Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

137. Biskop Mikael Agricola.


År 1527 var en riksdag i svenska staden Västerås. Där beslöts, att Guds oförfalskade ord skulle predikas över hela riket; att ingen mer skulle lyda påven; att biskopar och präster skulle vara konungen underdåniga, och att kyrkornas gods skulle tillhöra kronan. Därmed var den katolska läran avskaffad i riket. Den hade på sin tid ut- rättat gott, såsom förut är berättat, men nu var tiden kommen, att dess villfarelser måste lämna rum för en renare lära.

Den första evangeliska biskopen i Åbo hette Martin Skytte. Han var en from och välgörande man, som på sin bekostnad lät fattiga unga män studera i Wittenberg. En av dessa var Mikael Agricola son till en fiskare i Pärnå socken. Han blev rektor vid Åbo skola och slutligen Martin Skyttes efterträdare som biskop i Åbo 1554. Men i Viborg tillsatte konungen en annan biskop vid-namn Paul Juusten, så att Finland då var delat i två biskops-stift.

Mikael Agricola var en man av stor kraft, stor lärdom och stor ihärdighet. Det var redan mycket, att han från fattigdom och ringa stånd arbetat sig upp till ett så högt äreställe som biskopsstolen i Åbo; men detta var icke hans största berömmelse. Hans namn har blivit kärt och berömt i Finland därför, att det var han, som först begynte skriva och trycka böcker på finska språket. Före hans tid fanns ingen enda bok på finska. Man hade blott skrivna latinska böcker, svenska helgonsagor och tre böcker för den katolska gudstjänsten, tryckta i Tyskland. Vartill skulle andra böcker behövas, när endast prästerna kunde läsa? I Finland fanns intet boktryckeri och i Sverge ett enda. Det var dyrt att trycka böcker, och ingen bok fick tryckas utan konungens tillstånd. Men Agricola lät icke avskräcka sig därav. Han stavade ihop det finska språkets aldrig förut skrivna ord och böjningar till skrift. Han lyckades övertyga konungen om nyttan av finska böcker och fick ett litet understöd för att trycka dem i Stockholm. Och så började han, där all bokläsning börjar, med ätt trycka en finsk abcbok omkring år 1540. Därefter utgav han Luthers lilla katekes på finska och sedan en bönbok, som »nöttes av alla finnars händer». Han ansåg det som sin högsta ära och lycka att översätta hela bibeln till finska språket; men han hann icke med mer än några delar därav. Dock hade han den stora glädjen att kunna av trycket utgiva hela Nya testamentet på finska år 1548, och den, som detta gjort, har icke levat förgäves. Ty nu fick det finska folket för första gången läsa på sitt mo- dersmål den högsta, heligaste, dyraste bok, som i världen finnes, Guds eget uppenbarade ord. Och det var, såsom profeten Esaias säger: »Det folk, som i mörkret vandrar, ser ett stort ljus, och över dem, som bo i det mörka landet, skiner det klarligen.»

Ja, visserligen var detta den största välgärning Gud kunde bevisa sitt folk genom en finsk man. Agricolas verk bar en rik frukt för alla tider. Sedan år 1541 fanns också bibeln tryckt på svenska språket. Allt ifrån denna tid steg Guds ord ned ibland folket och utsådde ädla frön från släkte till släkte. Många trodde ännu, att Guds ord skulle vanhelgas genom att överflyttas till folkets språk. Men Agricola skrev i företalet till sin bönbok:

»Han som ser i allas hjärtan neder,
nog förstår han ock, vad finnen beder.»

. Strängt arbete hade försvagat den store fosterlandsvännens hälsa. Han dog, endast 46 år gammal, 1557 på återvägen från Moskva, dit han varit skickad av konungen med andra sändebud för att underhandla om fred. Mikael Agricola ligger begraven i Viborg, och det tacksamma finska folket har rest en minnesvård på hans grav.