Hoppa till innehållet

Svea rikes häfder/Kapitel 8 - Ynglingasagan

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fortsättning
Svea Rikes häfder
av Erik Gustaf Geijer
Ynglingasagan
 Konungalängden under Ynglingaätten  →


[ 380 ]

VIII.
Ynglinga-Sagan.

Vi ha sett att i den Nordiska Mythologien ej en eller några få enskilda författare, utan i sjelfva verket en hel tidsålder talar till oss. Det samma gäller äfven om de mer Historiska Urkunderna för Nordens forntid. Men i det ena som andra [ 381 ]afseendet har ett namn företrädesvis öfvergått till efterverlden. — Detta namn är Snorre Sturleson[1]. — Emedan hans Samling af de [ 382 ]Nordiska Konungasagorna eller Heimskringla (så kallad efter de första orden i företalet) länge var bekant, under det de källor, hvarur den blifvit hämtad, ännu föga blifvit granskade, och de otryckta samlingar, som med den samma kunde jämnföras, föga kändes, stadgade sig äfven i allmänhet den öfvertygelse, att den förra vore ett sjelfständigt verk, af författaren efter gamla skaldesånger och trovärdiga mäns berättelser sjelf sammansatt, blott med ledning, särdeles i hänseende till tideräkningen, af äldre arbeten, såsom Are Frodes, hvilka i företalet åberopas. Förhållandet är ej alldeles sådant. Hvad Snorre Sturleson i detta sitt företal anför om Nordiska Konungasagornas ursprung ur berättelser och sånger, angår mera dessa redan före honom skrifna Sagors uppkomst i allmänhet, än hans egen åtgärd, hvilken, såsom nyare undersökningar[2] utvisa, mest inskränkt sig till Ordnande och Samling. Derföre säger han ock sjelf om [ 383 ]sitt eget arbete, att han deri „låtit skrifva fornsagor om de höfdingar, som haft rike i Nordlanden”[3]. Jämnförelsen med hans ännu till en del bibehållna källor, röjer att han i dessa blott förbigått det alltför vidlöftiga, det mindre vigtiga, det otroliga, men för öfrigt utan betänkande ordagrannt låtit afskrifva hvad han ej funnit anledning att rätta, och att således stil och berättelse ingalunda äro hans, utan de merendels okända Sagoskrifvarnes, som derutinnan under den äldre perioden så liknade hvarandra, att framställningen tillhör tidsåldern i allmänhet[4]. Så som de historiska sagorna i allmänhet uppstodo hos Isländarne, så ha äfven de Nordiska Konungasagorna bildat sig, utan egentlig författare, ur skaldernas quäden och den muntliga berättelsen, tills de slutligen blefvo i skrift författade. Enskilde lärde män, såsom Presterne Sämund och Are, hade redan tidigt i dessa berättelser sökt införa kronologisk ordning och bestämma tidräkningen; och efter hand uppkommo flera Samlingar af de Nordiska Konungasagorna, bland hvilka Heimskringla är den yppersta. Men detta dess inre värde [ 384 ]och det företrädet att vara föranstaltad af en bland Islands största och snillrikaste män är ej det enda, som utmärker denna samling. Den sträcker sig också i tiden längre tillbaka än någon af de öfriga ännu bibehållna. Ingen af dessa handskriftliga samlingar går längre än till Harald Hårfagers fader[5]. Sämunds Annaler, Ares Norrska Krönika, bägge förlorade, synas ej heller sträckt sig längre[6], [ 385 ]ehuru den senare förer sitt eget slägtregister genom Ynglinga-ätten till Asarna. Norrske Munken Theodoric säger sig af Isländarna ha lärt sin första kronologiska uppgift, nemligen den ungefärliga tiden för begynnelsen af Harald Hårfagers regering[7]. De hade således ej kunnat lära honom någon äldre tidsbestämning. Snorre Sturleson, som tyckes ha skiljt sig ifrån sina föregångare genom ett större afseende på skaldernas vittnesbörd[8], [ 386 ]bestämmer sjelf Harald Hårfagers epok såsom den, från hvilken man hade samtida intyg af välbekanta Skalder att åberopa[9]. Men om nu det egenteligen historiska minnet börjar med samtida eller åtminstone från händelserna ej allt för långt aflägsna vittnens intyganden, så är den historiska tidens början hos Isländarna äfven härigenom bestämd. Den infaller i 9:de århundradet och sammanfaller med Islands eget bebyggande, hvilket naturligen var den vigtigaste tidpunkten för folket, och genom Are Frode hade den blifvit kronologiskt bestämd. Hvad sedermera skedde på deras egen ö, eller sig tilldrog i den öfriga Norden, med hvilken de stodo i oupphörlig förbindelse, derom lefde hos dem en erinring, hvars friskhet ej hann blekna innan [ 387 ]den öfvergick i skrift. Om den tid som föregick deras eget samhälles stiftelse skulle deras minnen nödvändigt vara sparsammare, dunklare. De inskränkte sig i synnerhet till de underrättelser, som hos dem bibehållit sig angående deras Skandinaviska anor. De förnämsta Isländska slägters historiska sagor äro ej heller derom serdeles mångordiga, och anföra af förfädrens slägtlinea före Islands bebyggelse, sällan mer än tre eller fyra leder. — Hvad skola vi då dömma om Ynglingasagans trettio ätteleder före Harald Hårfager? Hvad om den historia om nio århundraden, hvilken man härpå velat bygga? — Frågan fordrar en pröfning af denna Saga både till form och innehåll.

Ynglingasagan, säger Snorre Sturleson, var skrifven efter ett quäde af Thiodolf den vise från Hvine[10], hofskald hos Konung Harald Hårfager i Norrige, och den hade sedan blifvit förökt efter „lärde mäns” berättelser. Redan dessa uttryck synas häntyda derpå, att denna Saga liksom de öfriga Konungasagor, hvilka Sturleson upptagit i sin samling, före honom funnits skrifven; hvilket nyare forskare äfven antagit. Från sjelfva [ 388 ]Ynglingasagan ha de åter velat urskilja de första tretton kapitlen, som angå Odens och Asarnes invandring[11]. Ett ibland skälen är, att Thiodolfs quäde först åberopas vid Fjolner, den förste Ynglingen och son af den Yngve Frey, som skall gifvit hela ätten sitt namn; då deremot om de förutgående personer och händelser, — då man undantar en strof om Gefion af Brage den gamle[12] — inga skalders vittnesbörd anföras, ej heller gerna kunnat åberopas, emedan i skaldernas behandling af Mytherna, Asarne framställas såsom gudar, då de deremot i Ynglingasagan uppträda såsom historiske personer. Häraf har man velat sluta, att de första tretton kapitlen af Ynglingasagan äro ett senare tillägg, och af Snorre Sturlesons egen hand[13]. — Vi kunna ej dela denna sista tanka. Att företalet till Heimskringla, hvilket i synnerhet redogör för Ynglingasagans uppkomst, är af Snorre Sturleson sjelf författadt, derom kan intet tvifvel uppstå. Men nu förekomma olikheter emellan detta företals uppgifter och Ynglingasagans egna[14], hvilka visa att [ 389 ]företalets författare ettdera följt andra traditioner, eller — hvilket dock synes mindre troligt — i några omständigheter sjelf misstagit sig om Sagans innehåll. Hardt nära omöjligt är i alla fall, att dessa hvarandra motsägande uppgifter innom få blad kunnat flyta ur samma penna. Å andra sidan kan man anse för afgjordt, att de första tretton kapitlen ej kunnat tillhöra den ursprungligen på Thiodolfs quäde grundade Ynglingasagan. Sannolikt har denna Skald nöjt sig med att, enligt gammal Nordisk tro, föra sin konungaätts anor till Gudarna. Hvad om dessa för öfrigt här förmäles är tydligen en historisk förklaring af Mytherna, som ej låg i Skaldernas föreställningssätt. Hela framställningen i denna del af Sagan påminner dessutom allt för mycket om Medeltidens lärdom, att vi ej just här skulle igenkänna den beståndsdel, hvilken [ 390 ]Snorre Sturleson sjelf angifver, då han säger „att Ynglingasagan blifvit förökt efter lärde mäns berättelser”[15]. Detta visar sig redan i sjelfva början, vid beskrifningen om ländernas läge och verldsdelarne[16], i hvilken man vida mindre igenkänner Nordboens egen på vidsträckta resor grundade erfarenhet, än en ur böcker hämtad lärdom. Tanais, såsom gräns emellan Europa och Asien[17], denna flods ursprung „från de fjäll mot Norden, som äro utanföre alla bebyggda orter”, (det vill säga ur de Ripæiska bergen) äro föreställningar ärfda ur den gamla Geografien. Serkland, ett namn hvarmed Afrika, men äfven flera mot Söder belägna länder betecknades[18], är utan tvifvel de Gamles Serica, Blåland, hvars södra del för hetta ej är [ 391 ]beboelig, Ethopien: det stora Suithiod, är både till namn och betydelse detsamma som det gamla Scythia magna[19], hvilket af andra Isländare äfven uttryckeligen anmärkes[20]. Betänker man nu, att sjelfva namnen Asar och Asgård redan äro nog att leda tanken på Asien[21], äfven utan [ 392 ]något verkligt sammanhang dem emellan; så fattas föga, att ej hela berättelsen om den Asiatiska Invandringen i Norden skulle kunna från början förklaras såsom en lärd gissning, till halten jämngod med flera andra dylika, hvilka, i fråga om folkslagens härkomst, Medeltidens krönikeskrifvare ur en inskränkt och missförstådd läsning hämtat.

Vi ha genast på ett ställe anfört allt hvad som talar för denna tanka, och måste så vida bekänna oss sjelfva till densamma, som äfven vi ej kunna låta Ynglingasagans berättelse i och för sig sjelf gälla såsom ett historiskt intyg, hvarföre den gemenligen blifvit ansedd. Dess nyktra, förståndiga utseende af ren historisk framstställning har utan tvifvel bidragit dertill; men just detta gör den inför en skarpare granskning misstänkt. Ty ej utan skäl har blifvit anmärkt:[22] minst i denna form af enkel historisk berättelse hade minnet af så [ 393 ]gamla händelser genom tolf eller tretton århundraden, (såsom vanligen antages), kunnat bibehålla sig, tills en Isländare efter år 1100 fattade det i pennan. Erinringen deraf, om den fanns, hade utan tvifvel, liksom all annan, hemfallit åt Skalderna och så mycket snarare blifvit smyckad i Mythens drägt, som här är fråga om samma varelser, hvilka i Mythologien framstå såsom Nordens Gudar. Vi äga således i hvad Ynglingasagan om dessa väsenden förmäler näppeligen någon ursprunglig tradition, åtminstone ej i dess äkta gestalt, utan en senare lärd förklaring, som tillika möjligen har större slägtskap med den illa beryktade, i företalet till den yngre Edda, än man vid första påseendet skulle förmoda[23]. [ 394 ]Betraktar man dessa uppgifter i och för sig sjelfva, så måste medgifvas, att de blott äro fullgiltiga intyg om deras författares föreställningssätt, och alldeles ej kunna vittna för sjelfva saken; — så vida ej denna kan på annat sätt bevisas. Skulle likväl ett sådant bevis kunna gifvas, så vore det i sanning vida besynnerligare, om ett blott lyckskott hade tillvägabragt denna öfverensstämmelse emellan rätta förhållandet och de Isländska berättelserna, än att antaga, det i dessa en verklig (lät vara dunkel, och för missförstånd utsatt) erinring om händelsen bibehållit sig.

Ett sådant bevis, om det kan föras, måste hämtas ur andra intyg om ett Asiatiskt ursprung för Nordens Gudar eller Folk, — ur sammanstämmande historiska omständigheter, hvilka äga så mycken mer vigt, om de för Isländarna sjelfva varit okände: — slutligen ur den gamla Nordiska Gudaläran sjelf, i fall denna innom sig bär något vittne om sina anor. — Hvad det första beträffar, så saknas ej helt och hållet andra vittnesbörd, som röja att denna mening hvarken var sluten inom sjelfva Island, ej heller der inskränkt till en eller annan af den tidens lärda. Flere Isländska sagor och skrifter nämna den [ 395 ]tydligen såsom välbekant[24]. Ibland dessa förtjenar den korta berättelse, som förekommer i Olof Tryggvasons Saga, och är äldre än Sturleson, en särskild uppmärksamhet; ehuru äfventyrligt berättelsen är föranledd, då den lägges i Thors mun, som skall uppenbarat sig för konungen[25]. Dess mening inskränker sig till den sägen, att en stor förändring fordom skett i Norden genom en invandring „ur verldens östra del”: den nämner detta under omständigheter, som påminna om de mythiska sångerna[26], och är fri från all slags lärd förklaring. Vi kunna således ej medge det påståendet[27], att allt minne om en sådan händelse i Norden, [ 396 ]nödvändigt skulle försvunnit, i synnerhet som så mycket af Nordens gamla skalder gått förloradt, och äfven gamla utländske författare, utan allt sammanhang med Isländarna, hänvisa på den Odiniska Religionens ursprung från Östern och Asiens grannskap. Longobarden Paulus Warnefridi, i nionde århundradet, vet att Wodan, hvilken af alla Tyska folk skall blifvit dyrkad såsom Gud, säges fordom varit i Grekland[28], hvilket hos Medeltidens Annalister innefattar flera af Europas östliga länder: vi ha redan sett, att Saxo med sitt Byzantinska Asgård uttrycker en dylik tanka, och utan tvifvel träffa vi blott en lärd förklädning af samma tradition hos en annan krönikeskrifvare, Norrmanniske Annalisten Dudo, i tionde århundradet, som berättar att Danskarne sjelfve utgåfvo sig för afkomlingar af Trojaner[29]. — Hvad det andra angår, så äro åtskilliga historiskt bestyrkande omständigheter redan i det föregående anförda och flera kunna tilläggas. Vi ha vid Tanais och Kaukasus i sjelfva verket igenfunnit ett gammalt, med Göterna nära förbundet, och dem på deras vandringar [ 397 ]beledsagande folk, som kallas Asar, hvars Förstar tillskrefvo sig gudomlig härkomst, hvilket sjelfva namnet äfven synes innebära[30]; och det är ej blott från Medeltidens författare i Orienten och Europa som detta namn återljuder. Redan Strabo sätter ett Asia uti inskränktare bemärkelse vid östra sidan af Mæotis[31] samt Kimmeriska Bosporen, och dersammmastädes folket Aspurgianer[32], [ 398 ]efter orden invånare i Asburg[33] eller Asgård; och blicken härifrån skulle kunna leda oss både till Grekland och tillika så långt i Orienten tillbaka som behagas; ty här funnos flera Grekiska handelsplatser[34], till dessa trakter gingo af ålder Indiska handelsvägar[35], och en äfven till namnet Indisk landsträcka, och ett Indiskt folk gränsade till dessa gamla Aspurgianer[36]. — Men det [ 399 ]afgörande beviset för sitt ursprung utom Norden bär den Nordiska Gudaläran inom sig sjelf. Ej blott enskilda af oss redan anmärkta drag — såsom erinringen om guldförande floder — bestyrka detta; hela dess verldsåskådning har utan tvifvel först bildat sig under en sydligare himmel, först blifvit lyst af en varmare sol. Vi ha redan anmärkt den dubbla föreställning af på en gång Ljusets och Mörkrets region, Vidundrens hem och de Lycksaligas boning, hvarunder Norden i Grekers, Romares och andra Mythologier förekomma. Man måste medge, att svårligen denna föreställning i någondera bemärkelsen kunnat först utbilda sig i den verkliga Norden, utan snarare är grundad på sydligare folks obekantskap dermed, som gaf inbildningskraften fritt spelrum, och tillät den att på [ 400 ]vissa allmänna naturförhållanden (såsom Nordens längre både Dag och Natt), uppföra sin byggnad. Nu saknas väl ej heller hos våra förfäder denna dubbla föreställning, hvilken de lämpade på ännu nordligare länder, än dem de sjelfva bebodde[37]; men de räknade sig dock sjelfva för Nordboer, sitt land till „Nordhälften af jorden”: och då är det föga begripligt, huru just i deras egen gudalära den elaka bemärkelsen af Norden i allmänhet, kunde vara den rådande, om sjelfva läran först uppstått i omgifningen af en nordisk natur. — Norden sjelf är i denna Nordiska Gudalära det Ondas princip. I Norden är det kalla, töckniga Nifelheim med brunnen Hvergelmer, ur hvilken giftströmmar flyta, och i hvars djup den store ormen Nidhögg, bland oräkneliga andra, ligger och gnager verldsträdets rot[38]. I Norden är Hels underjordiska [ 401 ]boning Dvergarnas och Svartalfernas hem. I Norden bo Rimthurssarne eller Frost-Jättarne; det Ondas Dæmoner, Gudars och menniskors fiender. En mur, hvilken de ständigt hota att genombryta[39], skiljer dem från den medlersta delen af jorden, der Asgård ligger midt i Verlden[40] och Gudafolket bor. Hela denna verldsställning är det gamla Iran och det medlersta Hög-Asien egen[41]. Den förekommer åtminstone ej så bestämdt [ 402 ]hos Inder, eller Greker och Romare, i hvilkas Myther Nordens heliga bemärkelse snarare öfverväger[42]: den tillhör i synnerhet den gamla Mediskt-Persiska religionen, med hvars karakter den [ 403 ]Nordiska i många afseenden öfverensstämmer, och hvars bildlösa dyrkan[43] äfven synes ha varit dennas äldre form, sådan Tacitus ännu fann den hos Germanerna[44], sådan den visar sig uti den naturtjenst, som låg våra förfäders Gudalära till grund, sådan den framlyser i den dyrkan de fortforo att visa himlaljusen, elden, floder, källor, berg, stenar och lundar[45]; ehuru denna gudstjenst tidigt synes ha blifvit [ 404 ]blandad med bilddyrkan. Gudaläran, språkens bibehållna slägtskap, lika folknamn[46], leda oss att i dessa trakter förmoda det hemland, der våra förfäder en gång skiljt sig från äldre stamförvandter, och, af okända orsaker tvungne, dragit sig åt Norden.

