Hoppa till innehållet

Spåkvinnor och trollkarlar/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Spåkvinnor och trollkarlar
Spåkvinnor och trollkarlar
av Carl Forsstrand

Mamsell Arfvidson
Skattgräfningen vid Österlångsgatan  →


[ 6 ]

Mamsell Arfvidsson.

NÄR stockholmarna i våra dagar färdas Birger Jarls-gatan eller Roslagsgatan framåt till nejderna vid Norra Brunnsviken, är det säkerligen många ibland dem, som ej äga någon aning om eller ägna en tanke åt, att det är en ganska intressant och minnesrik stadsdel som de passera. Så när som på några små och ruckliga hus vid Roslagstorg och de branta backarna upp till Regeringsgatan, hvilka utgöra de få kvarvarande vittnesbörden om traktens forna utseende och bebyggande, är ju allt så nytt och modernt, spårvagnar och automobiler ila fram och åter, stora, mer och, tyvärr i allmänhet, mindre vackra hus möta öfver allt blicken, och själfva Eriksberg, Timmermansordens gamla stamhus, om hvilket man hört talas i samband med gaturegleringar och tomtaffärer, ligger på höjden, i återstoden af sin vackra park, så förändradt och nyskrudadt, att man ruskar misstroget på hufvudet, när någon ordar om dess ålder och minnen.

[ 7 ]Men bland de passerande finnes en och annan, som beskådar omgifningarna med andra intressen än nutidsfolkets belåtenhet öfver storstadsutvecklingen eller likgiltighet för Gamla Stockholm. Berättelser och hågkomster, burna från släktled till släktled i samtal om flydda tider eller lästa i böcker, framträda för tanken, och ett helt panorama af vackra malmgårdar, idylliska stugor och pittoreska ruckel, bebodda af intressanta människor och förbundna med märkliga tilldragelser, framrullas för inbillningen, väckande skiftande känslor af glädje och grämelse, undran och tvifvel.

Hur skulle det ha varit, om trakten hade fått behålla sin ursprungliga gestaltning: en dalgång mellan höjder och vackra skogsdungar och genomfluten af det vattendrag, som förenade Brunnsviken och Katthafvet? Utan tvifvel vackrare än nu. Men i forna tider förstod man sig ej så väl som i våra dagar på konsten att upprensa vattensamlingar och dränera, och så hade man ungefär lika små intressen för att bevara Stockholms karaktär af en vattenomfluten stad, som emellanåt gjort sig gällande äfven i vårt århundrade. Följden blef, att Stora Träsket, såsom sjön midt i området kallades, småningom uppgrundades och förvandlades till osunda sumpmarker och att det därifrån genom nedre Norrmalm ledande vattendraget blef smalt och grumligt och gjorde skäl för den ringaktande benämningen Träskrännilen. Den tid efter annan företagna, men först långt in på 1800-talet fullbordade omdaningen var sålunda af sanitära skäl en nödvändighet och betingades äfven af stadens fortgående utveckling och utvidgning. Detta hindrar emellertid ej, att man kan med vemod tänka på det förflutna och undra, om [ 8 ]ej området då var vackrare, trefligare och framför allt intressantare än nu under den räta linjens och hyreskasern-byggandets välde.

Särskildt var så förhållandet under det gustavianska tidehvarfvet, ty äfven till denna anspråkslösa afkrok af Stockholm sträckte sig dess rörliga och färgrika lif. Här låg ju, i kvarteret Kråkvinkeln, det omtyckta och mycket besökta värdshuset Lilla Ingemarshof i sin vackra trädgård med kägelbanor och lusthus och ej långt därifrån Claës på Hörnet, där till och med den förnäma världen möttes vid slädpartier och baler och dit själfva drottning Sophia Magdalena sades hitta vägen för att inkognito tillfredsställa sin lust för kulinariska njutningar. Här, på Eriksberg hade Carl Stenborg under åtskilliga år af 1780-talet sin teater, dit stockholmarna, trots gatornas knaggliga stenläggning och dåliga renhållning och belysning vandrade för att i roliga komedier och uppsluppna lustspel få en omväxling med de ståtliga skådespelen och de vackra operorna i Gustaf III:s nya och vackra teaterhus. Här, på Träsktorget, stodo brottslingar i halsjärn, »sig själfvom till skymf och androm till skräck och varnagel» och redo omänskliga åkardrängar på den hvassryggade trähästen under gatpojkars jubel och pigors gyckel.

Ej heller saknades mystiska företeelser, ägnade att sätta fantasien i verksamhet. När Eriksberg år 1788 af sin dåvarande ägare, traktören och trädgårdsmästaren Erik Lindbom, försåldes till Timmermansorden och man ibland om kvällarna såg ljusskenet från den stora, rikt upplysta ordenssalen stråla ut öfver de mörka omgifningarna och »timmermännen» i procession röra sig därinne, då låg det ju nära till hands att undra

[ 9 ]
MAMSELL ARFVIDSSON.
Efter original i olja af L. Pasch d.y. i Nordiska museet.

[ 9 ]öfver hvad samfundet egentligen hade för sig, allrahelst bland bröderna funnos så märkvärdiga och uppmärksammade män som den vackre prins Fredrik Adolf, den glade Elis Schröderheim, Bellman och Badin, kungliga familjens svarte trotjänare. Men äfven bland traktens egna invånare, som mest utgjordes af småborgare och handtverkare, kogubbar och trädgårdsmästare, funnos mystiska personer. Här bodde ju, fastän man i nyare tid trasslat bort om det var vid Västra Humlegårdsgatan (nuvarande Engelbrektsgatan) eller nära Ingemarshof eller i en gränd uppe på sluttningarna i Johannes, mamsell Arfvidsson, den ryktbaraste af den tidens och alla andra tiders spåkvinnor i Stockholm. Om henne gick det underliga historier; än sades hon vara en förnäm dam, som dragit sig undan från världen, än en finsk trollpacka, som var väl bevandrad i sina landsmäns hemliga konster. Det berättades, att hon spådde i kort, men framför allt i kaffe, och det hviskades, att kungen själf plägade besöka henne för att, likt konung Saul hos spåkvinnan i Endor, finna klarhet och lättnad i sin oro och sina bekymmer. Men för öfrigt visste man icke mycket om henne, och de två herrar i trakten, som visste mer och antagligen mycket väl kände hennes historia, nämligen den glade och populäre öfverståthållaren baron Carl Sparre på Bellevue och den impopuläre och fruktade polismästaren Henrik Liljensparre, som hade sin malmgård strax öster om Humlegården, de talade ej om hvad de visste. Det märkvärdiga är, att äfven eftervärlden, trots de samtida memoarskrifvarnes rätt talrika berättelser om mamsell Arfvidssons siareförmåga vetat ungefär lika litet, Man har ej med visshet känt hennes namn, intet om [ 10 ]hennes släktförhållanden, födelse- och dödsår, personlighet och lefnad, och det är därför ganska naturligt, att hon lämnat stoff till romantiserade skildringar.

Kommer så härtill, att Per Hilleström möjligen afbildat henne på någon eller några af de talrika och både som konstverk och kulturbilder intressanta taflor, i hvilka han illustrerade spådomsväsendets florerande i Stockholm under 1700-talets sista decennier, att det i Nordiska museets samlingar finnes ett af Lorentz Pasch d. y. måladt porträtt, som enligt uppgift skall föreställa henne, och att af Carl August Ehrensvärds hand bevarats en teckning, som återger sibyllan grubblande öfver kaffesumpens underbara orakelsvar, så torde man få medgifva, att det finnes goda skäl för att än i dag sysselsätta sig med mamsell Arfvidssons person och att söka utreda hennes dunkla lifshistoria.

De forskningsresultat, som i detta syfte här nedan meddelas, böra emellertid inledas med några erinringar om hvad hennes samtida berättat om hennes verksamhet, äfvensom med det värdefullaste eller mest beaktansvärda i senare tidens skildringar.



Om spådomskonstens anor i Stockholm föreligga knappast några tillförlitliga uppgifter, men man kan ej betvifla, att de äro mycket gamla. Redan den ålderdomliga affattningen af den ännu gällande, men väl i våra dagar högst sällan tillämpade 15:de paragrafen i strafflagens 22:dra kapitel: »Far någon med spådom, signeri och annan vidskepelse, att därmed bedrägeri öfva eller vinning sig förskaffa, straffas med [ 11 ]böter eller fängelse i ett år», tyder därpå, och i de flydda seklens kulturhistoria finnas många berättelser om spåkvinnor och deras mer eller mindre märkvärdiga förutsägelser. Äfven det faktum, att ännu i det nutida Stockholm rätt talrika sibyllor, som med förkärlek valt sina bostäder vid gränderna och brinkarna i staden mellan broarna, äro i verksamhet, vittnar om att yrket är gammalt och visat sig vara lönande, och särskildt synes det ha florerat under 1700-talet. Vid midten af detta blef nämligen konsten att spå i kort känd och omhuldad i Frankrike, där den ryktbare spåmannen Eteille efter tjugo års arbete och erfarenhet lyckades fullända densamma, och det är högst sannolikt, att hans upptäckt af kortens betydelse och de regler, han utfärdade för deras utläggning och tolkning, inom kort blefvo bekanta i Sverige och lyckliggjorde de talrika spådomsintresserade särskildt i Stockholm med de nya möjligheterna att få klarhet i framtida öden. Förut hade man sväfvat i okunnighet om kortens rätta innebörd, men nu visste man tack vare Eteilles skarpsinne och erfarenhet, att hjärter betyder glädje, kärlek och lycka, ruter trohet, lugn och penningar, klöfver otrohet, falskhet och ledsamheter samt spader svartsjuka, elakt lynne och död, äfvensom att ässet i hjärter bebådade ett kärt bref, kungen en treflig karl, damen ett kärt fruntimmer, knekten en släktinge eller kär vän, tian vänskap och förtroende, sexan en lycklig resa o. s. v.

Man kan lätt tänka sig med hvilken tillfredsställelse dessa upplysningar och alla de andra minutiösa förklaringarna och bestämmelserna[1] skulle emottagas [ 12 ]i kretsar, där man tillförene synes hufvudsakligen ha fått nöja sig med att bli spådd i händerna. Men äfven denna vackra konst, som för öfrigt florerar ännu i dag, omfattades med lifligt intresse och bedrefs särskildt inom den högsta societeten, Sålunda berättar Johan Wellander, den bekanta vitterhetsidkaren, i sin handskrifna, i k. biblioteket förvarade anteckningsbok, hur en fröken »Höffern» från Pommern var ovanligt slängd uti att af sina medmänniskors fysionomi och tecken i händerna förutsäga deras tillkommande öden.

Ur den intressanta berättelsen, som hänför sig till förra hälften af 1700-talet, må anföras följande:

»Hon spådde salig kung Fridric, att han genom fruntimber skulle göra den största och högsta lycka i världen.

Då hon par hazard kom att få se grefvinnan Aschebergs händer, sysselsatta med sömmande, varnade hon henne att taga sig till vara för ett olyckligt fall. Hon aktade sig på det bästa, men det oaktadt snafvade hon i en trädgård på en liten isfläck och bröt sin höft, hvaraf hon i all sin lifstid hade känning; hon höll sig vid en fröken Sass, men föll ändå tillika med henne omkull.

I Stockholm var hon i ett stort och förnämt sällskap, där också grefvinnan Sjöblad var. Henne hade hon aldrig förr sett eller känt; likväl sade hon henne, att hon skulle göra lycka med sjömän. Detta träffade in, ty hennes herre blef öfveramiral, som är i lika rang med fältmarskalk.

[ 13 ]Den olycklige grefve Lewenhaupt varnade hon att akta sig för gevär och jakt, läggande därtill, att det förestod honom stora olyckor. Kort därefter sköt han på jakt ihjäl en jägare, som skymtade mellan buskarna, hvilken han mente vara haren. Icke långt därefter gjorde han sin största olycka och miste sitt hufvud.

I Hamburg var hon uti en förnäm assemblée, hvarest ock infann sig en förnäm officer, hvilken kom att ställa sig bredvid henne och släppte något i golfvet. Då han lutade sig att tagat upp, höll han sin hand vidöppen på bordet. I detsamma sade hon: 'I fi, hvad är detta för en olycklig människas hand!' Då han reste sig upp, bad han om förlåtelse, men hon svarade: 'I har alldeles intet inkommoderat mig, men en stor olycka förestår Er innan kort.' Några veckor därefter blef han på vägen från Hamburg anträffad ihjälslagen af några röfvare eller filons.

Detta fruntimmer gjorde annars aldrig något väsen af sin upplysning, var mycket artig och belefvad och mycket älskad och afhållen af alla. Hon var uti grefvinnan Anne Marie Königsmarcks hus, som var salig gref Leijonhufvuds fru mor.»

Om fröken »Höffern» vet man för öfrigt föga mer än att hon antagligen hette von Höffer eller Hoeffer och tillhörde någon af de släkter med detta namn, som under 1600- och 1700-talen voro bosatta i Franken och Braunschweig, och beträffande hennes spådomar kan man blott säga, att den angående kung Fredrik i betraktande af hans kända tur hos det täcka könet var föga märkvärdig, medan de öfriga onekligen verka underbart och synas bestyrka det höga anseende, som konsten att spå i händerna hade förvärfvat redan [ 14 ]under den klassiska forntiden, Men i ännu högre kurs än fröken Höffers och andra kiromantiskt begåfvade fruntimmers färdigheter stod konsten att kunna spå i kaffe, och det var i samband med den, som mamsell Arfvidsson vann sin förnämsta ryktbarhet.

Bruket af kaffe infördes som bekant i vårt land i början af 1700-talet, och det är mycket möjligt, att kunskapen om kaffesumpens användning och stora värde såsom spådomsmedel då, ehuru några uppgifter därom ej kunnat påträffas, följde med. Den färdighet, som de stockholmska spåkvinnorna och i all synnerhet mamsell Arfvidsson utvecklade såsom, för att använda en samtida benämning, »kaffe-pytissor», tyder nämligen på att de hade att stödja sig på goda lärdomar och erfarenheter i konsten, liksom den stora lockelse denna utöfvade, vittnar om ett förtroende, som säkerligen ej skulle ha kommit ett nytt och obepröfvadt påfund till del. Emellertid är hela proceduren inhöljd i mystiskt dunkel, och ännu i dag torde ingen kunna förklara kaffesumpens egenskaper i spådomskonstens tjänst eller dess förmåga att komma inbillningen till hjälp. Man får nöja sig med att denna förmåga varit och är underbar, såsom särskildt framgår af berättelserna om mamsell Arfvidsson.

Det var på 1780-talet, som denna sibylla tycks ha blifvit mest uppmärksammad i Stockholm, ty hon omtalas oftast i de memoarer och anteckningar, hvilka hänföra sig till den tiden. Utan tvifvel hade hon äfven förut under åtskilliga år varit i verksamhet, men hennes spådomar tillmättes ej då så stor betydelse eller väckte sådant uppseende, som under nyssnämnda decennium, då den första, sorgfria perioden af Gustaf III:s [ 15 ]regering var till ända och hotande moln skockade sig på den politiska himlen samt missnöjet i landet af skilda anledningar åter blef allmänt. Det första omnämnandet af hennes samtida, som är af något större intresse, hänför sig egendomligt nog till den snillrike och upplyste Carl August Ehrensvärd och återfinnes i ett bref från honom till Johan Gabriel Oxenstierna, i februari eller mars år 1784. Ehuru detta bref varit publiceradt förut[2], bör det ej saknas i detta sammanhang. Det är af följande lydelse:

MAMSELL ARFVIDSSON.
Efter en handteckning af C. A. Ehrensvärd i Sjöholms arkiv.

»Dagen efter sedan du for, gick jag till en Kaffegudinna, som heter Arfvidsson. Med största lätthet i världen säger hon människors öden, men hvad som brister är, att hon ej annat kunna säga, än af det lilla som händer och sker i hvardagslefnaden — jo litet mer — om K(onungen): han kommer ofördröjligen tillbaka, innan någon tror, inom gränsen, blir sjuk, blir bättre, äfventyrar lifvet genom en häst. Blir en stor resa, hvarest är mycket folk, mycket folk resa åt en punkt, krig och riksdag. Kriget blir med ett folk, som bor hvarest solen går upp, ett fult folk, ser grymma ut, ohyfsade, vi vinna. Om H. C. (hertigen), folk ville ha honom till någonting — att hvad hon [ 16 ]spådde om (Björnberg) slog så in, att det otrogna vilddjuret blef flat. Om (Björnram) slog in eller intet in, det vet jag intet, men han blef arg och små ovettig — så att käringen sade mig efteråt, att maken till människa har hon aldrig känt, förbehållen och rädd om allt, misstrogen och Gud vet hvad han vet och döljer. (Bonde) var där med mig och om honom spådde hon som han sade spiken på hufvudet. (Stenbock) var också där, han var äfven förundrad. Jag vet intet hvad man skall säga teoretice om människan spår hon illa, är det hennes skuld; kaffet, säger hon, kan döma illa, kaffet kan säga mer än hon förstår, eller har hon inte annat att se än småsaker — och hur går det till att kaffet emellertid säger samma saker lättare eller på ett lättare sätt än hvad speglar och vatten göra[3], hvarmed det skall vara ett faseligt väsende, mycket planeter, ord, timmar, tankar och hunger.

Då hon spådde om K(onungen), gjorde hon mig bestört, hon sade någonting, som intet angick honom, men någonting, som ingen kunde veta mer än du och jag.

Jag längtar efter bref af dig — hon har intet spått om dig — härnäst skall hon spå.»

De inom parentes anförda namnen äro i original: skriften angifna med tecknade figurer, symboliskt föreställande nägra af tidehvarfvets mest kända mystiker

[ 17 ]
»EN GUMMA, SOM I CAFFE SPÅR FÖR 2:NE FRUNTIMMER.»
Efter original af P. Hilleström, tillhörigt friherrinnan M. Dickson, född von Rosen.

[ 17 ]och för spådomar o. s. v. intresserade personer. Björnberg — en på ett berg sittande björn — var sålunda majoren, baron Carl B., som fick bägge benen afskjutna under finska kriget, men hvad spådomen, som gjorde honom flat, beträffar, så vet man ej hvad den rörde sig om. Björnram — en björn med högra frambenet utsträckt — var den ryktbare andeframkallaren och frimuraren, Bonde — en man i allmogedräkt — var sedermera öfverstekammarjunkaren, hertig Carls gode vän, baron Carl Göran B., och Stenbock — en djurfigur, som emellertid mer liknar en räf än den snabbfotade alpbocken — var grefve Gösta S., stallmästare hos prinsessan Sophia Albertina, Den märkligaste af sibyllans förutsägelser torde ha varit den, som gjorde Ehrensvärd bestört, ty den är, såsom Warburg i sitt här ofvan åberopade arbete påpekar, möjligen identisk med mamsell Arfvidssons spådom just vid angifna tid eller på våren 1784, att Ehrensvärd skulle inom årets slut bli öfveramiralen Henrik af Trolles efterträdare.

Omtalad i de flesta biografier öfver Ehrensvärd, berättas historien om denna utan tvifvel högst märkvärdiga förutsägelse först af L: Hammarsköld[4] och på följande sätt:

»I sällskap med sin chef öfveramiralen Trolle uppkommen till Stockholm, fingo de båda (Ehrensvärd och Trolle) det infallet att förklädda besöka den då mycket namnkunniga men dem alldeles obekanta mamsell Arfvidsson för att låta spå sig. Denna ur kaffekoppen profeterande Pythia berättas efter någon stund [ 18 ]genast ha yppat det förhållande, i hvilket de båda gästerna stodo till hvarandra, samt därjämte förutsagt, att Trolle ej skulle lefva ett år till och att hans följeslagare omedelbart därefter skulle beklädas med hans värdighet. Då Trolle ännu var i sina bästa år och af god hälsa samt Ehrensvärd icke närmast i tur efter honom, var denna förutsägelse så mycket otroligare, Men då allt detta oaktadt denna spådom till samtliga sina omständigheter inträffade, så att Ehrensvärd år 1784 till öfveramiral befordrades, stärktes härigenom hans lust så mycket mera att äfven se in i den mystiska visdom, som då för tiden väckte så mycket uppseende.»

