Svea rikes häfder/Kapitel 7 - Fortsättning

←  Den nordiska gudasagan

Svea Rikes häfder av Erik Gustaf Geijer Fortsättning

Ynglingasagan  →

VII.
Fortsättning.

---

Så heter det i Valas Spådom

„Morgon var tidens
då Ymer byggde^[1]
ej sand var, ej sjö,
ej svala böljor.
Jord fanns icke,
ej himlen ofvan.
Ett sväljande djup^[2] var,
men gräs ingenstädes.”

Men många tider förr än jorden var Nifelhem skapadt. Var ock förut i söder den verld som Muspellhem hette. Den är brännande ljus och het, och Surtur dess herrskare, som med eld en gång skall förstöra verlden. Ur brunnen Hvergelmer i Nifelhem falla tolf floder, som kallas Elivågar. Då de komma så långt ifrån sitt ursprung, att det lefvande gift^[3], som dermed följde, stelnade, blef derutaf is. Deröfver göt sig den dagg som kom af giftet och frös till rimfrost, och det ena rimfrostlagret efter det andra ökades i Ginungagap. Så blef den trakten af Ginungagap, som vänder sig mot Norden, fylld af tung is och rimfrost och inifrån kom regn och blåst; men den södra delen lättades upp af de gnistor och strålar, som kommo ur Muspellhem. Der blef rymden så lätt som vindlös luft; och då värmens flägt mötte rimfrosten, att den smälte och dröp, blef lif af de lifsdroppar, genom dens kraft, som hettan utsände, och vardt en mans liknelse, som kallas Ymer^[4]. Så säges i den gamla Sången:

„Ur Elivågar
sprungo etterdroppar.
De växte tills deraf vardt en Jätte.
Men gnistor flögo
Ur Söderverlden.
Eld gaf rimfrosten lif”^[5].

En gud var ingalunda Ymer. Ond var han och alla hans ättlingar. Han sof och föll i svett. Då växte under hans venstra hand en man och en quinna och foten aflade med foten en son, som hade sex hufvuden^[6]. Dädan äro Rimthursarnes (frostjättarnes) slägten komne. Näst Ymer danades af isens droppar kon Audhumbla. Fyra mjölkströmmar runno ur hennes spenar och närde Ymer. Sjelf födde hon sig med att slicka de med rimfrost belagda saltstenar. Deraf uppkom första dagen om quällen manshår, andra dagen en mans hufvud, tredje dagen en hel man. Han kallas Bure, var fager till utseende, stor och stark. Hans son het Börr^[7], som gifte sig med en jättedotter och fick tre söner, Oden, Vile och Ve, hvilka äro styrande för himlen och jorden^[8]. Men Oden heter Allfader, ty han är alla gudarnas fader^[9]. Jorden är hans dotter och hans maka och med henne aflade han sin första son, Asathor, hvilken äro gifna kraft och styrka, hvarmed han besegrar allt lefvande^[10]. Asaslägten är ljus och skön^[11]. Tolf äro de gudomlige Asar^[12]; ej mindre heliga äro Asyniorna^[13] Börs söner dräpte Jätten Ymer. Af blodet ur hans sår uppkom en flod, som dränkte hela Rimthursaslägten utom en, Bergelmer kallad, som undkom med sitt husfolk. Från dem härstammade sedan nya Jätteslägter. Men af Ymers kropp gjorde „de blida makter” den ordnade verlden.

„Af Ymers kött
blef jorden skapad,
af blodet hafvet,
af benen bergen,

Träden af håret,
af hufvudskålen himlen.
Utaf hans ögonbryn
gjorde blide gudar
Midgård åt menniskornas söner.
Men af hans hjerna
blefvo de tunga
skyar alla skapta”^[14].

Derpå togo gudarne de strålar och gnistor, som foro lösa och blifvit kastade från Muspellhem, och satte dem i rymden ofvan och nedan att upplysa himmel och jord. Ty förut

„Solen det ej viste
hvar hon salen ägde,
Stjernorna ej viste
hvar de stad ägde,
Månen det ej viste
hvilken kraft han ägde”.

Då gingo alla makter
till de upphöjda säten,
De helige gudar
höllo derom råd:

Natt och Nedan
namn de gåfvo,
Morgon de nämnde
och Middagsstund,
Undorn^[15] och afton,
Åren att tälja^[16].

Då „kastade Solen högra handen öfver de himmelska hästar” och begynte sitt lopp.

„Sol sken sunnan
på svala stenar:^[17]
då grodde å grund
gröna örter.”

Natt är af jätteslägt, enligt sin härkomst svart och mörk: Jord är hennes dotter. Natt var tre gånger gift, sist med Delling af Asaslägten. Deras son var Dag, ljus och skön enligt sin fädernehärkomst. Allfader tog Natt och hennes son Dag, gaf dem två hästar och två kärror, och satte dem på himmelen, att de skulle fara hvarje dygn omkring jorden. Natt far förut med den häst, som heter Rimfaxe, och hvarje morgon daggstänker han jorden med skummet af sitt betsel. Dags häst heter Skinfaxe: hela luften och jorden lyser af hans man. Sols och Månes gång styres af Mundilförs dotter och son, hvilka fadren hade uppkallat efter de bägge himlaljusen och gudarne derföre fråntogo honom och satte upp på himmelen. Månen tog från jorden två barn, Bil och Hjuke, som kommo från en brunn och buro en så på sina skullror. Man ser dem än i Månen^[18].

Jorden är flat och rund. Deröfver hvälfver sig himmelen, under hvars fyra hörn gudarne satte fyra dvärgar, som heta Öster, Väster, Norr och Söder. Vid Nordliga ändan af himmelen sitter jätten Hräsvelg (likslukaren) i en örns skepnad. När han flägtar med vingarna utgår vinden öfver menniskorna^[19]. Utomkring jorden är „den djupa sjö” eller verldshafvet. Ytterst utmed dess stränder fingo Jättarne land; emot dem upprestes innanföre en vall rundt omkring till värn^[20]. Det är Midgård: utanföre är Utgård. Det förra gudars och menniskors verld: det senare, i synnerhet åt norden, jätteslägternas. Der under verldsträdets yttersta rot, i mörkrets och köldens rike, hvarur bedöfvaren, sömnen uppstiger hvarje natt och nedslår folken på jorden^[21], hvila ock dvergarne^[22], hvilke först hade quicknat såsom maskar i Ymers kött, men sedan med gudarnas vilja fått förstånd och menniskoskapnad^[23]: der bo med dem Svartalferne^[24] och de profetiska jättinnor, Gygior, Völor, hos Hel i underjorden, hvarur de genom besvärjning kunna uppkallas^[25]. Men Ljusalferne, skönare än solen, bebo den höga himlen, „den vidtblånande”^[26], hvarest palatset Gimle ej af Surturs låga skall skadas. Ty det gifves nio himlar^[27]. Det gifves nio verldar^[28] bebodda af särskilda varelser. I den nedersta herskar Hel och har dödens välde öfver dem alla^[29].

Men ännu funnos ej menniskor,

„Tills trenne kommo
ur församlingen
mäktige, kärleksrike
Asar till huset.
Funno på landet
litet förmående
Ask och Embla
skickelselösa.

Ande de ej åtte,
Förstånd ej hade,
Ej blod och rörelse
och vackert anlet.
Ande gaf Oden,
Förstånd Hæner,
blod gaf Loder
och vackert anlet”^[30];

Menniskorna äro skapade af träden^[31], äro,

såsom mannens namn visar, Askens grenar. Men Asken Yggdrasil är det största och bästa af alla träd: dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och räcka upp till himmelen. En Örn, som är mycket vetande, sitter i dess grenar, och emellan örnens ögon sitter en Hök^[32]. Fyra Hjortar springa omkring i asken och bita af dess knoppar, och en ekorre löper der opp och ned, sökande stifta oenighet mellan örnen och ormen, som ligger i djupet. Af Yggdrasils trenne rötter sträcker sig en öfver Nifelhem, der i brunnen Hvergelmer, som är full af ormar, Nidhögg gnager roten nedan till. Trädet

”drager större tunga
än som menskor veta.
Hjorten biter ofvan,

på sidan det multnar,
Nidhögg fräter nedan”^[33].

En annan rot når till Rimthurssarna, och under denna är Mimers brunn, hvari visdom och förstånd äro dolda. Då Allfader en gång kom dit att begära en dryck, måste han sätta sitt ena öga till pant i brunnen; derföre är Oden enögd. Men till Asar och menniskor^[34] går Verldsträdets tredje rot, och under denna är Urds brunn, som är mycket helig. Tvenne fåglar födas i Urds brunn. De heta Svanor, och af dem härstammar detta fågelslägte. Nornorna ösa af brunnens vatten hvarje dag öfver trädet, att ej dess grenar må torka eller rutna, såsom det heter i Valas spådom:

„Ask vet jag stånda —
heter Yggdrasil —
det höga träd, bestänkt
med hvita vattnet,
dädan kommer daggen
som i dalar faller;
ståndar evigt grön öfver
Urdarbrunnen”^[35].

Nornorna äro af flere slag, goda och onda. Men tre bo i en fager sal under Asken vid brunnen. Deras namn utmärka Förtid, Nutid och Framtid. De rista ödets runor.

„Dädan komma Mör
mycket vetande,
Tre från den sal,
som vid trädet ligger.
Urd het den ena
Verdande den andra,
Skuld den tredje.
De skuro på taflor,
lag de satte
lif de korade
för tidens barn
att tälja ödets domar”^[36].

Öfver Nornorna förmå gudarna intet: de äro ock, såsom det synes, uppfödda hos jättarna, gudarnas fiender^[37].

Vid Urdarbrunnen är gudarnas domställe. De rida dit hvarje dag öfver Bäf-röst, Asabron eller Regnbågen, hvilken de befästat mellan himmel och jord och den jättarna ej kunna bestiga; ty det röda i regnbågen är brinnande eld, och himmelska vatten brusa omkring den. Den är stark, men skall dock brista för Muspels söner^[38]. Först bodde likväl gudarne äfven på jorden. I midten af densamma byggde de Asgård det fordna, och Allfader insatte der styresmän att jämte sig bestämma menniskornas öden och vårda stadens angelägenheter^[39]. Gudarna uppförde der ett tempel med 12 säten och ett högsäte för Allfader. Det var den största och präktigaste boning på jorden: menniskorna kallade den Gladshem, och der grundades det vida, gullstrålande Valhall. En annan skön sal upprestes åt gudinnorna; menniskorna nämna den Vingolf (Vännernas rum). Derpå anlade Asarne härdar; gjorde konstiga redskap, smidde rikedom, pröfvade på allt sin guda-förmåga, hade öfverflöd på gull och voro glade^[40]. „De lekte i borgen med gyllne taflor”^[41].

„De voro glade.
Icke var dem
brist på gull —

Tills trenne kommo
mäktige mycket,
Jättemöar
ur Jotunhem”.

Hvilka för öfrigt dessa olycksbådande gäster voro, det lemna oss de bibehållna urkunder i dunkelhet. Frid och förbindelser tyckas ha blifvit ingångna med jättarna. Gudar förmäla sig med sköna jättedöttrar och ätterna blandas. Den till utseendet sköne, men onde och listige Loke, „gudarnes besvikare och förtalare”, synes ibland Asarne upptagen, och kan så mycket svårare från dem skiljas, som mythiska sånger berätta att Loke och Oden redan i tidens början, blandade blod tillsammans, knutit fosterbrödraskap^[42]. Nu stördes lycksaligheten genom onda spådomar^[43], hvilka redan åsyftade gudaväldets en gång förestående undergång. En spående Vala eller Norna blef derföre af Asarne förgäves dödad. Hon och de onda förutsägelserna upplefde beständigt å nyo. Deraf kom krig,

„Då de Guldveig
lade på spjut
och i Hars^[44] sal
henne brände:
tre gånger brände
den tre gånger födda;
ofta å nyo
likväl hon lefver.
Oden utkastade
bland folket ett spjut.
Det var det första
Krig på jorden.”^[45]

I detta krig, äfven förebådadt genom Valkyriernas annalkande,

„fjerran komna
beredda att rida
till gudarnas folk”^[46]

framträda Vanerne^[47], mythiska, från

menniskorna skiljaktiga väsenden^[48], herskande öfver Alferna^[49], men liksom jättarne berömde för gammal visdom, hvarföre de ock kallas de „vise Vaner”. En förlikning slutar striden, i följe hvaraf Vanen Njord samt hans barn Frey och Freya upptagas bland Asagudarna. Deremot se vi flera andra, som vid verldens och menniskans skapelse varit Allfader behjelplige, försvinna, sättas ur verksamhet och föga mera omtalas^[50]. Emellertid vexte Jättarnes krafter och öfvermod. Loke hade funnit den förr omtalta olycksspående Jättequinnans „halfbrända hjerta”^[51] — „Illslug blef han gjord af elaka quinnan: dädan är i verlden allt vidunder kommet.” Af den ohyggliga kärleken föddes Hel, som Oden nedstörtade till Nifelhem, Midgårdsormen, som han kastade i hafvet, i hvars djup den ligger kring alla land och biter sig i stjerten, samt Fenris Ulfven, hvilken gudarna lyckades att binda^[52]. Af samma slägt äro de tvenne Ulfvar, som oupphörligt förfölja Sol och Måne; ty Jättarne söka vinna både dessa och den sköna Freya af gudarna^[53]. De bortröfva Iduna, genom hvars äpplen gudarna föryngras, så att desse begynna bli gråhårige och gamle, tills Lokes list, som vållat gudinnans bortröfvande, äfven måste utverka hennes återlemnande^[54]. Jättarne hota att försänka Asgård, att flytta Valhall till Jotunhem och dräpa alla gudarna^[55]; de blanda hela luften med gift och blod^[56]. Thor rensar den med sin ljungeld, bryter allt aftal och förening^[57], och begynner denna segrande kamp mot denna onda ätt, hvars särskilda uppträden de gamla skalder besungit, och som fortsättes af de från gudarna härstammande hjelteslägterna på jorden.