Läran förer således med sig sjelf ej otydliga bevis om sitt ursprung; och att den i Norden blifvit införd, derom vittna dess erinringar af fordna Religionskrig. Ett af dessa, nemligen det genom en förlikning slutade kriget med Vanerna, kan väl nu mera blott till sin religiösa, svårligen till [ 405 ]sin historiska, halt bestämmas och faller troligen utom Norden[47]. Ett annat deremot, nemligen striden med de så kallade Jotnarna, hvilken genomgår alla de gamla mytherna, har tydligen en både [ 406 ]mythologisk och historisk bemärkelse. I det förra afseendet äro Jotnarne dels symboler af fiendtliga naturkrafter, dels onda varelser och fiender i allmänhet[48]. Såsom Gudafolkets och menniskornas fiender äro de ock dessa till gestalt och egenskap motsatta. Inbillningskraften har uttryckt [ 407 ]det med att gifva dem än Jättens än Dvergens vidunderliga skepnad. Att beteckna någon med en Jotnisk benämning, var i det gamla Skaldespråket „hädelse eller lastmäle;” och redan detta visar det förhatliga i sjelfva begreppet[49]. Hvilka fiendtliga nationer först utom Norden och i det gamla hemlandet blifvit innefattade under denna allmänna mythologiska föreställning, måste lemnas derhän; men Jotnar ha äfven en bestämd historisk betydelse, och äro utan tvifvel äldre, råare folk i Norden, hvilkas besegrande eller fördrifvande Mytherna och de gamle Skalderne fira. Lemningar af dessa vilda invånare, berättelser om deras fiendtligheter förekomma ännu i den historiska tiden. Adam från Bremen i elfte århundradet, som kände Sverige genom Missionsberättelser och dessutom genom personligt [ 408 ]umgänge med Danska Konungen Sven Ulfson, hvilken här i landet hade gjort krigstjenst i tolf år[50], har hört dem omtalas. Han säger, enligt denna Konungs berättelse, att stundom ett folk plägade hastigt nedstiga till slättlandet från bergen, härja allt, om ej det kraftigaste motstånd skedde, och derpå återgå till sina okända gömslen[51]. Han hade hört mycket derom berättas af åsyna vittnen, tillägger han, hvilket han förbigår för kortheten skull. Upp vid Nordliga hafvet och i Norriges skarpaste fjelltrakter, förmäler han på ett annat ställe, har jag hört att vilda quinnor finnas, och män som endast bebo skogarna, och sällan visa sig; de nyttja vilddjurs hudar till kläder, och deras språk liknar mera ett djuriskt läte än menskligt tal[52]. Af [ 409 ]Isländrarna kallas detta folk Bergsboer, Jotnar, Thursar, Resar, Troll; det säges ha hålor och klyftor till boningar, rå djurhudar till kläder, vara fruktansvärdt för trollkonst och nattliga ströfverier, bortröfva boskap och menniskor, och äga ingen god egenskap utom ordhållighet[53]. Att dessa benämningar, med flera andra[54], ej endast betecknade [ 410 ]inbillningskraftens foster, ehuru denna ofta lånt föremålen sina drag, — att de ej endast hade den bemärkelse vidskepelsen sedermera dervid fästat, utan en verklig, synes deraf, att personer af sådan härkomst omtalas äfven i skrifter af historisk halt[55]. Gå vi ifrån dessa underrättelser tillbaka till [ 411 ]Mytherna, så får deras framställning af kriget med Jotnar, Troll och Thursar ostridigt äfven en historisk betydelse; ja denna visar sig redan omisskänneligt hos de gamla Skalderna sjelfva, till exempel i Ejlif Gudrunasons quäde till Thors ära[56], der denne Gud kallas „fjellvargarnas, bergfolkets, klippans söners, Jotnars och Trolls förkrossare och baneman”, der han prisas såsom „fjellgudens besegrare och omstörtare af de Fornjotiska Gudars altaren”, der han förkunnas ha nedslagit „konungen öfver jordhålornas folk, och att ha öfvervunnit fjellens och Finnarnas höfdinge”. Ett verkligt folknamn inträder här såsom förklaring af de Mythiska och Poetiska benämningarna: denna förklaring bestyrkes deraf, att äfven Snorre Sturleson förklarar [ 412 ]Finne och Jotun för det samma[57]; och vi befinna oss således härmed på Historiens grund. Folket är tydligen de Skrithfinni, hvilka Procopius redan i sjette århundradet hört omtalas ifrån Skandinavien, och hvilka Paullus Warnefridi i det åttonde beskrifver[58]: de samme som Adam från Bremen äfven kallar Skritefingi, och säger att de berättas i löpande[59] vara snabbare än vilddjuren. De bo, enligt hans berättelse, mot Norden emellan Svenskar och Norrmän, i synnerhet i Helsingland; men han nämner dem äfven bredvid Vermländningarna[60]. De drogo således i [ 413 ]elfte århundradet ännu omkring äfven på de sydligare gränsorna emellan Sverige och Norrige, men de förekomma äfven i det inre af båda rikena. I nionde århundradet sägas de i allmänhet ha uppehållit sig på Norrska fjellsträckningarna[61]. I Harald Hårfagers tid nämnas de i södra Norrige[62] och ha äfven fordom funnits i sydliga Sverige; hvarföre en del af Småland kallades ännu i Medeltiden Finweden[63] d. ä. Finskogen, Finheden[64], [ 414 ]Finnia[65] och Finland[66]. Dylika benämningar, äfven i det medlersta Sverige, på orter[67] der eljest hvarken af ålder Finnar omtalas, eller genom senare kolonier blifvit hemstadda, visa deras fordom sydligare vistelse. De tyckas en gång, såsom af gamla berättelser[68] kan slutas, ha sträckt sig ända till Danska öarna; liksom å en annan sida Gamle författare nämna dem söder om Östersjön och öster om Weichseln[69]. Men fast de inom [ 415 ]sjelfva Skandinaviska halfön, i Historiens första dagning, mest synas tillbakaträngda till bergen, visar likväl sjelfva namnet Finnar, eller såsom det heter hos Tacitus, Fenni, att de vid första bekantskapen med våra förfäder bebott ett lågt, träskagtigt land. Ty Fenn eller Fenne, hvilket ej ur deras eget språk kan förklaras, har just denna betydelse i det gamla Nordiska språket[70], liksom äfven i det Angelsaxiska, Engelska[71], Nedersaxiska, Holländska och Frisiska[72]. Men tvenne [ 416 ]sins emellan mycket olika folk förekomma under detta namn: Lapparne, som ännu af Norrmännen kallas Finnar, samt de egentelige Finnarne, i det nordliga Norrige kallade Quener. Hvilket af dessa folk omtala de gamla underrättelserna? Eller månne bägge? — Ehuru Lappska och Finska äro tvenne särskilda språk, visar likväl deras förvandtskap, erkänd äfven af dem, hvilka för öfrigt gjort alla skäl emot bägge folkens slägtskap gällande, att dessa höra till samma hufvudstam[73]. Hvar ock [ 417 ]den stora Finska folkstammens äldsta hemvister varit; dess märkvärdiga utspridning, dess söndersplittrade läge i Europa och Asien, visar, att den blifvit förströdd och omkastad af våldsamma forntida hvälfningar. Derigenom ha stora olikheter inom den samma uppstått. Desse framträda, så i fysiskt som i moraliskt afseende, äfven emellan de nämnda folken, och ha blifvit allt mer utbildade genom den odling Finnarne emottagit. De första historiska spåren af Lappars och Finnars gemenskap med hvarandra röja redan olikhet och söndring; ty Finnar ha på Baltiska Hafvets östra sida, liksom Svenskar och Norrmän på den vestra, allt mer trängt Lapparna åt norden. Flera omständigheter styrka, att Lappar fordom innehaft länder, nu intagna af egenteliga Finnar. Ställen, som erinra om Lappska namnet och folket, finnas i Estland och ännu talrikare i Finland[74]. [ 418 ]Ännu i femtonde århundradet drogo Lappar omkring i Norra Tavastland, öfra Savolax och Österbotten. De ha blifvit småningom utträngda[75], och först i senare tider ha Lapparne för Finska Nybyggare äfven måst vika ur större delen af Kemi Lappmark[76]. — Tschude, ett gammalt Ryskt namn [ 419 ]på Finska stammen, betyder derföre hos Lapparna fiende[77]. I allmänhet äro väl de af Isländarna omtalte Finnar senare tiders Lappar[78], ett namn, som detta folk likväl sjelft icke vill vidkännas. Att de varit den Skandinaviska Nordens urinvånare (i den mening att ingen Historia kan följa dem dit), är sannolikt, så mycket mer som historiska spår visa deras undanträngande allt mer åt Norden. Sjelfve påstå de sig äfven fordom innehaft Sverige[79]. Svensken och Lappen, säga de ock, voro från [ 420 ]början bröder: vid ett uppkommet stormväder vardt den förre förskräckt och sökte skydd under ett bräde, hvaraf Gud lät blifva ett hus, men den senare förblef ute: allt sedan bor Svensken i hus, men Lappen under fria himmelen[80]. — Huru detta nu svaga, okrigiska folk, i våra förfäders erinring kunnat efterlemna en fruktansvärd bild, är en svårighet, som väl till en del försvinner, om man känner inbillningskraftens verksamhet i alla gamla sägner, och dessutom betänker, att detta folk fordom var talrikare, att envishet utgör ett hufvuddrag i dess lynne, att ännu Lappska stammar af resligare vext och stridbarare sinnelag finnas, samt att i allmänhet en fiendes farlighet beror af de omständigheter under hvilka han uppträder, och af de försvarsmedel, med hvilka han kan mötas. Men också egentligen Finska stammar ha redan tidigt funnits i det nu varande Svenska Norrland, och blifvit inbegripna under benämningen af Jotnar. Quenerne voro utan tvifvel en sådan. I nionde århundradet droga de omkring i skogarna norr om Svenskarna. Från dessa skildes de af en ödemark, från [ 421 ]Norrmännen af fjellen, öfver hvilka likväl både Norrmän och Quener plägade härja på hvarandra[81]. I Harald Hårfagers tid stötte Quenland intill Helsingland; efter Quenland följde Finland, derpå Kirialand (eller Karelen), och ofvan alla dessa länder låg Finmarken eller Lappmarkerna[82]. Quenerne innehade således det nu varande Medelpad, Ångermanland och Vesterbotten. Undanträngde af Norrska och Svenska nybyggare, som småningom besatte Svenska Norrland, förlora de sig sluteligen i det nu varande Österbotten, hvars Finska invånares inhemska namn än i dag återkallar oss de gamla Quener, såsom ock Norrmännen kalla dem, och har samma bemärkelse, hvilken vi funnit i ordet Finnar, nemligen låglandets folk[83]. Men [ 422 ]ett påtagligt missförstånd hos flera gamla författare, hvilket denna gång innefattar en historisk underrättelse, lärer oss, att detta samma folk i våra förfäders grannskap är långt äldre än de intyg vi hittills derom anfört. Adam af Bremen omtalar ett Quinnoland, (terra fœminarum), norr om Svenskarna[84]. Det har utan allt tvifvel tillkommit genom en falsk uttydning of namnet Quenland[85], och vi se här anledningen, hvarföre både han och ännu äldre författare förflytta de fabelagtiga Amazonerna till vår Nord. Vi förstå, huru Paullus Warnefridi tvåhundrade år förut kunde säga sig ha hört, att ännu på hans tid ett folk af [ 423 ]dessa quinnor fanns vid Germaniens yttersta gränsor[86]: huru den ännu äldre Geografen från Ravenna kunde förmäla det samma och sätta dem vid nordliga Oceanen[87]; sluteligen, huru redan Tacitus kunde berätta, att näst Svionerna vidtoge ett folk, som vore under quinnoregering[88]. Så gamle voro således Quenerne bredevid Svenskarna; och detta instämmer i sjelfva verket med nordiska underrättelser, som, då de hänföra benämningarna Quenland och Jotland till Finland, och omtala bägge i sammanhang med den gamla Fornioter, äfven visa, att folket sjelft ansågs ganska gammalt i Norden[89].