Den sista meningen har afseende på Ehrensvärds vid ifrågavarande tidpunkt lifliga intressen för ockultismen. Den genialiske mannen var då, skrifver Warburg, så gripen af mystiska svärmerier, att man befarade det han skulle för dem offra sina praktiska sysselsättningar, och att han så lätt lät fånga sig af tidens vidskepelser, vore ägnadt att väcka undran, om icke exemplen i det fallet vore så talrika. Han ägde i öfrigt ett uppflammande sinne, blef lätt entusiasmerad för nya idéer och nya hugskott. Många af Gustaf III:s öfriga ryktbara samtida kunde för öfrigt räknas bland hans meningsfränder, såsom Adlerbeth, Schröderheim och Oxenstierna, hvilka dock synas med misstro eller åtminstone tvifvel ha betraktat spådomskonsten, äfven då den utöfvades af en så skicklig sibylla som mamsell Arfvidsson. Upplysande i detta hänseende är hvad angår Oxenstierna dennes svar på Ehrensvärds ofvan anförda bref, afsändt från Skenäs den 20 mars:

»Jag ser af ditt bref, att du varit hos Sibilla [ 19 ]Cumæa och dina omdömen om henne. Hon kan spara sig den mödan att spå mig. Jag har i alla tider haft en afsky att veta mina öden. Den tid jag genomgått har ej lämnat mig bevis af en vänlig lycka, och de förtreter, hon kan ärna mig ännu, komma tids nog, utan att vara förutsedda. Jag anser framtidens mörker och de moln, som hölja dess skickelser, för en af de största gåfvor naturen skänkt oss och ett af de största bevis af en försyns ömhet, som då den satt oss i en krets af bekymmer, lämnat oss okunnigheten och hoppet. Emellertid är det väl visst, att om denna människan spår med sådan visshet, så är det ett slags arbete, det må nu vara opereradt, huru man behagar, och är det så vida bättre än de vattenhistorier vi sett, som man åtminstone här kan dricka ut arbetstaflan.

Det du säger mig, att hon spådde om K., som intet angick honom och ingen kunde veta mer än du och jag, intresserar mig mycket, jag vet ej hvad det kan vara och begär upplysning därom.

Jag är ej orolig öfver det fallet eller äfventyret af en häst, hvarom det spås. Den samma, som alltid följer med för att hålla honom, när han sväfvar, är väl också då tillhanda.»

Några år senare, under finska kriget, då Oxenstierna är orolig öfver dettas utgång, har han gjort en anteckning, som är intressant för den belysning, den sprider öfver spådomsväsendets allmänna omfattning vid denna bekymmersamma tid och hvari han äfven omnämner mamsell Arfvidsson:

»I min oro upptecknar jag de spådomar, som jag hört. Prins Carl af Hessen har sagt åt Borgenstierna, då denne å kungens vägnar ledsagade honom genom [ 20 ]Sverige till lägret i Norge, att hertigen skulle komma i en af de grymmaste bataljer till sjöss, som nyligen varit, men att han skulle segrande komma därifrån, men få sin hatt genomskjuten. Han skulle endast, sedan skeppet var klart till slag, instänga sig ett ögonblick i sitt rum och göra en bön, då segern vore honom förelagd. Vid samma tillfälle sade äfven prinsen af Hessen — — — upptecknas en annan gång. Den bekanta spåkvinnan mamsell Arfvidsson i Stockholm har vid samma tid spått detsamma med lika omständigheter. Alla tala om en ovanligt häftig strid, om att hertigens hatt blifvit genomskjuten, men att han segrar. En annan gumma, i Carlskrona, äfven känd af syner, har efter vår flottas utgång vid stranden om natten påstått sig se en flotta ankomma prydd med flaggor, vimplar, kransar och glada tecken, men på ett skepp sett en katafalk med en kunglig krona. Jag hoppas på den Högstes hjälp och ej på spådomar. Jag har upptecknat dem för min ro, ej för min öfvertygelse.»

Det är antagligen på dessa och särskildt mamsell Arfvidssons spådomar, som Carl Göran Bonde syftar i ett i augusti månad samma år från Ulriksdal afsändt bref till hertig Carl[5]:

»Spåkvinnan har under en lång tid öfvat sin konst på alla dem som nyfikenheten fört till hennes altare. Ibland tusen galenskaper, som hon spått, har dock åtskilligt händt, och ibland annat har hon tydligen förutsagt, att ett skepp skulle brinna, hvilket förmodligen inträffat med det skeppet, som Christier[ 21 ]nin fört. Hon tyckes ännu vilja förutspå, att min nådigaste herre skulle förlora två skepp, men för öfrigt har hon uti hela två månader beständigt hållit samma tungomål, som är att min nådigaste herre ännu måtte gifva en sjöbatalj, hvilken medför en större seger än den förra och vid hvilket tillfälle sex af fiendens skepp blifvit tagna. Därnäst utmärker hon ännu med lika säkerhet ett annat värf af storamiralen, som är att intaga en fästning på en ö och som efter min öfvertygelse icke kan vara annat än Kronstadt, hvarmed detta årets kampanj skulle sluta för flottan. Hon är isynnerhet försäkrad, att alla farliga händelser skola aflöpa utan att min nådigaste herre därvid blifvit på minsta sätt blesserad eller skadad, hvilket jag anser för det mest intressanta af hela spådomen och som jag beständigt önskar måtte vinna fullbordan. Sibyllan påstår äfven, att en fästning, som efter hennes beskrifning nödvändigt måtte vara Fredrikshamn, äfven utaf landtarmén blifver intagen, innan vinterkvarteren intagas. För öfrigt äro hennes spådomar om vederbörande hiskliga och äfvenså om de annalkande tillställningarna här hemma, De tyckas äga samma tragiska egenskaper som Romeo och Juliette och äro så beskaffade, att jag icke vågar anförtro dem åt papperet. Det besynnerligaste är, att till en stor del tyckas hennes profetior öfverensstämma med dem af en högre auktor[6], och denna harmoni är förunderlig. Kejsarinnans dödsfall i vinter är äfven ett af hennes påståenden samt att storfursten skall bli fången. Hon har äfven sagt förut om general Tolls dekadans, och hans efterläm[ 22 ]nade vänner i hufvudstaden rådfråga henne om tillkommande saker med samma nyfikenhet som förr.»

De af Bonde här omnämnda spådomarna dryftades säkerligen lifligt i hotkretsarna, där man med stor spänning följde underrättelserna från Finland och om konungens svårigheter, och det är utan tvifvel på dem, som hertiginnan Charlotte bland annat syftar i följande uttalanden i sin dagbok för augusti månad 1788:

»Allt detta bråk och väsen vid arméen har dock haft det goda med sig, att man nu fått reda på hvad folk i allmänhet tänker. Många af dem, som yrka på riksdagens sammankallande, göra det nog uteslutande därför, att de anse det nödvändigt för att undvika ytterligare olyckor, men andra däremot hysa säkerligen förhoppning om att vid en riksdag kunna åstadkomma en fullständig omstörtning och sträfva till och med efter att afsätta kungen; man kan nämligen få höra yttranden som detta: 'Måtte Gud befria oss från att längre nödgas lefva under hans spira, ty han drager alltför stora olyckor öfver oss'.»

Kungen klarade sig emellertid tack vare krigsförklaringen från Danmark, som gaf honom en anledning att lämna Finland och komma ur sin kritiska belägenhet där, och de honom rörande spådomarna gingo åtminstone ej omedelbart i fullbordan. Att han dock själf kände sin osäkra ställning och trots all verklig eller låtsad bekymmerslöshet var orolig och nedslagen framgår, oafsedt de många uttalandena därom i hans samtidas anteckningar, däraf att han äfven själf vid denna tid icke blott en utan antagligen flere gånger besökte mamsell Arfvidsson. Det finnes uppgifter om att dessa besök togo sin början redan år [ 23 ]1786, kanske tidigare, och Crusenstolpe har häraf, såsom framdeles skall visas, gjort en både uppseendeväckande och roande historia; men vill man hålla sig till verkliga fakta, får man nöja sig med några samtida, mindre utstofferade, men i alla händelser rätt intressanta meddelanden.

Det i afseende på tidsföljden första af dessa grundar sig på anteckningar i De la Gardieska arkivet och torde följaktligen få anses fullt tillförlitligt, liksom det äfven säkerligen legat till grund för de många i senare tider ofta upprepade berättelserna om att mamsell Arfvidsson skulle ha varnat konungen för en person, som var iklädd en röd frack eller, enligt en annan version, röd väst, och att denna person befanns vara den ryktbare, i mordanslaget emot honom inblandade grefve Adolf Ludvig Ribbing.

Berättelsen återfinnes som tillägg till riksrådet Ribbings lefnadsteckning i Biografiskt lexikon och lyder sålunda:

»Riksrådet Ribbings ende son, grefve Adolf Ludvig Ribbing fick höra, att mamsell Arfvidsson, som Gustaf III ofta besökte i civil dräkt, anseende sig okänd, än följd af en, än en annan af sina kavaljerer, hade spått honom, att han skulle akta sig för en person, som han skulle möta i röd frack. Detta var ett oskyldigt ord, som Pythian trodde, helst ingen i Sverige då hade frack af dylik färg. Men Ribbing, som fått höra detta uttryck och kände konungens tro på intet och på allt, lät sy sig en dylik och lagade att han i den mötte konungen på en af dess vanliga promenader. Konungen blef högst frapperad, och Ribbing vann sitt ändamål att injaga fruktan hos sin kung, som för[ 24 ]gäfves sökt injaga en dylik känsla hos den fanatiske aristokraten. Han lottade sedan med Anckarström och grefve Claës Horn, son af generalen grefve Fredrik Horn (Gustafsvän), om äran att bli kungamördare.»

Här må i förbigående erinras om, att Ribbing, oafsedt att han delade riddarhusoppositionens förbittring hyste personligt hat emot konungen, på grund däraf att denne till förmån för gunstlingen Hans Henrik von Essen hindrat Ribbings tillämnade giftermål med den rika och vackra fröken Charlotta Eleonora De Geer. »Ett åskslag», skrifver Fersen med anledning häraf, »hade varit drägligare för grefve Ribbing än denna tidning. Sin kärlek och lycka såg han för evigt förstörd. Harm och förtviflan styrde hans eldfängda sinne, och han beslöt att hämnas eller dö.» — Essen och Ribbing duellerade, och den förre blef lifsfarligt sårad, men kom sig. Då kort därefter Lifgardet, där Ribbing var löjtnant, afgick till krigsskådeplatsen, beordrades han att stanna i Stockholm och erhöll en kommendering, som ansågs som en förödmjukelse. Detta ökade hans förbittring mot konungen, och i vredesmod inlämnade han sin afskedsansökan, som beviljades på nyåret 1789. Dessförinnan hade besöket hos mamsell Arfvidsson ägt rum enligt följande, på grund af de bestämda tids- och lokaluppgifterna beaktansvärda berättelse:

»Då konungen en afton i december 1788 besökte henne, boende i ett litet rödt trähus i en gränd från Regeringsgatan, nära Johannis kyrka, tagande grefve Jakob De la Gardie med sig, låtsades hon ej känna konungen, kallade honom herren, liksom hans sällskap, spående länge ur kaffesumpen om bref, lycka, kärlek [ 25 ]m, m. dylikt. Slutligen yttrar hon: 'Akta er för den herre ni möter i afton med bar värja, han traktar efter ert lif'. Vi bortgingo, berättar De la Gardie, kort därefter. Det var nära kl. 12 på natten. På hela Regeringsgatan möttes blott brandvakt och två gamla käringar, men konungen var i en egen ångest och sade ofta: 'Det är besynnerligt, högst besynnerligt!' Och på De la Gardies anmärkning, att väl svårligen nu spådomen kunde slå in, upprepade Hans Maj:t ofta: 'Ja, men hon har sagt mig så mycket som slagit in'. — I en slottstrappa möttes ***, som gick hem från hertiginnans souper, och då han skulle aftaga hatten, syntes en bar värja under kappan. Konungen häpnar, begär förklaring, hör att han en gång i L** blifvit öfverfallen och så beslutat att aldrig gå om nätterna utan tillreds för försvar. Konungen inföll med synbar rörelse: 'Men Gud bevars, min käre ***, det är ju en faslig skillnad mellan Stockholm och L**. Sätt in er värja. Det är ju obegripligt att gå på detta sättet i det lugna Stockholm!' Han gjorde så. — Grefve De la Gardie ansåg, att denne person säkerligen aldrig då tänkt något ondt mot konungen, men var ej viss om hvad sedan alstrades i hans sinne, då han märkte sig misstänkt och följd af spioners uppmärksamhet. — Och efter mordanfallet emot konung Gustaf III blef personen på konungens befallning arresterad. Så är det lätt för en spåkvinna att få sina spådomar att slå in.»

Den arresterade var Ribbing, vare sig han nu hade röd frack eller icke; men De la Gardie har säkerligen orätt i sin åsikt om att han först med anledning af denna episod fattade hat mot konungen, lik[ 26 ]som äfven däri att det var kungen, som skulle ha föranstaltat hans häktning. Däremot står efterföljande afslutningsbetraktelse icke för De la Gardies utan för artikelförfattarens (P. Wieselgren?) i Biografiskt lexikon räkning:

»Ett eget psykologiskt fenomen är dock denne konung Gustaf, som en natt förer, själf 40-årig, den ej 20-årige grefve Jakob De la Gardie med sig till en kaffesump-pythissa, bäfvande för ödets dunkla makt, som här skulle kunna ljusna, och en annan natt från Haga slott tager med sig samme yngling för att utanför en frökens fönster sjunga en piquante visa, blottställd för en värdig betalning för flödet ur den poetiska Apganippiden. Men försök att längre neka det vidunderliga i denna för nationens redbara karaktär så missledande personlighet äro numera förgäfves. Redan dömer historien och dömer strängt, för att förebygga i eftervärlden imitationer af dessa exempla observanda, non imitanda».

Emellertid uppmärksammades Gustaf III:s besök hos sibyllan äfven af andra personer än de, som därvid voro hans följeslagare, och gåfvo anledning till mer eller mindre beska omdömen.

Sålunda gör A. L. Hamilton i sin karaktäristik af konungen följande af hans vanliga elakhet men äfven kvickhet utmärkta uttalande:

»I förståndet var han utan religion, men full af vantro, trodde på bibeln som på alkoran, men satte osviklig lit till mamsell Arfvidssons spådomar i kaffe, gjorde politiken till sitt hufvudyrke, men förde krig utan allierade.» Och på tal om konungens död berör äfven han episoden med Ribbing: »Då man undantager verktygen, förmodade likväl ingen den katastrof, [ 27 ]som tilldrog sig natten mellan den 16 och 17 mars. Som en besynnerlighet bör anmärkas, att en mamsell vid namn Arfvidsson, hvilken spådde i kaffe, inplantat i konungen en besynnerlig farhåga såväl för mars månad, som för en ung grefve Ribbing, hon trodde skulle blifva hans baneman af den anledning, att hon redan vid 1789 års riksdag sagt honom, att han skulle vakta sig för den förste, som han vid utgången från henne skulle råka, iklädd en röd väst. På Norrbro mötte konungen Ribbingen med en dylik väst. Man kan lätt tänka hvad intryck detta möte gjorde på en herre, som i det han trodde intet trodde allt.»

Äfven Adlerbeth, som räknades till Gustafs närmare vänner, men i sina omdömen ofta visar, att han ingalunda var blind för hans fel och svagheter, yttrar sig i ungefär samma anda. Under början af 1789 års riksdag samtalade konungen ofta angående den politiska ställningen, finansernas tillstånd o. s. v. med Adlerbeth, som hyste andra åsikter och i följande anteckning gilvit luft åt sin misstämning öfver konungens sätt att resonera:

»I dessa samtal förekommo många andra besynnerligheter, hvilka borde förtigas, om de ej röjde en del af konungens karaktär. Utan särdeles vördnad för det moraliska af religionen, ägde denne herre mera förtroende för det mystiska, och hans annars upplysta själ var till och med smittad af vidskepelse. En mamsell Arfvidsson, som länge snillat sig till penningar genom spådomar i kaffe, och en B(jörnram), som föregifvit sig kunna framkalla andar och förutsäga tillkommande ting (samt i anledning af därå aflagda förmenta prof, tillförne af konungen var nämnd till finsk tolk och kongl. sekre[ 28 ]terare), rådfördes om utgången af närvarande saker och tillstundande riksdag. Konungen sades den förra hafva spått ett upplopp, men att konungen skulle segra; den senare åter hafva beslutit intaga sitt nummer på riddarhuset, för att underteckna det märkvärdigaste beslut, någon tid blifvit träffande. Den senare föregifna spådomen utmärkte kanhända blott det beslut, konungen själf fattade, som uppklarnade den 21 februari» (förenings- och säkerhets-akten).

Af större intresse än de nu hufvudsakligen på rykten och skvaller grundade uppgifterna äro de meddelanden om konungens beröring med spåkvinnan, som återfinnas i brefväxlingen mellan honom och Armfelt. Den liflige och ärelystne gunstlingen, som på grund af sin intima ställning till Gustaf III hade väl reda på hvad som tilldrog sig, var angelägen om att få vara med och utmärka sig i finska kriget, men härför var hans kunglige vän åtminstone i början obenägen. Oafsedt att konungen ansåg honom omistlig i Stockholm, där Armfelt var ledamot af den hemliga krigsberedningen, hyste han farhågor för hans deltagande i kriget, och detta berodde, skrifver Tegnér[7], egendomligt nog på en spådom af mamsell Arfvidsson:

»Hvem skulle hafva trott, att dennas mystiska gestalt skulle framskymta i brefväxlingen mellan tvänne män, båda på höjden af sin tids bildning, och att det skulle vara den snillrikaste och mest öfverlägsna af dem båda, som fäst afseende vid hennes fantastiska profetior! Armfelt synes emellertid, i motsats till konungen, hafva fattat saken från den skämtsamma sidan; i allmänhet var mystik och vidskepelse främmande för hans [ 29 ]skaplynne. Kort efter konungens afresa (i början af juni 1789) — besöket hos spåkvinnan synes hafva ägt rum omedelbart förut — skrifver han: 'Notre inquiétude et nos consultations chez kaffegumman font pleurer et rire'. Och äfven sedan besöktes »kaffegumman» på konungens befallning, dels af Armfelt ensam, dels af honom i sällskap med Ruuth och Munck. Med en viss ironi lofvar han en gång att sätta upp ett protokoll öfver hennes ord och öfversända det; men ursäktar sig med att han måste försumma henne för att öfvervaka truppernas inskeppning. En annan gång berättar han att hon förespått allehanda ”bêtises': Fredrikshamns intagande, ett stort slag den 27 juli, kejsarens af Österrike död o. s. v.»

Konungens här ofvan antydda farhåga för Armfelts deltagande i kriget och mamsell Arfvidssons samband därmed angifves med följande ord i hans bref från Verelä den 25 juli[8]: »Je souhaite bien vous voir, [ 30 ]mais je crains la maudite prophétie, dont vous m'avez parlez», och Armfelts svar, också affattadt på franska språket, hade enligt Tegnér följande om brefskrifvarens tvifvel på sibyllans konst och lifsåskådning i allmänhet upplysande lydelse: »Profetian betyder intet. Jag skall slåss med ryssarna, det är förutsagdt; om jag stupar, återstå äran och de tjänster jag gjort mitt land. Hvarför lefva vi, om ej för att dö eller för äran, eller för njutningen? Men jag skall lefva; mitt hjärta försäkrar mig, att min herre och hans direktör för spektaklerna ännu skola arrangera några fester tillhopa.»

