är min! Jag gör vad jag vill. Sätt er, sätt er på allihop’! Jag vill prompt, att hon ska’ springa!»...

Plötsligt skallar ett allmänt skratt, som överljuder allt. Hästen tål icke längre slagen, som falla allt tätare, utan börjar slå bakut. Till och med den gamle mannen kan icke låta bli att instämma. Det var ju också för löjligt! en så’n eländig gammal krake ger sig till att slå bakut!

Två karlar ur hopen hämta ännu några piskor och springa fram till hästen för att anfalla den från båda sidorna.

»På mulen, piska henne på ögonen, på ögonen!» tjuter Mikolka.

»En visa, pojkar!» ropar en i kärran, och alla de, som sitta i den, instämma. En fräck sång ljuder; tamburinen klingar, refrängen visslar man. Den tjocka kvinnan knäcker nötter och skrattar belåtet.

... Han springer fram till hästen, han springer framför den, han ser, hur man piskar den på ögonen, rakt på ögonen! Han gråter. Hans hjärta är nära brista, tårarna rinna. Ett piskslag träffar hans ansikte; han känner det ej, han vrider händerna, skriker, kastar sig mot den gamle med det grå skägget, vilken skakar på huvudet och ogillar alltsammans. En kvinna tager honom vid handen och vill leda bort honom, men han sliter sig lös och springer ånyo fram till hästen. Det är snart slut med hennes krafter, dock börjar hon än en gång att slå bakut.

»Må djävul’n ta’ dig!» skriker Mikolka i fullt raseri. Han kastar bort piskan, bockar sig ned och tager en lång, tjock tistelstång från kärran, fattar den med bägge händerna och gör en väldig ansats att slå till.

»Han slår henne till jorden!» ropa de kringstående.

»Han slår ihjäl henne!»...

»Hon är min egendom!» skriker Mikolka och låter tistelstången falla med ett tungt slag. Man hör det tunga slaget.

»Piska henne, piska! Vad gapa ni på!» ropa röster ur hopen.

Mikolka lyfter stången för andra gången och ännu ett slag faller med all kraft på det olyckliga djurets rygg. Det sjunker ned med bakkroppen, men springer åter upp och drager med alla sina återstående krafter åt alla sidor för att komma ur fläcken. Men från alla håll falla piskslagen på det, tistelstången lyftes och faller för tredje gången, så för fjärde gången, regelbundet, med all kraft. Mikolka är ursinnig över, att det icke vill lyckas honom att döda djuret med ett slag.

»Hon är seglivad!» ropar man.

»Hon stupar genast, gosse, här ska’ hon ge opp andan!» skriker en ur hopen.

»Ge’na ett hugg med yxan, laga att det blir fort slut!» ropar en annan.

»Åh, måtte djävul’n ta’ dig! Plats här!» skriker Mikolka rasande, kastar bort tistelstången och tar fram ett järnspett ur kärran. »Se opp!» ropar han och tilldelar sitt arma djur ett slag med all styrka, varav han var mäktig. Märren vacklade, sjönk ihop, sökte draga, men järnspettet föll ännu en gång med all kraft på dess rygg — och hon sjunker ned, som om alla fyra benen på henne på en gång blivit avslagna.

»Gör slut på henne!» skriker Mikolka och hoppar liksom från sina sinnen ned ur kärran. Flera karlar, likaledes druckna och röda av upphetsning, hugga tag i vad som kommer i deras händer — piskor, klubbor, tistelstänger och springa fram till det döende djuret. Mikolka ställer sig vid sidan av det och går löst på det med järnspettet. Märren sträcker fram mulen, suckar djupt och dör.

»Han har gett henne, vad hon behöver!»

»Varför ville hon då inte springa!»

»Hon är min egendom!» skriker Mikolka med järnspettet i handen och blodstrimmiga ögon, liksom beklagade han, att det icke fanns mera att slå på.

»Nå, du har då säkert inte något kors på kroppen!» ropa redan flera stämmor ur hopen.

Men den stackars gossen är alldeles från sina sinnen. Gråtande tränger han sig genom packet fram till hästen, omfamnar hans döda, blodfläckade mule och kysser den, kysser henne på ögonen, på läpparna... Hastigt springer han upp och kastar sig i fullt raseri mot Mikolka. I detta ögonblick lyckas det hans far, som redan länge sökt komma fram till honom, att slutligen få tag i honom och föra honom ut ur trängseln.

»Kom, kom!» säger han till honom, »kom med hem!»

»Pappa! Varför ha de... slagit ihjäl... den stackars lilla hästen?» snyftar han; andedräkten sviker honom och ett rop av smärta tränger sig upp ur hans sammanpressade bröst.

»De äro druckna, föra ofog, det angår oss inte, kom!» säger fadern. Han slingrar armarna kring fadern, men hans bröst är krampaktigt sammanpressat. Han vill draga efter andan, skriker till... och vaknar.

Han vaknade badande i kallsvett. Håret hängde vått ner i ansiktet på honom, han kippade efter andan och ännu full av ångest och fasa reste han sig upp.

»Gud vare lovad, det var bara en dröm!» sade han och satte sig under ett träd, i det han drog tungt efter andan. »Men vad har det att betyda? Skulle det kanske vara början till nervfeber? en sådan vidrig dröm!»

Hela hans kropp var som sönderbruten; dystert och mörkt var det i hans själ. Han satte armbågarna mot knäna och stödde huvudet i bägge händerna. »Herre Gud!» ropade han, »är det då möjligt, är det då verkligen möjligt, att jag vill taga en yxa, krossa skallen på henne... att jag vill vada i klibbigt, varmt blod, att jag vill bryta upp ett lås, stjäla... och darra av ångest, gömma mig, nedsudlad av blod... med yxan i handen... Herre Gud! är det då möjligt?»

Han darrade som ett asplöv.

»Vad är det då, jag i själva verket tänker göra?» fortfor han, i det han sökte lugna sig själv, djupt bestört och... »Jag visste ju i alla fall, att jag inte skulle kunna stå ut med det; varför har jag då gått och pinat mig ända tills nu? I går, då jag blott gick dit på prov, i går övertygade jag mig likväl fullständigt om, att jag inte skulle komma ut med det. Varför går jag då och pinar mig längre därmed? Vad tvivlar jag då ännu alltid på? Jag sade ju redan i går, då jag gick ner för trappan, att det vore gement, äckligt, nedrigt... blotta tanken gjorde mig sjuk och jag fasade för mig själv!»

»Nej, jag kan icke, jag kan icke förmå mig att göra det! Om också alla mina beräkningar inte lämna rum för något tvivel, om också allt, vad i denna månad blivit beslutat, är klart som dagen, lika ofelbart som ett räkneexempel! Herre Gud! Jag skall i alla fall inte kunna besluta mig därför! Jag går ju dock inte i land med det, bringar det inte till utförande!... Än se’n, varför har jag då ända tills nu...»

Han stod upp, såg sig förvånad omkring, undrade huru han kommit dit och gick till T—bron. Han var blek, hans ögon brände, alla lemmar voro kraftlösa, men det föreföll honom, som om han åter kunde andas ut mera fritt. Han kände, att han kastat av denna förfärliga börda, som så länge hade tyngt på honom, och han blev lättare och nöjdare till mods. »Herre Gud», bad han, »visa mig vägen och jag vill förjaga detta förbannade bländverk!»

Då han gick över bron, såg han lugnt och tyst på Neva och på den strålande solnedgången. Oaktat sin svaghet kände han ingen trötthet. Det föreföll honom, som om den böld, vilken under den sista månaden hade bildat sig på hans hjärta, med ens hade gått upp. Frihet, frihet! Han känner sig nu fri från denna trollmakt, detta rus, dessa djävulens ingivelser.

Sedermera, då han återkallade för sitt minne denna tid och ånyo genomgick allt, punkt för punkt, vad som dessa dagar försiggått inom honom, slog honom en, om också i grunden taget icke ovanlig omständighet, vilken dock senare föreföll honom som en förutbestämmelse av hans öde.

Han kunde nämligen icke begripa och förklara för sig, varför han, som dock, trött och utmattad, naturligtvis borde ha slagit in på den rakaste och kortaste vägen hem, just hade tagit vägen över Hötorget; en väg, som han alls icke behövt passera. Det var visserligen ingen stor, men i alla fall en avgjord omväg, och alldeles onödig. Visserligen hade det väl redan hänt honom ett dussin gånger, då han gick hem, att han icke kunde minnas de gator, som han gått. Men varför, frågade han sig alltid, varför hände det just denna gång ett så viktigt, för honom avgörande och dock så rent tillfälligt sammanträffande av omständigheter på Hötorget, just den timmen, den minuten av hans liv, i den sinnesförfattningen och under dessa omständigheter, som endast och allenast voro i stånd att ha den mest avgörande och betydelsefulla inflytelse på hela hans öde. Just som om det väntat honom här!

