Svea rikes häfder/Kapitel 10 - Konungalängden till nionde århundradet

←  Konungalängden under Ynglingaätten

Svea Rikes häfder av Erik Gustaf Geijer Fortsättning av konungalängden till nionde århundradet

Rättelser och tillägg  →

X.
Fortsättning af konungalängden till nionde århundradet.

---

Efter Ingjald Illråda — säger Ynglingasagan — kom Uppsalavälde ur Ynglingarnas ätt, så vidt deras slägtlinea i oafbruten följd kan räknas. Ty all Svea-allmoge^[1] uppreste sig endrägteligen att fördrifva K. Ingjalds slägt och alla hans vänner. Men när Olof, K. Ingjalds son, fick veta sin faders öde, drog han till Nerike med det folk, som honom följa ville; ty hans moder Gauthild var en dotterdotter af K. Olof Skygne i Nerike. Då Svearne sporde det, fick han ej längre der vara^[2], utan drog vester öfver skogen till en å, som norr ifrån faller i sjön Vänern, och kallas Elfven^[3]. Der nedsatte han sig med sina följeslagare, begynnte rödja skogen, bränna och odla, och blefvo der innan kort stora härader, hvilka kallas Värmeland^[4]; och landet var ganska godt. Då det berättades till Svithiod att Olof röjde skogarna, blef han kallad Trätelja, och det råd han sig företagit tycktes föga hederligt. Men en stor mängd folk, som ur Svithiod blifvit landsflygtigt för Konung Ivar, då de hörde omtalas att Olof Trätelja i Värmeland hade ett godt land, begaf sig dit, mycket mer än landet kunde föda, hvaraf uppstod dyr tid och hungersnöd. — Detta tillskrefs konungen, såsom Svearnes sed är, att tillegna sin konung både goda och onda år. Konung Olof brydde sig ock litet om offren, hvilket illa behagade folket, och troddes vara en orsak till den dyra tiden. Derföre uppreste de sig emot K. Olof, omringade hans hus och brände honom inne, gifvande honom åt Oden, såsom offer för god årsvext. Det skedde vid Vänern. Men de förståndigare bland Svearne begrepo, att folkets myckenhet, men icke konungen, hade vållat den dyra tiden. De togo derföre det råd att med hela hären draga öfver Edaskog, in i Solöar i Norrige, hvarest Olof Träteljas son Halfdan Hvitben uppfostrades hos sin morbroder Konung Sölve. Sölve slogo de ihjäl, men togo Halfdan Hvitben och satte honom öfver sig till Konung. I Värmland efterträdde Halfdans broder Ingjald sin fader, och var konung till sin död, hvarefter Halfdan underlade sig Värmland, satte Jarlar öfver och tog skatt deraf så länge han lefde. I Norrige utvidgade han äfven sitt område^[5].

Huru den sålunda till Norrige fortplantade Ynglingaätten der småningom ökade sitt välde tills den med Harald Hårfager förvärfvade hela Norriges rike, hörer ej till vårt ämne att berätta. Deremot förestår oss en granskning af den Svenska Konungalängden intill samma tid.

Denna tidrymd från Ingjald Illråda till Erik Emundsson, Harald Hårfagers samtiding i Sverige, är ännu dunklare än den föregående. Vi ha förut i Ynglingatalet åtminstone ägt en ledtråd. Den stig, på hvilken den fört oss, är väl trång, erbjuder få jämnförelsepunkter med kringliggande föremål, och öppnar blott sällan en vidsträcktare utsigt, hvars snart försvinnande ljus likväl mer tillåter oss att ana än klart skåda vidden och beskaffenheten af synfältet. Men denna ledtråd är likväl ingenstädes så osynlig eller intrasslad, att ej tidsföljden kan iakttagas, och, åtminstone inom de en gång gifna gränsorna, det senare urskiljas från det äldre. Den tidrymd, i hvilken vi nu inträda, saknar en sådan ledtråd, eller den är här åtminstone svårare att reda och bibehålla. Väl säges i Ynglingasagan, att sedan Uppsalarike efter Ingjald Illråda kom ur Ynglingarnes ätt, Ivar Vidfamne blifvit stamfader för Envåldskonungarne så väl i Sverige som Dannemark, hvilka båda riken han jämte flera andra länder skall underlagt sig. Att en slägt af Öfverkonungar äfven under denna tid innehaft Uppsala-thron, bestyrkes af ett Olof Skötkonungs yttrande längre fram, att nemligen hans fränder, man efter man, varit Envåldskonungar öfver Sveavälde med många andra stora länder, att de alle varit öfverkonungar i Nordlanden, och att han sjelf var den tionde af denna slägt^[6]. Arnvid, Olof Skötkonungs rådsherre, och enligt sagan, alldeles ej smickrare af sin konungs fåfänga, kallar denna ätt för Uppsveaätten, den förnämsta i Nordlanden, emedan den vore ifrån sjelfva Gudarna kommen^[7]. I ett Eddiskt quäde säges om Ivars ätt, att den var „gudarna helgad”^[8], och Ivar, ehuru blott på mödernet, stamfader för de näst följande konungarna (ty han hade ingen son), ledde också, enligt de gamla slägtregistren^[9], sjelf sin härkomst från Odens son Sköld, om hvars efterkommande, Sköldungarna i Dannemark, en egen, nu förlorad, Saga funnits, hvilken i Ynglingasagan åberopas^[10]. Man skulle således åtminstone vänta sig en sammanhängande konungalängd ifrån honom. Isländarne meddela äfven uppsatser på de följande Uppsalakonungar. Men deras uppgifter äro sins emellan skiljagtige, och den äldsta inhemska Konungalängden^[11] för hedniska tiden, som öfverensstämmer med Ynglingatalet, hvilket sannolikt för dess författare, åtminstone medelbarligen, varit kändt^[12], afviker efter Ingjald Illråda helt och hållet från Isländarna. Ivar Vidfamne eller Vidfarne^[13], om hvilken hvarken Saxo eller Dannemarks öfriga inhemska häfdeminnen veta det minsta, nämnes väl i denna Konungalängd, men blott såsom Ingjalds fiende och en mäktig inkräktare^[14]; men Sveriges konungar härledas ej från honom, utan från Inge, en son af Olof Trätelja, hvilken äfven Ynglingasagan under namn af Ingjald omtalat såsom Värmlands konung efter fadren. — Det Isländska Langfedgatalet upptager ej heller Ivar Vidfamne såsom Dannemarks eller Sveriges konung, utan begynner det nya regerande huset i Sverige med Ragnar Lodbrok och hans son Björn Järnsida^[15]. I uppgifterna om de följande konungar intill Erik Emundsson äro Isländarne ej ense, under det den inhemska konungalängden ej en gång vet af Ragnar Lodbrok såsom Svensk Konung, utan låter den förr nämnde Inge förmälas med Ragnars dotter och efterträdas af sin son Erik Väderhatt, hvilken troligen är den samma som Erik Emundsson, men åter, enligt Saxo, icke var en dotterson utan en son af Ragnar Lodbrok^[16].

Sådana äro de svårigheter, som yppa sig blott vid betraktandet af de nordiska minnesmärkena för denna tid, och dessa svårigheter snarare ökas än minskas vid jämnförelsen med de nu någon gång tillgängliga utländska underrättelserna om Norden, hvilka med det svaga och skiftande ljus de kasta på enskilda föremål nästan blott för oss uppdaga nya motsägelser. Jag anser en fullt tillfridsställande upplösning af dessa för föga möjlig, och kan ej heller godkänna det sätt, hvarpå man här sökt inbringa öfverensstämmelse och sammanhang, genom att företrädesvis gilla och följa ett af de för hand varande minnesmärken. Jag känner intet minnesmärke om denna tid, hvilket en sådan uteslutande giltighet med skäl kan tillskrifvas. Äfven det Isländska Langfedgatalet om Nordens konungar från Ragnar Lodbrok är först från början av 14:de århundradet^[17], — ej äldre än den inhemska Konungalängden^[18], — och åtminstone intill Erik Emundssons tid, då Snorre Sturlesons Konungasagor åter börja vidröra Svenska sakerna, tydligen ej grundadt på någon sammanhängande berättelse eller kunskap om dessa. Det har dessutom dunkelheter, som endast kunna upplysas ur andra källor, hvilka likväl ännu oftare afvika från det samma. I sådant fall är Häfdeforskarens första pligt att troget framställa sjelfva svårigheterna. Kunna dessa ej lösas till ömsesidig öfverensstämmelse, så torde de åtminstone kunna i allmänhet förklaras, och genom denna förklaring kan hända någon insigt vinnas i sjelfva landets tillstånd under denna dunkla tid.

Ynglingasagans Konungalängd hvilar på en sammanhängande berättelse om sjelfva regenterna, hvilkens källa går upp till nionde århundradet. Den förvarar väl mest enskilda drag ur deras personliga öden, och öppnar oss sällan någon blick öfver landet och folket. Så mycket se vi likväl, att Uppsalakonungarnas på religionen grundade herrskap, i verkligheten var temligen inskränkt, sluteligen i sjelfva Svithiod nästan blott ett namn, under det Småkonungar delade makten, och i Götaland, hvilket gemenligen ej räknas till Ynglingarnas rike, ännu mindre åtföljdt af något stadgadt öfvervälde. En Götisk, af Uppsalakonungarna oafhängig, Dynasti, ur hvilken Ingjald Illråda fick sitt gifte, omtalas i Ynglingasagan^[19]. Konungar ur denna ätt både i Vester- och Östergötland förekomma i andra Sagor, hvilka, ehuru föga värde man för öfrigt må tillskrifva dem, åtminstone här tjena att bestyrka YnglingaSagans berättelse, då de till en del anföra samma namn och personer. Desse konungar äro sjelfständige, och Uppsalakonung omtalas väl såsom mägtigare; men ej såsom deras erkände öfverherre^[20]. Deras Dynasti är äfven en Odinisk; ty de härstamma enligt Ynglingasagan från en Gaut, af hvilken Götaland skall blifvit uppkalladt, och denne har åter sitt namn af Oden^[21], eller är, enligt andra berättelser, Odens son^[22]. Samme Gaut är likväl i Ynglingasagan farfar till Ingjald Illrådas svärfader, och Ingjalds gemål således blott i 4:de led aflägsnad från Oden. Det är ett nytt bevis huru lätt de mythologiska genealogierna i dessa tider intaga de historiskas rum. Men det fabelagtiga i sjelfva härledningen, (hvilket är redan tillräckligen uttryckt i den af Götiska namnet skapade stamfadren), visar huru litet Isländarne visste om dessa Götiska konungar. Alle ha likväl icke utan spår och namn ur erinringen försvunnit; och vi höra dem troligen oftast omtalas i de många för Isländarna okända konungar i Sverige, hvilka Saxo nämner. Han följde sin tids sägner, ehuru utan reda på tidsföljden. Hans egen tillkonstlade ordning är för efterverlden ett ännu större hinder för sanningens utletande, än folksagans ursprungliga oordning, ur hvilken han hämtade sitt ämne. Men diktadt kan ej allt vara; och det närmare grannskapet med Dannemark borde redan der göra Götalands konungar mer bekanta.

Det verkliga mångvälde, som i Ynglingarnas tid döljer sig under namnet af ett rike, och sluteligen föranledde Ingjald Illrådas försök och öde, har under den oordning, som nödvändigt åtföljt Ynglingaättens fall, svårligen kunnat genast upphöra, oaktadt det nederlag Ingjald anställt bland Småkonungarna. ivar vidfadme, hvars fädernesland ej var Götaland, utan Skåne^[23], kom såsom inkräktare och understöddes af folkets uppror mot Ingjalds ätt. Att han i Sverige blott kunnat lemna ett minne genom våldsamheter^[24], öfverensstämmer både med det tyranniska sinnelag honom tillskrifves och med en lefnad mest upptagen af härjningar på främmande länder. Äfven han skall ha fördrifvit många fylkiskonungar^[25]. Likväl återfinna vi dem i början af hans dottersons och efterträdares harald hildetands regering. Ty denne måste åter strida mot flera, hvilke för Ingjald och Ivar blifvit landsflyktige, och, såsom det synes, lämna åtskilliga i besittning af deras riken emot skatt. Ty sedan han underlagt sig alla de länder Ivar Vidfamne hade beherrskat, tillägges „att ingen konung i Dannemark eller Sverige fanns, som ej var honom skattskyldig”^[26], och i Östergötland omtalas en konung, hvilken Harald Hildetand sjelf tillsatt^[27]. — Då småkonungarne på detta sätt likväl småningom bli mindre betydande, och slutligen upphöra, vidtaga delningarna inom sjelfva det regerande huset. Flera sådana omförmälas. Harald Hildetand delar väldet med sin halfbroders son sigurd ring, och strider förekomma emellan ättlingarna af detta dubbla konungahus. ragnar lodbroks söner dela efter sin fader. Brödraskifte af riket nämnes äfven sedermera. Samkonungar omtalas flera gånger; och att Isländarne ändå icke känt eller nämnt alla sådana, är tydligt, dels genom sjelfva beskaffenheten af deras Svenska Konungalängder för denna tid, der konungar stundom anföras utan att deras fäder blifvit upptagna såsom regerande, (ehuru man om några vet, att äfven de verkeligen varit det, och det samma är sannolikt om de öfriga,) — dels åter af de första Christna Missionsberättelser om Sverige, hvilka äfven göra oss bekanta med Svenska konungar, hvilka för Isländarne tyckas ha varit okända. Krig och härnader synas ha sysselsatt de flesta. Vi nalkas de tider då Norrmannatågen gjorde hela Europas förskräckelse. Krigiska bedrifter eldade skaldernas inbillningskraft, hvilkas sånger här gifvit fornsagan ämne. Utpressade skatter på främmande kuster gälla för eröfringar af länder och riken. Så bli de stora Monarkier begripliga, som tillskrifvas åt Ivar Vidfamne, åt Harald Hildetand och Sigurd Ring, åt Ragnar och hans söner. Så kan Konungalängden, om icke redas, åtminstone till sin oreda förklaras; och med allt detta behöfve vi likväl ej jäfva Olof Skötkonungs yttrande om en längre följd af Envåldskonungar, (eller åtminstone konungar med sådana anspråk) i Sverige inom hans förfäders ätt, ej heller förkasta intygen om denna ätts härstamning ifrån Ivar Vidfamne på mödernet. Det är blott konungaföljden inom ätten, som i flera afseenden förblifver dunkel; emedan vi ej om denna slägt, såsom om den föregående, äga en sammanhängande berättelse. Men om vi sakna en sådan, ha likväl sägner om enskilda uppträden äfven ur denna kungaslägts öden kommit till oss, — brutna ljud af den gamla Hjeltesagan och Sången, hvilka förtjena att lyssnas till. — De röra i synnerhet det i Norden fordom så namnkunniga Bråvallaslag samt Ragnar Lodbroks och hans söners bedrifter. Om det förra finnes ett fragment af en Isländsk Saga. Detta Sagubrott begynner med några underrättelser om Ivar Vidfamne, hvilka, ehuru till en del obestyrkta af andra intyg, likväl möjligen kunna vara grundade på äldre öfverlemningar. Vi finna här Ivar såsom Sveriges Konung. Helge och Rörek, konungar på Seland, fria till hans dotter Aud, kallad djupaudga eller den bottenrika. Fadren nekar henne Helges hand, bortgifter henne emot hennes vilja med Rörek, och stör sedan detta ägtenskaps lycka med att väcka Röreks svartsjuka emot Helge, som mördar sin broder. Nu uppstår Ivar såsom hämnare öfver ett brott, som han sjelf tillställt, angriper och fäller Rörek, som söker underlägga sig hans rike. Men Aud, sedan hon tillintetgjort sin faders försök och sjelf ställt sig i spetsen för Danskarna, finner dock sedan rådligast att fly. Hon samlar sina skatter, tar med sig sin och Röreks unga son Harald, ställer sin kosa först till Ö-götaland^[28], sedan öster till Gardarike, hvars konung Radbard hon sluteligen ägtar. Ivar samlar nu en här både ur Sverige och Dannemark för att angripa denna. Konung Ivar var då mycket gammal. Då han kom öster i Kareliska viken^[29], hvarest K. Radbards rike begynte, och der landstigning skulle ske, hade Ivar en dröm, för hvars uttydning han lät tillkalla sin fosterfader Hord^[30]. Denne kom, ställde sig på en bergsklippa, men nekade att stiga ombord, hvarföre konungen måste tala till honom ifrån skeppet. Hord sade, att hans höga ålder gjorde honom oskicklig att tyda drömmar; dock tycktes honom, att snart månde Dannemarks och Sveriges riken skiftas och den på eröfringar omättelige Ivar dö, utan att kunna lemna sitt välde till någon af de sina. Konungen frågar nu om sina förfäder hos Asarna, och får till svar att både de och Asarne äro honom vidrige, och förlikna honom vid Midgårdsormen. Ivar blir vred, ropar att Hord sjelf vore det värsta troll^[31] och manar honom att försöka Midgårdsormen. De bägge gubbarna störta sig i sjön emot hvarandra och försvinna. — Då detta krigståg genom konungens död blir till intet, får Harald, Auds son, af sin stjuffader folk och skepp, hvarmed han begifver sig till Seland, och blir der till konung antagen. I Skåne, hvilket rike hans moders fränder tillförene hade ägt, finner han ock understöd, drager derifrån upp till Svithiod och underlägger sig allt Sveavälde samt äfven Jutland, som hans morfader Ivar hade innehaft. — Då var Harald ännu blott femton år. Genom den trollkonst, som kallas Seid, blef han hård emot alla vapen^[32]. Han blef en stor krigsman och utförde märkeligare bedrifter än någon i hans slägt före honom, samt kallades derföre harald hildetand^[33].

