Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 43
43.
SJÖTÅG.
År 1635.Det sexåriga stilleståndet med Polen, som afslutades i
Altmark år 1629, gick till ända d. 30 juni 1635.[1] Fredsunderhandlingar hade inledts redan i januari, men de polska
fordringarne voro sådana, att underhandlingarne snart afbrötos.
Man måste således bereda sig på alla eventualiteter och det
befans nödigt att uppbringa inom landet och sända öfver till
Polen en här af 20,000 man. Denna skulle under riksmarsken
grefve Jakob De la Gardies befäl öfverföras på flottan.
Transporten uppdrogs åt amiral Erik Ryning, som erhöll sin instruktion d. 13 juni. Enligt denna skulle han vara i Pillau med hela flottan vid månadens utgång och strax låta sätta krigshären i land öfver Frisches Haff medelst strussar och lodjor. Sedan skulle han löpa med flottan till Danzig, ankra på redden och stanna der en eller två månader, om kriget med Polen fortsättes. I annat fall skulle han hemskicka de största skeppen och ligga qvar med blott fjorton à sexton skepp och akta på Danzig. Uppförde sig staden fiendtligt, skulle han behandlas såsom fiende, men förhöll han sig neutral, skulle Ryning icke hindra sjöfarten. Dock fingo icke bevärade skepp, ammunition eller andra krigsförnödenheter införas. Mot hösten skulle alla de större skeppen sändas hem; af de återstående skulle fyra eller fem läggas utanför Pillau och fem eller sex stanna qvar utanför Danzig till senhösten. Då skulle alla samlas i Pillau, intaga hemförlofvadt krigsfolk och segla hem till Sverige.[2]
Rynings flotta bestod af åtta medelstora och fjorton små skepp samt tre bojorter.[3] Tre kronor (2) var amiralsskepp. Samtidigt med Ryning skickades vice amiral Simon Stewart från Stockholm till Danzig med skeppen Mars (2) och Hannibal (3) samt två bojorter,[4] hvilka således kommo under Rynings öfverbefäl. Både Ryning och Stewart kommo redan d. 23 juni fram till sina bestämmelseorter.[5]
Fredsunderhandlingarne, som återupptagits i maj, fingo ny fart sedan riksmarsken kommit öfver med sin här. Ett nytt stillestånd på tjugusex år slöts i Stuhmsdorf d. 2 september. Sverige behöll Livland och Estland, men återstälde sina besittningar i Preussen. Under sådana förhållanden kommo icke några fiendtligheter i fråga. Sedan trupperna debarkerat i Pillau, detacherades der major Lars Bubb (Roderskjöld) med fem små skepp och tre lastdragare.[6] Sjelf gick Ryning i juli med hufvudflottan till Danzigs redd. Der inrotade sig en så “häftig brännesjuka“ på flottan, att regeringen såg sig föranlåten att låta honom skicka hem åtta eller tio af skeppen, som hade de flesta sjuka.[7] Efter stilleståndsfördragets afslutande fick Ryning order att gå hem med flottan från Danzig,[8] der han då hade under sitt befäl sex medelstora och sexton små skepp samt tio lastdragare.[9] Den 17 september kom han tillbaka till Stockholm och meddelade samma dag i rådet, att han hade alla skeppen med sig, utom fyra, som han jemte licentskeppen lemnat qvar på Danzigs redd.[10]
I Pillau funnos endast små skepp och bojorter qvar, sedan flottan gått hem. I början af november strandade på redden derstädes skeppet Pelikan (3) och två bojorter.[11] Vid samma tid lågo der fyra små skepp och en bojort, hvilka skulle öfverföra trupper till Pommern.[12]
I september skickades kapten Lars Mattsson från Stockholm till Wismar med skeppet Månen (3) och en bojort för att ställa sig till rikskanslern Axel Oxenstjernas order.[13]
År 1636.1636 års expeditioner bestodo blott af smärre transporter.
Major Lars Mattsson (Strusshjelm) skickades i april från Stockholm till Pillau med tre små skepp och en bojort för att hemta trupper.[14] Viceamiralen Lars Bubb beordrades med fyra små skepp och sex handelsfartyg till Helsingfors och Reval för att öfverföra finska ryttare till Tyskland.[15] Och slutligen skickades viceamiral Simon Stewart med fyra små skepp till Kalmar, der han skulle intaga krigsfolk, som skulle öfverföras till Stralsund.[16] I och för förefallande transporter för hären var viceamiralen Peter Blume stationerad i Frisches Haff med fyra pinasser och sex strussar under augusti—oktober[17] samt likaså kapten Per Larsson i Stettiner Haff med sex strussar.[12]
För öfrigt hemtade skeppen Bönan (3) och Danziger Delfin (3) ekvirke från Småland,[18] skeppen Falken (3) och Noaks ark (3) öfverförde ammunition till Stralsund,[19] skeppet Meerman (3) hemtade spanmål från Helsingfors[20] och major Söfring Hansson hemtade hampa m. m. från Riga med skeppet Vestgöta Lejon (3).[21]
Detta år är det första gången som en karantänsbevakning omtalas. Kapten Cornelius van Vliet skickades i april med ett litet skepp till Dalarö för att hålla vakt, att skepp med sjukdomar ombord ej måtte inpassera.[22] Derunder erhöll han ett straffbref från amiralitetskollegium, derför att han tagit öl och penningar af några rostocker-skutor för att de skulle få passera.[23]
År 1637.Truppen öfverfördes till Tyskland i maj och juni, nemligen:
med skeppet Delfin (3) till Stralsund, embarkeringen skedde
i Nyköping;[24]
med skeppen Lammet (3) och S:t Mikael (3) till Wolgast,
embarkering i Norrköpings skärgård;[25]
med skeppen Apollo (3) och Andromeda (3) en del af
dalregementet till Wismar;[26]
med skeppen Merkurius (2) och Vestgöta Lejon (3) under
viceamiral Lars Bubb till Usedom;[27] och
med fem små skepp under befäl af viceamiral Simon
Stewart, rytteri från Nynäs hamn till Usedom.[28]
För öfrigt gingo skeppen Mikael (3) och Wismars Delfin (3) samt två bojorter med ammunition, proviant och andra krigsförnödenheter till Wismar, Pommern och Stralsund.[29] Tre skeppslaster hampa och mastträd hemtades från Riga[30] och tre laster virke från Småland.[31]
År 1638.Redan i april skickades major Lars Mattsson till Warnemünde utanför Rostock med sex små skepp för att hindra fienden att från Rostock utföra något “anslag till sjös“.[32] Han erhöll i juli förstärkning af ytterligare två små skepp från viceamiral Stewarts flotta.
Icke obetydligt med trupper öfverfördes detta år till Tyskland. I maj beordrades major Söfring Hansson med fyra små skepp till Kalmar, hvarifrån han skulle öfverföra två sqvadroner till Usedom och derpå segla tillbaka till Stockholm.[33] Kort derefter seglade viceamiral Simon Stewart på Merkurius (3) med tio andra små skepp till Helsingfors. Der intog han fotfolk, som han öfverförde till Usedom, hvarest han förenade sig med hufvudflottan.[34]
Denna utgick under amiral Erik Ryning. Hans instruktion af d. 31 maj innehöll hufvudsakligen, att han skulle ankra under Ruden eller Greifswalderön och landsätta trupperna enligt fältmarskalken Johan Banérs anvisningar. Ryning skulle öfverlägga med honom huru många skepp, som borde lemnas qvar till kusternas skydd. Dessa skepp skulle ställas under major Lars Mattsson utanför Warnemünde. Med de öfriga skeppen jemte viceamiral Stewarts flotta skulle Ryning derefter gå tillbaka till Stockholm.[35] Den 13 juni gick Ryning till segels från Dalarö hamn. Flottan var fördelad på två eskadrar, den 1:a under Ryning på skeppet Nya Scepter (1) och den 2:a under amiral Jöran Gyllenstjerna på Nyckeln (2). Öfriga skepp voro i 1:a eskadern Svärdet (2), Draken (2), Trekronor (2) (kapten Klas Bjelkenstjerna), Rekompens (3) och Göteborg (3) samt i den 2:a Samson (2), Mars (2), Stockholm (2) och Smålands Lejon (2).[36] Den 25 juni kom flottan till Greifswalderön. Trupperna landsattes dock ej der, utan på ön Usedom.[36] Dit kom strax derefter Simon Stewart med sin flotta från Finland.[37] Af denna lemnades två små skepp qvar hos Lars Mattsson utanför Rostock.[38] Den 18 juli seglade Ryning från Greifswalderön. Flottan, nu tillökad med en 3:e eskader under viceamiral Simon Stewart på Merkurius (3), kom till Elfsnabben d. 24 och till Stockholm d. 31 juli.[36]
Dessutom skickades proviant till Stralsund och Rostock med ett litet skepp och två bojorter.[39] Hampa hemtades från Riga med två små skepp,[40] master från Ekenäs i Finland och Göteborg med likaledes två små skepp[41] samt virke från Småland med två bojorter.[42]
Kapten Isak Jöransson skickades i augusti till Elfsnabben för att visitera alla från Pommern kommande fartyg, af hvilka han skulle afvisa dem, som hade ombord någon smittosam sjukdom.[43]
År 1639.Detta år utfördes två expeditioner till Tyskland för öfverförande af trupper, den ena under viceamiral Simon Stewart och den andra under viceamiral Lars Bubb. Båda afgingo i maj. Simon Stewarts flotta bestod af fem medelstora och nio små skepp samt en galiot; Jupiter (2) var amiralskepp.[44] Han seglade i slutet af maj till Greifswalderön, der trupperna debarkerade. Den 26 juni kom han tillbaka till Dalarö hamn med alla skeppen, utom Månen (3), som han skickat med krigsfolk till Wismar.[45] Från Dalarö beordrades flottan omedelbart upp till Stockholm.[46]
Lars Bubbs flotta bestod af fem små skepp.[44] Han seglade till Helsingfors, der han inskeppade trupperna och öfverförde dem till Greifswalderön. I juli kom han tillbaka till Stockholm.[47]
Den 12 augusti beordrades viceamiral Stewart åter ut till sjös. Han skulle löpa med fyra skepp åt Kurlands farvatten och kryssa allt intill Pillau. Vanliga handelsfartyg skulle han låta “omolesterade“ passera, men alla skepp, på hvilka “kejserligt eller kurbrandenburgskt folk“ befann sig, skulle han anfalla och eröfra. När han fann allt vara fredligt i sjön och ingen fara vidare för något “kejserligt eller kurbrandenburgskt ströfveri“, skulle han gå hem med skeppen.[48]
Tre små skepp skickades till Reval och Riga att hemta spanmål, som för krigshärens räkning skeppades till Stralsund och Wismar.[49] Wismars Delfin (3) och två galioter öfverförde gevär och ammunition till Stralsund.[50] I öfrigt hemtades två skeppslaster hampa från Riga, två laster proviant från Åland och Finland, en last salt från Nyen och en last ekvirke från Bergqvara i Småland.[51]
Liksom förra året skickades kapten Isak Jöransson till Elfsnabben på karantänsbevakning.[52]
År 1640.Äfven detta år förde viceamiral Simon Stewart trupper öfver till Tyskland. Hans flotta bestod af Smålands Lejon (2), som var amiralsskepp, Trekronor (2) och fyra små skepp.[53] Den 3 juli låg han segelfärdig i Dalarö[54] och torde då hafva afseglat. Sedan han landsatt trupperna på ön Usedom, förde han på flottan tillbaka till Sverige en del finskt rytteri samt några holländska sändebud, hvilka han hemtat i Lübeck.[55]
En frakt-expedition utfördes under befäl af holmmajoren Richard Clerck. Han beordrades att segla till Amsterdam med skeppen Månen (3), Oxen (3), Meerman (3) och Meerweib (3) samt bojorten Svarta Hund, alla lastade med stockholmsborgares köpmansvaror. I fraktpenningar skulle vid framkomsten erläggas 101⁄2 daler för hvar läst. Fraktgods på återresan skulle han ock få mottaga.[56] Clerck afseglade i medlet af juni. I Kalmar måste bojorten utbytas mot skeppet Tigern (3), emedan han under vägen förlorat sin stormast.[57] Den 8 augusti hade Clerck kommit fram till Amsterdam, anlöpte på hemresan Göteborg d. 7 sept. och passerade Öresund d. 3 oktober.[58]
Skeppet Vestgöta Lejon (3) gjorde två resor till Riga att hemta hampa.[59] Tre skeppslaster ekvirke hemtades från Småland och en last från Riga.[60]
Några paketbåtar eller fartyg för personbefordran funnos ej denna tid på Östersjön. Den lilla persontrafiken ombesörjdes af köpmansskeppen i sammanhang med godstrafiken. År 1640 började kronans skepp och farkoster tagas i anspråk för förnämligare personers transport sjöledes. Detta år transporterades bland andra landtgrefven af Hessen från Stockholm till Stralsund med skeppet Falken (3),[61] fältmarskalken Åke Tott till Åbo med skeppet Papegojan (3)[62] och hans lik kort derefter tillbaka till Stockholm med galejan Lejoninnan,[63] biskop Johannes Jeronimus från Stockholm till Reval med bojorten S:t Jöran,[64] holländska sändebud tillbaka till Wismar med skeppen Samson (2) och Falken (3)[65] samt “gubernatorn“ Anders Eriksson från Stockholm till Riga med skeppet Papegojan (3).[66]
År 1641.I juni skickades tre små skepp under viceamiral Lars Bubb till Åbo och tre andra dylika under kapten Erik Nilsson till Helsingfors för att från dessa platser öfverföra trupper till Greifswalderön.[67]
Den hufvudsakliga trupptransporten till Tyskland skedde med flottan under amiral Erik Ryning. Enligt sin instruktion skulle han ankra vid Greifswalderön; några af skeppen skulle gå till Wismar med dit afsedda trupper; sedan skeppen med trupperna från Finland kommit dit, skulle han gå hem till Stockholm med alla skeppen i en flotta.[68] Den 2 juli afgick flottan från Skeppsholmen och bestod af ett stort, fem medelstora och sex små skepp. Den 7 juli kom flottan till Dalarö, der Ryning instälde sig samma dag. Den 10 juli embarkerade fältmarskalken Herman Wrangel med trupperna. Den 12 juli gick Ryning till segels. Flottan var fördelad på två eskadrar: den 1:a under Ryning på Kronan (1) med Nyckeln (2), Samson (2), Trekronor (3) och Fortuna (3); den 2:a under amiral Åke Ulfsparre på Smålands Lejon (2) med Mars (2), Apollo (3), Andromeda (3) och Salvator (3). Skeppen Jupiter (2) och Rekompens (3) beordrades att stanna qvar under viceamiral Simon Stewart för att invänta Norrlands och Österbottens krigsfolk och sedan följa efter hufvudflottan. Den 19 juli ankrade flottan vid Greifswalderön, utom Smålands Lejon (2), Mars (2) och Apollo (3), hvilka skickades till Wismar med de trupper, de hade ombord, och för att derifrån hemta fältmarskalken Johan Banérs lik. Trupperna landsattes på Greifswalderön d. 20—23 juli, hvarifrån de af generalguvernören i Pommern fördes med farkoster till Wolgast. Den 21 juli kom viceamiral Lars Bubb till flottan med sina tre skepp från Åbo och d. 31 juli viceamiral Stewart med sina två skepp från Dalarö. Den 2 augusti seglade flottan från Greifswalderön och ankrade i Dalarö hamn d. 7 augusti.[69]
Två små skepp skickades med arklipersedlar och kläde till Stralsund.[70] Spanmål och proviant hemtades med fyra små skepp från Finland, Nyen, Narva och Riga.[71] I stället skickades spanmål med tre andra små skepp från Stockholm till Reval.[71] Fyra skeppslaster hampa och master hemtades från Riga, tre laster virke och master från Småland, en last master från Ekenäs i Finland och en last tegel från Åland.[71]
Från Stockholm öfverfördes brandenburgska sändebud till Pillau med galioten Postpferd[72] och fältmarskalken Lennart Torstensson till Stralsund med skeppet Falken.[73]
Åren 1641—1642.Major Klas Bjelkenstjerna skickades i augusti 1641 med skeppen Engeln Rafael (2), Leoparden (2) och Fama (3) på en resa till Portugal, hvarifrån han ej kom tillbaka förr än följande år. Han skulle segla till Göteborg och derifrån öfverföra portugisiska ambassadören till Lissabon. I Göteborg skulle han äfven intaga stycken och vapen m. m., hvilket skulle öfverlemnas till konungen af Portugal i utbyte mot salt och kryddor, såsom kanel, ingefära, socker och olja. Kommissarien Lars Skytte medföljde för att underhandla om denna byteshandel.[74]
I slutet af september hade Bjelkenstjerna kommit till Göteborg;[75] seglade kort derefter derifrån och kom tillbaka dit med full last i medlet af mars 1642.[76] Sedan han blifvit uppehållen i Öresund af danskarne, som fordrade att han skulle uppvisa certepartie å lasten, kom han lyckligt till stockholmsskären i slutet af april.[77]
År 1642.Skeppet Enhorn (3) skickades i slutet af maj till Åbo med salt. Sedan detta lossats, intogos trupper, som öfverfördes till Tyskland.[78]
Största trupptransporten till Tyskland verkstäldes dock som vanligt med flottan under amiral Erik Ryning och på samma sätt som år 1641. Den 26 juni afgick flottan från Stockholm, bestående af sex medelstora och tolf små skepp samt en galiot. Den 3 juli kom flottan fram till Dalarö hamn, der krigsfolket embarkerade d. 6 juli. Men som norrlandsfolket icke ännu inträffat, beordrades major Johan Dufva att stanna qvar i Dalarö med skeppen Jägaren (3), Vestervik (3), Salvator (3) och Meerman (3) samt galioten Lammet. Så snart folket anlände, skulle han inskeppa dem och segla efter hufvudflottan. Återstoden delade Ryning på tre eskadrar, af hvilka den 1:a under honom sjelf på Trekronor (2) med Mars (2), Samson (2), Fortuna (3) och Apollo (3), den 2:a under amiral Åke Ulfsparre på Nyckeln (2) med Smålands Lejon (2), Rekompens (3), Andromeda (3) och Kattan (3) samt den 3:e under viceamiral Simon Stewart på Jupiter (2) med Månen (3), Hafsfrun (3) och S:t Mikael (3).[79]
Flottan gick till segels d. 13 juli och var redan d. 15 under Bornholm. Derifrån afsändes viceamiral Stewart med Jupiter (2), Månen (3) och Hafsfrun (3) till Wismar med de trupper, som dessa skepp hade ombord.[79] Stewart kom efter utfördt uppdrag tillbaka till Dalarö den 11 augusti och hade med sig hemförlofvadt fotfolk från Wismar.[80]
Den 16 juli ankrade Ryning med flottan vid Greifswalderön. Under hela denna snabba segling blåste ostlig vind. Den 1 augusti kom major Dufva dit med sina skepp, utom Salvator (3), som hade gått till Wismar. Dagen derpå kom viceamiral Lars Bubb dit från Åbo med finska trupper på skeppen Merkurius (3) och Enhorn (3). Han beordrades att stanna qvar vid Greifswalderön med fem små skepp för att intaga det krigsfolk, som skulle hemförlofvas till Sverige och Finland. Med dessa skulle han sedan segla hem. Med återstoden af flottan lättade Ryning ankar d. 4 augusti, sedan fältmarskalken Gustaf Horn embarkerat. Flottan, som var indelad på två eskadrar, kom d. 7 aug. tillbaka till Dalarö.[79]
Med tre små skepp hemtades hafre från Nyen och Narva för hofstallets räkning.[81] Med andra små skepp hemtades en last master från Baresund, tre laster hampa och virke från Riga, tre laster sten från Gotland och Öland för Stockholms slott, en last tegel från Åland samt en last saltadt kött och talg från Libau.[81] Tre små skepp skickades till Åbo och Borgå med salt och hade proviant tillbaka.[81] Skeppet Oxen (3) fraktades med jern till Königsberg och förde tillbaka ekplankor.[82]
Stallmästaren Hans Wachtmeister med fru, folk och bagage öfverfördes till Åbo med galioten Fortuna,[83] pfaltzgrefven Karl Gustaf till Greifswalderön med skeppet Falken (3),[84] generalguvernören Erik Gyllenstjerna till Narva med galioten Postpferd[85] och kurbrandenburgska sändebudet till Preussen med skeppet Falken (3).[86]
Den 13 oktober beordrades amiral Åke Ulfsparre att segla till Portugal med skeppen Draken (2), Engeln Rafael (2), Leoparden (2) och Göteborg (3) för att hemta salt och kryddor.[87] Han blef klar i början af november och gick två gånger till sjös från Elfsnabben, men måste vända tillbaka för vidriga vindar.[88] Han fick då order att uppskjuta resan till nästa vår och lägga skeppen öfver vintern i Nynäs hamn mellan Elfsnabben och Landsort.[89] Men då våren kom, instäldes resan och skeppen fördes i april 1643 tillbaka till Stockholm.[90]
Åren 1642—1643.I september 1642 skickades skeppen Svan (3) och Fama (3) på en långtur till Amerika. De skulle nemligen föra guvernören öfver Nya Sverige Johan Printz från Göteborg till Virginien och på återresan intaga salt i Lissabon.[91] Resan gick lyckligt. I juli 1643 kommo skeppen tillbaka till Sverige.[92]
År 1643.Sex skeppslaster ekvirke hemtades från Småland, en last bräder från Gefle, fyra laster hampa och master från Riga och en last malt från Kalmar.[93]
Af persontransporter från Stockholm omtalas följande: Franska residenten till Wismar med skeppet Kattan (3),[94] generalmajoren Erik Stenbock till Wolgast med bojorten Hanen,[95] generalguvernören Herman Wrangel till Riga med skeppet Jägaren (3),[96] biskopen i Åbo till samma stad med bojorten S:t Jöran,[97] generalmajoren Gustaf Otto Stenbock till Wismar med bojorten Postpferd[98] och portugisiska sändebudet till Wismar med skeppet Kattan (3).[99]
I slutet af oktober skickades två små skepp med folk och ammunition till Kalmar slott.[100] I december skickades två bojorter till Öland att under vintern föra regeringens post mellan Gräsgårdshamn på sydöstra kusten och Tyskland.[101]
År 1644.Det oundvikliga kriget med Danmark hade brutit löst i slutet af år 1643. Anledningarne dertill voro för oss svenskar många, i synnerhet den af danskarne åter upptagna Öresundstullen, hvilken enligt 1613 års fredsslut skulle vara fri. Kriget beslöts af regeringen i maj och fältmarskalken Lennart Torstensson, som stod med krigshären i Tyskland, fick befallning att genom Holstein angripa Danmark. Han erhöll ej del af detta beslut förr än i september. Den 13 dec. 1643 öfverskred han danska gränsen vid Elbe och tog sitt högqvarter i Kiel.
Den 31 mars 1644 steg konung Kristian IV i Köpenhamn ombord på det stora skeppet Trefoldighed och seglade tillika med åtta eller nio andra skepp till Göteborg. Han ankrade utanför inloppet d. 5 april och inspärrade staden från sjösidan.[102] Emellertid hade den från Holland till Sverige inflyttade kommissarien Louis De Geer lyckats att för svenska kronan förhyra omkring trettio holländska köpmansskepp, bemannade med dugligt sjöfolk under holländska kaptenen Mårten Thijssen (Ankarhjelm). När underrättelsen härom nådde konung Kristian, fann han det nödvändigt att möta denna flotta och hindra hennes förening med den svenska, som snart väntades komma i sjön från Stockholm. Han uppgaf derför blockaden af Göteborg och seglade från Vinga d. 4 maj till Flekkerö goda hamn utanför staden Kristiansand på Norges sydkust. Derifrån seglade han d. 8 maj att möta Thijssen. Denne hade begifvit sig från Amsterdam under svensk flagg d. 5 maj och låg d. 15 på vestra kusten af Seland bakom öarne Romö och Sylt i “Kongens Have“, dit blott det smala och grunda Listerdjupet förde. Här utkämpade han tvenne blodiga drabbningar med danska flottan: d. 16 maj, då hon var anförd af Kristian IV, och d. 25 maj, då hon anfördes af amiralerna Ove Gjedde och Pros Mund. Thijssen kunde ej tilltvinga sig passage norr om Skagen in i Östersjön, utan måste vända tillbaka till Holland för att reparera, skaffa nya förråd och komplettera besättningarne.[103]
I april skickades viceamiralen Simon Stewart på Smålands Lejon (2) med fem små skepp åt Öland och Bornholm att kryssa efter fribytare och för att kunskapa om danska flottan hade utlupit. Sedan skulle han löpa efter kusten mellan Stralsund och Danzig, eröfra alla danska handelsskepp och fribytare samt derpå segla tillbaka till Elfsnabben att gifva besked.[104]
Det var icke nu, som i föregående krig med Danmark, fråga om att mottaga danska flottan på våra farvatten. Sverige hade vuxit, så att nu kände det sig i stånd att föra kriget så till lands som sjös inom Danmarks egna gränser. Krigsplanen var, att medan hufvudflottan under amiral Klas Fleming sysselsatte den danska, skulle Lennart Torstensson medelst en lodjeflotta forsla sin krigshär öfver Belten till Seland och möta fältmarskalken Gustaf Horn, som genom Skåne äfven skulle med sin här taga sig öfver till Seland. Öfver isen hade Torstensson icke kunnat komma öfver till Fyen på grund af den blida vintern. Sedan han intagit Jutland, fick hären gå i vinterqvarter ungefär samtidigt med Gustaf Horns infall i Skåne.
Den 30 maj erhöll Klas Fleming order och instruktion.[105] Enligt denna skulle han samla i Dalarö hela flottan, bestående af tre stora, tretton medelstora och tjugutre små skepp, fyra brännare och sex lastdragare. Alla skepp, strussar och lodjor, som voro i Pommern under viceamiral Peter Blume och major Lars Mattsson (Strusshjelm), skulle äfven stå under Flemings befäl. Under major Henrik Hanssons (Lindorm) särskilda kommando stäldes en pinass, en jakt, en bojort, sex strussar och sextio lodjor för trupptransporter i svenska och danska skärgårdarne. Så snart skeppen blifvit klara i Dalarö, skulle knektarne embarkera och flottan genast gå till sjös, fördelad på tre eskadrar, af hvilka Fleming skulle föra den mellersta, amiral Åke Ulfsparre den högra och amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna den venstra. Då Fleming kommit till Ölands norra udde och fått flottan tillhopa, skulle han gå öster om Öland till Bornholm. Der skulle han ankra och sätta sig i förbindelse med fältmarskalken Gustaf Horn, som då borde vara i trakten af Ystad. Med honom och fältmarskalken Lennart Torstensson skulle Fleming öfverlägga om hvad, som skulle företagas. Blefve Fleming urståndsatt att föra befälet, skulle detta öfvertagas af Ulfsparre och efter honom af Bjelkenstjerna. Samma dag erhöll ock major Henrik Hansson order af regeringen att intaga åtta kompanier knektar på sin lodjeflotta i Dalarö och öfverföra den till Kalmar. Der skulle han i stället erhålla annat krigsfolk och derpå bege sig åt Kristianopel och Hanö, så långt han kunde vara säker för den danska flottan och ställa sig till fältmarskalken Gustaf Horns order.[106]
Emellertid hade flottan utlöpt från Stockholm redan d. 22 maj och kom d. 28 fram till Dalarö hamn. Den 30 embarkerade knektarne. Enligt Flemings sejnbref d. 1 juni bestod flottan af följande skepp:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Scepter (1), amiral Klas Fleming och kapten Jakob de Bouir | 58 | 346 |
| Draken (2), kapten Cornelius Lucifer | 40 | 188 |
| Göteborg (2), kapten Matts Corneliusson | 36 | 188 |
| Rafael (2), kapten Lennart Liewensson | 36 | 155 |
| Regina (2), kapten Herman Fleming | 34 | 164 |
| Leoparden (2), kapten Peder Ifvarsson | 36 | 168 |
| Jupiter (2), kapten Klas Henriksson Rigel | 34 | 189 |
| Smålands Lejon (2), kapten Rolof Johansson | 32 | 184 |
| Kattan (3), kapten Tönnes Speck | 22 | 97 |
| Tigern (3), kapten Erik Nilsson | 18 | 96 |
| Månen (3), kapten Walter Pettersson | 16 | 96 |
| brännaren Lilla Delfin (3) | — | 20 |
| „ flöjten Caritas | — | 20 |
| galioten Lammet | 12 | 96 |
| pinassen Fenix | 10 | 24 |
| 2:a eskadern: | ||
| Kronan (1), amiral Åke Ulfsparre, kapten Kristian Jenner | 68 | 402 |
| Nyckeln (2), kapten Peter Lucifer | 34 | 188 |
| Stockholm (2), kapten Frans Holländer Bertilsson | 34 | 185 |
| Samson (2), major Daniel Jönsson Struts (Strussflycht) | 32 | 182 |
| Vestervik (3), kapten Lambrekt Pettersson | 26 | 148 |
| Vestgöta Lejon (3), kapten Gerdt Henriksson | 26 | 144 |
| Salvator (3), kapten Torbjörn Månsson | 26 | 142 |
| Merkurius (3), kapten Lars Mattsson | 26 | 155
|
| Apollo (3), kapten Herman Lambrektsson | 26 | 137 |
| Rekompens (3), kapten Johan Holm | 22 | 147 |
| Svan (3), kapten Tering Henriksson | 22 | 113 |
| S:t Jakob (3), kapten Mikael Corneliusson | 12 | 98 |
| brännaren Jungfrun (3) | — | — |
| „ Bönan (3) | — | 20 |
| 3:e eskadern: | ||
| Göta Ark (1), amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna, kapten Johan Jönsson | 72 | 402 |
| Svärdet (2), major Richard Clerck, kapten Jan Jansson | 34 | 187 |
| Mars (2), kapten Peter Petersson von Edam | 30 | 161 |
| Andromeda (3), kapten Sven Israelsson | 26 | 140 |
| Jägaren (3), kapten Mattias Hessling | 26 | 130 |
| Vesterviks Fortuna (3), kapten Hans Kinnaird | 24 | 95 |
| Akilles (3), kapten Thijs Corneliusson | 22 | 123 |
| Enhorn (3), kapten Krister Zelow | 18 | 106 |
| Gamla Fortuna (3), kapten Jakob Barber | 18 | 123 |
| Falken (3), kapten Gustaf Ribbing | 18 | 120 |
| Papegojan (3), löjtnant Esbjörn Bengtsson | 12 | 92 |
| brännaren Meerman (3) | — | 30 |
| „ S:t Mikael (3) | — | 17 |
| „ Meerweib (3) | — | —[107] |
Flottan utgjordes således af trettiofyra skepp, hvaraf tre stora, tolf medelstora och nitton små, förutom sju brännare, en galiot och en pinass med tillhopa omkring 1,040 stycken samt 5,940 sjöfolk och knektar.[108]
Den 30 maj kl. 10 på qvällen kom drottning Kristina på sina galejor ut till Dalarö. Dagen derpå efter middagen var hon ombord hos Fleming. På morgonen d. 1 juni sattes allt folket i land för att i drottningens närvaro höra de nya sjöartiklarne. Kl. 2 e. m. seglade drottningen tillbaka till Stockholm. En timme senare gick hela flottan till segels för nordlig vind och passerade Landsort kl. 10 e. m. Den 2 juni på middagen seglade flottan förbi Ölands norra udde. Den 4 juni hade hon kommit åt pommerska kusten mellan Danzig och Bornholm. Skeppet Svan (3) skickades till Neustadt[109] att hemta bref från fältmarskalken Lennart Torstensson. Den 5 juni kallade Fleming till sig på Scepter (1) de båda andra eskadercheferna jemte majorerna Richard Clerck och Daniel Jönsson Struts (Strussflycht) samt kapten Herman Fleming. På qvällen sändes bref till fältmarskalken Gustaf Horn i Ystad. Den 6 juni kl. 1 e. m. fälde flottan ankar vid Nexö på sydöstra kusten af Bornholm, gick dagen derpå åter till segels och ankrade d. 8 juni vid Dornbusch utanför inloppet till Stralsund. Derifrån beordrades d. 11 juni skeppen Draken (2) och Smålands Lejon (2) öfver åt Möen att uppbringa danska skepp och farkoster. Den 12 juni anträffade dessa skepp tre danska örlogsskepp, hvilka de efter åtta timmars strid jagade in åt Öresund. Den 13 juni kommo de tillbaka till Dornbusch. På qvällen samma dag lyfte flottan ankar, kryssade några dagar mellan Skåne och Möen och var d. 15 juni så nära Köpenhamn, att man kunde räkna der liggande fjorton örlogsskepp. Den 17 seglade flottan utmed Darss vid Pommerns vestligaste kust. Samma dag kom skeppet Svan (3) tillbaka till flottan från Neustadt och hade fört ett på stapel derstädes stående nytt danskt skepp i säkerhet till Wismar.[110] På aftonen d. 18 juni ankrade flottan vid Kristianspris (nu Friedrichsort), en mil från Kiel vid vestra mynningen af Kielerviken. Den 23 juni afhemtades från Kiel åter ett danskt skepp, S:t Jakob (2). Samma dag besökte fältmarskalken Lennart Torstensson flottan, hvarvid beslöts en landstigning på ön Femern.[111]
Redan d. 11 juni hade Fleming beordrat major Lars Mattsson att genast bege sig till Stralsund med alla strussar och bojorter, som han hade hos sig i Kaseburg och på andra ställen i Hinterpommern. Nu skickades skeppen Jägaren (3) och Fortuna (3) till Stralsund att hemta honom och hans farkoster till Femern. Kapten Richard Staffordt, som kommit till flottan med skeppet Gripen (3), skickades jemte galioten Lammet på kryssning i Femern-sundet. Allt detta skedde d. 25 juni. Den 28 kallade amiralen alla skeppscheferna till sig på Scepter (1) och underrättade dem om den beslutade landstigningen på Femern. På qvällen samma dag gick flottan till sjös; Torstensson medföljde på bojorten Postpferd. På morgonen följande dag kom flottan under Femern. Kl. 7 e. m. verkstäldes landstigningen på norra kusten af ön; skansarne intogos och fienden fördrefs. Skeppet Gripen (3) beordrades till Femern-sundet att samla skutor för rytteriets öfverförande.[112]
Slaget på Kolberger Heide d. 1 juli. Bittida på morgonen d. 1 juli kommo skeppen Jägaren (3) och Fortuna (3) tillbaka från Stralsund och meddelade, att man hade föregående afton sett danska konungen utanför Möen med en flotta af fyratio skepp.[112] Denna hade d. 29 juni seglat från Köpenhamn under konung Kristians öfverbefäl. Hon var fördelad på fyra eskadrar, af hvilka riksamiralen Jørgen Wind på Patientia (1) förde den 1:a, riksviceamiralen Joakim Grabow på Lindormen (2) den 2:a, konungen sjelf på Trefoldighed (1) den 3:e och amiral Pros Mund på S:t Sofia (1) den 4:e. Tillhopa utgjordes flottan af tre stora, åtta medelstora och nitton små skepp, förutom åtta flöjter, galejor och brännare med tillhopa 802 stycken och 4,376 mans besättning.[113] Den danska flottan var således icke obetydligt underlägsen den svenska.
Kl. 9 f. m. d. 1 juli kom danska flottan i sigte. Amiral Fleming gaf genast order att lätta och gick med sin flotta efter vestra kusten af Femern åt Kielerbugten till inåt Kolberger Heide, der farvattnet ej var så trångt. Danska flottan följde efter och öppnade elden omkring kl. 1 e. m.[112] Efter några timmars ömsesidigt beskjutande, hvarvid flera danska skepp blefvo illa tilltygade, drog sig fienden undan. Fleming skulle just förfölja honom, då en storm uppstod och mörkret föll på, så att han måste afstå derifrån.[114] Intet skepp förlorades dock å någondera sidan och förlusten af folk var så liten, att striden ej kan hafva varit blodig. Inräknadt förlusterna vid Femerns intagande hade svenska flottan blott 32 döda och 69 sårade.[115] Danska flottan hade 37 döda och 170 sårade.[116] Danska konungen fick högra ögat och örat skadade, dock ej så svårt som vanligen uppgifves.[117] Han stannade qvar på sitt skepp i flottan och skref derifrån d. 5—30 juli nio egenhändiga bref, i hvilka han nämner intet om sina sår.[118]
Utgången af slaget torde i det hela få anses oafgjord. Danska flottan hade icke dragit sig längre tillbaka än under Femern, der hon låg från d. 2 till d. 7 juli. Fleming behöll valplatsen och fann denna vid dagens inbrott d. 2 juli öfvergifven af fienden. Han lofverade på platsen hela dagen, utan att få sigte på något danskt skepp, och beslöt att gå in i Kielerviken att reparera. Den 3 juli ankrade han vid Kristianspris.[119]
Den 6 juli skickade Fleming skeppen Smålands Lejon (2), Jägaren (3) och Fortuna (3) till Stralsund efter öl, men de kommo tillbaka redan på morgonen dagen derpå, jagade af hela danska flottan, hvilken nu ankrade på redden utanför Kristianspris. På middagen höll Fleming krigsråd på Scepter (1), hvarvid beslöts, att man skulle anfalla danska flottan, så snart den väntade De Geers flotta kommit så långt in i Kattegatt som förbi Ålborg. Vid Kristianspris sänktes d. 10 juli det tjugufem år gamla skeppet Papegojan (3), som hindrade den öfriga flottan vid seglingen. Den 15 juli befaldes löjtnant Didrik Olofsson på pinassen Fenix att bränna de två danska brandskepp, som han eröfrat på redden af Trawemünde. Den 20 juli skref Klas Fleming till Lennart Torstensson, att det tjenade till ingenting att dröja längre med att bryta sig ut genom danska flottan. Den 22 juli började kejserliga tyska trupper att ströfva mellan Kristianspris och Kiel, i hvilken senare stad de inföllo d. 24 juli.[119]
Den 25 juli fördes några stycken från danska flottan i land vid Labö på östra sidan af Kielervikens mynning snedt emot Kristianspris.[120] Som denna lilla skans kunde blifva besvärande för svenska flottan, skref Fleming samma dag till Torstensson, att han skulle drifva bort danskarne derifrån. Detta blef Flemings sista bref.[121] På morgonen dagen derpå d. 26 juli träffades han af en kula just från detta batteri och afled kl. 1⁄28 f. m. Innan han dog, nämnde han, i strid med sin instruktion, generalmajoren Karl Gustaf Wrangel till öfverbefälhafvare på flottan.[122] Wrangel hade nemligen vid tillfället kommit till flottan i ett ärende från Lennart Torstensson.
Den 27 juli höll Wrangel krigsråd på Scepter (1) med Åke Ulfsparre, Klas Bjelkenstjerna, Richard Clerck och Daniel Jönsson Struts, hvarvid beslöts att nästa dag bryta sig ut ur Kielerviken. Vid utgåendet ur hamnen d. 28 blef flottan häftigt beskjuten af det för Sverige så olycksdigra batteriet å Labö, hvilket dock snart intogs af Lennart Torstensson. Han gick derpå ombord på Scepter (1), der ny krigskonselj hölls och beslöts, att man skulle anfalla danska flottan, så snart vinden tillät. Beträffande högsta befälet på flottan ingicks en slags kompromiss, så att “såsom hufvuden för flottan skulle vara generalmajor Wrangel på Scepter, amiral Åke Hansson på Rikskronan och amiral[123] Bjelkenstjerna på Göta Ark och skall om någon preeminence dem emellan intet vara talt“. Den 29 juli var stilla lugnt. Den 30 kl. 6 f. m. lyfte flottan ankar och gick för sydvestlig vind på danska flottan, som då seglade undan åt Femern. Några timmar derefter blef det åter alldeles stilla, så att flottorna icke kunde komma tillhopa. Men kl. 12 på middagen “begynte en liten östan kjöling“, då amiral Peder Galts eskader fick lofven och kunnat anfalla, men gjorde det icke.[124] Denna uraktlåtenhet kostade Galt hufvudet.[125] Han halshöggs på Slottsplatsen i Köpenhamn d. 31 aug. 1644.
På morgonen d. 31 juli var vinden sydvestlig och ehuru fienden nu var långt borta, höll svenska flottan ned mot honom. Men vinden mojnade af och gick kl. 1 e. m. öfver till ostlig. Svenska flottan vände då och seglade tillbaka åt Kristianspris att intaga bröd och öl, som var bestäldt i Kiel. Den danska flottan satte då efter, så att hon kom helt nära den svenska. Denna vände då på redden utan att ankra och seglade rakt på danska flottan, “hvilken då gjorde sin flit att komma till sjös undan igen“. För mörkrets skull gick svenska flottan tillbaka och ankrade på redden kl. 8 e. m. Den 1 augusti hölls krigskonselj på Scepter (1) och beslöts att flottan skulle på aftonen gå den danska något afsides förbi åt Femern och sedan till svenska skären.[126] Kl. 10 på qvällen gick flottan till sjös för en frisk sydvestlig vind, utan att observeras af danska flottan[126], som då fördes af konung Kristian och amiral Erik Ottesen Orning.[127] Tidigt på morgonen d. 2 aug. hade svenska flottan Femern på styrbords sida och strax derefter akterut. På morgonen d. 3 augusti passerades Bornholm och kl. 7 f. m. d. 5 aug. inpasserade flottan vid Landsort.[126]
Ofvannämnda under major Henrik Hanssons närmaste befäl stälda lodjeflotta, bestående af sex strussar och sextio lodjor, hade ej kunnat följa Klas Flemings flotta vid utlöpandet längre än till östgötaskären, der hon qvarhölls af motvind. Den 11 juni hade hon dock kommit till Kalmar, då Henrik Hansson beordrades af Fleming att ställa sig under fältmarskalken Gustaf Horn i Skåne.[126] Henrik Hansson drog sig då ned åt skånska kusten och landsatte i Ystad sina i Kalmar intagna trupper. Den danska flottan hindrade nemligen deras öfverförande till Seland. Den 15 augusti gick major Hansson till sjöss från Ystad. Under vägen till Simrishamn blef han under vindstilla anfallen af två danska örlogsskepp, hvilka eröfrade två strussar och sex lodjor, hvarförutom sju lodjor förstördes. Med återstoden af sin flotta kom han in till Kalmar d. 23 augusti och förfogade sig derifrån till Stockholm.[128]
En annan flotta af farkoster, strussar och andra transportfartyg, hade under befäl af viceamiral Peter Blume legat till fältmarskalken Lennart Torstenssons disposition under juni och juli månader på östra kusten af Jutland. Flottans hufvudstationer voro Ålborg och Århus.[129]
Den med Karl Gustaf Wrangel hemkomna flottan stannade i Dalarö under befäl af amiral Åke Hansson Ulfsparre.[130] Den 12 augusti beordrades amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna och viceamiral Peter Blume från Dalarö upp till regeringen i Stockholm[131] för att rådgöra om ställningen. Efter öfverläggning härom i rådet d. 14 och 15 augusti beslöts att Ulfsparre skulle genast gå med flottan från Dalarö till Djurhamn, der hon låg säkrare, att fjorton af de smärre skeppen skulle klargöras att åter gå till sjös, men alla öfriga föras upp till Stockholm att uppläggas för vintern. Derjemte förordnades viceamiral Blume till befälhafvare för de fjorton skeppen, med hvilka han skulle först “konvojevis“ gå åt Danzig och sedan på kryssning i sjön.[132]
En viss modlöshet hade således bemägtigat sig sinnena, efter Klas Flemings frånfälle. Modet återvände dock, då rådet d. 17 augusti erhöll underrättelse om ankomsten till Östersjön af Mårten Thijssens flotta.[133] Förflyttningen till Djurhamn kom nu icke i fråga.
Thijssen hade nemligen lemnat Amsterdam den 8 juli med en flotta af tre medelstora och sjutton små skepp samt en galiot, hvilka förde 487 stycken och voro bemannade med 1,324 “båtsfolk.“[134] Uppehållen af storm och motvind inträffade flottan först d. 8 augusti utanför Göteborg. Der låg amiral Ove Gjedde med fem norska “defensionsskepp“ (bevärade kofferdiskepp) och afskar tillförseln från sjösidan. Dessa gåfvo sig genast derifrån. Thijssen fortsatte ned åt Öresund och ankrade d. 9 augusti vid Landskrona. Följande dag fortsatte han genom Sundet och mötte utanför Dragör en af konung Kristian IV anförd flotta af nio skepp. Under starkt skjutande följde denna Thijssens flotta efter ända åt Bornholm. Utan någon förlust kom Thijssen i medlet af månaden till Blekinges kust och ankrade kort derefter vid Kalmar.[135] Regeringen skickade genast kapten Herman Klasson Fleming till Kalmar att helsa Thijssen i drottningens namn och öfverlägga med honom, hvad hans och den svenska flottan förenade nu borde utföra.[136] Thijssen utnämndes d. 10 september till amiral och hans närmaste man Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm) till viceamiral i svensk tjenst.[137] Sex dagar derefter adlades Thijssen och antog namnet Ankarhjelm.
