Raskolnikov (Brott och straff)/2

←  Första delen

Raskolnikov (Brott och straff) av Fjodor Dostojevskij Översättare: Okänd Andra delen

Tredje delen  →

RASKOLNIKOV

ANDRA DELEN.

I.

Så låg han mycket länge. Han kom väl till sig då och då och märkte, att det var natt. Slutligen tycktes det honom, som om dagen inbrutit. Han låg på magen och var ännu som bedövad av gårdagens medvetslöshet. Höga, förtvivlade klagorop ljödo skarpt för hans öron. Han var för resten van att höra dem var natt vid tretiden under sitt fönster från gatan. De hade nu väckt honom. »Ah, nu komma de druckna från ölstugan», tänkte han; »hon är således redan två.» Plötsligt sprang han upp, som om någon ryckt upp honom. »Vad, redan två!» Han satte sig rak på soffan och kom nu först ihåg allt. Allt stod med ens klart för hans ögon.

I första ögonblicket trodde han, att han var tokig. En stark frossa skakade honom, men den kunde lika gärna komma sig av febern, som han länge sedan haft känningar av. Men nu skallrade tänderna så häftigt och frossan skakade honom så starkt, att han icke visste, vad han skulle göra. Han öppnade dörren och lyssnade; allt var tyst i huset. Han betraktade sig själv förundrad och allt omkring sig. Han förstod icke, huru han kunnat lämna dörren öppen efter sig, då han kom hem i går, samt så utan vidare kasta sig på soffan med kläderna på, till och med med hatten på huvudet. Hatten låg på golvet, den hade fallit ned. »Om någon hade kommit in, vad hade han tänkt. Att jag var drucken, men...» Han skyndade till fönstret. Det var tämligen ljust och han synade sig som hastigast från huvud till fot, om inga spår efter gårdagen funnos kvar. Men det var ej tillräckligt. Darrande av feber började han kläda av sig och granska vart plagg för sig. Han vände det runt omkring åt alla håll och kanter två till tre gånger, ty han litade icke på sig själv. Men det tycktes icke vara några spår att finna. Endast längst ned på byxorna, där de voro trasiga och slamsorna hängde ned, syntes några intorkade blodfläckar. Han grep sin stora fällkniv och skar av trasorna. Något mera tycktes det ej vara. Nu påminde han sig, att börsen och sakerna, som han tagit ur den gamlas koffert, ännu lågo i fickorna. Han hade icke tills nu tänkt på att taga ut och gömma dem! Till och med då, när han synade kläderna, föll det honom icke in! Huru tankspridd var han icke! På ögonblicket tog han fram allt och kastade det på bordet. Sedan han letat fram alltsammans, till och med vänt ut och in på fickorna för att övertyga sig om, att ingenting stannat kvar i dem, bar han hela högen till en vrå. Där nedtill, alldeles i hörnet, hade tapeten lossnat så mycket på ett ställe, att han kunde gömma allt där bakom, det gick dit alltsammans. »Nu kan då åtminstone ingen se dem, inte börsen heller!» tänkte han lättad, steg åter upp och såg tanklöst bort mot hörnet, där tapeten nu stod ännu längre ut från väggen än förut. Plötsligt for en ängslande tanke ånyo genom hans huvud. »Min Gud», viskade han i förtvivlan, »hur är det med mig?... Är det att gömma? ... Gömmer man då en sak på det sättet?»

Han hade alls icke tänkt på dessa saker; han trodde, att det endast skulle handla om penningar och hade därför icke sörjt för något gömställe. »Men nu, hur kan jag nu låta mig nöja därmed? Gömmer man då en sak så slarvigt! Jag måste bestämt ha mist förståndet!» Han satte sig alldeles uttröttad på soffan och genast skakades han ånyo av den olidliga frossan. Mekaniskt drog han till sig sin varma överrock, som låg bredvid honom på en stol, och höljde den över sig, varpå han snart föll i en medvetslös sömn.

Men redan fem minuter därefter sprang han ånyo upp och kastade sig rasande över sin rock. »Hur kunde jag bara våga att somna, då jag ännu inte gjort något åt saken? Riktigt, så är det!... Öglan under armen har jag inte tagit bort än! Det har jag glömt! Att glömma någonting sådant! Ett sådant talande bevis!» Han slet av öglan och rev sönder den i bitar, som han stoppade in bland linnet under kudden. — »Sönderslitna linnetrasor kunna ändå inte i något fall väcka misstankar; det tycks dock så, det tycks dock så?» upprepade han, under det han stod mitt i rummet och såg sig omkring med sjukligt ansträngd uppmärksamhet — på golvet och överallt, om han icke ändock hade glömt något. Övertygelsen, att allt, att minnet, till och med den allra minsta förmågan till eftertanke tycktes vara på väg att övergiva honom, började pina honom outhärdligt. »Nå, börjar det redan nu?... Skulle straffet börja redan nu? Ja, ja, så är det verkligen!» Trasorna, som han skurit av från sina byxor, lågo mitt på golvet; den förste bäste hade kunnat få syn på dem! »Ja, men vad kommer då åt mig!» utropade han förtvivlad.

Då föll honom en sällsam tanke i sinnet: kanske är hela dräkten nedfläckad av blod, kanske finns det fläckar överallt, fast han icke kan se dem, då hans iakttagelseförmåga är försvagad, splittrad... hans förstånd omtöcknat... med ens kom han ihåg, att det även hade varit blod på börsen. »Ha, då måste det även vara spår av blod i fickan, ty jag stack ner börsen, som den var!» I ett nu vände han ut och in på fickan och — riktigt, på fodret syntes spår efter blodfläckar! — »Än har jag då inte alldeles mist förståndet, då jag själv kom att tänka därpå!» sade han triumferande för sig själv och andades till djupt och lättad, »det var bara en feberaktig svaghet, en sinnesfrånvaro för ögonblicket»; och han rev bort hela vänstra fickfodret ur byxan. I detta ögonblick föll en ljusstråle på hans vänstra stövel, på strumpan, som stack fram genom stöveln, syntes även spår efter blod. Han drog av sig stöveln — riktigt, hela tåspetsen på strumpan var genomdränkt av blod; uppenbarligen hade han stigit alltför oförsiktigt i blodpölen... »Men hur bära sig åt med det? Var skall jag göra av strumpan, fickan, trasorna?»

Han höll alltsammans hopklämt i handen och stod mitt i rummet. »I kakelugnen? — Men där se de efter först. Bränna upp det? — Men varmed då? ... han hade icke en gång en tändsticka. Nej, då vore det bättre att gå ut och kasta bort alltsammans någonstans. Ja, bäst att kasta bort det?» upprepade han och satte sig åter på soffan — »Och det genast på ögonblicket, utan att förlora en minut!» Men i stället för att göra det, sjönk hans huvud alltmera ned mot kudden, åter skakades han av en olidlig frossbrytning, åter drog han över sig överrocken. Och länge, flera timmars tid, for det honom ryckvis genom huvudet: »nu, genast, utan att spilla någon tid, måste jag gå någonstans och kasta bort alltsammans, bort, från mina ögon, fort, fort!» Han försökte flera gånger att resa sig upp från soffan, men förmådde det ej. Ett häftigt klappande på dörren väckte honom slutligen alldeles.

»Så öppna då, eller är du död kanske! Alltid sover han då!» skrek Nastaszja och slog med handen på dörren. »Hela Guds långa da’n sover han som en hund! En riktig hund! Vill du öppna! Hon går på elva!»

»Kanske han inte är hemma?» sade en manlig röst.

»Ha! Det är gårdskarlens röst ... Vad kan han vilja?»

Han sprang upp och satte sig på soffan. Hjärtat klappade så häftigt, att det gjorde ont i bröstet.

»Han har ju dragit för regeln», svarade Nastaszja, »se bara, han börjar stänga in sig! Vill du kanske, att man ska’ bära ut dig? Öppna, din sjusovare, vakna!»

»Vad kunna de vilja? Varför kommer gårdskarlen? Är allt upptäckt? Skall jag sätta mig till motvärn eller öppna? Nå, det må gå som det vill...»

Han steg upp, böjde sig fram och drog undan regeln.

Hela rummet var ej större, än att man kunde öppna dörren utan att stiga upp från soffan.

Riktigt, det var gårdskarlen och Nastaszja.

Nastaszja såg så besynnerligt på honom. Han såg med utmanande och beslutsamma blickar på gårdskarlen. Denne räckte honom ett grått, hopviket papper, som var förseglat med vanligt sigillack.

»En tillsägelse från kontoret», sade han, i det han överlämnade papperet.

»Vad för ett kontor?»

»Från polisen, poliskontoret. Vad kunde det annars vara för ett?»

»Skall jag gå till poliskontoret? Vad då för?»

»Hur ska’ jag veta det? Då man befaller dig, så gå.» Han såg uppmärksamt på honom, blickade omkring sig och vände sig om för att gå.

»Han tycks ha blivit allvarsamt sjuk!» anmärkte Nastaszja, som icke tog ögonen från honom. Gårdskarlen vände ännu en gång på huvudet och såg på honom. »Han har legat i feber se’n i går», tillade hon.

Han svarade icke, höll papperet i handen utan att bryta sigillet.

»Stig inte opp», fortfor Nastaszja medlidsamt, då hon såg, att han ville flytta ned benen från soffan. »Om du är sjuk, så gå inte, det står inte för livet! Men vad är det du har i händerna?»

Han såg efter. I högra handen hade han de avskurna trasorna, strumpan och det utrivna fickfordret, med det i handen hade han insomnat.

»Men se, vad har han där rafsat ihop för ena lumpor och sover med dem, som vore det en skatt ...» sade Nastaszja och skrattade. Genast stack han alltsammans under överrocken och stirrade på henne. Ehuru han i detta ögonblick icke var i stånd att draga någon förnuftig slutsats, så förstod han likväl, att man icke skulle behandla en människa så milt, om man hade för avsikt att fängsla henne. »Men ... polisen?»

»Du skulle dricka litet te! Vill du? jag ska’ bära opp litet; det finns en smula kvar ...»

»Nej ... jag skall gå, jag skall gå på ögonblicket», mumlade han, i det han reste sig.

»Jag tror, du inte kommer ned för trappan.»

»Jag skall gå ...»

»Som du vill.»

Hon gick ut efter gårdskarlen. Han släpade sig till fönstret för att se på trasorna i handen. »Det är fläckar på dem, men inte så iögonenfallande; allt är smutsigt och urblekt. Den, som inte vet det, ser det inte. Nastaszja har således icke kunnat se dem på så långt håll, Gud vare lov.» Därpå öppnade han darrande brevet från polisen och började läsa; han läste länge, tills han slutligen förstod. Det var en vanlig tillsägelse från polisbyrån, att han skulle infinna sig där klockan halv tio.

»Men vad betyder det? Jag har ännu aldrig haft något att göra med polisen! Och varför just i dag?» frågade han sig oroligt. »Herre Gud, måtte det bara taga slut!» Han höll redan på att kasta sig ned på knä för att bedja, men han måste le, icke åt bönen utan åt sig själv. Han klädde skyndsamt på sig. »Om jag nu en gång är förlorad, så må det så vara? Skall jag taga på mig strumpan? den blir då kanske ännu mer nedsmutsad, så att spåren utplånas.» Men knappt hade han dragit på den, förrän han åter ryckte av den med avsky och äckel. Men sedan han tänkt efter, att han icke hade någon annan, drog han den ånyo på sig och log på nytt. »Allting är ändå bara villkorligt, relativt, bara något yttre!» tänkte han flyktigt, i det han darrade i hela kroppen. »Nu har jag ju ändå dragit den på mig, till sist måste jag ju ändå draga den på mig!» Leendet förbyttes genast till förtvivlan. »Nej, jag har inte krafter» ... tänkte han. Hans huvud svindlade av hettan. »Det är ett knep! De vilja locka mig dit med en list och plötsligt överrumpla mig», fortfor han, under det han gick ned för trappan. »Det värsta är, att jag går i feberyrsel, jag kan begå en och annan dumhet och förråda mig.»

I trappan tänkte han på, att han icke gömt sakerna bättre bakom tapeten och att de kanske skulle komma och göra visitation under hans frånvaro — han stannade. Men han hade intagits av en sådan förtvivlan och likgiltighet för sin som han trodde ofelbara undergång, att han uppgav allt hopp och gick vidare.

»Om det ändå toge ett slut!»

Därute rådde återigen en outhärdlig hetta! ingen regndroppe hade fallit hela dagen. Samma damm, kalk och murbruk, samma stank från bodarna och ölstugorna, berusade personer vid varje steg, finska husarer och droskor. Solen stack honom i ögonen, så att det värkte, och hans huvud svindlade — såsom man plägar känna sig, då man är ute och går en vacker, solig dag och har feber.

Då han vek om hörnet, såg han med pinsam oro på den där gatan, det där huset ... och måste vända bort ögonen.

»Om de fråga, säger jag det kanske», tänkte han, då han närmade sig poliskontoret.

Detta var ungefär en fjärdedels verst avlägset. Det hade helt nyligen blivit flyttat till ett nytt hus i fjärde våningen. På den förra lokalen hade han varit en gång förut, ehuru mycket längesedan. Då han kom in i portgången, såg han till höger en trappa, utför vilken en man gick ned med en bok i handen — en gårdskarl således, då är väl kontoret också här, och han steg upp för trappan. Fråga ville han icke.

»Jag vill gå in, falla på knä och bekänna allt ...» tänkte han, under det han steg upp för fjärde våningen.

Trappan var trång, brant och nedspilld med vatten. Alla kök i fjärde våningen lågo åt denna trappa och stodo öppna nästan hela dagen. Därför var luften mycket kvävande. Oupphörligt gingo gårdskarlar upp och ned med sina böcker under armen. Bud och annat folk av bägge könen kommo och gingo. Dörren till kontoret stod likaledes öppen. Här stodo några bönder och väntade. Även här var det förfärligt kvavt och dessutom kunde man knappt andas för färglukten från de nystrukna väggarna. Sedan han väntat en stund, beslöt han sig för att gå in i närmaste rum. Det var idel små, låga kammare. En pinsam oro drog honom vidare, ingen gav akt på honom. I andra rummet sutto några skrivare, som endast voro föga bättre klädda än han själv. Han vände sig till en av dem.

»Vad vill du?»

Han visade sitt brev.

»Ni är student?» frågade skrivaren, i det han tittade i brevet.

»Ja, för detta student.»

Skrivaren såg på honom, men utan stor nyfikenhet. Det var en sluskig man med slö blick.

»Av honom får jag ingenting veta; för honom är allt likgiltigt», tänkte Raskolnikov.

»Gå in dit, till sekreteraren», sade skrivaren och visade med fingret på det sista rummet.

Han trädde in i detta rum (det fjärde i ordningen); det var trångt och fullt av människor, bland vilka några bättre klädda befunno sig. Det fanns även två fruntimmer ibland dem; den ena, torftigt klädd och i sorgdräkt, satt vid ett bord mittemot sekreteraren och skrev, vad denne dikterade. Det andra fruntimret var mycket tjockt, hade ett rödbrusigt, fläckigt ansikte, tycktes vara en kvinna med anseende och var mycket pretentiöst klädd med en bröstnål så stor som ett tefat; hon stod avsides och väntade på något. Raskolnikov sköt brevet till sekreteraren. Denne såg på det; sade: »ni får vänta» och fortfor att diktera för fruntimret i sorgdräkten.

Han andades lättare. »Det är då säkert inte det.» Han började fatta mod och beslöt att vara på sin vakt.

»Den minsta dumhet, den ringaste oförsiktighet kan förråda mig! Hm! ... skada, att det inte är frisk luft här heller», tillfogade han, »det här kvalmet! mitt huvud svindlar ... och förståndet också ...»

I hans huvud rådde en förfärlig villervalla; han trodde knappt, att han skulle kunna behärska sig. Om han endast kunnat fästa sina tankar på någon småsak, någon obetydlighet, men det lyckades honom icke. Sekreteraren intresserade honom dessutom; han hade gärna velat läsa något i hans drag, velat genomskåda honom. Det var en ung man av omkring tjugoett år, men han såg äldre ut; han var mörklagd och hade ett rörligt ansikte. Hans dräkt var modern och sprättig, han hade bena i nacken, var sorgfälligt friserad och pomaderad, bar en mängd ringar på sina omsorgsfullt tvättade fingrar och guldkedja på västen. Med en av de närvarande främlingarna talade han till och med några ord franska och icke så illa.

»Lovisa Ivanovna, var då så god och sitt», sade han vårdslöst till det utpyntade, rödbrusiga fruntimret, som icke djärvts sätta sig, ehuru en stol stod bredvid henne.

»Jag tackar», sade hon på tyska och satte sig, frasande med sidenklänningen, på stolen. Hon upptog nästan halva rummet och doftade av parfymer. Hon tycktes förlägen, därför att hon upptog så stor plats och luktade så gott, men smålog till hälften ängsligt, till hälften fräckt och var orolig.

Fruntimret i sorgdräkten hade slutat och steg upp. Plötsligt inträdde en ung officer tämligen bullersamt och självsvåldigt, i det han rörde på axlarna för vart steg, kastade mössan på bordet och satte sig i länstolen. Då det utpyntade fruntimret fick se honom, sprang hon upp från stolen och började niga med synnerlig förtjusning, men officeren gav icke akt på henne och hon dristade icke ånyo sätta sig i hans närvaro. Han var distriktsföreståndarens medhjälpare. Han hade rakt utstående, röda mustascher, hans ansikte var tämligen uttryckslöst med undantag av ett litet drag av fräckhet. Han såg från sidan med missnöje på Raskolnikov, vars dräkt var så usel och som oaktat sitt oansenliga yttre likväl visade en hållning, som föga överensstämde med hans kläder. Raskolnikov begick även den oförsiktigheten att stirra på honom alltför länge, så att officeren till och med tycktes känna sig förolämpad.

»Vad vill du?» snäste han till honom, förvånad att en sådan trashank icke gömde sig undan hans blixtrande ögon.

»Jag är hitkallad ... har fått en tillsägelse ...» svarade Raskolnikov tonlöst.

»Det är angående en penningfordran, en student!» skyndade sig sekreteraren att säga. »Se där, läs där!» fortfor han och kastade ett papper till Raskolnikov samt visade honom stället.

»Pengar? Vad för pengar?» tänkte Raskolnikov — »således är det då inte det åtminstone!» Och han ryckte till av glädje. Han kände sig med ens så lätt, som om man tagit en börda från honom.

»Och vilken tid är ni hitkallad, min herre?» ropade löjtnanten, som — Gud vete av vilka skäl — trodde sig förolämpad. »Ni är hitkallad klockan nio och nu går hon på tolv!»

»Man lämnade mig kallelsen först för en kvart sedan», sade Raskolnikov högt och över axeln. Han hade även plötsligt och oväntat blivit förtretad, vilket för övrigt tycktes göra honom gott. »Det är väl tillräckligt, att jag överhuvud kommit hit, då jag har feber.»

»Var god och låt bli att skrika!»

»Jag skriker inte, jag talar helt lugnt, men ni skriker åt mig; jag är student och tål inte, att man skriker åt mig!»

Medhjälparen var så uppbragt, att han i första ögonblicket icke kunde få fram ett ord, han spottade omkring sig och sprang upp.

»Vill ni vara tyst! Ni står inför överheten. Inga grovheter, herre!»

»Även ni står inför överheten», skrek Raskolnikov till honom, »och ni inte endast skriker utan röker till och med en cigarrett, trampar alltså all anständighet under fötterna!» Han kände sig riktigt väl till mods, då han hade sagt detta.

Sekreteraren såg leende på dem båda. Den hetsige löjtnanten var synbarligen förbluffad.

»Det angår er inte!» skrek han slutligen mycket högt; »se där, behagar ni godkänna den fordran, som är inlämnad mot er. Visa honom den, Alexander Grigorjevitj. Ett klagomål! Ni betalar inte! Se bara på den djärve sällen!»

Men Raskolnikov hörde icke längre på honom; han fördjupade sig ivrigt i papperet för att så fort som möjligt finna lösningen på gåtan. Han läste det en gång, två gånger — men förstod ändå intet.

»Vad handlar det om?» sporde han sekreteraren.

»Man fordrar pengar av er på grund av en skuldsedel. Ni har antingen att erlägga summan jämte alla omkostnader eller ock måste ni lämna en skriftlig förklaring på, när ni är i stånd att betala, dessutom skall ni även förpliktiga er att inte lämna huvudstaden och varken sälja er lösegendom eller i hemlighet göra er av med den, förrän ni gäldat skulden. Borgenären har däremot rätt att låta sälja er lösegendom och förfara med er efter lag.»

»Ja, men ... jag står inte i skuld till någon.»

»Det angår oss inte. Vi ha ett förfallet och lagligen protesterat skuldbrev å hundrafemton rubel, vilket ni har utställt till kollegieassessor Sarnitzins änka för nio månader sedan, och vi önska nu, att ni avgiver en förklaring därpå.»

»Men det är ju min värdinna?»

Sekreteraren såg på honom med ett medlidsamt leende, liksom vore han en lärling, som genomgick sitt första prov, och som ville han säga: »Nå, hur känner du dig nu?» Men vad brydde han sig nu om ett skuldebrev, en utmätning! ... Lönade det väl att nu oroa sig över en sådan sak, ja, till och med uppmärksamma den! Han stod där, läste, hörde, svarade, frågade till och med, men allt endast mekaniskt. Självuppehållsdriftens seger, räddningen från den nyligen hotande faran upptog i detta ögonblick alla hans tankar. Det var ett ögonblick av omedelbar, rent djurisk glädje. Men i detsamma uppstod det ett förfärligt spektakel i kontoret. Löjtnanten, som ännu var mycket förargad över den ringaktning, vilken nyligen blivit honom bevisad, och som föresatt sig att ånyo upprätta sin kränkta egenkärlek, utgöt nu all sin galla på det olyckliga, utspökade fruntimret, som, alltsedan han kommit in, hade glott på honom med sitt fåniga leende.

»Åh, ditt — — — — — — — — — — — —!» (uttryck som icke kunna nedskrivas) skrek han plötsligt med full hals till henne (det sorgklädda fruntimret hade redan gått), »vad var det, som försiggick hos dig förr natten? Vad? Stoj och spektakel igen, en ren skandal, som kunde höras över hela gatan. Återigen slagsmål och dryckeslag! Kanske du har lust att komma på tukthuset? Och ändå har jag sagt dig, ändå har jag redan tio gånger varnat dig, att den elfte gången slipper du inte undan. Och ändå är du här igen, ditt — — — —!» (samma uttryck som ovan).

Papperet föll till och med Raskolnikov ur händerna och han såg undrande på det utpyntade fruntimret, som fick mottaga så många okvädinsord. Men snart förstod han vad det handlade om och saken började genast att roa honom. Han hörde på med nöje och hade stor lust att skratta, skratta, skratta! Det ryckte i alla nerver på honom.

»Ilja Petrovitj!» började sekreteraren lugnande, men var tvungen att tystna och invänta ett gynnsammare ögonblick, ty den hetsige löjtnanten kunde man endast tämja genom att taga sin tillflykt till handgripligheter; det visste han av erfarenhet.

Men det utspökade fruntimret började darra och skaka vid ovädret, som bröt löst över henne; men egendomligt nog, ju talrikare och grövre skällsorden blevo, desto älskvärdare blev hennes min, desto mer förtrollande hennes leende mot den dundrande löjtnanten. Hon rörde sig hit och dit på fläcken, där hon stod, neg oavbrutet och väntade med tålamod på det ögonblick, då det skulle bliva henne möjligt att få tala. Äntligen var hennes tid inne.

»Det har inte varit något spektakel eller slagsmål alls hos mig, herr kapten», började hon plötsligt att slamra, visserligen med stark tysk accent, men likväl på flytande ryska, »och ingen, ingen skandal alls. Då de kommo, voro de fulla, det säger jag er, herr kapten, och jag kan inte göra något åt det, inte en smul ... mitt hus är ett anständigt hus, herr kapten, och folk får en anständig behandling hos mig, herr kapten, och jag tycker inte om skandaler, nej, för min del tycker jag inte alls om skandaler. Men då de kommo, voro de fulla, och så begärde de ändå tre buteljer till, och så lade en av dem opp benen på pianot och gav sig till att spela på det med fötterna, och det passar sig då inte i ett anständigt hus. Han slog alldeles sönder pianot och det är då inte att bära sig vackert åt ... det sa’ jag dem också. Så tog han en butelj och slog dem allihopa med den på ryggen. Och när jag då ropade på portvakten och Karl kom, gav han Karl ett blått öga och Henriette fick också ett blått öga och mig slog han fem gånger på örat. Och det är då inte vackert av en i ett anständigt hus, herr kapten, och grät gjorde jag också. Men han öppnade fönstret åt kanalen och gav sig till att grymta som en gris, så det var en skam åt’et. Och hur kan man ge sig till att åbäka sig som en gris i fönstret! Fy, fy, fy! Och så tog Karl honom i rocken bakifrån och drog honom bort från fönstret — ja, det är verkligen sant, herr kapten — men kom då att riva itu rocken hans. Då skrek han, att vi skulle betala honom femton rubel i ersättning. Och jag måste själv till och ge honom fem rubel, herr kapten, för rocken. Och så sade han, att han skulle skriva om oss i tidningen, ty, sade han, jag kan få något tryckt om er i vilken tidning jag vill, sade han.»

»Det är alltså en tidningsskrivare?»

»Ja, herr kapten, och det är en så oanständig gäst, herr kapten, när han är i ett anständigt hus ...»

»Nå, nå, det är nog! Men jag har ju sagt dig, har ju sagt dig ...»

»Ilja Petrovitj!» sade sekreteraren än en gång med eftertryck. Löjtnanten såg bort till honom; sekreteraren nickade lätt med huvudet.

»... så säger jag dig då än en gång, högtärade Lovisa Ivanovna, och det är sista gången jag säger det», fortfor löjtnanten lugnare, »att om det händer något spektakel en enda gång till i ditt anständiga hus, så lägger jag inte fingrarna emellan. Jaså, det var en publicist, en litteratör, som lät betala sig fem rubel för sitt rockskört i ett »anständigt hus»? Ja, så äro de där herrar litteratörerna!» och han kastade en föraktlig blick på Raskolnikov. »I förrgår återigen samma historia på ett matställe — hade ätit middag, men ville inte betala; jag skall sätta er i tidningen, sade han. På ångbåten i förra veckan okvädade en annan en aktningsvärd statsrådsfamilj, fru och dotter, på det gemenaste. Häromdagen var det en, som kördes ut från ett konditori. Så äro de alla, de där herrar litteratörerna, publicisterna, studenterna och tidningsskrivarna ... fy tusan. Och du, laga dig i väg. Jag kommer själv till dig ... tag dig i akt bara! Hör du det?»

Lovisa Ivanovna började med stigande hastighet niga åt alla sidor och neg på detta sätt ända till dörren. Men där stötte hon med ryggen mot en ståtlig officer. Han hade ett friskt, öppet anlete, ett tjockt, ljust kindskägg — det var Nikodim Fomitj, polisdistriktets förman. Lovisa Ivanovna neg skyndsamt, nästan till golvet, och hoppade, trippade, flög ut från kontoret.

»Återigen bråk, återigen åska och blixt, virvelvind och orkan!» vände sig Nikodim Fomitj älskvärt och vänligt till Ilja Petrovitj, »har vreden återigen lupit i väg med er? — Har den kokat över? Jag kunde höra det redan nere i trappan.»

»Åh prat!» sade Ilja Petrovitj med förnäm likgiltighet och gick med några papper i handen bort till ett annat bord, i det han ryckte på axlarna. »Se här, vill ni vara god och se: en herr litteratör, student ville jag säga, en för detta nämligen, betalar inte, ställer ut en växel, vill inte flytta, en mängd klagomål! ... Men han kände sig likväl förnärmad, för det jag rökte en cigarrett i hans närvaro! själv för han ett utsvävande liv. Gör er besvär att se på honom; så där se de ut, de där herrarna, till deras intagande yttre.»

»Fattigdom är ingen last, min vän ... nåja, jag förstår! Du är som krut, kunde inte lägga band på dig. Ni kände er troligen på något sätt sårad av honom och kunde inte själv behärska er», fortfor Nikodim Fomitj, i det han förbindligt vände sig till Raskolnikov; »men det var mycket illa; jag försäkrar er, han är den älskvärdaste människa i världen, men lika eldfängd som krut, som rena krutet! Fattar eld, blossar upp — och så är det över! Borta igen! Men slutet är, att han har ett hjärta av guld! Redan hans regementskamrater kallade honom endast löjtnant Krut.»

»Och sådana kamrater sedan!» ropade Ilja Petrovitj mycket belåten med, att man kittlade hans fåfänga, men likväl ännu surmulen.

Raskolnikov kände ett behov att säga dem alla något angenämt.