Aud, Haralds moder, hade i sitt senare gifte en son Randver, som, förmäld med en Norrsk kungadotter, blef fader åt Sigurd Ring^[34]. I sin ålder skall Harald Hildetand satt denna sin stjufbroders son till konung i Uppsala, gifvande honom „allt Svithiod” och „Vestergötland”, men förbehållande åt sig sjelf „Dannemark” och „Östergötland”^[35].

Angående kriget emellan dessa konungar öfverensstämma det Isländska Sagobrottet om Bråvallaslag och Saxo i det hela med hvarandra. Saxo nämner sin källa, nemligen ett quäde om detta slag, som ännu i hans tid erinrades och tillskrefs den gamla kämpen och skalden Starkother, hvilken sjelf skall ha deltagit i striden^[36], och allt vittnar äfven i sjelfva berättelsen om dess poetiska ursprung. Oden uppträder i Brunes gestalt — en rådsherre, som ägde både Harald och Sigurds förtroende — och retar fränderna till krig. Hos Harald vinna dessa uppmaningar så mycket snarare insteg, som hans höga ålder gjort hans lif både för honom sjelf och undersåtarna till en börda^[37]. Häldre än att förtäras på sotesängen önskar han falla i slagtningen, dö såsom han hade lefvat och komma med stort följe till Valhall^[38]. Han sänder derföre bud till sin frände Konung Sigurd Ring: de skulle mötas och strida. Stora rustningar ske: Sigurd samlar en här ur hela Svithiod och Vestergötland: mycket manskap kommer ock till honom från Norrige, så att då Svear och Norrmän foro med sjömakten igenom Stocksund, voro der 2500 skepp^[39]. Sjelf drager K. Sigurd med Vestgöterna landvägen söder ut^[40] genom skogen Kolmörk^[41], som skiljer Svithiod och Östergötland; och när han var kommen ur skogen vester ut till Bråviken, möter han der sin flotta och slår läger emellan skogen och viken. K. Haralds krigsmakt var ur Dannemark och Östergötland; till honom stötte ock mycket folk ifrån Saxen, Österrike^[42] och Känugård, och var hans här så stor att fartygen betäckte sjön från Seland till Skåne, såsom en brygga^[43]. Härarne möttes vid Bråviken och uppställdes i slagtordning^[44]. De förnämste kämpar på båda sidor uppräknas; ibland dem äfven Sköldmöer^[45] och Skalder^[46]. Namnen, äfvensom sjelfva stridens uppträden, äro i båda berättelserna nästan de samma, och likheten visar sig äfven i flera mindre drag^[47]. Den gamle blinde^[48] Harald, som föres på en vagn i slaget, frågar, huru Sigurd inrättat sin slagtordning och utropar, vid underrättelsen att han ordnat den i formen af en vigge: „Jag hade trott mig och Oden ensamme kunna det”. Till Oden, — „sin stamfader”^[49] — ställer han nu derföre sina böner och ger honom alla de i striden fallne. Sluteligen då segern synes för hans fiende afgjord, låter han ägga hästarna till ett häftigt lopp, uppstiger på sina knän i vagnen, fattar i händerna tvenne svärd, rusar in bland fienderna, hugger omkring sig och nedlägger många, tills ett slag af en klubba störtar honom död ur vagnen. Oden sjelf, under Brunes gestalt, var Harald Hildetands baneman^[50]. Den tomma vagnen visar Sigurd att den gamle kungen är fallen; han befaller striden upphöra och söker liket, hvilket igenfinnes under en hög af slagna kroppar. Derpå låter han bygga ett bål och befaller Danskarna ditlägga konung Haralds gyllene skeppsstam. Han ger honom äfven en präktigt sadlad häst, beder till gudarna och önskar att Harald Hildetand främst bland de fallna skaror måtte rida till Valhall, och i Odens sal bereda vänner och fiender välkomst^[51]. Men då bålet tändes och kroppen var ditlagd, och de förnämste sörjande gå deromkring, begynner konung Sigurd uppmana alla, att de skulle med guld, vapen och det dyrbaraste de ägde föda den låga, som förtärde en så stor och vördad konung: och så gjorde de. Men sigurd ring vardt Konung öfver Svithiod och Dannemark efter Harald Hildetand, och i hans hof uppvexte sonen ragnar, som blef den störste och skönaste bland männer^[52].

Här slutar Sagobrottet om det fordom i Norden så namnkunniga Bråvallaslag, hvars berättelse vi med Saxos jämnfört. Den Isländska framställningen bär flera märken af sednare tider^[53]; men de tillhöra mest den yttre klädnaden. Att grunden är gammal, visar den osökta öfverensstämmelsen med Saxo, hvars verk för Sagoskrifvaren varit obekant. Lika litet kan man hos Saxo antaga någon bekantskap med den Isländska, i sin närvarande gestalt utan tvifvel yngre, Sagan. Det förlorade, under Starkothers namn bekanta quädet synes, mer och mindre omedelbart, ha varit källan för bägge; och att Saxo stått denna poetiska källa närmare, röjes genom berättelsens hos honom starkare uttalade mythiska karakter. För öfrigt kan likheten äfven i de smärre dragen uti båda målningarna lära oss, huru djupt och troget händelsens poetiska beståndsdelar intryckt sig i sinnena. Vi våga ej säga det samma om de historiska. Den poetiska Sagan, på sin gång genom åldrarna, införlifvar de följande med de föregående, Man kan vara säker att den behandlar mycket såsom samtidigt, som i sjelfva verket tillhör olika tider, och detta synes äfven i Saxos dagar ha varit fallet med Sångerna om Bråvallaslag^[54].

Ragnar Lodbroks och hans söners Saga^[55] upptager åter den afbrutna berättelsen. Här finna vi hans fader, Sigurd Ring, blott såsom konung öfver Dannemark, der Ragnar blir hans efterträdare^[56]. I Upsala regerar öfver Sverige en konung Eisten eller Östen, enligt HervararSaga, Harald Hildetands son^[57]. Han kallas mäktig, folkrik, ond, en stor offrare^[58]: förnämsta föremålet för hans dyrkan är en ko, hvars blotta råmande säges ha förskräckt hans fiender, och konung Östen har deraf tillnamnet Beli^[59]. Han framställes i början såsom varande i godt förstånd och förbund med Ragnar. I Ragnars saga omvexla kärlekshändelser och krigiska bedrifter, och de förra äro ofta de senares anledning. Genom seger öfver en gruflig orm vinner han Thora Borgarhjort, dotter af Herraud, hvilken här kallas Jarl i Götaland, men af andra konung öfver Östergötland^[60], och äfven Svenskarnas konung^[61]. Af de ludna underkläder, i hvilka Ragnar utförde denna bedrift, kallades han sedermera Lodbrok^[62]. Saxo, som äfven berättar detta äfventyr, låter honom förut genom vilddjurs besegrande i Norrige förvärfva Sköldmön Lathgertha, hvilken för den Isländska sagan är obekant^[63]. Deremot omtalar Dannemarks Latinske Sagoskrifvare ej Ragnars äfventyr med Kraka, eller, såsom hon sedermera heter, Aslaug. — Thora dog. Af sorg öfver denna förlust fattar Ragnar det beslut, att alldrig mer äga någon quinna, tillsätter män, hvilka med hans söner skulle styra riket, och återgår till sitt förra yrke, Vikingafärdens seger och faror. Då han en sommar med sina skepp lagt in i en hamn vid Spangarhed i Norrige, och skickat sina matsvenner i land att baka bröd, återkommo de med brödet brändt, och undskyllde sig dermed att de sett en flicka så skön, att de ej kunnat akta på sin syssla. Hon kallades Kraka, var den dejeligaste bland quinnor, och hade ett hår som silke, så långt att det räckte till marken omkring henne. Ragnar utbeder sig hennes besök; men under samma besynnerliga vilkor, som förekomma i det svenska äfventyret om den fabelagtiga Drottning Disa^[64] — och hon blir hans maka. Sedan hon redan födt Ragnar fyra söner besöker han en gång K. Östen i Upsala. Hans män intala honom att trolofva sig med den Svenska Konungens dotter. Då yppar Kraka vid hans återkomst sin börd: hon vore Aslaug, den namnkunnige Sigurd Fofnisbanes dotter med Brynhilda: hon berättar deras och sina egna föregående öden efter VolsungaSagan^[65], således, huru hon efter sina föräldrars död, späd blifvit upptagen af sin fosterfader Heimer, och af honom bortbars, innesluten i en gyllene harpa, med hvars toner han stillade den lillas gråt: huru han med henne kommit till Nordlanden, till Spangarhed i Norrige, och der blifvit mördad af hjonen i det hus, der Ragnar fann henne. Desse hade bemäktigat sig hennes dyrbarheter och uppfödt henne i fattigdom såsom sin dotter. Till bevis af berättelsens sanning förutsäger hon, att den son, med hvilken hon nu går hafvande, skulle födas med märket af en orm kring ögat. Det skedde så^[66], Ragnar trodde, och det Svenska giftermålet blef ej af, utan i stället krig med K. Östen i Sverige. Det utföres af Ragnars söner^[67] med Thora, Erik och Agnar, af hvilka den senare faller i kriget, den andre, fången, tar ej emot den honom erbudna friden, utan blir efter sin egen begäran kastad på spjutsuddar, på hvilka han quäder sin dödssång. Deras död hämnas af Ragnars söner med Aslaug, som sjelf deltager i detta nya krig, hvilket slutas med Konung Östens fall^[68]. Ragnars söner härja derpå i Söderländerna, bli namnkunniga öfver hela verlden och ämna sig ända till Rom; men efter intagandet af staden Luna, låta de afskräcka sig genom en orimlig berättelse om Roms ofantliga aflägsenhet^[69], och vända om. Ragnar uppeldas af ryktet om sina söners bedrifter, att än en gång försöka sig i härnad, och för att med farorna öka äran, företager han, emot Aslaugs råd, ett Vikingatåg med endast tvenne skepp till England. Här stupar hans manskap i en strid mot Konung Ella, han sjelf blir fången, vill ej säga sitt namn, besjunger i ett quäde sina bedrifter och Valhalls väntade fröjd, samt dör under ormarnas bett leende. Hans söner — i synnerhet Ivar, — utkräfva hämnden af konung Ella.

Sådant är innehållet af Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner. Äfven den visar spår af en nyare hand, från den ålder, då Riddaretidens Romantiska Sagor på Island blifvit bekanta^[70]. Den innehåller ej blott många uppenbart fabelagtiga omständigheter, utan flera af dessa äro näppeligen diktade i forntidens anda^[71]. Grunddragen vittna likväl om denna anda, äro utan tvifvel gamla och ur forntida sånger hämtade; men huru olika de derpå grundade sägner blifvit utbildade synes bäst, då vi ännu kunna urskilja ej mindre än fyra serskilda bearbetningar af detta ämne, i vissa hufvuddrag öfverensstämmande, men för öfrigt äfven sins emellan skiljagtiga. Ibland dessa sätta vi den nu öfriga Ragnars Saga senast; ty ett Isländskt fragment från 14:de århundradet^[72], hvilket äfven handlar om Ragnar och hans söner, och citerar Ragnars Saga, utesluter ej blott flera nu i Sagan förekommande otroliga äfventyr (detta skulle äfven genom dess form af sammandrag kunna förklaras), utan innehåller äfven flera ej der nämnda omständigheter och anför strofer ur gamla quäden, hvilka ej finnas bland de i Sagan upptagna. Författaren af denna berättelse tyckes således haft för sig en Ragnars Saga, afvikande från den vi nu äga. Vidare — Saxo har egnat nästan en hel bok af sin Historia åt Ragnar, och, om man än får tillskrifva mycket af hvad der står åt Saxos lust, att, likt och olikt, hopa bedrifter på sina konungar — en lust, som han på förut berömda namn i synnerhet släcker; — så har dock ostridigt, här som annorstädes, den i hans tid lefvande folksagan legat för hans utsmyckade berättelse till grund. Äfven hos honom äro huvuddragen de samma; men afvikelserna ganska stora. Det samma gäller — sluteligen — om den i Ragnars Saga upptagna dödssången, der han sjelf, eller en annan skald i hans namn, besjunger sina bedrifter. Också denna innehåller mycket som icke förekommer i någon af de förut nämnda källor, ehuru den erbjuder enskilda jämnförelsepunkter med dem alla, och är dessutom, ehuru den troligen står den ursprungliga källan närmast och i det hela troget uttrycker den Nordiska hedendomens anda, i språket likväl ej utan alla märken af Christna tider och senare förändringar^[73]. Vi ha redan haft tillfälle att fästa uppmärksamheten derpå, att Fornsagan mest förvarar hvad man kunde kalla total-intrycket af händelserna. Detta ligger i de redan uti första framställningen uppfattade poetiska grunddragen, hvilka sedermera bli outplånliga, och mer och mindre meddela samma stadga åt allt hvad med dem närmast sammanhänger. Uppmärksamhetens rigtning förnämligast på det, som för det naturliga poetiska sinnet är mest fängslande, gör Fornsagan partisk för sina hufvudpersoner. Hon sätter dem merendels i gemenskap, om de än lefvat på olika tider, hon hopar på dem bedrifter och gunst, hon kastar på dem allt sitt ljus. Det öfriga i målningen behandlas såsom tillfälligt, bortbleknar och fylles ovilkorligen med andra drag, som påkallas af ämnets karakter, under det denna sjelf ej undergår annan förändring, än den som följer af olika tiders föreställningssätt; ty Sagan omkläder sig med tiderna. Om vi se detta inträffa med en enda namnkunnig händelse, som blifvit Sagans ämne, der trängre gränsor synas stänga inbillningskraftens flygt, huru mycket mer om detta ämne är en berömd hjeltes hela bragdrika lefnad? huru mycket mer om sjelfva dessa bragder äro öfvergående härnadståg, målet hvarje mötande kust, och enda frukten ett förskräckligt namn hos efterverlden? — Ämnets blodiga villervalla skall redan i sig sjelf här föda villervalla i erinringarna; och falla dessa bedrifter i en tid, rik på sådana uppträden, skall den berömdaste kämpen äfven efter döden besegra sina medtäflare, hans rykte beherrska och undertrycka deras, och mångas bragder blott tjena att öka en endas ära eller skuld. Att allt detta i fullt mått gäller om Ragnar Lodbroks och hans i sönerna fortlefvande fruktade namn, man må höra det i den gamla Nordens Krigiska Sånger, eller i det öfriga Europas klagan, skall det följande visa. —