Några år senare eller 1792 tycks Armfelt ha ändrat sin uppfattning om mamsell Arfvidsson och hennes förmåga att förutsäga kommande tilldragelser; men han befann sig också då i en ställning, som var vida olika den han intog under de senare åren af Gustaf III:s regering och som skänkte honom grundade anledningar att emotse framtiden med oro och bekymmer. Han hade visserligen blifvit utnämnd till Sveriges sändebud i Neapel, men i själfva verket var denna beskickning så godt som liktydig med en landsförvisning, hvarunder hans fiender med Reuterholm i spetsen skulle arbeta på hans störtande, och den bekanta framgångsrika utgången af dessa stämplingar och ränker visade, att han hade mycket goda skäl för sina farhågor och onda aningar. Under inflytandet af dessa synes han några dagar före afresan från fosterlandet ha uppmanat sin älskarinna, den ryktbara fröken Malin Rudenschöld, att besöka mamsell Arfvidsson för att hos henne söka lyfta en flik af den förlåt, som dolde den ovissa framtiden. Den sköna fröken var enligt hennes eget erkännande i ett bref till Armfelt »superstitieuse» samt [ 31 ]trodde på drömmar och uppenbarelser, och man kan lätt föreställa sig hennes oro öfver de upplysningar, hon erhöll hos sibyllan och som hon skyndade att skriftligen meddela sin älskare.

Tegnér har lämnat följande redogörelse för förutsägelserna, som voro högst märkvärdiga, allrahelst de till stor del gingo i fullbordan:

»Ägde hon (mamsell Arfvidsson) verkligen siargåfvan, eller var hon på förhand underrättad om de hemliga politiska förehafvanden, till hvilkas redskap Armfelt ville använda sin älskarinna? Spåkvinnans blick synes dock hafva sträckt sig långt fjärran, och hon förutsade tilldragelser, som intet skarpsinne kunnat beräkna.[9]

Mamsell Arfvidsson förkunnade: att en man, på hvilken fröken Rudenschöld tänkte (Armfelt), nyss afrest, mera än någonsin upprörd af afskedet från henne och från ett barn (konungen). Han hade hufvudet fullt af planer, men som ännu syntes oklara; de skola först bli bestämda efter ett långt samtal, som han får med en högt uppsatt korpulent dam med en krona, som ej är kunglig, på hufvudet (kejsarinnan Catharina). Hon önskar träffa honom, och innan han återser fröken Rudenschöld, skall han besöka denna dam. Hans öfverenskommelser med henne skola vålla mycken oro hos en liten man, mot hvilken han för närvarande är mycket uppretad (hertigen-regenten), äfvensom hos en tjock herre med svarta ögonbryn, nyligen återvänd från en [ 32 ]resa (Reuterholm). Den resa, som Armfelt nyss anträdt, skulle bli farlig, och han skulle lefva i en ständig oro och ej lyckas att hämnas, såsom han nu önskade. Han hade många fiender, som lade försåt för honom; han skulle skrifva många bref i förtäckta ordalag, och den lille mannen skuile alltid lämna fram hennes bref. Det barn, han nu intresserade sig för, skulle sluta med att blifva honom otacksamt, oaktadt alla tjänster.

Om den unge konungen, det 'barn', som så mycket låg Armfelt om hjärtat, förutsade spåkvinnan följande, som med undantag af profetian om hans ålder, på ett märkvärdigt sätt gick i fullbordan: 'Han skall icke lefva länge, men innan han dör, skall han lämna landet och irra omkring i främmande land. Om någon tid härefter skall han göra en oförmodad resa. Han skall icke bli mer än han är, men många personer finnas, som skulle vilja göra honom till intet. Snart skall han bli sjuk, och man skulle gärna vilja begagna sig däraf för vissa planer, hvilka dock skola misslyckas. Han skrifver också till denne frånvarande man, men antingen har han förlorat ett bref, eller kommer han att förlora ett, om han ej aktar sig, och detta skall gifva anledning till mycket buller.

Sedan, berättar fröken Rudenschöld, fixerade hon kaffekoppen, såg orolig ut och förklarade, att hon ej ville säga mera, oaktadt alla böner. Hon förutsade dock, att förföljelser och sorger väntade fröken Rudenschöld samt att man skulle försöka ett slags förförelse för att förmå henne säga en hemlighet, som rörde hennes frånvarande vän; hon rådde till försiktighet, genom hvilken utgången kunde blifva ärofull. En liten tjock herre skref ofta om henne till den förutnämnda

[ 33 ]
»EN GUMMA, SOM I CAFFE SPÅR 2:NE UNGA FRUNTIMMERS ÖDEN.»
Efter original af P. Hilleström i Stockholms högskola.

[ 33 ]höga damen[10]. Hon borde vara försiktig vid sina samtal med den förstnämnde, ty hon vore noga observerad. En och annan småsak, som äfven förutsades, hade redan slagit in och bidragit att öka oron i brefskrifvarinnans lättrörda sinne.

Anmärkningsvärdt i denna profetia, hvilken till en del visserligen kunde hvila på hemliga polisrapporter och gängse rykten, är i synnerhet allt hvad rör förhållandet till Ryssland. Däri låg nämligen den egentliga hemligheten af de Armfeltska planer, som riktigt betecknats såsom 'oklara'. Var man redan på spåren de öfverenskommelser mellan Armfelt, den unge konungen och ryske ambassadören, som föregingo den förstnämndes afresa? Och visste man, att fröken Rudenschöld å Armfelts vägnar skulle underhålla förbindelsen med grefve Stackelberg, för att genom honom söka finna ett stöd för de gustavianska rojalisterna?»

Armfelts med förhållandena så förtrogne biograf besvarar ej dessa frågor, men påpekar, hur intrigerna med grefve Stackelberg redan i juli 1792 voro i gång, och det är ju mycket antagligt, att mamsell Arfvidsson genom det spioneri medelst betjänter och andra individer, som allmänt uppgifves hafva satt henne i stånd att profetera, kan härom ha fått kännedom och därefter lämpat sina förutsägelser om urladdningen af det ovädersmoln, som närmast hotade Armfelt. Med det stora klientel, som sibyllan hade i hufvudstadens högsta kretsar, där politiken under förmyndarregeringen var föremål för stort intresse och ett lifligt intrigspel, var det för öfrigt för henne utan tvifvel lätt att hålla sig à jour med hvad som sades och hände, och hennes [ 34 ]spådomar angående förestående händelser kunde följaktligen helt enkelt vara frukten af snabb uppfattning och skarp slutledningskonst och således ej behöfva stå i samband med någon divinatorisk förmåga. Men svårare att förklara äro hennes förutsägelser angående längre fram i tiden infallande tilldragelser, såsom nu i meddelandena till fröken Rudenschöld om Gustaf IV Adolfs framtida öden och vid ett annat tillfälle om Armfelts återkomst till fosterlandet och upprättelse. Med denna spådom om att »allt skulle väl aflöpa och sorgens tid snart vara ute» lugnade sibyllan grefvinnan Armfelt en gång år 1797. Det var under landsflyktens bittraste dagar, då Armfelt sjuk och nedtryckt vistades i Kaluga, som hans ädla maka skattade åt vidskepelsen och för första gången i sitt lif besökte spåkvinnan. Tegnér berättar, hur Armfelt i svaret på det bref, han om resultatet af besöket erhöll från grefvinnan, kanske något otacksamt skref: »Åt din visit hos gumman Arfvidsson har jag skrattat»; men det är ju ganska möjligt att han såg saken i en annan dager, när det knappt ett år senare började visa sig att gumman varit sannspådd.

För att nu återgå till det kritiska året 1789 och den följande tiden till Gustaf III:s död, så torde mamsell Arfvidsson, fastän uppgifterna äro fåtaliga och knapphändiga, fortfarande haft att glädja sig åt stor uppmuntran. Knappast under någon annan period tyckas nämligen stockholmarna, såsom det heter i en anteckning om henne, i så hög grad som då hafva skattat åt den mänskliga svagheten att ej i lugn kunna låta tid och händelser ha sin gång utan i stället nödvändigt [ 35 ]vilja lyfta en flik af framtidens slöja. För öfrigt var hon ingalunda ensam om att i detta hänseende stå till nästans tjänst. Jämte flera yrkesspåkvinnor tycks hon nämligen ha haft medtäflarinnor äfven inom de högre och bildade samhällsklasserna, där man liksom ännu i dag, fastän kanske med mer allvar, roade sig med att »lägga ut stjärnor» och i andra kortkonster söka utröna framtiden. Schröderheim berättar sålunda, hur en fru Roos — född Wrangel och gift med den rike bryggaren och nitiske swedenborgaren Sven Roos — år 1791 spådde Gustaf III olyckor och att konungen erinrade sig och fäst afseende vid förutsägelserna, då han låg på sin dödsbädd.

Denna fru Roos måtte ha varit ett ganska öfverspändt fruntimmer. I ett bref 1797 till sin dotter fru Gustafva Lindahl berättar nämligen Gjörwell[11], hur hon med sin man reste till Paris och där öppnade en Bureau d'Esprit à sa manière; men andarna ville ej göra lycka i det numera så köttsliga Frankrike, utan är detta par nyligen hemkommet. Men det hade dock händt att fru Roos under vistelsen i Paris blifvit försatt uti välsignadt tillstånd, och kort efter hemkomsten här förlösts med en son, hvilken således skulle döpas. Såsom herre till Dufwenäs[12], kallade herr Roos pastorn uti Danviken, herr Hasselgren, till att döpa barnet, och negocierades länge med honom om hvarjehanda fordrade afvikelser ifrån handboken, i synnerhet det i sanning så förargliga hufvudstycket om besvärjelsen; dock sedan dessa höga spörsmål blifvit i godo jämkade, frågades [ 36 ]finalement, hvad unga herrn skulle heta, då fadern svarade: Egalité. Pastorn svarade, det väl ändtligen vara indifferent hvad förnamn ett kristnadt barn finge; men då detta först icke vore ett namn och sedan kunde tillskynda det oskyldiga barnet ledsamheter, så blef saken åter därhän förlikad, att den lille hedningen skulle efter hin håles vederbörliga delogering, kallas Jean Egalité.»

Emellertid intog mamsell Arfvidsson den mest uppmärksammade platsen bland de gustavianska spåkvinnorna, och vid ifrågavarande tid tycks hennes verksamhet ha väckt så stort uppseende, att polismästaren fann sig föranlåten att inskrida. Enligt ett bref till konungen från Schröderheim, i april 1790, skall nämligen Liljensparre ha förbjudit henne att vidare uppenbara tillkommande öden — en ukas, som den glade statssekreteraren ej alls inquiterade sig öfver, därför att han lämnade framtiden åt Guds försyn, och som i alla händelser ej torde ha varit officiell. I poliskammarens diarium för nämnda år och den närmaste tiden före och efter träffas nämligen ingen anteckning om något sådant förbud, och har det verkligen utfärdats, måste det följaktligen ha varit af mer privat natur. Att Liljensparre öfvervakade den här ofvan anförda lagparagrafens efterlefnad, kan man visserligen ej betvifla, äfvensom att han med särskild uppmärksamhet följde mamsell Arfvidssons förehafvanden. Af dessa kunde han ju, såsom Crusenstolpe insinuerar, vinna viktiga upplysningar om hvad som tänktes, sades och hände inom de högre samhällskretsarna, och att Liljensparre spionerade genom mamsell Arfvidsson, är ej osannolikt, äfven om uppsikten öfver henne ej var så genomförd [ 37 ]som den fantasirike författaren, såsom nu skall visas, velat göra den.


⁎              ⁎


Det är i »Morianen», den i så många hänseenden intressanta, men från historiska synpunkter blott med försiktighet och kritik användbara skildringen af Holstein-Gottorpska huset, som Crusenstolpe inför mamsell Arfvidsson, och hennes första uppträdande är som förut antydts förlagdt till mars månad 1786. Berättelsen inledes med några meddelanden, i hvilka polismästaren Liljensparre är hufvudpersonen. Läsaren införes först i hans bostad på Ladugårdslandet[13] samt hugnas med några erinringar om den märklige, mycket olika bedömde mannen, och då Crusenstolpe utan tvifvel stödde sig på tillförlitliga källor, fastän han här liksom annorstädes och med romanförfattarens rätt icke anför dem, torde dock karaktäristiken öfver hufvud vara sann och följaktligen värd att återgifvas:

»Samtiden ansåg honom nästan för en trollkarl, med ögon af Odins korpar, med hjärta af granit — ett rykte, som redan på förhand injagade ångest hos dem, han ville utforska, och mer än en gång tillskyndade honom samma nytta, som ett par verkliga Odins korpar skulle ha gjort. I skötet af de sina[14], [ 38 ]vid stängda dörrar, eller i den doftande trädgården, då han visste sig vara i säkerhet för främmandes uppmärksamhet, mildrades strängheten i hans blick, hjärtats frost tinade och med en öm släktfaders känslor och later öfverlät han sig åt det husliga lifvets stilla glädje. På ämbetsrummet, eiler när han eljest visade sig å dragande kall, var han sluten, frånstötande, fåordig, med vulkanisk hetta, som i obevakade ögonblick bröt ut, under en antagen larv af isköld. De runda, svarta, djupt liggande, nästan orörliga ögonen blefvo som fastspikade på de föremål, där han lät sin fasta, lugna, allvarliga, genomträngande blick stanna. De håliga ögonlocken fördystrade den ännu mera. Ögonbrynen, svarta, täta, takformiga, slöto sig nära intill en panna, som enligt fysionomikens regler utmärker illmarighet, misstänksamhet och bitterhet, och passade fullkomligt in med håret, som sväfvade kring mungiporna. Den gulbleka hyn, utan ringaste skiftning i rodnad, stack ännu mer utaf mot det pudrade, stelt ordnade håret. Hufvudet var fästadt på en lång hals, som åter hvilade på en reslig, mager kropp. Hans utseende kunde anses som en typ för en venetiansk statsinkvisitor. Han ingaf samma skräck, han utvecklade samma egenskaper, han omgaf sig med samma ogenomtränglighet, under det han genomletade de innersta fållarna i andras hjärtkamrar. Hans ämbete var äfven likartadt. Han var nämligen svensk polismästare, och namnet Johan Henrik Liljensparre har gått till eftervärlden. Ingen bestrider honom att hafva varit sin plats vuxen; ingen, [ 39 ]att hafva fyllt den bättre än någon af hans efterträdare; ingen, att säkerheten till person och egendom i hufvudstaden var större så länge han innehade befattningen än någonsin sedermera; men man har i senare tider förändrat åsikter om behörigheten af de utvägar, han tillitade för att hämma brotten eller att komma deras verkstäder och upphofsmän på spåren. Om Liljensparre varit en polismästare af samma skrot och korn, som dem man i senare tider sett hofvera i svenska hufvudstaden, hvilkas snille legat i tumskrufvarna och hvilkas hela kraft bestått i hasselkäppen, så skulle hans förmåga upphört med den epok, då dylika medel oklandradt tillitades. Men naturen hade utrustat honom med sådana själsförmögenheter, att han förstått lämpa utvägarna efter förändrade omständigheter, och han skulle ofelbart hafva ersatt de förbrukade driffjädrarna med nya af oförminskad spänstighet.»

Sedan Crusenstolpe härefter erinrat om hur Liljensparre var en entusiastisk gustavian, som efter Gustaf III:s död föll i onåd hos de nya maktägande, och med anledning häraf gifvit hertig Carl en af sina vanliga skarpa snärtar, tillägger han:

»Vi vilja ej taga Liljensparre i försvar för öfverdrift stundom i nit och stränghet; vi vilja icke påstå, att den ju icke kunnat ännu mer urarta, om ej en hållhake förefunnits i hans förmans, öfverståthållaren, riksrådet Sparres ädla tänkesätt och mänsklighet; men betraktar man med oväld de förhållanden, under hvilka Liljensparre verkat, äfvensom följderna af denna hans verksamhet, så torde mycket ur räkningens debet få öfverflyttas från polismästarens slippriga lefnadsplikt till tidens ställningar och förhållanden.»

[ 40 ]Enligt Crusenstolpe erhöll Liljensparre, som i förbigående sagdt af åtskilliga bland de samtida memoarskrifvarne blifvit vida strängare bedömd än af »Morianens» långt ifrån för opartiskhet kände författare, en marsdag år 1786 bud från Gustaf III med befallning att på kvällen samma dag infinna sig på slottet. Polismästaren hörsammade naturligtvis kallelsen, och mellan konungen och honom utspann sig efter en paus, hvarunder de två tycks ha bemödat sig att läsa hvarandras tankar, följande samtal:

Foi de gentilhomme, kära Liljensparre, tror jag icke, att du försöker genomskåda mig. Du läser mina tankar för att bespara mig besväret att tolka dem.

— Med Eders Maj:t skulle ett sådant försök aflöpa fruktlöst. Det var en tid, då jag hyste det förmätna tillit till min smula vana och människokännedom, att kunna tillämpa dem äfven på min store konung. Men Icari vingar höllo tills han kom i solens grannskap, och min förmåga strandade, då jag djärfdes lyfta mina ögon till höjden af Eders Maj:ts tron.

— Likväl skulle jag ingenting ha emot, om du vid detta tillfälle gissade min mening. Du sparade mig då bryderiet att kläda i ord hvad du kanske är benägen att anse för en svaghet, för rent af vidskepelse.

— Dessa begrepp, sammanställda med Eders Maj:t, innefatta en motsägelse. Där vanliga människor drifvas af vantro, vore sannolikt konung Gustaf III:s steg ledda af ett högre forskningsbegär.

— Bravo! Jag slår vad att du åtminstone till hälften gissat min afsikt. Det kan man kalla en polismästare comme il y en a peu. Din stiarekonst kom mig nu rätt väl till pass; jag är strax mindre brydd [ 41 ]att gå rakt på saken. Således, kort och godt: känner du en viss mamsell Arfvidsson?

— En af det namnet har jag ansett för en ämbetsplikt att känna och följa med min uppmärksamhet.

— Säkert densamma! Hon har reda på det förflutna lika väl som du; läser i det tillkommande som trots någon bland Gamla testamentets profeter, spår i kaffe, i kort, i sprit, i allt hvad man behagar.

— Så påstås det åtminstone.

— Jag har om henne hört alldeles otroliga saker, och jag vill själf öfvertyga mig om förhållandet.

— Jag skall låta förständiga henne att inställa sig när och hvar Eders Maj:t behagar.

— Hon känner då dig?

— Icke mig, men den myndighet Eders Maj:t täckes förläna mig.

— Huru hänger därmed ihop?

— Hennes hemlighetsfulla sysselsättningar, det uppseende de gjorde och det tillopp, hon fick, togo min uppmärksamhet i anspråk. Det var min plikt att bevaka, det hon ej blefve ett redskap uti illasinnades händer till Eders Maj:ts, allmänhetens eller enskildes förfång och skada. Jag skulle förvisat henne från hufvudstaden, eller åtminstone förbjudit henne att fortfara med sina förutsägelser, i stället att som hittills blott iakttaga hennes uppförande, de planer hon själf spinner, eller som spinnas kring henne, om jag ej kommit i erfarenhet af, att hon står under mäktigt och högre beskydd.

— Hvad skall det heta, min herre? Ni talar om »högre» beskydd, och förr än nu har jag knappt tänkt på den människan, som jag dessutom aldrig sett.

[ 42 ]— Icke Eders Maj:t, men de förnämare kretsarna och hela hofvet, af bägge könen, besöka henne flitigt, till och med Hennes Maj:t drottningen…

— Drottningen, säger du!

— Ja, Eders Maj:t. Drottningen hade skickat efter henne härom dagen. Hon lät svara, att den dröm, Hennes Maj:t haft föregående natt, säkert skulle slå in, men att hon hvarken kunde uttyda den eller spå annorstädes än i sitt eget hus, emedan den ande, af hvilken hon får sina ingifvelser, öfverger henne så snart hon går hemifrån. Drottningen blef både öfverraskad och bestört öfver svaret. Sannolikt hade någon kammarfru förrådt drömmen åt mamsell Arfvidsson. Förklädd begaf sig Hennes Maj:t sedermera till henne, och jag har anledning att tro drottningen lika belåten med kvinnans utsago som hon med Hennes Maj:ts frikostighet.

— Förvånande!… Högst förvånande!… Därom har min gemål ej nämnt ett ord för mig… Det är af min polismästare jag först blir underrättad om hvad som tilldrar sig i min egen borg, bland mitt eget hus. — Du säger då att tilloppet i öfrigt hos henne är ansenligt?

— Så stort, Eders Maj:t, att, för att åtminstone utestänga de ringare och obemedlade klasserna, jag låtit antyda henne att i inträdesafgift fordra en dukat personen. Hon borde redan vara rik, om hon icke sannolikt nödgades kasta bort stora summor, för att af betjäning och andra komma i besittning af enskilda kretsars hemligheter, dem hon sedermera ger ut för uppenbarelser och spådomar.