Men ännu är gudaväldet säkert, så länge Balder den gode, så länge Valhalls^[58] väktare lefver. Denne Odens och Friggas son är så fager och glänsande, att allt lyser af honom^[59], den visaste, vältaligaste och mildaste af Asarna; i hans grannskap tåles intet orent, och hans domar äro orygglige. För sitt olycksöde kallas han ock af Skalderna den „blodige guden”^[60] och „tårarnas gud”^[61]. Svåra drömmar bebådade honom sjelf detta. Spådomar förutsade hans död, och de bekräftas, då Oden sjelf rider till Hels boning och med runor och trollsång väcker ur grafhögen den gamla spåquinnan^[62].

„Jag såg Balders
den blodiga guds,
Odens sons
dolda öde”

säger Vala^[63]. Frigga tog då ed af alla väsenden, af eld, vatten, jern och alla malmer, jord, stenar, träd, sjukdomar, djur, foglar, gift och ormar, att de skulle skona Balder. När detta var skedt, föllo Balder och Asarne på det skämt, att han skulle ställa sig midt i deras församling, och de andra skjuta, hugga eller kasta på honom. Ingen ting skadade honom, och alla tyckte detta vara honom en stor ära; men Loke förtröt det. I en quinnas skapnad gick han till Frigga i hennes sal, omtalte uppträdet, får veta orsaken, och frågar om alla ting svurit att ej skada Balder. Frigga svarade: Vestan för Valhall vexer en telning som heter Mistelten^[64]; den syntes mig för ung att kräfva ed utaf. Loke bortgick, uppryckte Mistelten, gaf den åt den blinda guden Höder, och bad honom äfven bidraga till Balders ära. Höder kastade, och Balder genomborrad sönk död till jorden. Det är den största olycka, som träffat gudar och menniskor. Då Balder föll, blefvo Asarne såsom mållöse och fällde händerna. De sågo på hvarandra, och alle ville hämnas på upphofsmannen; men ingen vågade det, ty församlingsstället var heligt och fredlyst. Då de försökte tala, brusto de i gråt och Oden kände olyckan så mycket tyngre, som han bäst kunde dömma, hvilken stor förlust Asarne lidit. Frigga sporde hvilken af dem ville rida till Hels boning och erbjuda lösepenningar för hennes son. Hermod, den hurtige, åtog sig denna beskickning, besteg Odens häst och red skyndsamt åstad. Emellertid togo Asarne Balders lik och förde det till sjön. De ville skjuta ut hans skepp för att deri bränna honom; men skeppet gick ej af stället, så att Jättequinnan Hyrrocken (eldhvirfveln) måste eftersändas från Jötunhem. Hon kom, ridande på en varg och hade huggormar till tyglar, gick fram till skeppet och sköt ut det med ens, så att eld stod deraf och jorden skalf. Balders lik blef nu utburet på skeppet, der ett bål blifvit tillredt. Då hans maka Nanna såg det, brast hon af sorg, och blef lagd till sin man på bålet. Dit fördes ock hans häst och ridtyg: Oden ditlade sin ring. Thor vigde bålet med sin hammare^[65] innan det antändes. Många folk bevistade Balders likbrand, äfven Resar och Rimthursar. — Odens son Hermod, som blifvit sänd till Hels gårdar att erbjuda lösepenning för Balder, fick der se sin broder sitta i högsätet hos de döda. Hel svarade, att nu skulle pröfvas om Balder vore så vänsäll, som sagdt blifvit: begreto honom alla ting utan undantag i verlden, så skulle han få återkomma. Då sände Asarne bud öfver hela verlden, att alla måtte gråta Balder ur Hels våld. Alla gjorde det: menniskorna, djuren, jorden, träd, stenar och malmer, såsom man ännu ser dessa ting gråta, då de komma ur frost uti värman. Men då sändebuden återvände hem, funno de vid en berghäll en jättequinna. Hon het Thöck, och de bådo henne gråta Balder ur Hel. Hon svarade:

„Thöck månd gråta
med torra tårar
Balders likfärd.
Döds eller lefvandes
son jag ej nödgar:
Hel behålle sitt rof!”^[66]

Man trodde det vara Loke. Denne hade den dristigheten att ännu en gång infinna sig i Gudarnes gästabud hos Æger, och i förtröstan på den heliga fred, som vid sådana tillfällen gälde, och af gudarne sjelfva obrottsligen hölls, överhopa dem med smädeord, och äfven berömma sig att ha varit orsaken till Balders död^[67]. Men derefter flydde Loke för Asarnes hämnd, byggde sig ett hus med fyra dörrar för att ha utsigt åt alla håll, men gömde sig ock ofta, förbytt till en lax, uti Franangers fors. Der grepo honom Asarne, och förde honom i en bergshåla. De bundo honom med hans egen sons inelfvor öfver trenne klippor, och banden blefvo till jern. Öfver Lokes hufvud upphängdes en etterorm, så att giftet skulle drypa på hans ansigte. Men hans maka Sigyn sitter hos honom och håller en skål emot etterdropparna. Då den blir full och uttömmes, dryper ettret emellertid i Lokes ansigte; då ristar han sig att jorden skakas, och det kallas jordskalf. Der ligger han bunden till Ragnarök^[68].

Nu ilar ock Valas blick till denna tidernas skymning, då gudarna störtas och verlden förstöres, och vi önskade kunna fullständigt meddela hela Eddornas praktfulla beskrifning derom, hvilket rummet ej tillåter.

„Mycket vet den Visa.
Fram ser jag längre
till Makternas afton
och Gudarnas strid”^[69].

Först kommer Fimbulvetr, den stora vintern, som består af tre vintrar utan någon sommar emellan; men förut blifver hela verlden hemsökt med krig och blodsutgjutelse. Föräldrar skona ej barnen, ej bröder hvarandra.

„Bilålder, Svärdsålder,
Stormålder, Vargålder
innan verlden faller.”

Hos trollen gal den eldröde hane, hos Asarna den gullgule, i Hels salar under jorden den sotfärjade^[70]. Den bundne ulfven tjuter, alla band brista, Jättarne leka, Loke blifver lös. Jorden skakas, dvergarne sucka vid klippans dörr och Yggdrasil dånar och skälfver. Hafvet gäser öfver sina bräddar, ty Midgårdsormen kommer i jätte-raseri och söker sig uppå landet. Då reser sig Heimdal och blåser i Gjallarhornet, så att det höres i alla verldar, och kallar gudarna till strids. Oden talar förgäfves med Mimers hufvud. Örnen skriar och sliter lik, vågen brusar och Nagelfar, det skepp, som är gjordt af de döda menniskors naglar, lossnar och framskrider, styrdt af jätten Hrymer^[71]. Men himlen remnar, och Muspels söner komma ridande derur, anförde af den dunkla Surtur, Allbrännaren^[72], som omgifves af eldslågor, och hvars svärd skiner klarare än solen. Under dem brister Bäf-röst, eller den bäfvande himmelsbron i stycken. Loke möter med Hels söner, Hrymer med alla jättar, för att deltaga i en gemensam strid. Alla Asar härkläda sig. Alla Einheriar eller Hjeltar i Valhall draga ut med dem. Främst rider Oden, gudars och menniskors fader, och på Vigrids ofantliga slätt begynnes den sista striden. Ulfven slukar Oden; men Vidar, hans son, den tyste och starke Asen, hämnar fadren. Heimdal och Loke döda hvarandra. Frey faller för Surtur. Thor dräper Midgårdsormen, men stupar quäfd af dess gift. Sist kastar Surtur eld öfver verlden:

„Solen svartnar.
Jord sjunker i haf.
Af himlen försvinna
de glänsande stjernor.

Kring verldsträdet rasar
Ångornas hetta.
Höga lågan leker
med sjelfva himlen”^[73].

Men fast himmel och jord och hela verlden uppbrännes, och alle gudar dö och alle Einheriar och allt menniskoslägte, skall likväl hvarje menniska lefva i någon verld evinnerligen. Ty ännu finnas många goda och många elaka hemvist. Bäst är att vara i Gimle i himmelen: lätt är för dem som älska en god dryck att få den i den sal som heter Brimer: en annan god sal, som kallas Sindre, står på Nidafjällen och är af röda gullet. I dessa salar skola gode och dygdige män bo; men menedare, mördare, förförare skola i ormesalen på likstranden vada i etterströmmar^[74].

Lefva då ännu några gudar? Gifves då ännu någon himmel och jord?^[75]

„Upp ser hon komma
ännu en gång
Jord utur hafvet

herrligt grön.
Forsar falla,
Örn flyger deröfver” — —

heter det i Valas spådom^[76].

Solen har, innan hon af Ulfven uppslukades, födt en dotter, lika skön, hvilken när gudarna dö, vandrar sin moders bana^[77]. Tvenne menniskor ha döljt sig i Hoddmimers skog undan Surturs låga^[78]. De nära sig af morgondagg, och nya slägter skola från dem härstamma. Utaf Asarna äro ännu Odens söner Vidar och Vale, den ene sin faders den andre Balders hämnare, vid lif. Dem har ej elden och vattnet kunnat skada. De bo på Idaslätten, der som Asgård förr var. Till dem komma Mode och Magne, söner af Thor, och medhafva hans hammare^[79]. Balder och hans baneman Höder återvända från Hel. De sätta sig tillsammans och ihogkomma de stora efterdömen från fordna tider och de gamla gudomliga runor. I gräset återfinnas de undransvärda gyllne taflor, hvilka

„i tidens början
ägt hade
gudarnas Förste
och Odens slägt.
Osådde månde då
åkrar vexa,
allt ondt försvinna.
Balder kommer åter,
bebor med Höder
Odens segersal
och gudarnas helgedom
Förstån j än eller hvad?”^[80].

Ännu en gång framträder Dödens bild, flyr och försvinner: den mörka draken Nidhögg flyger öfver slätten, släpande på vingarna lik. — Sist sjunker Vala, den gamla spåquinnan sjelf, hvilken Odens trollsång uppväckt från Hels portar för att förkunna verldens och gudarnas öde, tillbaka i djupet^[81].

Så ljuder den Nordiska Sierskans stämma, bruten, otydlig, halft förnummen till oss genom åldrarnas mörker. Den talar om andra tider, andra menniskor och tankar, fängslade i vidskepelsens band, men längtande äfven de, till det eviga ljuset och uttryckande denna längtan, fast i ett stammande språk. Ty väl kan man äfven i denna lära igenkänna några af dessa „stora ljud”, om hvilka den Grekiske Skalden, vändande tankan på sköna gerningars minne, sjunger, „att de vandra odödligt öfver jorden och hafvet”^[82]. Sådana äro de stämmor med hvilka himmel och jord förkunna ett Evigt Väsende och sin egen förgänglighet. Den sista har ingen hedendom starkare uttalat än den gamla Nordiska. Den hänvisar ock derigenom, ehuru dunkelt, på den „Starke ofvanefter”^[83], som är öfver de gudar, hvilka „styrktes af jordens krafter, af den svalkande sjö, af skaldernas mjöd”^[84] — på den „Mäktigare än den Mäktiga, hvilken den ej vågar nämna”^[85] — på den Okända Guden, om hvilken ock Hedningarne vetat säga^[86].

För öfrigt innehåller Nordboernas Mythologi, såsom andra folkslags, gamla föreställningar om Naturens — om Menniskans och Religionernas — slutligen om Folkets egen Historia; och att den framställer allt detta i hvart annat och på en gång, är just hvad som utmärker Historiens Mythiska Tidsålder.