Ragnar Lodbrok och hans söner äro äfven i utländska tideböcker namnkunnige; och detta leder oss till en jämnförelse emellan dessas berättelser och den Nordiska Sagans uppgifter om de utländska eröfringar, som tillskrifvas flera konungar under denna tidrymd. Redan Ivar Vidfamne berättas ha underlagt sig en stor del af Saxland, och allt Österriket och femtedelen af England^[74], eller såsom andre säga, Saxland, Estland, alla de östra länderna intill Gardarike och den del af England, som kallades Northumberland^[75]. Harald Hildetand säges å nyo ha underkufvat alla dessa länder^[76], samt äfven den del af England, hvilken Ivar Vidfamne, ja före Ivar hans far Halfdan ägt. Likväl höra vi, under Harald Hildetands efterträdare, ännu en gång en eröfring af Northumberland omtalas. „När Sigurd Ring, — heter det i Olof Tryggvasons Saga — Ragnar Lodbroks fader, var konung öfver Svea- och Danavälden, och hade fredat hvartdera riket, och förordnat Skattkonungar och Jarlar deröfver, då mindes han det rike, hvilket hans frände Harald Hildetand hade haft i England och Ivar Vidfamne före Harald. Men det riket innehade nu en Engelsk Konung. Ingjald het den, som der regerade, och han säges ha varit broder till Konungen i Vestsaxen. Konung Ring böd ut stor leding af sitt rike och for vester till England; och när han kom till Nordimbraland, böd folket vidtaga sig (såsom konung), och många gåfvo sig under honom. Men när K. Ingjald det sporde, samlade han en stor här och for emot K. Ring, och de hade några strider med hvarandra. Dock på sistone föll K. Ingjald med Ubbe sin son och en stor del af deras folk. Då tillegnade sig K. Ring Nordimbraland med allt det rike K. Ingjald ägt; och förr än K. Ring förde sitt folk vestan ifrån England, satte han en Skattkonung öfver Nordimbraland, som het Olof. Han var Kinriks son, hvilken berättas ha varit broder till Moalld den digra, Ivar Vidfamnes moder. Då for K. Ring åter till sitt rike. K. Olof regerade länge i Northumberland, tills Ubbes son, som kallades Eava, kom till riket. Han och Olof hade många strider och på sistone flydde K. Olof och Eava lade riket under sig. K. Olof for till Svithiod att finna K. Ring, som satte honom till höfdinge öfver Jutland. Der var han länge Skattkonung, först åt K. Ring, sedan åt Ragnar Lodbrok"^[77]. — Nu omtala Engelska Krönikor verkeligen en broder till Ina, Konungen i Westsaxen eller i Westsex, som het Ingild, hans son Eoppa (Ubbe) och soneson Eafa eller Affa^[78], samt underrätta oss äfven att Ingild dog år 718 eller 720. Tiden för Sigurd Rings Engelska tåg skulle derigenom vara bestämd, i synnerhet som denna första synkronism emellan den Nordiska och utländska Historien ytterligare bestyrkes derigenom, att den store Alfred i England genom lika många leder härstammar från den nämnda K. Ingild, som Alfreds samtiding Harald Hårfager i Norrige från Sigurd Ring^[79]. Men andra omständigheter göra åter denna välkomna tidsbestämmelse oviss. Engelska och Irländska Annaler instämma i att sätta den egenteliga början till de Nordiska folkens anfall på Britanniska öarna mot slutet af åttonde århundradet^[80], således lång tid efteråt. De Engelska Krönikorna veta hvarken att ett dylikt anfall skett i den nämnda Ingilds tid, eller att han sjelf derföre blifvit offer, eller att han regerat i Northumberland, der på samma tid andra konungar nämnas; och om man äfven skulle anse sannolikt att enskilda äldre plundringar af Nordiska Sjöröfvare kunnat blifva obekanta, så kan dock det samma icke antagas, då frågan är om större eröfringar, och om konungar i en del af England tillsatta utaf Nordiska eröfrare: händelser, hvilka svårligen kunnat förbigås af samma Krönikor, som eljest utförligt omtala konungaföljden i de små Angelsaxiska rikena och dessas krig eller förbindelser sinsemellan. Att Isländarne låta så många Nordiska konungar ifrån Ivar Vidfamne, eller till och med från dennes närmaste förfäder^[81], intill Ragnar Lodbroks söner beständigt göra samma eröfringar i England, är redan misstänkeligt; men man kan bestämdt visa att de här öfverfört senare händelser till en äldre tid. I sista delen af 8:de århundradet begynna de Nordiska Vikingatågen till Englands och Irlands kuster, enligt dessa länders inhemska häfder. Dessa härnader fortforo sedermera länge och rasade i synnerhet i England ifrån år 837. ”Den Allsmäktige Guden — säger Matthæus af Westminster i sitt utdrag af äldre Krönikor^[82] — utsände liksom bisvärmar högst grymma hedniska folk, som skonade hvarken quinnor eller barn, neml. Danskar, Norveger, Göther, Svenskar, Vandaler (Vender) och Friser, hvilka från början af K. Æthelwulfs regering^[83] till Norrmännens ankomst nära tvåhundrade år i detta syndiga land mördade man och fä. Ty anfallande England oupphörligen från alla sidor ville de ej så mycket underkufva som snarare härja och förderfva det. Öfvervunnos de någon gång, så uträttades dermed föga, då en annan ännu större flotta och krigshär oförväntadt och plötsligen visade sig på andra ställen. Drogo Englands Konungar att försvara rikets östra del, skyndade, innan de upphunnit fiendens skaror, budbärare efter, sägande: Hvart o Konung tar du vägen; se hedningarne, med en oräknelig flotta landande vid södra kusterna, härja redan städer och byar och förgöra på sin väg allt med eld och svärd. Och då sådana budskap icke dess mindre kommo från öster, vester eller norr, betogos de infödda allt hopp om räddning.” Irländska Annaler nämna dessa Skandinaviska Vikingar för Östmän med tillägg, att detta i deras eget språk (hvilket kallas en förderfvad mundart af det Angelsaxiska) betyder män ifrån öster^[84]. Skandinavien kallas på Iriska Lochlin^[85], och dess inbyggare Lochlanach^[86]. Vanligast utmärkes dock en Skandinavier under namnet Gál (främling); och dessa främlingar skiljas åter i de hvita (Fion-Gál), de svarta (Dubh-Gál) och dem, som äro från öarna (Innis-Gál)^[87]. De bägge förra namnen äro förmodligen tagna af klädedrägt eller utseende; men alla tre synas svara mot de tre Skandinaviska folken, hvilka eljest i Engelska Krönikor gemensamt heta Danskar. Uti Irland omtalas de först år 792^[88]. De sägas då ha härjat hela Britanniens kust, och dessa anfall nämnas såsom fortsatta under en mängd år. Bosättning och eröfring blefvo af dem följden. Före år 851 innehade Skandinavier redan Dublin och landet der omkring, hvilket sedan af de så kallade Hvita bland dessa främlingar synes haft namnet Fingallia^[89]: desse berättas föregående året ha sjelfve blifvit slagne och plundrade af de Svarta^[90]. År 852 kom derefter Olof, en Konung från Lochlin, till Irland; honom underkastade sig alla de Nordiske främlingarne i landet^[91]. Enligt andra underrättelser blef han sjelf Konung i Dublin, Ivar och Sigtrygg, tvenne andra Nordiska höfdingar, i Waterford och Limerick^[92]. Nordiske Konungar regerade sedan länge efter dem i dessa trakter, tills Henric II. år 1176 begynte lägga Irland under Engelsk lydnad och alldeles bröt dessa främlingars makt; men ännu i 13:de och 14:de seklerna skilja Irländska underrättelser Östmännerna eller de af dem härstammande slägter från Irlands öfriga inbyggare^[93]. — I England eröfrade andra skaror^[94] ifrån år 867 till 878 Northumberland, Ostangeln, Mercien, Westsex. År 876 delte en Danskarnas Konung Halfdan^[95] Northumberland emellan sina följeslagare och lät landet brukas af sin krigshär. Flere Danske Konungar omtalas sedermera i Northumberland, och i första hälften af följande århundradet berättar en Isländsk Saga, att allt det folk, som blifvit öfrigt i detta landskap, var af Dansk ätt antingen på fäderne eller möderne, men månge voro helt och hållet af Dansk börd^[96]. De Nordiska eröfringarna på Britanniska öarna hade således ej begynt så tidigt som Isländarne föregifva; och att de här förblandadt äldre och senare tider, kan till och med bevisas ur samma Olof Tryggvasons Saga, som nyss blifvit anförd. Den gör Sigurd Ring samtidig med en Engelsk Konung, som dog år 718, men låter Ragnar Lodbroks söner eller Sigurd Rings sonesöner deltaga i det stora slag, i hvilket Kejsar Arnolf år 891 satte en gräns för Norrmännernas härjningar^[97]. Ännu mer: den förr omtalte Engelske Olof, Sigurd Rings Skattkonung först i Northumberland, sedan i Jutland, förekommer åter såsom Dansk Konung en ansenlig tid efter detta slag^[98]. Hans faders namn är äfven här det samma^[99]: äfven här säges han, (ehuru illa det instämmer med tidsföljden), vara en brorsson till Ivar Vidfamnes moder. Han är tydligen den samme, hvilken äfven omtalas såsom Northumberlands Konung, och hör utan tvifvel till denna senare tid; ty Danske Konungar med namnet Olof i Northumberland nämna Engelska Krönikor först i tionde århundradet, och om en af dessa, som öfvervanns af K. Athelstan, berättar en af de trovärdigaste Isländska sagor, att han på mödernet var kommen af Ragnar Lodbroks ätt^[100].

Senare än de Isländska slägtregistern och kungalängderna medgifva, infaller ock Ragnar Lodbroks och hans söners tid, i fall man rådfrågar främmande vittnesbörd. Både Englands och Frankrikes tideböcker känna dem; men deras underrättelser afvika i flera afseenden från de Nordiska. Munken Matthæus af Westminister, i sitt utdrag ur äldre krönikor, anför i berättelsen om Konungen i Ostangeln den helige Emunds död följande Saga^[101], hvilken vi i korthet meddela. — Ej långt före den tiden lefde i Danskarnas rike en man af Kunglig börd vid namn Lothbroc, som en dag utfaren ensam i en båt med sin hök att på öarna jaga foglar, blef stormdrifven till hafs, och efter flera dagars sjönöd sluteligen kastad på Engelska kusten vid Redham i Norfolk, samt förd till Konung Edmund. För sin utmärkta skönhet behagade han konungen väl, berättade, emedan Danskarnas språk är närlikt det Engelska, den händelse som fört honom till England, förblef vid hofvet och vann genom sin skicklighet i jagt konungens stora ynnest, men väckte äfven derigenom en så stor afund hos konungens jägare Bern, att denne mördade honom i skogen. En trogen hund, som ej ville skiljas från sin herres lik, gaf anledning till mordets upptäckande, och mördaren dömdes att i samma båt, på hvilken Lothbroc kommit till England, öfverlemnas åt hafvet. Han drefs nu i sin ordning till Dannemark, blef förd till Hingvar och Hubba, Lothbrocs söner, och anklagade inför dem K. Edmund Lothbrocs mord. De svuro vid sina „Allsmägtiga gudar” att ej lemna mordet ohämnadt, angrepo England, samt öfvervunno och dödade K. Edmund år 870. — Bromton^[102], som efter Matthæus af Westminster anför detsamma, meddelar äfven en annan sägen, enligt hvilken en förnäm Engelsman, hvars hustru af Northumberlands konung Osbrith blifvit våldtagen, hade retat Danskarna till krig mot England, och i bröderne Ingvar och Ubbe funnit verktyg för sin hämnd. Andra underrättelser sammanbinda åter detta med det stora anfall af Danskar, Norrmän, Svenskar, Göter och åtskilliga andra folk^[103], som skedde mot England år 867. Hären, den största som förr eller senare hemsökt detta rike, anfördes af åtta konungar^[104] och mer än tjugu Jarlar, och föröfvade i flera år de grufligaste härjningar „ifrån det östra till det vestra hafvet”^[105]. Konungarne Osbrith och Ella i Northumberland blefvo slagne år 867, Ostangelns konung, den Helige Edmund, mördad år 870, Burghred, konungen i Mervion, fördrefs öfver hafvet år 874, Constantin, konung i Skottland, öfvervanns och dödades samma år, WestSaxernas konung, den store Alfred blef bragt till det yttersta, och hans rike till största delen af dessa fiender öfversvämmadt^[106]. Den helige Edmunds död år 870 i striden med hedningarna omtalas af ett samtida vittne^[107]. Alla de Engelska Krönikorna stämma deruti öfverens^[108]: de fleste nämna Ingvar och Ubbe och deras bröder^[109] ibland de förnämsta anförarna: flere omtala dem tillika såsom Lothbrocs söner; och, ehuru anledningen till anfallet förtäljes olika, ser man dock att en berättelse fanns, enligt hvilken de kommo för att hämnas sin faders mord.

Norrmanniske Annalister i Frankrike från 10:de och 11:te seklerna^[110], då de berätta de „från Götherna härstammande”^[111] Norrmäns och Danskars förskräckliga härjningståg, säga att deras orsak var folkrikheten i den Skandinaviska Norden^[112], hvarföre „enligt urgammal sed” det yngre folket efter lott tvangs att söka sin lycka i främmande länder^[113], och tågade ut sedan de offrat menniskoblod åt sin gud Thur (Thor). Att en fader vanligen dref ifrån sig alla sina fullvexta söner, utom en enda, som ärfde honom hemma, säges ock ha skett i följe af en gammal lag^[114], hvilken redan gällt i många konungars tid, då Lothroc^[115], Danskarnas konung efterträdde sin fader i riket, och använde denna lag på sin egen son Bier ferreæ Costæ (Björn Järnsida)^[116], som, efter ett genom lottkastning taget orakel, måste tillika med sin fosterfader Hasting^[117] och en oräknelig mängd af det unga folket — ty många af de nästgränsande länder togo äfven del i tåget — draga ut till sjöss. Denna Vikingahär kom år 851 till Belgiska och Franska kusterna^[118], och gjorde ej blott dessa till mål för sina härjningar: Norrmännen trängde under de följande åren uppefter alla de större floderna — Rhen, Schelde, Seine, Loire — i det inre af landet, genomströfvade det från sina befästa läger, till häst eller fot, förstärktes af nya Norrmannaskaror från England^[119], brände Paris och många andra städer, gingo genom Gibraltars sund^[120] in i Medelhafvet, och uppefter Rhonefloden in i södra Frankrike, samt sluteligen äfven till Italien, ämnande sig till Rom. De drefvos af storm i det stället till staden Lunis eller Luna^[121], (i Etrurien), hvilken de med list intogo och förstörde, troende denna vara Rom, men återvände då de förmärkte sitt misstag. I nära 30 år hade de förödt Frankrike med eld och svärd. Björn Järnsida, „anförare för hela denna förstörelse och härarnas konung”^[122], led på återresan hem skeppsbrott på Engelska kusten, och begaf sig derifrån till Frisland, der han dog.

Jämnför man nu dessa underrättelser med de Nordiska, så visar sig äfven en märkvärdig öfverensstämmelse dem emellan i flera afseenden, ehuru mycket de i andra ifrån hvarandra afvika. Engelsmän och Isländare sammanstämma deri, att Lodbrok mördas i England och hämnas af sina söner. Sönernas namn äro i de utländska och i de Nordiska underrättelserna till en del de samma. De af Engelsmännen nämnda Ingvar och Hubbe omtalas äfven i Norden såsom Ragnar Lodbroks oäkta söner^[123], med tillägg, att just desse på deras broder Ivars befallning pinsamt dödade den Helige Edmund. Ivar och Ingvar synes i de Engelska Krönikorna förblandade. Ingvar, säga de, intog London^[124]. Den Nordiske Sagoskrifvaren i sin okunnighet, låter Ivar anlägga det^[125]. Björn Järnsida är hos de Norrmanniske Annalisterna äfven son åt Lothbroc, konung i Dannemark, och uttågar, enligt en gällande lag, som i krig dref ut större delen af landets ungdom: dessa skaror förhärja Frankrike, öfvergå till Italien, intaga staden Luna, i den tanka att det är Rom, och återvända, då de märka sin villfarelse. Björn Järnsida är härarnas konung, och den ende af Lodbroks söner, som de Norrmanniska Krönikorna nämna; men att äfven hans bröder i Frankrike haft ett fruktansvärdt namn, ses af Adamus Bremensis, som ur Frankiska Annaler anför, att den grymmaste af de Nordiska sjökonungarna var Ingvar, Lodbrogs son, som öfverallt mördade de Christna^[126]. Gå vi tillbaka till Norden, möter oss Saxo med underrättelsen om en dylik lag, som den de Norrmanniske Annalisterne omtala, tillskrifver den åt Ragnar Lodbrok sjelf, och ser deri orsaken till den Danska ungdomens krigiska lynne^[127]. Ragnars Saga förmäler att hans söner förstörde nästan hvarje borg, hvarje kastell i Söderrike, och blefvo öfver hela verlden så namnkunnige, att ej så litet barn fanns, som ej kände deras namn^[128]. Andre tillägga att de af alla i forntiden gjort de vidsträcktaste härnadståg, nemligen till England, Walland^[129], Frankland, Saxland och allt ut till Lombardiet, och äfven i de Nordiska berättelserna blef yttersta målet för dessa härnader borgen Luna^[130], som de intogo, den tid de ämnade sig till Rom, men återvände i stället till Norden^[131]. Äfven här synes från bägge hållen vara fråga om samma händelser och personer. Slutsatsen blir att Ragnar Lodbroks söner och deras bedrifter, skulle tillhöra senare hälften af nionde århundradet, och att Ragnar Lodbrok sjelf lefvat öfver medlet af samma århundrade^[132]. De få, visserligen sena, inhemska underrättelser vi äga om denna tid, hvilka så betydligt förkorta afståndet emellan Ingjald Illråda och Erik Emundson, öfverensstämma härmed. De förmäla en Olof Träteljas son med Ragnar Lodbroks dotter, och låta ur detta ägtenskap Erik Väderhatt födas: en konung, hvilken, såsom Erik Segersälls farfar^[133], ej kan ha lefvat senare än i sista hälften av nionde århundradet, och således, till namn och tid, är den af Isländarna omtalta Erik Emundson. Ynglingaättens störtande i Sverige, skulle således äfven infalla senare än vanligen antages, och allt det föregående i samma mån nedflyttas i tiden^[134]; utan att detta likväl behöfde störa den äfven af oss antagna ungefärliga tidsbestämningen för hvad som kan vara historiskt i sagorna om den Odinska invandringen i Norden. Ty det gamla Ynglingatalet tillstår sjelft luckor, och den ofta röjda förblandningen af de historiska och mythiska genealogierna visar tillräckligt, att vi i YnglingaSagan ej äga någon tillförlitlig, oafbruten konungaföljd för de äldsta tiderna.