— Du dömer henne hårdt, kanske obilligt; i alla [ 43 ]fall är det din plikt som polismästare att misstro allt och alla, både andar och människor, Emellertid vill jag se henne med mina egna ögon. Tror du, att hon känner mig?

— I hvilken vrå af världen är Gustaf III icke känd; hvilken varelse bland Eders Maj:ts lyckliga folk känner ej sin store konung?

— Jag skulle då maskera mig. — Hvar bor hon? — I en liten enstaka malmgård på norr, icke långt från Bellevue. — Men värdes nådigt upptaga min fråga: Eders Maj:t blir väl icke ensam vid besöket?

— Huru så? Fruktar du något försåt?

— Det är alltid min skyldighet att vara vaksam, och i detta fall står jag till ansvar inför samtid och eftervärld.

— Men jag, jag fruktar aldrig. En kung vara rädd! Fy, lagman Liljensparre! Det gränsar ju till förolämpning. En enda person till mitt sällskap, för att hafva någon att tala med och ej dö af ledsnad under vägen, är allt hvad som anstår mig: Armfelt till exempel.

— Baron Armfelt är som barn i huset hos mamsell Arfvidsson.

— Armfelt?… Därom har han inte nämnt ett enda ord. Men är du säker på hvad du säger?

— Så säker, Eders Maj:t, att jag kan framte öfvertygande bevis. — Vågar jag likväl underdånigst bönfalla, att Eders Maj:t täcks icke uppgifva mig som sagesman, efter baron Armfelt själf ej yppat förhållandet.

— Lita på min tystlåtenhet. — Då således mina närmaste rådfråga sibyllan, är det ett skäl mera för [ 44 ]mig att göra hennes bekantskap. — Armfelt är förmodligen ej den enda person af betydenhet, som offrar på hennes altare?

— Mina förteckningar utvisa hundratals. Ur minnet kan jag blott upprepa några: grefvinnorna Brahe, Löwenhielm, Jeanette Hamilton och Aurora De Geer, riksrådet grefve Oxenstierna, generalamiralen Trolle, amiralen grefve Ehrensvärd…

— Ehrensvärd också! Jag måtte säga, det stegrar i hög grad min nyfikenhet. — Står De Besche äfven på din lista?

— Nej, Eders Maj:t.

— Bra. Han skall då bli den, som gör mig sällskap. — Hvilken tid på dygnet öppnas Pythias tempel?

— Från nio om aftonen till fyra på morgonen.

— Rätt så. De Besche skall beställa någon timme åt oss, då vi kunna vara på egen hand i vårt nya Delfi, ty ogärna skulle jag där sammanträffa med mina kära undersåter, — En sak till, jag behöfver en ciceron. Jag skall skicka till dig en af mina kammartjänare, Gliedberg eller Wacklin, som du låter underrätta om sibyllans bostad och vägen dit, men så att ingen obehörig gissar anledningen. Du förstår mig väl?

— Fullkomligt, Eders Maj:t.

— Farväl då för denna gång, kära Liljensparre.»

Polismästaren vidtog omedelbart anstalter för att efterkomma konungens önskan, och fastän Crusenstolpes berättelse härom kännetecknas af det fantasispel, som han så ofta använde för att öka den dramatiska effekten af sina skildringar, är det ej omöjligt att förloppet verkligen var sådant, som han framställt det.

[ 45 ]Poliskammaren hade vid ifrågavarande tid sina lokaler i det för några år sedan nerrifna och nu med det s. k. hofmarskalkshuset ersatta f. d. Indebetouska huset vid Slottsbacken. Sedan polismästaren där några dagar efter samtalet med konungen fått besök af dennes kammartjänare Gliedberg, hvilken liksom sina kamrater enligt Crusenstolpes uppgift såsom binäring bedref spioneri på hvad som tilldrog sig inom kungaborgen, och af honom erhållit några upplysningar om konungens dräkt vid den beramade utflykten m. m., gaf han honom några instruktioner angående vägen till spåkvinnan och lämnade honom ett par hvita bandrosetter för att obemärkt fästas på konungens jacka och kappa. Därefter kallade han på sina egna underordnade, som »han indelat efter deras egenskaper och gifvit namn, hvilka inom dem utgjorde ett slags ordenshemlighet och tillika tjänade dem till igenkänningstecken, när de ej ville upptäckas af någon utom skrået.» Gevaldigern Dogg[15], den pålitligaste i denna gustavianska detektivkår, fick följande order:

»Du söker ut tjugu af vårt bästa folk och sprider dem, obemärkt beväpnade, i trakten mellan Ingemarshof och Bellevue, där de utan att flocka sig och göra buller uppehålla sig ifrån klockan nio om aftnarna till fyra på morgnarna, från och med i kväll, tills jag ger [ 46 ]vidare befallning. I gifven noga akt på tre personer, som begifva sig till mamsell Arfvidsson, af hvilka en sannolikt är insvept i en brun slängkappa och på hufvudet har en rund slokig hatt med nedhängande brätten; i alla fall har han en hvit bandros på kappkragen, äfvensom nära nacken på det plagg, han bär inunder, om han kastar kappan af sig. Dessa personer tagen I uti försvar mot hvarje förolämpning, hvarje öfverraskning, hvarje anfall, ehvad de äro angripande eller förfördelade, och det af och emot hvem det vara må. Skulle man öfverfalla dem med större styrka, än att I tron eder kunna skydda alla tre, så bryn eder endast om honom med hvita bandrosen, och honom försvaren I med lif och blod till sista man, utan att likväl fråga efter hans namn, såvida han ej själf ger sig tillkänna. Märken I eder vara på väg att blifva öfvermannade, så gören I, dock blott i högsta nödfall, larm och kallen till hjälp alla som är till hands. Räf, Björn och Ekorre gå in i huset hos mamsell Arfvidsson, underrätta henne, att det sker på min befallning, och hålla sig där dolda från half nio hvarje afton, tills herrn med hvita bandrosen varit där och så länge han är hos henne. Hon får likväl ej låta märka det ringaste om deras därvaro för någon människa. Lejon, Falk och Stork stryka omkring utanför huset och gifva akt på alla, som nalkas medan herrn med hvita bandrosen och hans sällskap äro därinne. En häst skall emellertid stå sadlad vid Ingemarshof, och i samma ögonblick de nu omtalta personerna bli synliga, skickar du mig underrättelse med ett ilbud, som spränger af allt hvad hästen förmår springa. Dessutom och intill dess de varit hos mamsell Arfvidsson samt återvändt från henne, inbe[ 47 ]rättas till mig hvarannan timme om något och hvad som tilldragit sig i hennes grannskap.»

I det följande kapitlet skildrar Crusenstolpe hur det med så många anstalter för konungens säkerhet ledsagade besöket hos spåkvinnan gick af stapeln, En afton kl. 10 stannade en täckt hyrvagn vid Ingemarshof, och sedan de åkande, som voro konungen, De Besche och Gliedberg, stigit ur och kusken fått befallning att vänta, begåfvo de sig till »ett litet hvitt envåningshus, med ett par fönsterlufter i en vindskappa, beläget på en liten bergsklint». De klappade på gårdsporten, och efter en stund hördes några långsamt framskridande steg, afbrutna under den gåendes anfall af torrhosta och beledsagade af morrande och gläfs af en hund.

— Hvem är det? frågade en pipande kvinnoröst innanför porten.

— Ett par herrar, som önska slippa in, svarades utifrån.

— Hvem söker herrarne?

— Mamsell Arfvidsson.

»En nyckel skramlade i låset, gångjärnen gnällde, porten öppnades, våra fotgängare inträdde på en rymlig gård, där de mottogos af en gammal dvärglik, enögd och haltande piga och en stor svart lurfvig hund, hvars gnistrande ögon och hvita tänder manade de inträdande till foglighet. Gumman höll i ena handen en repstump, fästad kring djurets hals, och i den andra en lykta, öfverdragen med hinnor i stället för glas. 'Hut Mante!' pep hon till hunden, som tämligen ovänligt tycktes vilja afvisa de ankommande, dem hon förde öfver gården till byggningen. Vid det obetyd[ 48 ]liga skenet från lyktan, förstärkt af den stjärnljusa kvällen, blefvo de varse på gården en myckenhet träd, hvilkas nu kala grenar svårmodigt lånade sig åt den kyliga nattvindens bitande skämt.

Framkomna till byggningen, slog den gamla kvinnan tre starka slag på porten, hvarvid ett lika otäckt som ovanligt oljud uppstod innanför i förstugan. Efter ungefär en minuts väntan hördes någon gå in i en dörr, och en klar fruntimmersröst därinne frågade hvem det vore.

— Främlingar, i rätta ärenden stadda, svarade gumman utanför.

I ögonblicket sprungo bägge portarna upp. Förstugan där våra herrar nu inträdde var uppfylld af burar, hvilkas befjädrade fångar, dem hvarken naturen ärnat eller konsten mäktat göra till sångfåglar, fortforo med sina skärande, missljudande läten. En hornuf, en uggla, en korp, en kråka, en skata sökte öfverrösta hvarandra, tills matmodern med sträng ton utropade: 'Tyst förtappade!' De arma bevingade i sina häkten tycktes känna härskarinnan och hennes välde, ty de lydde, ruskade fjädrarna och tystnade.

Fruntimret, som utträdde i förstugan, var långt och magert, med insjunkna kinder, stora, håliga, blågrå ögon, smutsgrå hy, spetsig haka, uppstående näsa med stora utstående näsborrar, långlagdt ansikte och en mycket tillbakaliggande panna, tecknad af en mängd orediga, djupa, hvarandra korsande fåror. Högt öfver ögonen sväfvade ett par korta, täta, ojämna, gråsprängda ögonbryn. På hakan, äfvensom i pannan hade hon en brun vårta, bevuxen med borstigt hår. Läpparna, tunna och blåaktiga, slöto sig så tätt till [ 49 ]tandraden, att man ej blef densamma varse ens när hon öppnade munnen. På den långa, knotiga halsen och kring tinningarna slingrade sig de svällda blå ådrorna, lika ormar, hvilka knippvis slagit sig ner på hennes magra händer med långa fingrar och spetsiga naglar.

Vi lära knappt behöfva för läsarens upplysning tillägga, att detta var sibyllan mamsell Arfvidsson. Endast ännu några ord om hennes dräkt. Den bestod af en fotsid grå kamlottsklädning, igenfästad ända upp till halsen, Kring lifvet en gördel af svart saffian, tillknäppt med ett stort aflångt silfverspänne. Hennes långa, gråsprängda hår var tillbakastruket från pannan och hängde i långa stripor ned öfver axlarna. Kring halsen bar hon en länk af lavapärlor, hvarvid var fästadt ett elfenbenskors, som hängde ned på bröstet. I stället för skor nyttjade hon halfstöflar, som äldre förnäma fruntimmer förr brukade.»

Crusenstolpe har som synes ej underlåtit att skänka mamsell Arfvidsson icke blott en spåkvinnas utan äfven en riktig trollpackas utseende och utstyrsel, hvilka hon också måhända verkligen ägde; men det är skada, att han ej ledsagat dessa meddelanden med någon upplysning om hvarifrån han hämtat desamma. Ett angifvande af källorna skulle nämligen ha varit af intresse, ej minst som bidrag till den, såsom framdeles skall visas, mycket svåra indentifieringen af den märkvärdiga spåkvinnans personlighet.

Äfven i berättelsens fortsättning erfar man en viss missräkning, ty sedan författaren omtalat, hur mamsell Arfvidsson omedelbart kände igen konungen, fastän denne var maskerad — hvarför väl dock efter [ 50 ]de förut omnämnda af Liljensparre gjorda förberedelserna för hans emottagande knappast fordrades någon sierskeförmåga —, och under knäfall hälsade honom med utropet: »Hvi vederfares mig den äran att en stor och nådig konung träder öfver min ringa tröskel? Sjufaldt hälsad och välkommen, Sveriges store Gustaf!» får man ej egentligen veta något om kungens och hennes téte-à-téte. Efter att ha växlat några artighetsbetygelser, förde nämligen sibyllan sin höge gäst upp för en spiraltrappa till rummen på vinden, medan De Besche stannade i bottenvåningen och somnade ifrån hela äfventyret, och hvad som tilldrog sig däruppe har ej ens Crusenstolpe förmått lista ut. Han omtalar blott, att seancen efter en ganska rundlig tid var slut, att konungen kom ner igen, väckte De Besche samt tog afsked af och kungligt betalade mamsell Arfvidsson, hvarpå återfärden från Ingemarshof företogs på samma sätt som man kommit. Sedan konungen efter ankomsten till slottet afskedat De Besche och blifvit ensam i sitt arbetsrum, höll han emellertid en liten monolog, hvaraf framgår, att sibyllan hade spått eller rått honom att akta sig för Pechlin och lita på Toll — två ting, som han också faktiskt just vid ifrågavarande tid gjorde, medan det dock, trots Crusenstolpes försäkran om motsatsen, är ovisst huruvida impulserna därtill utgingo från mamsell Arfvidssons kaffekopp.

Äfven i öfrigt lider Crusenstolpes framställning af osannolika och till och med oriktiga uppgifter, vid hvilka man visserligen, då ju hela »Morianen» har karaktären af en romantiserad skildring, ej bör fästa något större afseende, men som dock, därför att de [ 51 ]direkt angifvas som »historiska», äro värda ett närmare skärskådande. Vi skola också längre fram visa, hur särskildt de lokala upplysningarna ej låta förena sig med hvad man enligt uppgifter från andra håll kan sluta sig till angående mamsell Arfvidssons bostad m. m. Fastän Crusenstolpe för sina skildringar utan tvifvel hade att tillgå äfven muntliga berättelser af med de skildrade händelserna samtidigt lefvande personer, äro nämligen hans meddelanden emellanåt otillförlitliga. Man äger därföre anledning att med något misstroende upptaga äfven hans skildring af Gustaf II:s andra sammanträffande med mamsell Arfvidsson. Detta är i afseende på tidpunkten förlagdt till nyåret 1792 och inledes med efterföljande i afseende på den mystiska miljön förträffligt gjorda men knappast verklighetstrogna beskrifning:

»Ett rum i form af en grotta, tak och väggar beklädda med mossa; jordgolf utan brädfodring; i bakgrunden en afbruten stenpelare; öfverst sitta ett par kuttrande dufvor; på pelaren hänger en gongong af koppar och i det hvälfda taket på en repstump en lampa af järn med tre brinnande vekar; midt på golfvet en krets af symmetriskt ordnade klapperstenar och benknotor, och inom denna en brasa af ceder och aloë, från hvilken en brokig låga flammar, uppfyllande rummet med en välluktande rök; öfver brasan en hög brandring, på hvilken en kaffepanna af mässing sjuder; nära intill en liten stol af hyflad men omålad ek på tre fötter, men utan karm eller ryggstöd; bredvid hvardera stolsfoten hvila, tysta och orörliga, en svart pudelhund, utan tecken, en rödbrun katta med grå stjärna i pannan och en krithvit kanin; framför tre[ 52 ]foten ligger ett oslipadt granitblock, hvars horisontala yta tjänar till bord, och på detta befinnes en stor, genomskinlig kopp af slätt, hvitt, äkta porslin.

Mamsell Arfvidsson, sittande på trefoten, sträcker ut handen, lyfter pannan af elden, häller en tjock, brun kaffemörja i koppen och skakar den med ena handen, under det hon med den andra sätter kannan på sitt förra ställe.

Gustaf III, med spänd uppmärksamhet, står lutad öfver koppen, stödande bägge händerna på granitblocket.»

Den härefter följande skildringen af själfva spådomsscenen lyder sålunda:

»Mamsell Arfvidsson med hänförelse och hög röst: — Det doftar starkt ur mysteriernas örtagård… men lukten är hotande: den hvita narcissen och den holländska nejlikan blanda sin ånga… (stirrar i koppen och skakar den ytterligare) riddarsporren och stjufmorsblomman och strax därbredvid grenen af en rönn… det bådar icke godt…. (hvälfver om koppen, så att mörjan rinner ned på golfvet och slår i nytt ur kannan).

Gustaf: — Och hvad betyda de växter, dem ni nu sett i koppen?

Mamsell Arfvidsson: — Den hvita narcissen ropar till oss: 'Hur kan du vara så grym?' och den holländska nejlikan: 'Uppblås dig ej så, du kunde lätt spricka!' Riddarsporren visar, 'att den nordiska troheten finnes icke mer'; stjufmorsblomman kvider: 'Hvarför gläder du dig åt kvalen i mitt hjärta?' och rönngrenen förmanar, 'att icke bäfva när lifvet stormar'.

— Och hvad ser ni vidare? frågade Gustaf otålig.

— Icke just mycket, men också ingenting olycks[ 53 ]bådande, svarar mamsell Arfvidsson, Medan 'grönkålen', som ligger där så frodig, tröstar med att 'lif vets vinterstormar snart äro förbi', så visar sig där strax bredvid en acaciekvist, hvilken vill säga detsamma som: 'Klaga ej öfver otack, om du finner glädje i välgörenhet'.

Och åter tömmer spåkvinnan kaffegrumset i koppen på golfvet och fyller den på nytt ur den fräsande kannan.

— Nu kommer det afgörande, det tredje och sista uppslaget, fortfar hon och stirrar i koppen. Ve! Ve! Ve!

— Hvad ser ni? faller konungen in, men med bruten röst.

— En vattenväppling bredvid en patientia; ett judekörsbär fastväxt vid en asp!

— Tyd mig betydelsen!

— Vattenväpplingen ropar: 'Bitter är smärtan af den nära skilsmässan'. Patientian betyder: 'Lida kan jag — och dö'. Lägg nu härtill, att judekörsbäret förkunnar: 'Din blick är för mig dödande', under det aspen klagar: 'Förföljd af en djärf skara, o, fräls mig! (Sätter hastigt bort koppen, reser sig upp och ser Gustaf stint i ögonen.) Var på din vakt, o konung!

— Mot hvem och på hvad sätt?

— Mera än jag redan sagt är mig förborgadt eller förbjudet att yppa. Dock vill jag göra ett försök att beveka ödet, för att kunna antyda åtminstone den farliga tidpunkten. (Går till gongongen och slår på densamma ett slag, hvaraf ett starkt, länge uthållande och småningom förklingande ljud uppkommer.)

Hunden, katten och kaninen rusa upp och springa [ 54 ]att gömma sig i hvar sin vrå af rummet. Dufvorna ruska vingarna, men förblifva kvarsittande.

Med högra handen lyftad mot höjden ropar mamsell Arfvidsson: — Förborgade makter, gifven ett tecken, när tiden är inne att vara på sin vakt!

Ett häftigt brusande höres, liksom en orkan skakat trädens grenar på gården utanför byggningen.

— Det susar i Dodonas ekar[16], utbrister mamsell Arfvidsson, en!… två!… tre gånger… Således tredje månaden i året… Akta dig för mars månad, o konung!

Gustaf (vid sig själf, i det han kastar en börs med guldmynt på granithällen): »Det är vid riksdagen faran hotar… Välan! den skall bli upplöst, innan mars månad ingår…»

Om man nu skärskådar dessa Crusenstolpes skildringar, hvilka återgifvits så utförligt, hufvudsakligen därför att de legat till grund för de flesta berättelser i nyare tid om mamsell Arfvidsson och sålunda bidragit till de utan tvifvel öfverdrifna föreställningar, som råda om hennes både person och spådomsförmåga, så finner man, att de i åtskilliga detaljer icke voro öfverensstämmande med verkligheten. Erkännas bör, att Crusenstolpe själf genom att angifva »Morianen» såsom ett »historiskt-romantiskt» verk reserverade sig mot anspråk i den vägen och att han naturligtvis som romanförfattare hade fullkomligt fria händer att efter behag sammanblanda dikt och sanning. Det är ej heller mot framställningen öfver hufvud eller mot den [ 55 ]lifliga, dramatiska, ofta roande och stundom genom den trogna både lokal- och tidsfärgen mästerliga formen, som några anmärkningar kunna göras, ej ens då noten »historiskt» uppenbarligen är falsk eller vilseledande.