[ 424 ]Vi ha antagit att Ynglingasagans berättelse om den Odinska invandringen i Norden rörer en verkelig händelse. Men granskar man denna berättelse, jämnför man den med andra intyg och med flera historiskt otvifvelagtiga omständigheter, så måste ock den tanken uppstå, att denna invandring ej var den enda, och att en äldre redan fört samma folkstam till Skandinavien. Oden tar länderna kring Mälaren i besittning. Hans bosättning der framställes såsom följd af ett förbund med äldre invånare, grundadt på den vördnad den nye Religionsstiftaren ingaf[90]. I en redan hos dem antagen, ej olik Religion har han således funnit stöd för sitt anseende; så mycket mer, som ingenstädes talas om dessa äldre inbyggares fördrifning: ingenstädes härledes Sveriges och Danmarks, ännu mindre Norriges, hela befolkning från en sådan händelse. Påståendet att Oden och Asarne införde ett nytt språk i Saxen och de Nordiska rikena[91], bevisar i sin egentliga bemärkelse för mycket, att kunna tagas efter orden, då ingen lärer kunna påstå, att den stora språkstam, hvaraf Angelsaxiskan och de [ 425 ]Skandinaviska språken blott äro grenar, har denna upprinnelse. Allt detta förbjuder oss att i Skandinaviens invånare före denna tid endast se Jotniska stammar. Ty, ehuru enskilda slägtförbindelser emellan dessa och våra förfäder nämnas,[92] ehuru också den Jotniska Religionen ej blifvit utan inflytelse på Asaläran[93]; så har likväl hvarken det förra [ 426 ]kunnat gå till en blandning af sjelfva nationerna, hvilken i det fallet skulle lemnat flera spår efter sig i språken, ej heller det senare till en sammansmältning af Religionerna, då både den Jotniska gudaläran och folket oupphörligen framträda i ett [ 427 ]fiendtligt förhållande. Men i Skandinavien viste man ännu i tolfte århundradet berätta, att trenne slags folk efter hvarandra beherskat Norden, och Saxos af oss redan anförda underrättelse[94] derom kommer härigenom att visa sig i ett nytt ljus. Afklädd sin vidskepliga drägt innehåller den att Jotnarne, (Jättarne) de äldste invånarne, genom krig blifvit fördrifne och underkufvade af ett sednare i själsegenskaper och bildning dem öfverlägset folk, hvars Mager eller Prester[95] förskaffat sig gudomlig vördnad, tills denna tillika med väldet sluteligen öfvergått till ett tredje slägte. Kriget med Jotnarna var således äfven äldre än denna sista förändring, hvilken åter tydligen är den samma, som Isländarne åsyfta, då de säga att Oden och hans Asar utgåfvo sig vara de gamle Asarne[96]. I öfverensstämmelse med denna uppgift och med Saxo hänvisar äfven sjelfva Mythologien på trenne religionsperioder, och på en äldre Asalära, som [ 428 ]besegrat den Jotniska, men sjelf sedermera fått en ny rigtning, hvilken likväl ej blifvit så allmän, att icke spår till en inre söndring i den Nordiska Gudaläran quarblifvit[97]. Att denna nya rigtning i synnerhet gjort sig gällande hos de herskande, hos de Nordiska konungaslägterna, röjer, att den äfven genom en ny herskare, som nyttjat Religionen för politiska ändamål, blifvit införd; och denne är utan tvifvel den Oden, till hvilken de Nordiske och Angelsaxiske konungarne räknade sina anor, och som, stående på Sagans och Historiens gränsor, likväl så mycket tillhör den sistnämnda, att han äfven kan anses för en historisk person. Att man trott sig böra antaga trenne sådana under detta namn, har mest sin grund deruti, att man gjort särskilda personer af de särskilda bemärkelser, i hvilka namnet förekommer. Ty först är Guodan, Wodan eller Oden ett namn på Gud, och erinringar af denna högsta betydelse, i föreställningen af Himlens och Solens Gud, finnas äfven i Mytherna. För det andra är Oden tillika gudars och menniskors Stamfader, och synes i denna egenskap ha blifvit dyrkad af många folk. Öfvergången till den [ 429 ]tredje eller historiska betydelsen ligger i gudalärans gamla föreställning, att gudarne sjelfva tillika voro de förste prester och konungar, och desse således äfven de förras representanter, af hvilken föreställning en anförare och religions-stiftare har begagnat sig, att i Norden vinna ett stort välde öfver sinnena och införa en betydelig förändring. Deraf — då alla dessa bemärkelser blandas och spela in i hvarandra — det olika, tvetydigt skiftande ljus, i hvilket Oden af Nordens Myther och Sagor framställes, än såsom den högste Guden eller, (då denne af nästan alla hedningar anses vara allt för vidt skild från jordiska angelägenheter) såsom Stamgud och Krigsgud, än åter såsom Prest, Spåman, Trollkarl och Hjelte. Stundom har äfven den Nordiske Hedningen i honom blott sett ett föremål för likgiltighet eller motvilja: bevis att ej alle erkände mannen Odens anspråk på gudens makt och ära[98]. [ 430 ]Att äfven mer än ett försök skett att under detta namn förvärfva anseende och välde, synes Saxos berättelse om en störtad falsk Oden eller Med-Oden bestyrka; i fall ej just denna berättelse rör den verkliga, redan bevisar ett undertryckt hedniskt partis hat, och under Christendomen blifvit vidare utsmyckad.

Hvilket var då detta äldre folk i Skandinavien, till gudalära och härkomst med de Odinska nybyggarna närbeslägtadt? I Sverige tillskrifver Ynglingasagan egenteligen befolkningen af landet kring Mälaren åt dessa. Götiske invånare i Götaland, (och enligt hela berättelsens sammanhang, äfven i Dannemark och Norrige), voro således äldre. Derföre heter det ock, att allt Dana och Sveavälde fordom kallades „Gotland”[99], och att — när [ 431 ]Asiamännen byggde Nordlanden — „kallades Gotland och folket Godthiod[100].” Göterne voro följakteligen denne i Skandinavien tidigare invandrade [ 432 ]stam, som där börjat undantränga de äldsta Jotniska invånarne. Men af Svea och Göta land — säger den gamla Svenska Lagen — är Sveriges Rike från Hednaverld sammankommet[101]; och Göternes rike är äldre, säger den förste utförligare Svenske Häfdatecknare[102]. Likväl hade Svearne blifvit den herskande stammen; ty de ägde att gifva Sveriges Rike Konung[103]. Af alla Svear, å Ting allra Svia, skulle han vid Morasten väljas, och derefter skulle Ting allra Göta honom åter nämna[104]. Konungavalet, ofta tvistigt emellan stammarna, såsom Sverkerska och Erikska slägternas strid om kronan visar, kallas i tolfte århundradet „Svearnas gamla företrädesrätt emot Göterna”, härledande sig från de förras „fordna värdighet” framför de sednare[105]; hvarföre ock denna [ 433 ]företrädesrätt äfven af hedningar åberopas[106]. Den hvilade på den Odinska Religionen, på den Upsaliska konungaslägtens eller såsom den ock kallas Uppsveaättens härkomst från gudarna[107], på gudstjenstens hufvudsäte i Upsala, der vid den stora Högtiden och Tinget i Göje månad, män skulle sammankomma från allt Svea välde och offra till frid och seger för sin konung[108]. Detta Sveavälde — från hvilket dock sjelfva Svithiod eller Svearike i inskränktare bemärkelse då, såsom sedermera, urskildes[109] — innefattade väl äfven [ 434 ]Götarike[110] och Religionens hufvudsäte hos Svearna hade redan i Taciti tid gjort deras namn till det förnämsta i Skandinavien. Men lika säkert är att deras politiska välde blott småningom på religionen kunnat fullkomligen stadgas, och varit underkastadt förändringar. Ty det Svithiod, öfver hvilket Ynglingaätten regerade, synes ej egentligen ha omfattat Götaland[111], utan landet nordanskogs, ja i sin aldraäldsta bemärkelse blott de så kallade Folkländerna[112], vid hvilka sedermera i [ 435 ]synnerhet Svearnas politiska företrädesrättigheter voro fästade. Dessa trakter kallades folkets, det [ 436 ]herskande folkets land, eller ock företrädesvis männernas land, och svara mot Manhem, det namn som de Odinske Nybyggarne tillade det äldsta ännu så inskränkta Svithiod vid Mälarens stränder[113]. Först med fortsatt nybyggande utgick det [ 437 ]Svenska namnet vidare. Man kan till och med följa det i dess fortgång från Uppland, till de öfriga det egenteliga Svearikes landskaper, hvilka ock derföre fått sina namn efter deras läge till denna det äldsta Svenska rikets medelpunkt[114]. Betänker man allt detta, och, att de gamla berättelserna just här anvisa den Odinska kolonien dess plats i Sverige, så följer ock, att Svearne voro det folk, som med Oden i Sverige inkom, att Religionen med dem förbundit de i halföns södra del redan boende Göterna, och att gudstjenstens hufvudsäte hos Svearna gifvit dessa äfven en politisk öfverlägsenhet[115].

Äger detta sin rigtighet, så är dermed äfven för Tideräkningen en bestämmelse vunnen. Svionernas samhällen nämner Tacitus i första århundradet e. Chr. Då var således den Odinska invandringen i Skandinavien skedd, och så lång tid tillbaka, att derigenom en redan befästad makt [ 438 ]kunnat stiftas; hvarföre man åtminstone kan antaga att den var ett århundrade äldre. Att sjelfva händelsen för Romaren var okänd, kan ej anföras såsom ett bevis mot dess verklighet, då här var fråga om en redan förfluten tid och ännu föga bekanta folkslag. För öfrigt synes mig äfven hos Tacitus en ej otydlig hänsyftning på den historiska Oden förekomma. Enligt någras berättelse, säger han, hade Ulysses (den Grekiske Odysseus) äfven kommit till Germanien: ett Asciburg vid Rhenens strand skall af honom blifvit grundlagdt och efter hans namn uppkalladt, och man hade der funnit ett fordom åt honom upprest altare; liksom äfven på gränsorna af Germanien, högar och monumenter med Grekiska bokstäfver ännu i Taciti tid sades vara quar[116]. Huru ett Asciburg [ 439 ](Asburg, Asgård), kunnat uppkallas efter Odysseus, är lika svårt att inse, som härledningen är lätt från Asa-Oden. Denna sades, liksom den förre, ha besökt många folk och länder; och den redan af andra yttrade förmodan om bägges förblandning[117] torde ej synas för djerf, då man påminner sig Grekers och Romares ständiga, af Tacitus äfven iakttagna bruk, att i inhemska fabler förkläda främmande folkslags sagor[118]. Detta Taciti och äfven [ 440 ]Ptolemæi[119] Asciburg (än i dag Asburg, en by vid Rhen i Cleviska landet), låg i Frankernas gamla land, och ej långt från Saxernas gränsor[120]: folkslag, hvilka i Taciti tid likväl ännu [ 441 ]icke voro kända under dessa, ehuru till en del under andra namn, och i de äldsta underrättelserna äro grannar, och äfven med hvarandra blandade. Men till Saxer och Franker låta äfven de nordiska berättelserna Oden och hans Asar från Svarta Hafvet genom Gardarike komma, innan de begåfvo sig till Skandinavien, och att bägge dessa folks fornsagor med de Skandinaviska stått i nära gemenskap, kan ännu genom ömsesidiga bevis styrkas. Frankernas konungaslägt ledde man i Norden ifrån Oden[121], och de af honom härstammande Volsungarnas Öden äro ett af den gamla Nordiska Hjeltesagans mest älskade och besungna ämnen.

Men konungarnas härkomst är nästan [ 442 ]öfverallt i fornsagan tillika folkens, och Frankerne ansågos, enligt inhemska intyg, vara komne af Danskarnas och de Nordiska folkens ätt[122]. Hos [ 443 ]Saxarna finnes samma sägen[123]. Ynglingasagan och Edda berätta, att äfven deras konungar härstammade från Oden; och Saxiska underrättelserna om hedendomen, bättre bibehållna än de tidigt christnade Frankernas, vittna här ännu tydligare om öfverensstämmelsen. Ty till Oden räknade de Angelsaxiske konungarne sjelfve sina anor[124], och denne Saxiske Oden är utan tvifvel den samme som den Nordiske. Bägges förfäder äro, med få afvikelser, desamme i de Angelsaxiska och Isländska Langfedgatalen[125], hvilka äfven gemensamt härleda [ 444 ]Saxiske konungar från samma söner af Oden[126]: om bägge säges att de fått gudomlig dyrkan[127], och äfven Asa namnet igenfinnes hos en Angelsaxisk konungaslägt, som kallades Æsingar[128]. Engelska Krönikor, skrifna medan hedendomen ännu beherskade [ 445 ]Skandinavien, vittna, att den Voden de omtala är ingen annan än den Danskar, Norrmän och Svenskar då ännu tillbådo såsom gud[129], och att Saxiske Oden var den Nordiske, anmärktes äfven uttryckeligen i Norden[130]. Ännu mer — hos både Saxer och Franker finna vi sagan om en „Invandring.” I de förras berättelser nämnes härvid den gemensamma härstamningen med Nordens folk, och vi höra åter det under medeltiden så obestämda och flera östliga länder betecknande namnet Grekeland[131]; ehuru med flera fabelagtiga omständigheter, hvilka dock mest synas ha sitt ursprung från Krönikeskrifvarnes oskickliga bemödanden att fästa sägnen vid den Gamla Historien, och [ 446 ]sålunda förklara den[132]. I Frankernas Krönikor möter oss det fabelagtiga Troja såsom utgångspunkt[133]; men att ett Asgård derunder är förborgadt, synes äfven deraf, att, i granskapet af Taciti och Ptolemæi Asburg vid Rhen, i Medeltiden omtalas ett Troja Francorum[134]. För öfrigt har [ 447 ]den Frankiska vandringen ungefär samma rigtning som den Odinska, nemligen från Tanais till Donauländerna, och derpå till Norra Tyskland[135]. [ 448 ]Man kan ej undgå att till dessa från så olika håll sammanstämmande sagor förmoda en historisk anledning; och denna tyckes stå i sammanhang med en stor förändring i de Götiskt-Germaniska Nationernas inbördes läge och förhållanden. Redan år 115 före Christus, hota Kimbrer och Teutoner från Norden Romerska riket. I århundradet efter Christus är, såsom vi sett, de Götiska folkens krigiska vandring från Östersjökusterna åt söder och öster redan börjad. Deremot höra vi snart i norra och nordvestliga Tyskland mägtiga folkstammar under namnen Franker och Saxer omtalas. Äro de ock till en del under andra benämningar äldre i [ 449 ]samma trakter, så visa dock både deras nya namn, nu betecknande stora folkförbund, och deras nya makt, att förändringar med dem föregått, som ökat deras styrka. Hvad är redan i sig sjelf sannolikare, än att de blifvit förstärkta genom en invandring af sydligare stamförvandter, hvilka trängt opp i nordvestliga Tyskland, (liksom å en annan sida Vender eller Slaver i det nordostliga) i stället för de redan mot södern utvandrade Götiska folken, eller ock undandrifvande dessa? Detta kan till och med slutas af Romrarnas underrättelser om tillståndet i norra Tyskland i första århundradet efter Christus[136]. Men nu åberopa Frankers, Saxers och Skandinavers gamla sagor gemensamt en sådan förändring, och omtala en invandring som upplifvat minnet af den Asiatiska härstamningen. Hvar och en af dessa sägner vittnar uttryckeligt om [ 450 ]gemenskapen med de öfriga, så att det ömsesidiga sammanhanget, ifrån hvad sida man ock utgår, kan ådagaläggas. Utan tvifvel har detta sammanhang äfven i verkligheten funnits; och liksom den stora rörelsen af de Götiska folken från norden till södern och östern var gemensam för största delen af dessa nationer, ehuru den ej skedde på en gång, utan småningom; så har äfven den motsvarande rörelsen från södern och östern till norden, hvilken Skandinaver, Saxer och Franker veta omtala, även för dem varit gemensam, ehuru somliga af dessa folk förr fullbordat sin vandring, andra sednare. Så finnes äfven en sannolik orsak till den utflyttning af Göter från Skandinavien som Jordanes omtalar. Under det en del af den gamla stammen der quarblef, har en annan del sökt andra hemvist bortom hafvet, och ankomsten af nya gäster i Skandinavien har troligen dertill bidragit. Vi ha sett, att denna Götiska utflyttning kan föras opp till Christi tid, och att Tacitus redan i första århundradet känner Svearnas makt i Sverige. Den Odinska invandringen hade då således här redan hunnit grunda ett välde; ehuru följderna af densamma i Norra Tyskland först sednare [ 451 ]fullkomligt utvecklade sig[137]). Kasta vi åter ögat åt östern, så möta oss de erkändt stora hvälfningarna bland folken vid Svarta Hafvet, som förorsakades af de Mithridatiska krigen med dessa folk och med Romrarna[138], på hvilka äfven Isländarne hänvisa såsom en anledning till Odens tåg[139]. Detta infaller således i århundradet före Christus; och vi ha styrkt en [ 452 ]redan antagen mening med nya skäl, vi hoppas bättre än de vanliga, som grundas på de gamla genealogierna. Ty dessa äro öfverallt sinsemellan så skiljagtiga, att vi lika litet skulle anse oss berättigade, att enligt de Angelsaxiska Langfedgatalen bestämma Odens tid till andra eller tredje århundradet efter, som att enligt de Nordiska uppflytta honom till århundradet före Christus[140].