»Men jag ber er, herr kapten», började han otvunget, i det han plötsligt vände sig till Nikodim Fomitj, »betänk min ställning ... Jag är till och med gärna villig att bedja herrn om förlåtelse, om jag har felat. Jag är en fattig, sjuk student — nedtryckt av fattigdom. En för detta student, då jag nu inte längre är i stånd att förtjäna mitt livsuppehälle, men jag får pengar ... och då skall jag betala. Jag har en mor och syster i guvernementet R* ... de skola sända mig pengar, så att jag kan betala. Min värdinna är mycket medgörlig, men hon har blivit så ond, för att jag mist mina lektioner och inte betalt något på fyra månader, att hon till och med inte skickat mig någon mat ... Jag förstår inte alls, vad det är för en växel! Hon fordrar nu betalning av mig på grund av en växel, men hur skall jag kunna betala ... döm själv ...»

»Men det angår oss ju inte ...» försökte sekreteraren att invända ...

»Tillåt mig, tillåt mig, jag är helt och hållet av er tanke, men tillåt mig likväl att förklara för er», avbröt honom Raskolnikov på nytt, i det han icke vände sig till sekreteraren, utan hela tiden till Nikodim Fomitj och möjligtvis även till Ilja Petrovitj, ehuru denne låtsade bläddra i några papper och icke ägnade honom någon uppmärksamhet — »tillåt mig å min sida att förklara, att det nu är i tre år jag bott hos henne, allt sedan jag kom hit till staden och förut ... förut ... varför skulle jag neka till det, genast i början lovade jag henne, att jag skulle gifta mig med hennes dotter, lovade det muntligt, helt och hållet frivilligt ... det var en flicka ... för övrigt tyckte jag till och med om henne ... om jag också inte var kär i henne ... med ett ord: ungdom! Vad jag ville säga är, att då för tiden gav värdinnan mig kredit, stor kredit; jag förde den tiden ett lyckligt liv ... jag var mycket lättsinnig ...»

»Man begär inte alls sådana förtroenden av er, min herre, och vi ha inte heller tid att höra på dem», avbröt Ilja Petrovitj honom grovt och med dryghet, men Raskolnikov hade kommit i tagen och fortfor, oaktat den ansträngning, det nu tycktes kosta honom:

»Men tillåt, tillåt mig i alla fall att vad mig vidkommer få tala om allt, såsom det var ... om jag också är av samma tanke som ni, att det kanske är alldeles överflödigt att tala om det — men för ett år sedan dog den där flickan i tyfus, men jag fortfor att bo kvar hos min gamla värdinna som förut, och då hon flyttade till sin nuvarande bostad, sade hon mycket vänligt till mig ... att hon hyste förtroende till mig ... men frågade mig, om jag inte hellre ville giva ett skuldbrev på hundrafemton rubel, då jag var skyldig henne denna summa. Ursäkta mig, hon sade uttryckligt, att så snart jag hade gett henne ett dylikt papper, så skulle jag få bli skyldig henne så mycket som helst och hon skulle aldrig för sin del ... det var hennes egna ord ... göra något bruk av det där papperet, utan jag skulle få betala när jag ville ... Och nu, då jag mist min lektioner, då jag icke har något att äta, anklagar hon mig ... Vad skall jag säga om det?»

»Alla de där sentimentala detaljerna angå oss inte, min herre», avbröt Ilja Petrovitj honom tvärt, »ni måste lämna ett skriftligt erkännande och en förpliktelse; om ni var kär eller ej — det ha vi inte att göra med lika litet som med alla de där tragiska tiraderna.»

»Men du är då ... alltför hård», mumlade Nikolaus Fomitj, i det han satte sig till bordet för att skriva under några papper. Han riktigt blygdes.

»Skriv därför», sade sekreteraren till Raskolnikov.

»Vad skall jag skriva?» sporde han grovt.

»Jag skall diktera för er.»

Det föreföll Raskolnikov, som behandlade sekreteraren honom mera ringaktande, sedan han yppat sitt betryckta läge, men egendomligt nog hade detta nu blivit honom alldeles likgiltigt. Om han endast hade tänkt efter litet, så skulle han säkerligen förvånat sig över, hur det över huvud varit honom möjligt att tala med dem på det sätt han gjort samt att till och med tränga sig på dem med sina känslor. Varifrån kom denna sentimentalitet så hastigt? Ja, till och med om rummet icke varit fullt av polistjänstemän, utan av hans närmaste vänner, skulle han sannolikt icke nu ha haft ett enda förtroligt ord att säga dem, en sådan tomhet hade plötsligt uppstått hos honom. En melankolisk känsla av den mest pinande, mest oändliga ensamhet och övergivenhet hade med ens intagit hans själ. Det var varken en känsla av blygsel över, att han blottat sitt armod för en sådan som Ilja Petrovitj, eller medvetandet om, att denne löjtnant nu triumferade över honom, som hade åstadkommit denna så barnsliga förändring med honom. O nej, vad brydde han sig nu om sin egen skam, om all denna äregirighet, dessa löjtnanter, skulder, poliskontor o. s. v.! Hade man i detta ögonblick dömt honom till bålet, så skulle han knappt rört sig, knappt ha lyssnat till domen. Någonting alldeles främmande, nytt, oväntat och ännu aldrig erfaret hade med ens försiggått inom honom. Det var ingen egentlig insikt om ... endast en tydlig, högst intensiv känsla av, att han aldrig mera finge komma fram med sådana sentimentala utgjutelser som nyss eller överhuvud med några förtroenden alls inför dessa människor på poliskontoret, till och med om det i stället för polismän endast hade varit bröder och systrar därinne; och det varken nu eller någonsin framdeles. Han hade hittills ännu aldrig erfarit en så sällsam och förfärlig känsla och det, som var mest pinande därvid var, att det icke var ett klart begrepp, en insikt, som rörde sig inom honom, utan en känsla, pinsammare än han någonsin hade haft i sitt liv.

Sekreteraren började diktera för honom formuläret till den förklaring, som i dylika fall brukas, på följande sätt: Jag kan icke betala nu, men förbinder mig att göra det till den och den vid den och den tiden, skall icke avlägsna mig från staden, skall varken sälja, vad jag äger, eller giva bort det o. s. v.

»Men ni kan ju inte skriva en gång, pennan faller er ju ur handen!» anmärkte sekreteraren, under det han nyfiket betraktade Raskolnikov. »Är ni sjuk?»

»Ja — det svindlar för ögonen! ... Men diktera vidare!»

»Det är slut nu; skriv under!» Sekreteraren tog papperet och började syssla med annat.

Raskolnikov lade bort pennan, men i stället för att stiga upp och gå, stödde han armbågarna mot bordet och lutade huvudet mot händerna; det var, som hade man slagit en spik i tinningen på honom. En sällsam tanke for honom genom huvudet: att genast resa sig, gå fram till Nikodim Fomitj och tala om för honom allt, som han gjort i går; allt, med alla enskildheter — därpå föra honom hem och visa honom sakerna i hörnet bakom tapeten. Begäret att göra detta var så starkt, att han redan var i begrepp att stå upp för att utföra det. Borde jag kanske inte tänka över det ännu en minut?» for det honom genom huvudet. »Nej, hellre då inte tänka efter något alls och därmed basta!» Men hastigt blev han stående som fastvuxen. Nikodim Fomitj talade ivrigt med Ilja Petrovitj och han uppfångade följande ord:

»Inte möjligt, man måste frigiva dem bägge. För det första talar allt mot ett dylikt antagande; döm själv: Varför skulle de ropat på gårdskarlen, om de hade gjort det? Kanske för att blottställa sig själva? Eller av list? Nej, det vore alltför listigt! Och till sist, bägge gårdskarlarna och ett fruntimmer ha sett studenten Pestrekov vid porten, då han gick in; han gick med tre bekanta och skildes från dem alldeles utanför porten, frågade därpå gårdskarlen efter bostaden i sina bekantas närvaro. Nå, frågar väl en efter bostäder, då han har slikt i tankarna? Och Koch — innan han gick opp till den gamla, satt han en halv timmes tid hos silverarbetaren därnere och gick upp precis tre kvart på åtta. Tänk efter nu ...»

»Men förlåt, hur skall man förklara en sådan motsägelse: de påstå själva, att de bultade på och att dörren var reglad invändigt — och tre minuter därefter, då de kommo upp med gårdskarlen, finna de den öppen?»

»Det är just knuten: mördaren satt i alla fall därinne och hade reglat dörren inifrån; man hade säkert fått tag i honom, om inte Koch varit så dum att också gå ned. Men då passade han därinne på och sprang ut och smög sig förbi dem någonstans. Koch korsar sig med bägge händerna och säger: »Hade jag stannat där, så hade han också slagit ihjäl mig med yxan.» Han tänker låta hålla en tacksägelsebön ... ha ha!»

»Och ingen har sett till mördaren?»

»Hur vore det möjligt? Huset är en riktig Noaks ark», anmärkte sekreteraren, som hade åhört samtalet, där han satt.

»Det är klart! Det är alldeles klart!» upprepade Nikodim Fomitj ivrigt.

»Nej, saken är mycket oklar», genmälte Ilja Petrovitj.

Raskolnikov tog sin hatt och gick till dörren, men kom icke så långt ...

Då han åter kom till sig, såg han, att han satt på en stol; till höger understödde någon honom och till vänster stod en annan med ett glas, fyllt med en gulaktig vätska; framför honom stod Nikodim Fomitj och såg uppmärksamt på honom. — Han ville resa sig.

»Vad betyder det, är ni kanske sjuk?» sporde Nikodim Fomitj tämligen barskt.

»Redan då han skrev under, kunde han knappt föra pennan», anmärkte sekreteraren, i det han satte sig på sin plats och ånyo tog itu med sina papper.

»Har ni varit sjuk länge?» ropade Ilja Petrovitj från sin plats, där han också satt och bläddrade i några papper. Han hade även sett till den sjuke, medan denne var avsvimmad, men hade genast åter begivit sig tillbaka till sin plats, då han kom till sig själv.

»Sedan i går ...» stammade Raskolnikov.

»Var ni ute något i går?»

»Ja.»

»Sjuk?»

»Ja.»

»Vid vilken tid?»

»Klockan åtta på kvällen.»

»Och var, om man får fråga?»

»På gatan.»

»Kort och tydligt! ...»

Raskolnikov hade svarat barskt och kort; han var kritvit och slog icke ned sina svarta, inflammerade ögon för Ilja Petrovitj’s blick.

»Han kan knappt stå på fötterna och du ...» försökte Nikodim Fomitj att invända.

»Gör ingenting!» ... sade Ilja Petrovitj med egendomlig betoning. Nikodim Fomitj ville ytterligare tillägga något, men teg, då han såg sekreterarens blick riktad på sig. En allmän tystnad inträdde plötsligt; det var obehagligt.

»Nåväl», slöt Ilja Petrovitj — »vi vilja inte längre uppehålla er.»

Raskolnikov gick ut. Han kunde ännu höra, huru samtalet efter hans utgång ånyo plötsligt blev helt livligt och att Nikodim Fomitj’s frågande röst i synnerhet lät höra sig ... Först på gatan kom han alldeles till sig själv.

»En visitation, de skola genast företaga en husvisitation!» sade han till sig själv och skyndade sig på. »De skurkarna! De draga misstankar!» Den förra ångesten överföll honom ånyo.

II.

»Men kanske en visitation redan hade ägt rum? ... Kanske jag träffar på dem där hemma? ...»

Äntligen är han i sitt rum; ... ingenting har inträffat! Ingen hade varit där ... icke en gång Nastaszja. Men, Herre Gud! Huru hade han kunnat lämna alla de där sakerna därborta i hörnet?

Han skyndade fram till gömslet och tog fram sakerna under tapeten för att stoppa dem på sig. Det var åtta föremål: två små askar med örhängen och dylikt — han såg icke efter — så fyra små läderetuier, en kedja, insvept i tidningspapper, och ännu en sak, kanske en orden, också insvept i tidningspapper.

Han stoppade litet i var ficka och såg till, att man icke kunde märka något utvändigt. Börsen tog han också med sig. Därpå gick han ut och lät dörren denna gång stå vidöppen.

Han gick hastigt och med fasta steg, ehuru han kände sig som sönderbråkad; men han var vid fullt medvetande. Hans enda bekymmer var nu, att man kunde förfölja honom, att man inom en halv timme, en kvart kunde giva befallning om att följa honom på spåren; han måste alltså för varje pris skaffa undan alltsammans så fort som möjligt. Han måste ha det gjort medan han ännu hade den minsta fysiska och andliga kraft kvar ... Men var skulle han göra av det?

Det hade han längesedan beslutit: kasta allt i kanalen — då var det slut på det? Det hade han bestämt sig för förra natten i feberyran ... i de där ögonblicken, då han flera gånger sökte bemanna sig och gå ut: »fort, fort, bort med alltsammans!» Men det var lättare tänkt än gjort.

Han hade redan strövat omkring en halvtimme, kanske även längre, utefter Katarina-kanalen och letat efter något ställe, där han kunde komma ned till vattnet. Men han fick intet tillfälle att utföra sitt förehavande; antingen lågo där båtar eller sköljde tvätterskor sitt linne därstädes, överallt vimlade det av människor. Från alla håll hade man kunnat se, om någon ginge ned, stannade och kastade något i vattnet; det var omöjligt. Men om fodralen till råga på allt icke sjönko, utan flöto ovanpå — och det var mycket sannolikt — då skulle var och en genast lägga märke till det. Han tilldrog sig dessutom redan alla de förbigåendes uppmärksamhet; man såg sig om efter honom, såsom om man endast brydde sig om honom. »Hur kommer det till eller inbillar jag mig det bara?» — tänkte han.

Äntligen föll det honom in, att det kanhända vore bättre, att han ginge till Neva. Där var det icke så mycket folk, där skulle man icke lägga märke till det — men framför allt så långt härifrån som möjligt. Han undrade, att han icke redan förut kommit att tänka härpå; nu hade han onyttigtvis sinkat bort en halvtimme, bara emedan han under natten i sin feberyra hade tänkt sig att gå till detta ställe. Han var mycket tankspridd och glömsk och kände det med sig; men nu ville han skynda sig.

Han tog vägen längs W—prospektet. Men under tiden överlade han ännu en gång. »Varför just gå till Nevan? Varför kasta det i vattnet? Vore det inte bättre att gräva ned det någonstädes långt bort, på öarna, på ett ensligt ställe i skogen under ett snår och kanske lägga märke till stället?» Och ehuru han kände, att han icke var i stånd att överväga allt klart och grundligt, sa föreföll det honom likväl, som om ingenting vore att invända mot denna tanke.

Men ej heller denna plan kom till utförande; då han nämligen hade kommit förbi W—prospekt och ut på platsen, märkte han till vänster en gård omgiven av nakna murar. På denna gård var det en plats, omgiven av bräder, och varpå en mängd byggnadsmaterial låg hopad. Längre in på gården såg man en nedrökt byggning av sten, troligtvis en smedja eller mekanisk verkstad; allt var nedsvärtat av koldamm. »Här skulle det vara lämpligt att kasta från sig alltsammans och gå sin väg.» Han såg sig uppmärksamt omkring, och då han icke såg någon på gården, gick han in på den. Han stod just i begrepp att sticka handen i fickan, då han i hörnet bakom porten fick se en stor, ohuggen sten, av kanske en halv centners vikt, vilken låg vid muren, som skilde gatan från gården. På gatan gick folk förbi, men ingen kunde se ditin, såvida man icke med flit kom in dit från gatan; det kunde nog hända och därför måste han skynda sig.

Han samlade alltså sina krafter och det lyckades honom att välta stenen från dess plats. Under den var en fördjupning och i den kastade han alltsammans han hade i fickorna; börsen lade han överst. Därpå vände han åter om stenen och den kom ånyo på samma plats som förut, den låg kanske dock nu en smula högre. Han rafsade ihop jorden runtomkring, trampade till den med fötterna, så att ingen skulle kunna märka något.

Därpå gick han ut åt platsen till. En outsäglig glädje, alldeles som nyss förut på poliskontoret, uppfyllde honom. Allt var gömt! Vem skulle det väl falla in att söka under den där stenen; den hade nog legat där, alltsedan huset byggdes och skulle kanske få ligga på samma plats lika länge än. Och än se’n, om man också funne det nu? Vem skulle tänka just på honom; allt var utplånat, var funnos bevisen? Ett nervöst leende spelade på hans läppar, under det han gick över platsen. Men då han kom till K—boulevarden, där han i förrgår hade träffat flickan, försvann leendet hastigt. Andra tankar drogo genom hans hjärna. Det var honom mycket emot att nu gå förbi den där bänken, på vilken han hade suttit efter flickans bortgång, det hade även varit mycket obehagligt för honom, om han nu ånyo mötte samma polis, vilken han då givit de tjugo kopeken. Måtte djävul’n taga honom!

Han gick och såg sig omkring, tankspridd och retlig. Alla hans tankar rörde sig nu uteslutande kring en enda punkt — han kände, att det var huvudpunkten och att han nu endast och allenast hade att göra med den och det för första gången på de sistförflutna två månaderna.

»Åh, måtte hin taga det alltsammans!» kom han plötsligt att tänka i häftig förbittring. »Nå, skall jag då börja ett nytt liv, så må det så vara, ta’ mig djävul’n! ... Men Gud, hur dumt är inte alltsammans! ... och vad har jag icke ljugit ihop och hycklat i dag! Huru gement smickrade jag inte och smekte den där uslingen Ilja Petrovitj! Men också det är bara dumheter; jag spottar åt allt och alla!»

Plötsligt stannade han; en ny alldeles oväntad och övermåttan enkel fråga kastade honom in i en ny tankegång och förvånade honom gränslöst.

»Om nu verkligen allt detta är gjort med överläggning och inte helt och hållet planlöst, om du hade ett bestämt och visst mål — huru kom det sig då, att du inte en gång såg efter i penningbörsen, att du inte en gång vet, vad du har uppnått, och varför du har åsamkat dig alla dessa kval, har begått alla dessa eländiga, äckliga, gräsliga gärningar med fullt medvetande? Du ville ju till och med först kasta det i vattnet, börsen och alla de andra sakerna, som du inte en gång har sett på ... Huru kommer det sig till?»

»Ja, så är det; det är alldeles riktigt alltsammans». Han hade för övrigt också vetat det redan förut, då han den där natten beslöt det alltsammans utan att tveka och vackla, alldeles som om det endast kunde ha varit så och icke annorlunda ... Ja, han visste det väl och erinrade sig det tydligt; det hade väl också blivit beslutat så i går i det ögonblick, då han satt framför kofferten och tog fram fodralen ... Ja, så var det?

»Det kommer sig av, att jag är sjuk», avgjorde han slutligen dystert — »jag har pinat och plågat mig själv och vet nu inte längre, vad jag gör. Både i går och i förrgår plågade jag mig också — hela dagarna igenom. Först när jag blir frisk igen, upphöra dessa kval. Men om jag nu inte mera blir frisk? ... Herre Gud, så motbjudande alltsammans är mig!» Han gick vidare utan att stanna. Han sökte nu endast att förströ sig, men han visste icke, huru han skulle bära sig åt. En obetvinglig känsla av äckel för allt, som omgav och mötte honom, överföll honom, en hårdnackad, obetvinglig känsla av hat. Han hade helst spottat eller bitit den, som nu hade tilltalat honom ...

Då han hade kommit till Vassilij Ostrov vid bron över lilla Neva, stannade han. »Där bor han, i det där huset. Hur kommer det sig till, här är jag utanför Rasumichin, jag vet inte hur! Alldeles som då ... Har jag kommit hit med avsikt eller av slump? För övrigt är det detsamma ... i förrgår tror jag ... sade jag ... att jag skulle gå till honom dagen därpå; nå, och därför är jag nu här! Varför skulle jag inte kunna gå upp till honom nu?» ...

Han gick upp för trapporna till Rasumichin i femte våningen.

Denne var hemma, satt i sitt rum, sysselsatt med att skriva och öppnade själv dörren för honom. De hade icke sett varandra på nära fyra månader. Rasumichin var klädd i en trasig nattrock och hade tofflor på sina bara fötter, han var okammad, orakad och otvättad; han blev mycket förvånad.

»Hur är det med dig?» ropade han, i det han betraktade sin kamrat från huvud till fot; därpå teg han ett ögonblick och gav ifrån sig en sakta lång vissling.

»Såå, ser det så ut med dig, bror? Du har ju till och med överträffat mig», tillade han och såg på Raskolnikovs trasor. — »Men sätt dig då, du är väl trött!» — och då denne sjönk ned på vaxdukssoffan, såg Rasumichin först, att hans gäst var sjuk.

»Du är ju allvarsamt sjuk, vet du inte det?» — Han ville känna honom på pulsen; Raskolnikov ryckte handen ifrån honom.

»Behövs inte», sade han; »jag har kommit ... ja, jag har inga lektioner ... jag ville gärna ... för resten, jag behöver inte några lektioner.»

»Vad? du yrar ju!» — anmärkte Rasumichin, som ihärdigt betraktade honom.

»Nej, jag yrar inte ...» Raskolnikov reste sig. Då han gick till Rasumichin, hade han icke tänkt på, att han skulle komma att stå ansikte mot ansikte med honom. Först nu, i detta ögonblick kände han, att han alls icke var upplagd för att stå ansikte mot ansikte med någon. Han var nästan mållös av vrede över sig själv, ehuru han ännu knappast hade överskridit tröskeln.

»Farväl!» sade han plötsligt och gick mot dörren.

»Men så vänta då, vänta då, din tok!»

»Behövs inte!» svarade han och undandrog honom ånyo sin hand.

»Men för tusan, varför har du kommit hit då? Är du vid ditt fulla förstånd? Det är ju riktigt förolämpande ... jag låter dig inte gå så!»

»Nå, hör då: jag har kommit till dig, emedan jag inte känner någon annan än dig, som kunde hjälpa mig ... att börja ... Du är bättre — det vill säga klokare än de andra och kan bättre döma om ... Men nu inser jag, att jag inte behöver något, hör du, ingenting alls ... ingens tjänster och ingens deltagande ... Jag själv ... ensam. — Nu är det nog! Lämna mig i fred!»

»Så vänta då ett ögonblick, skorstensfejare! Du är då alldeles tokig! Som du vill för mig. Ser du, lektioner har jag inga själv, bryr mig förresten inte om några, men på torget är där en bokhandlar Cherumivov, som på sätt och vis är bättre än alla lektioner. Jag ville inte byta bort honom mot fem lektionstimmar i köpmanshus. Han vill nu ge ut småskrifter, naturvetenskapliga småskrifter — sådana gå nu för tiden! Bara titeln är värd pengar — du har alltid sagt, att jag är dum; vid Gud, bror, det finns de, som äro dummare än jag! Nu pratar han till och med något om en viss riktning — har naturligtvis inte något begrepp därom och jag styrker honom förstås i hans tro. Där är över två ark tysk text — efter min åsikt den dummaste smörja som finns ... med ett ord, det är en undersökning av ämnet, huruvida kvinnan också är en människa eller inte. Naturligtvis bevisas det på det högtidligaste, att hon också är en människa. Det hör efter Cherumivovs åsikt till kvinnofrågan; jag skall översätta det och han skall draga ut de här två och ett halvt arken till sex; därpå ger man det en klingande titel på en halv sida och skickar ut boken i världen för en halv rubel. För översättningen får jag sex rubel arket, alltså omkring femton för hela arbetet, av dem har jag tagit ut sex i förskott. När det här är färdigt, taga vi itu med att översätta något om valfiskar, så kommer en avdelning av andra delen av »Les confessions» — där äro några långrandiga tirader understrukna, de skola även översättas. Det är nämligen någon, som satt i Cherumivov, att Rousseau också var en slags Radistjev^[1]. Jag säger naturligtvis ingenting däremot, må hin ta honom! — Nå, vill du översätta andra arket av »Är kvinnan en människa eller icke?» Om du har lust, så tag boken, tag papper, pennor — allt får du gratis — och se här har du tre rubel; jag har tagit ut sex rubel i förskott på översättningen av andra och tredje arket, således komma tre rubel på din lott. När du blir färdig med arket, får du ytterligare tre rubel. Och så ber jag, tro inte, att jag velat göra dig någon tjänst härmed. Tvärtom, jag fick knappt se dig, förrän det föll mig in, att du kunde vara mig till nytta. För det första är jag tämligen klen i ortografin och för det andra är jag inte heller mycket hemma i tyskan, varför jag hittar på det mesta själv; men jag tröstar mig med, att det blir ännu bättre därigenom, förresten vete tusan, det blir kanske sämre också! ... Tar du det eller ej?»

Raskolnikov tog tigande det tyska originalet, tog tre rubel och gick ut utan att säga ett ord. Rasumichin såg förundrad efter honom. Men då Raskolnikov hade kommit till närmaste gata, vände han plötsligt om, gick än en gång upp till Rasumichin och lade utan att även denna gång säga ett ord papperen och pengarna på bordet och gick sin väg.

»Men, för djävuln, har du då delirium!» ropade Rasumichin förtretad efter honom. »Eller vill du spela komedi med mig? Du har ju till och med gjort mig alldeles förbryllad! För tusan, vad kom du egentligen hit för?»

»Behöver inga ... översättningar ...» mumlade Raskolnikov, i det han gick ned för trappan.

»Nå, men vad tusan behöver du då?» skrek Rasumichin till honom uppifrån. Den andre gick tigande vidare.

»Hör du! Var bor du?»

Intet svar följde.

»Nå, drag för tusan då!»

Raskolnikov var redan åter nere på gatan. — På Nikolajbron skulle han än en gång komma till besinning i följd av en för honom mycket oangenäm tilldragelse. En kusk hade nämligen givit honom ett duktigt rapp med piskan över ryggen, emedan han varit nära att komma under hästarna, ehuru kusken hade ropat till honom tre eller fyra gånger. Piskrappet hade gjort så ont, att han sprungit till räcket (han gick i tankarna mitt på bron, på körvägen, i stället för på trottoaren); han skar rasande tänderna; de kringstående skrattade naturligtvis.

»Det är rätt åt honom!»

»En genompiskad skälm, tycks det.»

»Naturligtvis, han låtsar sig drucken och söker med flit komma under hjulen; det är vi, som måste svara för det se’n!»

»Också en affär, min kära, också en affär! ...»

Under det att han ännu stod vid räcket och vredgad såg efter den bortfarande kaleschen samt gned sig på ryggen, kände han plötsligt, att någon stack penningar i handen på honom. Han såg upp; en gammal köpmansfru i huva och en flicka i hatt och parasoll, sannolikt hennes dotter, stodo framför honom. »Tag, far lille, för Kristi skull.» Han tog penningarna och de gingo vidare. Det var ett tjugokopekstycke; att döma efter dräkten kunde man mycket väl hålla honom för en tiggare och för gåvans storlek hade han sannolikt att tacka piskrappet, som väckte deras medlidande.

Med myntet i handen gick han ungefär två steg vidare och vände sig med ansiktet mot Neva åt palatset till. Himlen var utan moln och vattnet nästan blått, vilket sällan är fallet med Neva. Den förgyllda kupolen på katedralen, som icke tager sig fördelaktigare ut från något annat ställe, glänste formligen. Smärtan av piskrappet hade lagt sig, en orolig, oklar tanke tog honom nu uteslutande i anspråk. Han stod och såg länge och stelt i fjärran; detta ställe var honom väl bekant. Kanske hundra gånger hade han stannat här på hemvägen från universitetet för att betrakta detta verkligen praktfulla panorama och nästan varje gång hade han förundrat sig över ett visst gåtfullt intryck, som det gjorde på honom. En oförklarlig känsla av köld smög sig alltid över honom vid åsynen av denna utsikt. Han förvånade sig varje gång över detta dystra och gåtfulla intryck och utan att hittills ha kunnat göra sig någon reda därför, hoppades han av framtiden en lösning på gåtan. Det föreföll honom sällsamt och egendomligt, att han nu ånyo liksom förut hade stannat på samma plats och att han verkligen ännu kunde inbilla sig, att samma tankar, samma problem och bilder skulle intressera honom nu lika mycket som då ... som för icke längesedan. Det föreföll honom nästan löjligt, men likväl tyngde det på hans bröst. Djupt, djupt nere i en bottenlös avgrund såg han liksom allt det flydda, alla sina forna tankar, mål och intryck — även hela detta panorama, sig själv och allt, allt! Det tycktes honom, som avlägsnade han sig allt mer och mer därifrån, så att det försvann för hans ögon. — Vid en ofrivillig rörelse kände han plötsligt penningstycket i handen; han såg på det, lyfte armen och kastade det långt ifrån sig ut i vattnet; därpå vände han sig om och gick hem. Det förekom honom, som hade han i detta ögonblick liksom med ett hugg skilt sig från allt.

Då han kom hem var det redan kväll; sex timmars tid hade han således vandrat omkring. Vilka vägar han tagit, visste han ej mera. Han klädde av sig, lade sig, darrande som en uttröttad häst, på soffan, höljde överrocken över sig och föll i domning.