Hvad strider nu mot denna slutsats om Ragnar Lodbroks tid? Isländarne — den genealogiska karakteren af deras Sagor, deras Kungalängder för de Nordiska Rikena, mängden af deras slägtregister, och en på dessas jämnförelse byggd kronologi för Nordens äldsta Häfder, hvars upphofsman är den senare lärde Isländaren Thormod Torfæus, och som efter honom, med få undantag, blifvit i Nordiska Historien allmänneligen antagen. — Väl kan man invända, att han sjelf visserligen icke alltid opartiskt bedömmer sina landsmäns trovärdighet. Väl kan man med skäl anmärka, att de gamle Isländarne sjelfve ej sällan motsäga hvarandra, och här kunna ha gjort sig skyldiga till det samma misstag, hvarpå vi redan hos dem anfört exempel, att nemligen på äldre tider öfverföra hvad som tillhör senare. Emellertid ha vi likväl hittills mest betraktat ena sidan af saken, och måste äfven lemna uppmärksamhet åt den andra. — „Efter Ragnar Lodbrok — säger HervararSaga — togo hans söner björn järnsida Sveavälde, Sigurd Danavälde, Hvitserk de östra rikena, Ivar Benlös England. — Björn Järnsidas söner voro erik, och refill, som var en här- och sjökonung^[135]; men Erik regerade Sverige efter sin fader, och lefde icke länge. Då fick Refills son, som het erik, riket: han var en stor krigsman och en ganska mäktig konung. Björns söner voro desse: upsala-erik^[136] och kung björn: då kom Svearike åter i brödraskifte, och de togo riket efter Erik Refills son. Kung Björn befäste den by, som het Håga^[137], han kallades Björn på Håga och med honom var Brage skald. Kung Anunds son het erik^[138], som tog riket efter sin fader i Upsala. Han var en mägtig konung. I hans dagar begynte Harald Hårfagers rike i Norrige, hvilken af sin slägt var den förste Envåldskonung i Norrige”^[139]. Således fem Konungar (utan att räkna samkonungarna) i denna kungalängd från Ragnar Lodbrok till och med Erik Emundson! Det Isländska Langfedgatalet från Ragnar Lodbrok^[140] har ett lika antal, neml. björn järnsida — erik björnson — erik refilsson — emund och björn på Håga — erik emundsson. Det förbigår således Refill såsom samkonung med Erik Björnsson, säger ej, hvars söner Emund och Björn på Håga äro, och utesluter helt och hållet dennes bror, den så kallade Upsala-Erik, men anför i stället Emund eller Amund, hvilken HervararSaga väl nämner såsom konung, men ej upptager i Kungalängden. Se vi oss om efter andra underrättelser, med hvilka de nyssnämnda kunde jämnföras, så ådraga sig de Isländska Kungalängderna i de öfriga Nordens riken för samma tid, första uppmärksamheten. Erik Emundsson i Sverige, Gorm den gamle i Dannemark, voro envåldskonungar uti början av Harald Hårfagers tid, enligt Heimskringla^[141], och det var deras exempel, som väckte denna konung att underlägga sig hela Norrige. Alla tre räknade sin härkomst från Ragnar Lodbrok^[142]. Erik Emundsson var från honom den femte regenten, Gorm den gamle i rätt nedstigande led den fjerde: Harald Hårfager härstammade, genom sin moder Ragnhild, från Ragnar i femte led^[143]. Allt detta får en ny styrka deraf, att Snorre Sturleson, ehuru han ej anför Svenska Kungalängden för denna tid, likväl i allmänhet bekräftat den ibland Isländarna antagna. Denna bekräftelse ligger dels i Erik Emundssons af honom omtalade, allt ifrån Sigurd Ring ärfda anspråk på en del af Norrige, dels i Olof Skötkonungs yttrande, att han var den tionde af en slägt, som man efter man innehaft Upsalathron^[144]; hvilket, ifrån Sigurd Ring, Ragnar Lodbroks fader, räknadt, slår fullkomligen in. Ett särskildt afseende förtjenar Harald Hårfagers nyss anförda möderneätt. Ingen konung var för Isländarna vigtigare. Hans regering utmärkte epoken för deras eget samhälles stiftning. Harald Hårfager och Islands bebyggande voro de första fasta punkterna i deras tideräkning. Det är redan i sig sjelft osannolikt, att de ej med tillförlitlighet skulle känna hans närmaste förfäder. Det värde de satte på genealogisk kunskap gör en sådan okunnighet än mer otrolig, och den mera historiska karakter, som mot slutet tydligen utmärker Ynglingasagan i hvad som rörer Sverige, visar att den historiska erinringen om den mellantid, som hade förflutit från Ynglingaslägtens fall i Sverige, tills den, efter några generationer, med Harald Hårfager förvärfvade väldet öfver hela Norrige, ej kunnat alldeles slockna. Flere Isländska ansedda slägter räknade sin härkomst till Ragnar Lodbrok^[145], till hans söner och till de närmast följande Svenska Konungar, hvilkas tillvarelse, i den följd konungalängderna angifva, derigenom bestyrkes, fast man af de flesta ibland dessa kungar blott känner namnen. Sådana ätteledningar förekomma ifrån Björn Järnsida^[146], ifrån Upsala-Erik^[147], ifrån Björn på Håga, hvars son Thord Knapp var ibland Islands nybyggare^[148]. För öfrigt sins emellan mer och mindre öfverensstämmande äro de dock alle ense att sätta Ragnar Lodbrok och hans söner flera generationer före Islands bebyggande och Harald Hårfagers tid. Den genealogiska tideräkningen är så införlifvad med hela den Isländska Sagan i allmänhet, att vi med säkerhet kunna antaga de derpå grundade tidsbestämningar — nästan de enda Nordens Saga känner — såsom grundade på verkelig inhemsk öfverlemning, ehuru dikt och mythologi ofta här inblandat sig. Helt annorlunda är förhållandet med de Isländare, som befatta sig med årtal, de kronologiska Annalisterna, för hvilka presten Are Frode står i Spetsen. Desse motsäga ock oftast alla de tidsbestämningar, som ur Sagorna kunna härledas; ty de följa främmande, fast ej alltid väl förstådda, källor. Are Frode säger: „Island byggdes först från Norrige i Harald Hårfagers dagar — på samma tid, som Ivar, Ragnar Lodbroks son, lät dräpa den Engelska konungen, den Heliga Edmund; och det var år 870 efter Christi börd, såsom är skrifvit hans Saga” — (troligen en Legend om den helige Edmund)^[149]; och denna uppgift saknar så litet bekräftelse hos Ares landsmän, att alle Isländarnes egentliga Annaler gemensamt sätta Ragnar Lodbrok i 9:de seklet^[150].

Huru skola nu dessa motsägelser häfvas? — Ragnar Lodbroks och hans söners tid var, sedan den kritiska häfdeforskningens begynnelse i Norden, en af dess svåraste uppgifter, och man har på åtskilligt sätt sökt lösa den. Torfæus^[151], och flere efter honom, antaga tvenne konungar af detta namn, låta Isländarnas Ragnar Lodbrok, Monark öfver en stor del af Norden, lefva i det åttonde, de utländska Krönikornas Lodbrok, som nedsättes till en Småkonung i Jutland, uti det nionde århundradet. Jacob Wilde^[152] söker förena bägge, och låter Ivar, Ragnar Lodbroks son, nå en så hög ålder, att han år 870 kunnat hämnas sin i sista åren af föregående århundrade mördade faders död. En nyare förklaring åter, ser i de af utländska Krönikor omtalta Lodbroks söner, sonesöner af den Nordiska Ragnar^[153], hvilka blifvit förblandade med hans verkeliga söner. Med förutsättning af de för hand varande källornas historiska halt, låter ingen af dessa meningar försvara sig. Den första, som vunnit de flesta efterföljare, och bequämast vid första påseende synes lösa alla svårigheter, sätter sjelf den största i stället, att nemligen tvenne konungar lefvat på olika tider, ej blott med lika namn, utan med samma, genom en ovanlig händelse förvärfvade, tillnamn, med liknamniga söner, och dessa söner utmärkta af lika bedrifter. Isländarne, oaktadt de motsägelser i afseende på tidsbestämningen, hvilka lätt hos dem upptäckas, äro äfven enstämmige i att blott erkänna en Ragnar Lodbrok^[154]. Den andra meningen, om den också skulle, i hvad som rörer Ragnar sjelf, möjligen på något sätt låta förena sig med de Engelska krönikorna, strider likväl mot de samma Isländska underrättelser, som här blifvit lagda till grund, att nemligen äfven de öfriga Ragnars söner deltogo i hämndekriget efter hans död, och först då delte de länder de förut gemensamt regerat^[155]; hvaraf följer att alle vid en ovanligt hög ålder skulle hämnats fadren. Björn Järnsida, Ragnars efterträdare i Sverige, borde följagteligen regerat i K. Erik Emundssons tid; och om detta ej kan antagas, blir ännu mindre något rum för de öfriga Svenska Konungar, som nämnas mellan bägge. Den tredje förklaringen, som eljest i flera afseenden kunde synas antagelig, har dock det emot sig, att Engelsmän och Isländare gemensamt uppgifva dem, som hämnade Lodbroks död, för hans söner, och äfven tillägga flera af dessa samma namn: en omständighet, hvilken åtminstone fordrar förklaring. Man måste i allmänhet ej glömma att här ej endast är fråga om att förena de nordiska och främmande berättelserna, utan tillika att förena de förra med sig sjelfva. Men detta försöker man fåfängt, om man endast fäster sig vid berättelsernas innehåll utan att tillika betrakta det medel, hvari detta innehåll blifvit oss öfverlemnadt och genom hvilket vi se det; liksom synvillor ej kunna förklaras utan kännedom af strålbrytningen. Med afseende på den Nordiska Sagan i allmänhet kunna vi genast såsom grundsats antaga: att ingen framställning, som sjelf innehåller en blandning och sammansmältning af både historiska och poetiska elementer, endast genom en historisk hypothes kan förklaras. Blott under denna förutsättning kunna de anförda förklaringarna åtminstone ge bidrag till en verkelig förklaring. Att dikt äfven ingått i Ragnars Saga, derpå skulle många bevis kunna anföras. Vi förbigå de mindre betydliga, eller de, som skulle hämtas af troligen nyare tillsatser, för att blott fästa oss vid ett drag, som jämnförelsevis är gammalt, redan tidigt blifvit Sagan påtryckt, men icke dess mindre utan tvifvel är diktadt, nemligen den förbindelse, hvari Ragnar Lodbrok sättes till den gamla fabelhjelten Sigurd Fofnisbane genom giftermålet med hans dotter Aslaug; under det VolsungaSagan och Eddiska Quäden jämväl förtälja händelser om en annan samma Sigurds dotter, hvilka Jordanes^[156] med nära lika omständigheter och namn berättar efter Götiska Sagor från fjerde århundradet. Det är ett bevis på fornsagans kända benägenhet att bringa sina förnämsta hjeltar i gemenskap med hvarandra, att till ett poetiskt helt förbinda hvad historiskt varit söndradt. Det är troligen endast denna böjelse, som af den sköna okända, hvilken Ragnar upphöjde ur kojan på thronen, skapat en Sigurd Fofnisbanes dotter, hvarmed äfven Ragnar Lodbrok och hans söner inträda i den gamla i och utom Norden så mångfaldigt besungna hjeltekretsen af Sigurd Sven^[157], Attila, Thidrik och hans kämpar, hvilka vida äldre Sagor, med lika liten vördnad för den historiska tidsföljden hade sammanställt^[158]. Dessa sistnämnda hjeltars samtidighet, ehuru också i Norden antagen, hindrade likväl ej senare Sagor, att låta den samme Sigurd Fofnisbane kriga mot Sigurd Ring^[159] och äga en dotter, som blef Ragnar Lodbroks gemål^[160]. Det skall efter detta mindre förundra oss, att äfven se Ragnar sjelf tillhöra mer än ett tidehvarf, och, fastän en tillfredsställande historisk söndring af allt det skiljagtiga, som här till ett helt blifvit förbundet, är omöjlig, så kan likväl, sedan synpunkten i allmänhet blifvit bestämd, mera ljus äfven falla på särskilda delar af ämnet.

