Boken om vårt land/Kapitel 64
|
I en by, Päldojärv, bodde för lång tid sedan en rik lapp vid namn Päiviö. Han hade så många renar, att han behövde 30 drängar och 30 pigor att vakta dem; men sina silverskatter gömde han i jorden. Lapparna tillbådo på den tiden underliga träd och stenar, som kallades sejd. När en gång renarna dogo av sjukdom, drog Päiviö med sina söner till avguden, sejd, prydde honom med granris och offrade renar till hans ära, bedjande honom om hjälp. En dag väntade Päiviö och hans söner förgäves ett tecken, att avguden hört deras bön. Då stodo de upp, buro torr ved kring sejden och förstörde honom med eld. Hedningarna i byn harmades däröver storligen och ville döda Päiviö, men han svarade dem med Gideons ord: »Låt avguden hämna sig själv!» Päiviö blev kristen med hela sitt hus och sände sin son Vuolabba till Enare by att förstöra alla därvarande sejder.
Päiviö var en stark kämpe i strid, men hans tre söner blevo än mera namnkunniga. Vuolabba (Olof) hette den starkaste. Han var så snabb, att han sprang fatt vildrenarna, grep den flyende vargen i svansen och krossade honom mot klippan. Sin stora båt bar han ensam på axeln, och de stenar, som jättarna icke förmådde lyfta, bar Vuolabba med lätthet till deras plats. Vid den tiden brukade karelare från ryska sidan härja i Lappland. Vuo-labba bar en ofantlig stock upp på fjället ovanför sitt tält och inbillade karelarna, att hans tre år gamla son burit upp stocken. Då vågade ingen angripa honom.
Päivi ös andra sön hette Isak. Han var en så skicklig bågskytt, att han sköt haren, när den hoppade över vattnet i forsen. Isak låg även i fejd med de ryska karelarna. I spetsen för dem gick en hövding, klädd i en kopparrustning från huvud till fot, och var så styv, att han icke själv kunde föra gaffeln till sin mun, när han åt, utan måste matas av drängen. Isak hade länge lurat på hövdingen och sköt vid en sådan måltid gaffeln in i hövdingens hals.
Tredje Päiviösonen hette Johan och var en av de mäktiga trollkarlar, som icke numera födas i världen. Även han låg i krig med karelarna och använde mot dem sina fruktansvärda trollkonster. En gång fingo de honom fatt och tvungo honom att bliva deras vägvisare över fjället om natten. Det var ett mycket brant ställe på Pallas-tunturi. Där trollade Johan så, att karelarna hörde klockor ringa och sågo eldar lysa i en by nedanför branten. Johan manade nu sina följeslagare att följa tätt efter honom, där han visade vägen med blosset. I detsamma kastade han blosset utför branten, men själv fick han fotfäste i en skreva i berget. Karelarna på sina skidor kommo med full fart rusande efter blosset och förgingos så alla i det nattliga bråddjupet.