Klockan var närmare nio, då han gick över Hötorget. Alla försäljare togo ned sina stånd, togo ner sina varor och gingo hem; likaså köparna. Utanför restaurangerna, på de stinkande och smutsiga gårdarna till de närgränsande husen, men i synnerhet utanför öl- och brännvinskrogarna trängdes alla sorters pack och slödder. Raskolnikov föredrog denna plats och de närgränsande gatorna, då han strök omkring utan mål. Här var det ingen högmodig förbigående, som lade märke till hans trasor, och här kunde han visa sig i vilken dräkt som helst utan att väcka någons anstöt. I hörnet av K—gatan hade ett äkta par ett litet stånd, där de sålde garn, band, bomullshalsdukar o. d. De voro likaledes i begrepp att bryta upp hem, men hade försenat sig litet genom samspråk med en bekant. Denna bekanta var Lisaveta Ivanovna eller helt enkelt Lisaveta^[7], såsom man vanligen kallade henne, en yngre syster till den gamla kollegieregistratorsänkan och pantlånerskan Aljona Ivanovna, hos vilken Raskolnikov hade varit dagen förut för att pantsätta sitt ur och göra sitt prov. Han hade redan länge känt denna Lisaveta och även hon kände honom något litet. Hon var en stor, plump, skygg och enfaldig kvinna, nästan svagsint, omkring trettiofem år gammal och hölls av sin syster i ett tillstånd av fullständigt slaveri. Hon måste arbeta dag och natt hos henne, darrande för henne och fick till och med stryk. Hon stod eftertänksamt med ett bylte under armen framför handelsmannen och hans fru och hörde uppmärksamt på dem. De voro ivrigt sysselsatta med att göra något begripligt för henne. Då Raskolnikov plötsligt såg henne framför sig, erfor han en egendomlig känsla, han erfor en slags bestörtning, ehuru det icke låg något ovanligt i detta möte.

»Lisaveta Ivanovna, ni borde egentligen avgöra saken i egen person», sade krämaren högt. »Kom till oss i morgon vid sjutiden; de andra komma då också.»

»I morgon?» sade Lisaveta långsamt och eftertänksamt, som om hon ännu icke hunnit besluta sig.

»Ack, så rädd ni måtte vara för Aljona Ivanovna!» började krämarens hustru, en beslutsam kvinna, att sladdra. »När man ser er så där, skulle man nästan tro, ni vore ett litet barn, och det är inte en gång er köttsliga syster, bara er halvsyster, och ändå har hon en så’n makt över er.»

»Men denna gång säger ni ingenting åt Aljona Ivanovna», inföll mannen, »det är mitt råd, utan kom till oss utan att fråga henne; det är en god affär. Sedermera kan er syster också tänka på saken.»

»När ska’ jag komma således?»

»Klockan sju i morgon afton, och av de andra skall också någon vara där; då kan ni avgöra själv i egen person.»

»Ni kan så gärna dricka te hos oss», tillade hustrun.

»Gott, jag ska’ komma», sade Lisaveta, fortfarande eftertänksamt, och satte sig långsamt i rörelse.

Raskolnikov gick vidare och hörde ingenting mera. Han hade med avsikt gått förbi sakta och obemärkt för att kunna uppsnappa vartenda ord. Hans bestörtning i början hade småningom givit vika för en beklämning, och en kall rysning gick utefter ryggen på honom. Han hade plötsligt och alldeles oväntat fått veta, att Lisaveta, den gamlas syster och enda sällskap, icke skulle vara hemma i morgon precis klockan sju på kvällen, att den gamla följaktligen skulle vara ensam hemma precis klockan sju på kvällen.

Han hade nu icke många steg till sin boning. Han kom hem i samma sinnesstämning som en, den där är dömd till döden, han överlade ingenting och kunde ingenting överlägga, men han kände plötsligt i hela sitt väsen, att han varken längre hade någon fri omdömesförmåga eller fri vilja och att allt nu med ens vore avgjort.

Till och med om han hade velat vänta i åratal på ett lämpligt tillfälle, skulle han dock knappast kunnat räkna på en gynnsammare tidpunkt för den lyckliga utgången av sitt förehavande än den, som nu så oväntat erbjöd sig. I varje fall skulle det varit svårt att en dag i förväg få veta så säkert, med sådan noggrannhet och med så ringa risk, utan alla farliga efterfrågningar och undersökningar, att vid den och den tiden nästa dag skulle denna gamla kvinna, mot vilken han hade ett anslag i sinnet, vara mol ensam hemma.

VI.

Efteråt erfor Raskolnikov tillfälligtvis, varför krämaren och hans hustru hade bjudit Lisaveta till sig. Det var i en helt vanlig angelägenhet. En fattig familj, som ämnade resa bort, sålde sina saker, kläder o. s. v. Då det nu var ofördelaktigt att sälja dem direkt på torget, så sökte de en mellanhand; men Lisaveta uträttade dylika affärer, fick kommissionsarvode därför och hade många kunder, alldenstund hon var ärlig och alltid bjöd det högsta priset. Det pris, som hon en gång bestämt, stannade hon också vid. Dessutom talade hon endast föga och var såsom redan sagts ödmjuk och skygg.

Raskolnikov hade på sista tiden blivit vidskeplig. Ännu långt efteråt fortforo även vissa spår av vidskepelse att göra sig gällande hos honom. Senare var han beständigt böjd för att i hela denna sak se en viss förutbestämmelse, ett hemlighetsfullt spel av krafter, liksom en inverkan av särskilda inflytelser och ett egendomligt sammanträffande av omständigheter. Redan föregående vinter hade en bekant student, Pokorev, före sin avresa till Charkov tillfälligtvis under ett samtal meddelat honom den gamlas adress, i händelse han önskade pantsätta något. Men han hade på lång tid icke haft någon anledning att gå till henne, alldenstund han gav lektioner och på detta sätt kunde slå sig igenom. Först för halvannan månad sedan erinrade han sig adressen. Han hade två saker, som voro lämpliga att pantsätta, ett gammalt silverur, som varit hans faders, och en liten ring med tre röda stenar, som hans syster vid avresan skänkte honom som ett minne. Han beslöt sig således för att pantsätta ringen och uppsökte därför den gamla. Då han fann henne, fattade han utan någon särskild orsak genast vid första anblicken en oövervinnelig avsky för henne. Han fick två sedlar av henne och gick därpå till en liten restaurarang, lät servera sig te, satte sig och försjönk i eftersinnande. En sällsam tanke pickade i hans huvud såsom en kyckling i sitt ägg och sysselsatte honom oavlåtligt.

Alldeles bredvid honom sutto vid ett annat bord en för honom obekant student och en yngre officer; de hade spelat biljard och drucko nu te. Plötsligt hör han, att studenten talar med officeren om pantlånerskan Aljona Ivanovna och nämner hennes adress. Redan detta förefaller Raskolnikov egendomligt; han har knappt lämnat henne, förrän han strax åter får höra talas om henne. Det var naturligtvis endast en tillfällighet, men då han redan förut icke hade kunnat frigöra sig från ett högst sällsamt intryck, gent emot denna kvinna, så var studentens berättelse med alla dess enskildheter angående Aljona Ivanovna ödesdiger för honom.

»En präktig gammal käring», sade han... »Av henne kan man alltid få pengar; hon är rik som en jude och kunde, om hon ville, låna ut femtusen på en gång, men hon försmår inte! heller en pant på en rubel. Många av oss ha redan varit hos henne, men i alla fall är hon ändå en fördömd häxa...»

Han berättade därpå vidare, huru elak och nyckfull hon var, och att en pant vore förlorad, till och med om det endast dröjde en dag över tiden med inbetalningen, att hon endast gav fjärdedelen av värdet och tog tio procent i månaden o. s. v. Studenten pratade ännu mycket mera, berättade, att den gamla hade en syster, Lisaveta, som hon oupphörligt misshandlade och som hon höll i fullständigt slaveri alldeles som ett litet barn, fastän Lisaveta var en stor, lång kvinna och den gamla liten och klen...

»Hon är också en besynnerlig uppenbarelse, systern hennes!» ropade studenten och skrattade.

De började nu tala om Lisaveta. Studenten berättade med synnerligt nöje och skrattade nästan oavbrutet. Officeren hörde på med stort intresse och bad studenten, att han skulle skicka Lisaveta till honom för att laga hans linne. Raskolnikov gick ej miste om ett enda ord och fick sålunda veta alltsammans på en gång. Lisaveta var en yngre halvsyster till den gamla, hade en annan mor och kunde vara omkring trettiofem år gammal. Hon arbetade dag och natt och var den gamlas piga och tvätterska, dessutom sydde hon också åt främmande, gick och skurade och gav hela förtjänsten åt den gamla. Hon fick inte taga emot någon anställning eller något arbete utan den gamlas medgivande. Denna hade också redan gjort sitt testamente och Lisaveta visste till och med, att hon utom husgeråd, möbler o. d. icke skulle få ärva en enda kopek; alla penningarna voro borttestamenterade åt ett kloster i N—ska guvernementet, för att de skulle läsa beständiga själamässor för Aljona Ivanovna. Lisaveta var av småborgarsläkt och hörde sålunda icke som systern till ämbetsmannaståndet. Hon var ogift, ovanligt stor, med långa, platta, utåtriktade fötter, gick alltid snett på skorna och höll sig mycket snygg. Men det märkvärdigaste och det som studenten skrattade och hade så roligt åt, var, att Lisaveta nästan alltid gick havande.