Och om gissningen om tvenne konungar med namnet Ragnar Lodbrok, sådan den vanligtvis blifvit framställd, måste förkastas, ha likväl ostridigt fleres bedrifter blifvit på den enda Ragnar Lodbrok öfverförda, och äfven likheten af namn har bidragit dertill, att han (liksom fadren, Sigurd Ring) omtalas på så olika tider, att de ej i en menniskoålder kunna förenas. Adam af Bremen nämner en konung Reginfred, hvilken i Kejsar Ludvig den frommes första tider regerat i Dannemark gemensamt med en Harald (den samme som genom Kejsarn emottog dopet i Mayntz år 826): han berättar att Reginfred af Harald blifvit förjagad och sedan idkat sjöröfveri^[161]. Saxo, ehuru han ej synes känna den Bremiska författaren, gör tydligen denna Reginfred till Ragnar Lodbrok^[162]. Isländska Annaler instämma med honom deri^[163]; och hvilken tid Isländske Annalisterne tänkt sig såsom Ragnars kan redan skönjas deraf, att, enligt en uppgift, hans fader Sigurd Ring skulle varit samtidig med Kejsar Carl den store^[164]. Frankiska Annaler, ur hvilka Adam af Bremen tagit sin nyss anförda berättelse^[165], omtala ej blott denna Reginfred eller Ragenfred^[166], utan dessutom tvenne Norrmännernas anförare med namnet Ragnar, af hvilka den ene fört sin Vikingaflotta uppefter Scheldefloden år 836, men kort efter plundringen af ett kloster genom Guds straff ömkeligen omkommit^[167]; den andre år 845 efter Seine framträngt till Paris, härjat St. Germains kloster, men följande året dött den eländigaste död^[168]. Senare Isländske Annalister synas ha tillegnat sig bägge, då de än förmäla, att Ragnar Lodbrok dog 838,^[169] än åter uppgifva 845 såsom hans dödsår^[170]. Ingendera af de nyss nämnda kallas likväl af utlänningarna för Lodbrok, och märkeligt är, att, ehuru de verkeligen omtala en Nordisk Konung eller Prins med detta namn, de likväl känna ingenting om denna i Norden så berömda hjeltes krigiska bedrifter. Möjligen tillhöra derföre hans bragder de äldre, mindre namnkunniga af dessa Vikingatåg, hvilkas förstörande verkningar i 9:de århundradet nådde sin höjd: möjligen ha hans efterkommande först gjort hans namn med sitt egit berömdt, men ock derigenom föranledt hos de främmande Annalisterna den tankan, att han sjelf lefvat på samma tider. Denna möjlighet blir sannolikhet. Enligt Torfæi beräkning efter de jämnförda Isländska Langfedgatalen skulle Ragnar Lodbroks dödsår infalla omkring 790^[171]. Engelska Krönikor underrätta oss, att år 793 hedningar från Norden, från Norrige och Dannemark, plundrade klostret på ön Lindisfarne^[172], belägen vid kusten af Northumberland, och nära Skottska gränsen, men att nästa år deras konung, angripen af Engelsmännen, blef slagen och på ett grymt sätt dödad, samt Vikingarnas skepp förstörda af storm^[173]. — Nu säger Ragnars dödssång — utan tvifvel den äldsta nordiska underrättelse vi äga om hans bedrifter — att innan han föll i K. Ellas^[174] våld, han härjat i „Skottlands fjärdar”^[175], och nyss förut talar han om svärdsleken på Lindiseire^[176]. Dessa omständigheter synas sammanstämma. — Den först nära 80 år derefter utkräfda hämnden, som medförde en ny hemsökning af just samma trakter^[177], och egenteligen tyckes gjort Lodbroks namn i England berömdt, kan då ej eller ha blifvit utöfvad af hans söner, utan snarare af hans sonesöner; och skulle man finna en så länge uppskjuten nordisk blodshämnd osannolik, så kan detta hämndekrig blott vara en fortsättning af äldre nordiska anfall, hvilka alltifrån 830-talet i Engelska krönikorna åter nästan årligen omtalas, ehuru det fruktansvärdaste, ifrån år 867, egenteligen nämnes såsom föranledt af Lodbroks mord. — Derföre erkänna äfven de Engelska tideböckerna att anledningen till detta senare anfall berättades olika. Svårigheten att anförarne både i utländska och nordiska underrättelser kallas Lodbroks söner^[178] och till en del ha samma namn löser sig äfven vid närmare skärskådande. Den egenteliga motsägelsen i hela detta ämne är emellan de gamla Isländska på inhemskt-nordiska berättelser grundade Sagorna och de Isländska Annalisterna. De förra känna ej annan tidräkning än den genealogiska efter slägtleder, men lemna en åskådlig framställning af händelserna, oftast efter Skaldernas sånger, och derföre ej alltid lika sann, som den är utförlig: de senare inskränka sig till korta anteckningar med bifogade årtal, hvilka de nästan alltid endera hämtat ur utländska källor, eller efter jämnförelse med dessa lämpat på Nordiska händelser: en kritisk konst, i hvilken de ingalunda äro starke. Sjelfve Are Frode bestämmer efter en Engelsk Legend Ragnar Lodbroks tid, utan att lemna minsta uppmärksamhet åt den uppenbara motsägelse, hvari denna bestämmelse stod med de Nordiska kungalängderna, hvilka likväl ingen på hans tid bättre kände. Den äldre Isländska Sagan bryr sig om intet årtal, känner inga utländska skrifter, rättar sig efter inga Annaler, hvilka äfven på Island i allmänhet äro yngre. Den senare Isländska Sagan ej så. Bibehåller den äfven den gamla formen, att endast räkna tiden efter slägtleder eller vissa märkvärdiga händelser, så ha inhemska Annaler och utländska krönikor likväl ej sällan på den öfvat inflytande. Ej blott Adams af Bremen Nordiska kyrkohistoria^[179], både Engelska och Frankiska krönikor blefvo på Island bekanta, såsom synes af den i Skalholt utgivna Olof Tryggvasons Saga^[180] — denna sammangyttring af den Isländska medeltidens historiska lärdom — som äfven om den så kallade Lodbrokska tiden meddelar upplysningar och missvisningar. Det Isländska Fragmentet hos Langebek^[181], som äfven innehåller ett sammandrag af Ragnars Saga, har flera ställen med den nyssnämnda Olof Tryggvasons Saga gemensamma^[182], röjer äfven kännedom af främmande källor, och att underrättelser, hvilka ur dessa härflutit, äfven sträckt sig till den troligen ännu yngre Ragnar Lodbroks och hans söners Saga i Björners Nordiska kämpadater, är högst sannolikt. Deraf likheten i flera namn på Ragnars så kallade söner hos de främmande och hos Isländarna^[183], hvilke, på de nordiska krigare, som de förre omtala under denna benämning, lämpat hvad deras egna Sagor berättade om hämnden efter Ragnar; deraf likheten i enskilda bedrifter, under det mångfaldiga afvikelser äfven visa att man ömsevis lyssnat till utländska och inhemska berättelser. Förvirringen i en blodig tids minnen och bedrifternas skådeplats utom Norden skulle dessutom nödvändigt föda olikhet i berättelser; och vi ha redan anmärkt att flera skiljagtiga behandlingar af Ragnars Saga äfven i Norden funnos. Endast i de poetiska hufvuddragen öfverensstämma alla: en krigisk konungs och hjeltes död på främmande kust, och den efter honom utkräfda hämnden. Denne Nordens poetiske Ragnar Lodbrok är utan tvifvel också den verkelige, och intar i tiden sannolikt den plats de gamle ätteledningarna åt honom hänvisa mot slutet af 8:de århundradet. Men Sagan och Sången ha bemäktigat sig hans gestalt, bragt honom å ena sidan i sammanhang med forntidens äldre hjeltar, utsträckt å andra sidan hans namn till jämnförelsevis nyare tider, genom ett hämndekrig efter hans död hvilket lätteligen kunde ständigt å nyo berättas under Nordiska Vikingaskarors mer än hundraåriga härjningar på alla Europas kuster. På dessa tändes de bål, i hvilka den Nordiska Hedendomen med blodigt raseri offrade sina sista krafter, mätande, liksom fordom Oden, efter lågans höjd, äran efter döden; och i starkare bilder kunde dess äfven i undergången förfärliga anda ej framställas — än i denna Ragnar, som sjunger sina bedrifter under det ormarna gnaga honom till hjertat — än i dessa söner, af hvilka en väljer skarpa spjut till sin dödsbädd^[184], en annan låter bränna sig på ett bål af slagna fienders hufvuden^[185], en tredje befaller att hans hög skall resas på den kust af hans rike, som mest är utsatt för anfall^[186].

Ragnar Lodbrok och hans söner, ehuru många främmande beståndsdelar ingått i sägnerna om dem, tillhöra derföre i grunden ännu Nordens gamla Hjeltesaga. De äro äfven de siste, om hvilka detta i full mening kan sägas. Derföre slutar jag med dem denna Inledning, hvars ämne mest varit Saguåldern i fäderneslandets häfder. Historiens ljus faller redan på slutet af den hedniska tiden. Skalderne ha ej förstummat; men deras intyg bli ej mera de enda. Samtida eller åtminstone ej alltför aflägsna vittnen kunna jämnföras. Christendomen förbinder Skandinavien med det öfriga Europa. — Sveriges tillstånd i denna brytning skall härnäst börja den egentliga berättelsen i denna häfdebok.