... Ett fruktansvärt skrik bragte honom plötsligt åter till sig. Gud, vad var det för ett skrik. Sådana onaturliga ljud, ett sådant tjut, stönande, tandagnisslan, gråt, slag och skymford hade han ännu aldrig hört. Han hade icke kunnat tänka sig ett sådant djuriskt uppträde. I fruktansvärd ångest reste han sig upp och satte sig: han led obeskrivligt. Slagen, ropen och förbannelserna blevo allt värre. Plötsligt urskilde han till sin stora förvåning värdinnans röst. Hon tjöt, kved och bad ivrigt, svalde orden, så att man icke kunde förstå något — tiggde, att man då skulle upphöra att slå henne, ty det föreföll, som om han slog henne obarmhärtigt i trappan. Dens röst, som slog, var hes och förfärlig att höra på av vrede och raseri. Plötsligt kände Raskolnikov igen den rösten, det var Ilja Petrovitj’s! Ilja Petrovitj var där och slog värdinnan — han sparkar henne med fötterna, dunkar hennes huvud mot trappstegen — det är klart, man hör det på ljudet, på stönandet, på slaget! Vad står på! Går världen under? Man hör, hur människor skynda tillsammans från alla våningar, från alla trappor, röster, utrop tränga upp; man springer, bultar, slår igen dörrarna, ränner hit och dit! ... »Men varför då, varför då, och med vilken rätt?» upprepade han och trodde han skulle bliva tokig. Men nej, han hörde det ju tydligt! Alltså kommer man säkert också snart till honom, ty ... det är då säkert endast därför ... för det i går ... Herre Gud! Han ville regla dörren, men kunde icke lyfta armen ... och förresten vore det ju gagnlöst. Ångesten låg som ett isblock på hans själ, tyngde på honom, så att han domnade ... Äntligen — är det slut ... småningom blev det lugnare, ungefär tio minuter kunde det ha varat. Värdinnan kved och stönade, Ilja Petrovitj hotade och skymfade fortfarande. Slutligen har även han tystnat, man hör honom ej längre, har han gått bort? Herre Gud! Ja, även värdinnan avlägsnar sig under ideligt stönande och jämrande ... nu slås dörren igen hos henne ... Mängden skingrar sig — man hör dem ännu jämra sig, strida, ropa på varandra, dels skrikande, dels viskande. Det måste ha varit rätt många; hela huset hade lupit tillsammans. Men, för Guds skull, är det då möjligt! ... Och varför, huru kom det sig?

Raskolnikov föll utmattad tillbaka på soffan, men kunde icke mera tillsluta ögonen; ungefär en halvtimme låg han i ett dylikt tillstånd med en sådan känsla av den outhärdligaste, gränslösaste fasa, att han aldrig känt dess like. Plötsligt blev det ljust i rummet, Nastaszja kom in med ljus och en tallrik soppa. Sedan hon uppmärksamt betraktat honom och sett, att han var vaken, ställde hon från sig ljuset och satte bröd, salt, tallriken och skeden på bordet.

»Du har säkert inte ätit något igen se’n i går och drivit omkring hela da’n, medan du skakade av feber.»

»Nastaszja ... varför slog man värdinnan?»

Hon såg uppmärksamt på honom. »Vem skulle då ha slagit värdinnan?»

»Ilja Petrovitj, polisofficerens medhjälpare ... här ute på trappan för en halvtimme sedan ... varför kom han hit?»

Nastaszja rynkade pannan och såg länge tigande på honom. Detta stirrande blev honom obehagligt och gjorde honom ängslig.

»Nastaszja, vad tiger du då för?» sporde han skyggt och med svag röst.

»Det är blodet ...» sade hon slutligen sakta, liksom talade hon för sig själv.

»Blod? ... Vad för blod? ...» mumlade han, i det han bleknade och makade sig närmare väggen.

Nastaszja fortfor att se på honom.

»Det är ingen, som har slagit värdinnan», sade hon slutligen strängt och med avgörande ton.

Han såg på henne och andades knappt.

»Jag hörde det likväl ... sov inte ... jag satt uppe», sade han ännu skyggare. — »Jag lyssnade länge ... det var polisofficerns medhjälpare ... de kommo alla springande ut i trappan ...»

»Det har ingen varit där! Det är blodet, som gör dig orolig. Då det inte har någon utväg och stockar sig, så får en så’na där tokerier i huv’et ... Vill du äta litet nu?»

Han svarade icke. Nastaszja stod ännu en stund och såg på honom.

»Dricka ... Nastaszjuschka.»

Hon gick ned efter vatten. — Mera kunde han icke påminna sig. Endast att han hade tagit en klunk och därvid spillt på sig. Därefter förlorade han ånyo medvetandet.

III.

Under sin sjukdom var han icke alltid medvetslös, han var i ett feberaktigt tillstånd, som omväxlade med yrsel och delvis medvetande. Litet kunde han sedermera påminna sig. Ibland förföll det honom, som om en mängd människor samlade sig omkring honom, vilka ville föra honom någonstädes och stredo och grälade om honom. Därpå var han ånyo ensam i sitt rum, alla hade gått sin väg, såsom voro de rädda, endast ibland öppnades dörren en smula, man såg på honom, man hotade honom, man talade sinsemellan, man skrattade och retade honom. Han påminde sig, att Nastaszja ofta var hos honom, kunde också urskilja ännu en annan, en bekant; men visste icke, vem det egentligen var, och det plågade honom, han grät till och med däröver. Understundom föreföll det honom, som hade han legat där på detta sätt en hel månad, en annan gång — som om det ännu alltid vore samma dag. Men på den där tilldragelsen tänkte han alls icke mera; men därunder tycktes det honom oupphörligt, som hade han glömt något, som man icke fick glömma — han pinade och plågade sig för att komma på det; stönade, kom i raseri eller överfölls av en odräglig ångest. Därpå ville han stiga upp, ville fly, men alltid hindrade honom någon med våld därifrån och han föll tillbaka i sitt svaghets- och vanmaktstillstånd. Äntligen kom han åter alldeles till sig.

Det var en morgon klockan tio. Voro dagarna ljusa, spelade alltid vid denna timme en solstrimma på högra väggen i hans kammare. Bredvid hans säng stod Nastaszja och ännu en person, som var honom alldeles obekant och vilken nyfiket betraktade honom. Det var en ung man i lång rock med ett litet skägg; han såg ut som en bokhållare. Genom den halvöppna dörren tittade hans värdinna in. Raskolnikov reste sig upp.

»Vem är det där, Nastaszja?» frågade han och pekade på den unge mannen.

»Se bara ... han har kommit till sig!» sade hon.

»Verkligen!» bekräftade bokhållaren. Värdinnan stängde dörren och försvann. Hon var mycket försagd, och samtal eller förklaringar voro henne obehagliga: det var en tjock, fet, fyrtioårig kvinna med svarta ögon och ögonbryn, godmodig av lättja och tröghet, tämligen vacker, men obeskrivligt förlägen.

»Vem är ni?» frågade Raskolnikov, i det han vände sig till bokhållaren. Men i detta ögonblick öppnades dörren på vid gavel och Rasumichin inträdde, i det han böjde sig ned för att icke stöta mot.

»Det här är då en riktig kajuta», ropade han, med detsamma han inträdde, »nästan alltid stöter jag emot med pannan — och det skall kallas en bostad! Åh, bror lille, du har kommit till dig igen! Paschenka^[2] sade mig det nyss.»

»Han kom nyss till sig», sade Nastaszja.

»Ja, nyss!» inföll bokhållaren leende.

»Men ni, vem är ni?» frågade Rasumichin honom. »Jag är Rasumichin, student, son till en adelsman och han är min vän. Nå, och ni, vem är ni?»

»Jag är på ett kontor, bokhållare hos köpman Schelopajev, och är här i affärer.»

»Vill ni vara så god och sätta er på stolen där»; Rasumichin satte sig på den andra. »Det gjorde du rätt i, bror, att du kryade till dig», fortfor han och vände sig till Raskolnikov. »Det är nu fyra dagar, som du inte ätit något, på sin höjd några skedar te. Två gånger har Sossimov varit här. Kommer du ihåg Sossimov? Han undersökte dig noga och sade genast, att det inte var något viktigt — kongestioner åt huvudet, någon rubbning i nerverna, brist på föda, sade han — därav kom sjukdomen. Men det gör ingenting, sådant kommer och går. En bra pojke, den där Sossimov, har goda anlag för yrket. Nå, alltså? — jag vill inte uppehålla er», vände han sig på nytt till bokhållaren — »vill ni vara så god och meddela oss ert ärende? Tänk bara, Rodja, det är redan andra gången, som man kommer hit från kontoret, förut var det en annan, med vilken jag redan talat. Vem var det, som kom då?»

»Åh, det var, tror jag, i förrgår; alldeles riktigt, det var Alexej Semjonovitj, också en på vårt kontor.»

»Men han var väl inte så dum som ni, vad tror ni?»

»Jaja, det kan ni ha rätt i, han är solidare.»

»Mycket berömvärt av er; nå, var så god och kom till saken!»

»Saken är den: från Vassilij Ivanovitj Vachruschim, om vilken ni, såsom jag förmodar, många gånger hört talas, har det på er fru moders begäran kommit en order till vårt kontor, att utbetala en summa pengar till er», började den unge mannen, i det han vände sig till Raskolnikov. »I händelse ni är vid full sans, skall jag överlämna trettiofem rubel åt er, vilket Vassilij Ivanovitj på er fru moders begäran har uppdragit åt oss. Känner ni honom?»

»Ja ... jag kommer ihåg ... Vachruschin ...» sade Raskolnikov eftertänksamt.

»Hör ni, han känner köpman Vachruschin!» ropade Rasumichin, »han är således vid fullt medvetande. Nu märker jag också, att ni inte heller är så dum. Nå, klokt tal hör man gärna!»

»Alldeles riktigt, just han är det, Vachruschin, Vassilij Ivanovitj; och på er fru moders anmodan, vilken redan förut en gång har sänt er litet på samma sätt — så är det också nu. Trettiofem rubel har jag att lämna er tills vidare.»

»Så, det var rätt: »tillsvidare», det sade ni bra; det där från »er fru moder» var förresten inte heller så tokigt. Nå, vad menar ni således, är han väl vid full sans eller ännu inte alldeles — vad?»

»Jag har ingenting emot det. Det är bara för underskriftens skull, menar jag.»

»Skall nog gå för sig! Har ni någon bok att kvittera i?»

»Ja, nog har jag en bok, se här.»

»Tag hit den. Nu, Rodja, res dig upp, jag skall hjälpa dig; tag pennan och skriv under; ty, bäste bror, nu behöver vi pengar, pengar är oss kärare än sirap.»

»Behövs inte» — sade Raskolnikov och sköt undan pennan.

»Hur så, behövs inte?»

»Jag skriver inte under.»

»Men för tusan, varför inte?»

»Jag behöver inga pengar ...»

»Vad, behöver du inga pengar? Nej, bror, nu narras du, det kan jag vara vittne till! Var god och bry er inte om det, det är bara en liten feberyrsel igen. Det händer så ofta med honom ... Ni är en förståndig man och vi skola hjälpa honom, det vill säga, helt enkelt föra hans hand, han skriver nog under. Hjälp till litet.»

»Annars kan jag ju komma tillbaka en annan gång.»

»Nej, nej; varför skulle vi besvära er? Ni är en förståndig man ... Nå, Rodja, uppehåll inte vår gäst ... ser du inte, att han väntar» — och han lagade sig verkligen till att föra hans hand.

»Låt vara, jag gör det själv ...» sade Raskolnikov, tog pennan och skrev sitt namn i boken. Bokhållaren räknade upp penningarna och avlägsnade sig.

»Bravo! Och nu, bror lille, vill du inte äta litet?»

»Jo!» — svarade Raskolnikov.

»Har ni soppa?»

»Ja, från i går» — svarade Nastaszja, som varit inne hela tiden.

»Med potatis och ris?»

»Ja, med potatis och ris.»

»Det är bra, hit med det och tag också med litet te.»

»Det ska jag.»

Raskolnikov betraktade henne med stor förvåning och slöa, intetsägande blickar. Han teg och väntade, vad det väl skulle betyda. »Det tycks, som om jag inte yrade längre», tänkte han, »det är verkligt, hoppas jag ...»

Två minuter därefter var Nastaszja tillbaka med teet också. Jämte soppan hade hon tagit upp två skedar, två tallrikar och allt tillbehör: salt, peppar, senap till köttet o. s. v., en så fullständig uppdukning, att han icke sett en sådan på länge. Till och med bordsduken var ren.

»Det vore inte så illa, Nastaszjuschka, om Praskovja Pavlovna också skickade upp ett par flaskor öl; vi skulle nog dricka ur dem.

»Det tror jag nog, din skälm», mumlade Nastaszja, men gick likväl ned för att utföra befallningen.

Raskolnikov såg fortfarande stelt framför sig. Under tiden satte Rasumichin sig på soffan bredvid honom, fattade honom oskickligt som en björn om halsen, ehuru han hade kunnat resa sig själv, och förde med högra handen en sked soppa till hans mun, sedan han först blåst ett par gånger på den, så att han icke skulle bränna sig. Soppan var knappt varm. Raskolnikov sväljde girigt en sked, så en andra och en tredje. Men plötsligt höll Rasumichin upp och menade, att man måste fråga läkaren, innan han fick mera.

Nastaszja kom med två flaskor öl.

»Vill du ha te?»

»Ja!»

»Kvickt, tag upp te, Nastaszja, ty vad teet beträffar, så behöva vi inte fråga fakulteten om det. Åh, där är ju ölet också!» Han satte sig tillbaka på sin stol, makade till sig soppan och köttet och åt med en aptit, som hade han icke fått någon mat på tre dagar.

»Nu för tiden äter jag middag hos er alla da’r», sade han knappt hörbart med munnen full, »och det är Paschenka, din kära värdinna, som behandlar mig så aktningsfullt. Jag tränger mig naturligtvis inte på henne, men jag sätter mig inte emot det heller. Ah, se där kommer Nastaszja med teet; så kvick hon är ändå! Nastenka, vill du ha ett glas öl?»

»Åh, så tokigt, gå han så långt pepparn växer!»

»Men te då?»

»Gärna för mig.»

»Häll i! Vänta, jag ska’ hälla i själv; sätt dig vid bordet.»

»Paschenka får lov att skicka upp litet hallonsaft i dag också, så att vi kunna blanda till en dryck åt honom», sade Rasumichin, under det han fortfor att äta och dricka.

»Var ska’ han taga den hallonsaften från? sporde Nastaszja i det hon höll tefatet på sina fyra fingrar och silade teet genom ett stycke socker i munnen.

»Hallonsaft, min bästa, köper man i boden. Ser du, Rodja, medan du legat här sanslös, har det tilldragit sig en hel historia. Då du sista gången sprang ifrån mig på ett så där oartigt sätt utan att säga mig, var du bodde, blev jag så rasande, att jag beslöt söka upp och bestraffa dig. Jag började söka genast samma dag, sprang överallt och hörde mig för. Din nuvarande bostad hade jag glömt, hade förresten icke reda på den. Nå, och om din förra visste jag endast, att den låg vid de fem hörnen i huset Charlamov. Jag letade därför länge efter det där Charlamovska huset, tills det äntligen visade sig, att huset icke tillhörde Charlamov, utan Buch. Så man ibland kan ta’ miste! Jag var helt förtretad och gick slutligen på en slump till adressbyrån. Tänk bara, inom två minuter hade de fått rätt på dig; du är uppskriven där.

»Det vet jag.»

»När jag nu således fått reda på din bostad, gjorde jag mig genast underrättad om, hur det var ställt med dig. Jag vet alltsammans, bror lille, alltsammans; det kan till och med Nastaszja intyga; jag har gjort bekantskap med Nikodim Fomitj, tagit reda på Ilja Petrovitj, gårdskarlen, sekreteraren Sametov och till sist också — kronan på det hela — Paschenka! ... Inte sant, Nastaszja ...»

»Han gör med henne vad han vill», mumlade Nastaszja och skrattade skälmaktigt.

»Nå, ser du, bror lille, för att vara kort, jag fick alltså idén att så att säga leda en elektrisk ström igenom här överallt för att på en gång utrota alla fördomar, som råda härstädes; men Paschenka har besegrat mig. Det, bror lille, väntade jag inte, att hon skulle vara ... så förekommande, ja! Vad tror du väl?»

Raskolnikov teg, men fortfor att se på honom med väntande blickar.

»Ja!» forfor Rasumichin utan att giva akt på Raskolnikovs tystnad och liksom för att bekräfta sitt eget yttrande — »nu är allt i bästa ordning i varje hänseende!»

»Ja, han kan uträtta något!» utropade Nastaszja ånyo, hos vilken detta samtal väckte en riktig glädje.

»Men det var dumt av dig, bror, att du inte ställde saken annorlunda från början. Med henne får man lov att gå tillväga på annat sätt. Hon har en så att säga alldeles oberäknelig karaktär! Men det få vi tala mera om sedermera ... Men hur kunde du låta det komma så långt, att hon understod sig att inte skicka upp någon middag åt dig längre! Och växeln där sedan! Är du tokig, som skriver under en växel! Och så det där framtida giftermålet med hennes döda dotter ... Jag har reda på alltihop! Förresten märker jag nog, att det är ett ömtåligt ämne och jag en åsna; förlåt mig. Ack ja, vad dumheter beträffar, så ska’ du veta, att Praskovja Pavlovna inte alls är så dum, som man kunde tro vid första blicken, eller hur?»

»Nej ...» sade Raskolnikov långsamt i tanke, att det vore bäst att underhålla samtalet.

»Inte sant?» ropade Rasumichin, synbart glad över, att han fått ett svar — »men något vidare förståndig är hon då inte, vad? En mycket egendomlig karaktär ... jag förstår mig inte själv på den ... Fyrtio år är hon då säkert — själv säger hon då alltid trettiosex. Förresten bedyrar jag, att jag rakt inte förstår mig på henne, fastän vi redan känna varandra tämligen väl. Nå, det är bara dumheter alltihop. Hon tänkte nämligen, att då du inte var student längre eller hade några lektioner eller kläder och då hennes dotter var död, så behövde hon inte längre behandla dig som en anförvant; och då du kröp ihop i ett hörn och så inte en gång fann för gott att fortsätta ditt umgänge såsom förut, så fick hon det infallet att kasta ut dig. Den tanken hade hon haft redan länge, det var bara växeln, som oroade henne, i synnerhet som du hade försäkrat, att din mor skulle betala ...»

»Det var illa av mig att säga något dylikt! ... Min mor är så fattig, att hon nästan får lov att tigga själv ... jag ljög, för att hon skulle låta mig bo kvar och ge mig mat», sade Raskolnikov högt och tydligt.

»Nå ja, det var ju rätt förnuftigt. Saken var bara den, att en herr Tjebarov, som är hovråd och en van affärsman, fick nys om det. Hade inte han kommit, så hade Paschenka inte gjort någonting, hon är ju så försagd av sig; men en affärsman, han är inte försagd; han frågade därför genast, om det var någon utsikt, att växeln skulle inbetalas? Svar: Ja, det är en viss mor med en pension av hundratjugo rubel, som hellre skall hungra än lämna sin Rodenka i sticket, och så är där också en syster, som i nödfall skulle träla hela sitt liv för sin bror. På det räknade man ... ligg stilla bara. Jag har nu fått reda på alltsammans, bror lilla. Men det kommer sig därav, att hon är ärlig och känslofull och pladdrar ut allt möjligt ... Så kommer där en affärskarl — och man är förlorad. Hon överförde alltså växeln där på den där Tjebarov och han generade sig naturligtvis inte, utan drev in fordringen. Nu tänkte jag visserligen, då jag fick höra det där, att också spela honom ett spratt, men som jag då kom mycket väl överens med Paschenka, så nöjde jag mig med att giva befallning om, att det inte skulle göras någon sak alls av allt det där och gick själv i borgen för betalningen. Hör du, jag gick i borgen för dig! Man kallade alltså på Tjebarov, kastade åt honom tio rubel, tog tillbaka växeln och — här har jag äran att giva dig den — ditt ord är tillräckligt nu — se där, tag den, jag har förresten rivit itu den, som det bör sig.»

Rasumichin lade de båda bitarna av skuldbrevet på bordet. Raskolnikov såg på honom, sade icke ett ord och vände sig om mot väggen. Rasumichin kände sig oangenämt berörd därav.

»Jag ser nog, bror», sade han om en stund, »att jag varit en narr igen. Jag trodde, jag skulle förströ och muntra upp dig med mitt prat, men jag har bara förargat dig.»

»Var det således du, som jag inte kände igen i feberyran?» frågade Raskolnikov utan att vända på huvudet.

»Ja, det var jag; och du råkade till och med i raseri, då jag tillfälligtvis tog Sametov med mig en gång.»

»Sametov? ... sekreteraren? ... Varför det?» Raskolnikov vände sig hastigt om och stirrade på Rasumichin.

»Ja, men vad står på ... varför blir du så häftig? Han ville göra din bekantskap, hade själv sagt att det var hans önskan, ty vi hade redan talat mycket om dig ... Huru skulle jag annars fått reda på så mycket om dig? Han är en präktig karl, riktigt utmärkt ... på sitt sätt naturligtvis. Vi äro vänner nu, se varandra nästan dagligen. Jag har ju flyttat hit till den här stadsdelen. Det vet du inte än? Jag flyttade hit helt nyligen ...»

»Har jag yrat?»

»Det var klart! Du har ju varit alldeles medvetslös!»

»Vad har jag yrat om?»

»En vacker fråga! Om vad? Vad man kallar att yra. Nå, bror, men nu är ingen tid att förlora, nu ha vi att göra!»

»Jag vill veta vad jag yrat om.»

»Varför frågar du just efter det? Är du kanske rädd för någon hemlighet? Var alldeles lugn: om en grevinna var det inte något tal. Men om en bulldogg och om örhängen och kedjor och om Krestovskijov och om en gårdskarl; Nikodim Fomitj och om Ilja Petrovitj, hans medhjälpare, var det också tal. Likaledes behagade du mycket intressera dig för din strumpa, ropade alltid: »tag hit den!» Sametov sökte själv efter dina strumpor i alla hörn och räckte dig egenhändigt de där äckliga lumporna med sina parfymerade och beringade fingrar. Då först blev du lugn och höll hela dagen den där lumphögen i händerna. Det stod inte till att ta den ifrån dig. Troligtvis ligger den nu kvar där än under täcket. Så bad du också att få några trasor av byxorna och det till och med med tårar i ögonen! Vi sökte få reda på, vad det väl kunde vara för ena trasor — men det stod inte till ... Men nu till affärerna! Se här äro trettiofem rubel; av dem tar jag tio, jag skall göra reda för dem om två timmar. Under tiden underrättar jag också Sossimov om, hur det står till med dig, han borde förresten för längesedan varit här, ty klockan går redan på tolv. Men ni, Nastenka, se efter, medan jag är borta, om han behöver dricka eller dylikt ... Jag skall genast själv säga till Paschenka, vad som behövs. Farväl nu så länge!»

»Paschenka kallar han henne! Åh, din listiga skälm!» sade Nastaszja och såg efter honom. Därpå sprang hon ned för att lyssna på, vad han väl hade att säga värdinnan; man såg väl på henne, att hon var alldeles förtrollad av Rasumichin.

Knappt hade hon stängt dörren bakom sig, förrän den sjuke kastade av sig täcket och sprang upp liksom vansinnig. Han hade med brinnande otålighet väntat på den stund, då de skulle gå sin väg, för att genast uträtta något. Men vad? Vad skulle han egentligen göra? ... han hade åter glömt allt! Herre Gud! Säg mig bara en sak — ha de reda på allt eller känna de ännu inte till något? Tänk om de skulle känna till alltsammans och endast ställa sig så, som de inte veta något, bara narra mig, medan jag ligger — och om de så plötsligt komma att säga, att allt för längesedan är bekant och att de bara hade låtsat så ... Men vad var det, jag ville göra? Att jag alldeles glömt det! ... just nyss visste jag det och nu är det alldeles borta ...»

Han stod mitt i rummet i pinsam ovisshet och såg sig omkring; han gick till dörren, öppnade den, lyssnade — nej, det var ingen där. Slutligen, liksom kom han att tänka på något, skyndade han till hörnet, där hålet var under tapeten, såg efter, stack ned handen, for omkring med den — men det var icke heller det. Han gick till kakelugnen, öppnade den och letade i askan: riktigt, trasorna av byxorna och slamsorna av den sönderslitna fickan lågo ännu, där han hade kastat dem — ingen hade således sett efter därstädes! Nu kom han ihåg strumpan, om vilken Rasumichin nyss förut talat med honom. Riktigt, där ligger den i soffan under täcket, men så sliten och smutsig, att Sametov naturligtvis icke hade kunnat se något på den.

»Ha? Sametov! ... Poliskontoret! ... Varför kallade man honom till kontoret? Var är kallelsen? Ack ... jag misstar mig, det var då! Det var också därför jag såg på strumpan och nu ... nu är jag sjuk. Men varför var Sametov här? Varför har Rasumichin fört hit honom?» mumlade han ånyo och sjönk tillbaka ned på soffan. »Hur är det nu? Yrar jag fortfarande eller är jag vid mina sinnen? Det tyckes mig, som vore jag vid fullt förstånd ... Ah, nu kommer jag ihåg: fly, hastigt fly, ovillkorligt fly! Ja ... men vart? Var äro mina kläder? ... inga stövlar! ... borttagna, gömda! Ah, jag förstår! Men där är överrocken, den ha de glömt — förbigått! Där är också pengar på bordet, Gud vare lov! Växeln också ... Jag har pengarna och går min väg, söker mig en annan bostad ... de skola inte få tag i mig! Men adressbyrån? Där finner man mig! Rasumichin får säkert rätt på mig! Hellre långt, långt bort — till Amerika ... där må de söka mig! Och växeln tar jag med mig ... där kan jag behöva den. Vad skall jag mera taga med? De tro, jag är sjuk, och veta inte, att jag kan springa, he, he, he! ... Jag har sett på deras ögon, att de veta allt! Om jag bara kunde komma ned för trappan! Men tänk, om det står poliser där nere? Vad är det här, te? Ah, öl också, kallt öl, ännu en halv butelj kvar ...»

Han grep buteljen och tömde den i ett drag, liksom ville han släcka en eld i sitt inre. Men knappt en minut förgick, innan ölet steg honom åt huvudet och han kände en lätt, angenäm rysning utefter ryggen. Han lade sig och höljde över sig. Hans redan förut sjukliga och osammanhängande tankar förvirrades allt mer och mer och snart föll han i en lätt och välgörande sömn. Med välbehag tryckte han huvudet ned i den mjuka kudden, svepte in sig i det varma vaddtäcket, som nu ersatte ytterrockens plats, suckade sakta och somnade in djupt och gott.

Han vaknade vid att se Rasumichin i dörren. Denne visste icke, om han skulle träda in eller ej, Raskolnikov reste på sig och såg på honom, som om han sökte påminna sig något.

»Åh, du sover då inte! nå, här är jag igen! Nastaszja, tag hit knytet!» ropade han ned åt trappan. »Jag ska’ genast göra reda för dig.»

»Hur mycket är klockan?» frågade Raskolnikov och såg sig förundrad omkring.

»Nå, du har sovit präktigt, det lider mot kvällen, hon är omkring sex. Du har sovit över sex timmar.»

»Herre Gud! Vad är det jag hör?»

»Vad står då på? Väl bekommet! Vart har du då så bråttom, ska’ väl inte till något kärleksmöte? Vi ha gott om tid. Jag har redan väntat i tre timmar, har varit oppe här två gånger, medan du sov — hos Sossimov har jag också varit två gånger. Inte hemma! Gör för resten ingenting, kommer nog snart. Jag var också borta i egna angelägenheter; jag har hjälpt onkel med flyttningen i dag. Vet du, jag har en onkel här. Men nu till affärerna! Tag hit knytet, Nastenka. Vi ska’ genast ... apropos, hur känner du dig, bror?»

»Jag mår bra ... har du varit här länge, Rasumichin?»

»Jag har väntat i tre timmar, sade jag dig ju nyss!»

»Nej, förut?»

»Hur så, förut?»

»Hur länge sedan är det, du kom hit?»

»Det har jag ju redan sagt dig en gång, har du glömt det?»

Raskolnikov tänkte efter. Han kunde endast otydligt påminna sig, vad som skett förut och han såg frågande på Rasumichin.

»Hm!» sade denne, »således glömt det ändå! Det förefaller mig, som om du ännu inte vore så alldeles ... Nå, nu efter sömnen blir det väl bättre ... Helt säkert, du har ju redan ett annat utseende. Men nu till saken, du ska’ nog snart komma ihåg alltsammans. Se bara hit, käre gosse!»

Han började taga upp knytet.

»Det låg mig i synnerhet om hjärtat, bror! Ty framför allt måste man åter göra dig till en annan människa. Låtom oss alltså börja uppifrån: Ser du den här mössan» — han tog fram en rätt vacker, men vanlig och billig mössa — »låt mig prova den?»

»Sedan, sedan!» sade Raskolnikov avvärjande.

»Nej, jag ber, bror Rodja, spjärna inte emot; ty det är sent snart och jag skulle inte få sova hela natten annars, jag har nämligen köpt den bara på ett ungefär, utan mått. Passar utmärkt, liksom vore den beställd!» ropade han triumferande. »Huvudbeklädnaden är en huvudsak, vän lille, en rekommendation så att säga. Nå, Nastenka, se bara på de här två huvudbonaderna (han tog fram Raskolnikovs gamla tillstukade cylinderhatt, som han brukade kalla Palmerston) — den här Palmerston’en — och den här juvel’n? Gissa bara, Rodja, hur mycket tror du, jag gett för den? Nastaszjuschka?» — vände han sig till denna, då han såg, att Raskolnikov teg.