»Men du säger ju, att hon är en fågelskrämma?» anmärkte officeren.

»Inte just det; hon har en brun hy och ser ut som en förklädd soldat, men avskräckande är hon egentligen inte. Hennes ansikte är inte så tokigt och hon har godmodiga ögon. Hon är stillsam, beskedlig, tyst och går in på allt; hennes leende är till och med rätt behagligt.»

»Det tycks, som hon också hade vunnit ditt bifall», anmärkte officern och skrattade.

»Bara för sällsamhetens skull. Men vad jag ville säga dig var... den där fördömda käringen skulle jag vilja slå ihjäl och plundra och jag försäkrar dig, att jag kunde göra det utan några samvetsförebråelser», tillade studenten ivrigt.

Officeren började ånyo skratta, men Raskolnikov ryckte till... hur egendomligt var det ej!

»Med din tillåtelse vill jag göra dig en allvarsam fråga», fortfor studenten ivrigt. »Det var naturligtvis bara på skämt, jag sade så nyss, men hör på: å ena sidan en dum, oförståndig, lumpen, elak och sjuklig käring, som inte är till någon nytta, utan tvärtom till skada för alla, som inte själv vet, varför hon lever och som dessutom kan dö i dag eller i morgon. Begriper du?... begriper du?»

»Ja visst!... Jag begriper», genmälde officeren, under det han uppmärksamt såg på sin ivrige kamrat.

»Hör vidare: å andra sidan unga, friska krafter, som överallt gå gagnlöst till spillo utan understöd och det i tusental. Hundra, tusen goda verk och företag, som man kunde utföra med den gamlas pengar... Hundra, kanske tusen existenser kunde föras på rätta vägen; dussintals familjer räddas från undergång, elände, otukt, skamliga sjukdomar — och allt detta för den gamlas pengar. Döda henne, tag hennes pengar och använd dem till mänsklighetens gemensamma bästa. Vad menar du nu, skulle inte detta enda lilla obetydliga brott kunna uppvägas av tusen goda verk? En existens — emot tusen, från förruttnelse och undergång räddade liv!... En död — och däremot hundra liv; det är ju ett enkelt räkneexempel! Vad för en betydelse har i själva verket denna förtvinande, dumma och elaka gamla kärings tillvaro på livets allmänna vågskål? Inte mera än en lus’, en kackerlackas liv och inte en gång så mycket, ty käringen är mycket skadligare; hon undergräver andras liv; — helt nyligen har hon av elakhet bitit Lisaveta i fingret, man höll nära på att få taga av det!»

»Det kan visserligen vara riktigt, att hennes liv är skadligt för mänskligheten», gentog officeren, »men så ha vi ju naturlagarna.»

»Åh, min vän, liksom man ej kunde korrigera naturlagarna eller giva dem den rätta riktningen, annars skulle vi ju drunkna i fördomar. Då kunde det ju inte längre finnas en enda ’stor man’. Man talar om plikt, om samvete — jag vill ju inte säga någonting mot plikt och samvete — men vad förstå vi därmed? Vänta, jag vill göra dig ännu en fråga, hör på!»

»Nej, vänta litet, jag vill först göra dig en fråga, hör på!»

»Nå!»

»Du pratar och sladdrar så mycket om allt det där, men skulle du själv vilja döda den gamla eller inte?»

»Inte jag, det förstår sig! Jag talar om rättvisan överhuvud... Det handlar inte om mig...»

»Men det är min åsikt, att om du inte själv vill göra det, så kan det ej heller bliva något tal om rättvisa!... Kom, så spela vi ännu ett parti!»

Raskolnikov var förfärligt upprörd. Visserligen var allt vad han hört mycket vanliga och så gängse rådande ungdomliga tankar och åsikter, om också i en annan form och om andra ämnen. Men varför skulle han just nu komma att åhöra ett dylikt samtal och höra dylika tankar, då alldeles liknande tankar rörde sig i hans eget huvud; och huru kom det sig, att han just nu, då han hade gått från den gamla i dessa tankar, skulle råka att få höra detta samtal?... Detta sammanträffande föreföll honom beständigt så betydelsefullt; ett skenbart obetydligt samtal på ett serveringsställe hade den största inverkan på honom för den vidare utvecklingen av hans öde, såsom om det verkligen varit en förutbestämning, en fingervisning...

— — — — — —

Då han var hemkommen från Hötorget, kastade han sig på soffan och blev sittande en hel timme utan att röra sig. Under tiden mörknade det; något ljus hade han icke, i alla händelser hade det väl också knappt fallit honom in att tända det. Han kunde aldrig påminna sig, om han den gången hade tänkt på något eller ej. Slutligen började han ånyo känna det förra feberaktiga tillståndet återvända, han frös, och det föll honom in, att han lika gärna kunde lägga sig på soffan. Snart föll han i en djup, blytung sömn.

Han sov ovanligt länge och utan att drömma. Nastaszja, som kom in andra morgonen vid tiotiden, kunde knappt väcka honom. Hon hade med sig te och bröd åt honom. Teet var även denna gång förut utdraget och i hennes egen tekanna.

»Se han, hur han sover!» ropade hon med ovilja, »och aldrig gör han nå’nting annat än sover!»

Han reste sig långsamt. Det värkte i huvudet på honom; han stod upp, vände sig på andra sidan och föll ånyo ned på soffan.

»Tänker du somna igen!» ropade Nastaszja, »är du sjuk kanske?»

Han svarade ej.

»Vill du ha te?»

»Sedan», sade han med ansträngning, slöt ånyo ögonen och vände sig mot väggen. Nastaszja blev stående framför honom.

»Kanske är han verkligen sjuk», sade hon, vände sig om och gick ut.

Vid tvåtiden kom hon tillbaka med soppa. Han låg där som förut, teet hade han ej smakat. Nastaszja kände sig förolämpad och började skaka honom.

»Sömntuta!» utropade hon och såg förtretad på honom. Han reste sig upp och satte sig till rätta, men sade icke ett ord utan stirrade på golvet.

»Är du sjuk eller inte?» sporde Nastaszja, men fick inte heller nu något svar.

»Om du skulle gå ut litet», sade hon efter en stunds tystnad. »Soppan skulle kanske göra dig bättre; vill du inte äta litet?»

»Sedan, sedan», sade han knappt hörbart, »gå!» han vinkade med handen.

Hon stannade ännu en stund, såg medlidsamt på honom och gick därpå ut.

Några minuter därefter öppnade han ögonen och såg länge på teet och soppan. Slutligen tog han litet bröd, tog skeden och började äta.

Han åt endast litet, två eller tre skedar, utan aptit, liksom mekaniskt. Huvudvärken hade givit efter något. Sedan han ätit, sträckte han ånyo ut sig på soffan, men kunde ej somna, utan låg orörlig på magen med ansiktet nedborrat i kudden. Han drömde oavbrutet och det var alltid så besynnerliga drömmar. Oftast föreföll det honom, som om han vore i Afrika, i Egypten, vid en eller annan oas. Karavanen vilar, kamelerna ligga stilla, runt omkring stå palmer i ring. Alla äta, men han dricker vatten ur en bäck, som flyter och sorlar alldeles bredvid honom. Det är så svalt, detta vatten, så underbart blått och friskt, det rinner över brokiga kiselstenar och guldskimrande sand... Hastigt hörde han tydligt, hur klockan slog. Han ryckte till, mornade sig, lyfte upp huvudet, såg åt fönstret, tänkte över, hur sent det kunde vara och sprang med ens upp, alldeles återkommen till sig själv, som om någon ryckt upp honom. Därefter gick han på tå till dörren, öppnade den litet och lyssnade nedåt trappan. Hans hjärta slog häftigt; i trappan var det alldeles tyst, som om alla sovo. Det föreföll honom sällsamt och underbart, att han kunnat tillbringa hela tiden sedan i går i en sådan medvetslöshet och att han ännu icke gjort, icke förberett något... Under tiden hade klockan kanske redan slagit sex... Ett ovanligt, feberaktigt, ändamålslöst verksamhetsbegär kom plötsligt över honom efter sömnen och slappheten. Det var endast föga att förbereda. Han ansträngde sina sinnen för att övertänka allt och icke glömma något. Hans hjärta slog och klappade så starkt, att han endast med möda kunde andas. Först måste han sätta en ögla i överrocken — det var en minuts verk. Han stack handen under kudden, tog fram en gammal söndersliten, otvättad skjorta bland linnet, som låg därunder, och rev en tumsbred och omkring femton tum lång remsa av densamma. Denna remsa lade han dubbel, tog av sig sin vida, tjocka sommaröverrock (den enda rock han hade på sig) och sydde fast remsans båda ändar invändigt under ärmhålet. Hans händer darrade, under det han sydde, men han behärskade sig, och då han ånyo tog på sig överrocken, kunde man icke se något utvändigt. Nål och tråd hade han redan förut i beredskap i byrån. Vad öglan beträffade, så var det ett slugt påhitt av honom; den var nämligen avsedd för yxan. Han kunde väl icke gå med en yxa i handen på gatan? Hade han helt enkelt gömt den under överrocken, så hade han måst hålla fast den med handen och det kunde man ha märkt. Men nu, då han hade öglan, behövde han bara hänga yxan i denna så kom den att hänga stadigt och säkert under armen. Genom att sticka handen i fickan kunde han även hålla fast skaftet, så att det icke dinglade; och som överrocken var vid som en säck, så kunde man icke märka utvändigt, att han höll fast något i fickan. Inrättningen med öglan hade han hittat på redan för två veckor sedan.

