Tösen från Stormyrtorpet
| ← En saga om en saga |
|
Silvergruvan → |
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET
I.
DET ÄR i en tingssal ute på landsbygden. Vid dombordet högst uppe i rummet sitter en gammal häradshövding, en lång och starkt byggd karl med ett brett och grovhugget ansikte. Under flera timmar har han hållit på med att handlägga det ena målet efter det andra, och till sist har det kommit över honom något av leda och dysterhet. Det är svårt att veta om det är hettan och kvalmet i tingssalen, som pina honom, eller om han har blivit illa till mods av att syssla med alla dessa småaktiga tvister, som inte tyckas ha kommit till av annan orsak än för att vittna om människors grälsjuka och obarmhärtighet och vinningslystnad.
Han har just nu börjat med ett av de sista målen, som skola komma före under dagen. Det rör sig om en fordran på uppfostringshjälp.
Detta ärende har avhandlats redan ett par gånger förut, och protokollet från de föregående tingen håller på att läsas upp. Därav får man för det första veta, att käranden är en fattig torpardotter, och att svaranden är en gift man.
Vidare heter det i protokollet, att svaranden har förklarat, att käranden med orätt och endast av vinningslystnad har stämt honom. Han erkänner, att käranden under någon tid har haft tjänst på hans gård, men han har inte under denna tid bedrivit någon kärlekshandel med henne, och hon har ingen rätt att begära någon hjälp av honom. Käranden har dock hållit fast vid sitt yrkande, och sedan några vittnen ha blivit hörda, har svaranden blivit ålagd att värja sig med edgång, för så vitt han inte vill bli dömd att lämna understöd till käranden.
Båda parterna ha kommit tillstädes och stå bredvid varandra framför dombordet. Käranden är mycket ung och ser alldeles förskrämd ut. Hon gråter av blyghet och torkar mödosamt bort tårarna med en sammanrullad näsduk, som hon inte tycks förstå sig på att veckla ut. Hon bär svarta kläder, som äro tämligen nya och oslitna, men de sitta så illa, att man är frestad tro, att hon har lånat dem för att kunna uppträda på ett anständigt sätt inför domstolen.
Vad svaranden beträffar, ser man genast på honom, att han är en burgen man. Han är en fyrtio års karl och har ett käckt och raskt utseende. Där han står inför domstolen, har han en mycket god hållning. Det märks nog, att han inte tycker, att det är något nöje att stå där, men han ser heller inte det minsta besvärad ut.
Så snart som protokollet är uppläst, vänder sig domaren till svaranden och frågar honom om han håller fast vid sitt nekande, och om han är beredd att avlägga eden.
Till dessa frågor säger svaranden genast ett raskt ja. Han börjar gräva i västfickan och tar fram ett betyg från prästen, som intygar, att han känner edens vikt och betydelse och är oförhindrad att avlägga den.
Under allt detta har käranden fortsatt att gråta. Hon tycks vara oövervinneligt blyg och håller ögonen envist sänkta mot golvet. Hon har ännu inte lyft blicken så mycket, att hon har kunnat se svaranden in i ansiktet.
När han nu säger sitt ja, rycker hon till. Hon träder ett par steg närmare domstolen, som om hon hade något att invända, men så blir hon stående. »Det är väl inte möjligt,» tycks hon säga till sig själv. »Han kan inte ha svarat ja. Jag har hört orätt.»
Emellertid tar domaren emot betyget och ger på samma gång en vink till rättstjänaren. Rättstjänaren går då fram till bordet för att lägga bibeln framför svaranden.
Käranden hör, att någon går förbi henne, och blir orolig. Hon tvingar sig att höja blicken så mycket, att hon kan se över bordet, och hon märker då hur rättstjänaren flyttar bibeln.
Ännu en gång ser det ut, som om hon skulle vilja göra invändningar. Men hon hejdar sig på nytt. Det är ju inte möjligt, att han kan få avlägga eden. Domaren måste ju hindra honom.
Domaren är en klok karl, och han känner väl till vad folk tänker och tycker i hennes hemtrakt. Han visste nog hur stränga alla människor voro, så snart det var något, som rörde äktenskapet. De kände ingen värre synd än den, som hon hade begått. Skulle hon någonsin ha erkänt något sådant om sig själv, om det inte hade varit sant? Domaren borde förstå vilket förfärligt förakt, som hon hade dragit över sig. Och inte förakt bara, utan allt möjligt elände. Ingen ville ha henne i sin tjänst, ingen ville ha hennes arbete. Hennes egna föräldrar tålde henne knappast i sin stuga, utan talade var dag om att kasta ut henne. Nej, domaren måste veta, att hon inte skulle ha begärt understöd av en gift man, om hon inte hade rätt till det.
Domaren kunde ju inte tro, att hon ljög i en sådan sak, att hon skulle ha nedkallat en sådan ryslig olycka över sig själv, om hon hade haft någon annan att anklaga än en gift man. Och om han vet detta, så måste han ju hindra edgången.
Hon ser, att domaren läser igenom prästbetyget ett par gånger. Därför börjar hon tro, att han ämnar gripa in.
Det är också sant, att domaren ser betänksam ut. Han flyttar sina blickar ett par gånger över till käranden. Men härvid blir det där uttrycket av leda och avsmak, som vilar över hans ansikte, ännu mer märkbart. Det ser ut, som om han vore oblitt stämd mot henne. Om käranden också talar sanning, så är hon ju en dålig människa, och domaren kan inte känna något intresse för henne.
Det händer ibland, att domaren griper in i en rättegång som en god och klok rådgivare och hjälper parterna från att alldeles fördärva sig själva, men den här dagen är han trött och led, och han tänker inte på annat än att låta det lagliga förfarandet ha sin gång.
Han lägger ifrån sig betyget och säger några ord till svaranden om att han hoppas, att denne noga har betänkt vådan av en falsk edgång. Svaranden hör på honom med samma lugn, som han har visat hela tiden, och han svarar vördnadsfullt och inte utan värdighet.
Käranden lyssnar till detta med den yttersta förskräckelse. Hon gör några häftiga åtbörder och kramar samman händerna. Nu vill hon tala inför domstolen. Hon strider en förfärlig kamp med sin blyghet och med snyftningarna, som hindra henne från att tala. Slutet blir i alla fall, att hon inte kan få fram ett hörbart ord.
Alltså skall eden komma att försiggå. Han skall få avlägga den. Ingen skall hindra honom från att svära bort sin själ.
Ända hittills har hon inte kunnat tro, att det skulle få ske. Men nu gripes hon av vissheten, att det är nära för handen, att det skall inträffa i nästa ögonblick. En skräck, som är mycket mer överväldigande än någon, som hon har känt förut, kommer över henne. Hon blir alldeles förstenad. Hon inte en gång gråter mera. Ögonen stå stilla i huvudet på henne.
Det är således hans mening att draga över sig den eviga fördömelsen.
Hon förstår nog, att han vill svära sig fri för hustruns skull. Men om han också skulle ha fått det svårt med henne, så borde han väl inte fördenskull kasta bort sin själs salighet.
Det finns ingenting så förfärligt som mened. Det är något hemlighetsfullt och rysligt med den synden. Det finns ingen nåd eller tillgift för den. Avgrundens portar öppna sig av sig själva, då menedarens namn nämnes.
Om hon nu hade lyft sina blickar upp till hans ansikte, skulle hon ha fruktat att få se det stämplat med fördömelsens märke, som hade blivit ditslaget av Guds vrede.
Medan hon står och arbetar sig upp till allt större skräck, har domaren undervisat svaranden om hur han skall lägga fingrarna på bibeln. Sedan ser domaren efter i protokollet för att finna edsformuläret.
När hon ser honom lägga fingrarna på boken, går hon ännu ett steg närmare, och det ser ut, som om hon skulle vilja sträcka sig fram över bordet och lyfta bort hans hand.
Men ännu hålles hon dock tillbaka av en sista förhoppning. Hon tror, att han skall ge vika nu i det sista ögonblicket.
Domaren har funnit den sida i protokollet, som han har sökt efter, och nu börjar han förestava eden högt och tydligt. Så gör han ett uppehåll, för att svaranden skall säga efter hans ord. Och svaranden börjar verkligen att säga efter dem, men han råkar säga miste, och domaren måste börja om igen från början.
Nu kan hon inte längre ha ett spår av hopp. Nu vet hon, att han ämnar svära falskt, att han ämnar draga över sig Guds vrede både för detta livet och det tillkommande.
Hon står och vrider händerna i sin hjälplöshet. Och det är allt hennes skull, därför att hon har anklagat honom!
Men hon var ju utan arbete, hon svalt och frös. Barnet höll på att dö. Till vem annan skulle hon vända sig för att erhålla hjälp?
Aldrig hade hon trott heller, att han skulle vilja begå en så vederstygglig synd.
Nu har domaren förestavat eden på nytt. Om några ögonblick skall handlingen vara gjord. En sådan där handling, från vilken det inte ges någon återvändo, som aldrig kan gottgöras, som aldrig kan utplånas.
Just då svaranden börjar eftersäga eden, rusar hon fram, kastar undan hans framsträckta hand och rycker till sig bibeln.
Det är hennes förfärliga fasa, som äntligen har gett henne mod. Han får inte svära bort sin själ. Han får inte.
Rättstjänaren skyndar genast fram för att ta ifrån henne bibeln och återföra henne till ordning. Hon hyser en oändlig fruktan för allt, som hör till domstolen, och hon tror säkert, att det, som hon nu har gjort, skall bringa henne på fästning. Men hon släpper inte bibeln ifrån sig. Vad det än må kosta: han får inte gå eden. Han, som vill svära, springer också fram för att ta boken, men hon gör motstånd också mot honom.
»Du får inte gå eden!» ropar hon. »Du får inte!»
Det, som försiggår, väcker naturligtvis den största förvåning. Tingsmenigheten tränger sig upp mot dombordet, nämndemännen börja resa på sig, protokollsföraren springer upp med bläckhornet i handen, för att det inte skall bli omkullvält.
Då ropar domaren med hög och vredgad röst: »Stilla!» Och alla människorna bli stående orörliga.
»Vad är det åt dig? Vad har du att göra med bibeln?» frågar domaren käranden med samma hårda och stränga röst.
Sedan hon har fått ge luft åt sin ängslan i en förtvivlans handling, har hennes beklämdhet minskats, så att hon kan svara: »Han får inte gå eden!»
»Tyst med dig, och lägg tillbaka boken!» befaller domaren.
Men hon lyder inte, utan håller fast boken med bägge händerna. »Han får inte gå eden!» ropar hon med otyglad häftighet.
»Är du så noga om att vinna rättegången?» frågar domaren med allt skarpare röst.
»Jag vill lägga ner rättegången,» utbrister hon med hög och skärande röst. »Jag vill inte tvinga honom att svära.»
»Vad skriker du om?» frågar domaren. »Har du mistat vettet?»
Hon drar häftigt efter andan och försöker sansa sig. Hon hör själv hur hon skriker. Domaren måste väl tro, att hon har blivit galen, om hon inte kan säga vad hon vill i lugna ord. Hon kämpar än en gång med sig själv för att få makt över rösten, och denna gången lyckas det henne. Hon säger långsamt, allvarligt, tydligt, medan hon ser domaren rätt in i ansiktet: »Jag vill lägga ner rättegången. Han är far till barnet. Men jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han skall svära falskt.»
Hon står rak och beslutsam mittför dombordet och fortfar att se rätt in i domarens sträva ansikte. Han sitter med båda händerna stödda mot bordskivan, och för en lång stund tar han inte ögonen från henne. Medan domaren betraktar henne, försiggår en stor förändring med honom. Allt det slappa och missnöjda, som fanns i hans drag, försvinner, och det stora, grova ansiktet blir vackert av den vackraste rörelse. »Se där,» tänker domaren, »se där, sådant är mitt folk. Jag skall inte förarga mig över det, då det finns så mycken kärlek och gudsfruktan hos en av de ringaste.»
Plötsligen känner domaren, att hans ögon hålla på att fyllas av tårar, och då rycker han till, nästan skamsen, och kastar en snabb blick omkring sig. I detsamma ser han, att skrivare och länsman och hela den långa raden av nämndemän ha lutat sig framåt för att se på flickan, som står framför dombordet med bibeln tryckt intill sig. Och han ser ett skimmer över deras ansikten, som om de hade sett något rätt vackert, som gjorde dem glädje ända in i själen.
Därpå ser domaren också ut över tingsmenigheten, och han tycker, att alla människor sitta tysta och dra efter andan, som om de just nu ha fått höra vad de mest av allt hade längtat efter.
Till sist ser domaren på svaranden. Nu är det han, som står med sänkt huvud och tittar ner i golvet.
Domaren vänder sig på nytt till den fattiga flickan. »Du skall få det, som du vill ha det,» säger han. »Målet skall avskrivas,» säger han därpå till protokollsföraren.
Svaranden gör en rörelse, som om han ville komma med en invändning. »Vad nu då?» ryter domaren åt honom. »Har du något emot det?» Svaranden hänger än mer med huvudet och säger knappt hörbart: »Ånej, det är väl bäst, att det får bli så,» säger han.
Domaren sitter stilla ännu ett ögonblick, därpå skjuter han den tunga stolen tillbaka, reser sig och går runtom bordet fram till käranden.
»Tack skall du ha!» säger han och räcker henne handen.
Hon har lagt ifrån sig bibeln och står och gråter och torkar bort tårarna med den sammanrullade näsduken.
»Tack skall du ha!» säger domaren än en gång och tar hennes hand och skakar den, som om den tillhörde en riktig karlakarl.
II.
Ingen må tro, att flickan, som hade gått igenom en så svår stund framme vid dombordet, själv tyckte, att hon hade gjort något berömligt. Hon ansåg tvärtom, ätt hon var utskämd inför hela menigheten. Hon begrep inte, att det låg något hedersamt däri, att domaren hade gått fram och skakat hand med henne. Hon trodde, att det bara betydde, att målet var avslutat, och att hon fick gå sin väg.
Hon såg inte heller, att folk gav henne vänliga blickar, och att det var flera, som ville trycka hennes hand. Hon smög sig bara undan och ville bort. Men det var trängsel nere vid dörren. Tinget var slut, och det var många, som rusade på och skulle ut. Hon drog sig undan och blev visst den sista, som lämnade tingssalen. Hon tyckte, att alla andra borde gå före henne.
När hon äntligen kom ut, stod Gudmund Erlandssons kärra förspänd framför trappan. Gudmund satt i åkdonet med tömmarna i handen och syntes vänta på någon. Så snart han fick se henne bland allt folket, som strömmade ut ur tingssalen, ropade han till henne: »Kom hit, Helga! Du kan få åka med mig, eftersom vi ha samma väg.»
Men fastän hon hörde sitt namn, kunde hon inte tro, att det var henne, som han kallade på. Det var inte möjligt, att Gudmund Erlandsson ville skjutsa för henne. Han var den grannaste karlen i hela socknen. Ung och vacker och av god släkt och i gunst hos alla människor. Inte kunde hon tro, att han ville ha något att göra med henne.