»Du har väl gett en tjugo kopek för den», svarade Nastaszja.

»Tjugo kopek! Din dumma ko!» ropade han förnärmad. »För tjugo kopek kan man inte få köpa dig en gång! Åttio kopek, och det ändå bara för den redan är begagnad! Dock med villkor, att när den är utnött, så ge de dig en annan för ingenting nästa år, vid Gud! Men nu gå vi vidare till byxorna; i förväg får jag säga, att jag är stolt över dem!» han bredde ut ett par tunna, grå yllebenkläder för Raskolnikov. »Inte ett hål, inte en fläck, och ännu mycket brukbara; en väst av samma tyg, alldeles som modet kräver. Och att de äro begagnade litet, det förhöjer bara värdet, de ha blivit mjukare, finare ... Nå, gissa! Hur mycket tror du? Två rubel och tjugofem och med samma villkor: när du har nött ut de här, så får du ett par andra för ingenting nästa år! I Fedjajev’s bod handlar man inte på något annat sätt, ty har du bara betalt där en gång, så gäller det för hela livet — andra gången går du aldrig ditin. Nå, nu komma vi till stövlarna — vad tycker du om dem? Visserligen äro de litet nötta, men två månader hålla de väl än, ty det är utländskt arbete och utländska varor: sekreteraren för engelska legationen sålde dem förra veckan på torget; han hade endast haft dem sex da’r och så behövde han nödvändigt pengar! Priset är en rubel och femton kopek. Billigt, inte sant?»

»Men de passa kanske inte», anmärkte Raskolnikov.

»Passa inte! Och vad är det här då?» Han tog fram ur fickan Raskolnikovs gamla, trasiga och med intorkad smuts betäckta stövel. »De äro till och med ändå litet större; allt är samvetsgrant ombesörjt. Och nu till linnet, med det har värdinnan hjälpt mig: tre skjortor, visserligen av bomull, men med moderna kragar o. s. v. Alltså summa summarum: åttio kopek för mössan, två rubel och tjugofem för kläderna, gör tre rubel och fem; halvannan för stövlarna — och de äro rätt snygga — gör fyra rubel och femtiofem och fem rubel kostar linnet — gör jämnt nio rubel och femtiofem kopek. Fyrtiofem kopek i koppar har jag kvar, här äro de, tag emot dem — och nu alltså, Rodja, är hela din kostym i ordning igen, ty överrocken är enligt min åsikt inte endast ännu brukbar, den ser till och med riktigt nobel ut — men så är det, när man låter sy hos Scharmer! Vad strumpor och dylikt beträffar, så överlåter jag det åt dig själv, vi ha ännu tjugofem rubel kvar; om Paschenka och hyran behöver du inte bekymra dig — jag säger dig, att du har obegränsad kredit. Nå, bror lille, låt mig nu byta om linne på dig — till slut gömmer sig ändå sjukdomen bara i skjortan.»

»Låt mig vara, jag vill inte», sade Raskolnikov avvärjande. Det var endast med motvilja han hade åhört Rasumichins skämtsamma berättelse om klädesuppköpet.

»Käre, det går inte an; varför skulle jag då gjort mig allt det här besväret!» trugade Rasumichin. »Nastaszjuschka, genera dig inte, hjälp till hellre — så där ja, så!» och oaktat Raskolnikovs motstånd hade han bytt om linnet på honom. Raskolnikov kastade sig ned på kudden och sade inte ett ord på många minuter.

»Månne det snart tar slut!» tänkte han. — »Var äro pengarna?» frågade han slutligen utan att se sig om.

»Pengarna? Nå ... det är ju dina egna ... bokhållaren hade ju dem med sig för en stund sedan från Vachruschin; din mor har skickat dem; har du redan glömt det igen?»

»Nu kommer jag ihåg ...» sade Raskolnikov efter långt och dystert eftersinnande. Rasumichin såg på honom med rynkad panna.

Dörren gick upp och en stor, kraftig man trädde in, han förekom Raskolnikov bekant.

»Sossimov, äntligen!» ropade Rasumichin glatt.

IV.

Sossimov var stor och tjock, hade ett pussigt, färglöst, slätrakat ansikte, ljust, slätt hår, glasögon och en stor guldring på en av sina tjocka, feta fingrar. Han kunde vara omkring tjugosju år gammal. Han var klädd i en vid, elegant sommarrock och ljusa sommarbyxor. Allt vad han hade var rymligt, men elegant och alldeles nytt, linnet tadellöst; han hade också en massiv klockkedja. Till sitt sätt var han trög, utan energi och därjämte affekterat likgiltig; man såg mycket väl, att han var högmodig av sig. Alla, som kände honom, tyckte han var plump, men menade, att han förstod sin sak.

»Jag har varit hos dig två gånger ... Ser du, han har kommit till sig!» ropade Rasumichin.

»Ja, jag ser; nå, hur må vi nu?» vände sig Sossimov till Raskolnikov, i det han uppmärksamt betraktade honom och kastade sig ned på soffan bredvid honom.

»Han är alltid ur humör», fortfor Rasumichin, »då vi bytte om linne på honom nyss, höll han nästan på att gråta.»

»Det förstås! Med linnet hade det inte heller varit så bråttom, om han inte tyckte om det ... Pulsen är god. Ni har väl ännu ont i huvudet, vad?»

»Jag mår bra, alldeles bra!» sade Raskolnikov envist och retligt, reste på sig och sköt blixtar med ögonen. Men strax därpå sjönk han åter ned på soffan och vände sig mot väggen. Sossimov betraktade honom uppmärksamt.

»Mycket bra ... allt som det skall vara», sade han vårdslöst. »Har han ätit något?»

Man sade honom det och frågade, vad man fick giva honom.

»Nu kan ni ge honom allt ... soppa, te ... men naturligtvis inga gurkor eller dylikt; inte heller kött ... nå, vad behövs här sägas mera ...», han kastade en blick på Rasumichin. »Bort med mixturen, bort med alltsammans; i morgon tittar jag in igen. Jag kunde kanske komma redan i dag ... men ...»

»I morgon afton tar jag honom med mig och går ut och går!» avgjorde Rasumichin — »i Jussupovträdgården och sedan till Palais de Crystal.»

»I morgon skulle jag ännu vilja låta honom ligga, förresten, en smula ... nå, vi få väl se.»

»Ack, det var skada! I dag inviger jag min nya bostad, det är bara några steg härifrån, om han ändå kunde få vara med på det! Bara på soffan mitt ibland oss! Du kommer väl, hoppas jag?» vände Rasumichin sig plötsligt till Sossimov — »glöm inte det, du har lovat.»

»Gärna för min skull, litet senare kanske. Vad bjuder du på då?»

»Inte något särskilt, te, brännvin, sill — det är bara mina närmaste bekanta, som komma.»

»Vilka då?»

»Alla från den här trakten och nära på idel nya — min gamle onkel kanske undantagen, men också han är ny — kom hit först i går för affärer. Jag ser honom kanske en gång vart femte år.»

»Vad är han för en?»

»Han har vegeterat hela sitt liv som postmästare — får nu pension, är sextiofem år gammal, obetydlig ... jag tycker om honom förresten. Och så kommer Porphyrius Petrovitj, undersökningsdomaren vid härvarande polisrätten, honom känner du ju ...»

»Han är, tror jag, släkt med dig till och med?»

»På mycket långt håll; men vad är det för ena sura miner du gör? Aha, ni var ihop och grälade en gång, du kommer då kanske inte för hans skull?»

»Vad bryr jag mig om honom ...»

»Ja, det är rätt. Och så några studenter, en lärare, en ämbetsman, en musiker, en officer, Sametov ...»

»Men säg mig då, hur har du kommit tillsammans med Sametov, vad har du väl för gemensamt med en sådan?»

»Ah, vad ni äro fordrande med edra principer! Ni rida på principer som på fjädrar och kunna inte röra er fritt. Efter min åsikt är det den riktigaste principen: Är människan god, så är jag nöjd. Sametov är en präktig karl.»

»Och värmer sina händer.»^[3]

»Nå, och värmer sina händer ... vad gör det, det spottar jag åt! Vad är det med det, att han värmer händerna?» skrek Rasumichin plötsligt och blev häftig; »har jag kanske berömt honom för det, att han värmer händerna? Jag sade, att han var god i sitt slag! Om man skulle beakta en från alla sidor, hur många goda människor skulle man väl finna då? Jag är övertygad om, att man strängt taget på sin höjd bara skulle vilja ge en stekt lök för mig och alla mina inälvor och det ändå bara, om man fick dig i mellangift.»

»Det är för litet, jag ger två bara för dig.»

»Och jag bara en för dig! Var så kvick du vill! Sametov är ännu mycket grön av sig, jag skall först stuka till honom litet, man måste locka honom till sig, men inte stöta honom ifrån sig. Med en ung människa får man lov att vara dubbelt försiktig; stöter man honom ifrån sig, så blir han inte bättre för det. Åh, ni principmänniskor, ni förstå ingenting! Ni kunna inte värdera folk och göra er bara dumma själva ... Och om du vill veta, så ha vi till och med ett gemensamt intresse —»

»Det ville jag just veta!»

»Historien med målaren ... Vi skola nog få honom fri! Förresten behöva vi nu egentligen inte hysa några vidare bekymmer därför, saken är påtaglig. Vi skola bara släppa på litet mera ånga.»

»Vad är det för en målare?»

»Vad, har jag inte talt om det för dig? Åh, det var sant, du fick bara reda på början ... du vet väl, historien om mordet på den gamla pantlånareänkan ... nå, det är en målare, som är invecklad i den nu också.»

»Mordet kände jag till förrän du och intresserar mig till och med för det ... åtminstone till en del ... av en särskild orsak ... jag läste om det i tidningarna! Men ...»

»Lisaveta har man också slagit ihjäl!», brast Nastaszja lös, i det hon vände sig till Raskolnikov. Hon hade stått vid dörren hela tiden och lyssnat till samtalet.

»Lisaveta?» mumlade Raskolnikov knappt hörbart.

»Ja just, Lisaveta, hon som gick omkring och sålde i husen, har du glömt henne? Hon har varit här många gånger. Hon lagade till och med en skjorta åt dig en gång.»

Raskolnikov vände sig mot väggen och började noga betrakta tapetmönstret. Han sökte ut en stor, vit blomma och började räkna bladen, strecken, inskärningarna, punkterna. Han kände, att händer och fötter voro kalla på honom, såsom höllo de på att dö bort, men han försökte icke att röra på sig utan stirrade på sin blomma.

»Nå, vad är det med målaren?» avbröt Sossimov förtretad Nastaszjas slammer. Hon suckade och teg.

»Man tror, att också han är en av mördarna!» fortfor Rasumichin häftigt.

»Har man inga bevis för saken?»

»Åt fanders med bevisen! Och ändå är det just bevisen, som äro skuld till det; men nu gäller det att bevisa, att ett bevis inte är något bevis! Det är återigen alldeles samma historia som förra gången, då de där — vad är det de heta? — jo, då Koch och Pestrekov blevo gripna och misstänktes. Fy tusan! så dumt det är alltihop; fast man bara ser på som en obehörig, äcklar det en ändå. Pestrekov kommer kanske till mig i dag ... Apropos, Rodja, har du hört något om den där historien, det hände, innan du blev sjuk, kvällen innan du svimmade på poliskontoret, just då man talte om det ...»

Sossimov såg nyfiket på Raskolnikov, men denne rörde sig icke.

»Vet du vad, Rasumichin, jag förundrar mig bara över, att du lägger dig i allt möjligt», sade Sossimov.

»Det kan så vara, men befria honom skola vi likväl!» ropade Rasumichin och slog näven i bordet. »Vad är det, som förargar en mest i det här? Inte, att de ljuga, lögnen kan man förlåta, ty den kan ändå leda till sanning till sist. Nej, det mest förargliga är, att de ljuga och tillbedja sin egen vävnad av lögn! Med all aktning för Porphyrius, men ... vad är det t. ex., som genast bragte dem ur fattningen? Att dörren var stängd och då de kommo med gårdskarlen — funno de den öppen; ergo måste Koch och Pestrekov ha förövat mordet. Så är det med deras logik!»

»Inte så häftigt; man har ju endast gripit dem tillsvidare, det gick ju inte an annars ... För övrigt känner jag den där Koch; det har visat sig, att han köpte opp förfallna panter av den gamla!»

»Ja, han är en skurk! Han köper opp växlar också, han är en riktig industririddare, må fan ta’ honom! Men vad jag är rasande över, begriper du, är, att det är deras ålderdomssvaga, gemena, galna sätt! ... Men här, i den här saken skulle man slagit in på en annan väg. Här kan man endast få tag i rätta tråden med hjälp av psykologiska förutsättningar. »Vi ha fakta», säga de! Mycket bra, men fakta äro inte allt; huvudsaken är ändå, att man förstår sig på att begagna sig av fakta!»

»Och du, förstår du dig kanske på att begagna dig av fakta!»

»Man kan väl inte tiga stilla, när man tydligt känner, att man kunde gagna saken, om bara ... Ah! ... men har du reda på detaljerna i saken?»

»Nej, jag väntar oavbrutet på målaren.»

»Ja visst! Nå hör. Precis på morgonen tredje dagen efter mordet, då man förhörde Koch och Pestrekov — ehuru dessa kunde göra reda för alla sina steg, så att deras oskuld var solklar. — kommer plötsligt en alldeles ny sak i dagen. En viss Duschkin, f. d. bonde, men nu ägare av en ölstuga, som är belägen mitt emot det där huset, uppträder på poliskontoret, har med sig ett etui med guldörhängen och talar om en hel historia: »I förrgår kväll, så där vid åttatiden» — lägg märke till dag och timme! — »kom det en arbetare springande in till mig, en målare, som redan förut brukade titta in flera gånger om da’n ... Nikolaj heter han ... visar mig den här lilla asken med guldörhängena och ber mig låna honom två rubel på den. Då jag frågade, var han hade fått de där sakerna ifrån, förklarade han, att han hittat dem på trottoaren. Jag frågade honom inte något mera» — säger Duschkin — »utan gav honom en sedel ... d. v. s. en rubel ... ty jag tänkte, att tar inte jag dem, så tar en annan dem, super upp dem gör han i alla fall, då kunna de lika gärna ligga hos mig. Skulle det bli någon fråga om det eller skulle jag få höra något om saken — så anmäler jag mig.»

»Det var naturligtvis lögn alltsammans! jag känner honom jag, den där Duschkin, han är själv pantlånare och tjuvgömmare och skulle inte ha tagit en sak av trettio rubels värde av Nikolaj för att lämna den tillbaka igen; det var bara av rädsla, som han gjorde det. Nå, må fan ta honom! Duschkin fortfor alltså! — »Den här bonden Nikolaj Dimentjev känner jag se’n gammalt, han är landsman till mig, vi äro från samma trakt. Han är visserligen ingen drinkare, men nog tar han sig ett glas ibland, och jag vet, att han har arbete i det där huset, där han målar tillsammans med Mitrij; Mitrij är också från samma trakt. Sedan han nu fått sedeln, växlade han den också genast och drack två supar efter varandra, se’n tog han resten av pengarna och gick. Den gången var inte Mitrij med honom. Dagen därpå hörde vi, att man slagit ihjäl Aljona Ivanovna och hennes syster Lisaveta Ivanovna med en yxa, vi kände dem, och då började jag fatta misstankar angående örhängena — ty jag hade reda på, att hon lånade ut pengar mot pant. Jag gick därför över till huset och sökte tyst och försiktigt skaffa mig några underrättelser om saken; först frågade jag, om Nikolaj varit där. Och så talade Mitrij om för mig, att Nikolaj slagit sig på att dricka, att han kommit hem först sent i daggryningen och varit full, stannat hemma ungefär tio minuter och se’n gått sin väg igen och att han icke sett till honom se’n dess samt fick göra hela arbetet ensam. De arbetade i samma trappa, där de mördade bodde, i fjärde våningen. Då jag fick höra det, nämnde jag inte något därom för någon» — säger Duschkin — »utan sökte få reda på allt, vad jag kunde, om mordet och kom hem full av tvivel och bekymmer. Nå, tidigt i dag, vid åttatiden —» d. v. s. på tredje dagen — förstår du? — »ser jag, att Nikolaj kommer, visserligen inte alldeles nykter, men ändå inte heller mera full, än att han väl kunde föra ett samtal. Han sätter sig alltså på bänken och tiger. Utom honom var där endast ännu en främling inne; en annan bekant låg och sov på bänken, och så var det mina två pojkar. Jag frågar honom alltså: »har du inte sett Mitrij?» »Nej», säger han, »jag har inte sett honom.» »Har du då inte varit däroppe?» »Nej», säger han, »inte se’n i går.» »Men var sov du förra natten då?» »I Peszki^[4], hos en bekant.» »Men var fick du örhängena ifrån då?» »Jag hittade dem på trottoaren», säger han, men såg mycket besynnerlig ut och såg inte opp. »Har du hört», frågar jag, »vad som hände samma kväll den där timmen däroppe i trappan?» »Nej», säger han, »det har jag inte hört», men blir uppmärksam, stirrar på mig och blir kritvit. Då jag nu talar om saken för honom, tar han mössan och reser sig. Då ville jag hålla fast honom och sade: »vänta, Nikolaj, vill du inte dricka ett glas?» men gav på samma gång pojken en vink, att han skulle stänga dörren, och gick så fram till disken; men plötsligt löper han sin väg, ut på gatan, springer allt vad han kan omkring hörnet och — borta var han! Då tvivlade jag inte längre — det var han, som hade gjort det, helt visst ...»

»Naturligtvis! ...» bekräftade Sossimov.

»Vänta bara, hör först, hur det gick! Nu gjorde man allt för att få rätt på den där Nikolaj. Duschkin greps och man anställde visitation hos honom, hos Mitrij naturligtvis också; kamraten i Peszki slapp inte heller undan; — plötsligt fick man nu tag i Nikolaj i förrgår; man fann honom på en krog inte långt från bommen. Han hade kommit dit, hade tagit av sig silverkorset, som han bar på bröstet, och begärt att få brännvin för det. Man gav honom det. Några minuter senare gick en kvinna in i ladugården och ser genom en springa, att en person i lidret strax bredvid binder sitt bälte kring en bjälke, gör en snara och just står i begrepp att ställa sig på en kubb och lägga snaran om halsen; kvinnan skriker allt vad hon kan och alla i gården komma ditspringande. — »Åhå, är du av den ullen!» — »För mig», säger han, »till poliskontoret, jag vill bekänna allt.» Nå, och så förde man då honom med det övliga ceremonielet till poliskontoret. Där gick det nu löst: »Vad heter du och var är du ifrån, hur gammal?» — »Tjugotvå ...» o. s. v. Fråga: »Då du och Mitrij arbetade därborta, såg ni inte en person på trappan vid den och den tiden?» Svar: »Jo, det var nog många, som gingo förbi, men vi gåvo inte akt på dem.» — »Men hörde ni inte något buller eller dylikt?» — »Nej, vi hörde ingenting.» — »Visste du inte samma dag av, Nikolaj, att man den och den dagen vid den och den timmen mördade och bestal en änka med hennes syster?» — »Jag visste inte om någonting; först tredje dagen därefter fick jag höra det av Afanassy Pavlytj på en ölstuga.» — »Var fick du de där örhängena ifrån?» — »Jag hittade dem på trottoaren.» — »Varför var du inte och arbetade dagen därpå med Mitrij?» — »Jag hade börjat att supa.» — »Och var har du hållit hus de här dagarna?» — »Här och där.» — »Varför sprang du från Duschkin?» — »Jag var så rädd då.» — »Vad då för?» — »Att man skulle misstänka mig.» — »Men hur kunde du vara rädd, då du inte var skyldig till det? ...» — »Du må tro mig eller inte, Sossimov, men man ställde den frågan till honom, bokstavligt med samma ord, jag vet det bestämt och från säkert håll. Vad säger du om det? Vad?»

»Nå, men man har väl bevis!»

»Bah, jag talar nu inte om bevis, utan om gången av förhöret, om det sätt, varpå de uppfattade sin ställning ... det är det jag talar om, för tusan! ... Alltså, man snärjde, pinade och pressade honom på allt vis, tills han slutligen tillstod, att han inte fann örhängena på trottoaren utan i huset, där de målade.» »Hur då?» — »Det gick så till: vi hade arbetat hela da’n, tills hon var åtta på kvällen, och voro just färdiga att gå hem, då Mitrij tog penseln, smorde mig i ansiktet med färgen och sprang sin väg, jag efter honom. Jag springer alltså och skriker allt vad jag kan; men just som jag kommer ned för trappan ut i portgången råkar jag komma mitt i famnen på gårdskarlen, som hade några herrar med sig, hur många kommer jag inte längre ihåg; gårdskarlen blir ovettig och likaledes den andra gårdskarlen och gårdskarlens hustru, som kom ut, blir också ovettig, och en herre, som kommit in i portgången med ett fruntimmer, blir också ovettig på oss, emedan vi, jag och Mitrij, lågo mitt i vägen; jag hade fått tag i håret på Mit’ka, kastat omkull honom och dunkade på honom, han hade också fått mig i håret och dunkade på mig. Men vi gjorde det inte i vredesmod, utan bara på lek och i all vänskap. Så slet Mit’ka sig lös, sprang ut på gatan och jag efter; men jag kunde inte hinna opp honom, utan kom ensam tillbaka till huset — ty det var ännu något att stöka undan. Jag började alltså ta’ itu med det och väntade på Mitrij för att se’n gå med honom. Då kom jag att trampa på asken i tamburen i hörnet bakom dörren. Jag tittade ned, där låg någonting insvept i papper. Jag tog av papperet, öppnade asken — och ser örhängena, som lågo där ...»

»Bakom dörr’n? Lågo de bakom dörr’n?» ropade plötsligt Raskolnikov och stirrade med mörka, ångestfulla blickar på Rasumichin, i det han långsamt reste på sig.

»Ja ... än se’n då? Vad står på? Hur är det med dig?» Rasumichin stod upp.

»Ingenting! ...» sade Raskolnikov knappt hörbart, i det han på nytt sjönk tillbaka i soffan och vände sig mot väggen. De tego alla en stund.

»Han hade visst slumrat av och vaknade opp helt plötsligt», sade slutligen Rasumichin och såg frågande på Sossimov; denne gjorde en lätt, nekande åtbörd med huvudet.

»Nå, men fortfar», sade Sossimov, »hur gick det vidare?»

»Hur det gick vidare? Knappt fick han se örhängena, så glömde han stöket och Mit’ka, grep mössan, skyndade till Duschkin och fick, såsom du vet, en rubel av honom; han sade åt denne, att han hittat örhängena på trottoaren; så började han att dricka. Men angående mordet upprepade han detsamma som förut: »Jag vet ingenting, fick först höra det tre da’r därefter.» — »Men varför inställde du dig inte förut?» — »Jag var rädd.» — »Men varför ville du hänga dig?» — »Jag började få onda aningar.» — »Vad då för aningar?» — »Att man skulle misstänka mig» — »Se där har du hela historien. Nå, vad tror du väl nu, att de drogo för slutsats av det där?»

»Vad skall jag tro? Ett spår, om också otydligt, är det i alla fall — ett faktum. Man kunde väl inte låta målaren springa sin väg?»

»Men de ha ju redan nästan påbördat honom mordet! De hysa ju inte det minsta tvivel längre ...»

»Åh, inte så häftigt! Nå, men örhängena? Du måste väl medge, att om örhängena kommit bort samma dag och samma timme ur den gamlas koffert och i händerna på Nikolaj, så måste de väl ha kommit dit på något sätt? Det är väl ingen småsak vid en sådan undersökning!»

»Hur de kommit dit?» ropade Rasumichin — »och du, doktor, som framför allt skall studera människonaturen och har så många tillfällen därtill, ser du då inte av alla dessa saker, vad för en natur den här Nikolaj är? Ser du då inte vid första blicken, att allt vad han sade under förhöret berättade renaste, hederligaste sanning? Alldeles så, som han berättade det förhöll det sig också, han kom att trampa på asken och tog opp den.»

»Den heligaste sanning? Och ändå tillstod han, att han ljög i början!»

»Hör på mig, hör uppmärksamt på mig: gårdskarlen, Koch, Pestrekov, den andre gårdskarlen, den förstes hustru och ett fruntimmer, som vid samma tid var inne hos henne, hovrådet Krjukov, som steg ur droskan i samma ögonblick och gick in i portgången med ett fruntimmer under armen — alla, d. v. s. åtta till tio vittnen, vittna enhälligt, att Nikolaj hade Dimitrij under sig på marken, låg över honom och slog honom och att den senare fått tag i Dimitrij i håret och likaledes dunkade på honom. Bägge lågo alldeles i vägen och stängde genomgången; man grälade på dem från alla håll, men de ligga »som små barn» (vittnenas bokstavliga uttryck) ovanpå varandra, skrika, slåss och skratta, skratta bägge ohejdat, under de löjligaste grimaser, den ene jagar den andre och de springa ut på gatan alldeles som tvenne barn. Hör du det! Nå, lägg nu noga märke till följande: Uppe ligga de ännu varma, hör du, varma kropparna av de döda, man fann dem nämligen, medan de ännu voro varma! Om alltså de, eller Nikolaj ensam, förövat våldsgärningen och dessutom brutit opp kofferten eller ock på något annat sätt varit med om stölden, så tillåt mig bara göra en enda fråga: kan en sådan själsstämning, varunder man skriker, skrattar, slåss på lek i en portgång, sammanställa med yxa, blod, brottslig förslagenhet, försiktighet, stöld? ... Först skulle de ha mördat, på sin höjd fem eller tio minuter förut — ty så måste det ha varit, då kropparna ju ännu voro varma — och plötsligt skulle de ha lämnat de döda kropparna för öppna dörrar, fastän de visste, att folk just höll på att komma dit opp; skulle lämna sitt byte i sticket och rulla omkring på marken som små barn, skratta och draga allmänhetens uppmärksamhet på sig — och på det har man tio samstämmiga vittnen!»

»Visserligen mycket sällsamt, men omöjligt ...»

»Nej, min vän, intet men ... utan om örhängena, som vid samma tid befunno sig i händerna på Nikolaj, verkligen äro ett riktigt och faktiskt bevis emot honom — vilken tillfällighet förresten förklaras av den anklagades uppgifter och således endast är att räkna som ett villkorligt bevis — så måste man dock även taga de frikännande omständigheterna i betraktande, så mycket mer som de äro ovederläggliga. Och vad tror du nu, kan man väl vänta av våra domare, att de skulle antaga eller också endast ha förmåga att antaga ett faktum, som endast grundar sig på den psykologiska omöjligheten, endast på själsstämningen, för ovederläggligt och upphävande alla försvårande och till saken hörande omständigheter, huru de än må vara beskaffade? Nej, de ha inte denna förmåga, i intet fall, ty »man har funnit asken hos honom och han har velat hänga sig och det kan man inte förklara på annat sätt än genom att antaga, att han var medveten om sin skuld!» Så sluta de, det är i deras ögon huvudsaken och det är just det, som upprör mig! Förstår du det nu?»

»Ja, ja, jag ser, att du är upprörd. Vänta litet, jag har glömt att fråga, hur man bevisat, att asken med örhängena verkligen är tagen från den gamlas koffert?»

»Det är bevisat», svarade Rasumichin häftigt; »Koch har känt igen panten och angivit dess ägare och denne har tydligt bevis, att den verkligen tillhör honom.»

»Det var illa»: »Nu ännu en sak» Har inte någon sett Nikolaj vid den tiden, då Koch och Pestrekov gingo upp första gången, och kunde man inte bevisa det?»

»Det är just det, att ingen har sett honom», svarade Rasumichin harmfullt, »det är just det, som är det värsta; till och med Koch och Pestrekov hade inte sett de båda arbetarna, då de gingo upp, i annat fall hade deras vittnesmål inte mycket värde. »Vi sågo» säga de, »att rummet var öppet, men vi fäste oss inte därvid, då vi gingo förbi, och kunna inte påminna oss, om några arbetare voro därinne i det ögonblicket eller inte.»

»Hm! Hela rättfärdigandet skulle alltså bestå däri, att de slogos och skrattade. Om jag också antar, att detta är ett kraftigt bevis, så ... tillåt mig fråga, hur vill du själv förklara detta faktum, fyndet av örhängena, om han verkligen skulle ha hittat dem på det ställe, han säger?»

»Hur jag vill förklara det? Vad är det att förklara? Saken är mycket enkel! Åtminstone är den väg, som man har att slå in på, klar och bevislig och etuiet har visat den. Den rätte mördaren har tappat örhängena; han var däruppe, då Koch och Pestrekov bultade på, och stod bakom den tillreglade dörren. Koch begick dumheten att gå ned; då sprang mördaren också ut och sprang likaledes ned, ty någon annan utväg hade han inte. I trappan gömde han sig för Koch, Pestrekov och gårdskarlen, just i det ögonblick, då Dimitrij och Nikolaj hade sprungit sin väg, stod bakom dörren, då gårdskarlen jämte de andra gingo upp, och gick så lugnt ned, just som Dimitrij och Nikolaj hade sprungit ut på gatan och ingen mera befann sig i portgången. Det kan nog hända, att någon såg honom, utan att ge akt på honom, det går ju så många där förbi! Och etuiet har han tappat ur fickan, då han stod bakom dörren, men har inte lagt märke till det, emedan han hade viktigare saker att tänka på. Men etuiet bevisar, att han måste ha stått just där. Så har det gått till!»