Sedan detta var fullgjort, stack han fingrarna i rummet mellan soffan och golvet, sökte på vänstra sidan och tog fram sin »pant», som han redan länge hållit i beredskap och gömt därstädes. Det var i själva verket icke någon pant, utan helt enkelt ett släthyvlat litet bräde av samma storlek och tjocklek som ett cigarrettetui av silver. Denna lilla brädbit hade han händelsevis funnit på en gård i närheten av en snickarverkstad. Därefter hade han bundit en tunn järnplåt, som troligtvis blivit avbruten från någon annan sak och vilken han funnit liggande där på gatan, vid brädbiten. Järnplåten var litet mindre än brädet, han band ihop dem korsvis med segelgarn, därpå lade han dem snyggt och omsorgsfullt i rent, vitt papper och slog ett snöre om alltsammans, så att det skulle bliva svårt att lösa upp. Detta gjorde han för att vända den gamlas uppmärksamhet ifrån sig, medan hon hade besvär att lösa upp knutarna, och så begagna sig av ögonblicket. Järnplåten hade han lagt ned i paketet för viktens skull, på det ej den gamla genast i första ögonblicket skulle märka, att panten endast vore av trä. Allt hade han gjort i ordning i förväg och gömt under soffan till ett lägligt tillfälle. Knappt hade han tagit fram panten, då någon ropade på gården:

»Hon går redan på sju!»

»Redan! Min Gud!»

Han skyndade till dörren, lyssnade, tog hatten och gick försiktigt som en katt nedför de tretton trappstegen. Det viktigaste återstod nu — att stjäla yxan ur köket. Att han skulle begagna en yxa därtill, det hade han längesedan beslutat. Han hade visserligen en trädgårdskniv, som kunde fällas ihop, till sitt förfogande, men han kunde icke lita på kniven och framför allt icke på sina krafter och därför hade han avgjort bestämt sig för yxan. Låtom oss vid detta tillfälle lägga märke till en egendomlighet hos de »avgjorda» besluten, som han redan fattat i denna sak. De hade alla en sällsam egenskap: ju mera »avgjorda» de blevo, desto förfärligare och omöjligare syntes de tillika i hans ögon. Oaktat den svåra inre strid han kämpat med sig själv, kunde han hela tiden icke ett ögonblick tro, att hans förehavande vore utförbart.

Till och med om det fallet inträffat att han intill sista punkten hade undersökt och avgjort beslutat allt, så att icke det minsta tvivel mer vore övrigt, — så skulle han dock sannolikt till sist ha förklarat allt vara en galenskap, en gräslighet och en omöjlighet, och avstått därifrån. Men ännu återstod det en mängd oavgjorda punkter och tvivelsmål. Var han skulle få yxan ifrån, den småsaken oroade honom alls icke; intet tycktes honom lättare än det. Nastaszja var nästan alltid borta, i synnerhet om kvällarna; antingen sprang hon in till grannarna eller i kramhandeln; men dörren lät hon alltid stå vidöppen. Det var också orsaken, varför värdinnan alltid grälade på henne. Man behövde sålunda endast, då tiden var kommen, sakta smyga sig in, taga yxan ur köket och därefter om en timme (när allt var gjort) åter ställa in den. Visserligen uppstodo väl också tvivel inom honom, om t. ex. Nastaszja möjligtvis kunde ha återvänt, då han om en timme kom för att sätta tillbaka yxan; då måste han naturligtvis gå förbi och vänta, tills hon ånyo avlägsnat sig. Men om hon nu saknar yxan och börjar söka, ropa — då kunde man allt fatta misstanke eller det var åtminstone grund till misstanke.

Men det var idel småsaker, som han varken brydde sig om eller hade tid att tänka på. Han tänkte på huvudsaken och sköt bisakerna åt sidan till den tidpunkten, som skulle avgöra allt. Men detta, avgörandet, syntes honom ännu alltid omöjligt. Han kunde t. ex. aldrig föreställa sig, att han någonsin skulle upphöra att blott tänka därpå och att han helt enkelt skulle stå upp och gå dit... Till och med provet på sitt företag (det vill säga besöket, som han gjort, för att rekognoscera terrängen) var endast ett försök, icke något, som han verkligen tänkte utföra. Han tänkte inom sig: Jag skall gå dit en gång och se efter, vad det tjänar till att tänka på! och riktigt, han hade icke kunnat stå ut därmed, han hade vämjts och fasande för sig själv sprungit därifrån. Men det syntes dock, som om han nu redan hunnit till slut med hela analysen och den grundliga undersökningen av sakens moraliska sida. Hans bevisföring var så skarp som en rakkniv och själv kunde han icke längre finna några överbevisade invändningar. Men i detta avseende litade han dock icke fullkomligt på sig själv utan sökte egensinnigt och oupphörligt efter nya motskäl, om ock endast av mindre betydelse; och han jagade efter dem, som om någon tvingade eller nödgade honom därtill. Men den sista dagen, som hade kommit så oväntat och skulle avgöra allt, inverkade nästan mekaniskt på honom. Det var, som om någon toge honom vid handen och droge honom med sig, oemotståndligt, blint, med övernaturlig kraft, alldeles som om han med en flik av sin dräkt råkat i en maskin, som började draga honom med sig.

I början — för övrigt redan långt förut — sysselsatte honom den frågan: Varför bliva nästan alla förbrytelser så jämförelsevis lätt upptäckta och varför är det så lätt att komma alla förbrytare på spåren? Han kom småningom till flera intressanta slutledningar och enligt hans åsikt låg den förnämsta orsaken icke så mycket i den materiella omöjligheten att dölja förbrytelsen som mycket mer i förbrytelsen själv. Hos nästan varje förbrytare slappas nämligen i förbrytelsens ögonblick till en del vilje- och tankekraften, i vilkas ställe ett barnsligt, förvånansvärt lättsinne inställer sig och just i det ögonblick, då omdömeskraft och skarpsinnighet äro mest av nöden. Det var hans övertygelse, att denna förslappning i omdömes- och viljekraften överfaller människorna som en sjukdom, småningom tilltager och når sin höjdpunkt kort före förbrytelsens utförande, att den vidare alltefter individualiteten varar under själva förbrytelsen och ännu någon tid efteråt för att sedermera liksom varje annan sjukdom småningom försvinna. Men att avgöra den frågan, om det är sjukdomen, som föder förbrytelsen, eller om det är förbrytelsen, som enligt sin särskilda natur alltid åtföljes av någonting sjukligt, det kände han sig icke ha krafter till.

Då han hade kommit till detta resultat, kände han sig säker på, att vad honom vidkom skulle icke en dylik sjuklig förändring inträda; hos honom skulle icke omdömeskraften och viljan slappas, helt enkelt av det skälet, att vad han tänkte begå icke var någon förbrytelse. Låtom oss för närvarande lämna åt sidan hela den bevisföring, varigenom han kommit till detta sista resultat; vi ha i alla fall redan haft för bråttom... Vi tillägga ännu endast, att de faktiska, rent materiella svårigheterna vid företaget överhuvud endast spelade en biroll i hans tankar. »Man bör endast bevara hela sin vilje- och omdömeskraft och denna skall, då tiden är inne, övervinna allt, om man förut satt sig in i sakens allra minsta enskildheter...» Men börjat hade han ännu icke. Han trodde fortfarande icke på sitt avgörande beslut, och då timmen slog, kom allt helt annorlunda än han tänkt sig det, liksom av en händelse, till och med nästan oväntat.