Hon gick med huvudduken långt framskjuten i pannan och skyndade förbi honom utan att varken se upp eller svara. »Hör du inte, Helga, att du kan få åka med mig?» sade då Gudmund, och det låg ett riktigt vänligt uttryck i stämman. Men hon kunde inte få i sitt huvud, att Gudmund menade väl med henne. Hon trodde, att han på ett eller annat sätt ville göra narr av henne, och väntade bara, att de, som stodo i närheten, skulle börja att fnissa och skratta. Hon kastade en förskrämd och harmsen blick på honom och nära på halvsprang från tingsplatsen för att vara utom hörhåll, när skrattet skulle börja.
Gudmund var ogift vid den tiden och bodde hemma hos föräldrarna. Fadern var hemmansägare. Han hade ingen stor gård och var inte förmögen, men han bärgade sig väl. Sonen hade rest till tinget för att hämta några handlingar åt fadern, men som han också hade ett annat syfte med sin färd, hade han rustat ut sig mycket väl. Han hade tagit den nya åkkärran, som inte hade en spricka i lackeringen, hästen hade han ryktat, tills den glänste som siden, och putsat seldonen. Han hade lagt en grann, röd filt bredvid sig på kärrsitsen, och själv hade han styrt ut sig i en kort jaktrock, liten, grå filthatt och höga stövlar, i vilka byxorna voro instuckna. Det var ingen helgdagsdräkt, men han visste nog, att han såg manlig och ståtlig ut i den.
Gudmund hade suttit ensam i kärran, då han reste hemifrån på morgonen, men han hade angenäma saker att tänka på, och tiden hade inte förefallit honom lång. När han hade hunnit ungefär halvvägs, hade han farit förbi en fattig tös, som hade gått mycket långsamt och sett ut, som om hon inte hade orkat flytta fötterna för trötthets skull. Det var höst, vägen var uppblött av regn, och Gudmund såg hur hon sjönk djupt ner i smörjan vid varje steg. Han stannade och frågade vart hon skulle, och när han fick veta, att hon ämnade sig till tinget, erbjöd han henne att få åka. Hon tackade och steg upp bakpå kärran på den smala brädan, där hösäcken var fastbunden, alldeles som om hon inte vågade rubba den röda filten bredvid Gudmund. Det hade inte heller varit hans mening, att hon skulle sätta sig bredvid honom. Han visste inte vem hon var, men han antog, att hon var dotter till någon fattig backstusittare, och han tyckte, att det var gott nog för henne att åka bakpå kärran.
När de hade kommit till en uppförsbacke och hästen saktade farten, började Gudmund språka. Han ville ha reda på vad hon hette och var hon var hemma. När han hade fått höra, att hon hette Helga och var från ett skogstorp, som kallades Stormyra, började han känna sig orolig. »Har du alltid gått därhemma på torpet, eller har du varit borta och tjänat?» frågade han. Det sista året hade hon varit hemma, förut hade hon haft tjänst. »Hos vem då?» frågade Gudmund mycket hastigt. Han tyckte, att det dröjde länge, innan svaret kom. »I Västgården hos Per Mårtensson,» sade hon till sist och sänkte rösten, som om hon helst inte hade velat bli hörd. Men Gudmund hörde henne nog. »Jaså, då är det du, som — —, sade han, men fortsatte inte meningen. Han vände sig ifrån henne, satte sig rätt i kärran och sade inte mer ett ord till henne.
Gudmund gav hästen rapp på rapp, svor högt över det dåliga väglaget och tycktes vara vid rätt dåligt lynne. Flickan höll sig stilla en stund, men snart kände Gudmund hennes hand på sin arm. »Vad vill du?» frågade han utan att vända på huvudet. Jo, han skulle stanna, så att hon finge hoppa av. »Å, varför det?» sade Gudmund med försmädlig ton. »Åker du inte bra?» — »Jo tack, men jag tycker bättre om att gå.» Gudmund stred något litet med sig själv. Det var harmligt, att han just den dagen hade bjudit en sådan som Helga att åka. Men han tyckte också, att när han hade tagit henne upp i åkdonet, kunde han inte driva ner henne. »Håll stilla, Gudmund!» sade flickan än en gång. Hon talade helt bestämt, och Gudmund drog in tömmarna. — »Det är ju hon, som vill stiga av, tänkte han. »Jag behöver inte tvinga henne att åka mot hennes vilja.» Hon var nere på vägen, innan ännu hästen hade hunnit stanna. — »Jag trodde, att du visste vem jag var, när du bjöd mig åka,» sade hon. »Annars skulle jag inte ha stigit upp i åkdonet.» Gudmund sade ett kort adjö och for vidare. Hon hade nog haft rätt i att tro, att han kände henne. Han hade ju sett flickan från Stormyrtorpet mångfaldiga gånger som barn, men hon hade förändrat sig, sedan hon hade blivit vuxen. Han var först mycket glad att ha blivit av med reskamraten, men så småningom började han känna sig missnöjd med sig själv. Han hade knappast kunnat handla annorlunda, men han tyckte inte om att vara grym mot någon.
En liten stund efter att Gudmund hade skilts från Helga, vek han av från vägen, for uppför en trång gata och kom fram till en stor, präktig gård. När Gudmund höll stilla framför förstubron, öppnades ingångsdörren, och en av döttrarna visade sig på tröskeln. Gudmund lyfte på hatten och hälsade, och med detsamma for en lätt rodnad över hans ansikte. »Kan just undra om nämndeman är hemma?» sade han. — »Nej, far har rest till tinget,» svarade dottern. — »Jaså, han är redan borta!» sade Gudmund. »Jag for hit upp för att fråga om nämndeman ville åka med mig. Jag ämnar mig till tinget, jag med.» — »Far är alltid så tidsam av sig,» klagade dottern. — »Det är ingen skada skedd,» sade Gudmund. — »Far skulle nog ha tyckt om att åka efter en så präktig häst och i en så fin kärra, som Gudmund har,» sade flickan vänligt. Gudmund smålog litet, när han hörde berömmet. — »Ja, då får jag ge mig av igen,» sade han. — »Gudmund vill inte stiga in?» — »Tack så mycket, Hildur, men jag skall ju till tinget. Det går inte an, att jag försenar mig.»
Gudmund for nu raka vägen fram till tingshuset. Han var mycket belåten och tänkte inte mer på sitt möte med Helga. Det var en lycka, att just Hildur hade kommit ut på förstubron, så att hon hade fått se både åkkärran och filten och hästen och seldonen. Hon hade nog lagt märke till alltsammans.
Detta var första gången, som Gudmund var på ett ting. Han tyckte, att det var mycket att höra och erfara där och stannade hela dagen. Han satt i tingssalen, när Helgas mål kom före, såg hur hon ryckte till sig bibeln och höll stånd både mot häradstjänare och domare. När allt var slut och domaren hade skakat hand med Helga, reste sig Gudmund hastigt och gick ut. Han satte skyndsamt hästen för kärran och körde fram till trappan. Han tyckte, att Helga hade varit tapper, och nu ville han hedra henne. Men hon var så förskrämd, att hon inte förstod meningen, utan smög sig bort från hedern, som var henne tillämnad. ― ― ―
Samma dag kom Gudmund till Stormyra sent på kvällen. Det var ett litet torp, som låg på sluttningen av skogsåsen, som omgav socknen. Vägen, som gick dit, var farbar med häst endast om vintern, när det var före, och Gudmund hade måst gå dit till fots. Han hade haft svårt att ta sig fram i alla fall. Han hade hållit på att bryta av sig benen på stockar och stenar, och han hade måst vada genom bäckar, som korsade stigen på flera ställen. Hade det inte varit starkt månsken, skulle han inte ha kunnat leta sig fram till torpet, och han tänkte på att det var en hård väg, som Helga hade haft att gå denna dagen.
Stormyrtorpet låg på en avröjning ungefär halvvägs uppåt åsen. Gudmund hade inte varit där förr, men han hade sett stället många gånger nerifrån dalen, och han kände till det så mycket, att han visste, att han hade gått rätt.
Runt omkring avröjningen låg en risgärdsgård, som var mycket tät och svår att komma över. Den skulle väl vara liksom ett värn och ett försvar mot all vildmarken, som omgav torpet. Stugan stod i övre kanten av inhägnaden. Framför den utbredde sig en sluttande gårdsplan, bevuxen med kort grönt gräs, och nedanför planen lågo ett par gråa uthus och en källare med grönt torvtak. Det var ett ringa och fattigt ställe, men det kunde inte nekas, att det var grant däruppe. Myren, som torpet hade fått sitt namn efter, låg någonstans i närheten och sände upp dimmor, som vältrade fram praktfulla och silverglänsande i månskenet och slogo en krans runtom åsen. Bergets högsta topp stack ännu upp över dimman, och kammen, som var taggig av granar, avtecknade sig mot himlen. Nere över dalen låg månskenet så ljust, att man kunde urskilja både fälten och gårdarna och en slingrande bäck, över vilken dimman svävade fram som den lättaste rök. Det var inte långt dit ner, men det märkvärdiga var, att dalen låg som en främmande värld, där det, som hörde skogen till, inte tycktes ha något att skaffa. Det var, som om människorna, som bodde här i skogstorpet, alltid måste gå kvar under träden. De måtte lika litet kunna trivas nere i dalen som tjädrar och berguvar och lodjur och lingon och skogsstjärnor.
Gudmund gick över den öppna gräsmarken fram till stugan. Det flöt ut eldsken genom fönstret, ingenting var satt för rutorna, och han såg in för att ta reda på om Helga fanns i stugan. Det brann en liten lampa på ett bord vid fönstret, och där satt husfadern och lappade gamla skor. Husmodern satt längre inåt rummet bredvid spisen, där det brann en svag eld. Hon hade spinnrock framför sig, men hade upphört med arbetet för att leka med ett litet barn. Hon hade tagit upp det ur vaggan, och det hördes ända ut till Gudmund hur hon jollrade med det. Hennes ansikte var fårat av många rynkor, och hon såg sträng ut, men när hon böjde sig över barnet, fick hon ett milt uttryck, och hon log mot den lille lika ömt, som hans egen mor kunde ha gjort.
Gudmund spanade efter Helga, men kunde inte se henne i någon vrå av stugan. Han tyckte då, att det var bäst att stanna utanför, tills hon komme. Han var förvånad över att hon inte hade hunnit hem. Kanske att hon hade tagit in hos bekanta på hemvägen för att vila och äta? Men i alla fall måste hon snart komma, om hon ville vara under tak före natten.
Gudmund stod tyst en stund mittpå gården och lyssnade efter steg. Det var alldeles lugnt. Inte en vind var i rörelse. Han tyckte, att han aldrig förr hade lagt märke till en sådan stillhet. Det var, som om hela skogen höll andan och stod och väntade på något märkvärdigt.
Ingen gick i skogen. Det bröts ingen gren, och ingen sten rullade undan. Helga var nog inte att vänta på länge. »Jag undrar vad hon kommer att säga, när hon får se, att jag är här,» tänkte Gudmund. »Hon kommer kanske att skrika och rymma inåt skogen och inte våga sig hem på hela natten.»
Med detsamma kom han att tänka på att det var rätt besynnerligt, att han nu på en gång hade fått så mycket att skaffa med den där torptösen.
När han hade kommit hem från tinget, hade han som vanligt gått in till sin mor för att berätta henne allt det, som han hade upplevat under dagen. Gudmunds mor var klok och storsinnad och hade alltid förstått att vara sådan mot sonen, att han hade lika mycket förtroende för henne nu, som då han var barn. Hon var sjuk sedan flera år tillbaka, kunde inte gå, utan satt hela dagen stilla i sin stol. Det var alltid en god stund för henne, då Gudmund kom hem från en resa och förde till henne nyheter.
När Gudmund hade berättat om Helga från Stormyra, såg han, att modern blev tankfull. En lång stund satt hon tyst och såg rätt framför sig. »Det tycks ändå finnas något gott hos den där tösen,» sade hon därpå. »Det går väl inte an att förkasta någon, därför att hon har råkat illa ut en gång. Det torde nog hända, att hon skulle visa sig tacksam mot den, som nu bistode henne.»
Gudmund förstod genast vad modern tänkte på. Hon kunde numera inte hjälpa sig själv, utan måste ständigt ha någon omkring sig, som stod till hennes tjänst. Men det var alltid svårt att finna någon, som ville stanna på den platsen. Modern var fordrande och inte lätt att göra till lags, och dessutom ville alla unga hellre ha annat arbete, där de hade mera frihet. Nu hade det troligen fallit modern in, att hon skulle ta Helga från Stormyra i sin tjänst, och Gudmund fann, att detta var ett gott förslag. Helga skulle säkert bli modern mycket tillgiven. Det kunde nog hända, att de på detta sätt skulle bli hjälpta en lång tid framåt.
»Det blir svårast med barnet,» sade modern om en stund, och Gudmund kunde förstå, att hon tänkte allvarligt på saken. — »Det måtte väl få stanna hos morföräldrarna,» sade Gudmund. — »Det är inte sagt, att hon vill skilja sig från det.» — »Hon får nog låta bli att tänka på vad hon vill och inte vill. Jag tyckte, att hon såg utsvulten ut. De ha nog inte mycket att äta däruppe i torpet.»
Härpå svarade modern ingenting, utan började tala om annat. Det märktes, att hon hade fått några nya betänkligheter, som hindrade henne från att besluta sig.
Gudmund började nu berätta om hur han hade gjort sig ärende fram till nämndemannens på Älvåkra och råkat Hildur. Han talade om vad hon hade sagt om hästen och åkdonet, och det var lätt att märka, att han var glad åt mötet. Modern blev också mycket nöjd. Där hon satt orörlig i stugan, var det hennes ständiga sysselsättning att spinna planer för sonens framtid, och det var hon, som först hade hittat på, att han skulle försöka att slå sig ut för den vackra nämndemansdottern. Det var det präktigaste gifte han kunde få. Nämndemannen var en riktig storbonde. Han ägde den största gården i socknen och satt inne med mycken makt och mycket pengar. Det var egentligen orimligt att hoppas, att han skulle vilja nöja sig med en måg, som inte hade större förmögenhet än Gudmund, men det var också möjligt, att han skulle rätta sig efter vad hans dotter önskade. Och att Gudmund skulle kunna vinna Hildur, om han ville, det var modern ganska viss om.
Detta var första gången, som Gudmund lät modern märka, att tanken hade slagit rot hos honom, och de talade nu länge om Hildur och om alla de rikedomar och fördelar, som skulle tillfalla den, som finge henne. Men snart stannade samtalet åter av, därför att modern ånyo hade sjunkit ner i sina funderingar. »Skulle du kunna skicka bud efter den där Helga? Jag ville nog se henne, innan jag tar henne i min tjänst,» sade hon till sist. — »Det var bra, att ni vill ta er an henne, mor,» sade Gudmund och tänkte inom sig, att om modern finge en sköterska, som hon trivdes med, skulle hans hustru få ett behagligare liv härhemma. »Ni ska få se, att ni blir nöjd med tösen,» fortfor han. — »Det vore ju en också god gärning att ta hand om henne,» sade modern.