Den 28 augusti erhöll amiral Ulfsparre i Dalarö befallning att klargöra fyra medelstora och åtta små skepp.[137] Till befälhafvare öfver denna flotta förordnades viceamiral Peter Blume och till hans närmaste man major Abraham Du Quèsne.[138] Generalmajor Karl Gustaf Wrangel förordnades till “öfvercommendant“ för såväl denna som amiral Mårten Thijssens flotta.[139] Enligt Wrangels instruktion, uppsatt af rikskanslern Axel Oxenstierna, skulle han stiga in på skeppet Smålands Lejon (2) och med de öfriga elfva skeppen förena sig med Thijssens flotta under Ölands södra udde. Derefter skulle danska flottan uppsökas och sjön rensas från fribytare. De tolf svenska skeppen skulle stanna qvar ute under vintern och lyda under fältmarskalken Lennart Torstenssons kommando, dernäst under Wrangel och derefter under Peter Blume. Till denna flotta skulle ock höra skeppet Trekronor (2), galioten Lammet och pinassen Fenix, som lågo i Neustadt. Thijssens flotta skulle mot vintern gå hem genom Vestersjön.[139]
Den 16 september kom Wrangel ut till flottan i Dalarö. Tolf dagar fick han ligga och vänta på nordlig vind. På förmiddagen d. 28 september gick vinden ändtligen på nordost. Kl. 2 e. m. lättade Wrangel ankar, kl. 6 e. m. passerade han Landsort och kl. 5 e. m. följande dag ankrade han vid Kalmar innanför Grimskär bredvid Thijssens flotta.[140] D. 31 sept. fördelade Wrangel svenska flottan på två eskadrar, nemligen:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Smålands Lejon (2), generalmajor Karl Gust. Wrangel | 32 | 184 |
| Regina (2), major Abraham Du Quèsne | ? | 164 |
| Göteborg (2), kapten Thijs Corneliusson | 36 | 188 |
| Leoparden (2) | 36 | 128 |
| Vesterviks Fortuna (3) kapten Jakob De Bouir | 24 | 122 |
| Kattan (3), kapten Tönnes Speck | 22 | 91 |
| brännaren Meerman (3) | — | 30
|
| brännaren flöjten Caritas | — | 20 |
| galioten Postpferd | 2 | 8 |
| 2:a eskadern: | ||
| Draken (2), viceamiral Peter Blume | 40 | 188 |
| Jägaren (3) | 26 | 130 |
| Hafsfrun (3) | 24 | 105 |
| Akilles (3) | 22 | 123 |
| Svan (3), kapten Tering Henriksson | 22 | 113 |
| Gamla Fortuna (3) | 18 | 123 |
| Galioten (L.) | — | — |
eller tillhopa fem medelstora och sju små skepp, två brännare och två galioter med omkring 340 stycken och 1,730 mans besättning.[141]
De båda flottorna lågo vid Kalmar till d. 5 oktober, då de kl. 2 e. m. lyfte ankar och gingo söderut att uppsöka danska flottan. Den 6 oktober passerades Bornholm och d. 7 ankrade flottorna under södra kusten af Möen. Sedan underrättelse erhållits att danska flottan var på Wismars farvatten, lättades ankar kl. 12 på natten. Rostock passerades d. 8 kl. 8 f. m. och på eftermiddagen ankrade flottorna på redden af Wismar. Flottan erhöll nu förstärkning af der liggande:
| Stycken | Sjöfolk och knektar | |
| skeppet Trekronor (2) | 32 | 144 |
| brännaren Lilla Delfin (3) | — | 20 |
| galioten Lammet | 12 | 96 |
| pinassen Fenix | 10 | 24[142] |
Slaget vid Femern d. 13 oktober. I Wismar fick man veta att en dansk eskader låg mellan Femern och Låland. På grund af vestlig vind kunde man likväl ej gå dit förr än d. 11 oktober på morgonen. Flottorna gingo då till segels med sydvestlig vind och kommo sedan kl. 2 e. m. i sigte af danska flottan öster om Femern. Storm hindrade likväl anfallet under två dagar, som flottorna höllo hvarandra i sigte.[143] Efter tillökningen i Wismar bestodo nu de förenade flottorna af tillhopa nio medelstora och tjugufyra små skepp, tre brännare, fyra galioter och en pinass med tillhopa omkring 880 stycken och 3,340 man. Som man i Danmark trodde, att svenska flottan låg aftacklad i Stockholm, så hade man redan upplagt en del af danska flottan i Köpenhamn och höll i sjön blott en eskader, som ansågs våra tillräcklig att möta Thijssens flotta. Under befäl af amiral Pros Mund bestod denna eskader af två stora, fyra medelstora och nio små skepp, en galeja och en galiot, förande tillhopa 425 stycken och var således ganska underlägsen sina motståndare.[144]
Så snart stormen något bedarrat på söndagsmorgonen d. 13 okt. gaf Wrangel tecken att lyfta ankar och gick på fienden. Amiral Pros Mund på Patientia (1) jemte skeppen Oldenburg (1) och Lindormen (2) upptogo striden, men Tre Lejon (1) och de smärre danska skeppen följde icke med och råkade komma under Thijssens flotta. Denna, som fick lofven, eröfrade ganska snart skeppen Tre Lejon (1), Fides (2), Två Lejon (3) och Hafshästen (3), hvarpå de danska Neptunus (3), Nättelblad (3), Stormarn (3) och Kronfisken (3) togo till flykten under Låland och löpte på strand, men togos lyckligt derifrån. Skeppet Delmenhorst (3) sattes i brand på stranden af kapten Pierre Banneau på brännaren Delfin (3). Skeppet Markattan (3) samt galejan Höjendal och en galiot kunde man icke så i hast taga af grund å stranden eller sätta i brand, emedan de försvarades af ett batteri i land. Emellertid fortsatte Wrangel på Smålands Lejon (2) sin strid med skeppen Patientia (1), Oldenburg (2) och Lindormen (2) till dess hans segel och tåg blifvit så sönderskjutna, att skeppet ej längre kunde styras, utan han måste hålla af att bota skadorna. Då äntrades och eröfrades Patientia (1) af skeppen Göteborg (2) och Regina (2). Brännaren Meerman (3) stack skeppet Lindormen (2) i brand. Kort derefter äntrades skeppet Oldenburg (2) af kapten Jakob De Bouir på Vesterviks Fortuna (3), biträdd af Leoparden (2) och Svan (3). Striden varade från kl. 10 f. m. till 4 e. m. Af den danska flottan återstodo blott skeppen Pelikan (2) och Lammet (3), hvilka, förföljda af skeppen Regina (2), Jägaren (3), Gamla Fortuna (3) och Kattan (3), lyckades på natten komma undan till Köpenhamn. Amiral Pros Mund och schoutbynachten Corfits Ulefelt stupade, amiral Joakim Grabow på Lindormen (2) och viceamiral Stenzel von Jasmund på Tre Lejon (1) togos tillfånga jemte kaptener, underofficerare och gemene, tillhopa omkring 1,000 man. De förenade flottornas förlust utgjorde 60 man döda och sårade samt holländska skeppet “Den Swarten Raven“ (3), som blef skjutet i sank af Tre Lejon (1), men besättningen bergades.[145] De i striden eröfrade två stora, två medelstora och sex små skeppen förde tillhopa 283 stycken.[146]
Dagen efter denna lysande seger gingo de förenade flottorna in till Kristianspris i Kielerviken att reparera. Major Lars Mattsson, som låg i Stralsund med tjugu strussar,[147] erhöll befallning att med dem komma till flottan för att intaga rytteri och öfverföra detta till Femern.[148] Den 20 oktober skickades kaptenlöjtnanten Gustaf Wrangel på Gamla Fortuna (3) med bref till drottningen i Stockholm. Den 30 oktober kl. 8 f. m. lyfte de förenade flottorna ankar och skildes kl. 11 f. m., hvarvid amiral Thijssen Ankarhjelm gick med sin flotta norrut genom stora Belt åt Göteborg och den svenska österut åt Femern och ankrade på östra kusten af ön den 31 kl. 3 e. m. Alla espingar bemannades och kusten besattes utan motstånd. Den 2 november gick flottan till segels åt Wismar och ankrade der på morgonen d. 4 nov.[149] Dit lät ock Wrangel major Lars Mattsson föra sina farkoster.[150]
Emellertid hade Wrangel fått befallning af regeringen att lägga sig med flottan omkring en månad i Öresund för att afskära danskarne från Skåne och upptaga den vanliga danska tullen af alla genomfarande skepp.[151] Han gick i sådan afsigt till sjös från Wismar d. 13 november och ankrade på qvällen utanför Darss. Flottan bestod nu af Patientia (1), Oldenburg (2), Smålands Lejon (2), Draken (2), Leoparden (2), Jägaren (3), Svan (3), Kattan (3), Vesterviks Fortuna (3), Akilles (3), brännaren Caritas och pinassen Fenix. Skeppen Kattan (3) och Svan (3) skickades åt Köpenhamn att kunskapa. Den 14 november lyftes åter ankar, skeppen Patientia (1) och Oldenburg (2) affärdades till Stockholm och den öfriga flottan styrde åt Möen, på hvars östra kust flottan ankrade kl. 2 e. m. Dagen derpå, d. 15, gick flottan ytterligare norrut förbi Stevns Klint och ankrade i viken vid Kjöge kl. 3 e. m. Derifrån gick Karl Gustaf Wrangel d. 17 nov. med två skepp till Köpenhamn, der han såg den danska flottan ligga aftacklad. Han seglade då tillbaka till Kjöge. Samma dag kom skeppet Regina (2) till flottan från Wismar. Den 18 flyttade sig flottan till Stevn strax söder om Kjögebugt och gick på morgonen följande dag till segels åt Möen. En beslutad landgång derstädes hindrades af storm, hvarför kosan fortsattes i sydost till Dornbusch, der flottan ankrade d. 20 november. Den 22 kl. 2 på natten lyftes ankar och styrdes åt Wismar. Den 23 på aftonen ankrade flottan i hamnen derstädes.[152]
Här lade flottan nu upp för vintern. Dock skickades skeppen Kattan (3) och Svan (3) den 1 december ut på kryssning i Lilla Belt mellan Alsen, Fyen och Ärö.[153] Kort derefter reste Wrangel från Wismar, der befälet öfvertogs af viceamiral Peter Blume och närmast honom major Lars Mattsson.[154]
Amiral Mårten Ankarhjelm kom med sin flotta fram till Göteborg i början af november och fördref derifrån fyra skepp under amiral Ove Gjedde, som hållit staden inspärrad. Ankarhjelm vidtog genast några försvarsanstalter till hamnens säkerhet.[155] I medlet af december eller strax derefter seglade han med de flesta af sina skepp till Holland.[156]
Den 17 september beordrades major Henrik Hansson att med skeppen Vestgöta Lejon (3), Oxen (3) och Falken (3) konvojera köpmansskepp och skutor, som då lågo klara i Dalarö, till Danzig och sedan tillbaka hem igen. Alla fribytare, som han mötte, skulle han anfalla och eröfra.[157] I början af oktober skickades major Daniel Jönsson Struts med skeppen Salvator (3), Tigern (3) och Månen (3) till Danzig att aflösa major Hansson. Denne skulle i stället gå till Riga att hemföra generalguvernören amiral Erik Ryning; major Struts skulle i stället konvojera köpmansskeppen tillbaka till Stockholm.[158]
Under året verkstäldes följande varutransporter: tre skeppslaster virke och master från Småland, fyra laster hampa och ekvirke från Riga, en last stycken från Näfveqvarn till Wismar samt tjära och spik m. m. till flottan i Wismar med skeppen Rafael (2), Gamla Fortuna (3), Salvator (3) och Tigern (3).[159]
I maj öfverfördes generalguvernören amiral Erik Ryning till Riga med skeppen Trekronor (2) Hafsfrun (3) och Oxen (3); tillbaka till Stockholm hade skeppen fältmarskalken Herman Wrangels lik.[160]
År 1645.Hufvudflottan blef bittida i ordning detta år. Under amiral Åke Ulfsparres och amirallöjtnant Klas Bjelkenstjernas befäl lemnade hon Stockholm d. 13 maj och ankrade i Dalarö hamn d. 17. Hon bestod af fem stora, sju medelstora och elfva små skepp, tre brännare och en galiot. Den 20 maj kom drottning Kristina ut till Dalarö.[161] Der utfärdade hon följande dag instruktion för amiral Erik Ryning såsom högsta befälhafvare öfver såväl denna flotta som äfven numera generalen och rikstygmästaren Karl Gustaf Wrangels flotta i Wismar jemte amiral Mårten Ankarhjelms flotta i Göteborg. Dalarö-flottan skulle Ryning fördela på tre eskadrar, af hvilka han med viceamiral Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm) skulle föra den mellersta, amiral Åke Ulfsparre den högra och amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna den venstra. Så snart han intagit krigsfolket, skulle han gå till sjös, taga kosan öster om Öland förbi Bornholm till Dornbusch under Rügen. Der skulle han förena sig med Wrangels flotta från Wismar. Efter öfverläggning med Wrangel om flottans operationer, skulle han sända fältmarskalken Gustaf Horn i Skåne bref med underrättelse om hvad som beslutats. Hufvudsyftet skulle vara att instänga danska flottan i Köpenhamn och hindra danskarnes förbindelse med Skåne. Vid förfall för Ryning att föra öfverbefälet, skulle detta öfvertagas af Karl Gustaf Wrangel, efter honom af Åke Ulfsparre och vid hans förfall af Klas Bjelkenstjerna.[162]
Den 21 maj affärdade Ryning skeppen Rekompens (3) och Vestervik (3) till general Wrangel i Wismar med order att gå med sin flotta till Dornbusch. Sjelf gick han till segels följande dag, men måste för sydlig vind ankra redan vid Elfsnabben.[163] Ryning hade hittills haft tur vid sina utseglingar genom Stockholmsskären. Han skulle nu pröfva på huru långsam denna passage också kunde vara. Först fick han för den sydliga vinden ligga vid Elfsnabben till d. 28 maj, då vinden gick på nordvest. Flottan gick genast till segels, men hann ej längre än till Mellsten, då vinden sprang om och hon måste vända. Hon ankrade vid Röko och låg der för svår storm till d. 5 juni. Då gick hon till segels för en god nordvest, hvilken dock snart gick öfver till V. S. V. och nödgade Ryning att vända tillbaka och ankra vid Mellsten. Efter att nödgats ligga här en vecka, gick han den 12 juni till segels med V. N. V. vind. Men som denna snart gick öfver till S. V., lät Ryning flottan vända vid Viksten och gick tillbaka till Mellsten. Den 16 på morgonen gick vinden åter på N. V., Ryning lyfte ankar och gick ånyo till segels, men måste fram på dagen vända tillbaka för motvind. På qvällen kl. 9 var flottan tillbaka vid förra ankarplatsen. Slutligen d. 20 juni kl. 3 e. m. gick Ryning för sjette gången[164] under trettio dagar till segels. Det blåste stark nordvestlig storm, som på aftonen hade fört flottan till östra kusten af Gotland. Den 21 juni uthärdade flottan en svår storm, då Bjelkenstjernas skepp Göta ark (1) fick sin stormast bräckt och Andromeda (3) blef läck. Kurs sattes på Gotska Sandön, der flottan ankrade d. 22.[165]
Här låg flottan stilla tre dagar för svår storm. Amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna skickades hem till Dalarö med de båda nämnda skadade skeppen och bojorten Rapphönan. Den återstående flottan delade Ryning på två eskadrar: den 1:a under honom sjelf på Scepter (1) med ett stort, fyra medelstora och tre små skepp, en brännare och en bojort; den 2:a under amiral Åke Ulfsparre på Kronan (1) med ett stort, tre medelstora och fyra små skepp, en brännare och en galiot. Den 26 juni gick flottan till segels åt Öland och kryssade på öns östra kust. Den 29 måste skeppet Mars (2), som blifvit svårt läck, gå till Dalarö. Den 1 juli möttes major Lars Mattsson (Strusshjelm) på skeppet Örnen (2) af Wismars flottan, hvilken likaså på grund af haveri sökte sig hem till Stockholm. Den 5 juli på middagen möttes general Karl Gustaf Wrangels flotta i sjön söder om Öland.[166]
Wrangels flotta i Wismar utgjordes i januari af Tre Lejon (1), Smålands Lejon (2), Draken (2), Trekronor (2), Regina (2), Fides (2), Leoparden (2), Örnen (2), Stormarn (3), Gamla Fortuna (3), Vesterviks Fortuna (3), Jägaren (3), Svanen (3), Kattan (3), Kronfisken (3), Hafshästen (3), Nättelblad (3), Akilles (3), Tu Lejon (3), Hafsfrun (3), brännaren Caritas och pinassen Fenix.[167] I mars erhöll Wrangel befallning att skicka ut några skepp på kryssning, men vänta med den öfriga flottan till dess amiral Ryning kom med hufvudflottan.[168] Sju skepp skickades derför i april på en rekognoscering af danska öarne. I början af maj skickades trehundra båtsmän från Stockholm till Wismar med skeppen Apollo (3) och Enhorn (3).[169] Som ofvan nämdes hade Wrangel d. 21 maj beordrats att gå med sin flotta under Dornbusch att möta Rynings flotta. I början af juni utlöpte Wrangel och intog Bornholm under det han väntade på Ryning. Under en svår storm förolyckades derstädes d. 29 juni skeppen Vestervik (3) och Gamla Fortuna (3); skeppet Stormarn (3) förolyckades samma dag på kusten af Hinterpommern.[170]
Så snart de båda flottorna förenats, satte de kurs på Bornholm och ankrade vid Nexö på öns sydöstra kust d. 5 juli kl. 4 e. m. Den 7 skickades skeppen Kalmarnyckel (3) och Kattan (3) åt Falsterboref och Stevn att kunskapa med order att derefter löpa till Dornbusch. Den 11 juli gick hela flottan till segels åt Rügen och ankrade d. 14 kl. 8 f. m. vid Dornbusch. På middagen kom skeppet Kattan (3) dit med den danska “Samsons galeja“, som eröfrats vid Dragör d. 11 juli. Den 20 juli provianterades med skutor från Stralsund. Den 22 utfärdade amiral Ryning sejnbref och fördelade flottan på tre eskadrar, sålunda:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Scepter (1), amiral Erik Ryning | 56 | 346 |
| Äpplet (1) | 66 | 346 |
| Patientia (1) | 44 | 282 |
| Svärdet (2) | 34 | 187 |
| Samson (2) | 34 | 182 |
| Oldenburg (2) | 30 | 236 |
| Rekompens (3) | 34 | 147 |
| Apollo (3) | 28 | 137 |
| Kalmarnyckel (3) | ? | ? |
| Månen (3) | 18 | 120 |
| Höken (3) | 14 | 68 |
| Meerweib (3) | 8 | 79 |
| brännaren Bönan (3) | — | 20 |
| bojorten Näsvis | — | — |
| 2:a eskadern: | ||
| Tre Lejon (1), general K. G. Wrangel | 48 | 293 |
| Draken (2) | 40 | 188 |
| Örnen (2) | 38 | 166 |
| Smålands Lejon (2) | 32 | 182 |
| Trekronor (2) | 32 | 139 |
| Regina (2) | ? | 139 |
| Leoparden (2) | 30 | 128 |
| Fides (2) | 28 | 137 |
| Jägaren (3) | 26 | 128 |
| Tu Lejon (3) | 22 | 117 |
| Svan (3) | 22 | 104 |
| Kronfisken (3) | 16 | 107 |
| brännaren Caritas | — | 21 |
| pinassen Fenix | 10 | 24 |
| 3:e eskadern: | ||
| Kronan (1), amiral Åke Ulfsparre | 68 | 402 |
| Jupiter (2) | 38 | 189 |
| Stockholm (2) | 34 | 186 |
| Nyckeln (2) | 32 | 188 |
| Vestgöta Lejon (3) | 26 | 144
|
| Merkurius (3) | 26 | 155 |
| Vesterviks Fortuna (3) | 24 | 95 |
| Kattan (3) | 20 | 97 |
| Enhorn (3) | 18 | 106 |
| Gripen (3) | 12 | 64 |
| brännaren S:t Mikael (3) | — | 17 |
| galioten Lammet | 14 | 96[171] |
Denna betydliga flotta bestod således af fem stora, tretton medelstora och sexton små skepp, tre brännare, en galiot, en pinass och en bojort, förande tillhopa omkring 1,070 stycken och bemannad med omkring 5,900 sjöfolk och knektar.
Den 23 juli kl. 10 f. m. gick flottan till segels med nordvestlig kurs och ankrade på qvällen under Möen. Vid solens uppgång följande dag fortsattes kosan åt Stevn, der ankaret fäldes en mil från land. På Scepter (1) hölls krigsråd, hvartill kallades general K. G. Wrangel, viceamiralerna Peter Blume och Henrik Gerdtson (Sjöhjelm) samt majorerna Richard Clerk, Henrik Hansson (Lindorm) och Abraham Du Quèsne. Amiral Ulfsparre torde hafva varit för tillfället sjuk. Den 25 på morgonen gick flottan längre norrut på Kjögebugten och ankrade en och en half mil från Köpenhamn. Man kunde se danska flottan ligga i hamn. Den 6 augusti gingo amiral Ryning och general Wrangel på skeppen Kalmarnyckel (3) och Svan (3) till Skanör att konferera med fältmarskalken Gustaf Horn. Då beslöts att Wrangel skulle anfalla öarne i Stora Belt och landstiga med rytteri och fotfolk. Dervid skulle han understödjas af amiral Mårten Ankarhjelm, som skulle beordras med sin flotta från Göteborg till Kristianspris. Den 8 augusti eröfrades danska flöjten S:t Peter med tjugutvå stycken. Strax derefter kom Ryning tillbaka till flottan. Den 13 augusti på morgonen erhöll han bref från rikskanslern Axel Oxenstjerna med befallning att inställa alla fiendtligheter, emedan fredstraktaten var öfverenskommen. Ryning skref då till amiral Ankarhjelm, att han skulle stanna qvar i Göteborg.[172]
Genom freden i Brömsebro d. 13 augusti 1645 började Sverige reglera sina gränser till Danmark. Detta land afstod landskapen Jemtland och Herjedalen, öarne Gotland och Ösel, medgaf tullfrihet i Öresund och Belten samt satt härför Halland såsom pant i trettio år.
Den 19 augusti utvexlades krigsfångar och utfärdades hemseglingsorder. Generalen och rikstygmästaren K. G. Wrangel skulle gå till Wismar med skeppen Månen (3), Enhorn (3) och Gripen (3) och den öfriga flottan till Dalarö: 1:a eskadern under Ryning, den 2:a under Ulfsparre och den 3:e eller Wrangels förra eskader under viceamiral Blume. Följande dag kl. 10 f. m. gick flottan till segels och ankrade på eftermiddagen en mil utanför Ystad att taga mot besök af fältmarskalken Gustaf Horn. Den 21 augusti på aftonen gick Horn i land. Wrangel seglade med sina skepp till Wismar och flottan gick till segels. Den 24 passerades Bornholm och d. 27 kl. 10 e. m. Landsort “vid klart månsken“. På middagen d. 28 aug. ankrade hela flottan i Dalarö hamn.[173]
Ryning hade knappt kommit i land, förrän han erhöll befallning att låta amiral Åke Ulfsparre segla tillbaka till Landskrona med tio af de smärre skeppen för att öfverföra fotfolk och rytteri till rikstygmästaren K. G. Wrangel i Pommern.[174] Några dagar derefter erhöll Ulfsparre sin instruktion. Skeppens antal inskränktes till sju, med hvilka han skulle segla till Ystad.[175] Den 9 september beordrades viceamiral Peter Blume att i stället för Ulfsparre taga befäl öfver dessa skepp och segla till Åhus i Skåne. Der skulle han intaga stycken, ammunition och krigsfolk samt segla till Kalmarsund, hvarest han borde vara senast d. 23 september.[176] Det gälde nemligen nu att försäkra sig om det till Sverige genom freden afträdda Gotland. Blume utförde sitt uppdrag så raskt, att han var d. 24 sept. i Kalmar.[177] Amiral Åke Ulfsparre, som blifvit utnämnd till landshöfding i den nya svenska provinsen, befaldes att resa till Kalmar och instiga på Peter Blumes flotta. Sedan Ulfsparre intagit 1,200 knektar på flottan, skulle han segla till Visby och lägga folket i garnison derstädes.[178] I medlet af oktober seglade Ulfsparre från Kalmar till Gotland; ett af skeppen affärdade han till Ösel för att underlägga Sverige äfven denna ö.[179] Sedan erhöll amiral Ryning befallning att på ett skepp segla till Gotland. Den 31 oktober, som enligt fredsslutet var den rätta inrymningsdagen, skulle han inställa sig hos konungens af Danmark fullmägtige i Visby och uppvisa drottning Kristinas fullmagt för honom att å svenska kronans vägnar mottaga Gotland med Visby stad och slott. Sedan detta blifvit verkstäldt och han härom låtit underrätta inbyggarne, skulle han segla hem till Stockholm med skeppen, som lågo der, men lemna qvar landshöfding Åke Ulfsparre.[180]
Göteborg intog en afskiljd plats i årets krigshändelser. Under major Daniel Jönsson Struts (Strussflycht) befäl funnos der vid årets början skeppen Rafael (2), Nya Göteborg (2), Salvator (3), Tigern (3), Neptunus (3), Harderinnan (3) och pinassen Näktergalen. Den 30 mars skickades hit från Wismar skeppen Gamla Göteborg (3), Akilles (3), Nättelblad (3), Hafsfrun (3) och Hafshästen (3), så att i april funnos der tillhopa två medelstora och nio små skepp jemte en pinass.[181] Den 19 april hade kapten Jan Jansson gått ut på kryssning åt Skagen på Nya Göteborg (2) med tre små skepp. I slutet af april beordrades major Daniel Jönsson att gå ut med alla skeppen i Göteborg.[182] Detta torde dock ej skett.
Den 3 maj kom amiral Mårten Ankarhjelm till Göteborg från Holland med Kalmar Nyckel (3) och Fama (3)[183]. Han öfvertog nu befälet. Den 19 maj kom danska flottan till Warberg. Denna flotta bestod af sexton skepp under den till riksamiral utnämnde Ove Gjedde på skeppet Sofia (med 54 stycken). Han skickade pinassen Rosengalejan om tolf stycken på kunskap till göteborgsskären, men hon uppsnappades af kapten Klas Corneliusson Loos på skeppet Fama (3) och infördes till Göteborg. Den 20 maj kom danska flottan till Vinga och ankrade vid Galtö vid inloppet till Göteborg, sju minuter från staden. Ankarhjelm lade då sina tretton skepp i “defension“ mellan Billingen och Kyrkogårdsholmen,[184] hvilken befästades med 4 tolfpundiga stycken. Den 24 maj utbröt en svår sydvestlig storm, som kastade danska amiralskeppet på en klippa, så att det sjönk, men amiralen och besättningen räddades, så när som på femton man. Som Gjedde fann sig icke kunna uträtta något och som derjemte svenska flottan när som helst kunde väntas i sjön, begaf han sig skyndsamt ned åt Sundet till Köpenhamns försvar.[185]
Några vidare krigsföretag företogos icke till sjös å denna trakt. I oktober befaldes Ankarhjelm att skicka alla skeppen i Göteborg till Stockholm, utom Rafael (2), Gamla Göteborg (3), Akilles (3), Hafsfrun (3), Tigern (3), Neptunus (3), Fama (3) och pinassen Rosengalejan, som skulle få blifva qvar öfver vintern.[186]
Skeppet Höken (3) beordrades i slutet af mars att konvojera skutor till Kurland, hvilka derifrån skulle hemta kött för amiralitetet. Sedan skulle skeppet kryssa på Gotlands farvatten för att uppsnappa fribytare.[187]
Sex skeppslaster master och ekvirke hemtades från Vestervik, Riga och Stralsund samt fyra laster hampa från Riga.[188]
I september öfverfördes den nya guvernören i Livland Gabriel Oxenstjerna till Riga med skeppen Hjorten (2), Oxen (3) och Jungfrun (3) samt generalmajor Gustaf Otto Stenbock till Wismar med skeppet Andromeda (3).[189]
År 1646.Amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna beordrades i början af juni att med skeppen Mars (2), Jägaren (3) och Svan (3) segla till Göteborg. Derifrån skulle han till Dieppe i Frankrike öfverföra k. maj:ts utomordentliga ambassadör öfversten grefve Magnus Gabriel De la Gardie med svit.[190] Den 23 juni kom Bjelkenstjerna till Göteborg.[191] Der tillökades hans flotta med skeppet Fama (3).[192] Den 25 juli skref De la Gardie ombord på skeppet Mars (2) i Göteborg, att han var färdig att segla.[193] Kort derefter torde affärden egt rum. Bjelkenstjerna återkom från Frankrike till Dalarö d. 20 okt. med skeppen Mars (2) och Svan (3).[194] De la Gardies svit kom med skeppen Jägaren (3) och Fama (3) tillbaka till Göteborg i början af december.[195] Sjelf for De la Gardie hem landvägen.
Icke obetydligt med trupper öfverfördes detta år till Tyskland. Först beordrades amirallöjtnant Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm) att segla till Visby med skeppet Samson (2) och fyra små skepp för att öfverföra större delen af garnisonen derstädes till Wismar.[196] Den 20 juni hade han kommit till Visby.[197] Sedan erhöll amirallöjtnant Herman Fleming order att med skeppet Trekronor (2) jemte fem små skepp öfverföra trupper från Dalarö, en del till Wismar och en del till Greifswalderön.[198] Han afseglade i slutet af juni. Båda flottorna träffades i Wismar och seglade i sällskap tillbaka till Dalarö, der de inträffade i slutet af juli.[199] Dessutom öfverfördes i juni trupper till Wismar, dels från Kalmar med skeppen Månen (3) och Enhorn (3) samt dels från Varberg och Halmstad med Akilles (3) och Tigern (3).[200] Slutligen skickades skeppen Örnen (2) och Nättelblad (3) i samma ändamål i september till Greifswalderön.[201]
Skeppen Jungfrun (3) och S:t Mikael (3) affärdades i juni med last af jern och bräder till Newcastle, hvarest lasten såldes och för penningarne köptes stenkol, som fördes tillbaka till Stockholm.[202] Öfriga varutransporter voro: fem skeppslaster ekvirke från Pommern, nio laster virke från Bergqvara och Vestervik samt fem laster hampa och ekplankor från Riga.[197]
Ryska sändebud öfverfördes till Riga med skeppen Falken (3) och Oxen (3),[203] riksmarsken grefve Jakob De la Gardie till Wismar med skeppet Hjorten (2),[204] fältmarskalken Gustaf Horn till Riga med Kalmarnyckel (3),[205] generalguvernören grefve Erik Oxenstjerna till Reval med Kattan (3),[206] holsteinska sändebud till Trawemünde med Gripen (3)[207] och landtgrefven af Hessen från Kalmar till Pommern med Falken (3).[208]
Åren 1646—1647.I januari 1646 förordnade k. maj:t att amiral Mårten Ankarhjelm skulle fram på sommaren gå på en handelsresa från Göteborg till Portugal med skeppen Göteborg (2), Rafael (2), Leoparden (2), Neptunus (3), Hafsfrun (3) och Vesterviks Fortuna (3).[209] Alla dessa skepp lågo i Göteborg, utom Leoparden (2) och Vesterviks Fortuna (3), hvilka skickades dit från Stockholm, dock ej förr än d. 22 sept.[210] Ankarhjelm erhöll 7,500 daler till inköp af master och bräder, hvilka han skulle sälja i Portugal och i stället köpa salt.[211] Till hans underbefälhafvare på flottan förordnades major Daniel Jönsson Struts (Strussflycht).[212] Först i slutet af november blef allt klart till resan, men till följd af motvind kunde flottan ej afsegla från Göteborg förr än d. 12 dec. 1646, Ankarhjelm på skeppet Göteborg (2) och Daniel Jönsson på Rafael (2).[213]
Redan efter åtta dagar blefvo de skiljda af en svår storm. Major Daniel Jönsson kom d. 20 januari 1647 lyckligt till Lissabon. Skeppet Göteborg (2) deremot fick sina master svårt skadade af stormen, blef läck i bogen och måste lägga upp vid Hellevoetssluis i Holland, tre mil sydvest om Rotterdam, att reparera. Ankarhjelm flyttade sin flagg till Leoparden (2) och kom fram till Lissabon d. 2 februari.[214] Efter fullgjordt uppdrag kom Ankarhjelm med sina fem skepp lyckligt till Dalarö d. 18 juni.[215]
Skeppet Göteborg (2) reparerades för 3,000 gulden och seglade under befäl af kapten Herman Lambrektsson i maj till Amsterdam.[216] Der intogs fraktgods och vid midsommartiden var skeppet tillbaka i Stockholm.[217]
År 1647.De vanliga trupptransporterna till Tyskland fortgingo äfven under detta år. I maj skickades skeppen Rekompens (3) och Tu Lejon (3) till Kalmar att föra soldater till Wismar samt Örnen (2) och Månen (3) till Norrköping att derifrån föra trupper till Greifswalderön.[218] Skeppen Fides (2) och Merkurius (3) gingo i juni med fotfolk från Dalarö till Greifswalderön.[219] Amiral Mårten Ankarhjelm, som ännu i september var qvar i Stockholm efter sin portugalsresa, beordrades att öfverföra trupper till Greifswalderön med skeppen Örnen (2), Fides (2), Tu Lejon (3), Meerweib (3) och Vesterviks Fortuna (3).[220] Den 15 september låg han segelklar i Dalarö och i början af november var han tillbaka i Stockholm.[221]
Skeppen Kattan (3) och Gripen (3) skickades från Stockholm till Stade vid Elbe med ammunition.[222]
Sju skeppslaster ekvirke hemtades från Småland, tolf dylika från ön Ruden strax innanför Greifswalderön, tre laster hampa och master från Riga och fyra laster hafre från Narva.[223]
Åtskilliga persontransporter verkstäldes äfven af flottan, såsom legaten Erik Gyllenstjerna med skeppet Falken (3) till Narva,[224] riksstallmästaren generalmajor Hans Wachtmeister med pinassen Fenix till Reval,[225] riksrådet grefve Gustaf Gustafsson af Vasaborg med skeppet Hjorten (2) till Tyskland,[226] landtgrefven af Hessen med skeppet Falken (3) från Kalmar till Pommern[227] och generalmajor Arved Forbus med pinassen Höken till Tyskland.[228] Skeppet Kalmarnyckel (3) öfverförde generalmajor Erik Stenbock till Riga och skulle tillbaka till Stockholm hafva med sig riksskattmästaren Gabriel Oxenstjerna.[229]
År 1648.Major Henrik Hansson (Lindorm) beordrades i början af maj att segla till Kalmar med skeppen Örnen (2), Vestervik (2) och Hafsfrun (3) för att derifrån föra fotfolk öfver till Greifswalderön. Sedan detta debarkerat, skulle han gå till Ruden och intaga ekvirke.[230] Med detta kom han tillbaka i slutet af juni.[231]
Hufvudtransporten af trupper till Tyskland skedde på en flotta af tio skepp under amirallöjtnant Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm). Den nyutnämnda generalissimus pfaltzgrefven Karl Gustaf medföljde denna flotta. Likaså medföljde amiral Erik Ryning på skeppet Nyckeln (2) och amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna på skeppet Mars (2).[232] Antagligen var det på sistnämnda skepp, som pfaltzgrefven öfverfördes. Flottan afgick från Dalarö i början af juli och framkom till Greifswalderön i medlet af månaden.[223] Trupperna landstego d. 17 juli. Derifrån gick Henrik Gerdtsson med nio af skeppen till Vestersjön och kryssade utanför Göteborg att rensa detta farvatten från “röfvare, som der visat sig“.[233] Den 18 augusti hade han inlupit till Göteborg.[234] Skeppet Tu Lejon (3) och Kronfisken (3) skickade han i början af september tillbaka till Stockholm,[235] men stannade med de öfriga skeppen öfver vintern qvar i Göteborg.[236]
Amiral Ryning, som lidit haveri på Nyckeln (2) och sjelf med knapp nöd kommit undan med lifvet, hemtade enkedrottning Maria Eleonora med hofstat i Wolgast och kom tillbaka till Dalarö d. 26 augusti.[237]
För öfrigt öfverfördes trupper till Greifswalderön från Norrköping af skeppet Kronfisken (3) och från Narva af Leoparden (2) och Tu Lejon (3). Som vanligt gingo dessa skepp derefter till Ruden och förde tillbaka ekvirke.[238] Dessutom hemtades en skeppslast ekvirke från Småland, fyra laster hampa och ekvirke från Riga och tre laster hafre från Narva och Nyen.[239]
Generalmajoren grefve Gustaf Lewenhaupt öfverfördes från Vestervik till Wismar med skeppet Falken (3),[240] riksdrotsen grefve Per Brahe fördes till Åbo med skeppet Höken (3),[241] grefvinnan Margareta Brahe till Wismar med skeppet Salvator (3),[242] öfverste Lars Kruse till samma stad med skeppet Fama (3),[243] guvernören grefve Erik Oxenstjerna från Åbo till Reval med galejan Danska Prinsen[244] och landshöfdingen på Gotland Gustaf Banér till Visby med skeppet Falken (3).[245]
Skeppen Julius (2) och Fortuna (3) afgingo i maj till Frankrike, der det förra skeppet öfverlemnades till kardinal Jules Mazarins utskickade; besättningen seglade hem på Fortuna (3), som kom tillbaka till Stockholm i början af oktober.[246]
År 1649.Fyra skeppslaster ekvirke hemtades från Pommern och fyra från Vestervik, tre laster hampa och master hemtades från Riga samt två laster hafre från Narva och Nyen.[239]
Skeppet Hjorten (2) öfverförde riksrådet grefve Magn. Gabr. De la Gardie till Wismar.[247] Skeppet Falken (3) förde pfalzgrefven af Sulzbach till Greifswalderön, hvarifrån skeppet gick till Stade vid Elbe och hemförde legaten riksrådet Adler Salvius.[248] Riksrådet grefve Gustaf Gustafsson öfverfördes med skeppet Svan (3) till Wismar,[249] polska sändebud fördes öfver till Pommern med bojorten Förgylda Gåsen,[250] ryska sändebud till Riga med skeppet Oxen (3),[251] franska ambassadören till Danzig med skeppet Hafsfrun (3)[252] och landshöfdingen Gustaf Banér till Visby med bojorten Postryttaren.[253]
Major Daniel Jönsson Strussflycht seglade d. 27 oktober från Göteborg till Stockholm med skeppen Wismar (2) och Salvator (3); han kom redan d. 3 november till Dalarö.[254]
För en handelsresa till Portugal erhöll Vesterviks skeppsbyggnadskompani till låns skeppen Vestervik (2), Örnen (2), Rafael (2) och Vesterviks Fortuna (3) med befäl och besättning, hvilken skulle aflönas af kompaniet.[255] Skeppen afgingo i maj och återkommo i början af november.[256]
På samma sätt utlånades till Vestindiska kompaniet skeppet Kattan (3) för att gå till Vestindien.[257] Skeppet blef under resan anfallet och uppbrändt på kusten af Portorico.[258]
År 1650.I maj beordrades amiral Åke Ulfsparre och amirallöjtnant Klas Bjelkenstjerna att hemta generalissimus hertig Karl Gustaf från Wismar med skeppen Mars (2) och Maria (2).[259] De afgingo i slutet af maj och kommo tillbaka till Stockholm i början af oktober.[260]
Skeppet Rafael (2) gjorde för köpmannen Anton Bruns räkning en handelsresa till Portugal.[261]
Generalguvernören grefve Magnus Gabr. De la Gardie öfverfördes med skeppet Hjorten (2) till Riga.[262] Riksdrotsen grefve Per Brahe hemtades med skeppet Höken (3) från Åbo till Stockholm[263] och samma skepp öfverförde derefter prins Ludvig Vilhelm af Portugal till Riga.[264] De livländska “landtständerna“ hemfördes från riksdagen i Stockholm till Riga med skeppet Svan (3) och till Reval med bojorten Postryttaren.[265]
Fyra skeppslaster hafre för drottningens stall hemtades från Narva, Nyen och Riga, en last hampa hemtades från Riga, tre laster ekvirke från Pommern och en dylik last från Småland.[266]
I juni skickades skeppen S:t Anna (2) och Fortuna (3) till Havre de Grace i Frankrike.[267] Det förra skeppet qvarlemnades såsom gåfva till franska drottningen. I medlet af oktober kom Fortuna (3) hem till Stockholm med S:t Annas (2) besättning.[268]
År 1651.Detta år inskränkte sig flottans verksamhet till de vanliga trupp-, varu- och persontransporterna.
Skeppen Fortuna (3), Hafsfrun (3) och Salvator (3) intogo i början af september hvardera trehundra soldater, hvilka öfverfördes från Dalarö till Greifswalderön; tillbaka hade skeppen ekvirke från Ruden och Wismar.[269] Dessutom hemtades tre skeppslaster ekvirke från Småland och en last hampa från Riga.[266]
Skeppet Andromeda (2) öfverförde i juni riksrådet Johan Adler Salvius till Lübeck[270] och i september portugisiska ambassadören till nämnda stad.[271] Skeppet Hjorten (2) förde riksrådet och generalen Hans Wachtmeister öfver till Wismar och riksrådet grefve Johan Oxenstjerna derifrån tillbaka till Stockholm.[272] Skeppet Falken (3) öfverförde i juni generalguvernören öfver Livland grefve Gustaf Horn till Riga och i augusti generalguvernören grefve Erik Stenbock till Narva,[273] men strandade på hemresan vid Porkala udd i finska viken.[274] Generalfältmarskalken grefve Hans von Königsmarck öfverfördes på skeppet Apollo (3) till Wismar,[275] guvernören öfver Estland grefve Erik Oxenstjerna på skeppet Svan (3) till Reval[276] och franska ambassadören på bojorten Förgylda Gåsen till Lübeck.[277] Förre danska rikshofmästaren grefve Corfitz Ulfeldt reste med bojorten Röda Hanen till Wismar, hvilken resa skulle utföras i hemlighet.[278]
År 1652.I april hemtade kapten Peter von Edam med skeppet Andromeda (2) riksrådet Johan Adler Salvius från Lübeck.[279] Sedan beordrades von Edam att med sitt skepp jemte Fenix (2) segla till Göteborg för att öfverföra en legation till Frankrike.[280] Då de båda skeppen i juli kommit till Göteborg, instäldes resan till Frankrike.[281] I november beordrades Andromeda (2) tillbaka till Stockholm.[282]
Sju laster ekvirke hemtades från Pommern och Småland samt tre laster hampa och master från Riga.[283]
Ryska utskickade öfverfördes till Reval med bojorten Röda Hanen,[284] polska gesandter hemfördes till Danzig med bojorten Näsvis[285] och engelska sändebud fördes till Trawemünde med skeppet Höken (3).[286] Sekreteraren Cantersten fördes till Riga och tillbaka till Stockholm med bojorten Näsvis[287] samt sedan till Trawemünde med bojorten Förgylda Gåsen.[288] Skeppet Apollo (3) öfverförde riksrådet och legaten Schering Rosenhane till Trawemünde, hvarifrån det skulle gå till Greifswalderön att hemföra generalguvernören grefve Karl Gustaf Wrangel.[289] Vidare öfverfördes “italienska markgrefven“ med skeppet Höken (3) till Danzig[290] och generalguvernören grefve Erik Oxenstjerna med bojorten Postryttaren till Reval.[291]
Major Henrik Hansson Lindorm beordrades i september att med skeppet Hjorten (2) öfverföra hertig Karl Gustaf från Stegeborg till Gotland och derifrån till Öland. Sedan hertigen lemnat skeppet, skulle major Lindorm segla tillbaka till Stockholm.[292]
År 1653.Skeppet Fenix (2), som låg i Göteborg, beordrades i september 1652 att öfverföra kommissarien Benjamin Bonell till London i drottning Kristinas ärenden.[293] Skeppet blef likväl ej klart att segla förr än i början af januari 1653 och kom lyckligt tillbaka till Göteborg i medlet af mars; resan fortsattes till Stockholm.[294]
Åtta skeppslaster ekvirke hemtades från Pommern och Småland samt fyra laster hampa, master och ekvirke från Riga.[283] Skeppet Fama (3) öfverförde ammunitionspersedlar till Nyenskans och hade last af hafre tillbaka.[283]
Generalmajor Georg Paijkull öfverfördes på skeppet Höken (3) till Wismar,[295] generalguvernören grefve Karl Gustaf Wrangel på Andromeda (2) till Tyskland,[296] franska ambassadören med skeppet Fenix (2) till Wismar,[297] riksskattmästaren grefve Magn. Gabr. De la Gardie med Hjorten (2) till Ösel och Riga,[298] riksrådet Gustaf Banér med bojorten Postryttaren till Gamla Karleby i Finland[299] och landshöfdingen på Gotland Axel Sparre med bojorten Förgylda Gåsen till Visby.[300]
Åren 1653—1654. “För de Engelskes och Holländares molester och plundringar“ beslöts år 1653, att några skepp skulle förläggas i Göteborg att konvojera handelsfartyg åt engelska kanalen.[301]
Skeppen Herkules (1) och Merkurius (2) blefvo härtill utsedde. Det förra afgick från Stockholm d. 1 juli 1653 och framkom till Göteborg d. 27 i samma månad.[302] Det var bestämdt, att spanska envoyén don Antonio Pimentelli skulle afresa till Spanien på Herkules (1), men sedan han kommit till Göteborg och låtit föra alla sina saker ombord, ändrade han sig, tog tillbaka sina effekter och instälde resan.[303] Skeppet blef då konvojskepp. Såsom sådant skickades äfven skeppet Merkurius (2) i slutet af sept. 1653 till Göteborg.[304] I januari 1654 hemförlofvades folket på konvojskeppen.[305] Den 4 april erhöll amiral Mårten Ankarhjelm befallning att segla med båda skeppen till Stockholm.[306] Den 8 maj kom han med dem till Dalarö.[307]
Kapten Peter von Edam erhöll i september 1653 befallning att på skeppet Fortuna (3) öfverföra en del saker för drottning Kristinas räkning till Havre de Grace i Frankrike.[308] Han seglade från Stockholm d. 22 september och kom till Göteborg d. 26 oktober.[309] Ännu i februari 1654 synes han ej hafva seglat derifrån.[310] I juli låg han efter haveri i Ostende och reparerade. Han befaldes att genast bege sig hem, så vida han ej fått andra order af drottningen.[311] I september återkom han till Göteborg.[312]
I augusti 1653 anmodades amiralitetskollegium att låta utrusta ett skepp, som lämpligen kunde öfverföra trehundra personer till Nya Sverige.[313] Härmed afsågos de svenska nybyggena vid Delaware-floden i nuvarande Pennsylvania. För denna resa utsågs skeppet Örnen (2), som under befäl af kapten Jan Bockhorn afgick från Stockholm till Göteborg d. 8 okt. 1653.[314] Der låg kapten Bockhorn qvar till januari 1654, då han afseglade.[315] I Nya Sverige återtog han en af holländarne inkräktad svensk skans, hvars besättning derefter aflade ed till svenska kronan. Till Göteborg återkom han i slutet af september[316] och seglade derifrån i november tillbaka till Stockholm.[317]
År 1654.Den 6 juni afsade sig drottning Kristina regeringen till förmån för hertig Karl Gustaf. För drottningens resa ur landet hade amiralitetet redan d. 5 maj blifvit befaldt att hålla några skepp i ordning och d. 9 juni utfärdades instruktion för riksviceamiralen grefve Karl Gustaf Wrangel att med tolf skepp öfverföra drottningen från Öland till Wismar eller annan ort i Pommern, som drottningen bestämde.[318] Den 15 juni afseglade Wrangel från Dalarö med skeppen Herkules (1), Andromeda (2), Maria (2), Mars (2), Rafael (2), Wismar (2), Fenix (2), Hjorten (2), Fides (2), Merkurius (2), Apollo (2) och Svan (3). Wrangel var på Herkules (1), amiral Mårten Ankarhjelm på Andromeda (2) och major Tönnes Speck på Maria (2).[319] Flottan hade d. 19 juni knappt hunnit fram till Kalmarsund, förr än underrättelse kom att drottningen ändrat sin resplan och beslutat att fara landvägen ur riket. Wrangel skulle i stället öfverföra trupper till Tyskland.[320] Sedan han skickat skeppet Rafael (2) till Lübeck för drottning Kristinas räkning,[321] Mars (2) tillbaka till Stockholm, emedan det blifvit läck[322] och Svan (3) till Öland att hemta en del konungens saker till Stockholm, gick han d. 28 juni med Herkules (1) och fyra andra skepp från Kalmar till Wismar med större delen af öfverste Irwings regemente. Den 5 juli följde honom amiral Ankarhjelm med återstoden af regementet på Andromeda (2) och Apollo (2) samt d. 15 juli major Speck med öfverste Adolf Wrangels regemente på Maria (2) och Wismar (2).[323] I medlet af juli hemskickade Wrangel alla skeppen, utom Andromeda (2), som han behöll för sin egen hemresa, och Fenix (2), som skulle föra grefve Gustaf Gustafssons af Vasaborg lik till Sverige. De flesta af skeppen, som sålunda skickades hem, intogo dessförinnan last af ekvirke.[323]
Ytterligare trupper sändes till Wismar med skeppen Nyckeln (2), Samson (2), Leoparden (2), Hafsfrun (3), Rekompens (3) och Salvator (3) under befäl af major Daniel Strussflycht. Han seglade från Stockholm d. 14 juli,[324] från Dalarö i början af augusti och kom tillbaka dit i början af september.[325] Tre af skeppen hade på hemvägen inlastat virke i Bergqvara hamn i Småland.[326]
Slutligen sändes ock trupper till Wismar med skeppen Cesar (1), Rafael (2) och Hjorten (2).[327]
Amiral Klas Bjelkenstjerna erhöll d. 18 augusti befallning att med fem skepp öfverföra konungens ambassadör vice rikskanslern grefve Erik Oxenstjerna till Eckenförde i Holstein för att hemta konungens trolofvade prinsessan Hedvig Eleonora af Holstein Gottorp.[328] I slutet af augusti seglade Bjelkenstjerna från Dalarö med skeppen Scepter (1), Carolus (1), Herkules (1), Andromeda (2) och Hjorten (2); han kom tillbaka dit med prinsessan d. 13 oktober.[329] Hon hade varit länge väntad, ty redan d. 20 september skickades en underlöjtnant till Landsort att natt och dag hålla utkik efter den väntade flottan och den 5 oktober begaf sig konungen sjelf ut till Dalarö.[328]
Skeppet Vestervik gick tre gånger under året öfver till Riga och hemtade master. Tre skeppslaster hafre hemtades såsom vanligt från Nyen och Narva.[326]
Det nya vackra skeppet Amarant (2) utstofferades på våren på det präktigaste för att under befäl af major Richard Clerck och kapten Vilhelm Sinclair öfverföra engelska ambassadören Whitelocke till Lübeck.[330] Med skeppet följde bojorten Svarta Hund, lastad med koppar, jern och furubräder för ambassadörens räkning.[331] Man kom lyckligt fram till Lübeck d. 10 juni.[332]
Riksviceamiralen K. G. Wrangels grefvinna öfverfördes till Wolgast med skeppet Höken (3),[333] riksrådet grefve Erik Stenbock till Finland med bojorten Kaseburg,[334] öfverståthållaren Schering Rosenhane till Wismar med skeppet Höken (3),[335] polska sändebudet till Danzig med skeppet Jägaren (3)[336] och generalguvernören grefve Gustaf Horn till Narva med bojorten Postryttaren.[337] Från Göteborg till London öfverfördes hofsekreteraren Peter Julius Coyet och portugisiska residenten med skeppen Rafael (2) och Fortuna (3).[338]
Skeppet Fama (3) förhyrdes af borgaren i Stockholm Jacob Leijel för en handelsresa till London.[339] Det afseglade i maj under befäl af kapten Richard Staffordt, ankom till London d. 12 juni och kom i början af augusti tillbaka till Dalarö.[340]
Åren 1654—1655.De med konung Karl Gustafs gemål hitkomna holsteinska gesandterna återvände i november 1654. Detta skedde på skeppet Hjorten (2), som under befäl af kapten Johan Bär framkom till Eckernförde d. 25 november.[341] Der blef skeppet infruset.[342] Först i slutet af mars 1655 kunde Bär segla derifrån till Wismar, der han intog effekter, tillhöriga riksrådet Bengt Oxenstjerna, och kom d. 28 april tillbaka till Dalarö.[343]
År 1655.I anledning af det med Polen beslutade kriget skickades skeppen Höken (3) och Jägaren (3) i slutet af april ut på kryssning mellan Kolberg och Bornholm för att afvärja fiendtligheter mot svenska handelsskepp.[344]
En stor flotta af trettioett skepp, hvaraf fem stora, aderton medelstora och åtta små, hade samlats under juni i Dalarö hamn för att föra konung Karl Gustaf med krigshären öfver till Polen. Flottan var klar d. 3 juli, då konungen kom dit. Man väntade blott på nordlig vind. Bittida på morgonen d. 9 juli gick denna på nordvest, då konungen genast gaf order om afsegling. Krigsfolket, som legat och väntat åtta dagar i land, fick nu skyndsamligen embarkera. Riksviceamiralen grefve Karl Gustaf Wrangel kallade alla skeppscheferna ombord på sitt skepp Tre Lejon (1) och utdelade de af konungen utfärdade sejnbrefven och “seglatsorder“. Enligt denna fördelades flottan på tre eskadrar, af hvilka den 1:a under konungen, den 2:a under riksviceamiralen och den 3:e under amiral Åke Ulfsparre. Skeppen fördelades sålunda:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk |
| Scepter (1), konungen och amiral Klas Bjelkenstjerna | 66 | 260 |
| Cesar (1), viceamiralsskepp | 54 | 150 |
| Nyckeln (2), major Henrik Hansson Lindorm | 32 | 136 |
| Maria (2) | 54 | 126 |
| Apollo (2) | 46 | 103 |
| Vestervik (2) | 44 | 104 |
| Örnen (2) | 38 | 100 |
| Svärdet (2) | 34 | 138 |
| Fides (2) | 30 | 89 |
| Fenix (2) | 30 | 78 |
| Svan (3) | 28 | 84 |
| 2:a eskadern: | ||
| Tre Lejon (1), riksviceamiralen K. G. Wrangel | 50 | 206 |
| Carolus (1), viceamiralsskepp | 54 | 150 |
| Oldenburg (2), majorsskepp | 48 | 144 |
| Merkurius (2) | 46 | 112 |
| Månen (2) | 46 | 115 |
| Falken (2) | 40 | 101 |
| Samson (2) | 34 | 137 |
| Rafael (2) | 30 | 99 |
| Salvator (3) | 26 | 74 |
| Kronfisken (3) | 16 | 51 |
| 3:e eskadern: | ||
| Herkules (1), amiral Åke Hansson Ulfsparre | 58 | 151 |
| Mars (2), viceamiralsskepp | 44 | 136 |
| Andromeda (2), majorsskepp | ? | 109 |
| Wismar (2) | 44 | 111 |
| Leoparden (2) | 36 | 109 |
| Rekompens (3) | 26 | 87 |
| Fortuna (3) | 24 | 98 |
| Hafsfrun (3) | 24 | 85 |
| Neptunus (3) | 24 | 55 |
| Fama (3) | 16 | 58[345] |
Flottan förde således tillhopa omkring 1,180 stycken och hade en besättning af 3,556 befäl och båtsmän.
Landsort passerades på aftonen samma dag d. 9 juli. Den 14 ankrade Scepter (1) med tre andra skepp vid Greifswalderön. Den öfriga flottan ankrade dagen derpå vid ön Usedom. Krigsfolket debarkerade d. 15 och 16 juli och fördes till Wolgast. Sistnämnde dag debarkerade äfven konungen. Flottan låg qvar ända till d. 23 augusti.[346] En instruktion för riksviceamiralen Wrangel såsom öfverbefälhafvare på flottan utfärdades af konungen d. 29 juli. Wrangel skulle skicka några kryssare åt Öresund att kunskapa om någon holländsk eller dansk flotta gick i Östersjön. Om något dödligt träffade Wrangel, skulle amiral Åke Ulfsparre taga öfverbefälet och vid dennes förfall amiral Klas Bjelkenstjerna.[347]
Skeppen Höken (3) och Jägaren (3), som kommit till flottan under deras ofvannämnda kryssning på pommerska farvattnet, skickades på den anbefalda kryssningen åt Möen och Falsterbo. De berättade vid återkomsten att holländska amiralen Cornelius van Tromp låg med sex skepp i Öresund.[348]
Den 23 augusti erhöll Wrangel konungens order af d. 8 i samma månad att gå med hela flottan till Putzigerviken.[349] Han skulle intaga skansarne och lägga på redden för Danzig ett behöfligt antal skepp, hvilka skulle upptaga tull af alla utgående och inkommande varor, till dess staden förklarade sig öfvergå till Kronan Sverige.[350] Wrangel afseglade samma dag han erhöll ordern och ankrade d. 25 aug. under Putziger Nehrung, 11⁄2 mil från land. På grund af vinden lyckades ej flottan komma in i Putzigerviken förr än d. 27 augusti på middagen.[346] Dagen derpå detacherades major Daniel Strussflycht till Danzigs redd med skeppen Mars (2), Rafael (2), Leoparden (2), Fortuna (3) och Salvator (3) för upptagande af tullen.[351]
Den 29 och 30 augusti var riksviceamiralen i land och besköt staden Putzig. Den 1 sept. uppfordrade han staden, ehuru utan framgång af brist på rytteri. Den 7 gjorde han en skarp rekognoscering i land. Den 12 sept. kom ett bref från konungen af innehåll, att Wrangel skulle skicka hem till Sverige så många skepp, som kunde undvaras.[352] Vid den konselj, som riksviceamiralen med anledning häraf höll med amiralerna Ulfsparre och Bjelkenstjerna samt amirallöjtnant Gustaf Wrangel, ansågs det ej vara rådligt att hålla de äldre skeppen längre ute på hösten, hvarför det beslöts att skicka hem till Stockholm skeppen Scepter (1), Tre Lejon (1), Nyckeln (2), Svärdet (2), Rekompens (3), Kronfisken (3) och Neptunus (3). Dessa afseglade på aftonen d. 14 september under befäl af amiral Bjelkenstjerna.[351] På natten uppstod en svår S. S. V. storm, hvarunder Kronfisken (3) gick förlorad med man och allt. De öfriga skeppen kommo lyckligt in till Dalarö, ehuru illa åtgångna af stormen.[353]
Riksviceamiralen hade flyttat sin flagg från Tre Lejon (1) till Herkules (1), men då skeppet Amarant (2) kom d. 4 oktober till Putzigerviken, flyttade han sin flagg till detta skepp. Efter rådplägning den 14 oktober med amiral Åke Ulfsparre beordrade riksviceamiralen honom att gå till Sverige med skeppen Herkules (1), Cesar (1), Carolus (1), Mars (2), Samson (2), Maria (2), Rafael (2), Leoparden (2), Fides (2), Oldenburg (2), Vestervik (2), Salvator (3) och Fama (3). Ulfsparre afseglade d. 15 oktober och kom d. 20 till Dalarö.[354]
Den 21 oktober besköts staden Putzig med glödgade kulor. Den 22 kom bref från konungen. Detta innehöll att riksviceamiralen skulle skicka hem till Sverige alla skepp, som icke längre behöfdes, och lägga de öfriga i en säker vinterhamn. Sedan detta blifvit utfördt, skulle han bege sig till konungen, som troligen vore då i Warschau.[355]
Den 9 nov. gick riksviceamiralen med flottan ur Putzigerviken och ankrade på Danzigs redd. Der låg då major Daniel Strussflycht med skeppen Apollo (2), Fenix (2), Svan (3) och Höken (3). Den 11 nov. befalde riksviceamiralen honom att stanna qvar med sina skepp och gick sjelf med den öfriga flottan till sjös för att gå i vinterhamn. På grund af tjocka och nordvestlig vind kom Wrangel tillbaka med flottan till Danzigs redd d. 13 november. Den 19 utförde han en rekognoscering till lands åt Oliva kloster. Den 21 beslöt han att hemskicka större delen af qvarvarande flottan. Han beordrade amirallöjtnant Gustaf Wrangel att segla till Sverige med skeppen Månen (2), Merkurius (2), Andromeda (2), Wismar (2), Örnen (2), Falken (2), Svärdet (2) och Fortuna (3). De gingo till segels d. 22 november, men till följd af en V. N. V. vind måste de ligga två dagar under Hela, innan de kommo till sjös.[356] Efter en stormig öfverfart kom Gustaf Wrangel i början af december lyckligt till Dalarö med alla skeppen, utom Andromeda (2).[357] Detta skepp hade af stormen skilts från de andra och strandat vid Södra Möckleby (Degerhamn) på sydvestra kusten af Öland.[358]
Nu voro blott fem skepp qvar på redden för Danzig, nemligen Amarant (2) och major Strussflychts fyra skepp Apollo (2), Fenix (2), Jägaren (3) och Höken (3). Någon tull hade Strussflycht ej kommit i tillfälle att utkräfva. Hellre än att betala tull hade köpmännen i Danzig stängt tullkammaren och låtit handeln afstanna. Skepp, som voro destinerade till Danzig, fingo lossa sina varor i andra hamnar. Den 25 november gingo alla skeppen till segels under befäl af riksviceamiralen på Amarant (2) och ankrade vid Greifswalderön d. 28. Den 30 november beordrades major Strussflycht att segla till Stralsund med skeppen Fenix (2), Jägaren (3) och Höken (3) samt stanna med dem qvar der öfver vintern. Sjelf gick riksviceamiralen samma dag i land och hemskickade Amarant (2) och Apollo (2) till Stockholm. Det förra skeppet kom in till Dalarö d. 5 och det senare d. 7 december.[356]
Till följe af den stora trupptransporten till Tyskland blef varutransporten med flottans fartyg detta år ganska obetydlig. En skeppslast ekvirke hemtades från Pommern, två laster hampa från Riga och en last hafre från Nyen.[359]
Skeppet Amarant (2) öfverförde i juni månad riksskattmästaren och generalguvernören Magnus Gabr. De la Gardie till Riga och förde tillbaka i augusti riksmarsken grefve Gustaf Horn till Stockholm.[360] I september förde samma skepp rikskanslern Erik Oxenstjernas grefvinna till Pommern[361] och gick derefter till flottan i Putzigerviken. Skeppet Förgylda Lejonet (3) öfverförde till Riga i april fältmarskalken grefve Gustaf Lewenhaupt[362] och i juni riksrådet grefve Jakob De la Gardie.[363] Till Pommern öfverfördes riksrådet grefve Erik Stenbock med bojorten Postryttaren[363] och rikskanslern grefve Erik Oxenstjerna med skeppet Hjorten (2).[364]
År 1656.I januari erhöll fältmarskalken och riksviceamiralen Karl Gustaf Wrangel befallning att låta klargöra de i Stralsund liggande skeppen Fenix (2), Höken (3) och Jägaren (3) samt skicka dem till Kalmar. Derifrån skulle de under befäl af amiral Klas Bjelkenstjerna öfverföra drottningen till Preussen.[365] De tre skeppen afseglade under major Daniel Strussflycht och kommo d. 23 mars till Kalmar.[366] De ansågos dock ej vara för ändamålet tillräckliga, utan Bjelkenstjerna skulle från Stockholm äfven medföra skeppen Amarant (2), Merkurius (2) och Hjorten (2).[367] Han kom med dessa skepp till Dalarö hamn d. 16 mars, men kunde för ogynsam vind ej afsegla förr än d. 30. Han ankrade vid Kalmar d. 1 april. Den 16 kom konungens bref af d. 4 april,[368] att drottningen skulle landsättas i Pillau. Den 19 april gick drottningen ombord på Bjelkenstjernas skepp Amarant (2). Strussflycht var på Fenix (2). Den 21 april gick flottan till segels, men måste dagen derpå ankra för stiltje vid Möckleby kyrka. Den 24 gick flottan åter till segels och ankrade utanför Pillau d. 25 april. Följande dag debarkerade drottningen.[369] Som konungen var i Elbing, fortsatte hon resan dit.