En mycket obetydlig omständighet förbluffade honom genast i början, innan han ännu stigit ned för trappan. Då han kommit till sin värdinnas köksdörr, vilken liksom alltid stod på vid gavel, tittade han försiktigt dit in för att i förväg förvissa sig om, att icke värdinnan själv vore där under Nastaszjas frånvaro eller om hon icke vore där, om då dörren till hennes eget rum också vore riktigt stängd. Men huru stor blev hans förvåning, då han plötsligt såg, att Nastaszja denna gång icke endast var hemma utan till och med sysselsatt i köket; hon tog linne ur en korg och hängde upp det på ett streck. Då hon såg honom, upphörde hon med sin sysselsättning och såg sig om efter honom, under det han gick förbi. Han vände bort ögonen och gick ned, som om han icke märkt henne. Men hans företag hade strandat — han hade ingen yxa! Hans bestörtning var stor.

»Men varför inbillade jag mig», tänkte han, i det han gick genom portgången, »att hon nödvändigt inte skulle vara hemma i detta ögonblick? Varför? varför förutsatte jag det såsom något självklart?» Han kände sig slagen, riktigt förödmjukad, han hade lust att skratta åt sig själv av idel förargelse... Ett vansinnigt, djuriskt raseri kokade i honom.

Han stannade tankfull i portgången. Att gå ut och promenera gata upp och gata ned var honom emot; att återvända hem — var ännu värre. »Vilket gynnsamt tillfälle har jag icke nu gått miste om!» mumlade han, i det han av en slump kommit att stanna just utanför den öppna dörren till gårdskarlens bostad. Plötsligt ryckte han till. Inne i gårdskarlens kammare, två steg ifrån honom, till höger under bänken blixtrade något honom i ögonen... Han såg sig omkring... ingen fanns i närheten. Han smög sig in på tå, steg ned för de två trappstegen och ropade sakta på gårdskarlen. — Riktigt, han var icke hemma! Kanske någonstädes i närheten, på gården, ty dörren stod på vid gavel! Han rusade fram till bänken, drog fram yxan (det var en yxa), som låg bland några vedträn, hängde den genast, innan han gick ut, i öglan, stack bägge händerna i fickan och trädde ut i portgången.

Ingen hade sett honom! »Vad det skarpsinniga förståndet icke förmår, det gör händelsen — djävulen», tänkte han och skrattade egendomligt. Denna omständighet gav honom nytt mod.

Lugn och sansad fortsatte han sin väg utan att skynda för att icke väcka någon misstanke. Han gav föga akt på dem han mötte, undvek till och med att se på deras ansikten och sökte själv komma fram så obemärkt som möjligt. Då kom han plötsligt att tänka på hatten. — »Herre Gud!... I förrgår hade jag ju pengar, varför bytte jag inte bort den mot en mössa!» Han utbröt i förbannelser.

Då han gick förbi en butik, blickade han in med ena ögat och såg på det där befintliga vägguret, att klockan endast felade tio minuter i sju. Han måste skynda sig, men på samma gång taga en omväg för att närma sig huset från andra sidan...

Förr, då han gick igenom allt för sig själv i tankarna, trodde han, att han skulle vara mycket rädd; men nu räddes han knappt, kände nästan icke ett spår av rädsla. Det var helt andra tankar, som nu, ehuru endast för kort tid upptogo honom. Då han gick förbi Jussupov-trädgården, höll han i tankarna på med att uppsätta stora fontäner och tänkte på, hur svalkande luften är i deras närhet. Denna tankegång förde honom slutligen till den övertygelsen, att det vore mycket fördelaktigt för staden, om man utsträckte sommarträdgården till hela Marsfältet och förenade den med Michaelpalatsets trädgård. Därefter intresserade honom plötsligt den frågan: Huru kommer det sig, att människorna i alla stora städer ha benägenhet att just slå sig ned i sådana stadsdelar, där det varken finns trädgårdar eller springbrunnar, utan där smuts, stank och all slags orenlighet är hopad, till och med då de ha fritt val. Han tänkte därvid på sina egna spatserturer på Hötorget. »Vilken galenskap!» utropade han plötsligt, »nej, hellre vill jag tänka på ingenting!»

»På detta sätt fästa sig även sannolikt deras tankar, vilka föras till avrättningsplatsen, vid alla de föremål, som under vägen draga förbi deras ögon», föll det honom in, men han skyndade sig att genast förjaga denna tanke... men nu har han snart icke långt kvar, där är huset, här ingången. Klockan slog ett slag någonstädes. »Vad är det, det är omöjligt, att hon redan är halv åtta? Klockan måste gå för fort!»

I portgången avlöpte allt väl. Ett hölass for till och med, liksom vore det beställt, i samma ögonblick in i portgången och förbi honom, så att det alldeles skymde undan honom, då han passerade därigenom. Lasset hade knappt hunnit in på gården, förrän även han hade vikit av åt höger. Från andra sidan om lasset hörde man rop och gräl, honom såg och mötte ingen. Många fönster, som vette utåt den stora fyrkantiga gården, stodo öppna, men han lyfte icke upp huvudet — han saknade kraft därtill. Trappan, som förde upp till den gamla, var nära, alldeles till höger — nu stod han redan på den.

Han drog efter andan och tryckte handen mot sitt klappande hjärta, kände efter, om yxan satt riktigt, samt började därpå försiktigt och sakta stiga uppför trappan, under det han lyssnade uppmärksamt, men även trappan var nu alldeles folktom; alla dörrar voro stängda och ingen mötte honom. I andra våningen fanns det visserligen en lägenhet, till vilken dörren stod öppen, och där några målare arbetade, men ingen såg ut. Han stannade, tänkte efter och gick vidare. — Bäst vore det nog, om de inte vore där alls, men... det är ju ännu två trappor till.

Nu står han till och med i fjärde våningen; där är dörren, där mitt emot den andra tomma lägenheten. Tredje våningen under den gamla står också efter allt utseende tom: visitkortet, som varit fästat på dörren, är borttaget, man har flyttat! Han drog tungt efter andan. Ett ögonblick for honom den tanken genom huvudet: »Vore det inte bäst att gå?» Han svarade icke därpå utan lyssnade utanför den gamlas dörr. Det var dödstyst därinne. Därpå lyssnade han ännu en gång nedåt trappan, lyssnade länge, uppmärksamt... Så såg han sig för sista gången omkring, tog mod till sig och kände ännu en gång efter, om yxan satt som den skulle i öglan. »Ser jag inte för blek ut», tänkte han — »alltför upprörd? Hon är misstänksam... Borde jag kanske inte vänta... tills jag lugnat mig litet?...» Men han blev icke lugnare. Tvärtom klappade hans hjärta starkare, oupphörligt starkare!... Han stod icke längre ut därmed, sträckte ut handen efter klocksträngen och ringde. Efter en halv minut ringde han ånyo, hårdare.

Intet svar. Den gamla var naturligtvis hemma, men hon är misstänksam och ensam; han kände något så när till hennes vanor... därpå lade han ännu en gång örat till dörren. Antingen hans sinnen voro skärpta (det var svårt att förutsätta) eller om han verkligen hört något, allt nog, han tyckte sig urskilja, att en klänning frasade och en hand försiktigt rörde vid dörrlåset. Det måste bestämt stå någon bakom dörren och liksom han utanför i hemlighet lyssna innanför och, såsom det tycktes, även med örat mot dörren...

Han flyttade sig litet med avsikt och mumlade något, tämligen högt för att icke väcka misstanke, om att han ville dölja sig, därpå ringde han för tredje gången, men lugnt, stadigt och utan tecken till otålighet. Då han efteråt tänkte därpå, inpräglade sig denna minut tydligt och klart för hela evigheten i hans minne. Han kunde icke förstå, varifrån han fått så mycken slughet, i synnerhet som hans förstånd vissa ögonblick var liksom omtöcknat!... sin kropp hade han knappt någon känsla av... Ett ögonblick efter hörde man regeln undanskjutas.

VII.

Dörren öppnades liksom förut endast på glänt och åter fäste två skarpa och misstrogna ögon sig på honom i mörkret. Då miste Raskolnikov fattningen och begick ett stort fel.

Han fruktade, att den gamla kunde bliva rädd, enär hon var ensam med honom, och då han ej heller kunde hoppas, att hans utseende skulle lugna henne, så tog han i dörren och drog den till sig för att beröva den gamla möjligheten att åter tillsluta den. Då hon märkte detta, ryckte hon icke tillbaka dörren, men släppte ej heller sitt tag, så att han nära på dragit ut henne med dörren på trappan. Men då hon stannade mitt i öppningen och på detta sätt hindrade honom från att gå in, så trädde han rakt emot henne. Förskräckt sprang hon tillbaka, tycktes vilja säga något, men fick ej fram ett ord utan såg stelt på honom.

»God afton, Aljona Ivanovna», började han så obesvärat som möjligt. Men tungan nekade honom nästan sin tjänst, han darrade på rösten — »jag har!... en pant... med mig... men låt oss hellre... gå ditin... där det är ljust...» Han lät henne stå och gick in i rummet utan att vänta på hennes inbjudning. Den gamla skyndade efter honom, äntligen fick hon fram ett utrop:

»Herre Gud! Vad vill ni då?... Vem är ni? Vad önskar ni?»