---

______________

1. „Allr múgr Svia” Yngl.S. c. 46. Múgr, Múgi betyder mängd.
2. Ibid. Svearne i inskränktare bemärkelse skiljas således här från Nerikesboar.
3. Tydligare utmärkes ej hvilken af de från norr i Wenern fallande Wärmländska elfver här menas. Klaraelf kallas ibland dessa ännu företrädesvis Elfven eller Storelfven. Meningen i orten, att det varit den längre väster ut belägne By- eller Säfle-elfven, är så vida troligt, som det stora vattendraget derifrån åt norden erbjuder den närmare led åt Norrige, på hvilken Olofs efterkommande och en del af hans koloni sedan drogo sig öfver Eda skog (såsom det uttryckligt heter), inom Norrska gränsen. En hög vid Säflebron föregifves vara Olof Träteljas.
4. Vermaland, ibid.
5. Yngl. S. cc. 47-50.
6. Heimskr. Olof d. Hel. Saga, c. 71.
7. Ibid. c. 96.
8. Hyndluliod str. 27. „Godom signadr”.
9. Langfedgatal Langebek l. c. I. 5. Jfr. Fundin Noregur.
10. C. 33.
11. Scriptt. R. Suec. T. I. Cat. Reg. t. II et VI.
12. I hvad den skiljer sig från Ynglingasagan, öfverensstämmer den med Are Frode. Med honom sätter den Alrik (och Erik) före Agne, som kallas Ingemar, samt begynner, liksom han, med Inge. För öfrigt skulle man ofta i den tro sig läsa en öfversättning af Ynglingasagans ord; och detta inträffar äfven, sedan denna Saga med sitt ämne öfvergått till Norrige, såsom då det heter om Halfdan Hvitben: „hann var gamall madr oc var sóttdaudr á þotni; och i Kungalängden åter: „Hic provectus ætate in provincia Thothne reddidit spiritum”. Dock visa flera skiljagtigheter både i namn och omständigheter, (oaktadt öfverensstämmelsen i det hela), att den inhemska kungalängden för Ynglingaättens tid ej omedelbart ur Ynglingasagan kan vara hämtad; ehuru denna kungalängd är från Magni Erikssons regering, och på denna tid, då Sverige och Norrige tillika med Island voro underkastade hans spira, en lifligare gemenskap mellan Sverige och Island visserligen är sannolik.
13. Så kallas han i Hervar. Saga, c. 20.
14. Han kallas, Scriptt. R. Suec. T. I. Cat. II, „Yvar cognomento Vidfathim, rex tunc temporis multis formidabilis”.
15. Scriptt. R. Suec. T. I. Cat. IV. Langebek, l. c. I. 6.
16. Saxo L. IX. p. 175.
17. Det slutar vid denna tid i alla de tre Nordiska rikena. Jfr. Langebek, l. c.
18. Den ena afskriften af denna i en Samling af de gamla Lagarna (Scriptt. R. Suec. Cat. II) slutar med år 1333: den andra (l. c. Cat. VI) är tagen ur en PergamentsCodex, innehållande Handlingar till Uppsala Domkyrka och utmärkt under namnet Registrum Upsaliense, skrifven år 1344. Denna har blifvit fortsatt till 1396 och är först utgifven af E.Benzelius i Monumenta Eccles. SvioGoth.
19. C. 38. jfr. c. 28.
20. Göthriks och Rolfs Saga. Ed. Verelius, Ups. 1664, pp. 93, 94, 104. Enligt denna Saga friade Westgötakonungen Götriks son Rolf till Thorborg, dotter af Erik, konung i Uppsala, och vann den motsträfviga Sköldmön. Denna Erik gör Sagan, c. 7, till Alriks broder, och låter honom öfverlefva denna. Rolf Krakes Saga, c. 29, berättar ett Götiskt konungaval vid hvilket Thore Hundfot blef konung, emedan han ensam kunde uppfylla konungastolen; ty värdigheten skall varit fästad vid ett sådant villkor.
21. Skalda s. 195.
22. Herrrauds och Boses Saga. Ed. Verelius, Ups. 1666, c. 1.
23. Skåne räknades ej till Götaland (jfr. Heimskr. Håkan Adalstenfostres Saga c. 8), och var ett eget rike. (Sögubrot. Ed. J. F. Peringskiöld, Stockh. 1719 p. 15 — anses af många för ett fragment af den förlorade SköldungaSagan).
24. Jfr. Cat. Reg. II et VI. Scriptt. Rer. Suec. T. I. och Yngl.S. c. 47.
25. Sögubrot l. c.
26. Ibid.
27. Herraudr. l. c.
28. Här Gottland, såsom äfven i Fragmentum Island. de Regibus Dano-Norvegicis hos Langebek II, 272, der Eygotaland och Eyland (Gottland och Öland) nämnas tillsammans.
29. Kyrialabotn. Sögubrot p. 12.
30. Hordr.
31. Þrudnaþussin, den store eller starke Jätten — þrudr, fortis. Glossar. till d. äldre Edda I. 710.
32. Saxo, som äfven omtalar detta, tillskrifver det Oden. p. 138.
33. Oc þvi var hann kalladr Haralld Hilditonn. Så heter det verkeligen i Sögubrot p. 16 (hvarföre Lagerbring ej, såsom likväl mot honom blifvit anmärkt, sagt detta utan auctoritet). Men p. 5. l. c. förmäles om Harald, att hans framtänder voro storo och gullfärgade. Saxo säger att han, enligt någras berättelse, fått sitt tillnamn „ob eminentem dentium ordinem”. Hilditann kan härledas av Hilldur krig och Tann tand; och man har uttydt Haralds framstående tänder på hans krigiska egenskaper.
34. HervararSaga c. 20. Han kallas dels Sígurdr Hringr, dels ensamt med detta senare namn (jfr. Sögubrot p. 19). Hos Saxo heter han Ringo och är son af en Svensk konung Ingeldus med Harald Hildetands syster. L. VII. p. 139. Sivardus Ring, Ragnar Lodbroks fader och konung i Skåne och Seland, är åter, enligt Saxo (L. XI, p. 168), en helt annan person, som lefde långt senare. I Herrauds och Boses Saga c. 8, säges, att om Sigurd Ring, Ragnar Lodbroks fader, funnits en egen Saga. — Troligen menas dermed den, hvaraf vi ännu i Sögubrot ha ett fragment quar, ty beskrifningen om Bråvallaslag åberopas.
35. Så Sögubrot p. 28. HervararSaga c. 20 (som äfven afviker derutinnan, att hon kallar Randvers fader för Waldar och låter denne regera i Danmark), berättar att Sigurd Ring efter sin fader blef Dannemarks konung, men att Harald Hildetand var konung öfver Götaland och Svearike. Saxo öfverensstämmer deruti med Sagobrottet, att Harald satte Ring till konung i Sverige.
36. Deruti öfverensstämma äfven Saxo och Sagobrottet, ehuru alla de bedrifter, som Isländarne och Saxo både förr och sednare tillskrifva Starkother, upptaga många mansåldrar. Göthriks och Rolfs Saga c. 3, omtalar tvenne af detta namn, hvaraf den äldre skall varit den senares farfar.
37. Detta senare skäl uppgifver Sagobrottet utan att nämna Oden, och äfven Saxo har på denna berättelse haft afseende då han (L. VIII p. 142) säger „Sunt qui Haraldum — — industrio quodam spontaneoque conatu clandestinas exitii causas quæsivisse testantur. Quum enim ob senectam severitatemque civibus etiam onustus existeret, ferrum morbi cruciatibus anteponens, spiritum in acie quam in lectulo deponere præoptavit, consentaneum præteritæ vitæ operibus exitum habiturus.” Så äfven Sagobrottet, der Harald säger: vill ec helldr kongligar deya — „häldre vill jag konungligt dö”. — Att Saxo omtalar Harald Hildetands stränghet passar för öfrigt illa in med en hednisk Skalds uttryck, som kallar honom den milde. Skalda s. 174. Sagobrottet berättar att Harald, då han tog detta beslut, var 150 år. Denna orimlighet finnes ej i Saxo, som säger blott att han var ganska gammal (senectute confectus p. 146), och att han förut regerat 50 år i fred (L. VII. p. 139).
38. Quo inferos comitatior peteret. Saxo L. VII. p. 143.
39. Skeppens antal är lika i Sagobrottet och hos Saxo.
40. Då Sagobrottet säger att Sigurd drog först efra till Eyrasunda — „ofvanföre till Öresund” — och sedan genom skogen Kolmorden, låter detta ej förena sig med belägenheten, i fall man ej antar att det här nämnda Öresund är ett annat, än det vanliga. Läser man Eyarsund (Ö-sundet), så kan dermed förstås något af Mälarns sund med en ö i midten.
41. Kolmirkur er skilur Suiþiod och Eystra Gautland — Mörk, hvilket äfven skrives Maurk, Mork, Mark, är skog i gamla språket — beslägtadt med Myrkr, som betyder både mörker och villfarelse. (Jfr. Glossar. till den äldre Edda II. 735, Björn Haldorsons Isl. Lex. och Ihre Gloss in v. Mark). Den här nämnda skogen kallas äfven i äldre Svenska skrifter Kolmork (Ihre l. c.) Begreppet mörk synes genom första ordet kol blifvit förstärkt; hvarmed öferensstämmer att ordet Myrkvidr (den mörka skogen) förekommer i Sagobrottet inom parenthes strax efter Kolmirkr, liksom till en förklaring af namnet.
42. Så nämndes de östliga länderna vid Östersjön. Ryssland kallades ock Ostragard, men den södra delen, der Kiew var hufvudstaden, Chunigard, hvilket är Sagans Känugård. Rutia a Danis Ostragard i. e. in Oriente posita, affluens omnibus bonis, vocatur. Dicitur etiam Chunigard: eo quod sedes Hunnorum ibi primo fuerit. Hujus metropolis Chue. Chron. Schlavica ap. Lindenbrog Scriptt. Septent. p. 189.
43. Lika hos Saxo och i Sagobrott.
44. Enligt Hervararsaga stod slaget „á Bravelli i Eystra-Gautlandi” c. 19. Enligt Sagobrottet vid Bråviken i Östergötland. Saxo uttrycker tydligen samma belägenhet, då han slutar sin berättelse med dessa orden: Et hic quidem belli Bravici finis, p. 147. Bråviken är derföre utan tvifvel äfven det Wic, som han förut p. 145 nämner vid bestämmandet af stridsplatsen. Huru föga localkännedom Saxo medförde till denna beskrifning synes för öfrigt derutaf, att han låter denna stridsplats ligga „inter Wic et Werendiam” (emellan Bråviken och Werend i Småland) och säger sig ha hört, att ena flygeln af K. Rings här sträckte sig till Werend (in Verendiam). Sagobrottet säger deremot, att den ena flygeln sträckte sig till en å, som het Vara, och den andra till Bråviken. Enligt Broocman, Beskrifning om Östergötland p. 588, kallas den i Bråviken fallande Tuna å, Vara vid gården Varby; och kan hända kommer Saxos Werend endast af likheten i ljudet med Vara. I Verend lägga (troligen efter Saxo) den mindre Rimkrönikan, den Prosaiska Krönikan och Ericus Olai slagfältet. Men de förvandla dessutom Sigurd Ring i en Håkan Ring, och emedan den gamle K. Ane i äldre inhemska Konungalängder kallas Haquin eller Aukun, förblanda de ytterligare denna Håkan Ring med Ane Jorunds son af Ynglingaätten och tillegna honom lika hög ålder.
45. Saxo uppräknar tre: Wisna, Hetha, Weborgia. Sagubrott äfven tre: Ursina (Suhm Danm. Crit. Hist. T. III. s. 359, läser efter en handskrift: Visina), Heider, Vebiorg. Den förstnämnda bar, enligt Sagubrott, Haralds baner. Man finner långt sednare exempel af en sådan sed. —— I slaget emellan K. Johan och Ditmarskerna, år 1500, uppbars dessas baner af en Jungfru Telse Hansdotter, hvilken de med skänker förmått att göra ett evigt kyskhetslöfte till Jungfru Marias ära, på det hennes folk måtte frälsas. Då ÄrkeBiskop Christopher af Bremen år 1516 anföll Friserna i landet Wursten, drogo så väl quinnor som män emot honom. Af de förra föllo över 300 i striden. Äfven Frisernas baner, utmärkt med en dödskalle, fördes af en jungfru, som i striden med ett slagsvärd blev klufven midt igenom. Molbeck, Historie om Ditmarskerkrigen. Kjöb. 1813, s. 114.
46. Omkring Harald Hildetands baner fäktade nio skalder. Sagobr. s. 21.
47. Likheten af kämparnes namn, hvilka ännu hos Saxo, (bevis, att han tagit dem i en gammal sång), finnas ordnade efter Rimbokstäver, ses bäst af den jämnförelse Suhm l. c. anställt. Saxos öfversättning, serdeles af några tillnamn, röjer stundo missförstånd af deras betydelse. Märkeligt är att Saxo säger, det de tappraste bland Svearna och K. Rings närmaste förtrogna „härledde sin ätt från guden Frey” — ad Frö Deum generia sui principium referebant: — hvilket innebär, att ännu afkomlingar af Ynglingaätten, ehuru ej mera regerande, funnits. Namnen på dessa kämpar läses nästan lika i Sagobrott; men utan anmärkning om deras slägt, om man undantager, att en af dem kallas Godi, präst; hvilket öfverensstämmer med hvad Saxo på samma ställe förmäler om guden Freys slägtingar, neml. att de voro trogne utläggare af gudarnas vilja — fidissimi numinum arbitri. — I Sigurd Rings krigshär nämnes för öfrigt — ibland andra — en Sten från Vänern, en Glumr från Värmeland, en Sigmund från Sigtuna, som Saxo kallar Forensis Athleta, men Sagobrott Kaupangs Kappe (Köpstadskämpe), en Adils oflate (den stormodige) fra Uppsolum — hos Saxo Alf elatus e vico Uppsala. Dessutom förekommer hos Saxo en Bersi från staden eller stället Falu (apud Falu oppidum creatus), hvilket uttydt på den så mycket senare staden Fahlun, innebär en orimlighet; men Torfæus, Hist. Norv. I. 368, läser Fjalir (i Norrige).
48. Blind är Harald endast hos Saxo.
49. Cui mox supplicare obnixius cœpit, uti Danis, quibus antea clementer affuerit, supremam quoque victoriam tribuat complementumque beneficii origini exæquaret: eidem se prostratorum manus muneris loco dedicaturum polliticus. Saxo p. 146. Jfr. Sagobr. p. 23.
50. Enligt Saxo, som i detta poetiska drag utan tvifvel står den gamla sången närmare.
51. Inde vota nuncupat adjicitque precem uti Haraldus eo (equo) vectore usus fati consortes ad tartara antecederet, atque apud præstitem Orci Plutonem sociis hostibusque placidas expediret sedes. Saxo l. c. I Sagobr. heter det att K. Sigurd „bad Harald rida till Valhall.” Dess framställning af begrafningen afviker deruti från Saxos (hvilken vi följt), att K. Harald blir i sin vagn införd i en hög, och denna tillsluten, sedan de förnämste närvarande ditkastat sina ringar, vapen och dyrbarheter.
52. Sagobr. s. 32.
53. Så rida (s. 9.) Danske Konungar på denna tid i tornering — „i turniment”: — s. 28 talas om „riddarskap.”
54. Vi påminna blott om den så många åldrar genomvandrande Starkothers närvaro i Bråvallaslaget, om de hos Saxo deri deltagande Isländarne. Kanhända Ynglingaättens fortfarande i Sverige äfven bör räknas hit.
55. Utgifven af Björner i hans Nordiska Kämpadater.
56. Ragnars Saga c. 2. Äfven Heimskringla, Harald Hårf. Saga c. 14, bestyrker att Ragnar Lodbrok var Sigurds son, och man ser der, att Sigurd och Ragnar också innehaft en stor del af södra Norrige.
57. Herv.S. c. 20.
58. Fragmentum Islandicum de Regibus Dano-Norvegicis ab Ivaro Vidfadme ad Haraldum Blaatand ap. Langebek, T. II. p. 266, som äfven innehåller en kort men något afvikande framställning af Ragnars och hans söners saga, — berättar att Ragnar hade satt Eisten Beli till konung i öfra Sverige (yfer Uppsvia veldi) och bett honom värja det mot Ragnars egna söner, som emot fadrens vilja då redan underlagt sig Seland, Jutland, Gottlan, Öland och flera öar (Seland, Reidgotaland, Eygotaland oc Eyland oc öll sma land i hafinu) och äfven anföllo Sverige.
59. Af Belia böla. — Jfr. Wilde, Anmärkningar till Puffendorf, Stockh. 1743 s. 263.
60. Sögubr. s. 16. Herrauds och Boses S. c. 1. — Fragm. Isl. l. c. kallar honom Jarl i Vestergötland. Landnáma p. 384 säger ock att Ragnar, Sigurd Rings son, var gift med Thora, GötaJarlen Herrauds dotter.
61. Saxo, hvilken eljest under Ragnars tid nämner flera Svenska Konungar, hvilka ingen hört omtalas, kallar honom: Herothus rex Sueonum. L. IX. p. 169.
62. Han hade på sig Lodbrækur — ludna byxor. Ragnars S. c. 2. Villosa femoralia. Saxo l. c.
63. l. c. Saxo ger honom, utan Thora och Lathgertha, äfven en annan gemål Svanloga, p. 175, och möjligen är detta en misskrifning i stället för Asloga, Aslaug.
64. Hon skulle varken vara klädd eller oklädd, hvarken mätt eller omätt, hvarken ensam eller i någon menniskas följe: och hon uppfyller villkoren på samma sätt, som Drottning Disa. Både Drottning Disa sjelf och hennes äfventyr äro likväl i Svenska Historien först införda av Messenius. Jfr. Rhenhjelms noter till Thorsten Vikingssons Saga p. 126.
65. Þa svarar hun: Saga er til þess, oc nu seigir hun oc hefur þar upp Soguna sem þau hittust a fjallinu Sigurdar oc Brynhildur m. m. — „Hon svarar: en Saga är derom, och nu berättar hon och begynner der Sagan, hvarest Sigurd och Brynhilda funno hvarandra på fjellet m. m.” Ragnars S. c. 8. — jfr. VolsungaSagan, hvilken här tydligen åsyftas. — Spangareid, der Ragnar skall funnit Aslaug, ligger strax östan för Lindesnes, Norriges sydligaste udde. Der söngs ännu i Torfæi tid, såsom han sjelf berättar, (Series Dynast. et Reg. Dan. Hafn. 1702 p. 35) och i Schönings (Norges Hist. Soröe 1771 T. I. s. 409), en visa om en kungadotter som (af sin styfmoder, säges det,) blef störtad i sjön, men sedan i en gullharpa uppkastad på stranden: hon skall uppvext der i trakten, men slutligen blifvit gift med en Dansk konung. Man visade en hög, der hon skall sutit och vaktat boskapen. Den kallas „Aatloug-höjen”. Viken, der harpan skall drifvits i land, kallas „Guld-viigen”: en bäck i grannskapet „Krakabækken” — hvilket erinrar om Kraka, Aslaugs antagna namn. Aatlög eller Aadlov är ännu ett quinnfolksnamn i orten, och berättas först blifvit fördt af en Dansk Drottning. Det är ett bevis huru den gamla Sagan funnit sin väg ända till Allmogen och quarlefver i dess minne. Quäden på Färöarna besjunga äfven huruledes Ragnar, K. Sivert Rings son, besegrade ormen, samt förtälja, ehuru med något skiljagtiga omständigheter, historien om Aaslaug, som här kallas Osla. Müller, SagaBibl. II. 481.
66. Denne son Sigurd har derföre tillnamnet Ormr i auga.
67. Fragment. Isl. ap. Langebek l. c. berättar anledningen till detta krig olika.
68. Saxo l. c. p. 117, säger att Agnar, för att hämnas sin broder Erik, som genom en viss Östens ondska i Sverige blifvit dödad, (Ericum apud Suetiam Ostani cujusdam malignitate sublatum ulcisci cupiens) anföll denna; men förlorade sjelf lifvet.
69. Jfr. Ragnars S. c. 14.
70. t. ex. c. 11. talas om Riddaralid — riddaremanskap. Randelin, (ibid.) det namn, hvarunder Auslaug deltager i hämndekriget mot Sverige, låter ej heller fornnordiskt.
71. Jfr. Müller, SagaBibl. II. 468.
72. Det ofta citerade Fragmentet hos Langebek II. 266.
