Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

59. Om bjarmerna.


Det mäktigaste folket bland de gamla tschuderna kallades bjarmer och bodde vid floden Dvina i norra Ryssland. Om dem läser man mycket i gamla norska sagor. Bjarmerna hade städer och konungar, härskade över många folk och voro lika tappra i krig som företagsamma i fredliga värv. Emedan de bedrevo en stor handel med varor alltifrån Indien, blevo de mycket rika. Men hos dem var det sed, att när en rik man dog, skulle hans egendom delas mellan arvingarna och den döde, vars andel nedgrävdes i jorden vid Dvinafloden. Kring denna plats var en hög skidgård med låst port, och där höllo sex man vakt om natten. Inom skidgården glimmade marken av guld och ädelstenar, och där stod guden Jumalas bild, som bar kring halsen en tung guldkedja och på sina knän en stor silverskål, fylld med guldmynt ända till brädden.

Många hjältar drogo från Norge till Bjarmaland för att vinna ära och rikedomar. Stundom bedrevs en fredlig byteshandel men ofta landstego norrmännen för att plundra landet efter den tidens vilda sed.

En gång sände norska konungen en man vid namn Karli att handla med bjarmerna. Karli hade 25 man på sitt skepp och tog med sig en annan norrman, Torer Hund, som hade 80 välbeväpnade män på sitt fartyg. När de kommo till Bjarmaland, handlade de först med invånarna, men när marknadstiden var till ända, uppsade norrmännen freden och seglade ut ur Dvinas mynning. Därefter höllo de råd och beslöto att om natten plundra Jumalas gård.

Norrmännen gingo i land, sedan de kvarlämnat några män att vakta skeppen. Bjarmernas första nattvakt hade nyss gått hem, och den andra nattvakten hade ännu ej kommit. Torer och Karli höggo in sina yxor upptill i skidgården och drogo sig med armstyrka över hägnaden. Porten öppnades, alla norrmännen trängde in och begynte uppgräva de skatter, som voro gömda i jordhögarna. Torer borttog silverskålen från Jumalas knän. Karli ville bemäktiga sig gudens halskedja och avhögg den med sin yxa, men hugget blev i brådskan för hårt och träffade gudens huvud, som nedföll med ett förskräckligt brak. Detta hörde den nya nattvakten, som i detsamma anlände och begynte att blåsa i sina horn. Bjarmerna skyndade till med höga rop, från alla sidor skallade hornen, och norrmännen sprungo, allt vad de förmådde, tillbaka till skeppen. Snart blevo de kringrända och skulle varit förlorade, om icke Torer Hund lärt sig trollkonster i Finnmarken och därmed — säger sagan — förvänt bjarmernas syn, så att dessa ej kunde se sina fiender. Härigenom kommo norrmännen lyckligt ur faran och återvände till sitt land igen.

Flere hundrade år senare blevo bjarmerna efter ett tappert motstånd underkuvade av ryssarna. Somliga omkommo i krigen, andra utvandrade till Finland eller till Norge, och en del stannade kvar under ryska väldet. Castrén säger, att dessa bjarmer varit de finska karelarnas stamfäder. Ännu i dag utmärka sig de ryska karelarna genom sin företagsamhet i handel. Många bland dem vandra i Finland från gård till gård med sina ränslar på ryggen, säljande nålar och dukar. Dessa »laukku-ryssar» äro avkomlingar av de fordom så rika och mäktiga bjarmerna.