______________

  1. ↑ Född 1178 af en slägt, som räknade sina anor både till Ynglinga-ätten och den Lodbrokska, uppfödd hos Jon Loptson, som var soneson af Sämund Frode och dotterson af K. Magnus Barfot i Norrige. Snorre Sturleson blef den vittraste, rikaste, mäktigaste Isländare på sin tid, tog en högst liflig, ofta honom sjelf ej hedrande del i de factioner, som denna tiden delte öns mäktiga, och kom ej sällan i spetsen för nära 1000 väpnade män till Alltinget. År 1218 besökte han första gången Norrige och följande året Sverige, der han blef väl mottagen af Göta-lagmannen Eskil och hans hustru Christina, förut förmäld med Norrska Jarlen Håkan Galin, till hvars ära Snorre Sturleson diktat ett skaldequäde. Nu diktade han ett sådant äfven öfver Christina och fick, ibland andra gåfvor, af henne äfven den fana, som Konung Erik Knutson brukat i kriget mot Sverker II. Han författade äfven sedemera en äredikt öfver K. Erik Läspe. I Norrige blef han K. Håkans Drots och Länsman. Vid sitt andra besök derstädes år 1237 upphöjdes han af Hertig Skule till Jarl, men föll i K. Håkans onåd, hvilket efter återkomsten till Island gaf anledning till utbrottet af hans fienders stämplingar. Gissor Thorvaldson, som hade varit hans måg, nu utnämnd till Jarl af K. Håkan, lät öfverfalla och mörda honom på hans gård Reikholt om natten d. 22 Sept. 1241. Så slutade Snorre Sturleson i sitt 63 år. Han hade två, andre säga flere gånger varit Isländarnes Lagman. Vita Snorron. Sturlæi framför den Köpenh. Uppl. af Heimskringla, 1 D. I SturlungaSagan (5 D. 11 c.) berättas att Snorre sammansatt Sagoböcker. Isländska Annaler, cit. af Müller, SagaBibl. III. 406 tillskrifva honom Edda „ok margar adrar Frædibækur och Islendskar Sangur”, och säga att han var "madr vitr och margfrodr, höfdingi mikill ok slægvitr" (en vis och mångkunnig man, en stor höfdinge och slug).
  2. ↑ Se dessa i Prof. P. E. Müllers Critisk Undersögelse af Danmarks og Norges Sagn Historie, eller om Troværdigheden af Saxos og Snorros Kilder. Kjöb. 1823 — och samma författares upplysningar om de öfriga ännu otryckta redactionerna af Kungasagorna (till en del äldre än Heimskringla), i Sagabibliothek III. D. ss. 434—461. En af dessa, Erik Oddssons så kallade Hryggiarstycke, citeras i Heimskringla, Sagan om Sigurd, Inge och Östen, c. 11. T. II. s. 333, Ed. Peringsk.
  3. ↑ Heimskringla, Företalet. Jfr. Olof Tryggvasons Saga, ibid. c. 86, mot slutet.
  4. ↑ Müller, Crit. Undersögelse om Snorros Kilder, s. 181.
  5. ↑ Müller, l. c. s. 184.
  6. ↑ En anonym Isländare, som författat en äredikt öfver Jon Loptson, hvilken dog 1197 (Snorre Sturlesons fosterfar och Sämunds soneson), uppräknar i detta ännu bibehållna quäde hans förfäder ifrån Harald Hårfager, och säger sig angående Norrska konungarnes tidsföljd och regeringsår hafva följt Sämunds beräkning. Torfaæus Series Reg. Dan. p. 41. Af Are, född 1058, död 1148, finnes ännu hans bok om Island, (Schedæ seu Libellus de Islandia, Islendingabok dictus, Havn. 1733), hvartill är bifogadt hans Langfedgatal öfver Ynglingar och Breidfirdingar, hans egna förfäder. Sjelf säger han sig dessutom ha författat Ättartal och Konungars lefverne (Ættartala oc Kununga æfi). Snorre Sturleson (företal till Heimskr.) vittnar att Are i Islandsboken bifogat många underrättelser om såväl Danska, som Norrska och Engelska konungar, och det är utan tvifvel dessa, hvilka Are sjelf säger sig ha utelemnat i den senare, efter Sämunds råd granskade, kortare redactionen af boken, hvilken vi nu endast äga quar. (Jfr. Prologen till Ares Schedæ). Men Norrske Konungarnas lefverne (Æfi Noregs Konunga) hade han särskildt skrifvit efter sägen af gamla och trovärdiga män, hvilka Snorre Sturleson uppräknar. Att denna Ares Norrska Krönika ej gått utöfver Harald Hårfagers tid, följer både af Snorre Sturlesons intyg, att Are räknat tiden ifrån Islands bebyggelse, och af Norrske Munken Theodoric, som åberopar Isländarne, och troligen känt Ares skrift, åtminstone genom berättelse, men begynner först med Harald Hårfager.
  7. ↑ Theodoricus Monachus de Reg. Vet. Norv. ap. Langebek, T. V. p. 312. „Hune numerum annorum, investigatum, prout diligentissime potuimus, ab illis, quos nos vulgato nomine Islendingos vocamus, hoc loco posuimus, quos constat sine ulla dubitatione præ omnibus aquilonaribus populis in hujusmodi semper et peritiores et curiosiores exstitisse. Sed quia valde difficile est in hisce ad liquidum veritatem comprehendere, maxime ubi nulla opitulatur scriptorum auctoritas, istum numerum nullomodo volumus præjudicare certiore, si repeiri valet, considerantes illud Apostoli ad Thimotheum: „Genealogias et infinitas quæstiones devita.” c. I. Genom ett skriffel har författaren dock satt början av Harald Hårfagers regering år 1052 i stället för 852. Jfr. Langebeks Anmärkn.
  8. ↑ Sedan Snorre Sturleson intygat Are Frodes sannfärdighet och kunskaper, inhämtade af gamla och vittra mäns berättelser, tillägger han: „men quädena synas mig minst förändrade, om de rätt quädas och med förstånd nyttjas.” Heimskr. Föret.
  9. ↑ „Med Harald voro skalder, och kunna män ännu deras quäden, och quäden om alla de konungar som sedan hafva varit i Norge, och taga vi mest efterdöme af det, som är sagdt i de quäden, hvilka äro quädna för höfdingarna sjelfva eller deras söner: det tage vi för att vara sannt, hvad i de quäden finnes om deras färder eller krig. Det är väl skaldernas sed, att prisa den mest, inför hvilken de äro; men ingen månde våga att säga inför någon sådana hans verk, hvilka alle det hörde så väl som han sjelf viste vara fåfänglighet och skrock: det vore hädelse, men icke lof.” Snorre Sturles. ibid.
  10. ↑ Sn. Sturleson, l. c. Hvine är ett ställe uti Agder i Norrige.
  11. ↑ Müller, Critisk Undersögelse s. 184.
  12. ↑ YnglingaSaga, c. 5.
  13. ↑ Müller, l. c. s. 185.
  14. ↑ I företalet till Heimskringla säges, att i Ejvind Skaldaspillers Haleygiatal, eller quäde om Norrska Jarlen Håkan den rikes förfäder, Säming kallas Yngve Freys son. I sjelfva sagan, c. 9, heter det åter att denne Säming, till hvilken Håkan Jarl räknade sin ätt, var Odens son med Skade, och verser af just samma Ejvind anföras till stöd derföre. I företalet säges, att Thiodolf i Ynglingatalet omtalat trettio Harald Hârfagers (eller hans syskonebarn Ragnvalds) förfäder med deras död och lägerställen. Räknar man lederna i sjelfva Sagan, till och med Njord, som är den förste, så äro de blott tjuguåtta; och Thiodolfs quäde åberopas der först vid Fjolner, den tredje från Njord.
  15. ↑ — — Vidaukit eptir sögn frodra manna.
  16. ↑ YnglingaSaga, c. 1. Här säges att verldsdelen Europa af somlige kallas Enea. Den som kan angifva den äldre bok, i hvilken detta sista obrukliga namn i stället för Europa förekommer, har ock funnit den egentliga källan för YnglingaSagans Geografi. Jag har förgäfves sökt den; men den har äfven varit författarens till den yngre Eddans företal, som också har Europa eller Enea.
  17. ↑ „Tanais heiter á er skilur Europam frá Asia,” säges det äfven i Rimbegla. P. III. c. 11
  18. ↑ Fragmentum vetus Islandicum ap. Langebek, T. III. p. 36, förenar „Serkland och Kaldea.”"
  19. ↑ Æthiopia magistro Snorronis fuit Blaland; ex Schytia, propter tenuem convenientiam vocis, factum est Suithiod, et ex Schytia magna, ut fautores Ephorianaæ sententiæ loquebantur, Suithiod miklu: Serkland Ephoriana est India — — Bayer, Conversiones rer. Schytic. Opuscula. Halæ 1770. p. 249. Geografen från Ravenna förenar bägge namnen, då han talar om India Serica, och Bayer härleder namnet Serica, Serkland från det Arabiska Scherk, Schark, som betyder Orienten — (af dess pluralis Scharkin har ordet Saracener, Österlänningar uppstått). I Rimbegla. P. III. c. 9. säges att tre Indialand funnos: ett låg vid Blåland (som här förklaras för Mauritanien), ett annat vid Serkland, det tredje vid verldens ända. Dersammastädes säges, c. 10, att floden Tigris faller genom Serkland.
  20. ↑ „I Europa er austaz Cithia, þut kollum ver Suiþiod hinu myclu”. Fragmentum vetus Islandic. ap. Langebek l. c. Annalista Saxo (från 12:te årh.) ap. Eccard. Corp. Historicor. Medii Ævi. I. 195, säger att Norrmännerne, som i 9:de århundradet härjade Frankrike, kommo från Sithia inferior — „si quidem a Sithia inferiori egressi Normanni lingua barbara, quasi homines septentrionales, dicti sunt.” Den gamla Prosaiska Svenska Krönikan säger: „Sithia som är Svidia”. Jfr. ofvanföre s. 102.
  21. ↑ Quoniam ex veterum geographorum sententia Tanais Asiam ab Europa disterminabat, istud autem vocabulum Asia cum Asarum nomine congruebat, inde tenui ratiocinio Asæ visi sunt ex Asia profecti. Bayer l. c. p. 251. Müller, Crit. Unders. s. 189, är af samma tanka, och anser den orientaliska härstamningen böra styrkas genom helt andra bevis, hämtade af Religion och Språk.
  22. ↑ Müller, l. c. s. 186.
  23. ↑ Författaren till de första kapitlen af YnglingaSagan säger, c. 5, att en fjällsträckning från Norr till Söder skiljer Suithiod hin miklu från andra riken, och att sunnan för denna bergsryggen är icke långt till Tyrkland, der Oden hade stora egendomar. Ehuru, om man i denna bergsrygg ser Ural, det uppgifna läget ej illa svarar mot Turkestan, Turkarnas stamland, så är dock helt ovisst, om ej i detta YnglingaSagans Tyrkland, det fabelagtiga Troja, och hela den Trojanska härstamningen ligga fördolda. Företalet till den yngre Edda säger, att Troja, (som ock kallas Asgård, enligt en glossa till Dæmis. 9.), ligger „þar sem ver köllum Tyrkland.” På samma sätt härleder det gamla Langfedgatalet (Langebek, T. I. p. 2.) Oden ifrån Trojas konungar, men säger att han var Tyrkia-Konungr. Af Teucrer, Trojaner, har man således gjort Turkar.
  24. ↑ Utom i företalet till Edda och i det gamla Langfedgatalet, som sammanbinda den med den Trojanska fabeln, förekommer denna sägen i Hervararsaga, c. 1, — i Rimbegla, P. III. c. 1, — i Fragmentum vetus Islandicum (ap. Langebek, T. II. p. 83), som likväl afskrifvit Rimbegla, — i den fabelagtiga Sturlaug Starfsames saga, som säger att Turkar och Asiamän först bebyggde de Nordiska länder, — sluteligen i bägge de äldre redactionerna af Olof Tryggvasons saga genom munkarna Gunlaug och Oddur.
  25. ↑ P. II. c. 47, i den Isländska Edition i Skalholt, som bär Gunlaugs namn: — s. 189, i den Stockholmska af Reenhjelm, som är Oddurs.
  26. ↑ Om Jättequinnorna, som gjorde så mycken skada, jfr. Voluspá, str. 8. och ofvanföre s. 276, n. 5.
  27. ↑ Hos Müller, l. c. s. 188.
  28. ↑ De Gest. Longobard. L. I. c. 9.
  29. ↑ Gloriantur se ex Antenore progenitos. Du Chesne, Hist. Norrmannor. Scriptt. p. 63.
  30. ↑ I Abassernas språk på Kaukasus betyder Anscha Gud. (Klaproth, Asia Polygl. Tab. IV). Det påminner om det Götiska Anz, (jfr. ofvanföre s. 288), hvilket åter är det Nordiska Ass. Liknande ord i samma bemärkelse förekomma hos flera nationer. Hos de gamla Kelterna var en gud Hesus eller Esus. Hos Tyrrhenerna hette Gudarna Aesi (Αίσσί), hos Etruskerna Gud Æsar, i Ostiakernas och flera Siberiska folks språk heter Gud Ejs, Ess, Esch, Öss eller Ösch, hos Inderna är Isan ett Guds namn, hos Perserna Jezad. Jfr. Hallenberg, de nominis Dei Gud in Suiogothica cognatisque Linguis origine, pp. 60, 61. Enligt Görres (Deutsch. Museum 1813, s.503.), betyder As på Persiska Herre, Asr Gud, Genius, Ised Dæmon.
  31. ↑ L. VII. p. 311. L. VI. p. 492. Ed. Casauboni.
  32. ↑ L. XII. p. 556. L. XI p. 495. På ett annat ställe L. XI. p. 511, talar han om ett Nomadiskt folk, Asii, på östra sidan om Kaspiska hafvet, hvilka hade undanryckt Grekerna väldet öfver Bactrien. Troligen de samme Alaner (Asar), om hvilka Ammianus Marcellin. L. XXXI. c. 5. säger, att de äfven sträckte sig djupt in i Asien, ja inemot Indien: "Orienti acclines, diffusi per populos ac gentes amplas, Asiaticos vergentes in tractus, quos dilatari adusquo Gangem accepi fluvium."
  33. ↑ Πύργος, borg
  34. ↑ Ibland desssa Phanagoria, en betydlig stad i detta Asia Propria, vid den Kimmeriska Bosporens östra strand. Der fanns ett berömdt tempel kalladt Apaturum, helgadt åt Venus, i anledning af denna gudinnas bedrägeri mot Jättarna. Strabo L. XI. p. 495 berättar, att Jättar här anfallit Venus: hon hade kallat Hercules till hjelp, döljt honom i en grotta och der inlåckat den ena af Jättarna efter den andra, då Hercules dödat dem. Äfven i den Nordiska Mythologien fordra Jättarna Freya, och ett sådant försök blir straffadt af Thor, som först prydd med Freyas kläder och smycken, bedrager jätten Thrym, och sedan, då han återfunnit sin hammare, slår ihjäl jätten och hela hans ätt. Jfr. Thrymsquida i den äldre Edda.