Den 29 april reste Bjelkenstjerna till Elbing och kom tillbaka till flottan vid Pillau d. 8 maj. Skeppet Jägaren (3) beordrades samma dag till Wolgast med bref; sedan skulle det inlasta ekvirke och gå dermed till Stockholm.[370] Den 29 maj kom Jägaren (3) lyckligt till Stockholm.[371]
Den 5 maj utfärdade konungen order för major Strussflycht att segla till Danzig med skeppen Amarant (2), Merkurius (2), Hjorten (2) och Fenix (2). Han skulle ankra på redden och spärra stadens trafik till sjös, så att icke några fartyg kunde löpa ut eller in.[372] Med anledning häraf flyttade Bjelkenstjerna d. 11 maj sin flagg till Höken (3). Motvind hindrade affärden ända till d. 15 maj, då alla skeppen afseglade, Strussflycht till Danzig och Bjelkenstjerna till Stockholm. Den senare inkom d. 19 till Dalarö hamn.[370]
Major Strussflycht torde kort derefter inträffat utanför Danzig. Den 25 juni erhöll han befallning att hålla skeppet Amarant (2) i beredskap för öfverförande af konungens syster, riksskattmästaren grefve Magn. Gabr. De la Gardies gemål, till hennes make i Livland.[372] I juli kom holländska flottan till Danzig och torde Strussflycht kort derefter seglat derifrån med sina återstående tre skepp. I medlet af augusti ankommo de till Stockholm.[373] Amarant (2) kom d. 8 sept. tillbaka till Stockholm med grefve De la Gardies “furstinna.“[374]
Amiralitetskollegium förordnade i juni att fyra stora och fyra medelstora skepp skulle utläggas på vakt vid Vaxholm, Sandhamn och Elfsnabben.[375] Skeppet Höken (3) skickades ut på rekognoscering i skären och skulle med ilbud rapportera till Stockholm i händelse något främmande örlogsskepp syntes i sjön.[376] Luften var mättad af rykten och sedan holländska flottan kommit in i Östersjön till Danzig, så trodde man genast Stockholms skärgård och hufvudstaden vara i fara. Flottan hade derför blifvit klargjord och d. 15 juli gick amiral Klas Bjelkenstjerna från Stockholm till Elfsnabben[377] med skeppen Draken (1) [Bjelkenstjerna], Herkules (1) [holmamiralen Richard Clerck], Cesar (1), Carolus (1), Samson (2) [major Tönnes Speck], Maria (2), Mars (2), Wismar (2), Månen (2), Apollo (2), Svärdet (2), Leoparden (2), Rafael (2), Fides (2), Vestervik (2), Örnen (2), Falken (2), Svan (3) och Salvator (3) eller tillhopa fyra stora, tretton medelstora och två små skepp.[378] Instruktion erhöll Bjelkenstjerna af rådet först d. 24 juli, af innehåll att han skulle lägga flottan utanför Dalarö till skärgårdens försvar och ständigt hålla två af skeppen kryssande i sjön för att bevaka inloppen till Södertelje, Nyköping, östgöta- och smålandsskären.[379] I Elfsnabben låg Bjelkenstjerna ända till d. 6 september.[380] Under juli och augusti kryssade skeppet Falken (2) mellan Öland och Gotland samt Svan (3) mellan Gotland och Ösel.[381] Derefter beordrades kapten Gustaf Sperling att segla med skeppen Falken (2), Svan (3) och Salvator (3) till Revals farvatten och kryssa mellan Viborg, Narva, Reval, Ösel, Pernau och Riga, på det handeln måtte der få hafva sin fria gång.[382] Från denna kryssning återkom Sperling d. 23 oktober.[383]
Den 6 september lät Bjelkenstjerna flottan i Elfsnabben lyfta ankar och gick till Rotholmen, som ligger ungefär midt emellan Elfsnabben och Dalarö.[380] Här låg flottan fjorton dagar och gick derefter in till Stockholm, dit hon kom d. 26 september och afrustade.[384]
Innan flottan kom hem, kallades Bjelkenstjerna in till Stockholm för att åter skickas till sjös. Den 16 september erhöll han befallning af rådet att hemta drottningen tillbaka från Preussen. Detta skulle ske med Amarant (2), Månen (2), Apollo (2), Merkurius (2) och Hjorten (2).[385] Den 23 sept. afseglade han från Dalarö[386] och kom d. 1 november lyckligt tillbaka med drottningen till Stockholm.[387]
Den 3 juni hade en rysk krigshär gått öfver Ingermanlands gräns, nedhugggit den svenska gränsvakten och stod redan följande dag utanför Nöteborg.[388] Konungen befalde amiralitetskollegium att skicka amirallöjtnant Gustaf Wrangel eller “någon annan god officer“ till Finland att biträda öfverbefälhafvaren generalguvernören i Ingermanland riksrådet Gustaf Ewertsson Horn vid försvaret till sjös.[389] Den 27 juni utfärdade rådet instruktion för Gustaf Wrangel, hvilken skulle segla inomskärs till Helsingfors med en flotta af små skepp och farkoster. När han kom dit, skulle han anmäla sig hos fältmarskalken grefve Gustaf Lewenhaupt och generalguvernören Gustaf Horn. Från Helsingfors skulle han segla till trakten af Nyen eller ock Björkö för att hindra ryssarne att komma ut i Finska viken med sina lodjor.[390] Följande dag d. 28 afseglade Wrangel med skeppet Jägaren (3), pinasserna Näktergalen och Danske Prinsen, femton lodjor och en esping.[391] Denna flotta var bemannad med 371 man sjöfolk och 100 soldater. Den 9 juli kom Wrangel till Helsingfors[392] och den 25 till Rodhäll vid inloppet till Viborg strax vid Björkö, utan att hafva mött någon fiende.[393] Den 30 juli gick han till Viborg,[394] låg der någon tid, hvarefter han gick längre in i Finska viken och ankrade d. 18 augusti vid Retusari (Kronstadt).[395] Den 22 augusti var han åter i Viborg, men gick snart tillbaka, Retusari förbi, ända till Nyeskans, der Petersburg nu ligger. Här låg han under större delen af september. Den 3 okt. seglade han derifrån och lade sig under Björkö; d. 14 oktober var han åter i Viborg.[396] Der lade han sin flotta i vinterqvarter och seglade sjelf hem med skeppet Jägaren (3). Han kom till Stockholm d. 16 november.[397]
Men det ryska anfallet rigtade sig hufvudsakligen mot Livland och d. 21 augusti började en stor rysk krigshär att belägra Riga. Konungen befalde att två skepp skulle utan dröjsmål läggas på Düna vid inloppet till Dünamünde för Rigas undsättande.[398] Tillfölje häraf skickades skeppen Fenix (2) och Höken (3) med trupper till Dünamünde, der ett af skeppen alltid skulle ligga vid inloppet, under det att det andra kryssade i sundet mellan Kurland och Ösel.[399] Den 25 oktober kom Höken (3) tillbaka från Riga med underrättelse, att ryssarne måst upphäfva belägringen och att passagen var fri.[400] Den 13 nov. återkom äfven skeppet Fenix (2).[401]
Fyra skeppslaster ekvirke hemtades från Pommern och en last från Småland; tre laster hampa hemtades från Riga; af ammunitionspersedlar öfverfördes en skeppslast till Narva och Viborg, en dylik till Reval och en till Riga.[402]
År 1657. Amirallöjtnant Gustaf Wrangel beordrades äfven detta år till Finska viken att försvara kusterna vid anfall af ryssarne.[403] Han afseglade d. 4 maj från Stockholm med skeppen Jägaren (3) och Höken (3), bojorten Väktaren och några farkoster.[404] Dessutom hade han i Viborg pinasserna Näktergalen och Danska Prinsen, jakten Sjöhästen och aderton lodjor.[405] Hans flotta förstärktes äfven med stångekrejaren Ulfsund, som i maj skickades till honom med ammunition.[406] Den 15 maj var han i Helsingfors och begaf sig strax derefter till Viborg. Den 23 maj seglade han till Björkö och fortsatte sedan till Nyen. I början af juni begaf han sig med de små farkosterna uppför denna flod till Nöteborg. Der låg han hela sommaren. Allt var lugnt och stilla från fiendens sida.[407] I slutet af september blef han beordrad derifrån med sina skepp till hufvudflottan i Wismar, men lodjeflottan skulle stanna qvar i Nöteborg.[408] Han begaf sig då med skeppen Jägaren (3) och Höken (3) samt de båda pinasserna till Sverige och kom d. 16 oktober in till Sandhamn.[409] Hans resa till Wismar instäldes.[410]
I slutet af mars beordrades major Gustaf Sperling till Pillau med skeppen Amarant (2), Falken (2), Merkurius (2) och Hjorten (2) att kryssa på det preussiska farvattnet och “hålla de Danziger sjöröfvare i tygel“.[411] Han afseglade d. 25 mars.[412] I juni kom han tillbaka till Stockholm.[413] I slutet af april skickades likaså till Pillau skeppen Fama (3) och Neptunus (3) med bref samt för att konvojera några handelsfartyg.[414]
Den 10 maj afseglade skeppet Fenix (2) och en bojort till Riga för att uppehålla förbindelsen mellan denna stad och Dünamünde skans.[415] De återkallades emellertid, emedan deras befäl behöfdes för hufvudflottan.[416] I början af augusti kommo de till flottan i Dalarö.[417]
I medlet af maj visste man i Stockholm, att Danmark beslutat anfalla Sverige och lagt ut fyra skepp i Öresund att antasta ditkommande svenska skepp.[418] Till följe af den sålunda uppkomna osäkerheten i sjön beordrade amiralitetskollegium d. 26 maj kapten Rolof Johansson att med skeppet Svan (3) kryssa mellan Landsort och norrköpingsskären för att kunskapa och uppbringa kapare. Hvarje vecka skulle han insända rapport. Skärgårdsbönderna skulle hålla vårdkasarne vid stränderna i ordning och genom natt och dag befordra kapten Johanssons rapporter till amiralitetskollegium.[419] Den 1 juni aflät Danmark sin krigsförklaring. Som svenska flottan icke var i sjön, befarade man att danska flottan skulle anfalla svenska kusterna. Skeppet Svan (3) återkallades[420] och i stället utskickades skeppen Merkurius (2) och Falken (2) att kunskapa mellan Landsort och Kalmarsund. Danska skepp skulle tagas och sänkas, der de ej kunde bergas i säker hamn.[421] Den 1 juli förordnades, att Merkurius (2) o. Falken (2) ej skulle kryssa längre bort från Landsort, än att de hvar afton kunde gå dit tillbaka.[422] Alla från Stockholm utgående fartyg skulle tillsvidare qvarhållas i Dalarö, på det fienden ej måtte erhålla någon kunskap om flottan och förhållandena i Stockholm.[423] Skeppet Fortuna (3) och flöjten Elefanten lades på bevakning vid Sandhamn, den senare i smalaste delen af inloppet för att hindra fiendtliga fartyg att intränga i skärgården. Kunde motstånd ej göras, skulle flöjten borras och sänkas på stället.[424] I början af augusti fick Fortuna (3) order att sluta sig till flottan i Dalarö.[425]
I början af juli erhöll amiral Klas Bjelkenstjerna befallning af konungen att utrusta hela flottan, som borde tillhopa med kompaniskeppen blifva åtminstone fyratio skepp stark. Den 1 augusti borde denna flotta vara utlagd mellan Dalarö och Rotholmen, då Bjelkenstjerna skulle gå med henne till Wismar eller Holstein för att få vidare order.[426] Den 15 juli afgick Bjelkenstjerna från Stockholm med tjugu skepp och kom till Dalarö d. 21.[427] Den 18 juli skref konungen till Bjelkenstjerna, att som danska flottan bestod af blott tjugu skepp och dessa voro så spridda, att de ej lätt kunde sammandragas, så skulle han nu gå löst på densamma.[428] Men denna befallning kunde ej åtlydas, emedan flottan i Dalarö ej var fullt rustad.[429]
Den 1 augusti beordrade amiral Bjelkenstjerna kaptenerna på skeppen Falken (2) och Merkurius (2) att gå ut på kryssning för att kunskapa efter danska flottan. Funne de ej henne söder om Öland, skulle de söka henne ända till Ruden, hvarefter de skulle skynda tillbaka till Dalarö att gifva besked.[430] Af motiga vindar hindrades skeppen att gå till sjös från Landsort. De lågo der ännu d. 11 augusti och torde icke hafva gått ut på någon kryssning, enär de sedan följde med hufvudflottan. Till Bjelkenstjerna skref konungen d. 10 augusti, att så snart Bjelkenstjerna drifvit danska flottan in i någon hamn, skulle han kryssa i Belt och Öresund för att hindra fiendens transporter. Några små skepp skulle skickas åt Als och Flensburg för att erhålla vidare order af konungen.[428] Bjelkenstjerna låg emellertid fortfarande i Dalarö och väntade på proviant och soldater. På morgonen d. 27 augusti gick han till segels och ankrade på middagen vid Elfsnabben, der ändtligen den felande provianten intogs.[431]
Flottan i Elfsnabben bestod af följande skepp:
| Stycken | Sjöfolk och knektar | |
| Draken (1), amiral Klas Bjelkenstjerna, kapten Johan Krabat | 66 | 308 |
| Kronan (1) | 68 | 342 |
| Herkules (1) | 58 | 262 |
| Carolus (1) | 54 | 254 |
| Cesar (1) | 54 | 193 |
| Amarant (2), major Tönnes Speck | 46 | 180 |
| Maria (2) | 46 | 190 |
| Apollo (2) | 46 | 168 |
| Månen (2) | 46 | 183 |
| Merkurius (2) | 46 | 180 |
| Svärdet (2) | 44 | 187 |
| Mars (2) | 44 | 204 |
| Wismar (2) | 44 | 194 |
| Vestervik (2) | 44 | 174 |
| Falken (2) | 40 | 152 |
| Örnen (2) | 38 | 157 |
| Rafael (2) | 36 | 157 |
| Leoparden (2) | 36 | 150 |
| Fides (2) | 36 | 154 |
| Hjorten (2) | 36 | 124 |
| Samson (2) | 32 | 185 |
| Fenix (2) | 30 | 120 |
| Svan (3) | 36 | 128 |
| Salvator (3) | 30 | 107 |
| Fortuna (3) | 24 | 126 |
| Morgonstjernan (K) | 48 | 179 |
| Småland (K) | 46 | 161 |
| Nordstjernan (K) | 40 | 149 |
| Samson (K) | 36 | 140 |
| Fenix (K) | 30 | 127 |
| Halfmånen (K) | 28 | 85 |
| Vesterviksoxen (K) | 22 | 78 |
| Leoparden (K) | 16 | 73 |
| brännaren Hafsfrun (3) | — | 48 |
| „ Fama (3 ) | — | 43 |
| flöjten Elefanten | 10 | 71 |
| bojorten Fortuna | 8 | 31 |
| „ Svarta Hund | 8 | 30 |
| „ Ugglan | 8 | 30 |
| „ Flygopp | 8 | 24[432] |
Flottan bestod således af tjugufem örlogsskepp, hvaraf fem stora, sjutton medelstora och tre små, åtta kompaniskepp, två brännare, en flöjt och fyra bojorter, förande 1,388 stycken och bemannad med 5,848 sjöfolk och knektar. Viceamiral på flottan var holmamiralen Richard Clerck.
Den 1 september gick flottan till segels, passerade Landsort kl. 8 f. m. och ankrade d. 3 september på östra kusten af Öland. Bojorten Mjöhunden kom då till flottan med ett bref från konungen, innehållande ytterligare order att uppsöka och anfalla danska flottan.[433] Den 5 sept. utskickades skeppen Falken (2) och Merkurius (2) på kryssning. Den 7 gick flottan söderut och ankrade på qvällen under Ölands södra udde. Dagen derpå kommo Falken (2) och Merkurius (2) tillbaka. Den 10 sept. erhöll Bjelkenstjerna underrättelse af en skeppare från Lübeck att danska flottan, tjugufyra skepp stark, låg under Dornbusch vid Rügen. Då vinden på qvällen gick på nordost, lyfte flottan ankar. Följande dag kl. 3 e. m. fick man känning af Bornholm. Major Tönnes Speck på Amarant (2) beordrades att segla förut med fem skepp.[434]
Slaget under Möen d. 12 och 13 september. Den 12 september var vinden ostlig och vädret vackert. Under det flottan avancerade från Bornholm åt Dornbusch fick hon danska flottan i sigte mellan Skåne och Möen. Denna bestod af tjuguåtta större och mindre skepp under riksamiralen Henrik Bielke och var betydligt underlägsen den svenska flottan.[435] Bjelkenstjerna satte genast kurs på danska flottan. Striden började kl. 4 e. m., i det Bjelkenstjerna gick med Draken (1) “recta“ på danska amiralsskeppet Frederik, som gick främst i sin flotta. Men Bjelkenstjerna fick ringa biträde af sina skeppskaptener, enär “de till större delen höllo sig alldeles lofvarts från fienden.“ Skeppet Draken (1) fick sådan skada på sin mesanmast, att det måste lägga på lä och reparera. Bjelkenstjerna skickade upprepade befallningar med bojorter och jakter till skeppskaptenerna, att de skulle gå in på fienden, men fåfängt.[434] På qvällen kom amiral Niels Juel från Köpenhamn med en förstärkning af elfva nyutrustade skepp.[435] Under hela natten höll sig fienden i god ordning, båda flottorna gående bredvid hvarandra. Den 13 var vinden fortfarande ostlig. Genast i dagningen gick Bjelkenstjerna åter på fienden, men blef äfven nu i början föga understödd af de andra skeppen, hvilka höllo sig undan, utom Amarant (2), Mars (2) och några andra. Men slutligen blefvo äfven de öfriga tvingade att gå på fienden, “så att man omsider kom med honom uti en god action.“ Sedan det danska amiralsskeppet mistat sin galiot med bogsprötet, måste det gå undan för vinden och strax följde de andra danska skeppen efter. Svenska flottan förföljde ända till Falsterbo, då mörkret föll på. Fyra skepp under major Tönnes Speck qvarlemnades under Stevn på Seland midt emot Falsterbo att akta på danska flottan, som gått in till Köpenhamn att reparera. Den öfriga flottan gick till Dornbusch, der hon ankrade på danska flottans ankarplats morgonen d. 14 september. Officerarne kallades ombord på amiralskeppet “och fingo de flesta af dem ett hårdt tilltal.“ Under hela bataljen förlorades blott fyratio man, men skeppen blefvo temligen skadade i afseende å tackling, segel och master.[436] Danskarne hade något öfver 100 man döda och sårade.[437]
Den 16 september kom major Speck till flottan med sina fyra skepp och berättade att danska flottan, tjugutre skepp, lagt sig i Kjögebugten. Bjelkenstjerna beordrade då fem andra skepp dit att gifva akt på danska flottan. Som det började blåsa hårdt, flyttade flottan d. 17 sin ankarplats till Jasmund på Rügens östra kust. Dit kom konung Karl Gustaf d. 21 september på ett fyra timmars besök och beordrade Bjelkenstjerna att gå med flottan till Kolberger Heide. Den 22 på morgonen gick flottan till segels och mötte de fem på kryssning utskickade skeppen, hvilka nu fingo följa med i flottan. Hon ankrade d. 23 på redden för Wismar. Följande dag kommo lotsmän ombord med befallning från konungen, som var i Wismar, att styra flottan in i stadens hamn. Den 25 september skickades Fenix (2) på kryssning åt Femern och kom tillbaka d. 29, utan att hafva förnummit något. På aftonen d. 3 oktober kom danska flottan under Henrik Bielke ur sjön och ankrade på redden utanför Wismar. Den 7 gick danska flottan till sjös, utom fyra skepp, som under kapten Peter Bredal lemnades qvar vid Wustrow i östra delen af wismarsbugten. Den 8, 9 och 11 oktober gjorde konungen besök ombord på amiralsskeppet. Före soluppgången d. 15 oktober lemnade de danska skeppen Wismars redd. Den 27 skickades tre skepp ut att kryssa. De kommo tillbaka d. 30 oktober, då tre andra skickades ut i stället.[438]
Den 3 november fick Bjelkenstjerna order af konungen att gå hem till Sverige med skeppen Draken (1), Herkules (1) och Månen (2) för att föra drottningen till konungen i Wismar. Samma dag gick Bjelkenstjerna till segels och ankrade d. 8 november i Elfsnabben.[438] Vinden hindrade sedan hans återresa med drottningen, hvarför denna uppsköts till nästa vår.[439]
Sedan Bjelkenstjerna afseglat, öfvertog amiral Richard Clerk befälet öfver flottan i Wismar. Denna utgjordes af tre stora, sexton medelstora och fyra små örlogsskepp, fem kompaniskepp, en flöjt och fyra bojorter, hvilka voro bemannade med 3,032 man sjöfolk och 777 soldater.[440] Flottan låg temligen overksam hela november och blott några små skepp utskickades åt Femerns och Neustadts farvatten att uppbringa danska skutor, som gingo mellan Lübeck och Köpenhamn.[441] Den 4 december erhöll Clerck hemseglingsorder af konungen, som var fortfarande i Wismar. Han skulle föra hem hela flottan, utom fem skepp under major Tönnes Speck samt kompaniskeppet Halfmånen och två bojorter. Mötte han danska flottan och denna ville inlåta sig i strid, skulle Clerck upptaga den ärligt och redligt, men sjelf skulle han icke söka strid med danska flottan. Om pesten ännu gick i Stockholm, skulle han lägga flottan öfver vintern i Vaxholm.[442] Den 21 december kom Clerck till Dalarö.[443]
Den svenska krigshären hade under konungens befäl tågat genom hela Slesvig och stod d. 23 augusti utanför den starka fästningen Fredriksodde (nu Fredricia) i Jutland vid norra inloppet till Lilla Belt. Konungen begaf sig till Wismar och öfverlemnade belägringen åt fältmarskalken, riksviceamiralen Karl Gustaf Wrangel. Genom ett lyckadt nattligt öfverfall d. 24 oktober intog Wrangel den vigtiga fästningen, hvarmed hela Jutland föll i svenskarnes händer. Nästa mål blef nu att eröfra Fyen. Härtill behöfdes biträde af flottan för truppernas öfverförande till ön. Redan i september hade amiral Bjelkenstjerna erhållit order att sända några små skepp och farkoster att kryssa i Belten på båda sidor om Fyen för att afskära fiendens förbindelser med denna ö.[444] Då flottan i Wismar hemskickades i början af december, befaldes major Tönnes Speck att segla till Sönderburg (vid södra inloppet till Alsen-sundet mellan Als och Slesvig) med skeppen Carolus (1), Amarant (2), Vestervik (2), Hjorten (2) och Fenix (2).[445] Han steg ombord på Amarant (2) och var d. 13 december i Lilla Belt.[446] Han låg dels utanför Als och dels i Middelfartssund till in i januari 1658, då han till följe af den inbrytande vintern måste gå tillbaka till Wismar. Sjelf begaf han sig till Stockholm.[447]
I Göteborg hade den gamle amiral Mårten Ankarhjelm aflidit i mars månad. Han efterträddes i befälet af amiral Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm). Med anledning af danskarnes fiendtligheter befaldes Gerdtsson i slutet af maj att utreda flottan.[448] Denna bestod af skeppet Delfin (3) och åtta kompaniskepp.[449] Dessa instängdes i slutet af juni och början af juli af nio danska örlogsskepp, som lagt sig strax utanför Nya Elfsborg.[450] Den 16 juli förordnade konungen, att amiral Gerdtsson skulle gå till Elbe och anfalla der liggande danska skepp,[451] men Gerdtsson fick ej sina skepp färdiga, så att expeditionen kom ej till utförande. I slutet af augusti erhöll han order att segla till Århus på Jutlands östra kust, hvarest han skulle få vidare besked.[452] Afsigten var, att han skulle öfverföra trupper till Fyen. Men innan amiral Gerdtsson kom ut från Göteborg, blef staden blockerad af sju danska skepp.[453] Dessa lågo qvar till d. 14 november, då de fingo order att bege sig hem till Köpenhamn.[454]
Tre skeppslaster ekvirke hemtades från Vestervik och en dylik från Ruden i Pommern.[455] Bojorten Nikolaus öfverförde i oktober danska krigsfångar från Stralsund till Riga.[456] Trehundra sådana inskeppades äfven d. 20 november å pinassen Fogel Struts för att under befäl af kapten Arvid Björnram gå till Nyens skans. Men efter fjorton dagars svår storm dref pinassen på grund vid Dagö och blef der infrusen. Vid skeppsbrottet omkommo de flesta af köld och hunger. Af fångarna blefvo blott tjugufem man qvar i lifvet.[457]
År 1658.Detta år började med stora och lysande framgångar för de svenska vapnen. Konung Karl Gustaf vågade och lyckades att föra sin krigshär på isen öfver båda Belten och stod d. 12 februari på Seland, hotande Danmarks nästan försvarslösa hufvudstad. Härpå följde den för Sverige så fördelaktiga freden i Roskilde d. 26 februari. Sverige erhöll Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge, Trondhiems stad och amt, ön Bornholm och tullfrihet i Öresund; främmande fiendtliga flottor skulle både Sverige och Danmark förhindra passage in i Östersjön, så väl genom Öresund som Belten.[458] Härmed hade Sverige fått sin naturliga gräns söderut och Kalmar upphörde att vara gränsfästning.
Sverige var likväl fortfarande i öppet krig med Polen och Ryssland. Flottan måste derför fortfarande hållas i beredskap för transporter af trupper m. m. Den af amiral Richard Clerck från Wismar hemförda flottan blef i december 1657 öfverraskad i Dalarö af vintern, der hon förblef liggande, utom fyra skepp, som stannade i Elfsnabben, och två i Djurhamn.[459] I maj fördes de alla upp till hufvudstaden.[460]
Den första expedition, som år 1658 utgick från Stockholm, stod under befäl af majoren friherre Gustaf Sperling. Den 7 april skref konungen till amiralitetskollegium, att major Sperling skulle beordras att öfverföra ammunition till Malmö med skeppen Merkurius (2), Apollo (2), Leoparden (2), Wismar (2), Rafael (2) och Fortuna (3).[461] Från Malmö skulle han transportera knektar, dels till Wolgast och dels till Ruden, hvarest han skulle erhålla vidare order.[462] Sperling afseglade d. 8 maj[463] och kom d. 18 till Malmö.[464] Dit kommo ock kompaniskeppen Göteborgsfalken, Kalmarkastell, Johannes, Hoppet och Lilla Johannes med 1,200 man bohuslänsknektar från Göteborg. Dessa skepp förenade sig nu i en flotta af elfva skepp under major Sperling.[465] Den 3 juni seglade Sperling från Malmö till Danzig,[466] dit han kom d. 8 och ankrade under Danziger Nehrung.[467] I slutet af juni beordrades han att gå med sin flotta till Wismar.[468]
Några dagar efter major Sperlings afsegling från Stockholm afgingo derifrån d. 12 maj skeppen Draken (1), Månen (2) och Svan (3) med drottningens saker till Holstein. Drottningen sjelf skulle fara öfver Göteborg.[469] Dit hade konungen kommit redan d. 23 mars och möttes af drottningen. Efter hållen utskottsriksdag afseglade han derifrån i sällskap med drottningen på skeppet Amarant (2) d. 6 juni, kom till Fredriksodde d. 10. till Sonderburg d. 13 och landsteg i Flensburg d. 14 juni.[470]
Emellertid mötte flera svårigheter att få danskarne att uppfylla sina vid freden i Roskilde åtagna förbindelser. Den för konung Karl Gustaf vigtigaste punkten var frågan om Östersjöns stängande för främmande flottor. Derpå berodde för honom Danzigs eröfring och Preussens besittning. Men danskarne förmåddes af Holland att neka ratifikation af denna punkt. För konungen återstod derför ej annat än att vädja till vapnen. Så snart han fattat detta beslut, hvilket skedde i juli månad, sammandrog han till Kiel en större transportflotta för krigshärens öfverförande till Seland. Der lågo redan de från Stockholm skickade skeppen Draken (1). Månen (2) och Svan (3). Nu beordrades dels från Wismar major Gustaf Sperlings elfva skepp[471] och dels från Stralsund amirallöjtnant Daniel Strussflycht med kompaniskepp, strussar och farkoster.[472] Trupperna inskeppades d. 4 augusti; d. 5 gick konungen sjelf ombord på Draken (1). Åtföljd af nu mera riksamiralen Karl Gustaf Wrangel, afseglade han d. 7 och landsteg med krigshären d. 8 augusti vid Korsör på Selands vestra kust.[473] Major Sperling beordrades med sina skepp genast till Öresund och hade kommit till ankars utanför Köpenhamn d. 10 augusti.[474] Strussflycht befaldes att gå med sina skepp till Wismar för att konvojera skeppet Amarant (2), när det skulle föra drottningen derifrån till konungen i hufvudqvarteret utanför Köpenhamn.[475] Amarant (2) kom till hufvudflottan vid Köpenhamn d. 2 september.[476]
De skepp, som funnos qvar i Göteborg, hade konungen äfven beordrat till Öresund. Dessa skepp voro Delfin (3), Svan (3), Konung David (K) och Måsen (K). Amiral Henrik Gerdtsson Sjöhjelm hade kommit med dem till Helsingborg d. 14 augusti, då han befaldes att bege sig till Köpenhamns redd.[477] Der låg då major Sperling med sin flotta. Han fick nu ställa sig under amiral Sjöhjelm, hvilken således blef högste befälhafvare i Öresund under nära två veckor till dess hufvudflottan under amiral Bjelkenstjerna ankom dit. Den 15 augusti befalde konungen Sjöhjelm att skicka skeppen Falken (2) och Samson (K) till Kjögebugten och d. 17 att skicka kapten Tering Henriksson med några skepp utanför Kronborg för att tvinga alla skepp, som ville in i Öresund norr ifrån, att gå till Helsingborg eller Landskrona.[477] Den 26 augusti erhöll Sjöhjelm befallning att skicka till konungen skeppen Delfin (3) och Sjöblad (L), hvilka sedan skulle gå till Glückstadt vid Elbe.[477]
Redan d. 4 december 1657 gaf konungen order om utredning i Stockholm till nästa vår af hela flottan; och den 20 februari skref konungen till amiralitetskollegium att, ehuru fred med Danmark blifvit sluten, skedde dock ingen ändring i utrustningsordern.[477] Den 25 juni beordrades amiral Klas Bjelkenstjerna och amirallöjtnant Gustaf Wrangel att gå till Wismar med en flotta af tre stora, nio medelstora och fyra små skepp jemte en flöjt.[477] Sedan konungen beslutat att bryta freden med Danmark, blef han särdeles angelägen att snart få flottan till sjös. Han gaf härom upprepade påminnelser d. 5, 16, 22 och 26 juli.[477] Ändtligen d. 24 juli blef flottan färdig att afgå från stockholmsskären. Hon bestod af skeppen Viktoria (1) med amiral Klas Bjelkenstjerna, Herkules (1) med amirallöjtnant Gustaf Wrangel, Cesar (1) med majoren friherrre Ture Turesson (Natt och Dag), Mars (2), Svärdet (2), Maria (2), Samson (2), Örnen (2), Fides (2), Höken (3), Jägaren (3), Stralsunds Johannes (K) och pinassen Fogel Struts. På grund af ihållande motvind kom flottan först d. 4 augusti ut till Dalarö.[478]
På morgonen d. 9 augusti gick vinden på nord. Flottan gick till segels, men måste för sydlig vind ankra vid middagstiden mellan Röko och Mellsten vid Danziger Gatt. Den 10 augusti kom till Bjelkenstjerna ett bref från konungen i Kiel af d. 4 i samma månad. Detta märkliga bref innehöll, att konungen återtog så väl sin order af d. 27 juli för Bjelkenstjerna att segla till Femern, som äfven ordern d. 3 augusti för honom att gå till Dornbusch. I stället skulle han i anledning af “Danmarks arglistighet, ondska och elaka comportementer“ gå med flottan “gerade åt sundet och sätta för Köpenhamn“. Och “på det konungen af Danmark icke må echappera“, skulle ett eller två snabbseglande skepp med några farkoster kryssa utanför Möen, Låland, Femern och Lübecks farvatten samt anhålla och visitera alla skepp och farkoster, som kommo från Seland.[479] Bjelkenstjerna beordrade genast skeppen Höken (3) och Jägaren (3) ut på denna kryssning.[478]
Vestliga och sydliga vindar hindrade flottan att utsegla förr än i daggryningen d. 20 augusti, då vinden gick på nordost. Landsort passerades vid solens uppgång. Flottan fick känning af Bornholm d. 24 augusti, seglade förbi Möen på morgonen d. 26 och ankrade mot aftonen på redden för Köpenhamn. Der låg amiral Sjöhjelm med elfva skepp, hvilka nu uppgingo i Bjelkenstjernas flotta.[478]
Köpenhamn var nu fullständigt spärradt, så till sjös som lands. I Kjögebugt förlades skeppet Jägaren (3), pinassen Fogel Struts och stångekrejaren Ulfsund för att fasttaga och qvarhålla allt och alla, som ämnade sig till eller från Köpenhamn.[480] För att äfven afskära all förbindelse sjöledes mellan Köpenhamn och Kronborgs fästning, som belägrades af en del af krigshären under riksamiralen K. G. Wrangels befäl, beordrades amirallöjtnant Gustaf Wrangel att segla till Helsingör med sin eskader af flottan och taga alla förbipasserande skepp och farkoster och föra dem till Landskrona.[481] Denna eskader, som bestod af skeppen Herkules (1), Carolus (1), Leoparden (2), Nordstjernan (K), Göteborgs Johannes (K) och Sjöblad (L), afgick från hufvudflottan d. 1 september.[482] Den 31 augusti beordrades major Tönnes Speck på skeppet Amarant (2) att med detta jemte Fenix (K) och Halfmånen (K) gå att kryssa mellan Kullen och Seland samt qvarhålla alla skepp och farkoster, han blef varse, vare sig de voro engelska, holländska, tyska eller svenska.[483] Den 6 september föll Kronborgs fästning.[484]
Den 8 september skickade amiral Bjelkenstjerna en hop förbipasserande köpmansskepp till Landskrona att erlägga den sedvanliga tull, som danskarne uppburit i Helsingör. Den 14 sept. besköt flottan Köpenhamn.[482] Samtidigt härmed befalde konungen, att inloppet till Köpenhamn skulle sänkas för att hindra danskarnes förbindelse med den väntade holländska flottan.[485] Skeppen Jägaren (3), Svan (3) och Samson (K) jemte stångekrejaren Ulfsund lades d. 16 sept. på vakt både i Kjögebugt och vid Dragör i södra inloppet till Öresund mellan Amager och Saltholmen med befallning att icke låta någon komma in i eller ut ur Sundet.[482]
Den 20 september kom konungen ombord på flottan och befalde, att hon skulle gå till segels åt Helsingör, utom skeppen Fides (2) och Höken (3), hvilka skulle lemnas qvar på Köpenhamns redd. Skeppen, som kryssade vid Dragör och i Kjögebugt skulle dermed fortfara. Konungen följde med på flottan, som ankrade kl. 8 e. m. mellan ön Hven och Helsingör. Vid dagningen d. 21 gick flottan åter till segels och ankrade kort derefter vid Helsingör. Då konungen vid middagstiden gick i land, beordrade han amiral Sjöhjelm med sin eskader till Köpenhamn, hvarifrån Sjöhjelm kom tillbaka till Helsingör följande dag på e. m. I stället skickades d. 4 oktober amirallöjtnant Gustaf Wrangel med sin eskader till Köpenhamns redd. Den 6 oktober kl. 4 e. m. kom riksamiralen ombord, hvarefter han strax gick till segels med flottan och lemnade qvar vid Helsingör blott major Tönnes Speck med några skepp. På qvällen ankrade flottan under Hven. På morgonen följande dag fortsattes till Köpenhamn, der flottan ankrade. Konungen kom ombord på e. m. och beordrade flottan till Dragör, emedan han ämnade anfalla Amager. Några af de största skeppen skulle ligga qvar utanför Köpenhamn. Den 8, 9 och 10 oktober låg flottan vid Dragör. Sistnämnda dag var en skarp strid i land. Svenskarne blefvo oförmodadt anfallna och måste retirera på flottan. Den 11 okt. gick denna tillbaka till Köpenhamns redd.[486]
Samma dag kom majoren Ture Turesson (Natt och Dag) till flottan med sina skepp från Stockholm. Dessa voro Fortuna (3), Salvator (3), Småland (K), Rosen (K), Göteborgsfalken (K) och brännaren Fama (3), hvilka afseglat från Stockholm d. 2 september.[487]
På morgonen d. 12 oktober gick flottan till segels och ankrade på aftonen vid Helsingör. Den 15 kommo skeppen Kronan (1), Hjorten (2) och Konung David (K) till flottan från Stockholm.[486] De hade gått från Dalarö d. 2 okt. under befäl af tygmästaren Hans Vilhelmsson Clerck och fört grefvinnan Gustafsson af Vasaborg till Tyskland.[488]
Den 19 oktober beordrades amirallöjtnant Gustaf Wrangel med sin eskader på kryssning åt Hven och Köpenhamn; han kom tillbaka d. 20. Samma dag flyttade amiral Bjelkenstjerna sin flagg från skeppet Viktoria (1) till Draken (1). Den 21 oktober embarkerade riksamiralen K. G. Wrangel på Viktoria (1) och tog befälet öfver flottan. Den 24 oktober kom holländska flottan till Öresund och ankrade “bakom lappen“ eller Lappegrund, 11⁄2 minut norr om Helsingör. Den 25 var vinden V. S. V. med blåst. Konungen var en timme ombord på flottan. På natten uppstod en storm, som fortfor följande dag. På e. m. d. 26 voro amiralerna i land hos konungen på Kronborgs slott. Den 27 blef det lugnare med sydlig vind. Amirallöjtnant Gustaf Wrangel beordrades med sin eskader till Köpenhamns redd.[486] Kompaniskeppet Jonas, hvars skeppare var holländare, öfvergick då till fienden i Köpenhamn.[489] Den 28 oktober kom Gustaf Wrangel med sin eskader tillbaka till flottan. På middagen var det stilla lugnt, men på aftonen blef vinden vest till nord och på natten nordligare.[486]
Slaget i Öresund d. 29 oktober. Denna dag drabbade flottorna samman. Den svenska var indelad på fyra eskadrar och bestod af följande skepp:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Victoria (1): eskaderchefen riksamiralen Karl Gustaf Wrangel, major Hans Clerck, kapten Rolof Johansson | 74 | 370 |
| Kronan (1): amirallöjtnant Daniel Strussflycht, kapten Olof Willman | 74 | 326 |
| Månen (2): major Jöran Barck, kapten Johan Bäck | 46 | 149 |
| Merkurius (2): major Gustaf Sperling, kapten Erik Ulfsparre | 46 | 174 |
| Svärdet (2): kapt. Jesper Svensson Strusskjöld | 44 | 190 |
| Mars (2): kapten Karl Körning | 44 | 204 |
| Pelikan (2): kapten Peter Corneliusson | 40 | 180 |
| Örnen (2): kapten Arvid Björnram | 38 | 166 |
| Morgonstjernan (K) | 48 | 179 |
| Samson (K) | 32 | 98 |
| Göteborgsfalken (K) | 24 | 87 |
| 2:a eskadern: | ||
| Draken (1): eskaderchefen amiral Klas Bjelkenstjerna, kapten Anders Cruus, artillerikapten Måns Assarsson (Mannerfelt) | 66 | 296 |
| Carolus (1): major Klas Uggla | 54 | 187 |
| Falken (2): kapten Johan Williamsson Hoijwagen | 40 | 146 |
| Leoparden (2): kapten Anders Krabat | 36 | 153 |
| Rafael (2): kapten Erik Eriksson | 36 | 145 |
| Samson (2): kapten Matts Mårtensson Dynkirch | 36 | 113 |
| Delmenhorst (3): kapten Nils Eriksson | 36 | 111 |
| Jägaren (3): kapten Jan Jansson Kock | 26 | 70 |
| Nordstjernan (K): kapten Hans Hysing | 40 | 149 |
| Konung David (K): kapten Johan Henriksson Lång | 40 | 111 |
| Göteborgs S:t Johannes (K): kapten Vincent Beckman | 36 | 139 |
| Kalmarkastell (K): kapten Peter Jespersson | 32 | 128 |
| 3:e eskadern: | ||
| Cesar (1): eskaderchefen amiral Henrik Gerdtsson Sjöhjelm, kapten Peter von Edam | 54 | 217 |
| Amarant (2): major Tönnes Speck | 46 | 195 |
| Apollo (2): kapten Didrik Thijssen | 46 | 153 |
| Wismar (2): kapten Laurents Frantsson Lou | 44 | 131 |
| Westervik (2): kapten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) | 44 | 137 |
| Fides (2): kapten Henrik Tomasson (Leijonfelt) | 36 | 112 |
| Hjorten (2): kapten Johan Bär | 36 | 103 |
| Svan (K): kapten Henrik De Letter | 38 | 103 |
| Södermanland (K): kapten Krister Boije | 38 | 85 |
| Östergötland (K) | 36 | 76 |
| Halfmånen (K): kapten Johan Simonsson Bilesköld | 28 | 90 |
| 4:e eskadern: | ||
| Herkules (1): eskaderchefen amirallöjtnant Gust. Wrangel, kapten Klas Corneliusson Loos | 58 | 262 |
| Maria (2): major Ture Turesson (Natt och Dag) | 46 | 152 |
| Svenska Lejonet (2): kapten Tering Henriksson | 40 | 146 |
| Fenix (2): kapten Erik Olofsson Helsing | 30 | 105 |
| Svan (3): kapten Ewert Holm | 36 | 88 |
| Salvator (3): löjtnant Bengt Larsson | 30 | 109 |
| Fortuna (3): kapten Jakob von der Swan | 30 | 94 |
| Höken (3): kapten Johan Bockhorn | 28 | 91 |
| Småland (K) | 46 | 111 |
| Rosen (K): kapten Vilhelm Kuyl | 40 | 116 |
| Ångermanland (K): kapten Johan Corneliusson | 20 | 102[490] |
Svenska flottan utgjordes alltså af fyratiofem skepp, hvaraf sex stora, nitton medelstora och sex små örlogsskepp samt fjorton kompaniskepp, förande 1,838 stycken och bemannade med 6,649 man sjöfolk och knektar. Den holländska flottan var fördelad på tre eskadrar under amiral Jacob von Wasenäer, herre till Opdam, på skeppet Eendragt samt viceamiralerna Wilte Corneliusson de With på Brederode och Peter Floris på Josua. Hon bestod af trettiofem skepp, hvaraf tre stora, tjugutvå medelstora och tio små, förande 1,170 stycken.[491] Holländska flottan var således ej obetydligt underlägsen den svenska.[492]
Vid dagningen d. 29 oktober gick holländska flottan till segels för nordvestlig vind, hållande sig först åt skånska landet och sedan i leden midt emellan Kronborgs och Helsingborgs fästningar. Den påräknade verkan af dessa fästningars eld mot den fiendtliga flottan uteblef alldeles. Riksamiralen gaf strax signal åt svenska flottan att gå till segels och kryssa holländska flottan till möte åt Helsingborg. Sjelf gick han kl. 8 f. m. med sitt skepp Viktoria (1) att anfalla amiralskeppet Eendragt, hvilket genast sekunderades af Brederode och några andra holländska skepp. I denna strid, som Viktoria (1) kämpade ensam, blef det ganska illa tilltygadt, men äfven de fiendtliga skeppen blefvo ganska svårt skadade, så att de måste lemna Viktoria (1). Detta hade fått sitt mesanspröt afskjutet och dref åt land åt helsingborgssidan, der riksamiralen lät fälla ankar för att reparera. Amiral Opdam måste flytta sin flagg från Eendragt till ett annat skepp. Då skeppet Brederode gått från Viktoria (1), anfölls det af amiral Bjelkenstjerna på skeppet Draken (1). Efter två timmars skarpt skjutande kom kapten Lou på skeppet Wismar (2) till, då Brederode eröfrades och sjönk strax derefter under land åt selandssidan; viceamiral de With och mycket folk på skeppet blefvo skjutna eller drunknade. Vid stridens början hade äfven amiral Sjöhjelm på Cesar (1) anfallit viceamiral Peter Floris på Josua, hvilken senare förlorade lifvet. Sjöhjelm blef skjuten i axeln och hans skepp måste draga sig ur striden att reparera. Som fienden mest sköt på master, segel och tackling, hade flera af de svenska större skeppen måst fälla ankar vid stridens början för att reparera och några kommo på grund vid skånska sidan. När derför fienden efter fyra à fem timmars batalj lät svenskarne “behålla platsen och reputationen“ och “skyndade sig undan åt Köpenhamn“, kunde blott en del af svenska flottan följa efter. Fienden kom således lyckligt dit med sin transportflotta och dermed var Köpenhamn undsatt. En i denna stad hittills innestängd dansk eskader af sju skepp under amiral Henrik Bielke förenade sig nu med holländska flottan i Sundet.[493]
På svenska sidan förlorades fem skepp. Morgonstjernan (K) sköts i sank. Pelikan (2), Delmenhorst (3) och Rosen (K) kringrändes och eröfrades under Hven. Leopardens (2) master skötos öfver bord och däcket föll in, så att det måste sättas på grund under Hven och brännas upp, sedan styckena bergats. Dessutom hade svenskarne femhundra döda och sårade. Fienden förlorade det stora Brederode och fyra andra skepp, hvilka dels skötos i sank och dels uppbrändes. Fiendens fem à sex brännare brunno ock upp, utan att komma någon skada åstad.[494] Fyrahundrafemtio holländska båtsmäns lik fördes i land och begrofvos på Holmens kyrkogård i Köpenhamn.[495]
Efter slutad batalj kom konungen ombord på Viktoria (1) och stannade qvar öfver natten. På morgonen d. 30 oktober gaf han flottan order att gå in till Landskrona för att reparera. Som det blåste föga, måste flottan söka sig dit hufvudsakligen medelst varpande och bogserande, så att de flesta skeppen kommo först d. 31 på morgonen efter hvarandra in i hamnen. När fienden på redden för Köpenhamn märkte detta, gingo de sju danska skeppen och några holländska mot middagstiden åt Landskrona. Fem svenska skepp, som ännu ej kommit in i hamnen, satte då till segels att gå tillbaka till Helsingör, men major Speck på Amarant (2) vände sig mot fienden och skottvexlade med honom ända till aftonen, då Speck retirerade under skånska landet och lemnades af fienden. På eftermiddagen kom skeppet Svärdet (2) på grund i Landskrona hamn och sjönk. Den 1 november lemnade riksamiralen skeppet Viktoria (1) och lät föra sina saker i land. Den 2 nov. kommo skeppen Amarant (2) och Samson (K) in till Landskrona.[493]
Genom holländska flottans ankomst blef krigsläget ett väsendtligen annat. Svenska flottan var nu ej längre herre öfver förbindelserna i Öresund och Belten. I stället för att förut den danska flottan legat inspärrad i Köpenhamn, så blef nu den svenska instängd i Landskrona. Ty d. 5 november lade sig de förenade holländska och danska flottorna, tillhopa tjugutre skepp, utanför denna stad.[496] Den 18 nov. sökte fienden att förstöra flottan i Landskrona medelst tre brännare, hvilket dock afvärjdes lyckligt med espingar.[497] Den 22 nov. gingo tretton af skeppen och lade sig under Hven, men återstående tio skepp lågo qvar midt för inloppet till staden.[498] Den 26 nov. gingo äfven dessa derifrån och blott sju fiendtliga skepp qvarlemnades mellan Hven och Seland.[499]
Sedan Landskrona hamn åter blifvit fri, expedierades derifrån tre smärre eskadrar, hvar för sig under majorerna Tering Henriksson, Klas Uggla och Tönnes Speck.