»Det är skarpsinnigt! Ja, bror lille, det är mycket skarpsinnigt. Det är till och med för skarpsinnigt!»

»Nej, varför då, hur så?»

»Därför att alltsammans går ihop så bra ... griper så in i vartannat ... alldeles som på teatern.»

»A-aa!» ropade Rasumichin ... men strax därpå öppnades dörren och en ny person, obekant för alla de närvarande, trädde in.

V.

Det var en herre, tämligen till åren, han såg tillgjord ut, hade en osympatisk, lurande fysionomi; då han kom in, stannade han i dörren, såg sig omkring med blickar, som röjde en omisskännelig, förolämpande förvåning och vilka tycktes fråga: »Var har jag väl råkat komma?» Han såg sig misstroget och till och med med en låtsad oro omkring i Raskolnikovs trånga och låga »kajuta». Med lika stor förvåning fäste han därpå sina blickar på Raskolnikov, som låg avklädd, okammad, otvättad på sin eländiga, smutsiga soffa och som likaledes oavvänt såg på honom igen. Därpå betraktade han lika försiktigt Rasumichins lurviga och orakade ansikte, vilken å sin sida blickade honom fräckt och frågande rakt i ögonen utan att röra sig ur stället. Denna situation varade väl en hel minut och därpå följde, såsom det var att vänta, en liten dekorationsförändring. Hastigt hade den ifrågavarande herrn förstått, att en sträng och värdig min icke vore på sin plats i den här kajutan och under de rådande förhållandena, han blev litet smidigare och hövligare och ställde med allvar och tydlig tonvikt på orden och stavelserna följande fråga till Sossimov:

»Studenten eller f. d. studenten Rodion Romanovitj, Raskolnikov? ...»

Sossimov hade kanske svarat, om icke Rasumichin, till vilken frågan icke alls var riktad, hade förekommit honom:

»Han ligger där på soffan! Och ni — vad vill ni?»

Detta familjära »Vad vill ni?» förargade den tillgjorde herrn; han hade nästan vänt sig till Rasumichin, men hejdade sig i rätt tid och riktade ånyo sin frågande blick på Sossimov.

»Det är Raskolnikov!» sade Sossimov och visade på den sjuke, varpå han gäspade övermåttan länge och med vitt utspärrad mun. Därpå drog han upp sitt tjocka guldremontoarur ur västfickan, öppnade det, såg på detsamma och stoppade så lika långsamt och flegmatiskt ned det.

Raskolnikov själv låg där hela tiden tyst och såg stelt och till utseendet tanklöst på den inträdande. Hans ansikte var övermåttan blekt och lidande, som om han nyss hade undergått en plågsam operation eller tortyr. Men den inträdande herrn drog allt mera och mera till sig hans uppmärksamhet; han började erfara en känsla av oro, misstroende och nästan till och med fruktan. Sedan Sossimov hade pekat på honom och sagt: »Det är Raskolnikov?» reste han plötsligt på sig, som ville han springa upp, satte sig upp i sängen och sade med utmanande, men svag röst:

»Ja! Jag är Raskolnikov! Vad vill ni?»

Den främmande såg uppmärksamt på honom och sade med särskilt eftertryck:

»Peter Petrovitj Lushin. Jag har skäl att hoppas, att mitt namn icke bör förefalla er alldeles obekant.»

Men Raskolnikov, som hade tänkt någonting helt annat, såg slött och tanklöst på honom utan att svara, såsom hörde han namnet Lushin för första gången.

»Vad? Skulle ni ännu icke ha fått några underrättelser?» frågade Peter Petrovitj, oangenämt berörd.

Till svar sjönk Raskolnikov ånyo tillbaka ned på kudden, lade armarna under huvudet och tittade upp i taket. Lushins ansikte fick ett förläget uttryck; Sossimov och Rasumichin sågo nyfiket på honom och han kände sig tämligen illa till mods.

»Jag förutsatte och räknade på», tog han ånyo till orda, »att ett brev, som avsändes redan för mer än tio, ja, kanske till och med redan för fjorton dagar sedan ...»

»Men hör på, varför stannar ni då vid dörren?» avbröt Rasumichin honom plötsligt, »om ni har en förklaring att avgiva, så sätt er då, det är för trångt därborta för både er och Nastaszja. Nastaszjuschka, gå ur vägen, låt honom komma fram! Stig på, se här är en stol, gå på bara!»

Han drog stolen från bordet och flyttade sig själv något tillbaka för att göra det möjligt för gästen att tränga sig igenom. Denne kunde icke med skäl neka och trängde sig därför in, så gott han kunde. Då han kommit fram till stolen, satte han sig och såg frågande på Rasumichin.

»Förresten behöver ni icke genera er», utbrast denne. »Rodja är sjuk se’n fem da’r tillbaka och har yrat i tre, men nu har han i alla fall repat sig och har till och med fått litet aptit. Där är hans läkare, som nyss slutat undersöka honom, men jag är hans kamrat, också en f. d. student, som nu också sköter honom; bry er därför inte om oss och genera er inte, utan fortfar med, vad ni har att säga.»

»Jag tackar. Men faller jag inte den sjuke till besvär med min närvaro och mitt tal?» vände sig Lushin till Sossimov.

»Åh nej», sade Sossimov långsamt, »ni skulle tvärtom förströ honom därmed» ; och han gäspade ånyo.

»Åh, det var längese’n han kom till sig, redan tidigt i morse!» fortfor Rasumichin så okonstlat och familjärt, att Lushin åter lugnade sig; kanske även därför, att denna fräcka, trasiga människa hade presenterat sig som student.

»Er moder ...» började Lushin.

»Hm!» mumlade Rasumichin tämligen hörbart. Lushin såg frågande på honom.

»Ingenting ... det hände så bara ... fortfar ni ...»

Lushin ryckte på axlarna.

»Er moder påbörjade, ännu medan jag var kvar hos henne, ett brev till er. Sedan jag kommit hit, lät jag med flit några dagar förgå, innan jag gick till er för att vara alldeles säker på, att ni redan skulle vara underrättad om allt; men nu ser jag till min förvåning ...»

»Jag vet, jag vet nog!» sade Raskolnikov med ett uttryck av den största förtret, »ni är fästmannen, jag vet det redan! Det är nog!»

Peter Petrovitj kände sig högst förolämpad, men sade likväl ingenting. Han ansträngde sig för att förstå, vad allt detta hade att betyda. Tystnaden räckte en hel minut.

Emellertid började Raskolnikov, som vid sitt svar åter hade vänt sig litet emot honom, att på nytt betrakta honom uppmärksamt och med en viss nyfikenhet, såsom om han icke sett tillräckligt på honom förut eller som om det varit något nytt, som fallit honom i ögonen. Lushins yttre röjde verkligen ”fästmannen”, såsom Raskolnikov nyss förut hade kallat honom. Han hade begagnat sig av tiden för att i huvudstaden kläda om sig från huvud till fot, allt hade nyligen kommit från skräddaren och var så fint som möjligt, allt var endast för nytt och röjde därför alltför mycket avsikten. Den fina, nya, eleganta cylinderhatten passade alldeles därtill, så ock de prydliga lilahandskarna från Jouvin. I Lushins dräkt voro ljusa och ungdomliga färger förhärskande, han hade på sig det finaste och nyaste linne och allt tog sig mycket bra ut på honom. Hans ansikte, som var friskt och icke alls fult, häntydde på en ålder av fyrtiofem år. Håret stötte visserligen en smula i grått, men var kammat och krusat av frisören, för resten icke på det vanliga löjliga viset, som ger ett så dumt utseende åt den friserade. Om det därför låg något oangenämt och frånstötande i denna tämligen välbildade och solida fysionomi, så berodde det på andra orsaker. Sedan Raskolnikov hade betraktat Lushin på sitt framfusiga vis en stund, skrattade han hånfullt och såg åter upp i taket.

Men herr Lushin lade band på sig och tycktes ha föresatt sig att en gång för alla icke fästa sig vid dessa besynnerligheter.

»Jag beklagar på det högsta, att jag funnit er i en sådan belägenhet», började han ånyo och avbröt tystnaden. »Om jag hade haft en aning om ert illamående, skulle jag kommit för längesedan. Men ni vet väl, man har så många saker att uträtta! Jag har en mycket viktig angelägenhet före i senaten, oavsett de omsorger ni säkerligen känner till. Jag väntar hit eder familj, d. v. s. er mor och syster, var timme.»

Raskolnikov rörde på sig och tycktes vilja säga något; hans ansikte uttryckte en viss rörelse. Peter Petrovitj höll inne, men då ingenting följde, så fortfor han:

» ... var timme. Jag har för det första besörjt en våning ...»

»Var?» sporde Raskolnikov sakta.

»Inte långt härifrån, i Bakelejev’ska huset ...»

»Det ligger vid Vosneszenski-prospektet», avbröt Rasumichin honom, — »två våningar där äro möblerade för uthyrning; det är köpman Juschin, som rår om dem; jag har varit där.»

»Alldeles riktigt, möblerade för uthyrning.»

»Ett riktigt svinhus, smuts och stank — dessutom är trakten misstänkt; där har redan hänt ett och annat, vete tusan, vilka bo där allt! ... Jag var själv tillstädes där vid ett skandalöst uppträde. Men billigt är där nog.»

»Jag hade naturligtvis inte tid att skaffa mig några underrättelser, då jag själv är en främling här», genmälte Peter Petrovitj oangenämt berörd, »för övrigt funnos där två ytterst fina rum och då de endast äro tagna på en mycket kort tid ... Jag har redan fått rätt på en riktig, d. v. s. vår blivande bostad», vände han sig till Raskolnikov, »den håller nu på att sättas i stånd; under tiden hyr jag själv några möblerade rum två steg härifrån hos fru Lippewechsel av en ung vän till mig, Andrej Semjonovitj Lebesetnikov; det var för övrigt han, som rekommenderade mig det Bakelejev’ska huset ...»

»Lebesetnikov!» utropade Raskolnikov långsamt, liksom sökte han påminna sig något.

»Ja, Andrej Semjonovitj Lebesetnikov; han är anställd i ministeriet ... känner ni honom?»

»Ja ... nej ...» svarade Raskolnikov.

»Förlåt, det tycks så, att döma av er fråga. Jag var förut hans förmyndare ... han är en mycket bra, ung man ... som också har lust att utbilda sig vidare ... Jag tycker om unga mäns sällskap, man hör alltid något nytt ibland dem ...» Peter Petrovitj såg sig förhoppningsfullt omkring.

»Vad menar ni med det?» sporde Rasumichin.

»Jag säger det i bästa, egentligaste mening», svarade Lushin, glad över frågan. »Ser ni, jag har inte varit i Petersburg på tio år. Alla era nya idéer och reformer ha visserligen också berört oss därborta i provinsen, men för att se allting klart, måste man likväl vara i Petersburg. Nå, och nu är det min åsikt, att man erfar mest, om man ger akt på vår yngre generation. Och jag måste tillstå, det har glatt mig ...»

»Vad för något särskilt?»

»Er fråga är vittomfattande. Jag kan misstaga mig, men det tyckes mig, som funne jag här en klarare blick, mer kritik, så att säga, mer duglighet ...»

»Det är sant», menade Sossimov.

»Det ljuger du! På duglighet är det brist», brusade Rasumichin upp, »duglighet är svårt att förvärva och faller inte ned från himlen. På närmare tvåhundra år ha vi inte haft något dugligt ... idéer svärma väl omkring», vände han sig till Peter Petrovitj, »och här och där finnes väl ännu en barnslig önskan att göra det goda samt ibland också människor med gott sinnelag, ehuru oöverskådliga massor av odågor tränga sig fram, men duglighet felas dock ännu, duglighet är ännu sällsynt!»

»Jag är inte av samma mening som ni», genmälte Peter Petrovitj med synbart behag; »det ges visserligen överdrifter, oregelbundenheter, men man får väl också lov att vara överseende. Överdriver man, så vittnar det endast om för stor iver för saken och om den falska ställning, som våra förhållanden befinna sig uti. Om det hittills endast skett föga, så har ju tiden också varit alltför knapp. Om medlen talar jag inte; efter min personliga åsikt är, om ni så vill, något redan uträttat; nya, nyttiga idéer äro utbredda, några nya, nyttiga verk ha uppkommit i motsats till de förra svärmiska och romantiska; litteraturen har fått ett mognare, gedignare innehåll, många skadliga fördomar äro utrotade och förlöjligade ... Med ett ord, vi ha redan skilt oss från forntiden och det är enligt min åsikt redan något ...»

»En utanläxa ... för att rekommendera sig!» ropade Raskolnikov plötsligt.

»Vad?» frågade Peter Petrovitj, som icke trodde sig ha hört rätt, men fick intet svar.

»Det är alldeles riktigt», skyndade sig Sossimov att infalla.

»Inte sant?» gentog Peter Petrovitj och blickade vänligt på Sossimov. »Ni skall också troligen gå in på», vände han sig till Rasumichin, nu redan med en viss värdig och beskyddande ton, han hade nära på tillagt »unge man», »att ett framsteg eller som man nu uttrycker sig en progression existerar åtminstone på vetenskapernas och den ekonomiska rättvisans område ...»

»Talesätt!»

»Nej, inga talesätt! Om man t. ex. förut sade till mig: »älska din nästa», och jag ville lyda denna befallning, vad följde därav?» fortfor Peter Petrovitj med stor iver, »jag rev min kappa i två hälfter för att dela den med min nästa och vi blevo båda halvnakna, som det heter i det ryska ordspråket: »den som jagar efter två harar, får ingen av dem.» Vetenskapen däremot lär: älska framför allt först dig själv, ty i hela världen grundar sig allting på det personliga intresset. Om man nu i första rummet älskar sig själv, så ordnar man sina egna angelägenheter på det bästa och vars och ens kappa förblir hel. Men den ekonomiska rättvisan tillägger, att ju fler väl skötta privatangelägenheter eller »hela kappor» det så att säga finns i samhället, desto flera äro de fasta grundlagen och desto bättre blir det även sörjt för det allmänna bästa. Följaktligen, om jag förvärvar något ensamt och allenast och uteslutande för min räkning, så förvärvar jag därigenom också på sätt och vis något för det allmänna och bringar det därhän, att min nästa erhåller en något större bit av den allmänna kappan och inte genom enskilda personers välgörenhet, utan av allas överflöd. Tanken är enkel, den har tyvärr endast blivit en längre tid undanträngd av idealitetssvindel och svärmerier och ändå är det klart, att det inte behövs stort skarpsinne ...»

»Förlåt, men jag är inte skarpsinnig», avbröt Rasumichin honom barskt, »låt oss därför lämna saken. Det var också endast av ett visst skäl jag började tala om detta ämne, ty hela det här pratet, varmed man bara självbehagligt söker ställa sig själv i ett gott ljus, alla de där ändlösa talesätten, som man nu beständigt hört hela de tre sista åren, äro mig redan så äckliga, att jag rodnar av blygsel, när andra i min närvaro ... mycket mera då jag själv ... tala därom. De skynda sig naturligtvis att lysa med sina kunskaper, det är mycket förlåtligt och jag dömer dem inte för det. Men jag hade den här gången ett annat ändamål, nämligen att få veta, vem ni egentligen är; ty, ser ni, nu för tiden finns det så många industririddare, som, under förevändning att de hysa bekymmer för det allmänna bästa, i sitt eget intresse så fördärva allt, vad de röra vid, att hela saken blir alldeles bortfuskad. Nå, nu kan det vara nog därom!»

»Min herre», började Lushin och bröstade sig, »var det kanske er mening att på detta framfusiga sätt påstå, att också jag ...»

»Åh, jag ber, jag ber ... hur kunde jag! ... Men nog nu!» avbröt Rasumichin tvärt och vände sig omedelbart till Sossimov för att med honom fortsätta det förra samtalet.

Peter Petrovitj var förnuftig nog att genast taga Rasumichins förklaring för god. Han beslöt förresten att endast stanna där några minuter längre.

»Jag hoppas, att vår nu påbörjade bekantskap», vände han sig till Raskolnikov, »i betraktande av det av er kända förhållandet skall ytterligare befästa sig efter ert tillfrisknande ... Men framför allt önskar jag er hälsan åter ...»

Raskolnikov vände icke en gång huvudet till honom.

»Mördaren var troligen en av dem, som pantsatte sina saker hos henne», sade Sossimov.

»Alldeles säkert en av dem!» bekräftade Rasumichin. »Porphyrius förrådde visserligen inte sina tankar, men han fortfor att förhöra dem, som ha panter hos henne.»

»Dem, som ha panter hos henne?» sporde Raskolnikov högt.

»Ja, men varför frågar du det?»

»Åh, för ingenting.»

»Men hur får han reda på dem?» frågade Sossimov.

»Några har han fått reda på av Koch; de andras namn stodo antecknade på omslagen kring sakerna, somliga kommo också av sig själva, då de hörde ...»

»Nå, det måtte ändå ha varit en genompiskad och listig kanalje! En så’n fräckhet! En så’n beslutsamhet!»

»Alldeles inte, där ha vi det just!» avbröt Rasumichin honom. »Det är just den tanken, som leder er alla på orätt väg. Jag påstår — han var varken genompiskad eller listig och det var säkert hans första brott! Om du antar, att han var en slugt beräknande och van skurk, så blir det osannolikt. Men antar du, att han var oerfaren, så följer därutav, att endast slumpen kunde rädda honom, och vad har man inte slumpen att tacka för! Han förutsåg kanske inte en gång de hinder han skulle möta! Och hur utförde han saken? Tar några saker av tio, tjugo rubels värde, stoppar fickorna fulla därmed, river omkring i en gammal kvinnas koffert bland hennes trasor — och i övrebyråfacken fann man i ett schatull ett och ett halvt tusen rubel i reda pengar, oberäknat värdepapper! Han har inte förstått sig på att plundra en gång, bara att döda! Det är en nybörjare, säger jag dig, det var hans första försök, han var förvirrad, och inte beräkning, utan slumpen har räddat honom!»

»Ni tala, som det tycks, om det nyligen timade mordet på den gamla tjänstemannaänkan», vände sig Peter Petrovitj till Sossimov. Han hade redan stigit upp, men ville ännu säga några förståndiga ord, innan han tog avsked. Han var synbarligen mån om att göra ett gott intryck och fåfängan övervann försiktigheten.

»Ja, har ni hört talas därom?»

»Naturligtvis, i grannskapet ...»

»Känner ni detaljerna?»

»Det kan jag inte säga: det är en annan omständighet, en annan fråga så att säga, som intresserar mig därvid. Utan att vidare vilja framhålla, att förbrytelsernas antal de sista fem åren tillväxt inom de lägre klasserna, oavsett de överallt förekommande och oavbrutet fortgående plundringarna och eldsvådorna, tyckes det mig företrädesvis egendomligt, att förbrytelserna likaledes tillväxa inom de högre klasserna i samma grad. Där, hör man, har en f. d. student plundrat posten på öppen landsväg; här ha folk, som räknas till det bättre, tillverkat falska sedlar; där, i Moskva, griper man ett helt sällskap, som eftergjorde kuponger till statsobligationerna och bland de mest brottsliga är en lärare i världshistoria; där i utlandet, mördas en sekreterare i vår beskickning av gåtfulla orsaker ... Och om nu den här gamla pantlånerskan skulle ha blivit mördad av en person av bättre stånd — ty inte ha bönderna några guldsaker att pantsätta — hur skall man då förklara det sedefördärv, som råder i den civiliserade delen av vårt samhälle?»

»Det är så många ekonomiska omvälvningar, som inträffat sista tiden ...» genmälde Sossimov.

»Ni önskar en förklaring?» föll Rasumichin honom i talet — »då ha vi just t. ex. den där inrotade odugligheten, som kan förklara mycket.»

»Vad menar ni med det?»

»Vad svarade t. ex. den där läraren i Moskva, då man frågade honom, varför han eftergjort kupongerna? »Alla rikta sig på något sätt och därför ville också jag fort bli rik.» Ordalydelsen kommer jag inte ihåg, men meningen, att han ville bli fort rik och utan något besvär, är riktig. Vi äro vana vid, att allting sättes framför oss alldeles färdigt, att ledas i ledband, att man tuggar allting åt oss, så att vi endast behöva svälja det. Nå, och när då den stora timmen slår, då visar det sig, vad var och en duger till, eller snarare inte duger till.»

»Ja, men vad tjänar då moralen till? Och lagarna sedan? ...»

»Ja, vad tvista ni då om?» blandade sig Raskolnikov plötsligt i samtalet, »det passar ju alldeles in med er teori!»

»Hur så, med min teori?»

»Ja visst, drar ni de sista konsekvenserna av, vad ni nyss predikade, så följer det därutav, att man får döda människor ...»

»Men, jag får be! ...» utbrast Lushin.

»Nej, så är inte meningen», föll Sossimov in.

Raskolnikov låg där blek och med skälvande läppar; han andades tungt.

»Allt har sina gränser», gentog Lushin högmodigt, »man kan inte kalla den ekonomiska rättvisan en uppmaning till mord, och om man antar ...»

»Men, säg mig nu, är det väl sant», avbröt Raskolnikov honom ånyo med av vrede darrande röst, på vilken man kunde märka, att det var honom en glädje att förolämpa, »är det väl sant, att ni sade er brud den dagen, då ni fick hennes »ja», att det gladde er särskilt att hon var en tiggerska, ty det var fördelaktigare att lyfta sin hustru upp ur eländet för att se’n kunna råda och befalla över henne efter behag ... och alltid kunna framkasta, att ni överhopat henne med välgärningar? ...»

»Min herre», utbrast Lushin vred och förolämpad, »hur kan man så förvränga meningen av mina ord? Förlåt, men jag måste säga er, att dylika rykten, som trängt till er eller rättare, som avsiktligt blivit burna fram till er, inte ha en skugga av skäl för sig och jag misstänker ... med ett ord ... denna beskyllning ... er mor! ... Hon föreföll mig dessutom, hennes övriga förträffliga egenskaper i all ära, att vara en smula svärmisk och romantisk. Det oaktat var jag tusen verst borta från den förutsättningen, att hon skulle till den grad förvränga eller faktiskt uppfatta och framställa mina ord ... och slutligen ... slutligen ...»

»Och vet ni vad?» ropade Raskolnikov, i det han reste sig i soffan och stirrade på honom med genomträngande, blixtrande blick, »vet ni vad?»

»Nej, vad då?» Lushin väntade med förolämpad och utmanande min. Tystnaden varade några sekunder.

»Jo, så är det! Om ni en enda gång understår er ... att säga också bara ett ord om min mor, så flyger ni huvudstupa utför trappan!»

»Vad är det åt dig?» ropade Rasumichin.

»Aha, stå sakerna så?» Lushin bleknade och bet sig i läppen. »Hör på, herre», började han med vikt, i det han lade stort band på sig, men det oaktat knappt kunde andas av vrede, »redan förut vid mitt första inträde anade jag er fiendskap mot mig, men stannade likväl med avsikt för att ännu mer övertyga mig därom. Jag skulle kunna förlåta en sjuk och anförvant mycket, men nu ... er ... aldrig ...»

»Jag är inte sjuk!» skrek Raskolnikov.

»Så mycket sämre ...»

»Drag åt helvete!»

Lushin gick utan att sluta sitt tal; han trängde sig åter fram mellan bordet och stolen. Rasumichin hade rest sig upp för att lämna honom plats. Utan att se på någon, till och med utan att nicka åt Sossimov, som längesedan hade givit honom tecken att lämna den sjuke i fred, gick Lushin ut, i det han försiktigt höll hatten framför sig och bockade sig i dörren för att icke stöta emot. Till och med av det sätt, varpå han böjde ryggen, kunde man se, att han gick därifrån med en fruktansvärd förolämpning.

»Men hur kan man, hur kan man bära sig så åt ...» sade den förbryllade Rasumichin och skakade på huvudet.

»Lämna mig, lämna mig alla!» skrek Raskolnikov rasande. »Tänka ni gå er väg nå’n gång, era plågoandar! Jag är inte rädd för er! Jag är nu inte rädd för någon, någon! Gå er väg! Jag vill vara ensam, ensam, ensam!»

»Kom!» sade Sossimov och vinkade åt Rasumichin.

»Gud förbarme sig! Kan man då lämna honom ensam i ett sådant tillstånd?»

»Kom!» upprepade Sossimov envist och gick ut. Rasumichin besinnade sig och skyndade efter honom.

»Det hade kunnat bliva något ännu värre, om vi inte hade lytt honom», sade Sossimov i trappan. »Man får inte reta honom nu ...»

»Hur är det fatt med honom?»

»Det bästa vore, om man kunde leda hans tankar in på en ny, välgörande riktning! Förut var han tämligen vid krafter ... Vet du, det är något, som trycker på honom, som inte lämnar honom ... Jag är rädd för det!»

»Är det kanske den där herrn, som att döma efter samtalet tänker gifta sig med hans syster? Rodja fick ett brev därom, strax innan han blev sjuk ...»

»Kan så vara; djävulen har fört hit honom i orätt tid; kanske har han fördärvat allt igen. Men har du märkt, att allt är honom likgiltigt, att han inte har intresse för någonting med undantag av en sak, som bringar honom utom sig ... det där mordet ...»

»Ja, ja!» instämde Rasumichin, »det har jag nog märkt! Han intresserar sig mycket därför, det tycks, som han till och med vore rädd. Det kommer sig därav, att man skrämde honom med det i poliskontoret just den där da’n då han blev sjuk, han föll till och med i vanmakt.»

»Berätta mig det där utförligare i afton, så skall jag också meddela dig något efteråt. Han intresserar mig mycket! Om en halvtimme skall jag titta opp till honom än en gång ... En inflammation ha vi förresten inte att befara ...»

»Tack! Jag skall vänta hos Paschenka under tiden och skall låta Nastaszja hålla ögonen på honom.»

Då Raskolnikov blivit ensam, såg han otåligt och ängsligt på Nastaszja; hon dröjde ännu att avlägsna sig.

»Vill du dricka te nu?» sporde hon.

»Sedan! Jag vill sova! Lämna mig i fred ...»

Han vände sig krampaktigt mot väggen; Nastaszja lämnade honom.

VI.

Knappt var hon utgången, förrän han steg upp, reglade för dörren och tog upp knytet, som Rasumichin haft med sig och ånyo packat ihop, samt började kläda på sig. Han tycktes egendomligt nog ha blivit alldeles lugn; man kunde varken märka något spår av yrsel eller den paniska fruktan, som sista tiden gjort sig gällande hos honom. Han kände första ögonblicket ett plötsligt, egendomligt lugn. Hans rörelser voro bestämda och rediga, ett visst mål tycktes besjäla honom. »Redan i dag, redan i dag!» viskade han. Han förstod emellertid, att han ännu var svag, men en kraftig viljeansträngning, som hade bringat honom ett visst lugn och lett hans tankar på en viss idé, gav honom styrka och självmedvetande; han hoppades, att han icke skulle falla omkull på gatan. Då han hade fått på sig de nya kläderna, såg han på penningarna, som lågo på bordet, tänkte efter och stoppade dem i fickan. Han tog också kopparslantarna, som Rasumichin hade lämnat kvar. Därpå drog han tyst bort regeln, gick ut, ned för trappan och tittade in i köket, vars dörr stod vidöppen; Nastaszja vände ryggen åt honom och såg ingenting. Vem hade också kunnat ana, att han skulle gå sin väg? Nästa minut stod han redan ute på gatan.

Klockan var åtta, solen gick ned. Det var lika kvavt som förut, dock sög han begärligt in den stinkande, dammiga stadsluften. Han kände sig litet vimmelkantig; man såg en vild energi blixtra i hans inflammerade ögon och i hans infallna, bleka, gula anlete. Plan visste inte och tänkte inte på, varthän han skulle gå; han visste endast ett: »allt detta måste ha ett slut redan i dag, på en gång, genast samt att han icke fick återvända hem dessförinnan, ty han ville inte leva längre på detta sättet.» Vilket slut? Varmed skulle det sluta? — Därom hade han intet begrepp, ville ej heller tänka därpå. Han jagade bort dessa tankar, som pinade honom. Han kände endast, att allt måste varda annorlunda. »På det eller det sättet, huru som helst!» upprepade han i förtvivlan med envis beslutsamhet.

Enligt sin vana riktade han stegen liksom förut åt Hötorget till. Innan han kom dit, mötte han en ung svartlockig positivspelare, som vevade en sentimental romans framför en butik. Han ackompanjerade en femtonårig flicka, som stod bredvid honom på trottoaren och som var klädd i krinolin, mantilj, handskar och halmhatt med en eldröd fjäder — alltsammans gammalt och utslitet — hon sjöng romansen med darrande, icke obehaglig röst i väntan på att erhålla ett tvåkopekstycke från butiken. Raskolnikov stannade bredvid några åhörare, lyssnade, tog ett femkopekstycke ur fickan och lade det i flickans hand. Denna bröt plötsligt av vid det högsta och känslofullaste stället, ropade ett gällt »nog» åt sin följeslagare, varefter bägge gingo vidare till nästa butik.