  35. ↑ Äfven om man icke med Ritter (Vorhalle Europäischer Völker Geschichten vor Herodotus, Berlin 1820) i Kolchierna vill se Indisk koloni, hvilket emot Herodot, som kände dem, och säger att de voro Egyptier, synas allt för mycket vågadt; så har dock denne författare (jfr. Erdkunde, II Th. s. 617 ff.) bevisat en gammal Indisk handelsväg öfver Bactrien till Pontus och Mæotis.
  36. ↑ Hvad hos senare författare, såsom hos Strabo, kallas Sindica, en landsträcka strax nedom Kimmeriska Bosporen på Asiatiska sidan, heter hos Herodot, L. IV. 28, 86, i alla Codices (Ritter Vorhalle, s. 157) Indica och folket Inder; ehuru flere utgifvare på eget bevåg satt Sindica, Sinder. Men Hesychius säger äfven om dessa Sindi „att de voro ett Indiskt folk” (Σιυσοι ἕΘυος Ιυδιχόυ). Af Ammianus Marcellin. L. XXII. c. 18, som kallar dem Sindi ignobiles och säger att de bemäktigat sig sina husbönders hustrur och egendom, tyckes det som om de hört till en lägre Indisk kast.
  37. ↑ Jotunhem flyttades i Norden med Jotnarnas eget undanvikande, eller försvinnandet af deras Mythiska betydelse, allt längre åt nordost; men i Hervararsaga lägges ock Odainsakur (efter orden, Odödlighetslandet) i Jotunhem; och då Saxo äfven känner detta namn, likväl utan att kunna förklara det, (locum, cui Undensakre nomen est, nostris ignotum populis, L. IV. p. 59) så är HervararSagas berättelse derom troligen en Nordisk tradition, och ej blott en härmning af de Gamlas Hyperboreiska fabel.
  38. ↑ Den onde Ahriman är i den gamla Persiska Religionen också en Orm. „I det första mörkret bodde ensam Ormdraken, hans väsen i fröet af det tjockaste mörkret, hans kropp vidt utsträckt, så vidt mörkret räcker.” (Görres, efter Zendavesta, Asiat. MythenGeschichte I. 227.) Emot Jzeds, de af Ormuzd skapade goda makterna, skapade Ahriman de onda Dews eller Diws (Djus, hos Inderna Dejotas, Djutas, eller Juts (Jfr. Ritter, Erdkunde II. 802, 803, 804), hos våra förfäder Jotnar), hvilka, enligt Persiska Mythen, i talrika hopar alltid äro färdiga att storma fram ifrån Norden. — (Görres l. c. II. 228).
  39. ↑ Edda Dæmis. 42.
  40. ↑ „i midium heimi” Edda Dæmis. 9.
  41. ↑ Motsatsen emellan Iran och Turan, Södern och Norden, de Goda och Onda hos Perserna. Det äldsta Turan synes ha varit det Kaukasiska landet och de norr om Kaukasus ströfvande Nomader, (Ritter, Erdkunde, II. 53) hvarvid vi påminna oss, att Alanerne, Orientens Asar, voro en Mediskt-Persisk stam, och deras äldsta hemvist Albania (sedemera äfven Alania) på sydöstra sidan af Kaukasus, gränsande till det äldsta Iran, som innefattade floderna Kurs och Araxes nedra flodgebit (Ritter II. 817, 825). Ibland de flera Kaukasiska, till en del af ålder med konst förvarade, bergpassen eller portarna voro de Alaniska (de Gamlas Pylæ eller Fauces Albaniæ) berömda, och länge voro de Kaukasiaka Portarna och den Kaukasiska muren, hvilken Orientens fabeltradition tillskrifver Alexander Magnus, de bålverk, som i Persers och Arabers tanka hindrade Gog och Magog att frambryta och förstöra den civiliserade verlden. Jfr. Bayer, de Muro Caucaseo, Opuscula p. 104 seq. — „Dahinwärts, sagt Malcolm (Hist. of Persia), der im letzten Jahrzehend lange am Hofe zu Teheran als Gesandter lebte, ist auch heut zu Tage immerfort der Blick der Perser, auf die Himmelsgegend über Turan gerichtet.” Ritter, Erdkunde, Berlin 1818, II. 54.
  42. ↑ Darin liegt der Gegensatz des bösen Norden und guten Süden, welcher für Asien so charakteristisch ist, und einen so wichtigen Einfluss auf die Geschichte und Denkungsart der Völker des Orients erlangt hat, der nach allen Rücksichten weiter verfolgt werden kann. Aus der Configuration des Hochlandes geht er hervor, und wiederholt sich auf diese Weise in Africa und Europa nicht. Doch auch nur für Iran und Tchin (China) gilt er; der Hindu kennt ihn nicht, weil sein Land in N. von einer unzugänglichen Bergmauer geschützt ist, hinter der er ausserhalb des Einflusses des bösen Nordens steht. Die heiligsten Wallfarthsörter liegen ihm in seinem friedlichen Norden, dem schneeigen Himalaya; wie auch dem Bewohner Mittel-Europas der Norden kein Grauen erweckt, sondern das Götterland Odins ist. Ritter l. c.
  43. ↑ „Det är hos dem (Perserna) ej bruk att upprätta bilder, tempel och altaren; de beskylla tvertom dem för dårskap, hvilka så göra, så att jag tror att de ej såsom Grekerne hysa den mening, att gudarna ha sitt ursprung af menniskor. De ha för sed att stiga på de högsta berg för att offra och kalla hela himmelens omkrets för Zeus. De offra åt Solen, Månan, Jorden, Elden, Vattnet, Vindarna. Åt dessa allena offra de af ålder; sedermera hafva de lärt att offra åt Urania utaf Assyrer och Araber.” Herodot, L. I. c. 131.
  44. ↑ Ceterum nec cohibere parietibus Deos, neque in ullam humani oris speciem adsimulare, ex magnitudine coelestium arbitrantur. Lucos ac Nemora consecrant, Deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident. Tacitus German. c. 9. Likväl talar han på samma ställe om bilddyrkan hos dem, såsom en „advecta religio.”
  45. ↑ Jfr. ofvanföre s. 307, och om eldens helgd s. 194, hvartill kan läggas, att i BuaSaga c. 2. ett Isländskt gudahus omtalas, der framför Thors bild stod ett med jern beslaget altare, hvarpå underhölls en ständig eld, som kallades den heliga elden. Finn. Johann. Hist. Eccl. Isl. I. 16. Heliga berg förekomma i EyrbyggiaSaga c. 4. Heliga vatten, Völsunga Qvida str. 18. och källor (Scholiasten till Adam. Brem. p. 61.) cit. af Verelius till Herv.Sagan p. 69. Gulathingslagen cit. af Verelius till HervararSaga p. 69 förbjuder att tro på Vættir, som bo i högar eller forssar, Gotlandslagen all afgudadyrkan i skogshult, på högar eller i stafgårdar, Upplands- och Helsingelagarna Kirk. B. I. att blota åt afgudar och lundar eller stenar.
  46. ↑ Ännu har Persiskan en afgjord likhet med de Götiskt-germaniska språken; och kunde någon ting här byggas på likheten af namn, då Tacitus säger: „Germaniæ vocabulum recens et nuper additum,” så förtjenar det uppmärksamhet, att, enligt Herodot, en af Persernas stammar verkligen het Germanier (Γερμάυιοι), L. I. c. 125. Taciti uppgift om namnets nyhet synes likväl vara ett missförstånd; emedan, enligt hans eget medgifvande (Germ. c. 2), de gamle Tyskarne sjelfve kallade sig Germaner. Om Asanamnet både i Norden och Orienten är redan taladt.
  47. ↑ Att desse Vaner voro Vender eller Slaver är likväl sannolikt. Finnarne kalla ännu Ryssen för en Väner, Vänalainen, — och åter Svensken för Ryss, Routzalainen, hvilket sista namn erinrar om Ryska Rikets första stiftelse genom Skandinaver (Varäger). Slaverne voro först Göternas grannar i Dacien och vid Pontus, och underkufvades af Göterna i Hermanriks tid. (Ab una stirpe exorti — — Venedi, Antes, Sclavi, — tunc omnes Ermanrici imperiis serviunt. Jordanes, D. R. G. c. 23). Äfven Nestor, den äldste Ryske Annalisten, säger att Slaverne fordom bebodde Donau-länderna, och, derifrån undanträngde, drogo till Polen, Ryssland och andra länder. Vid Östersjökusterna uppträda de åter under namnet Vender. Att desse också dyrkade Skandinaviska gudar, är bekant (Jfr. ofvanföre s. 290). Men gemenskapen i detta afseende synes vara äldre, då den äfven äger rum hos aflägsnare och sydligare Slaviska folkstammar. I Böhmiskan heter en älskare Fregjr och Kärleksgudinnan Freg (Hallenberg, Anmärkningar till Lagerbrings Historia II. 333). De Dalmatiske Slaverne tillbådo den „goda Frichia” och Morlacherne i Dalmatien besjunga henne ännu vid bröllopp (Karamsin, Ryska Rikets Historia, Tyska Öfvers. Riga 1820, I. 69, 71). Utan tvifvel samma gudomlighet, som den Nordiska Freya; i hvilket fall dennas tillnamn Vanadis skulle betyda den Vendiska Gudinnan. Den äldsta underrättelse om Slavernas religion säger, att de tillbådo „Blixtens skapare” (Unum Deum, fulguris effectorem, Dominum hujus universitatis solum agnoscunt. Procopius hos Stritter l. c. II. 28). Föröfrigt finner man äfven hos dem Vattnets dyrkan. De förgudade floder, sjöar, källor och offrade åt dem (Karamsin l. c. I. 75, 286).
  48. ↑ Den hedniske skalden Einar Skåleglam kallar Norrska Jarlen Håkans seger öfver Drottning Gunhild och hennes söner, Harald Hårfagers sonsöner, (hvarefter Jarlen åter lät upprätta afgudahusen och offren öfver hela Norrige) för: „Veg Jótna,” Jotnarnas nederlag. Heimskr. Olof Tryggvas. Saga c. 16. Här förekommer namnet i den allmänna bemärkelsen af fiende. I samma mening säger Olaus Petri om våra förfäder: „Men the som tyranniske voro, och gjorde allom öfvervåld och orätt och passade på ingen, kallade the Jettar, Resar, Troll och annat sådant, och efter sådana Tyranner plägade boo på faste slott och fäste, så kallade the theras slott Berg och Borgar, och them som derpå bodde kallade the Bergatroll, och deras hustrur, som ock arge och onde voro, kallade the Gijgrar, eller annat sådant, som gamle vijsor och Tiderichs van Berne Historia eller Fabel klarliga betygar. Och när the ville beskrifva onde och arge tyranner, sade the them vara fule, långe och grymme, plumpacktige och ofandelige, ändå att the ej voro större och vanskapeligare än annat folk — — Så plägade ock våre förfäder kalla them Dvergar, som med theras list och illfundighet mycket ondt bedrefvo — — thesse Dvergar beskrifvas i Rijm och Vijsor, att hafva varit små, ty the hafva haft litin makt, dock stora listighet. The säjas ock bodt i berg, thet är the hafva väl bevarat sig att ingen skulle göra them något ondt.” Olai Petri Svenska Chrönika. Scriptt. R. Suec. T. 1. S. 2. p. 219.
  49. ↑ Jótnaheiti — — er þat flest had eþa lastmæli. Skalda s. 127. Jotnar och Troll betydde ofta i Norden detsamma (jfr. Neikter, Dissert. Acad. de Gente Antiqua Troll. Ups. 1799. P. VI. p. 69.), och man skulle tro att detta senare, i egenskap af ett förakteligt namn, äfven ej var obekant för våra utländska stamförvandter, då Olympiodorus Eclog. Hist. p. 10, 11. (ap. Stritter Memoriæ Populor. I. 74, 280) berättar, att Vandalerne gåfvo åt Göterna spenamnet Truli; ehuru författaren sjelf härleder ordet af Trula, ett slags mått, „propterea quod Gothi aliquando enecti fame tritici trulam a Vandalis aureo uno redemerint.” Stritter l. c.
  50. ↑ Under Konung Anund Jacob. „Nuper sub Jacobo rege XII annis in illis regionibus militavi,” säger han sjelf hos Adam. Brem. c. 82, eller 229. Jfr. c. 107, ell. 54.
  51. ↑ Narravit igitur mihi Rex Danorum sæpe recolendus gentem quandam ex montanis in plana descendere solitam, et incertum esse, unde veniat, semel aliquando per annum vel post triennium, inquit, subiti accedunt. Quibus, nisi totis resistatur viribus, omnem depopulantur regionem, et denuo recedunt. Aliaque multa recitari solent, quæ brevitati studens omisi, ab his dicenda, qui hæc se vidisse testantur. Adam. Bremens. c. 232. ell. 90.
  52. ↑ In asperrimis etiam, quæ ibi sunt, alpibus, audivi mulieres esse barbaras, viros autem silvicolas, raro se præbere videndos. Qui ferarum pellibus utuntur pro vestibus, et loquentes ad invicem frendere magis quam verba proferre dicuntur, ita ut vix a proximis intelligi queant populis, c. 239 ell. 97. — „Hvilken villfarelse — säger Högström, (Beskrifning öfver de till Sveriges Krona hörande Lappmarker s. 54). — hos de gamla Utlänningar är ej underlig, när man i vår tid hört Svenskt folk vara af den tankan, att man kunde ej tala Lappska, innan man tillförene lärt sig skälla”.
  53. ↑ Jfr. Neikter, Dissertatio Academica de Gente antiqua Troll. Ups. 1793. P. I. p. 15. P. VI. p. 69. Torfæus, Historia Norveg. P. I. p. 114.
  54. ↑ YnglingaSagan, c. 1., räknar ibland många underliga folk i det stora Svithiod både Resar och Dvergar samt Blåmän: de sista förmodligen, emedan de förstnämnda i Mythologien framställas såsom en mörk ätt, i motsats mot Asarne. Dvergarne troddes bo i jorden, och både de och jättarne vara skygga för dagen. Exempel på folktron att jättar och Dvergar af första solstrålen förvandlas i sten, förekomma redan i de Mythiska Sångerna. Alvismál, str. 36. Helgaquida HatingaSkada, str. 29. Fulhet utmärkte i allmänhet de äldre folken i Norden, om man skall tro Sagorna; ehuru undantag äfven förekomma, i synnerhet på quinnosidan. Ett folk, betecknadt med det mythologiska namnet Alfer (i Alfhem, hvilket förlägges emellan Göta elf och Raumelfven), berättas ock ha varit fulare än andra menniskor. HervararSaga, c. 1. Då Torfæus, l. c. P. I. 115., förmäler, att de samme i en handskrift af Torsten Wikingssons Saga tvertom sägas ha varit skönare än andra, så bevisar detta blott att Sagoskrifvarne på folket användt den olikhet, som förekommer äfven hos de mythologiska Alferna, af hvilka somlige voro Ljusalfer andre Svartalfer.
