Boken om vårt land/Kapitel 48
|
Finnarna bodde fordom i oländiga barrskogar med knappa betesmarker. De levde då mest av jakt och fiske, men de brukade även svedja. Sveden är äldre än åkern och begagnas ännu i några delar av landet.
Bonden väljer en passande mark, helst på sluttningen av en höjd, fäller träden, låter dem torka och sedan brinna. Därefter uppriver han jorden, sår i askan råg, korn eller rovor och får med ej ringa möda en eller två goda skördar samt några års betesmark. Men när jorden och askan bortgivit sina närande ämnen, växer ingenting mera på denna mark. Lagen har sökt inskränka svedjebruket, emedan det öder mycken skog och gör landet ofruktbart.
Åkern fordrar ihärdigare möda och omsorg än sveden, men giver ständigt nya skördar. Mycken åker i Finland är uppgräftad ur forna kärr och mossar, vilkas överflödiga vatten avletts genom diken. Tuvor och stubbar avsvedas med eld, och på detta kyttland brukar man utbreda lera för att öka dess fruktbarhet. Sedan gödslas det, plogen går över det, harven går över det, säden sås ut, och skörden växer. Efter några år låter man kyttlandet gå i linda och får då en tid bortåt god höväxt. Sedan uppgräftas eller plöjes lindan ånyo, gödslas, harvas, besås och blir på detta sätt gammal åker.
Sådant kan göras på flere sätt. Mångenstädes får man första året råg, andra året korn, och tredje året är åkern obesådd; då ligger den i träde. I stället för detta treskifte brukas på andra orter tvdskifte, när åkern besås blott vartannat år. Kunniga jordbrukare använda numera växelbruk; då besås åkern varje år, men så, att sädesslag, rotfrukter eller gräsfrön on^växla med varandra.
Kornet är det sädesslag, som tidigast odlats i Finland. Nu odlas här mera råg än korn, men mest odlas havre. I södra Finland odlas något litet vete och i östra Finland även bovete. Rågen är en tvåårig växt, sås ena året i augusti, ligger över vintern skyddad av snön, begynner åter växa om våren, går i ax i juni, blommar i juli, matar sig därefter och skördas vanligen i början av augusti. På samma sätt vetet. Alla övriga sädesslag äro ettåriga och sås i slutet av april eller i maj.
En god skörd beror mycket av åkerns skötsel, men även av jordmån och väderlek. När åkern icke väl tillfryser om hösten eller ligger för tidigt bar om våren, fördärvas råg-brodden. Under blomningen är rågen ömtålig och kan skadas av slagregn och stormigt väder. Under matningen är den ömtålig för frost. Lägger den sig för regn mot norr, fördröjes dess mognad. I långvarigt regn tager den skada i roten eller mältar i skylen; för sent skuren rinner den ut ur axen. Alla veta, huru den skäres, bindes, torkas i rian och sedan tröskas. I andra länder brukas ej tork-rior, men Vasa och Nylands ritorra råg står utomlands i högt pris som utsäde.
Allt detta fordrar kunskap och omtanke. Den finska jordbrukaren har ännu mycket att lära. Han måste varsamt pröva nya lärdomar, men han får icke tro, att fars och farfars sätt varit det enda riktiga. Den, som icke känner naturens krafter och jordens beståndsdelar, kan ju icke bedöma det, som bäst lönar sig för olika jormån. Häi skördas nu under vanliga år sällan mer än 6:te eller 8:de kornet, och dock vet man, att även en fattig jord i ett hårt klimat kan frambringa mångfalt rikare skördar, om den skötes så, som naturen fordrar.
Så är det även med ängen, antingen den är en naturlig äng eller en linda eller en sådan äng, som särskilt sås och bevattnas. Mången nöjer sig med att bortrödja träd och videbuskar och förse ängen med grunda, illa vårdade diken. Men en sådan äng är stundom för torr, stundom för våt; ofta tager den mossa, eller växa där tuvor över gamla trädrötter. Därför hava kunniga jordbrukare mycken omsorg om ängen, dika den väl och förse den med lagom väta. Andra göda ängen och beså den med ädlare foderväxter, såsom klöver och timotej. Ty ängen är åkerns moder. Med välskötta ängar kan man fodra en större ladugård och därigenom förskaffa bättre gödsel åt åkern. Jorden kan icke giva mera tillbaka, än den fått, och om man icke ersätter de näringsämnen, som den giver ifrån sig åt växterna, så magras den ut. Därför bör man alltid hava 4 eller 5 hektar äng mot 1 hektar åker, och där det finnes mera sandjord än lerjord, lönar sig ängen bättre än åkern.