Då det började skymma, gick den sjuka till sängs, och Gudmund begav sig ut i stallet för att rykta hästarna. Det var vackert väder, klar luft, och hela nejden låg övergjuten av månsken. Det föll honom in, att han borde gå till Stormyra och framföra moderns hälsning redan samma kväll. Bleve det uppehållsväder nästa dag, skulle man få så bråttom med att köra in havre, att varken han eller någon annan hade tid att gå dit.
När nu Gudmund stod utanför Stormyrtorpet och lyssnade, hörde han visserligen inga fotsteg, men däremot var det andra ljud, som med korta uppehåll skuro igenom tystnaden. Det var en sakta klagan, ett mycket lågt och kvävt jämrande och så en och annan snyftning. Gudmund tyckte sig märka, att ljuden kommo från uthuslängan, och han gick fram mot denna. Då han närmade sig, upphörde snyftningarna, men det var tydligt, att någon rörde sig inne i vedskjulet. Gudmund tyckte sig med ens förstå vem som fanns därinne. »Är det du, Helga, som sitter här och gråter?» sade Gudmund och ställde sig i dörröppningen, för att flickan inte skulle kunna rusa bort, innan han hade talat med henne.
Det blev återigen alldeles tyst. Det var nog rätt gissat av Gudmund, att det var Helga, som satt där och grät, men hon försökte kväva snyftningarna, för att Gudmund skulle tro, att han hade hört miste, och gå sin väg. Det var kolmörkt inne i skjulet, och hon visste, att han inte kunde se henne.
Men Helga var i sådan förtvivlan den kvällen, att det inte var lätt för henne att hålla tillbaka gråten. Hon hade ännu inte varit inne i stugan och hälsat på föräldrarna. Det hade hon inte haft mod till. När hon i skymningen hade gått uppför de tunga backarna och tänkt på att hon nu måste tala om för föräldrarna, att hon inte skulle få någon uppfostringshjälp av Per Mårtensson, hade hon blivit så rädd för allt det hårda och grymma, som hon trodde att de skulle komma att säga till henne, att hon inte hade vågat gå in. Hon tyckte, att hon ville stanna ute, tills de hade lagt sig, för då behövde hon kanske inte tala om olyckan förrän nästa dag, och så hade hon gömt sig i vedskjulet. Men medan hon satt där och frös och hungrade, kom det först riktigt för henne hur olycklig och förkastad hon var. All skam och ångest, som hon hade måst gå igenom, och all skam och ångest, som hon skulle nödgas att gå igenom, stod för henne och lade sig över henne med riktig blytyngd. Hon grät över sig själv, över att hon var så usel, att ingen ville veta av henne. Hon kom ihåg hur hon en gång, då hon var barn, hade råkat falla i en dyhåla i stormyren och sjunkit rätt ner. Ju mer hon hade arbetat för att komma upp, dess djupare hade hon sjunkit. Alla tuvor och alla småbuskar, som hon hade gripit efter, hade givit vika. Så var det nu också. Allt, vad hon försökte gripa efter för att hålla sig uppe, det svek henne. Ingen ville hjälpa henne. Den gången, då hon hade gått ner i myren, hade till sist en vallpojke kommit och dragit upp henne, men nu kom ingen och räddade henne. Nu var det visst meningen, att hon skulle förgås.
När Helga hade kommit att tänka på myren, blev det med ens klart för henne, att det bästa hon kunde göra var att bege sig dit bort och gå ut i dyn och låta sig sjunka och begravas. Den, som var så dålig, att ingen människa ville ha något att göra med henne, den kunde väl rakt inte ta sig till något bättre än att dö. Det skulle också bli bäst för barnet, om hon ginge bort, för Helgas mor tyckte om det, fastän hon inte ville visa det, när Helga var hemma. Men om Helga väl vore ur vägen för alltid, då skulle mormodern komma att ta sig an barnet, som om det vore hennes eget.
Hon förstod inte, att hon mitt i sitt största elände hade gjort något, som hade givit folk bättre tankar om henne. Hon blev för vart ögonblick allt vissare om att stormyren var den enda rätta tillflyktsorten för henne. Och ju bättre hon förstod detta, desto mera grät hon.
Det var därför inte så lätt för henne att hålla tillbaka gråten. Det dröjde inte länge, förrän hon började snyfta på nytt.
Gudmund visste intet värre, än när kvinnfolk gräto. Han hade mest lust att gå sin väg genast, men han tyckte, att när han hade gjort sig besvär att gå upp till torpet, fick han lov att utföra uppdraget.
»Vad är det åt dig?» sade han i kärv ton till Helga. »Varför går du inte in?»
»Å, jag törs inte,» svarade då Helga, och tänderna slogo mot varandra, när hon talade. »Jag törs inte.»
»Vad är du rädd för? Du redde dig ju i dag mot både häradstjänare och domare. Du kan väl inte vara rädd för föräldrarna dina?» — »Åjo, åjo, de äro väl mycket värre än alla andra.» — »Vad skulle de vara onda för just i dag?» — »Jag får ju inga pengar.» — »Du är väl en så pass duktig tös, att du kan tjäna brödet både åt dig själv och barnet.» — »Ja, men det är ingen, som vill ta mig i tjänst.»
Plötsligen kom Helga att tänka på att det kunde hända, att föräldrarna hörde deras röster och komme ut för att fråga vilka som talade. Och i så fall skulle hon bli tvungen att berätta alltsammans för dem. Då skulle hon inte få rädda sig ner i stormyren. Och i sin förskräckelse rusade hon upp och ville skynda förbi Gudmund. Men han var henne för snabb. Han grep tag om hennes arm och höll fast henne. »Nej, du! Du kommer inte undan, förrän jag har fått tala vid dig.» — »Låt mig bara gå!» sade hon och såg vilt på honom. — »Du ser ut, som om du ville gå i sjön,» sade han, för nu var hon ute i månskenet, och han kunde se hennes ansikte. — »Ja, det gjorde väl heller ingenting, om jag det gjorde,» sade Helga och kastade med detsamma tillbaka huvudet och såg honom rätt in i ögonen. »I morse ville du inte en gång ha mig åkande bakpå kärran din. Ingen vill ha något att göra med mig. Du måtte väl begripa, att det är bäst för en sådan stackare som jag, att jag gör slut på mig.»
Gudmund visste inte vad han skulle ta sig till. Han önskade, att han vore långt borta, men han tyckte också, att han inte kunde överge en människa, som var i sådan förtvivlan. »Hör nu på mig! Lova bara, att du hör på vad jag har att säga dig, så ska du sedan få gå vart du vill!» — Ja, det lovade hon. — »Finns det något här att sitta på?» — »Huggkubben är ju därborta.» — »Gå då dit och sätt dig, och var stilla!» Hon gick helt lydigt och satte sig. — »Gråt så inte mer!» sade han, för han tyckte, att han hade börjat att få makt med henne. Men det skulle han inte ha sagt, för hon lutade genast huvudet i händerna och grät värre än någonsin.
»Gråt inte!» sade han och var färdig att stampa med foten i marken åt henne. »Det finns nog de, som ha det värre än du.» — »Nej, ingen kan ha det värre.» — »Du är ung och frisk. Du skulle bara veta hur min mor har det. Hon är så förstörd av värk, att hon inte kan röra sig, men hon klagar aldrig.» — »Hon är inte övergiven av alla, hon, som jag.» — »Du är inte övergiven, du heller. Jag har talat vid mor om dig, och mor har skickat mig hit till dig.» Det blev ett uppehåll i snyftningarna. Man liksom hörde den stora tystnaden i skogen, som alltid höll andan och väntade på något förunderligt. »Jag skulle hälsa till dig, att du skulle komma ner till mor i morgon, så att hon finge se dig. Mor tänker fråga dig om du vill komma i tjänst hos oss.» — »Tänkte hon fråga mig?» — »Ja, men hon vill se dig först.» — »Vet hon, att — — »Hon vet lika mycket om dig som alla andra.»
Flickan rusade upp med ett anskri av glädje och häpnad, och i nästa ögonblick kände Gudmund ett par armar om sin hals. Han blev rent förskrämd, och hans första tanke var att rycka sig lös, men så lugnade han sig och blev stående. Han förstod, att tösen var så utom sig av glädje, att hon inte visste vad hon gjorde. I det ögonblicket kunde hon ha kastat sig om halsen på den värsta skojare bara för att få litet medkänsla i den stora lycka, som hade kommit över henne.
»Vill hon ta mig i tjänst, då kan jag ju få leva!» sade hon och lade sitt huvud mot Gudmunds bröst och grät återigen, men inte så våldsamt som förut. »Du kan veta, att det var allvar, att jag ville gå i myren,» sade hon. »Du skall ha tack för att du kom! Du har räddat livet åt mig.» Gudmund hade ända hittills stått orörlig, men nu kände han, att något varmt och ömt började röra sig inom honom. Han lyfte handen och strök henne över håret. Då spratt hon till, som om han hade väckt henne ur en dröm, och ställde sig kapprak framför honom. »Du skall ha tack för att du kom!» sade hon än en gång. Hon hade blivit blossande röd i ansiktet, och han rodnade, han också.
»Ja, då kommer du hem i morgon,» sade han och sträckte ut handen för att säga farväl. — »Jag skall aldrig glömma, att du kom till mig i kväll,» sade Helga, och den stora tacksamheten tog överhand över förlägenheten. — »Åja, det var kanske bra, att jag kom,» sade han helt lugnt, men kände sig ganska nöjd med sig själv. »Du går väl in nu?» sade han. — »Ja, nu skall jag nog gå in.»
Gudmund kände sig plötsligen så där glad åt Helga, som man brukar bli åt den, som man har lyckats hjälpa. Han stod och dröjde och ville inte gå. »Jag ville gärna se dig inne under tak, innan jag går.» — »Jag tänkte, att de skulle få gå till sängs, innan jag gick in.» — »Nej, du skall gå genast, så att du får äta och får komma till ro,» sade han och tyckte, att det var roligt att ta hand om henne.
Hon gick genast upp mot torpstugan, och han följde med, helt nöjd och stolt över att hon lydde honom. När hon stod på tröskeln, sade de omigen farväl till varandra, men innan han hade gått mer än ett par steg, kom hon efter honom. »Stanna härute, tills jag kommit in! Det går lättare, om jag vet, att du står härutanför.» — »Ja,» sade han, »jag skall stanna här, tills du har stått över det värsta.»
Därpå öppnade Helga stugdörren, och Gudmund märkte, att hon lämnade den lite på glänt. Det var, liksom för att hon inte skulle känna sig skild från hjälparen, som stod därutanför. Han gjorde sig inte heller samvete av att höra och se allt, som hände inne i stugan.
De gamla nickade vänligt åt Helga, när hon kom in. Modern lade genast ner barnet i vaggan, gick sedan fram till skåpet och hämtade en skål mjölk och en kaka bröd och satte fram detta på bordet.
»Se här! Sätt dig nu och ät!» sade hon. Därpå gick hon fram till spisen och friskade upp brasan. »Jag har hållit elden vid liv, för att du skulle få torka kläderna och bli varm, när du kom. Men ät nu först! Det är väl mat, som du mest av allt behöver.»
Helga hade hela tiden stått kvar vid dörren. »Ni ska inte ta så väl emot mig, mor,» sade hon med låg röst. »Jag får inga pengar av Per. Jag har avsagt mig hjälpen.»
»Det har allt varit en här i kväll, som hade varit på tinget och hört hur det gick för dig,» sade modern. »Vi veta alltihop.»
Helga stod kvar vid dörren och såg ut, som om hon visste varken ut eller in.
Då lade torparen ner arbetet, sköt upp glasögonen i pannan och harklade sig för att hålla ett tal, som han hade tänkt över hela kvällen. »Det är så, Helga,» sade han, »att mor och jag, vi ha alltid velat vara anständigt och hederligt folk, men vi ha tyckt, att vi ha råkat i vanheder för din skull. Det är, som om vi inte skulle ha lärt dig att skilja på ont och gott. Men när vi fingo höra vad du har gjort i dag, så sade vi till varandra, mor och jag, att nu kunde ändå folk se, att du har fått en rätt uppfostran och lärdom, och vi ha tänkt, att vi kanske ännu kunde få glädje av dig. Och mor ville inte, att vi skulle gå och lägga oss, förrän du kom, så att du skulle få en hedersam hemkomst.»
III.
Helga från Stormyra kom nu till Närlunda, och där gick allt bra. Hon var villig och läraktig och tacksam för vart vänligt ord, som sades till henne. Hon kände sig alltid som den ringaste och ville aldrig tränga sig fram. Det dröjde inte länge, förrän både husbondfolket och kamraterna voro nöjda med henne.
De första dagarna såg det ut, som om Gudmund skulle vara rädd för att tala med Helga. Han fruktade, att den där Stormyrtösen skulle gå och göra sig inbillningar, därför att han hade kommit henne till hjälp. Men det var onödiga bekymmer. Helga höll honom alltför härlig och präktig för att hon skulle våga höja sina blickar till honom. Gudmund märkte också snart, att han inte behövde hålla henne på avstånd. Hon var mer skygg för honom än för någon annan.
Samma höst som Helga kom till Närlunda, gjorde Gudmund många besök hos nämndemannens på Älvåkra, och det talades mycket om att han skulle ha goda utsikter att bli måg där i gården. Fullt viss om att han hade haft framgång med frieriet blev man först under julen. Då kom nämndemannen med hustru och dotter till Närlunda, och det var tydligt, att de hade rest dit för att se hur Hildur skulle få det, om hon gifte sig med Gudmund.
Det var första gången, som Helga såg henne, som Gudmund skulle gifta sig med, på nära håll. Hildur Eriksdotter var ännu inte tjugu år, men det var det märkliga med henne, att ingen kunde se henne utan att tänka på vilken ståtlig och präktig husmor det en gång skulle bli av henne. Hon var högväxt, starkt byggd, ljus och vacker och såg ut att tycka om att ha många omkring sig att ta vård om. Hon var aldrig skygg eller blyg, talade mycket och tycktes veta allting bättre än den, som hon talade med. Hon hade gått i skola i staden ett par år och hade de vackraste kläder, som Helga hade sett, men hon föreföll inte flärdfull eller fåfäng. Så rik och så vacker, som hon var, hade hon när som helst kunnat bli gift med en herreman, men hon sade alltid, att hon inte ville bli en fin fru och sitta med händerna i kors. Hon ville gifta sig med en bonde och själv sköta sitt hus som en riktig bondhustru.
Helga tyckte, att Hildur var ett riktigt under. Aldrig hade hon sett någon, som framträtt så präktigt. Hon hade inte trott, att en människa kunde vara så fullkomlig i alla stycken. Det syntes henne vara en stor lycka att i framtiden få tjäna under en sådan matmor.
