Boken om vårt land/Kapitel 160
|
Mitt under hungersnöden dog konung Karl XI år 1697, välsignad av sina folk. Stockholms slott brann, en ny tid bröt in. På tronen steg nu den visa konungens femtonåriga son, vars frejdade namn var Karl XII. Han älskade gamla kämpasagor och hade tidigt vuxit med stora bragder i hågen. Vid 4 års ålder satt han till häst, vid 12 år red han i sporrsträck över häckar och gärden. Krigslekar och jakt voro hans lust från barndomen, och när han ringat en björn i skogen, tillät han ingen att begagna andra vapen än knölpåkar och trädgrenar för att fånga djuret levande.
Innan prinsen ännu var 16 år gammal, mottog han av ständerna sin faders enväldiga makt. Han begagnade den som en pojke: han lät sina gamla rådsherrar styra riket och knäppte körsbärskärnor mot deras näsa. Själv lekte han krig, stormade snöfästningar, åkte kälke vid branta bråddjup, red omkull sina hovmän, spände 30 hästar i rad framför 30 slädar och hade sjödrabbningar, där de stridande sprutade varandras båtar fulla med ’vatten. När han så rasat ut i tre år, blev han en man och en hjälte, som vann hela världens beundran.
På den tiden regerade i Ryssland en kraftfull tsar vid namn Peter I, av eftervärlden kallad den store. Han ville upplyfta sitt rike till makt och lära sitt okunniga folk det västra Europas bildning. Men Ryssland var då avstängt från Östersjön och hade sjövägen öppen endast från Is- havet. Peter hade vunnit land av turkarna; nu angrep han i förbund med konungarna i Polen och Danmark även Sverge. Alla hade hört talas om »den rasande pojken» på Sverges tron och ville begagna tillfället att återtaga svenskarnas erövrade länder.
På våren år 1700 utbröt det stora kriget. Kung Karl var på jakt och hade fångat 14 björnar levande, när han fick bud om tre fienders anfall. Då blev leken förbytt i allvar. Innan sommaren var förliden, hade »pojken» iand-stigit med sin krigshär i Danmark och tvungit dess konung till fred. Därifrån vände han sig mot Ryssland. Tsar Peter stod i ett befäst läger vid floden Narova i Estland och ville med en krigshär av 45,000 man intaga den svenska fästningen Narva. Mot honom ryckte kung Karl och anföll ryssarna den 20 november år 1700 med 8,400 man trötta, frusna och våta trupper, som legat om natten under bar himmel på snön.
Tsar Peter var då bortrest, och en fransman förde befälet över hans oövade folk. Klockan 2 på eftermiddagen uppstod ett häftigt yrväder. Snön drev ryssarna mot ansiktet så att de ej kunde se sina fiender, innan dessa voro dem inpå livet. Där blev en skarp strid med alla vapen, dock mest med värjan. Lägret stormades, vallarna ge-nombrötos, det ryska rytteriet tog till flykten och ville rida över floden, men 1,000 man drunknade. Det ryska fotfolket försvarade sig modigt, men råkade i oordning och ville fly över en bro. Bron brast, och åter funno tusende sin grav i floden. De övriga, som ej kunde undkomma, värjde sig med förtvivlans mod. Konungen var överallt bland de främsta; han red in i vallgraven, miste hästen, värjan och stöveln, men snart var han åter i striden. Mörk, ret inbröt, vän och fiende blandades förvirrade om varandra. Ryssarna kunde icke räkna sin styrka, deras här var sprängd i två delar, de misstrodde sitt utländska befäl och gåvo slaget förlorat. Striden upphörde; soldaten stod trött och frusen kvar under vapen i kalla vinternatten. Morgonen därpå uppställdes den segrande svenska hären i långa linjer för att dölja sitt ringa antal. De räknade då 6,000 man i stånd att strida; många bland dem hade varken kulor eller krut. En del av ryska hären hade avtågat på natten; 12,000 nedlade vapnen på morgonen och fingo fritt avtåg. På tredje dagen prisade konungen Gud för sin seger i det befriade Narva.
Två femtedelar av den här, som vann slaget vid Narva, voro finnar. Där stredo 500 Åbo läns ryttare, 600 Nylands ryttare, 500 Viborgs läns ryttare, 850 man Viborgs fotfolk och andra trupper från olika delar av landet: inalles 3,200 finnar.