»Men jag ber, Aljona Ivanovna... en bekant... Raskolnikov... se här, jag har en pant med mig, om vilken jag talade sist...» Och han räckte henne paketet.

Den gamla kastade endast en blick på panten och såg strax därpå den objudne gästen rakt i ögonen; hon såg uppmärksamt, ondskefullt och misstroget på honom. Det förgick kanske en minut, han trodde sig till och med upptäcka något liknande ironi i hennes ögon, som om hon redan hade gissat allt. Han kände med sig, att han såg förlägen ut, han blev ängslig, så ängslig, att om hon endast sett ännu en halv minut på honom på detta sätt utan att säga ett ord, så hade han sprungit därifrån.

»Nå, varför ser ni då på mig, som om ni inte kände mig?» sade han plötsligt förtretad. »Har ni inte lust, så låta vi det vara, jag går då till en annan, jag har bråttom.»

Han visste knappt, hur han fick fram detta. Orden hade nästan undsluppit honom mot hans vilja.

Den gamla hämtade sig. Den beslutsamma ton, varmed han talat, hade synbarligen lugnat henne.

»Vad vill ni då egentligen, far lille, så brådstörtat... Vad har ni där?» sporde hon och såg på panten.

»Ett cigarretui av silver. Jag talade ju med er därom helt nyligen.»

Hon sträckte ut handen.

»Ni är ju så blek?... Era händer darra ju?... Har ni kanske badat, far lille?»

»Det är av febern!»... svarade han kort. »Det är väl inte underligt, om man blir blek... när man inte har något att äta»... tillade han, men kunde knappt få fram orden. Krafterna sveko honom på nytt, men svaret föreföll sanningsenligt. Den gamla tog panten.

»Vad skall det här vara?» frågade hon, i det hon betraktade Raskolnikov ännu uppmärksammare och vägde paketet i handen.

»Ett cigarretui... av silver... se själv.»

»Det tycks inte alls vara av silver... varför har ni då svept in det så noga?»

Under det hon gjorde sig besvär med att lossa knutarna, vände hon sig mot fönstret för att se bättre (alla fönster voro stängda oaktat hettan) och kom därigenom att några sekunder stå med ryggen vänd mot honom. Han öppnade överrocken och gjorde yxan i ordning, men tog inte fram den helt och hållet, utan höll den endast med högra handen under rocken. Hans armar voro nästan kraftlösa, han riktigt kände, huru de domnade av allt mer och mer. Han var rädd att släppa yxan... med ens höll han på att svimma.

»Men så noga han då har bundit in det!» utropade hon förtretad och stod i begrepp att vända sig om.

Det var intet ögonblick att förlora. Han tog fram yxan, lyftade nästan medvetslöst upp den med båda händerna och lät den nästan utan kraft, nästan mekaniskt falla ned med tjockändan på hennes huvud. Han hade som sagt låtit yxan falla utan all kraft, men efter slaget kände han krafterna återkomma.

Den gamla var barhuvad såsom alltid. Hennes tunna, ljusa, gråsprängda hår var starkt pomaderat som vanligt, sammanflätat till en råttsvans och uppsatt i nacken med ett stycke av en hornkam. Slaget hade, tack vare hennes låga växt, fallit rakt på hjässan. Hon skrek till, men helt svagt, och dignade ned, men hade ännu kraft att sträcka bägge händerna i höjden; i ena handen höll hon ännu panten. Därpå slog han med yxan med all kraft på hjässan ännu några gånger. Blodet strömmade fram och kroppen sjönk framåt. Han steg tillbaka, lät henne falla omkull, böjde sig genast ned över ansiktet och såg, att hon redan var död. Ögonen trängde fram, liksom ville de falla ur sina hålor; panna och ansikte voro rynkiga och krampaktigt förvridna.

Han lade yxan på golvet bredvid den döda och undersökte genast hennes fickor, i det han tog sig till vara för det nedflytande blodet. Han var vid sitt fulla förstånd, kände varken någon svindel eller sinnesförvirring, endast händerna darrade på honom. Efteråt erinrade han sig, att han var mycket uppmärksam och försiktig för att icke fläcka ned sig... Han fann nycklarna; de sutto alla liksom förut på en stålring. Han skyndade genast in i sängkammaren med dem. Det var ett litet rum, där ett stort helgonskrin stod. Vid andra väggen stod en ren säng med förhängen av brokiga sidenlappar. Vid tredje väggen stod byrån. Egendomligt nog ryste han till, just som han stod i begrepp att begagna en av nycklarna och hörde, hur den gnisslade i låset. Han hade helst låtit allt vara och sprungit därifrån. Men denna känsla varade endast en minut; dessutom var det nu för sent att springa sin väg. Han log till och med åt sig själv; men plötsligt for honom en annan, ängslande tanke genom huvudet. Han inbillade sig nämligen med ens, att den gamla kanske ännu vore vid liv och hade kommit till sig. Han lät nycklarna och byrån vara i fred, skyndade tillbaka, grep yxan och lyfte upp den — men lät den ej falla. Det var intet tvivel om, att hon var död. Han böjde sig ned över henne och såg noga efter; huvudskålen var krossad. Han ville lägga handen på den och känna efter, men drog den åter tillbaka; det var ju alldeles säkert. En hel pöl av blod hade emellertid runnit ut. Plötsligt såg han ett snöre på hennes hals; han ryckte i det, men snöret var starkt och det lyckades honom icke att slita itu det; det var genomdränkt av blod. Han försökte draga fram det ur bröstet, men det gick inte. I sin brådska tog han yxan och ville hugga av snöret med den, vågade det dock inte. Sedan han arbetat två minuter med det och smutsat ned händerna och yxan, lyckades det honom slutligen att skära av snöret, varefter han tog bort det. Han hade icke bedragit sig, det hängde en påse vid det. På snöret sutto ytterligare två kors, ett av cypressträ, det andra av mässing, dessutom ännu en liten helgonbild av emalj. Vidare hängde en mindre, smutsig läderpåse med stållås och ring på det. Påsen var fullstoppad; Raskolnikov stack den utan att undersöka innehållet i fickan. Korsen kastade han på bröstet på den gamla, men tog denna gång yxan med sig och gick ånyo in i sängkammaren.

Han sökte skynda sig, men allt misslyckades för honom. Det berodde icke så mycket på darrningen i händerna som på hans oupphörliga felgrepp; ehuru han t. ex. ser, att nyckeln icke passar, försöker han den dock alltid på nytt. Slutligen besinnade han sig och tänkte efter, att den stora nyckeln med det tandade axet, vilken hängde tillsammans med den mindre, icke i något fall kunde höra till byrån utan att den, såsom han också redan förra gången insett, måste höra till en koffert och att allt, som var av värde, säkert också förvarades i den kofferten. Han lät genast byrån stå och såg efter under sängen, där gamla kvinnor vanligtvis ha sina kistor och lådor. Riktigt, där stod en stor koffert över en arschin^[8] lång med kupigt lock, som var beslaget med rött saffian och stålnaglar. Den större nyckeln passade och låset gick upp. Överst låg under ett vitt lakan en pälskappa av harskinn med rött foder, därunder en sidenklänning, så en schal; längre ned tycktes endast ligga några klänningar. Först sökte han torka av sina blodiga händer på det röda tyget; på rött synes inte blodet så bra, tänkte han, men därpå besinnade han sig plötsligt: »Herre Gud! Har jag då blivit tokig!» tänkte han med fasa.

Knappt hade han tagit i klänningarna, då han såg ett guldur glida fram under pälskappan. Han började vända upp och ned på alltsammans. Riktigt, under klänningarna befunno sig guldpjäser — uppenbarligen idel panter — armband, kedjor, örhängen, bröstnålar o. d.; några i fodral, andra sorgfälligt och nätt insvepta i tidningspapper och ombundna. Utan att tveka stoppade han byx- och rockfickorna fulla, utan att taga var sak för sig i skärskådande. Men han hade icke stoppat mycket på sig...

Då hörde han plötsligt steg i det andra rummet, där den gamla låg. Han höll inne och lyssnade; allt var tyst, det hade således endast varit en inbillning. Plötsligt hörde han tydligt ett svagt rop liksom ett plötsligt stönande; så blev det dödstyst ånyo en eller två minuter. Han satt nedhukad framför kofferten och väntade utan att draga andan, men plötsligt sprang han upp, grep yxan och skyndade ut ur sängkammaren.

