Boken om vårt land/Kapitel 192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

192. Om landets städer och huvudstad.


Vi hava redan omtalat Finlands forna huvudstad, det ännu med sin handel och slöjd blomstrande Åbo. Följande städer äro de äldsta i Finland och grundlagda under landets katolska tid: Åbo, Viborg, Borgå, Björneborg, Raumo, Nådendal och kanske även Ekenäs. Sordavalas och Kexholms begynnelse är okänd. Nyslotts uppkomst torde sammanfalla med slottets äldsta tid, men staden erhöll uppstadsrätt först i början av förra århundrade; (1816). Gustav Vasa grundläde Helsingfors.

Karl IX grundläde Uleåborg 1605 och Vasa 1606.

Gustav II Adolf grundläde Nystad 1617, Gamlakar-leby, Nykarleby och Torneå 1620.

Under Per Brahes tid grundlädes 1649 Kristinestad och Brahestad, 1651 Kaj ana, 1653 Jakobstad. Vid samma tid omtalas Villmanstrand och Veckelaks, som sedan kallades Fredrikshamn.

Under frihetstiden grundlädes år 1745 Lovisa.

Gustav III grundläde Heinola och Tammerfors 1779, Kuopio 1782 och Kaskö 1785. Tavastehus, som grundlagts 1739, flyttades 1776.

Från förra århundradet äro städerna Jyväskylä, S:t Michel, Joensuu, Mariehamn, Kemi, Idensalmi, Hangö och Kotka, från detta århundrade och yngst av alla är Lahti s.

De fyra folkrikaste städerna äro Helsingfors med inemot 300,000 invånare, Viborg, Tammerfors och Åbo med över 60,000 invånare.

Gustav Vasa hade en plan att anlägga en stad på ön Sandhamn, öster om det nuvarande Helsingfors. Troligen fann han dock, att denna plats var alltför öppen, varför han 1550 grundläde den nya staden vid Vanda ås mynning, där ännu i dag byn Gammelstaden är belägen. Staden fick namn efter forsen och kallades Helsingfors. Konungen hoppades, att här skulle bliva en bytesplats för ryska, tyska och holländska varor; ja, han var så säker därpå, att han lät befalla alla borgare i städerna Borgå, Ekenäs, Raumo och Björneborg att utflytta hit. Den nya staden motsvarade dock icke förhoppningarna. Läget var ogynnsamt och inloppet till viken trångt. De från andra städer inflyttade borgarna trivdes icke här och fingo om några år tillstånd att återflytta till sina gamla boningsplatser. Helsingfors var därefter länge en av rikets minsta städer.

Staden fick sina första privilegier av konung Johan III år 1569. Här föddes den berömde Sigfrid Forsius, och här samlade Gustav II Adolf Finlands ständer omkring sig vid denna fosterländska lantdag år 1616, vilken liksom invigde Helsingfors till framtidens huvudstad. Men hamnen hade redan då blivit för grund genom landhöjningen, och år 1640, under drottning Kristinas tid, flyttades Helsingfors till sin nuvarande plats, en halv mil längre åt sydväst, på en bergig halvö, som kallades »Est-näsudden». Här fortfor staden att vara en ringa småstad i mer än 100 år. Men när Sveaborg reste sig vid inloppet till dess förträffliga hamn, begynte Helsingfors växa. Mot slutet av svenska tiden var det genom sin folkmängd och sina vackra hus landets andra stad, näst efter Åbo. Helsingfors hade redan då haft sina växlande öden och tre gånger legat i ruiner. Det hade härjats av fienden (1713), av pesten (1710) och av eld (1557, 1713, 1808). Det hade sett svenska hären sträcka gevär 1742, firat med Gustav III slaget vid Högland 1788 och bevittnat Sveaborgs fall 1808. Sedan när landet blev förenat med Ryssland, låg Helsingfors närmare än Åbo till Petersburg; det låg närmare östra Finland, det hade en hamn, som kunde rymma Östersjöns flottor, och utanför denna hamn hade det Sveaborg. Därför blev det landets huvudstad; senaten hitflyttades med sina många ämbetsverk 1819 och universitet 1828.

År 1819 var Helsingfors ännu en liten stad med 5 eller

6,000 invånare. Det var icke bebyggt till hälften av dess nuvarande område. Tölö havsvik gick in där nu Alexan-dersgatan är med sina höga stenhus; ett kärr låg icke långt från senatshuset. Kronohagen var en betesmark, och oländiga höga berg tycktes trotsa människohanden, där nu stadens norra och södra gator banat sin väg. Ännu på 1830-talet var den sköna Brunnsparken en vild ödemark, och 20 år senare fanns en osund pöl, där nu bangården rest sina vackra byggnader. Men kejsarvil-jan, penningen och ett ihärdigt arbete förvandlade inom 50 år denna småstad med dess ödemarker till en vacker huvudstad, liten i bredd med andra länders stora städer, men stor nog för vårt land. Gustavianen Albert Ehren-ström, Gustav III:s forne handsekreterare och G. M. Arm-felts bundsförvant emot Reuterholm, uppgjorde pla- nen för denna sin födelsestad och gav gatorna namn. Arkitekten Engel, född tysk, gav ritningen till senatens och universitetets hus samt den nya kyrkan. Ehrenströms och Engels för framtiden beräknade planer blevo dock endast delvis följda, och små inbesparingar kostade sedan stora summor.

Nu finnas i Helsingfors förenade alla de högsta ämbetsverken och läroverken i landet utom kyrkans domkapitel. Folkmängden växer hastigt, industrien bygger sina verkstäder, gaslågorna skimra, järnvägarna rassla, biler och bussar ila, flygmaskiner stiga mot skyn, grönskande parker utbreda sig över de fordom kala, ödsliga bergen. Ångfartygen röka, och varorna strömma in, så att Helsingfors numera är den största fabriks- och handelsstaden i landet.

Helsingfors är ännu endast en huvudstad i görningen, dess brokiga befolkning har ännu ej sammanväxt, där är för dyrt för vårt armod, för frestande för våra svagheter; där återstår mycket att förbättra. Men där är ock mycket samlat av landets bästa kraft, av vaket liv och ädel fosterlandskärlek. Tiden har fogat det så; vi måste pröva allt och behålla det bästa.