Boken om vårt land/Kapitel 37
|
- Du frusna vintervåg,
- du sköna, klara spegelglas,
- som nyss med flyktig håg
- har glittrat uti stormens ras!
- Ett barn av söderns blida kust
- kan ej din konst, vet ej din lust,
- du nära,
- du kära,
- du skära, blanka silverfjärd,
- som blinkar
- och vinkar
- oss ut till vinterns värld!
- Vad mer, om blommors släkt
- har dött i snön uppå din strand
- och vit är skogens dräkt
- och drivan täcker stad och land!
- Det friska mod, det unga skämt
- ha på din is sitt möte stämt.
- Vi bygga
- så trygga
- vår brygga på din blåa rand
- och segla
- och spegla
- varmt hjärta, frusen hand.
- Med foten klädd i stål
- och eld i blick och ros på kind
- vi fly mot fjärran mål
- med farten av den snabba vind
- och vända från vår bana sen
- till vännens famn och brasans sken
- att blida
- förbida
- den vida nordens vackra vår.
- Då ljusna
- de frusna,
- de fångna böljors spår.