Kapten Tering Henriksson beordrades d. 15 november att såsom major taga befäl öfver skeppen Rafael (2), Wismar (2), Svan (3), Salvator (3), Höken (3) och Jägaren (3) samt bojorten Svarta Hund för att segla till Knudshoved vid Nyborg.[500] Kort derefter var han i Kronborg och erhöll d. 21 november befallning af konungen att genast samma natt gå till Lappegrund, stanna der följande dag och taga alla skepp, som kommo inom synhåll. Derpå skulle han gå till Stora Belt enligt sin instruktion.[501] Den 28 nov. låg han vid Knudshoved.[502]
Den 18 nov. var konungen i Landskrona. Han befalde då major Klas Uggla att segla till Knudshoved med skeppen Amarant (2), Månen (2), Falken (2) och Hjorten (2) samt taga major Tering Henrikssons der liggande skepp äfven under sitt befäl i en flotta. Med denna skulle han gå till Kiel eller Eckernförde.[503] Der funnos nemligen fem små skepp under danske vice amiralen Peder Bredal.[504] Dessa skulle Uggla alldeles förstöra, så att fienden ej måtte kunna öfverföra sitt rytteri till Fyen. Sedan skulle han gå till Sonderburg eller Middelfartssund i Lilla Belt, der han skulle få vidare besked af riksamiralen.[503] Den 29 november kom Uggla till Knudshoved i Stora Belt och förenade sig med major Tering Henriksson.[505] Dit hade ock skeppen Svan (3) och Sjöblad (L) blifvit skickade att jemväl ställa sig under Ugglas befäl.[506] Strax efter d. 4 december kom Uggla till Kiel, men då hade Bredals skepp tagit sin tillflygt till Flensburgs hamn.[507] Uggla seglade då till Sonderburg, der han lyckades att d. 8 dec. inskeppa den af brandenburgska trupper hårdt ansatta besättningen å slottet under öfverste Rutger von Ascheberg. Följande dag landsattes besättningen i Fåborg på Fyens sydvestra kust.[508] Konungen kom genast dit och beordrade Uggla d. 15 dec. att gå till Landskrona.[509] Engelska flottan hade nemligen nu kommit till Öresund, hvilket förändrade ställningen till svenskarnes fördel. Konungen skref derför den 16 december till riksamiralen i Fredriksodde, att major Uggla skulle förfoga sig till Sundet med skeppen Amarant (2), Månen (2), Wismar (2), Rafael (2) och Svan (3) för att sedan gå till Marstrand samt att major Tering Henriksson skulle stanna qvar i Korsör med skeppen Hjorten (2), Falken (2), Jägaren (3) och Sjöblad (L), af hvilka tvänne skulle kryssa mellan Möen och Rostock, så länge is ej hindrade, för att afskära Köpenhamn tillförsel från detta håll.[509] I samma kryssning skulle äfven skeppen Salvator (3) och Höken (3) deltaga.[510] Emellertid låg major Uggla ännu d. 21 december qvar utanför Sonderburg och kunde ej komma derifrån på grund af hårdt väder.[511] Kort derefter gick han till segels, men kom ej längre än till ön Ärö under Fyen, der han måste ankra. Julafton lyfte han åter ankar och isade sig d. 26 dec. in till Nyborg med sina skepp Amarant (2), Månen (2), Wismar (2), Rafael (2) och Svan (3), det sistnämnda likväl alldeles läck.[512]
Den tredje eskadern från Landskrona afgick d. 5 december under befäl af major Tönnes Speck.[513] Den utgjordes af skeppen Svenska Lejonet (2), Merkurius (2), Maria (2), Ångermanland (K) och Göteborgsfalken (K) och skulle gå till riksamiralen i Fredriksodde för att öfverföra trupper till öarne.[514] Den 15 december hade major Speck kommit till Fredriksodde och fick då order att gå tillbaka till Kronborg med skeppen Svenska Lejonet (2), Merkurius (2) och Maria (2), men lemna Ångermanland (K) och Göteborgsfalken (K) qvar till riksamiralens order.[515] Den 26 december väntades han af konungen på Kronborg komma tillbaka till Sundet.[516]
Den 28 december utlades skeppen Cesar (1) och Carolus (1) jemte några galioter och båtar utanför Landskrona hamn till försvar mot ett befaradt försök af danskarne att sänka inloppet till hamnen.[517]
Bland skepp, som stannat qvar i Stockholm, när hufvudflottan afgick, derför att de då ej voro fullt utredda, voro skeppen Scepter (1) och Engeln (K). Konungen var mycket angelägen att få dessa stora skepp till Sundet att stärka flottan derstädes.[516] Den 10 oktober afgingo de från Stockholm[518] och d. 29 från Dalarö, hvarest de hade intagit Trondhjemska soldater.[519] Men som holländska flottan nu kommit till Öresund, befalde konungen att Scepter (1) skulle gå tillbaka till Stockholm och Engeln (K) stanna qvar i Kalmarsund att hålla detta rent från danska kapare.[520] De hade då kommit ända till Dragör vid inloppet till Öresund, men vände.[521] Scepter (1) kom tillbaka till Dalarö d. 17 november och gick strax in till Stockholm.[522] Engeln (K) kom först i slutet af november till Dalarö och blef der infrusen för vintern.[523]
Utom förenämnda af major Gustaf Sperling verkstälda trupptransport till Tyskland öfverfördes i maj månad trupper från Landskrona till Peenemünde af kapten Tering Henriksson med skeppen Svenska Lejonet (2) och Östergötland (K).[524] Samtidigt härmed öfverförde skeppen Jägaren (3) och S:t Johannes (K) trehundra knekter från Stockholm till Pommern.[525] Skeppen Samson (2), Örnen (2) och Fides (2) afseglade d. 25 juni från Stockholm till Riga med sjuhundra knektar och återkommo d. 13 juli.[526]
Under året hemtades fyra skeppslaster hampa och ekvirke från Riga och en last virke från Småland.[522]
De få persontransporterna under året verkstäldes af skeppet Falken (2), nemligen i juni franska envoyén från Stockholm till Reval, i juli fältmarskalken grefve Robert Douglas till Riga och i augusti riksskattmästaren grefve Magn. Gabr. De la Gardies gemål, konungens syster, till Pommern.[527]
År 1659.Nyårsdagen erhöll major Klas Uggla i Nyborg befallning af konungen att bege sig med sina fem skepp till Kronborg eller, om vinden ej skulle medgifva detta, till Marstrand i vinterqvarter.[528] Den 6 januari afseglade Uggla från Nyborg med skeppen Amarant (2), Månen (2), Wismar (2) och Rafael (2); Svan (3) lemnades qvar, emedan det var läck. Redan följande dag öfverfölls Uggla mellan Jutland och Seland af en snöstorm, så att man ej kunde se en skeppslängd framför sig. Skeppet Månen (2) förirrade sig då från de öfriga. Dessa lågo några dagar för drifisens skull för ankar under Anholt i Kattegatt. Med stor möda togo de sig d. 14 januari genom en liten öppning i isen vid Galtö in i Göteborgs yttre skärgård, der de blefvo sittande i isen och erhöllo hjelp af skärgårdsbefolkningen.[529] Resan hade utförts under nästan öfvermenskliga ansträngningar. Då de tre skeppen lemnade Nyborg, hade de en besättning af 328 man. Vid framkomsten till göteborgsskären en vecka derefter voro af dessa 106 man döda och 148 sjuka. Utan kläder och nästan utan föda hade de flesta fallit offer för kölden. Af alla officerarne och underofficerarne voro blott Uggla sjelf och kapten Jan Bockhorn friska.[530] Den 19 januari blefvo skeppen i säkerhet inisade i Brännösund.[531] Skeppet Månen (2) hade d. 15 jan. kommit mycket skadadt in till Öresund: “folket äro alla sjuka och döda blifna“.[532] Det kunde för drifis ej komma in till Landskrona förr än d. 25 januari.[533]
Major Tering Henriksson, som låg vid årets början i Korsör med skeppen Hjorten (2), Falken (2), Jägaren (3), Höken (3), Salvator (3) och Sjöblad (L), hade d. 24 december 1658 erhållit befallning af konungen att låta skeppen Hjorten (2) och Jägaren (3) löpa till Wismar att “hemta konungens och riksamiralens gemåler till deras herrar“.[534] Den 19 januari återkommo skeppen till Korsör.[535] Under januari och februari utförde major Tering åtskilliga kryssningar; skeppet Svan (3) i Nyborg reparerades.[536]
I januari låg skeppet Danska Svan (3) i Ystad med uppdrag att kryssa mellan Falsterbo och Möen för att uppbringa alla proviantfartyg, som ämnade sig till Köpenhamn från Danzig, Rostock eller Lübeck.[537] I februari gick skeppet jemte två bojorter med post mellan Ystad och Wismar.[538]
Hufvudflottan låg i Landskrona under befäl af amirallöjtnant Gustaf Wrangel, sedan Klas Bjelkenstjerna rest hem på permission d. 18 dec. 1658. Åtskilliga af de i Landskrona upplagda skeppens besättningar användes under januari och februari vid krigföringen till lands. Ett styrkebesked af d. 5 januari uppger att 659 båtsmän voro med hären på Seland.[539] Kapten Peter Holländer Ridder beordrades att med ett antal båtsmän ställa sig under befäl af öfverste Jakob Johan Taube, som skulle intaga Möen och Falster.[540] För att deltaga i stormningen af Köpenhamn natten mellan d. 10 och 11 februari affärdades major Johan Bär från Landskrona till Helsingör med 250 båtsmän samt “de flesta öfver- och underofficerare, som funnos qvar i Landskrona“.[541] Tygmästaren Hans Clerck hade vid stormningen under sig 100 musketörer, 30 man af gardet och 50 båtsmän.[542]
Holländska skeppet Zeeridder under kapten Adrian Banckers hade under stark isgång d. 13 mars kommit på grund vid ön Hven. Då detta märktes från Landskrona, utsändes derifrån d. 14 skeppen Merkurius (2) och Fides (2), en brännare och fyra små båtar. Följande dag kl. 6 vid solens uppgång börjades anfallet med brännaren, hvilken snart sköts i sank. Efter några timmars skarp skottvexling lyckades den tappre kapten Banckers så tilltyga de svenska skeppen, att de vände tillbaka till Landskrona med tolf man döda. Sjelf hade han tre döda och tio sårade. Den 18 mars kom Banckers af grundet och seglade till Köpenhamn.[543]
Den 16 mars bröt en svår storm lös i Sundet. Kabeln sprang på skeppet Samson (2), som låg i Landskrona hamn. Skeppet dref mot isen, som skar ett hål i en rutten planka, så att skeppet lade sig på sida och sjönk.[544]
I hamnen vid Flensburg i Slesvig hade fyra små danska skepp legat under vintern, hvilka konungen var angelägen att eröfra. I denna afsigt utskickades skeppen Herkules (1) och Merkurius (2) från Landskrona d. 3 februari. Till följe af drifisen kommo de på grund vid Lappegrund strax norr om Helsingör. Sedan man lyckats taga dem derifrån, återkommo de illa läck till Landskrona d. 20 februari.[545] Derefter erhöll major Tering Henriksson i Korsör uppdrag att bemägtiga sig flensburg-skeppen. Från Landskrona affärdades till honom d. 13 mars skeppen Maria (2), Vestervik (2) och Halfmånen (K).[546] Med dessa skepp jemte Falken (2), Danska Falken (3), Jägaren (3) och Svan (3) låg han d. 26 mars en half dagsresa utanför Flensburgs viken, i hvilken han på grund af motvind ej kunde intränga.[547] Derifrån gick han under Langelands södra udde. Emellertid hade viceamiral Nicolaus Heldt utsändts d. 26 mars från Köpenhamn till Belten med en flotta af tolf danska och holländska skepp. Den 30 mars mötte och anföll denna öfverlägsna styrka major Tering Henrikssons sju skepp under Langeland. Major Tering sökte undkomma åt Lilla Belt, men fienden upphann de eftersta skeppen vid Ärö kl. 9 f. m. Skeppet Vestervik (2) fick då rodret skadadt, så att det dref på land, men försvarade sig. Skeppet Svan (3) förlorade förstången, hvarpå det sattes på land och öfvergafs af sin besättning. Fienden besatte genast skeppet och tog det flott. Skeppet Vestervik (2) försvarade sig deremot tappert, till dess fienden på e. m. lemnade detsamma i fred. De öfriga fem skeppen räddade sig upp i Lilla Belt. Fienden seglade in till Flensburg och förenade sig med dervarande skepp.[548] Den 7 april förenade sig major Tering Henriksson med hufvudflottan.
Denna flotta hade blifvit utrustad i Landskrona af amirallöjtnant Gustaf Wrangel och var färdig att utlöpa d. 22 mars. Samma dag kom konung Karl Gustaf dit och insteg på skeppet Viktoria (1) i afsigt att sjelf anföra flottan. Men då amiral Klas Bjelkenstjerna kom följande dag tillbaka till Landskrona, öfverlemnade konungen befälet till honom och reste d. 24 mars tillbaka till Kronborg.[549] Bjelkenstjerna skulle gå med flottan norra vägen till Knudshoved vid Nyborg. Der skulle kan öfverlägga med pfaltzgrefven Filip af Sulzbach i Korsör och riksamiralen i Nyborg om landstigning på öarne Falster och Möen. Så snart trupperna embarkerat, skulle de öfverföras till Falster.[550] Flottan var fördelad på två eskadrar, hvaraf den 1:a under Bjelkenstjerna på skeppet Viktoria (1) och den andra under amirallöjtnant Gustaf Wrangel på Draken (1). Öfriga skepp voro Carolus (1), Herkules (1), Cesar (1), Månen (2), Apollo (2), Merkurius (2), Mars (2), Örnen (2), Svenska Lejonet (2), Fides (2), Fortuna (3), Danske Svan (3), Småland (K), Johannes (K), Solen (K), Nordstjernan (K), Östergötland (K), Södermanland (K), tre galioter och två brännare.[551]
För motvind måste flottan varpa sig ut ur Landskrona hamn. Detta skedde d. 25—28 mars. Den 29 afseglade Bjelkenstjerna med kurs norr om Seland. På e. m. d. 31 mars ankrade han för knapp vind och motström vid Romsö på Fyens nordöstra kust, 13 minuter norr om Nyborg. Här blef flottan liggande till d. 4 april, då N. O. vind började blåsa och hon gick till segels. Följande dag ankrade flottan vid Ärö, der skeppet Vestervik (2) ännu låg på grund. Den 6 april kom riksamiralen Karl Gustaf Wrangel ombord och öfvertog högsta befälet.[549] Han hade fått order af konungen att hindra fiendens reträtt ur Flensburgs viken samt att i förening med major Tering Henrikssons skepp angripa fiendens flotta.[552] Samma dag kom skeppet Göteborgsfalken (K) till flottan från Nyborg. På e. m. gick flottan till segels och fälde vid mörkrets inbrott ankar under ön Als utanför inloppet till Flensburg. Den 7 april kom, som förut är nämdt, major Tering Henriksson till flottan med skeppen Maria (2), Falken (2), Jägaren (3), Danska Falken (3) och Halfmånen (K).[553] Samma dag hade man fått skeppet Vestervik (2) af grund, hvarefter det skickades till Fåborg att reparera.[554] Den 8 och 9 april närmade sig flottan inloppet till Flensburgs viken, till hvilken viceamiralen Nicolaus Heldt dragit sig undan med sina skepp. Major Klas Uggla kom d. 9 april till flottan med skeppen Amarant (2) och Wismar (2).[555] Han hade seglat från Göteborg d. 5 april. Hans tredje skepp Rafael (2) hade gått till Landskrona med en last af bjelkar.[556]
Den 10 april skickades några hundra knektar i land att intaga Sonderburgs slott, men stormningen blef afslagen. På morgonen d. 15 gick flottan till segels åt Ärö och ankrade vid middagstiden d. 16 under Langelands södra udde. Flottan låg här ända till d. 27 april. Skeppet Ångermanland (K) skickades d. 16 på vakt vid Knudshoved i Stora Belt. Den 17 april beordrades amirallöjtnant Gustaf Wrangel på Herkules (1) med sju medelstora skepp och ett kompaniskepp att uppsöka sju danska skepp, som gått från Köpenhamn åt Östersjön. Den 20 affärdades major Tering Henriksson med tolf skepp åt Sonderburg att taga fyra danska skepp, som gått ut ur Flensburgs viken. På qvällen lemnade riksamiralen flottan för att möta konungen i Nyborg. Högsta befälet återtogs af Bjelkenstjerna.[555]
Den 22 april återkommo till flottan så väl Gustaf Wrangel som Tering Henriksson. Den förre hade lemnat skeppen Hjorten (2) och Wismar (2) i sjön att kryssa på Lübecks farvatten; den senare meddelade att sjutton danska skepp med tre galioter hade legat på Sonderburgs redd, men vid Terings ankomst dragit sig tillbaka in i Flensburgs viken. Samma dag skickades skeppen Falken (2) och Jägaren (3) till Nyborg med ombord på flottan varande soldater för att deltaga i ett anfall på Låland.[553]
Anfallet hade beslutats af konungen. Från Kronborg hade han begifvit sig till Korsör och derifrån d. 22 april farit öfver Stora Belt till Nyborg på skeppet Höken (3).[557] Der lågo nu skeppen Falken (2), Jägaren (3), Danska Falken (3), Ångermanland (K) och Sjöblad (L) samt en mängd farkoster och skutor. Konungen steg d. 25 april ombord på Falken (2) under befäl af kapten Karl Kjörning och gick med hela denna flotta till Vordingborg på Seland. Der inskeppades trupperna. Efter något motstånd landsattes dessa d. 27 april vid Guldborg på nordöstra kusten af Låland midt emot Falster, hvarefter dessa båda öar eröfrades. Den 30 april var konungen i Nykjöbing på Falster och beordrade kapten Kjörning att med skeppen Falken (2) och Ångermanland (K) gå från Guldborg att uppsöka hufvudflottan under Langeland.[558]
Slaget mellan Femern och Låland d. 30 april. Bjelkenstjerna hade gått till segels d. 27 april och ankrade på e. m. d. 29 mellan Femern och Låland, så att man äfven hade Langeland i sigte. Vid solens uppgång d. 30 april blef man oförmodadt varse under Femern en flotta af tjugusex holländska och danska skepp med sju galioter under amiralerna Jakob von Opdam och Henrik Bielke. Vinden var svag ostlig och fienden således i lofvart. Ehuru svenska flottan bestod af blott tjugu skepp och en bojort, ehuru en del knektar hade nyligen aflemnats för anfallet på Låland och ehuru många af de gemene ombord voro sjuka, så beslöt dock amiral Bjelkenstjerna “att conservera H. K. M:ts höga reputation“ och gå löst på fienden. Vid middagstiden (kl. 12) började striden. Två gånger lade flottorna öfver, beskjutande hvarandra. I första sammandrabbningen blef amiral Bjelkenstjerna svårt sårad i högra sidan af en sexpundig styckekula. Befälet fördes derefter af amirallöjtnant Gustaf Wrangel. I andra drabbningen förlorade danska amiralsskeppet Trefoldighed sin förmärsrå och måste lägga bi. Mot aftonen fick svenska flottan lofven och lade för tredje gången öfver för att med så mycken större fördel angripa fienden. Men då uppstod en häftig storm, som gjorde att undra (ofta enda) lagets styckeportar i lä icke kunde hållas öppna. Mörkret inbröt och Gustaf Wrangel nödgades gå till ankars. Flottan var då mellan Langeland och Låland. Fienden gick åt holsteinska kusten och ankrade. Som fienden “sköt så mycket öfver och under“, hade svenskarne ej flera än tio döda och tjugusex sårade.[559]
Vid dagningen d. 1 maj såg man den fiendtliga flottan under segel styra med god fart mot Flensburgsviken. Då sålunda de båda fiendtliga flottornas förening var omedelbart förestående, kunde Gustaf Wrangel ej längre tänka på någon strid, utan lättade och började kryssa upp genom Stora Belt. Han ankrade d. 2 maj under Revsnäs på Selands vestra kust midt emot Samsö. Den 4 fortsattes seglingen, men blott till Hesselö på Selands norra kust, der flottan ankrade följande dag.[560] Der möttes skeppen Rafael (2) och Fenix (2), hvilka beordrats af konungen att uppsöka flottan för att förstärka henne.[561] Den 7 maj gick flottan åter till segels, men måste för stark motström ankra dagen derpå mellan Kullen och Seland. Den 13 fördes amiral Bjelkenstjerna på en esping in till Helsingborg för att få bättre vård. Följande dag lättade flottan ankar, men kom för stiltje ej längre än till Lappegrund. Den 17 maj kunde flottan ändtligen gå till segels. Gustaf Wrangel på skeppet Herkules (1) gick främst, passerade Kronborg kl. 2 e. m. och blef af den der sedan d. 6 april liggande engelska flottan under amiral Montague behörigen saluterad. Ankar fäldes under Hven. Den 20 maj inlöpte flottan till Landskrona, utom de skepp, som under major Klas Uggla dagen förut gått till Köpenhamn.[560]
D. 16 maj var konungen ombord på flottan vid Lappegrund och gaf major Klas Uggla order att med skeppen Amarant (2), Maria (2), Rafael (2), Fenix (2) och Halfmånen (K) gå att blockera Köpenhamn.[562] Sedan förordnades att skeppen Rafael (2) och Fenix (2) skulle utbytas mot Mars (2) och Månen (2).[563] Den 23 maj erhöll Uggla befallning att gå från Köpenhamn till Kronborg, så snart han fick se den väntade fiendtliga flottan komma.[562] Detta inträffade redan två dagar derefter. Amiral Opdams flotta kom då i sigte och Uggla gick derifrån till Kronborg.[564]
Emellertid hade England, Holland och Frankrike öfverenskommit, att fred borde åvägabringas mellan Sverige och Danmark på Roskildefredens grund samt att de engelska och holländska flottorna skulle under fredsunderhandlingarne förhålla sig neutrala i tre veckor. Detta stillestånd utgick d. 7 juni, men förlängdes då till d. 18 juni. Denna neutralitet begagnade konung Karl Gustaf att ånyo skicka några skepp till Köpenhamn för att hindra det svenska skutor från Malmö eller Ystad blefvo bortsnappade. I sådan afsigt ditsändes major Tering Henriksson d. 27 maj med skeppen Vestervik (2), Merkurius (2), konung David (K) och Södermanland (K).[565] Den 4 juni fick äfven kapten Karl Kjörning på skeppet Falken (2) i Grönsund order att gå till Köpenhamn och ställa sig under major Tering.[566] Kjörning hade, som förut är sagdt, d. 30 april blifvit beordrad till hufvudflottan, men dagen derpå skickades han i stället till Grönsund mellan Falster och Möen.[567] Der låg han i maj månad med skeppen Falken (2), Höken (3), Jägaren (3), Ångermanland (K), Lilla Falken (L) och Sjöblad (L) samt var stäld under pfaltzgrefven af Sulzbach.[568] I slutet af maj lyckades denne få fast fot på Möen. Den 22 juni skickades major Tering Henriksson från Köpenhamn att antasta fiendens transportfartyg i Lilla Belt.[569]
Den förenade österrikiska, brandenburgska och polska hären uppbröt i medlet af maj ur sina qvarter i Slesvig och tågade mot Fredriksoddes fästning, den sista fasta plats, som Sverige ännu innehade å danska halfön. Som besättningen var alltför svag att göra motstånd, utrymdes fästningen d. 17 maj och besättningen gick öfver till Fyen. Kurfursten af Brandenburg, som ledde den allierade hären, ville nu följa efter till Fyen. Detta beslöt han göra öfver den lilla ön Fänö i Middelfartssund. Hit samlades 9,000 man och öfvergången skulle ske på tre danska och tre holländska skepp. Det var således ganska angeläget för svenskarne att taga eller förstöra dessa skepp. Detta erhöll amirallöjtnanten Gustaf Wrangel i uppdrag, strax efter sedan han inkommit med flottan till Landskrona. Denna expedition blef förföljd af en ständig otur; den blef ock Wrangels sista befäl i svenska flottan.
Wrangels instruktion är utfärdad af konungen på Kronborg d. 27 maj. Så snart skeppet Herkules (1), som låg i Kronborg, kom till Landskrona, skulle Wrangel strax lyfta ankar och gå med detta jemte nio andra skepp förbi Köpenhamn och vid Femern invänta skeppen Wismar (2), Hjorten (2) och Svan (K), hvilka beordrats dit från Wismar. Sedan kan förenat dessa med sin eskader, skulle kan gå till Middelfartssund i Lilla Belt samt uppsöka och förstöra de skepp och farkoster, som voro afsedda att öfverföra fiendens trupper till Fyen. Derpå skulle kan landsätta på Fyen de fyrahundra knektar, han hade ombord. “Allt detta skall vara verkstäldt före d. 8 juni, då tre veckors vapenhvilan med holländarne löper ut och då han skall förfoga sig till Kronborg“. Skulle vinden hindra honom att gå från Landskrona söderut, så finge han gå norrut förbi Kronborg åt Lilla Belt.[570] Samma dag d. 27 maj seglade Wrangel från Landskrona norrut, men måste följande dag för stark vestlig blåst ankra vid Lappegrund. Och som han med denna vind ej kunde komma öfver Selands udde, beslöt han att vända och gå söderut genom Drogden.[571] Detta sattes i verket d. 29 maj, men vinden blef skral, så att han först d. 3 juni kom till Femern. Samma dag kommo skeppen från Wismar dit. Här qvarhölls han tre dagar af en ihållande motvind. Den 6 juni gick han tillbaka norrut och ankrade under Möen d. 7. Derifrån skref han till konungen, att ehuru vinden just då vändt sig, så kunde kan dock ej segla till Lilla Belt, derför att stilleståndet utgick, utan kan ämnade segla upp mot Köpenhamn att förnimma konungens vilja.[572] Här mottog Wrangel en sträng skrifvelse af d. 9 juni från konungen, som ansåg att Wrangel borde förstått att stilleståndet blifvit förlängdt, då han ej erhållit något meddelande från konungen, att det upphört. Han skulle genast, om vinden tillät, afsegla till Middelfartssund.[570] I ett bref af samma dag till riksamiralen på Fyen skrifver konungen: “Gud förlåte Gustaf Wrangel, huru han mot mig och eder handlar; sådana saker äro capable att sätta en alldeles ur posture.“[570] På grund af vinden kunde Wrangel dock ej afsegla förr än d. 11 juni och då genom Sundet norr om Seland mot Lilla Belt. Vid Fyens Hoved på öns nordöstra spets landsatte kan d. 13 juni de fyrahundra knektarne och seglade dagen derpå till den lilla ön Ebelö på Fyens norra kust.[573] Kort derpå gick han och lade sig i norra inloppet till Lilla Belt, strax norr om Fredriksodde. Knappt var detta skett, förr än de förenade danska och holländska flottorna, tillhopa omkring nittio skepp, kommo d. 16 juni och lade sig strax öster om Ebelö.[574] Den länge väntade holländska amiralen Mikael de Ruyters flotta hade nemligen kommit den 20 maj till Anholt i Kattegatt och förenade sig nu med så väl amiral Opdams flotta som den danska. Som stilleståndet utlöpte d. 18 juni, måste riksamiralen gifva Gustaf Wrangel order att hemsegla. Wrangel måste nu segla förbi de förenade flottorna och hade varit förlorad, i fall icke en äfven till Danmark utsänd engelsk örlogsflotta under amiral Montague of Sandwich just då närmat sig. Den 20 juni kom Wrangel tillbaka till Landskrona. Konungen skummade af vrede, derför att Wrangel kom tillbaka med oförrättadt ärende. Äfven riksamiralen fick uppbära skarpa förebråelser för hemseglingsordern.[575] Gustaf Wrangel arresterades och afskedades, derför att han ej lydit order. Han utsläpptes efter några månader och lemnade riket.
Konungen ville dock icke öfvergifva planen att förstöra fiendens transportfartyg i Middelfartssund. Kurfursten af Brandenburg hade d. 1 juni lyckats bemägtiga sig Fänö och fortfor oafbrutet att samla skutor och båtar. Den 26 juni gjordes en “generalattack“ mot Fyen, som likväl tillbakaslogs af trupperna på ön under riksamiralen K. G. Wrangel. Då beslöt fienden att företaga landstigningen från tre olika håll på en gång, nemligen från Fänö, från Fredriksodde och från Ebeltoft på Jutlands nordöstra kust. För att hindra detta beslöt konungen att sända dit major Klas Uggla söder om Seland och major Owen Coxe (Sjölöw) norra vägen om Seland. Detta var således egentligen en fortsättning af amirallöjtnant Gustaf Wrangels expedition.
Major Klas Uggla hade tillhört Gustaf Wrangels eskader. Han beordrades d. 23 juni att redan samma afton gå med elfva skepp genom Drogden och vidare mellan Femern och Låland till Middelfartssund samt genom öfverraskning taga de der liggande skeppen och farkosterna.[576] Då Uggla på qvällen d. 30 juni passerade Möens Klint, fick han i sigte en holländsk-dansk flotta af tjugutre skepp. Som denna var för stark för honom att angripa, retirerade han in åt Östersjön.[577] Ugglas eskader kom derefter icke till Lilla Belt.
Bättre lyckades major Owen Coxe. Han erhöll sin instruktion d. 5 juli och skulle med skeppen Mars (2), Apollo (2), Vestervik (2), Fides (2), Nordstjernan (K), Fortuna (K), Engeln (K), brännaren Maria (3) och bojorten Väktaren bege sig från Helsingör norr om Seland till Middelfartssund för att förstöra fiendens der liggande sex skepp och omkring åttio småfartyg.[576] Hans närmaste man var kapten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna). Coxe var på Nordstjernan (K) och Johan Berg på Vestervik (2). Major Coxe afseglade d. 5 juli, men kom till följe af vestliga vindar ej förr än d. 20 till Ebelö. På order af riksamiralen seglade han derifrån till Ebeltoft-viken, dit han framkom den 23 juli.[578] Här låg kapten Peter de Koningk med skeppen Grå Ulfven (2), Monikendam (2), Sankt Hans (3), Holländska Prinsen (3) och Jomfruen of Enkhusen jemte fyratio skutor. Coxe gick genast till anfall. De fyra förstnämnda skeppen togos, Jomfruen och alla skutorna brändes. Ettusen man kejserliga och brandenburgska trupper gjordes till fångar. Kapten Koningk förlorade båda benen och dog kort derefter.[579] Derefter seglade Coxe till det i närheten liggande Århus, hvarest ytterligare trettio skutor uppbrändes. Den 29 juli var han tillbaka i Öresund med sin flotta och sina priser.[580] Han kallades genast till konungen på Fredriksborgs slott, der han d. 30 juli befordrades till vice amiral.[576] Fienden öfvergaf nu tillsvidare sina planer på Fyen och vände sig i stället mot Pommern.
I juni förstärktes flottan i Landskrona med skeppen Scepter (1), Oldenburg (2) och Engeln (K) från Stockholm. De lågo d. 18 maj klara i Dalarö under major Gustaf Sperlings befäl,[581] afseglade omkring d. 4 juni och inlöpte d. 18 i Landskrona hamn.[582] Den 4 juli lades skeppen Oldenburg (2), Örnen (2) och Salvator (3) ut vid Sänkaren utanför Landskrona att försäkra inloppet.[583]
Den 30 juni erhöll amiral George Ayscue order att med de tolf skeppen Viktoria (1), Draken (1), Scepter (1), Cesar (1), Herkules (1), Carolus (1), Mars (2), Apollo (2), Vestervik (2), Fides (2), Engeln (K) och Nordstjernan (K) gå och förena sig med engelska flottan utanför Köpenhamn.[584] Detta lät sig visserligen icke utföras, men Ayscue låg i Öresund under juli och augusti månader med sin eskader, vanligen under Kronborg.[585]
När major Klas Uggla, som nyss nämndes, måste d. 30 juni afstå från öfverfallet i Middelfartssund och draga sig undan för den holländska flottan åt Östersjön, begaf han sig åt Bornholm och pommerska kusten. Hans eskader utgjordes af skeppen Amarant (2), Merkurius (2), Hjorten (2), Falken (2), Göteborg (2), Fenix (2), Svenska Lejonet (2), Rafael (2), Maria (2), Månen (2), brännaren Fama (3) och bojorten Svarta Hund. Han låg d. 3 och 4 juli för tjocka under Bornholm, då Fama (3) kom på grund och förlorades. Den 5 juli kom Uggla in till Bodekull. Den 12 gick han derifrån ut på kryssning åt Falsterbo, men då han blef varse en fiendtlig flotta af trettiotre skepp, vände han och inlöpte i Bodekulls hamn d. 15 juli.[586]
Konungen var särdeles angelägen att få Uggla tillbaka åt Grönsund för att försäkra öfverfarten mellan Möen och Falster.[587] Han skref derför d. 17 juli till Uggla, som han trodde då ligga i Ystad, att icke gå tillbaka till Bodekull, utan fortsätta kursen fram.[584] När konungen sedan fick veta, att Uggla gått till Bodekull, så skref han d. 24 juli till Uggla, att det var illa, att han låg der så länge. Uggla beordrades nu till Wismar att proviantera.[588] Då detta straffbref afgick till Uggla, hade han redan (d. 22 juli) seglat från Bodekull och intagit någon proviant i Ystad d. 23 juli. Derifrån seglade han dagen derpå och ankrade under Jasmund på Rügen d. 25. Den 26, 27 och 28 juli var han åter ute på kryssning och red ut i öppna sjön en svår storm, i hvilken fyra skepp förlorade sina ankare. På aftonen d. 28 ankrade han mellan Möen och Dornbusch på tolf famnar. Derifrån seglade han åt Stora Belt och var d. 1 augusti mellan Nakskow och Langelands södra udde. På intet af hans skepp funnos då färre än trettio sjuka, men många hade sextio och deröfver. Den 3 augusti rapporterade han, att han under fyra dagar haft blott vatten och bröd till föda.[589] Den 7 augusti erhöll han order af konungen att skicka skeppen Rafael (2), Månen (2) och Maria (2) till Kronborg att repareras och sjelf gå med skeppen Amarant (2), Svenska Lejonet (2), Merkurius (2), Göteborg (2) och Wismar (2) till Grönsund mellan Möen och Falster.[590]
Der mottog major Tering Henriksson skeppen. Han hade i Stubbekjöbing ett varf, på hvilket han kölhalade och reparerade dem. Den 22 augusti kom kapten Arvid Björnram till Grönsund med skeppen Höken (3), Jägaren (3) och Johannes (K).[591] Den 2 september skickades det sistnämnda skeppet till Riga för att hemta dalkarlar till Pommern.[590] Men de båda andra skeppen stannade qvar i Grönsund till oktober. I början af september kom äfven kapten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) till Grönsund med skeppen Vestervik (2) och Engeln (K). Den 4 sept. befalde konungen major Tering att med sina sju skepp Amarant (2), Merkurius (2), Svenska Lejonet (2), Göteborg (2), Falken (2), Fenix (2), Wismar (2) och en galiot förena sig med major Johan Bär under Langelands södra udde för att segla till Kiel och förstöra der liggande skepp och farkoster.[592]
Major Bär kom från Göteborg, hvarest han låg segelfärdig d. 10 juni med skeppen Hoppet (K), Halfmånen (K) och Göteborgsfalken (K), men kunde för motvind ej komma till sjös.[593] Då detta sedan lyckades, blef han d. 25 juni vinddrifven till Marstrand, der han fick ligga tre veckor för motvind och storm. Den 20 aug. kom han ändtligen tillbaka till Göteborg.[594] Han fick nu konungens order att segla till Middelfartssund.[595] Dit kom han d. 1 september med skeppen Hoppet (K) och Halfmånen (K), men hade lemnat Göteborgsfalken (K) qvar i Göteborg, enär skeppet förlorade sitt bogspröt vid afseglingen.[596] Konungen beordrade honom att möta major Tering Henriksson under Langelands södra udde.[597]
Emellertid hade krigsläget blifvit ett väsentligen annat d. 26 aug., sedan konung Karl Gustaf afböjt Hollands och Englands fredsmäkling. Nämnde dag seglade den engelska flottan hem och den holländska lade sig under amiral de Ruyter mellan Hven och Köpenhamn.
Den anbefalda föreningen af tillhopa elfva skepp skedde under nämnde udde d. 13 sept.[598] Derifrån beordrades Tering och Bär till Hestehoved utanför Grönsund mellan Falster och Möen i afvaktan på vidare order.[599] De kommo dit d. 15 september och uthärdade d. 18 en “grufvelig“ storm, i hvilken Halfmånen (K) miste alla sina master och dref till sjös.[600] Den 21 sept. erhöll major Tering Henriksson order att gå till Wismar, emedan stormen var så svår. Skeppet Hoppet (K) skickades till Middelfartssund samt Fenix (2), Falken (2) och Engeln (K) in i Grönsund under kaptenerna Johan Olofsson Berg och Karl Kjörning.[601] Till Wismar kom Tering Henriksson d. 27 september med Svenska Lejonet (2) och fyra andra skepp. I början af oktober blef han här instängd af den fiendtliga flottan och kom loss derifrån först d. 4 november. Han seglade då till Helsingör, dit han kom d. 10 november, medförande det under vägen eröfrade skeppet Danska Fenix (2) med major Corfits Ulefelt.[600] Tering och Bär stäldes nu under amiral George Ayscue.[602]
I Middelfartssund låg skeppet Hoppet (K) jemte två bojorter till början af november. Fartygen drogo sig den 1 nov. söderut i Beltet och eröfrades kort derefter vid Assens af danske kaptenen Markuor Rodsten med sex skepp. Härigenom blef fältmarskalken Eberstein satt i tillfälle att vid Middelfart d. 4 nov. begynna öfverförandet till Fyen af sina 5,000 man trupper.[603]
Major Gustaf Sperling hade beordrats d. 16 augusti att segla från Landskrona till Göteborg med skeppen Månen (2), Mars (2), Maria (2), Apollo (2) och Fides (2). Der skulle han tillika få skeppen Andromeda (2) och Leoparden (3). Några af dessa sju skepp skulle alltid hållas kryssande utanför Göteborg.[604] Den 19 aug. kom han dit. Den 14 oktober skickades till honom från Landskrona skeppen Herkules (1), Nordstjernan (K) och Johannes (K).[605] Sedan han d. 1 november blifvit befald af konungen att ofördröjligen gå till Sundet och lägga sig för Kronborg,[604] afseglade han d. 7 nov. med skeppen Herkules (1), Andromeda (2), Apollo (2), Mars (2), Maria (2), Fides (2), Månen (2) och Nordstjernan (K). Efter en stormig resa, under hvilken Mars (2) och Nordstjernan (K) måste för haveri gå tillbaka, kom han d. 13 november med de öfriga skeppen till Helsingör.[606] Äfven Sperling stäldes under amiral Ayscues befäl.[607]
Konungen hade fått underrättelse, att en större proviantflotta blifvit utrustad i Holland och var i oktober på väg till Köpenhamns undsättande. För att kunskapa härom kryssade major Tönnes Speck med skeppen Amarant (2) och Halfmånen (K) i senare hälften af oktober norr om Seland mellan Öresund och Stora Belt.[608] Den väntade proviantflottan kom d. 4 november till Stora Belt och ankrade vid Samsö.[609] Amiral George Ayscue, som var vid flottan i Landskrona, erhöll då order att hålla sig färdig med skeppen Draken (1) [Ayscue], Cesar (1) [viceamiral Owen Coxe], Carolus (1), Kronan (1) och Holländska Prinsen (3) för att tillsammans med majorerna Tering Henrikssons, Johan Bärs och Gustaf Sperlings skepp, när de komma till Sundet, gå i en flotta till redden för Köpenhamn.[610] Dessutom beordrades kapten Johan Olofsson Berg, som låg i Grönsund, att föra skeppen Vestervik (2), Fenix (2), Falken (2) och Engeln (K) öfver “banken“, gå till Möens Klint och, så snart proviantflottan kom inom synhåll, taga reda på huru många örlogsskepp konvojerade och löpa med underrättelse derom till amiral Ayscue på redden för Köpenhamn, ställande sig under hans order.[611] Som förut är nämdt, kommo majorerna Tering Henriksson och Bär till Helsingör d. 10 och major Sperling d. 13 november, hvadan amiral Ayscue då hade sin flotta samlad. Men örlogsflottan, som konvojerade proviantskeppen, befans vara mycket stark. Dessutom hade holländska flottan under amiral de Ruyter och den danska under amiralerna Bielke och Juel lyckats föra trupper öfver från Kiel till Fyen, som förlorats den 14 nov. med fem tusen man. Konungen vågade derför icke hafva några skepp i sjön. Kapten Johan Olofsson Berg fick d. 15 nov. order att genast löpa från Möen till Landskrona, Wismar eller Bodekull, allt efter som vinden fogade.[612] Han seglade till Bodekull och beordrades i slutet af november att gå ut på kryssning mellan denna hamn och Bornholm.[613] Amiral Ayscue befaldes d. 18 nov. att från Köpenhamns redd “salvera sig“ in till Landskrona.[612]
Efter det lyckade angreppet på Fyen seglade amiral de Ruyter d. 18 nov. med sin flotta till Lübeck att proviantera. Den danska gick till Köpenhamn, dit Ruyter sedan kom d. 5 december.[614] Amiral Opdam hade seglat hem redan den 22 oktober.
Svenska flottans företag å den danska krigsteatern voro för året afslutade. Hufvudflottan låg för vintern i Landskrona. Skeppen Jägaren (3), Resande Man (3), Solen (K) och Engeln (K) lades i Korsör under befäl af kapten Olof Willman; de skulle ligga der vintern öfver.[615]
I Stockholm var verksamheten för flottan år 1659 ganska ringa, då allt koncentrerade sig omkring Öresund. Med Ryssland hade den 20 dec. 1658 afslutats ett stillestånd på tre år, så att någon utrustning af skepp till Finska viken kom icke i fråga. Amiralitetskollegium hade hufvudsakligen blott att försäkra stockholms-skären för öfverraskningar och att hålla Östersjön fri för kapare. För detta ändamål kryssade kapten Nils Eriksson Poost på skeppet Jupiter (K) mellan Gotland och Öland under augusti—oktober.[616] Till yttermera säkerhet sänktes Oxdjupet utanför Vaxholm, hvartill användes de odugliga skeppen Äpplet (1), Tu Lejon (3) och Neptunus (3).[617] Galioterna Förgylda Marsvinet och Fortuna utsändes i augusti på kryssning efter fiendtliga skepp och kapare, den förre mellan Sandhamn och Furusund, den senare mellan Landsort och inloppet till Södertelje.[618] Dessa kryssningar fortsattes ända in i november.[619]
I Göteborg lågo vid årets början de båda ännu ej fullt färdiga skeppen Göteborg (2) och Andromeda (2) samt dessutom Leoparden (3), Delfin (3), Salvator (3), Kalmarkastell (K), Göteborgsfalken (K), Ångermanland (K) och Hoppet (K).[620] Den 12 juni beordrades major Adrian Ankarhjelm i Göteborg att med Leoparden (3) och en mängd skäriebåtar gå att antasta norska farvattnet mellan Marstrand och Svinesund.[621] Nya skeppet Göteborg (2) affärdades i medlet af juni till Kronborg.[622] Major Gustaf Sperling, hvilken, som förut är nämdt, låg i Göteborg med sina skepp i september och oktober, erhöll d. 30 sept. befallning att lägga ut dem i skären, så att de vid behof kunde genast gå till sjös.[621] Af Sperlings eskader, som afseglade d. 7 november, blefvo skeppen Mars (2) och Nordstjernan (K) drifna tillbaka af stormen. De skulle repareras och skickas ut på kryssning, såsom äfven skeppen Falken (2), Leoparden (3) och Johannes (K).[623] Skeppet Svan (K) med två bojorter skickades i december åt norska kusten att eröfra skäriebåtar; de skulle uppläggas öfver vintern i Marstrand.[624]
För öfrigt hemtades till Stockholm tre skeppslaster ekvirke från Småland och tre laster hampa från Riga.[625] Skeppet Halfmånen (K) öfverförde i oktober guvernören på Ösel Karl Sparre från Kalmar till denna ö.[626] I november affärdades från Stockholm skeppen Jupiter (K) och Ångermanland (K) med knektar, som utskrifvits i Jemtland och Herjeådalen.[627] Efter tio dagars resa landsattes de på Landt Rügen, men på hemresan i slutet af året blefvo skeppen infrusna i Elfsnabben.[628]
År 1660.I slutet af år 1659 begaf sig konung Karl Gustaf till Göteborg, der riksdagen var samlad. En häftig förkylning lade honom på sjuksängen d. 7 februari och d. 13 i samma månad afled den store konungen.
I Korsör lågo vid årets början skeppen Jägaren (3), Resande Man (3), Engeln (K) och Solen (K) jemte åtskilliga farkoster. Då konungen reste till Göteborg, gaf han major Klas Uggla befälet öfver dessa med uppdrag att hindra fienden att öfverföra trupper till Seland, Falster och Låland.[629] Detta blef dock icke så lätt. I början af mars låg en holländsk flotta af tjugusex skepp under amiral de Ruyter utanför Landskrona och höll svenska flottan instängd.[630] Brandenburgska, polska och österrikiska trupper hotade att inskeppa sig i Kiel för att jemte de på Fyen stående holländska trupperna öfvergå till Seland, Låland och Falster, befria Köpenhamn och krossa den svenska hären. Ställningen var kritisk. Danmark uppstälde som fredsvilkor återfående af de öster om Sundet belägna landskapen. Situationen ändrade sig dock hastigt till det bättre, då Holland d. 8 mars förklarade sig neutralt, drog sin flotta från Landskrona och befalde sina trupper att stanna qvar på Fyen. Nu beordrades major Uggla att med skeppen Jägaren (3), Engeln (K) och Solen (K) gå att kryssa åt Femern, Kiel och holsteinska kusten samt uppbringa danska fartyg; Grönsund skulle blifva hans ankringsplats. De öfriga fartygen i Korsör skulle kryssa i Stora Belt.[631]
I Landskrona hade befälet öfvertagits d. 6 mars af amiral Klas Bjelkenstjerna, som blifvit återstäld från sitt svåra skottsår, ehuru han till sin död måste begagna krycka. Han beordrade d. 12 mars den nyss förut till amirallöjtnant befordrade Gustaf Sperling att med skeppen Draken (1), Herkules (1), Carolus (1), Amarant (2), Göteborg (2), Merkurius (2) och Monikendam (2) gå norr om Seland till Korsör och jemte dervarande skepp ställa sig under pfalzgrefvens af Sulzbach order.[632] Denne hade nemligen blifvit af konungen utnämnd till öfverbefälhafvare efter honom. Sperling afseglade d. 12 mars från Landskrona till Helsingör och fick der order af pfalzgrefven att lägga sig på redden för Köpenhamn.[633] Den 23 mars erhöll Sperling från Landskrona ytterligare skeppen Scepter (1), Cesar (1), Maria (2), Svenska Lejonet (2), Andromeda (2) och Apollo (2), så att hela styrkan uppgick till tretton skepp.[634] Deraf skickades d. 29 mars Merkurius (2) och Monikendam (2) till Warnemünde för att blockera Rostocks hamn och taga tull af fartygen.[635] Efter upprepade framställningar af holländarne erhöll Sperling befallning att lemna Köpenhamns redd. Han gick till Landskrona d. 10 april, men qvarlemnade skeppen Göteborg (2) och Svenska Lejonet (2) vid Dragör på Amager för att hindra Köpenhamns tillförsel.[636]
Den 22 mars skickades skeppet Småland (K) och en bojort från Landskrona att kryssa i Sundet mellan Helsingör och Helsingborg för att hindra andra än holländska skepp att passera, utan att göra reda för sig; alla danska fartyg skulle tagas. Den 11 april utbyttes Småland (K) mot Amarant (2) och Andromeda (2).[637]
Regeringen beslöt d. 11 april att två skepp skulle skickas till Elbe för undsättning af Tönningen, som var hårdt ansatt af tyska trupper.[638] Detta uppdrogs åt major Johan Bär med skeppen Jägaren (3) och Danska Svan (3),[639] men innan han begifvit sig af, slöts i Oliva d. 23 april fred med Polen, Österrike och Brandenburg. Sverige behöll Livland, men afstod Kurland.
Den 19 april beordrades kapten Karl Kjörning att gå hem till Stockholm med de föga dugliga skeppen Månen (2), Oldenburg (2), Fides (2), Salvator (3) och Södermanland (K).[640] Härtill slöt sig skeppet Småland (K), lastadt med åtskilliga saker från Kronborgs slott, såsom en portal och en dyrbar fontän, som stått på slottsgården.[641] Kjörning afseglade från Landskrona med sina sex skepp d. 25 april, men blef på e. m., då han passerade Köpenhamn, utan föregående meddelande om stilleståndets upphäfvande, omringad och qvarhållen vid Saltholmen af tolf holländska skepp under amiral de Ruyter.[642] Kjörning tvingades att ankra och fick ligga stilla med sina skepp en hel månad. Han rapporterade d. 24 maj, att följande dag skulle skeppen lösgifvas i anseende till den förestående freden.[643] Han erhöll då order att fortsätta hemseglingen till Stockholm. Skeppen Carolus (1), Maria (2) och Apollo (2) gingo i samma följe.[644] De afseglade d. 28 maj och framkommo till Dalarö d. 6 juni.[645]
Den 2 maj hade ock tolf holländska skepp lagt sig utanför Landskrona.[646] De torde dock ej hafva legat der många dagar.
Den 19 april hade skeppet Hjorten (2) affärdats från Stockholm till Landskrona med tågvirke, ankaren m. m.[647] Då det kom till Ystad i början af maj, skickades det till Bodekull med anledning af det holländska neutralitetsbrottet.[648] Derifrån gick skeppet till Landskrona först i slutet af maj, sedan fred blifvit sluten.[649]
Som fyra holländska skepp lagt sig i början af maj på redden för Rostock, så beordrades major Klas Uggla d. 12 maj dit med sina skepp till förstärkning af de två svenska, som lågo der förut.[650] Derifrån gick han hem till Stockholm, sedan han i sjön fått kunskap om freden med Danmark.[651]
Denna efterlängtade fred slöts ändtligen i Köpenhamn d. 27 maj. Sverige behöll Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, ön Hven och tullfrihet i Öresund, men afträdde Trondhjems stad och amt jemte ön Bornholm. Bestämmelsen i Roskildefreden om Östersjöns stängande för främmande flottor upphäfdes. Flottan skulle nu få vända tillbaka till Stockholm efter att hafva varit ute i nära två år. Den 8 juni befaldes amiral Klas Bjelkenstjerna att föra hem flottan.[652] Den 10 juni gick han till segels med skeppen Viktoria (1), Kronan (1), Scepter (1), Draken (1), Herkules (1), Cesar (1), Amarant (2), Wismar (2), Rafael (2), Danska Svan (3), Östergötland (K), Samson (K) och Fortuna (K), passerade Köpenhamn kl. 4 e. m., Ölands södra udde d. 12, Landsort d. 13 och ankrade vid Små Dalarö d. 14 juni. Följande dag fortsattes fram till Stockholm, dit flottan kom d. 20 juni.[653]
Bjelkenstjerna hade lemnat qvar i Landskrona skeppen Andromeda (2), Örnen (2) och Grå Ulfven (2), med hvilka major Tering Henriksson sedan öfverförde skånska knektar från Ystad till Narva. Efter fullgjordt uppdrag inkom major Tering till Sandhamn d. 20 juli.[654]
Kapten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) låg vid årets början i Bodekull med skeppen Vestervik (2), Fenix (2), Falken (2), Danska Falken (3) och Halfmånen (K). Den 24 februari fick han order att gå med dem till Dalarö.[655] Han afseglade d. 8 mars och kom lyckligt till Dalarö d. 16.[656] En vecka derefter beordrades han med sina fem skepp upp till Stockholm.[657]
Omkring d. 20 juli afseglade den nu till amirallöjtnant befordrade Klas Uggla från Stockholm till Danzig med skeppen Maria (2), Apollo (2), Vestervik (2), Falken (2), Fenix (2), Danska Fenix (2), Göteborg (2), Rekompens (3), Leoparden (3), Danska Svan (3), Resande Man (3), Fortuna (3) och Måsen (K) samt tre bojorter för att hemta och hemföra trupper, som tjenstgjort i Polen.[658] I slutet af augusti återkom Uggla till Stockholm.[659]
Fyra skeppslaster ekvirke hemtades från Peenemünde och fyra laster hampa från Riga.[660]
Skeppet Merkurius (2) hemtade i juni öfverste Svante Banérs lik från Malmö till Stockholm.[661] I slutet af augusti affärdades skeppet Amarant (2) till ön Ruden utanför Peenemünde för att hemta riksamiralen K. G. Wrangel till Stockholm.[662] Skeppet Fenix (2) öfverförde guvernören Per Sparre till Riga i oktober.[663]
I november skulle riksrådet grefve Kristoffer Karl von Schlippenbach resa till Danzig med skeppet Resande Man (3) under befäl af kapten Hans Månsson.[664] Vid utseglingen ur Stockholms skärgård uppstod en storm, som vräkte skeppet d. 27 nov. mot en klippa å Viksten strax innanför Landsort. Skeppet sjönk, hvarvid Schlippenbach, kaptenen och större delen af besättningen omkommo.[665]
År 1661. Detta års expeditioner inskränkte sig till det minsta möjliga. Fyra skeppslaster virke hemtades från Pommern.[666]
På hösten utfördes två resor med beskickningar. Skeppen Draken (1) och Fenix (2) gingo i september till London med ambassadören grefve Nils Brahe och återkommo i början af december.[667] Riksrådet Bengt Horn reste i en beskickning till Ryssland med skeppet Höken (3); han landsteg i Reval.[668]
År 1662.De vanliga varutransporterna utgjordes af sju skeppslaster ekvirke från Pommern och Holstein, två laster bräder och master från Sundsvall samt fyra laster hampa från Riga.[669]
Skeppet Rekompens (3) gick på en fraktresa till Amsterdam för handlanden Hans Hommers räkning.[670]
Skeppet Hjorten (2) förde i maj de ryska sändebuden hem igen till Narva, derifrån gick skeppet till Reval och hemförde till Stockholm svenska ambassadören riksrådet Bengt Horn.[671] Efter återkomsten öfverförde skeppet i augusti generalguvernören grefve Bengt Oxenstjerna från Stockholm till Riga.[672] Skeppet Höken (3) öfverförde generalen grefve Kristoffer Dohna i september från Stockholm till Pillau.[673]
Under sommaren gingo ständigt två bojorter med post mellan Stockholm och Riga.[674]
År 1663.Detta år hemtades tio skeppslaster ekvirke till Stockholm, hvaraf fyra från Södermöre, en från Königsberg, fyra från Pommern och en från Holstein: dessutom två skeppslaster hampa från Riga.[669] Skeppen Leoparden (3) och Fortuna (3) öfverförde till Göteborg tackling m. m. för det derstädes nybyggda skeppet Äpplet (1); tillbaka till Stockholm fraktade de varor, som inkommit från Frankrike.[675] Skeppet Danska Fenix (2) hemtade hafre från Malmö för kungl. hofstallet.[676]
Riksamiralen K. G. Wrangel hemtades i juni från Pommern med skeppet Amarant (2),[677] fältmarskalken och guvernören Gustaf Horn öfverfördes i augusti på skeppet Hjorten (2) till Wismar[678] och prinsessan af Holstein, enkedrottningens syster, reste hem till Holstein i september på skeppet Fenix (2).[679]
Strussen Margareta afskickades i juli till Stade vid Elbe, att vakta det tullen rigtigt erlades.[680]
Åren 1663—1664.En ganska egendomlig expedition utrustades år 1663. Den 14 mars detta år beslöt regeringen att affärda amiral Henrik Gerdtsson Sjöhjelm “till Brasil“ med skeppet Danska Falken (3) och galioten Ulfsund; amiralitetskollegium anmodades att utreda fartygen med allt som behöfdes och tillhandahålla besättning.[681] Penningar till underhåll af befäl och besättning förskötos af regeringens ledamöter, hvarjemte sjöfolket fick löfte om “en liten plunderage“. Af den påräknade vinsten skulle hälften tillfalla kronan och hälften “participanterna“. På det “Guds välsignelse så mycket säkrare och ymnigare skulle på verket förmodas“, anslogs till kyrkor och hospital fem procent af vinsten.[682]
Den 16 augusti mottog amiral Sjöhjelm fartygen och bekostade från denna dag folkets underhåll.[683] Den 5 september förordnade amiralitetskollegium Hans Hysing till kapten på Danska Falken (3) och stälde honom under Sjöhjelms order. Afsigten med resan skulle han ej få veta af amiralen förr än de kommit på andra sidan Engelska kanalen.[684] Kort derefter torde affärden från Stockholm egt rum. Den 4 oktober kommo fartygen till Öresund och måste ligga för svårt väder i Landskrona hamn ända till d. 13 november. På morgonen denna dag seglade de vidare, men mot aftonen kommo båda fartygen på grund vid ön Anholt i Kattegatt, derför att Anholts och Nidingens fyrar ej höllos lysande. Galioten Ulfsund förolyckades, men besättningen bergades. Danska Falken (3) kom flott dagen derpå och “salverade sig“ in till Göteborg.[685] I mars 1664 skref amiralitetskollegium till Sjöhjelm att låta reparera skeppet och fortsätta resan; han egde ock att antaga flera participanter.[686] Den 14 juni gick Sjöhjelm till sjös från Göteborg.[687]
Derefter hördes intet af förr än år 1666, då kapten Hans Hysing återkom, ehuru utan skepp. Amiral Sjöhjelm återkom deremot icke. Först i början af år 1668 fick man veta, att han låg sjuk i Amsterdam och att han måst sälja skeppet i Goa på vestra kusten af Ostindien.[688] Man begärde nu af honom en “fullständig relation om resan och om den portugisiska guvernörens i Goa våldsamma procedurer.“[689] Och som han var sjuk och medellös, skickades 1,500 daler till honom i afräkning å hans innestående lön.[690] Men Sjöhjelm dog kort derefter d. 18 juni 1668, utan att hafva afgifvit hvarken den infordrade relationen eller redovisning för de vid skeppets försäljning influtna medlen. Regeringens befallning år 1671 till amiralitetskollegium att sammanträda med några assessorer i Svea hofrätt för att undersöka “Sjöhjelms sak“,[691] ledde icke till något resultat.
