Boken om vårt land/Kapitel 90
|
På Ålands tusen öar och klippor samt i en del av skärgården söder om Åbo bor en svensk befolkning av jordbrukare, sjömän och fiskare. De odla något litet säd och potatis, de hava hästar och boskap, de bränna kalk och tegel, de utskeppa ved, men deras rätta åker och äng är havet. Somliga äro skeppsredare, bygga stora fartyg och segla med god vinst till främmande länder. Andra föra på sina skutor och galeaser fisk, ved, kalk och flere varor till Stockholm, Åbo, Helsingfors och Reval. Dessa olärda skeppare med en och två mans besättning ombord segla mest efter landkänning på sina bekanta farvatten, ankra vid motvind i skydd av klipporna, men överraskas ofta av stormbyar och vindkast, som frambryta vid klippuddarna. Andra leva hela sommaren i sin fiskarbåt ute på sjön och föra på hösten salt strömming och torsk till städerna. Män, kvinnor och barn ha prövat havet i alla väderskiften, de blekna icke för vita vågor, men när de en tid slitit ont, tycka de om att ligga i ro för ankar och leva gott. Det finländska lynnets lugn gör dem då tålmodiga och obekymrade om sin tidspillan. Sådana äro de flesta av våra kustbor; deras liv är delat mellan ett hårt arbete och en maklig vila.
Hemma bo de i små byar eller ensliga stugor, som alla hava sin flaggstång vid gaveln. De fira jul och midsommarvaka, dansa grundligt på bröllopen och äta grundligt vid läsförhören. Dessa västfinska skärgårdsbor ha under sina resor lärt sig ett hövligt umgängessätt. De kläda sig på helgdagar nästan som herrefolk, bruka också gärna herrskapsmat vid sina gästabud. Det kan vara fattigt nog däremellan, när fisket slår fel: men skall det vara gott, så sparar man icke. Om vintern binda de nät och not; handslöjd brukas här mer än i Nyland, och kvinnorna vävde förr mycket, innan det blev sed att köpa fabriks-vävnader.