Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

72. Om finska språket.


De språk, som mest talas i Europa, höra till tre stora avdelningar: de latinska språken (franska, italienska, spanska m. fl.), de germanska språken (svenska, tyska, engelska m. fl.) och de slaviska språken (ryska, polska m. fl.). Men finskan hör icke till någon av dem, utan står i främsta ledet av en egen stor avdelning, de finska språken. Dessa äro mera besläktade med turkiskan och andra österländska språk än med de rådande språken i Europa, ja, det är en större skillnad mellan svenska och finska än mellan svenska och ryska. Till de finska språken räknas ungerskan, lapskan och de språk, som talas av våra stamförvanter i Ryssland. Estniska språket är en med finskan nära besläktad munart.

Inom Finland talas också olika munarter. Ostfinskan eller talspråket i Savolaks och Karelen är mjuk och rikare på vokaler än den hårdare och kraftigare väst finskan, som talas i Tavastland och de västliga bygderna. Ostfinskan har lånat några ord från ryskan, medan västfinskan lånat flere från svenskan. Många omflyttningar av befolkningen hava gjort, att ostfinskan och västfinskan flerstädes inträngt på varandras områden, och på några orter äro de likasom sammanvuxna. Därför hör man olikheter i språket på olika orter, dock icke större, än att alla förstå varandra. I det inre och norra Finland talas ett renare språk än vid kusterna. Några mena, att den vackraste finskan talas i nordöstra Tavastland; men detta vilja icke nord-österbottningarna och savolaksarna medgiva.

Det är nu mer än tre hundra femtio år, sedan finska språket först började begagnas i skrift och tryck. Därigenom att bibeln översattes i västra Finland, blev västfinskan grunden för det egentliga skriftspråket och fick en tidigare utbildning. Nu har man också begynt rikta språket med det bästa från alla dessa munarter, och många flitiga forskare hava rannsakat språkets egenheter, så att den finska språkläran snart skall bliva en av de bäst utredda i världen.

Och finska språket förtjänar väl för sin egen skull all den stora kärlek och omsorg, man därpå använder. Det finnes icke många språk, som så klart och i så rika, så fina skiftningar förmå återgiva tankarnas mångfald och känslornas stämning. Det finnes icke heller många, som lyckas att med en så beundransvärd fyndighet avspegla naturen. En främmande, ojävig man, en berömd dansk språkforskare vid namn Rask, beskriver detta språk med följande ord:

»Finskan är ett av de mest naturfriska, regelrätta, lätt utbildade och välljudande tungomål på jorden. Det har den skönaste samklang mellan konsonanter och vokaler, vari det liknar italienskan. Det har intet av de obehagliga väsljuden och de hårt utandade ljuden i de slaviska eller lapska språken. Det har ett alldeles bestämt tonfall likasom franskan. Det har flere former och färre böjnings-sätt eller avvikelser än latinet, det vill säga större fördelar med mindre ofullkomligheter. Det är oändligt rikt på ordens utgreningar och sammansättningar likasom grekiskan och tyskan. Det tyckes således hava utsökt och förenat det bästa av alla andra språk i Europa; men då intet är fullkomligt under solen, saknar finskan det, som tyckes vara viktigare än alla inre förtjänster, nämligen en stor användning i böcker, en vid utsträckning, ett närmare samband med syskonspråken och äran att talas vid ett lysande hov.»

Sedan Rask skrev dessa ord (1820), har en ansenlig mängd böcker på finska språket utkommit, och detta har blivit mera jämfört med syskonspråken. Det är även känt och högt aktat av utländska språkforskare, men furstar och hov tala icke finska, och för Europas öviiga folk är detta språk så obegripligt som fåglarnas kvitter. Endast stundom lyssnar en främling med undran till de finska folkvisornas melodiska prd. Och när han läser dessa sköna dikter, översatta till andra språk, vet han icke, huru mycken innerlighet där går förlorad i översättningen. Ty det finska språket är likasom ett genomskinligt flor, där folkets själ överallt lyser igenom. Det är ännu ett hittebarn i Europa, lindat i silke, men utsatt i ödemarkerna. När detta barn växer upp och kan bestyrka sin härkomst, skall man i det igenkänna en konungadotter. Det skall en dag bliva lika rikt på stora tankar, som det nu är rikt på oskyldig fägring. Det skall kunna utsäga det bästa och ädlaste, som någonsin uppstigit i ett människohjärta. Ty därtill har Gud givit det kungliga gåvor och detta barn skola vi bära på våra armar ut i världen.