År 1664.Af ekvirke hemtades två skepplaster från Södermöre, en från Skåne, tre från Pommern och en från Holstein. En last hampa hemtades från Riga.[692]
Major Tering Henriksson beordrades i juni att segla till Göteborg med skeppen Svenska Lejonet (2) och Vestervik (2). Han skulle frakta dit köpmansvaror mot betalning af egarne. I Göteborg skulle han intaga master och i Kungsbacka ekvirke och dermed segla tillbaka till Stockholm.[693] Den 5 aug. kom han till Göteborg, seglade derifrån d. 17 aug. och från Kungsbacka d. 12 september samt kom tillbaka till Stockholm d. 28 i samma månad.[694]
Skeppet Höken (3) afgick i slutet af april från Stockholm till Pernau, hvarifrån det öfverförde fursten af Moldau till Pommern och återkom d. 17 juni.[695] Major Johan Bär öfverförde på sommaren med skeppet Amarant (2) riksrådet Gustaf Soop till Riga och derifrån den engelska ambassadören tillbaka till Stockholm; för den sistnämndes förplägning i kajutan erhöll major Bär 80 daler.[696]
Skeppet Postiljon (3) skulle i december föra polska sändebudet Mattias Palbitsky från Stockholm till Danzig; men han lemnade skeppet i Elfsnabben och gick i land, hvadan resan instäldes.[697]
Bojorten Lilla Jägaren uppehöll under sommaren postgången mellan Ystad och Stralsund.[698]
I slutet af augusti beordrades löjtnant Anders Jacobsson på karantänsbevakning i Stockholms skärgård med bojorten Gripen. Fartyg, som kommo från pestsmittade orter, såsom Amsterdam och Hamburg, skulle icke tillåtas komma längre in i skärgården, än till Elfsnabben. Der skulle de ligga för ankar, till dess säkerhet vunnits, att de icke hade smittade personer ombord.[699]
År 1665.De vanliga virkestransporterna till Stockholm bestodo af fem skeppslaster bräder från Norrland, fyra laster ekvirke från Södermöre, lika många från Pommern samt två laster ekvirke och master från Kungsbacka och Göteborg. Dessutom hemtades två laster hampa från Riga och två d:o hafre från Skåne.[700]
Skeppet Amarant (2) hemtade i juni riksmarsken grefve Karl Gustaf Wrangel från Pommern till Stockholm och förde honom i oktober tillbaka igen.[701] Skeppet Fenix (2) gick i slutet af maj till Narva med generalguvernören Jakob Johan Taube och förde derifrån ryska sändebud till Stockholm.[702] Riksrådet och generalguvernören Herman Fleming reste i augusti på skeppet Postiljon (3) till Åbo[703] samt fältmarskalken och generalguvernören Gustaf Banér i september på skeppet Månen (2) till Malmö.[704] Skeppet Andromeda (2) öfverförde i juli “pfalzgrefvinnan fru Elsa Brahe“ (konung Karl Gustafs broders hustru) från Stockholm till Trawemünde.[705]
År 1665 utrustades tvänne konvojskepp. Med anledning af det mellan England och Holland utbrutna kriget erhöll amiralitetskollegium i slutet af april befallning att utrusta sex skepp och lägga dem på konvoj i Landskrona.[706] Antalet nedsattes sedan till två.[707] Uppdraget anförtroddes åt kapten Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna). Han beordrades d. 21 juli att segla till Landskrona med skeppen Göteborg (2) och Maria (2) för att konvojera svenska handelsskepp, som sådant önska, så långt som till Roscoff i Engelska kanalen, hvarifrån svenska skepp skulle tagas i konvoj tillbaka.[708] Den 11 augusti passerade kapten Berg Dalarö och kom d. 15 till Landskrona.[709] Någon konvoj blef dock icke utaf, emedan inga skepp derom begärde,[710] och d. 15 oktober fick Berg befallning att segla till Göteborg.[708] För storm och oväder lyckades han ej att komma ut ur Sundet förr än d. 8 december och framkom till Göteborg d. 13.[709] Han fick der upplägga skeppen för vintern.[711]
Åren 1665—1666. Major Tering Henriksson beordrades i slutet af september 1665 att segla till Riga med skeppen Svenska Lejonet (2), Wismar (2) och Andromeda (2) för att derifrån föra trupper till Pommern,[712] att användas i det mot Bremen beslutade kriget. I början af oktober afgick han från Stockholm och d. 28 från Riga. Efter en stormig och svår resa kom han d. 12 november till Wolgast.[709] Här mötte honom amiralitetskollegiets befallning att, så snart trupperna debarkerat, skicka hem Andromeda (2) och gå med de andra båda skeppen på en fraktresa.[713] Andromeda (2) kom tillbaka till Stockholm i december.
Amiralitetskollegium hade nemligen öfverenskommit med borgarne i Stockholm bröderna Abraham och Jakob Momma (Reenstjerna) samt Anton Brun, att de skulle få förhyra skeppen Svenska Lejonet (2) och Wismar (2) för en resa till Portugal efter salt under befäl af major Tering Henriksson. Derför beordrades denne att gå med nämnde skepp från Wolgast till Wismar, der han skulle erhålla en af bröderna Momma utfärdad vexel å 4,500 daler. För dessa penningar skulle han förse skeppen med sex månaders kost och derefter gå genom Öresund åt Portugal.[714] Han afseglade d. 21 november och kom d. 30 till Wismar.[709] Der blef han infrusen och kunde först d. 1 februari 1666 segla derifrån till Göteborg, hvarest han skulle fullständiga sin bestyckning och erhålla styrmän.[715] De kofferdiskepp, som lågo i Göteborg och Marstrand, skulle få följa med i konvoj till Portugal och tillbaka igen.[716] Major Tering afseglade från Göteborg i slutet af mars och kom tillbaka till Stockholm i början af september.[717]
I oktober 1665 beordrades kapten Pål Rumpf att segla till Stade vid Elbe med pinassen Fogel Struts samt två bojorter.[718] Han afseglade i slutet af månaden, måste för storm söka sig in till Karlshamn, låg der sjutton dagar och kom d. 30 november till Wismar. Härifrån kunde han för is ej segla förr än i mars 1666 och kom fram till Stade d. 9 april.[719] Derefter låg han derstädes på tullbevakning.[720]
År 1666.Af de båda i Göteborg vid årets början upplagda konvojskeppen Göteborg (2) och Maria (2) skulle riksrådet Jöran Fleming ega utvälja det ena för sin beskickning till London.[721] Hans hofmästare, som skickats i förväg till Göteborg, utvalde det förra.[722] Den till major befordrade Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) beordrades att öfverföra ambassaden.[723] Den 14 maj gick han till sjös och kom efter en svår resa till London d. 18 juni. Sedan skeppet blifvit repareradt, återvände han d. 25 juli, qvarlemnande ambassaden i London, passerade Öresund d. 23 augusti och kom till Stockholm d. 15 september.[724]
Med det andra konvojskeppet, Maria (2), seglade amirallöjtnant Daniel Strussflycht till Stockholm i juli månad.[725]
I slutet af nämnda månad beordrades major Henrik Tomasson Leijonfelt att öfverföra trupper till Riga med skeppen Månen (2), Merkurius (2), Apollo (2) och Fortuna (3).[726]
Med anledning af krigsföretaget mot staden Bremen sändes trupper öfver Östersjön åt detta håll. Skeppet Maria (2) gick i början af september från Stockholm till Kalmar, der fotfolk intogs, hvilket öfverfördes till Wismar.[727] För samma ändamål beordrades major Didrik Wrangel i slutet af augusti att föra trupper till Pommern med skeppen Hjorten (2), Fenix (2) Örnen (2) och Höken (3).[728] I början af september afgick han från Stockholm, men utseglingen genom skärgården gick långsamt på grund af ständig motvind. Den 30 sept. hade han ej kommit längre än till Elfsnabben och rapporterade att Hjorten (2) och Örnen (2) blifvit läck, så att de ej kunde fortsätta resan.[729] De fingo derför bege sig tillbaka till Stockholm.[730] Med de båda återstående skeppen gick Wrangel till sjös, men när han kom åt Fårö vid Gotland, blef han öfverfallen af en svår storm och måste rädda sig tillbaka in i skären till Elfsnabben. Han återkom dit d. 7 oktober med Höken (3) svårt läck.[729] Följande dag beslöt regeringen att inställa transporten.[731] Skeppen beordrades tillbaka till Stockholm.[732] Fred slöts med Bremen d. 15 november 1666.
Fyra skeppslaster ekvirke hemtades från Pommern och tre från Södermöre samt två laster bräder och plank från Norrland. Från Riga hemtades sex skeppslaster hampa och master, hvarförutom skeppet Vestervik (2) hemtade femtio master från Göteborg.[733]
Skeppet Jupiter (3) användes att forsla sten från Gotland till Stockholm för riksskattmästaren Gustaf Bondes och rikskanslern M. G. De la Gardies räkning.[734] Efter två resor strandade skeppet under den tredje d. 19 november på Ölands norra udde och blef vrak; stycken och tackling bergades.[735]
I maj öfverförde skeppet Fenix (2) landtgrefven af Hessen-Darmstadt från Stockholm till Eckernförde i Slesvig. Derifrån gick skeppet till Wismar och intog generalguvernören Gustaf Horns lik. Då det kom dermed till Vaxholm, öfverflyttades liket på skeppet Jägaren (3), som förde det till Åbo.[736] Skeppet Postiljon (3) öfverförde i maj riksrådet och amiralen grefve Nils Brahe till Tyskland och i september riksrådet och guvernören Bengt Horn till Reval.[737] Skeppet Amarant (2) öfverförde fältmarskalken och generalguvernören Klas Tott från Stockholm till Riga.[738] Skeppet afseglade från Stockholm d. 27 juli och återkom d. 16 september.[739]
Galioterna Måsen och Posthornet skickades i oktober till Göteborg för att uppehålla postgången mellan denna stad och London.[740]
Åren 1666—1668.Den 29 nov. 1665 befaldes amiralitetskollegium att utrusta sex skepp för att nästa vår gå till Portugal att hemta salt.[741] Denna lilla utrustning bedrefs med sådan tröghet, att regeringen måste d. 4 aug. 1666 upprepa sin befallning.[741] Nu satte sig kollegiet i rörelse och utrustade skeppen Svenska Lejonet (2), Månen (2), Wismar (2), Danska Fenix (2), Örnen (2) och Fortuna (3). Dessa upplätos med besättning och proviant till generalfaktoriets direktörer Johan van der Hagen och Abraham von Eck för resa till Lissabon och S:t Ybes efter salt.[742] Alla sex skeppen stäldes under befäl af amirallöjtnant Tönnes Speck på Svenska Lejonet (2); hans närmaste man var major Didrik Wrangel på Månen (2).[743] Den 20 december hade Speck kommit till Dalarö, då isen frös, så att skeppen måste ligga der öfver vintern.[744] De lågo qvar der ännu d. 27 april 1667, då regeringen beslöt att lasten skulle lossas och resan uppskjutas “i anseende till denna tids osäkerhets skull“.[741]
Den 7 juni 1667 uppkallades Johan van der Hagen och Abraham von Eck i amiralitetskollegium och anmodades att åter lasta skeppen, som nu skulle afgå till Portugal.[745] Dessa skepp voro Svenska Lejonet (2), Wismar (2) och Örnen (2) under befäl af major Didrik Wrangel. De skulle först gå till Lissabon med innehafvande last och, sedan denna blifvit lossad, till S:t Ybes. Der skulle full last af salt intagas, hvarefter de skulle segla tillbaka till Stockholm. Alla kostnader skulle bestridas af befraktarne.[746] I slutet af juni skedde affärden från Stockholm och d. 13 juli hade skeppen redan passerat Öresund.[747] Vid återfärden från Portugal blefvo skeppen skingrade i Atlanten af storm och oväder. Svenska Lejonet (2) dref d. 24 nov. 1667 in till Göteborg.[748] Skeppen Wismar (2) och Örnen (2) kommo i början af december in till Landskrona.[749] På det sistnämnda hade masterna gått öfver bord i Spanska sjön och en läcka uppstått i bogen, så att fyra pumpar hade ständigt måst hållas i gång för att skeppet ej skulle sjunka.[750] I febr. 1668 erhöllo skeppen befallning att, så fort isen tillät, gå till Stockholm.[751] De kommo alla tre dit i april.[752]
År 1667.Af ekvirke hemtades detta år en skeppslast från Södermöre, två från Kungsbacka, fyra från Pommern och en från Riga. Fyra laster bräder och plank hemtades från Norrland.[753]
Skeppet Amarant (2) öfverförde i maj riksskattmästaren Gustaf Bonde till Wismar och hade riksrådet grefve Bengt Oxenstjerna tillbaka till Stockholm. I juli hemtade skeppet nämnde riksskattmästares lik från Wismar.[754] Med skeppet Månen (2) reste polska sändebudet hem till Danzig i juni; derifrån förde skeppet riksrådet och fältmarskalken grefve Arvid Wittenbergs lik till Stockholm.[755]
Galioterna Posthornet och Måsen hemskickades i juli till Stockholm efter att hafva gått flera resor med post mellan Göteborg och London.[756]
I slutet af november utfärdade regeringen instruktion för kommissarien Henrique d’Azzeweda (jude) på en resa med skeppet Danska Fenix (2) till Berberiet. Han skulle söka inleda handelsförbindelse mellan Sverige och rikena Sale, Algier, Tunis och Tripolis vid Medelhafskusten samt afsluta fördrag att svenska skepp erhålla fri passage i dessa trakter och tillträde till hamnarne. Lyckades han att afsluta traktat härom, skulle han vid sin återkomst erhålla 35,000 daler.[757] Han afseglade i början af december från Stockholm, men öfverraskades i Dalarö af vintern. “Man kan köra på isen rundt om skeppet med häst och släde“ skref kapten Olof Willman d. 16 december.[752] Skeppet fick ligga qvar öfver vintern och hela resan blef sedermera instäld.[758]
År 1668.Major Arvid Björnram beordrades i september att segla till Wismar med skeppen Göteborg (2), Hjorten (2) och Jägaren (3) för att till resp. orter hemföra trupper, som tjenstgjort i krigshären mot Bremen.[759] Han afseglade i slutet af månaden och kom d. 13 oktober till Wismar. Derifrån seglade han till Wolgast och vidare till Riga, dit han kom d. 10, lemnade d. 14 och inpasserade d. 18 november genom Sandhamn in i Stockholms skärgård.[760]
Skeppsvirke hemtades till Stockholm som vanligt: af ekvirke två skeppslaster från Åhus, en från Kungsbacka och två från Pommern; af furuplankor och bräder två laster från Norrland samt af master en last från Göteborg och en från Riga.[761]
Skeppet Amarant (2) öfverförde riksrådet och guvernören Henrik Horn i augusti till Wismar och fältmarskalken grefve Kristoffer af Dohnas lik tillbaka derifrån till Stockholm.[762] Kapten Anders Spak (Gyllenspak) öfverförde i september riksrådet Svante Banér till Riga med skeppet Vestervik (2).[763] Han lemnade Sandhamn d. 13 sept. och var redan 48 timmar derefter i Riga.[764]
Galioterna Posthornet och Måsen skickades i april från Stockholm till Göteborg att föra bref fram och tillbaka der emellan och London. Köpmansgods skulle få medtagas mot erläggande af frakt.[765] Kapten Werner von Rosenfelt seglade med Måsen från Djurhamn d. 19 april och kom redan d. 22 till Göteborg.[766] Posthornet följde kort derefter, men återkallades till Stockholm i oktober efter att hafva gjort flera resor till London.[767] Måsen stannade qvar och gick fortfarande på London.[768]
Åren 1668—1669.Kapten Olof Willman på skeppet Danska Fenix (2) erhöll i april 1668 order att gå på en fraktresa till London och Portugal för borgarne i Stockholm Joakim Potters och Abraham Mommas räkning. Efter intagen last skulle han segla till London, hvarest denna skulle lossas. Derefter skulle han hemta salt från S:t Ybes i Portugal.[769] Kapten Willman afseglade i början af juli, men kom för storm och oväder ej förr än d. 5 september till Gravesend vid Thames. Derifrån seglade han d. 9 okt. och kom d. 15 nov. till S:t Ybes.[768] Efter att hafva seglat derifrån d. 30 januari 1669, blef han stormdrifven till norska kusten och inkom svårt läck till “Ulrikshamn“ d. 6 mars. Den 21 i samma månad passerade han Kronborg och kom tillbaka till Stockholm i medlet af april.[770]
År 1669. Den 10 sept. 1668 upprättade amiralitetskollegium “certepartie“ med köpmännen i Stockholm Johan van der Hagen och Petter Norbeck om förhyrande af skeppen Svenska Lejonet (2), Wismar (2) och Örnen (2) för en resa till Portugal efter salt.[771] Befälet öfver skeppen uppdrogs åt major Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna).[772] Den 15 december hade skeppen kommit ut till Nynäs hamn nära Elfsnabben, men blefvo instängda af is. Major Berg fick upplägga der för vintern.[773] I början af april 1669 kunde han afsegla och kom d. 20 till Landskrona.[774] Den 12 maj seglade han derifrån, kom d. 29 maj till Lissabon och d. 27 juni till S:t Ybes. Han seglade hem d. 9 augusti och kom d. 16 sept. till Landskrona, der Örnen (2) qvarlemnades för att lossa sin last; de båda andra skeppen fortsatte och passerade d. 22 sept. Dalarö.[775]
Åtta skeppslaster ekvirke hemtades från Pommern, fem laster bräder och plankor från Norrland, två laster pålar från Roslagen och två d:o master från Göteborg.[771]
Riksrådet och generalguvernören Gustaf Kurck reste från Stockholm i maj på skeppet Jägaren (3) till Ösel, derifrån till Gotland, så till Öland och kom i augusti tillbaka till Stockholm.[776] I september öfverförde samma skepp riksrådet Svante Banér till Riga och hade hampa med sig tillbaka.[777] I november öfverförde Jägaren (3) engelska sändebudet till Lübeck. Denna resa gick i anseende till den sena årstiden ovanligt lyckligt, emedan skeppet lemnade Dalarö d. 8 november och återkom d. 2 december.[778]
Major Didrik Wrangel hemtade i juli med skeppet Wrangel (1) riksmarsken grefve K. G. Wrangel från Pommern till Stockholm.[779] Skeppet Hjorten (2) öfverförde i augusti den holländska ambassadören till Wismar och förde tillbaka till Stockholm riksrådet Per Sparres lik.[780] Galioten Måsen uppehöll fortfarande postgången mellan Göteborg och London.[781]
År 1670.Detta års expeditioner inskränkte sig till varutransporter, hufvudsakligen virke. Sex skeppslaster ekvirke hemtades från Pommern och en från Södermöre; åtta laster bräder och plank från Norrland och en last master från Göteborg.[782] Då det nya skeppet Medelpad (L) skulle i november hemta ekvirke från Bergqvara i Södermöre,[783] råkade det ut för en svår storm och förolyckades vid Ar på Gotlands norra kust mellan Kappelhamnsviken och Fårösund.[784]
Hampa hemtades från Piga med skeppen Örnen (2) och Vestervik (2).[785]
Pinassen Fogel Struts på Elbe vid Stade erhöll ny besättning.[786]
År 1671.År 1671 var det förra likt. Två skeppslaster ekvirke hemtades från Södermöre och fem från Pommern; tre skeppslaster master från Göteborg samt fyra laster bräder och plank från Norrland.[782] Den mycket använda flöjten Hollands Tuin skickades i september till Peenemünde i Pommern att hemta ekvirke.[787] På återresan förolyckades fartyget på Ölands kust i trakten af Borgholm.[788]
Skeppet Vestervik (2) hemtade två resor hampa från Riga.[789]
Understundom brukade man utrusta en del stora skepp och lägga dem under sommaren på Stockholms ström. Detta skedde t. ex. åren 1666 och 1668.[790] I juli 1671 föreslog riksrådet Johan Gyllenstjerna i rådet, att några skepp skulle utrustas och läggas i Landskrona eller Göteborg, emedan de voro icke dyrare att underhålla der än i Stockholm och lågo närmare till att löpa ut. “Dessutom får folket öfning, hvilket de nu icke haft i fredlig tid allt sedan de årliga trupptransporterna sjöledes upphörde.“ På riksamiralens förslag beslöts att utrusta och bemanna några skepp och lägga dem på Stockholms ström, “hvarigenom franska residenten och andra främmande ministrar finge se, att man vore på sin vakt“.[791]
År 1672.Sex skeppslaster ekvirke hemtades från Småland, en från Skåne, fem från Pommern och tre från Holstein; dessutom fem laster furubräder och plankor från Norrland och en last master från Göteborg. Från Riga hemtades en last hampa.[792]
Kapten Gustaf Sparre beordrades i augusti att segla med skeppet Spes (2) till Göteborg för att föra ambassadören general Per Sparre derifrån till London.[793] Då kapten Sparre på utgående från Göteborg kommit till Skagens udde, förlorade han d. 24 september stora masten och måste gå tillbaka till Göteborg att få sig en ny mast. Ambassadören fortsatte från Skagen på ett kofferdiskepp.[794] Den 8 november kom kapten Sparre efter till London med ambassadörens svit och bagage. Den 8 jan. 1673 var han åter i Göteborg.[795]
I slutet af oktober reste hertigen af Holstein från Stockholm till Eckernförde på skeppet Amarant (2).[796] Derifrån gick Amarant (2) till Landskrona.
Åren 1672—1674.I september 1672 förordnades major Henrik Leijonfelt på skeppet Svenska Lejonet (2) och kapten Johan Clerck på Göteborg (2) att segla till Marstrand, hvarifrån de skulle konvojera svenska köpmansskepp till England, Frankrike och Portugal.[797] De passerade Dalarö d. 28 oktober och kommo till Landskrona d. 16 november samtidigt med skeppet Amarant (2) under kapten Klas Ankarfjäll, som hade order att ställa sig under major Leijonfelt. Den 27 november kommo alla tre skeppen till Göteborg och d. 5 december till Marstrand. Som der ej funnos några handelsfartyg, som önskade konvoj, fingo skeppen ligga stilla i Marstrand under vintern och våren 1673.[798]
I stället för skeppet Göteborg (2), som måste gå hem till Stockholm för att reparera, skickades kapten Fredrik Rotkirch i juni 1673 till Marstrand med skeppet Andromeda (2).[799]
Den 5 juli 1673 afgick kapten Klas Ankarfjäll med skeppet Amarant (2) åt England med tio handelsskepp i konvoj.[800] Han kom tillbaka till Marstrand d. 30 augusti och rapporterade, att han seglat först till redden för London, sedan till Havre de Grace i Frankrike och derpå tillbaka till London, att efterhöra konvoj vid återresan till Sverige, hvarvid han fick fyra smärre skepp. Han hade mött både skottska och holländska kapare, men de hade hållit sig undan. Flera svenska köpmansskepp, som gått utan konvoj, hade kommit utplundrade af kapare till London.[801]
I medlet af augusti 1673 gick den nu till amirallöjtnant befordrade Henrik Leijonfelt med skeppet Svenska Lejonet (2) ut på en kryssning efter kapare mellan Skagen och Kullen. Han kom igen d. 31 augusti. Den 12 sept. utgick skeppet Andromeda (2) på en dylik kryssning, kom tillbaka d. 30 sept., men måste genast gå till Göteborg att reparera.[802] Här låg skeppet qvar ända till september 1674.
I början af februari sistnämnde år gick kapten Klas Ankarfjäll på Amarant (2) med köpmansskepp i konvoj till London. Han kom dit d. 16 februari och seglade derifrån d. 30 mars med tolf handelsskepp till La Rochelle. I sjön mötte han både holländska, franska och spanska kapare, utan att blifva anfallen. Den 30 maj återkom han till Marstrand med många köpmansskepp i följe.[803] Ankarfjäll, som blifvit befordrad till kommendör, erhöll nu befälet äfven öfver de båda andra konvojskeppen och beordrades att gå med alla tre till Landskrona.[804] Den 17 juli afseglade Amarant (2) och Svenska Lejonet (2) från Marstrand, det förra till Göteborg att reparera sin galion och det senare till Landskrona, dit det kom d. 25 juli. Amarant (2) och Andromeda (2) kommo efter dit i september.[802] Svenska Lejonet (2) hade redan d. 25 augusti seglat derifrån med konvoj till Rouen i Frankrike,[805] intog der riksrådet grefve Klas Totts lik, afseglade d. 19 sept., passerade Öresund d. 18 oktober och kom i slutet af samma månad till Stockholm.[806]
Skeppen Amarant (2) och Andromeda (2) seglade d. 24 november från Landskrona till Göteborg, der de lades i vinterhamn.[807] Någon konvoj kom derefter ej vidare i fråga.
År 1673.Från Småland hemtades detta år fem skeppslaster ekvirke och tre från Pommern. Från Göteborg hemtades en skeppslast master och från Norrland fyra laster bräder och plank. Från Riga hemtades en last hampa och master med skeppet Vestervik (2).[808]
Skeppet Spes (2) beordrades i slutet af mars från Göteborg till Stockholm.[809] Sedan öfverförde det prinsessan af Holstein till Tyskland.[810]
Riksrådet och ambassadören grefve Gustaf Oxenstjerna reste i början af september till Riga med skeppet Uttern (3); detta återkom i början af oktober.[811]
Tullbevakningen å Elbe vid Stade hade att sedan år 1666 bestridts af pinassen Fogel Struts. Denna behöfde nu repareras och skulle derför utbytas mot strussen Margareta.[812] Hon afseglade från Stockholm i augusti,[813] kom med förlust af vant och fockmast in till Karlshamn d. 6 sept. och blef der reparerad. Till Stade kom strussen d. 4 december.[814] Pinassen Fogel Struts befans då ej kunna repareras, utan sänktes vid Stades nya fästning.[815]
Galioten Posthornet uppehöll postförbindelsen mellan Sverige och Tyskland under november och december. Han var förlagd i Karlshamn.[816]
År 1674.Såsom Frankrikes allierade berördes Sverige af detta rikes krig år 1674 med Holland och Tyskland. Det blef nödvändigt att öfverföra trupper till Tyskland. Sådana skickades i juni till Pommern med skeppen Falken (2) och Wismar (2) samt flöjten Elefanten.[817] I september öfverfördes fältherren riksmarsken K. G. Wrangel på skeppen Wrangel (1) och Nordstjernan (2) under befäl af amirallöjtnant Didrik Wrangel. Han afseglade d. 21 september, kom till redden för Wolgast d. 1 oktober och tillbaka till Stockholmsskären d. 8 i samma månad.[818] Kort derefter skickades major Tering Henriksson med skeppet Jägaren (3), strussen Hanö och en bojort till Stralsund för att ställa sig till riksmarskens order.[819] Han kom d. 22 oktober till Wolgast och skickades då af riksmarsken till Malmö.[820] Derifrån seglade han till Wismar, hvarest han afled d. 24 december. Jägaren (3) låg öfver vintern i Wismar och kom tillbaka till Stockholm i maj 1675, medförande major Terings lik.[821]
Fem skeppslaster ekvirke hemtades från Småland och tre från Pommern, liksom äfven tre skeppslaster master från Göteborg. Från Riga hemtades tre laster hampa.[822]
Amiral Klas Uggla beordrades i maj att hemta hertig Kristian Albrekt af Holstein-Gottorp, enkedrottning Hedvig Eleonoras broder, från detta land till Stockholm med skeppen Äpplet (1) och Hjorten (2).[823] Han passerade Dalarö d. 8 juni och kom i början af juli tillbaka. Från Dalarö forslades hertigen med sin svit upp till Stockholm med sju hofjakter, sex stora slupar och åtta espingar.[824] I augusti förde Uggla hertigen tillbaka till Holstein med samma skepp.[825]
Riksrådet och legaten grefve Bengt Oxenstjerna skulle öfverföras till Wismar af kapten Werner von Rosenfelt på skeppet Spes (2).[826] Rosenfelt afseglade från Dalarö d. 24 juni. Under Ölands södra udde började “en temlig S. V. kuling“ att blåsa, då Oxenstjerna beordrade honom “för fruntimmernas skull“ att söka hamn. Han gjorde så och inlöpte d. 1 juli i Kristianopel på Blekings östra kust, der Oxenstjerna med sina fruntimmer lemnade skeppet och fortsatte resan till lands. Oxenstjernas saker fördes på Spes (2) till Wismar. Den 28 juli återkom Rosenfelt till Dalarö.[827]
Skeppet Sundsvall (2) öfverförde i slutet af juli svenska sändebudet i Polen Anders Lilliehöök till Danzig.[828]
De politiska förvecklingarne kräfde snabba och säkra postförbindelser med Tyskland. Dessa uppehöllos af galioterna Posthornet och Råbocken, förlagda i Karlshamn, den förra under januari—juli och den senare under juni—oktober månader.[829] I oktober skickades galioterna Råbocken och Mjöhunden till Stralsund för riksmarskens postgång på Sverige.[830]
Den 22 november afseglade skeppet Danska Svan (2) med tre skutor till Arensburg på Ösel att hemta spanmål, men kunde för den inbrytande vintern ej komma tillbaka förr än i maj 1675.[831]
År 1675.Årets varutransporter bestodo af fem skeppslaster ekvirke från Småland och en från Pommern, tre laster plankor och bräder från Norrland samt två laster hampa och bröd från Narva.[832] Dessutom hemtade skeppen Svenska Lejonet (2), Vestervik (2), Sundsvall (2) och Nordstjernan (2) master, tågvirke och spanmål från Riga.[833]
I början af april anmodades amiralitetskollegium att hålla fyra skepp färdiga att vid första islossning gå ut att kryssa efter brandenburgska kapare samt att foga anstalt om inrättande af vårdkasar längs efter svenska kusten från Småland till Stockholms skärgård.[834] I slutet af samma månad utsändes skeppen Hjorten (2) och Fredrika Amalia (2) på kryssning mellan Karlshamn, Bornholm och Greifswalderön för att gripa brandenburgska, holländska och andra kapare.[835] De funno ej några sådana,[836] hvarför de d. 5 juni beordrades till Karlsöarne vid Gotland att hemta Gotlands båtsmanskompani till Stockholm.[832] Samtidigt härmed skickades skeppen Wismar (2) och Falken (2) till Skäggenäs i Kalmarsund att hemta Ölands och Smålands kompanier.[837]
Ovädersmolnen började nu draga sig samman öfver
Sverige. Sedan kriget med Brandenburg blifvit förklaradt i maj,
besegrade dess kurfurste svenska hären i slaget vid
Fehrbellin d. 18 juni; den 25 juni måste konung Karl förklara
Holland krig med anledning af detta lands “comportementer“[838]
och d. 8 juli utfärdade tyske kejsaren sin krigsförklaring.
Skeppen Falken (2) och Sundsvall (2) skickades i juni och
juli till Wismar med trupper till krigshärens undsättning.[839]
För att uppbringa alla i Östersjön befintliga holländska och
brandenburgska skepp och farkoster utskickades:
skeppen Fredrika Amalia (2) och Jägaren (3) till Wiborg,
der man visste att holländska skepp lastade tjära;
skeppet Hjorten (2) och en bojort till Lyserort i Kurland
och till Riga; samt
skeppet Hanö (3) med tre bojorter under major Johan
Creutz åt Ruden och pommerska kusten.[840]
Alla dessa kryssare hade återkommit i början af augusti. Då utskickades löjtnant Anders Simpa med galioten Måsen till Landsort på utkik. Om någon fiendtlig flotta närmade sig, skulle ett stycke aflossas vid Landsort, ett dylikt på Mellsten och ett vid Elfsnabben.[841] Postgången å Pommern uppehölls under juli—oktober med bojorterna Lilla Jägaren och Maria, förlagda i Karlshamn.[842]
Måttet rågades, då äfven Danmark förklarade Sverige krig, hvilket skedde d. 2 september. Af allra största vigt blef nu att få hufvudflottan i sjön, så vida Sverige ville behålla sina provinser på andra sidan Östersjön. Flottans utrustning borde heller icke hafva kommit alldeles oförberedt öfver amiralitetskollegium, emedan detta redan två år förut erhållit befallning af den då nyss myndig blifne konungen att hålla tjugufyra skepp i beredskap att vid behof gå till sjös.[843] Men denna föreskrift ledde ej till någon åtgärd och ännu i början af år 1675 var kollegiet så litet medvetet om hvad saken gälde, att det beslöts vid sammanträde d. 2 januari att “amiralitetsrådet Ehrencrantz skall låta tillsäga och ihopkalla amiralitetsråden, när något förefaller att göra här i collegio.[844]
Ehuru konungen redan i april befalt, att hela flottan skulle rustas, så blef det ej någon fart i utredningen förr än i augusti. Konungen befalde då, att skeppen skulle, allt efter som de blefvo färdiga, bege sig af till Dalarö. Major Erik Sjöblad skickades dit d. 10 augusti att taga befäl öfver skeppen, hvilka skulle förankras mellan Jutholmen och Dalarö skans utmed östra sidan af sundet mellan Aspö och Rågholmen.[845] Den 11 augusti affärdades sju stora och tre medelstora skepp från Stockholm.[846] Redan d. 13 augusti gick danske generalamiralen Curt Adelaer från Köpenhamn åt Östersjön med en flotta af sexton danska och sju holländska skepp.[847] Vid underrättelsen härom skref konungen d. 19 augusti till amiralitetskollegium, att alla skeppen, som ännu voro qvar i Stockholm, skulle senast nästa vecka ligga klara i Dalarö.[848]
För riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock utfärdades tvänne instruktioner: en öppen och en hemlig. Den förra är af d. 9 sept. och innehåller, att han skall gå till sjös med första fogande vind. Flottan skall fördelas på fyra eskadrar, af hvilka riksamiralen förer den 1:a, amiralen grefve Nils Brahe den 2:a, amiralen Klas Stjernsköld den 3:e och amiral Klas Uggla den 4:e. Kursen skall sättas åt Öland, Bornholm och Landt Rügen för att trygga Sveriges förbindelser med Pommern. Från Rügen skall han segla till Wismar, anfalla de der liggande förenade holländska och danska flottorna samt undsätta staden.[848] Den hemliga instruktionen af d. 31 aug. är egentligen en fortsättning af den öppna. Så snart riksamiralen lyckats “ruinera“ den fiendtliga flottan, skulle han afskära hennes “retirad“ till Köpenhamn. De svåraste skeppen skulle på sen-hösten skickas hem till Stockholm med de eröfrade priserna. Med den återstående flottan skulle han lägga sig i Öresund för att taga holländska örlogs- och kofferdiskepp samt för att tvinga konungen af Danmark att draga sin krigshär tillbaka till öarnes försvar. Några af de minsta skeppen skulle kryssa i Belten för att uppsnappa danska farkoster. För att få medel till folkets underhåll skulle Bornholm och andra öar brandskattas. Och slutligen skulle riksamiralen, om den holländska köpmansflottan, som under konvoj nyligen gått genom Sundet, seglat till Danzig eller Königsberg, eröfra hela denna flotta, ehuru dessa polska hamnar tillhörde en magt, med hvilken Sverige icke vore i krig.[849]
Ännu den 7 september hade ej flera än tretton stora och fem medelstora skepp kommit ut till Dalarö.[850] Konungen förlorade tålamodet och skref den 8 september till riksamiralen, att det gick konungen till sinnes, att, oaktadt så många löften om flottans utlöpande, dock ännu ingen effekt derå följde. Såsom sista resolution befalde konungen, att de skepp, som lågo vid Dalarö, skulle genast besättas med folk och gå till sjös, om det än ej blefve flera än tjugusju skepp. I öfvermorgon skulle konungen bege sig till Dalarö “att se, hvem den siste lär vara denna vår nådiga vilja att efterlefva".[851]
Den 11 september kom skeppet Kronan (1) ut till Dalarö. Samma dag reste riksamiralen dit från Stockholm, insteg följande dag på detta skepp och öfvertog högsta befälet. Konungen kom äfven till Dalarö d. 11 september, spisade följande dag middag hos riksamiralen och återvände på eftermiddagen.[852] Den 15 sept. skrifver konungen från Uppsala till riksamiralen, att han “för Guds skull“ icke låter uppehålla sig längre, utan går till sjös och d. 17 ytterligare, att som vinden i går blef god, så gör konungen riksamiralen ansvarig för den skada, som kan uppstå, derest han ej genast går till sjös.[851]
Ändtligen d. 18 september gingo 1:a och 3:e eskadrarne till Elfsnabben, men 2:a och 4:e följde efter först d. 2 och 3 oktober.[853] Den 28 sept. klagade riksamiralen från Elfsnabben, att den felande provianten ännu ej kommit ut till flottan, och den 1 oktober, att “det stränga motvädret“ ännu höll flottan qvar.[854]
Flottan bestod af följande skepp:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Kronan (1): riksamiralen, amirallöjtnant Johan Olofsson Berg, major Klas Ankarfjäll, tygmästaren Anders Spak (Gyllenspak), kapt. Per Gabrielsson | 128 | 730 |
| Solen (1): amirallöjtnant Hans Hansson Clerck, kapten Jakob Schütz | 70 | 419 |
| Draken (1): amirallöjtnant Arvid Björnram | 66 | 360 |
| Venus (1): major Hans Wachtmeister | 68 | 368 |
| Herkules (1): kommendör Klas Edenberg och kapten Kristian Dumbar | 54 | 214 |
| Neptunus (2): kapten Per Rosenholm | 44 | 198 |
| Sundsvall (2): kommendör Pål Rumpf | 32 | 124 |
| Nordstjernan (2) | 22 | 130 |
| Postiljon (3): kapten Jonas Gyllenadler | 20 | 84 |
| Enhorn (3): kapten Fredrik Coijet | 20 | 68 |
| Jernvågen (K) | 24 | 180 |
| Perlan (K): kapten Henrik Johansson Piper | 18 | 56 |
| Mjöhund (L) | 16 | 52 |
| Sjöman (L) | 10 | 28 |
| Kaparen (L) | 8 | 25 |
| Gripen (L) | 6 | 21 |
| 2:a eskadern: | ||
| Svärdet (1): amiralen Nils Brahe, amirallöjtnant Krister Boije till d. 14 okt. och derefter major Johan Creutz, dessutom kommendör Matts Mårtensson Dynkirck, kaptenerna Anders Homman och Olof Nortman | 90 | 620 |
| Viktoria (1): amirallöjtnant Johan Bär och kapten Elis Johansson | 74 | 380 |
| Jupiter (1): major Johan Creutz till d. 12 okt., derefter amirallöjtnant Jöran Barck | 70 | 360 |
| Hieronymus (1) | 70 | 360 |
| Vestervik (2): kapten Erik Persson Psilander | 40 | 147 |
| Hjorten (2) | 32 | 136 |
| Uttern (3): kommendör Karl Oxenstjerna | 30 | 74 |
| Hanö (3) | 12 | 42 |
| Solen (K): kapten Johan Bogman | 40 | 185 |
| S:t Maria (K): kapten Erik Andersson Boij (Gyldenboj) | 40 | 180 |
| Caritas (K) | 30 | 120 |
| Elefanten (L) | 20 | 62 |
| Måsen (L) | 6 | 20 |
| Sjöhästen (L) | 6 | 20 |
| Röda Hanen (L) | 6 | 20 |
| 3:e eskadern: | ||
| Nyckeln (1): amiral Klas Stjernsköld, major Gustaf Sparre, kommendör Bengt Larsson och kapten Anders Jakobsson | 84 | 419 |
| Äpplet (1): amirallöjtnant Jöran Barck till d. 13 okt., derefter amirallöjtnant Krister Boije | 90 | 410 |
| Wrangel (1): major Erik Sjöblad | 64 | 370 |
| Spes (2): kommendör Werner v. Rosenfelt | 48 | 201 |
| Wismar (2): kapten Anders Appelbom | 58 | 214 |
| Svenska Lejonet (2): kapten Petter Barck | 48 | 210 |
| Jägaren (3): löjtnant Gustaf Svinhufvud | 22 | 80 |
| Flygande Vargen (K): kapten Klas Wintz | 36 | 210 |
| Trumslagaren (K) | 32 | 120 |
| Konung David (K): kapten Henrik Prytz | 30 | 120 |
| Leoparden (K) | 20 | 81 |
| Fortuna (L) | 6 | 21 |
| Ekorren (L) | 6 | 21 |
| Konung David (L) | 6 | 21 |
| 4:e eskadern: | ||
| Merkurius (1): amiral Klas Uggla | 68 | 408 |
| Mars (1): amirallöjtnant Henrik Leijonfelt | 70 | 370 |
| Saturnus (1): major Johan Clerck | 66 | 360 |
| Cesar (1): major Arvid Hammarsköld | 54 | 170 |
| Carolus (1): kommendör Olof Eriksson Borg | 54 | 234 |
| Örnen (2): kapten Jöns Barkman | 40 | 130 |
| Fredrika Amalia (2): kapten Erik Rosenfelt | 34 | 132 |
| Abraham (2) | 30 | 136 |
| Salvator (K) | 30 | 136 |
| Constantia (K): kapten Jonas Bång | 30 | 120 |
| Saltsäcken (L) | 12 | 44 |
| Posthornet (L) | 6 | 21 |
| Råbocken (L) | 6 | 21 |
Dessutom åtta brännare. Flottan bestod således af sammanlagdt sextiosex fartyg, hvaraf sjutton stora, elfva medelstora och fem små örlogsskepp, elfva kofferdiskepp, fjorton bevärade lastdragare och åtta brännare. Bestyckningen utgjordes af 2,222 stycken och besättningen af 10,563 man, hvaraf 7,640 sjöfolk och 2,923 knektar.[855]
Den 8 oktober beordrade riksamiralen skeppen Nordstjernan (2) och Fredrika Amalia (2) att gå i sällskap och kunskapa åt Bornholm. De afseglade på morgonen d. 9 oktober, höllo sig under Öland d. 10 och under Bornholm d. 12 oktober, voro d. 17 i sigte af Libau, kommo d. 31 in vid Landsort och ankrade i Dalarö d. 3 november.[856]
Vinden, som hela tiden hållit sig på syd eller vest, gick d. 9 oktober i dagningen på nord. Riksamiralen gaf genast signal att gå till segels, men först kl. mellan 1 och 2 skedde affärden.[856] Det behöfdes nemligen minst åtta timmar att vinda upp ankaren på skeppen Kronan (1) och Svärdet (1). Dessutom voro besättningarne ovana och det trånga utrymmet på ankringsplatsen fördröjde äfven afseglingen.[857] Landsort passerades på qvällen. Under seglingen följande dag d. 10 var skeppet Jupiter (1) kl. 2 e. m. i sigte af Gotland och skulle just gå öfver stag i sitt amiralsskepp Svärdets (1) kölvatten, då skeppet Postiljon (3) kom med full fart för bogen. Som ingen af skeppscheferna, major Johan Creutz och kapten Jonas Gyllenadler, ville vika den ene för den andre, så hände att Jupiters (1) bogspröt strök af Postiljons (3) fock- och stormaster. Jupiter (1) miste ett stycke af sin gallion och skägget och kom till flottan vid Karlsöarne på natten. Postiljon (3) måste rädda sig till Visby och kom tillbaka till Dalarö i början af december.[858]
Riksamiralen hade i sitt d. 17 sept. utfärdade sejnbref för flottan föreskrifvit bland annat, att om flottan blifvit skingrad, när man kommit åtta à tio mil från Landsort, så skulle Karlsöarne eller Jungfrun, beroende på vinden, vara rendezvousplats.[859] Dessa öar ligga på samma breddgrad: Jungfrun mellan Öland och Oskarshamn samt Karlsöarne på Gotlands sydvestra kust, Lilla Karlsön 3,000 meter och Stora Karlson 6,500 meter från land. Afståndet mellan båda öarne är 500 meter. Öarne ligga i öppna sjön, utan skydd af någon skärgård, hvarför ankringsplatsen är vid pålands-vind ganska farlig. Icke desto mindre hade, som förut är nämdt, Karlsöarne blifvit bestämda till rendezvousplats af riksviceamiralen K. G. Wrangel år 1655 samt af amiral Klas Bjelkenstjerna 1656 och 1657. I maj och juni 1675 hade amiralitetskollegium beordrat skeppen Hjorten (2), Fredrika Amalia (2), Wismar (2) och Falken (2) att afvakta vidare order vid Karlsöarne.[860] Riksamiralen införde således ej någon nyhet, då kan bestämde dessa öar till eventuell rendezvousplats.
På f. m. d. 10 oktober hade flottan i anseende till den knappa vinden blifvit ganska spridd, så att då riksamiralen på Kronan (1), som var främst, kommit vid middagstiden på höjden af Ölands norra udde, omkring 85 minuter från Landsort, voro de sista skeppen i flottan blott på höjden af Gotlands norra udde. Flottans linie torde således hafva utgjort omkring 35 minuter. Riksamiralen ansåg derför att flottan var skingrad och borde samlas, men amirallöjtnant Johan Olofsson Berg (Bergenstjerna) på Kronan (1) “som hade direktion öfver segel och sättande på skeppet“, höll detta ej för behöfligt, utan rådde att man skulle gå öfver stag och lägga ut till sjös. Riksamiralen ville likväl följa sitt sejnbref och gaf Berg order att ankra vid Karlsöarne.[861] Kronan (1) ankrade kl. 3 e. m. mellan begge Karlsöarne på 28 famnar och de andra skeppen kommo småningom efter på eftermiddagen och qvällen. De flesta ankrade mellan båda öarne och de öfriga dels vid Lilla och dels vid Stora Karlsön. Vinden var N. O.[862]
Måndagen den 11 oktober kl. 7 f. m. gaf riksamiralen signal till flottan att fortsätta seglingen. Vid ankarets uppvindande på Kronan (1) hände att katthaken (“bohaken“) sprang, ankaret föll i sjön och tog 350 famnar tåg med sig. Riksamiralen lät då åter ankra för att upptaga hvad som förlorats. De flesta skeppen hade under tiden gått till segels, men återvände på eftermiddagen och qvällen, då de sågo att riksamiralen ej kom med. Blott 4:e eskadern under amiral Uggla var i sjön hela natten, hade följande dag känning af Ölands norra udde, men gick tillbaka och ankrade på qvällen d. 12 vid Lilla Karlsö. Sistnämnde dag skickades skeppen Neptunus (2) och Sundsvall (2) på kryssning åt Öland, från hvilken de kommo tillbaka d. 14 oktober.[862]
Den 13 oktober lade sig hela flottan under Lilla Karlsö på tolf famnar för att få bättre ankargrund. Den 14 fördes från många skepp de döda i land och begrafdes. Den 15 skickades skeppen Konung David (K) och Caritas (K) att kryssa åt Ölands södra udde; de kommo tillbaka följande dag.[863]
På förmiddagen d. 16 oktober kallades de högre officerarne till riksamiralen, hvilken frågade dem, hvad man skulle företaga sig, då vinden, som hela tiden blåst V. S. V., icke ville blifva gynnande, tiden gick och provianten förtärdes? Amiral Klas Uggla samt amirallöjtnanterna Johan Bär och Hans Hansson Clerck anhöllo att få dröja ännu några dagar med sitt svar under afvaktan på gynsam vind.[864] Efter middagen gick vinden på N. t. O. med stark storm, som varade ett helt dygn. Skeppet Elefanten (L) kom i drift och tog af fockmasten först på skeppet Merkurius (1), som blef “nära caputt“, och sedan på Draken (1). Derefter dref Elefanten (L) på fasta landet och gick i två delar. Krejaren Saltsäcken slogs äfven sönder mot en klippa vid land. Amirallöjtnant Jöran Barck, som före stormens utbrott gått till segels med Jupiter (1) för att segla hem, sökte förgäfves att komma tillbaka och ankra, ty “intet tåg höll“, så “han dref till sjös i mörkret, ingen vet hvart.“ Många af skeppen förlorade sina master, ankare och espingar.[863]
Den 17 okt. upphörde stormen. På morgonen följande
dag kallade riksamiralen alla cheferna till sig för att hålla
rådslag. Och nu tillstyrkte alla att vända hem med flottan.
Derför anfördes fyra skäl:
att skeppen Jupiter (1), Elefanten (L) och Saltsäcken (L)
förlorats samt Merkurius (1) och Draken (1) blifvit “mastlösa“;
att sjukdomen så inrotat sig på flottan, att intet skepp
hade mindre än femtio à sextio sjuka, men några ett à två
hundra;
att kosten ombord ej var tillräcklig, emedan man ej fått,
såsom förordnadt var, två månaders proviant vid
afseglingen; och
att man vid den sena årstiden ej hade annat att vänta
än storm och oväder.[865]
Detta votum bestyrktes genom egenhändiga underskrifter:
för 1:a eskadern af amirallöjtnanterna Johan Olofsson
Berg och Hans Hansson Clerck, tygmästaren Anders Spak
samt majorerna Hans Wachtmeister och Klas Ankarfjäll.
för 2:a eskadern af amiralen Nils Brahe, amirallöjtnanten
Johan Bär och kommendör Karl Oxenstjerna;
för 3:e eskadern af amiral Klas Stjernsköld,
amirallöjtnant Krister Boije, major Gustaf Sparre, kommendörerna
Bengt Larsson och Werner von Rosenfelt samt kaptenerna
Anders Jakobsson och Anders Appelbom;
för 4:e eskadern af amiral Klas Uggla å egna och
eskaderns samtliga officerares vägnar.[866]
Med anledning häraf resolverade riksamiralen, att hvar och en skulle göra sitt bästa att salvera sitt skepp och söka svenska skären, när vinden medgåfve. Dock beordrades major Erik Sjöblad att gå till sjös med skeppen Wrangel (1), Venus (1), Spes (2), Hjorten (2), Svenska Lejonet (2), Sundsvall (2), Jernvågen (K) och Caritas (K) samt fyra bojorter och två brännare för att söka upp den holländska kofferdiflottan och de fyra konvojer, som gått åt Danzig och Königsberg. Sjöblad afseglade d. 21 okt. åt Ölands södra udde och Utklippan, men råkade d. 23—28 oktober ut för ett mycket svårt väder, storm och snöyra, så att han tog vägen hem och kom in i Elfsnabben d. 30 oktober.[867]
På eftermiddagen d. 19 okt. gingo skeppen Kronan (1), Viktoria (1) och Saturnus (1) till segels, men voro ännu dagen derpå på morgonen i närheten af Karlsöarne. Den 20 afseglade hela flottan med undantag af major Sjöblads skepp samt Merkurius (1), Abraham (2) och Konung David (K), hvilka skulle uppfiska de ankaren, som flottan förlorat. På aftonen d. 21 kom flottan till Elfsnabben och dagen derpå till Dalarö. Dit kommo äfven Merkurius (1) och Abraham (2) d. 22 oktober. Den 24 kom skeppet Jupiter ur sjön till Dalarö och d. 31 okt. Konung David (K).[867]
Strax efter ankomsten till Dalarö erhöll riksamiralen ett bref från konungen i Kungsör, hvari han säger sig för några dagar sedan fått bref om arméns i Pommern dåliga tillstånd och att den måst retirera till ön Rügen i afvaktan på förlossning. “Detta hade flottan kunnat hjelpa, så framt I hade högre skattat fäderneslandets bästa och välfärd än edra egna privata konsiderationer och velat hellre gå med heder på fienden, än så nesligt, som nu skett är, vända tillbaka, hvarigenom våra vapens reputation prostitueras för hela verlden och förlusten af våra tyska provinser blir viss. Haden I efterlefvat eder instruktion, haden I varit ursäktad, om olycka skett. För det fyra eller fem skepp af oväder blifva skadade, törs ej hela flottan gå i sjön, utan sökt hamn och likväl sändes åtta eller nio skepp åstad att blifva ett säkert rof för fienden. Således bevisen I att både mod och råd felas“.[868] Förutsägelsen om tyska provinsernas förlust besannades snart, ty af de få fasta platser, Sverige egde qvar på andra sidan södra Östersjön, förlorades Wolgast d. 10 november och Wismar d. 13 december. Med Wismar föll äfven skeppet Falken (2) i danskarnes händer.[869]
Ofvan[870] är redogjordt för den undersökning, som anstäldes med anledning af flottans fruktlösa expedition samt den på grund deraf meddelade dom.