I.) Med verldens uppkomst begynner den. Ur en motsats — såsom i alla Mythologier — emellan mörker och ljus, vatten och eld, köld och värma uppstår det första lif, genom en högre makt^[87], ur den af värman lifvade droppen^[88], materien, som till en början föder med sig sjelf vidunderliga gestalter — jätten Ymer och hans afföda; — under det i kon Audhumbla och verldsträdet Yggdrasil, den organiska kraften framträder uti symboler, hvilka man återfinner i Asiatiska gudaläror och äfven i den Grekiska^[89]. Det högsta af denna kraft är Gudarne; derföre ej utom naturen, utan inom henne — de äro den chaos motverkande lifvande ordningen; derföre ej skapare utan ordnare — sjelfve ursprungne utaf elementerna; derföre gudarnas stamfader född ur jorden, ur stenarna^[90]. Jorden är åter född af natten, är den dunkla i djupet mördade jättens kropp; men under ljusets inflytelse blir hon en annan, blir bättre och fruktbärande. Nu är hon på en gång dotter och maka åt gudarnas fader, och ur himmels och jords omarmning framgår i sonen Asathor den gudakraft, som besegrar mörkrets och oredans dæmoner. Efter en öfversvämning, i hvilken Ymers blod framrusar, rensar ljungelden himmelen och på regnbågen stiga gudarne upp och ned och pläga samquäm med de af verldsträdets grenar skapade menniskorna^[91]. Troligen är denna öfversvämning den stora flod, om hvilken nästan allt slägte på jorden vittnar^[92]. Man ser således, att i den Nordiska Mythologien jordens skapelse sammanflutit med dess förnyelse, och först efter floden framträder med den ordnade verlden Asagudarnes egentliga välde. Men en tidigare jord, en äldre tid, ett fordnare gigantiskt slägte, äfven en förodinisk gudaätt hade funnits; och gudaslägtet sjelft kunde liksom jorden (emedan det högre hos alla dessa gudar är höljdt i formen af jordiska krafter), blott föryngradt efter förstörelsen framgå. Förut var den tid, „då Allfader var med Rimthursarna”, sedermera hans fiender, „före verldens skapelse”, säger Edda^[93], men rättare — ty det är den enda mening man kan draga af uttrycket — före den förstörande naturhvälfningen, det sista upproret af djupets krafter och det senare gudaslägtets derefter stadgade välde. „Den gamla tiden” var ännu den, då Allfader Oden också med Loke var edsvuren broder^[94], och den sednare, deltagande i menniskans skapelse, i hennes blod inlade sin eld^[95]; ty eld är Loke till namn och betydelse^[96], ehuru i början, emedan han var skön till utseendet, ej erkänd såsom den onda, underjordiska, förderfliga elden. Det är ännu i följd af denna gamla förbindelse, som han äfven sedermera finnes i gudarnas sällskap, och, ehuru han är deras vedersakare och anstiftare af deras förderf, äger likväl den en gång gifna eden, det besvurna förbundet, i våra förfäders tro den helgd, att han slutligen drar sina fiender med sig i sin egen undergång. Tiden af en gudadynasti är således i denna Mythologi, såsom i flera andra, tillika en verldstid, början tänkt såsom en skapelse, slutet såsom verldsförstöring^[97]. Gudarne äro tidsgudar, Oden är tidernas fader^[98]. Att han betydt himlen, genom hvars ljus de bestämmas, kan slutas deraf, att jorden kallas hans maka, liksom åtskilliga andra hans benämningar och egenskaper tyckas utvisa, att äfven solen varit en af hans betydelser^[99]. Men såsom skuggornas drott och de dödas gud^[100] är han ock den sol, som ej mera lyser för dagens barn, den nedgångna, underjordiska, nattliga solen; och denna är det öga, som han måst pantsätta i djupet. — Ej osannolik är senare författares förmodan^[101], att de i en Eddisk sång omtalta tolf himmelska husen^[102] utmärka solens årliga gång genom lika många djurkretsens tecken, hvarpå äfven Odens tolf namn^[103] i det gamla Asgård synas ha afseende; och tvifvelsmålet, om mycken astronomisk kunskap kunde förutsättas i Asaläran, förfaller genom de bevis vi anfört att denna äfven tillhörde en stam, som kallas „den visaste bland barbarerna”^[104], om hvilken historiska intyg vittna, att dess prester och vise kände „de tolf himmelstecknen” samt räknade sådana kunskaper till sin „gudalära”: jag menar den fordom så mäktiga Götiska stammen, hvars namn nu endast i Sverige är bibehållet, och hvilkens nära förvandtskap och förbindelse med våra förfäder är onekelig^[105]. Å andra sidan skiljes uttryckeligen emellan Solen och Oden, hvilken ock företrädesvis bland gudarna är den „mångtydige” eller „mångfaldige”^[106]. Denna skilnad förekommer äfven i veckodagarnas ostridigt från hedendomen sig härledande benämning och ordning i Norden^[107]. Ty den första dagen har af Solen sitt namn, den tredje åter af Oden, motsvarande Romrarnas Mercurius; om hvilken planet en gammal författare likväl yttrar sig, att den hos många folkslag kallades Apollos eller Solens egen stjerna^[108]. Då för öfrigt äfven i Mythologien skilnad göres emellan Oden och Solen, är troligt att denna bemärkelse, liksom hos de Gamles gudar, varit den hemliga presterliga lärans^[109], till hvilken, efter hvad vi sett, den fysiska betydelsen af mytherna förmentes höra^[110]. Dock frambryter den öfverallt äfven i den gamla Nordiska folktron. Dess gudar äro naturgudar, på en gång både verkande och lidande i naturen, ordnande dess skiften, men sluteligen sjelfve dessa underkastade. Tidens naturliga, genom himlaljusen bestämda vexlingar, naturens uppvaknande, dvala och återväckelse, äro ock derföre naturliga symboler af dem och deras öde, dagen och dess stunder, året och dess tider äfven verldsperioder och bilder af tiden i allmänhet^[111]. Deraf läran om åldrarna — verldsdagens stunder, verldsårets tider — i nästan alla Mythologier. Att den äfven i den Nordiska är inhemsk visar bäst den sköna Mythen om Balder — utan tvifvel närmast en bild af det genom vintern dödade årets lif, och derpå af naturens uppvaknande med våren, men också en symbol af hela tidens, af det stora verldsårets skiften; och här tillika af en högre betydelse, då den visar oss den allmänna undergången såsom en följd af den första gudadöd i verlden, godhetens och rättvisans, men låter dem med straff och belöning och en ny himmel och en ny jord återvända. Härigenom och tillika genom den obrottsliga helgd, som den Nordiska Gudaläran fäster vid eden, höjer den sig öfver Naturen, och får en moralisk halt och ett menskligt värde.

II. Ty det är ej blott om Naturen, utan ock om Menniskan, som dessa gamla Sagor tala. Gudarne föreställa äfven menskligheten. Derföre är, åtminstone till en början, Midgård, menniskoverlden, tillika gudarnas boning; derföre äga de mensklig gestalt och menskliga böjelser, derföre äro de sjelfve äfven de förste prester, de förste lagstiftare och domare på jorden, uppbyggare af de första tempel och städer. Den fysiska betydelse, som ligger gudaläran till grund, framträder härmed tillika såsom en moralisk. Motsatsen emellan Naturens ordnande, välgörande krafter och de chaotiska, förstörande blir också motsatsen emellan det goda och onda. Liksom ur stridande elementer verlden framgått, så begynner med krig den egentliga menniskohistorien; och det första kriget var ett Religionskrig, ty det föres emellan gudarna och deras fiender. Denna betydelse ingår redan i sjelfva Kosmogonien. Hvad som framställes såsom den ordnade verldens skapelse är tillika ljusets seger öfver en äldre lära, eller Asalärans egen utveckling ur den gamla Jotniska religionen, som allt sedermera fortfar att visa sig i ett fiendtligt förhållande. Men en dylik motsats, likväl slutande i försoning, framträder äfven med en annan gudalära, hvilken, som det synes, äfven var mera utbildad än den Jotniska. — Man skulle i allmänhet kunna dela de hedniska religionerna, i hänseende till deras verkan på menniskan och hennes förhållande till en högre verld, i de activa och de passiva; blott den sanna religionen sammanfattar och renar bägge riktningarna. De förra söka genom inspiration höja menniskan till det gudomliga, såsom lågan sträfvar mot himlen: de senare söka tillvägabringa denna förening genom en försänkning i det oändliga ända till fullkomlig upplösning af allt individuelt och personligt, såsom droppen försvinner i hafvet. De naturliga bilder vi användt på bägge äro de samme som förekomma i de olika Mythologierna, och visa redan dessas olika karakter, allt efter som Vattnet eller Elden i deras föreställningar om tingens uppkomst och natur herrskar,^[112] eller rättare, allt eftersom naturdyrkans manliga eller quinnliga princip är den rådande: en skillnad, som äfven innom samma religion, betraktad ur olika synpunkter, kan äga rum. I flera afseenden är den Nordiska gudaläran till karakteren en Eldslära. Ur elden, lärer den, kom det första lif: en krigisk eld är också menniskans lif, som i kamp och strid söker luft, och i döden på slagfältet förlossning; ur bålets eld stiger det åter till sitt ursprung: ju högre lågan uppflammar mot himmelen, ju fullständigare är befrielsen^[113], och verldsbranden är sluteligen gudars och menniskors gemensamma dödsbål^[114] och den siste befriaren. Men äfven de ibland de Gamla, för hvilka elden företrädesvis var lifsprincip i fysisk och moralisk mening, — ty äfven själen, sade de, var eld^[115] — skilde emellan den goda och onda, den himmelska och jordiska elden. Den senare vore förtärande, förstörande, den förre lifgifvande, uppehållande och hade förenat sig med vattnet, som ger elden sin näring. Af denna sista art vore lifsvärman i lefvande kroppar, vore stjernorna på himmelen, och solen, hvars lifvande ljus näres af hafvets dunster^[116]. Det må vara oss tillåtet att påminna om detta ålderdomens fysiska bildspråk; ty de ideer, som den derigenom vill uttrycka, äro så allmänna i Mythologierna, att man ej i någon behöfver tänka på något lån. Eldens dubbla, både förstörande och uppehållande egenskap återfinnas äfven i den Nordiska gudaläran; det är Odens och Lokes brödraskap och förbund från tidernas början; i högre mening är det gudaeldens slägtskap i menniskosjälen med förstörelsens och förderfvets låga. Också Eldens förmälning med Vattnet förekommer i dubbel bemärkelse. Den visar sig först i kosmogonisk mening, då bägges motsats^[117] upplöses dermed att värman befruktar vattendroppen, och så lifvet uppstår. Men den förekommer äfven i en religionshistorisk betydelse; och denna sista synes ligga i Asars och Vaners krig, och den förlikning hvarmed det ända. Ehuru obestämdt än dessa sednare betecknas, så mycket är tydligt, de äro med vattnet beslägtade väsenden; ty Njord, Vanagudarnas stamfader „råder öfver vindens gång, stillar haf och eld och honom är godt åkalla på sjön och vid fiske”^[118]. Krig uppstår mellan Asar och Vaner: det vill säga, Eld- och Vattengudar, eller tvenne åt hvarderas dyrkan i synnerhet egnade religioner, strida med hvarandra. En förlikning slutar striden, genom hvilken Njord upptages ibland Asarna, hvarefter hans barn der befästa hans makt^[119], under det å andra sidan Asagudar öfverflyttas till Vanerna: det vill säga, religionerna blandas; och nu framgå ur eldens och vattnets förening fruktbarhetens gudomligheter — Frey, Freya, Njords afkomlingar bland Asarna. Ej såsom skulle Asaläran förut alldeles saknat sinnebilder af naturens fruktsamhet; ur Himmels och Jords omarmning hade den starke Thor blifvit född, hvars ljungeldar rensa luften och mogna skördarna. Men han var af en annan mera krigisk art, närmare öfverensstämmande med eldslärans lynne än med den ur vattnet födda kärlekens dyrkan. I allmänhet råder i de på den förra i synnerhet grundade religioner, lika afgjordt krigets, som i den sednare vällustens anda. Derföre höra de Vaniske gudarne till en annan ordning ibland Asarna; och då Thor och Frey, bägge bland Asarne kallas de förnämste, säges detta i helt olika mening om den förres ständigt krigiska kraft, än om den sednare, hvilken, ehuru han kallas „verldens gud”^[120] och fruktbarhetens och fridens gifvare^[121], likväl för kärlek bortgifvit sitt svärd och derföre kommer vapenlös i gudarrnas sista strid^[122]. Att Vanerne i synnerhet prisas för vishet, påminner om en annan skillnad emellan de nämnda bägge gamla religioner. Den ena nemligen, liksom stilla blickande i vattnets spegel, är lika afgjordt contemplativ, som den andra är activ och delar eldens eviga oro. Derföre kallas Frey „den vise”^[123], då deremot Thor, den starkaste bland gudar och menniskor, skillras såsom rå, enfaldig och godtrogen. Ännu en anmärkning om vattnets, beskådningens och vällustens religion må här vara på sitt ställe. Den är öfverallt grymmare i sina offer än eldsläran, under det denna i kriget utgjuter mera blod. Alla gamla Mythologier sätta vällusten, njutningen i närmaste förening med död och förstörelse, så att de förras symboler blott liksom äro den frånvända sidan af de senares. Det är derföro ej utan skäl, som en sägen tillskref mennisko-offers införande, ej åt Oden eller Thor, utan åt Frey^[124]; det är derföre som den Nordiska Venus tillika är dödsgudinna^[125] och delar hälften med Oden af de slagna i striden; det är derföre, som denna kärlekens gudinna tillika öfvar en så afskyvärd och förstörande trolldom, att deltagande deruti ej ansågs för männer tillständigt^[126]; det är sluteligen derföre, som hon, i Nordens gudalära, hvilken öfverallt mer ser på betydelsen än formen, framställes med attributer, hvilka mer påminna om kärlekens raseri än behag^[127]; och det är icke heller utan betydelse för den upptagna religionens förhållande till den gamla, att äktenskapet i Norden signades med den renande eldens symbol, med Thors hammarsmärke^[128], och att ej Freya, utan Asynian Var, hörde den äkta eden och vakade öfver dess helgd^[129]. För öfrigt saknar icke den stora naturgudinnan^[130] även i Norden flera af dessa båda sköna och betydningsfulla drag, hvarmed ålderdomen smyckade kärlekens moder. Hon kallas den „gråtfagra”^[131], af följande anledning. Hennes man, som heter Odr, far långväga bort: Freya gråter öfver hans frånvaro; och hennes tårar äro guld. Det är utan allt tvifvel, att mythen om Balder här möter oss i en annan och quinnlig gestalt; och redan deraf blir sannolikt att denna sista, liksom Freya sjelf, tillhör en annan i Asaläran upptagen religion. Vi se åter en sinnebild af årets vexling, solens bortgång under vintermånaderna och naturens sorg, hvarom så många af de Gamles Myther tala^[132]. Ett ovedersägligt bevis att Asaläran ej af dessa är lånad, men väl i många afseenden uppvext ur samma grund, är att de mest träffande likheterna bestå i enskilda, blott halft utförda drag^[133], oftast häntydande på det äldsta och mysteriösa i de Gamles lära. Odr, Freyas gemål, är blott ett annat namn på Oden, Solen^[134]. I Phrygien firades Cybeles och Attins fest, som grundade sig på en liknande fabel, med fanatiskt och blodigt raseri af beväpnade prester. Äfven Oden i sin kärlek till Freya och sin flykt är Odr, d. ä. den rasande^[135], såsom hans eget namn, äfven från ett annat håll, förklaras^[136]; och man påminner sig att Berserksraseriet utmärkte hans män^[137]. Att Freya gråter och hennes tårar äro guld, gör den ädlaste metallen — sjelf en sinnebild och påminnelse af ljuset, — till ett foster af Naturens längtan och sorg öfver den aflägsnade solen: en af de skönaste bilder, som någon Mythologi någonsin skapat; men dessutom märkvärdig, emedan deri ligger en interessant historisk vink. Att ibland guldets stående benämningar i det Nordiska skaldespråket Freyas gråt, vattnets eld, flodernas låga^[138] så ofta förekomma, är tydligen ett minne af guldförande floder, ibland hvilka hos de Gamle flere Kaukasiska räknades^[139]. Vi skulle således i Freya återfinna den gamla Asiatiska Naturgudinnan just i de trakter, dit så många andra af våra forntidssagor hänvisa; och om hon hos våra förfäder het Vanadís^[140] af ett Don flodens Nordiska namn, så förekommer äfven hos de Gamla en Aphrodite, hvars namn påminner om samma flod^[141].

