Boken om vårt land/Kapitel 63
|
a) Syndafloden.
Lapparna hava i forna tider strövat med sina renar kring hela Finland, och därför bära ännu i das många orter namn efter dem. Men själva säga lapparna, att före dem bodde här ett äldre folk, innan Gud stjälpte om världen. Detta har gått så till, att Gud (Jubmel) omvälvt jorden, så att vattnet ur sjöar och älvar runnit ut över landet och fördränkt alla människor, undantagande två barn, en gosse och en flicka. Dessa tog Gud under armen och förde dem upp på ett högt berg, som kallas Passevare eller det heliga berget. Sedan faran var förbi och Gud hade släppt barnen ifrån sig, skildes de från varandra och gingo åt olika håll för att se, om där funnes andra människor i världen. När de vandrat i tre år utan att finna människor, kommo de åter tillsamman och igenkände varandra. Därpå skildes de, vandrade åter i tre år, kommo tillsamman och igenkände varandra. Men när de i ytterligare tre år vandrat på samma sätt, kände de icke mera igen varandra. De blevo då man och hustru, och från dem härstamma alla nu levande människor.
b) Jätten och människan.
I forna tider bodde i landet en stor och grym jätte, som kallades St alo. Hans hustru hette Rutakis och var en elak trollpacka. Stalo var en människoätare och skulle med sin stora styrka hava blivit alla människor övermäktig, om han icke tillika hade varit övermåttan dum. Därav begagnade sig ett listigt människobarn, som hette Askovis, och lurade jätten. En gång hade Askovis råkat i Stalos våld och föreslog jätten, att de skulle pröva sin styrka genom att springa med huvudet mot ett träd, och stöta huvudet in i trädet. Stalo var genast färdig och sprang med all makt mot en grov tall, men kunde icke stånga huvudet in. Askovis sade sig vilja spara sitt prov till följande dag; varpå han under natten urhålkade en mängd trädstammar och betäckte öppningarna med bark. Dagen därpå lyckades hans prov förträffligt; han sprang mot den ena stammen efter den andra och stångade in huvudet ända till öronen. Stalo var högeligen förvånad.
Askovis gick till björken och begynte vrida vidjor. »Vad skall du med dem?» frågade Stalo. — »Ingenting särskilt», svarade Askovis; »jag skaffar mig vidjor för att bära bort silvret ifrån din bod». — »Nej, för all del, min gosse», menade jätten. »Håll fram din hatt, så vill jag ösa den full med silver!» — Askovis höll fram sin hatt, men hade i tysthet skurit bort hattkullen och gjort en grop i jorden därunder. Jätten öste och öste, och aldrig ville hatten bli full. »Det var en djup hatt», sade jätten. — »Så lagom», svarade Askovis, »men kanske vill du hellre fylla min ränsel?» — »Nej», menade jätten, »jag har nog av hatten».
Stalo gillrade ut nät för bävrar, gjorde upp eld i skogen och lade sig att vila. I nätet hade han fäst ett snöre och i andra ändan av snöret en bjällra för att höra, när bävern gick i nätet. Nu ringer bjällran, Stalo skyndar till nätet, men finner ingen, ty en listig lappgubbe har ryckt i snöret och uppbränt jättens kläder under hans frånvaro. Stalo återvänder och harmas över sin oförsiktighet att lägga kläderna så nära elden. Om en stund ringer det åter; jätten skyndar till nätet, finner ingen, och under hans frånvaro har lappen släckt elden. Då börjar Stalo jämmerligen frysa, sträcker sina armar mot månen, som uppstiger på himmelen, och klagar för honom: »Se, fader, din son fryser!» Men månen har annat att göra. Han måste försvara sig mot trollen, som uppäta hans ena sida, och hör icke sin sons böner. På detta sätt frös jätten Stalo ihjäl.