73. Denna Ragnar Lodbroks dödssång har genom Latinska, Engelska, Tyska, Fransyska, Italienska öfversättningar (för att ej tala om Svenska och Danska) blifvit den mest bekanta bland alla fornnordiska sånger, och med dessa har lika vidt den underrättelse spridit sig, att våra förfäder drucko ur slagna fienders hufvudskallar. I quädet står str. 35 ur biugvidom hausa d. ä. af huvudets krokiga träd, hvilket efter de Nordiska Skaldernas vanliga omskrifningssätt ej betyder annat än Drickeshorn. Finn Magnusen har anmärkt detta missförstånd. Jfr. Müller, SagaBibl. II. 479. I Ragnars Saga kallas quädet Bjarkamal, men eljest hos Isländarna Krakumal, hvilket synes tillkännagifva att det blifvit tillskrifvet Ragnars gemål (Torfæus, Hist. Norv. I. 499). Uttrycket Oddamessa (uddmessa, pilarnas messa) för strid (str. 11), röjer en christen, men kan lätt vara en senare förändring i stället för det i str. 17 förekommande Oddasenna, hvilket har samma betydelse.
74. Yngl.S. c. 45. Om betydelsen af Österrike jfr. ofvanföre. Med femtedelen af England menas Northumberland. „Norþimbraland er kallat fimtungr Einglands”. Heimskr. Håkan Adalstens Fosta Saga c. 3. I Egils Saga c. 51 förekommer samma uttryck.
75. I Verelii Ed. af Hervarar Saga c. 20 säges om honom, att han lade under sig „alt Sviavelldi oc Gautland Saxland oc all austur Riki alt til Gardarikis: han riedi oc Vestra Saxlandi oc van hlut Einglands þad er kallad Nort-Humberland. Ifvar lagdi þa under sik alt Danaveldi” — Köpenhamnska Ed. af HervararS. tillägger Kurland och nämner ej Gautland, eller ock innefattar det under Sviavelldi.
76. Sögubrot s. 16.
77. Vi anföra stället såsom det ur en handskrift är meddeladt af Torfæus, Series Dyn. et Reg. Dan. p. 320. I Peringskölds Ed. af Heimskringla förekommer det äfven bland Tilläggningarna s. 459, men med flera skiljagtigheter. Hos Torfæus heter det, att den Engelske Ingjald var „broder VestrSaxa konungs.” Hos Peringsköld har deraf blifvit „brodir Petreus Saxa konungs.” Hos Torfæus heter Ubbes son Eava, som fördref Sigurd Rings Skattkonung i Northumberland — hos Peringsköld: Sanna eller Samma. Lagerbring, S. R. H., 1. D. s. 145, som åberopar detta ställe, följer Torfæus, men icke Peringsköld; ehuru han äfven citerar den senare. Hans fel är, att ej med det samma ha anmärkt dessa skiljagtigheter, men ej att ha följt Torfæus, som ur en annan handskrift verkeligen anfört, hvad Lagerbring äfven anför; och så vida förfaller här Hallenbergs critik, (Anmärkningar öfver första Delen af Sven Lagerbrings Sv. R. Hist. s. 220), som endast håller sig till uppgifterna sådana de hos Peringsköld blifvit meddelade. Denna berättelse om Sigurd Ring och hans eröfring i England finnes för öfrigt i ingen af de tryckta Olof Tryggvasons Sagor, hvarken i den Upsaliska eller Skalholtska. Den senare nämner väl P. I. p. 69, den engelske Olof, Kymbriks eller Kynriks son, och brorson till Ivar Vidfamnes moder, men utan att omtala hans förbindelse med Sigurd Ring eller hans Engelska rike.
78. Simeon Dunelmensis, de gest. Reg. Angl. pp. 119, 137, Ailredus Abbas Rievallis Geneal. Reg. Angl. p. 350 ap. Twysden Scriptt. Hist. Angl. Matthæus Westmonasteriensis, Flores Hist. London 1573 p. 323. Namnen skrifvas något olika och Ingjalds eget än Ingild, än Ingils, än Ingles. Chron. Saxon. Ed. Gibson, Oxford 1592 säger att Ingild, Inas bror, dog år 718. Matthæus Westmonast. l. c. p. 265 har året 720.
79. Torfæus Series Reg. Dan. p. 509. Alfred, som enligt Chronicon Saxonicum dog år 901, härstammade i sjette led från Ingild (jfr. Matthæus Westmonast. p. 323). Harald Hårfager, som (enl. Torfæus Hist. Norv. II. 66) dog år 933, härstammade genom sin moder Ragnhild i femte led från Ragnar Lodbrok (Jfr. Heimskr. Halfdan Svartes Saga c. 5) och således i sjette led från Ragnars fader Sigurd Ring.
80. Den förr citerade Angelsaxiska Krönikan säger vid år 787, att i Birtrichs dagar (Konung öfver Westsex) kommo först tre Nordmännens skepp ifrån Heredaland (Hordaland i Norrige), att Konungens befallningsman, som besökte dem och ville, emedan han ej viste hvarifrån dessa gäster voro, föra dem till Konungen, blef ihjälslagen, och att desse voro de förste Danske mäns skepp, som besökte Engelska folkets land — (hvaraf man äfven ser den vidsträckta bemärkelsen af namnet Danskar hos Engelsmännen). Matthæus Westmonast. l. c. p. 282, som berättar samma händelse, hänför den till år 791, och tillägger att den nämnde Konungens fogde (Villicus Regis) var den förste Engelske man ibland de tusen sinom tusende, hvilke sedan föllo för Danskarnas händer. Henricus Huntindoniensis Histor. L. III. fol. 197 ap. Savile, Rer. Angl. Scriptt., som berättar händelsen med samma ord, säger att det skedde i sjette året af K. Birtrichs regering (år 787). Annals of Ulster, — af hvilka ett utdrag finnes hos Johnstone, Antiquitates Celto-Norrmannicæ, Copenhagen 1786 — nämna dessa anfall först vid år 792, då hela Britanniens kust skall blifvit plundrad. Men, enligt Chronologia Augustinensis hos Twysden Hist. Angl. Scriptt. p. 2235, hade ön Thanet redan förut varit ett föremål för Danskarnas raseri; ty den har vid år 753 denna anmärkning: Prima Danorum rabies in Thaneto. År 795 skola Danskar och Norrmän eller Östmän först härjat på Irland. Ware Antiquitt. Hibern. ap. Johnstone l. c. p. 72
81. Såsom ifrån Ivars fader Halfdan Snälle (enl. Sögubrot p. 16) eller till och med ifrån Ivars farfarsfader Hroar (enl. Rolf Krakes Saga 5. c), hvilka redan skola beherskat delar af England.
82. Flores Historiar. p. 302.
83. Cujus temporibus Omnipotens Deus crudelissimas gentes immisit, quæ nec ætati nec sexui parcebant, Dacos cum Gothis, Norvagenses cum Suathedis, Wandalos cum Fresis, qui ab exordio regni sui usque ad adventum Willielmi Ducis Norrmannorum Angliam vastarunt, säger Bromton ap. Twysden l. c. p. 82 med samma ord.
84. Dicti sunt autem Ostmanni, lingua ipsorum, corrupta quadam Saxonica, quasi Orientalis homines. Respectu namque terræ istius, ab orientalibus huc partibus undecunque advecti sunt. Giraldus Cambrensis Topographia Hibernica L. III. c. 43. cit i Ware’s Antiquitt. Hibern, hos Johnstone l. c. p. 76. Namnet förekommer ock hos Isländarna. Landnáma. p. 228 berättar om Eyvind, son till Björn en förnäm man i Götaland, att han på sina Vikingatåg kom till Irland och der blef gift med en Irländsk Konungs dotter, samt tillägger: Eyvindr var þvi kalladr austmadur, at hann kvam austan af Suiarike. „Eyvind kallades derföre Östman att han kom östan från Svearike.” Helge Magre hans son öfvergick till Island och blef der stamfader för en mägtig slägt.
85. Annals of Ulster l. c. p. 64. Liksom äfven hos Ossian.
86. It is necessary to premise, that in the Irish Language Lochlanach signifies the maritime Sea-kings or freebooters of the Nort: Gál a Scandianvian foreigner in general; Fion-Gál the white foreigners; and Dubh-Gál the black foreigners. Johnstone l. c. p. 56.
87. Innis-Gáls (i. e. the insular foreigners), Annals of Ulster l. c. p. 68.
88. Enskilda vikingatåg till Irlands och följagteligen äfven till Englands kuster måste likväl varit äldre. Den helige Findan, som år 700 blef Munk i Allemannien, hade af Norrmän blifvit röfvad och bortförd från Irland. Adelung Mithridates II. 86.
89. Ante annum 851 Danos Dublinio et regiuncula vicinia, quam Fingalliam vocamus, potitos esse, ex Historicis Hibernicis liquet. Ware Ant. Hibern. hos Johnstone l. c. p. 75.
90. Annals of Ulster l. c. p. 64. — Flera sådana inbördes strider omtalas sedermera.
91. Olave king of the Lochlanach came to Ireland; and all the Gáls submitted to him and he exacted contributions of the Irish. ibid. ad. ann. 852.
92. Ware l. c. pp. 75, 76. Här kallas desse höfdingar för bröder. Annals of Ulster l. c. pp. 64, 65 tala ock om „Olave and Ivar the two Norman kings,” men utan att nämna det de äro bröder, och anföra Sigtrygg såsom Ivars son.
93. Denique satis erit hic indicare, captis, intra paucos annons (scil. post adventum Henrici II), Urbibus Limerico et Corcagia ab Ostmannis plerumque possessis, penitus fractas fuisse eorum vires, postquam (ut ex iis, quæ supra dicta sunt, liquet) in Hibernia per aliquot annorum centurias sedes fixerant. Verum tamen, remansisse ibi aliquas Ostmannorum familias diu postea ex archivis in promtu colligere est. Speciatim ex Rotulo Placitorum anni 4 Edvardi Secundi. Huc etiam facit (si ad antiquiora recurramus tempora) Recognitio facta (anno Dom. 1201) per sacramentum 12 Anglorum, 12 Ostmannorum, et 12 Hibernorum, de terris, Ecclesiis et cæteris pertinentiis ad Ecclesiam Limericensem spectantibus. Recognitio eo habetur in Registro Decani Limericensis. Ware ap. Johnstone l. c. p. 87.
94. Skeppens antal i dessa Vikingaflottor uppgifves stundom till flera hundra. Små måste likväl dessa fartyg varit. Chronicon Saxonicum ad an. 893 berättar ankomsten af 250 skepp på kusten af Kent och att Norrmännen drogo dem flera mil uppefter en flod. — I de Frankiska Annalisternas berättelser gå Norrmännen med sina skepp allestädes uppefter Frankrikes floder, och i Gesta Normanorum ante Rollonem Ducem ap. Du Chesne Hist. Norm. Scriptt. p. 12 förekommer till och med ett exempel att fartygen dragas öfver land.
95. Haldenus. Matthæus Westmonast. p. 328. Healfdenus, Chron. Saxon. p. 83. En dylik delning berättas en „Gytro rex Danorum” år 879 ha företagit med Ostangeln. Matth. Westmonast. p. 331. Halfdan stupade år 911. Chron. Saxon. p. 102. Denne Halfdan och hans tåg till England omtalas utaf Adamus Bremensis, Hist. Eccl. L. I. c. 35.
96. Egils Saga c. 51.
97. Olof Tryggvasons Saga Ed. Skalholt. P. 1. p. 69. Samma ställe i Tillägg till Heimskringla Ed. Peringsköld T. II. s. 458 och hos Torfæus Series Reg. Dan. p. 423. Slaget säges här ha stått vid år 900 „eller nära dertill” (eþa nær þvi); men men Kejsar Arnolfs seger öfver Norrmännen vid Löwen (loco qui dicitur Lovonnium, Annal. Fuldens.) vanns år 891. Jfr. Gesta Norrmannorum ante Rollonem Ducem p. 13. Annales Fuldenses p. 18 ap. Du Chesne Hist. Normann. Scriptt.
98. Olof Tryggvasons Saga och Tillägg till Heimskr. II. cc. — Jfr. Torfæus Series Reg Dan. p. 434, som förkastar allt detta, ehuru det på flera sammanstämmande intyg är grundadt. Enligt Olof Tryggvasons Saga, kom, efter Sigfrode och Haldan, konungar i Danmark, som voro med i slaget mot Kejsar Arnulf, Helge, hvilken öfvervanns af en Olof Svea-konung, som sedan regerade både Sverige och Dannemark: efter Olof togo hans söner Gyrd och Knut Dannemarks rike: efter dem Siggeir, hvarpå Olof Kenriksson eller den Engelske Olof äfven nämnes såsom konung. Enligt Chron. Erici Regis ap. Langebek II. 157 har Olof intagit Danska thronen straxt efter Norrmännernas nederlag af Arnolf (hvilket origtigt här säges skett år 902) och regerat blott i 5 år, och hans efterträdare Gyurth (Gyrd) lika länge; hvaraf följer, att den så kallade Engelske Olofs tid ungefär skulle kunna infalla mot medlet af 900-talet. Adamus Bremensis Hist. Eccl. L. I. cc. 40, 44 har, ur Danska konungen Sven Estridsons egen mun, samma konungaföljd i Dannemark efter det Norrmanniska nederlaget; nemligen först Heiligo (Helge), sedan Olaph, som kommande från Sverige intog Dannemark, derpå hans söner Ehnob (corrumperadt namn i stället för Knut) samt Gurd, derefter Sigerich (Siggeir), och vi få se att ej heller Olof, Kenriks eller Kenreds son, varit honom obekant.
99. Kymbrik, Kenrik, Kinrik, eller (som det i Tillägg till Heimskr. p. 459 äfven läses) Hinrik. — Kenrik och Kenred äro namn, som förekomma i de Angelsaxiska kungalängderna. Äfven Adam af Bremen omtalar en Dansk konung „Analph (Olof) Gundredi filius” (L. II. c. 15, jfr. L. I. c. 35) i England. Han citerar dervid Gesta Anglorum, säger att denne Analph hade två bröder Sigtrich och Reginold, äfven konungar i England, och de tillhöra, enligt sammanhanget hos honom, det 10:de århundradet. I samma århundrade nämna de Engelska Krönikorna 2:ne Nordiska konungar med namnet Anlaf eller Onlaf i Northumberland. Den ene är Sigtrichs son och har till samkonung Regenald, Gudreds eller Gudferths son. Desse konungar blefvo utdrifne ur Northumberland af Engelske konungen Edmund år 944 och Aulaf Sigtrichs son, som sedermera återkom, fördrefs ännu en gång år 952 af Northumbrerna sjelfva, hvilka då togo Yric Harolds son till konung (Chronicon Saxonicum pp. 114, 115, Simeon Dunelmensis de Gestis Reg. Angl. ap. Twysden pp. 155, 156). Denne Yric Haroldsson eller, såsom Simeon Dunelmensis kallar honom, Eyricus quidam Danica stirpe progenitus, är tydligen Eric Blodyxa, Harald Hårfagers son, om hvilken Snorre Sturleson berättar, att han blef Konung i Northumberland, sedan han förlorat Norriges rike (Heimskringla, Håkan Adalstens Fost. Saga c. 3). Den andre Olof eller Anlaf nämnes näst före den nyss omtalta Sigtrichs son. Han kallas hos Simeon Dunelmensis (l. c. p. 155). „Anlaf, Irlands och många andra öars hedniske konung,” och säges med sin svärfar, Skottarnas konung Constantin, ha angripit Northumberland, men blifvit år 937 slagen af Engelska konungen Æthelstan vid Brunanburh (Brunburh i Chestershire, jfr. Gibson ad Chron. Saxon. Explicatio nominum locor. p. 17). Han återkom likväl 940: och Edmund, Æthelstans bror och efterträdare, måste då med honom dela England (Matthæus Westmonast. p. 365), hvarefter han emottog dopet 942 och dog samma år (Chronic. Saxon. p. 114). — En af dessa måste Isländarnas Engelske Olof vara; ty ingen Nordisk konung omtalas för öfrigt med detta namn i England. — Men i Irland nämnas flere, såsom den redan (jfr. ofvanföre s. 564) anförde Olof vid år 852, — en Olave Mac-Godfred (Godfreds son), den samme som stridde med Konung Æthelstan i England vid år 936 — en Olave Quaran vid år 944 — hvilken äfven nämnes såsom konung i Diflin (Dublin) af Snorre Sturleson (Heimskr. I. 237 Ed. Peringsk.) — en Olave Mac-Sigtrygg (Sigtryggs son) vid år 976, som äfven föröfvat våldsamheter i Irland, och troligen är den samme Anlaf Sigtrichs son, hvilken de Engelska Krönikorna omförmäla, m. fl. — Jfr. Annals of Ulster hos Johnstone l. c.
100. Egils saga cc. 51 — 55. Han kallas här Olafr Raudi (Olof röde), konung i Skottland, säges ha underlagt sig Northumberland, men blifvit i ett stort slag (i hvilket Egil deltog), af Engelske Konungen Adalsteinn öfvervunnen. Det är tydligen det i de Engelska Krönikorna så namnkunniga slaget vid Brunanburh år 937, om hvilket ett eget Angelsaxiskt quäde äfven finnes (upptaget af Langebek, T. II. p. 421, efter Chronicon Saxonicum, som anför det, ehuru utan vers-afdelning, vid år 938). Att Olof sjelf säges fallit i slagtningen är ett misstag i den Isländska Sagan. Att han här kallas Skottlands och i de Engelska Krönikorna Irlands Konung, innefattar ingen motsägelse; ty dels omtalas i det Angelsaxiska quädet, att Skottiskt folk (Sceotta leode) tillika med Nordmän (Guma Norderna) der blefvo slagne, och Olof var i förbund med en Skotsk Konung, dels förblandas ofta Skottar och Irländare och de förra kallas med de senares namn. Henricus Huntindoniensis från 12:te århundradet har i sin Krönika (Historiar. L. V. fol. 204. Ed. Savile) meddelat en Latinsk öfversättning af det förr nämnda Angelsaxiska quädet, och öfversätter orden: Sceotta leode med Gens Hibernensium. Att Olof kom från Irland säga Annals of Ulster hos Johnstone l. c. som omtala samma krig. Der anmärkes neml. vid år 936: „A great and destructive war between the Saxons and Normans. Many thousands of the Normans perished, but king Olave with a few escaped. On the other side vast numbers of the Saxons were killed. King Athelstan got a rich booty. Olave Mac-Godfred died in Dublin.” — (Mac, Mag är son — samma ord, som det Moesogothiska Maghus, det gammeltyska Maghe, det Svenska Måg, i gamla språket Magr, som fordom betydde både Son och Slägting. — Här ser man således, att denne Olofs far hetat Godfred. Detta namn skrifves i Engelska Krönikorna äfven Guthferth och Gudred. Det är då ej otroligt, att vi här höra omtalas samma Olof, som hos Adam af Bremen kallas Analaph Gundredi filius, — som i Olof Tryggvasons Saga heter Olof Kenriks (Kenredsson) och den Engelske Olof — sluteligen samme Olof från Skottland, som enligt Egils Saga stridde mot K. Æthelstan i England. Han kunde, i Olof Tryggvasons Saga, så mycket lättare flyttas upp till Sigurd Rings tid, som denne sjelf kunnat förblandas med någon sednare af det namnet; ty i Danska konungalängder förekomma, utom den Ring, som efterträdde Harald Hildetand, ej mindre än tvenne senare Konungar Ring (jfr. Chronicon Erici Regis, Langebek, I. 154, 155, 156), af hvilka den siste, samkonung med Sigfrid, äfven kallas Annulo, eller i Olof Tryggvasons Saga (enligt det af Torfæus Series Reg. Dan. p. 386 citerade stället) Hringr Annulo. Isländare finnas, som göra sjelfva Sigurd Ring, Harald Hildetands brorson, till samtida med Carl den store.
101. Flores Historiar. p. 314.
102. Chronic. ap. Twysden p. 802.
103. A paganis videlicet, Danis, Norreganis, Svanis, Goutis et quarundam aliarum nationum populis. Florentius Wigorniensis Chron. p. 693. —
104. Ibland dem Hingvar (hvars namn äfven skrifves Hungvar, Higwais, Igwares, Inwær, Ingvar, Ivar och Hubba eller Ubba.