Men »Morianen» har utan tvifvel äfven ett stort kulturhistoriskt värde, som emellertid skulle ha kunnat vara betydligt större, om författaren hade vinnlagt sig om att särskildt beträffande skildringarnas ram och den lokala miljön mer än som nu är fallet hålla sig till verkligheten. Första delarna af »Morianen», i hvilka kapitlen om mamsell Arfvidsson ingå; utkommo i sin första upplaga åren 1840—41, och det fanns sålunda bland författarens samtida åtskilliga personer, som hade lefvat under det gustavianska tidehvarfvet och som antagligen kunde ha lämnat exakta uppgifter om mamsell Arfvidssons bostad. Denna förlägges af Crusenstolpe till trakten mellan Ingemarshof och Bellevue — en uppgift, som med all sannolikhet och såsom framdeles skall visas, är oriktig. Hade Crusenstolpe i slutet af 1830-talet, då författandet af »Morianen» pågick, vändt sig till någon af de kvarlefvande och med mamsell Arfvidsson personligen bekanta medlemmarne af de gustavianska hofkretsarna, så skulle han nog ha kunnat lämna ej blott säkra lokaluppgifter utan äfven andra upplysningar om sibyllans utseende och om inrättningen af hennes boning än de nu visserligen ganska roande, men uppenbarligen diktade meddelandena om att hon såg ut som en riktig häxa och uppträdde i en trollpackas traditionella miljö. Om det af Pasch målade porträttet är autentiskt och verkligen föreställer mamsell Arfvidsson, så hade denna ingalunda det anskrämliga utseende, som Crusenstolpe gifvit henne, och [ 56 ]äfven på Ehrensvärds dock utan tvifvel något karrikerade teckning ser hon långt ifrån ut som någon ful och afskräckande käring. Hänföra sig vidare Hilleströms spåkvinnebilder till henne, hvilket emellertid är föga sannolikt, så var hon efter allt att döma en liten snäll och vänlig gumma, och de interiörer, den för sin realism berömde mästaren afbildat, äro utan tvifvel ägnade att fästa större afseende vid än t. ex. den bekanta planschen »Spådomens i C. A. Dahlströms i i början af 1860-talet utgifna »Teckningar ur konung Gustaf III:s historia».

Denna plansch, som nog af mången betraktats som en tillförlitlig afbildning af mamsell Arfvidsson och hennes mystiska omgifning, synes vara utförd i nära öfverensstämmelse med Crusenstolpes skildring och har följaktligen mest kuriositetsintresse. Där saknas hvarken katten, hunden, kaninen, dufvorna och gongongen eller något annat af spåkvinnans attribut, och hon själf ser tillräckligt vild ut för att kunna motsvara den föreställning, man gör sig om ett fruntimmer, som hört suset i Dodonas ekar. Men hennes uppenbarelse i öfrigt, utseendet och klädseln, som angifva en kvinna af högre samhällsställning, vore af intresse, om någon säkerhet funnes för att de blifvit tecknade enligt tillförlitliga uppgifter. . Så är emellertid näppeligen fallet, ty om Dahlströms teckningar gäller i allmänhet det omdömet, att de, trots ett för den tiden förtjänstfullt utförande (i stentryck), lida af bristande karaktäristik, och man behöfver ej bläddra mycket i hans Gustaf III:s- och Bellmansverk m. fl. för att finna, hur äfven de mer kända af de afbildade personerna ofta sakna porträttlikhet.

[ 57 ]

[ 57 ]Teckningen ledsagas emeilertid af en kortfattad text, som, enligt uppgift författad af E. G. Posselt, Gustaf III:s tyske historieskrifvare, m, fl., är af något större intresse. Efter några inledande ord om mamsell Arfvidssons framskjutna ställning bland hufvudstadens profetissor läses nämligen följande: »Hennes bostad var belägen vid Johannes östra Kyrkogata, bredvid Drottninghuset, på samma plats där det s, k. läsaretemplet nu är uppbyggdt. Hon spådde i kaffe och hennes profetior voro oftast, liksom den grekiska Pythias, dunkla och gåtlika. Det berodde på den, som blifvit spådd, att utleta den rätta betydelsen, och det var ej hennes fel, om en oriktig tydning vållade att förutsägelsen ej gick i fullbordan. Stundom hände likväl att hon yttrade sig mer bestämdt, såsom då hon på 1790-talet förutsade tvenne militärer deras öden. Den ena skulle stupa i fält, den andra dö i pesten. På den förstnämnda gick äfven profetian i fullbordan under 1808 års krig, åtminstone efter hvad den många år honom öfverlefvande vännen försäkrade. Men denne satte det oaktadt ingen lit till att spådomen på honom skulle slå in, helst han vid sin ålder väl ej skulle komma att besöka pestsmittade länder och våra karantäner betryggade för denna sjukdoms införande i landet. Men så kom 1834 års kolerafarsot, och den gamle krigsmannen var ett af de första offer den skördade. — Gustaf III rådfrågade henne flera gånger både rörande fälttåg och riksdagar. Det är en sägen, att hon förutsagt Gustaf, det mars månad skulle för honom blifva olycklig samt att denna spådom bestämt honom, att så brådskande, efter knappt en månad, själfva den sista februari 1792, afsluta riksdagen i Gäfle.»

[ 58 ]Den sist anförda spådomen är analog med några i det föregående omtalade och hvilar liksom dessa på sägner och anteckningar från den gustavianska tiden, medan förutsägelsen om de gamla militärernas hädanfärd tydligen är af yngre datum och af mer tvifvelaktig natur. Däremot är den meddelade lokaluppgiften att taga fasta på, såväl för dess bestämda form som därför, att den ungefär stämmer öfverens med den i berättelsen om Gustaf III:s och De la Gardies besök hos sibyllan omnämnda. Anmärkningsvärdt är vidare, att denna uppgift strider både mot Crusenstolpes berättelse om att mamsell Arfvidsson höll till mellan Ingemarshof och Bellevue och mot sägnen om att hon skulle ha bott i en liten stuga mellan Eriksberg och Humlegården, eller närmare bestämdt i ett af de två små och oansenliga trähus, som belägna i kvarteret Träskfloden och vid Västra Humlegårdsgatan (nuvarande Engelbrektsgatan) ännu funnos kvar i början af 1900-talet och säkerligen bevaras i många nutida stockholmares minne.

Sistnämnda sägen, hvars tillförlitlighet skall granskas i den slutliga utredningen af spåkvinnans hemlighetsfulla tillvaro, synes egentligen först ha uppkommit i nyare tid och återfinnes, mer eller mindre utförligt afhandlad, i noveller och andra berättelser, hvilka lämna vittnesbörd om det intresse, hvarmed hågkomsten af mamsell Arfvidsson omfattats äfven i våra dagars Stockholm.

Den till tidsföljden första af dessa berättelser återfinnes under rubriken »En qvasihistorisk stuga» i tidskriften Förr och Nu för år 1886[17]. Efter några in[ 59 ]ledande meddelanden om Humlegårdens användning i flydda tider, om Timmermansordens hospital, som under många år här var inrymdt, o. s. v., lämnar författaren en af ett par träsnitt af stugorna ledsagad skildring, hvarur må anföras följande rörande mamsell Arfvidsson:


»Den gamla lägenhetens minnen sträcka sig väl längre tillbaka än så (den tid, då det gafs konserter med bataljstycken i Humlegården). Och till dessa hågkomster höra äfven dess stoltaste — hågkomsterna från den tid, då den fina, ja, den finaste världen här gjorde besök. Ty det fanns en tid, då sådant ägde rum, då till och med en konung icke aktade under sin värdighet att träda in under det låga taket i den ena af dessa stugor. Han smög sig dit nattetid, liksom Numa Pompilius till grottan, för att rådfråga sin sibylla, [ 60 ]oaktadt sibyllan icke var någon Egeria, lika litet som konungen var en Numa. Konungen hette Gustaf III, och sibyllan var den på sin tid mycket omtalade finskan, mamsell Anna Arfvidsson. Den beryktade spåkvinnan tillbragte nämligen en stor del af sin senare lefnad i denna lägenhet, den hon rådde om och som sedermera genom köp öfvergick till Timmermansorden.

Mamsell Arfvidssons bostad var i den södra af de båda stugorna, hvilken, såsom förut antydts, till sitt yttre var fullkomligt lik den norra. En sådan likhet anstår ju ock tvillingar, som mer än ett århundrade lefvat oskiljaktigt tillsammans. Nedanstående teckning visar 'hufvudfasaden' af den finska sierskans boning, sådan den ter sig från gården. Träder man från gatan in på denna, har man till vänster några skjul, och till höger stugan — lucker, prosaisk och hvardaglig som en fattigdom, hvilken aldrig sett bättre dagar. Icke ett grand af den blida om än vissnade urbaniteten hos en sannskyldig 'pauvre honteux'. Hvarje drag så bondskt som möjligt. En småländsk backstuga i hufvudstaden! Stugan innehåller två rum, ett större, dit man först inkommer, och ett mindre innanför till vänster. Det förra får sitt ljus dels från gafvelfönstret åt gatan, dels från en glugg åt gården, medan det senare endast mottager sin dager från sistnämnda håll. Det större var väntsalen, där de besökande, som kommo att rådfråga oraklet, fingo slå sig ned för att i tur och ordning insläppas af sibyllan i hennes 'sanctuarium', det inre kyffet, där vidskepelsen lät sig bedragas af slugheten, vinstbegäret och själfbedrägeriet. Spåkvinnans inspiration var bunden vid detta rum. Utanför dess dörr var hon en alldaglig, [ 61 ]skröplig och svag gumma; men när hon beträdde dess golf, blef hon fattad af spådomsanden, liksom pythian när hon steg upp på trefoten.

Rummen i och för sig själfva äro icke och hafva säkerligen aldrig varit af beskaffenhet att inverka på inbillningskraften. Det är eländiga hål, blottade på all trefnad, och så låga, att en nätt och jämt målfyllig beväring knappt kan stå rak under de med gråpapper öfverklistrade takbjälkarna, utan att få sin tupé stukad. Men för hundra år sedan voro anspråken på trefnad och bekvämlighet inom alla samhällslager vida mindre än nu. Och den gamla »Arfvidssonskan» (hennes namn finnes också skrifvet Arfvedsson) torde här ha trifts ganska godt trots sina krämpor och besvär, som väsentligt hindrade henne i hennes rörelser, så att hon sällan eller aldrig kom ut på gatan, och trots den ensamhet hvari hon tyckes lefvat. Utom de personer, som vidskepelsen eller nyfikenheten förde till hennes tröskel, var det få, som då och då tittade till henne. Till sin uppassning och hjälp i öfrigt hade hon en äldre kvinna, Karin, som äfven skötte hennes — ladugård; ty gumman ägde verkligen en sådan, ehuru af de minsta dimensioner, bestående af summa en ko, hvilken hade sin plats i ett skjul, som lutade sig mot planket mellan de båda husen, Emellanåt besöktes hon äfven af sin syster, fru Wahrenborg (änka efter en tysk, med detta namn, eller måhända Wahrenburg), och ännu oftare af dennas son, en yngling vid namn Adolf, som icke sällan var tillstädes vid mosterns spådomsseancer. Han fick dock endast undantagsvis och städse blott i hennes sällskap sätta foten in i det inre rummet.

[ 62 ]Detta var för unga Wahrenborg högtidsstunder. Det var som om han fått tillträde till en helgedom. Det heligaste föremålet därstädes var en tafla, i förgylld ram, upphängd på rummets långsida, tätt invid en gammal, hårdt knäppande väggklocka och noga öfverhängd med ett grönt sidenskynke.

Denna tafla sysselsatte lifligt hans nyfikenhet och spelande fantasi. Det var honom emellertid strängeligen förbjudet att röra vid det hemlighetsfulla föremålet, att lyfta en flik af skynket för att taga närmare kännedom om hvad som doldes därunder. Men ett förslaget pojkhufvud finner alltid utväg att i hemlighet öfverträda en gammal mosters förbud, och Adolf hade verkligen vid ett och annat tillfälle lyckats få skåda en skymt af taflan. Den skall ha utgjorts af ett större pappersblad, fullritadt med allehanda besynnerliga streck och krumelurer, hvilkas betydelse var och förblef för honom en ogenomtränglig gåta. Han hade äfven lyckats göra den upptäckten, att mostern hvarje gång hon skulle afgifva ett orakelsvar beredde sig därtill genom att draga täckelset från taflan, framför hvilken hon sedan förblef stående en längre stund, försjunken i uppmärksam och begrundande åskådning af dess kabbalistiska tecken.

Denna tafla var för öfrigt den enda mystiska apparat, utom kaffesumpen och kortleken förstås, som af spåkvinnan begagnades. Hela den skildring af mamsell Arfvidssons bostad, som Crusenstolpe lämnat i 'Morianen' — rummets grottartade form, dess hvälfda tak, dess jordgolf med ringen af klapperstenar och benknotor i midten, den afbrutna stenpelaren med gongongen, pudeln, katten, kaninerna, dufvorna, tre[ 63 ]foten o. s. v. — hela denna beskrifning är — och gifver sig icke heller ut för att vara annat — en skapelse af författarens fantasi. Undantag bör dock göras för kaffekoppen (om än denna icke var af genomskinligt äkta porslin), ty det lär verkligen hufvudsakligen varit i kaffesumpen, som den gamla finskan läste människors kommande ödet.

Sant är ock säkerligen, att Gustaf III flera gånger besökte henne. Första gången detta skedde torde ha varit redan i början af Gustafs regeringstid. Skeptisk som han var, ville han dock först pröfva hennes förmåga och skickade därför till henne en af sina gunstlingar, som skulle gifva sig ut för kungen. Den utskickade gjorde såsom honom var befalldt. Men knappt hade han med nådig min och höga later låtit spåkvinnan veta, att han vore kungen, förrän denna, efter att ha gifvit honom ett spefullt ögonkast, föraktligt genmälde: 'Ni? Nej, icke är ni kung och aldrig blir ni heller.'

Konungens nyfikenhet retades häraf, och det dröjde icke länge, innan han ensam begaf sig till sibyllan, klädd som en vanlig borgare i mössa och grå öfverrock. Han var för tillfället den ende besökande och behöfde därför icke länge vänta på företräde. Dörren till det inre rummet öppnades snart, och spåkvinnan visade sig på tröskeln. 'Stig in, majestät!' ljöd det från hennes läppar. Konungen studsade. Han var sålunda igenkänd. Huru mamsell Arfvidsson kunde veta, att det var kungen, har väl ingen annan än hon själf kunnat förklara. Oförmögen att gå ut såsom hon var, lär hon icke på flera år varit i tillfälle att se någon af kungahusets medlemmar, och de kungliga [ 64 ]godtköpsporträtten voro den tiden hvarken så talrika eller trogna som nu för tiden.

Hvad sierskan haft att säga konungen i enrum, känner man icke. Faktiskt är emellertid, att Gustaf beträffande sina besök hos mamsell Arfvidsson i allmänhet inför flera förklarat, att hon sagt honom mycket, som slagit in. Det är ock möjligt att hon kort före den ödesdigra maskeradnatten i operahuset varnat honom för mars månad. 'Akta dig för Idus martie', sade ju redan Spurinna till Cæsar.

Historiskt — ehuru icke i Crusenstolpes bekanta anda — är däremot, att konungen när han lämnade stugan, tryckte två plåtar i handen på unga Wahrenborg, hvilken vid tillfället befann sig på besök hos mostern.»

Hufvudintresset i denna skildring, som tyvärr ej åtföljes af några upplysningar om hvarifrån uppgifterna äro hämtade men däri det är lätt att iakttaga, hur den gamla, mer eller mindre varierade historien om Gustaf III:s besök hos mamsell Arfvidsson utgör den ledande tråden, knyter sig till meddelandena om spåkvinnans syster och systerson. Med stöd af dem kunde man ju hoppas att komma sibyllan själf på spåren och få någon reda på hennes familje- och lefnadsförhållanden. — Författaren till »En quasihistorisk stuga» har också härutinnan lämnat en liten handräckning ty i en not har han om systersonen meddelat följande:

»Denne Adolf Wahrenborg ägnade sig sedermera åt murareyrket och skall hafva uppfört det lilla stenhus, som sluter sig intill bortre gafveln af norra stugan; detta dock först efter det lägenheten öfvergått i

[ 65 ] [ 65 ]Timmermansordens ägo. Han dog som vaktmästare i orden och en af dess underhållstagare år 1844 vid omkring 80 års ålder, i den lilla å Eriksbergs gård uppförda nu länge sedan rifna stuga (strax innanför grindarna till Lilla Träskgatan), han i lifstiden bebott. Sina minnen från sin tidigare lefnad och isynnerhet från den tid, han som gosse flitigt umgicks hos sin moster, har han ofta meddelat åt de i hospitalet inhysta gubbarna. En af dessa, förre artilleristen S. J. Jansson, tillhörande hospitalet sedan 1841, efter att genom olyckshändelse vid en profskjutning hafva förlorat syn och hörsel, lefver ännu, och det är på hans meddelanden många af våra uppgifter grunda sig.»[18]

Vid följandet af det här gifna uppslaget har det emellertid visat sig, att dessa uppgifter, tydligen grundade blott på hörsägner, äro sväfvande och äfven oriktiga. Af Timmermansordens matrikel framgår nämligen, att systersonen icke hette Adolf Wahrenborg utan Anders Warnborg och att han var född år 1778, hvilket äfven bekräftas af mantalslängden för år 1800 (den första, hvari han anträffats) och där han kallas »murdrängsgesällen Anders Warnborg». Äfven upp[ 66 ]giften om hans dödsår är felaktig, ty han afled enligt Ladugårdslands dödbok i januari 1852. Hans släktskap med mamsell Arfvidsson har varit en svårare nöt att knäcka, eller, som framdeles skall visas, en ren dikt; men under försöken att utreda densamma inträffade upptäckten af ett efter allt att döma ganska tillförlitligt aktstycke, grundadt på meddelanden af blinde Jansson och uppsatt af sköterskan vid hospitalet Johanna Löfberg[19], som efter mångårig tjänst pensionerades 1910 och uppenbarligen var väl förtrogen med anstaltens både person- och lokalförhållanden. Ur den särskildt för uppfattningen om den nu så förändrade trakten rätt intressanta handlingen må följande anföras: »Hvad undertecknad hört berättas af Johan Jansson (blind och utan händer), intagen å Timmermansordens hospital år 1841 i mars. Han bodde i en gammal fiskarstuga, som innehöll två rum; i yttre rummet 4 gubbar och i inre rummet en gammal sköterska på 80 år, som behöfde skötsel själf och än mindre kunde sköta andra, sade han, och utfattig på allting. Jansson anmärkte förhållandet och skaffade gumman litet kläder, som han sade af egna medel.

Fiskarstugan eller hospitalet låg norrut på Träskängen. På den tiden begagnade man sig af en genväg öfver ängen från Trebackarlånggatan, numera Tegnérgatan, till Albano vid Roslagstull. Det var på sommaren; en lördagskväll kl. 10 gick en smed med fickorna fulla af hästskosöm genvägen, men tog fel på tufvorna, så att han kom ner i dyn, sjönk och blef [ 67 ]kvar; den blinde, gumman och gubbarna gingo ut, när de fingo höra skriket, men ingen kunde hjälpa honom.

Sedan flyttade de från ängen till stugan vid Engelbrektsgatan; årtalet minns jag ej om han nämnde, Den större stugan med två tum och ett kök låg närmast Carlavägen. Där voro tre gubbar i hvart rum, summa 6 personer; den stugan var orden ägare af först.

På Gustaf III:s tid fanns en mycket beryktad spåkvinna, mamsell Arfvidsson; hon hade en stuga, som låg närmast Eriksbergsgatan och innehöll 2 rum. I det inre mottog hon sina besök; på ena väggen var en fördjupning med en grön gardin före; där hade hon sitt hokus pokus, när hon förutsade den besökandes tillkommande öde. Men hvad hon gjorde bakom denna gardin, visste ej hennes systerson, som hette Warnborg. En afton, han var då 4 år, kommer en fin herre med en cirkelrund kappa och en bredskyggad hatt med plym i, djupt nerdragen i pannan. Det var kungen, Gustaf III. När han steg in i rummet, stod den då fyraårige gossen bakom dörren och tittade i dörrspringan. Det var den kvällen, sade Warnborg, som hon varnade kungen och förutsade hans död. Detta har mamsell Arfvidssons systerson berättat för den blinde. När mamsell Arfvidsson dog, nämnde ej den blinde, men efter hennes död köpte orden hennes stuga.»