Allt hade avlupit väl under nämndemannens besök, men när Helga tänkte tillbaka på den dagen, erfor hon en viss oro. Det var så, att när de främmande nyss voro komna, hade hon gått omkring och bjudit kaffe. När hon hade kommit in med brickan, hade nämndemansmor böjt sig fram mot hennes matmor och frågat om det där var tösen från Stormyrtorpet. Hon hade inte sänkt rösten särdeles mycket, utan Helga hade tydligt hört frågan. Mor Ingeborg hade svarat ja, och då hade den andra sagt något, som Helga inte hade kunnat höra. Men det hade varit något om att hon tyckte, att det var underligt, att de ville ha en sådan människa i huset. Detta vållade Helga många bekymmer, men hon sökte trösta sig med att det var modern och inte Hildur, som hade sagt orden.
En söndag under vårvintern kommo Helga och Gudmund att gå i sällskap från kyrkan. När de hade vandrat utför kyrkbacken, hade de gått med i en stor flock av annat kyrkfolk, men snart hade den ena efter den andra troppat av, och till sist voro Helga och Gudmund ensamma.
Gudmund kom då strax att tänka på att han inte hade varit ensam med Helga sedan den där kvällen på torpet, och minnet därav kom nu starkt tillbaka till honom. Han hade tänkt på deras första möte ofta nog under vintern och därvid alltid känt något ljuvt och behagligt ila genom sinnet. När han gick ensam vid arbetet, brukade han kalla fram för tanken hela den vackra natten: den vita dimman, det starka månskenet, den svarta skogshöjden, den ljusa dalen och så flickan, som hade slagit sina armar om hans hals och gråtit av glädje. Hela händelsen blev vackrare för var gång den kom tillbaka i hans minne. Men när Gudmund såg Helga gå därhemma bland de andra i slit och arbete, hade han svårt att tänka sig, att det var hon, som hade varit med om detta. Nu, då han gick ensam med henne på kyrkvägen, kunde han inte låta bli att önska, att hon för en stund skulle bli densamma, som hon hade varit den kvällen.
Helga började strax tala om Hildur. Hon berömde henne mycket, sade, att hon var den vackraste och klokaste flickan i hela trakten, och lyckönskade Gudmund till att han skulle få en så utmärkt hustru. »Du får säga till henne, att hon alltid låter mig stanna på Närlunda,» sade hon. »Det skall bli roligt att tjäna under en sådan matmor.»
Gudmund smålog åt hennes iver, men gav bara enstaviga svar, som om han inte riktigt följde med. Men det var ju bra, att hon tyckte så mycket om Hildur, och att hon var så glad åt att han skulle gifta sig.
»Du har visst trivts bra hos oss i vinter?» sade han. — »Det har jag visst. Jag kan inte säga hur goda mor Ingeborg och ni alla ha varit mot mig.» — »Har du längtat upp till skogen?» — »Åja, i början, men inte numera.» — »Jag trodde, att den, som hörde skogen till, inte kunde låta bli att längta dit.»
Helga vände sig halvt om och såg på honom, som gick på andra sidan vägen. Gudmund hade gått och blivit rent främmande för henne, men nu var det något i tonfallet och i leendet, som hon kände igen. Jo, har var nog densamme, som hade kommit och räddat henne i hennes högsta nöd. Fastän han skulle gifta sig med en annan, var hon säker om att han ville vara henne en god vän och trogen hjälpare.
Hon blev så glad, kände, att hon kunde ha förtroende för honom som för ingen annan, och tyckte, att hon måste tala om för honom allt, som hade hänt henne, sedan de sist språkades vid. »Jag skall säga dig, att jag hade det ganska svårt de första veckorna på Närlunda,» började hon. »Men du får inte tala om detta för mor Ingeborg.» — »Om du vill, att jag skall tiga, så tiger jag.» — »Tänk, att jag längtade så förfärligt i början! Jag höll på att få vända om upp till skogen.» — »Längtade du? Jag trodde, att du var glad att få vara hos oss.» — »Jag kunde rakt inte hjälpa det,» sade hon urskuldande. »Jag förstod nog hur bra det var för mig att få vara här. Ni var alla så goda mot mig, och arbetet var inte tyngre, än att jag kunde rå med det, men jag längtade i alla fall. Det var något, som sög och drog och ville föra mig tillbaka till skogen. Jag tyckte, att jag svek och förrådde någon, som hade rätt till mig, när jag ville stanna nere i bygden.»
»Det var kanske — — började Gudmund, men höll inne mitt i meningen. — »Nej, det var inte gossen, som jag längtade efter. Jag visste ju, att han hade det bra, och att mor var god mot honom. Det var inte något särskilt. Jag kände det, som vore jag en vild fågel, som hade blivit satt i bur, och jag trodde, att jag skulle dö, om jag inte bleve utsläppt.»
»Tänk, att du hade det så svårt!» sade Gudmund, och på samma gång smålog han, för nu tyckte han med ens, att han kände igen henne. Nu var det, som om ingenting skulle ligga emellan, utan de hade skilts från varandra på skogstorpet förra kvällen. Helga log igen, men fortsatte att tala om sina plågor. »Ingen natt sov jag,» sade hon, »utan så snart jag hade lagt mig, började tårarna rinna, och när jag steg upp om morgonen, var huvudkudden alldeles våt. Om dagen, när jag gick bland er andra, kunde jag hålla tillbaka gråten, men så snart jag blev ensam, fick jag tårarna i ögonen.»
»Du har gråtit mycket, du, i dina dar,» sade Gudmund, men såg inte det minsta medlidsam ut, när han fällde yttrandet. Helga tyckte, att han gick i ett tyst skratt hela tiden. — »Du kan nog aldrig begripa hur svårt jag hade det,» sade hon och talade allt livligare i sin strävan att få honom att förstå henne. »Det var en längtan över mig, som tog mig bort från mig själv. Inte ett ögonblick kunde jag känna mig lycklig. Ingenting var vackert, ingenting var nöjsamt, ingen människa kunde jag fästa mig vid. Ni var alla lika främmande för mig som första gången jag hade kommit in i stugan.»
»Men,» undrade Gudmund, »sade du inte nyss, att du ville stanna hos oss?» — »Jo, visst gjorde jag det.» — »Då längtar du väl inte mer nu?» — »Nej, det har gått över. Jag har blivit botad. Vänta bara, skall du få höra!»
När hon sade detta, styrde Gudmund tvärs över vägen och gick sedan bredvid henne. Han småskrattade hela tiden. Han tycktes vara glad åt att höra henne tala, men han fäste nog inte mycken vikt vid vad hon berättade. Så småningom kom Helga i samma lynne. Hon tyckte, att allting blev lätt och ljust. Kyrkvägen var lång och besvärlig att gå, men i dag blev hon inte trött. Det var något, som bar henne. Hon fortsatte att berätta, därför att hon hade börjat, men det var inte längre så viktigt för henne att få tala. Hon hade haft lika roligt, om hon hade fått gå tyst bredvid honom.
»När jag var som mest olycklig,» sade hon, »bad jag mor Ingeborg en lördagskväll, att jag skulle få gå hem och stanna hemma över söndagen. Och när jag den kvällen vandrade uppför backarna till Stormyra, trodde jag säkert, att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till Närlunda. Men därhemma voro far och mor så glada över att jag hade fått tjänst på ett så ansett ställe, att jag inte nändes säga dem, att jag inte stod ut att vara kvar hos er. Så snart som jag kom upp i skogen, voro också all ångesten och plågan rent försvunna. Jag tyckte, att alltihop bara hade varit en inbillning. Och så var det så svårt med barnet. Mor hade nu tagit sig an det och gjort det till sitt. Det hörde inte mig till mer. Och det var ju bra, att det var så, men det var svårt att vänja sig vid det.»
»Du kanske började längta ner till oss?» framkastade Gudmund. — »Ånej. På måndagsmorgonen, då jag vaknade och tänkte på att jag nu måste gå, kom längtan över mig igen. Jag låg och grät och ängslades, för det enda rätta och riktiga var ju, att jag skulle stanna i tjänsten, men jag kände det, som om jag skulle bli sjuk eller mista förståndet, om jag vände tillbaka. Men då kom jag helt hastigt ihåg, att jag en gång hade hört någon säga, att om man tog litet aska från spisen i sitt hem och sedan strödde ut den över spisen på det främmande stället, skulle man bli av med sin längtan.» — »Det var då ett botemedel, som var lätt att använda,» sade Gudmund. — »Ja, men det skulle ha det med sig, att sedan kunde man aldrig trivas på något annat ställe. Flyttade man bort från den gården, dit man hade burit askan, då fick man längta dit lika mycket, som man förut hade längtat därifrån.» — »Kunde man inte bära aska med sig, vart man flyttade?» — »Nej, det går inte an att göra det mer än en gång. Sedan är det ingen återvändo. Så det var ju stor våda att försöka något sådant.»
»Jag skulle inte ha vågat mig på något slikt,» sade Gudmund, och hon hörde nog, att han bara gäckades med henne. — »Men jag vågade det i alla fall» sade Helga. »Det var bättre än att behöva stå som en otacksam inför mor Ingeborg och dig, som hade velat hjälpa mig. Jag tog en liten smula aska med mig hemifrån, och då jag kom tillbaka till Närlunda, passade jag på, när ingen var inne, och strödde ut den över spishällen.»
»Och nu tror du, att det är askan, som har hjälpt dig?» — »Vänta, så skall du få höra hur det gick! Jag kom genast in i sysslorna och tänkte inte på askan på hela dagen. Jag längtade alldeles som förut och var lika led åt allting, som jag brukade vara. Det var mycket att göra både ute och inne den dagen, och när jag hade slutat i lagården på kvällen och skulle gå in, var elden redan tänd i spisen.»
»Nu är jag riktigt nyfiken att höra hur det gick,» sade Gudmund. — »Ja, tänk, att redan när jag gick över gården, så tyckte jag, att det var något välbekant i eldskenet, och när jag öppnade dörren, for det för mig, att jag skulle komma in i vår egen stuga, och att far och mor skulle sitta vid spisen. Ja, detta flög bara förbi som en dröm, men när jag kom in, blev jag förvånad över att det var så vackert och hemtrevligt i stugan. Jag hade aldrig tyckt, att mor Ingeborg och ni andra hade sett så vänliga ut, som ni gjorde den kvällen, där ni satt i eldskenet. Det kändes riktigt gott att komma in, och det hade det aldrig gjort förut. Jag blev så förvånad, att jag höll på att ropa till och slå ihop händerna. Jag tyckte, att ni var som förvandlade. Ni var inte mera främmande för mig, utan jag kunde tala med er om vad som helst. Du kan nog förstå, att jag blev glad, men jag kunde inte låta bli att förvåna mig. Jag undrade om jag hade blivit förtrollad. Och med detsamma kom jag ihåg askan, som jag hade strött över spishällen.»
»Ja, det var ju förunderligt,» sade Gudmund. Han trodde inte det minsta på skrock och trolldom, men han tyckte inte illa om att höra Helga tala om sådant. »Nu har då den galna skogstösen kommit tillbaka,» tänkte han. »Kan någon begripa, att den, som har gått igenom så mycket som hon, ändå kan vara så barnslig?»
»Ja, visst var det förunderligt,» sade Helga. »Och detsamma har kommit tillbaka hela vintern. Så snart elden brann på spishällen, kände jag samma trygghet och trevnad hos er, som om jag hade varit hemma. Men det är nog också något besynnerligt med elden. Inte med annan eld kanske, men med den, som brinner i en spis och har allt husfolket samlat omkring sig kväll efter kväll. Den blir liksom så bekant med en. Den leker och dansar för en och sprakar åt en, och ibland är den sur och vid dåligt humör. Det är, som skulle den ha i sin makt att ge trevnad eller otrevnad. Nu tyckte jag, att elden hemifrån hade flyttat till mig, och att den gav samma sken av trevnad åt allting här, som den hade gjort därhemma.»
»Men om du nu skulle bli tvungen att flytta från Närlunda?» sade Gudmund. — »Då får jag längta dit i alla mina dar,» sade hon, och det hördes på rösten, att hon sade detta på djupaste allvar. — »Ja, inte skall det bli jag, som driver bort dig,» sade Gudmund, och fastän han skrattade, låg det något varmt i tonen.
Sedan började de inte något nytt samtal, utan vandrade tysta ända fram till gården. Gudmund vände huvudet ibland och såg på henne, som gick bredvid honom. Hon hade hämtat sig efter den svåra tiden, som hon hade haft förra året. Nu var det något friskt och skärt över henne. Dragen voro små och fina, håret stod som ett burr kring huvudet, ögonen voro inte att bli kloka på. Hon gick fort och lätt. När hon talade, kommo orden raskt, men ändå skygga. Hon var alltid rädd att bli utskrattad, men måste ändå säga ut vad hon hade på hjärtat.
Gudmund undrade om han ville, att Hildur skulle vara sådan, men det ville han nog inte. Den här Helga vore ingenting att gifta sig med. —
Ett par veckor efter detta fick Helga höra, att hon måste flytta från Närlunda i april, därför att Hildur Eriksdotter inte ville bo under samma tak som hon.
Det var inte så, att husbondfolket sade detta rent ut till henne. Men mor Ingeborg började tala om att när den nya svärdottern kom, finge de nog så mycket hjälp av henne, att de inte behövde hålla så många tjänare. En annan gång sade hon, att hon hade hört talas om en bra plats, där Helga kunde få det bättre än hos dem.
Helga behövde inte höra mer för att förstå, att hon måste bort, och hon förklarade genast, att hon skulle flytta, men hon ville inte ha någon annan plats, utan skulle vända om hem.
Det märktes nog, att det inte var av fri vilja, som de sade upp Helga på Närlunda.
När hon skulle flytta, var det så mycken mat framdukad, att det var som ett helt kalas, och mor Ingeborg stoppade till henne sådana massor av kläder och skodon, att hon, som hade kommit dit med bara ett knyte under armen, nu knappast kunde få rum med sina ägodelar i en kista.
— »Jag får aldrig så bra tjänare i mitt hus, som du har varit,» sade mor Ingeborg. »Och tänk nu inte för illa om mig, därför att jag låter dig flytta! Du förstår nog, att det inte sker med min vilja. Jag skall inte glömma bort dig. Så länge som jag har någon makt, skall du inte behöva lida nöd.»
Hon gjorde upp med Helga, att hon skulle väva lakan och handdukar åt henne. Hon gav henne arbete för minst ett halvår.
Gudmund stod i vedskjulet och högg ved den dagen, då Helga flyttade. Han kom inte in och sade farväl, fastän hästen stod för dörren. Han tycktes ha så bråttom, att han inte märkte vad som stod på. Hon fick lov att gå ut till honom och ta avsked.
