Boken om vårt land/Kapitel 70

Kapitel 70. Om Finlands folk.

Detta är kartan över Finlands folk:

I östra delen av landet, i Karelen, Savolaks, norra och nordöstra delen av Österbotten, bo karelare. I västra delen av landet, i Tavastland, Satakunta, Egentliga Finland, norra Nyland och sydöstra Österbotten, bo tavaster. I Iappland bo lappar. I södra Nyland, vid kusten av södra Österbotten i Åbo och Ålands skärgård bor ett folk av svensk härkomst. Till södra Finland har ett litet antal ryssar inflyttat och för övrigt finner man i landet en och annan tysk, engelsman, fransman, dansk, norrman samt några få av andra nationer.

I detta land bor alltså ett folk av olika härkomst och olika språk. Bland 100 invånare i Finland härstamma 86 från den finska folkstammen, 13 från svenskarna, 1 från ryssar, tyskar och andra nationer. Mången har en svensk fader och finsk moder eller en finsk fader och en svensk moder; några ha en rysk fader och en finsk moder, eller ha deras föräldrar eller förfäder inflyttat från främmande land. Få äro av så oblandad härkomst, att icke någon av deras släkt burit i sina ådror olika folkslags blod. Men det är sagt, att alla, som erkänna och älska detta land såsom sitt fädernesland, — alla, som lyda detta lands lagar och arbeta för dess välfärd, — äro ett folk De äro förenade genom sin kärlek, sin lydnad, sin gemensamma välgång. Om sjömän, som härstamma från olika folk, segla på samma fartyg på vida havet, så måste de ju sämjas och arbeta för att hinna till hamn; annars skulle fartyget förgås med dem alla. Och på samma sätt, om Gud förenat inbyggare av olika härkomst på samma stycke av jorden med en gemensam ansvarighet, måste de ju hålla tillsamman i endräkt, på det att dem må väl gå, och på det att icke andra, endräktigare folk må taga ifrån dem deras ärvda jord. De måste stå som en man, med ett hjärta för fäderneslandet.

Detta folk har vuxit samman, såsom många träd göra en stor skog. Tallen, granen och björken äro olika trädslag, men tillsamman äro de skogen. Folket i det ena landskapet skiljer sig från folket i det andra landskapet genom utseende, klädedräkt, lynne, seder och levnadssätt. Vi kunna lätt skilja en tavastlänning från en karelare, en nylänning från en österbottning; ja, vi igenkänna en sockens inbyggare bland många andra från grannsocknarna. Men, resa vi utrikes och möta där landsmän från olika delar av landet, så märka vi, att de hava en likhet sig emellan. Och om en främling reser i Finland, märker han, att detta lands inbyggare likna varandra. Ty de, som från barndomen uppvuxit i samma land, under samma lagar och levnadsförhållanden, måste ju med alla olikheter var för sig ändock hava mycken likhet inbördes.

En sådan folkets inbördes likhet eller egendomlighet (folklynne, folkkaraktär) är lättare att igenkänna än att beskriva. Det är den stämpel, som Gud har påtryckt varje folk genom att låta det länge bo tillsamman. Detta märke bär var och en med sig, var han i världen går. Det kan avnötas genom uppfostran, vanor och livets intryck, men det kan sällan fullkomligt utplånas.

Den stämpel, som Gud har påtryckt Finlands folk, kan bäst urskiljas, om vi giva akt på detta folks framfarna öden. Det har ända till våra dagar bevarat minnet av sina fäders hedniska tro, men sedan det fått Guds uppenbarade ord, har detta alltid varit dess högsta skatt. Det måste således vara ett folk med djup och allvarlig gudsfruktan. Det har i tusen år ständigt arbetat på att röja och odla sitt land: — det måste vara ett arbetsamt, ihärdigt folk. Det har arbetat i en hård jordmån och under ett strängt, nordiskt klimat: — det måste vara ett härdat och starkt folk. Stora olyckor och ödeläggelser hava övergått detta folk mer än de flesta andra; det har ofta varit tvunget att kämpa mot den bittraste nöd, det har slagits till jorden, det har från sina brända gårdar måst fly till de djupaste ödemarker, och ändock har det levat, hoppats och åter stått upprätt; — det måste vara ett tåligt, försakande, livskraftigt folk. Aldrig har ur det finska folkets sköte framgått en erövrare, som anfallit och underkuvat andra nationer: — det måste vara ett fridsamt folk, utan härsklystnad, icke skapat att intaga en plats bland jordens mäktiga. Men det har intill sista blodsdroppen försvarat sitt eget fädernesland, det har frambragt ut- märkta fältherrar och världsberömda soldater: — det måste dock vara ett tappert och stridbart folk. Kuvat, besegrat, men aldrig tillintetgjort har det under främmande övervälde städse behållit sitt sätt att leva och sitt sätt att tänka: — det måste vara ett ytterligt segt och envist folk. När det en gång underkastat sig annat eller eget lands styrelse, har det sedan aldrig gjort uppror mot denna sin överhet, aldrig tålt förrädare, aldrig sålt sitt fädernesland:

— det måste vara ett trofast folk. Ofta har det försummat att göra sin rätt eller sin styrka gällande: — det måste vara ett långtänkt och senfärdigt folk. Men under tider av våld och förtryck har det aldrig kunnat lära att böja sig under förtryckares ok: — det måste vara ett frihetsälskande folk. Och slutligen har det i sina ensliga skogar, fjärran ifrån den bildade världens medelpunkter, långsamt, under hårda mödor kämpat sig fram till upplysning: — det måste vara ett vetgirigt och kunskapsälskande folk.

Sådana äro grunddragen hos det folk, som Gud har utkorit till att odla den högsta norden. För ett sådant värv behöves ett sådant folk. Och Gud har ställt detta folk främst som ett föredöme och en lärmästare för många fattiga, okunniga stamförvanter, som äro spridda kring världen. Det är en stor kallelse, som Finlands folk har fått på sin del. Gud styrke det därtill med sin sanning och sin kraft.

Saligt är det folk, vars Gud Herren är, det folk, som han utvalt till sin arvedel. Ps. 33: 12.