Boken om vårt land/Kapitel 167
|
Efter Pultava slag vistades konung Karl fem år som flykting hos de otrogna turkarna för att förmå dem till krig emot Ryssland. Där blev han åter berömd för sin tapperhet, när turkarna ville driva honom ut ur hans bostad i staden Bender; men illa styrdes riket med konungens brev och kurirer på 200 mils avstånd. Illa lyckades även turkarnas krig emot Ryssland. Då red konungen till sitt rike igen, och alla väntade bättre tider. Men härarnas Gud hade övergivit honom, såsom han övergivit sina folk. Ingen seger följde mera hans fanor; för varje år blev hans rike fattigare och mera förtryckt. Hjältemodig i olyckan såsom i lyckans dagar stred han ännu, på alla sidor omgiven av fiender, utan att vika. Vid den tid, när Finland kämpade med döden, ville kung Karl erövra Norge, och där stupade han en mörk vinternatt i slutet av år 1718 för en kula från fästningen Fredrikshall. Samma vinter förgicks större delen av Finlands sista här, som konungen hade skickat under Karl Armfelt att erövra det mellersta Norge. Finnarna måste återtåga och överraskades nyårsnatten av en snöstorm på fjällen, där 600 man fröso ihjäl och många andra blevo krymplingar därigenom att de förfrusit händer och fötter.
Kung Karl var en oförliknelig krigshjälte; svensk till sin tapperhet, finsk i sin ihärdighet, så att om honom är sagt, att »han kunde icke vika, blott falla kunde han». Ingen konung har först upphöjt sitt rike till större ära och sedan störtat det ned i ett djupare fall. Men efterkommande glömde hans fel för att endast minnas hans dygder. Svenskarna glömde sina lidanden och sin förlorade makt för att prisa sin beundrade hjälte. Finnarna ville icke heller tro, att kung Karl hade övergivit dem i deras yttersta nöd. Hans bragder blevo en saga för gamla och unga. Så länge en av Karl XII:s krigare levde i Finland, avtog han vördnadsfullt hatten var gång, han hörde konungens namn. Det är också om en grånad finsk karolin, som biskop Franzén har diktat en skön visa, av vilken vi här avskriva några verser:
- Den gamle knekten.
- Det var i Sai men på en ö,
- dit sällan någon länder,
- förutom måsar på den sjö,
- som stormar vid dess stränder.
- Där står på udden än i år
- en krokig tall med mossigt hår.
- På klippan i dess skugga satt
- en man av gamla världen,
- med snövitt skägg och krigsmanshatt
- långt synlig ut på fjärden.
- Hans blårock med sin älghudsgjord*)
- var ej för dagens fänrik gjord.
- Det syntes på hans vissna kind
- en banad väg för tåren,
- och kulen fläktade en vind
- de glesa silverhåren.
- Hans blick än sjönk i djupet ner,
- än log mot skyn, som sorgen ler.
- I många herrans år var kväll,
- sen solen var försvunnen,
- i samma dräkt, på samma häll,
- i samma ställning funnen,
- en vålnad blott från forna dar
- han för den häpne seglarn var.
- »Jag är en övrig karolin», —
- den gamle vid de orden
- stod reslig upp med hurtig min;
- »Den siste än på jorden,
- som sett kung Karl!» — För namnet blott
- han lyfte av sin hatt så brått.
- »Som jag så enkel såg han ut
- i dylik rock och bälte,
- men när han stod i moln av krut,
- se, det var kung och hjälte,
- stor när han vanns som när han vann,
- och kanske störst, när han försvann ...»
- »Snart hundraårig sitter jag
- dock lugn här i min skreva,
- blott jag mitt fosterland en dag
- ej nödgas överleva.» —
- Så talte han och från den da’n
- ej syntes mer, där han var van.
- ) Han var omgjordad med ett bälte av älghud.