Han lade ner yxan, tog Helga i hand, sade litet brådskande: »Tack för den här tiden!» och började så hugga igen. Helga hade velat säga något om att hon förstod, att det var omöjligt för dem att behålla henne, och att allt var hennes eget fel. Det var hon själv, som hade ställt det så för sig. Men Gudmund högg, så att stickorna flögo omkring honom, och hon kom sig inte för att säga något.
Men det märkvärdigaste vid hela flyttningen var, att husbonden själv, gamle Erland Erlandsson, körde Helga upp till Stormyra.
Gudmunds far var en liten, torr man med kal hjässa och vackra, kloka ögon. Han var mycket tillbakadragen och så tystlåten, att han stundom inte sade ett ord på hela dagen. Så länge allt gick, som det skulle, märkte man inte till honom, men när något råkade i olag, kom han alltid och sade och gjorde vad som skulle sägas och göras för att ställa allt till rätta. Han var skicklig i att föra räkenskaper och åtnjöt mycket förtroende bland socknemännen. Han fick alla möjliga kommunala uppdrag och var mer ansedd än mången, som hade en stor gård och mycken rikedom.
Erland Erlandsson körde hem Helga i det usla föret och tillät inte, att hon gick i någon backe. När de hade kommit fram till Stormyra, satt han länge i stugan och talade med Helgas föräldrar och berättade hur nöjda han och mor Ingeborg hade varit med henne. Det var bara därför, att de nu inte mer behövde så många tjänare, som de måste sända hem henne. Hon hade fått gå, hon, som var yngst. De hade tyckt, att det var orätt att göra sig av med någon av dem, som voro gamla i tjänsten.
Erland Erlandssons tal hade åsyftad verkan, och föräldrarna gåvo Helga ett gott mottagande. När de hörde, att hon hade fått så stora beställningar, att hon kunde livnära sig med vävning, voro de nöjda, att hon stannade hemma.
IV.
Gudmund tyckte, att han hade älskat Hildur Eriksdotter ända till den dagen, då hon avtvang honom löftet, att Helga skulle flytta från Närlunda. Åtminstone hade det dittills inte funnits någon, som han hade beundrat och aktat högre. Ingen ung flicka hade tyckts honom kunna ställas vid sidan av Hildur, och han hade varit mycket stolt över att han hade lyckats vinna henne. Det hade varit honom behagligt att tänka sig framtiden tillsammans med henne. De skulle bli rika och ansedda, och han kände på sig, att det hem, där Hildur styrde, skulle bli gott att leva i. Han tyckte också om att tänka på att han skulle få fullt upp med pengar, sedan han hade blivit gift med henne. Han skulle kunna förbättra jordbruket, bygga om alla förfallna hus och utvidga gården, så att han bleve en riktig storbonde.
Samma söndag, som han hade haft följe med Helga på kyrkovägen, hade han farit till Älvåkra på kvällen. Då hade Hildur börjat tala om Helga och sagt, att hon inte ville komma till Närlunda, förrän den tösen hade flyttat därifrån. Gudmund hade först sökt att slå bort alltsammans som ett skämt, men det hade snart visat sig, att Hildur menade allvar. Gudmund talade Helgas sak mycket väl, sade, att hon hade varit så ung, när hon först skickades ut att tjäna, att det inte var underligt, att det gick illa, när hon råkade ut för en så dålig karl som Per Mårtensson. Men sedan hans mor hade tagit hand om henne, hade hon alltid uppfört sig väl. »Det kan inte vara rätt att stöta ut henne,» sade han. »Då kan det nog hända, att hon råkar i elände igen.»
Men Hildur hade inte velat ge vika. »Om den flickan skall stanna kvar på Närlunda, så kommer jag aldrig dit,» sade hon. »Jag kan inte tåla en sådan människa i mitt hem.» — »Du vet inte vad du gör,» sade Gudmund. »Ingen har förstått att sköta mor så bra som Helga. Vi ha alla varit glada åt att hon har kommit till oss. Förut var mor många gånger gnatig och vid tungt lynne.» — »Inte skall jag tvinga dig att sända bort henne,» sade Hildur, men det märktes, att om inte Gudmund gjorde henne till viljes i denna sak, var hon färdig att låta giftermålet gå om intet. — »Nej, det får väl bli, som du vill» sade då Gudmund. Han tyckte inte, att han kunde sätta hela sin framtid på spel för Helgas skull. Men han var mycket blek, när han sålunda gav efter, och han var tyst och nedstämd hela kvällen.
Det var nu detta, som hade kommit Gudmund att frukta, att Hildur måhända inte var alldeles sådan, som han hade inbillat sig. Han tyckte nog inte om, att hon hade gjort sin vilja gällande över hans, men det värsta var, att han inte kunde förstå annat, än att hon hade orätt. Han sade sig, att han gärna skulle ha gett vika för henne, om hon hade visat sig storslagen, men i stället tycktes det honom, att hon bara hade varit småaktig och hjärtlös.
Var gång, som nu Gudmund råkade Hildur, satt han och spanade och spejade för att se om detta, som han hade trott sig finna hos henne, åter skulle komma att visa sig. När hans misstänksamhet en gång var väckt, dröjde det inte så länge, förrän han fann både ett och annat, som inte var så, som han önskade. »Nog är hon en sådan, som först och främst tänker på sig själv,» mumlade han, var gång han skildes från henne, och han undrade hur länge hennes kärlek till honom skulle bestå, om den bleve ställd på prov. Han sökte trösta sig med att alla människor tänkte i första rummet på sig själva, men då kom genast Helga honom i tankarna. Han såg henne hur hon stod på tinget och ryckte till sig bibeln och hörde hur hon ropade: »Jag lägger ner rättegången. Jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han skall svära falskt.» Det var sådan han önskade att Hildur skulle vara. Helga hade blivit honom ett mått, varmed han mätte människor. Sannerligen det var många, som kunde komma upp mot henne i kärleksfullhet.
Dag för dag tyckte han sämre om Hildur, men det föll honom inte in, att han skulle avstå från giftermålet. Han sökte inbilla sig, att hans missmod inte var annat än tomma griller. För bara några veckor sedan höll han henne ju för den bästa, som fanns.
Hade det varit i början av frieriet, hade han kanske dragit sig tillbaka. Men nu var lysning redan uttagen, bröllopsdagen bestämd, och hemma hos honom hade de satt i gång med stora reparationer. Han ville inte heller gå miste om rikedomen och den goda ställning, som väntade honom. Och vad skulle han ge för skäl för att bryta? Det han hade att anmärka mot Hildur var så obetydligt, att det skulle ha förvandlats till luft mellan hans läppar, om han hade försökt att säga ut det.
Men hjärtat var ofta tungt på honom, och var gång han hade ärende till kyrkbyn eller staden, köpte han öl eller vin i handelsbodarna för att dricka sig till gott humör. När han hade tömt ett par flaskor, var han åter stolt över giftermålet och glad åt Hildur. Då förstod han inte vad det var, som pinade honom.
Gudmund tänkte ofta på Helga och längtade att råka henne. Men han trodde, att Helga tyckte, att han var en stackare, därför att han inte hade hållit det där löftet, som han hade gett henne alldeles frivilligt, utan låtit henne flytta. Han kunde varken förklara eller urskulda sig, och därför undvek han att råka henne.
En morgon, då Gudmund kom gående framåt vägen, mötte han Helga, som hade varit neråt bygden för att köpa mjölk. Gudmund vände om och slog följe med henne. Hon tycktes inte bli glad åt sällskapet, utan gick fort, som hade hon velat komma ifrån honom, och sade ingenting. Gudmund teg också, därför att han inte rätt visste hur han skulle börja samtalet.
Det kom ett åkdon körande på vägen långt borta. Gudmund gick i sina tankar och märkte det inte, men Helga hade sett det och vände sig nu plötsligt till honom. »Det är inte värt, att du går i sällskap med mig, Gudmund, för om jag inte ser miste, är det nämndemans från Älvåkra, som komma åkande därborta.» Gudmund såg hastigt upp, kände igen hästen och åkdonet och gjorde en rörelse som för att vända om. Men ögonblicket därefter rätade han upp sig och gick lugnt vid sidan av Helga, ända tills de resande voro förbi. Då saktade han stegen. Helga fortfor att gå raskt som förut, och de skildes, utan att han hade sagt ett ord till henne. Men hela den dagen var han mer nöjd med sig själv, än han hade varit på länge.
V.
Det var bestämt, att Gudmunds och Hildurs bröllop skulle firas på Älvåkra annandag pingst. Fredagen före pingst for Gudmund in till staden för att göra några uppköp till ett hemkomstkalas, som skulle stå på Närlunda dagen efter bröllopet. I staden råkade han i sällskap med några andra unga karlar från hans socken. De visste, att detta var Gudmunds sista stadsresa före giftermålet, och togo sig därav anledning att ställa till ett stort dryckesgille. Alla lade an på att Gudmund skulle dricka, och de lyckades till sist få honom alldeles redlös.
Han kom hem på lördagsmorgonen så sent, att hans far och drängen redan hade gått ut på arbete, och sov ända till långt fram på eftermiddagen. När han steg upp och skulle sätta på sig kläderna, såg han, att rocken var söndersliten på ett par ställen. »Det ser ut, som om jag skulle ha varit i slagsmål i natt,» sade han och försökte påminna sig vad han hade haft för sig. Han kom ihåg så mycket, som att han hade lämnat värdshuset vid elvatiden i sällskap med kamraterna, men vart de sedan hade begivit sig, det kunde han inte komma ihåg. Det var som att försöka stirra in i ett stort mörker. Han visste inte om de bara hade drivit omkring på gatorna, eller om de hade varit inne hos någon. Han kom inte ihåg om han själv eller någon annan hade selat på hästen och hade inte något minne av hela hemresan.
När han kom in i storstugan, var den skurad och städad för helgens skull. Allt arbete var slut för dagen, och husfolket höll på att dricka kaffe. Ingen sade något om Gudmunds färd. Det tycktes vara en överenskommen sak, att han skulle få ha sin frihet att leva, som han ville, dessa sista veckor.
Gudmund satte sig vid bordet och fick sitt kaffe som de andra. Medan han satt och hällde det från koppen på fatet och i koppen igen för att få det att svalna, blev mor Ingeborg färdig med sitt, tog upp tidningen, som nyss hade kommit, och började läsa. Hon läste högt spalt efter spalt, och Gudmund, fadern och de andra sutto och hörde på.
Bland annat, som hon läste upp, var en redogörelse för ett slagsmål, som hade ägt rum förra natten på stora torget mellan en hop fulla bönder och några arbetare. Så snart polis kom tillstädes, flydde de stridande, endast en av dem låg livlös kvar på torget. Den fallne hade blivit inburen på polisstationen, och då ingen yttre skada hade kunnat upptäckas på honom, hade man försökt att återkalla honom till liv. Alla bemödanden hade dock varit förgäves, och till sist hade man funnit, att ett knivblad hade suttit instucket i hans hjässa. Det var ett blad av en ovanligt stor fällkniv, som hade trängt genom huvudskålen in i hjärnan och blivit avbrutet tätt invid huvudet. Mördaren hade flytt med knivskaftet, men som polisen mycket väl kände till dem, som hade varit med om slagsmålet, hade man hopp om att snart finna honom.
Medan mor Ingeborg läste detta, satte Gudmund ner kaffekoppen, stack handen i fickan, tog fram sin fällkniv och kastade en likgiltig blick på den. Men med ens ryckte han till, vände kniven på andra sidan och stoppade därpå ner den i fickan igen så hastigt, som om den hade bränt honom. Han rörde sedan inte mer vid kaffet, men satt länge alldeles stilla med ett eftertänksamt uttryck. Pannan lade sig i djupa veck. Det var tydligt, att han med all makt försökte att tänka igenom något.
Slutligen reste han sig, sträckte på sig, gäspade och gick långsamt mot dörren. »Jag får allt lov att röra på mig. Jag har inte varit ute på hela dagen,» sade han och lämnade rummet.
Ungefär samtidigt reste sig också Erland Erlandsson. Han hade rökt ut sin pipa och gick in i lillkammaren för att hämta ny tobak. Då han stod därinne och stoppade pipan, fick han se Gudmund komma gående. Lillkammaren hade inte sina fönster åt gården som storstugan, utan åt en liten trädgårdstäppa, där det stod ett par skyhöga äppelträd. Nedanför täppan låg en sumpmark, där det om vårtiden fanns stora gölar med vatten, men som nästan torkade ut om sommaren. Åt denna sidan brukade sällan någon gå. Erland Erlandsson undrade vad Gudmund hade där att beställa och följde honom med ögonen. Han såg då, att sonen stack handen i fickan, tog upp något föremål och slängde det bort i moraset. Därpå gick han genom den lilla trädgårdstäppan, sprang över en gärdsgård och avlägsnade sig bortåt vägen.
Så snart sonen var ur sikte, gick Erland i sin tur ut och begav sig som han bort till sumpmarken. Här vadade han ut i dyn, lutade sig snart nog ner och tog upp något, som han hade stött emot med foten. Det var en stor fällkniv, som hade det största bladet avbrutet. Han vände den på alla håll och synade den noga, ännu medan han stod kvar i vattnet. Därpå stoppade han den i sin ficka, men tog upp den och granskade den ett par gånger till, innan han gick tillbaka in i huset.
Gudmund kom inte hem, förrän alla hade lagt sig. Han gick genast till sängs utan att röra kvällsvarden, som stod framdukad i storstugan.
Erland Erlandsson och hans hustru lågo i lillkammaren. I första dagningen tyckte sig Erland höra fotsteg utanför fönstret. Han steg upp, sköt undan gardinen och såg, att Gudmund gick ner till sumpmarken. Han tog av sig strumpor och skor, gick ut i vattnet och vandrade fram och tillbaka likt en, som söker något. Han höll på med detta en lång stund, gick så upp på stranden, som om han hade ämnat gå sin väg, men vände snart tillbaka till sitt sökande. En hel timme stod fadern och såg på honom. Då begav Gudmund sig in i huset och gick åter och lade sig.
På pingstdagen skulle Gudmund fara till kyrkan. När han började sela på hästen, gick fadern över gården. »Du har glömt att skura seldonen i dag, sade han, när han gick förbi, för både seldon och kärra voro smutsiga och oputsade. — »Jag har haft annat att tänka på,» sade Gudmund håglöst och for bort utan att göra något vid saken.
Efter gudstjänsten följde Gudmund fästmön till Älvåkra och var sedan kvar där hela dagen. Det kom en mängd ungdom tillsammans för att fira Hildurs sista kväll som ungmö, och det dansades till långt in på natten. Det fanns gott om dryckesvaror, men Gudmund rörde dem inte. På hela kvällen sade han knappt ett ord till någon, men han dansade vilt och skrattade ibland högt och gällt, utan att någon visste vad han hade roligt åt.