Mitt i rummet stod Lisaveta med ett stort bylte i armarna och såg liksom förstenad på den döda systern. Hon var dödsblek och hade icke kraft att ropa. Då hon såg honom komma springande emot sig, började hon darra, en rysning genomfor henne och det började rycka krampaktigt i hennes ansikte. Hon lyfte handen, öppnade munnen, men skrek icke till, utan drog sig tillbaka, under det hon oavvänt stirrade på honom, i ett hörn utan att skrika; det var, som felades henne luft. Han kastade sig med yxan över henne; hennes mun förvred sig alldeles snett såsom på helt små barn, då de börja bliva rädda och just stå i begrepp att falla i gråt. Den olyckliga Lisaveta var så enfaldig, skygg och rädd, att hon icke en gång höll upp händerna för att skydda ansiktet, vilket väl dock hade varit den första och naturligaste rörelsen i detta ögonblick, ty yxan var alldeles inpå henne. Hon sträckte endast ut vänstra handen liksom avvärjande emot honom. Slaget träffade henne mitt i huvudskålen med yxbladet och gick igenom övre delen av pannan nästan ända till hjässan. Hon segnade ned. Raskolnikov förlorade sinnesnärvaron, tog byltet, kastade det ånyo ifrån sig och sprang in i det andra rummet.

En förfärlig ångest bemäktigade sig honom efter detta andra, oväntade mord. Han hade helst genast sprungit därifrån. Om han i detta ögonblick hade varit i stånd att tänka redigare och eftersinna, om han endast fullständigt hade kunnat överse sin ställning, kunnat inse, huru hopplös, gräslig och förnuftsvidrig den var... hade kunnat överväga, huru många hinder han ännu hade att övervinna, huru många ogärningar han kanske till och med ännu måste begå för att slippa därifrån och komma hem, sa var det möjligt, att han hade låtit allt vara som det var och gått att lämna sig själv i rättvisans händer; icke av fruktan för sig själv, utan av fasa och avsky för, vad han hade gjort. Det var i synnerhet avskyn, som upprörde honom och som tilltog med varje minut. För intet pris hade han nu gått tillbaka till kofferten, icke en gång in i andra rummet.

Men han försjönk småningom i en viss förströddhet, en slags sinnesfrånvaro. I flera minuter var han liksom frånvarande, glömde understundom huvudsaken och fäste sin uppmärksamhet på bisaker. Då han en gång kom att händelsevis kasta blicken in i köket och såg ett ämbar vatten på en bänk, föll det honom in att tvätta händerna och ansiktet. Händerna voro klibbiga av blod. Yxan lade han i vattnet, tog en tvålbit, som låg på ett trasigt tefat i fönstret, och tvättade händerna i ämbaret. Därpå tog han åter upp yxan, tvättade järnet och gned länge, nära tre minuter, skaftet, begagnade till och med tvål till det. Därefter torkade han rent alltsammans med några linneskynken, som voro upphängda i köket, och synade länge yxan vid fönstret. Intet spår av blod var mera att se, endast skaftet var ännu litet vått. Försiktigt hängde han yxan i öglan under armen. Därpå granskade han, så mycket skymningen i köket tillät det, överrocken, byxorna och stövlarna. Vid första granskningen såg han intet, utom på stövlarna, där han upptäckte några fläckar. Han vätte en lapp och torkade av dem. Han visste förresten med sig, att han icke sett efter tillräckligt och att det ännu kunde finnas något kvar, utan att han märkt det, och som skulle falla i ögonen, när han kom ut. Eftertänksamt kvarstod han mitt i köket. Mörka, ruvande tankar uppstego inom honom, tankar, att han vore vansinnig, att han i det tillståndet varken hade kraft till eftertanke eller till att försvara sig, och att han nu kanske gjorde något helt annat än vad som borde göras... »Min Gud, fly fly!» mumlade han och sprang in i andra rummet. Men här överföll honom en förskräckelse, vars make han ännu aldrig upplevat.

Han stod, såg — och trodde icke sina ögon. Dörren, ytterdörren, som ledde ut till trappan och genom vilken han kommit in, stod öppen, en hel handsbredd öppen!... Nyckeln hade varken varit omvriden eller regeln förskjuten under hela tiden. Den gamla hade icke stängt dörren bakom honom, kanske av omtänksamhet. Men, o Gud, han hade ju också därefter sett Lisaveta! Huru hade han kunnat undgå att lägga märke till, att hon måste ha kommit in på ett eller annat sätt... hon hade väl icke kommit in genom väggen!

Han störtade till dörren och sköt för regeln.

»Men nej, det är inte heller det rätta! Jag måste härifrån, härifrån!»

Han drog ånyo undan regeln, öppnade dörren och lyssnade nedåt trappan.

Han lyssnade länge. Långt nedifrån, kanske från portgången, hörde han två röster skrika, gråta och kivas. »Varför slutade de inte?...» Han väntade tålmodigt. Med ens blev allt tyst, alldeles som ljudet blivit avskuret. De hade skilts från varandra. Han höll redan på att gå ned, då plötsligt en dörr bullersamt öppnades i våningen inunder och någon gick smågnolande ned. »Att de aldrig kunna hålla sig stilla», tänkte han inom sig. Han drog åter igen dörren och väntade. Slutligen blev det tyst. Återigen stod han i begrepp att stiga ned på trappan, då han ånyo hörde steg.

Dessa steg voro ännu långt nere, alldeles vid trappans början, men han var alldeles övertygad om, genast då han hörde första ljudet av dem, att dessa steg skulle begiva sig hit upp till den gamla i fjärde våningen? Varför? Voro väl ljuden så egendomliga och betydelsefulla? Det var tunga, jämna, icke brådskande steg. Nu hade de kommit upp till första våningen, han kom högre; stegen blevo tydligare! Man hörde redan, hur han pustade efter andan. Han är redan i tredje... riktigt, hit upp! Plötsligt tycktes det honom, som om han vore förstenad, som om allt vore en dröm, där man också ofta vill fly i dödsångest, men står liksom fastvuxen utan att kunna röra en lem.

Slutligen, då den uppstigande redan börjat gå uppför fjärde trappan, for Raskolnikov plötsligt tillsammans och fick ännu tid att fort och tyst smyga sig tillbaka in i rummet samt stänga dörren. Därpå drog han sakta och ljudlöst för regeln. Hans instinkt hade hjälpt honom. Han stod utan att draga andan alldeles innanför dörren. Den okände gästen var också redan vid dörren. De stodo nu mitt emot varandra, liksom han förut hade stått med den gamla, då dörren skilde dem åt och han lyssnade.

Den besökande drog några gånger djupt efter andan. »Han tycks vara stor och tjock», tänkte Raskolnikov, i det han krampaktigt grep om yxan. Det föreföll honom verkligen, som om han drömde. Den utanför stående grep klocksträngen och ringde häftigt.

Då klockans skrällande klang nådde honom, förekom det honom, som om något rörde sig i rummet... han lyssnade noga därefter några sekunder. Den främmande ringde ännu en gång, väntade ånyo och började därpå plötsligt att otåligt rycka i dörren av alla krafter. Raskolnikov såg med undertryckt ångest på regeln och fruktade, att den varje ögonblick skulle giva vika. Möjligheten låg nära till hands, så häftigt skakades dörren. Han tänkte till och med trycka på regeln, men han därute skulle kanske märka det. Det föreföll honom, som om han åter vore nära att förlora medvetandet. »Nu svimmar jag snart och faller!» for det honom genom huvudet, men den främmande började tala och han kom åter till besinning.

»Nå, vad står på, sover ni som en stock eller har någon slagit ihjäl er?... Fördömt!» mumlade han med dov röst. »Hör hit, Aljona Ivanovna, gamla häxa!... Lisaveta Ivanovna, ni obeskrivliga skönhet!... Öppna då!... Åh, de förbannade kvinnorna, sover ni då?»

Och ånyo ryckte han i fullt raseri kanske tio gånger i klocksnöret. Det var troligen en ansedd och nära bekant.

I samma ögonblick hördes korta, hastiga steg i trappan. Det kom någon. Raskolnikov hörde det icke genast.

»Är då ingen hemma?» ropade den senast ankomne högt och muntert, i det han vände sig till den andre, som ännu ryckte i klocksnöret. — »God afton, Koch!»

»Att döma efter rösten måtte det vara en mycket ung person», tänkte Raskolnikov plötsligt.

»Ja, det ska djävulen veta, jag har nästan ryckt bort låset», svarade Koch. — »Men hur känner ni mig?»

»Åh, varför skulle jag inte det? Senast i förrgår vann jag tre partier biljard av er efter varandra i Gambrinus.»

»Ah!»

»Hon är inte hemma således?... besynnerligt. Rätt dumt för övrigt. Vart har då väl den gamla käringen tagit vägen? Jag är här i en affär!»

»Jag med!»

»Nå, vad är att göra? Skola vi gå? Ack, och jag, som trodde, att jag skulle få pengar!» ropade den unge mannen.

»Visst gå vi! Men varför lovade hon då? Den gamla häxan bestämde själv timmen... jag gick en omväg. Jag förstår bara inte, vart tusan hon har tagit vägen? Hela året sitter hon där och torkar, hon har ont i benen, och nu på en gång går hon ut och går!»