  55. ↑ Med förbigående af de exempel, som kunde hämtas ur de fabelagtiga Sagorna, vilja vi blott anmärka, att flere personer af dylik börd omtalas i Landnamaboken bland Islands första bebyggare. Liotolfr, (efter orden „den stygge Ulf”) en af dessa, var af „rese-ätt på möderne” (hann var risa ættar ad móderni. Landnáma, P. II. c. 19). I EgilsSaga nämnas ibland dennes förfäder en Hallbjörn, som var „Halftroll” till börden. EgilsSaga, c. 1. I allmänhet kallades så de som voro af slik blandad härkomst — äfven Halfrisar eller Thussablendingar. Egils fader, Grim eller Skallagrim, som öfverflyttade från Norrige till Island, var „likare Thursar till vext och utseende än mensklige män”, (likari þursum at vexti ok at syn en menzkum mánnum) och ibland hans vänner nämnes en Thorer Thurs. EgilsSaga, c. 25. Att namnet länge bibehöll sig äfven hos andra Nordiska Nationer, kan slutas deraf, att då Alexander, Skottarnas konung, år 1249 återfordrade Shetländska och Orcadiska öarna af K. Håkan i Norrige, skröt han inför de sina, att han skulle föra sin flotta emot sjelfva Norriges kuster, hvilka han kallade Thursaskären, (Thursasker). Torfæus, Hist. Norv. P. IV. p. 260. Thusse eller Thurs, (på Angelsaxiska Thyrs), betyder ock i Isländskan det samma som det Svenska Tosse eller Dåse, en dum, enfaldig menniska. Neikter, Dissertat. de Gente Antiqua Troll, P. I. p. 15, åberopar Norrska Konungen Magni Hoflag eller Hirdskraa, till bevis att ännu i 11:te seklet (?) de som voro af Trolleätt ej måtte få hederstjenster vid hofvet. Jag har i K. Magni Håkanssons Hirdskraa (från 1270:talet), Köb. 1666, Ed. Dolmer, ej kunnat finna något sådant ställe.
  56. ↑ Jfr. ofvanföre, s. 234.
  57. ↑ Heimskr. Harald Hårfagers Saga, c. 25, der Jotun Svase säger om sig sjelf, att han är Finne. Hans dotter, en af Harald Hårfagers gemåler, kallas c. 26 en Finska.
  58. ↑ Jfr. ofvanföre s. 89.
  59. ↑ Nemligen på skidor. Saxo kallar samma folk Skricfinni. Quæ gens inusitatis assueta vehiculis montium inaccessa venationis ardore sectatur. Præfat. — Finni, ultimi septentrionis populi — — venationibus callent. Incerta illis habitatio est vagaque domus — — Pandis trabibus vecti conferta nivibus juga percurrunt. L. V. p. 93.
  60. ↑ Hæc (Suedia vel Sueonia) ab occidente Gothos habet et civitatem Scaranen, a borea Wermilanos cum Scritefingis, quorum caput Helsingaland. Adam Brem. c. 90 ell. 232. Genom missförstånd gör författaren nyss förut Helsingland både till ett land och till en stad.
  61. ↑ Ottar „berättade för Konung Alfred att Norrmännens land var mycket långt och mycket smalt; allt det som deraf kan brukas till plöjning och höslått ligger vid hafvet: det är ock på några ställen mycket bergigt. Östan och ofvanföre längs med det bebodda landet ligga vilda fjäll. På de fjällen bo Finnar”. Ottars och Ulfstens Reseberättelser. Ed. Rask, s. 39.
  62. ↑ I de Norrska Upplanden. Heimskr. Harald Hårfagers Saga, c. 25.
  63. ↑ „The som boo i Findwede oc Vessbo skulle oc plictoge äro hwert aar at uthgjöre ena skeppe korn gott maal aff then fattige mantz dhelan till Nydala Closter”. K. Ericks och Birger Jarls bref af år 1248 circa natalem Domini, med K. Magni Erikssons bekräftelse, Jönköping 1354, feria secunda post Bartholomæi (d. 26 Aug). Bergius, Nytt Förråd af äldre och nyare Handl. Stockh. 1753, s. 33.
  64. ↑ Finhidipå en Runsten ett stycke från Forssheda kyrka i Wässbo på Förestada hed, vid landsvägen öfver Gästebäcks bro, Bautil 1029. Fineydi i Knytlingasagan. „Sidan for Sveirn Kongur till Svithiodar, oc vann þat Riki af Svya Kongs velldi er heitir Verandi — — Anat Riki vann hann þat er Fineydi heiter, þad eru sex hieröd er swo heita Austbu, Suderbu, Westbu. Þesse hieröd liggia nest Dana Kongs Rike.” C. 89. cit. af Bergius, l. c.
  65. ↑ Saxo, om den samma Danska Konungen Sven Erikssons infall i Småland (år 1153): „Finniam prædabundus aggreditur — Post hæc Verendiam intrat —” Innevånarne kallas Finnenses, L. XIV. pp. 264, 265.
  66. ↑ Terra Finlandiæ nämnes jämte Terra Verendiæ i K. Birgers häfdabyte med sina bröder år 1310, hos Ericus Olai, efter Messenii edition. Handskrifter ha i stället Terra Finwidhie.
  67. ↑ Äfven i Upland, Frösåkers härad, Walö socken, finnes en skog, som kallas Finnskogen och en sjö Finnsjön.
  68. ↑ T. ex. om Jotunen Äger eller Hler på Lessöe (Hlessey d. ä. Hlers ö, hvilken Mythologien gör samtidig med Oden.
  69. ↑ I Ptolemæi Sarmatia Europæa öster om Weichseln. Jfr. Tacitus, German. c. 46.
  70. ↑ Fen, Island. Palus, terra paludosa. Anglosax. idem Ihre, Glossar.
  71. ↑ Fen, Belgice Fenne, Fen, Palus, Pascuum palustre. Skinner, Etymologicon Linguæ Anglicanæ. Lond. 1671.
  72. ↑ Jfr. Lehrberg, über die Wohnsitze der Jemen. Ein Beitrag zur Geschichte Neu-Finnlands — uti hans Untersuch. zur Erläuterung d. ält. Geschichte Russlands. St. Petersburg 1816, s. 201. — Verbum Fennen betyder ännu i Nedersaxiskan, att drifva boskapen på ängen (eine Wiese mit Vieh betreiben). Bremisch-Niedersächs. Wörterbuch, Bremen 1767, s. 374. citerad af Lehrberg. Sjelfve kalla sig Finnarne Suomalaiset, (i singul. Suomalainen). Esterne, Somelased. Det första skulle kunna förklaras ur Suo kärr och maa land, och den inhemska benämningen således uttrycka det samma som den främmande; men deremot strider, att Finnarne ej kalla sitt land Suomaa utan Suomi eller Suomen-maa, hvarföre Porthan (Undersökning om de Nationer hörande till Finska folkstammen, hvilkas i den äldre Nordiska Historien omtalas. V. H. A. Acad. Handl. T. IV. s. 44), förkastar denna härledning. Ett exempel på folknamns olika användning, är att Lappen benämner äfven stundom Svenska Nybyggare för Finnas, (Finnar) eller ock Kainulads, hvari väl det ursprungligen på en Finsk folkstam använda namnet Qvener ligger. Ibland Ryssarnas namn på Lapparna är äfven Kajenni, (Quener). (Leem, om Finnmarkens Lapper, Kjöb. 1767, p. 10). De egentlige Finnarne heta hos Lapparna Some eller Suome; sjelfve kalla sig Lapparne Same, Sabme eller Sabmelads.
  73. ↑ Äfven Porthan erkänner det. „Att bägge Nationerna höra till samma hufvudstam, och att emellan deras språk är någon förvandtskap, bör af en opartisk granskare icke nekas.” l. c. s. 40. Rask, som jämnför bägge, (Undersög. om det gamle Nord. Sprog, s. 96), kallar språkens förvandtskap „ögonskenlig”; och denna kan allt för väl äga rum, ehuru en ren Lapp och en Finne ej utan tolk förstå hvarandra. Leem, l. c. p. 11, säger att Lappskan och Finskan ha „en temmelig liighed, dog icke saa stor, som Tydsk med Dansk”, men finner för öfrigt denna likhet vittna derom „at Findlænderne og Finnerne (Lapparne) ere, i henseende till deras nærmeste Oprindelse, eet Folkeslag.” p. 9. n. 6. Redan i nionde århundradet intygas Lappskans slägtskap med en Finsk stams tungomål. Norrmannen Ottar säger i sin reseberättelse till K. Alfred (l. c. s. 31), att Norrska Finmarkens Finnar (d. ä. Lappar) syntes honom „tala nästan samma språk” som Bjarmerne, (vid Dvinas utlopp i Hvita Hafvet). Utan tvifvel Ryssarnas Permier och icke Lappar; ty då de sägas „ganska väl ha bebyggt sitt land”, voro de utan tvifvel åkerbrukare.
  74. ↑ Rigiske Missionärer omtala år 1220 i Estland en „provincia extrema, versus Wironiam, quæ Lappegunda vocatur”. Gruber, Origg. Livoniæ p. 148. Lappegunda är ett Lappland; ty det Finska Gunda eller Cunda, det Estniska Kund eller Kond, betyder en trakt, ett samfund, svarande emot döme i svenska orden höfdingdöme o. s. v. Jfr. Porthan, Vitterh. Hist. och Ant. Acad. Handl. IV. 49. Förklaringen: „provincia extrema” i nyssanförda ställe ger Lehrberg anledning att härleda sjelfva ordet Lapp från det Finska Loppu eller Lappu — extremitas, finis, terminus; i följe hvaraf Lappar skulle betyda gränsfolk, det yttersta folket. Ihre, Glossar in v. Lapp, härleder namnet från det gamla Svenska Lop, Lap, Lof (hvaraf Löfjare), Trollkarl, hvilket Lappi i Finskan äfven betyder. Men att benämningen förekommer hos flera nationer, som med Lapparne haft en gammal gemenskap, (ty äfven Ryssarne kalla dem Lopari), röjer, att den ej blott kan vara ett Svenskt öknamn från 12:te århundradet, utan är troligen äldre, och af Finskt ursprung. Lapparnas fordna sydligare vistelse i Finland bevises af en mängd öfverallt i Finland förekommande namn, så i de Finska som Svenska trakterna, samt af Lappars och Finnars härutinnan enhälliga traditioner. Porthan, l. c. ss. 49, 50. Lindheim, de diversa Origine Finlandorum et Lapponum. Nov. Act. Soc. Scient. Ups. T. II. p. 22.
  75. ↑ Porthan, ad Paul. Juusten. Chronicon. pp. 113, 519.
  76. ↑ Först i nästlidna århundrade ha de blifvit undanträngde ur Sodankylä i Kemi Lappmark. Wahlenberg, Beskrifning om Kemi Lappm. Stockh. 1804. s. 71. I Utsjoki, i öfversta delen af denna Lappmark, finnas ock Fiskare-lappar, oftast af Finsk härkomst. Ibid. s. 25.
  77. ↑ „Tjude kalla Lapparne sina fiender, med hvilka de berätta sig haft strid i forna tider.” Lindahl et Öhrling, Lexicon Lapponicum. Stockh. 1780, s. 476.
  78. ↑ Det sista namnet förekommer i Skandinavien först hos Saxo, hos Isländarna först i Fundin Noregur. „Emellertid veta de ej ens att de blifva af oss och andra Nationer så kallade” (Högström, om Lappmarkerna, s. 56). De som veta det, förkasta namnet såsom ett öknamn, och detta gäller så om de Svenska, som Norrska Lappar (Schefferus, Lapponia, pp. 5, 6. Leem, Beskrifvelse over Finmarkens Lappar. Kjöb. 1767, s. 9). Fjellmän, Fjellfolk, äfven Finne, äro deremot namn, hvilka de höra gerna.
  79. ↑ „En del Lappar vilja alldeles påstå, att deras förfäder fordomdags varit egare af hela Sverige; men att våre förfäder hafva drifvit dem undan och inskränkt dem efter handen mer och mer.” Högström, l. c. s. 39.
  80. ↑ Ibid. s. 58.
  81. ↑ Konung Alfred i Ottars och Ulfstens Reseberätt. s. 25, 41. „Der äro mycket stora sjöar emellan fjellarna (heter det s. 41), och Quenerne bära deras fartyg öfver land, in i sjöarna och härja derifrån på Norrmännen; (ty) de ha mycket små och lätta fartyg”.
  82. ↑ Egils Saga, c. 14. Kareler nämnas ännu omkring år 1350 vid Torneå. Porthan, ad Pauli Junsten Chronic. p. 157. I Norriges Historia förekomma Quenerne sist år 1271, då de bekrigade det Norrska Helgeland i förbindelse med Karelerna, (Torfæus, Hist. Norv. IV. 352.) Krig emellan Quener och Kareler omtalas i 9:de årh. Egils Saga, l. c.
  83. ↑ Finnarne i det östligare Österbotten och Kajana kalla sig Kainu-laiset (sing. Kainu-lainen); men cainu betyder ett nedrigt land, enl. Juslenius, Finsk Ordabok, Stockh. 1745.
  84. ↑ Scania prominet Regis Danorum, et supra eam tenso limite Gothi habitant usque ad Bircam. Postea longis terrarum spatiis regnant Sveones usque ad terram fœminarum, c. 222 ell. 75. Denna terra fœminarum säges på ett annat ställe ligga vid Östersjön. „Item circa hæc littora Baltici maris ferunt esse Amazonas, quod nunc terra fœminarum dicitur, c. 228. En son af Konung Stenkil, benämnd Anund, skall blifvit sänd af fadren på ett krigståg att underkufva detta land, men omkom tillika med sin krigshär, c. 135.
  85. ↑ Ihre, Dissert. de Quenlandia antiqua, Upsaliæ 1767, citerar en Edition af Adamus Bremensis, som till och med har: Quenland, terra fœminarum, c. 134 ell. 17.
  86. ↑ Nam et ego referri a quibusdam audivi, usque hodie in ultimis Germaniæ finibus gentem harum (scil. Amazonum) exsistere fœminarum. De Gestis Longobard. L. I. c. 15.
  87. ↑ L. IV. c. 14.
  88. ↑ Om Taciti Sitoner ha vi redan talat och funnit troligt, att han med ett Skandinaviskt folk här förblandat de sydligare Sitonerna. Jfr. ofvanföre s. 81. n. 3. Det folk, hvilket hos Tacitus verkeligen måste förstås, låg i den för honom obekanta höga Norden, hvilket ock redan innebäres i det yttrandet, att detta folk „gränsade till Svenskarna.” Men att också det missförstådda Quenland ligger härunder, ses af tillägget, att detta till Svenskarna gränsande folk var under quinnovälde. Suionibus Sitonum gentes continuantur, uno differunt quod femina dominantur. German. c. 45. Ihre, l. c. har också fästat uppmärksamheten härpå.
  89. ↑ Jfr. citationen ur Fundin Noregur ofvanföre s. 273. n. 5.
  90. ↑ Ynglingasaga, c. 5.
  91. ↑ Föret. till Edda. Rymbegla. P. III. c. 1.
  92. ↑ Jfr. ofvanföre s. 296. Naivast är både förbindelsen och motviljan uttryckt i mythen om Njord och Skade, hans Jotniska gemål — Njord ville bo vid sjön: Skade hos sin fader på fjellen. De öfverenskomma att ömsevis flytta bostad tillsammans. Men när Njord kom till fjellen, trifdes han der ej, och söng;