III. Men ej blott om Naturen, ej blott om Menniskans och Religionernas Historia, talar Mythologien; den har äfven en national-historisk betydelse, och i framställningen af gudar och andra väsenden, deras särskilda hemvist, deras strider och andra förhållanden, ligger ock folkets egen äldsta historia i mythens drägt. Vi ha redan sett att gudarne äro mensklighetens representanter; men de äro tillika det särskilda folkets; ty folket är och heter Godthiod, gudarnas folk. Sådan är nemligen den enda nationella benämning, som i den äldre Eddas egentligen mythologiska quäden förekommer: — Godthiod,^[142] — Gotar^[143], Gotnar^[144] (namnet skrifves olika), den yngre Eddas Gautar, Göter^[145]. — Urkunderna bestämma således sjelfva, hvilken folkstam den gudalära, som sysselsätter oss, förnämligast tillhört. Det är den Götiska; och den säkerhet man har att denna religion verkligen var de Nordiska Göters, de bevis vi anfört, att den äfven fanns hos de Utländska Göter, otvifvelagtigheten af bägges stamförvandtskap, styrkt genom ömsesidiga traditioner derom: allt sammanstämmer att befästa denna tanka. Härtill kommer, att redan åtskilliga spår ledt oss till ett sydligt och östligt ursprung för Nordens gamla tro. Men bland alla de folk, af hvilka denna eller en liknande lära bekändes, är intet, hvars tillvarelse både i Norden och Södern eller Östern af vår verldsdel är så viss, som Göternas. Att stammen en gång var tillsammans, innan den spriddes, behöfver ej bevis. Frågan blir, hvar detta stamland, — nemligen det äldsta, hvartill historisk visshet eller sannolikhet kan leda oss, — skall sökas? — Vi påminna oss då, att ifrån 4:de århundradet före Christus, det vill säga, så långt några underrättelser gå tillbaka, Göter nämnas på andra sidan Östersjön; och det förhållande, hvari dessa sedermera mot södern utvandrade folk, enligt deras egna traditioner, stodo till Skandinavien, visar, att Göterne här åtminstone ej voro yngre; ehuru deras namn hos gamla författare först förekommer i 2:dra århundradet efter Christus^[146]. De utländske Göter, först uppträdande på sydliga Östersjökusten, se vi allt ifrån första århundradet i rörelse inåt fasta landet. Strabo finner redan sina Gutoner in i det östliga Tyskland^[147]. Hos Tacitus når blott en af deras stammar, Rugierne^[148], till hafvet; Gotonerne bo söder om dem i det inre. Hos Ptolemæus finna vi dem öster om Weichseln^[149]. I det stora Marcomanniska kriget mot Romrarna (år 162—180) framträda derpå Götiska folk^[150], hvarefter flera af dem mot krigstjenst fâ boningsplatser i Pannonien, Dacien, ja äfven söder om Donau i Mœsien och Thracien^[151], och här begynna de, efter flera föregående oroligheter, det första stora egentliga kriget emot Romrarna under Kejsar Decius i medlet af tredje århundradet. Till Donauländerna har således otvifvelagtigt en riktning af den Götiska utvandringen gått; men den synes äfven haft en annan, mera östlig. Ptolemæus i andra århundradet finner Götiska folk äfven vid öfra Tanais^[152]. De nämnas redan i Augusti tid ibland folken vid Mæotiska sjön^[153], hvarest Byzantinske författare i allmänhet sätta Göternas gamla hemland^[154], och der lemningar af dem ännu funnos i femtonde och sextonde seklerna^[155]. De östlige Göterne kallades sedan Östgöter, liksom de vestlige Westgöter^[156], och öfver bägge samt dessutom öfver många underkufvade nationer ifrån Don till Theisse i Ungern, ifrån Svarta till Baltiska hafvet, herskade i medlet af fjerde århundradet^[157] den mäktige Hermanrik^[158], tills Hunnernas inbrott i Europa på en gång störtade hans välde och tillika Göterna öfver Romerska Riket. — Men var ej denna Göternas vandring åt Östern och Södern i sjelfva verket ett återvändande till gamla hemvist? Hade de ej ur dessa utgått mot Norden i tider, som dölja sig för Historiens blick? — Det är högst sannolikt. Redan Göternas stora talrikhet och makt, då de öfverföllo Romerska Riket, synes ej ensamt kunna förklaras genom vandringarna från Norden; och, om äfven de Götiska folk, hvilka redan i första och andra seklerna nämnas vid Tanais och Pontus, ej der varit gamla, hvilket de ganska möjligen voro, så finna vi likväl med Göterna beslägtade folkstammar, hvilka aldrig tillhört den Baltiska, men väl den Pontiska Norden, af ålder i samma trakter. En sådan stam var utan tvifvel Bastarnerne^[159], sådana vore derjemte — om man ej vill förkasta en mängd av de Gamlas intyg — Alaner^[160] och äfven Geter^[161]. Historiskt säkert är åtminstone, att Göterne i synnerhet med bägge dessa sistnämnda folk lefvat i en långvarig och nära gemenskap; och då Geternas första historiska stamland är detta samma Thracien^[162], hvarest så många spår leda oss att söka en af hufvudkällorna för Grekers och Romares båda språk^[163] och gudalära^[164], hvilka åter med de Götiskt-Germaniska ostridigt äro beslägtade: då Alanerne deremot, hvilka äfven uppträda under ett annat i Nordens gamla minnen så ofta återljudande namn, från början voro ett Asiatiskt folk, af Mediskt-Persisk stam, hvars förvandtskap med den Götiska äfven är erkänd^[165]; så bidrager allt detta att förklara den dubbla, — Orientaliska och Grekiska, — åder, som genomgår våra förfäders äldsta erinringar och gudalära, och med skäl väcker uppmärksamhet. Efterkommande af Alanerna — ett namn, hvarunder en Svensk Resande ännu år 1699 hörde dem omtalas — bo än idag på Kaukasus^[166] i patriarkalisk författning under sina Eldar (Äldsta), fruktansvärde för grannar och resande genom röfverier^[167]. Fordom herskade „Alanernas thron”^[168], hvars kungaslägt berömde sig att härstamma från Gudarna^[169], ända till Tanais^[170], der staden Asow efter dem blifvit benämnd. Ty desse Alaner äro Orientaliernas och den Europeiska Medeltidens Asar^[171], och berättas förr sjelfve ha kallat sig med detta namn, hvilket ännu tillägges dem af deras grannar Tatarerna^[172] och Georgierna. Benämningen Osseter är den, hvarmed de vanligen utmärkas^[173]. — Så tycker man sig i Mythologiens bilder äfven igenkänna historiska gestalter; liksom vid synkretsens rand i det blå fjerran himmel och jord sammanflyta. — Men det är först i följande afdelning, som vi utförligare kunna häröfver yttra oss.

