Boken om vårt land/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

19. Uleå älv.


(Österbotten.)

Det österbottniska kustlandet är längs hela sin sträcka genomskuret av floder, åar och bäckar, som rinna från sydost mot nordväst ned till Bottniska viken. Om man räknar från norr, äro de största bland dessa floder Torneå.

Kemi, Simo Ijo, Uleå, Siikajoki, Pyhäjoki, Kalajoki, Esse å, Nykarleby älv och Kyrö älv. Alla äro till följd av markens ojämnhet uppfyllda av forsar. Störst bland alla Finlands floder är Kemi; men Uleå älv är som farled den viktigaste för Österbotten.

Högt i nordost strömma de strida vattnen ned från bergstrakterna, stupa i Ämmä fall vid Kajana och finna en kort vila i Uleå sjö (Oulujärvi), 122 meter över havet. Därifrån bryta de sig väg mellan höjderna i nordväst och brusa från fors till fors nedåt havsbukten vid Uleåborg. Det är en. skön och mäktig älv mellan kullar, klippor och sandiga stränder. Vintern binder med sin is denna jätte i lugnvattnen mellan forsarna; men om våren dricker han sig mätt från alla smältande drivor och kastar då av sina bojor med ett förfärande brak. Förgäves spjärna hans isstycken och stångas mot strömmen; de kastas över ända, malas sönder mot klipporna och flyta i spillror ned mot Uleåborg. Här göra de ännu stundom motstånd vid den sista forsen, Merikoski. De torna sig där tiil en hög mur och uppdämma flodens vatten, så att det^ rinner ut över stränderna och in på gatorna. Strandborna råka i nöd, man ror mellan gårdarna. Men endast för några få timmar hejdas den starka floden uti,sitt lopp.. Den bräcker med åsklikt dån den väldiga muren, vattnet på gatorna rinner bort, och isens slagna härar rusa i vild flykt mot sin grav i havet.

Det var en djärv man, som först vågade styra sin båt nedför Uleås forsar. Nu ser man alla dagar om sommaren tjärbåtar och timmerflottar liksom dansa ned utför floden. I aktern av båten står styrmannen så lugn med sin breda styråra. Forsen kröker sig, båten rusar rakt mot en klippa; en sekund mer eller mindre vore en säker död. Men just i den rätta sekunden vänder båten, ilar snabb som en pil förbi det farliga stället och tyckes ett ögonblick vara begraven i skummet. Åskådarna på stranden hisna vid denna syn. Onödig ängslan! Strax därefter visar sig åter den smala, bruna randen av båten oskadd nedanför forsen och fortsätter tryggt sin bana till samma faror och samma räddning i nästa fors.

Stundom kan en olycka hända, när styrmannen är en ovan man, som litar på andras och egen tur. De gamla erfarna forskarlarna misslyckas icke. Och när de återvända staka de sina båtar med förunderlig styrka och vighet uppför forsarna.

Floden är mycket fiskrik: lax, harr, sik, nejonögon och andra fiskarter tyckas där hava en ständig farväg. Laxen fångas i trekantiga pator med spetsen mot strömmen och sorteras sedan efter sin storlek på stranden. Den säljes sedan vida omkring.

Bilden, en teckning av A. Gallén-Kallela, visar tjärbåtar på färd utför en fors.