Hoppa till innehållet

Boken om vårt land/Kapitel 156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

156. Grevens tid och Åbo akademi.


Den tidens största statsman, som styrde riket, var Axel Oxenstierna. Vid hans sida stod Per Brahe såsom en av de visaste herrar i rikets råd. Och Per Brahe var i 9 år generalguvernör över Finland, vilket räknades såsom rikets andra huvuddel, så att Finland brukade nämnas näst efter Sverge.

Greve Brahe var en högvuxen, ståtlig herre med brunt hår, blå ögon och milda anletsdrag. Han lärde sig under långa och besvärliga resor att känna vårt land bättre än någon svensk man före honom. År 1638 skrev han till rikets råd att om Finland en gång komme i välmakt, kunde det med sina stora skogar, sjöar och hav, med sin ymniga tillgång på fisk, fågel och andra varor »väl förliknas vid ett av de icke mindre konungarikena i Europa».. Och Per Brahe gjorde mycket för Finlands väl. Under hans tid började lantmätare skifta landet och bergsmän att uppsöka malmer. Många landsvägar byggdes, gästgiverier inrättades; man kunde nu skicka brev med posten, och finska fartyg vågade sig ut på världshaven. Nya städer anlades: Kristinestad, Jakobstad, Brahestad, Kaj ana, köpingen Kuopio, Nyslott, Willmanstrand. Sådant minne efterlämnade Per Brahe; därför brukade man sedan säga, när något skedde i en gynnsam stund, att det kom i »grevens tid».

Och i grevens tid skapades här två storverk: Åbo akademi och den finska bibeln. För akademien har Finland att tacka två svenska män i riksstyrelsen: greve Per Brahe och rikskanslern greve Axel Oxenstierna. Tredje man var den kraftfulle biskopen i Åbo Isak Rothovius, på vars tid landet åter var delat i två biskopsstift. Drottning Kristina var då endast 14 år gammal, men hon älskade lärdom, och i hennes namn grundades det nya läroverket. Det var icke lätt för ett fattigt land att mit t under det stora tyska kriget, som upptog allas håg och uppslukade allas penningar, finna medel till ett sådant fredens och upplysningens verk.

Men det är sagt om visheten: »Jag höll mer av henne än konungarike och furstendöme, och rikedom höll jag för intet mot henne. Jag liknade ingen ädelsten vid henne; ty allt guld är såsom en ringa sand emot henne, och silver är såsom ler att räkna mot henne.» Vish. bok. 7: 8, 9.

Så högsint var folkets håg, att ingenting syntes omöjligt, när det gällde en stor bragd vare sig i fred eller krig. Alla ville vara med därom; den tappra Torsten Stålhandske skänkte till akademien dess första boksamling, som var ett krigsbyte från Danmark. Den 15 juli år 1640 invigdes högtidligt Åbo akademi. Det var en vacker sommardag. Hela Åbo var blomsterklätt, och Aura å var uppfylld med flaggande fartyg. En stor, lysande procession begav sig kl. 7 på morgonen från Åbo slott till akademiens hus, där greve Brahe och biskopen höllo tal. Sedan var gudstjänst i domkyrkan, därefter följde andra fester. Det gamla Åbo kände sig ungt på nytt; musik utfördes, kanonerna dundrade, trumpeterna smattrade, och folket uppstämde glada hurrarop.

Denna första akademi, som numera kallas universitet, var i sin början fattig såsom sitt land. Där voro första året 44 studenter, varav blott 8 infödda finnar. Andra året voro där redan 300 studenter, bland dem många finnar. De behövde icke mera som hittills resa till långt avlägsna länder för att vinna en högre lärdom. Från Åbo akademi utgingo efter hand berömda statsmän och vetenskapsmän, präster och skollärare, som spridde upplysning ibland det okunniga folket. Sådana stora verk äro dock icke strax färdiga. De behöva tid att mogna, och där var ännu länge mycken råhet bland lärare och studenter.

Vad Åbo akademi betydde för Finland, det visade sig snart nog, ty med den kom boktryckeri konsten i landet.

Det första tryckeriet inrättades år 1642 i Åbo. Samma år trycktes för första gången hela bibeln på finska språket, och så gick Mikael Agricolas käraste önskan efter hundra år i fullbordan. Tiden frambragte storverk åt alla håll. Det finska folket stred för Guds ord, och Guds ord kom välsignande till dess hyddor, förande med sig nyttiga kunskaper. Eskil Petraeus skrev den första finska språkläran, och den lärde Johannes Messenius författade en historia om nordens riken, medan han satt fången i Kajane-borg.