Gudmund kom inte hem förrän bortåt tvåtiden, och så snart som han hade satt in hästen i stallet, gick han bort till den där sumpmarken bakom huset. Han tog av sig på fötterna, kavlade upp byxorna och vadade ut i vattnet. Det var ljus sommarnatt, och fadern stod i lillkammaren bakom gardinen och såg på sonen. Han såg hur han gick lutad över vattnet och sökte nu som förra natten. Han gick upp på land emellanåt, liksom om han misströstade att finna något, men om en stund vadade han åter ut i vattnet. En gång gick han och hämtade ett ämbar från stallet och började ösa upp vatten ur de små gölarna, som om han ämnade tömma dem, men fann det säkert lönlöst och satte bort ämbaret. Han försökte också med en håv. Han plöjde igenom hela sumpmarken med den, men tycktes inte få upp något annat än dy. Han kom inte in, förrän det var så långt lidet på morgonen, att folk började röra på sig inne i huset. Han var då så trött och utvakad, att han vacklade, när han gick, och kastade sig på sängen utan att ta av sig kläderna.
När klockan slog åtta, kom fadern och väckte honom. Gudmund låg på bädden med fullt av dy och lera på kläderna, men fadern frågade inte vad han hade haft för sig, sade bara, att nu var det tid att stiga upp, och stängde dörren. Om en stund kom Gudmund ner i storstugan, klädd i de fina brudgumskläderna. Han var blek, och ögonen brunno med orolig glans, men ingen hade väl någonsin sett honom så vacker. Dragen voro som förklarade av ett inre sken. Man tyckte, att man såg en, som inte mer bestod av kött och blod, utan bara av vilja och själ.
Det var högtidligt nere i storstugan. Modern hade klätt sig i sin svarta klänning och hängt en vacker silkesschal över skuldrorna, fastän hon inte skulle med på bröllopet. Alla tjänarna voro också i sina bästa kläder. Nytt björklöv var insatt i spisen. Det låg duk på bordet, och mycken mat var framsatt.
När de hade ätit, läste mor Ingeborg en psalm och ett stycke ur bibeln. Därpå vände hon sig till Gudmund, tackade honom för att han hade varit en god son, önskade honom lycka i hans framtida liv och gav honom sin välsignelse. Mor Ingeborg kunde lägga sina ord väl, och Gudmund blev mycket rörd. Tårarna trängde fram i hans ögon gång på gång, men han lyckades ändå hålla tillbaka gråten. Fadern yttrade också ett par ord. »Det blir tungt för dina föräldrar att mista dig,» sade han, och Gudmund var omigen nära att brista i gråt. Alla tjänarna trädde också fram, skakade hand med honom och tackade honom för den tid, som hade varit. Tårarna hängde Gudmund i ögonen hela tiden. Han harskade sig och gjorde ett par försök att tala, men fick knappt ett ord över läpparna.
Fadern skulle följa honom till bröllopsgården och vara med om bröllopet. Han gick ut och spände hästen för åkdonet och kom sedan in och sade till, när det var tid att ge sig av. När Gudmund satte sig i kärran, märkte han, att den var rengjord. Allt var så skinande och väl omsett, som han själv alltid brukade vilja ha det. Med detsamma såg han också hur städat det var på gården. Uppkörsvägen var nygrusad, högar med gammalt virke och annat skräp, som hade legat där i hela hans tid, voro bortskaffade. På båda sidor om ingångsdörren stodo ett par avhuggna björkar som en äreport, det hängde en stor krans av häggblommor på väderflöjeln, och ur alla gluggar stack det fram ljusgrönt björklöv. Återigen var Gudmund nära att falla i gråt. Han tog fadern hårt om handen, då denne just skulle sätta hästen i gång. Det var, som ville han hindra honom från att fara. »Var det något?» sade fadern. — »Ånej,» sade Gudmund, »det var ingenting. Det är nog bäst, att vi ge oss av.»
Gudmund måste ta ett avsked till, innan han hade kommit långt från gården. Det var Helga från Stormyra, som stod och väntade vid ledet, där skogsstigen från hennes hem mynnade ut på vägen. Fadern körde, och han stannade, när han fick se Helga. »Jag har väntat på er, för jag ville önska Gudmund lycka i dag,» sade Helga. Gudmund sträckte sig fram ur kärran och skakade hand med Helga. Han tyckte sig se, att hon hade magrat, ögonen voro rödkantade. Det var nog så, att hon låg och grät var natt och längtade till Närlunda. Men nu sökte hon att se glad ut och log vackert mot honom. Han blev återigen mycket rörd, men kunde inte säga något. Fadern, som ju hade ord om sig att inte tala, förrän det var påkallat av högsta nöd, föll då in: »Den lyckönskan tror jag Gudmund blir mer glad åt än åt någon annan.» — »Ja, det är nog säkert, det,» sade Gudmund. De skakade hand än en gång, och så körde fadern vidare. Gudmund låg baklänges i kärran och såg efter Helga. När hon skymdes bort av ett par träd, rev han hastigt upp fotsacken och reste sig, som om han hade velat hoppa ur. — »Är det något mer, som du vill säga Helga?» frågade fadern. — »Nej, ånej,» svarade Gudmund och satte sig åter till rätta.
De åkte ännu ett litet stycke. Fadern körde i sakta mak. Det var, som om han tyckte om att åka där med sonen bredvid sig. Han gjorde sig inte besvär att komma fort fram.
Plötsligen lutade Gudmund huvudet mot faderns skuldra och föll i stark gråt. »Vad är det åt dig?» frågade Erland och drog in tömmarna så häftigt, att hästen stannade. — »Jo, alla äro så goda mot mig, och jag förtjänar det inte.» — »Du har då väl aldrig gjort något ont heller?» — »Jo, far, det har jag.» — »Det ska vi väl inte tro.» — »Jo, jag har slagit ihjäl en människa.»
Fadern drog ett djupt andetag. Det lät nästan som en suck av lättnad, och Gudmund höjde huvudet förvånad och såg på honom. Fadern satte hästen i gång igen, därpå sade han stilla: »Jag är glad, att du talade om det själv.» — »Visste ni det redan, far?» — »Jag såg nog i lördags kväll, att det var något galet fatt. Och så hittade jag din kniv nere i moraset.» — »Jaså, det var ni, som fann kniven!» — »Jag fann den, och jag såg, att det ena bladet var avbrutet.»
»Ja, far, jag vet, att knivbladet är av, men jag kan ändå inte få i mitt huvud, att jag har gjort det.» —»Det var väl i fyllan och villan.» — »Jag vet ingenting, jag kommer inte ihåg någonting. Jag ser på kläderna, att jag har varit i slagsmål, och jag vet, att knivbladet är borta.» — »Jag förstår, att du ämnade tiga med det,» sade fadern. — »Jag tänkte, att de andra kamraterna kanske voro lika redlösa som jag och inte kommo ihåg något. Det fanns kanske inga andra bevis mot mig än kniven, och därför kastade jag bort den.» — »Jag kunde begripa, att du resonerade på det sättet.» — »Ni förstår, far: jag vet inte vem som är död; jag har aldrig förr sett honom kanske. Jag kommer inte ihåg, att jag har gjort det. Jag tyckte inte, att jag behövde lida för det, som jag inte hade gjort med vilja. Men snart kom jag att tänka på att jag hade varit galen, som hade kastat kniven i sumpmarken. Den torkar ju ut på sommaren, och då kunde vem som helst råka hitta den. Och så försökte jag att finna reda på den både i går natt och i natt.» — »Tänkte du inte på att du skulle bekänna?» —»Nej, i går tänkte jag bara på hur jag skulle kunna hålla det hemligt, och jag försökte att dansa och vara glad, så att ingen skulle märka något på mig.» — »Var det din mening att gå i brudstol i dag utan att bekänna? Det var ett stort ansvar du tog på dig. Förstod du inte, att om du bleve upptäckt, skulle du dra Hildur och hennes släkt med i ditt elände?» — »Jag tyckte, att jag sparade dem bäst genom att ingenting säga.»
De foro framåt vägen med den starkaste fart. Fadern tycktes nu ha brått att komma fram. Hela tiden språkade han med sonen. Han hade inte sagt så många ord till honom förut i hela hans liv.
»Jag undrar hur du kom på andra tankar,» sade han. — »Det var därför, att Helga kom och önskade mig lycka. Då var det något hårt inom mig, som brast. Jag blev så rörd över henne. Jag blev också rörd över mor och över er i morse, och jag ville tala och säga, att jag inte var värd er kärlek, men det hårda var kvar inom mig då ännu och gjorde motstånd. Men när Helga kom, var det slut med mig. Jag tyckte, att hon egentligen borde vara ond på mig, som var skuld till att hon hade måst flytta hemifrån.»
»Nu tänker jag, att du är enig med mig om att vi måste låta nämndemans veta detta genast,» sade fadern. — »Ja,» svarade Gudmund med låg röst. »Ja visst,» tillade han strax därpå högre och fastare. »Inte vill jag dra in Hildur i min olycka. Hon skulle aldrig förlåta mig detta.» — »Älvåkrafolket är måna om sin heder, de som andra,» sade fadern. »Och det må du veta, Gudmund, att när jag åkte hemifrån i morse, då tänkte jag, att jag måste tala om för nämndeman hur du hade det, om du inte beslöt dig för att göra det själv. Aldrig skulle jag ha stått tyst och låtit Hildur viga sig vid en, som när som helst kunde bli anklagad för mord.»
Han smällde med piskan och körde i allt starkare fart. »Detta blir det svåraste för dig,» sade han. »Vi ska laga så, att det går fort över. Jag tänker, att nämndemans tycka, att det är rätt gjort av dig, att du anger dig själv, så att de komma nog att bli vänliga mot dig.»
Gudmund svarade ingenting. Han såg allt värre förpinad ut, ju mer de nalkades Älvåkra. Fadern fortfor att tala för att hålla uppe modet på honom.
»Jag har hört något i den här vägen förr,» sade han. »Det var en brudgum, som hade råkat skjuta ihjäl en kamrat under en jakt. Det hade inte varit hans mening, och det hade inte blivit upptäckt, att det var han, som hade fällt vådaskottet. Men ett par dagar efteråt skulle han gifta sig, och när han kom till bröllopsgården, gick han till bruden och sade: ’Det kan inte bli något bröllop av. Jag vill inte dra dig in i det elände, som väntar mig.’ Men hon stod färdigklädd i krona och slöja, och hon tog honom vid handen och ledde honom in i salen, där gästerna voro samlade och allt var i ordning för vigseln. Hon berättade nu för alla med hög röst vad brudgummen nyss hade kommit och sagt henne. ’Detta har jag talat om, för att alla skola veta, att du inte har brukat någon falskhet emot mig’, sade hon därpå och vände sig till brudgummen. ’Men nu vill jag genast viga mig vid dig. För du är den du är, fastän du har råkat i olycka, och vad som än väntar dig, vill jag bära det gemensamt med dig.’»
Just när fadern slutade berättelsen, voro de framme vid den långa gatan, som ledde upp till Älvåkra. Gudmund vände sig mot honom med ett vemodigt leende. »Så kommer det inte att hända oss,» sade han. — »Vem vet?» sade fadern och rätade upp sig i kärran. Han såg på sonen och förvånade sig än en gång över hur vacker han var denna dagen. »Det skulle inte förvåna mig, om det hände honom något stort och oväntat,» tänkte han.
Det skulle ha blivit kyrkbröllop, och en mängd folk hade redan samlats till bröllopsgården för att fara med i brudtåget. Flera långväga släktingar till nämndemannens voro också komna. De sutto på förstubron i sin bästa ståt, färdiga för kyrkresan. Kärror och trillor stodo utdragna på gården, och man hörde hur hästarna stampade i stallet, medan de ryktades. Sockenspelmannen satt ensam på bodtrappan och stämde fiolen. I ett fönster i övervåningen stod bruden färdigklädd och tittade ut för att få syn på brudgummen, innan han hade hunnit att upptäcka henne.
Erland och Gudmund stego ur kärran och bådo genast att få tala i enrum med Hildur och hennes föräldrar. Snart stodo alla dessa i ett litet rum, där nämndemannen hade sin skrivpulpet.
»Jag tänker, att nämndeman har läst i tidningarna om det där slagsmålet inne i staden natten till i lördags, då det var en människa, som blev mördad,» sade Gudmund så fort, som om han hade läst upp en läxa. —»Ja, nog har jag läst om det alltid,» sade nämndemannen. —»Det var så, att jag var inne i staden den natten,» fortfor Gudmund. Nu kom inte något svar. Det blev dödsstilla. Gudmund tyckte, att alla stirrade på honom med en sådan fasa, att han inte förmådde fortsätta. Men fadern kom honom till hjälp. — »Gudmund hade varit bjuden av några vänner. Han hade nog druckit för mycket den där natten, och när han kom hem, visste han inte vad han hade haft för sig. Men nog märktes det, att han hade varit i slagsmål, för kläderna voro sönderrivna.» Gudmund såg, att fasan, som de andra kände, tilltog med varje ord, men själv blev han lugnare. Det vaknade en känsla av trots hos honom, och han tog åter till orda: »När så tidningen kom på lördagskvällen och jag läste om slagsmålet och om knivbladet, som satt instucket i huvudskålen, tog jag upp min kniv och såg då, att det fattades ett blad.» — »Det är svåra nyheter, som Gudmund kommer med,» sade nämndemannen. »Det hade varit rättast att tala om detta för oss i går.» Gudmund teg, men nu kom fadern åter till hjälp. — »Det var inte så lätt för Gudmund. Det var nog en stor frestelse att tiga med alltsammans. Han går miste om mycket genom den här bekännelsen.» — »Ja, vi få väl vara glada, att han har talat nu, så att vi inte ha blivit indragna i eländet,» sade nämndemannen bittert.
Gudmund höll sina ögon riktade på Hildur hela tiden. Hon var klädd i krona och slöja, och nu såg han hur hon lyfte sin hand och drog ut en av de stora nålarna, som fasthöllo kronan. Hon tycktes ha gjort detta omedvetet. När hon märkte att Gudmunds blick vilade på henne, stack hon in nålen igen.
»Det är ju ännu inte fullt bevisat, att det är Gudmund, som är dråparen,» sade fadern, »men jag förstår ju, att ni vill, att bröllopet skall uppskjutas, tills vi ha fått allt utrett.» — »Det är nog inte lönt att tala om uppskov,» sade nämndemannen. »Jag tänker, att Gudmund är så pass säker på sin sak, att vi kunna komma överens om att det blir slut mellan honom och Hildur med detsamma.»
Gudmund svarade inte genast på detta vädjande. Han gick bort till fästmön och sträckte fram handen. Hon satt alldeles stilla och tycktes inte se honom. »Vill du inte säga farväl till mig, Hildur?» Nu såg hon upp, och hennes stora ögon blixtrade kallt emot honom. — »Var det med den där handen, som du förde kniven?» frågade hon. Gudmund svarade henne inte ett ord, utan vände sig till nämndemannen. — »Ja, nu är jag säker på min sak» sade han. »Det tjänar inte till något att göra uppskov med bröllopet.»