______________

1. Enligt en annan läsart i Rasks Yngre Edda s. 4. „Då intet var.” Jfr. Völuspá str. 3.
   
2. Ginungagap.
3. Eitrquikia, egentligen „etterlif.”
4. Jfr. Edda Dæmisaga 5.
5. Vafthrudnismál str. 31.
6. Vafthrudnismál str. 33. Jag föredrar denna läsart framför den, som Rask, Finn Magnusen och Köpenhamnska Uppl. af den äldre Edda här upptagit i texten. En sådan vanskaplighet tillhörde Jätteslägten. I Skirnisför str. 31. förekommer en trehöfdad jätte, i Hymisqvida str. 7. en jättequinna med 109 hufvuden. Starkother, som var af jätteätt, har i HervararSaga och hos Saxo åtta armar. Likväl funnos å andra sidan vackra jätteslägter. Loke var fager till utseende. Gerda, Skade med flera jättedöttrar, som gifte sig med gudar, voro sköna.
7. Bure och Börr eller Burr, i sig sjelf samma namn, betyder i Nordiska Skaldespråket Son i allmänhet: här tillika en son utan fader, ty den förste uppstod ur jorden. Så äfven, enligt Tacitus, Tuisco, Germanernas stamgud och stamfader, hvars son var Mannus (Man), hvilken åter liksom Bör hade 3 söner. (Tacit. Germ. c. 2.) Om Mythologiernas egenhet, att på en gång innehålla föreställningarna om verldens och nationens första Historia, mer framdeles.
8. Edda Dæmis. 6.
9. Dæmis. 20. Således begynner med honom guda-dynastien; men en äldre hade likväl funnits i två föregående generationer.
10. Dæmis. 9.
11. Dæmis. 10.
12. Ibid. Oden ingår stundom i detta antal, stundom icke.
13. Dæmis. 20.
14. Vafthrudnismál str. 21. Grimnismál str. 40, 41. Edda Dæmis. 8.
15. Detta ord, förloradt i Isländskan, finnes än i flera Sv.
    provincial-dialecter såsom Dagermåls- eller ock
    aftonvardstid: det förra i Jemtland, det sednare i
    Vermland och Småland. Enligt Ihre (Glossar. in v.
    Under) betyder det tredje timman, antingen på förmiddag eller eftermiddag.
16. Völuspá str. 5, 6.
17. „A svala steina” enligt en annan läsart: „á salar
    steina” — på salens stenar. Voluspá str. 4, 5.
18. Dæmis. 11.
19. Vafthrudnismál str. 37. Edda Dæmis. 18.
20. Dæmis. 8.
21. Hrafnagaldr Odins str. 13.
22. Hrafnagaldr Odins. str. 26. De vistas eljest ned i jorden och i stenar.
23. Dæmis. 14.
24. Hrafnagaldr Odins l. c.
25. Vegtamsquida str. 8, 9, 10.
26. Vidbláin. Dæmis. 17.
27. I Völuspá sägas himlarne vara nio, str. 2. och så många uppräknas även i Skalda s. 222.
28. Völupsá l. c. Vafthrudnismál str. 43. Alvismál str. 9.
29. Om henne säges i Edda Dæmis. 34, att elände heter hennes sal, hunger hennes fat, svält hennes knif, senfärdig hennes träl och trälinna, förräderi och fall hennes tröskel, tvinsot hennes säng, bleknande qual hennes omhänge. Hon är till hälften blå, och har till hälften menniskofärg.
30. Voluspá str. 17, 18. Stockh. Uppl. Scheving Skand. Sälsk. Skrifter 1810, s. 202. läser här, istället för Loder, Lopter, som är ett Lokes namn (jfr. Nyerup Wörterbuch d. Skand. Myth. s. 54). Deri kunde åtminstone en betydelse ligga; hvarom framdeles.
31. Edda Dæmis. 9. Derföre betecknades i den gamla Skaldekonsten män och quinnor med träd. Skálda, s. 151, 158.
32. Om Örnens och Hökens betydelse i Nordiska Mythologien och flera andra, jfr. Hallenberg, Dissertatio de Nocte accipitris, Höknatt. Disquisitio de nominibus in Lingua Sviogothica Lucis et Visus. II. 342.
33. Grimnismál str. 36.
34. Ibid. str. 32; jfr. Edda Dæmis. 15.
35. Völuspá str. 19.
36. Ibid. str. 20, 21.
37. Vafthrudnismál str. 49.
38. Edda Dæmis. 13, 15. Grimnismál str. 29.
39. Edda Dæmis. 9, 14. Völuspá str. 7
40. Völuspá ibid. Edda Dæmis. 14. kallar denna ålder gullåldern.
41. „Tefldo i túni” Völuspá str. 8. Uttrycket påminner om kämpevisornas: „leka gulltafvel”. Men af str. 61 ses, att här menas de „förunderliga gyllne taflor”, hvilka „gudarnas Förste och Fjolners (Odens) ätt hade ägt i tidens begynnelse” och hvilka efter Ragnarök skulle återfinnas på den nya jorden, der man åter skulle påminna sig Fimbultyrs (den höge gudens) gamla runor. De gyllne taflorna hade såldes under gullåldrens lek gått förlorade.
42. Ægisdrecka str. 9.
43. Sådana berättas ha skett gudarna. Edda Dæmis 34.
44. Odens.
45. Völuspá str. 26.
46. Ibid. str. 24.
47. Völuspá str. 18., jfr. YnglingaSaga c. 44. som tar Sagan historiskt. Kriget nämnes i Edda Dæmis. 57, som dermed förbinder Mythen om Quaser.
48. Så framställas de beständigt i de mythiska quädena, jfr. Brynhildarquida I. str. 19.
49. Frey, till härkomst en Vaner, äger Alfhem eller Alfernas verld. Grimnismál. str. 5.
50. Såsom Vile, Ve, Loder.
51. Hyndluljod str. 37, 38. Hon kallas här Angurboda — den „ångerbodande”. — Äfven „den gamla öster ut i Jernskogen.” Völuspá str. 32 ell. 36. Edda Dæmis. 12.
52. Edda Dæmis. 34.
53. Edda Bragarædur.
54. Dæmis. 12, 42.
55. Skalda s. 107.
56. Völuspá str. 23. enligt Finn Magnusens öfvers.
57. Ibid.
58. Völuspá str. 38. Så kallas eljest i egentligare mening Heimdal, som sitter vid Himmelens ände för att vakta bron Bäf-röst för bergresarne. Edda Dæmis. 27.
59. Edda Dæmis. 22.
60. Völuspá str. 36.
61. Gráta-Gud, Skalda s. 103.
62. Vegtamsquida.
63. Völuspá l. c.
64. Mistel, — i Vestergötland ännu Mistelten, på Tyska Mistel, på Engelska Misseltoe, Viscum album Linn., en märkvärdig parasit-vext på Ek, men äfven på Lind, Hassel, Äppleträd och Barrträd, — förekommer i södra och medlersta Sverige, vanligast till en eller två fots höjd, men har på öar i Mälaren blifvit funnen två till tre alnar lång (Wahlenberg). Den är ständigt grönskande. Af de hvita bären göres Fågellim. Mistelten var i den Druidiska religionen helig. En viss dag på våren steg den förnämste Druiden opp i Eken och afskar vexten med en helig knif. — Såsom Balders död genom den blinde Höder (jämte likartade gamla myther hos andra folk,) närmast är en symbol af det genom solens sänkning och ljusets aftagelse bortdöende året, så synes Mistelten, utmärkt genom sin ständiga grönska på träd, hvilka vintern eljest beröfvat deras prydnad, symboliserat det nya året, hvilket inträdande med Vintern, på en gång tyckes döda det gamla och tillika lofva ett nytt. Derföre brukas i Wales att om Julafton hänga Mistel i taket. Männerna föra quinnfolken derunder och önska dem glad jul och ett godt nytt år. I Frankrike gå bondrängarne för dörrarna och utropa sin nyårsönskan med: „Au gui l’an neuf!” Gui är Misteltens Keltiska namn (ännu på språket i Bretagne), hvarifrån det kommit in i Fransyskan. Wiener Jahrbücher d. Litt. V. B. eller Roberts, Cambrian popular Antiquities, London 1815; som dock ha en annan förklaring än den här lämnade.
65. Att Thors hammarmärke var heligt, synes äfven deraf, att det brukades vid den hedniska vigseln, då äktenskap knöts. Thrymsquida str. 32.
66. Jfr. Edda Dæmis. 49, som röjer att här en egen saga om Balder blifvit följd. Skalda anmärker, att samma saga af hedniska skalder blifvit behandlad.
67. Detta är ämnet för den gamla sången, som kallas Ægisdrecka (Ægers gästabud) eller Lokaglepsa (Lokes smädelse) i den äldre Edda.
68. Dæmis. 50.
69. Völuspá str. 40.
70. Förebod af verldsbranden. Hos Cutheerna, en af Assyrierna från Persien till Samaria förflyttad koloni, var Tuppen en symbol af Elden, och de dyrkade honom under namnet Nergal. II. Konungab. c. XVII. v. 30. Creuzer l. c. II. 90.
71. Så den yngre Edda, men enligt Völuspá styr Loke, och på skeppet komma Muspels söner. Likväl omtalar äfven Völuspá himlens remnande.
72. Hrafnagald. str. 5.
73. Völuspá str. 46—58. Jfr. Edda Dæmis. 51.
74. Dæmis. 52. Jfr. Völuspá.
75. Dæmis. 53.
76. Völuspá str. 59.
77. Vafthrudnismál str. 47.
78. Ibid. str. 45. De kallas Lif och Lifthraser.
79. Ibid. str. 51. Völuspá nämner, jämte Balder och Höder, endast Häner. Äfven Njord, som kallas den menlöse (meinsvanr, Grimnismál str. 16), skulle efter Ragnarök återkomma till de visa Vaner. Vafthrudnismál str. 39.
80. Völuspá str. 61, 62.
81. Ibid. sista strofen.
82. Pindarus, Isthm. IV. 68. Fr. Schlegel brukar bilden om den Grekiska Poesien. Gesch. d. Poesi d. Griech. u. Röm. I. 19.
83. Völuspá. str. 65.
84. Hyndluliod. str. 36.
85. Ibid. str. 41.
86. Apostlagerningarne, c. 17. v. 22 ff.
87. Med krapti þess er til sendi hitan. „Genom dens kraft, som tillsände hettan.” Edda Dæmis. 5.
88. Eller i andra kosmogonier ägget.
89. Utur svallet eller dunsten af de genom blixten slagna Titanernas kroppar blef materien. Creuzer om de Bacchiska Mysterierna, Symbolik u. Mythol. III. 385. Enligt en Indisk Kosmogoni „blef utur en droppe Harangnerbeha, och allt synligt är dennes kropp.” Görres Asiat. Mythengeschichte I. 80. En Myth från Cochinchina säger, att verlden blef skapad af Jätten Banio’s kropp. Af hans hufvudskål blef himlen, af hans kött jorden, af hans ben bergen, af hans hår träden, af hans mage hafvet, af hans ögon sol och måne: — nästan ordagannt såsom i Nordiska Mythologien, hvarmed äfven öfverensstämmer, att af denne Jättes fötter söner föddes. Görres l. c. II. 581. — Den Egyptiske Serapis, tillfrågad hvilken gud han vore, svarade genom ett orakel: „Den himmelska verlden är mitt hufvud, min mage hafvet, jorden mina fötter, mitt vidtseende öga är solens lysande ljus.” Macrobius Saturn. L. I. c. 19. Den samme anmärker att denna bild i allmänhet tillhörde den gamla Naturfilosofien. „Physici mundum magnum hominem et hominem brevem mundum esse dixterunt.” Macrobius in Somnium Scipionis L. II. c. 12. — Hos Indierna är kon, hos Perserna var tjuren en personification af hela naturen. Lika så hos Egyptierna. Kon Audhumbla höres sedermera ej af i den Nordiska Mythologien, men att hon ur det kosmogoniska systemet öfvergått i folktron, och att det förra således ej för den senare var främmande, ses af berättelserna om heliga kor, och om sådanas dyrkan i Sverige och Norrige under hedendomen. Ragnar Lodbroks saga c. 7, 9. Olof Tryggvasons saga i Heims kringla c. 70. — Verldsträdet återfinnes i den gamla Grekiska Kosmogonien hos Pherecydes (Jfr. Beausobre Histoire de Manicheisme I. 329 ff.), hos Inder och Tibetaner (Görres l. c. I. 87. Georgii Alphabet. Tibetan. p. 186), hos Perserna (Görres I. 232.), och sannolikt i de gamla Tyskarnas Irminsul, hvilket öfversättes med Universalis columna af Adam. Bremens. Också Oden heter Atriþr, som betyder Sustentans, cardo rerum, columna; Grimnismál str. 46, enligt Glossar. till den äldre Edda. Härmed sammanhänga omtalta heliga träd i gamla Norden. Ett sådant, grönskande både sommar och vinter, stod vid fordna Upsala tempel, enligt den gamla Scholiasten till Adam af Bremen (Ed. Lindenbrog p. 61), som tillägger att ingen viste af hvad art det var. Bredevid var den heliga källan, hvari offren sänktes.
90. Hos Perserna var Mithras, ordnaren af den synliga verlden, född ur sten eller jord. Görres l. c. I. 246.
91. Af Askens grenar blefvo menniskorna. Äfven hos Grekerna var menniskoslägtet Askens frukt: Μελίας ϰαϱπός. Hesychius II. 365, och Hesiodus, Opera et Dies vv. 114, 115. Perserne trodde likaledes att de första menniskor kommit af ett träd. Görres l. c. I. 233. Äfven en gudabrygga Tchinavad, liknande den Nordiska Bäfröst, finnes i den Persiska Mythologien. Görres I. 257. II. 584. I den Grekiskt-romerska är vintergatan denna gudabro.

    Est via sublimis, cœlo manifesta sereno,
    Lactea nomen habet; candore notabilis ipso.
    Hac iter est Superis ad magni tecta Tonantis.

    Ovidius, Metamorph. I. vv. 168—170.

92. Klaproth, Asia Polyglotta, Paris 1823 s. 19 ff. har en interessant undersökning om öfverensstämmelsen i denna tradition, till och med i anseende till tiden, (omkring 3000 före Christus) hos Chineser, Inder, och i Bibeln enligt Samaritanska texten.
93. Edda Dæmis. 3. I en uppsats öfver Nordiska Mythologien i första häftet af Iduna, 1811 s. 78, har jag utan förstånd förlöjligat detta — liksom månge andre annat.
94. Ægisdrecka str. 9. Det är detta gamla fosterbrödraskap (man känner helgden af detta band hos förfädren), hvilket gudarne sedermera ej gerna ville höra omtalas; hvarföre Frigga i samma quäde str. 23 säger om Oden och Loke:

    „Edra händelser
    skolen J aldrig
    för menniskor tälja
    eller hvad i fordna dagar
    J tvenne Asar öfvat.
    Gammalt allt man glömme!”

    Oaktadt den sednare läran sökte utplåna spåren deraf, finnes dock i Mytherna flera häntydningar på detta Odens och Lokes fordna förhållande. Så säges i den yngre Edda, att Loke hade en bror, som het Helblinde. Dæmis. 33. Men detta är i Grimnismál ett af Odens namn.

