Boken om vårt land/Kapitel 16
|
Mattias Castrén berättar om sin resa i Lappland följande:
»Vi reste i båt utför Ivalo älv, som flyter från fjällen norrut till Enare sjö. Snart hörde vi dånet av brusande forsar, och denna musik ljöd under tre dygn oupphörligt i våra öron. Så förfärande forsarna voro, hade vi dock ingen annan utväg än att hjältemodigt kasta oss mitt ibland de sjudande bränningarna. Vattenmassan i Ivalo var icke så stor, men mer än tillräcklig för att uppsluka oss och vår lilla farkost. Vi måste oupphörligt hålla båten tillbaka med långa störar, för att icke strömmen skulle kasta oss mot klippor och grund. Hela dagen igenom hade vi detta mödosamma arbete, och natten tillbragtes vid stockeldar på stranden. Vi funno aldrig något skydd över våra huvuden, utan levde i åtta dagar under bar himmel, ständigt utsatta för ihållande regn och en kall väderlek.
Floden åtföljes längs en stor del av dess övre lopp av höga, fruktansvärda fjäll, vilka på somliga ställen höja sig lodrätt över vattenytan och fortlöpa flere mil oavbrutet. Vi klättrade ofta med livsfara uppför dessa berg i hopp om att äntligen få fägna oss åt anblicken av Enare sjö. Men så långt ögat nådde, syntes åt norr, söder, öster och väster endast oöverskådliga fjäll. Där en djupare dal sänkte sig ned mellan bergen, vilade ofta en dimma över dalens botten och liknade på avstånd en stor sjö. Då trodde vi oss hava uppnått det efterlängtade Enare, men vägvisaren störde våra förhoppningar och försäkrade oss, att vi ej skulle se Enare, så länge vi sågo fjällen.
Några mil söder om Ivalojokis utlopp i Enare avlägsnade sig äntligen dessa dystra fjäll, som så länge förföljt den undanflyende strömmen och klämt honom mellan sina klippor. I fjärran syntes ännu kala fjälltoppar framskymta, men runtomkring oss sågo vi endast sköna, gräsbevuxna slätter. Älven hejdade sitt strida lopp och bildade smärre holmar, som bekläddes av lummiga lövträd. Snart visade sig höstackar, gärden och andra spår av människor. Vi rodde med yttersta krafter för att snart upphinna en mänsklig boning och trodde knappt våra ögon, när vi i djupa Lappland sågo de finska nybyggarnas välbyggda gåidar, omgivna av grönskande ängar och vackra sädesfält. Det är otroligt, huru välgörande en sådan anblick verkar på sinnet efter sådana färder, som vi tillryggalagt. Den oupphörliga åsynen av skyhöga fjäll och brusande forsar har någonting dövande, och man känner en stum häpnad. Men, när naturen ifrån sin vilda storhet återgår till skönhet och ro, då livas en människas hjärta av glada friska känslor. Och, när man förut prisat Skaparens allmakt, prisar man nu hans vishet och godhet i hela naturen.»
Ivalojoki är samma flod, där man trettio år efter Cast-réns resa fann guld i sanden.