I Göteborg lågo vid årets början konvojskeppen Amarant (2) och Andromeda (2). I slutet af april beordrades kommendör Mårten Ankarhjelm att segla med det förra ut på kryssning i Kattegatt för att uppbringa brandenburgska och holländska kapare.[871] Han kom dock icke af från Göteborg förr än d. 25 maj, fick d. 31 en kapare i sigte, som han förgäfves jagade två dagar, och gick sedan in till Marstrand att få vatten. Den 10 juni låg han vid Vinga och d. 30 å Riföfjorden (Ny Elfsborgsfjorden).[872] I slutet af juni beordrades han att gå in till Göteborg och jemte Amarant (2) äfven taga Andromeda (2) ut på kryssning samt uppbringa alla holländska skepp, han kunde komma öfver.[873] På grund af bristande proviant kunde han dock icke afsegla från Göteborg förr än d. 31 augusti. Han lade sig vid Ny Elfsborg och rapporterade d. 15 september att fem danska örlogsskepp hade varit vid Vinga och rekognoscerat.[874] Dessa hade under amiral Markuor Rodsten seglat från Köpenhamn d. 6 sept., men torde snart hafva vändt tillbaka.[875]
Åren 1675—1676.Konungens nyss anförda straffbref af d. 24 oktober 1675 till riksamiralen afslutades med föreskrift, att de bäst ekiperade och beseglade skeppen i Dalarö skulle åter gå till sjös. De skulle förses med friskt folk och tillräcklig proviant från de andra skeppen och ställas under befäl af amiral Klas Uggla. Han skulle uppsöka och förena sig med major Erik Sjöblads skepp samt tillintetgöra den fiendtliga flottan. Derefter skulle han öfverföra de “i pant“ på Rügen stående trupperna till Skåne eller Kalmar.[876]
Amiral Uggla hade återkommit sjuk till Dalarö och fått d. 23 oktober permission af riksamiralen att bege sig till sitt hem i Stockholm.[877] Så började de tidsödande förhören om orsakerna till flottans återkomst.[878] Något omedelbart utlöpande för Uggla kom således ej i fråga, i synnerhet efter Sjöblads återkomst till Elfsnabben d. 30 oktober. Men d. 13 nov. ansåg konungen att Uggla borde vara färdig och befalde honom att först och främst undsätta den af danskarne belägrade staden Wismar, sedan utföra den i riksamiralens hemliga instruktion omförmälda transporten på Pommern och slutligen kryssa i Stora Belt att hindra konungen af Danmark att komma öfver till Seland med någon större truppstyrka.[879] Derefter följde under tiden till d. 10 december ej mindre än fem påminnelsebref från konungen till Uggla att utan dröjsmål gå till sjös.[876] Uggla var äfven sjelf angelägen att komma ut. Men det fattades folk och proviant. Dessutom ansåg amiralitetskollegium Ugglas styrka, tjugusex skepp, vara för liten att möta holländska flottan, som äfven att den sena årstiden gjorde expeditionen allt för äfventyrlig.[880]
Så gick tiden och Wismar föll. Vid underrättelsen härom skref konungen till Uggla, att han detta oaktadt skulle gå till sjös och segla till Stralsund för att undsätta denna stad med salt och proviant.[881] Uggla inkallades i rådet d. 3 januari 1676 och förklarade sig vara färdig att med det snaraste gå till sjös.[882] Sedan han ytterligare fått vänta på bristande utredning, kom han ändtligen d. 11 januari ut till skeppen i Dalarö. Men nu blef det kallt och d. 14 januari rapporterade Uggla, att han icke kunde gå till sjös för is.[883] Han fick derför följande dag befallning af rådet att införa folket till Stockholm och lemna blott nödig vintervakt qvar på skeppen.[884]
Emellertid anstäldes en undersökning af isen. Det befans då, att isen låg blott delvis från Dalarö till Landsort och att sjön der utanför var ren. På förslag af hofrådet Erik Lindsköld beslöt rådet d. 25 januari, att en ränna skulle sågas genom isen, så att Uggla kunde komma ut med sina skepp.[885] Arbetet sattes genast i gång med biträde af uppbådad allmoge och d. 7 febr. lyckades Uggla att med biträde af kommendör Pål Rumpf få skeppen genom isen ut till Elfsnabben.[886] Till antalet voro de åtta, nemligen Isabella (3), Enhorn (3), S:a Maria (K), Leoparden (K), Jernvågen (K), Konung David (K), Constantia (K) och Caritas (K) jemte en bojort och en galiot. Skeppet S:a Maria (K) var störst och förde 50 stycken, de öfriga 20 à 30.[887]
Nu infann sig emellertid kölden på allvar och stark is lade sig ända ut till sjös. Uggla befaldes lägga skeppen i vinterläge och bege sig tillbaka till Stockholm.[888] Den 10 mars rapporterade Pål Rumpf, som hade befälet öfver vintervakten på skeppen, att två kofferdiskepp kommit in från sjön, så att sjöfarten var öppen.[886] Den 14 mars befalde amiralitetskollegium att skeppen skulle föras tillbaka till Dalarö.[889]
År 1676.I början af april skickades kapten Henrik Mattsson Prytz ut på kryssning med skeppen Enhorn (3) och Konung David (K). Han skulle först gå att kunskapa mellan Öland och Gotland och sedan åt Kurlands och Livlands farvatten att uppbringa kapare. Efter fjorton dagars kryssning skulle han vända hem.[890] Den 26 april hade han kommit tillbaka, utan att hafva sett några fiendtliga skepp.[891]
Ett liknande uppdrag fick äfven kommendör Pål Rumpf. Han skulle med tvänne af amiral Ugglas skepp i Elfsnabben, Constantia (K) och Caritas (K), gå på kunskap åt Bornholm och sedan åt Gotland och Livland att uppbringa danska och brandenburgska fartyg och kapare. Efter trenne veckor skulle han segla tillbaka.[892] Emellertid hade en dansk eskader af sex stora, fyra medelstora och tre små skepp jemte några mindre farkoster under amiral Niels Juel lemnat Köpenhamn d. 30 mars och försökt en landstigning på Rügen.[893] Sedan denna blifvit afslagen, seglade Juel derifrån och mötte d. 23 april kommendör Rumpfs båda skepp vid ön Utlängan å Blekinge sydöstra kust. Dessa varpade sig in åt fasta landet innanför ön, stuckos i brand af besättningarne, som räddade sig i land och begåfvo sig till hufvudflottan i Kalmar.[894] Constantia (K) brann upp, men å Caritas (K) släcktes elden af danskarne, hvilka sedan använde detta skepp i sin flotta.[895]
Amiral Juel fortsatte sin kurs till Gotland och landsteg vid Klintehamn d. 29 april. Ön gaf sig utan motstånd. Den 1 maj föll Visby, hvarefter danskarne behöllo Gotland till krigets slut. Då Juel fick underrättelse om den svenska hufvudflottans förestående utsegling, lemnade han Visby d. 4 maj, men måste på grund af hårdt väder ligga under Karlsöarne till d. 16 maj. Derifrån seglade han åt Bornholm och fick förstärkning af åtta holländska skepp under schoutbynachten Filip Allemonde och fyra stora danska skepp under amiral Jens Rodsten, så att Juels flotta utgjorde tillhopa tjugusex skepp. Med denna kryssade han mellan Skåne och Rügen, då han d. 25 maj anträffades af svenska flottan.[896]
I början af april befalde konungen att hufvudflottan skulle afsegla senast d. 15 i samma månad; “och som intet sådant hopp finnes om riksamiralens fullkomliga restitution till sina förra krafter“, så anförtroddes riksrådet och amiralen Lorentz Creutz befälet öfver hela flottan. Denna skulle fördelas på fyra “esquadrer“, den 1:a under Creutz, den 2:a under amiral Klas Uggla, den 3:e under amiral Johan Bär och den 4:e under amiral Johan Olofsson Bergenstjerna.[897] Flottan provianterades d. 4 och 5 april.[898] Den 8 april erhöll Creutz sin instruktion. Så snart flottan blifvit samlad i Dalarö, skulle han gå att uppsöka och angripa danska flottan, innan hon fått tillfälle att förena sig med de från Holland väntade skeppen. Sedan fiendtliga flottan blifvit oskadliggjord, skulle Creutz öfverföra ett par tusen knektar jemte spanmål till fältmarskalken grefve Otto Vilhelm von Königsmark i Pommern.[899]
Den 26 april begaf sig Creutz ut till Dalarö, dit större delen af flottan då hade kommit från Stockholm.[900] Han afseglade d. 4 maj till Elfsnabben.[901] Der blef han qvarhållen af en ihållande motvind till d. 19 maj, då han gick till sjös.[902]
Flottan bestod af:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Kronan (1): amiral Lorens Creutz, amirallöjtnant Arvid Björnram från d. 21⁄5, tygmäst. Anders Gyllenspak, major Klas Ankarfjäll, kaptenerna Kristian Dumbar, Per Gabrielsson och Anders Mattsson Brobeck, artillerikapten Lars Månsson Torsk, amiralitetsmedikus Peter Schallerus Gripenflycht och öfversten vid armén Stegman | 124 | 842 |
| Solen (1): amirallöjtnant Hans Hansson Clerck och kapten Vilhelm Hansson Gyllenskepp | 74 | 465 |
| Wrangel (1): major Gustaf Horn och kapt. Anders Hysing | 60 | 392 |
| Draken (1): major Gustaf Sparre och kapt. Magnus Svensson | 66 | 386 |
| Herkules (1): kommendör Klas Edenberg och kapten Klas Kristoffer Wernich | 56 | 254 |
| Neptunus (2): kapten Didrik Grönvall | 44 | 208 |
| Maria (2): kapten Erik Boij (Gyldenboj) | 44 | 189 |
| Fenix (2): kapten Johan Welamsson | 36 | 148 |
| Sundsvall (2): kapten Pål Qvickelberg | 32 | 144 |
| Enhorn (3): löjtnant Bengt Blomster | 16 | 50 |
| Perlan (K): kapten Henrik Piper | 28 | 90 |
| Trebröder (L) | 12 | 35 |
| Mjöhund (L) | 10 | 35 |
| Sjöhästen (L) | 8 | 26 |
| Jakob (3), brännare | — | 25 |
| Svan (3), d:o | — | 21 |
| 2:a eskadern: | ||
| Svärdet (1): amiral Klas Uggla, kommendör Anders Homman, kaptenerna Olof Nortman och Jakob Fix, artillerikaptenen Jonas Triangel, majoren vid armén Axel Bjelkenstjerna | 94 | 670 |
| Mars (1): amirallöjtnant Arvid Björnram till d. 20⁄5, kommendör Fredrik Ewert Taube, kapten Jonas Gyllenadler | 72 | 416 |
| Merkurius (1): major Johan Creutz, kapten Harald Appelbom | 64 | 424 |
| Hieronymus (1): kommendör Matts Dynkirch och kapten Ludvig Briant | 64 | 410 |
| Svenska Lejonet (2): kapten Baltzar Fredrik Coijet | 48 | 221 |
| Göteborg (2): kapten William Lee | 48 | 218 |
| Fredrika Amalia (2): kapt. Erik Rosenfelt | 34 | 171 |
| Uttern (3): kapten Anders Berg | 24 | 71 |
| Flygande Vargen (K): kapten Klas Wintz | 44 | 173 |
| Jernvågen (K): kapten Henrik Sperling | 24 | 180 |
| Ekorren (L) | 12 | 29 |
| Posthornet (L) | 8 | 22 |
| Råbocken (L) | 8 | 22 |
| Rödkritan (K), brännare | — | 22 |
| Dufvan (K), d:o | — | 15 |
| 3:e eskadern: | ||
| Nyckeln (1): amiral Johan Bär, kommendör Anders Jakobsson och kapt. Jonas Bång | 84 | 445 |
| Äpplet (1): amirallöjtnant Krister Boije till d. 29⁄5, kommendör Olof Eriksson Borg fr. d. 21⁄5, kaptenerna Elias Johansson och Ewert Haas | 86 | 453 |
| Saturnus (1): major Johan Clerck, kapten Johan Ehrencrantz | 64 | 376 |
| Cesar (1): major Arvid Hammarsköld, kapten Erik Persson Psilander | 60 | 247 |
| Wismar (2): kapten Anders Appelbom | 54 | 222 |
| Riga (2): kapten Hans Ekelöf | 54 | 222 |
| Hjorten (2): Klas Slatte | 36 | 142 |
| Solen (K): kapten Johan Bogman | 54 | 193 |
| Salvator (K): kapten Mårten Olofsson | 30 | 147 |
| Gripen (L) | 8 | 34 |
| Sjöman (L) | 8 | 16 |
| Leoparden (K): brännare | — | 48 |
| Postiljon (3), d:o | — | 29 |
| 4:e eskadern: | ||
| Viktoria (1): amiral Johan Olofsson Bergenstjerna, död d. 20⁄5, hvarefter eskadern fördelades på de andra; major Olof Andersson Berg | 80 | 471 |
| Venus (1) amirallöjtnant Hans Wachtmeister och kapten Nils Eriksson Wrång | 64 | 408 |
| Jupiter (1): major Werner von Rosenfelt och kapten Lars Liljencrantz | 70 | 396 |
| Carolus (1): kommendör Olof Eriksson Borg till d. 21⁄5, kapten Hans Karlsson | 60 | 247 |
| Spes (2): kapten Jörgen Taube | 48 | 215 |
| Abraham (2): kapten Gustaf Svinhufvud | 44 | 145 |
| Nordstjernan (2): kapten Henrik Erlandsson | 28 | 145 |
| Trumslagaren (K): kapten Anders Barcklein | 34 | 129 |
| Konung David (K): kapten Henrik Mattsson Prytz | 32 | 152 |
| Elisabet (K) | 12 | 46 |
| Fortuna (L) | 12 | 29 |
| Konung David (L) | 10 | 29 |
| Måsen (L) | 8 | 31 |
| Jägaren (3), brännare | — | 12 |
| Didrik (K), d:o | — | 18 |
således tillhopa trettiotvå örlogsskepp, hvaraf sjutton stora, tretton medelstora och två små, dessutom åtta kofferdiskepp, elfva bevärade lastdragare och åtta brännare. Flottan förde 2,194 stycken och hade en besättning af 11,421 man, hvaraf 8,301 sjöfolk och 3,120 knektar.[903]
Flottan hade knappt kommit utanför Landsort förr än amiralen för 4:e eskadern Johan Bergenstjerna insjuknade och afled d. 20 maj efter sexton timmars sjukdom. Amiral Creutz upplöste då hans eskader och uppdelade den på de andra. Amirallöjtnanten Hans Wachtmeister förordnades till vice amiral i 2:a eskadern och amirallöjtnant Arvid Björnram flyttades till skeppet Kronan (1).[904]
Slaget mellan Bornholm och Rügen d. 25 och 26 maj. Creutz hade d. 25 maj kommit mellan Sandhammar och Bornholm, då han kl. 6 f. m. fick i sydvest sigte på amiral Juels ofvannämnda flotta. Juel, som var underlägsen, ville ej mottaga den af Creutz erbjudna striden, utan retirerade åt Rügen.[905] Svenska flottan följde efter, men som det hela dagen var vackert väder och lugnt, så kunde man ej komma åt fienden förrän mot aftonen, då det begynte blåsa. Han blef då upphunnen under Jasmund på nordöstra Rügen och skottvexlingen började genast. Men som inga speciella order blifvit utdelade till hvarje skepp, så blef svenska flottan i sin första vändning något skingrad och råkade i oordning, så att fienden vid sin vändning gick igenom svenska flottan och afskar från henne några af småfartygen. Det var nu midnatt och flottorna skildes, men hade hvarandra i sigte.[906]
Morgonen derpå kl. 7 gick Creutz åter till anfall med Ugglas eskader i têten. Vinden var S. S. O. Flottorna lade nu flera gånger öfver, derunder beskjutande hvarandra. Bland annat inträffade då att den “holländske amiralen[907] kom seglandes upp mot Kronan, men vi gåfvo honom fram i bogen ett par brafva skott med stångkulor, så att galion gick alldeles sönder, sedan på sidan af hela laget och sist i aktern, att man kunde köra med häst och vagn derigenom, hvarmed holländske amiralen fått så mycket han behöfde, drejade undan, tog ned flaggan och lade sig på lä, der han sedan låg hela slaget igenom“.[908] Emellertid sökte icke svenska flottan, som hade lofven, att äntra något skepp, så att bataljen inskränkte sig till en artilleristrid. Sedan denna fortfarit framåt kl. 4 e. m., drog sig amiral Juel undan åt Öresund.[909] Han förföljdes af Kronan (1) med Draken (1) på ena och Jupiter (1) på andra sidan samt amiral Uggla med sin eskader. Alla andra voro efter och i lä. Men med så liten styrka kunde Creutz icke taga några af fiendens skepp, utan de kommo alla undan till Falsterbo-ref, der de ankrade 21⁄2 mil från Dragör. Detta skulle dock icke hafva skett, om alla officerarne lydit order och följt signalerna.[910]
Såsom den mest felaktige ansågs amirallöjtnant Krister Boije på Äpplet (1). Han bestraffades genast med förlust af befäl och lön. I hans ställe nämnde konungen major Gustaf Horn till amirallöjtnant.[911] För öfrigt ansågos amirallöjtnant Johan Bär på Nyckeln (1), amiral Creutz son major Johan Creutz på Merkurius (1), major Johan Clerck på Saturnus (1) och major Olof Andersson Berg på Viktoria (1) hafva varit de mest försumliga.[912] Anledningen till att fiendtliga flottan lyckades undkomma var egentligen den, att “ingen ordning hölls och allt gick till i största konfusion; order gåfvos visserligen ut, men förändrades ofta och efterlefdes icke, utan hvar och en amiral disponerade såsom han ville, somliga af sekunderna följde sina esquadroner, somliga icke“.[913] Om amiral Creutz sjelf fäller tygmästaren Anders Gyllenspak det omdöme, att han ville mycket väl och gjorde sitt bästa i allt efter sitt yttersta förstånd, men han hade i en del officerare dåliga rådgifvare, af hvilka en hvar ville disponera efter sitt hufvud, “deraf största olycka och desorder förorsakades“.[914]
Förlusten utgjordes blott af bojorten Konung David och brännaren Leoparden (K). Denna senare fick stora stången och förmärsrån afskjutna under Bornholm d. 25 maj, så att han måste hålla undan och reparera. Då han dagen derpå sökte svenska flottan, blef han anfallen af två skepp och gaf sig efter en skarp fäktning.[915]
Under tiden hade holländske amiralen Cornelius Tromp kommit till Köpenhamn med några flera holländska skepp. Han hade blifvit löst från sin holländska trohetsed och antogs nu i dansk tjenst såsom generalamiral och högste befälhafvare öfver flottan. Med fem danska och fyra holländska skepp stötte han d. 27 maj till Niels Juels flotta mellan Stevn och Falsterbo och tog befälet öfver hela flottan. Denna bestod då af nitton stora, tolf medelstora och fyra små skepp, fem brännare och sex farkoster, bevärade med tillhopa 1,727 stycken. Tromp förde corps de bataille, amiral Niels Juel avantgardet och amiral Filip Allemonde arriergardet.[916]
På qvällen d. 26 maj kom svenska flottan till redden för Trelleborg och låg derutanför till d. 29 maj. Den 27 kom konung Karl till Trelleborg. Amiral Creutz skickade till honom amiral Klas Uggla och amirallöjtnant Gustaf Horn för erhållande af order. Som man ansåg att en strid med den förstärkta flottan borde undvikas i det trånga farvattnet vid Falsterbo, befalde konungen Creutz genom Uggla och Horn att låta flottan söka “svenska skären“ och der upptaga striden ånyo om fienden följde efter.[917]
Slaget vid Öland d. 1 juni. Vid dagens inbrott d. 30 maj gick Creutz till sjös från Trelleborgs redd och styrde österut. Samtidigt lättade den förenade flottan vid Falsterbo och tog samma kurs.[918] Sålunda fortsatte de båda flottorna sin segling denna och följande dag. Den 1 juni började vinden blåsa starkt från SV.[919] och friskade allt mera uti, då man kl. 8 f. m. fick känning af Ölands södra udde. Amiral Uggla gick i têten med sin eskader. Derefter kom amiral Creutz på Kronan (1). Kursen sattes öster om Öland och så nära land, som styrmännen tordes. Fienden, som med forcerade segel kom dikt efter, gick närmare land, så att många af fiendens skepp kommo mellan landet och svenska flottan och fingo således lofven. Emellertid fortsattes kursen NNO. Den vanliga berättelsen att Kronan (1) nu anfölls af en brännare och börjat skottvexla med fienden, är icke sann. Amiral Creutz, som en stund varit under däck att intaga sin måltid, kom kl. mellan 12 och 1 e. m. åter upp på skansen, der amirallöjtnant Björnram, tygmästaren Gyllenspak, major Ankarfjäll m. fl. officerare befunno sig. Kronan (1) var då midt för Hulterstads kyrka på Ölands östra kust, omkring tre mil från södra udden. Just som Creutz kom upp, sköt amiral Uggla ett skott till signal för flottan att vända, såsom Creutz trodde. Han utbrast derför: “Hvar sju tusan vill Uggla taga vägen“? och befalde att ett skott skulle likaledes skjutas och att Kronan (1) skulle vända.[920] Ett så sjelfrådigt tilltag kan likväl ej läggas Uggla till last. Kommendör Anders Homman och kapten Olof Nortman, båda på Ugglas skepp Svärdet (1), protesterade mot denna uppfattning och förklarade att Uggla lät skjuta ett skott från bogen till tecken för dem af hans eskader, som voro förut, att “de skulle intet löpa längre“.[921] Det var således en ödesdiger missuppfattning af Creutz, som förmådde honom att kommendera vändningen.[922]
Så snart Creutz gifvit denna order skyndade tygmästaren Gyllenspak ned under däck och befalde artillerikapten Lars Torsk att taga in understa lagets stycken, som stodo ute i babord akter om stormasten. Gyllenspak hade likväl knappt hunnit ned, förr än Kronan (1) gick öfver och alla styckena, som förut varit i lofvart, kommo nu i lä med mynningarne i sjön. Oaktadt strängt arbete kunde man likväl ej få in dem, ty styckena voro trettiosex- och tjuguåtta-pundiga och skeppet låg så mycket öfver, att styckena stodo nästan upp och ned. Gyllenspak rusade då upp på skansen, der Creutz, Björnram och Ankarfjäll, stodo, och bad “för Guds skull“ att de ville stryka segel och lofva, men ingen svarade honom. Han sprang då till stora märsefall att låta löpa stora märsseglet. Medan han arbetade dermed kom en “grufvelig hård iling“ och skeppet föll platt på babordssidan, så att seglen och masterna lågo långs med vattnet.[923] Detta kom genom luckorna in i hålskeppet och på samma gång kom elden lös i krutkistan, som stod i storluckan. Styrbordssidan af skeppet med master och öfre kajutan sprängdes i luften och skeppet gick till botten. Af det stora skeppets besättning, 842 man, räddades blott tygmästaren Anders Gyllenspak, majoren vid Vesterbottens regemente Anders Sparrfeldt och kaptenen vid samma regemente Rosenberg, två trumpetare, fjorton båtsmän och tjugutvå knektar.[924] De upptogos ur vattnet kl. mellan 7 och 9 på qvällen af espingar från skeppen Saturnus (1) och Nordstjernan (2) och fördes i land på Öland. Men major Sparrfeldt hade kastats i luften öfver två skepp och fallit oskadad ned i det tredjes segel.[925]
Så snart Kronan (1) började vända, lät amiral Klas Uggla på Svärdet (1) skjuta ett skott akterut till sin eskader, att äfven den skulle vända. “Rätt som vi“ (på Svärdet) “voro uti vändningen ropade folket: Se Kronan går kull! Derför, när vi kommo efter i en linea, måste vi rumpa om, eljest hade vi kommit på vraket“.[926] Efter denna nödtvungna vändning undan vind (s. k. kovändning), “hvaraf sedan följde hela konfusionen“,[927] gaf Uggla order åt styrmannen att sakta farten, så “att de andra skeppen kunde komma efter, men då kom fiendens flotta emellan, så att somliga kommo i lofvart och somliga i lä och gjorde ingenting, utan lågo och sågo på“.[928] Flottan ansattes nu hårdt af fienden, Venus (1) och Solen (1) fingo sina storstänger afskjutna och blefvo redlösa, Merkurius (1) blef läck, under det Mars (1) m. fl. skepp, hotade af brännare, lågo i den hårda stormen och drefvo i röken.[929] Men Uggla gick rakt mot fienden, hvarvid han understöddes blott af skeppen Hieronymus (1), Neptunus (2) och Jernvågen (K). Han anfölls genast af amiral Tromp på Christianus Qvintus (86 stycken), Tromps viceamiral Jens Rodsten på Tre Løver (60 stycken) och amiral Niels Juel på Churprindsen (76 stycken.) Efter en och en half timmes skarpt fäktande sköts stormasten på Svärdet (1) öfverbord och Uggla strök sin flagga för Tromp. Denne hade just satt ut sin slup att hemta Uggla till sitt skepp, då en holländsk brännare kom till och antände Svärdet (1).[930] “Och ehuru de fiendtliga amiralerna ropade åt honom att gå undan och icke sticka skeppet i brand, så aktade han det intet, hvilket vi ock hellre sågo, än att fienden skulle blifva ett så kosteligt skepp mägtigt och dermed triumfera i Köpenhamn. Vi hade ock väl kunnat släcka elden i skeppet, men Uggla ville det inte. Jag“ (kapten Olof Nortman) “bad honom att kasta ned en lucka att salvera sig på, men det ville han heller icke, utan skrifvaren satte sig derpå och blef derigenom salverad. Sedan, då jag sprang i sjön, sprang han efter mig och såg jag honom hänga med armarne på vraket, men kunde dock icke blifva bergad“.[931] Detta skedde omkring kl. 6 på aftonen.[932] Af den 670 man starka besättningen räddades af fienden kommendör Anders Homman, kapten Olof Nortman, en skrifvare, kapten Ekegren och fänrik Nils Posse, båda vid östgöta infanteri samt fyratiosex gemene.[933] Skeppet Neptunus (2), som låg bredvid Svärdet (1), när krutkammaren sprang, stred ännu i två timmar derefter tills det öfvermannades af holländska skeppet Gideon.[934] Skeppet Jernvågen (K) eröfrades af danska skeppet Anna Sophia. Hieronymus (1), “illa skjutet till master, tackel och tyg“, lyckades omkring kl. 8 e. m. komma undan i lä genom fem fiendtliga skepp.[935]
Utan att deltaga i någon strid flydde skeppen Herkules (1), Wismar (2), Fenix (2) och Uttern (3) genast efter skeppet Kronans (1) förolyckande genom Sandhamns-leden till Dalarö.[936] Men efter Svärdets (1) brand blef flykten allmän. De flesta togo kosan åt Landsort och ankrade på qvällen d. 2 juni i Dalarö.[937] Skeppen Draken (1), Wrangel (1) och brännaren Jakob (3) inkommo till Kalmarsund d. 3 juni.[938] Kort efter kommo ock skeppen Postiljon (3) och Trumslagaren dit.[939] Skeppet Solen (K) räddade sig in till Vestervik, låg der sedan och reparerade och kom d. 1 oktober till Dalarö.[940] Brännaren Rödkritan (K), som var dålig seglare, kom efter i flottan och höll på att tagas af kapare, men löjtnanten satt eld på den och räddade sig med besättningen.[941]
Den olyckliga utgången af striden vid Öland ändrade med ens hela situationen och omkastade de gamla motståndarnes roller. I sista kriget hade svenskarne i skydd af sin flotta förlagt krigsskådeplatsen till de danska öarne. Nu mera var detta icke möjligt. I stället blef det danskarne, som öfverflyttade kriget på svensk mark, i det de gingo att anfalla Skåne.
Den 19 juni var den dansk-holländska flottan åter samlad i Kjögebugt och Kristian V utförde nu sin plan att infalla i Skåne med 16,000 man. Tromp seglade till Ystad och intog denna stad d. 27 juni med manskap från flottan.[942]
Skeppet Äpplet (1) sökte liksom de andra svenska skären, passerade Landsort kl. 4 e. m. d. 2 juni och ankrade på qvällen i Dalarö. Dagen derpå kommo riksamiralen Stenbock och amiralen grefve Nils Brahe ut till Dalarö, då förankringen ändrades, så att vid Dalarö skans förtöjdes skeppen Äpplet (1) och Jupiter (1) “sydost ut“" samt Viktoria (1) och Fredrika Amalia (2) “nordvest ut“. Den 5 juni blåste en sydvest med storm, som syntes blifva farlig för Äpplet (1). “Commendeurer“ på skeppet voro amirallöjtnanten Krister Boije, kommendör Olof Eriksson Borg och kapten Elias Johansson. Den förstnämnde hade, som förut är nämndt, blifvit i Trelleborg fråntagen befälet, så att han var ombord såsom passagerare. Kommendör Borg befalde, att till skeppets säkerhet skulle ännu ett ankare föras ut, och lemnade derpå skeppet. Hans befallning blef icke i tid utförd. Kapten Elias Johansson var sjuk. Yngre kapten ombord var Ewert Haas, som från amiralitetsgevaldiger blef underlöjtnant 1675 och kapten d. 21 april 1676. På denna föga bepröfvade kapten hvilade nu ansvaret för skeppets säkerhet. “Till honom kom efter en stund styrmannen och sade: Vi måste taga lodlinan och försöka huru djupt här är, om skeppet utan skada i denna storm ligga kan. Då försöktes och vardt fyra famnar. Då sade styrman: Herr kapten, vi måste vinda vårt ankar något och fira på våra kablar att vi falla litet bättre neder. Då kapten Haas svarade: Det må vi göra. Och till största olycka hissade inte bättre ankaret, än att kablarne, som voro fastgjorda i land, sprungo af och skeppet således uti den stora stormen kom uppå grund att stöta, vardt läck och omsider gick till grund“.[943] Skeppet låg förtöjdt med aktern mot land under skansen på sydöstra sidan af den lilla Skansholmen. Då man nu började vinda på ankaret, släppte det. Förtöjningarne i land frestades då så hårdt, att de sprungo och skeppet kom af den starka sydvesten i drift. Det dref 630 meter i nordost till en liten kobbe omkring 70 meter från södra spetsen af Aspö. Der slog sidan mot en utskjutande undervattensklippa. Amirallöjtnanten Krister Boije säger i sin journal, att skeppet dref på klippan, vattnet började sqvala in i krutkammaren och oaktadt man pumpade med fyra pumpar, tog vattnet öfverhand. Fören började sjunka och vattnet kom in genom nedra öfverloppet, hvarpå skeppet lade sig på sida och sjönk.[944] Detta skedde vid södra kanten af kobben, sedan kallad Äpplet. Större delen af besättningen räddades. Kapten Haas och styrmannen insattes i arrest. Den förre frigafs visserligen efter ett halft år, men entledigades ur tjensten med år 1677.[945]
Äfven detta års händelser till sjös skulle rättsligen undersökas. Konungen skref d. 13 juni till rådet i Stockholm, att samma kommissorialrätt, som d. 6 mars blifvit förordnad att ransaka om fjolårets fruktlösa expedition,[946] skulle tillika undersöka sjöofficerarnes förhållande i de två sista bataljerna och om skeppet Äpplets (1) förolyckande. Rätten skulle döma efter sjö- och krigsartiklarne, “utan att hos Oss om execution vidare förfrågas“.[947] Genast skickade rätten ut till Dalarö åtta inom sig utsedde deputerade, hvilka der höllo förhör d. 17, 18 och 19 juni. Derefter höll rätten sina sammanträden i Stockholm, första gången d. 21 juni 1676. Åtta dagar derefter ålades åklagaren i rätten, advokatfiskalen i Svea hofrätt Erik Lovisin, att uppsätta anklagelseakter mot amiral Johan Bär, amirallöjtnanten Krister Boije och major Johan Clerck, hvilka stämdes att svara inför rätten d. 11 juli. Genom dom d. 12 maj 1677 frikändes Johan Clerck. Genom domar d. 14 augusti samma år frikändes likaså Bär och Boije, emedan båda hade förklarat sig tillfredsställande.[948] Boije blef dock icke återinsatt i tjensten.
Så snart underrättelsen om flottans sorgliga återkomst kom till Stockholm, begåfvo sig, som ofvan är nämdt, riksamiralen grefve Stenbock och amiralen grefve Brahe genast till Dalarö. Flottan fick stanna der, utom skeppen Merkurius (1) och Hieronymus (1). Dessa svårt skadade skepp fördes upp till Stockholm att repareras.[949]
Den förenade fiendtliga flottan följde efter den svenska. Trettio fiendtliga skepp hade varskotts vid Hufvudskär (sex minuter utanför gattet mellan Ornö och Utö), men hade redan d. 5 juni seglat derifrån.[950] De kommo emellertid snart tillbaka, men seglade i medlet av juni till Öresund.[951]
Den 26 juni anstäldes mönstring med flottan i Dalarö. Der funnos då skeppen Nyckeln (1), Viktoria (1), Solen (1), Saturnus (1), Venus (1), Herkules (1), Cesar (1), Mars (1), Jupiter (1), Carolus (1), Svenska Lejonet (2), Spes (2), Wismar (2), Sundsvall (2), Fredrika Amalia (2), Nordstjernan (2), Hjorten (2), Riga (2), Göteborg (2), Abraham (2), Fenix (2), Maria (2), Uttern (3), Flygande Vargen (K), Konung David (K), Salvator (K), Perlan (K), Trumslagaren (K), tre brännare och fyra bojorter. Knektarne voro till större delen afpolleterade. Besättningen uppfördes sålunda:
| friska | 3,573 | man | |
| sjuka och sårade | 1,102 | „ | |
| “döda och ihjälskjutna” | 141 | „ | |
| rymda | 82 | „ | 4,898 man.[952] |
Riksamiralen, som genom dom redan d. 3 maj blifvit förklarad “incapabel“ att sköta sitt embete, lemnade Dalarö d. 9 juli, hvarefter befälet öfvertogs af amiralen grefve Nils Brahe.[953]
Den 19 maj hade kommendör Lorents Pettersson blifvit beordrad till Sandhamn med skeppen Gröna Jägaren (3), Hanö (3), Elisabet (K) och en bojort för att kryssa på finska, Ingermanlands och Livlands farvatten och uppbringa kapare.[954] I slutet af maj begaf han sig af. I början af oktober beordrades skeppet Hanö (3) att konvojera skutor mellan Furusund och Flisöhamn på Åland, men de öfriga fartygen skulle gå till Djurhamn innanför Sandhamn och afvakta vidare order.[955]
I slutet af juni uppdrogs åt kommendör Olof Eriksson Borg att gå och kryssa efter kapare i Finska viken och på Livlands farvatten med skeppen Riga (2), Nordstjernan (2), Lammet (K), Lilla Konung David (K) och två bojorter.[956] Han befaldes sedan att hufvudsakligen kryssa mellan Hangö och Dagö samt i sjelfva mynningen till Östersjön af Ålands haf och gjordes personligen ansvarig för den egendom, som förlorades på dessa farvatten genom kaperi.[957] I augusti fick han förstärkning af skeppen Mikael (K) och Baneret (K).[958] I slutet af samma månad kom han tillbaka till Djurhamn med Riga (2) och Nordstjernan (2), der de fingo tillsvidare stanna, och några små skepp skickades i stället ut att fortsätta kryssningen.[959]
Den 22 juni skref konungen från Malmö till riksamiralen i Dalarö, att han skulle göra flottan i ordning att åter gå till sjös för att hålla fienden från svenska kusterna.[960] Sedan följde flera påminnelser om flottans skyndsamma utredning och när hon gick till sjös skulle amiralen Nils Brahe hafva högsta befälet.[961] Någon flotta kom dock ej mera ut detta år. Flottans båda förnämsta skepp, Kronan (1) och Svärdet (1), hade tagit sitt utvalda befäl och manskap med sig i hafvet. De luckor, som derigenom uppstått, kunde icke så hastigt fyllas. Nils Brahe kunde ej ersätta Klas Uggla.
I stället för en stor flotta utskickades major Fredrik Ewert Taube med en eskader, bestående af fem skepp, en brännare och två bojorter att återtaga Gotland. Han afseglade d. 9 juli, men kom tillbaka d. 16 i samma månad med oförrättadt ärende. Han hade icke kunnat landstiga på ön, “ty öfverallt var vakt utsatt“. Någon fiende hade han ej mött i sjön.[962]
Osäkerheten i sjön var likväl så stor, att då några bojorter lastats i juli i Kalmar med proviant för flottan i Dalarö, så tordes man ej låta dem gå dit yttre leden genom Landsort, utan de måste gå inomskärs till Södertelje. Der urlastades provianten och transporterades af uppbådad allmoge genom staden och stufvades på farkoster, som ditskickats från Stockholm. Derpå forslades provianten på Mälaren till Stockholm och vidare ut till Dalarö.[963]
Den 30 augusti utgingo skeppen Göteborg (2) och Fenix (2) från Dalarö på en kortare kryssning.[962]
[Då det slutligen blef tydligt, att flottan af brist på folk ej kunde gå till sjös under året skref rådet d. 9 september][WS 1] till Nils Brahe i Dalarö att skicka upp till Stockholm de större skeppen, utom sju, som skulle få blifva qvar.[964] I slutet af samma månad beordrades äfven dessa skepp till Stockholm.[965]
Under september och oktober konvojerades skutor mellan Öregrund och Furusund af bojorten Ugglan för att de ej skulle antastas af kapare.[966] Sådana hade nemligen visat sig vid Furusund.[967]
I oktober utreddes en transportflotta åt Rigabugten. Flottan stäldes under befäl af kommendör Olof Eriksson Borg på skeppet Riga (2) och utgjordes för öfrigt af skeppen Nordstjernan (2), Abraham (2), Förgylda Falken (K) och fyra bojorter till Riga, skutorna Hafsörn och Kronelund till Pernau samt skeppen Konung David (K), Lammet (K) och Baneret (K) till Sastema. De skulle från dessa platser hemta spanmål för kammarkollegiets räkning, hvarjemte skeppet Sundsvall (2) skulle hemta master i Riga.[968] Den 24 oktober kom Borg med flottan in till Riga. Vid inloppet till staden kom skeppet Sundsvall (2) på grund och blef sedan sönderslaget af stormen.[969] De till Sastema destinerade skeppen återkommo i slutet af november utan last, emedan platsen ej kunnat angöras på grund af ishinder.[970] Kommendör Borg kom med några skepp tillbaka i medlet af december,[971] men skeppen Nordstjernan (2) och Abraham (2) blefvo infrusna i Riga och återvände ej förr än i början af maj 1677. För öfrigt hemtades under år 1676 fyra skeppslaster ekvirke från Norra och Södra Möre samt en last kabelgarn från Riga.[972]
Sedan Brahe begifvit sig från Dalarö i slutet af september, qvarlemnades der under amirallöjtnant Werner von Rosenfelts befäl en mindre eskader, bestående af skeppen Jupiter (1), Fredrika Amalia (2), Hjorten (2), Spes (2), Maria (2), Uttern (3), Salvator (K) och Konung David (K).[973] Af dessa låg ett på vakt vid Rotholmen och ett vid Elfsnabben; dessutom voro konstaplar utposterade vid Röko, Mellsten, Viksten och Landsort.[974] Den 2 december beordrades Rosenfelt att lägga upp skeppen i Dalarö för vintern.[972] Två dagar derefter stod slaget vid Lund.
Ofvan är nämdt, att skeppen Draken (1), Wrangel (1), Postiljon (3), Trumslagaren (K) och brännaren Jakob (3) räddade sig in till Kalmarsund efter den olyckliga striden vid Öland d. 1 juni. Major Gustaf Sparre på skeppet Draken (1) hade måst sätta skeppet på land efter striden. Fienden gaf honom förlorad och gick sin väg. Men han lyckades täta skeppet, få det af grund och intill Skäggenäs i Kalmarsund.[975] Fem bojorter kommo d. 13 juli lyckligt in till Kalmar. De hade tillhört Creutz flotta, men blifvit af fienden afskiljda från flottan under seglingen d. 30 maj vid skånska kusten. De gingo då till Ystad och derifrån till Karlshamn, hvarest de lågo en månad instängda af fiendtliga kapare.[976]
I slutet af juli skickades amirallöjtnant Gustaf Horn ned till Kalmar att taga befäl öfver skeppen i sundet. Han skulle föra Draken (1) och Wrangel (1) längre in under fästningen.[977] I slutet af augusti ansågs sjön vara säker och då fick Horn order att föra skeppen till Dalarö.[978] Han kom dit d. 16 september med Draken (1), Wrangel (1), Postiljon (3), brännaren Jakob (3) och en bojort.[979]
I Göteborg funnos vid årets början skeppen Amarant (2), Andromeda (2), Kalmarkastell (K), Rosa (K), Johannes (K), S:t Peter (K), Salomon (K) och Engeln Gabriel (K) under befäl af amirallöjtnant Erik Sjöblad. I slutet af februari utfärdade konungen för honom en hemlig instruktion, enligt hvilken han skulle undsätta Stade vid Elbe och på hemvägen uppbränna alla farkoster, han kunde komma öfver på Jutlands kust.[980] Den 3 maj gick han från Göteborg med skeppen Amarant (2), Andromeda (2), Rosa (K), Johannes (K) och S:t Peter (K), men måste ankra redan å Riföfjord för motvind. Den 9 maj gick han åter till segels, men kunde för sydvestlig storm ej komma förbi Skagen, utan gick tillbaka och ankrade d. 12 vid Vinga. Stormen fortfor till d. 18 maj, då vinden gick på nord. Den 19 gick Sjöblad till segels och kom d. 28 för Cuxhaven vid Elbes mynning. Sedan han kryssat der utanför några dagar i afvaktan på underrättelser, fick han bref från fältmarskalken Henrik Horn att svenska skansen blifvit uppgifven d. 28 maj. Han fortsatte likväl kryssningen till d. 7 juni, då han seglade hem och kom lyckligt in till Göteborg d. 14 juni.[981] Då Stade öfvergick, förlorades ock strussen Margareta, som låg der på tullbevakning.[982]
Den 22 juni beordrades Sjöblad till Gullmarsfjärden[983] med två smärre skepp och några jakter för att afvärja ett fiendtligt öfverfall.[984] Ovisst är, om Sjöblad utförde detta uppdrag, ty i medlet af juli kom danska amiralen Markuor Rodsten utanför Göteborg med sex skepp och höll staden några veckor inspärrad. Han afseglade, då han hörde att fem skepp väntades från England till Göteborgs undsättning,[985] men kom tillbaka d. 17 augusti. Hans flotta förstärktes sedan, så att han d. 10 sept. hade å Rifö fjord tio örlogsskepp, ett avisfartyg, en flöjt, tre brännare, två stora galejor, sju skäriebåtar och fyra bojorter. Sjöblads flotta utgjordes af skeppen Amarant (2), Andromeda (2), Wrangels Palats (2), Rosa (K), Kalmarkastell (K), Gustavus (K), Hafsfrun (K), Engeln Gabriel (K), S:t Johannes (K), Helsingfors (K) och brännaren S:t Peter (K). Sjöblad tordes likväl icke anfalla den danska starkt bemannade flottan, emedan hans egen var så svagt besatt. Derjemte hade många bohusbåtsmän rymt öfver till fienden.[986] Den 1 oktober sände fienden fyra brännare på de svenska skeppen, men anfallet afvärjdes med båtar. Fiendens flotta hade d. 4 oktober ökats till fjorton örlogsskepp.[987] men torde kort derefter hafva gått derifrån.
År 1677. I november 1676 erhöll kapten Cornelius Crass befallning att med skeppet Postiljon (3) och tre bojorter gå på kryssning åt Stralsund för att uppehålla förbindelsen mellan Sverige och Pommern. På vägen från Dalarö skulle han i Kalmar erhålla stycken och knektar.[988] Till Kalmar kom han d. 21 november, men blef ej färdig att gå öfver till Stralsund förr än i slutet af året eller i början af 1677.[989] På detta farvatten uppbringade han i april en königsberger-galiot och en ny holsteinsk skuta[990] samt i maj ett danskt mindre skepp (“fregatt“), som han förde in till Ystad.[991] I september blef han häktad för “brott“ och kommendör Frans Lou (Lauw) skickades i stället till Pommern att öfvertaga kapten Crass befäl.[992]
Den under vintern upplagda eskadern i Dalarö stod fortfarande under befäl af amirallöjtnant Werner von Rosenfelt. I slutet af mars förordnade konungen, att några af skeppen skulle skickas på kryssning under Gotland att hindra det danskarne derifrån erhöllo några båtsmän till sin flotta.[993] Till följe häraf beordrades major Erik Rosenfelt med skeppen Fenix (2), Fredrika Amalia (2) och Konung David (K) samt kommendör Anders Jakobsson med Spes (2) och Hjorten (2) på denna kryssning.[994] De gingo till sjös i början af maj.[995] Major Rosenfelt uppbringade en dansk kapare, som han förde in till Dalarö.[996] Denne berättade att tre danska örlogsskepp voro på väg till Gotland, hvarför amirallöjtnant Werner von Rosenfelt beordrades att med skeppen Jupiter (1) och Svenska Lejonet (2) tillika med Erik Rosenfelts tre och Anders Jakobssons två skepp gå åt Gotland och Karlsöarne för att uppsöka och eröfra de tre danska skeppen.[997] Den 19 maj afseglade amirallöjtnant von Rosenfelt och kom tillbaka till Dalarö d. 2 juni, utan att hafva mött några fiendtliga skepp.[998]
I medlet af februari erhöll amiral Erik Sjöblad i Göteborg befallning af konungen att så snart som möjligt utskicka några skepp för att afbryta förbindelsen mellan Danmark och Norge; när han sedan fått hela eskadern färdig, skulle han gå till Helsingborg och afvakta vidare order.[999] Sjöblad utskickade i april skeppen Wrangels Palats (2) och S:t Johannes (K) samt bojorten Gripen, hvilka under några veckors kryssning uppbringade två danska skutor och en skuta från Wismar.[1000]
Om Sjöblads eget utlöpande skrifver konungen flera gånger. Den 10 mars anmodas Sjöblad att vara i Öresund innan danska flottan utlöper; d. 11 och 21 april samt 5 maj uppmanas han att skynda sig genom Öresund eller Belt och kryssa i Östersjön tills hufvudflottan från Stockholm kommer.[1001] Slutligen fick Sjöblad sin eskader utrustad. Den bestod af skeppen:
| Stycken. | |
| Amarant (2): amiral Sjöblad, kapten Anders Nilsson von der Wijk | 46 |
| Andromeda (2): amirallöjtnant Per Rosenholm | 52 |
| Wrangels Palats (2) | 44 |
| Kalmarkastell (K): kapten Cornelius Thijssen (Ankarstjerna) | 72 |
| Rosa (K): major Fredrik Rotkirch | 46 |
| Hafsfrun (K): kapten Petter Hasselberg | 46 |
| Gustavus (K) | 48 |
| Engeln Gabriel (K): kapten Johan Brandt (Ankarcreutz) | 32 |
| Gripen, bojort | 8 |
| Lilla Konung David (K), brännare | — |
bevärad lastdragare och en brännare med tillhopa 394 stycken.[1002]
Den 20 maj gick Sjöblad till segels, men måste ankra d. 23 för stiltje i Stora Belt mellan Knudshoved utanför Nyborg och ön Sprogö. Der fick han ligga stilla i sex dagar. På morgonen d. 29 maj gick han med svag vind till segels förbi Langeland. Följande dag, då Sjöblad låg för stiltje mellan Femern och Warnemünde, fick han i sigte en dansk flotta under Gjedser.[1003] Under befäl af amiral Niels Juel på Christianus Qvintus (86 stycken) bestod denna af sju stora och sex medelstora skepp, förande 671 stycken.[1004] Danskarne voro således betydligt öfverlägsna, så i skeppens storlek och antal, som isynnerhet bestyckning. Sjöblad hade icke svårare stycken än tolfpundiga.
Slaget under Låland och Falster d. 1 juni. Den 31 maj kom en liten sydvest-kultje, då Sjöblad lyfte ankar, men som det snart åter blef stilla lugnt, så måste skeppen bogseras med båtar nordost hän undan fienden. Han följde efter och kom kl. 8 på qvällen så nära att han begynte skjuta. Kl. 12 på natten upphörde elden, då Wrangels Palats (2) skildes i mörkret från eskadern och föll en timme derefter i fiendens händer. Den 1 juni kl. 2 f. m. började striden ånyo. Vinden vände sig då från V. N. V. till S. O. med bramsegelkultje. Fienden fick nu lofven. Och som han hade svårare stycken, höll han sig så långt i lofvart, att svenska skotten ej kunde nå honom, under det de danska styckena gjorde stor skada.[1003] Skeppet Hafsfrun (K) måste stryka omkring kl. 7 f. m. för två fiendtliga skepp. Kalmarkastell (K) anfölls af fyra skepp, och då kapten Cornelius Thijssen efter ett tappert försvar icke såg någon räddning, sköt han några styckeskott genom storluckan ned i skeppet och gaf sig åt fienden. Denne måste sätta skeppet på land på Falster och kunde rädda blott stycken, tackling och segel.[1005] Kl. 4 på morgonen satt danska amiralsskeppet Christianus Qvintus efter Amarant (2) och upphann det under Möen. Efter två timmars hård kamp gick förstången på Amarant (2) öfverbord och stora märsseglet blef sönderskjutet. Då amirallöjtnant Per Rosenholm på Andromeda (2) ville skynda Amarant (2) till undsättning, förklarade gemene man, att “de icke ville gå tillbaka och låta slagta sig som får“, så han kunde icke gå öfver stag. En dansk brännare kom nu så nära Amarant (2), att “man kunde kasta sten på den“. Motstånd var fåfängt. Sjöblad halade då ned sin amiralsflagga och gick i en slup öfver till danska amiralsskeppet och gaf sig fången. Derpå bemäktigade sig fienden också Engeln Gabriel (K), som låg i lä och dref. Deremot lyckades de återstående fyra skeppen att rädda sig genom flykten. Rosa (K) och bojorten Gripen seglade under engelsk flagg genom Öresund och kommo lyckligt in till Göteborg d. 4 juni. Andromeda (1) och Gustavus (K) kommo d. 3 juni till Ölands södra udde.[1006] Äfven brännaren Lilla Konung David (K) hade lyckats rädda sig in till Kalmarsund, men kaptenen satt eld på honom, att han ej skulle falla i fiendens händer.[1007]
De eröfrade skeppen med besättningar fördes till Köpenhamn. Amiral Sjöblad utvexlades redan d. 15 augusti[1008] och fick sedan befallning att utreda sex i Göteborg befintliga skepp till stadens försvar.[1009]
Redan i november 1676 hade konungen gifvit befallning till amiralitets- och kammarkollegierna att utrusta flottan, så att hon kunde vara färdig att gå till sjös första vårdag.[1010] Till öfverbefälhafvare utnämndes riksrådet och fältmarskalken Henrik Horn d. 22 mars.[1008] Den 3 april nämndes han till amiral och erhöll instruktion. Enligt denna skulle flottan samlas i Dalarö och fördelas på tre eskadrar, den 1:a under Henrik Horn, den 2:a under amiral Hans Hansson Clerck och den 3:e under amiral Hans Wachtmeister. Då amiral Sjöblads eskader kom till, skulle den utgöra 4:e eskadern i flottan. Sedan fiendtliga flottan blifvit slagen, skulle Stettin undsättas med knektar och spanmål samt några små skepp skickas att kryssa i de båda Belten.[1011] Den 21 april skref konungen till rådet i Stockholm, att flottan skulle ändtligen så fort som möjligt affärdas för att hindra föreningen mellan danska och den väntade holländska flottan samt för att sjelf förena sig med amiral Sjöblads eskader, som konungen beordrat till Östersjön.[1012] Rådet svarade d. 23 maj, att de flesta skeppen nu kommit ut till Dalarö, och som underrättelse ingått, att Sjöblads eskader afseglat, så arbetades med all kraft på flottans färdigrustande, så att hon kunde förena sig med nämnde eskader.[1012]
I slutet af maj begaf sig den nu till amiralgeneral utnämnde Henrik Horn ut till flottan i Dalarö.[1013] Denna bestod af följande skepp och fartyg:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Viktoria (1): Henrik Horn, amirallöjtnant Werner von Rosenfelt, tygmästaren Anders Gyllenspak, kommendör Anders Homman, kaptenerna Olof Nortman och Anders Barchlein, artillerikapt. Söfring Jönsson | 84 | 480 |
| Wrangel (1): amirallöjtn. Gustaf Horn och kapten Jakob Gris | 60 | 400 |
| Saturnus (1): major Johan Clerck | 64 | 380 |
| Mars (1): major Matts Dynkirck, kapten Jonas Gyllenadler och artillerikapten Johan Leijonfelt | 72 | 430 |
| Carolus (1): kommendör Anders Appelbom och kapten Lars Liljencrantz | 56 | 250 |
| Wismar (2): kapten Harald Appelbom | 58 | 250 |
| Riga (2): kapten Didrik Grönvall | 45 | 230 |
| Hjorten (2): kapten Klas Slatte | 34 | 150 |
| Fredrika Amalia (2): kapten Kristoffer Wernich | 34 | 150 |
| Flygande Vargen (K): kapten Tomas Marshal | 56 | 230 |
| Trumslagaren (K): kapten Erik Brandt | 18 | 130 |
| Elisabet (K): kapten Jost Gerdtsson | 18 | 100 |
| Ekorren (L) | 12 | 26 |
| Mjöhunden (L) | 10 | 32 |
| S:t Johannes (L) | 4 | 22 |
| Råbocken (L) | 4 | 20 |
| S:t Jakob (3), brännare | — | 20 |
| Drufvan (K), d:o | — | 17 |
| 2:a eskadern: | ||
| Solen (1): amiral Hans Clerck, kommendör Vilhelm Gyllenskepp, kapten Lars Gryta och fyrverkarkapten Gustaf Mein | 72 | 470 |
| Venus (1): amirallöjtnant Gustaf Sparre, kommendör Pål Rumpf och kapten Johan Ehrencrantz | 64 | 410 |
| Merkurius (1): major Mårten Ankarhjelm och kapten Rutger Lythiens | 66 | 400 |
| Herkules (1): major Olof Eriksson Borg och kapten Henrik Sperling | 54 | 260 |
| Svenska Lejonet (2): kapten Fredrik Coijet | 52 | 230 |
| Laxen (2): kapten Pål Qvickelberg | 50 | 200 |
| Spes (2): kommendör Anders Jakobsson | 46 | 210 |
| Fenix (2): kapten Johan Ekenberg | 34 | 150 |
| Gripen (K): kommendör Lorents Pettersson och kapten Adolf Johan Wrangel | 60 | 230 |
| Konung David (K): kapten Henrik Prytz | 32 | 140 |
| Perlan (K): kapten Henrik Piper | 18 | 100 |
| Lilla Fortuna (L) | 10 | 29 |
| Laurentius (L) | 8 | 44 |
| Gripen (L) | 8 | 25 |
| Måsen (L) | 4 | 20 |
| Björnen (L), brännare | — | 22 |
| S:t Johannes (L), d:o | — | 22 |
| 3:e eskadern: | ||
| Nyckeln (1): amiral Hans Wachtmeister, kommendör Frans Lou (Lauw) och kapten Nils Wrång | 84 | 450 |
| Jupiter (1): amirallöjtnant Jöran Barck | 68 | 400 |
| Draken (1): major Fredrik Ewert Taube, kapten Magnus Svensson | 64 | 390 |
| Cesar (1): major Erik Rosenfelt, kommendör Erik Persson Psilander och kapten Ture Ribbing | 60 | 240 |
| Hieronymus (1): kommendör Jörgen Taube och kapten Ludvig Briant | 72 | 390 |
| Göteborg (2): kapten William Lee | 52 | 220 |
| Maria (2): kapten Erik Boij | 50 | 110 |
| Abraham (2): kapten Gustaf Svinhufvud | 44 | 140 |
| Nordstjernan (2): kapten Karl Melander | 32 | 150 |
| Solen (K): kapten Anders Hysing | 32 | 100 |
| Salvator (K): kapten Mårten Olofsson | 32 | 140 |
| Förgylda Falken (K) | 10 | 44 |
| Fortuna (L) | 10 | 50 |
| Gröna Draken (L) | 8 | 25 |
| Sjöman (L) | 4 | 20 |
| Danska Svan (3), brännare | — | 18 |
| En brännare | — | 20 |
Således tillhopa fjorton stora och tolf medelstora örlogsskepp, nio kofferdiskepp, elfva bevärade lastdragare och sex brännare, förande 1,827 stycken och med en besättning af 9,186 man sjöfolk och knektar.[1014]
Den 9 juni lemnade flottan Dalarö och kom följande dag till Elfsnabben. Derifrån gick flottan till sjös d. 11 juni, passerade Landsort på aftonen och ankrade d. 13 under Ölands södra udde.[1015] Hit kom till flottan det i Kalmar nybyggda skeppet Kalmar (2) under befäl af kommendör Johan Bogman. Här anträffades ock spillrorna af amiral Sjöblads eskader skeppen Andromeda (2) och Gustavus (K), hvilka nu fingo förstärka hufvudflottan. Af amirallöjtnant Per Rosenholm på Andromeda (2) fick amiralgeneral Horn underrättelse om Sjöblads olyckliga strid. Horn beslöt att genast uppsöka danska flottan, innan den väntade holländska hunne ankomma.[1016] Den 15 juni gick han till segels och kryssade några dagar mellan Kristianopel, Hanö och Bornholm samt ankrade d. 24 under Möen. Följande dag gick han åter på kryssning åt Bornholm och sedan tillbaka till Möen. Då flottan låg der till ankars d. 29 juni, fick man danska flottan i sigte fyra mil närmare åt Öresund.[1017]
Denna flotta bestod af sexton stora, sju medelstora och två små skepp, tre brännare och åtta galioter, bemannade med 6,505 man och förande 1,267 stycken. Hon var indelad på tre eskadrar under befäl af amiral Niels Juel, som sjelf förde 2:a eskadern eller corps de bataille på skeppet Christianus Qvintus (84 stycken). Amiral Markuor Rodsten förde på Anna Sophia (58 stycken) 1:a eskadern eller avantgardet och hans broder amiral Jens Rodsten på Trekroner (68 stycken) 3:e eskadern eller arriergardet.[1018] Som amiralgeneral Horn icke fått med sig i flottan skeppen Laxen (2) och Gripen (K) af 2:a samt Abraham (2) och Nordstjernan (2) af 3:e eskadern[1019] och vidare skeppen Carolus (1), Maria (2) och Göteborg (2) voro “ute på brandvakt så långt borta, att de icke kunde finna flottan“,[1020] så torde hans flotta med den vid Ölands södra udde erhållna förstärkningen varit blott obetydligt starkare än fiendens.