    „Led är jag vid fjellen,
    fast jag ej var der länge,
    endast nio nätter,
    Ulfvarnas tjut tycktes mig ledt vara
    mot Svanornas sång.”

    Skade quad deremot:

    „Sofva jag ej kunde
    vid sjöstranden
    för foglarnas skri;
    ty mig väcker
    kommande från sjörymden
    Hafsmåsen hvarje morgon.”

    Då skildes Skade vid sin man, och blef på fjellen. Der far hon på skidor och skjuter djur med sin båga, hvarföre hon kallas Skidgudinnan. Edda Dæmis. 23.

  93. ↑ Trollkonsten framställes i sjelfva Asaläran såsom varande till största delen af Jotnisk härkomst. De äldre, så kallade Finska Runor, äro oftast besvärjningssånger, tydligen af hedniskt ursprung; ehuru äfven de äldsta bibehållna röja en blandning af hednisk och katholsk vidskeppelse. De sjungas ej, utan uttalas med en viss högtidelig ton öfver de föremål, på hvilka de skola verka. (v. Schröter, Finnische Runen, Upsala 1819. Vorrede, s. XI). För öfrigt erkände Finnarne, äfven i senare tider, Lapparna för sina mästare i konsten. (Porthan, Vitt. Hist. och Ant. Acad. Handl. 4 D. s. 46). Gemensamt med våra förfäder vördade också Lappar och Finnar himlaljusen, heliga berg, sjöar, floder, vattufall, källor, träd och lundar, (jfr. Lencquist, de superstitione vet. Fennorum, Aboæ: 1782. P. I. p. 15, och Jessen, Afhandling om de Norske Finners og Lappers hedenske Religion, hos Leem, l. c. § 24). Detta tillhör all Naturreligion; men Fetischismen — den Naturdyrkan i lägsta bemärkelse, som mindre fäster de religiösa begreppen vid Naturens stora verkningar och skiften, än vid enskilda föremål efter en helt och hållet tillfällig förbindelse emellan dessa och menniskors fruktan och hopp — skildras stundom hos våra förfäder på ett sätt, som fullkomligt öfverensstämmer med Lappsk vantro. Lapparne dyrkade stenar — Säite — merendels af besynnerlig skapnad, och offrade åt dem. (Högström, om Lappmarkerna s. 182). I de gamla Svenska Lagarna förbjudes att „tro på stenar”. — Att smörja höga hällar, liknande Bautastenar, var en vidskepelse, hvaraf ännu i sednare tider i Sverige funnits spår. (Jfr. ofvanföre s. 159, n. 4). Kodran, en af de förste Isländare, som lät döpa sig (vid år 981), hade vid sin gård en sten, åt hvilken han och hans slägt hade offrat, och i hvilken de trodde att deras Årman, (ármadr). d. ä. den skyddsande, som gaf dem goda år, bodde. Kristni Saga, c. 2.
  94. ↑ Saxo, L. I. p. 9. Jfr. ofvanföre ss. 251, 271.
  95. ↑ Hos inter gigantesque de rerum summa bellis certabatur assiduis, quoad Magi victores giganteum armis genus subigerent, sibique non solum regnandi jus, verum etiam divinitatis opinionem consciscerent. Saxo, l. c.
  96. ↑ Efterspråk till Gylfaginning i Edda.
  97. ↑ Jfr. ofvanföre s. 275, ff.
  98. ↑ Hos Venderna vid Östersjön dyrkades en dubbel Oden, (ty både Wodan- och Oden-bilder finnas bland de förr nämnda Vendiska afgudabilderna, jfr. s. 290. n. 1.) Man har velat sluta till det samma hos Saxarna af den år 742 uppsatta Saxiska afsvärjningsformeln: „End ec forsacho allom Diaboles vuercum end vuordum, Thunær ende Vuoden, en Saxnote” etc. hvilket man öfversatt: „Och jag försakar all djefvulens verk och ord, Thor och Vuoden och Saxarnes Ote, (Oden). Ihre anmärker (Gloss. in v. Note), att det sista bör läsas Saxnote och stället öfversättas: Oden och hans Saxiska följe; och i sjelfva verket strider läsningen Saxn-ote också mot språket, då det första ordet, om det vore en genetivus pluralis, borde heta Saxono. Men, då man deremot i de gamla Angelsaxiska Genealogierna ser en Saxnat, Saxnad, Eaxneta, (namnet skrifves olika), anföras såsom Odens son, (Suhm, Tabeller till Danmarks Critiske Hist, p. 295), så igenfinner man äfven den i afsvärjningsformeln nämnda Saxnote.
  99. ↑ I þann tima var kallat allt Meginland þat er hann (Oþinn) átti Reidgotaland, en eyar alla Eygotaland: þat er nu kallat Danaveldi oc Sviaveldi. Skalda, s. 193. Att äfven Götaland säges fått sitt land af Odens namn Gautr eller Götr (ibid.), har afseende på den Götiska Oden, med den senare förblandad. Den förre erkänna ock Angelsaxerne för äldre, då de ibland förfäderna till den Woden, af hvilken deras konungar härstammade, sätta en Geat eller Geta, „hvilken hedningarna dyrkat såsom gud.” — Quem jam dudum pagani pro Deo venerabantur. Simeon Dunelmensis, De Gest. Reg. Angliæ (från medlet af 12:te seklet, men med åberopande af Sedulius, en poet från femte århundradet.) ap. Twysden, Hist. Angl. Scriptt. p. 119. — Om Sceaf, en ännu äldre af Odens förfäder, berättar Ethelwerdus (från 10:de århundradet), att denne, såsom ett spädt barn, ensam i en båt, men omgifven af vapen (andre tillägga med en sädeskärfve under hufvudet), blifvit drifven till ön Scani (Skåne), der blifvit upptagen, uppfostrad af invånarna och slutligen vald till konung. Ethelwerd. Chronic. L. IV. c. 3. apud Savile, Rer. Angl. Scriptt. Lond: 1596. — Jfr. Langebek, T. I. p. 9. Traditionen är märkvärdig, emedan den troligen äfven har afseende på åkerbrukets införande, samt visar att detta först blifvit införd i det sydligaste Skandinavien, och långt före den historiska Oden.
  100. ↑ Enn þá voru þesse lönd er Asiæmenn biggdu köllud Gödlönd, enn folked Godjod (Gothiod). Rimbegla P. III. c. 1. Att folk och land ej af Oden och Asarna sjelfva blifvit så kallade, synes deraf, att de tvertom kallade de trakter, från hvilka de kommit, neml. det stora Suithiod, för Godheim. Yngl.Saga. c. 9.
  101. ↑ LandsL. K:gaB, c. 1.
  102. ↑ Ericus Olai. Hist. Suecorum Gothorumque L. I.
  103. ↑ Svear egho konung at taka och swa wräka, — efter Ihres öfversättning (Dissertatio de Initiatione Reg. Svio-Goth. Upsala 1752), „Svearna äga konung välja och äfven förklara.” K:gaB. vid WästgötaLagen.
  104. ↑ Ibid.
  105. ↑ Då Saxo talar om Danska Prinsen Magni Nilssons val till konung af Wästgöterna, säger han: — — Gothi summan, cujus omne penes Sveones arbitrium erat, Magno deferre ausi, alieni privilegii detrimento, dignitatis sibi incrementa quærebant. Quorum Sveones auctoriatate contemta, veterem gentis suæ prærogativam in aliquanto obscurioris populi invidia deponere passi non sunt. Igitur antiquae dignitatis speciem intuentes, titulum injusta collatione præreptum novi Regis electa cassarunt. L. XIII. p. 235. Ed Stephan.
  106. ↑ Hefir her sva jafnan verit, at þat er UppSvia höfdingiar hafa stadfest sin i millom, þá hafa þeim rádom lytt adrir landsmenn eigi þurfto vorir fedor at þiggia rád af Vestr-Gautom um Svia landstiórn, — säger Svenske hedningen Freyvidr, Olof Skötkonungs Rådsherre, Heimskr. Olof d. heliges Saga, c. 96.
  107. ↑ Uppsvía ætt er tignast er á Nordrlundöm: þvi at sú ætt er komin frá godonom sjulfom, ibid.
  108. ↑ Heimskr. Olof d. Hel. Saga c. 76.
  109. ↑ Detta kallas hos Sturleson „sjelfva Suithiod” Suithiod sjálfr. Jfr. kapitlet om landets delning i Sverige l. c.
  110. ↑ Heimskr. l. c.
  111. ↑ K. Aune den gamle flydde trenne gånger „ur sitt rike” och till Vestergötland för Danska konungen Halfdan, som emellertid regerade i Upsala. Ynglingasaga c. 29. På samma sätt säges konung Algöte i Götaland, Ingjald Illrådas svärfader, ha sändt sin dotter till Suithiod att förmälas, c. 36. Denne Algöte har varit en Vestgötakonung; ty konungar i Östergötland nämnas äfven, såsom Högne och hans son Hilder, hvilke i Ingjalds tid krigade på Suithiod. Ingjald utvidgade likväl sitt välde äfven öfver Vestergötland (c. 42), men Högne bibehöll sig i Östergötland till sin död (c. 43).
  112. ↑ De företrädesrättigheter i afseende på konungavalet, som i Heimskringla Olof d. Hel. Saga c. 96, och i fragmentet af den äldsta Konungabalken vid VestgötaLagen tillskrifvas Uppsvearna eller Svearna i allmänhet, äro de samma, hvilka i UpplandsLagens Konungabalk tillegnas Folkländernas invånare. Suithiod och Folklanden ha således troligen en gång betydt det samma. De „thry Folkland äro Tiundaland, Attundaland ok Fjädhrundaland”. UppL. K:gaBalk. 1 Fl. — inbegripna under namnet Uppland, ty Upplands Lagman afger deras röst vid konungavalet (ibid.). Benämningen var fordom vidsträcktare än nu. K. Birgers företal till den år 1295 förbättrade UpplandsLagen begynner med en hälsning till alla dem som bo mellan Hafvet, Säfva ström, (nu Sagån, som skiljer Uppland från Westmanland) samt skogen Ödmorden, (nu Tynnebroskogen emellan Helsingland och Gestrikland). Uppland innefattade således då äfven Gestrikland. Men i ännu äldre tider har det äfven omfattat Westmanland; ty hos Sturleson heter det (Heimskr. Olof d. Hel. Saga, c. 76), Westmanland eller Fjerdhundraland (Vestmannaland edr Fjaþryndaland) Men Fjerdhundra var ett af Folkländerna. Det äldsta Suithiod var således allt det norr om Mälaren bebyggda landet. Med fortsatt kolonisation och med befästad politisk öfverlägsenhet hos Svearna har namnet utgått vidare. Så kallas (Heimskr. l. c.) i beskrifningen af Svea välde under Olof Skötkonungs tid Södermanland en del af det egentliga Svithiod, och att det såsom sådant är vida äldre, ses af Ingjald Illrådas förrädiska bjudning, som (om man undantager hans svärfader K. Algöt i Vestergötland), synes ha inskränkt sig till Fylkiskonungarna i det egentliga Svithiod, ibland hvilka Södermanlands konung äfven omtalas, ehuru han ej kom tillstädes. Derföre säges ock Östgötakonungen Högne, då han i Ingjalds tid härjade på Södermanland, ha ridit opp till Suithiod (Ynglingasaga c. 43). Man ser äfven, att det i nyssnämnda beskrifning af Sveavälde förbigångna Nerike redan under Ynglingarna räknades till Suithiod; ty en Nerikes konung är bland de af Ingjald budna. För öfrigt synes Nerikes befolkning ha varit Götisk; ty det hörde i gamla tider under Vestgötalag (W.G.L. Thjuw. B. fl. 12). Om den fortsatta uppodlingen af det egentliga Suithiod vittnar på flera ställen Ynglingasagan (jfr. cc. 37, 40). I Braut Anunds tid var detta Suithiod ett land med „stora skogar” och „ödemarker flera dagsresor långa” (Suíthiód er markland mikit, oc liggia þar sva eydimerkur, att margar dagleidir eru yfir. c. 37), och förblef ännu länge sådant; ty detta omtalas i Ynglingasagan såsom ännu gällande, då den författades. Kolonisationen, i synnerhet åt vester och norr från Uppland, kan man någorlunda följa. Med ökad folkmängd blef Westmanland en egen Lagsaga, fick en egen, efter Upplandslagen inrättad lag och egen Lagman, men har med detsamma blifvit skiljd från Folkländerna, tagna i inskränktare mening. Norra Westmanland och en del af Dalarna kallas af Sturleson i K. Anund Jacobs tid Markbygden (Skogsbygden) och Jernbäraland. Heimskr. Olof d. Hel. Saga c. 209. Norrska Konungen Sverre drog derigenom vid år 1177, då han säges ifrån Wermland tågat öfver en stor skog, till Molúngr (Malung), derifrån till Jernbäraland, och så öfver en 18 rasters lång skog till Herdala (Härjedalen). I Jernbäraland var folket då ännu hedniskt, och hade alldrig sett någon konung. (Sverres saga, Heimskr. T. IV. p. 21. Kjöbenh. 1813). Så litet var då ännu odlingen framskriden i dessa trakter. Adam af Bremen, 100 år förut, låter Skridfinnarna upptaga landet norr om Wermlänningarna till och med Helsingland och vidare uppåt. Allt detta var således i hans tid, eller enligt de underrättelser han fått, ännu Finskogar. I Norrland undanträngdes småningom Lappar och Quener af Svenskarna utåt sjökusten, af Norrmän närmare Kölen.
  113. ↑ Þessa Suíthiód kölludu þeir Mannheima, enn hina Miklu Suíthiód kölludu þeir Godheima. YnglingaS. c. 9.
  114. ↑ Norrland, Södermanland, Westmanland, Nederrike (Nerike), det sista i motsats mot det gamla vidsträcktare Uppland.
  115. ↑ Jfr. min Afhandling om den gamla Svenska Förbundsförfattningen. Iduna, X Häftet.
  116. ↑ Ceterum et Ulixem, quidam opinantur, longo illo et fabuloso errore in hunc Oceanum delatum, adiisse Germanicæ terras, Asciburgiumque, quod in ripa Rheni situm hodieque incolitur, ab illo constitutum nominatumque. Aram, quin etiam Ulixi consecratam, adjecto Laërtæ patris nomine, eodem loco olim repertam, monumentaque et tumulos quosdam, Græcis litteris inscriptos, in confinio Germaniæ Rhætiæque adhuc exstare. Quæ neque confirmare argumentis, neque refellere animo est: ex ingenio suo quisque demat vel addat fidem. Tacitus German. c. 3. — Högarna ha troligen varit ättehögar, och omöjligt är åtminstone ej att de så kallade Grekiska inskrifterna varit Runor, då Runorna i sjelfva verket närmast likna det äldsta Grekiska alfabetet.
  117. ↑ Jonas Ramus Ulysses et Otinus unus et idem. Havn. 1702. p. 88.
  118. ↑ Så äro hos Tacitus Germanernas Mercurius (eller Mars), Hercules, Isis, visserligen ej de Romerska gudomligheterna, utan Germaniska — Wodan, Thor, Freya (Frigga eller Hertha), hos hvilka han fann likheter med de förra (interpretatione romana, såsom han sjelf säger c. 45). På samma sätt kan äfven Odysseus vara den historiska Oden; att ett Asburg blifvit kalladt efter hans namn, bringar detta nära till visshet, och att man äfven viste hans faders namn (hos Angelsaxerna och i Skandinavien voro flera Odens förfäder kände), är ingen orimlighet. Sagan om denna Odin-Odysseus har i sjelfva Germanien varit förenad med berättelsen om en invandring. Tacitus har indirect derpå afseende, då han tillägger: Ipse eorum opinionibus accedo, qui Germaniæ populos nullis aliis aliarum nationum connubiis infectos, propriam et sinceram et tantum sui similem gentem exstitisse, arbitrantur. C. 4.
  119. ↑ Jfr. ovanföre s. 106, n. 1.