Härmed var samtalet slut, och Gudmund och Erland gingo sin väg. De hade att gå genom flera rum och förstugor, innan de kommo ut, och överallt sågo de förberedelser till brölloppet. Dörren till köket stod öppen, och de sågo hur en mängd människor rörde sig om varandra i ivrig brådska. Det trängde ut os av stekar och bakverk, hela spisen var full av små och stora grytor, kopparkastrullerna, som annars klädde väggarna, voro nertagna och i bruk. »Tänk, att det är för mitt bröllop, som de stöka på detta sättet!» tänkte Gudmund, när han gick förbi.
Han fick liksom se en skymt av all den gamla bondgårdens rikedom, när han vandrade genom huset. Han såg matsalen, där stora bord stodo dukade med en lång rad av bägare och kannor av silver. Han gick förbi klädkammaren, där golvet var täckt av stora kistor och väggarna med en oändlig massa kläder. När han sedan kom ut på gården, såg han en mängd nya och gamla åkdon, präktiga hästar leddes ut ur stallet, och granna åkkläden lades upp i kärrorna. Han såg ut över ett par gårdar, omgivna av ladugård, stall, fårhus, magasin, bodar, lador och ännu många andra byggnader. »Alltihop det här kunde ha blivit mitt,» tänkte han, när han satte sig upp i kärran.
Det kom med ens en bitter ånger över honom. Han skulle ha velat kasta sig ur åkdonet och gå in och säga, att det inte var sant, det, som han hade sagt. Han hade bara velat skämta med dem och skrämma dem. Det var orimligt dumt av honom att bekänna. Vad var det för nytta med att han hade bekänt? Inte blev det bättre för någon fördenskull. Den döde var ju död. Nej, den här bekännelsen förde inte annat med sig, än att också han blev fördärvad.
De sista veckorna hade han inte varit så ivrig efter detta giftermålet, men nu, då han måste försaka det, kände han först vad det var värt. Det var mycket att förlora Hildur Eriksdotter och allt det, som följde med henne. Vad betydde det, att hon var egenrådig och självgod? Hon var ändå den yppersta av alla där i trakten, och genom henne skulle han ha kommit till stor makt och heder.
Det var inte bara Hildur och hennes ägodelar, som han nu saknade, utan det var också smärre ting. I denna stund skulle han ha farit till kyrkan, och alla, som sågo honom, skulle ha avundats honom. Och det var i dag, som han skulle ha setat överst vid bröllopsbordet. Det var i dag, som han skulle ha varit mitt uppe i dans och glädje. Det var hans stora lyckodag, som nu gick ifrån honom.
Erland vände sig mot sonen gång på gång och såg på honom. Han var nu inte så där vacker och förklarad, som han hade varit på morgonen, utan han satt slö och tung med slocknad blick. Fadern undrade om sonen ångrade, att han hade bekänt, och ämnade fråga honom om detta, men höll det för bäst att tiga.
»Vart ska vi nu fara?» sade Gudmund om en stund. »Är det inte så gott att resa till länsman med detsamma?» — »Du skall väl hem först, så att du får vila och sova ut,» sade fadern. »Du har nog inte fått mycken sömn de sista nätterna.» — »Mor blir väl förskräckt, när hon får se oss.» — »Hon blir nog inte så förvånad,» sade fadern. »Hon vet lika mycket som jag. Hon blir allt glad, att du har bekänt.» — »Jag tror, att mor och ni alla därhemma äro glada att få mig i fängelse,» sade Gudmund bittert. — »Vi veta, att det är mycket, som du går miste om, därför att du har handlat rätt» sade fadern. »Vi kunna inte låta bli att glädja oss åt att du har övervunnit dig själv.»
Gudmund tyckte sig inte kunna stå ut att fara hem och höra på alla dessa, som skulle berömma honom, därför att han hade förstört sin framtid. Han sökte någon förevändning för att slippa råka någon, innan han hade kämpat sig till mera lugn. Så foro de förbi stället, där stigen tog av till Stormyra. »Vill ni hålla här, far? Jag tror, att jag skall gå upp till Helga och tala med henne.» Fadern höll beredvilligt in hästen. — »Kom bara hem, så fort du kan, så att du får vila ut!» sade han.
Gudmund gick inåt skogen och var snart utom synhåll. Han tänkte inte på att söka upp Helga, var bara glad att bli ensam, så att han inte behövde lägga band på sig. Han kände en orimlig vrede mot allting, sparkade till stenar, som lågo i vägen för honom, och stannade ibland för att bryta av en stor gren, bara därför att ett blad hade slagit emot hans ansikte.
Han följde vägen fram till Stormyra, men gick förbi torpet och begav sig uppåt berget, som låg därovanför. Här blev det snart svårt för honom att komma fram. Han hade villats bort från stigen, och för att nå högsta toppen måste han gå över en bred ström av kantiga klippblock. Det var en farlig vandring på vassa klippkanter, och han kunde ha brutit armar och ben av sig, om han hade stigit miste. Han förstod detta mycket väl, men gick på, som om det roade honom att utsätta sig för fara. »Om jag faller och förstör mig, så kan ingen få reda på mig häruppe,» tänkte han. »Men vad gör det? Jag kan lika gärna ligga och dö här som att sitta i åratal inom fängelsemurar.»
Allt gick dock väl, och ett par minuter därefter var han uppe på Storhöjden. Det hade en gång gått skogsbrand över berget. Den översta toppen stod ännu kal, och därifrån hade man en milsvid utsikt. Han såg dalar och sjöar, mörka skogstrakter och rika bygder, kyrkor och herrgårdar, små skogstorp och stora byar. Långt bort i fjärran låg staden, höljd i en vit slöja av solrök, varur ett par glimmande torn stucko fram. Vägar slingrade genom dalarna, och ett järnvägståg skyndade förbi i skogsbrynet. Det var ett helt rike han såg.
Han kastade sig ner på marken, men höll alltjämt blicken riktad mot den stora utsikten. Det var något stolt och storslaget i landskapet framför honom, som kom honom att känna sig själv och sina sorger små och obetydliga.
Han påminde sig, att när han var barn och hade läst, att frestaren förde Jesus upp på ett högt berg och visade honom all världens härlighet, hade han alltid trott, att de hade stått häruppe på Storhöjden, och han upprepade de gamla orden: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»
Då tyckte han plötsligen, att en likadan frestelse hade mött honom själv dessa sista dagar. Sannerligen hade inte frestaren fört honom upp på ett högt berg och visat honom all maktens och rikedomens härlighet. »Förtig bara det onda, som du tror att du har gjort,» sade han, »och jag skall giva dig allt detta.» Och när Gudmund tänkte härpå, kom en liten smula tillfredsställelse till honom. »Jag har ju svarat nej,» sade han, och med ens förstod han vad det hade gällt för honom. Om han hade tegat, hade han inte då måst tillbedja frestaren alla dagar? En skygg, modlös man hade han blivit, bara en slav under sina ägodelar. Fruktan för upptäckt skulle alltid ha legat över honom. Aldrig mer skulle han ha känt sig som en fri människa.
Det kom ett stort lugn över Gudmund. Han blev lycklig över att han förstod, att han hade handlat rätt. När han tänkte tillbaka på de gångna dagarna, tyckte han, att han hade famlat sig fram i ett stort mörker. Det var underbart, att han hade kommit rätt till sist. Han frågade sig själv hur det hade gått till, att han inte hade råkat vilse. »Det var därför, att de voro så goda mot mig därhemma,» tänkte han, »och den bästa hjälpen var den, att Helga kom och önskade mig lycka.»
Han låg kvar uppe på berget än en stund, men snart tyckte han, att han måste gå hem till far och mor och säga dem, att han hade fått frid med sig själv. När han nu reste sig för att gå, fick han se, att Helga satt på en avsats ett stycke neråt berget.
Hon hade inte den stora, vida utsikten, där hon satt, bara en liten flik av dalen var synlig för henne. Det var åt det hållet Närlunda låg, och hon såg troligen en del av gården. När Gudmund upptäckte henne, kände han, att hjärtat, som hela dagen förut hade arbetat tungt och ängsligt, började klappa glatt och muntert, och på samma gång for en sådan ilning av lycka igenom honom, att han blev stående och undrade över sig själv.
»Vad är det åt mig? Vad är det? Vad är det?» tänkte han, medan blodet forsade genom kroppen, och lyckan grep honom med en sådan makt, att det nästan kändes smärtsamt. Slutligen sade han med förvånad röst till sig själv: »Men det är ju henne jag tycker om! Tänk, att det visste jag inte förrän nu!»
Det tog honom med en styrka som en lössläppt fors. Han hade varit bunden hela tiden, som han hade känt henne. Allt det, som hade dragit honom till henne, hade han hållit tillbaka. Nu först var han fri från tanken, att han skulle gifta sig med en annan, fri att hålla av henne.
»Helga!» ropade han och började med detsamma klättra nedför branten till henne. Hon vände sig om med ett förskräckt utrop. »Var inte rädd! Det är bara jag.» — »Men är du inte i kyrkan och viger dig?» — »ånej, det blir inte något bröllop av i dag. Hon vill inte ha mig, hon, Hildur.»
Helga reste sig upp. Hon lade handen på hjärtat och slöt ögonen. Hon tänkte nog i det ögonblicket, att det inte var Gudmund, som kom. Det var väl så, att hon hade fått sina ögon och öron förvända här i skogen. Men det var ljuvt och kärt, att han kom, om än bara som en syn, och hon slöt ögonen och blev stående orörlig för att få behålla den här villan ett par ögonblick till.
Gudmund var vild och yr av dem stora kärlek, som hade blossat upp inom honom. Så snart han kom ner till Helga, slog han armarna om henne och kysste henne, och det lät hon ske, för hon var alldeles bedövad och borttagen av överraskning. Det var ju alldeles för underbart att tro, att han, som just nu borde stå i kyrkan vid sidan av sin brud, verkligen skulle ha kommit dit i skogen. Det där varslet eller dubbelgångaren av honom, som hade kommit till henne, kunde väl gärna få kyssa henne.
Men med detsamma, som Gudmund kysste Helga, vaknade hon upp och stötte honom ifrån sig. Och så började hon överösa honom med frågor. Var det verkligen han själv? Vad hade han i skogen att göra? Hade det hänt någon olycka? Varför hade bröllopet blivit uppskjutet? Var Hildur sjuk? Hade prästen fått slag i kyrkan?
Gudmund hade inte velat tala med henne om något annat i världen än sin kärlek, men hon tvang honom att berätta hur allt hade gått till. Medan han talade, satt hon stilla och hörde på med djup uppmärksamhet.
Hon avbröt honom inte, förrän han talade om det avbrutna knivbladet. Då for hon upp och frågade om det var hans vanliga kniv, den, som han hade, när hon var i tjänst hos dem. »Ja, just den var det,» sade han. — »Hur många blad var det, som voro avbrutna?» frågade hon. — »Det var inte mer än ett.»
Det började arbeta i Helgas huvud. Hon satt med rynkad panna och sökte påminna sig något. Hur var det? Jovisst, hon mindes tydligt, att den där kniven hade hon lånat av honom för att spånta stickor med, dagen innan hon skulle flytta. Då hade hon brutit av den, men hon hade aldrig kommit att tala om det för honom. Han hade gått undan henne och inte velat komma i samtal med henne den där tiden. Och han hade väl haft kniven liggande i fickan alltsedan och inte märkt, att den var sönder.
Hon lyfte huvudet och skulle just tala om detta för honom, men han höll på att berätta om sitt besök i bröllopsgården denna morgon, och hon ville låta honom komma till slut. När hon hörde hur han hade skilts från Hildur, tyckte hon, att detta var en så förfärlig olycka, att hon for ut i förebråelser mot honom. »Detta är ditt eget fel,» sade hon. »Där kommo du och din far och skrämde livet ur henne med den förfärliga nyheten. Så hade hon inte svarat, om hon hade varit sig själv mäktig. Det vill jag säga dig, att jag tror, att hon ångrar sig redan i denna stund.» — »Hon må ångra sig så mycket hon vill för mig,» sade Gudmund. »Jag vet nu, att hon är en sådan, som bara tänker på sig själv. Jag är glad, att jag har blivit fri från henne.»
Helga knep ihop läpparna, liksom för att den stora hemligheten inte skulle undslippa henne. Här var mycket för henne att tänka på. Det var inte bara fråga om att rentvå Gudmund för mordet. Det hade ju också dragit med sig ovänskap mellan Gudmund och fästmön. Månne hon inte kunde försöka att få denna bilagd med hjälp av det hon visste?
Återigen satt hon tyst och funderade, till dess Gudmund började tala om att han nu hade vänt sin håg till henne. Men detta tycktes henne den största av de olyckor, som han hade råkat ut för denna dagen. Illa var det, att han höll på att gå miste om det förmånliga giftet, men ändå värre, om han skulle gilja till en sådan som hon. »Nej, sådant skall du inte komma och säga till mig,» sade hon och reste sig tvärt. — »Varför skall jag inte säga det till dig?» sade Gudmund och blev blek. »Är det kanske på samma sätt med dig som med Hildur, att du är rädd för mig?» — »Nej, inte är det fördenskull.» Hon ville förklara för honom, att det var sin egen ofärd han ville, men han lyssnade inte på henne. — »Jag har hört, att det fanns kvinnfolk förr i världen, som stodo vid männens sida, när de kommo i nöd, men sådana råkar man nog aldrig nuförtiden.» Det gick en ryckning genom Helga. Hon skulle ha velat kasta armarna om hans hals, men hon höll sig stilla. I dag var det hon, som fick vara förnuftig. — »Det är nog sant, att jag inte borde ha bett dig bli min hustru samma dag, som jag skall gå i fängelse, men ser du, om jag bara visste, att du ville vänta på mig, tills jag bleve fri igen, så skulle jag gå igenom allt det svåra med lätt mod.» — »Det är inte jag, som skall vänta på dig, Gudmund.» — »Alla människor komma nu att betrakta mig som en missdådare, som en, som super och mördar. Men om det bara funnes någon, som kunde se med kärlek på mig! Det skulle hålla mig uppe mer än allt annat.» — »Det vet du väl, att jag aldrig skall tänka annat än gott om dig, Gudmund.»
Helga var så stilla. Gudmunds böner höllo på att bli för mycket för henne. Hon visste rakt inte hur hon skulle undkomma honom. Men Gudmund förstod ingenting, utan började tro, att han hade tagit miste. Hon måtte inte känna detsamma för honom som han för henne. Han kom alldeles inpå henne och såg på henne, som ville han se tvärs igenom henne. »Sitter du inte just på den här klippkanten för att kunna se ner till Närlunda?» —"»Jo, det gör jag.» — »Längtar du inte dit natt och dag?» — »Jo, men jag längtar inte efter någon människa.» — »Och mig bryr du dig inte om?» — »Jo, men jag vill inte gifta mig med dig.» — »Vem är det du tycker om då?» Helga teg. — »Är det Per Mårtensson?» — »Ja, honom har jag ju sagt att jag tyckte om,» sade hon och var alldeles utpinad.