Slaget mellan Stevn och Falsterbo d. 1 juli. Den 30 juni kl. 8 f. m. gick vinden på S. S. V. och blef således gynsam för svenska flottan. Horn gaf signal att lyfta ankar och gå till anfall på danska flottan mellan Falsterbo och Stevn på Seland. Mot aftonen kommo flottorna hvarandra nära och sökte för små segel under natten taga lofven af hvarandra. Kl. 4 på morgonen d. 1 juli seglade flottorna för S. S. V. vind jemsides med hvarandra åt Stevns Klint. Svenska flottan hade lofven. Omkring en och en half timme derefter började kampen med stor häftighet å båda sidor. Skeppet Draken (1) råkade i början af striden på grund under Stevns Klint. Horn lät skeppen Mars (1), Cesar (1), Merkurius (1), Hieronymus (1), Kalmar (2) och Flygande Vargen (K) stadna qvar till Drakens (1) bistånd och gick med den öfriga flottan ut från kusten i friare vatten. Amiral Markuor Rodsten anföll nu med större delen af sin eskader Draken (1) och de qvarlemnade skeppen. Draken (1) tvingades att stryka med biträde af strandvakten på Stevn. Mars (1) och Cesar (1) måste gifva sig, sedan de blifvit skjutna redlösa. Flygande Vargen (K) löpte på Falsterboref och blef der tagen under natten.[1021] De återstående tre skeppen Hieronymus (1), Merkurius (1) och Kalmar (2) räddade sig in till Malmö, hvarest de anföllos på eftermiddagen d. 2 juni af fyra skepp från den till Sundet nyss anlända holländska hjelpflottan. De två förstnämnda gåfvo sig efter två timmars tappert motstånd, men kommendör Johan Bogman satt eld på Kalmar (2), hellre än att det nya skeppet skulle falla i fiendens händer.[1022]
Emellertid kämpade Horn en hård strid med den utmärkte danske amiralen Juel. Derunder gick vinden på vest, så att danska flottan, som var under Falsterbo, kom i lofvart och Juel lyckades dervid att afskära sju skepp från svenska flottan. Denna råkade nu i oordning och efter en skarp fäktning, hvarunder Juel måste flytta sin flagg först till Fredericus Tertius (52 stycken) och sedan till Charlotta Amalia (54 stycken), måste Horn efter middagen söka sin räddning och begagnade en frisk nordvestvind att draga sig undan åt Bornholm, förföljd af danska flottan.[1023] Härunder inträffade att kapten Fredrik Coijet på Svenska Lejonet (2) “begick den galenskapen att vända tillbaka och segla rakt in i fiendens flotta, der han utan synnerligt motstånd lät taga sig“.[1024] Detta skedde omkring kl. 4 e. m. Förföljandet upphörde först vid nattens inbrott. Nils Juel återkom med sin flotta till Kjögebugt d. 4 juli.[1025]
Båda dagarnas förlust utgjorde alltså fem stora och två medelstora örlogsskepp samt ett kofferdiskepp, utom en bojort och två brännare.[1026] De öfverlefvande af besättningarne fördes fångna till Köpenhamn. Af dessa voro tjugufem officerare, hvaribland majorerna Matts Dynkirck, Fredrik Taube och Erik Rosenfelt, kommendör Erik Persson Psilander, kaptenerna Magnus Svensson, Jonas Gyllenadler, Ture Ribbing, Ludvig Briant, Fredrik Coijet, Tomas Marshal och artillerikapten Johan Leijonfelt.[1027] Major Mårten Ankarhjelm drunknade i Malmö hamn d. 2 juli, då han skulle rädda sig undan fienden från sitt skepp Merkurius (1).[1028]
Den öfriga flottan seglade in åt Östersjön. Amiral Hans Wachtmeister stannade med sin eskader i Kalmarsund, men amiralgeneral Horn fortsatte med större delen af flottan till Dalarö, dit han kom d. 11 juli. Der lemnade han befälet åt amiral Hans Hansson Clerck och reste följande dag in till Stockholm.[1029] Horns anställning vid flottan upphörde med flottans hemkomst; d. 4 augusti förordnades han att öfvertaga kommandot öfver finska och livländska armén.[1030]
Hade svenska flottan segrat i slaget d. 1 juli, skulle danska härens ställning i Skåne blifvit ohållbar. Nu betydde danskarnes seger, att de fortfarande hade fri förbindelse med Skåne och kunde fortsätta striden.
För att hålla sjön ren från kapare beordrades kapten Israel Hansson Ahlman i juni att kryssa mellan Sandhamn och Ösel med skeppen Uttern (3) och Lammet (K). Under hans befäl stäldes äfven skeppen Hanö (3), Gröna Jägaren (3), Lilla Konung David (K) och Mikael (K), hvilka skulle kryssa mellan Hangöudd, Reval och Riga.[1031] I slutet af augusti beordrades skeppen Gröna Jägaren (3), Lammet (K), Förgylda Falken (K) och S:t Johannes (K) att hålla Ålands haf fritt från kapare.[1032] Alla dessa kryssningar fortsattes till oktober, utan att några kapare anträffades.[1033] En bojort konvojerade norrländska skutor fram och tillbaka mellan Furusund och Öregrund.[1034]
Af de till Dalarö i början af juli inkomna skeppen skickade amiral Hans Hansson Clerck de svårast skadade Wrangel (1), Saturnus (1) och Venus (1) genast upp till Stockholm.[1035] Med de öfriga vidtog han anstalter till skärgårdens försvar. Han lade de största i defension, förordnade andra på vakt mellan Dalarö och Landsort samt utskickade skeppet Fredrika Amalia (2) på kryssning åt Kalmarsund.[1036] Enligt Clercks styrkebesked d. 26 juli funnos då i Dalarö fyra stora och fyra medelstora örlogsskepp, nio kofferdiskepp och en lastdragare med tillhopa 1,896 man sjöfolk.[1037] I slutet af juli befalde amiralitetskollegium, att de större skeppen skulle skickas upp till Stockholm och blott de fyra medelstora skeppen med sju kofferdiskepp behållas qvar.[1038] Den 13 augusti begaf sig amiral Clerck från Dalarö och öfverlemnade befälet till kommendör Lorents Pettersson.[1039] Denne beordrades i slutet af augusti att lägga skeppet Månen (2) vid Rotholmen, Laxen (2) vid Elfsnabben och ett litet fartyg vid Röko. “När fiendtliga flottan synes, skall genast några styckeskott lossas vid Röko, så skjuter Laxen och så Månen, att det höres till Dalarö skans“.[1040] Den 7 sept. befaldes amiral Hans Hansson Clerck att åter bege sig till Dalarö och öfvertaga defensionsverket derstädes “till lands och vatten“, således äfven befälet öfver Dalarö skans. Vårdkasar skulle upprättas på Landsort, Mellsten och Rotholmen.[1041] Kapten Jakob Gris beordrades till Sandhamn med skeppet Fortuna (3), hvarest han skulle lägga sig i inloppet mellan berget och stenkistan. Om en fiendtlig flotta skulle komma inom Grönskär, skulle han stänga inloppet genom att sänka skeppet.[1042] Slutligen skickades kommendör Vilhelm Gyllenskepp med två bojorter och åtta timmermän till sundet Fellström mellan Dalarö och Baggensfjärden för att stänga denna led för möjligen inträngande fiendtliga farkoster.[1043]
Den 20 sept. begaf sig amiral Clerck från Dalarö till Sandhamn med skeppet Fredrika Amalia (2) jemte en mängd båtar och slupar.[1044] Nämnde skepp hade i början af augusti kommit tillbaka från sin kryssning och hade sedan legat på vakt i yttre skärgården.[1045] Den 30 sept. var Clerck tillbaka i Dalarö. Som intet fiendtligt anfall på skärgården förspordes, så gick han d. 20 oktober upp till Stockholm med alla skeppen, utom Fredrika Amalia (2), som lemnades qvar såsom vaktskepp.[1046] Kort derefter beordrades äfven Fortuna (3) i Sandhamn tillbaka till Stockholm.[1047]
Efter striden d. 1 juli förde amiral Hans Wachtmeister skeppen Carolus (1), Herkules (1), Göteborg (2), Maria (2), Abraham (2), Nordstjernan (2), Andromeda (2), Wismar (2), Riga (2), Spes (2), Hjorten (2), Gustavus (K), tre bojorter och brännaren S:t Johannes (L) in till Kalmar.[1048] Den till generalamirallöjtnant befordrade Niels Juel seglade d. 18 juli från Köpenhamn med tjuguett skepp och förenade sig d. 22 juli under Bornholm med nio holländska skepp under amiral Willem Bastianz. Den 3 augusti kom generalamiral Cornelius Tromp med tre skepp till de förenade flottorna och tog öfverbefälet. Något anslag mot svenska flottan i Kalmar kunde icke utföras i anseende till hennes skyddade läge. I stället härjades Smålands kuster. Den 8 augusti sattes trupper i land på Öland, hvarpå Borgholms slott intogs.[1049] Vid underrättelsen härom skyndade amiral Wachtmeister d. 16 augusti öfver till Öland med 150 dragoner jemte folk från skeppen. Han lyckades öfverraska fienden utanför Borgholm, så att denne måste hasta till sina skepp, qvarlemnande 130 man, som togos tillfånga.[1050] Den 26 augusti seglade generalamiral Tromp till Köpenhamn med den holländska flottan jemte sex danska skepp. Niels Juel stannade qvar i Östersjön med återstoden af danska flottan. Den 1 sept. brände han Vestervik. Efter åtskilliga brandskattningar seglade han den 6 oktober hem till Köpenhamn, der flottan upplade för vintern.[1051]
Konungen befalde amiralitetskollegium att sända femton lätta farkoster, som ej lågo djupare än sex à sju fot, till Wachtmeister i Kalmar för att vid lämpligt tillfälle öfverföra trupper, ammunition och proviant till fältmarskalken Otto Vilh. von Königsmarck i Stralsund för Stettins undsättande.[1052] Dessa bojorter blefvo i oktober lyckligt öfversända till Kalmar.[1053] Den 1 nov. reste amiral Wachtmeister till konungen vid hären i Skåne och kort derefter kom en express till Kalmar med bud från konungen att major Olof Eriksson Borg skulle hemföra större delen af flottan och att blott skeppen Andromeda (2), Spes (2) och Nordstjernan (2) med alla bojorterna skulle tillsvidare blifva qvar i Kalmar under befäl af amirallöjtnant Werner von Rosenfelt.[1054]
Major Borg afseglade från Kalmar d. 9 november med nio skepp och en brännare, kom d. 15 till Elfsnabben och kort derefter till Dalarö.[1055] Dit skickades major Erik Rosenfelt från Stockholm med order att lägga skeppen Carolus (1), Wismar (2), Riga (2) och Fredrika Amalia (2) i vinterqvarter; de öfriga skeppen skulle major Borg föra upp till Stockholm.[1056]
Kapten Henrik Piper öfverförde på skeppet Elisabeth (K) till Köpenhamn femhundra danska krigsfångar och hade tillbaka utvexlade svenska. Han afseglade från Dalarö d. 3 oktober och var tillbaka redan d. 28 i samma månad.[1057]
I oktober öfverfördes riksrådet och fältmarskalken Bengt Horn med skeppet Fenix (2) till Reval.[1058] För öfrigt hemtades sju skeppslaster ekvirke från Småland samt en skeppslast hampa och spunnet garn från Riga.[1059]
År 1678.Den 27 december 1677 befalde konungen amirallöjtnant Werner von Rosenfelt i Kalmar att med sina tre skepp Andromeda (2), Spes (2) och Nordstjernan (2) konvojera alla bojorterna, som nu voro lastade med proviant, öfver till Stralsund och derefter skyndsamt återvända med skeppen till Karlshamn, Kalmar eller annan lämplig hamn.[1060] Rosenfelt begaf sig strax utaf och gick på vägen in till Karlshamn. Derifrån seglade han d. 3 januari med tjugutvå fartyg, hvilka blefvo natten mellan d. 4 och 5 skingrade af en “förfärlig“ VNV. storm mellan Hanö och Bornholm. Skutan Spes gick till botten med 500 tunnor spanmål. Den 6 januari kom han tillbaka till Kalmar med Andromeda (2), Nordstjernan (2) och tolf bojorter.[1061] Skeppet Spes (2) hade kommit in till Karlshamn.[1062] I medlet af februari gick v. Rosenfelt ånyo ut på Andromeda (2) från Kalmar med fjorton bojorter. Sedan han legat nio dagar under Ölands södra udde, gick han derifrån d. 26 och kom till inloppet för Stralsund d. 28 februari. Kommendör Cornelius Thijssen (Ankarstjerna) på skeppet Postiljon (3) förde bojorterna in till Stralsund. Rosenfelt återvände och kom den 4 mars lyckligt tillbaka till Kalmarsund.[1063] Kommendör Thijssen återvände i april och blef under Bornholm upptäckt af fienden. Han måste då sätta två af sina bojorter i brand under skånska vallen, på det de ej skulle falla i fiendens händer.[1064]
I slutet af april skickade amirallöjtnant v. Rosenfelt den till major befordrade Cornelius Thijssen upp till Dalarö med skeppen Spes (2), Nordstjernan (2), Postiljon (3) och några bojorter.[1065] Den 10 juni erhöll v. Rosenfelt befallning att med skeppet Andromeda (2) och de bojorter, som voro qvar i Kalmar, möta hufvudflottan under Ölands södra udde.[1066]
De fyra ofvannämnda i Dalarö vinterlagda skeppen hade upplagts vid Saltsäcken under tillsyn af kapten Gustaf Svinhufvud.[1067] I medlet af mars skickades skeppen Halfmånen (3) och Delfin (3) ut till Dalarö och major Erik Rosenfelt beordrades dit att taga befäl öfver alla sex skeppen.[1068] I april gick kommendör Lorents Pettersson ut på en kryssning åt Gotska Sandön med Halfmånen (3) och Delfin (3).[1069] Den 14 i samma månad gick äfven major Erik Rosenfelt till sjös med skeppen Riga (2), Wismar (2) och Fredrika Amalia (2) och kryssade tio dagar mellan Öland och Gotland. Den 25 kom han tillbaka till Landsort, tog äfven kommendör Petterssons nyss återkomna skepp och seglade d. 26 april med alla fem skeppen åt Ölands södra udde och sedan åt Rigas farvatten. Han återkom d. 12 maj, utan att hafva mött något fiendtligt skepp.[1070]
Liksom under nästföregående år förordnades äfven år 1678 några lättare fartyg att hålla kapare från Finlands och Livlands farvatten. De utskickades i april, nemligen skeppen Lammet (K) och Lilla Konung David (K) på Revals farvatten, Gröna Jägaren (3) och Mikael (K) på Rigas d:o samt Hanö (3) och en bojort på Ålands haf. De stäldes alla under befäl af major Olof Eriksson Borg på Lammet (K).[1071] Den 29 juli träffade han utanför Hangö en dansk kapare med tre eröfrade farkoster. Dessa återtogos, men kaparen kom undan, emedan han seglade bättre.[1072] Dessa kryssningar fortsattes ända till november.[1073]
Konungen hade befalt, att hufvudflottan skulle vara färdigrustad d. 15 april.[1074] Till befälhafvare för densamma utsågs amiral Hans Wachtmeister, hvilken erhöll sin instruktion d. 18 april. Han skulle dela flottan på två eskadrar, den 1:a under honom och den 2:a under amiral Erik Sjöblad. Så snart flottan blifvit samlad i Dalarö och säkerhet funnes, att man ej skulle möta fiendtliga flottan, skulle Wachtmeister gå till Kalmarsund. Der skulle flottan läggas på sådant sätt, att hon vore i säkerhet för anfall, men kunde lätt komma ut, om någon fördel skulle yppa sig. Vid första lägliga tillfälle skulle spanmålsskepp konvojeras till Stralsund för denna stads högst nödiga undsättning.[1075]
I medlet af maj var flottan på väg från Stockholm till Dalarö. För att detta skulle hemlighållas för den ännu icke utlupna danska flottan, så qvarhöllos alla utgående köpmansskepp i Dalarö och Sandhamn, äfvensom alla bref i Jönköping, som deröfver skulle befordras till Halmstad eller Göteborg. Den förra åtgärden hade vidtagits af amiralitetskollegium och gillats af konungen. Om brefvens “arresterande“ hade konungen förordnat.[1076] I slutet af månaden var flottan samlad och amirallöjtnant Fredrik Ewert Taube skickades till Dalarö att mönstra besättningarne.[1077]
Den 31 maj afseglade skeppen Fenix (2) och Delfin (3) på kryssning mellan Gotland, Öland och smålandskusten för att kunskapa. Den 9 juni gingo de in till Herrhamra (i närheten af Landsort) och stötte derifrån följande dag till hufvudflottan.[1078]
Den 1 juni kom amiral Wachtmeister ut till Dalarö. Han seglade med flottan till Elfsnabben d. 6 juni.[1079] Derifrån gick han till sjös på qvällen d. 9[1080] och ankrade d. 12 juni under Ölands södra udde på 25 famnars vatten.[1081] Dit beordrades amirallöjtnant Werner von Rosenfelt från Kalmar med skeppet Andromeda (2).[1082] Flottan bestod nu af följande skepp:
| Stycken | Sjöfolk och knektar | |
| Nyckeln (1): amiral Hans Wachtmeister | 84 | 418 |
| Viktoria (1): „ Erik Sjöblad | 84 | 450 |
| Wrangel (1): amirallöjtnant Gustaf Adolf Sparre | 60 | 370 |
| Solen (1): „ Fredrik Ewert Taube | 72 | 439 |
| Venus (1): „ Werner von Rosenfelt | 64 | 390 |
| Saturnus (1): major Matts Dynkirck | 64 | 360 |
| Carolus (1): „ Johan Bogman | 56 | 234 |
| Herkules (1): „ Erik Rosenfelt | 54 | 241 |
| Jupiter (1): „ Cornelius Thijssen (Ankarstjerna) | 68 | 380 |
| Wismar (2) | 58 | 233 |
| Göteborg (2): kommendör Cornelius Crass | 52 | 208 |
| Laxen (2) | 50 | 210 |
| Maria (2) | 50 | 180 |
| Spes (2): kapten Olof Nortman | 46 | 215 |
| Månen (2): kommendör Lorents Pettersson | 46 | 208 |
| Andromeda (2) | 46 | 190 |
| Riga (2) | 45 | 210 |
| Abraham (2) | 44 | 136 |
| Fredrika Amalia (2): kapten Axel Lewenhaupt | 36 | 140 |
| Hjorten (2): kapten Johan Ehrencrantz | 34 | 135 |
| Fenix (2): kommendör Pål Rumpf | 32 | 140 |
| Uttern (3): kapten Jonas Gyllenadler | 28 | 70 |
| Delfin (3): kapten Anders Hysing | 24 | 82 |
| Gripen (K) | 60 | 234 |
| Gustavus (K): kapten Rolof Barck | 48 | 180 |
| Solen (K): kapten Adolf Johan Wrangel | 32 | 184 |
| Salvator (K) | 32 | 138 |
| Trumslagaren (K) | 18 | 120 |
| 13 bojorter | 104 | 266 |
| 6 brännare | — | 128 |
eller tillhopa nio stora, tolf medelstora och två små örlogsskepp, fem kofferdiskepp, tretton bevärade bojorter och sex brännare, förande 1,491 stycken och bemannad med 6,889 man, hvaraf 5,034 sjöfolk och 1,855 knektar.[1083] Till 1:a eskadern under amiral Wachtmeister hörde amirallöjtnanterna Gust. Adolf Sparre och Fredrik Ewert Taube samt majorerna Matts Dynkirck och Johan Bogman. Till 2:a eskadern under amiral Sjöblad hörde amirallöjtnant Werner von Rosenfelt samt majorerna Erik Rosenfelt och Cornelius Thijssen.[1084]
Den 13 juni lättade flottan, seglade in åt Kalmarsund
och ankrade två mil söder om Kalmar,[1085] troligen utanför
Mörbylånga på Öland. Härifrån utsändes
kryssare-expeditioner åt Utklippan och Bornholm, hvilka aflöste hvarandra,
nemligen:
d. 17 juni major Johan Bogman med skeppen Carolus (1),
Andromeda (2), Fenix (2), Fredrika Amalia (2) och Uttern (3);
d. 22 juni major Cornelius Thijssen med skeppen Jupiter
(1), Göteborg (2), Riga (2), Spes (2) och Delfin (3);
d. 28 juni major Matts Dynkirck med Saturnus (1),
Andromeda (2), Fenix (2), Wismar (2), Hjorten (2) och Gustavus
(K).[1086] De sistnämnda kommo d. 7 juli tillbaka till flottan i
Kalmarsund. Den 8—11 juli blåste en stark storm.[1087] Den
12 juli afseglade major Johan Bogman med sex skepp på
samma kryssning och aflöstes d. 20 af kommendören Anders
Jakobsson med fyra skepp.[1087] Dessa utbyttes åter i sin
ordning d. 28 juli af kommendör Lorenz Pettersson med fyra
andra skepp.[1086]
Emellertid hade den danska flottan, bestående af fyratio skepp, tre brännare och tio jakter med 10,614 mans besättning och förande 2,006 stycken, under befäl af generalamirallöjtnant Niels Juel gått d. 1 juni från Köpenhamn. Sedan Ystad blifvit plundrad d. 4 juni, seglade Juel åt Kalmarsund att anfalla svenska flottan derstädes. Detta kunde dock icke utföras i anseende till svenska flottans starkt befästade ställning. Juel gick då och kryssade mellan Blekinge, Bornholm och Rügen.[1088]
Den 8 juli anhöll amiral Wachtmeister hos konungen att få flytta flottan till Kalmar, så att knektarne på flottan kunde användas till försvarsarbetena vid slottet.[1089] Detta bifölls och d. 14 ankrade flottan en fjerdedels mil utanför Grimskär vid Kalmar. Dagen derpå lades de större skeppen så nära under staden som möjligt och de öfriga förankrades “två goda musköthåll“ från Grimskär på sju famnars vatten.[1090]
Den 19 juli skickades skeppet Hjorten (2) på kryssning norrut, fyra à sex mil utanför Ölands norra udde, men skulle om nätterna gå tillbaka under ön Jungfrun.[1089]
Den 24 juli företog den danska flottan en landstigning vid Vanneberga på Skånes östra kust omkring en mil från Sölvesborg. Som härigenom den skånska härens förbindelser hotades, befalde konungen Wachtmeister att marschera dit med alla knektarne på flottan.[1091] Han hade kommit till Blekinge, då han fick bref från konungen att återvända, emedan konungen lyckats intaga Kristianstad, hvarigenom förbindelserna återstäldes.[1092]
Kryssningen fortsattes under augusti såväl norr som söder om Kalmarsund. Kommendör Pål Rumpf kryssade med fyra skepp mellan Jungfrun och Gotland samt major Matts Dynkirck med två skepp utanför blekingekusten.[1093] Den 22 augusti befalde konungen Wachtmeister att gå med flottan till Karlshamn “för att vara närmare tillhands“,[1094] hvilket dock ej skedde.
Sedan Niels Juel med biträde af brandenburgska trupper i sept. eröfrat ön Rügen, seglade han i slutet af månaden till Öresund och upplade sin flotta i början af oktober.[1095]
Amiral Wachtmeister hade tänkt att lägga flottan öfver vintern i Nynäs hamn midt emellan Elfsnabben och Landsort och derför låtit upploda hamnen.[1096] Men när höststormarne kommo, fick flottan stanna qvar och låg öfver vintern, som förut är nämdt, en half mil norr om Kalmar i Björkenäs gamla örlogshamn. Wachtmeister reste från Kalmarsund i början af november och lemnade befälet till amiral Erik Sjöblad.[1093]
Sedan hufvudflottan lemnat Dalarö hade amiral Hans Hansson Clerck befälet öfver försvaret af Stockholms skärgård, biträdd af amirallöjtnant Peter Rosenholm.[1097] På hösten öfvertogs befälet af kommendör Anders Jakobsson.[1098] Skeppen Carolus (1) Wismar (2) och Fredrika Amalia (2) upplades här för vintern.[1099]
Kapten Erik Spak beordrades d. 30 maj att lägga sig med skeppet Postiljon (3) på vakt vid Sandhamn. Hvarje dag skulle han gå till sjös.[1100] Här låg han ända till början af november, då han fick gå upp till Stockholm.[1101]
Skeppet Ekorren (3) öfverförde i augusti riksrådet och fältmarskalken Henrik Horn till Reval.[1102] Från Waldemarsvik hemtades en skeppslast master och spiror samt från Riga två laster ekvirke och hampa.[1100]
År 1679.I slutet af år 1678 hade skeppen Pollux (3), Delfin (3) och Salvator (K) utsändts från Kalmarsund på kryssning åt Utklippan och Bornholm. Pollux (3) strandade i början af januari vid Åhus och blef vrak.[1103] De båda andra blefvo instängda af is och fingo ligga till april, Delfin (3) i Karlshamn och Salvator (K) i Ronneby.[1104]
Omkring d. 10 april gick major Cornelius Thijssen Ankarstjerna ut på en kryssning från Kalmarsund med skeppen Fama (3) och Kastor (3). Den 14 kom han till Karlshamn och tog der liggande skeppet Delfin (3) äfven under sitt befäl.[1105] I början af maj fick han förstärkning af skeppen Fenix (2) och Fredrika Amalia (2). Med alla fem skeppen anföll han d. 3 maj under Bornholm danska skeppen Delmenhorst (50 stycken) och Flyvende Hjort (44 stycken), men kunde föga uträtta med sina lätta stycken. Mörkret skiljde dem sedan åt.[1106] Ankarstjerna fortsatte kryssningen mellan Ölands södra udde och Bornholm till slutet af maj. Då han icke var under segel, låg han i Karlshamn.[1104]
I Dalarö öfvertogs befälet i mars af major Erik Rosenfelt. Han började genast klargöra der liggande skepp.[1107] I början af april afseglade kapten Olof Nortman från Dalarö med skeppen Konung David (K), Elisabet (K) och Emanuel (K), lastade med proviant för flottan i Kalmarsund.[1108] I samma månad vidtogos de vanliga anstalterna för att försvara Stockholms skärgård mot öfverraskning af fienden. Skeppet Postiljon (3) hölls ständigt kryssande mellan Landsort och Ölands norra udde ända tills i september, biträdd under juni och juli af Fredrika Amalia (2).[1109] Vid Landsort lades en bojort på vakt och i tornet derstädes posterades en fältväbel från Dalarö skans med åtta man. Då fiendtliga skepp nalkades, skulle fältväbeln skjuta skott på skott, men sökte fienden intränga i skärgården, skulle vårdkasarne tändas. När vakten på Landsort började skjuta, skulle ock vakten på Mellsten skjuta och äfven tända sin vårdkase, när Landsorts vårdkase blifvit tänd.[1110] I Elfsnabben lades skeppet Gröna Jägaren (3) och i Sandhamn jakten Höken på vakt.[1111] Alla dessa vakter och vaktskepp indrogos den 8 sept. vid underrättelsen om freden.[1112]
Furusunds-inloppet bevakades derigenom att skeppen Hanö (3) och Uttern (3) gingo på konvoj under maj—augusti mellan Furusund och Flisö i Ålands södra skärgård.[1113] Öfriga konvojleder voro dels Reval—Jungfrusund i skärgården mellan Åland och Finland, hvarest konvojen uppehölls af kapten Klas Molt med skeppen Ekorren (3) och Mikael (K), dels ock Riga—Jungfrusund genom Mogesund mellan Ösel och fasta landet, hvarest konvojen vidmakthölls af major Olof Eriksson Borg med skeppen Stjernan (K) och Lammet (K).[1114] Dessa skepp afseglade från Stockholm den 3 maj[1115] och fingo d. 8 sept. order att gå tillbaka till Stockholm.[1112]
I slutet af april hade amiral Hans Wachtmeister fört flottan ur vinterhamnen och lagt henne “i defension“ på Kalmar redd. Der var passagen söder om staden för fienden allt för trång och farlig, hvarjemte han utsattes för beskjutning från Kalmar slott och Grimskärs skans.[1116] Flottan bestod af samma skepp som föregående året med tillökning af de på Skeppsholmen nybyggda skeppen Carolus XI (1) med 82 stycken och Stenbock (2) med 38 stycken. Dessa gingo till sjös från Elfsnabben d. 15 maj[1117] och voro kort derefter i Kalmar. Wachtmeister tog det förra till sitt amiralsskepp i stället för Nyckeln (1).
Uti Wachtmeisters instruktion af d. 26 maj föreskrefs, att Kalmar skulle vara rendezvous- och samlingsplats, till dess de utlofvade franska örlogsskeppen komme, “då man skall agera offensivt“. Wachtmeister skulle alltid hafva kryssare ute i sjön för att inhemta underrättelser om fiendens flotta samt för att vara beredd att, om någon del af samma flotta gick in i Östersjön, genast anfalla den.[1118] Liksom förra året delades flottan i två eskadrar: den 1:a under Hans Wachtmeister med amirallöjtnant Gustaf Adolf Sparre och major Johan Bogman samt den 2:a under amiral Erik Sjöblad med amirallöjtnant Werner von Rosenfelt och major Cornelius Ankarstjerna.[1119]
Under juni månad kryssade skeppen Stenbock (2) och Fenix (2) i södra delen af Kalmarsund och de smärre skeppen Delfin (3), Fama (3) och Kastor (3) utanför blekingekusten.[1120] Så snart man i Danmark fått säker kunskap om att någon fransk flotta ej var att vänta till Sveriges bistånd, seglade generalamirallöjtnant Niels Juel d. 20 juni in i Östersjön med en flotta af trettiofem skepp, förande 1,836 stycken.[1121] Emellertid hade amiral Wachtmeister af en rapport d. 22 juni från kapten Anders Hysing på Delfin (3) fått underrättelse, att sju skepp af danska flottan lågo under Bornholm. Han beslöt genast att anfalla dem och gick till sjös med flottan den 24 juni kl. 2 f. m. Sex timmar derefter fick han åtta fiendtliga skepp i sigte, hvilka jagades till kl. 5 e. m. De borde just hafva fallit i Wachtmeisters händer, då vinden sprang om till nord, så att de lyckades rädda sig, tre åt Bornholm och fem åt pommerska vallen. Wachtmeister ankrade på qvällen vid Räfkulla (antagligen i Karlshamns-skären), men stormen tilltog, flottan skingrades under natten och på morgonen hade Wachtmeister hos sig blott fem skepp. Mot middagen den 25 juni aftog stormen och kl. 3 e. m. seglade Wachtmeister åt Ölands södra udde. Dit kommo d. 26 juni kl. 2 f. m. de öfriga skeppen i flottan. De hade blifvit af stormen drifna åt Kolberg och der träffat Juels flotta. Denna följde nu efter till Ölands södra udde. Den återförenade svenska flottan styrde in åt Kalmarsund. Fienden följde tätt efter, hvarvid skeppet Laxen (2), som var en dålig seglare, föll i fiendens händer. Wachtmeister gick hela dagen med uppgigade segel, erbjudande fienden batalj. På morgonen den 27 kom Kristianopel i sigte och fienden, som då hade lofven, var ungefär en mil efter. Konselj hölls på Carolus XI (1), hvarvid beslöts, att man skulle gå längre in i sundet. På aftonen ankrade svenska flottan mellan Stensö och Öland, en half mil söder om Kalmar, och lade sig i en halfmåne för att bättre kunna mottaga ett väntadt fiendtligt anfall. Något sådant förspordes likväl ej, ehuru vinden var V. N. V. och således gynsam för fienden, utan han ankrade “tvänne canonskått derifrån“ mellan Värnanäs och Öland. Den 28 juni besköto de svenska och danska kryssarne hvarandra. När det emellertid blef tydligt att fienden ej ämnade anfalla, gick Wachtmeister mot aftonen inom Grimskärs skans för att reparera skadorna efter stormen. De följande dagarne fortsatte kryssarne att beskjuta hvarandra. Den 2 juli utsände fienden sex brännare mot svenska flottan, men anfallet afvärjdes lyckligt medelst espingar och slupar under befäl af amiral Erik Sjöblad. Tre af brännarne togos och brändes.[1122]
Den 5—13 juli var amiral Wachtmeister på Öland för att leda försvaret derstädes, i fall någon landstigning skulle företagas af fienden. Den 7 juli sände fienden fem skepp norrut genom Sundet. Bland dessa voro de forna svenska skeppen Amarant (2), Svenska Lejonet (2) och Wrangels Palats (2). Genast beordrades major Frans Lou (Lauw) på Nyckeln (1) att följa efter med detta skepp jemte Saturnus (1), Venus (1), Jupiter (1), Göteborg (2), Fama (3) och en brännare samt kryssa åt Ölands norra udde för att afhålla fienden från att landstiga i de svenska skären. Vid Ölands norra udde påträffade han skeppet Fredrika Amalia (2), hvilket han äfven tog till sin eskader. Några fiendtliga skepp syntes likväl ej till.[1123]
Emellertid hade den danska i Kalmarsund liggande flottan på qvällen den 8 juli gått om Ölands södra udde till Gotland.[1123] Den 20 juli kommo fjorton danska skepp med fyra brännare norr ifrån in i Kalmarsund och drefvo framför sig major Lous eskader. Danska skeppen ankrade i närheten af Skäggenäs, omkring tio minuter norr om Kalmar. Då inträffade att Nyckeln (1), som hade “arriergardet“ i Lous eskader, råkade genom styrmannens försummelse på grund. Till följe af vinden och strömmen kunde de andra skeppen ej gifva annan hjelp, än att lägga sig på spring och skjuta på fienden. Derunder bortfördes med espingar tre af fienden utsända brännare. Sedan major Lou under tre timmar tappert försvarat sig mot fyra danska skepp under viceamiral Henrik Span, kom elden lös ombord och Nyckeln (1) sprang i luften.[1124] Major Lou kom i sjön och blef tillfångatagen.[1125] Följande dag gingo de danska skeppen åter norrut.[1126]
Den 27 juli utskickades major Johan Bogman med skeppen Göteborg (2), Stenbock (2), Fenix (2), Fredrika Amalia (2), Månen (2), Wismar (2), Hjorten (2), Maria (2), Kastor (3) och Delfin (3) på kryssning mellan Ölands södra udde och Bornholm.[1127] Redan d. 1 augusti beordrades han tillbaka till Kalmar redd, men skulle lemna skeppen Stenbock (2), Delfin (3) och Kastor (3) qvar vid Ölands södra udde för att kryssa der omkring. Dit skickades ock med samma uppdrag skeppet Fama (3), hvarjemte skeppet Karlshamn (3) sändes på kryssning mellan Borgholm och Ölands norra udde.[1128] Till försvar af inloppet till Kalmar hade man uppfört skansar på Svinö och Skallaröarne strax norr om staden. Dessa befästades ytterligare, då danska flottan d. 3 augusti gick åter in i Sundet ned åt Kalmar, men dagen derpå vände flottan tillbaka norrut.[1129] Hon gick då till Gotland. Fyra danska kryssare sändes till östgötaskären, der trakten kring Baresund brändes och sköflades. Slutligen såg man d. 16 augusti danska flottan hålla sydlig kurs öster om Öland, “liksom hon skulle vara på väg till sitt land hem igen“.[1130]
Denna sista förmodan var rigtig. Ändtligen kom det efterlängtade budskapet. Den 29 augusti instälde sig hos Wachtmeister i Kalmar en trumpetare från konungen med bref att fred skulle slutas inom några dagar och att alla fiendtligheter skulle inställas.[1131] Den 2 september afslöts i Paris freden med Danmark; med Brandenburg hade fred slutits redan d. 29 juni i S:t Germain. Båda frederna dikterades af Sveriges allierade, det segerrika Frankrike. Sveriges gränser skulle förblifva sådana de voro vid krigets utbrott.
Det under kriget utrymda Pommern skulle således åter besättas af svenska trupper. Transporten verkstäldes af major Cornelius Ankarstjerna med skeppen Stenbock (2), Fredrika Amalia (2), Fenix (2), Delfin (3), S:a Maria (K) och Salvator (K).[1132] Den 12 sept. hade han kommit med sin eskader till Karlshamn.[1133] Efter att längre än en månad hafva legat och väntat på att trupperna i Skåne skulle blifva färdiga att afhemtas, fick han d. 18 oktober order att intaga dem i Ystad.[1134] Han gick till sjös d. 21 okt., men blef samma dag af en svår storm drifven tillbaka till Karlshamn. Den 23 gick han åter ut och kom följande dag till Ystad. Derifrån seglade han d. 25 med 1,600 knektar till Landt Rügen, der de landsattes redan d. 26 oktober. Den 4 nov. återkom Ankarstjerna till Karlshamn med alla skeppen, utom S:a Maria (K), som för den svåra stormen måst söka hamn i Wismar.[1135]
Åtskilliga smärre skepp såsom Lilla Konung David (K), Emanuel (K) och Elisabet (K) öfverförde en del af truppernas bagage till Rügen.[1136]
Flottan förlades under vintern i den nya hamnen Karlskrona.
På skeppet Uttern (3) öfverfördes i oktober ryska sändebud från Stockholm till Karlshamn.[1137] Derefter gick skeppet till Öland och öfverförde rytteri derifrån till Pommern.[1138]
Från Riga hemtades under året tre skeppslaster ekvirke och hampa.[1139]
År 1680.Detta års expeditioner utgjordes uteslutande af transporter.
Kommendör Pål Qvickelberg hemtade med skeppet Stenbock (2) i slutet af juni riksmarsken grefve Karl Gustaf Wrangels lik från Stralsund till Stockholm.[1140] Derefter hemtade han riksrådet och generalguvernören Johan Gyllenstjernas lik i Landskrona och kom dermed i september tillbaka till Stockholm.[1141] Kapten Jonas Dufva öfverförde i början af oktober på skeppet Kastor (3) riksrådet och presidenten Klas Rålamb från Ystad till Stralsund.[1142]
De nya varfven i Kalmar, Karlskrona och Riga tarfvade förnödenheter af flera slag, såsom jern, kol, inventarier m. m. De erhöllos från Skeppsholmen i Stockholm, der varfvet betydligt inskränktes, och fördes till Kalmar och Karlskrona med skeppen Viktoria (1), Solen (1), Hedvig Eleonora (1), Stenbock (2), Nordstjernan (2), Ekorren (3), Fama (3) och Maria (L) samt till Riga med skeppet Kristina (3) och skutan S:t Peter.[1143] Dessutom transporterade skeppet Maria (2) det nedlagda varfvets i Medelpad alla effekter till Kalmar.[1144]
Varutransporterna bestodo hufvudsakligen af ekvirke för de beslutade stora skeppsbyggnaderna för flottans snara i stånd sättande. Sålunda hemtades till Kalmar fyra skeppslaster ekvirke från Riga, till Karlskrona en last från Riga och fyra från Pommern samt till Stockholm en last från Riga.[1145] Härförutom hemtades till Stockholm två laster bräder och plank från Norrland.[1146]
- ↑ R. R. 13⁄6 1635.
- ↑ R. R. 13⁄6 1635.
- ↑ A. K. ank. handl. år 1635 fol. 108.
- ↑ A. K. reg. 20⁄6 1635.
- ↑ R. R. 18⁄7 1635 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ Rådsprot. 14⁄8 o. 17⁄8 1635.
- ↑ Rådsprot. 9⁄9 1635.
- ↑ A. K. reg. 7⁄9 1635.
- ↑ Rådsprot.
- ↑ Rådsprot. 11⁄11 1635.
- ↑ 12,0 12,1 S. K. A. afd. A.
- ↑ R. R. 18⁄9 1635.
- ↑ A. K. reg. 26⁄4 1636.
- ↑ Rådsprot. 16⁄5 o. A. K. reg. 20⁄5 1636.
- ↑ A. K. reg. 19⁄8 1636.
- ↑ A. K. reg. 4⁄8 o. 26⁄10 1636.
- ↑ A. K. reg. 21⁄4 o. 13⁄6 1636.
- ↑ A. K. reg. 5⁄5 o. 12⁄10 1636.
- ↑ A. K. reg. 11⁄5 1636.
- ↑ A. K. reg. 12⁄5 1636.
- ↑ A. K. reg. 8⁄4 1636.
- ↑ A. K. reg. 22⁄4 1636.
- ↑ A. K. reg. 16⁄5 1637.
- ↑ A. K. reg. 23⁄5 1637.
- ↑ R. R. 26⁄5 1637.
- ↑ A. K. reg. 28⁄5 1637.
- ↑ A. K. reg. 20⁄6 1637.
- ↑ A. K. reg. 4⁄7, 10⁄7, 8⁄9 o. 28⁄11 1637.
- ↑ A. K. reg. 14⁄4, 3⁄8 o. 3⁄10 1637.
- ↑ A. K. reg. 22⁄4 o. 27⁄6 1637.
- ↑ Rådsprot. 17⁄4 samt R. R. 26⁄5 o. 30⁄5 1638.
- ↑ R. R. 17⁄5 1638.
- ↑ R. R. 24⁄5 1638 och Rynings journal: A. K. reg.
- ↑ R. R. 31⁄5 1638.
- ↑ 36,0 36,1 36,2 A. K. reg. 1638: Rynings journal.
- ↑ A. K. reg. o. rådsprot. 27⁄7 1638.
- ↑ Rådsprot. 27⁄7 1638.
- ↑ A. K. reg. 18⁄8 o. 19⁄10 1638.
- ↑ A. K. reg. 12⁄5 o. 31⁄8 1638.
- ↑ A. K. reg. 18⁄8 o. 5⁄9 1638.
- ↑ A. K. reg. 3⁄7 1638.
- ↑ A. K. reg. 25⁄8 1638.
- ↑ 44,0 44,1 R. A. afd. sjöexpeditioner.
- ↑ R. R. 11⁄5 o. 24⁄5 1639; A. K. ank. handl. Stewarts bref 26⁄6 1639.
- ↑ A. K. reg. 27⁄6 1639.
- ↑ A. K. reg. 7⁄5 o. 11⁄7 1639.
- ↑ R. R. 12⁄8 1639.
- ↑ R. R. 7⁄5 1639 o. A. K. reg. 18⁄5 o. 7⁄9 s. år.
- ↑ A. K. reg. 15⁄7 o. 7⁄8 1639.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 5⁄4 1639.
- ↑ A. K. reg. 1⁄7 1640.
- ↑ Rådsprot. 3⁄7 1640.
- ↑ R. R. 9⁄7 1640.
- ↑ A. K. reg. 9⁄6 1640.
- ↑ A. K. reg. 27⁄6 1640.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 22⁄5 o. 3⁄8 1640.
- ↑ A. K. reg. 7⁄5, 25⁄6, 13⁄8 o. 29⁄8 1640.
- ↑ A. K. 20⁄5 1640.
- ↑ A. K. reg. 4⁄6 1640.
- ↑ A. K. reg. 19⁄8 1640.
- ↑ A. K. reg. 22⁄8 1640.
- ↑ A. K. reg. 29⁄8 1640.
- ↑ A. K. reg. 22⁄10 1640.
- ↑ A. K. reg. 1⁄6 o. 7⁄6 1641; R. R. 8⁄6 1641.
- ↑ R. R. 3⁄7 1641.
- ↑ A. K. reg. Rynings journal.
- ↑ A. K. reg. 8⁄9 o. 20⁄9 1641.
- ↑ 71,0 71,1 71,2 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 26⁄7 1641.
- ↑ A. K. reg. 7⁄8 1641.
- ↑ R. R. 21⁄8 1641.
- ↑ R. R. 27⁄9 1641.
- ↑ A. K. reg. 24⁄3 1642.
- ↑ R. R. 22⁄4 o. 24⁄4 1642.
- ↑ A. K. reg. 24⁄5 1642.
- ↑ 79,0 79,1 79,2 A. K. reg. 1642; Rynings journal.
- ↑ A. K. reg. 12⁄8 1642.
- ↑ 81,0 81,1 81,2 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 12⁄5 1642.
- ↑ A. K. reg. 6⁄5 1642.
- ↑ A. K. reg. 26⁄6 1642.
- ↑ A. K. reg. 5⁄9 1642.
- ↑ A. K. reg. 26⁄9 1642.
- ↑ R. R. 13⁄10 1642.
- ↑ A. K. reg. 17⁄11 1642.
- ↑ A. K. reg. 18⁄11 o. R. R. 26⁄11 1642.
- ↑ A. K. reg. 25⁄4 1643.
- ↑ R. R. 15⁄8 o. 13⁄10 1642.
- ↑ R. R. 28⁄7 1643.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 2⁄5 1643.
- ↑ A. K. reg. 22⁄7 1643.
- ↑ A. K. reg. 22⁄8 1643.
- ↑ A. K. reg. 25⁄8 1643.
- ↑ A. K. reg. 26⁄8 1643.
- ↑ A. K. reg. 20⁄10 1643.
- ↑ A. K. reg. 26⁄10 1643.
- ↑ A. K. reg. 16⁄12 1643.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Historie 1535—1700 sid. 187.
- ↑ D:o d:o sid. 189—192 och A. K. ank. handl. 1644: Thijssens bref.
- ↑ R. R. 15⁄4 1644.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 30⁄5 1644.
- ↑ A. K. reg. Flemings sejnbref samt R. A. skeppslistor.
- ↑ Denna tids uppgifter å bestyckning och besättning äro icke öfverstämmande och hvarandra ganska olika.
- ↑ I Holstein, 18 minuter norr om Trawemünde.
- ↑ Blef sedan skeppet Örnen (2).
- ↑ A. K. reg. 1644: Flemings journal.
- ↑ 112,0 112,1 112,2 A. K. reg. år 1644: Flemings journal.
- ↑ R. A. Skokloster samlingen: K. G. Wrangels brefvexling, bundt 23.
- ↑ D:o d:o bundt 14. Lennart Torstenssons bref, dateradt Kristianspris d. 3⁄7 1644 till K. G. Wrangel.
- ↑ A. K. reg. 1644: Flemings bref d. 18⁄7 1644, hörande till hans journal.
- ↑ Chr. Bruun: Slaget paa Kolberger Heide.
- ↑ Se Chr. Bruuns utredning härom i “Slaget paa Kolberger Heide“.
- ↑ C. F. Bricka: Kong Christian den fjerdes egenhændige Breve.
- ↑ 119,0 119,1 A. K. reg. år 1644: Flemings journal.
- ↑ Chr. Bruun: Slaget paa Kolberger Heide sid. 143.
- ↑ A. K. reg. 1644: Flemings till hans journal hörande brefbok.
- ↑ A. K. reg. år 1644: Flemings journal.
- ↑ Med “amiral“ menas här eskaderchef.
- ↑ A. K. reg. 1644: Flemings af Wrangel afslutade journal.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts hist. sid. 201—202; Chr. Bruun: Slaget paa Kolberger Heide sid. 152—155. Han dömdes således ej derför att svenska flottan två dagar derefter, utan att anfallas, seglade ur Kielerviken, såsom svenska författare vanligen meddela.
- ↑ 126,0 126,1 126,2 126,3 A. K. reg. 1644: Flemings af Wrangel afslutade journal.
- ↑ Chr. Bruun: Slaget paa Kolberger Heide.
- ↑ R. R. 31⁄8 1644.
- ↑ R. A. Skoklostersamlingen, bundt 14, Torstenssons bref 10⁄7 1644.
- ↑ A. K. reg. 10⁄8 1644.
- ↑ R. R.
- ↑ Rådsprot. 11⁄8 o. 15⁄8 samt R. R. 16⁄8 1644.
- ↑ Rådsprot.
- ↑ R. A. Skoklostersamlingen, K. G. Wrangels brefvexling bundt 23, i hvilken finnes en specifik uppgift å Thijssens flotta.
- ↑ Rådsprot. 19⁄8 1644; Chr. Bruun, Slaget paa Kolberger Heide sid. 167—168: J. C. Tuxen: Den danske og norske Sømagt sid. 272—273.
- ↑ R. R. 20⁄8 1644.
- ↑ 137,0 137,1 R. R.
- ↑ R. R. 9⁄9 o. Rådsprot. 13⁄9 1644.
- ↑ 139,0 139,1 R. R. 9⁄9 1644.
- ↑ A. K. reg. 1644: K. G. Wrangels journal.
- ↑ A. K. reg. 29⁄8 1644 och K. G. Wrangels journal s. år.
- ↑ A. K. reg. 1644: K. G. Wrangels journal.
- ↑ A. K. reg. 1644: K. G. Wrangels journal.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts historie sid. 206—207.
- ↑ A. K. reg.: Wrangels bref 19⁄10 1644 till drottningen.
- ↑ A. K. reg. Wrangels lista 14⁄10 1644 på eröfrade skepp.
- ↑ A. K. reg. 4⁄9 1644.
- ↑ A. K. reg. Wrangels bref 19⁄10 1644.
- ↑ A. K. reg. 1644: Wrangels journal.
- ↑ A. K. reg. Wrangels bref 11⁄11 1644.
- ↑ R. R. 29⁄10 1644.
- ↑ A. K. reg. 1644: Wrangels journal.
- ↑ A. K. reg. Wrangels bref 1⁄12 1644.
- ↑ A. K. reg. 23⁄12 o. A. K. ank. handl. 26⁄12 1644.
- ↑ R. R. 13⁄11 1644.
- ↑ R. R. 18⁄12 1644.
- ↑ R. R. 17⁄9 1644.
- ↑ A. K. reg. 2⁄10 1644.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 18⁄5 o. 2⁄8 1644.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal.
- ↑ R. R. 21⁄5 1645.
- ↑ Ligger under Muskö 12 minuter från Dalarö i stora segelleden till Landsort. Från Elfsnabben till det lilla skäret Röko (“Röda kon“) är 5 minuter och 3 minuter derifrån ligger holmen Mellsten (“Medelsten“) alldeles vid Danziger gatt, der Måsknufs fyr nu lyser. Från Mellsten till Landsort är afståndet 9 minuter och midt emellan ligger det lilla skäret Viksten.
- ↑ Den vanliga uppgiften hos Rynings biografer att han “måste för motvind 21 gånger vända om till Landsort“ är således ej riktig.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal. Uppgiften hos P. O. Bäckström m. fl., att Ryning skulle hafva intagit Visby, är oriktig.
- ↑ R. R. 14⁄1 1645.
- ↑ R. R. 5⁄3 1645.
- ↑ A. K. reg. 6⁄5 1645.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal och registr.; R. A. afd. sjöexped.: besättningslista.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal.
- ↑ A. K. reg. 1645: Rynings journal.
- ↑ R. R. 28⁄8 1645.
- ↑ R. R. 3⁄9 1645.
- ↑ R. R. 9⁄9 1645.
- ↑ A. K. ank. handl. 1645: bref fr. Blume.
- ↑ R. R. 22⁄9 1645.
- ↑ A. K. reg. 15⁄10 1645.
- ↑ R. R. 11⁄10 1645.
- ↑ S. K. A. afd. K 13.
- ↑ A. K. reg. 26⁄4 1645.
- ↑ A. K. reg. 3⁄5 1645.
- ↑ Bredvid nu kallade “Nya Varfvet“.
- ↑ R. A. Skoklostersamlingen: K. G. Wrangels brefvexling bundt 23, Ankarhjelms bref 30⁄5 1645.
- ↑ A. K. reg. 4⁄10 1645.
- ↑ A. K. reg. 22⁄3 1645.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K reg. 9⁄9 1645.
- ↑ A. K. reg. 5⁄6 o. R. R. 30⁄6 1646.
- ↑ A. K. ank. handl. 1646: Bjelkenstjernas bref.
- ↑ A. K. reg. 4⁄7 1646.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 21⁄10 1646.
- ↑ R. R. 5⁄12 1646.
- ↑ R. R. 9⁄6 1646.
- ↑ 197,0 197,1 A. K. reg.
- ↑ R. R. 14⁄6 1646.
- ↑ A. K. reg. 30⁄7 o. 3⁄8 1646.
- ↑ A. K. reg. 6⁄6 1646.
- ↑ A. K. reg. 25⁄9 1646.
- ↑ A. K. reg. 20⁄6 1646.
- ↑ A. K. reg. 4⁄7 1646.
- ↑ A. K. reg. 3⁄8 1646.
- ↑ A. K. reg. 20⁄8 1646.
- ↑ A. K. reg. 26⁄8 1646.
- ↑ A. K. reg. 23⁄9 1646.
- ↑ A. K. reg. 8⁄10 1646.
- ↑ R. R. 9⁄1 1646.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ R. R. 20⁄8 o. 12⁄10 1646; A. K. ank. handl. 18⁄11 1646.
- ↑ A. K. reg. 28⁄11 1646.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 24⁄1 1647 o. A. K. ank. handl.
- ↑ Han befaldes att låta major Daniel Jönsson föra upp skeppen till Stockholm, men sjelf genast resa in till staden med en låda sydfrukter åt drottningen (A. K. reg. 18⁄6 1647).
- ↑ A. K. reg. 5⁄6 1647.
- ↑ A. K. reg. 26⁄6 1647.
- ↑ A. K. reg. 15⁄5 1647.
- ↑ A. K. reg. 16⁄6 1647.
- ↑ A. K. reg. 4⁄9 1647.
- ↑ A. K. ank. handl. o. A. K. reg. 16⁄11 1647.
- ↑ A. K. reg. 15⁄7 1647.
- ↑ 223,0 223,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 16⁄6 1647.
- ↑ A. K. reg. 3⁄7 1647.
- ↑ A. K. reg. 16⁄8 1647.
- ↑ A. K. reg. 4⁄9 1647.
- ↑ A. K. reg. 15⁄10 1647.
- ↑ A. K. reg. 17⁄9 1647.
- ↑ A. K. reg. 9⁄5 1648.
- ↑ A. K. reg. 28⁄6 1648.
- ↑ R. R. 29⁄6 1648.
- ↑ R. R. 29⁄6 1648.
- ↑ A. K. reg. 26⁄8 1648.
