Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

99. Eldens ursprung.


(Kv. 47.)

Vid den tiden, när Pohjolas onda häxa hade stängt in sol och måne i kopparberget, var i himmelen och på jorden beständig natt. Himmelens Ukko sökte sina förlorade lyktor, men kunde ej finna dem. Då slog han med sitt blanka svärd eld ur sin nagel och gömde gnistan uti en silverdosa. Luftens tärna vaggade gnistan vid himlaranden. Gnistan föll ljungande ned genom nio bristande himlar, fräste genom det kluvna molnet och föll till jorden.

Väinämöinen sade till sin broder Ilmarinen: ”Låtom oss se, vad det var, som nedföll till jorden!” Hjältarna gingo ut, rodde över Nevafloden och mötte Ilmatar, som berättade om eldens vilda framfart. Elden hade först nedfallit i Tiuris nya stuga, skadat folket och uppbränt barnet i vaggan. Därifrån gick elden ut att härja skogen och antände slutligen sjön Aluenjärvi, som gnistrande sjöd över sina bräddar. Siken uppslök den härjande gnistan. Siken kände gnistan bränna, kom i nöd och bad laxen om hjälp. Laxen uppslukade siken, kom uti samma nöd och bad gäddan om hjälp. Gäddan uppslukade laxen, men kom uti samma nöd. Väinämöinen och Ilmarinen gjorde en not av lindbast och sökte förgäves fånga gäddan.

Då sådde de lin och bundo en ny not av lingarn, över tusen meter i längd på vardera armen. Noten drogs, men åter förgäves. Nu bands noten nio hundra meter längre på vardera armen: Ahti och Vellamo bådos om bistånd. Äntligen fångades gäddan, men ingen vågade uppskära henne. Solens son fick sin faders guldkniv, uppskar gäddan, fann i henne laxen, i laxen siken, i siken ett blått nystan, i detta ett rött nystan och i det röda nystanet gnistan. Men gnistan sprakade bort ur solsonens händer, svedde Väinämöinens skägg, förföljde Ilmarinen ut till en sten i havet och gick åter att härja världen. Till sist lyckades Väinämöinen fånga den i ett stycke fnöske, och från den tiden hade man eld i spiseln, ljus i stugan och glöd i Ilmarinens ässja.

Men för brännskador anropades Turjas tärna och Pohjolas gosse att komma från Lappland med sina skor av is, sina strumpor av rimfrost, sin gördel av frusen dagg. De skulle stänka snöslagg på såret, hämta rimfrost på en kälke; och om detta ej hjälpte, skulle Ukko sända hagel och goda salvor att bota brännskadan.