Gudmund stod en stund och såg på henne med förgrymmat ansikte. »Ja, farväl då! Nu få vi gå skilda vägar, du och jag,» sade han. Och med detsamma tog han ett långt språng från klipphyllan ner till nästa avsats i berget och försvann därpå bland träden.
VI.
Inte förr var Gudmund ur sikte, än Helga på en annan väg skyndade ner från berget. Hon sprang förbi Stormyra utan att stanna och ilade så fort hon förmådde utför skogsbackarna ner till vägen. I första gård, som hon kom till, bad hon att få låna häst och kärra för att fara till Älvåkra. Hon sade, att det gällde livet, att hon kom dit, och hon lovade att betala hjälpen. Kyrkfolk hade redan hunnit komma hem och berätta om det inställda bröllopet. Alla voro mycket upprörda och medlidsamma, och man ville inte neka att hjälpa Helga, eftersom hon tycktes ha ett viktigt ärende till bröllopsgården.
På Älvåkra satt Hildur Eriksdotter i ett litet rum i övervåningen, där hon hade klätt sig till brud. Hon hade modern och flera andra bondkvinnor omkring sig. Hildur grät inte, men hon var osedvanligt tyst och så blek, att det såg ut, som om hon när som helst skulle bli sjuk. Kvinnorna talade hela tiden om Gudmund. Alla klandrade honom och tycktes anse det för en lycka för Hildur, att hon hade blivit fri från honom. Somliga tyckte, att Gudmund hade visat liten hänsyn till svärföräldrarna, som inte redan på pingstdagen talade om hur han hade det ställt för sig. Andra sade, att den, som hade haft en så stor lycka att vänta, borde ha förstått att ta bättre vara på sig själv. Och några lyckönskade Hildur till att hon hade sluppit att bli gift med en, som kunde dricka sig så redlös, att han inte visste vad han gjorde.
Mittunder detta tycktes Hildur bli otålig och reste sig upp för att gå ut. Så snart hon var utom dörren, kom hennes bästa vän, en ung bondflicka, och viskade till henne: »Det är någon därnere, som vill tala med dig.» — »är det Gudmund?» frågade Hildur och fick en stråle av liv i ögonen. — »Nej, men jag tror, att det kan vara ett bud från honom. Hon vill inte framföra ärendet till någon annan än dig själv.»
Nu hade Hildur hela dagen suttit och tänkt, att något måste komma, som skulle göra slut på detta elände. Hon kunde inte förstå, att en så förskräcklig olycka skulle hända henne. Hon tyckte, att det borde inträffa något, så att hon åter finge sätta på sig krona och krans, så att brudtåget finge fara till kyrkan och hela bröllopet komma i gång igen. När hon nu hörde om ett bud från Gudmund, blev hon ivrig och sprang genast ut till Helga, som stod och väntade på henne i köksförstun.
Hildur undrade nog på att Gudmund skickade Helga till henne, men hon tänkte, att han kanske inte hade kunnat få något annat bud nu på helgdagen, och hälsade vänligt på henne.
Hon vinkade åt Helga att följa henne bort till mjölkkammaren, som låg tvärs över gården. »Jag vet inte något annat ställe, där vi kunna få vara ensamma,» sade hon. »Vi ha ännu hela huset fullt av folk.»
Så snart de voro därinne, gick Helga tätt intill Hildur och såg henne i ansiktet. »Innan jag säger något, får jag lov att veta om Hildur tycker om Gudmund.» Hildur ryckte till av ovilja. Det pinade henne att behöva växla ett enda ord med Helga, och bra liten lust hade hon att göra henne till sin förtrogna. Men nu var det nöd på färde, och hon tvang sig att svara: »Varför tror du, att jag annars skulle ha velat gifta mig med honom?» — »Jag menar om Hildur tycker om honom ännu?» Hildur blev som en sten, men hon kunde inte ljuga under den andras forskande blick. — »Kanske att jag aldrig förr har tyckt så mycket om honom som i dag,» sade hon, men så lågt, att man kunde tro, att det gjorde ont i henne att säga fram orden.
»Kom då genast med mig!» sade Helga. »Jag har ett åkdon borta på vägen. Hildur skall bara gå in efter något att sätta på sig, så fara vi genast till Närlunda.» — »Vad skall det tjäna till, att jag far dit?» frågade Hildur. — »Hildur skall fara dit och säga, att Hildur vill tillhöra Gudmund, vad han än har gjort, och att Hildur vill troget vänta på honom, medan han sitter i fängelse.» — »Varför skall jag säga detta?» — »För att allt skall bli gott mellan er.» — »Men det är ju omöjligt. Inte vill jag gifta mig med en, som har suttit på fästning.»
Helga for ett par steg tillbaka, som om hon hade törnat mot en mur. Men hon fattade raskt mod igen. Hon kunde ju förstå, att den, som var så mäktig och rik som Hildur, måste tänka så. »Jag skulle inte ha kommit och bett Hildur fara till Närlunda, om jag inte visste, att Gudmund är oskyldig,» sade hon. Nu var det Hildur, som tog ett steg fram mot Helga. — »Vet du det, eller är det bara något, som du tror?» — »Det vore bättre, att vi genast satte oss i kärran, så kunde jag tala på vägen.» — »Nej, du skall först förklara vad du menar. Jag får lov att veta vad jag gör.»
Helga var i sådan brinnande iver, att hon knappt kunde stå stilla, men hon måste ändå bekväma sig att berätta för Hildur hur hon visste, att det inte var Gudmund, som var dråparen. »Sade du inte detta till Gudmund genast?» — »Nej, jag säger det nu till Hildur. Det är ingen annan, som vet det.» — »Och varför kommer du till mig med detta?» — »För att det skall bli bra er emellan. Han får nog snart reda på att han ingenting ont har gjort, men jag vill, att Hildur skall komma till honom liksom av sig själv och göra det gott.» — »Skall jag inte säga, att jag vet, att han är oskyldig?» — »Hildur skall komma alldeles av sig själv, aldrig låtsa om, att jag har talat med Hildur. Annars förlåter han aldrig det, som Hildur sade till honom i dag på morgonen.»
Hildur hörde tyst på. Det var något i detta, som hon aldrig hade mött förut i livet, och hon strävade att reda ut det för sig. »Vet du, att det var jag, som ville, att du skulle flytta från Närlunda?» »Nog vet jag, att det inte var husbondfolket på Närlunda, som ville ha mig bort.» — »Jag kan inte förstå, att du kommer hit till mig i dag och vill hjälpa mig.» — »Bara Hildur följer med nu, så att allt kan bli bra!» Men Hildur såg på Helga, alltjämt sänkt i samma begrundan. — »Kanske det är så, att Gudmund tycker om dig?» framkastade hon. Men nu brast Helgas tålamod. — »Vad skulle jag vara för honom att få?» sade hon häftigt. »Hildur vet ju, att jag ingenting annat är än en fattig torpartös, och det är ändå inte det värsta med mig.»
De två unga flickorna smögo obemärkta från gården och sutto snart i kärran. Helga körde, och hon sparade inte hästen, utan det gick i rask fart. De voro båda tysta. Hildur satt och såg på Helga. Det var, som om hon undrade mer på henne och tänkte mer på henne än på något annat.
När de kommo i närheten av gården, lämnade Helga tömmarna åt Hildur. »Nu skall Hildur fara ensam fram till gården och tala med Gudmund. Jag kommer efter om en stund och talar om det där med kniven. Men Hildur skall inte säga ett ord till Gudmund om att det är jag, som har hämtat Hildur.»
Gudmund satt i storstugan på Närlunda bredvid mor Ingeborg och talade med henne. Fadern satt ett stycke ifrån dem och rökte. Han såg nöjd ut och sade inte ett ord. Det märktes, att han ansåg, att allt nu gick, som det skulle, och att han inte behövde gripa in.
»Jag undrar, mor, vad ni skulle ha sagt, om ni hade fått Helga till sonhustru,» sade Gudmund. Mor Ingeborg lyfte upp huvudet och sade med stadig röst: »Jag skall med glädje ta emot vilken svärdotter som helst, om jag bara vet, att hon tycker om dig så, som en hustru skall tycka om sin man.»
Knappt var detta sagt, förrän de sågo Hildur Eriksdotter köra in på gården. Hon kom strax därpå in i stugan och var sig olik på många sätt. Hon trädde inte fram i rummet med vanlig raskhet, utan det såg nästan ut, som om hon hade haft lust att stanna nere vid dörren som en fattig tiggartös.
Hon kom emellertid fram och tog mor Ingeborg och Erland i hand. Sedan vände hon sig till Gudmund. »Det är allt med dig, som jag ville tala ett par ord.»
Gudmund steg upp, och de gingo in i lillkammaren. Han ställde fram en stol åt Hildur, men hon satte sig inte. Hon var röd av förlägenhet, och orden kommo trögt och blygt över hennes läppar. »Jag var väl — — Ja, det var nog alltför hårt, det, som jag sade till dig i morse.» — »Vi kommo så häftigt över Hildur,» sade Gudmund. Hon blev ännu mera röd och skamsen. — »Jag skulle ha tänkt mig för. Vi kunde — — Det skulle ju — — »Det är nog bäst, som det är, Hildur. Det är ingenting att tala om nu. Men det var snällt, att Hildur kom.»
Hon slog händerna för ansiktet, drog ett andetag så djupt som en snyftning, men lyfte huvudet igen. »Nej!» sade hon. »Det går inte för mig på det här sättet. Jag vill inte, att du skall tro, att jag är bättre, än jag är. Det var någon, som kom till mig och sade, att du var oskyldig, och rådde mig att skynda mig hit och göra allt gott igen. Och jag skulle inte säga, att jag redan visste, att du var oskyldig, för då skulle du inte tycka, att det var så stort, att jag kom. Nu säger jag dig, att jag hade önskat, att jag hade kommit på den tanken själv, men det har jag inte. Men jag har längtat efter dig hela dagen och önskat, att det kunde bli bra mellan oss. Och hur det än går, så vill jag säga, att jag är glad, att du är oskyldig.»
»Vem var det, som gav Hildur det där rådet?» frågade Gudmund. — »Det skulle jag inte säga.» — »Jag undrar på att någon vet det. Far kom just nu ifrån länsman. Han har telegraferat in till staden. Och det har kommit svar, att den rätte dråparen redan är funnen.»
När Gudmund sade detta, kände Hildur, att benen började darra under henne, och hon satte sig hastigt ner på stolen. Hon blev rädd, därför att Gudmund var så lugn och vänlig, och började märka, att han var alldeles utanför hennes makt. »Jag förstår, att Gudmund aldrig kan glömma hurudan jag var i förmiddags.» — »Jo, nog kan jag förlåta Hildur det,» sade han med samma lugna ton. »Det där ska vi aldrig mer tala om.»
Hon darrade till, slog ner ögonen och satt, som om hon väntade något. »Det var bara en stor lycka, Hildur,» sade han och kom fram och fattade hennes hand, »att det blev slut mellan oss, för det har blivit klart för mig i dag, att jag tycker om en annan. Jag tror, att jag har tyckt om henne länge, men jag har inte vetat det förrän i dag.» — »Vem är det, som Gudmund tycker om?» kom det tonlöst från Hildur. — »Det gör detsamma att tala om. Jag skall inte gifta mig med henne, för hon tycker inte om mig. Men jag kan heller inte gifta mig med någon annan.»
Hildur lyfte huvudet. Det var inte lätt att säga vad som försiggick inom henne. Men hon kände i detta ögonblick, att hon, storbondedottern, med all sin fägring och alla sina ägodelar var ingenting för Gudmund. Och hon var stolt och ville inte skiljas från honom utan att lära honom, att hon hade värde i sig själv utom allt det yttre. »Jag vill, Gudmund, att du skall säga mig om det är Helga från Stormyra, som du tycker om.» Gudmund stod tyst. »För om det är Helga, så vet jag, att hon tycker om dig. Det var hon, som kom till mig och lärde mig vad jag hade att göra, för att allt skulle bli bra mellan oss. Hon visste, att du var oskyldig, men hon sade det inte till dig, utan lät mig veta det först.» Gudmund såg henne stadigt in i ögonen. — »Tycker du detta tyder på att hon har en stor kärlek för mig?» — »Det kan du vara säker på, Gudmund. Det kan jag vittna om. Ingen i världen kan älska dig mer än hon.»
Han gick hastigt ett slag över golvet. Därpå stannade han framför Hildur. »Men du då, varför säger du mig detta?» — »Jag ville väl inte stå efter Helga i ädelmod.» — »Å, Hildur, Hildur!» sade han, lade händerna på hennes axlar och skakade henne för att ge luft åt sin rörelse. »Du vet inte, nej, du vet inte hur mycket jag tycker om dig i denna stund. Du vet inte hur lycklig du har gjort mig.» — — —
Helga satt vid vägkanten och väntade. Hon satt med handen under kinden och såg ner på marken. Hon såg Gudmund och Hildur för sig och tänkte på hur lyckliga de nu måste vara. Medan hon satt där, kom en dräng från Närlunda gående förbi. Han stannade, när han fick se henne: »Helga har väl hört det där med Gudmund?» — Ja, det hade hon. — »Det var ingen sanning, som väl var. Den rätte dråparen är redan i häkte.» — »Jag visste, att det inte kunde vara sant,» sade Helga.
Därpå gick karlen, men Helga satt kvar vid vägkanten som förut. Jaså, de visste det redan därborta! Hon behövde inte gå fram till Närlunda och tala om det.
Hon kände sig så underligt utestängd. Förut på dagen hade hon varit så ivrig. Hon hade inte tänkt på sig själv, bara på att Gudmunds och Hildurs bröllop skulle komma till stånd. Men nu stod det för henne hur ensam hon var. Och det var tungt att ingenting få vara för dem, som man tyckte om. Nu behövde inte Gudmund henne, och hennes eget barn hade modern gjort till sitt. Hon unnade henne knappt att se på det.
Hon tänkte på att hon borde stiga upp och gå hem. Men backarna syntes henne långa och tunga. Hon visste inte hur hon skulle orka uppför dem.
Det kom ett åkdon från Närlunda-hållet. Det var Hildur och Gudmund, som sutto i kärran. Nu foro de väl till Älvåkra för att tala om, att de voro försonade. Och i morgon blev det bröllop.
När de upptäckte Helga, stannade de hästen. Gudmund lämnade tömmarna till Hildur och hoppade ur. Hildur nickade till Helga och for vidare.
Gudmund stod kvar på vägen framför Helga. »Jag är glad, att du sitter här, Helga,» sade han. »Jag trodde, att jag skulle få gå upp till Stormyra för att träffa dig.»
Han sade detta häftigt, nästan hårt, och i detsamma grep han ett fast tag om hennes hand. Och hon såg i hans ögon, att nu visste han var han hade henne. Nu kunde hon inte mer komma undan honom.