- ↑ A. K. reg. 2⁄9 1648.
- ↑ A. K. reg. 4⁄11 1648.
- ↑ R. R. 29⁄6, A. K. reg. 31⁄7 o. 26⁄8 1648.
- ↑ A. K. reg. 15⁄5 o. 26⁄5 1648.
- ↑ 239,0 239,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 9⁄5 1648.
- ↑ A. K. reg. 9⁄6 1648.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1648.
- ↑ A. K. reg. 22⁄7 1648.
- ↑ A. K. reg. 31⁄8 1648.
- ↑ A. K. reg. 9⁄11 1648.
- ↑ A. K. reg. 21⁄4 o. 11⁄10 1648.
- ↑ A. K. reg. 10⁄5 1649.
- ↑ A. K. reg. 17⁄5 o. 16⁄6 1649.
- ↑ A. K. reg. 27⁄6 1649.
- ↑ A. K. reg. 22⁄9 1649.
- ↑ A. K. reg. 15⁄10 1649.
- ↑ R. R. 20⁄10 1649.
- ↑ A. K. reg. 9⁄11 1649.
- ↑ A. K. reg. 3⁄11 1649.
- ↑ R. R. 17⁄1 o. A. K. prot. 25⁄4 1649.
- ↑ A. K. prot. 6⁄11 1649.
- ↑ A. K. prot. 25⁄4 1649.
- ↑ A. K. reg. 6⁄10 1653.
- ↑ R. R. 24⁄5 1650.
- ↑ A. K. reg. 8⁄10 1650.
- ↑ A. K. prot. 13⁄12, 15⁄12, 21⁄12 1649; A. K. reg. 13⁄12 1650.
- ↑ A. K. reg. 29⁄5 1650.
- ↑ A. K. reg. 10⁄6 1650.
- ↑ R. R. 3⁄8 o. A. K. reg. 16⁄8 1650.
- ↑ A. K. reg. 26⁄10 o. 1⁄11 1650.
- ↑ 266,0 266,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 25⁄6 1650.
- ↑ A. K. reg. 19⁄10 1650.
- ↑ A. K. reg. 3⁄9 1651 o. S. K. A. D 11.
- ↑ A. K. reg. 3⁄6 1651.
- ↑ A. K. reg. 20⁄9 1651.
- ↑ A. K. reg. 3⁄7 1651.
- ↑ R. R. 26⁄7 1651 o. S. K. A. D 11.
- ↑ A. K. reg. 3⁄10 1651.
- ↑ A. K. reg. 10⁄5 1651.
- ↑ S. K. A. afd. D 11.
- ↑ A. K. reg. 7⁄6 1651.
- ↑ A. K. reg. 18⁄9 1651.
- ↑ R. R. 3⁄4 o. A. K. reg. 10⁄4 1652.
- ↑ R. R. 17⁄4 o. 5⁄6 1652.
- ↑ A. K. reg. 24⁄7 1652.
- ↑ A. K. reg. 23⁄11 1652.
- ↑ 283,0 283,1 283,2 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 24⁄3 1652.
- ↑ A. K. reg. 31⁄3 1652.
- ↑ A. K. reg. 31⁄5 o. R. R. 5⁄6 1652.
- ↑ R. R. 19⁄7 1652.
- ↑ A. K. reg. 23⁄9 1652.
- ↑ R. R. 20⁄8 o. 27⁄8 1652.
- ↑ A. K. reg. 27⁄8 1652.
- ↑ A. K. reg. 12⁄11 1652.
- ↑ A. K. reg. 19⁄9 1652.
- ↑ A. K. reg. 4⁄9 o. 18⁄11 1652.
- ↑ A. K. reg. 5⁄1 o. 16⁄3 1653.
- ↑ A. K. reg. 28⁄3 1653.
- ↑ A. K. reg. 16⁄4 1653 o. S. K. A. D 11.
- ↑ A. K. reg. 11⁄5 1653.
- ↑ A. K. reg. 23⁄5 1653.
- ↑ A. K. reg. 28⁄7 1653.
- ↑ A. K. reg. 15⁄8 1653.
- ↑ A. K. reg. 23⁄7, 30⁄7 1653 o. R. R. 20⁄8 s. år.
- ↑ A. K. reg. 3⁄8 1653.
- ↑ A. K. reg. 6⁄8 o. 16⁄9 1653.
- ↑ A. K. reg. 26⁄9 1653.
- ↑ A. K. reg. 14⁄1 1654.
- ↑ A. K. reg. 4⁄4 1654.
- ↑ A. K. reg. 9⁄5 1654.
- ↑ A. K. reg. 2⁄9 1653.
- ↑ S. K. A. afd. D 11.
- ↑ R. R. 4⁄2 1654.
- ↑ A. K. reg. 12⁄8 1654.
- ↑ A. K. reg. 18⁄9 1654.
- ↑ R. R. 13⁄8 1653.
- ↑ A. K. reg. 4⁄10 1653 o. S. K. A. D 11.
- ↑ A. K. reg. 11⁄1 1654.
- ↑ A. K. reg. 28⁄9 1654.
- ↑ A. K. reg. 7⁄10 o. 20⁄11 1654.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1654.
- ↑ R. R. 19⁄6 1654.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1654.
- ↑ A. K. reg. 24⁄6 1654.
- ↑ 323,0 323,1 A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 14⁄7 o. 28⁄7 1654.
- ↑ A. K. reg. 19⁄8 o. 29⁄6 1654.
- ↑ 326,0 326,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 17⁄7, 24⁄7 o. 28⁄7 1654.
- ↑ 328,0 328,1 R. R.
- ↑ A. K. reg. 13⁄10 1654.
- ↑ A. K. reg. 7⁄4 1654.
- ↑ A. K. reg. 10⁄6 1654.
- ↑ A. K. reg. 24⁄6 1654.
- ↑ A. K. reg. 20⁄7 1654.
- ↑ A. K. reg. 14⁄8 1654.
- ↑ A. K. reg. 15⁄8 1654.
- ↑ R. R. 18⁄8 1654.
- ↑ A. K. reg. 14⁄9 1654.
- ↑ A. K. reg. 10⁄10 o. R. R. 22⁄10 1654.
- ↑ A. K reg. 1⁄5 1654.
- ↑ A. K. ank. handl. o. A. K. reg. 4⁄8 1654.
- ↑ A. K. ank. handl. år 1655.
- ↑ A. K.reg. 6⁄1 1655.
- ↑ A. K. reg. 3⁄3 o. 17⁄3 1655; A. K. ank. handl. 28⁄4 1655.
- ↑ A. K. reg. 23⁄4 1655.
- ↑ A. K. reg. 1655: Wrangels journal; R. A. afdeln. sjöexpeditioner, skeppslistor.
- ↑ 346,0 346,1 A. K. reg. 1655: Wrangels journal.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 1655: Wrangels journal, hans bref d. 4 aug.
- ↑ Denna ligger norr om Danzig mellan fasta landet och den långa utskjutande landtungan, som kallas Putziger Nehrung. På dennas yttersta spets ligger Hela (“Heel“). Afståndet från Danzig till Putzig är 45 km.
- ↑ R. R. 8⁄8 1655.
- ↑ 351,0 351,1 A. K. reg. 1655: Wrangels journal.
- ↑ R. R. 30⁄8 1655.
- ↑ A. K. reg. 1⁄10 1655.
- ↑ A. K. reg. 20⁄10 1655 och Wrangels journal.
- ↑ R. R. 12⁄10 1655.
- ↑ 356,0 356,1 A. K. reg. 1655: Wrangels journal.
- ↑ A. K. reg. 4⁄12 1655.
- ↑ Sedan man kryssat flera dagar, utan att se land, kunde man under en mörk natt skönja landet. Styrmannen ansåg skeppet vara i sin rätta kosa mellan Öland och Gotland, då det i stället var mellan Öland och fasta landet. (A. K. ank. handl. år 1656: Undersökningsprotokoll). Ölands Södra uddes fyr fans ej då, än mindre Utgrundens fyrskepp rätt utanför Möckleby.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 2⁄6 o. 13⁄8 1655.
- ↑ A. K. reg. 7⁄9 1655.
- ↑ A. K. prot. 9⁄4 1655.
- ↑ 363,0 363,1 A. K. reg. 2⁄6 1655.
- ↑ A. K. reg. 12⁄8 1655.
- ↑ R. R. 2⁄1, 25⁄1 o. 30⁄1 1656.
- ↑ A. K. reg. 1656: Bjelkenstjernas bref 5⁄4.
- ↑ A. K. reg. 29⁄2, 5⁄3 o. 14⁄3 1656.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 1656: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ 370,0 370,1 A. K. reg. 1656: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ 372,0 372,1 R. R.
- ↑ S. K. A. afd. D 11: räkning öfver friförtäring.
- ↑ A. K. reg. 8⁄9 1656.
- ↑ A. K. prot. 19⁄6 1656.
- ↑ A. K. prot. 27⁄6 1656.
- ↑ A. K. reg. 8⁄8 1656.
- ↑ S. K. A. afd. D 11: räkning öfver friförtäring.
- ↑ R. R. 24⁄7 1656.
- ↑ 380,0 380,1 A. K. ank. handl. 1656: Bjelkenstjernas bref.
- ↑ A. K. reg. 8⁄8 1656.
- ↑ Rådsprot. 16⁄8 o. A. K. reg. 23⁄8 1656.
- ↑ A. K. reg. 25⁄10 1656.
- ↑ S. K. A. D 11.
- ↑ Rådsprot.
- ↑ A. K. reg. 30⁄9 1656.
- ↑ A. K. reg. 21⁄11 1656.
- ↑ Så kallades då Schlüsselburg vid Nevas (då Nyens) utflöde ur Ladoga sjö.
- ↑ R. R. 6⁄6 1655.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 28⁄6 1656.
- ↑ A. K. ank. handl. 1656.
- ↑ A. K. reg. 8⁄8 1656.
- ↑ A. K. reg. 16⁄8 1656.
- ↑ A. K. reg. 5⁄9 1656.
- ↑ A. K. ank. handl. 1656.
- ↑ A. K. reg. 21⁄11 o. 19⁄12 1656.
- ↑ R. R. 2⁄9 1656.
- ↑ A. K. reg. 4⁄10 1656.
- ↑ A. K. reg. 25⁄10 1656.
- ↑ A. K. reg. 21⁄11 1656.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ R. R. 30⁄1 1657.
- ↑ A. K. reg. 9⁄5 1657.
- ↑ A. K. reg. 16⁄4 1657.
- ↑ A. K. reg. 14⁄5 1657.
- ↑ A. K. ank. handl. 1657.
- ↑ R. R. 27⁄9 1657.
- ↑ R. A. afd. Sjöexpeditioner: Gust. Wrangels bref 16⁄10 1657 till konungen.
- ↑ A. K. reg. 7⁄11, 11⁄11 o. 23⁄12 1657.
- ↑ R. R. 30⁄1 o. A. K. reg. 25⁄3 1657.
- ↑ A. K. reg. 28⁄3 1657.
- ↑ A. K. reg. 10⁄6 och R. R. 25⁄6 1657.
- ↑ A. K. reg. 16⁄4 o. 21⁄4 1657.
- ↑ A. K. reg. 16⁄4, 6⁄5 o. 16⁄5 1657.
- ↑ A. K. reg. 4⁄6 1657.
- ↑ A. K. reg. 5⁄8 1657.
- ↑ A. K. reg. 16⁄5 1657.
- ↑ A. K. reg. 26⁄5 1657.
- ↑ A. K. reg. 17⁄6 1657.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1657.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 1⁄7 1657.
- ↑ A. K. reg. 13⁄7 1657.
- ↑ A. K. reg. 3⁄8 1657.
- ↑ R. R. 4⁄7 1657.
- ↑ A. K. reg. 19⁄7 o. 24⁄7 1657.
- ↑ 428,0 428,1 R. R.
- ↑ A. K. ank. handl. 1657: Bjelkenstjernas bref.
- ↑ A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas bref.
- ↑ A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ R. A. afd. Sjöexpeditioner: skeppslistor.
- ↑ R. R. 1⁄9 1657.
- ↑ 434,0 434,1 A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ 435,0 435,1 H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts historie sid. 226—227, men enligt H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt sid. 117 är detta osäkert.
- ↑ A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt sid. 117.
- ↑ 438,0 438,1 A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ R. R. 20⁄12 1657.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner.
- ↑ R. R. 20⁄11 1657.
- ↑ R. R. 4⁄12 1657.
- ↑ A. K. ank. handl. 1657. Alldeles origtig är således framställningen hos H. G. Garde i “Den danske og norske Sømagts historie“ sid. 227—228 om svenska flottan efter slaget under Möen d. 13 september: “De Svenske vare i Slaget blevne saa medtagne, at de ikke kunde forlade Wismar, som vor Flaade dernæst blokerade, saalenge Farvandet var aabent.“
- ↑ R. R. 14⁄9 1657.
- ↑ R. R. 4⁄12 o. 9⁄12 1657.
- ↑ R. R. 13⁄12 1657.
- ↑ A. K. prot. 19⁄3 1658.
- ↑ Rådsprot. 22⁄5 1657.
- ↑ A. K. reg. 24⁄7 1657.
- ↑ H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt sid. 107.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 27⁄8 1657.
- ↑ R. R. 14⁄9 1657.
- ↑ H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt sid. 126.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ R. R. 17⁄10 1657.
- ↑ A. K. ank. handl. 1658.
- ↑ R. A. Sveriges fredstraktater.
- ↑ A. K. reg. 4⁄3 1658.
- ↑ A. K. reg. 13⁄5 1658.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 3⁄5 1658.
- ↑ A. K. reg. 12⁄5 1658.
- ↑ R. A. afd. Sjöexpeditioner: Sperlings bref.
- ↑ R. R. 22⁄5 1658.
- ↑ A. K. ank. handl. o. A. K. prot. 28⁄6 1658.
- ↑ R. A. afd. Sjöexpeditioner: Sperlings bref.
- ↑ R. R. 24⁄6 1658.
- ↑ R. R. 22⁄2 1658, A. K. reg. 26⁄4, 10⁄5 o. 19⁄5 s. år.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 15⁄7 1658.
- ↑ R. R. 26⁄7 1658.
- ↑ R. R. 7⁄8 o. 8⁄8 1658.
- ↑ R. R. 5⁄8 o. 10⁄8 1658.
- ↑ R. R. 16⁄8 o. 17⁄8 1658.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ 477,0 477,1 477,2 477,3 477,4 477,5 R. R.
- ↑ 478,0 478,1 478,2 A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas bref 29⁄8.
- ↑ R. R. 29⁄8 1658.
- ↑ 482,0 482,1 482,2 A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 7⁄9 1658.
- ↑ R. R. 12⁄9 1658.
- ↑ 486,0 486,1 486,2 486,3 A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ A. K. reg. 4⁄9 o. 7⁄9 1658
- ↑ A. K. reg. 1⁄10, A. K. prot. 2⁄10 1658 och S. K. A. afd. D 11 år 1658: räkning å friförtäring.
- ↑ A. K. reg. 7⁄4 1662.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas bref 5⁄8; R. A. afd. Sjöexpeditioner: två skeppslistor.
- ↑ S. Natt och Dags uppgift i Tidskrift för Sjöväsendet år 1900 sid. 125—126.
- ↑ Den vanligen förekommande uppgiften att af svenska flottan deltog ej Gustaf Wrangels 4:e eskader i striden, utan låg overksam under Hven, är ej med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
- ↑ 493,0 493,1 A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal och R. R. 31⁄10 1658.
- ↑ H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt, sid. 150.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ R. R. 19⁄11 1658.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas bref 22⁄11.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas bref 26⁄11.
- ↑ R. R. Knudshoved ligger på Fyens östra kust vid öfverfarten till Korsör på Seland.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 28⁄11 1658.
- ↑ 503,0 503,1 R. R. 18⁄11 1658.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts hist. sid. 234.
- ↑ R. R. 29⁄11 1658.
- ↑ A. K. reg. 27⁄11 1658.
- ↑ H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt, sid 152.
- ↑ J. Mankell: Uppgifter rörande svenska krigsmagten sid. 266.
- ↑ 509,0 509,1 R. R.
- ↑ R. R. 15⁄12 1658.
- ↑ R. A. afd. Sjöexpeditioner: Ugglas bref 21⁄12 1658.
- ↑ R. A. afd. Sjöexpeditioner: Ugglas bref 26⁄12 1658.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas brev 6⁄12.
- ↑ R. R. 2⁄12 o. 12⁄12 1658.
- ↑ R. R. 15⁄12 o. 16⁄12 1658.
- ↑ 516,0 516,1 R. R.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas bref 28⁄12.
- ↑ S. K. A. afd. D 11: räkning för friförtäringen.
- ↑ A. K. reg. 11⁄10, 22⁄10 o. 8⁄11 1658.
- ↑ R. R. 8⁄11 1658.
- ↑ A. K. reg. 1658: Bjelkenstjernas brev 16⁄11.
- ↑ 522,0 522,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 2⁄12 o. S. K. A. afd. D 11.
- ↑ R. R. 12⁄5, 25⁄5 o. 27⁄5 1658.
- ↑ A. K. prot. 17⁄5 1658.
- ↑ A. K. reg. 17⁄5 1658 o. S. K. A. afd. D 11.
- ↑ R. R. 16⁄4 o. 19⁄5, A. K. reg. 10⁄7 1658 och S. K. A. afd. D 11 räkn. för friförtäringen.
- ↑ R. R. 1⁄1 1659.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Ugglas bref 17⁄1 1659.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Ugglas bref 17⁄1 o. 22⁄1 1659.
- ↑ A. K. ank. handl. 19⁄1 1659.
- ↑ A. K. ank. handl. 1659: Arvid Björnrams bref 15⁄1.
- ↑ R. R. 19⁄1 1659 o. A. K. reg. s. år: Landskrona registr. 26⁄1.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. ank. handl.: Gudmund Spaks bref 19⁄1 1659.
- ↑ R. R. 18⁄2 1659.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 3⁄1.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 6⁄2 m. fl.
- ↑ R. A. afd. Sjöexped:r.
- ↑ R. R. 1⁄1 1659.
- ↑ A. K. reg. 1659; Landskrona reg. 13⁄1 o. 1⁄2.
- ↑ R. R. 7⁄2 1659.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 15⁄3; G. L. Grove om Adrian Banckers i Tidskrift for Sövæsen år 1902 sid. 157.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 16⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 3⁄2, 14⁄2 och 20⁄2.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 16⁄3.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Terings bref 26⁄3.
- ↑ R. R. 3⁄4 o. 4⁄4 1659.
- ↑ 549,0 549,1 A. K. reg. 1659: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ A. K. reg. 1659: konungens instruktion 23⁄3 i Landskrona reg.
- ↑ A. K. reg. 1659: konungens “seglats order" 23⁄3 i Landskrona reg.
- ↑ R. R. 3⁄4 1659.
- ↑ 553,0 553,1 A. K. reg. 1659: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ A. K. reg. 1659: K. G, Wrangels bref 7⁄4.
- ↑ 555,0 555,1 A. K. reg. 1659: K. G. Wrangels journal.
- ↑ A. K. reg. 1659: K. G. Wrangels bref 10⁄4.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 1659: Bjelkenstjernas journal. Danskarne tillskrifva sig segern i denna strid. J. C. Tuxen säger: “Bjelkenstjerna maatte flygte og søgte med sin Flaade Tilflugt i Wismar“ (Danske og norske Sømagt sid. 308)! Likaså H. G. Garde i sin “Historie“ sid. 235 och H. D. Lind: Frederik III:s Sømagt sid. 167.
- ↑ 560,0 560,1 A. K. reg. 1659: Gust. Wrangels journal.
- ↑ R. R. 1⁄5 1659.
- ↑ 562,0 562,1 R. R.
- ↑ R. R. 18⁄5 1659.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 25⁄5.
- ↑ R. R. 27⁄5 o. 28⁄5 1659.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 1⁄5 1659.
- ↑ R. R. 4⁄5 o. 7⁄5 1659.
- ↑ R. R. 22⁄6 o. 23⁄6 1659.
- ↑ 570,0 570,1 570,2 R. R.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Gustaf Wrangels bref 28⁄5 1659.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: G. Wrangels bref 7⁄6 o. 9⁄6 1659.
- ↑ R. R. 15⁄6 1659.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Gust. Wrangels bref 16⁄6 1659.
- ↑ R. R. 20⁄6 1659.
- ↑ 576,0 576,1 576,2 R. R.
- ↑ R. A. Rutger Aschebergs bref 30⁄6 o. 1⁄7 1659 till konung Karl Gustaf.
- ↑ R. R. 27⁄7 1659.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts historie sid. 234. Garde har dock origtigt förlagt denna affär till maj månad. H. D. Lind: Frederik III:s Sømagt sid. 179—180.
- ↑ R. R. 29⁄7 1659.
- ↑ A. K. prot. 19⁄5 1659.
- ↑ A. K. reg. 11⁄6 o. R. R. 18⁄6 1659.
- ↑ A. K. reg. 1659: Landskrona reg. 4⁄7.
- ↑ 584,0 584,1 R. R.
- ↑ R. R. 1⁄7, 2⁄8, 6⁄8 o. 20⁄8 1659.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Ugglas bref.
- ↑ R. R. 23⁄7 1659.
- ↑ R. R. Detta konungens bref är åtföljdt af ett egenhändigt, för konungen ganska karakteristiskt postskriptum: “Vore bättre I aldrig toge eder ett verk uppå, som I icke förstå, när I något regement hafver till att veta uti akt taga, hvad man eder befaller. De maltskutor vete I helt väl att de order haft hafva att de skola följa eder och är sådant uti eder instruktion förmäldt; de hafva aldrig haft order att följa Konung David nu, vet ingen fanen hvart åt de äro. Och när eder en gång är befalt något att behålla hos eder, så skole I det icke släppa, med mindre I hafven fullkomlig order deremot. Jag ser väl, att edert hufvud är utaf sjöluft så tungt, att det bör på annat manéer justifieras. Jag tror I ären från vettet och icke vele följa order och der I icke går fort, skole I betalat med eder hals.“ Man ser huru konungen under sjelva skrifvandet allt mer retar upp sig sjelf.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Ugglas bref.
- ↑ 590,0 590,1 R. R.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Terings bref 22⁄8 1659.
- ↑ R. R. 4⁄9 o. 6⁄9 1659.
- ↑ A. K. ank. handl. 1659: Bärs bref 10⁄6.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Bärs bref.
- ↑ R. R. 20⁄8 1659.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Bärs bref 2⁄9 1659.
- ↑ R. R. 6⁄9 1659.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Terings bref 14⁄9 1659.
- ↑ R. R. 13⁄9 1659.
- ↑ 600,0 600,1 R. A. Sjöexped:r: Terings bref.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 12⁄11 1659.
- ↑ H. D. Lind: Frederik III:s Sømagt sid. 185.
- ↑ 604,0 604,1 R. R.
- ↑ R. R. 14⁄10 1659.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Sperlings bref.
- ↑ R. R. 14⁄11 1659.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Specks bref.
- ↑ R. R. 5⁄11 1659.
- ↑ R. R. 6⁄11 1659.
- ↑ R. R. 12⁄11 1659.
- ↑ 612,0 612,1 R. R.
- ↑ R. R. 26⁄11 1659.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts hist. sid. 238.
- ↑ R. R. 7⁄12 1659.
- ↑ R. R. 29⁄6 o. A. K. reg. 24⁄10 1659; S. K. A. D 11: räkning för friförtäringen.
- ↑ A. K. reg. 17⁄8 1659.
- ↑ A. K. reg. 19⁄8 1659.
- ↑ A. K. reg. 11⁄11 1659.
- ↑ R. R. 8⁄1 o. 22⁄1 1659.
- ↑ 621,0 621,1 R. R.
- ↑ R. R. 18⁄6 1659.
- ↑ R. R. 23⁄11 o. 26⁄11 1659.
- ↑ R. R. 10⁄12 1659.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ R. R. 11⁄10 1659.
- ↑ A. K. reg. 17⁄11 1659.
- ↑ A. K. ank. handl. 1660: bref 3⁄1.
- ↑ R. R. 15⁄3 1660.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 7⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 17⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 12⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 19⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 20⁄3 o. 23⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 29⁄3.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 11⁄4 och R. R. 12⁄4 1660.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 22⁄3 o. 11⁄4.
- ↑ Rådsprot.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 18⁄4.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 9⁄4 o. 25⁄4.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 25⁄4.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 26⁄5.
- ↑ A. K. reg. 6⁄6 1660.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 3⁄5.
- ↑ A. K. reg. 19⁄4 1660.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 5⁄5.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 30⁄5.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas bref 12⁄5.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1660.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 1660: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ A. K. reg. 1660. Bjelkenstjernas bref 30⁄5 och A. K. reg. 23⁄7 1660.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. ank. handl. 1660: Bergs bref 16⁄3.
- ↑ A. K. reg. 24⁄3 1660.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6, 11⁄7 o. 14⁄7 1660.
- ↑ A. K. reg. 1⁄9 1660.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1660.
- ↑ A. K. reg. 16⁄8 o. R. R. 25⁄8 1660.
- ↑ A. K. reg. 12⁄10 1660.
- ↑ A. K. prot. 9⁄11 1660.
- ↑ A. K. prot. 4⁄12 1660 o. 29⁄7 1661.
- ↑ A. K. prot.
- ↑ A. K. ank. handl. 1661: K. G. Wrangels bref 4⁄10 o. 10⁄12.
- ↑ R. R. 24⁄9 o. A. K. prot. 25⁄9 1661.
- ↑ 669,0 669,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 27⁄9 1662.
- ↑ R. R. 13⁄3 o. A. K. reg. 26⁄4, 1⁄5 1662.
- ↑ R. R. 21⁄7 o. 14⁄8 1662.
- ↑ A. K. reg. 30⁄8 1662.
- ↑ A. K. prot. 19⁄7 1662.
- ↑ A. K. reg. 17⁄6 1663.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 25⁄5 o. 23⁄6 1663.
- ↑ A. K. reg. 8⁄7 1663 o. S. K. A. D 11.
- ↑ A. K. reg. 13⁄8 1663 o. S. K. A. D 11.
- ↑ R. R. 30⁄3 o. A. K. reg. 15⁄7 1663.
- ↑ R. R.
- ↑ Skand. Samf. handl. del 32.
- ↑ A. K. ank. handl. 18⁄8 1663.
- ↑ A. K. reg. 5⁄9 1663.
- ↑ A. K. ank. handl. 1663: Sjöhjelms bref.
- ↑ A. K. reg. 7⁄3 1664.
- ↑ A. K. ank. handl. 1664: Strussflychts bref.
- ↑ A. K. prot. 27⁄4 1668.
- ↑ R. R. 14⁄3 1668.
- ↑ A. K. reg. 25⁄4 1668.
- ↑ R. R. 16⁄8 1671.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 22⁄6 o. 28⁄6 1664.
- ↑ A. K. ank. handl. 1664: bref fr. Tering; A. K. prot. 28⁄9 1664.
- ↑ A. K. reg. 14⁄4 1664 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 16⁄7 o. 20⁄7 1664.
- ↑ A. K. reg. 21⁄11 o. 23⁄12 1664.
- ↑ A. K. reg. 16⁄8 1664.
- ↑ A. K. reg. 27⁄8 o. R. R. 2⁄9 1664.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 18⁄5 o. 25⁄9 1665; A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 18⁄5 1665 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 19⁄8 1665.
- ↑ A. K. reg. 16⁄9 1665.
- ↑ A. K. reg. 22⁄6 o. 5⁄8 1665.
- ↑ R. R. 29⁄4 1665.
- ↑ A. K. prot. 8⁄7 1665.
- ↑ 708,0 708,1 A. K. reg.
- ↑ 709,0 709,1 709,2 709,3 A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 14⁄10 1665.
- ↑ A. K. reg. 20⁄12 1665.
- ↑ A. K. reg. 25⁄9 1665.
- ↑ A. K. reg. 8⁄11 1665.
- ↑ A. K. reg. 8⁄11 1665.
- ↑ A. K. reg. 5⁄1, 10⁄2 o. 17⁄2 1666.
- ↑ A. K. reg. 14⁄3 1666.
- ↑ A. K. prot. 5⁄9 1666 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 30⁄9 o. 13⁄10 1665.
- ↑ A. K. ank. handl. 1666: Rumpfs bref.
- ↑ A. K. reg. 22⁄12 1666.
- ↑ A. K. reg. 24⁄2 1666.
- ↑ A. K. reg. 21⁄3 1666.
- ↑ A. K. reg. 28⁄3 1666.
- ↑ A. K. reg. 1⁄9 1666 o. A. K. ank. handl.: Bergs bref.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 26⁄7 1666.
- ↑ A. K. reg. 25⁄8 1666 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K.reg. 23⁄8 1666.
- ↑ 729,0 729,1 A. K. ank. handl. 1666: Wrangels bref.
- ↑ A. K. prot. 1⁄10 1666.
- ↑ R. R. 8⁄10 1666.
- ↑ A. K. reg. 9⁄10 1666.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 21⁄4, 7⁄6 o. 8⁄10 1666.
- ↑ A. K. reg. 1⁄12 1666.
- ↑ A. K. reg. 21⁄4 o. 30⁄6 1666.
- ↑ A. K. reg. 30⁄4 o. 18⁄9 1666.
- ↑ A. K. reg. 20⁄7 1666.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ R. R. 5⁄10, A. K. reg. 30⁄10 o. 3⁄11 1666.
- ↑ 741,0 741,1 741,2 R. R.
- ↑ A. K. reg. 20⁄11 1666.
- ↑ A. K. reg. 29⁄11 o. 1⁄12 1666.
- ↑ A. K. reg. 20⁄12 o. 27⁄12 1666.
- ↑ A. K. prot.
- ↑ A. K. reg. 11⁄6 1667.
- ↑ A. K. reg. 3⁄8 1667.
- ↑ A. K. reg. 4⁄12 1667.
- ↑ A. K. reg. 18⁄12 1667.
- ↑ R. R. 14⁄12 1667 o. A. K. ank. handl. 19⁄12 1667.
- ↑ A. K. reg. 26⁄2 1668.
- ↑ 752,0 752,1 A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 27⁄4 o. 25⁄6 1667; A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 5⁄6 1667.
- ↑ A. K. reg. 29⁄6 o. 20⁄7 1667.
- ↑ R. R. 22⁄11 1667.
- ↑ A. K. reg. 17⁄12 1667 o. 30⁄7 1668.
- ↑ A. K. reg. 8⁄9 1668.
- ↑ A. K. ank. handl. 1668: Björnrams rapporter.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 22⁄7 1668 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 1⁄9 1668.
- ↑ A. K. ank. handl. 1668: Spaks bref 23⁄9.
- ↑ A. K. reg. 8⁄4 o. 25⁄4 1668.
- ↑ A. K. ank. handl. 1668: Rosenfelts bref.
- ↑ A. K. reg. 7⁄10 1668.
- ↑ 768,0 768,1 A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 9⁄4 o. 29⁄5 1668.
- ↑ A. K. prot. 10⁄6 1669 o. A. K. ank. handl.
- ↑ 771,0 771,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 26⁄11 1668.
- ↑ A. K. reg. 22⁄12 1668.
- ↑ A. K. ank. handl. 1669: Bergs bref 23⁄4.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 10⁄5 1669; S. K. A. D 11: räkning för friförtäringen.
- ↑ A. K. reg. 4⁄9 1669.
- ↑ A. K. reg. 30⁄10 1669 och A. K. ank. handl. 1669: kapten Erik Nilssons rapporter.
- ↑ A. K. reg. 22⁄6 1669 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 24⁄7 1669 o. S. K. A. D 11.
- ↑ A. K. reg. 12⁄6 1669 o. A. K. ank. handl.
- ↑ 782,0 782,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 18⁄10 1670.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 30⁄6 o. 20⁄9 1670.
- ↑ A. K. reg. 20⁄7 1670.
- ↑ A. K. reg. 8⁄9 1671.
- ↑ A. K. reg. 13⁄1 o. 16⁄3 1672.
- ↑ A. K. reg. 15⁄6 o. 23⁄8 1671.
- ↑ Rådsprot. 28⁄8 1666 o. 17⁄3 1669.
- ↑ Rådsprot. 10⁄7 1671.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 6⁄8 1672.
- ↑ A. K. reg. 8⁄10 1672.
- ↑ A. K. ank. handl.: Gust. Sparres bref.
- ↑ A. K. reg. 23⁄9 1672.
- ↑ A. K. reg. 13⁄9 1672.
- ↑ A. K. ank. handl. 1672—1673: Leijonfelts o. Ankarfjälls rapporter.
- ↑ A. K. reg. 4⁄6 o. 25⁄6 1673.
- ↑ A. K. reg. 16⁄7 1673.
- ↑ A. K. ank. handl. 1673: Ankarfjälls bref 1⁄9.
- ↑ 802,0 802,1 A. K ank handl.
- ↑ A. K. ank. handl. 1674: Ankarfjälls bref.
- ↑ A. K. reg. 30⁄5 1674.
- ↑ A. K. reg. 29⁄8 o. 2⁄9 1674.
- ↑ A. K. reg. 6⁄8 1674 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 11⁄11, 27⁄11 1674 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 29⁄3 1673.
- ↑ A. K. reg. 23⁄6 1673.
- ↑ A. K. reg. 20⁄8 o. A. K. prot. 9⁄10 1673.
- ↑ A. K. reg. 27⁄3 1673.
- ↑ A. K. reg. 9⁄8 1673.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 13⁄1 1674.
- ↑ R. R. 12⁄10 o. A. K. 27⁄10 1673; A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 12⁄6 1674.
- ↑ A. K. reg. 23⁄7 1674 och A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 7⁄10 1674.
- ↑ A. K. reg. 18⁄11 1674.
- ↑ A. K. reg. 17⁄3 1675 o. A. K. ank. handl. 1674 o. 1675.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 25⁄5 1674.
- ↑ A. K. prot. 4⁄7 1674.
- ↑ A. K. reg. 19⁄8 1674.
- ↑ A. K. reg. 2⁄6 1674.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 29⁄5 1674 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 23⁄1, 29⁄5 o. 14⁄7 1674.
- ↑ A. K. reg. 7⁄10 o. 21⁄10 1674.
- ↑ A. K. reg. 6⁄11 1674; A. K. ank. handl. 1674 o. 1675.
- ↑ 832,0 832,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. Sundsvall (2) medförde äfven från Riga en “camél“, som generalen Fabian von Fersen förärat konungen (A. K. prot. 18⁄6 1675).
- ↑ R. R. 9⁄4 o. 10⁄4 1675.
- ↑ A. K. reg. 23⁄4 o. 28⁄4 1675.
- ↑ A. K. ank. handl. 1675; rapport 28⁄5.
- ↑ A. K. reg. 2⁄6 1675.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 17⁄6 o. 14⁄7 1675.
- ↑ A. K. reg. 28⁄6, 30⁄6 o. 1⁄7 1675.
- ↑ A. K. reg. 10⁄8 1673.
- ↑ A. K. reg. 1⁄7, 17⁄7 1675 o. A. K. ank. handl.
- ↑ R. R. 13⁄5 1673.
- ↑ A. K. prot.
- ↑ A. K. reg. Annars förlades skeppen vanligen mellan skansen och Rotholmen, som ligger i stora segelleden två en en half minuter söder om den förra (A. K. prot. 11⁄8 1675).
- ↑ A. K. prot. 11⁄8 1675.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Hist. sid. 254.
- ↑ 848,0 848,1 R. R.
- ↑ R. R. 31⁄8 1675.
- ↑ A. K. ank. handl. 1675: Jöran Barcks rapport 7⁄9.
- ↑ 851,0 851,1 R. R.
- ↑ S. K. A. I 13: Kronans (1) o. Äpplets (1) journaler.
- ↑ S. K. A. I 13: Skeppsjournaler.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: besättningslista och S. K. A. I 13: skeppsjournaler.
- ↑ 856,0 856,1 S. K. A. I 13: skeppsjournaler.
- ↑ R. A. krigskommissioner: prot. 6⁄11 1675.
- ↑ R. A. krigskommissioner och S. K. A. I 13: skeppsjournaler. Den vanliga framställningen att detta haveri skedde vid Karlsöarne och var en följd af ankringen derstädes, är alldeles origtig.
- ↑ R. A. krigskommissioner.
- ↑ A. K. reg. 29⁄5 o. 2⁄6 1675.
- ↑ R. A. krigskommissioner.
- ↑ 862,0 862,1 S. K. A. I 13: skeppsjournaler.
- ↑ 863,0 863,1 S. K. A. I 13: skeppsjournaler.
- ↑ R. A. krigskommissioner.
- ↑ S. K. A. I 13: Kronans (1) journal.
- ↑ R. A. Krigskommissioner.
- ↑ 867,0 867,1 S. K. A. I 13: Skeppsjournaler.
- ↑ R. R. 24⁄10 1675.
- ↑ Meddeladt af kommandør C. With.
- ↑ Sid. 36—39.
- ↑ R. R. 21⁄4 1675.
- ↑ A. K. ank. handl.: Ankarhjelms rapporter.
- ↑ A. K. reg. 26⁄6 1675.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Hist. sid. 255.
- ↑ 876,0 876,1 R. R.
- ↑ S. K. A. I 13: skeppsjournaler.
- ↑ Sid 36.
- ↑ R. R 13⁄11 1675.
- ↑ A. K. prot. för dec. 1675 och särskildt d. 18 och 23 dec.
- ↑ R. R. 29⁄12 1675.
- ↑ Rådsprot.
- ↑ A. K. prot. 14⁄1 1676.
- ↑ R. R. 15⁄1 1676.
- ↑ Rådsprot.
- ↑ 886,0 886,1 A. K. ank. handl.: Rumpfs bref.
- ↑ A. K. reg.; A. K. prot. m. fl.
- ↑ A. K. reg. 8⁄2 1676.
- ↑ A. K. reg. I Historisk Tidskrift för år 1900 finnes en utförlig beskrifning öfver denna expedition, författad af Nils Wimarson.
- ↑ A. K. reg. 4⁄4 1676.
- ↑ A. K. prot. 26⁄4 1676.
- ↑ A. K. reg. 20⁄3 1676.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Historie sid. 257—258.
- ↑ R. A. Sjöexp:r: Rumpfs rapporter; A. K. reg. 12⁄5 o. 31⁄5 1676.
- ↑ H. G. Garde: sid. 258—259.
- ↑ H. G. Garde: sid. 260—263.
- ↑ R. R. 4⁄4 1676.
- ↑ S. K. A. D 11: räkning öfver friförtäringen.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. prot. 24⁄4 o. 26⁄4 1676.
- ↑ A. K. reg. 4⁄5 1676.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: bref från Creutz.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: besättningslistor och S. K. A. I 13: besättningslistor.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Creutz bref 21⁄5 1676.
- ↑ R. R. 30⁄5 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: protokoll.
- ↑ Filip Allemonde.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: Anders Gyllenspaks vittnesmål.
- ↑ A. K. ank. handl.: Creutz bref jemfördt med Niels Juels rapport 27⁄5 1676, tryckt hos Chr. Bruun: Niels Juel og Hollendarne sid. 26.
- ↑ A. K. ank. handl.: Creutz bref; R. R. 30⁄5 1676 o. R. A.: Krigskommissioner.
- ↑ R. R. 27⁄5 o. 29⁄5 1676.
- ↑ R. R. 27⁄5 1676; R. A. Krigskommissioner: prot. 17⁄6 1676 o. 28⁄2 1677.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: amirallöjtn. Gustaf Horns vittnesmål 17⁄6 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: prot. 22⁄7 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 18⁄10 1676.
- ↑ H. G. Garde: Danske og norske Sømagts Hist. sid 265—267.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: prot. 17⁄6 1676; med “svenska skären“ menas här farvattnet mellan Ölands norra udde och Landsort (Krigskommissionsprot.28⁄2 1677).
- ↑ R. R. 30⁄5 1676.
- ↑ De svenska uppgifterna vexla mellan SV. och SSV. H. G. Garde, sid. 269, uppgifver att vinden var vestlig med refvad märssegelskultje.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Anders Gyllenspaks berättelse.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: protokoll 28⁄2 1677.
- ↑ I en af Johan Bär, Hans Hansson Clerck, Hans Wachtmeister, Johan Creutz, Johan Clerck och Werner von Rosenfelt d. 2 juni i Dalarö afgifven relation heter det: “Efterföljda af fienden vände amiral Creutz under Öland midt för Hulterstads kyrka och gaf sejn till batalj“ (R. A. Sjöexped:r), utan att nämna om någon föregående signal af Uggla. Det var först sedan tygmästaren Gyllenspak räddats från Kronan (1) och kommit efter till Dalarö, som man började skjuta skulden på Uggla för den olyckliga vändningen.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Gyllenspaks relation 2⁄6 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: And. Gyllenspaks bref 3⁄6.
- ↑ R. A. Krigskommissioner samt R. R. 10⁄6 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: prot. 28⁄2 1677, Olof Nortmans vittnesmål.
- ↑ D:o d:o: prot. 17⁄6 1676, Hans Wachtmeisters vittnesmål.
- ↑ D:o d:o: prot. 28⁄2 1677, Anders Hommans vittnesmål.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Amiralernas relation 2⁄6 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: prot. 28⁄2 1677, Olof Nortmans vittnesmål; H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Hist. sid. 270; Amiral Tromps rapport d. 5⁄6 1676, tryckt i “Efterretninger om den danske og norske Sømagt“ af H. G. Garde sid. 193—198; Chr. Bruun: “Niels Juel og Hollænderne“ sid. 45.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: prot. 28⁄2 1677, Olof Nortmans vittnesmål.
- ↑ Tromps förenämnda rapport.
- ↑ R. A. Krigskommissioner.
- ↑ A. K. prot. 21⁄7 1676.
- ↑ A. K. prot. 27⁄6 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner: prot. 28⁄2 1677.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: amiralernas relation 2⁄6 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: Anders Gyllenspaks bref 3⁄6.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: bref från Pål Rumpf.
- ↑ A. K. ank. handl. 6⁄6 o. 1⁄10 1676.
- ↑ A. K. prot. 13⁄7 1676.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Historie sid. 272.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: ransakning 5⁄6 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner 1676.
- ↑ S. K. A. D 11 1680: löneliqvider.
- ↑ Se sid. 36.
- ↑ R. R. 13⁄6 1676.
- ↑ R. A. Krigskommissioner.
- ↑ A. K. reg. 14⁄6 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: Johan Bärs rapport 5⁄6.
- ↑ R. R. 14⁄6 1676.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner.
- ↑ R. R. 6⁄7 o. A. K. ank. handl.: 9⁄7 1676.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 9⁄10 1676.
- ↑ A. K. reg. 27⁄6 1676.
- ↑ A. K. reg. 20⁄7 1676.
- ↑ A. K. reg. 26⁄7 o. 29⁄7 1676.
- ↑ A. K. reg. 28⁄8 1676.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 7⁄7 o. 11⁄7 1676.
- ↑ 962,0 962,1 A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 25⁄7 1676.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 20⁄9 1676.
- ↑ A. K. reg. 8⁄9 o. 16⁄10 1676.
- ↑ A. K. prot. 22⁄7 1676.
- ↑ A. K. reg. 9⁄10 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: Borgs bref.
- ↑ A. K. reg. 29⁄11 1676.
- ↑ A. K. prot. 15⁄12 1676.
- ↑ 972,0 972,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 10⁄10, 12⁄10, 18⁄10, 3⁄11 o. 7⁄11 1676.
- ↑ A. K. reg. 3⁄11 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: Sparres rapport 11⁄6.
- ↑ A. K. ank. handl. 27⁄6 o. 14⁄7 1676.
- ↑ A. K. reg. 31⁄7 1676.
- ↑ A. K. reg. 30⁄8 1676.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ R. R. 21⁄2 1676.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Sjöblads journal.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Lorents Bergs bref 25⁄9 1676.
- ↑ En mellan Lysekil och Fiskebäckskil inskjutande vik.
- ↑ R. R.
- ↑ R. R. 9⁄8 1676.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: Sjöblads bref 10⁄9 o. 21⁄9.
- ↑ A. K. ank. handl. 1676: Sjöblads bref.
- ↑ A. K. reg. 2⁄11, 22⁄11 o. 6⁄12 1676.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Crass bref 8⁄5.
- ↑ R. R. 19⁄5 1677.
- ↑ A. K. prot. 24⁄10 o. A. K. reg. 6⁄11 1677.
- ↑ R. R. 26⁄3 1677.
- ↑ A. K. reg. 23⁄4 o. 25⁄4 1677.
- ↑ A. K. reg. 9⁄5 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Rosenfelts bref 11⁄5.
- ↑ A. K. reg. 14⁄5 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 2⁄6 1677.
- ↑ R. R. 15⁄2 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Sjöblads bref 5⁄4 o. 26⁄4.
- ↑ R. R.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner och S. K. A bestyckningslistor.
- ↑ 1003,0 1003,1 A. K. ank. handl. 1677: Per Rosenholms o. Fr. Rotkirchs rapporter samt R. A. Sjöexped:r: Rosenholms journal.
- ↑ H. G. Garde: Den Danske og Norske Sømagts Hist. sid. 278.
- ↑ H. G. Garde: anförda arbete sid. 279—280.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Per Rosenholms och Fr. Rotkirchs rapporter 7⁄6 o. 8⁄6; R. A. Sjöexpeditioner: Rosenholms journal; A. K. prot. 27⁄6 1677 och Archiv for Søvæsenet (1829) III sid. 7—9.
- ↑ A. K. prot. 27⁄6 1677.
- ↑ 1008,0 1008,1 R. R.
- ↑ R. R. 15⁄12 1677.
- ↑ R. R. 28⁄11 1676.
- ↑ R. R. 3⁄4 1677.
- ↑ 1012,0 1012,1 R. R.
- ↑ A. K. reg. 2⁄6 1677.
- ↑ R. A. afd. Amiralitetscollegium: besättningslista d. 9⁄5 1677 med ändring enligt A. K. prot. 30⁄5 1677 och jemförd med en annan besättningslista i R. A. Sjöexpeditioner.
- ↑ R. A. Sjöexped:r och A. K. ank. handl. 1677: Henrik Horns bref.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Henrik Horns bref 14⁄6 o. 25⁄6.
- ↑ A. K. reg. 5⁄7 1677; R. A. Sjöexped:r och A. K. ank. handl. 1677: Horns bref 14⁄6, 15⁄6, 19⁄6, 21⁄6 o. 4⁄7.
- ↑ H. G. Garde: anförda arbete sid. 284—285.
- ↑ A. K. reg. 14⁄7 1677.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Henrik Horns bref 4⁄7 1677.
- ↑ H. G. Garde: anförda arbete sid. 287—288.
- ↑ A. K. prot. 6⁄8 1677; Archiv for Søvæsenet år 1829 del. III sid. 36.
- ↑ H. G. Garde: sid. 289—290.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner: Horns bref 4⁄7 1677.
- ↑ Archiv for Søvæsenet år 1829 del. III sid 32—33.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: förlustlista och A. K. prot. 6⁄8 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 28⁄7 1677.
- ↑ A. K. prot. 29⁄8 1677.
- ↑ A. K. reg. 14⁄7 1677.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. reg. 11⁄6 1677.
- ↑ A. K. reg. 30⁄8 1677.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 16⁄8 1677.
- ↑ A. K. reg. 11⁄7 1677.
- ↑ A. K. reg. 14⁄7 1677.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 30⁄7 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 15⁄8 1677.
- ↑ A. K. reg. 28⁄8 1677.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 12⁄9 1677.
- ↑ A. K. reg. 17⁄9 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 21⁄9 1677.
- ↑ A. K. prot. 4⁄8 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Clercks bref 20⁄10.
- ↑ A. K. reg. 24⁄10 1677.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner.
- ↑ H. G. Garde: anförda arbete sid. 292—293; Chr. Bruun: Niels Juel og Hollænderne sid. 97.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: Werner von Rosenfelts bref 20⁄8.
- ↑ H. G. Garde: sid. 294—295.
- ↑ R. R. 6⁄9 o. 7⁄9 1677.
- ↑ A. K. reg. 2⁄10, 12⁄10, 15⁄10 o. 23⁄10 1677.
- ↑ A. K. ank. handl. 1677: v. Rosenfelts bref 12⁄11.
- ↑ A. K. reg. 15⁄11 o. 18⁄11 1677.
- ↑ A. K. reg. 20⁄11 1677.
- ↑ A. K. prot. 24⁄9 1677 o. A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 13⁄10 1677.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ R. R. 27⁄12 1677.
- ↑ A. K. prot. 12⁄1 1678; R. A. Sjöexped:r och A. K. ank. handl. 1678: Rosenfelts bref.
- ↑ A. K. reg. 27⁄2 1678.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: Rosenfelts bref.
- ↑ A. K. ank. handl. 1678: Rosenfelts bref; R. R. 26⁄10 1678.
- ↑ A. K. ank. handl. 1678: Rosenfelts bref 3⁄5.
- ↑ S. K. A. afd. D 2: Hans Wachtmeisters registr.
- ↑ A. K. reg. 28⁄11 1677 o. A. K. ank. handl. 15⁄1 1678. Saltsäcken är ett grund vid Kroken ej långt från Dalarö lotsbrygga.
- ↑ A. K. reg. 7⁄3, 13⁄3 o. 14⁄3 1678.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 25⁄4 1678 o. A. K. ank. handl. 1678: Erik Rosenfelts bref.
- ↑ A. K. reg. 24⁄4 1678.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 23⁄10 1678.
- ↑ A. K. prot. 12⁄3 1678.
- ↑ R. R. 18⁄4 1678.
- ↑ R. R. 25⁄5 1672.
- ↑ A. K. reg. 27⁄5 1678.
- ↑ A. K. reg. 28⁄5 1678; S. K. A. I 13: Fenix (2) journal.
- ↑ A. K. reg. 8⁄6 1678.
- ↑ A. K. reg. 12⁄6 1678.
- ↑ S. K. A. I 13: Fenix (2) journal.
- ↑ A. K. ank. handl. 13⁄6 1678.
- ↑ R. A. Sjöexped:r: besättningslista, fullständigad med uppgifter i S. K. A.
- ↑ S. K. A. D. 2: Wachtmeisters registr. 9⁄6 1678.
- ↑ A. K. reg. 21⁄6 1678 och S. K. A. I. 13: Fenix (2) journal.
- ↑ 1086,0 1086,1 S. K. A. D. 2: Wachtmeisters registr.
- ↑ 1087,0 1087,1 S. K. A. I 13: Fenix (2) journal.
- ↑ H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts Hist. sid. 298—299.
- ↑ 1089,0 1089,1 S. K. A. D. 2: Wachtmeisters registr.
- ↑ S. K. A. I 13: Fenix (2) journal.
- ↑ R. R. 24⁄7 1678.
- ↑ R. R. 10⁄8 1678.
- ↑ 1093,0 1093,1 A. K. ank. handl.
- ↑ R. R.
- ↑ H. G. Garde: anförda arbete sid. 300.
- ↑ A. K. reg. 22⁄10 1678.
- ↑ A. K. prot. 11⁄6 1678.
- ↑ A. K. reg. 3⁄12 1678.
- ↑ A. K. ank. handl. 16⁄3 1679.
- ↑ 1100,0 1100,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 19⁄10 1678.
- ↑ A. K. reg. 29⁄7 1678.
- ↑ R. R. 11⁄1 1679.
- ↑ 1104,0 1104,1 A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. ank. handl o. R. R. 23⁄4 1679.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Ankarstjernas bref 6⁄5.
- ↑ A. K. ank. handl. 16⁄3 1679.
- ↑ A. K. reg. 27⁄3 1679.
- ↑ A. K.reg. 17⁄4 o. 20⁄8 1679; A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 28⁄4 o. 2⁄5 1679.
- ↑ R. A. Sjöexped:r.
- ↑ 1112,0 1112,1 A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 28⁄4 o. 8⁄9 1679; A. K. ank. handl.
- ↑ A. K. reg. 28⁄4 1679.
- ↑ A. K. ank. handl.
- ↑ R. R. 30⁄4 1679.
- ↑ A. K. prot. 16⁄5 1679.
- ↑ R. R.
- ↑ S. K. A. afd. D. 10.
- ↑ A. K. ank. handl. 10⁄6 och 22⁄6 1679.
- ↑ H. G. Garde: anförda arbete sid. 303.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeisters rapport 3⁄7
- ↑ 1123,0 1123,1 A. K. ank. handl. 1679: Sjöblads bref 7⁄7 och 10⁄7 samt Lous bref 9⁄7 och 11⁄7.
- ↑ R. A. Sjöexpd:r: Sjöblads bref 24⁄7 1679 o. A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeisters bref 21⁄7.
- ↑ R. R. 27⁄1 1680.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeisters bref 21⁄7.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeisters bref 25⁄7 o. Sjöblads bref 27⁄7.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Sjöblads bref 1⁄8 o. 2⁄8.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeisters bref 3⁄8.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeister bref 7⁄8 o. 18⁄8 samt kapt. Erik Spaks bref 18⁄8.
- ↑ R. R. 23⁄8 1679; A. K. ank. handl. 1679: Wachtmeisters bref 29⁄8.
- ↑ R. R. 19⁄9 o. A. K. ank. handl. 4⁄11 1679.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Ankarstjernas bref 14⁄9.
- ↑ R. R.
- ↑ A. K. ank. handl. 1679: Ankarstjernas bref 21⁄10, 24⁄10 o. 4⁄11 samt Karl Melanders bref 13⁄11.
- ↑ A. K ank. handl. 11⁄11 och 20⁄11 1679.
- ↑ A. K. reg. 30⁄9 o. A. K. ank. handl. 6⁄11 1679.
- ↑ A. K. ank. handl. 23⁄11 1679.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. reg. 10⁄5 o. A. K. ank. handl. 29⁄6 1680.
- ↑ A. K. reg. 14⁄8 o. A. K. ank. handl. 30⁄8 1680.
- ↑ A. K. reg. 24⁄7 o. A. K. ank. handl. 19⁄10 1680.
- ↑ A. K. reg. och A. K. prot.
- ↑ A. K. reg. 5⁄7 1680.
- ↑ A. K. reg.
- ↑ A. K. prot. 25⁄5 1680.
Wikisource-noter
[redigera]- ↑ Texten saknas i faksimilen och är kompletterad från annan källa.