95. Jfr. ofvanföre.
96. Att Loki, som runiskt skrifves lika med Logi (Låga), äfven var en symbol af elden, är tydligt ur flera skäl. Ett isländskt ordspråk säger: Loki fer yfir akra — (Loke far öfver åkrarna) om eld som kommer i gräs eller säd: Lokadann (Lokes dunst) kallas svafvelaktiga, vulkaniska dunster: hvarmed ock öfverensstämmer, att, enligt Edda, Loke är orsaken till jordbäfning. Hundstjernan, Sirius, heter på Isländska Loka-brenna. I Dannemark säger folket på sina ställen. „Loke dricker vatten”, om det fenomen, som eljest kallas: „att solen drar regn” Finn Magnusen. Edda II. 275, 307.
97. Äfven i den Grekiska Mythologien hade tvenne gudagenerationer, Uranos och Kronos (såsom i den Nordiska Bure och Börr) föregått Zeus och hans dynasti; och, ehuru den sednares välde infaller i en redan existerande verld, göres det dock samtidigt med den först ordnade skapelsen, och den genom himlaljusens regelmässiga omlopp bestämda tiden. Cicero (de Natura Deor. II. 25) säger i Stoikernas mening angående fabeln, att Jupiter band sin far Kronos eller Saturnus: „Physica ratio non inelegans inclusa est in impias fabulas. Κϱόνος enim — qui est idem Χϱόνος, id est apatium temporis — vinctus est a Jove, ne immoderatos cursus haberet atque ut eum siderum vinclis alligaret.” Med den herskande guda-dynastiens fall skulle åter verldens förstörelse bli samtidig.

    „Coeli Regia concidens
    Ortus atque obitus trahet,
    Atque omnes pariter Deos
    Perdet mors aliqua et chaos.”

    Seneca, Tragoed. Hercules Oetæus v. 1112.

98. Aldafaudr. Vafthrudnismál. str. 4, 53. Aldagautr. Vegtamsquida str. 6.
99. Sådana äro Baleigur, den eldsögade, Svidur, Svidrer, den svedande, brännande (Grimnismál str. 45 , 46), Fjölsvidur, den mycket brännande (Resenii Edda in nom. Odini), Jólfaudr, Julfader (ibid.); Jólnir (Olafsen, Nord. Digtk. s. 80.), hvilka sista namn äro märkvärdiga derföre, att den hedniska julen var en fest, som firades till ära af den mot Norden återvändande solen.
100. Draugadrottin.
101. Ling, Eddornas Sinnebildslära s. 197. Mone, Geschichte des Heidenthums im Nordl. Europa, I. 387, och i synnerhet Finn Magnusen, som på den fysiska förklaringen vill grunda ett eget system om Asaläran, hvilket ännu blott är mig bekant genom anmärkningarne till hans öfversättning af den äldre Edda. Den fysiska betydelsen finnes här visserligen, såsom i alla Mythologier. Blott måste man betänka, att den ej är den enda, och att ibland annat äfven derföre all förklaring i detalj ur denna eller någon annan enskild synpunkt ej kan lyckas; hvarpå ock Finn Magnusens egna förklaringar (se hans förklaring af den tysta Asen Vidar, öfvers. af den äldre Edda I. 128, ett fullkomligt motstycke till: Lucus, a non lucendo), ge tillräckliga prof. — I allmänhet uttömmes ingen Mythologi genom det blott allegoriska förklaringssättet, emedan ingen sådan genom blott allegori uppstått. Den åt förståndet mest hemfallande handling, som till ett gifvet begrepp söker en bild, är en helt annan vida abstractare och ofruktbarare själsverksamhet, än den, ur hvars lefvande sköte dessa gamla bilder framvällt. Här har ej bilden kommit till begreppet. Detta har tvärtom ifrån början framstått såsom bild. Den allegoriska förståndsförklararens förtvifvan må denna begreppets och bildens oupplösliga sammansmältning i Mythologierna göra; men det är endast derigenom, som dessa bilder fått sin sjelfständighet, lefvat, rört sig, födt af sig andra bilder i mångfaldiga combinationer, ej efter det beräknande förståndets lagar, utan efter den omedvetet skapande inbillningskraftens behof eller behag. Deraf följer icke, att ej dessa bilder kunna, ur mer än en synpunkt, ha en betydelse i det hela; men denna står ganska väl tillsammans med bildernas egen sjelfständighet, ja uttalar sig poetiskt så mycket kraftigare, ju mer betydelsen synes osökt.
102. De uppräknas i Grimnismál.
103. Edda Dæmis. 3.
104. Pene omnibus barbaris Gothi sapientiores semper exstiterunt, Græcisque pene consimiles. Jordanes, De Reb. Geticis. c. 5.
105. Jordanes talar på flera ställen om en presterlig lärdom ibland Göterna. De som innehade den, säger han, voro de förnämste (genere exstabant c. 5), af dem togos både Konungar och Prester (ibid.). De utmärktes genom en slags hög hufvudbonad, och hade äfven deraf ett namn, hvilket Jordanes öfversätter med Pileati (af Pileus, hatt); hvarvid man ihågkommer att Oden i Norden kallades Sidhöttur (den med långa eller sida hatten). Grimnismál str. 46. De kallades äfven Pii c. 10, i hvilket ord, genom förvexling af Þ (th) med P, enligt Ihres conjectur, det Nordiska Diar (Þiar?) ligger. Troligen äro dessa konungsliga och presterliga slägter de samma som Jordanes sedermera kallar Anses (Asar). En lärare ibland dessa (samtida med Sullas dictatur i Rom, 80 år f. Ch.) var Diceneus, som blef Göthernas lagstiftare, och hvars lagar, kallade Bellagines, ännu funnos i Jordanes tid. Ibland andra kunskaper, som räknades till „Theologien” (Jordanes c. 11.) och hvarutinnan de ädlaste bland Göterna af Diceneus undervisades, nämner Jordanes uttryckligen „läran om de 12 himmelstecknen och planeternas lopp” (Theoreticen — signorum duodecint et per ea planetarum cursus). I allmänhet kände och namngåfvo Göterne 346 stjernor. Diceneus hade ibland dem så mycken makt, att han äfven rådde på konungarna (ut etiam regibus imperaret), och hans efterträdare var, liksom han, både prest och konung (et Rex et Pontifex). Jordanes ibid. Äfven på Island fanns en eljest olärd man, likväl genom förfäders tradition och egna iakttagelser så stjernkunnig, att man det använde hans uppgifter till inrättningen af det christeliga året. Han het Odd, kallades Stjerne-Odd (Stjörnu-Oddi) och anses ha lefvat omkrng år 1000. Rimbegla, Præfat. och c. 16. P. I.
106. Fjölner af Fjöld, Fjöll, det Tyska Viel.
107. Veckodagarnes namn af Sol, Sunna (Söndag), Måne (Måndag), Tyr, i genitiven Tys (Tysdag, Tisdag), Oden (Odensdag, Onsdag), Thor (Thorsdag), Frey eller Freya (Fredag), Laugr, Lögr, vatten (Lördag, hvilken hos Isländarne äfven het Tvättedag, Þvottdagur — Rimbegla p. 42 —) och hvilka, med undantag af den sjunde dagen, som likväl hos Engelsmän och Nederländare heter Saturday, Saturdag, (det Romerska dies Saturni) motsvara de latinska dies Solis, Lunæ, Mercurii, Jovis, Veneris — en ordning, som man återfinner hon flera gamla nationer — äro utan tvifvel hedniska i Norden. Mina skäl äro: 1) Osannolikheten deraf, att christne lärare skulle, med efterhärmning af de Romerska hedniska namnen, gifvit sådana, tagna af Nordiskt-hedniska gudar, åt veckodagarna. 2) Ett förbud af Jonas Ögmundsson, som blef förste Biskop i Holum på Island år 1105, att nyttja dessa hedniska dagnamn. Þviat ádr varo eptir i Kristninni miklar oc illar afleifar heidins sidar, er eigi var upprætt ur gudligum akri medan Kristnin var úng, fyrirbaud han stærkliga allar hindrvítur, er fornmenn höfdo tekit af túnglkomum eda dægrum, eda eigna daga vitrum mönnum heidmun; sva som at kalla Tysdag, Odins dag eda Þorsdag, en baud hafa þat dagatal sem helgir fedur hafa sett i ritningum, at kalla annan dag viku, þridia oc sva út: d. ä. „ity att tillförene voro efter i christendomen många och elaka aflefvor af hedna seder, hvilket ej blifvit upprotadt ur den gudomliga åkern, medan christendomen var ung, förböd han starkeligen alla vidskepelser, som fordne män hade tagit af nytänningar och dagar eller att egna dagar åt visa hedniska män, såsom att kalla Tys dag, Odins dag, Thors dag, och böd att hafva det dagatal, som de Helige Fäder hade satt i sina skrifter, och kalla andre dagen i veckan, tredje och så och så vidare.” (Olavius Syntagma de Baptismo p. 190. Jfr. Finni Johannæi Hist. Eccl. Isl. I. 324). 3) Uttryckliga intyg af gamla Engelska författare, såsom Willielmus Malmesburiensis (från förra hälften af 12:te årh. De Gest. Reg. Ang. L. I. c. 1. jfr. Matthæus Westmonasteriensis, Flores Historiar. ad. an. 449), att Anglerne vid ankomsten till Britannien dyrkade Woden och Frea, och redan då efter den förres namn kallade den fjerde, efter den sednares sjette dagen i veckan.
108. Apollinis nomen multiplici interpretatione ad Solem refertur — Ne Martis quidem aut Mercurii aliud esse numen quam Solem — Apud multas gentes stella Mercurii ad Apollinia nomen refertur. Macrobius, Saturnal. L. I. cc. 17, 19. Om Phrygerna: Solem, sub nomine Attinis, ornant fistula et virga: c. 21.
109. Appellationes deorum — — ad Solem certa et arcana ratione referuntur. Macrobius L. I. c. 17. På samma ställe kallas denna uttydning ett: secretum.
110. Jfr. ofvanföre.
111. Så tala de Gamle om ett verldsår, hvilket de kalla Annus maximus och Annus mundanus, under hvilket alla sjernor skola återkomma till det rum de hade i begynnelsen. Hoc autem, ut physici volunt, post annorum quindecim millia peracta contingit, säger Macrobius in Somn. Scip. L. II. c. 11. Detta stora år troddes ha begynt med en verldsflod och skola sluta med en verldsbrand: „nam his alternis temporibus mundus tum exignescere tum exaquescere videtur.” Censorinus, de die natali. c. 18. Uti Indernas Jugs eller verldsåldrar är vanligen 432000 grundtalet. Den första Jug innehåller detta tal 4 gånger, den andra 3, den tredje 2, den fjerde 1 gång. Den fjerdes utgång beskrifves på ett sätt, som liknar den Nordiska Mythens. Då skall neml. Vischnu komma på sin himmelska häst och nedrida de gudlösa konungarna: den sköldpadda, på hvars rygg jorden hvilar, skall sänka sig åt hafsbotten: ormen (midgårdsormen, som efter orden är verldsormen), hvilken sammanhåller henne, skall lossa sin ring, och verlden genom svärd, eld och vatten förgås. Derefter skall en ny jord och en ny verldsålder begynna, när solen, månen och planeterna råka hvarandra i samma tecken af djurkretsen. Palmblad, om Hind. fornhäfd. Svea II. 153. Talet 432000 förekommer äfven i den Nordiska Mythologien. I Grimnismál, samma sång, som innehåller läran om de 12 guda- eller solhusen, säges nemligen str. 23, att till den sista striden, som föregår verldsbrenden, skola 800 Einheriar utgå ur hvarje af Valhalls 540 dörrar. Talen multiplicerade med hvarandra göra 432000: hvilket har gifvit Professor Cronstrand (Vet. Acad. Handl. 1822) anledning att i en interessant uppsats (Försök att förklara Indernas verldsåldrar) utveckla den Astronomiska betydelsen af detta tal. Invändningen att våra förfäder räknade 120 på hundradet är ej afgörande, då sjelfva räkensättet efter tio tolfter på hundradet visar att Decimalsystemet var dem bekant. Derföre är ock den senare förekommande skillnaden emellan det stora och lilla hundrade troligen gammal.
112. Ty bägge — eller någon annan deremot svarande motsats — ingå i alla mythiska Kosmogonier. Quippe ubi temperiem sumsere humorque calorque, — Concipiunt, et ab his oriuntur cuncta duobus — Ovidius, Metamorph. L. I. vv. 430, 431.
113. YnglingaSaga, c. 10.
114. Att äfven gudarne i den sista striden blott såsom gudar förgås, och att de sålunda förgångne just derföre af den Nordiska Mythologien ej vidare nämnas, är tydligt deraf, att gudarna sjelfve äro mensklighetens representanter; men hvarje menniska skulle, enligt samma läras uttryckeliga vitsord, lefva i någon verld evinnerligen.
115. Intelligi debet, calidum illud atque igneum ita in omni fusum esse natura, ut in eo insit procreandi vis et causa gignendi. — Necesse est illud etiam, in quo sit totius naturæ principatus, esse omnium optimum, omniumque rerum potestate, dominatuque dignissimum. — Quapropter, quoniam ex mundi ardore motus omnis oritur, is autem ardor non alieno impulsu, sed sua sponte movetur: animus sit necesse est. Stoikern Balbus hos Cicero, De Natura Deorum L. II., jfr. cc. 10, 11, 12.
116. Ibid. cc. 15, 16.
117. Discors concordia fœtibus apta. Ovidius Metamorph. L. I. v. 433.
118. Edda Dæmis. 23. Niord är en fiskgud, såsom flere Asiatiske. Jfr. Skalda s. 103.