  120. ↑ Sicambrerne (de nämnas ej af Tacitus i hans Germania, men väl i hans Annaler, omtalas först af Caesar, sedan af Strabo, Ptolemaeus och andra), innehade äfven det nu varande Cleviska landet, och underkufvades till en del af Romrarna, då en hop flyttades till Gallien. De quarblifne förekomma sedan i Frankernas stora förbund. Mannert, Geogr. d. Griechen u. Römer. III. 210. ff. Att folknamnen Frank och Sicamber ännu långt efteråt betydde det samma (ehuru Cluverius, Germ. Ant. I. 38, nekar allt sammanhang dem emellan), ses deraf, att Gregorius Turonensis från 6:te århundradet, då han (Histor. L. II. c. 31) omtalar Frankiske konungen Chlodvigs döpelse af den heliga Remigius, låter denne till konungen nyttja följande ord: „Mitis depone colla Sicamber, adora quod incendisti, incende quod adorasti”. Enligt Strabo L. VII. p. 294, sträckte sig Sicambrer och Cimbrer till hafvet emellan Rhen och Elbe, och omfattade således äfven Friserna (ett Saxiskt folk), hvilka hos Tacitus „usque ad Oceanum Rheno prætexuntur”. German. c. 34. De af Tacitus omtalta Angrivarii och Chamavi voro ock ibland dem, som sedermera kallades Franker. Den Romerska Tabula Itineraria (vanligen kallad Tabula Pentingeriana) hvars första original Mannert, l. c. s. 260, anser vara från början af 3:dje årh., har: „Chamavi qui et Franci”, och sätter Francia emellan floderna Lahn och Lippe vid Rhen. Rhetorn Eumenes i början af följande seklet (cit. af Mannert l. c. s. 265) nämner Chamaver och Friser tillsammans. Namnet Franker hör man först hos Romrarne i 3:dje, Saxerne uppträda i Historien under detta namn först i det 4:de århundradet; ehuru både Angler och Friser — Saxiska stammar — redan af Tacitus omtalas, och Ptolemæus sätter Saxones norr om Elben. Franker och Saxer kallas grannar och härjade gemensamt Gallien. "Gallicanos vero tractus Franci, et Saxones iisdem confines, quo quisque erumpere potuit terra vel mari, prædis acerbis incendiisque et captivorum funeribus hominum violabant. Ammianus Marcellin. L. XXVII. c. 18.
  121. ↑ Enligt Företalet till Edda, het en af Odens söner Sigge, hvilkens ätt regerade i den trakt som nu kallas Franken (det gamla Francia, se föregående not). Derifrån är Volsungaslägten kommen; Jfr. Volsungasagan och Sinfjötla lok i den äldre Edda.
  122. ↑ Jfr. ofvanföre s. 138 — Namnet Sicambrer eller Sigambrer kan väl härledas af deras gamla hemvist emellan floderna Sieg (Siga), och Emmer (Ambra). Men Sige, Sigge eller Sigar, kallades ock den Odens son, från hvilken man i Norden ledde den Frankiska konungaätten eller Volsungaslägten (Företalet till Edda). Sigling (en afkomling af Sige) är i det Nordiska Skaldespråket ett allmännt Konunganamn; och så kallas äfven Svenske Konungar, t. ex. Fjolner i Thiodolfs vers om denna konung, YnglingaS. c. 14. Att man äfven härledde benämningen från Oden sjelf, ses deraf, att han säges ha gifvit Sigtuna namn af sig. (Variant i Företalet till den yngre Edda p. 15. Jfr. YnglingaSaga c. 5). Den gamle Hunibalds Frankiska Krönika (såsom det säges, från Chlodvigs tid), af hvilken blott Abboten Trithemii utdrag finnes quar (Compendium sive Breviarium Primi Voluminis Annalium sive Historiarum de origine Regum et Gentis Francorum. Mogunt. 1515), må i sin konungalängd vara så fabelagtig, som helst (arbetet innehåller i vår tanka en lärd utsmyckning och corruption af verkliga traditioner), så meddelar den dock äfven underrättelser, som bära historisk stämpel; och, ehuru Odens namn ej hos de tidigt christnade Frankerna förekommer, kan man dock svårligen misskänna, att han menas i följande ställe om Frankernas hedendom: Colebant Martem ut deum belli ferocem, de cujus numine victorium omni tempore postulabant. — Singulis quoque diis non solum aras singulas et templa, sed urbes quoque singulas dedicarunt et vicos. Jfr. härmed Yngl.S. c. 5. om de åt gudarna helgade särskilda bostäder i Suithiod. Äfven präster hos Frankerna, tillika konungar, och vördade såsom gudar, nämnas. Runesånger, förestafvade af spåquinnor, omtalas såsom inhemska: „lucantationes patriæ, præcinendo murmure, quam vaticinantem a sagacitate nominaverunt Alirunam.” Att en gudaslägt erkändes hos de gamla Frankerna, finner man af Gregorius Turonensis L. II. c. 29, som, då han omtalar Frankernas gudar (ehuru under Romerska namn), säger att de varit menniskor och trollkarlar. Chlodvig, då hans gemål uppmanar honom att erkänna de Christnas Gud, svarar: „eder gud kan ej bevisas vara af gudarnas slägte” (nec de Deorum genere esse probatur). ibid.
  123. ↑ Witichindus de Reb. Gestis Saxonum. L. I. (omkring år 950).
  124. ↑ A Wodeno originem ducebat omne nostrum genus Regale. Chronicon Saxonicum. Ed. Gibson. Oxon. 1692, p. 13. Florentius Wigorniensis (omkring år 1110), som nyttjat den i författandet af sin Krönika, kallar den Chronica Anglica.
  125. ↑ Jfr. det Isländska Langfedgatalet och Genealogia Regum Anglosaxonum ab Odino ejusque Majoribus deducta hos Langebek T. I. Den senare utelemnar dock den af Isländarne upptagna Trojanska härstamningen.
  126. ↑ Nemligen från Bældeg „er vér kaullum Balder” (heter det i Företalet till Edda). Denna Bældeg kallas ock verkeligen Balder, af Ethelwerdus, Chronic L. III. c. 3. ap. Savile, Rer. Angl. Scriptt. Veggdeg eller Vecta är en annan Odens son, stamfader för konungarna i östra Saxen, hvilken förekommer både i Saxiska Langfedgatalen och i företalet till Edda; dock nämna de förstnämnde ännu flera Odens söner, hvilka skola stiftat Saxiska konungaätter.
  127. ↑ Vuoddan Rex Barbarorum — quem post infanda dignitate ut Deum honorantes sacrificium obtulerunt Pagani victoriæ caussa sive virtutis. Ethelwerd. l. c. L. I, om den Saxiske Oden. — Wothen, qui et rex multarum gentium, quem pagani nunc ut Deum colunt aliqui — (ibid. L. II. c. 2.) nemligen Danskar, Norrmän och Svenskar, såsom Ethelwerd anmärker i ett annat af oss redan anfördt ställe.
  128. ↑ Reges Cantuarii Esingas (Æsingas) sunt nomen sortiti. Ethelwerd. L. II. c. 2. — Han härleder väl detta tillnamn från en Ese, far till Hengist; men då Hengists fader i de andra genealogierna, och nyss förut äfven hos Ethelwerd sjelf, ej heter så, utan Vuyrthels eller Vithgels; så är tydligt att benämningen äfven hos honom var ett tillnamn, som utmärkte att han härstammade af Asarna (enl. den gamla pluralis Æsir).
  129. ↑ Ethelwerd. apud Savile, l. c. fol. 474.
  130. ↑ Sedan det Isländska Langfedgatalet ungefär lika med de Angelsaxiska uppräknat Odens förfäder, tillägger det: Voden þan kollum ver Oden. Fra honom ero komnar flestar konungaættir i Nordhalfuna heimsins.
  131. ↑ Et primum quidem de origine statuque gentis pauca expediam, solam pene famam sequens in hac parte, nimia vetustate omnem fere certitudinem obscurante. Nam super hac re varia opinio est, aliis arbitrantibus de Danis et Nortmannis originem duxisse Saxones: aliis antem æstimantibus, ut ipse adolescentulus audivi quendam prædicantem, de Græcis. Witichindus de Reb. Gest. Saxon. L. I.
  132. ↑ Hit kan man räkna: „Saxones reliquias fuisse Macedonici exercitus, qui secutus Magnum Alexandrum immatura ipsius morte per totum orbem sit dispersus”. — samt: „Saxones his regionibus navibus advectos fuisse” — Witichind l. c. Författaren till Chronicon Holsaticum (Edit. Leibnitz, in Accessionibus Historicis), låter dessa öfverlefvor af Alexanders krigshär, till sjös komma till Östersjöns kuster. Jfr. Bayer, Opuscula, p. 207.
  133. ↑ Ej blott i Trithemii redan citerade utdrag af Hunibalds Krönika förekommer detta fabelagtiga Troja. Det finnes ock i Gesta Francorum Epitomata, hvilka föra Gregorii Turonensis namn — hos Fredegarius Scholasticus (från 8:de seklet), i dess utdrag af samma Gregorii Krönika — hos Aimoinus (från 9:de årh.), de gestis Francorum. Se dessa i Corpus Francicæ Historiæ veteris et sinceræ, Ed. M. F. (Marquard Freherus), Hanov. 1615. — Albericus Monachus trium fontium har det efter de förenämnda. Chronicon (ed. Leibnitz), Hanov. 1698. p. 30. Hunibald utsträcker den Trojanska härstamningen äfven till Saxerna („qui et ipsi a Trojanis procreati memorantur”), säger att de voro „Frankernas bröder”, hade förr kommit till Tyskland och lemnade de från Skythien anländande Frankerna land bredevid sig.
  134. ↑ Nec procul a Rheno civitatem ad instar Trojæ nominis ædificare conati sunt; cœptum quidem, sed imperfectum opus remansit. Fredegarius, Excerpta Chronica Gregorii Turon. c. 2. Staden Xanten på vänstra Rhen-stranden, helt nära det gamla Asburg, kallas Troja Francorum, i den helige Victors Legend, cit. af Görres, Ueber Hunibalds Chronik. Deutsch. Museum, 1813, s. 344.
  135. ↑ Jfr. Gesta Francorum Epitomata cc. 1, 2. Fredegarius l. c. Aimoinus de Gestis Franc. L. I. cc. 1,2 . — Alla dessa låta dem först komma från Troja till Tanais och Mæotis. — Man vore frestad att i denna Trojanska härstamning ej blott se en lärd fabel, då äfven Grekerne omtala Trojanska kolonier i Skyternas land, och viste berätta, att Skamandrios, Hektors och Andromaches son, kommit till Skythien och nedsatt sig vid Tanais. Scholiasten till Euripides Andromache, v. 221, anför detta ur andra boken af Anaxicratis förlorade Argiviska Historia, (citerad af Münter KirchenGesch. von Dänemark u. Norwegen. Leips. 1823, s. 120). Ej förgäfves skulle således namnet Ida återljuda i Nordiska Mythologien, såsom gudarnas säte. Det Trojanska Ida var nemligen säte för de Idæiska Dactylerna (i grunden samma väsenden med de Samotrakiska Kabirerna, och med Telchiner, Kureter, Korybanter), uppfinnare af metallernas smältning, af vapendansen, af versmåtten, trollkarlar, prester och dæmoner, och i många drag liknande Asarna. — Frankernas tåg skall från Mæotis först gått till Pannonien. Att de derifrån kommit till Rhen, säger äfven Gregorius Turonensis vara mångas berättelse („tradunt multi eosdem de Pannonia fuisse digressos, et primum quidem litora Rheni amnis incoluisse”). Histor. L. II. c. 9. Traditionen fanns således redan i sjette århundradet, och är säkerligen ännu äldre. Aimoin de Gestis Franc. L. I. c. 16, lägger en bekräftelse på den samma i Chlodvigs egen mun. Att dessa sägner blifvit förkastade såsom fabler af den stora Leibnitz (och flera efter honom), är oss ej obekant. Men äfven det hufvudställe han åberopar hos Geografen från Ravenna, att Frankernas äldsta boningsplatser voro nära Danskarna och vid Elben, (quarta ut hora noctis Norrmannorum est patria, quæ est Dania ab antiquis, cujus ad frontem Albis vel patria Albis. Maurungania certissime antiquis dicebatur, in qua patria Albis per multos annos Francorum linea remorata est. L. I. c. 9), säger blott, att de der länge dröjt eller uppehållit sig; och detta vittnesbörd från 7:de eller 8:de seklet, motsäger således ej de anförda, som till en del äro äldre. — Jfr. Leibnitz de Origine Francorum ad calc. Legg. Franc. Ed. Eccard. Francof. et Lipaiæ 1720. — Lagerbring (Dissert. de Orig. Francor. Londin. 1758), finner för godt att härleda Frankerna från Fräkne Härad i Bohuslän.
  136. ↑ Så berättar Tacitus Germ. c. 33, att Bructererne (i Vestfalen) blifvit i grund slagne och utrotade af invandrade Chamaver och Angrivarier, stammar, hvilka sedan innefattades under det Frankiska namnet. Att Longobarderne af Frankiska folk blifvit nödgade till att lemna Elbtrakterna och draga sig åt Donau, finner Mannert l. c. III. 285, 262 sannolikt. Att Longobarderne trängdes af omgivande krigiska nationer, omtalar redan Tacitus, Germ. c. 40.
  137. ↑ De förr nämnda Frankiska Krönikorna låta Frankerna invandra i Tyskland först i Kejsar Valentiniani tid i 4:de seklet. Men då Romrarne omtala deras härjningar i Gallien redan i medlet af det 3:dje (Vopiscus, vita Aureliani c. 7), och de således äro ännu äldre vid Rhen, kan denna uppgift ej vara antaglig. Att för öfrigt invandringar i sjelfva Skandinavien skett ännu senare, visar Herulernas historiskt bestyrkta tåg dit från Donau i slutet av 5:te århundradet. (Jfr. ofvanföre s. 85). Det skedde tydligen till ett kändt mål, och visar, jämte så mycket annat, den bibehållna gemenskapen emellan de sydligare Göter och de Skandinaviska, hvilken också på Nordens fornsagor haft ett stort inflytande.
  138. ↑ Jfr. Bayer, Conversiones Rerum Schyticarum temporibus Mithridatis Magni. Opuscula pp. 220—226.
  139. ↑ Att det blott skedde af fruktan för „Romrarna” („Han flydi fyrir Romveriom nordr hegat” — Langfedgatalet om Oden) — för Romerska höfdingar (YnglingaSaga c. 5) eller — såsom företalet till Edda bestämdare säger, — för Pompejus, „då han härjade i Österlanden”, synes dock blott vara en Isländsk gissning. Pompejus kom aldrig längre än till floden Phasis. Men Mithridatis krig, och Geternas framträngande ända till Dniepern och derutöfver ungefär vid samma tid, förorsakade stora förändringar bland folken vid Pontus och Mæotis.
  140. ↑ Om de gamla Nordiska Slägtregistren komma vi framdeles att yttra oss. Huru de Angelsaxiska (jfr. dem i Suhms Tabeller till Danmarks Crit. Hist.) sins emellan öfverensstämma, kan man se af följande exempel: Hengist och Horsa, Angelsaxernas anförare, som vid år 449 öfvergingo till Britannien, härstammade, enligt dessa genealogier, i fjerde led från Oden, Cerdic, som kom dit vid år 495, i det tionde, Ella, förste Konung i Sussex vid år 478, i det tolfte, Eoppa, konung i Northumberland vid år 500, i det trettonde, — alle från samma Oden; hvilken Wilhelmus Malmesburiensis, l. c. c. 1. kallar „den uråldrige” (antiquissimus) — dermed tillkännagifvande, att denne Oden, (från hvilken han likväl låter Hengist och Horsa nedstamma i 4:de led), i sjelfva verket förlorade sig i forntidens dunkelhet.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_rikes_häfder/Kapitel_8_-_Ynglingasagan&oldid=309434”