»Tycker ni mycket om gatsång?» vände Raskolnikov sig plötsligt till en icke längre ung man, som stod bredvid honom och såg ut för att vara en dagdrivare. Denne stirrade förvånad på honom. »Jag tycker mycket om den», fortfor Raskolnikov, men med ett uttryck, som vore det inte alls fråga om gatsången; »jag tycker mycket om att höra sång till ett positiv en mörk och dimmig höstafton, men dimmigt måste det ovillkorligt vara och de förbigående få lov att se blekgröna och sjukliga ut; eller vad som är ännu bättre, är, om det snöar, kram snö, rakt och sakta ned, och det är vindstilla, förstår ni? Och om man så ser gatlyktorna tindra fram ...»

»Jag vet inte ... förlåt ...» mumlade herrn, förskräckt av frågan och Raskolnikovs sällsamma utseende, samt gick över till andra sidan av gatan.

Raskolnikov gick rakt fram och kom till hörnet vid Hötorget, där krämaren förra gången stod med sin hustru och talade med Lisaveta; men nu voro de icke där. Då han kände igen platsen, stannade han, såg sig omkring och vände sig till en ung pojke, som lutade sig mot dörren till en spannmålsbod och gäspade.

»Hur är det krämar’n heter, som har sin bod här i hörnet med sin hustru?»

»Det är många, som ha bodar här», svarade pojken, i det han betraktade Raskolnikov från huvud till fot.

»Men vad är det han heter?»

»Vad man har döpt honom till, det heter han.»

»Åhå, du är väl inte från Saraisk? Från vilket guvernement är du egentligen?»

Pojken såg än en gång på Raskolnikov.

»Hos oss, ers vördighet, finns det inga guvernement, bara ringar; och det var bror min, som alltid gjorde resorna, men jag satt alltid hemma och vet därför ingenting. Jag ber er ödmjukast om förlåtelse, ers vördighet.»

»Är det ett värdshus däroppe?»

»Ja, det är det, det finns en biljard där också; och prinsessor finns det där med ... tralala!»

Raskolnikov gick vidare över platsen. Där stod en tät folksamling, idel bönder, i ett hörn. Han trängde sig fram mellan dem och tittade på dem alla. Helst hade han velat inlåta sig i samspråk med dem. Men bönderna gåvo icke akt på honom utan pratade sinsemellan. Han stannade, tänkte efter och gick därpå åt höger längs trottoaren åt W—projektet till. Sedan han gått tvärs över platsen, kom han till en gata.

Han hade förut varit på denna gata, som bildar ett knä och leder från platsen ut till trädgårdsgatan. På sista tiden kände han sig till och med dragen till denna takt, då han blev illa till mods, för det han skulle bliva ännu mera nedstämd. Men nu kom han dit utan avsikt. Det är här ett stort hus, fullt med öl- och brännvinskrogar; oupphörligt slunko där kvinnor, som bodde i grannskapet, in och ut, barhuvade och utan kappor. På två, tre ställen trängde de sig tillsammans i grupper på trottoaren, i synnerhet framför ingången till lokalerna i källarvåningen, där det två trappsteg ned fanns förlustelseställen av alldeles eget slag. I ett dylikt rådde i detta ögonblick ett hedniskt larm, som hördes långt ut på gatan; man spelade på gitarr, sjöng visor och det gick mycket muntert till. En större hop kvinnor trängdes framför ingången, några sutto på trapporna, andra på trottoaren, andra däremot stodo och språkade med varandra. Bredvid på stenläggningen tumlade en drucken soldat med en tänd cigarrett i munnen; det tycktes, som skulle han gå någonstädes, men hade glömt vart. En trashank okvädade en annan av samma slag och en medvetslös fyllbult vältrade sig i smutsen. Raskolnikov stannade framför en grupp kvinnor. De talade med hesa röster. Alla voro barhuvade, några över fyrtio, andra endast omkring sjutton år gamla, nästan alla hade blåa fläckar av slag kring ögonen.

Detta sjungande, detta helveteslarm därnere intresserade honom ... Mitt igenom skrattet och skränet hörde man, att några hoppade omkring och slogo takten med hälarna till gitarrmusiken och en vild dansmelodi, som sjöngs med falsk röst. Han lyssnade ivrigt, dystert och eftertänksamt, där han stod vid ingången och böjde sig nyfiket ned för att se in i förstugan. Raskolnikov ville gärna höra på, vad som sjöngs därnere, såsom hade detta nu ett särskilt intresse för honom.

»Om jag också skulle gå in?» tänkte han. »De skratta därinne, för det de äro fulla. Tänk, om jag också skulle skaffa mig ett rus?»

»Vill ni inte stiga in, käre herre?» frågade ett fruntimmer med en röst, som ännu var tämligen välklingande. Hon var ännu ung och icke fullt så motbjudande som de andra.

»Åh kors, så söt!» mumlade han, i det han betraktade henne.

Hon log, artigheten behagade henne.

»Ni är ju mycket vacker själv», sade hon.

»Men så eländig ni ser ut!» anmärkte en annan med basröst, »ni måtte komma rakt från sjukhuset?»

»Titta bara, se på generalsdöttrarna — idel oppnäsor!» inföll en halvfull bonde, som hade närmat sig; hans kläder voro sönderrivna av en annan, han skrattade småslugt. »Här går det lustigt till!»

»Marsch, packa dig i väg!»

»Jag går, min skatt lilla.»

Och han tumlade ned.

Raskolnikov stod i begrepp att åter gå sin väg.

»Hör på, käre herre!» ropade flickan efter honom.

»Vad?»

Hon tycktes vara förlägen; »jag ville gärna, käre herre, göra er sällskap, men nu är jag så förvirrad i er närvaro. Var så god, älskvärdaste kavaljer, och skänk mig sex kopek till en klunk.»

Raskolnikov tog i fickan och gav henne tre femkopekstycken.

»Åh, en så’n snäll herre!»

»Vad heter du?»

»Fråga bara efter Duklida.»

»Nej, men hur kan man bära sig så åt», anmärkte en annan ur hopen och skakade på huvudet. »Det skulle jag då inte kunna göra, att tigga så där! Jag tror, jag skulle sjunka ned i jorden av skam.»

Raskolnikov såg nyfiket på den talande. Det var en koppärrig kvinna, omkring trettio år gammal, med blåa fläckar i ansiktet och svullen överläpp. Hon talade lugnt och allvarligt.

»Var är det jag läst», tänkte Raskolnikov, i det han gick vidare, »att en dödsdömd en timma före sin avrättning tänker eller säger, att om han befann sig någonstans på en klippa, högt upp, där det endast fanns rum för en människa att stå på ... och runt omkring avgrunder, vatten, evigt mörker, evig ensamhet och evig storm ... om han måste tillbringa hela sitt liv, ja, tusen år på ett dylikt ställe, så skulle han likväl föredraga att leva så än att dö, där han stod. Endast leva, leva, leva! Huru, det är en bisak, endast leva! ... Huru sant! Gud, huru sant! Människan är likväl avgjort en usling ... men i synnerhet den, som kallar andra usling!» tillade han en minut efteråt.

Han kom in på en annan gata. Åh, kristallpalatset! För en stund sedan nämnde Rasumichin kristallpalatset. Men vad var det jag ville? Jo, läsa! Sossimov sade, han hade läst i tidningarna ...»

»Finns det några tidningar?» frågade han, i det han trädde in i ett rymligt och till och med snyggt schweizeri, som bestod av flera, tämligen folktomma rum. Två, tre gäster drucko te, i ett avlägset rum satt en grupp av omkring fyra personer, som drucko champagne. Raskolnikov tyckte sig se Sametov ibland dem, emellertid kunde han icke känna igen honom så noga för avståndet.

»Gör detsamma!» tänkte han.

»Skall det vara ett glas?» frågade uppassaren.

»Giv mig te. Och tidningar, gamla ... för omkring fem da’r sedan — i nummerordning, så får du drickspengar.»

»Efter befallning! Här är dagens tidning. Ni vill således inte ha något annat? ...»

Raskolnikov fick teet och de gamla tidningarna. Han satte sig till rätta och började leta. Sedan han äntligen hunnit över nöjena och sevärdheterna, kom han till ... dagens händelser. »Fallit ned för trappan ... innebränd i drucket tillstånd ... eldsvåda i Peszki ... eldsvåda på Petersburgsidan ... ännu en eldsvåda där ... återigen eldsvåda på samma ställe ... sedan kommo annonser återigen om allmänna nöjen ... ah, sedär!»

Äntligen hade han funnit, vad han sökte, och började läsa; bokstäverna dansade för ögonen på honom, men han läste likväl igenom hela notisen och sökte hastigt utförligare underrättelser i de följande numren. Hans händer darrade av krampaktig otålighet, då han vände om bladen. Plötsligt satte sig någon vid bordet. Han såg upp — det var Sametov, samme Sametov med ringar, kedjor, svart lockigt och pomaderat hår, elegant väst, litet luggsliten rock och smutsigt linne. Han var tämligen glad, åtminstone log han muntert och godmodigt. Hans ansikte var en smula upphetsat av champagnen.

»Vad! Ni här?» började han förvånad och i en ton, som hade han en gammal bekant framför sig, »senast i går sade Rasumichin, att ni inte kommit till er ännu. Det var eget! Jag var hos er ...»

Raskolnikov hade väntat, att han skulle komma. Han lade bort tidningarna och vände sig till honom. På hans läppar spelade ett hånfullt leende och det låg en viss otålighet i hans svar.

»Jag vet, att ni varit hos mig», genmälte han, »jag fick höra det. Ni letade efter min strumpa ... Men vet ni, att Rasumichin är alldeles förtjust i er? Ni var ju också med honom hos den där Lavise Ivanovna ... ni vet väl, vilkens parti ni tog, när ni vinkade åt löjtnant Krut, fast han inte förstod det genast; kommer ni ihåg det? Att han inte förstod det ... saken var ju alldeles klar ... eller hur?»

»En så’n bråkmakare han är!»

»Löjtnanten?»

»Nej, er vän Rasumichin ...»

»Men ni för ett trevligt liv, herr Sametov; kostnadsfritt tillträde till de mest angenäma hus! Vem är det, som hällde champagnen i halsen på er därinne?»

»Ja väl, vi drucko en butelj tillsammans ... varför inte ... hällde i halsen!»

»Likvid ... inte sant? Man bör inte förakta något, eller hur?» Raskolnikov skrattade. »Betyder ingenting, min bäste pojke, gör ingenting!» tillade han och klappade Sametov på axeln: »jag menar ju ingenting illa, bara i all vänskap, på lek, som den där arbetar’n sade, då han bankade på Mit’ka ... i den där affär’n med den gamla.»

»Vad vet ni om den?»

»Jag vet kanske mer om den än ni!»

»Ni är så besynnerlig ... Ni är helt säkert inte frisk än? Borde inte ha gått ut så där.»

»Jag förefaller er således besynnerlig?»

»Ja. Vad är det ni läser ... tidningarna?»

»Ja, tidningarna.»

»Står det många eldsvådor i dem?»

»Nej, eldsvådorna intressera mig inte.» Han kastade en egendomlig blick på Sametov, ett hånfullt leende krusade ånyo hans läppar. »Nej, det var inte om eldsvådorna jag läste», fortfor han och blinkade åt Sametov. »Men tillstå bara, käre gosse, att ni rysligt gärna skulle vilja veta, vad jag nyss läste om.»

»Det faller mig inte in, jag bara frågade så. Får man då inte fråga? Varför vill ni då alltid ...»

»Hör på, ni är ju en bildad man, bevandrad i litteraturen ... eller hur?»

»Jag har gått i skolan till sjätte klassen i gymnasium», svarade Sametov, med värdighet.

»Ända till sjätte! ... Åh, du min sparvunge med bena i nacken och ringar på fingrarna ... en rik man! Fy då, vad ni är för en nätt liten ungersven!» Raskolnikov skrattade honom mitt i ansiktet med sitt nervösa skratt. Den andre for tillbaka, icke precis förolämpad, men likväl mycket förvånad.

»Åh, så besynnerligt! ...» anmärkte Sametov allvarligt. »Det förefaller mig, som om ni fortfarande talade i yrsel.»

»Jag ... tala i yrsel? Det ljuger du, min lilla sparvunge! ... Jag förefaller er alltså besynnerlig? Men ändå intressant, eller vad?»

»Ja visst, mycket intressant.»

»Ni skulle väl t. ex. nu gärna vilja veta, vad jag nyss läste om, vad jag letade efter i de gamla tidningarna. Se, så många nummer de ha fått ge mig. Är inte det misstänkt, he?»

»Men, så säg mig ...»

»Har ni spetsat öronen nu?»

»Vad menar ni nu igen med det?»

»Det skall jag säga er se’n, men nu, min bäste, vill jag tala om för er ... nej, ännu bättre: jag tillstår för er ... Nej, inte heller det är rätta uttrycket: jag vill göra en bekännelse och ni skall förhöra mig! Alltså avlägger jag den bekännelsen, att jag läste, att jag intresserade mig, att jag letade efter ...» Raskolnikov gjorde ett uppehåll och knep ihop ögonen ... »alltså, att jag kom hit för att få tag i meddelandena om ... den gamla änkans mördande! ...» tillfogade han slutligen närapå viskande och i det han närmade sitt ansikte till Sametovs. Denne stirrade på honom utan att röra sig och utan att draga tillbaka sitt ansikte. Sametov påminde sig efteråt, att de därpå hade tigit bägge en hel minut och ömsesidigt stirrat på varandra.

»Nå, vad är det med det, att ni läste därom?» ropade han plötsligt ovilligt och otåligt; »vad angår det mig! Vad är det med det?»

»Det är samma gamla historia?» fortfor Raskolnikov viskande och utan att lägga märke till Sametovs utrop, »samma gamla kvinna, om vilken man, såsom ni nog kommer ihåg, talade på poliskontoret den gången, jag föll i vanmakt där. Vad, förstår ni nu?»

»Nej, vad menar ni med det? Vad skall jag väl förstå?» utbrast Sametov oroad.

Raskolnikovs orörliga och allvarsamma ansikte förändrades ögonblickligt och han brast ånyo liksom nyss ut i samma nervösa skratt; alldeles som kunde han inte längre tillbakahålla det. Därvid framträdde genast och med utomordentlig tydlighet det ögonblick för honom, då han för någon tid sedan stod bakom den där dörren med yxan i handen; han kom att tänka på, hur regeln slamrade, hur man bråkade och grälade utanför och hur han plötsligt fick lust att ropa åt dem, okväda och räcka ut tungan åt dem, skämta med dem och skratta, skratta, skratta! ...

»Antingen är ni inte klok eller ...» sade Sametov och stannade liksom slagen av en tanke, som plötsligt for honom genom huvudet.

»Nå ’eller’? Vad för ’eller’? Nå, vad menar ni? Säg ut bara!»

»Ingenting! ...» svarade Sametov harmset; »bara en förflugen tanke!»

Bägge tego. Efter det plötsliga skrattanfallet hade Raskolnikov blivit dyster och eftertänksam. Han lutade sig mot bordet och stödde huvudet i handen. Det tycktes, som hade han alldeles glömt bort Sametov. Tystnaden räckte tämligen länge.

»Varför dricker ni inte ert te ... det blir kallt» sade Sametov.

»Vad, te? ... Ja visst ...» Raskolnikov tog en klunk, stack en bit bröd i munnen och i det han såg på Sametov, tycktes han plötsligt erinra sig allt och vakna upp på nytt; hans ansikte återfick ånyo det hånfulla uttrycket från början. Han fortsatte med att dricka te.

»Nu förekommer det många sådana där skurkstreck», sade Sametov. »För inte längesedan läste jag i Moskvatidningen, att man hade gripit ett helt falskmyntarband därstädes. Det var ett helt sällskap; de tillverkade kuponger.»

»Åh, det är längese’n! Jag läste om det redan för en månad sedan», genmälte Raskolnikov lugnt. »Efter er mening äro de alltså skurkar?» tillade han skrattande.

»Naturligtvis, vad annars?»

»Åh ... barn äro de, gröngölingar, men inga skurkar! Ett helt halvthundrade människor skulle förena sig för ett sådant ändamål! Är det då förnuft i det? Tre voro redan för många och även de måste kunna lita på varandra lika säkert, som var och en på sig själv. Det behövdes ju bara, att en pratade litet bredvid munnen, då han vore en smula upprymd, och allt vore åt helvete. Gröngölingar är det! Att taga opålitligt folk till att sätta falska kuponger i omlopp; att anförtro en så viktig sak åt den förste bäste! Och antag, att det hade lyckats för de där dumsnutarna; antag, att var och en hade växlat till sig en miljon, vad sedan? ... hela deras återstående liv? Att vara beroende den ena av den andra hela livet igenom! Då vore det klokare att gå och hänga sig genast! De förstodo sig inte på att växla ut dem en gång. Där mottar en i ett kontor fem tusen — och börjar att darra. Fyra tusen räknar han till, men stoppar på sig det femte oräknat bara för att komma därifrån så fort som möjligt. Naturligtvis väckte det genast misstanke. Och så gick allt omkull bara för en dummerjöns’ skull. Är då det ett sätt att gå till väga?»

»Att händerna darrade på honom», föll Sametov in, »det är väl inte underligt. Ja, jag är alldeles säker på, att något sådant kunde hända; det kan man inte rå för ibland.»

»Någonting sådant?»

»Liksom ni vore i stånd därtill? Nej, åtminstone inte vore jag det! Att riskera någonting sådant för en belöning av hundra rubel! Att gå med falska kuponger in på ett bankirkontor, där man så väl känner till dylika försök ... nej, jag skulle genast råka i förlägenhet. Skulle inte också ni det?»

Raskolnikov kände lust att räcka ut tungan åt honom. En rysning ilade då och då ned åt hans rygg.

»Jag skulle ha gått tillväga på annat sätt», började han med ett djupt andedrag; »jag skulle ha burit mig åt på det här viset. Det första tusendet skulle jag räknat igenom så där fyra gånger på alla sidor och noga synat varje sedel; därpå skulle jag ha tagit det andra tusendet, skulle kanske räknat igenom det till hälften, så tagit ut en femtiorubelssedel, hållit den mot dagen för att se, om den inte vore falsk; hade sagt, att jag var ängslig, därför att en släkting miste en tjugofem rubel för inte längese’n på det där sättet och hade av den anledningen talt om en hel historia. När jag så hade kommit till tredje tusendet, så hade jag tagit fram det andra än en gång under förevändning, att jag inte riktigt fått reda på ett hundra — och på det sättet hade jag gjort med alla femtusen. Sedan jag så slutat, hade jag än en gång dragit fram en sedel ur det andra och femte tusendet, ånyo hållit den mot dagen, ånyo yttrat tvivel: »jag ber, var god byt om den åt mig ...» jag skulle ha bragt kassören till förtvivlan, så att han inte hade vetat av ångest, vad han skulle göra för att bli av med mig! När jag så äntligen blivit färdig och redan öppnat dörren, skulle jag än en gång vänt tillbaka, bett om ursäkt och gjort någon förfrågan, bett om någon upplysning — så skulle jag ha burit mig åt!»

»Åh, så’na förskräckliga saker ni där berättar!» menade Sametov skrattande. »Men det går nog an att prata, i verkligheten skulle säkert också ni ha stapplat. Jag säger er, att efter min åsikt, så skulle inte endast en av oss, utan till och med en genompiskad, en förvägen bov inte i ett dylikt fall kunnat svara för sig. Men, varför gå så långt och söka; vi ha ju ett närmare exempel i vår egen stadsdel, den gamla mördade kvinnan. Det måtte säkert ha varit en förtvivlad karl ... att på ljusa dagen riskera allt; det var ett under, att han kom undan — men nog måtte han ändå ha darrat på händerna; att stjäla har han inte förstått sig på, det har han inte kunnat genomföra; undersökningen har visat det ...»

Raskolnikov tycktes riktigt förolämpad.

»Så, har den visat det? Men så ta rätt på honom då!» ropade han och såg skadeglatt på Sametov.

»Nå, än se’n, man skall nog få tag i honom!»

»Vem? Ni kanske, skulle ni få tag i honom? Då får ni allt springa bra långt! För er är det ju huvudsaken att hålla ögonen på, om någon ger ut mycket pengar. Om en förut inte haft några pengar, men nu plötsligt börjar »slå omkring sig» därmed — då ha ni honom naturligtvis! Ett litet barn kan ju dra er vid näsan, om det bara vill!»

»Det är just det att alla göra så!» genmälte Sametov. »Först begår en ett mord med all upptänklig försiktighet, sätter sitt liv på spel — och därpå låter han sig genast gripas. Det är deras penningslöseri, som vanligtvis gör, att de bliva gripna. Alla äro väl inte sådana slughuvuden som ni. Ni skulle naturligtvis inte gå i fällan.»

Raskolnikov rynkade ögonbrynen och stirrade på Sametov.

»Det tyckes mig, som skulle ni gärna vilja veta, huru jag väl skulle ha gått tillväga i det här fallet!» sporde han ovilligt.

»Det skulle jag nog gärna vilja», genmälte den andre fast och allvarsamt. Han blev till och med för allvarsam.

»Jaså, verkligen, mycket gärna?»

»Åja, mycket gärna.»

»Nåväl. Jag skulle ha burit mig åt så här», började Raskolnikov, i det han ånyo närmade sitt ansikte till Sametovs, såg stelt på honom och viskade, så att denne till och med for tillsammans en smula. »Jag skulle alltså gått så här tillväga: penningar och värdesaker hade jag tagit och hade ofördröjligt gått med dem till ett avlägset, ödsligt ställe, dit nästan inga människor brukade komma — till en köksträdgård eller dylik plats. I förväg hade jag sökt ut en stor sten åt mig, så där en halv centner tung, i ett hörn vid något träd: den stenen, som kanske legat där sedan många år tillbaka, hade jag vältat åt sidan — under den måste det finnas en liten fördjupning — och i fördjupningen skulle jag ha lagt ned pengarna och värdesakerna. Därpå hade jag ånyo vältat tillbaka stenen, så att den kom att ligga såsom förut, hade trampat ned den med fötterna och så gått min väg. Sedan skulle jag inte ha tagit bort något därifrån på ett, två eller tre år ... nå, och se’n hade man fått söka!»

»Ni är tokig», sade Sametov, också nästan viskande och drog sig plötsligt tillbaka från Raskolnikov. Dennes ögon blixtrade, han hade blivit förfärligt blek och det ryckte i överläppen på honom. Han lutade sig alldeles nära Sametov och rörde läpparna utan att säga något; detta räckte ungefär en halv minut; han visste, vad han gjorde, men kunde icke låta bli det. Det förfärliga ordet ville rycka sig löst från hans läppar, liksom regeln från dörren den där gången: nu måste det fram, nu, så snart han öppnade munnen! ...

»Nå, och om jag verkligen hade mördat den gamla och Lisaveta?» sade han plötsligt.

Sametov såg förfärad på honom och blev lika blek som bordsduken. Hans ansikte förvred sig till ett leende.

»Hur vore det möjligt!» sade han knappt hörbart.

Raskolnikov såg elakt på honom — han kom åter till besinning.

»Tillstå bara, att ni har trott det? Ja? Inte sant?»

»Alls inte! Nu mindre än någonsin!» sade Sametov skyndsamt.

»Nu har jag dig äntligen! Så har jag ändå fångat sparvungen till slut! Ni har alltså trott det ändå, då ni nu tror det ’mindre än någonsin’.»

»Nej, alldeles inte!» ropade Sametov, synbart förvirrad; »det var alltså er avsikt att göra mig så där förskräckt för att komma till det resultatet.»

»Ni har alltså inte trott det? Men varom talade ni då, när jag gick ut från poliskontoret? Och varför förhörde mig löjtnant Krut, sedan jag kom till mig efter svimningen? ... Hit, uppassare, vad är jag skyldig?» Han tog sin mössa och stod upp.

»Trettio kopek», svarade uppassaren.

»Där har du tjugo till i drickspengar — se bara så mycket pengar jag har!» han sträckte fram sin darrande hand, som var full av sedlar, mot Sametov: »röda och blåa sedlar, tjugofem rubel. Var har jag fått dem ifrån? Och mina nya kläder se’n? Ni vet väl, att jag inte hade en kopek! Ni har naturligtvis frågat hos min värdinna ... men nu kan det vara nog! Assez causé! Träffas kanske igen!»

Han gick, darrande och i ett tillstånd av nästan hysterisk upphetsning, vilken dock även delvis var blandad med en känsla av smärtsam glädje — men för övrigt dyster och förfärligt utmattad. Hans ansikte var krampaktigt förvridet såsom efter ett slaganfall. Hans utmattning tilltog understundom plötsligt och lika plötsligt återvände krafterna, alltefter som hans rörelse växte eller blev svagare.

Sametov, som nu var ensam kvar, satt ännu länge på samma ställe, försjunken i tankar. Raskolnikov hade oförmodat kastat omkull alla hans tankar om den ifrågavarande saken och hade givit honom en alldeles ny åsikt om densamma.

»Ilja Petrovitj — är ett dumhuvud!» avgjorde han till sist.

Knappt hade Raskolnikov öppnat dörren till gatan, förrän han på trappan stötte emot den inträdande Rasumichin. De hade nästan slagit huvudena emot varandra. Rasumichin blev på det högsta förvånad, men plötsligt blixtrade hans ögon till av vrede.

»Jaså, är du här?» skrek han med full hals. »Sprungit opp ur sängen! Och jag som till och med letat under soffan efter dig! Vi lågo på golvet och tittade efter dig och Nastaszja höllo vi nästan på att ge ett riktigt kok stryk för din skull ... och nu är du här! ... Rod’ka, vad vill det säga? Säg sanningen! Bekänn allt, hör du!»

»Det vill säga, att jag är så led vid er alla som vid döden själv och att jag vill vara ensam!» svarade Raskolnikov lugnt.

»Ensam! Och kan knappt gå, är blek som ett lakan och kan knappt andas! Din tok! ... Vad hade du i kristallpalatset att göra? Tillstå det genast»

»Låt mig vara», sade Raskolnikov och ville gå sin väg. — Men detta bragte Rasumichin utom sig, han högg honom fast i axeln.

»Låt mig vara? Du understår dig att säga »låt mig vara»! Men vet du då inte, vad jag ämnar göra med dig? Jag ta’r dig i kragen, binder dig och släpar hem dig, under lås och bom.»

»Hör på, Rasumichin», började Raskolnikov sakta och till utseendet alldeles lugn, »ser du då inte, att jag inte vill ta’ emot dina välgärningar? Hur kan du tycka det vara så roligt att truga dina välgärningar på sådana, som — spotta åt dem! På sådana, som varken kunna eller vilja tåla dem! Varför sökte du upp mig, då jag blev sjuk? Jag hade kanske varit glad att få dö? Har jag inte visat dig tydligt nog i dag, att du pinar mig — att jag är trött på dig? Vad är det för en glädje att plåga folk! Jag försäkrar dig, att det hindrar mitt tillfrisknande, ty det retar mig beständigt. Sossimov gick då äntligen sin väg för att inte uppröra mig! För Guds skull, låt också du mig vara i fred! Och vad har du förresten för en rätt att hålla mig tillbaka med våld? Ser du då inte, att jag talar alldeles förnuftigt nu? Hur skall jag då bära mig åt, säg mig det, för att du skall lämna mig i fred och förskona mig från dina välgärningar? Låt vara, att jag är otacksam, usel, men lämna mig bara för Guds skull i fred! Låt mig gå! låt mig gå!»

Han hade börjat lugnt och hade glatt sig åt att få giva ifrån sig sitt gift, men han slutade, rasande och andtruten liksom förut med Lushin.

Rasumichin stod där en stund, tänkte efter och släppte därpå sitt tag.

»Nå, drag för tusan då!» sade han sakta och nästan eftertänksamt. »Stanna», skrek han hastigt, då Raskolnikov ville gå, »hör på mig. Jag säger dig härmed, att ni alla från den förste till den siste äro ena pratmakare och stortalare! Om ni får ett litet ont på halsen, så bär ni er åt med det som hönan med ägget! Till och med även däri lyser ni med lånta fjädrar. Det finns inte ett spår av självständighet i er! Ni äro gjorda av spermacetisalva, i stället för blod har ni vassla i ådrorna. Jag litar inte på en enda av er! Er första omsorg är att i varje förhållande likna en människa så litet som möjligt! Stanna!» skrek han rasande, då han märkte, att Raskolnikov lagade sig till att gå, »hör mig till slut! Du vet, att jag har några bekanta hos mig i dag för att viga in min nya bostad, det har kanske allaredan kommit några, men jag har lämnat onkel därhemma för att ta’ emot dem, som komma, jag var nyss där. Om du alltså inte är en narr, en helt vanlig narr, en avgjord narr, en utländsk apa! ... du ser, Rodja, jag tillstår det ju, du är en bra pojke, men du är en narr! ... alltså än en gång, om du inte är en narr, så kommer du hellre och tillbringar kvällen hos mig i dag i stället för att onödigt gå och nöta ut dina stövlar. Då du nu är ute en gång, så är det inte mer att göra åt saken! Jag skall rulla fram en mjuk länstol åt dig — min värdinna har en — du skall få te, sällskap ... och är inte det tillräckligt, så skall jag bädda åt dig på en schäslong — på det sättet kunde du då i alla fall vara tillsammans med oss. Sossimov kommer också. Vill du?»

