Boken om vårt land/Kapitel 143

143. Om Karin Månsdotter.

I konung Eriks livvakt tjänade en korpral vid namn Måns. Hans dotter Karin satt, 13 år gammal, på torget i Stockholm och sålde nötter. Konung Erik gick förbi, blev varse den unga flickans ovanliga skönhet och lät uppfostra henne bland sin systers, prinsessan Elisabets, hovdamer.

Karin Månsdotter växte upp och blev lika god, som hon var skön. Konung Eriks ostadiga hjärta fäste sig i stadig kärlek vid Karin, och hon besvarade hans kärlek i lust och nöd. Ty den grymma konungen var dock en ståtlig riddare, vars anlete vid Karins sida var blitt som solsken.

Den kungliga släkten och den högmodiga adeln sågo med stort misshag konungens böjelse, emedan Karin var av så lågt stånd. Men konungen tog henne till maka, ärkebiskopen vigde dem, och Karin Månsdotter, som aldrig eftersträvat en sådan höghet, blev krönt till Sverges drottning i juli månad år 1568.

Detta påskyndade hertigarnas uppror och konung Eriks avsättning kort därefter. De första åren fick Karin med sina barn besöka och trösta konungen i hans fängelse, men slutligen fick hon icke mer se honom. Drottning Karin flyttade då till Finland, bodde en tid i Åbo under sorg och fattigdom, men fick sedan av konung Johan Liuksiala gård i Kangasala vid stranden av Roine. Där levde hon många år, älskad och vördad av alla för sin välgörenhet, sin mildhet och sin undergivenhet. År 1612

slöt den fromma drottningen sin levnad och ligger begraven i Åbo domkyrka, där Finland givit henne en kista av svart marmor. Sköna glasmålningar pryda fönstren i drottningens gravkapell och framställa bilder ur hennes historia.

Konung Erik och drottning Karin hade fyra barn, av vilka två kommo till vuxen ålder. Prinsessan Sigrid Vasa blev gift med Klas Totttill Gerknäs och moder till den berömde Åke Tott. Sonen, prins Gustav, förföljdes av konung Johan, skickades utrikes och levde hela sin tid i landsflykt.

Han blev en lärd herre, uppfostrades i katolska läran, led mycket armod och hade underliga öden.

Det säges, att han förklädd till tiggare betraktat sin kusins, konung Sigismunds, kröning i Warschau.

Då har han igenkänt sin syster Sigrid bland hovdamerna. Han skall hava givit sig till känna för henne, och hon gav honom hela sin lilla sparkassa. Till Finland fick han ej komma; blott en gång fick han omfamna sin moder i Reval och dog före henne 1607.

Än i dag kan ingen se Liuksiala gård utan att minnas Karin Månsdotter. Där har hon länge gråtit ensliga tårar, icke över sin fallna krona men över sin olycklige make och över sin landsflyktige son. Roines vågor ha mottagit hennes oskyldiga tårar och berätta om dem för efterkommande släkten. Tiden har längesedan utplånat spåren av hennes korta höghet och hennes långa sorg; men minnet av hennes godhet lever än i dag i välsignelse.

Karin Månsdotters visa for Erik XIV.

Sov du stormiga hjärta, sov!

Sov i mitt lugna sköte!

Tyst omkring dig är skogens hov;

eken susar Guds allmakts lov.

Sov i mitt sköte

dagen till möte!

Gud allena är ljus, men världen är natt.

Sov som förr vid din moders barm,

sov på din fallna krona!

Höghet kyler och guld gör arm;

kärlek ensam är rik och varm.