Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

101. Väinämöinen och Joukahainen.


(Kv. 3.)

I nordlandet Pohjola bodde en ung man vid namn Joukahainen. Han förnam ryktet om Väinämöinens visdom, kände avund i sitt sinne och beslöt att tävla med den berömda sångaren. Förgäves varnade honom fader och moder. Joukahainen svarade: ”Min fader vet mycket, min moder vet ännu mera, men själv vet jag mest, och sjunga kan jag förmer än de yppersta”.

Alltså spände han sin eldfrustande häst för sin guldsmidda släde och begav sig övermodigt på väg. På tredje dagen kom han med stoj och buller åkande fram på vägen till Väinölä. Här mötte han Väinämöinen, som stilla färdades fram på vägen, och bådas slädar fastnade ihop. Mellan dem uppstod då följande samtal:

Väinämöinen. »Vem är du, som kör så oskickligt emot mig och söndrar min släde?«

Joukahainen. »Jag är Joukahainen. Men av vilket uselt följe är du?«

V:n. »Jag är Väinämöinen. Är du Joukahainen, så giv väg åt mig, ty du är yngre till åren!«

J:n. »Här är icke fråga om ungdom och ålderdom, utan om vem som i visdom är mer än den andra. Må vi pröva varandra i sång, och den, som vet mindre, må vika för den, som vet mer.«

V:n. »Vad skulle jag veta, som endast har hört mitt hemlands gökar gala? Du, som vet mera, käre, berätta för mig, vad du vet!«

J:n. »Kanske vet jag ett och annat. Jag vet, att röken går ut genom taket, och att lågan icke är långt ifrån spiseln. Själhunden äter lax och sik, gäddan leker i kylig väderlek, abboren simmar om hösten på djupet och leker på grund om sommaren. Är detta ej nog, så vet jag, att i norden köres med renar, i södern med hästar. Det finns tre svåra forsar, tre stora sjöar och tre höga berg under himmelen. Hälläpyörä är i Tavastland, Kaatrakoski i Karelen, men Vuoksen är förmer, och Imatra har icke sin like. Så var det.«

V:n. »Barnets joller, kvinnors sladder, ej en skäggig hjältes visdom. Berätta för mig om tingens ursprung!«

J:n. »Bofinken är en fågel, ormen är ett kräldjur, gärsen en fisk. Vattnet kommer från berget, elden från himmelen och järnet av rost. Tuvan är den äldsta mark, videt det äldsta trädslag, furan det första virket och stenen den första grytan. Så var det.«

V:n. »Vet du kanske något mera, eller är ditt pladder slut?«

J:n. »Ännu vet jag varjehanda. Jag minnes de flydda tider, när jag plöjde haven, uthögg de stora djupen, där fisken bor, och vältrade samman strandens klippor. Sjunde mannen var jag bland de hjältar, som danade jorden, reste luftens poster, uppburo himlens valv och ledde på sina banor solen, månen och Karlavagnen. Så var det.«

V:n. »Detta ljuger du. Icke såg man dig, när havets fåror plöjdes, jorden danades, himlen välvdes och sol, måne och stjärnor leddes på sina banor.«

J:n. »Nåväl, är jag ej vis nog, så låt oss pröva våra svärd i tvekamp.”«

V:n. »Lika litet aktar jag ditt svärd som din vishet.«

J:n. »Den, som ej vågar strida med mig, honom vill jag förvandla med min sång till en föraktad fänad uti min ladugård.«

Och härvid skakade unga Joukahainen hånfullt sitt svartlockiga huvud. Men ganska vred blev nu den gamla Väi- nämöinen och begynte själv att sjunga sin mäktiga trollsång. Det var icke ett barns joller, icke kvinnors sladder: det var en skäggig hjältes sång, för vilken sjöarna svallade, jorden skalv och kopparbergen våldsamt skakades. Illa gick det då den unga Joukahainen. Hans häst, hans släde, hans loka, selar, piska, båge, pilar, mössa, handskar, bälte, allt förströddes och förvandlades för den väldiga sången. Men själv blev han förtrollad intill midjan ned i det sanka kärret.

Då kom unga Joukahainen i nöd och bad om sitt liv mot en god lösepenning. Han bjöd efter varandra två starka bågar, två sköna båtar, två goda hästar, silver och guld, åkrar och sädesstackar, men sjönk allt djupare, intill dess att han stod ända till hakan i dyn och fick mossa i munnen. Då bjöd han sin unga syster Aino till lösepenning. Väinämöinen löste besvärjelsen, och Joukahainen återvände bedrövad till hemmet.

Om Aino finnes sedan en skön saga, huru hon sörjde att bliva den gamla Väinämöinens maka och hellre gick bort att bliva sikens syster i havet, vilket här vore för långt att berätta.