»Kanske man skulle fråga gårdskarlen?»

»Vad då?»

»Vart hon har gått och när hon kommer tillbaka!»

»Hm, för tusan, fråga!... Hon går ju rakt av ingenstans»... och han ryckte ännu en gång i dörren. »Djävul’n anamma henne! Kom så gå vi!»

»Stanna!» ropade plötsligt den unge mannen — »se hit, ser ni, hur dörren ger efter, då man drar i henne?»

»Nå?»

»Det visar, att den inte är låst med nyckel utan inifrån med regel. Hör ni, hur regeln slamrar?»

»Begriper ni då ingenting? Det måste vara någon därinne! Om hon gått bort, så skulle dörren varit låst utvändigt med nyckeln men inte med regeln innanför. Och hör ni inte, så regeln slamrar? Men för att kunna skjuta för regeln invändigt, måste man vara hemma; begriper ni? Hon sitter alltså därinne, men vill inte öppna!»

»Ja! så måste det vara!» ropade den förvånade Koch. »Men vad gör hon då där!» Och rasande började han rycka i dörren.

»Låt bli!» ropade den unge mannen åter, »skaka inte! Det är inte allt, som det skall vara... ni har ju redan ringt och skakat — och man har ändå inte öppnat. Antingen äro de avdånade bägge två eller...»

»V-a-d?»

»Ja, det är frågan; kom gå vi till gårdskarlen, han skall själv få väcka dem!»

»Ja, det är bäst!» Båda gingo ned.

»Vänta ni! Stanna ni hellre här, så går jag ensam ner till gårdskarlen.»

»Varför skall jag vänta?»

»Man kan inte veta...»

»Nå, gärna för min skull!»

»Jag förbereder mig att bliva förhörsdomare! Här är uppenbarligen, uppen-bar-li-gen inte allt, som det ska’ vara!» ropade den unge mannen ivrigt och sprang nedför trappan.

Koch stannade, drog ännu en gång sakta i klocksnöret; därpå drog han sakta, liksom undersökande, i dörren för att ännu en gång övertyga sig om, att dörren verkligen endast var tillreglad inifrån. Därefter lutade han sig stånkande ned och tittade genom nyckelhålet, men nyckeln satt i invändigt, så att man icke kunde se något.

Raskolnikov stod där och höll krampaktigt fast i yxan. Han stod som i feber och gjorde sig beredd till strid, i händelse man skulle komma in. Redan då de skakade på dörren och rådslogo sinsemellan, hade han beslutat sig att avgöra allt på en gång och ropa till dem inifrån. Ibland kände han lust att okväda, att reta dem, innan de fått upp dörren. »Måtte det bara snart taga slut!» for det genom huvudet på honom.

»Men för djävul’n...»

Tiden förgick, den ena minuten efter den andra — ingen kom. Koch rörde på sig...

»Det var tusan!...» ropade han med ens otåligt, lämnade sin post och gick även skyndsamt ned, slamrande med stövlarna. Stegen dogo bort.

»Herre Gud, vad är nu att göra?»

Raskolnikov drog undan regeln, öppnade dörren. Ingenting hördes av. Plötsligt stängde han utan betänkande dörren säkert efter sig och sprang nedför trappan.

Han hade redan hunnit nedför tre trappor, då ett plötsligt buller uppstod under honom... Vart nu taga vägen? Det var ingenstädes han kunde gömma sig. Han ämnade just skynda tillbaka till den gamlas rum...

»Ohoj för tusan!... för djävul’n!... Tag fast honom!»

En person sprang skrikande ur ett av rummen inunder och ropade med full hals:

»Mit’ka!^[9] Mit’ka! Mit’ka! Mit’ka! Mit’ka-a! Må hin taga dig!»

Ropet slutade med ett tjut; de sista ljuden kommo från gården. Allt blev åter tyst. Men samtidigt började flera människor bullersamt och under högljutt och ivrigt pratande komma uppför trappan. De voro tre eller fyra. Han hörde den unge mannens gälla röst. »Där äro de!»

I högsta förtvivlan gick han rakt emot dem. »Komme, vad komma vill! Anhålla de mig, är allt förlorat, låta de mig passera — är också allt förlorat — de skola känna igen mig sedan.» De kommo varandra allt närmare; endast en trappa var nu emellan dem — och plötsligt... en utsikt till räddning! Några steg längre ned, till höger... en tom, öppen lägenhet, samma lägenhet i andra våningen, varest arbetare höllo på att måla, vilka nu liksom med avsikt gått därifrån. Det var säkert de, som nyss sprungo bort under så mycket ropande. Golven voro nyligen strukna, färgpytsar, krukor och penslar stodo ännu mitt i rummet. I ett huj slank han in genom den öppna dörren och gömde sig bakom den; det var i sista stunden, de stodo redan på trappavsatsen. Därpå gingo de förbi, högre upp, under högljutt prat. Han väntade ett ögonblick, smög sig fram på tå och sprang ned.

Han mötte icke någon på trappan, ej heller i portgången. Han tillryggalade så hastigt han kunde vägstycket till gatan, vek av åt vänster och gick vidare.

Han visste säkert, visste mycket säkert, att de i detta ögonblick redan voro uppe hos den gamla, att de högeligen förvånade sig att finna dörren öppen, ehuru den var stängd strax förut, att de redan fått syn på de livlösa kropparna och att knappt en minut skulle förgå, innan de fått klart för sig, att mördaren nyligen måtte ha varit där, gömt sig någonstädes, smugit sig förbi dem och skyndat sin väg. De hade kanske även kommit att tänka på, att han möjligtvis dolde sig i den tomma lägenheten, medan de gingo uppför trappan. Men det oaktat vågade han icke påskynda stegen det minsta, ehuru närmaste gathörn endast var omkring hundra steg borta. »Vore det inte bättre att slinka in i en portgång och vänta på en främmande trappa? Nej, det vore för vågsamt! Borde man inte kasta bort yxan någonstans? Taga en droska så gärna? Alltsammans farligt!»

Slutligen har han kommit till hörnet. Nästan halvdöd vek han av in på tvärgatan; han förstod, att han nu vore nästan räddad till hälften. Här rörde sig en stor människomassa och han försvann i den som ett sandkorn. Men all denna ångest hade till den grad utmattat honom, att han knappt kunde hålla sig upprätt. Svetten dröp av honom, han var alldeles våt på halsen. »Han har fått, vad han tål!» ropade en efter honom, då han vek av åt kanalen.

Han hade endast föga medvetande i behåll, ju längre han gick, desto mindre. Emellertid påminde han sig likväl, att han blev förskräckt, då han här fann det mera ensamt och han därför kunde bliva lättare bemärkt. Oaktat sin svaghet tog han dock en omväg och kom hem från den motsatta sidan.

Han hade dock ännu icke hunnit till fullt medvetande, då han gick genom portgången; han hade redan beträtt trappan, då han kom ihåg yxan. Det återstod honom ännu en viktig sak, nämligen att lägga den tillbaka på dess förra plats. Naturligtvis hade han icke längre kraft att tänka, att det kanske vore bättre att icke lägga tillbaka yxan, utan sedermera i hemlighet skaffa den ur vägen på ett eller annat sätt.

Men allt gick lyckligt. Dörren till gårdskarlens rum var väl tillsluten, men icke låst. Det var således högst sannolikt, att han själv var därinne. Men Raskolnikov hade alldeles mistat förmågan att överväga, så att han öppnade dörren med ens. Om gårdskarlen hade sport honom, vad han ville, så hade han kanske rent av räckt fram yxan till honom. Men gårdskarlen var ej där nu heller och han kunde lägga tillbaka yxan på dess förra plats under bänken. Han lade till och med ett vedträ över den, såsom det förut var. Han mötte ingen, icke en enda själ, på vägen till sitt rum; hans värdinnas dörr var stängd. Då han kommit in, kastade han sig, som han stod, på soffan. Han sov icke, men han var medvetslös. Hade någon trätt in till honom, hade han sprungit upp och ropat. Orediga tankar surrade genom huvudet på honom, men han kunde icke fatta, icke fasthålla någon, hur mycket han än ansträngde sig...

---

1. De allmänna kvinnorna i S:t Petersburg, som stodo under polisens uppsikt, erhöllo en gul biljett såsom bevis på, att de voro inskrivna.
2. En bekant rysk sång.
3. Spotta icke i brunnen, det kan hända du får dricka vattnet; ett ryskt ordspråk.
4. Ryska S:t Annaorden.
5. En rätt av risgryn, som tages med till kyrkan vid minnesfester för de döda.
6. Är du då ingen kristen! Varje ryss får vid dopet ett kors om halsen, vilket han icke tager av sig, så länge han lever.
7. Elisabet.
8. Något över en aln (cirka 2⁄3 meter).
9. Förkortning av Dimitry.