Här må påpekas, att sistnämnda uppgift tydligen beror på ett minnesfel eller någon missuppfattning, ty Timmermansorden förvärfvade fastigheten n:r 21 i kv. Träskfloden redan år 1788 af dess dåvarande ägare murgesällen Carl Lind och mamsell Arfvidsson lefde med säkerhet ännu i början af 1800-talet. Hur det [ 68 ]för öfrigt förhöll sig med stugans ägare och invånare under tiden närmast före och efter köpet skall framdeles visas.

Hanna Löfbergs berätteise innehåller vidare några meddelanden om hospitalshjonens fördelning i lägenheterna och därefter följande skildring af det nu så förändrade områdets kring Eriksberg forna utseende: »Det gick en sandgång mellan stugorna med syrénhäck på sidan in på gården. Där hade Jansson ett gungbräde. Mamsell Arfvidssons stuga låg närmast Eriksbergsgatan. Går man in i trädgården från ordenshuset och terrasserna, som äro af gråsten, så ser man, då man kommit på höjden och går åt Eriksbergsgatan, en plan, som varit inhägnad af krusbärsbuskar och plommonträd, stödd af en gråstensmur åt Engelbrektsgatan, och hospitalet, som låg nedanför. På denna plan låg ett lusthus, kalladt Fåfängan. Går man från parken bakom ordenshuset genom grinden vid vattenfabriken upp till hvita huset (kvarnstugan) eller mjölnarbostället, och sätter sig framför ingången till stugan och tittar öfver Träskängen, så får man stugan till vänster, och till höger på plan stod väderkvarn. Vände man ryggen åt stugans ingång och gick rakt fram till staketet, var där nedanför en källa och en gångstig. Gick man denna norrut, syntes fiskarstugan på ängen. Vände man och gick stigen tillbaka, så kom man till en liten port i planket, som omgaf hospitalets gård. Gick man sedan rakt öfver gården och höll litet till höger, så kom man genom en port ut på Engelbrektsgatan. Det var en vanlig klinka på porten och trappsteg af flata gråstenar utanför.»

[ 69 ]Kring den nyss nämnda väderkvarnen och mjölnarbostället som medelpunkt sluter sig en af pseudonymen Jenny Brn (Braun) i Stockholmstidningen för år 1898 under benämningen »Mjölnarbruden» införd romantiserad skildring, i hvars inledningskapitel mamsell Arfvidsson och hennes stuga rätt utförligt omtalas. Jämte några meddelanden, som synas vara grundade på berättelsen i Förr och Nu eller åtminstone hämtade ur samma källa som denna, finnas däri uttalanden och upplysningar om spåkvinnan, hvilka i afseende på tillförlitlighet, under inflytande af de allmänt gängse sägnerna, lämna mycket öfrigt att önska, men som i alla händelser äro af intresse. De torde nämligen vara uttryck för den i vida kretsar rådande uppfattningen om hennes personlighet och kunna äfven tjäna som exempel på hur historia förvanskas, där källforskning uraktlåtes.

Författarinnan skildrar först sibyllans bostad vid V. Humlegårdsgatan, som hon säges ha ägt och som endast bestod af två rum, af hvilka det större hade ett fönster åt gatan och det inre ett mindre sådant åt gården, »Helt visst hade mamsell Arfvidsson», heter det i fortsättningen, »kunnat bestå sig en bättre lägenhet, då hennes förtjänster inte måtte ha varit ringa, enär de gingo ur de förnämes och rikes kassor. Den fattigare klassen hade minsann icke råd att vända sig till ett sådant orakel, som betalades med dukater, om icke en och annan tjänare i ett förnämt och rikt hus kom för att meddela en eller annan viktig upplysning. Ty mamsell Arfvidsson hade sina förbindelser litet hvarstans — hur skulle hon eljest få reda på de intimaste familjehemligheter, om icke genom spioneri? Men för hundra år sedan voro anspråken på trefnad och be[ 70 ]kvämlighet vida mindre än nu, och mamsell Arfvidsson befann sig godt i sin stuga, där hon lefde i stilla ensamhet, uppassad af en äldre kvinna vid namn Karin, hvilken också skötte hennes ladugård, om man så kunde kalla det skjul, som lutade sig mot planket mellan de båda stugorna och där den enda kon hade sin plats.»

Förf. öfvergår härefter till Gustaf III:s besök, som framställes på ungefär samma sätt som i de andra berättelserna, men riktats med en ny upplysning angående sibyllan. Det sägs nämligen att hon var lam i ena sidan, att hon gick på kryckor och på många år icke varit utom porten till sin stuga, hvilket allt naturligtvis kom konungen, som blef öfverraskad af att hon det oaktadt genast kände igen honom, att sätta lit till hennes spådomar.

Hon var emellertid enligt förf:s åsikt lika litet som någon annan dödlig i besittning af någon öfversinnlig förmåga, utan det rykte, hon lyckades vinna, hade hon förvärfvat genom ett systematiskt spioneri och genom egenskapen att kunna anställa jämförelser och beräkningar samt däraf göra klyftiga slutsatser. »Af det märkvärdiga förtroende, man satte till hennes visdom, begagnade hon sig listigt, och hon förstod konsten att locka ur människor deras och andras hemligheter utan att själf synas mycket spörja. En hemlighetsfull vink eller ett inkast att ingenting var förborgadt för henne, var alldeles nog för att pressa fram hvad hon önskade veta för att draga nytta af. Det vidskepliga seklet och dess mysticism underlättade hennes bedrägeri och satte henne i händerna de högsta personer, som hade rikets väl och ve i sinom hand. Otvifvelaktigt var hon ett verktyg för de politiska [ 71 ]partier, som under den gustavianska tiden stredo om makten.

Hur som helst var mamsell Arfvidsson en märkvärdig kvinna, som på ett klokt och förslaget sätt spelade en Pythias roll. Hvad hon sagt åt Gustaf III vet ingen; men att han inför flera förklarat, att mycket af hvad hon förutsagt honom hade slagit in, är sant. Ofta smög han sig till henne ensam och klädd som en borgare i mössa och grå öfverrock. Den gamla spåkvinnan, i det hvardagliga lifvet en vanlig skröplig och svag gumma, hade således en ståtlig mottagning, både konung, drottning och prinsessor, förutom landets förnämsta personligheter. Vid icke uppnådda sjuttio år afled hon och ligger begrafven på Ladugårdslands kyrkogård, strax till vänster om norra ingången.

I den lilla stugans yttre rum fingo de vänta, som kommo för att rådfråga henne, i tur och ordning, om de samtidigt voro flera, tills hon hunnit släppa dem, som blifvit spådda, ut genom en bakport åt gården, till den innanför belägna mindre kammaren.

Mer än hvad spåkvinnor i allmänhet pläga göra uppträdde hon under dessa seancer med ett visst slags nimbus och inspiration, som mäktigt inverkade på de vidskepliga och tog dem fullständigt. Få voro de, som ej satte tro till hennes förutsägelser och kanske handlade därefter, både till godt och ondt, allvarliga män och kvinnor och älskande par, som andäktigt lyssnade till hennes råd och varningar. Huru månget hjärta har ej klappat af väntan och oro utanför dörren till denna lilla kammare innanför det yttre rummet, sibyllans sanctuarium! Huru många små fötter ha ej trippat öfver den nätta tröskeln och siden och sammet [ 72 ]sopat öfver golfvets maskstungna tiljor. Om dessa torftiga väggar kunde tala, skulle de ha att förtälja mången historia, romantisk, sagolik, från det förgångna seklet, af hvilket dock ingenting är bevaradt åt eftervärlden.»

Till sist uppehåller sig förf. vid hur det gick till vid spådomsseancerna och omtalar hur mamsell Arfvidsson utom kaffesumpen och kortleken använde den i Heurlins och Hanna Löfbergs berättelser omnämnda hemlighetsfulla taflan, hvars besynnerliga streck och krumelurer endast hon förstod eller låtsades förstå. »Hvarje gång hon skulle afgifva ett orakelsvar, beredde hon sig därtill genom att draga täckelset åt sidan från taflan, framför hvilken hon sedan blef stående en längre stund, försjunken i uppmärksam och begrundande åskådning af dess kabbalistiska tecken — ett knipslugt sätt för att inbilla vidskepliga och lättrogna att hon stod i förbund med hemliga makter eller osynliga andar, som i dessa hemlighetsfulla tecken talade till henne och uppenbarade det förborgade. Mången skrämde hon på detta sätt, skrämde ända till fasa, då ryktet om detta hennes tillvägagående hittade ut, ty ingen annan än satan kunde ju ha ritat dessa underliga krumelurer på taflan. Det var säkert detta mamsell Arfvidsson beräknade, och därigenom vann hon ännu större makt, ty med den potentatens hjälp förmådde hon ju hvad som helst öfver enfaldiga människor.»

Äfven systersonen, gossen Warnborg, omnämnes i samband med allt detta trollskap men utan att vidare fängsla intresset, och sedan författarinnan omnämnt hur äfven en annan spåkvinna, madam Rude, som uppgifves ha varit mamsell Arfvidssons lärjunge, bebodde [ 73 ]den märkvärdiga stugan, fördjupar hon sig i »Mjölnarbrudens» ej hithörande historia.

Mången torde nu tycka, att det kan vara nog med sägner och mer eller mindre sannolika eller obestyrkta berättelser om den märkvärdiga spåkvinnan och att tidpunkten är inne för några exakta meddelanden om hennes person. Men det finns ännu en skildring, som ansluter sig till hennes minne och som ej bör saknas i bidragen till hennes karaktäristik, allrahelst den, oaktadt sin romantiserade form, har fördelen af att grunda sig på en enligt uppgift tillförlitlig tradition[20]. Denna skildring träffas i Jenny Engelkes år 1911 utgifna bok »Lyckans tempel», hvari öfverste Carl Gustaf Nordforss, den bekante skalden och teaterförfattaren, är hufvudpersonen. Rikt begåfvad men obemedlad, hade Nordforss rätt stora svårigheter att bryta sig en bana, och sedan han år 1785 bosatt sig i Stockholm och som accisskrifvare i tullverket väl ej funnit framtidsutsikterna vidare lofvande, beslöt han sig för att besöka mamsell Arfvidsson och rådfråga henne om sina kommande öden. Förf. låter den unge mannen en mörk och regnig novemberafton trefva sig framåt Gröna gatan[21] och omsider befinna sig vid vägskälet mot Humlegårdsstigen:

»Vår vandrare stannade villrådig och sökte genomtränga mörkret; han spejade upp och ned för den stig, som skar hans väg. Ingen människa stod att upptäcka vid det dunkla skenet af tranlampan, som [ 74 ]flämtade i blåsten. Till slut tog han några raska steg, öfver den här tämligen utjämnade stigen, och befann sig på en gräsplan utanför ett litet gafvelhus, som låg i skydd af ett par höga askar, i hvars torra grenar och löfknippen vinden for fram, rasslande och prasslande.

Skenet från den usla lyktan vid Gröna gatans hörn satte honom slutligen i stånd att upptäcka en liten förstukvist samt ett litet fönster med förskrufvade träluckor.

Bäst han stod där spejande, märkte han glimten af ett ljussken genom en hjärtformig utskärning på fönsterluckan.

— Tecknet — det öfverenskomna tecknet, — mumlade han förnöjd. Jag är således väntad; och nu — låtom oss passera Rubicon!

Sägande detta tog han ett väldigt språng öfver den stora vattenpuss, som samlat sig utanför trappan. Och när han kommit upp på förstukvisten, tog han af sin bredskyggiga hatt, från hvilken vattnet flöt i strömmar, skakade den och vände sig sedan mot halfdörren, hvars öfre del lätt gaf vika, så att han utan svårighet kunde aflyfta haspeln på innersidan och praktisera sig in i ett litet trångt förstuprång.

Utan att känna till lokalen fann han lätt den motliggande dörren, lyfte på klinkan och steg in i ett lågt, fyrkantigt rum med bjälkar i taket, svagt upplyst af ett gulnadt vaxljus, som brann i en järnstake, skyddadt af en grön bleckskärm.

Ett grenigt hjorthorn på väggen vid dörren erbjöd sin tjänst som klädhängare för hans regndrypande kappa och slokiga hatt. Så godt sig göra lät, försökte han [ 75 ]ordna sitt friserade hår, sin nackrosett, sin spetskantade halsduk och sina manschetter. Missmodigt betraktade han sina smutsiga skor och nedstänkta vadmalsdamasker, men en blick omkring det skumma rummet tröstade honom med tanken, att detta icke skulle märkas, och så kände han sig befriad från all oro.

Han hade icke väl hunnit sluta sin mönstring, förrän platsen där han stod fick starkare belysning. En person måtte ljudlöst hafva kommit in i kammaren och vridit ljuset så, att skenet föll på den nykomne, medan bortre delen af rummet försänktes i djup skugga.

Midt på golfvet stod ett långt, smalt bord, behängdt med ett kläde, och där bakom rörde sig nu en kvinnogestalt i dunklet. Det tycktes vara en till växten ganska lång och tämligen robust kvinna, som bar en svart tyll-voile eller schal kastad öfver hufvudet, tätt tillhopakastad under hakan.

Främlingen kunde ej lätt urskilja hennes anletsdrag i den osäkra belysningen, men de föreföllo honom rätt alldagliga. Och han fäste sig förnämligast vid ett par forskande ögon, hvilka han tydligt kunde urskilja, där de ihärdigt riktades på honom, som han stod, belyst af skenet från ljuset.

Sedan de några sekunder under tystnad fixerat hvarandra, ljöd en torr, något sträf kvinnoröst:

— Ja, just så bör den se ut, som satt sig före att fånga lyckan! — — Medan ni, unge herre, på omvägar letat eder till min boning, har jag forskat i ert framtida öde.

Främlingen bugade sig stum, och kvinnan återtog, utan att låta sig bekomma, i det hon framtog en stor kaffekopp eller spilkum, den hon hållit dold under [ 76 ]schalen: — Här, här i botten står er lefnadsväg tydligen utstakad.

Hon vände koppen, så att ljusskenet föll däri.

— Ack! hon spår ju i kaffe, tänkte den främmande, medan han förgäfves sökte kasta en blick på koppen, och hans uppmärksamhet stegrades till det yttersta.

Fortuna blir eder gunstig, unge herre, det är tydligt. Fyra konungars nåd; fyra damers kärlek; fyra knektars vänskap; afund och förtal af »hackorna». Allt detta såg jag nyss i korten. Men minns, att nåd följes af onåd; kärlek kan förbytas i hat, vänskap i fiendskap, och afund och förtal bringa mången på fall; sådant är alltid att befara.

— Men här står: — åter vände hon sakta på koppen — Ert snille skall rädda er ur snarorna; ert rena sinnelag ur farorna. Lefnadsvägen bär oaflåtligen uppåt. Men var på er vakt, ty den, som nått tinnarna af lyckans tempel, han snafvar lätt; och faller han där, faller han djupt — ohjälpligt! —

Här teg hon och stirrade åter i koppen, där ännu något stod att tyda. Sedan mumlade hon: Mycket kärlek, ringa guld; mycket guld, ringa kärlek. Sorg och fröjd växla. Ert lifsverk gagnar, men ert verk förgätes.

Här teg sibyllan några ögonblick, innan hon tveksamt tillade: Er bild skall påaktas längre än ert namn — — För en sen eftervärld kommer den att framstå som en konung — ja som en gud!

Här gjorde främlingen en otålig rörelse.

Rösten tystnade.

Ljuset hade åter förändrat ställning, och främlingen [ 77 ]såg endast, hur en långsträckt kvinnohand drog till sig myntet, som han, enligt fastställd taxa, framlagt på bordet, som skiljde honom från sibyllan.

Han tyckte sig höra ett svagt prassel af kvinnokläder, samt kände hur en kall luftström drog igenom den kvafva kammaren och svepte öfver hans heta panna och kinder. Sannolikt hade en dörr öppnats, ty sibyllan var försvunnen, och han befann sig ensam. Han förstod att seancen var slut. Något förvirrad, skyndade han att rycka till sig hatt och kappa samt tumlade ut genom dörren.»

Förf. tillägger några betraktelser, som Nordforss gjorde öfver förutsägelserna, samt följande allmänna uttalande om hur uppmärksammad sibyllan var: »Hela den fina världen i Stockholm brukade vid denna tidpunkt, på smygvägar, leta sig upp till nordvästligaste delen af Humlegården, de flesta under förklädnad, andra i egna dräkter, beslöjade eller i bredbrättade hattar. Hela hofvet, sades det, hade haft sina vägar hitåt. Ja, man påstod till och med, att kungen själf varit här och blifvit varnad för mars månad och en karl i röd väst. Detta oaktadt bedyrade alla med en mun, att ingen väl kunde vara så galen och renons på upplysning, att han satte tro till orakelsvaren från kaffesumpen eller kortleken. Men att man här sade ett och tänkte ett annat, därom var intet tvifvel, så mycket mera som sibyllans spådomar mer än en gång redan slagit in.»


⁎              ⁎

[ 78 ]Om man nu sammanför, granskar och jämför dessa meddelanden om mamsell Arfvidsson, så finner man, att de äro hvarandra rätt motsägande och så knapphändiga, att man väl kan förstå de ofullständiga upplysningar om henne, som träffas i biografiska handböcker och med dem jämförliga verk. Ej ens den nya, omarbetade upplagan af Nordisk familjebok har mer att säga om henne, än att »hennes födelse- och dödsår samt släktförhållanden äro obekanta» och att hon på sin tid var mycket ryktbar samt »för sitt anseende hade att tacka samtidens böjelse för mysticism och sin egen genom spioneri högt uppdrifna kännedom om personers lefnadsförhållanden och karaktär». Beträffande hennes utseende, hvarom uppgifterna som vi sett växlat mellan mot hvarandra så stridande upplysningar som om en ofärdig och nästan lam gumma, ett högväxt och robust fruntimmer och en nära nog häxartad företeelse, torde man ej heller kunna komma till någon klarhet. Ehrensvärds väl något karikerade handteckning (sid. 15) är ej tillräckligt upplysande om hur mamsell Arfvidsson verkligen såg ut, och hennes antikiserade utstyrsel är knappast heller trogen. Att porträttet af Pasch föreställer henne, kan vara möjligt, men är ej bevisadt, och huruvida någon eller flera af Hilleströms spåkvinnebilder hänföra sig till henne, är mycket ovisst. Mästarens egen, i akademiens för de fria konsterna arkiv förvarade »beskrifning öfver de ämnen, som föreställas på alla taflor, som Hilleström sedan 1773 till och med 1810 målat i oljofärg» innehåller tyvärr ingen beskrifning utan är blott en ganska summarisk förteckning, med namnen på de afbildade personerna endast undantagsvis angifna. De till om[ 79 ]kring ett tiotal uppgående taflorna med spådomsscener ledsagas sålunda, liksom de flesta af hans öfriga verk, blott af kortfattade upplysningar om hvad de föreställa, såsom t. ex. »en gumma, som i caffe spår 2:ne unga fruntimmers öden», »en gumma, som spår i handen på ett fruntimmer, och ett annat, som ser därpå», »en spåkvinna och 3:ne fruntimmer samt en präst, som oförmodadt inkommer och förebrår dem», o. s. v. Ingenstädes finnes sålunda antecknadt, att den spående gumman skall föreställa mamsell Arfvidsson, och detta är af många skäl ej heller troligt. Per Hilleström var ju mer genre- än porträttmålare, en, såsom hans förnämste biograf framhållit[22], mästare särskildt i att måla intima hems- och familjeinteriörer samt scener ur hvardagslifvet, och man vet att till hufvudfigurerna i hans taflor mången gång hans hustru och dotter sutto modell och att bilderna ej föreställde några bestämda namngifna personer.