»Nej.»

»Du ljuger!» ropade Rasumichin otåligt, »hur vet du det? Du kan ju inte svara för dig själv! Förresten förstår du dig inte heller på det. Jag har också varit tusen gånger i gurgel med folk men försonat mig med dem ... Man skäms slutligen och försonas! Glöm alltså inte, att jag bor i Potjinkovs hus i tredje våningen ...»

»På det här sättet skulle ni väl till slut ta’ emot smörj, herr Rasumichin, bara för att få nöjet att bevisa andra välgärningar!»

»Vem? Jag? Nej, tänkte någon bara det, skulle jag genast vrida näsan av honom! Alltså, i Potjinkovs hus n:r 47, i ämbetsmannen Rabuschkins lägenhet.»

»Jag kommer inte, Rasumichin!» Raskolnikov vände sig om och gick.

»Jag slår vad, att du kommer», ropade Rasumichin efter honom, »annars är du ... annars vill jag inte mer veta av dig! Stanna, vänta! Är Sametov därinne?»

»Ja ...»

»Har du sett honom?»

»Ja.»

»Talat med honom?»

»Ja.»

»Vad då om? Nå, må så vara, drag för tusan, låt gärna bli och säg det. Potjinkov, 47, Rabuschkin! ... Glöm inte det!»

Raskolnikov gick till Trädgårdsgatan och vände om hörnet. Rasumichin såg eftertänksamt efter honom. Slutligen gjorde han en resignerad åtbörd och höll just på att gå in i huset, men stannade mitt på trappan.

»Åt fanders med det!» fortfor han nästan högt, »han talar förnuftigt och ändå är det, som nu ... Men jag är också en narr ... som om inte tokigt folk också kunde tala förnuftigt? Och det tycks, som om Sossimov också var rädd för någonting sådant!» Han knackade med fingret på pannan. »Om han nu ... men hur kan man låta honom gå ensam i detta tillstånd? Han går kanske och dränker sig ... Ah, den gången var jag dum, det duger inte!» och han sprang efter för att hinna fatt Raskolnikov, men denne var spårlöst försvunnen. Han spottade och gick med hastiga steg tillbaka till kristallpalatset för att fråga sig för hos Sametov.

Raskolnikov gick raka vägen till bron, ställde sig mitt på den vid räcket, lutade sig med bägge armbågarna däremot och såg ut i fjärran. Då han hade skilt sig från Rasumichin, kände han sig åter så svag, att det var med möda han hade släpat sig hit. Helst skulle han ha velat sätta eller lägga sig någonstädes på gatan. Lutande sig över räcket, såg han mekaniskt ned på vattnet, på aftonrodnadens rosenröda återsken, på husraden, som försvann i den tilltagande skymningen, på ett avlägset fönster någonstans högt uppe i en vindsvåning, vilket glänste som eld i de sista solstrålarna; på kanalens mörka vatten ... och det tycktes, som blickade han dit ned med en särskild uppmärksamhet. Till slut började röda ringar dansa för hans ögon, husen snodde, de förbigående, stranden, ekipagerna — allt snodde och dansade runt omkring. Plötsligt for han tillsammans, kanske på nytt räddad från att falla i vanmakt av en gräslig och förfärlig syn. Han kände, att någon hade ställt sig bredvid honom på högra sidan; han blickade upp och såg en storväxt kvinna med en halsduk på huvudet; hennes ansikte var långdraget, gult, pussigt, med röda, infallna ögon. Hon blickade honom rakt i ansiktet, men såg uppenbarligen ingenting och lade icke märke till något. Plötsligt stödde, hon högra handen mot räcket, lyfte upp högra benet, kastade det över gallret, så det vänstra — och störtade i kanalen.

Det orena vattnet öppnade sig, uppslök ett ögonblick sitt offer, men strax därpå flöt detta åter upp till ytan och följde långsamt strömmen nedåt; huvud och fötter hängde under vattnet, endast ryggen var synlig och klänningen, som var uppblåst som en ballong.

»En som drunknat, en som drunknat!» skreko ett dussin röster; människor kommo ditspringande, båda flodkanterna fylldes av åskådare; runt omkring Raskolnikov samlade sig folk på bron, vilka trängde och knuffade honom bakifrån.

»Herre Gud, det är ju vår Afroszinjuschka!^[5] ropade en kvinnlig, gråtande röst icke långt borta. »Far lille, rädda henne, drag upp henne!»

»En båt, en båt!» ropade man i trängseln.

Men det behövdes ej längre någon båt; en polis hade sprungit ned för trappan till kanalen, kastat av sig rock och stövlar samt störtat i vattnet. Arbetet var lätt, den drunknande flöt endast två steg från kajen, han grep henne med högra handen i kläderna, fattade med den vänstra tag i en stång, som hans kamrat räckte ut till honom, och den drunknande blev uppdragen. Man lade henne på trappavsatsen. Hon kom snart till sig, reste sig upp och satte sig, började nysa och flåsa samt strök ned sin våta klänning med händerna. Hon sade icke ett ord.

»Hon har druckit, ända tills det började dansa smådjävlar för ögonen på henne!» tjöt samma kvinnliga röst, som nu befann sig bredvid Afroszinjuschka, »för inte längese’n ville hon hänga sig, man skar ned henne från repet. Jag hade bara sprungit in i boden och hade lämnat lillflickan hos henne, för att hon skulle se till henne, och då hände olyckan! Hon är av småborgarsläkt, far lille, hör till oss; här bredvid, andra huset från hörnet, alldeles här ...»

Folkhopen skingrade sig; poliserna hade ännu något att beställa med den drunknade, någon ropade: »Till poliskontoret! ...» Raskolnikov åsåg alltsammans med en egendomlig känsla av likgiltighet och utan allt deltagande; det äcklade honom. »Nej, det är vedervärdigt, vattnet ...» mumlade han för sig själv. »Något mera blir det inte att se», tillade han, »det lönar sig inte att vänta. Vad är det med poliskontoret ... varför är Sametov inte där? Efter nio måste det vara öppet...» Han vände ryggen åt räcket och såg sig om.

»Nå, vad är det med det ... låt gå!» sade han beslutsamt, satte sig i rörelse och tog vägen åt poliskontoret. Hans hjärta var ihåligt och tomt; han ville icke tänka. Till och med den tryckande känslan var över, intet spår fanns mer av den energi, han haft förut, då han gick hemifrån med den tanken: »det måste göras ett slut på det här!» Han hade blivit alldeles likgiltig.

»Kanske är det ock en avslutning», tänkte han, under det han långsamt och slappt gick längs efter kanten av kanalen. »Jag vill ändå göra ett slut på det, jag vill ... Men blir det också verkligen en avslutning? Bah, lika mycket! Åtminstone får jag ett rum av några kvadratalnar — he! Skulle det alltså verkligen få ett slut? ... Skall jag säga dem det eller inte? Åh, för tusan! Och trött är jag också, om jag bara snart kunde få sitta eller lägga mig någonstans! Jag skäms bara över min dumhet! Förresten spottar jag åt det ock! ... Usch, så’na galenskaper man kan få i huvudet.»

Till poliskontoret gick vägen rakt fram och så till vänster om andra hörnet; därifrån var det endast några steg kvar. Men då han kommit till första hörnet, stannade han, tänkte efter, vek in på en annan gata och gjorde en omväg genom två gator — kanske utan avsikt, men kanske också för att fördriva några minuter och vinna tid. Han gick och stirrade på marken. Plötsligt föreföll det honom, som viskade någon honom något i örat. Han lyfte upp huvudet och såg, att han stod vid det där huset, just framför ingången. Sedan den där kvällen hade han icke varit här.

En oavvislig och oförklarlig önskan drog honom dit. Han gick in i huset, passerade genom portgången, vek så av i första ingången till höger och steg upp för den bekanta trappan ända till fjärde våningen. Det var mycket mörkt i den trånga och branta trappan. Han stannade på varje trappsteg och såg sig nyfiket omkring. I förstugan till första våningen var fönsterbågen alldeles uttagen, »det var den inte då», tänkte han. »Där är lägenheten i andra våningen, där Nikolaschka och Mit’ka arbetade; den är stängd och dörren är nymålad; den skall alltså hyras ut. Där är tredje våningen och här den fjärde ... Här var det!» Han var obeslutsam, dörren till våningen stod vidöppen, det var folk därinne, han hörde röster — det hade han inte väntat. Han tvekade ännu en smula, därpå trädde han närmare och gick in.

Våningen stod under reparation, det var arbetare därinne; han tycktes förvånad. Han hade utan att veta varför inbillat sig, att han skulle återfinna allt, såsom han då hade lämnat det; kanske till och med liken på samma ställe på golvet. Men nu såg han endast nakna väggar, inga möbler — så besynnerligt! Han gick till fönstret och satte sig i fönsterkarmen.

Det var två arbetare där, tämligen unga, en av dem var i synnerhet helt ung. De satte upp nya tapeter på väggarna, vita med lilafärgade blommor, i stället för de förra, som voro gula, urblekta och medfarna. Raskolnikov var mycket förtretad däröver, han såg fientligt på de där nya tapeterna, som om det gjorde honom ont, att man förändrade allt.

Arbetarna hade synbarligen försenat sig, nu rullade de hastigt ihop papperet och lagade sig till att gå. Raskolnikovs uppträdande hade knappt väckt deras uppmärksamhet. De talade med varandra. Raskolnikov lade armarna i kors över bröstet och hörde på dem.

»Hon kommer alltså till mig så där på morgonen», sade den äldre till den yngre, »bittida på morgonen och riktigt utpyntad. ’Varför gör du dig så fin bara för mig, varför pyntar du då ut dig för mig?’ ’Jag vill’, säger hon, ’Tit^[6] Vassiljevitj, härefter göra alldeles som du vill.’ Alltså, så är det! Och så utklädd hon var — som en journal, alldeles som en journal!»

»Vad är det för sla’, onkel lille, en journal?» frågade gossen; han var uppenbarligen i lära hos »onkel lille».

»En journal, det är så’na där bilder, bror lille, målade bilder, som komma hit med posten till skräddaren var lördag från utlandet; det är, för de ska’ se, hur en ska’ klä’ sig antingen en är karl eller kvinnfolk. Det kallas för tidning. Karlarna målas mest i långa överrockar, men för kvinnfolket är det så många olika brokiga bilder, att du inte kan tänka dig det en gång, bror lille.»

»Vad är det för sla’, som inte finns här i Piter^[7]!» ropade gossen alldeles förvånad — »allt möjligt — utom far och mor!»

»Med undantag av dem finner du allting här», avgjorde den äldre undervisande.

Raskolnikov stod upp och gick in i det andra rummet, där kofferten, sängen och byrån förut hade stått; rummet tycktes honom nu så litet. Tapeterna voro fortfarande desamma, i hörnet kunde man tydligt se det ställe på tapeterna, där helgonskrinet hade hängt. Han såg sig om och gick på nytt tillbaka till sin förra plats. Den äldre arbetaren sneglade på honom från sidan.

»Vad söker ni här?» sporde han plötsligt och vände sig till honom.

I stället för att svara, stod Raskolnikov upp, gick fram till dörren och drog i klocksträngen. Det var samma spruckna klang! Han drog en andra och en tredje gång, lyssnade och återkallade tilldragelserna i sitt minne. Hans gräsliga, ångestfulla och pinsamma känsla den gången trädde allt tydligare och tydligare fram för honom, han for tillsammans var gång han drog i klockan, men han tycktes känna sig bättre därav.

»Ja, vad är det du vill egentligen? Vem är du?» ropade arbetaren och trädde ut till honom. Raskolnikov gick in igen.

»Jag vill hyra lägenheten», sade han, »se på den.»

»Om natten hyr man inga våningar, förresten ska’ ni ha portvakten med er!»

»Golvet är skurat; det skall väl målas?» fortfor Raskolnikov — »är det inte mera blod där?»

»Vad för blod?»

»Åh, efter den gamla och hennes syster förstås, som blevo mördade här! Här var en stor pöl.»

»Men vad är du för en?» sporde arbetaren oroligt.

»Jag?»

»Ja.»

»Det måtte du väl veta? Kom med till poliskontoret, skall jag säga dig det där.»

Arbetarna sågo förbluffade på honom.

»Vi få lov att gå, ha redan slarvat bort för mycket tid, kom Aljoschka^[8]. Jag skall stänga», sade den äldre arbetaren.

»Nå, kom!» svarade Raskolnikov likgiltigt och gick långsamt ned för trappan. »Hör hit, gårdskarl!» ropade han, då han var i portgången.

Mycket folk stod på gatan framför ingången, bland dem voro också de båda gårdskarlarna, som mönstrade de förbigående; Raskolnikov gick rakt fram till dem.

»Vad vill ni?» frågade en av gårdskarlarna.

»Har du varit på poliskontoret?»

»Alldeles nyss; varför det?»

»Är någon kvar där än?»

»Ja.»

»Är medhjälparen där också?»

»Han var där en stund. Men varför det?»

Raskolnikov svarade icke, men blev stående bredvid dem, försjunken i tankar.

»Han har varit och sett på lägenheten», sade den äldre arbetaren, som kom nu.

»Vad för en lägenhet?»

»Den vi arbeta i. Varför», sade han, »har man skurat bort blodet? Här», sade han, »har man begått ett mord och jag har kommit hit för att hyra.» Och så drog han i klocksträngen och hade nära på dragit av den. »Kom med», sade han, »till kontoret, där skall jag säga allt.» Han var riktigt efterhängsen.»

Gårdskarlen såg misstroget på Raskolnikov och rynkade pannan.

»Vem är ni egentligen?» utfor han barskt emot honom.

»Jag är Rodion Romanovitj Raskolnikov, f. d. student och bor i Schieles hus här på gatan, alldeles i närheten i n:r 14; fråga bara gårdskarlen där, han känner mig.» Raskolnikov hade talat långsamt och eftertänksamt, utan att vända sig om och under det han såg ut på gatan, där det började skymma.

»Varför har ni då gått opp i lägenheten?»

»För att se på den.»

»Vad är det att se där?»

»Åh prat, tag fast honom och för honom till poliskontoret!» inföll plötsligt en ny röst.

Raskolnikov såg över axlarna på den talande och sade lika sakta och långsamt:

»Kom!»

»Ja, för bara dit honom!» fortfor den förre talaren. »Varför bekymrar han sig om den saken, vad har han i sinnet, he!»

»Drucken är han inte, Gud vet, vad han vill!» ... mumlade arbetaren.

»Vad är det ni vill då!» skrek gårdskarlen ånyo till honom; han hade blivit allvarsamt ond: »vad tränger du dig in här för?»

»Är du kanske rädd för poliskontoret?» genmälde Raskolnikov hånfullt.

»Rädd, hur så? Laga dig bort!»

»En så’n skälm!» ropade en kvinna.

»Åh, vad behövs här för långa tal!» ropade den andre gårdskarlen, en lång karl; »marsch med dig! ... Är kanske en skälm ... laga dig i väg!»

Han tog Raskolnikov i axeln och kastade ut honom på gatan. Han stapplade och hade närapå fallit; sedan han återfått jämvikten, såg han än en gång på alla och gick vidare.

»Det var en besynnerlig karl», sade arbetaren.

»Ja, människorna bli underligare för var dag nu för tiden», sade kvinnan.

»Man borde ha fört honom till kontoret!» sade den talare, som yttrat sig förut.

»Det lönar sig inte att bråka med en så’n där» — avgjorde den långe gårdskarlen; »det var säkert en kringstrykare, som bara sökte tränga sig in; inlåter man sig med honom, så blir man inte av med honom igen ... jag känner nog till det där!»

»Skall jag gå — eller ej?» tänkte Raskolnikov, i det han stod mitt på gatan vid en korsväg och såg sig omkring, som hade han väntat ett avgörande ord från någon. Men intet svar kom; allt var lika tyst och dött som stenarna han stod på; dött för honom allena. Plötsligt märkte han långt bort, omkring tvåhundra steg därifrån, vid slutet av gatan i det tilltagande mörkret ett sammanlopp av folk, han hörde skrik ... Mitt i hopen stod en vagn. »Vad står på?» Raskolnikov vek av åt höger och närmade sig folksamlingen. Han tycktes riktigt vilja haka sig fast vid allt och log däråt; han tänkte på sitt fasta beslut att gå till poliskontoret och visste med bestämdhet, att allt då genast skulle vara slut.

VII.

Mitt på gatan höll en elegant herrskapsvagn, förspänd med ett par eldiga gråskimlar. Ingen satt inne i vagnen och kusken hade stigit av samt höll hästarna i grimman. Runt omkring trängdes en hop människor och även några poliser. En av de senare hade en brinnande lykta och lyste därmed på något, som låg på stenläggningen bredvid hjulen. Alla talade, skreko och jämrade sig; kusken visste icke, vad han skulle göra och upprepade oupphörligt:

»En så’n olycka! Herre Gud, en så’n olycka!»

Raskolnikov trängde sig fram, så gott det gick för sig, och fick slutligen se föremålet för allas oro och nyfikenhet. På marken låg medvetslös en man, som nyss blivit överkörd; han var, som det tycktes, mycket tarvligt klädd, men icke i bonddräkt, och överströmmad av blod. Från huvud och ansikte flöt blodet i strömmar, ansiktet var sönderskuret och vanställt. Man såg, att skadan var allvarsam.

»Gud i himlen!» klagade kusken, »hur kan man väl vara försiktigare! Ja, om jag hade kört fort eller inte ropat! Men så jämnt och lugnt, som jag for. Alla sågo det, om alla människor ljuga, ljuger jag också! Men det var klart, inte tar sig en drucken i akt! Jag ser än, hur han går över gatan, stapplar, håller på att falla — jag skriker, en gång, två gånger, tre gånger, håller in hästarna, men han springer fram och faller alldeles under fötterna på dem. Antingen han nu gjorde det med flit eller inte visste med sig, det vet jag inte! ... hästarna äro unga, skygga — de ryckte hastigt till, han skrek, de skyggade ännu mer ... Och olyckan hade skett.»

»Alldeles så gick det till!» ropade ett ögonvittne ur hopen.

»Tre gånger ropade han till honom, det är sant!» bekräftade en annan.

»Precis tre gånger, det hörde alla!» ropade en tredje.

Kusken var för övrigt icke övermåttan nedslagen och förskräckt. Man såg, att ekipaget hade en rik och ansedd ägare, som uppenbarligen väntade någonstädes på dess ankomst; poliserna voro redan i begrepp att taga denna omständighet i betraktande. Den överkörde skulle föras till poliskontoret och därifrån till sjukhuset. Ingen kände honom.

Under tiden hade Raskolnikov trängt fram och böjt sig ned. Då belyste lyktan den olyckliges ansikte, han kände igen honom.

»Jag känner honom!» ropade han och trängde sig alldeles fram, »det är en avskedad ämbetsman, titulärrådet Marmeladov! Han bor här bredvid i Koselska huset ... Fort, en läkare! Jag betalar ... se här!» Han tog fram penningar ur fickan och visade poliserna dem. En sällsam rörelse hade gripit honom.

Poliserna voro glada, att de fått veta, vem den överkörde var. Raskolnikov nämnde också sitt namn och sin adress samt talade, som om det handlat om hans egen fader, med största iver för att skyndsamt få den medvetslöse förd hem till hans egen boning.

»Se här, tre hus härifrån!» ropade han beställsamt, »i Koselska huset ... Han var säkert drucken och i begrepp att gå hem. Jag känner honom, han är en fyllbult ... Han har familj ... hustru och barn. Det kan dröja länge, innan han kommer till sjukhuset, men här finns nog en läkare i närheten. Jag betalar, betalar alltihop»! Han skall åtminstone få skötas av de sina, där han genast kan få hjälp; men innan han kommer på sjukhuset, kan han vara död ...»

Han fann till och med tillfälle att trycka någon några kopek i handen; saken var för övrigt klar och alldeles laglig — i alla fall var hjälpen närmare här. Man lyfte upp den överkörde och bar bort honom, bärare var det gott om. Koselska huset låg endast omkring trettio steg därifrån. Raskolnikov gick bakom, höll försiktigt upp hans huvud och visade vägen.

»Hitåt, hitåt! Uppför trappan, huvudet först, vänd om nu ... så ja, så ja! Jag får tacka, jag skall betala er.»

Katerina Ivanovna brukade, så snart hon var ledig en minut, gå fram och tillbaka i sitt lilla rum, från fönstret till kakelugnen och så tillbaka, med armarna korslagda över bröstet, allt under det hon talade eller viskade för sig själv. Sista tiden brukade hon tala allt mer med sin äldsta dotter, den tioåriga Polenka, som, ehuru hon icke förstod allt, åtminstone begrep, att hon var nödvändig för modern; hon följde henne därför alltid med sina stora, bleka ögon och visste att ställa sig så klokt, som förstode hon allt. Denna gång klädde Polenka av sin lille bror, som mått illa hela dagen, för att lägga honom till sängs. Sonen satt tigande och orörlig på stolen, han lyssnade på, vad modern och systern talade med varandra om, och var stilla. Den ännu mindre Lydia stod bredvid, klädd i trasor, och väntade, tills turen skulle komma till henne. Dörren till trappan var öppen för att åtminstone i någon mån skaffa utlopp åt den tobaksrök, som trängde in från de övriga rummen och som förorsakade den stackars tvinsjuka kvinnan långa, plågsamma hostanfall. Katerina Ivanovna såg ännu eländigare ut än för en vecka sedan och de röda fläckarna på hennes kinder brunno ännu starkare.

Hon samtalade med Polenka om forna, lyckligare dagar, om sin första man, barnens fader, och om sin egen fader, »översten vid civilingenjörerna»; grälade därpå över den fyllbult, hon nu var fastkedjad vid, talade om schaldansen vid sitt utträde ur institutet, balerna, varpå hon dansat. Däremellan hostade hon oupphörligt och sökte bliva av med slemmet, som tryckte hennes bröst. Därpå visade hon henne ånyo, hur hon skulle förbättra lillans klänning, gjorde i ordning vatten för att under natten tvätta barnens orena linne, grälade igen över, att fyllbulten aldrig kom hem, så att hon också kunde få tvätta hans skjorta på samma gång, tills hon slutligen fick se tåget komma i förstugan. »Vad står på?» skrek hon, då hon såg folkhopen och huru man bar in en börda i hennes rum. »Vad kommer man med? Gud i himlen!»

»Var skall man lägga honom?» frågade en polis, då man hade burit in den blödande och medvetslösa Marmeladov i rummet och såg sig omkring.

»På soffan! Lägg honom på soffan, hitåt med huvudet», anvisade Raskolnikov.

»Man har kört över honom ... han var full!» ropade en ur hopen.

Katerina Ivanovna stod där blek och drog tungt efter andan. Barnen voro förskräckta. Den lilla Lidotjka^[9] skrek högt, kastade sig mot Polenka och darrade häftigt.

Sedan han hade lagt ned Marrneladov, vände Raskolnikov sig till Katerina Ivanovna:

»För Guds skull, var lugn; bliv inte rädd!» sade han hastigt till henne ... »Då han gick över gatan, körde en vagn över honom; oroa er inte, han kommer nog till sig igen, jag har låtit föra honom hit ... jag har varit hos er en gång förut, kommer ni ihåg det? Han kommer nog till sig, jag skall betala allt!»

»Har det nu äntligen skett!» skrek Katerina Ivanovna förtvivlad och störtade bort till mannen.

Raskolnikov märkte snart, att denna kvinna icke var en av dem, som med det första falla i vanmakt. Genast lade hon en kudde under den sårades huvud — ingen hade tänkt därpå; Katerina Ivanovna började genast kläda av honom, syna honom, pysslade om honom, tappade icke huvudet, utan sökte glömma allt annat; hon bet ihop sina darrande läppar och undertryckte det skri, som hotade att undslippa henne.

Raskolnikov skickade emellertid någon att fort hämta en läkare. Det bodde en i ett av de närmaste husen.

»Jag har skickat efter en läkare», upprepade han för Katerina Ivanovna, »var bara inte orolig, jag betalar honom. Finns det intet vatten här? ... Och tag hit en servett, en handduk eller vad som helst, fort! Man vet inte ännu, var och huru han är sårad ... Han har bara blivit sårad, inte dödad, det är säkert. Vad skall väl läkaren säga?»

Katerina Ivanovna skyndade till fönstret; där stod på stolen en lerskål med vatten, som var ämnat att tvätta linnet i. Katerina Ivanovna kunde icke tåla någon orenlighet och offrade förr sin nattro, än hon led någon smuts i rummet, men då hon inte hade tillräckligt med linne, så måste hon minst två gånger i veckan begagna sig av natten för att tvätta. Hon grep skålen för att bära den till soffan, men hade nära på fallit omkull med den. Raskolnikov hade emellertid redan fått reda på en handduk, doppade den i vattnet och började tvätta blodet från Marmeladovs ansikte. Katerina Ivanovna stod bredvid, tryckte händerna mot bröstet och kunde icke andas. Hon behövde själv snar hjälp. Raskolnikov började förstå, att han kanske begick en dumhet, då han lät föra den sårade hit. Poliserna stodo också ännu kvar utan att veta, vad som vore att göra.

»Polja», ropade Katerina Ivanovna, »spring till Sonja fort. Om du inte träffar henne hemma, så säg åt någon där, att hennes far har blivit överkörd och att hon genast kommer hit, så snart hon kommer hem. Kvickt, Polja! Se här, tag halsduken på dig.»

»Spring allt vad du kan!» ropade plötsligt den lille gossen på stolen och sjönk därpå åter tillbaka i sin förra tystnad.

Emellertid hade det blivit så fullt av människor i rummet, att en synål icke kunde falla till golvet. Poliserna hade gått så när som på en; denne stannade ännu kvar och sökte driva ut folkhopen. Men däremot trängde nästan alla fru Lippewechsels hyresgäster sig in från de innanför liggande rummen. Katerina Ivanovna blev rasande.

»Kan ni då inte åtminstone låta honom dö i fred!» skrek hon till människorna ... »vad ha ni här att se för något! ... Med cigarretter till och med!» ...» Hon hostade. »En till och med i hatt! Ut med er! Hav åtminstone aktning för en döende!»

Hon hostade, så att hon var nära att kvävas, men okvädningarna hjälpte. Man var tydligen rädd för Katerina Ivanovna; den ene efter den andre drog sig tillbaka med en inre känsla av välbehag, som man kan märka hos en var, även hos de en närmast stående människorna, när en plötslig olycka träffar en annan, och varifrån ingen människa utan undantag oaktat den uppriktigaste medkänsla och innerligaste deltagande är helt och hållet fri.

Bakom dörren hörde man dessutom redan röster, som talade om sjukhuset och att man icke behövde låta sig besväras av någon.

»Man behöver väl inte dö heller!» ropade Katerina Ivanovna och stod redan i begrepp att öppna dörren och klargöra ståndpunkten för dem därute med ett åskväder, då hon på dörrtröskeln träffade tillsammans med madame Lippewechsel själv, vilken helt nyligen hade blivit underrättad om olyckan och nu hade kommit för att träffa anordningar. Hon var en grälsjuk tyska, som aldrig kunde vara stilla.

På en eländig rotvälska av ryska fordrade hon såsom värdinna, att den sårade skulle föras till sjukhuset.

Katerina Ivanovna, som alltid brukade antaga en högmodig ton gentemot detta fruntimmer — för att hon icke skulle glömma »sin ställning» — kunde icke heller nu underlåta att unna sig detta nöje. »Amalie Ivanovna», sade hon, »jag får be er ge akt på, vad ni säger! Ni ser själv, vad som har hänt Semjon Sacharovitj, han ligger för döden. Jag ber er att genast stänga dörren och inte släppa in någon. Sörj bara för, att han åtminstone får dö i frid, annars, försäkrar jag er, skall generalguvernören själv få veta ert beteende i morgon. Fursten kände mig, medan jag ännu var ogift och kommer mycket väl ihåg Semjon Sacharovitj, som han ofta bevisade många välgärningar. De veta alla, att Semjon Sacharovitj hade många vänner och beskyddare och att han endast försummade dem av finkänsla, emedan han visste med sig sin olyckliga svaghet; men nu (hon pekade på Raskolnikov) understöder oss en ädelmodig, ung man, som har både medel och förbindelser och som Semjon Sacharovitj kände redan som barn; och var säker på, Amalie Ivanovna ...»

Allt detta stötte hon fram med överströmmande, städse tilltagande hastighet, tills ett hostanfall gjorde slut på hela hennes vältalighet. I detta ögonblick kom den döende till sig och stönade, hon skyndade genast till honom. Den sjuke öppnade ögonen utan att känna igen någon eller förstå något; han andades tungt, djupt och sällan, i mungiporna syntes blod; svetten trängde fram på pannan. Han såg sig oroligt omkring åt alla sidor, men kände icke igen Raskolnikov, som stod bredvid honom. Katerina Ivanovna betraktade honom med sorgsna, men stränga blickar, tårar strömmade från hennes ögon.

»Min Gud! Hela bröstet är inklämt! En så’n blodmassa!» ropade hon förtvivlad. »Man får lov att dra’ av honom kläderna! Vänd på dig litet, om du kan, Semjon Sacharovitj», ropade hon till honom.