119. „Det är min tröst,
     då jag långt ifrån
     som gisslan gafs till gudarna,
     att jag aflade en son
     hvilken ingen tadlar
     och som främst är bland Asar” —

     säger Njord om sin son Frey i Ægisdrecka str. 35.

120. „Veraldar god.” YnglingaSaga c. 13.
121. Ibid.
122. Frey hade en dag satt sig i Hlidskjalf, Odens högsäte, och skådade ut öfver all land. Då fick han se en jättedotter, Gerda, så skön, att då hon upplyfte sina armar, lyste deraf luft och haf och hela verlden. Frey, slagen af kärlek, måste, för att bekomma henne, bortge sitt svärd. Jfr. Skirnisför och Edda Dæmis. 27. — På samma sätt voro utan tvifvel Frigg och Freya, ehuru till bemärkelsen beslägtade, i olika mening de förnämsta bland Asyniorna. Den förra är född af Fjörgvin (lifvets vän), en poetisk benämning på jorden (Glossar. till d. äldre Edda I. 489. Edda Dæmis. 9): den senare är Njords dotter. De gamle tala om fyra Veneres. Den andra i ordningen var den, som föddes af hafvets skum. Cicero, de Nat. Deor. L. III. c. 23.
123. „hinn froþi.” Skirnisför str. 1, 2.
124. Saxo, L. III. p. 42. Dermed öfverensstämmer att man i Sverige, enligt YnglingaSagan, stundom offrade menniskor för årsvext, d. v. s. åt Frey.
125. De Gamles Venus Libitina, på en gång vällustens och dödens gudinna. Creuzer, l. c. IV. 98. Physici terræ superius hemisphærium, cujus partem incolimus, Veneris appellatione coluerunt; inferius vero hemisphærium terræ Proserpinam vocaverunt. Macrobius Saturnal. L. I. c. 21. Det var denna Venus-Proserpina (Creuzer, IV. 168.), åt hvilken Athenienserne i de äldsta tider gåfvo mennisko-offer (l. c. IV. 346.), liksom ännu Themistocles åt Dionysos eller Bacchus (l. c. III. 234), i grundegenskaper samma gud som Frey. Gudinnan är den stora naturgudinnan, naturens quinnliga princip under mångfaldiga namn, äfven stundom Artemis eller Diana; ty den äldsta Diana var Kärlekens moder. Cicero de Natura Deor. L. III. c. 23. Men åt den Tauriska Artemis flöt ock menniskoblod — Schyticæ non mitior ara Dianæ. Lucanus L. I. — och Romarne hade äfven åt denna offrat menniskor. Gerh. Vossius de Origine et progressu Idololatriæ L. I. p. 262. Äfven den Indiska Bhavani är än lycksalighetens och vattnets gudom, än dödsgudinnan, och dyrkades fordom med mennisko-offer. Palmblad, om Hinduernes Fornhäfder, i Svea II. 117.
126. Denna trollkonst kallades Seid (ordet beslägtadt med sjuda) och var införd af Freya. Yngl.S. cc. 4, 7.
127. De Gamles Venus far med dufvor, den Nordiska med kattor — djur, hvilkas brånad yttrar sig på ett fiendtligt sätt.
128. Följer af Thryms-quida, str. 32.
129. Edda Dæmis. 35. Vör, Var betyder var, grannsynt, aktgifvande.
130. En adsum — rerum Natura parens, elementorum omnium domina, seculorum progenies initialis, summa numinum, regina Manium, prima cœlitum, Deorum, Dearumque facies uniformis. — — quæ cœli luminosa culmina, maris salubria flamina, inferorum deplorata silentia nutibus meis dispenso. Cujus numen unicum multiformi specie, ritu vario, nomine multijugo totus veneratur orbis. Cybele om sig sjelf hos Apulejus, L. XI.
131. Skalda, s. 119.
132. Mytherna om Venus och Adonis, Cybele och Attis (i genitiv. Attinis), Isis och Osiris (jfr. Macrobius l. c. 21), äfvensom om Ceres och Proserpina äro af samma innehåll.
133. Allt hvad som finnes af denna Myth i hvad vi veta om Nordiska gudaläran innehålles i nyss anförda ord ur Edda, Dæmis. 35. En allusion derpå förekommer i YnglingaSagan c. 13.
134. Två hufvud-codices af den yngre Edda, den Upsaliska och den Köpenhamnska kungliga, ha Oden i stället för Odr, då i Skalda talas om Freyas gemål. Ed. Rask. s. 119.
135. Odr betyder häftig, rasande, Björn Haldorson, Isl. Lexic.
136. Wodan, id est Furor. Adam Bremens. c. 233. el. 92. (En annan läsart: Fortior, ger föga någon mening.) Od är det Tyska Wuth. Att eljest Oden, Woden, Guoden, Godan, (namnet förekommer på alla dessa och än flera sätt) är i grunden detsamma som det så vidt utspridda ordet: Gud, har Hallenberg visat. Disquisitio de Origine Nominis Gud ex occasione Nummi Cufici. Stockh. 1796. pp. 57. 71.
137. Yngl. Saga, c. 6.
138. Skalda. ss. 128, 129. Guldet kallas vattnets eld; liksom solen himmelens och luftens eld, „eldr himins oc lopts”. Ibid. p. 126.
139. Strabo, L. XI. p. 499. Ed. Casaub.
140. Skalda s. 119.
141. Sn. Sturleson säger att Vanahem låg vid Tanais, som kallades Tanaquísl eller Vanaquisl (den Vaniske floden) liksom Freya kallades Vanadis, (den Vaniska gudinnan). Men nu förekommer hos de Gamla en Tanaidisk Venus, Aphrodite Tanais, i genitiven Tanaidos (Clemens Alexandrin. Admonitio ad Gentes, p. 43, Ed. Sylburg.) och en Tanaitis dyrkad såsom Kärlekens gudinna af Armenierna, (Eustathius ad Dionysii Periegesin, v. 846, Oxoniæ 1697, p. 257). Häremot har väl blifvit invändt, att detta är den Armeniska och Persiska Anaitis, och att de andra nyss anförda namnen skulle vara falska läsarter, (jfr. Creuzer II. s. 25). De skulle ej då förekomma lika hos tvenne olika författare; och då dyrkan af den Tauriska Diana (i grunden samma gudomlighet) hade spridt sig från nu varande Krim till Rom (Vossius, l. c. I. 162); hvarföre skulle ej den Tanaidiska Veneris dyrkan kunnat tränga till nästgränsande nationer, i synnerhet om dessa tillika kände samma gudinna under andra namn? Hos Clemens Alexandrinus är fråga om en för Perser, Meder och Sarmater gemensam religion; men Diodorus Siculus (II. 90.) talar om Mediska Sarmater. De bodde norr om Kaukasus vid Tanais, och på östra sidan om denna flod, och vi skola snart i dem igenkänna ett med Göterne förbundet folk, Alaner.
142. Völuspá str. 24. Helreid Brynhildar str. 15, der det icke dess mindre äfven har en nationell bemärkelse, liksom YnglingaSagans Godheimar i Suithiod hin mikla. Frey kallas „Fólevaldr goþa” — gudafolkets (eller ock Göternas) styrare, Skirnisför str. 3. Gothar, (Göter) heter på Angel-saxiska Goda.
143. I Vafthrudnismál, str. 12, säges om Skinfaxe, Dagens häst, att han är „hesta beztr meþ reidgotom”, enligt orden, den bästa hästen hos Reidgoterna: så kallades de på fasta landet boende Göter.
144. Gotna-land. Grimnismál str. 2.
145. Gautr och Goti, Gautland och Gotland är detsamma, enligt Skalda I. 195. Gautr är ett Odens namn och i Grimnismál str. 54 säger han sig föra detta „meþ goþom”.
146. Jfr. ofvanföre s. 83.
147. L. VII. p. 290. Han nämner dem jämte Burgunderna, hvilka också voro ett götiskt folk (Burgundiones gens Gothica. Excerpta ex Agathia, Ed. Grotius, p. 532) och äfven fordom tillhört Norden; ty ön Bornholm (hos Isländarna Borgundrholmr, i Ottars och Ulfstens Reseberättelser Burgendaland) har af dem sitt namn. Att ej alla Göther på en gång utvandrade följer redan af hvad vi förr sagt i detta ämne. Tvertom lemningar af Götiska folkstammar funnos ännu länge i Östersjöns södra kustländer och synas der äfven ha blifvit förstärkta af Skandinaviska utflyttningar, tills Letter och Vender i dessa trakter fingo öfverhand; jfr. ofvanföre ss. 110, 120.
148. Trans Lygios Gotones — (Tacitus går här från söder till norr) Protinus deinde ab oceano Rugii. Tacitus, Germ. c. 43. — Rugii autem nutio et ipsa Gotthica est, sed propriis jam olim vivens legibus. Procopius i Grotii öfvers. L. III. p. 309.
149. Gythones i Ptolemæi Sarmatia, hvars vestra gräns är Weichseln.
150. Julius Capitolinus in vita Marci Antonini cc. 14, 22; jfr. ofvanföre s. 111.
151. Dio Cassius L. LXXI: 11, 12. Jordanes de Reb. Get. c. 15.
152. Scyrri, Scirri. Jfr. Ptolemæi Sarmatia ad verum redacta a Gatterer. Commentatt. R. Soc. Gotting. Vol. XII. De omtalas redan af Plinius öster om Weichseln (L. IV. c. 13.), Procopius räknar dem bland Götiska nationer (D. B. G. L. I. p. 139. Ed. Grotii), hvilket bestyrkes af anförare-namn ibland dem, t. e. Vulfo (Ulf), Jordanes c. 54. Hos denna författare förekomma de såsom ett med Göterna förbundet folk norr om Donau; men blefvo, efter uppkommen oenighet, af Östgöterna slagna, c. 53. Scirer nämnas med andra Götiska folk såsom Italiens besegrare under Odoaker. „Odoacer, genere Rugus, Thorcilingorum, Scirorum, Herulorumque turbis munitus Italiam invasit”. Jordanes de Regnor. Success. c. 103. Jfr. de Reb. Get. c. 46. Att Jordanes, D. R. G. c. 50, synes räkna dem ibland Alaniska folk, är, såsom vi få se, intet bevis mot deras Götiska slägtskap. Gatterer anser äfven Ptolemæi Caryones, i grannskapet af Scirerna vid öfra Tanais, för Taruones, Teruingi, ett Götiskt folk. De Sarmatica Lettic. Popul. orig. l. c. §§ 72, 73.
153. Dionysius (Periegesis vv. 302—5) nämner ibland folken emellan Ister och Mæotis äfven Germaner (Γεςμαυοί) och kan dermed blott mena Göter, då han särskildt anför Bastarnerna, hvilka eljest äfven voro en Germanisk Stam och af ålder funnos i dessa trakter. Den nämnde geografen lefde under Augustus, såsom synes af Plinius (Hist. Nat. L. VI, c. 27), som omtalat honom.
154. Procopius D. B. G. L. IV. p. 419. Antiquas Gothorum sedes in regionibus Mæoticæ paludi vicines et inde magis ad Septemtriones sitis quærendas esse, ex pluribus Scriptorum Byzantinorum locis colligitur. Stritter, Memoriæ Populorum olim ad Danubium, Pontum Euxinum etc. e Scriptt. Hist Byzantinæ, T. I. p. 1.
155. Nemligen af de så kallade Gothi Tetraxitæ, som quarblefvo vid Mæotis. Byzantinske författare nämna ännu år 1421 Göter på Krim, hvilket till en del kallades Gothia. Detta omtalas äfven af Venetianska Adelsmannen Josaphat Barbaro vid år 1436, och hans Tyska betjent kunde för invånarna göra sig begriplig. Viaggi fatti da Vinetia alla Tana, in Persia etc. Vinegia 1545 in 8:vo, fol. 18. Ed. Aldina. Busbequius, Kejserlig Legat till Constantinopel i medlet af 16:de seklet, talte vid tvenne personer derifrån. Deras språk hade ännu många rent Götiska ord. (Jfr. Ihres Granskning af dessa i företalet till hans Glossarium och i Reliquiæ Linguæ Geticæ. Ups. 1751). Augerii Gislenii Busbequii Legationis Turcicæ Epistolæ quatuor. Paris 1595. p. 136. Henric Brenner (Epistola ad Eric. Benzelium ad fin. Commentt. Moysis Armeni Stockh. 1723 p. 124), betviflar hela uppgiften, emedan vid hans vistande i dessa trakter, i början af 1700:talet, intet tecken mer fanns af detta språk, som redan förut mycket uppblandadt, då blifvit alldeles utträngdt af Tatariskan. Thunman, (Östl. Völk. s. 333) vill veta att spår af en Götisk Dialect äfven finnes i det gamla Thracien vid det nu varande Silistria.
156. Jordanes. c. 14.
157. Ibid. c. 23. Början af Hermanriks stora Götiska rike infaller vid pass år 335.