För öfrigt må erinras om, att i den beskrifvande förteckning, som nyss anförde författare bifogat sitt verk, endast en af spåkvinnebilderna hänföres till den ryktbara sibyllan, men med tvekan och antagligen blott på grund af någon med taflan förbunden tradition. Detsamma skulle emellertid med kanske lika mycket fog kunnat göras beträffande flertalet af de öfriga. Spåkvinnan har nämligen på alla de taflor, vi haft tillfälle taga kännedom om, med stor sannolikhet målats efter en och samma modell. Klädseln, attributen m. m. växla, men anletsdragen, uttrycket, ställningen äro ungefär desamma och visa, såsom tillförene antydts, [ 80 ]en gammal kvinna med ett borgerligt, nästan alldagligt, men vänligt och ganska humoristiskt utseende. Är det verkligen mamsell Arfvidsson, som Hilleström på detta sätt förevigat, så motsvarar hon nog ej den föreställning, som mången bildat sig om henne, men hon sprider i stället öfver spådomsscenerna en fläkt af rococons skälmska och skeptiska lifsåskådning. Det ligger också ett lekande behag öfver dessa ofta mycket färgrika dukar, som, äfven om de ej hafva något samband med mamsell Arfvidsson, äga ett stort kulturhistoriskt intresse, I dessa unga eleganta damer, som klädda i sidenrober med Watteauveck och engageanter, kappor med pälsbräm, plymagerade baretter o. s. v. besöka spåkvinnan, har konstnären på ett ypperligt sätt illustrerat den gustavianska kvinnan af värld, med en blandning af tro och tvifvel skattande åt tidens vidskepelse,

Men om vi sålunda ej kunna bilda oss någon tillförlitlig föreställning om mamsell Arfvidssons utseende, ha forskningarna angående hennes lokala tillvaro och de slutsatser, man af dem kan draga beträffande hennes lefnadsförhållanden m, m., utfallit gynnsammare.

Af de här ofvan lämnade uppgifterna om hvar hon bodde torde framgå som ett faktum, att hon höll till någonstädes i gränstrakterna mellan Johannes och Ladugårdslands församlingar, och som sannolikt, att hon inom dem en eller par gånger bytte om bostad. Crusenstolpes utsago att denna var belägen mellan Ingemarshof och Bellevue kan emellertid affärdas såsom högst osannolik, redan på grund däraf att denna trakt på den tiden knappast var bebyggd utan utgjordes

[ 81 ] [ 81 ]af träsk- eller skogsmarker, omväxlande med bergknallar och trädgårdsanläggningarna på Brovallshofs[23] och Ingemarshofs ägor, men äfven därför att mantals- och taxeringslängderna för decennierna 1770 — 1800 eller den period, hvarunder mamsell Arfvidsson skall ha varit verksam, ej därom innehålla någon bekräftelse eller ens någon antydning.

Uppgifterna om att hon bodde vid någon gränd från Regeringsgatan eller i Johannes nära Drottninghuset eller vid Västra Humlegårdsgatan återstå således, och deras bestämda form samt ofta upprepade förekomst tala för deras sannolikhet. Vägen från denna till visshet har emellertid varit lång och mödosam och tillika beredt åtskilliga öfverraskningar, såsom efterföljande utredning torde ådagalägga.

Som utgångspunkt för efterforskningarna valdes uppgiften i berättelsen om Gustaf III:s och J. De la Gardies besök hos sibyllan, och denna i och för sig trovärdiga anvisning på en gränd vid Regeringsgatan, vann i tillförlitlighet genom följande i Dagligt Allehanda påträffade, den 11 februari 1786 under rubriken »Diverse Kungörelser» införda tillkännagifvande:[24]

»Åstundas få veta hvarest mademoiselle Arfvidssom nu för tiden bor, emedan en af hennes gamla vänner oändligen gärna vill tala med henne; hon har förr bott vid Regeringsgatan uti en gränd; anhålles därför att hon med det första ville låta veta sitt hem[ 82 ]vist i detta Blad, ty det är rätt angeläget och rörer henne mycket själf.»

Om spåkvinnan hade svarat på denna anhållan, skulle hon ha gjort icke blott den gamla vännen utan äfven eftervärlden en stor tjänst, ty då hade frågan om hennes mystiska tillvaro varit lätt utredd. Men vare sig hon ej hade sett eller brytt sig om meddelandet, något svar tycks icke ha influtit i tidningen. Förmodligen fick dock vännen reda på henne, ty i Gustaf III:s Stockholm med dess jämförelsevis ringa storlek och fåtaliga befolkning var det lättare än i våra dagar att finna den man sökte, och trots grändernas eller bigatornas till Regeringsgatan rätt stora antal och bristen på adresskalendrar från det gustavianska tidehvarfvet ha äfven vi erhållit en mycket antaglig lösning af den invecklade frågan.

Enligt mantalslängden för 1780 och Jakobs församling bodde nämligen i huset nr 35 i kvarteret Jericho, d, v. s. på den tomt, som nu upptages af huset nr 19 vid Lästmakaregatan, mellan Regerings- och Norrlandsgatorna, en »jungfru Ulrica Arfvidsson», som med stor sannolikhet var identisk med den ryktbara spåkvinnan. I de berättelser om denna, där något dopnamn omtalas, uppgifves detta visserligen vara Anna, men det är att märka, att dessa berättelser äro de senare och af nyare datum, medan hon i samtliga äldre meddelanden, såsom Ehrensvärds, Adlerbeths, Schröderheims, Hamiltons m. fl., rätt eller slätt kallas mamsell Arfvidsson. Det ligger följaktligen nära till hands, att Anna är ett nyare påfund, måhända grundadt på någon tradition eller beroende på någon missuppfattning, men för öfrigt må erinras om, att namnuppgifterna i mantalslängderna o. s. v. [ 83 ]för äldre tider ofta äro felaktiga och ofullständiga och att hon således kanske hette både Ulrica och Anna.

Den närmaste åtgärden med ledning af uppgiften 1780 var att söka följa Ulrica Arfvidsson tillbaka i tiden, för att därigenom utreda hennes familjeförhållanden, förändringarna i hennes lokala tillvaro o. s. v., och till en början erhölls den upplysningen, att hennes bosättning i kvarteret Jericho måtte ha ägt rum år 1774 eller 1775. Hon omtalas nämligen som boende där för första gången i Jakobs församlings husförhörsböcker för sistnämnda år. Men hvarifrån kom hon till Jericho? Antagligen direkt från staden mellan broarna, ty i mantalslängden för år 1770 upptages boende i huset nr 64 i södra och västra kvarteret, d. v. s. i nuvarande nr 4 vid Stora Gråmunkegränd, och hos sin moder mästerkocksänkan Anna Catharina Arfvidsson dottern Ulrica, hvars ålder, 36 år, alldeles passar ihop med den för Jericho-mamsellen uppgifna tio år senare. De bägge fruntimren, hvilka i sin tjänst hade en gammal piga vid namn Maja Persdotter, bebodde ensamma det lilla af blott två våningar med två rum i hvardera bestående huset, som änkan Arfvidsson tycktes äga, men hvarom anteckningen »egendomen har väl skuld, men man vet ingen underrättelse därom» kräfde en närmare undersökning. För detta ändamål! rådfrågades först den inför Nedre Borgrätten förrättade bouppteckningen efter mästerkocken Arfvidsson, som bar dopnamnet Arfvid och afled den 4 december år 1767, och i handlingen erhölls följande upplysningar, innehållande en ny gåta att lösa angående mamsell Arfvidssons mystiska förhållanden.

Efter den vanliga ingressen meddelas nämligen, [ 84 ]hur bouppteckningen ägde rum till rättelse för mästerkockens änka, »dygdesamma hustru Catharina Burgin och mannens närmaste arfvinge, som är hans broder borgaren och slaktaren Axel Arfvidsson, hvilken ehuru han berättades vara om samma förrättning tillsagd, likväl ej kom tillstädes, utan var mästerkocken vid kungl. hofvet Christian Wilhelm Severin närvarande, som med den aflidnes begrafning haft besvär och därom dragit försorg. Egendomen, hvaraf minsta delen fanns hos änkan och det öfriga uti mästerkocken Arfvidssons kvarter på Ladugårdslandet, hvarest han i några år varit boende och hållit enskild hushållning, uppgafs dels af änkan, dels af hans hushållerska jungfru Ebba Ehrencrook. »

Makarna Arfvidsson hade således inga barn, eftersom mannens broder nämnes som arfvinge, jämte änkan. Men i redogörelsen för ställningen i boet, bland hvars tillgångar huset vid Stora Gråmunkegränd upptages med ett värde af 4,000 d. kpmt. och hvars behållning uppgick till något öfver 6,000 d. kpmt., finnes bland afgående poster enligt änkans uppgift antecknadt:

»dottern har att fordra för utlagda penningar till sorgkläder 200 d. kpmt.;

d:o för obetalda contributioner 126 d. kpmt.;

likaledes har dottern att fordra sitt innestående fädernearf, 1,397 d. kpmt., 30 sk., enligt Justitie Collegii och förmyndare-kammarens inventarium af den 16 januari 1739.»

Af dessa uppgifter kan man luta sig till, att Ulrica ej var mästerkocken Arfvidssons dotter, utan med all sannolikhet dotter af hans hustru i ett föregående gifte, och detta bekräftas i bouppteckningen [ 85 ]efter den sistnämnda, hvilken afled år 1771. Däri omtalas nämligen, att änkan Arfvidsson förut varit gift med vaktmästaren vid Generalförråds-kassan Erik Lindborg och att hon med honom hade en dotter Ulrica, som efter moderns giftermål med Arfvidsson — den 17 maj 1740 — och sedan hon hunnit myndig ålder antog styffaderns namn. I 1760 års mantalslängd kallas hon sålunda uttryckligen Arfvidsson.

Beträffande mannen Arfvidsson må vidare nämnas, att äfven han, som först var köksdräng, sedan kocksbetjänt, så kunglig kock och slutligen mästerkock vid k. köket, varit gift en gång förut, nämligen med fataburspigan Annicka Lindgren, och att han med henne hade en son vid namn Axel. Änkan Lindborg, f. Burgin, som var åtskilliga år äldre än sin andre man, hade ej mer än dottern Ulrica i första giftet och inga barn i det andra, hvilket bör ihågkommas såsom stridande mot de i det föregående, i Heurlins och Hanna Löfbergs berättelser, omnämnda uppgifterna om att mamsell Arfvidsson skulle ha varit Anders Warnborgs moster.

Genom giftet med änkan Lindborg blef mästerkocken Arfvidsson ägare af huset vid Stora Gråmunkegränd, och makarna voro boende där under 1740—1760-talen, men måtte ej ha dragit jämt, eftersom mannen de senare åren af sitt lif, såsom förut nämnts, separerade sig och hade eget hushåll på Ladugårdslandet.

Af den nu lämnade utredningen, som jämte mantals- och taxeringslängderna och respektive bouppteckningar grundats på k. hofförsamlingens dop-, vigsel- och dödböcker, framgår sålunda, att mamsell Arfvidsson egentligen hette Lindborg, att hennes dopnamn var Ulrica och icke Anna, att hennes föräldrar voro vakt[ 86 ]mästaren Erik Lindborg och Anna Catharina Burgin, att hon ej hade några syskon utan blott en styfbroder (som afled vid unga år), att hon var född 1734 eller 1735 och att hon vid moderns död utom sitt fädernearf blef ägarinna af omkring 4,000 d. kpmt.

Ulrica Arfvidsson utgick sålunda från ett välbärgadt hem och hade antagligen erhållit en vårdad uppfostran. Bland kvarlåtenskapen efter hennes fader upptages en liten boksamling, som innehållande åtskilliga planschverk, historiska skrifter, andaktsböcker och skolböcker m. m. tyder härpå, och möjligen hade läsningen af sådana verk som »Paulini Gothi Gyldene Clenodium», »Then Bibliska Lustgården», »Guds verk och hvila», »Svedbergs dödstankar» m. fl. inflytande på den unga kvinnans själslif och längre fram förmedlade hennes intressen för mysticismen.

Efter moderns frånfälle försålde Ulrica Arfvidsson huset vid Stora Gråmunkegränd och flyttade som förut nämnts till Jakobs församling.

När Ulrica Arfvidsson valde sin bostad vid Lästmakaregatan, berodde detta antagligen därpå att hon sedan gammalt var bekant med husets ägare, mästerkocken vid k. hofvet Carl Harelius, som varit en af hennes faders kamrater. Oafsedt andra förmåner kunde hon ju af honom också ha nytta genom de meddelanden, han på grund af sin befattning och beröring med lakejer och andra betjänte vid slottet var i tillfälle att lämna om hvad som hände och tilldrog sig på högsta ort och i de förnäma kretsar, bland hvilka hon räknade sina bästa kunder. Med bosättningen vid Lästmakaregatan tycks nämligen hennes verksamhet som sibylla [ 87 ]egentligen ha börjat, för att inom kort blifva allt mer och mer uppmärksammad och bereda henne en god utkomst. I mantalslängden för 1780 finnes sålunda antecknadt, att hon skattade för öfverflöd och i sin tjänst hade två pigor, af hvilka den ena var gamla Maja från barndomshemmet och den andra ett mycket märkvärdigt fruntimmer med namnet Adotia, som var hos henne redan år 1775 men då kallades Adrophia och till hvilken vi få anledning att återkomma.

Vid Lästmakaregatan befann sig Ulrica Arfvidsson i en omgifning, som uppenbarligen mycket bra passade för hennes yrke. Den ännu i dag ganska tysta, men efter sänkningen af den förut branta backen nedåt Norrlandsgatan och genom närheten till de nyöppnade trafiklederna mellan öfre Norrmalm och Ladugårdslandet allt mer använda gatan var säkerligen ännu tystare och ensligare under den gustavianska tiden, och spåkvinnan kunde där ganska obemärkt taga emot sina besökande. Härtill bidrog äfven att de öfriga invånarne i mästerkockens hus tyckas nästan ha varit valda med särskild hänsyn till att deras mystiska granne skulle få vara så litet observerad som möjligt. De utgjordes nämligen hufvudsakligen af gamla blinda och lytta fruntimmer, såsom mamsell Britta Ryss, som hade slag i ena sidan, den blinda mamsell Keijser med ofärdiga pigan Stina Eckell m. fl. Kvarteret Jericho, liksom de angränsande kvarteren, beboddes för öfrigt mest af småborgare och ämbetsmän m. fl. tillhörande medelklassen, men saknade ej heller förnämligare invånare. Sålunda bodde i hörnet af Lästmakare- och Regeringsgatorna presidenten, grefve Carl Wilhelm von Diben, och ett stycke längre ner vid sistnämnda gata den [ 88 ]vackra och ryktbara grefvinnan Meyerfelt, som man af flera skäl kan misstänka tillhörde spåkvinnans kundkrets.

Af en eller annan anledning tyckes emellertid mamsell Arfvidsson ej hafva trifts i kvarteret Jericho, ty år 1784 eller 1785 hade hon, såsom också framgår af det ofvan anförda tillkännagifvandet i Dagligt Allehanda, flyttat från Lästmakaregatan och träffas enligt taxeringslängden för 1786 i huset nr 24 i kvarteret Torkan, d. v. s. vid Johannes Östra Kyrkogata (nuvarande Johannesgatan). Uppgiften i texten till Dahlströms »Spådomen» att hon bodde i närheten af Drottninghuset är således riktig.[25] I detta hus stannade hon till 1788, men följande år befinnes hon hafva flyttat till nr 23 i samma kvarter, i hörnet af Johannes Östra Kyrkogata och Bödelsbacken, och tycks då fortfarande ha varit i goda omständigheter. Hon skattade nämligen för sidens bärande och annat öfverflöd och hade en tjänarinna, nu kallad Adrecka Dordi (förkortning af Dorothea?), men på grund af åldersuppgifter och andra omständigheter utan tvifvel densamma som det föregående decenniets Adotia.

Tio år senare eller år 1800 bodde Ulrica Arfvidsson ännu kvar i sistnämnda hus, men då hade förhållandena väsentligt förändrats, ty både om henne och den ålderstigna pigan, som nu rätt och slätt kallas Dorothea, står i mantalslängden antecknadt, att de voro »orklösa och utfattiga».

[ 89 ]I dessa mantals- och taxeringslängdernas torra och knapphändiga uppgifter kan man läsa antydningar om ett bittert lifsöde och kanske äfven om spådomskonstens dekadans. Den ryktbara, af den gustavianska societeten under ett par decennier så lifligt uppmuntrade, i siden klädda sibyllan träffas vid det nya seklets ingång lefvande i armod, gammal — hon var 1800 i sitt 65-te år — och glömd, i en säkerligen torftig lägenhet bland de små och ruckliga husen på höjderna i Johannes, på den tiden och länge ett af Stockholms fattigkvarter. »Orkeslös och utfattig», hade hon tydligen ej kunnat spara eller lägga ihop något af de rika inkomsterna under välmaktens dagar, och det är mycket troligt att gummorna i Ulrika Eleonoras närbelägna barmhärtighetsinrättning lefde under ljusare förhållanden.

Anledningarna till mamsell Arfvidssons förändrade villkor kunna ju ha varit många; men det är möjligt, att den mest verkande faktorn fanns däri att spådomsväsendet efter Gustaf III:s bortgång kommit ur modet i Stockholm eller att mamsell Arfvidsson hade fått nya, i konsten mer förfarna medtäflarinnor. Äfven till Sverige hade ju vid denna tid ryktet hunnit om den märkvärdiga mademoiselle Lenormand[26], som i Paris hade öppnat en spådomsbyrå och genom sin underbara förmåga att spå i kort kunde glädja sig åt ett stort tillopp af besökande och uppmuntran af själfva Joséphine [ 90 ]Beauharnais, förste konsulns gemål. Var detta obekant för mamsell Arfvidsson, eller hade hon icke förmåga eller krafter nog att följa exemplet, icke lust att öfvergifva kaffesumpen, med hvars tillhjälp hon så framgångsrikt afslöjat så många af sina medmänniskors öden, men som kanske nu hade mistat sin kredit?

Helt visst var det också med sorgsna tankar, som den gamla spåkvinnan såg det nya seklet ingå och skådade framåt den ovissa tid, hon ännu hade kvar att lefva. Underrättelserna från yttervärlden, som hon antagligen fortfarande följde med lifligt och vaket intresse, voro ju allt annat än glada och uppmuntrande, och hennes omgifning tycks ha varit den sorgligast tänkbara. Öfverallt armod och elände, ej blott i de talrika kojor och ruckel, som mest fyllde kvarteren kring Johannes gamla kyrka och kyrkogård, utan äfven i de större och rymligare husen, Så måtte bryggaränkan Wiers gård i kvarteret Wäderkvarnen ha varit ett riktigt fattighus, där en mängd utarmade och urspårade män och kvinnor voro inhysta, och säkerligen hade mamsell Arfvidsson rika anledningar att grubbla öfver ödets växlingar, när hon bland hjonen i Wier'ska huset iakttog eller hörde talas om personer, som sett bättre dagar och hade tillhört samhällets öfre lager. En och annan ibland dem hade kanske af henne under hennes lysande period fått sitt horoskop ställdt, men ej satt tro till och låtit varna sig af förutsägelserna, såsom t, ex. grefve Gabriel Oxenstierna af Croneborg, hvilken i ungdomen varit en glad, ja kanske alltför glad, kornett vid Lätta lifdragonerna, men nu efter många hårda öden som afskedad korpral vid Lifgardet bodde i ett af Wier'ska gårdens kyffen.

[ 91 ]Den 30 januari 1800 drabbades mamsell Arfvidsson af sorgen att förlora sin trotjänarinna, och nu får man ändtligen — i församlingens begrafningsbok — klara uppgifter om hvem denna var och hvad hon egentligen hette. Adrophia, Adotia och Adrecka Dordi voro nämligen förvrängningar af Adrottja — »piga från Marocco, turkinna, här döpt, kommen från Tyskan, 75 år gammal, död i vattusot, begrafven på Johannis kyrkogård den 3 februari af magister Lüdeke» (den bekante, framstående kyrkoherden i Tyska församlingen). Detta är ju intressanta upplysningar och ett så att säga mycket lämpligt supplement till spåkvinnans mystiska historia; denna gamla kvinna från ett främmande land, en af dessa många egendomliga individer af utländsk nationalitet, som funnos i det gustavianska Stockholm, var ju alldeles särskildt ägnad att förhöja intrycket af mamsell Arfvidssons hemlighetsfulla verksamhet och öka det till fantasien talande i hennes omgifning. Tyvärr föreligga dock inga uppgifter om hvem Adrottja egentligen var och hur hon hade kommit i sibyllans tjänst. Första gången hon nämnes i denna var 1775, men hvilka voro hennes föregåenden? Ja, detta är en fråga, som väl aldrig skall tillfredsställande kunna besvaras, men man kan ju tänka sig, att hon var någon förrymd slafvinna eller haremsdam, som hamnat i Stockholm med något af de talrika fartyg, hvilka under frihetstiden underhöllo förbindelserna mellan Sverige och Orienten, Barbareskstaterna och Medelhafsländerna, och så kommit i beröring med mamsell Arfvidsson genom dennas förbindelse med hofvet, där mycket egendomligt folk gick ut och in.