Marmeladov kände igen henne.

»Prästen!» rosslade han.

Katerina Ivanovna trädde fram till fönstret, lutade pannan mot karmen och utropade förtvivlad:

»O, detta förbannade liv!»

»Prästen!» upprepade den döende efter en längre tystnad.

»Man har gått efter honom!» skrek Katerina Ivanovna till honom. Han var fogsam och höll sig lugn. Han sökte henne med skygga, bekymrade blickar; hon vände tillbaka till honom och ställde sig vid huvudgärden av bädden. Han lugnade sig en smula, men icke länge. Plans ögon fäste sig än vid den lilla Lidotjka (hans älskling), som stod i ett hörn, darrade och såg på honom med sina förundrade, barnsliga slöa ögon.

»A ... h ...» han såg oroligt bort till henne och tycktes vilja säga något.

»Vad vill du?» skrek Katerina Ivanovna till honom.

»Barfota! Barfota!» stammade han och pekade med halvfåniga blickar på hennes nakna fötter.

»Tig!» skrek Katerina Ivanovna uppretad, »du vet bäst själv, varför hon är barfota!»

»Gud vare lov, här är läkaren!» ropade Raskolnikov glad.

Läkaren trädde in, det var en gammal pedantisk tysk, som såg sig misstroget omkring, trädde fram till den sjuke, kände honom på pulsen, undersökte noga huvudet och tog av honom med Katerina Ivanovnas hjälp den alldeles nedblodade skjortan och blottade den sjukes bröst. Hela bröstet var krossat och sönderskuret, flera revben voro bräckta på högra sidan. På vänstra sidan syntes strax ovan hjärtat en olycksbådande, stor, svartgul fläck, en följd av ett förfärligt slag av hästhoven. Läkaren såg betänksam ut.

Polisen talade om för honom, att den sårade blivit fattad av ett hjul och släpad med omkring trettio steg utefter stenläggningen.

»Underbart, att han kommit till sans igen», viskade läkaren till Raskolnikov.

»Vad menar ni?» frågade denne.

»Han dör genast!»

»Finns det verkligen intet hopp?»

»Inte det minsta! Det lider mot slutet. Huvudet är också mycket farligt sårat ... Hm! man kunde visserligen ännu öppna en åder, men det vore gagnlöst. Om fem, tio minuter dör han säkert.»

»Men åderlåt honom ändå!»

»Gärna för mig ... men jag säger er i förväg, att det är alldeles gagnlöst.»

Nu hörde man ånyo steg; hopen i förstugan delade på sig och på tröskeln visade sig prästen, en gammal gråhårsman, med dödssakramenterna. En polis hade råkat honom ute på gatan. Läkaren överlät genast sin plats åt honom och utbytte betydelsefulla blickar med honom. Raskolnikov bad läkaren vänta ännu en stund. Denne ryckte på axlarna och stannade.

Alla trädde tillbaka. Bikten var kort. Den döende var knappt vid full sans; han kunde endast få fram avbrutna, otydliga ljud. Katerina Ivanovna tog Lidotjka och den lille gossen vid handen och knäböjde med dem i hörnet bredvid kakelugnen. Flickan endast darrade, men gossen, liggande på sina nakna knän, lyfte regelbundet upp sina små händer, korsade sig högtidligt, böjde sig ned mot golvet och stötte pannan mot det, vilket tycktes bereda honom ett synnerligt nöje. Katerina Ivanovna bet ihop läpparna och sökte hålla tillbaka sina tårar; hon bad även, men glömde likväl icke att draga barnets skjorta till rätta och hölja över flickans nakna skuldror med en duk, vilken hon nådde utan att behöva resa sig, allt under det hon fortfor att bedja. Emellertid öppnades dörren till de inre rummen återigen av nyfikna. I förstugan hade hela husets invånare trängt ihop sig, dock utan att överskrida dörrtröskeln. Endast en ljusstump belyste hela scenen.

I detta ögonblick trängde Polenka, som sprungit efter systern, sig fram genom hopen i förstugan. Hon var alldeles andtruten av sitt hastiga lopp, tog av sig halsduken, sökte modern med ögonen, trädde fram till henne och sade: »hon kommer, jag träffade henne på gatan.» Modern tryckte ned henne på knä bredvid sig. Därpå trängde en ung flicka ljudlöst och skyggt fram genom hopen, och vilkens närvaro i detta rum bland fattigdom, elände, död och förtvivlan gjorde ett sällsamt intryck. Hon var också klädd så att säga i lumpor; hennes dräkt var nämligen sydd av mycket billiga tyger och var endast avsedd att se något ut på gatan; hon var efter den säregna världens smak och vanor, vartill hon hörde, med fräck avsikt klädd i bjärta, lysande färger. Sonja stannade på tröskeln, såg liksom borttappad omkring sig, synbarligen utan att rätt förstå, vad som försiggick och utan att tänka på sin oanständiga, ljusa sidenklänning, som var köpt på torget, och sin oformliga krinolin, vilken fyllde hela dörröppningen. Hon hade oaktat den sena timmen parasoll i handen, vidare ljusa stövletter och en rund halmhatt med eldröd fjäder. Under den lilla hatten, som pojkaktigt satt på sidan över ena örat, tittade ett litet magert, blekt och förskräckt ansikte fram med öppen mun och med ögon, som stodo orörliga av fasa. Sonja var liten till växten, omkring aderton år gammal, en mager, men tämligen vacker blondin med egendomligt sköna blå ögon. Hon blickade stelt på soffan, på prästen och var alldeles andtruten av sitt hastiga lopp. Folkhopens tissel och några högt uttalade ord nådde hennes öron. Hon slog ned ögonen, gick över tröskeln, men stannade också i rummet vid tröskeln.

Bikt och förlösning voro slutade. Katerina Ivanovna framträdde ånyo till sin mans bädd. Prästen drog sig tillbaka och ville före sin bortgång ännu ställa några tröstens ord till Katerina Ivanovna.

»Men vart skall jag ta vägen med de här?» avbröt hon honom uppretad och fräckt samt pekade på de små barnen.

»Gud är barmhärtig, hoppas på den allsmäktiges hjälp!» genmälte den andlige.

»Ja, det är nog bra! ... Barmhärtig — bara inte mot oss!»

»Det är synd, synd, min fru!» anmärkte prästen och skakade på huvudet.

»Och detta, är det kanske inte synd!» svarade Katerina Ivanovna och visade på den döende.

»Kanske låta de, som ofrivilligt äro skuld därtill, förmå sig att åtminstone ersätta en del av er förlust ...»

»Ni förstår mig inte!» skrek Katerina Ivanovna uppretad till honom — »vad är det att ersätta? Han var ju full och föll själv under hästarna! Vad för inkomster! Om några inkomster från hans sida var det aldrig något tal, bara sorg och elände. Den fyllbulten har ju supit opp allt! Han har bestulit oss och släpat alltsammans till krogen, har förstört barnens och mitt liv på krogen! Gud ske lov, att han dör! Nu komma vi väl att slippa något av vårt lidande, hoppas jag.»

»Man måste förlåta i dödsstunden; vad ni nu säger är synd, min fru; dylika yttranden äro syndiga!»

Katerina Ivanovna gav sig till att syssla med den sjuke, gav honom att dricka, torkade svetten och blodet från hans huvud, drog huvudkudden till rätta och talade dessemellan med den andlige, under det hon endast då och då vände sig om till honom. Men nu brast hon plötsligt ut, nästan utom sig av förtvivlan:

»Ack, far lille! Det är bara ord, tomma ord! Förlåta! ... Där, se där, om han inte blivit sönderkrossad, så hade han kommit hem full i dag, bara en enda skjorta har han och även den är redan i trasor, han hade då kastat sig på soffan och sovit som en stock, men jag hade fått plaska i vattnet ända till daggryningen för att tvätta hans och barnens utslitna linne, torka dem framför fönstret och så genast stoppa och lappa ihop dem i daggryningen, det är min natt! Vad är det då värt att tala om förståelse! Är inte det förståelse nog kanske?»

En häftig, förfärlig hosta avbröt hennes ord. Hon spottade i en näsduk och höll det under ögonen på prästen, under det hon tryckte den andra handen mot sitt svidande bröst. Näsduken var full av blod.

Prästen sänkte huvudet och sade icke ett ord.

Marmeladov låg i dödskampen; han vände icke ögat bort från Katerina Ivanovna, som ånyo hade lutat sig över honom. Han ville ännu alltid säga henne något, började även, i det han mödosamt rörde tungan och kom fram med några otydliga ord; men Katerina Ivanovna, som hade förstått, att han ville bedja henne om förlåtelse, for barskt ut mot honom:

»Tig bara! Behövs inte! ... Jag vet redan, vad du vill säga!»

Och den sjuke teg; nu föll hans kringirrande blick på dörren och han kände igen Sonja ...

Han hade icke märkt henne förrän nu, hon stod i skuggan.

»Vem är det? Vem är det?» fick han plötsligt fram med hes, andtruten röst, på det högsta orolig och tydande med ögonen på dörren, där Sonja stod, samt ville resa sig upp.

»Ligg stilla!» skrek Katerina Ivanovna till honom.

Men med otrolig ansträngning lyckades det honom att stödja sig på en hand. Han stirrade vilt en stund på sin dotter, som om han icke kände igen henne. Han hade ännu aldrig sett henne så utstofferad. Nu för första gången såg han henne, förnedrad, tillintetgjord, skrikande klädd och skamsen — liksom väntade hon tåligt på det ögonblick, då turen skulle komma till henne att taga avsked av sin döende fader. Ett oändligt lidande stod att läsa på hennes ansikte.

»Sonja! Min dotter! Förlåt!» ropade han och ville sträcka ut handen emot henne, men han förlorade sitt stöd, kom ur jämvikten och föll ned från soffan, rakt med huvudet mot golvet. Man sprang fram, lyfte upp honom, lade ned honom på nytt, men han höll redan på att dö. Sonja skrek till, sprang fram, omfamnade honom och förlorade medvetandet. Han dog i hennes armar.

»Äntligen har han nått sitt mål!» ropade Katerina Ivanovna, under det hon betraktade sin mans lik; »men vad nu? Hur skall jag få honom begraven? Och hur skall jag få något att ge de små att äta i morgon?»

Raskolnikov trädde fram till Katerina Ivanovna.

»Katerina Ivanovna», började han, »förra veckan talade er avlidne man om hela sitt liv för mig med alla dess enskildheter. Jag försäkrar er, att han talade om er med svärmisk aktning. Sedan den kvällen då jag erfor, huru kär han hade er alla och hur han i synnerhet älskade och aktade er, Katerina Ivanovna, oaktat sin olyckliga svaghet, sedan den kvällen voro vi vänner ... Tillåt mig därför att nu ... bidraga till ... att visa min avlidne vän den sista tjänsten. Se där ... är tjugo rubel ... och om det kan vara er till någon hjälp, så ... jag ... med ett ord, jag kommer igen ... alldeles säkert ... jag kommer kanske redan i morgon ... Farväl!»

Han skyndade ut och trängde sig genom hopen; men på trappan stötte han plötsligt ihop med Nikodim Fomitj, som också hade fått höra talas om olyckan och personligen ville träffa de nödiga anstalterna. Ehuru de icke återsett varandra efter uppträdet i poliskontoret, kände likväl Nikodim Fomitj ögonblickligen igen honom.

»Åh, är ni här?» sporde han honom.

»Han är död», svarade Raskolnikov. »Läkaren var där, prästen också, allt som det bör sig. Oroa inte den stackars kvinnan för mycket, hon har tvinsot ... Ni är ju en god människa, jag vet det ...» tillade han hånfullt och såg honom rakt i ögonen.

»Men så ni fläckat ned er med blod», anmärkte Nikodim Fomitj, som vid ljuset från lyktan hade sett några färska blodspår på Raskolnikovs väst.

»Ja, jag har fläckat ned mig ... jag är alldeles full med blod! ... genmälte Raskolnikov med egendomlig tonvikt, skrattade därpå och nickade med huvudet och gick ned för trappan.

Han gick långsamt, feberaktigt upprörd och utan att själv ana det uppfylld av en ny, djup känsla av det plötsligt över honom inbrytande fulla och mäktiga livet. Denna känsla kunde endast jämföras med den, som den dödsdömde förnimmer, vilken plötsligt och oväntat blir benådad. Mitt i trappan upphann honom prästen, som återvände hem. Raskolnikov lät honom gå förbi sig och de togo tigande avsked av varandra. Då han sedan kommit till de sista trappstegen, hörde han plötsligt hastiga steg bakom sig; någon sökte hinna upp honom. Det var Polenka; hon sprang efter honom och ropade: »hör ni, hör ni!»

Han vände sig om. Hon hade stannat ett trappsteg högre, rakt framför honom. Ett svagt ljus trängde dit upp från gården. Raskolnikov kunde urskilja barnets lilla magra, men älskliga anlete, som log honom till mötes och med barnslig glädje såg på honom. Hon kom i ett ärende, som synbarligen intresserade henne själv.

»Hör ni, vad heter ni ... och så, var bor ni?» frågade hon hastigt och med flämtande röst.

Han lade båda händerna på hennes axlar och såg på henne, som hade en lycka vederfarits honom — han visste icke själv varför.

»Vem har skickat er?»

»Syster Sonja har skickat mig», svarade flickan, fortfarande muntert leende.

»Jag tänkte det, att syster Sonja hade skickat er ...»

»Mamma har också skickat mig. Då syster Sonja skickade mig, kom mamma också fram och sade: Spring fort, Polenka!»

»Tycker ni om syster Sonja?»

»Jag tycker om henne mer än alla andra!» sade Polenka med egendomlig bestämdhet och hennes leende blev allvarsammare.

»Skulle ni kunna tycka om mig också?»

I stället för svar såg han, hur flickans lilla anlete närmade sig honom och de svällande läpparna naivt räckas emot honom till en kyss.

Plötsligt omfamnade honom de magra armarna och tryckte honom tätt, mycket tätt till sig; det lilla huvudet lutade sig mot hans skuldra och barnet grät sakta med anletet lutat tätt intill honom.

»Det gör mig så ont om pappa!» sade hon efter en minut, lyfte upp sitt förgråtna anlete och torkade av tårarna.

»Det stöter nu så många olyckor tillsammans», tillade hon med det egendomliga, allvarliga uttryck, som barn understundom bruka antaga, då de vilja tala som de äldre.

»Höll pappa mycket av er?»

»Lidotjka höll han av mera än oss andra», gentog hon allvarligt, »därför att hon är så liten och sjuklig; han hade alltid med sig sötsaker åt henne, men oss lärde han läsa, mig till och med grammatik och religion», tillade hon med värdighet; »mamma sade visserligen inte något om det, men vi visste nog, att hon såg det gärna, och pappa visste det också; mamma ska’ också lära mig franska, ty det är på tiden, att jag får någon bildning.»

»Kunna ni bedja också?»

»Åh, visst kunna vi det, för längesedan; jag är redan stor och därför ber jag för mig ensam, men Kolja^[10] och Lidotjka be’ högt med mamma; först läsa de upp bönen till Guds moder och se’n en bön till: »Herre Gud, förlåt och välsigna syster Sonja», och så ännu en: »Herre Gud, förlåt och välsigna vår andra pappa»; ty vår första pappa är redan död och detta är vår andra; men vi bedja för vår första också.»

»Poletjka, jag heter Rodion; bed för mig ock; säg bara: »och för Herrens träl, Rodion» ... inte mera.»

»Jag skall be’ för er, så länge jag lever», sade flickan ivrigt; log ånyo, kastade sig om hans hals och tryckte honom tätt intill sig.

Raskolnikov sade henne sitt namn och sin adress och lovade bestämt att komma igen dagen därpå. Flickan gick upp, alldeles förtjust i honom. Klockan gick på elva, då han trädde ut på gatan. Fem minuter senare stod han på bron, alldeles på samma ställe, varifrån kvinnan förut hade kastat sig i vattnet.

»Se så!» sade han beslutsamt och högtidligt, »bort med hallucinationerna, bort med ångesten, bort med alla hjärnspöken! ... Det finns dock ett liv! Har jag kanske inte levat nu? Mitt liv är inte dött med denna gamla kvinna! ... Gud skänke henne himmelriket och så äro vi färdiga, mor lilla! Laga, att du kommer till ro! Nu vidtager förnuftets och ljusets ... viljans och kraftens rike ... och så skola vi se! Låt oss då en gång pröva våra krafter!» tillade han utmanande, liksom vände han sig mot en mörkrets makt ... »Och jag, som redan hade givit mig! ...»

»... Svag är jag ännu i detta ögonblick, men ... det tycks mig, som om sjukdomen vore förbi. Jag visste väl, att den skulle gå över, då jag gick ut nyss. Men det är sant, Potjinkovs hus ligger bara två steg härifrån. Naturligtvis går jag nu, även om det vore längre bort, till Rasumichin ... han må då vinna sitt vad! Han skall även bli glad; och om han skulle göra sig lustig över mig ... så gör det heller ingenting. Men krafter, krafter behöver jag; utan krafter kommer jag ingen väg; men fysisk kraft får man endast genom viljekraft — det veta de inte», tillade han stolt och självmedvetet och gick, ehuru han ännu knappt var i stånd att flytta fötterna över bron. Hans stolthet och självmedvetande växte synbart, redan nästa minut var han en helt annan människa. Vad hade då egentligen skett, som hade till den grad förändrat honom? Han visste det i själva verket icke själv; det gick med honom som den, vilken griper efter ett halmstrå för att rädda sig; det föreföll honom, som om även han ännu kunde leva, som om det ännu gåves ett liv, som om hans liv ännu icke vore dött tillika med den gamlas. Men kanske hade han också förhastat sig med denna slutsats — dock, därpå tänkte han icke nu.

»Och för Herrens träl, Rodion, skall hon bedja», for det honom plötsligt genom huvudet ... »nå, det kan ju ... i alla fall!» ... tillade han och skrattade själv åt det pojkaktiga infallet. Han var i den ypperligaste sinnesstämning.

Rasumichin fann han snart; i Potjinkovs hus kände man redan den nye hyresgästen och gårdskarlen visade honom genast vägen. Redan innan han kommit uppför hälften av trappan, kunde han höra larmet och det livliga samtalet från ett större sällskap. Dörren till trappan stod på vid gavel; man hörde strid och livliga debatter. Rasumichins rum var tämligen stort och det var omkring femton människor därinne. Raskolnikov stannade i kapprummet. Här, bakom en brädvägg, voro två av värdinnans pigor sysselsatta med två stora samovarer, buteljer, tallrikar och fat, fulla av kalla rätter och pirog. Raskolnikov lät kalla ut Rasumichin; denne blev förtjust att se honom; man såg vid första blicken, att han hade druckit ovanligt mycket, och ehuru han aldrig drack sig full, så var han likväl icke långt ifrån att vara det denna gång.

»Hör», sade Raskolnikov, »jag har bara kommit för att säga dig, att du vunnit ditt vad och att man verkligen inte vet, vad som kan hända en. Men gå in kan jag inte, ty jag är så matt, att jag är nära att falla omkull. Och god afton nu och adjö! Men kom till mig i morgon ...»

»Vet du vad, jag ska’ följa dig hem! När du själv säger, att du är matt så ...»

»Men dina gäster då? Vad var det för ett krushuvud, som tittade ut alldeles nyss?»

»Han? ... Det vete tusan! Kanske en av onkels bekanta ... Jag lämnar onkel kvar hos dem, det är en präktig människa; skada, att du inte kan göra hans bekantskap nu. Må hin taga dem allesammans förresten! De sakna mig inte nu och det skulle göra mig gott att få svalka mig litet; ty du har kommit i god tid, bror lille, två minuter senare och jag hade sannerligen vid Gud börjat gå lös på dem därinne. De prata allesammans en så’n smörja ... du kan inte göra dig ett begrepp om en gång, vad folk kan sätta ihop för galenskaper! Men förresten, varför inte? Som om vi också inte själva pratat många dumheter med varandra? Låt dem bara prata nu, kanske skola de göra det desto mindre sedan. Sätt dig ett ögonblick, jag skall ropa ut Sossimov.»

Sossimov skyndade med en viss brådska ut till Raskolnikov; man kunde se, att han var mycket nyfiken; men hans ansikte klarnade genast upp.

»Gå till sängs!» förklarade han bestämt, i det han skyndsamt betraktade patienten, »och om möjligt tag in något till natten. Vill ni? Jag har redan i förväg besörjt om något ... ett litet pulver.»

»Gärna två för mig», svarade Raskolnikov.

Pulvret intogs genast på stället.

»Det är bra, att du följer honom», sade Sossimov åt Rasumichin; »vi skola se, hur det står till i morgon, i dag är det inte så dåligt, det är en betydlig förändring sedan i förmiddags. Man lär ändå, så länge man lever.»

»Vet du, vad Sossimov viskade till mig, då vi gingo?» pladdrade Rasumichin, då de trädde ut på gatan; — »jag vill säga dig allt på en gång, bror lille, ty de äro ju ena narrar allesammans! Sossimov gav mig i uppdrag att prata med dig under vägen och även föranleda dig att prata och att jag skulle tala om alltsammans för honom sedan ... han har en idé ... han tror nämligen ... att du är tokig eller nära däran. Tänk bara! För det första är du tre gånger förnuftigare än han; för det andra så kan du spotta åt allt hans prat, om du inte är tokig; och för det tredje har den där köttklumpen, vars specialitet egentligen är kirurgi, nu slagit sig på sinnessjukdomar, och vad dig beträffar, så har ditt samtal med Sametov i dag grundligt övertygat honom om, att det inte står rätt till med dig.»

»Har Sametov talat om allt för dig?»

»Ja, alltihop, och det var bra av honom. Jag förstår nu allt på ett hår, Sametov också ... Nå, med ett ord, Rodja ... saken är den ... jag är litet full nu ... men det skadar inte ... saken är den, att den där tanken ... du förstår mig? ... att du verkligen fick dem att bita på ... förstår du? Men ingen av dem understod sig att uttala den högt, emedan det ändå hade varit alltför dumt; men då de till sist fått tag i den där målaren, då brast såpbubblan och hela galenskapen gick opp i rök. Men varför äro de också så’na åsnor? Jag smorde upp Sametov en smula vid det där tillfället ... men det blir oss emellan, bror lille; jag får be dig, att du inte låter märka något, att du har reda på det — han är ömtålig, har jag märkt. Det var hos den där Lavise — men i dag, i dag har allt blivit klart. Det var den där Ilja Petrovitj, som egentligen var skuld till alltsammans! Han begagnade sig den där gången av din vanmakt i poliskontoret, men han har blygts över sig själv sedermera, det vet jag ...»

Raskolnikov hörde på med begärlighet. Rasumichin pladdrade ut allt i fyllan.

»Jag blev vanmäktig den där gången, för det var så kallt och luktade oljefärg så otäckt», sade Raskolnikov.

»Det behöver du inte förklara! Det var inte färgen bara: redan för en månad sedan lagade det sig till en hjärninflammation, det kan Sossimov intyga. Men så den där pojken är stukad, det kan du inte göra dig ett begrepp om! Han säger, jag är inte värd så mycket som lillfingret på den där människan! ... han menar dig. Han har sina goda ryck ibland, bror lille. Men lektionen i dag i kristallpalatset, den lektionen var ett non plus ultra. Du vet kanske inte, att du i början försatte honom i en sådan ångest, att han närapå fått ett krampanfall? Du tvingade ju honom nästan att tro på den där galenskapen och så räckte du plötsligt liksom ut tungan åt honom: »Nå, har du hört nu?» — Det var präktigt! Han är nu alldeles tillstukad, alldeles tillintetgjord. Vid Gud, det var ypperligt, rätt åt dem förresten! Skada bara, att jag inte var med. Han riktigt längtade efter dig nu. Porphyrius önskar också göra din bekantskap.»

»Såå ... han också ... Men varför ha de redan trott mig vara tokig?»

»Ja, ser du, inte precis tokig. Jag har, tycks det, redan pratat om för mycket för dig, bror lille ... Sossimov hade nämligen förut lagt märke till, att endast denna enda punkt intresserade dig; nu är det klart, varför; nu, då vi känna alla omständigheterna ... och hur allt den gången retade upp dig och flätade in sig med din sjukdom ... Jag är litet full nu, bror lille, men tusan skall veta, han har så egna tankar ... jag säger dig bara, han har nu slagit sig på sinnessjukdomar. Men du kan ju spotta åt det ...»

De tego båda en stund.

»Hör, Rasumichin», började Raskolnikov, »jag vill säga dig något, jag var nyss hos en döende, en ämbetsman, som dog ... jag gav bort alla mina pengar där ... och dessutom kysste mig nyligen ett litet väsen, vilket, och om man också verkligen hade slagit ihjäl någon ... med ett ord ... jag såg också ett annat väsen där ... med en eldfärgad fjäder ... förresten vet jag inte mer, vad jag säger; jag är mycket klen, stöd mig du ... där ha vi ju trappan ...»

»Hur är det med dig? Hur mår du?» frågade Rasumichin förskräckt.

»Det svindlar för mig, men det är inte det; jag känner mig så svårmodig, så tung till sinnes, alldeles som en kvinna ... det är verkligen sant! — Se, vad är det? Se, se!»

»Vad då?»

»Ser du då inte? Det är ljus i mitt rum, ser du, genom springan ...»

De stodo redan på näst sista trappan vid värdinnans lägenhet och man kunde verkligen se där nedifrån, att det var ljus i Raskolnikovs rum.

»Besynnerligt! ... Kanske det är Nastaszja?» anmärkte Rasumichin.

»Hon är aldrig därinne vid den här tiden, hon sover dessutom för längese’n; men ... det är detsamma! Farväl!»

»Vad kommer åt dig? Jag följer förstås med dig, så gå vi bägge två!»

»Jag vet nog, att vi gå in tillsammans, men jag ville gärna trycka din hand här och taga avsked av dig. Nå, räck mig handen, farväl!»

»Hur är det med dig, Rodja?»

»Ingenting ... kom bara, du skall vara vittne ...»

De gingo upp för trappan och Rasumichin undrade, om inte Sossimov dock kunde ha rätt till sist. »Ack, jag har bara oroat honom med mitt prat!» mumlade han för sig själv. Plötsligt, då de närmade sig dörren, hörde de röster i rummet.

»Ja ... vad kan det vara?» ropade Rasumichin.

Raskolnikov var den förste vid dörren, han ryckte upp den på vid gavel och stod som fastvuxen på tröskeln.

Moder och syster sutto därinne på soffan och hade redan väntat på honom halvannan timme! Huru kom det sig då, att han allra minst hade väntat dem och alls icke hade tänkt på dem, ehuru han just i dag hade fått veta, att de voro avresta, voro på väg, att de kunde komma var timme! Under tiden medan de väntade, hade de frågat Nastaszja. Hon stod ännu framför dem och hade talat om allt, allt i dess minsta enskildheter. De blevo utom sig av förskräckelse, då de hörde, att han hade sprungit därifrån i dag och efter vad hon sade i feberyrsel! »För Guds skull, vad har det då blivit av honom!» Bägge gräto, på bägge vilade en börda av sorg och bekymmer under denna halvannan timmes väntan.

Ett glädjerop hälsade Raskolnikovs ankomst. Båda skyndade emot honom. Men han stod som livlös; ett plötsligt, förfärligt minne slog ned i honom som en blixtstråle. Hans armar lyftades icke för att omfamna dem. Han hade icke kraft därtill. Modern och systern tryckte honom till sitt hjärta, kysste honom skrattande, gräto ... Han tog ett steg, vacklade ... och störtade ned vanmäktig.

Fasa, skri, klagorop, jämmer! ... Rasumichin, som stod på tröskeln, flög in i rummet, tog den sjuke i sina kraftiga armar och i nästa ögonblick hade han lagt honom på soffan.

»Betyder ingenting, betyder ingenting alls!» ropade han till modern och systern, »en svimning, bara en småsak! Läkaren sade helt nyss, att han var mycket bättre, nästan frisk! Tag hit vatten! Nå, där kommer han ju redan åter till sig, han har ju redan återfått medvetandet!»

Rasumichin grep Dunetjkas hand, men så, att han nästan hade vridit den ur led, och böjde henne ned, för att hon skulle kunna övertyga sig om, att han redan återfått medvetandet. Moder och syster sågo med rörelse och tacksamhet på Rasumichin, liksom på en försyn; de hade ju redan hört av Nastaszja, vad denne »flinke, unge man», såsom Pulcheria Alexandrovna Raskolnikova själv ännu samma afton hade kallat honom under ett förtroligt samtal med Dunja, hade varit för deras Rodja under hela hans sjukdom.

---

1. En äldre rysk skriftställare, vars »Resa till Moskwa» en längre tid var förbjuden.
2. Paschenka, smeknamn för Paraskova, Praskova, ett kvinnligt dopnamn.
3. D. ä. låter muta sig, har olagliga biinkomster.
4. En stadsdel i Petersburg.
5. Smeknamn for Eufrosyne.
6. Titus.
7. ^{[ws 1]}
8. Diminutiv för Alexis.
9. Diminutiv för Lydia.
10. Kolja, diminutiv för Nikolaj

Wikisource fotnot

1. Fotnotstext saknas i originaltexten. I en dansk översättning framgår att Piter är ett smeknamn på Petersburg.