158. Hermanaricus, nobilissimus Amalorum. Jordanes c. 23. — Eddornas Jormunrek.
159. Bastarnerne, säger Strabo L. VII. p. 306, voro nästan Germaner. Plinius, Hist. Nat. L. IV. c. 14., räknar dem till den 5:te afdelningen af de Germaniska folken. Tacitus säger, att de genom ömsesidiga giftermål antagit något af Sarmaternas seder. „Sermone, cultu, sede ac domiciliis ut Germani agunt. — — Procerum (al ceterum) connubiis mixtis non nihil in Sarmatarum habitum fœdantur”. German. c. 46. De nämnas först i Historien såsom intagande det inre landet vid Dnieper, och derifrån till Karpatiska bergen; en del förekomma vid Donaus utlopp. Flera Bastarniska folk anföras såsom med Göterna förbundna, hvarom jfr. Cluver, German. Ant. L. III. 187.
160. Alanerne kallas af Procopius, som kände Alaner och Göter af eget umgänge, ett Götiskt folk. „Vandali ad Mæotidem veteres habuerut sedes: inde fame pressi ad Germanos, qui nunc Franci dicuntur, Rhenique partes se tulere, adscitis Alanis, Gothica et ipsa natione”. Vandal. p. 9. i Grotii öfversättn. Jfr. de Bello Goth. p. 139. Ibland Göterna finna vi dem också under nästan alla de krig, som sluteligen medförde Vestromerska rikets undergång. De deltogo i det Marcomanniska (Julius Capitol. in vita Marci Antonini c. 22.), i det Götiska mot Kejsar Valens (Ammian. Marcell. L. XXXI. c. 35). Vi finna Alaner bland Vestgöterna i Gallien (Jordanes de Reb. Get. c. 43). Alaner följde Vandalerna ifrån Pannonien till Spanien och vidare till Africa (Jordanes c. 31. Procopius, Vandal. L. I. p. 18.) och sammansmälte der med dem, likväl så, att Alanernas namn äfven bibehölls i Vandaliska kungatiteln (Stritter, Alanica ex Scriptt. Byx. l. c. IV. 219). — Jordanes, egenteligen född Alan, (c. 50), säger sig likväl vara af Götisk härkomst (c. 60). Hos honom ses äfven att Alaniske Förste-döttrar voro den Amaliska eller Götiskt-kungliga ätten genom giftermål förbundna (c. 50). Sådana förbindelser nämnas mer än en gång mellan bägge folken. Maximinus, som år 235 blef Romersk Kejsare, hade en Götisk far och en Alanisk mor. Jul. Capitol. in vita Max. c. 1. — Denna Alanernas Götiska benämning kan ej sägas vara af lika beskaffenhet med den obestämda Skythiska, hvilken eljest tillegnas både Göter och Alaner. Redan i Plinii den äldres tid hade Skythernas namn upphört att utmärka ett eget folk, och „prisca illa appellatio” tillades blott de aflägsnaste, nästan okända nordiska nationer (Hist. Nat. L. IV. c. 12). Den förr nämnde Josephat Barbaro (Viaggio alla Tana. fol. 18) fann ännu vid Mæotis ett Gothia och ett Alana, och bägge folken så blandade, att deraf äfven ett blandadt namn Gotitalani (Goti-t-alani) uppstått. Alanerne, säger han, hade varit äldst i dessa trakter, Göterne hade kommit såsom eröfrare. Trakten var uppfylld af ättehögar, (monticelli fatti à mano, liquali sono in segno di sepolture; l. c. fol. 4).
161. Den förste Romerske författare, som nämner Göterna under namnet Gothi, säger att de ock kallades Getæ, (Spartianus in vita Caracallæ c. 10). Procopius berättar att Göterna sades vara ett Getiskt folk. „Geticum genus Gothos esse ajunt” (D. B. G. L. I. p. 207). En mängd ställen af dylikt innehåll hos sednare Romerska och hos Byzantinska författare, finnas samlade hos Sheringham, de Origine Anglorum. Cantabrig. 1670. c. 9. Till bevis för satsen att Göter och Geter äro samma folk åberopar Jordanes (c. 9) Orosius, som också (Hist. L. I. c. 16) säger: „Getæ illi, qui et nunc Gothi”. — För öfrigt, ehuru mycket än Jordanes far vilse, då han i Geterna ser sina från Norden utvandrade Göter, så bevisa dock flera ställen hos honom, att under den tid af mer än tre och ett halft århundrade, allt ifrån Marcomanniska kriget, som Götiska folk i Dacien, Mœcien och Thracien bott ibland Geter såsom grannar och herskare (för att ej nämna sannolikheten af deras äldre gemenskap vid Pontus, bägges traditioner och äfven lagar sammansmält. Så säger han (c. 13), att Göterne efter en seger öfver Romerska Generalen Fuscus, i Kejsar Domitiani tid, förliknat sina konungar med halfgudar eller Asar (Anses), och uppräknar derpå ur Götiska sånger deras genealogi. Men detta Romerska krig under Domitianus fördes emot Dacerna (Suetonius in Domitian. c. 6), såsom Geterne af Romarne kallades (Getæ Daci Romanis dicti. Plinius L. IV. c. 12). Ännu i Jordanis tid funnos hos Göterna lagar, kallade Bellagines (c. 11.), hvilka ansågos ha blifvit stiftade af Diceneus, under Götiska konungen Borbista. Strabo känner bägge dessa män; och omtalar den förstnämnda (Dekæneos, L. VII. p. 298. L. XVI. p. 762), såsom en Präst och Spåman, hvilken hos Geterna, enligt deras sed liksom fordom Zamolxis, äfven förde Gudens namn hvars präst han var — den senare (Byrebistas, ibid.) såsom Geternas konung. Åt Geterna hade således äfven Diceneus gifvit det af Jordanes omtalta namnet (Capillati — de hårrike), hvilket Göterne ännu i Jordanis tid firade i sina sånger („quod nomen Gothi pro magno suscipientes adhuc hodie suis cantionibus reminiscuntur”. Jordanes c. 11). Att denna blandning av Getiska och Götiska minnen ej endast var ett misstag af Jordanes, ses således af hans egna åberopanden på hvad som hos hans eget folk, i hans egen tid, var antaget och gällde.
162. Geterna finna vi först i Thracien (hvilket beboddes af ett folk under flera namn. Pomp. Mela L. II. c. 2). Herodot omtalar dem söder om Donau (L. IV. c. 93), såsom de tappraste och rättfärdigaste af Thrakerna. De utbredde sig sedermera på norra sidan om denna flod, sedan de derifrån fördrifvit Skytherna och sträckte sig i århundradet före Christus ända till Dniepern, der de då, såsom Strabo berättar, intagit Olbia och flera andra städer vid Svarta hafvet.
163. Jfr. så väl härom, som om Götiskans syskonskap med Grekiskan och Latin, Rask, Undersögelse om det gamle Nordiske eller Isländske Sprogs Oprindelse, Kjöbenh. 1818, s. 159 ff.
164. Creuzer l. c. II. 285, 294, 295.
165. Alanerna, hvilkas gamla hemvist sättas vid Kaukasus och Kaspiska hafvet, finna vi redan i första århundradet efter Chr. äfven öfvergångna till Europa (Dionysii Periegesis v. 305), hvarefter de sedermera omtalas på båda sidor om Tanais (partiti per utramque mundi plagam Alani. Ammian. Marcellin. L. XXX. cc. 5, 6). Med Göter och Vandaler draga de sedermera åt södra och vestra Europa, ja till Africa; dock har en del quarblifvit vid Kaukasus, i hvars östliga trakter de i 6:te årh. omtalas såsom ett fritt, med Perserna förbundet folk (Procopius D. B. G. L. IV. p. 415. Ed Grotii), men deremot i det 10:de såsom boende på norra sidan om denna bergskedja (Constantin. Porphyrogennets hos Stritter l. c. T. IV. p. 396). Der nämna dem Arabiske geografer i samma århundrade under namn af Alaner eller Asar (Histoire des Mongoles depuis Tchinguiz-Khan jusqu’à Timour-Lanc. Paris 1824. T. I. pp. 693, 696). Juden Benjamin af Tudela sätter i 12:te årh. landet och folket Alan vid Kaukasus (Itinerarium Benjamini Tudelensis ex hebraico latinum factum, Antwerp. 1575, p. 68). Alaner eller Asar (Alains ou Asses) kallas de ock i Reseberättelsen af Franciscaner-munken Jean Du Plan Carpin, som år 1246 sändes från Påfven Innocens IV till Mongolernas Khan (Voyages en Asie. Collect. de Bereron. Haye 1735. T. I. p. 58). Venetianaren Josaphat Barbaro, som ifrån 1436 i 16 år uppehöll sig i deras grannskap, säger, att Alanerne sjelfve nämnde sig så. La (Alania é derivata da i populi detti Alani, liquali nella lor lingua si chiamano As. Viaggio alla Tana, fol. 4.) Dessa Alaners identitet med de nuvarande Osseterna på Kaukasus har Klaproth (Reise in den Kaukasus 1. 66 och Asia Polyglotta s. 83) bevisat. Enligt deras egna traditioner ha de fordom sträckt sig ända till Tanais. För Mongolerna, som i det 13:de seklet bekrigade och underkufvade dem, synas de sedermera ha dragit sig tillbaka i bergen. Likväl fann Josaphat Barbaro i 15:de årh. dem ännu vid Mæotis. Sjelfve kalla de sig Iron, hvilket både påminner derom, att Iran är Persiens och Mediens gamla, ännu i Orienten gällande namn, och om Diodori Siculi (L. II. p. 90) och Plinii (L. VI. c. 7) berättelser, att Sarmater funnos vid Tanais, som voro af Mediskt ursprung. Deras språk, ehuru uppblandadt genom den stora mängd af tungomål, som af ålder funnos vid Kaukasus, går likväl de Mediskt-Persiska närmast (Asia Polyglotta, Paris 1823. s. 83 ff.), hvilkas förvandtskap med de Götiskt-Germaniska åter är erkänd. Ibland 317 af Klaproth (l. c.) anförda Ossetiska ord äro, vid närmare granskning, 61 Götiska, således 1⁄5. Tilläggas kan, att ord, hvilkas föremål saknas i Norden, äro särskildt bevisande för gemenskap med sydliga folk, i hvilkas tungomål samma ord återfinnas. Elefant heter i det gamla Nordiska språket Fil (Björn Haldorsons Isl. Lex.). Ordet är detsamma med det Ossetiska och Persiska Pil (med den så ofta förekommande förvexlingen af p och f), och har samma betydelse så i dessa språk. (Klaproth, Reise in den Kaukasus II. 208), som i det Indiska Sanskrit, der det skrifves Pilu; men i Arabiskan åter Fil. A. W. Schlegel, Ind. Biblioth. 1 B. 2 H. ss. 209, 211.
166. Henric Brenner följde år 1697 Fabricius, hvilken af K. Carl XI sändes som Legat till Persiska hofvet och lemnades der, för att följa det Persiska Sändebudet Sarug Chanbeg till Sverige. De togo vägen öfver Kaukasus 1699, men blefvo vid inträdet inom Ryska gränsen fångne, och Brenner quarhållen tills efter Nystadska freden, då han vid sin återkomst blef Bibliothecarius vid Kgl. Bibliotheket i Stockholm, och dog 1732. Han hade hört att Alaner ännu funnos på Kaukasus. „Cum ego in monte Caucaso inter Tataros, Komuckos vel Dagestanos versarer atque in castris eorum essem, satis certus fieri potui in montibus illis adhuc habitare Alanos”. Notæ in Epitom. Commentt. Moysis Armeni. Stockh. 1723, p. 87.
167. Klaproth, Reise in den Kaukasus II, 608, och Asia Polyglotta s. 83.
168. „Solium Alanorum” — Abilfeda i Reiskes öfvers. hos Büsching, Magaz. V. 315.
169. Moses af Khorene, Histor. Armen. L. II. c. 47. p. 162.
170. Ritter, Erdkunde II. 845. — Äfven enligt Osseternas egna traditioner. Klaproth Reise in d. Kaukasus I. 67, 69.
171. I de Ryska Krönikorna förekomma de under namn af Jasser. Karamsin, Ryska Rikets Historia, Tyska öfvers. Riga 1820. I. 224.
172. Oss enligt Klaproth l. c. p. 68. Till uttalet alldeles samma ord, som det Nordiska Áss (läs: Åss) nomin. sing. af Æsir, (Asar).
173. Af Georgierna kallas de Osi, men deras boningsplatser Osethi, hvaraf namnet Osseter uppstått.