Med år 1800 försvinner Ulrica Arfvidsson ur man[ 92 ]tals- och taxeringslängderna, och då hon ej kunnat anträffas i vare sig Johannes' och Ladugårdslands församlingars dödböcker eller i de i Stockholms rådsturätt förvarade allmänna dödlistorna för 1800-talets två första decennier, synes det antagligt, att hon efter sin tjänarinnas frånfälle flyttade från hufvudstaden. Möjligt är äfven, att hon slutade sina dagar på något af stadens fattighus. Vi ha emellertid ej lyckats fastställa hennes dödsår och ej heiler kunnat bekräfta Jenny Brns uppgift att spåkvinnan mamsel! Arfvidsson — vare sig hon nu var vår Ulrica eller någon annan — fick sitt sista hvilorum på Ladugårdslands kyrkogård. Det sista skedet af hennes lefnadssaga är sålunda höljdt i dunkel.

⁎              ⁎

Härmed skulle nu mamsell Arfvidssons historia kunna afslutas; men det återstår att skärskåda berättelserna om att hon bodde vid Västra Humlegårdsgatan. För egen del anse vi visserligen den här ofvan lämnade utredningen af hennes identitet med Ulrica Arfvidsson afgörande och att hon sålunda aldrig hade sin bostad vid nyssnämnda gata. Men en så allmänt omfattad sägen som den om hennes stuga kan ej affärdas utan en redogörelse för de personer, som verkligen bebodde densamma, och en undersökning af huruvida någon af dem dolde hennes mystiska person under något annat namn. Någon som hette Arfvidsson fanns nämligen icke bland vare sig stugans ägare eller hyresgäster under hela den tidrymd, hvarom här är fråga.

Beträffande ägarne upplyser den i statsingeniörskontoret förvarade designationen, att tomten nr 21 A. i kv. Träskfloden, hvarå stugan var belägen, innehades [ 93 ]år 1732 af gardeskarlen Erik Söderman, 1747 af assistenten E. Brovall, 1756 af trädgårdsmästaren E. Lindbom, därpå af hofkamreraren Friedrich Gröning och åren 1768 och 1788 af murgesällen Carl Lind hvilken som förut nämnts försålde den till Timmermansorden. Sedan denna år 1796 upplåtit samtliga lägenheterna på tomten åt sitt från Träskängen delvis flyttade hospital, bodde i gården inga andra än hospitalshjonen och deras sköterska, och det måste sålunda ha varit före 1796, som mamsell Arfvidsson skulle ha bott i stugan. Att hon, enligt F. Heurlins uppgift, också skulle varit dennas ägarinna, är såsom framgår af de nyss lämnade ägouppgifterna omöjligt. Någon kan emellertid invända, att hon kanske var murgesällen Linds hustru, men denna var 1780 blott 26 år gammal och kan följaktligen ej identifieras med en spåkvinna, som allmänt redan vid denna tid uppgifves ha varit åtskilligt till åren. För öfrigt tycks Lind redan i slutet af 1770-talet ha flyttat från gården och hyrt ut den, ty i mantalslängden för 1780 uppgifves han jämte de sina vara boende i kvarteret Nedre Vätan i Johannes församling.

Det återstår sålunda att söka mamsell Arfvidsson bland hyresgästerna i gården under perioden 1780—1796, och man har då att välja bland följande i afseende på åldern passande fruntimmer, som kunna tänkas ha representerat hennes alibi:

ryttareänkan Sara Engman,
fru Kallberg,
volontärshustrun Helena Wiberg, och
murdrängsänkan Catharina Rosenström.

Den förstnämnda af dessa hade bos sig inneboende 4 gifta och 2 ogifta soldater, hvadan hon utan [ 94 ]vidare torde kunna lämnas ur räkningen, Fru Kallberg bodde tillhopa med sin man, som var gardesrustmästare, och sina två döttrar, och fru Wiberg hade visserligen sin man vid armén i fält, men delade bostaden med en sluproddare och en vinskänk. Äfven dessa damer kunde således ej gärna tänkas ha haft tillräckligt med utrymme eller frihet i tillvaron för att »fara med spådom, signeri och annan vidskepelse», åtminstone såsom näring. Änkan Rosenström synes däremot mer antaglig. Hon brukade siden, hvilket tyder på, att hon befann sig i bättre ekonomiska villkor, än hvad förhållandet vanligen är med murdrängsänkor, och åldern, 60 år 1780, passade ju också bra för en spåkvinna. Men hon bodde i gården endast under åren 1780—82, ty i taxeringslängden för 1783 befinnes hon hafva flyttat till Johannes församling, och då berättelserna om mamsell Arfvidssons tillvaro i stugan hufvudsakligen sammanfalla med slutet af 1780- och början af 1790-talet, kan ej heller änkan Rosenström ha varit den riktiga.

Hur skall man förklara dessa negativa forskningsresultat, särskildt i förhållande till Anders Warnborgs berättelse och hågkomster, hvilka med stor sannolikhet legat till grund för Heurlins och Jenny Brns m. fl. meddelanden? Antingen måste man tänka sig, att mamsell Arfvidsson verkligen bodde i stugan vid Västra Humlegårdsgatan, fastän vi ej lyckats därför erhålla några bevis, eller att Warnborgs uppgifter, trots deras bestämda form, voro uppdiktade eller beroende på någon förväxling, Det senare synes mest sannolikt. Man bör ihågkomma att Warnborgs berättelse upptecknades många år efter hans död samt i tredje hand och till denna meddelades af en person, blinde [ 95 ]Jansson, om hvars förmåga att rätt uppfatta och återgifva hågkomsterna man kan hysa berättigade tvifvel. Vidare synas Warnborgs familjeförhållanden, ehuru det ej lyckats oss att fullständigt utreda dem, gifva vid handen, att han ej hade någon moster och i alla händelser ingen sådan med namnet Arfvidsson. Hans moder, som år 1800 omtalas såsom omgift med en murgesäll Johan Mengdel, hette nämligen Catharina Willing. Hon hade förut varit gift med vaktmästaren Lars Warnborg och hade med honom utom sonen Anders en son, som hette Lars och var plåtslagaregesäll, och en dotter, Anna Catharina. Änka äfven efter Mengdel, afled hon i oktober 1807, och enligt den efter henne i början af följande år förrättade bouppteckningen ägde hon den med ett trähus bebyggda tomten nr 12 i kvarteret Träskfloden, således ej långt ifrån den märkvärdiga stugan i nr 21 A. Det är ju mycket sannolikt, att invånarna i kvarteret voro nära bekanta, och om Anders Warnborg kallade gummorna i granngården moster, så följde han blott det fordom allmänna bruket, då särskildt i de bredare samhällslagren »moster» var den vanliga benämningen på äldre fruntimmer, vare sig dessa voro anförvanter eller icke. Att någon af dessa gummor eller mostrar idkade spådomskonsten, är vidare mycket antagligt, och så blef det lätt att omgifva denna gumma med en märkvärdighet, som kanske ej af Warnborg själf men af hans eftersägare och på det vanliga sättet vid ryktens och sägners utläggning och vandringar sattes i samband med den ryktbara mamsell Arfvidsson. En bekräftelse på detta antagande finnes däri att Jenny Brn i sin här ofvan återgifna berättelse (sid. 72) omtalar hur en [ 96 ]annan spåkvinna bodde i mamsell Arfvidssons stuga — en uppgift, som vi emellertid ej funnit anledning att närmare undersöka.

Svårare att förklara är lokaluppgiften i Jenny Engelkes berättelse om Nordforss' besök hos mamsell Arfvidsson, men äfven den saknar berättigande så länge man ej faktiskt kan bevisa, att något fruntimmer med namnet Arfvidsson bodde i stugan eller ens i hela kvarteret Träskfloden.

Ett indirekt bevis för att mamsell Arfvidsson ej bodde där sägnen oftast lokaliserat henne finnes i Timmermansordens för ett par år sedan utgifna minnesskrift med anledning af ordens 150-års-jubileum. I den intressanta och sakrika historiken öfver ordens fastigheter, Eriksberg och egendomen vid Västra Humlegårdsgatan m. fl., omtalas visserligen mamsell Arfvidsson i samband med den sistnämnda, men på ett så sväfvande sätt, att det är lätt att se, hur den gamla traditionen och inga faktiska uppgifter därför legat till grund. Funnes i ordens fastighetshandlingar verkligen exakta meddelanden om att mamsell Arfvidsson »under senare hälften af 1700-talet» bebott gården nr 21 A, så hade man väl ej försummat att bestämdt anföra desamma.

I det vi sålunda ej kunna tillmäta Anders Warnborgs berättelse och de därpå grundade skildringarna någon faktisk betydelse, må dock erkännas, att de äga intresse som exempel på hur beträffande Gamla Stockholm sambandet mellan märkvärdigare individer och deras lokala tillvaro ofta hvilar på lösa grunder. Särskildt synes detta vara förhållandet för det gustavianska tidehvarfvet. Hur har ej den nyare forskningen t. ex. beriktigat många uppgifter om Bellmans lif och varelse, [ 97 ]om många af den gustavianska societetens och teatervärldens medlemmar, om den ryktbara Sophie Hagman, som ej bodde i den vackra våning vid Salviigränd, hvilken än i dag förbindes med minnet af hennes älskvärda person, o. s. v.

En annan oriktig sägen om mamsell Arfvidsson må också påpekas, nämligen att hon skulle ha varit af finsk nationalitet. Här ofvan har visats att föräldrarna voro hemma i Stockholm, och den ofta förekommande uppgiften att hon var finska måste följaktligen bero på den gängse föreställningen om att spådomskonsten liksom trolldom i allmänhet företrädesvis omhuldas och utöfvas af finskor. För säkerhetens skull ha vi dock forskat i de redogörelser, som finnas om släkter af finskt ursprung med namnet Arfvidsson i Stockholm, och det såg ganska lofvande ut, då vi i Klerckerska samlingarna i k. biblioteket i en sådan genealogi anträffade ett fruntimmer med anteckningen »barnlös trollpacka». Men vid närmare påseende befanns hon ej vara mamsell utan heta Helena Öberg, vara gift med en Arfvidsson (Werre) och född vid den tidpunkt, då den riktiga mamsell Arfvidsson redan var en ryktbar sibylla.

Denna ryktbarhet, som hos eftervärlden såsom vi sett mest bevarats i mer eller mindre fantasirika skildringar, måtte under mamsell Arfvidssons lifstid, oafsedt den uppmuntran, hon rönte af sina kunder, ha skänkt henne äfven glädjen att få lära andra sin konst och sålunda betrygga dess framtida bestånd. Man träffar nämligen en och annan uppgift om att hon hade lärjungar, och en bland dessa, den i kort och kaffe spående fru Ulrika Lundberg, som bodde [ 98 ]vid Prästgatan tyckes ha varit lika skicklig och fjärrskådande som lärarinnan. Sålunda berättar hofmarskalken, frih. J. O. Nauckhoff i sina memoarer[27] hur hans hustru en gång i oktober 1822 begaf sig inkognito till fru Lundberg för att få erfara något om framtida öden.

»Efter någon väntan på ledighet fick hon företräde; frun befanns till åren och af ett afskräckande utseende. Min hustru tog plats och afhörde följande: 'Fruntimret är gift, hennes man är vid krigsståndet — han är nu borta och reser med någon förnäm herre och får därunder löfte om en bättre plats (detta inträffade, ty jag undfick verkligen under vistandet i Kristiania konungens löfte om Västmanlands regemente, som då var ledigt; löftet gick ock så i fullbordan, att jag i utbyte fick Lifbeväringsregementet). Fruns man får en syssla, som ger honom hoflivré och ekipage och fria rum uti en backe midt emot slottet (gick fullkomligt i verkställighet, när jag år 1837 emottog chefsbefattningen öfver hofekonomien och till bostad fick mig upplåtet det vid slottsbacken belägna öfverståthällarehuset, som icke begagnades af baron Edelcrantz). Fruns man utbyter svärdet mot pennan (jag lämnade 1832 definitivt armén och blef landshöfding i Blekinge). Frun skall icke släppa sin man med mindre han söker vidare, så får han slutligen ett godt brödstycke af denna kungen; snart därefter dör gamle kungen och då blir det en förskräcklig röra med allting — men den som då har något, får behållat. Fruns man hade skolat ärfva en stor egendom, men hans far förlorade den genom process (inträffade på Näsbyholm). Han [ 99 ]får dock tillbaka egendomen, men det sker också genom process, sedan flera förut dött undan».

Kanske man får sammanställa denna fru Lundbergs och andra elevers till mamsell Arfvidsson verksamhet med det lifliga intresse för spådomsväsendet, som under midten af 1800-talet rådde i Stockholm och hvarom åtskilliga publikationer, förknippade med den gustavianska sibyllans namn eller minne, bära vittne. Jämte den förut omnämnda »Spåkonstens hemligheter» må bland dessa skrifter nämnas »Trefnadens källa eller konsten att roa sig och andra», hvars första afdelning utgöres af »Spåkonsten eller mamsellerna Arfvidssons och Lenormands afslöjade hemligheter», »Den skickliga spåkvinnan. Efterlämnade anteckningar af en på sin tid utmärkt ryktbar profetissa» och »Sibylla, den sanna spåkvinnan, eller ödets nyaste profet, hvari spåkonsten genom 32 kort så tydligt visas, att hvilken som helst kan inom kort tid utöfva densamma. Ett föremål för nyfikenheten, ett tidsfördrif för enslingen, en tröst för lidande, en rådgifvare för älskande och förälskade». Det är ju också möjligt att dessa och andra handböcker spela en roll i det ännu i dag florerande spådomsväsendet och att det sålunda på sätt och vis är mamsell Arfvidsson, som lyckliggör äfven det nutida Stockholms societetsdamer och själfförsörjande fruntimmer, när de vilja utröna framtida öden.




  1. Om dem kan man erhålla en föreställning i Spåkonstens hemligheter, afslöjade af den under Gustaf III:s tid ryktbara spåkvinnan mamsell Arfvidsson, och den italienske spåmannen Tamponelli m. fl. Stockholm 1852. — Af titeln skulle man kunna tro, att denna lilla bok innehölle några upplysningar om mamsell A., men så är ej fallet.
  2. Warburg, K., Karl August Ehrensvärd. En lefnadsbild från gustavianska tiden. Stockholm 1893.
  3. Syftar dels på den vid franska truppen anställde skådespelaren Verseuille, hvilken brukade i en spegel framställa aflidna personers figurer, dels på den s. k. ”sållningen", som gaf märkliga svar och som Reuterholm, hvilken själf utförde den, betecknade såsom en af de oskyldigaste nekromantiska konsterna.
  4. Samtidens märkvärdigaste personer. Biografisk tidskrift. Stockholm 1820.
  5. Efter original i Ericsbergs arkiv infördt i Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok; II, s. 323.
  6. Den här ofvan nämnda prinsen af Hessen.
  7. Gustaf Mauritz Armfelt. 2:a uppl., I., sid. 269, Stockholm 1893.
  8. Gustaf III:s bref till Armfelt i Historiska handlingar, utg. af K. samfundet för utg. af handskrifter rörande Skandinaviens historia. D. 12; 1883.
  9. Förf. tillägger här i en not: “Något tvifvel om detta märkliga brefs autencitet kan icke äga rum. Det har legat förvaradt i samlingen af de fröken Rudenschölds bref til Armfelt, hvilka icke varit i främmande händer.”
  10. Ryske ambassadören Stackelberg till Catharina II.
  11. Bibliotekarien C. G. Giörwells familjebref, utgifna af Oscar Levertin. Stockholm 1900.
  12. Dufnäs herrgärd i Nacka socken.
  13. Liljensparres förut nämnda malmgard var belägen i kvarteret Humlegården och vid Östra Humlegårdsgatan, nuvarande Brahegatan, mellan Cardell- och Kommendörsgatorna. Den prydliga, af en vacker trädgård omgifna manbyggnaden, som bestod af ett gulmåladt trähus med ett par flyglar, fanns kvar ännu på 1860-talet.
  14. Gift år 1766 med Hedvig Christina Reutersvärd, hade Liljensparre med henne fyra söner och en dotter, Efter hustruns död 1801 gifte han följande år om sig med hennes systerdotter Catharina Charlotta Sjösteen, men detta äktenskap blef barnlöst. Liljensparre, som före sitt adlande 1786 hette von Sivers, var född 1738 och afled i Stockholm 1814.
  15. Möjligen var denne identisk med polisuppsyningsmannen Lars Jerner, hvilken bodde i Liljensparres ofvannämnda gård vid Östra Humlegårdsgatan.

    Några andra af polismästarens mer omtalade underordnade buro namnen Lundholm, Toutin, Witting, Lindroth, Schröder, Hasselgren o. s. v.

  16. Man må ej undra öfver det stora anseende som mamsell Arfvidsson åtnjöt som spåkvinna, då hon vid Västra Humlegårdsgatan i Stockholm kunde höra suset ända från ekarna vid det åt Zeus och Diana helgade orakeltemplet Dodona i Epirus!
  17. I en serie Stockholmsbilder af Fr. Heurlin.
  18. Från min ungdom minnes jag mycket väl »blinde Jansson», som ledd af en annan hospitalist i hospitalets ärenden plägade ofta besöka min fader, hofintendenten J. F. Forsstrand, hvilken hade hand om hospitalets ekonomi och mot slutet af sin lefnad var Timmermansordens kansler. Tyvärr hade jag på den tiden inga intressen för mamsell Arfvidsson och uraktlät sålunda att angående henne utfråga Jansson. Ej heller begärde jag några närmare upplysningar af min fader, som var väl hemmastadd i ordens historia och mången gång, då vi på promenaderna till Bellevue och Haga passerade förbi den pittoreska gården vid V. Hutmlsgardspatan, plägade säga: “Här bodde mamsell Arfvidsson.” Förf.
  19. Handlingen har välvilligt ställts till förf:s förfogande af nuvarande läkaren vid hospitalet d:r M. Asplund.
  20. Enligt meddelande af fru Engelke bevarad inom släkten Eurén, som var befryndad med C. G. Nordforss.
  21. Så kallades fordom Norra Humlegårdsgatan (numera en del af Karlavägen) och dess fortsättning till gamla Roslagstullsgatan.
  22. O. Sirén: Per Hilleström d. ä. Väfvaren och målaren, hans lif och värk, Stockholm 1900.
  23. Claës på Hörnet kallades äfven Brovallshof efter sin innehafvare Claës Brovall, hvilken hade varit kypare hos den på Ingemarshof residerande källarmästaren Ingemar Frodbom.
  24. Förf. benäget meddeladt af arkivarien J. Flodmark.
  25. Det i samband därmed lämnade meddelandet, att det var på samma plats, »som det s. k. läsaretemplet nu (1861) är beläget», har afseende på det hus (nr 14), där C. O. Rosenius, den bekante utgifvaren af tidningarna Pietisten och Stockholms Missionstidning, bodde.
  26. Marie Anne Adelaide Lenormand, f. 1772, d. 1843, hade vid Rue Tournon sin spådomsbyrå, som under 40 års tid var mycket besökt, särskildt af den högsta Parisersocieteten. Tre gånger satt hon i fängelse för indiskreta afslöjanden, 1809—1814 var hon förvisad från Frankrike, rädfrågades ofta af den åt mysticismen hemfallne kejsar Alexander I. Dog glömd, men efterlämnade en förmögenhet af nära en miljon francs.
  27. I A. Ahnfelts Ur svenska hofvets och aristokratiens lif; d. II.