105. Ab orientali mare usque ad occidentale. Simeon Dunelm. ap. Twysden p. 16.
106. Florent. Wigorn. l. c. jfr. Simeon Dunelm. ap. Twysden p. 11 seq Chron. Saxonic. Ed. Gibson, pp. 78-82. — Joh. de Fordun Scotichron. L. IV. c. 16. citerad af Langebek Scriptt. Rer. Dan. T. V. p. 56.
107. Asserus Shyreburnensis Ælfredi Regis Res Gestæ — dedicerad till K. Alfred — utgifven tillika med Walsinghams Krönika. London 1574. p. 9. Matthæus Westmonast. Flores Hist. 326, berättar att K. Alfred kallade till sig Munken Asserus från St. Davids Kloster i Wales för att af honom undervisas i vettenskaperna.
108. Ett par uppgifva året 869.
109. Ewlfo eller Evulfo (Ulf) samt Halsdene eller Healfdene (Halfdan) nämnas ock såsom Ingvars bröder. Jfr. Langebek l. c. T. V. pp. 7, 9. Den förre var äfven i Norden bekant såsom Ragnar Lodbroks son, ehuru Isländarne ej omtala hoom. I Anonymi Roskild. Chronicon ap. Langebek I. 374, heter det om Ivar Benlös, Lodbroks son (Yvar, filius Lothpardi, quem ferunt ossibus caruisse), att han och hans bröder, Ingvar, Ubi, Byorn et Ulf anförde de Nordiska folken. Om anledningen till Ivars namn Benlös, jfr. Ragnars saga c. 6.
110. Dudo de morib. et actis Norrmann. Willelmus Gemmeticensis Hist. Normannorum ap. Du Chesne Hist. Norm. Scriptt.
111. Willelmus Gemmet. L. I. c. 4. De Norrmän, som under Björn Jernsida anföllo Frankrike, kallas ock Westgöter (Visigothi) i Fragm. Mirac. S. Bercharii ap. Mabillon Act. SS. Ben. T. II. p. 846 cit. af Langebek I. 525.
112. Angående detta, som så ofta förekommer hos gamla utländska Annalister, må anmärkas, att folkrikhet är ett relativt begrepp till ett lands näringsmedel. Att en i förhållande dertill öfverflödig folkmängd fanns i gamla Norden ser man både af de förskräckliga verkningar missvextår kunde frambringa och af de ständiga krigiska utvandringarna. Vikingatåg var sommararbetet i gamla Norden, och på denna sed har ett af de tre årliga stora hedniska offren anseende: Våroffret hölls neml. för seger. — Så lefde man i dessa tider till en stor del på främmandes, på den öfriga verldens bekostnad. En i förhållandet till näringsmedlen stor folkmängd föranledde härnader: dessa ökade och underhöllo folkmängden; och det var detta i hela det gamla lefnadssättet grundade sjöröfverisystem, som gjorde Skandinavien i ett sådant tillstånd med Europas fred oförenligt, och påminte om nödvändigheten af dess christnande. Här hade ock derigenom Christendomen större hinder än annorstädes att öfvervinna, och de hittills utåt rigtade krafterna kastade sig inåt till inbördes strid.
113. Terram, quam incolunt, habitare non sufficientes, collecta sorte multitudine pubescentium; veterrimo ritu in externa regna extruduntur. Dudo ap. Du Chesne l. c. p. 62. Lottkastningen var samma genom blotspån tagna orakel, som vi förr omnämnt.
114. Willelm. Gemmetic. L. I. cc. 4, 5, ap. Du Chesne p. 218.
115. Så läses namnet hos nyss anförda författare. Men Walsingham Ypodigma Neustriæ p. 3, som afskrifver detta ställe hos Willelmus Gemmeticensis, har Lothbrocus.
116. Den gamle Normanniske Poeten Robert Vace (omkring 1160), i sin Roman de Rou, kallar honom Bier, cote de fer, son af „Lobroc, un Danoiz Roi”. Müller, SagaBibl. II. 470.
117. Namnet, skrifvet hos olika författare olika: Astingus, Astannus, Alstagnus, Anstignus, Hæstenus, Huasten: — synes vara det Nordiska Eysten eller Östen. Han nämnes för öfrigt med mer än ett namn. I Chron. Turon. ap. Martene T. V. p. 969 säges: „Hastingus ille Danorum Dux a populo Gurmundus vocabatur.” Jfr. Langebek I. 538. Denne i Frankiska Annalerna fruktansvärdt namnkunnige man är okänd för den Nordiska Sagan.
118. Radulfus de Diceto ap. Twysden p. 450, har året 843.
119. Gesta Normann. ante Rollonem Ducem ad an. 861. ap. Du Chesne, p. 3.
120. År 827 hemsöktes redan Gallicien af Norrmän. År 847 belägrade de Sevilla, härjade hela landet kring Cadix, och slogo Morernas konung Abderraman i tre slagtningar. År 859 plundrade de Spanska kusterna, anföllo Mauritanien, härjade Baleariska öarna, gingo ända till Grekland och återvände först efter tre år hem. Samma år kommo Norrmän på 60 skepp till Spanien, härjade på Afrika, öfvervintrade på Spanska kusten och återvände om våren hem. Se ställena ur Spanska författare hos Langebek, T. I. pp. 513, 534, 552.
121. Namnet skrifves Luna, Lunis, Luni, „Urbs Tusciæ Lunensis”. Paul. Warnefridi de Gestis Longob. L. IV. c. 47. Händelsen omtalas äfven i Italien. An. 857, Lunæ civitas in Italia a Nortmannis dolo capta. Muratori Antiq. Ital. T. I. p. 25. — La citta di Luni fu disfatta per gente Oltramontane, hoggi e diserta et la contrada mal sana. Villani, Hist. Fiorent. (från början af 1300-talet.) Muratori, Rer. Ital. Scriptt. T. XIII. p. 49.
122. Totius excidii signifer exercituumque Rex. Willelm. Gemmet. L. I. c. 9.
123. Fragm. Island. de Regib. Dan. Norv. ap. Langebek, II. 279. — Ubbe är äfven hos Saxo, Ragnars oäkta son. L. IX. p. 172.
124. Wallingford, ap. Gale p. 535, cit. af Langebek V. 46. Chron. Saxon. ad an. 872.
125. Ragnars Saga c. 20. Här säges, att Ivar utbad sig så mycket land, som kunde betäckas af en oxhud, hvilken han sönderskar och begagnade sig af liksom Dido. Det Isländska Fragmentet hos Langebek, II. 278, förmäler att det var York, som så anlades. Sjelfva fabeln är sannolikt inkommen i den Nordiska Sagan från England, der Hengist berättades så ha tillegnat sig ett stycke land. Jfr. Müller, SagaBibl. II. 472.
126. Hist. Eccl. L. I. c. 33.
127. Saxo, L. IX. p. 171.
128. C. 14.
129. Walland synes här utmärka en del af Nederländerna. Jfr. Suhm, Crit. Hist. III. 677.
130. Dessförinnan, berättar Ragnars Saga, bemäktigade de sig med list Wiflisburg (Avrenche i Schweitz).
131. Ragnars Saga, c. 14. Norna Gests Saga c. 8. Olof Tryggvasons Saga hos Torfæus, Series Reg. Dan. p. 375.
132. Den Helige Emund, under hvars regering, enligt engelska berättelsen, Lodbrok skall kommit till England, blef konung år 855. Flores Historiar. p. 308.
133. De inhemska kungalängderna (NN. II et VI, Scriptt. Rer. Suec. T. I.), säga väl att Erik Segersäll följde strax efter Erik Emundsson, och var far till Erik Årsäll, hvars son Olof Skötkonung skall varit. Då det nu är historiskt visst, att Erik Segersäll var Olof Skötkonungs far, är tydligt, att de i den så kallade Erik Årsäll, som tillhör långt senare tider, liksom fördubblat Erik Segersäll, och att i dennes ställe en konung måste sättas emellan Erik Väderhatt och Erik Segersäll.
134. Det är ock hvad Dalin gjort; men endast derföre, att han, för sin vattenminskningstheori, ej förr med Svenska Historien kunde komma på det torra.
135. I Olof Tryggvasons Saga, (Torfæus, Series Rer. Dan. p. 374), säges att Björn Järnsida tog Upsala rike, allt Svithiod och bägge Götaland, och alla de land, som dertill ligga, Sigurd Ormiöga Eygotaland (här Seland) och alla öar, Skåne och Halland, Reidgotaland och Venden, Ivar Benlös den del af England, som hans fränder före honom haft.
136. Eirikr Upsali. Det var en egenhet i Nordiska språket, när ett appellativum blef användt till ett ställes namn, att då ej sätta det i nominativus utan i ablativus med præpositionen á (på) eller at (vid) — Således skulle det egenteligen heta Eirikr à (eller at) Upsali. Stundom bortföll præpositionen och ställets namn sattes likaväl i ablativo. Jfr. Werlauffs anmärkn. till Vatnsdæla Saga s. 6.
137. Efldi þan bæ er at haugi hiet, „han befäste (eller ökte) den gård som kallades Högen” (Haugi — at Haugi. Jfr. föregående not). Deraf nämndes han Björn at Haugi — efter orden Björn på högen. — Vanligen heter hos våra historieskrifvare denne konung Björn på Håga, och vi ha följt allmänna bruket. Björn är ej den ende Svenske Konung, som har tillnamnet at Haugi. Skaldatal i Heimskringla, Ed. Peringsk. T. II. p. 479, nämner en Svensk Konung Sor at Haugi, hos hvilken Erpur Lutandi var Skald och frälste sitt lif genom en sång om denna konung. Denne Sor är troligen den Svenske konung Sörle, som Saxo omtalar på sin Ragnar Lodbroks tid (L. IX, p. 172), d. v. s. i 9:de seklet. Bevis att vi ej känna alla konungar i Sverige från denna tidsålder.
138. Den Köpenh. Ed. af HervararSaga har tvärtom: „Aununder het son Eireks Kongs” — redan samtidigheten med Harald Hårfager visar att detta är en felskrifning.
139. HervararSaga, c. 20.
140. Langebek, T. I. p. 10. Scriptt. Rer. Suec. T. I. p. 6.
141. Harald Hårf. S. c. 4. Jfr. c. 14 och Olof d. Heliges Saga, c. 140.
142. Att Erik Emundsson gjorde det, följer af Snorre Sturlesons intyg, Heimskr. Harald Hårf. S. c. 14, der det talas om, huruledes denne kung yrkade att besitta lika stort rike i södra Norrige, som Sigurd Ring och Ragnar Lodbrok innehaft. Det var tydeligen ett arfanspråk.
143. Denna genealogi upprepas ofta af Isländarna. Jfr. Heimskr. Halfdan Svartes Saga c. 5. Landnáma, Mantissa 385, Langfedgatalet hos Langebek, I. 10. Ragnars Saga, c. 22. Olof Tryggvasons Saga Ed. Skalholt, s. 1.
144. Heimskr. Olof d. Hel. S. c. 71.
145. Från hans dotter Alof, som blef gift med en Jarl i England. Jfr. Landnáma, p. 384. Döttrar af Ragnar Lodbrok omtalas ock i Engelska krönikor. Vid ett nederlag, som de Nordiske hedningar ledo 878, fick K. Alfred ibland bytet äfven deras berömda fana, som kallades Reafan, emedan en korp (Rafn) var derpå afbildad, (förmodligen sydd). Tre Lodbroks döttrar sägas på en förmiddag ha förfärdigat denna fana. De Nordiske hedningar ansågo den med vidskeplig vördnad, och spådde till seger eller nederlag, allt som korpen på fanan syntes dem flygande eller stillasittande. Asserus Shyburn. Ælfredi Regis res gest. p. 16. Såsom upplysande för Nordiska seder kan äfven anföras, att desse Hedningarnas dyraste ed aflades på en helig ring („on tham halgon beage”. Chron. Saxon. p. 83). Jfr. ofvanföre s. 195.
146. Isländske Nybyggaren Höfda-Thord, som genom nitton barn blef stamfader för en ganska stor slägt, härstammade i 4:de led från Björn Järnsidas son Asleik. Landnáma p. 219.
147. Isländske Nybyggaren Slettubjörn, ledde sin härkomst i 4:de led från „Thora döttur Eireks Kóngs af Uppsólum”. Landnáma p. 215. Troligen är den samme Eyrekr at Uppsaulum, som omtalas i Norna Gests Saga c. 9, och som i HervararSagans Kungalängd kallas Eirikr Uppsali.
148. Landnáma p. 222.
149. Det fanns en sådan under namn af Passio S. Emundi. Jfr. Langebek, V. 21.
150. Jfr. Suhm, Danm. Crit. Hist. III. 682.
151. Series Reg. Dan. pp. 383—394.
152. Anmärkningar till Puffendorf s. 284. ff.
153. Müller, Saxos oc Snorros Kilder, s. 365.
154. Suhm l. c. s. 718, som likväl antager två, erkänner detta sjelf.
155. Ragnars S. c. 21.
156. Svanhild (hos Jordanes Sonilda hvars död hämnades på K. Jormunrek (Jordanis Hermanaric) af hennes bröder Saurle och Hamdir (Sarus och Ammius). Jfr. ofvanföre s. 115. Att Brage den gamle i en drápa öfver Ragnar Lodbrok, hvaraf en strof finnes i Skalda, sjunger om dessa bröder, visar att redan tidigt i 9:de årh. Ragnar Lodbrok blifvit satt i gemenskap med fabelkretsen om Sigurd.
157. Så kallas äfven Sigurd Fofnisbane.
158. Enligt Suhm l. c. III. 710 utgöra äfven i MSS. VolsungaSagan och Ragnars Saga blott en; ehuru Björner i sina Nordiska kämpadater skiljt dem åt.
159. Norna Gests Saga c. 6.
160. Bemödandet att närma Ragnar Lodbrok till äldre tider ses äfven deraf, att Fundin Noregur blott räknar 15 led emellan honom och Fornioter, och lika många emellan Fornioter och Aslaug. Jfr. Torfæus Series R. Dan. p. 387.
161. Hist. Eccl. L. I. c. 14.
162. Jfr. Müller Saxos och Snorros Kilder s. 158.
163. Cit. af Suhm l. c. III. 676. Olof Tryggvasons Saga (Torfæus l. c. p. 405) kallar likväl denna Reginfred för Remfrid, hvilket i Tilläggen till Heimskr. Ed. Peringsk. p. 220. blifvit öfversatt med Ragnar Lodbrok. I allmänhet synes för de här öfversatta tilläggen en annan text af Olof Tryggvasons Saga ha legat till grund, än den, som blifvit styckevis införd mot slutet af Peringskölds Heimskr. II. D.
164. Fragmenta duo Island. de Reg. Dan. Langebek II. 474: Isländska Annaler i Flateyarboken sätta begynnelsen af Ragnars Rike vid år 809 och anmärka åter vid 812 att „enligt somligas sägen” detta år Ragnars regering började. Torfæus l. c. p. 377.
165. Han citerar l. c. Historia Francorum.
166. Se ställena hos Langebek I. 505, 506.
167. Langebek I. 519.
168. Langebek I. 528, 592.
169. Suhm l. c. III. 677 — likväl i England.
170. Torfæus l. c. p. 377.
171. Series Reg. Dan. p. 366.
172. Simeon Dunelm. ap. Twysden pp. 12, 111. Gens pagana a Norvegia et Dacia veniens. Roger de Houeden Annal. ap. Savile fol. 235.
173. Princeps eorum crudeli nece est occisus ab Anglis. Rog. de Houeden l. c. fol. 232. Jfr. Simeon Dunelm. l. c. p. 12. Chron. Saxon. p. 66. Det skedde, enligt Chron. Saxon., vid floden Weare’s mynning: enligt Simeon Dunelm. vid den närbelägna floden Tynes utlopp i Northumberland (ad ostium Doni amnis).
174. Om ock ingen Engelsk Konung Ella kan igenfinnas såsom regerande vid denna tid, så måste man ihågkomma, att ej blott regerande förstar, utan jämväl alla, som voro af kunglig börd, kallades konungar hos Angelsaxerna. Ella ansågs i Norden för ett så vanligt Engelskt konunganamn, att Isländske Skalden Sigvat kallar Engelsmännen sjelfva Ellas afkomma „Ello kind.” Heimskr. Olof d. Hel. S. c. 13. jfr. Hallenberg Anmärkningar till Lagerbring I. 254, 255.
175. Str. 24. Ragnars Saga.
176. Str. 20 ibid. Eyre (ör) betyder en sandig strandslätt, planities sabulosa circa ripam (Ihre Glossar.); strand- och flodbädd, hvarpå ej gräs växer (Björn Haldorsson Isl. Lex.) — Benämningen Lindiseyre passar väl på ön Lindisfarne (så kallad af den lilla floden Lindis — Simeon Dunelm. ap. Twysden p. 12) hvilken ö under ebben (åtminstone den tiden) sammanhängde med den sandiga kusten. „Bis quotidie hæc instar insulæ maris circumluitur undis, bis renundato littore contigua terræ redditur.” Beda cit. af Gibson ad Chron. Saxon. in explicat. Nomin. p. 35. Klostret på ön var bygdt till den helige Cuthberti åminnelse, och den heter derföre ännu Holy Island. (Halingland — Radulfus de Diceto ap. Twysden p. 561). De Nordiske hedningar, som plundrade klostret, kallas äfven Scaldingi (Simeon Dunelm. l. c. p. 70): — tydligen samma namn som Sköldungar, såsom den Danska från Odens son Sköld härstammande kungaätten (hvarifrån äfven den Ivarska i Sverige ledde sin härkomst) benämndes. — I Ragnars dödssång kallas striden poetiskt: „Sköldunga hjalder” — „Sköldunga-dånet.” Uttrycket nyttjas i beskrifningen om en sjöstrid vid Irland; hvilket här, såsom flerstädes, också kan betyda Skottland. Äfven i „Svärdsleken vid Lindiseyre” säges Irers blod ha gjutits i hafvet. Wilde (Anmärkningar till Puffendorf s. 282) menar att med dessa Irer förstås de Christne i Northumberland och landskapet Deira, hvarest staden Ireby af dem har namn.
177. År 875. Simeon Dunelm. l. c. p. 15.
178. Magr (Måg) betyder i det gamla Nordiska språket Son (t. ex. Valda megir Gjuka: „Gjukes söner (det) vålla.” Gudrunar Qu. st. 20. i den äldre Edda,) men också slägtinge i allmänhet, jfr. ofvanföre.
179. Snorre Sturleson kallar den Bremerboken: „Sva segir i Brimabok” Heimskringla, Magnus den godes Saga c. 29.
180. Jfr. om Englands konungar. P. I. c. 79. — Om Kejsarna efter Carl den store ibid. c. 80, — c. 69. om Ansgarius och Rimbertus och flera Bremiska Biskoppar c. 69.
181. Scriptt. Rer. Dan. T. II. p. 260.
182. Jfr. Olof Tryggvasons Saga Ed. Skalholt. p. I. c. 69 och Fragmentet hos Langebek l. c. p. 281.
183. Hvitserk, Ragnvald, Erik och Agnar, som omtalas i Ragnars Saga såsom hans söner, nämnas likväl ej i de utländska Krönikorna (om man undantager att Polydorus Vergilius Hist. Angl. L. IV. cit. af Torfæus Series Reg. Dan. p. 380 kallar Ingvar för Agnar); liksom Ulf och Halfdan äro i denna egenskap okända för Isländarna. — Flera af namnen på Ragnars söner — såsom Ivar, Björn — äro så allmänna att lätteligen både den verkeliga Ragnars söner och de, som utomlands uppträda under detta namn, kunna burit dem. Att Björn var hård mot hugg och stick (genom sin moders trolldom, säger Willhelm. Gemmeticensis l. c. L. I. c. 5) och derföre fått namnet Järnsida, är blott upprepandet af en redan om Harald Hildetand i Norden berättad fabel. Flere konungar Björn nämnas i nästa tiden efter Ragnar Lodbrok i Sverige, neml. först Björn Järnsida, sedan den Björn, hvars söner åter Uppsala-Erik samt Björn på Håga voro. Den medlersta omtalar HervararSaga c. 20 endast såsom de sistnämndas fader, utan att ge honom något regemente i Sverige. Vid kungatitelns ärftlighet i dessa tider har han likväl otvifvelagtigt äfven varit konung — men en här- eller sjökonung (såsom nyss förut äfven Refill kallas), hvars bedrifter således troligen falla utom Norden.
184. Erik. Ragnars Saga c. 9.
185. Hvitserk l. c. c. 22.
186. Ivar. Wilhelm Eröfraren skall låtit uppbryta Ivars hög. Ragnars Saga c. 22. De utländska krönikorna berätta, mig vetterligen, ingenting derom; men Bromton Chronic. p. 809 ap. Twysden omtalar, att när Hubbe (Ivars bror) blef slagen af K. Alfred år 878. Danskarne begrofvo honom med stort rop i en hög, hvilken de kallade Hubbelowe, och som under detta namn ännu i Bromtons tid fanns i Devonshire.